Förslag till avgörande av generaladvokat Michal Bobek föredraget den 15 november 2018

1 Originalspråk: engelska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, 2006, s. 36) (nedan kallat tjänstedirektivet).

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (EUT L 149, 2005, s. 22) (nedan kallat direktivet om otillbörliga affärsmetoder).

4 Belgisch Staatsblad av den 14 augusti 2003.

5 Belgisch Staatsblad av den 27 februari 2014.

6 I beslutet om hänskjutande har angetts att sökandenas påstått olagliga gärningar ägde rum vid flera tillfällen mellan den 19 oktober 2006 och den 3 juli 2010, på datum som, förutom den 30 juni 2009 och den 2 juli 2010, inte kan fastställas exakt.

7 Kamer van inbeschuldigingstelling (Åklagarmyndigheten i Antwerpen, Belgien) av den 5 januari 2015.

8 Även om exakt samma led (underpunkter) i artikel 25 § 7 och artikel II.75 § 6 verkar ha samma innehåll, är detta tydligen inte fallet avseende artiklarna som helhet (artikel 25 respektive artikel II.75) och de förteckningar över olika examina som anges i dessa, för att inte nämna det vidare systematiska förhållandet mellan dessa artiklar och andra bestämmelser i dessa lagar, som uppenbart är olika och som kan ha betydelse för tillämpningsområdet för var och en av bestämmelserna.

9 Ovan, punkterna 21, 29 och 32.

10 I likhet med det tillvägagångssätt som domstolen tillämpade för att fastställa vilken som var den mest relevanta tillämpliga rörelsefriheten (varor eller tjänster). Se, exempelvis, dom av den 24 mars 1994, Schindler ( C‑275/92, EU:C:1994:119, punkt 22), och dom av den 22 januari 2002, Canal Satélite Digital ( C‑390/99, EU:C:2002:34, punkt 31).

11 Om detta var fallet skulle det betyda, i fråga om (huvudsakligen) privatfinansierade högre lärosäten, även sådana som har vederbörlig ackreditering och obestridlig kvalitet, att dessa, ur ett unionsrättsligt perspektiv, tillhandahåller tjänster som består i att utfärda examensbevis mot (ekonomiskt) vederlag.

12 Se dom av den 11 september 2007, kommissionen/Tyskland ( C‑318/05, EU:C:2007:495, punkt 86). Se redan, för ett liknande resonemang, dom av den 13 februari 1985, Gravier ( 293/83, EU:C:1985:69, punkt 19).

13 Se, exempelvis, dom av den 27 september 1988, Humbel och Edel ( 263/86, EU:C:1988:451, punkt 17), dom av den 22 maj 2003, Freskot ( C‑355/00, EU:C:2003:298, punkt 55), dom av den 11 september 2007, Schwarz och Gootjes-Schwarz ( C‑76/05, EU:C:2007:492, punkt 38), och dom av den 27 juni 2017, Congregación de Escuelas Pías Provincia Betania ( C‑74/16, EU:C:2017:496, punkt 47).

14 Dom av den 27 september 1988, Humbel och Edel ( 263/86, EU:C:1988:451).

15 Dom av den 27 september 1988, Humbel och Edel ( 263/86, EU:C:1988:451, punkterna 4 och 14).

16 Dom av den 27 september 1988, Humbel och Edel ( 263/86, EU:C:1988:451, punkt 18).

17 Se, dom av den 7 december 1993, Wirth ( C‑109/92, EU:C:1993:916, punkt 16), och dom av den 20 maj 2010, Zanotti ( C‑56/09, EU:C:2010:288, punkterna 30–35).

18 Dom av den 27 juni 2017, Congregación de Escuelas Pías Provincia Betania ( C‑74/16, EU:C:2017:496, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

19 Dom av den 11 september 2007, Schwarzoch Gootjes-Schwarz ( C‑76/05, EU:C:2007:492, punkt 40).

20 Se, exempelvis, dom av den 27 september 1988, Humbel och Edel ( 263/86, EU:C:1988:451 punkt 18), och dom av den 27 juni 2017, Congregación de Escuelas Pías Provincia Betania ( C‑74/16, EU:C:2017:496, punkt 50).

21 Se, redan, förslag till avgörande av generaladvokaten Slynn i målet Humbel och Edel ( 263/86, EU:C:1988:151, s. 5379–5380).

22 Se, exempelvis, dom av den 11 juli 2013, Femarbel ( C‑57/12, EU:C:2013:517 punkt 32), och dom av den 23 februari 2016, kommissionen/Ungern ( C‑179/14, EU:C:2016:108, punkt 113).

23 Artikel 2.2 a i tjänstedirektivet.

24 Artikel 2.2 i) i tjänstedirektivet.

25 Se ovan punkt 50.

26 Se, dom av den 18 december 2007, Jundt ( C‑281/06, EU:C:2007:816 punkt 38 och där angiven rättspraxis).

27 Se, exempelvis, dom av den 18 december 2007, Jundt ( C‑281/06, EU:C:2007:816, punkterna 32 och 33).

28 Detta bekräftas även av beskrivningen av syftet med detta begrepp i Handbok om genomförandet av tjänstedirektivet (Generaldirektoratet för inre marknaden och tjänster (Europeiska kommissionen)), Handbok om genomförandet av tjänstedirektivet, Byrån för Europeiska gemenskapernas officiella publikationer, 2007, s. 11). Se även kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om tjänster på den inre marknaden (KOM (2004) 2 slutligt, s. 20).

29 Se, även, förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Hiebler ( C‑293/14, EU:C:2015:472, punkt 37): I artikel 2.2 a betonas dessutom att direktivet inte gäller för icke-ekonomiska tjänster av allmänt intresse, vilket är överflödigt förutsatt att en tjänst per definition tillhandahålls mot betalning.

30 Se, även, Handbok om genomförandet av tjänstedirektivet, s. 10 och 11, som fastställer att utbildning inte kan betraktas som en enstaka enhet enligt unionsrätten, men som emellertid antyder en större generalisering med avseende på nationell utbildning på grundskolenivå och gymnasial nivå, som mer sannolikt skulle omfattas av kategorin icke-ekonomiska tjänster av allmänt intresse. Enligt handboken kommer det emellertid under inga omständigheter att vara möjligt för medlemsstaterna att definiera alla tjänster inom området utbildning som icke-ekonomiska tjänster.

31 Ett sådant kasuistiskt tillvägagångssätt kan således också, under vissa omständigheter, innebära att en undervisningsverksamhet på ett offentligt finansierat universitet också kan vara en tjänst i den mening som avses i unionsrätten. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2007, Jundt ( C‑281/06, EU:C:2007:816, punkterna 31–34).

32 Det ska noteras att det enligt unionsrätten inte krävs att en verksamhet, för att denna ska betraktas som en tjänst, ska betalas av de som drar nytta av den. Se, exempelvis, dom av den 26 april 1988, Bond van Adverteerders m.fl. ( 352/85, EU:C:1988:196, punkt 16), och dom av den 12 juli 2001, Smits och Peerbooms ( C‑157/99, EU:C:2001:404, punkt 57). Se, särskilt avseende utbildning, dom av den 27 juni 2017, Congregación de Escuelas Pías Provincia Betania ( C‑74/16, EU:C:2017:496, punkt 49): Det krävs inte att det är eleverna eller deras föräldrar som huvudsakligen står för denna privata finansiering. Kvalificeringen som ekonomisk verksamhet är nämligen inte beroende av att tjänsten betalas av de som drar nytta av den.

33 I dom av den 27 juni 2017, Congregación de Escuelas Pías Provincia Betania ( C‑74/16, EU:C:2017:496, punkt 51), angav domstolen att ett utbildningsorgan som bedriver flera verksamheter ska bokföra de olika finansieringarna … separat så att det inte föreligger någon risk för korssubventionering av organets ekonomiska verksamhet via de offentliga medel som det uppbär för sin icke-ekonomiska verksamhet.

34 Det bör också noteras att dom av den 18 december 2007, Jundt ( C‑281/06, EU:C:2007:816, punkterna 31–34), och dom av den 27 juni 2017, Congregación de Escuelas Pías Provincia Betania ( C‑74/16, EU:C:2017:496, punkt 63) faktiskt antyder att frågan huruvida det föreligger en tjänst i den mening som avses i unionsrätten ska avgöras på grundval av det enskilda utbildningsprogrammet.

35 Som finner sitt uttryck i den rättsliga skyldigheten att genomgå ett visst antal års grundskola.

36 Se ovan punkt 59.

37 Logiskt sett omfattar det (och undantar således från tjänstedirektivets tillämpningsområde) också de ytterligare vidareutbildningskurserna för chefer (ovan punkt 79) eller andra verksamheter som uppenbart drivs i vinstsyfte, men där man även sprider kunskap.

38 Dom av den 12 juli 2001, Smits and Peerbooms ( C‑157/99, EU:C:2001:404, punkt 58). Det ska noteras att artikel 2.2 f i tjänstedirektivet numera undantar [h]älso- och sjukvårdstjänster, oavsett om de tillhandahålls via sjukvårdsinrättningar eller inte, och oavsett hur de är organiserade och finansierade på nationell nivå eller om de är offentliga eller privata. Min kursivering.

39 I sitt förslag till avgörande i målet Humbel underströk generaladvokaten Slynn (som redan citerats ovan i fotnot 21) flera gånger att det var naturligt att dra en analogi mellan gymnasiell utbildning och hälso- och sjukvård.

40 Se dom av den 27 juni 2017, Congregación de Escuelas Pías Provincia Betania ( C‑74/16, EU:C:2017:496, punkt 41 samt punkterna 45 och 46 och där angiven rättspraxis). Min kursivering.

41 Se ovan punkt 86.

42 Ovan, punkterna 46–51.

43 Eftersom tjänstedirektivet verkar vara tillämpligt är det inte nödvändigt att undersöka den svenska regeringens argument närmare, rörande möjligheten att avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Schweiziska edsförbundet, å andra sidan, om fri rörlighet för personer, (EGT L 114, 2002, s. 6) kan vara tillämpligt. I alla händelser har den svenska regeringen också riktigt anmärkt att tillämpningsområdet för friheten att tillhandahålla gränsöverskridande tjänster enligt detta avtal är begränsat till en rätt att tillhandahålla tjänster i högst 90 dagar per år, men ger inte juridiska personer rätt att etablera sig.

44 Dom av den 13 november 2003, Neri ( C‑153/02, EU:C:2003:614, punkt 39).

45 Dom av den 30 januari 2018, X och Visser ( C‑360/15 och C‑31/16, EU:C:2018:44, punkt 110). Detsamma gäller inte frågan om frihet att tillhandahålla tjänster (punkt 102).

46 I artikel 4.5 i tjänstedirektivet definieras etablering som tjänsteleverantörens faktiska utövande av en ekonomisk verksamhet enligt artikel 43 i fördraget under en obegränsad tid och genom en stabil infrastruktur varifrån näringsverksamhet för att tillhandahålla tjänster faktiskt bedrivs.

47 Se dom av den 31 januari 1984, Luisi och Carbone ( 286/82 och 26/83, EU:C:1984:35, punkt 16), dom av 2 februari 1989, Cowan ( 186/87, EU:C:1989:47, punkt 15), och dom av den 20 maj 2010, Zanotti ( C‑56/09, EU:C:2010:288, punkt 26).

48 Se, exempelvis, dom av den 6 november 2003, Gambelli m.fl. ( C‑243/01, EU:C:2003:597 punkt 65), och dom av den 6 mars 2007, Placanica m.fl. ( C‑338/04, C‑359/04 och C‑360/04, EU:C:2007:133, punkt 49).

49 Se, för ett liknande resonemang på ett annat område, exempelvis dom av den 22 januari 2002, Canal Satélite Digital ( C‑390/99, EU:C:2002:34 punkt 29).

50 Se dom av den 13 november 2003, Neri ( C‑153/02, EU:C:2003:614 punkt 46), och dom av den 12 december 2013, Dirextra Alta Formazione ( C‑523/12, EU:C:2013:831, punkt 25).

51 Se, bland annat, Bolognaförklaringen av den 19 juni 1999 – de europeiska utbildningsministrarnas gemensamma Bolognaförklaring, som utvecklats vidare genom konferensen som hölls i Bergen den 19 och 20 maj 2005 för ministrarna för högre utbildning inom ramverket för kvalifikationer för Europeiska området för högre utbildning.

52 Se särskilt, artikel 53.1 FEUF och Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (EUT L 255, 2005, s. 22).

53 Även om det ofta har åberopats analogt på grundval av den rättspraxis som har utvecklats i fråga om fri rörlighet för varor anser jag inte att ett tillvägagångssätt i stil med sätt bara ett namn på det med viss information och låt kunden bestämma skulle vara värdefullt när det gäller tjänster, särskilt inte specifika tjänster som utbildning.

54 Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2013, Dirextra Alta Formazione ( C‑523/12, EU:C:2013:831, punkterna 28 och 29). Se emellertid, för ett exempel på en oproportionerlig åtgärd, dom av den 13 november 2003, Neri ( C‑153/02, EU:C:2003:614).

55 Ovan, punkterna 42–44.

56 Se exempelvis, inom ramen för fördraget, dom av den 19 januari 1999, Calfa ( C‑348/96, EU:C:1999:6, punkt 17), dom av den 6 mars 2007, Placanica m.fl. ( C‑338/04, C‑359/04 och C‑360/04, EU:C:2007:133, punkt 68), och dom av den 15 september 2011, Dickinger och Ömer ( C‑347/09, EU:C:2011:582, punkt 31).

57 Se, dom av den 11 november 1981, Casati ( 203/80, EU:C:1981:261, punkt 27).

58 Ovan, punkterna 68–88.

59 Se även, analogt, dom av den 17 maj 2018, Karel de Grote – Hogeschool Katholieke Hogeschool Antwerpen ( C‑147/16, EU:C:2018:320, punkterna 56–58), där domstolen tillämpade direktiv 93/13/EEG på en förmån som en läroanstalt tillhandahöll som ett komplement till och underordnad den undervisande verksamheten. Denna förmån bestod i att via ett avtal erbjuda en räntefri plan för avbetalning av ett belopp som en student var skyldig att betala. Rådets direktiv av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

60 Se artikel 1 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

61 Se, exempelvis, dom av den 9 november 2010, Mediaprint Zeitungs- und Zeitschriftenverlag ( C‑540/08, EU:C:2010:660), och dom av den 17 oktober 2013, RL/S ( C‑391/12, EU:C:2013:669).

62 Se, exempelvis, dom av den 9 november 2010, Mediaprint Zeitungs- und Zeitschriftenverlag ( C‑540/08, EU:C:2010:660, punkterna 26–28), och dom av den 17 oktober 2013, RL/S ( C‑391/12, EU:C:2013:669, punkterna 31–34), angående nationella bestämmelser som eftersträvade målet att upprätthålla mediernas mångfald respektive oberoende.

63 Se, exempelvis, dom av den 17 januari 2013, Köck ( C‑206/11, EU:C:2013:14, punkt 30): Det [är] endast sådan nationell lagstiftning om otillbörliga affärsmetoder som enbart skadar konkurrenters ekonomiska intressen, eller som gäller transaktioner mellan näringsidkare, som faller utanför direktivets tillämpningsområde.

64 På de få områden där en medlemsstats tidigare mål med en viss lagstiftning faktiskt har relevans (enligt lagstiftningen), belyser de bevismässiga problem som uppstår på grund av denna bedömning tydligt varför detta kanske inte är det bästa tillvägagångssättet. För ett exempel på en aktuell diskussion om när en bestämmelse särskilt avser informationssamhällets tjänster och således blir en teknisk föreskrift som ska anmälas enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter (EGT L 204, 1998, s. 37), i ändrad lydelse, se mitt förslag till avgörande i målet Falbert m.fl. ( C‑255/16, EU:C:2017:608, punkterna 58–87).

65 Med betoning på den synnerligen vida definition som begreppet affärsmetod har getts i direktivet se, exempelvis, dom av den 9 november 2010, Mediaprint Zeitungs- und Zeitschriftenverlag ( C‑540/08, EU:C:2010:660, punkt 21), och dom av den 25 juli 2018, Dyson ( C‑632/16, EU:C:2018:599, punkt 30).

66 Se, exempelvis, dom av den 17 oktober 2013, RL/S ( C‑391/12, EU:C:2013:669, punkt 37).

67 Se, analogt, exempelvis dom av den 4 maj 2017, Vanderborght ( C‑339/15, EU:C:2017:335, punkterna 21–25), med avseende på nationell lagstiftning som förbjuder reklam angående tillhandahållande av mun- och tandvårdstjänster.

68 Se,, exempelvis, dom av den 23 april 2009, VTB-VAB och Galatea ( C‑261/07 och C‑299/07, EU:C:2009:244 punkt 56), och dom av den 19 september 2013, CHS Tour Services ( C‑435/11, EU:C:2013:574, punkt 38).

69 Se, exempelvis, dom av den 18 oktober 2012, Purely Creative m.fl. ( C‑428/11, EU:C:2012:651).

70 Dom av den 17 januari 2013, Köck ( C‑206/11, EU:C:2013:14, punkt 39). Min kursivering.