Förslag till avgörande av generaladvokat Juliane Kokott föredraget den 21 november 2018

1 Originalspråk: franska.

2 Se, bland annat, personaldomstolens dom av den 16 maj 2012, Skareby/kommissionen ( F-42/10, EU:F:2012:64, punkterna 46–48), dom av den 23 oktober 2013, BQ/revisionsrätten ( F-39/12, EU:F:2013:158, punkt 72), och dom av den 16 december 2015, De Loecker/Europeiska utrikestjänsten ( F-34/15, EU:F:2015:153, punkt 43), samt tribunalens dom av den 23 september 2015, Cerafogli/ECB ( T-114/13 P, EU:T:2015:678, punkt 40).

3 EUT L 287, 2013, s. 15.

4 Om jag inte misstar mig har denna handling, som ingavs av EIB på franska på begäran av domstolens kansli, inte publicerats och finns endast tillgänglig internt.

5 Tribunalens dom av den 13 juli 2017, OZ/EIB ( T-607/16, ej publicerad, EU:T:2017:495).

6 Beträffande domstolens behörighet att, för första gången i samband med målet om överklagande, ex officio ta upp frågan om talan vid tribunalen kunde tas upp till prövning, se domstolens dom av den 23 april 2009, Sahlstedt m.fl./kommissionen ( C‑362/06 P, EU:C:2009:243, punkt 22).

7 Denna tidsfrist infördes i EIB:s personalföreskrifter till följd av domen av den 28 februari 2013, Omprövning Arango Jaramillo m.fl./EIB ( C‑334/12 RX-II, EU:C:2013:134). Tribunalen anser dock att den nya lydelsen endast gäller om den anställde rekryterades efter år 2013, se, exempelvis, dom av den 4 oktober 2018, PD/EIB ( T-615/16, ej publicerad, EU:T:2018:642, punkt 48). Under alla omständigheter framgår det av domstolens ovannämnda dom, vad beträffar situationen före år 2013, att till och med väckandet av en talan avseende en rättsakt som kan tillskrivas EIB inom en tidsfrist som överstiger tre månader inte utan vidare kan anses ha väckts efter oskäligt lång tid.

8 Se, för ett liknande resonemang, ställningstagande av generaladvokaten Mengozzi i målet Omprövning Arango Jaramillo m.fl./EIB ( C‑334/12 RX-II, EU:C:2012:733, punkt 51), och tribunalens dom av den 6 mars 2001, Dunnett m.fl./EIB ( T-192/99, EU:T:2001:72, punkt 56), och personaldomstolens dom av den 10 juli 2014, CG/EIB ( F-95/11 och F-36/12, EU:F:2014:188, punkt 80).

9 Före ändringen av EIB:s personalföreskrifter år 2013 till följd av domen av den 28 februari 2013, Omprövning Arango Jaramillo m.fl./EIB ( C‑334/12 RX-II, EU:C:2013:134), var det inte obligatoriskt att använda sig av förlikningsförfarandet.

10 Se, för ett liknande resonemang, beslut av den 19 juni 2014, Cartoon Network/harmoniseringskontoret ( C‑670/13 P, ej publicerat, EU:C:2014:2024, punkterna 42–46), och dom av den 7 november 2013, Wam Industriale/kommissionen ( C‑560/12 P, ej publicerad, EU:C:2013:726, punkt 44). Denna tolkning av artikel 169.2 i rättegångsreglerna bekräftas för övrigt av bestämmelsens lydelse i andra språkversioner än den franska, såsom den tyska, den engelska och den polska språkversionen.

11 Se dom av den 26 oktober 2006, Koninklijke Coöperatie Cosun/kommissionen ( C‑68/05 P, EU:C:2006:674, punkt 54), och, vad mer specifikt beträffar bedömningen av genomförandet av ett administrativt förfarande, mitt förslag till avgörande i målet Wunenburger/kommissionen ( C‑362/05 P, EU:C:2007:104, punkt 77), och dom av den 7 juni 2007 i målet Wunenburger/kommissionen ( C‑362/05 P, EU:C:2007:322, punkt 92).

12 Dom av den 23 april 2002, Campogrande/kommissionen ( C‑62/01 P, EU:C:2002:248, punkt 43).

13 I artikel 113.1 i domstolens rättegångsregler föreskrivs att i samband med ett överklagande ska klagandens yrkanden avse upphävandet, helt eller delvis, av tribunalens avgörande, och, i förekommande fall, att de yrkanden som framställts i första instans ska bifallas helt eller delvis, se dom av den 9 september 2008, FIAMM m.fl./rådet och kommissionen ( C‑120/06 P och C‑121/06 P, EU:C:2008:476, punkt 205).

14 Personaldomstolens dom av den 16 december 2015, De Loecker/Europeiska utrikestjänsten ( F-34/15, EU:F:2015:153, punkt 43).

15 Tribunalens dom av den 23 september 2015, Cerafogli/ECB ( T-114/13 P, EU:T:2015:678, punkt 40).

16 Tribunalens dom av den 29 juni 2018, HF/parlamentet ( T-218/17, EU:T:2018:393, punkterna 68, 71 och 72), personaldomstolens dom av den 16 maj 2012, Skareby/kommissionen ( F-42/10, EU:F:2012:64, punkt 46), dom av den 23 oktober 2013, BQ/revisionsrätten ( F‑39/12, EU:F:2013:158, punkt 72), dom av den 10 juli 2014, CG/EIB ( F-103/11, EU:F:2014:185, punkt 148). Detta ingripande kan ta formen av ett disciplinärt förfarande mot den påstådde mobbaren, men även en åtgärd för omplacering, se personaldomstolens dom av den 9 december 2008, Q/kommissionen ( F-52/05, EU:F:2008:161, punkterna 207–213).

17 Se personaldomstolens dom av den 16 december 2015, De Loecker/Europeiska utrikestjänsten ( F-34/15, EU:F:2015:153, punkt 41).

18 Tribunalen har nyligen framhållit skillnaden vad gäller terminologi, nämligen klagomål som föreskrivs i Europeiska centralbankens personalföreskrifter (vilka i det avseendet liknar EIB:s föreskrifter) och ansökan om bistånd enligt tjänsteföreskrifterna, i tribunalens dom av den 29 juni 2018, HF/parlamentet ( T-218/17, EU:T:2018:393, punkterna 77 och 78).

19 Tribunalens dom av den 29 juni 2018, HF/parlamentet ( T-218/17, EU:T:2018:393).

20 Tribunalens dom av den 29 juni 2018, HF/parlamentet ( T-218/17, EU:T:2018:393, punkterna 69 och 70).

21 Tribunalens dom av den 29 juni 2018, HF/parlamentet ( T‑218/17, EU:T:2018:393, punkterna 71 och 72).

22 Det har redogjorts för likheterna mellan ett disciplinärt förfarande och ett straffrättsligt förfarande i förslaget till avgörande av generaladvokaten Roemer i målet Van Eick/kommissionen ( 35/67, ej publicerat, EU:C:1968:32, s. 510), och i förslaget till avgörande av generaladvokaten Alber i målet Tzoanos/kommissionen ( C‑191/98 P, EU:C:1999:127, punkt 27).

23 Dom av den 9 november 2006, kommissionen/De Bry ( C‑344/05 P, EU:C:2006:710, punkt 37), och dom av den 14 juni 2016, Marchiani/parlamentet ( C‑566/14 P, EU:C:2016:437, punkt 51). Ett beslut att avbryta uppehållandet av en tjänst kan inte anses utgöra ett förfarande som inletts mot den berörda personen i den mening som avses i denna rättspraxis, se dom av den 29 april 2004, parlamentet/Reynolds ( C‑111/02 P, EU:C:2004:265, punkt 57). Det disciplinära förfarandet ska dock anses ha inletts mot den berörda personen i den mening som avses i denna rättspraxis, vilket motiverar att rätten till försvar som föreskrivs i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna är tillämplig.

24 Tribunalens dom av den 29 juni 2018, HF/parlamentet ( T-218/17, EU:T:2018:393, punkt 66), som tillämpade den lösning som valdes i personaldomstolens dom av den 16 maj 2012, Skareby/kommissionen ( F-42/10, EU:F:2012:64, punkterna 46–48), dom av den 6 oktober 2015, CH/parlamentet ( F-132/14, EU:F:2015:115, punkt 57), och dom av den 23 oktober 2013, BQ/revisionsrätten ( F-39/12, EU:F:2013:158, punkt 72).

25 Tribunalens dom av den 29 juni 2018, HF/parlamentet ( T-218/17, EU:T:2018:393, punkt 69).

26 Se dom av den 2 december 2009, kommissionen/Irland m.fl. ( C‑89/08 P, EU:C:2009:742, punkt 50), och dom av den 9 mars 2010, ERG m.fl. ( C‑379/08 och C‑380/08, EU:C:2010:127, punkt 54), och, vad gäller personalmål, dom av den 6 oktober 1982, Alvarez/parlamentet ( 206/81, EU:C:1982:333, punkt 6), och dom av den 17 november 1983, Tréfois/domstolen ( 290/82, EU:C:1983:334, punkt 19). Vad närmare bestämt avser avslaget på ett klagomål om mobbning, se tribunalens dom av den 23 september 2015, Cerafogli/ECB ( T-114/13 P, EU:T:2015:678, punkterna 35 och 41).

27 Eftersom klaganden i huvudsak har kritiserat tribunalen för att ha åsidosatt hennes rätt att yttra sig och den kontradiktoriska principen, principer vilka även stadgas i artikel 41 i stadgan, saknar det relevans för avgörandet av förevarande tvist att klaganden formellt sett har hänfört dessa principer till artikel 47 i stadgan och artikel 6 i Europakonventionen.

28 Tribunalens dom av den 29 juni 2018, HF/parlamentet ( T-218/17, EU:T:2018:393, punkt 73).

29 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2006, kommissionen/De Bry ( C‑344/05 P, EU:C:2006:710, punkterna 37 och 38).

30 Dom av den 24 oktober 1996, kommissionen/Lisrestal m.fl. ( C‑32/95 P, EU:C:1996:402, punkt 21), dom av den 22 oktober 2013, Sabou ( C‑276/12, EU:C:2013:678, punkt 38), och dom av den 14 juni 2016, Marchiani/parlamentet ( C‑566/14 P, EU:C:2016:437, punkt 51), och tribunalens dom av den 23 september 2015, Cerafogli/ECB ( T-114/13 P, EU:T:2015:678, punkt 34), och tribunalens dom av den 29 juni 2018, HF/parlamentet ( T-218/17, EU:T:2018:393, punkterna 69 och 74).

31 Tribunalens dom av den 8 december 2005, Reynolds/parlamentet ( T-237/00, EU:T:2005:437, punkt 101), tribunalens dom av den 8 mars 2005, Vlachaki/kommissionen ( T‑277/03, EU:T:2005:83, punkt 64), och domstolens dom av den 20 december 2017, Prequ’Italia ( C‑276/16, EU:C:2017:1010, punkt 46). Beträffande omfattningen av rätten att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter, se förslaget till avgörande av generaladvokaten Poiares Maduro i målet kommissionen/De Bry ( C‑344/05 P, EU:C:2006:483, punkt 44 och följande punkter).

32 Vilket även tribunalen krävde i sin dom av den 23 september 2015, Cerafogli/ECB ( T-114/13 P, EU:T:2015:678, punkt 50), och personaldomstolen i dom av den 23 oktober 2013, BQ/revisionsrätten ( F-39/12, EU:F:2013:158, punkterna 73 och 74). I dom av den 29 juni 2018 i målet HF/parlamentet ( T-218/17, EU:T:2018:393), ansåg tribunalen till och med att det var otillräckligt att administrationen hade hört sökanden rörande de skäl som motiverade beslutet att avslå ansökan utan att ha gett sökanden tillgång till rapporten från den rådgivande kommittén om trakasserier och förebyggande åtgärder på arbetsplatsen.

33 Se även, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 29 juni 2018, HF/parlamentet ( T-218/17, EU:T:2018:393, punkt 69).

34 Se punkt 54 i den överklagade domen.

35 Se personaldomstolens dom av den 23 oktober 2013, BQ/revisionsrätten ( F‑39/12, EU:F:2013:158, punkt 72), och dom av den 16 december 2015, De Loecker/Europeiska utrikestjänsten ( F-34/15, EU:F:2015:153, punkt 43); se numera även tribunalens dom av den 29 juni 2018, HF/parlamentet ( T-218/17, EU:T:2018:393, punkt 64).

36 Tribunalens dom av den 23 september 2015, Cerafogli/ECB ( T-114/13 P, EU:T:2015:678, punkt 45). I det målet hade dock sökanden fått tillgång till förslaget till utredningskommitténs rapport, i vilket vittnesutsagorna sammanfattades.

37 Personaldomstolens dom av den 13 december 2012, Donati/ECB ( F-63/09, EU:F:2012:193, punkt 187), och dom av den 10 juli 2014, CG/EIB ( F-103/11, EU:F:2014:185, punkt 157); se numera även tribunalens dom av den 29 juni 2018, HF/parlamentet ( T-218/17, EU:T:2018:393, punkterna 97–101).

38 Personaldomstolens dom av den 13 december 2012, Donati/ECB ( F-63/09, EU:F:2012:193, punkt 187).

39 Personaldomstolens dom av den 11 juli 2013, Tzirani/kommissionen ( F-46/11, EU:F:2013:115, punkt 125).

40 I enlighet med denna logik fastställde domstolen en dom i vilken tribunalen hade slagit fast att det var befogat att en utredningskommitté avstod från att kalla vittnen som inte hade bevittnat vare sig hela eller delar av den aktuella incidenten, se beslut av den 16 oktober 1997, Dimitriadis/revisionsrätten ( C‑140/96 P, EU:C:1997:493, punkt 38).

41 Se även personaldomstolens dom av den 11 november 2014, De Nicola/EIB ( F‑52/11, EU:F:2014:243, punkt 143).

42 Se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 10 maj 2005, Piro/kommissionen ( T-193/03, EU:T:2005:164, punkt 78).

43 Dom av den 20 maj 2010, Gogos/kommissionen ( C‑583/08 P, EU:C:2010:287, punkt 56).

44 Bedömningen av huruvida tidsåtgången är skälig ska ske med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall, se dom av den 15 oktober 2002, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen ( C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, EU:C:2002:582, punkterna 229–235), och dom av den 28 februari 2013, Omprövning Arango Jaramillo m.fl./EIB ( C‑334/12 RX-II, EU:C:2013:134, punkterna 28 och 29).

45 Personaldomstolen prövade inte uttryckligen denna rättsstridighet utifrån perspektivet att artikel 7 i stadgan hade åsidosatts, men medgav att den hade orsakat sökanden ideell skada, se dom av den 10 juli 2014, CG/EIB ( F-103/11, EU:F:2014:185, punkt 151).

46 Se dom av den 7 februari 1990, Culin/kommissionen ( C‑343/87, EU:C:1990:49, punkterna 27–29).

47 Europadomstolen, 29 juni 2004, Chauvy m.fl. mot Frankrike (CE:ECHR:2004:0629JUD006491501, 70 §), och Europadomstolen, 15 november 2007, Pfeifer mot Österrike (CE:ECHR:2007:1115JUD001255603, 35 §).

48 Europadomstolen, 9 april 2009, A. mot Norge (CE:ECHR:2009:0409JUD002807006, 64 §).

49 Uttalandet ska vara sådant att det inkräktar på den berörda personens privatliv, se Europadomstolen, 9 april 2009, A. mot Norge (CE:ECHR:2009:0409JUD002807006, 64 §), Europadomstolen, 10 juli 2014, Axel Springer AG mot Tyskland (CE:ECHR:2012:0207JUD003995408, 83 §), och Europadomstolen, 16 juli 2015, Delphi AS mot Estland (CE:ECHR:2015:0616JUD006456909, 137 §).

50 I en dom av den 4 oktober 2007, Sanchez Cardenas mot Norge (CE:ECHR:2007:1004JUD001214803, 37 §), beaktade Europadomstolen att det aktuella uttalandet, som i det fallet hade gjorts av en domstol i samband med en dom, saknade relevans för att avgöra målet.

51 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 februari 1990, Frankrike/kommissionen ( C‑301/87, EU:C:1990:67, punkt 31), dom av den 1 oktober 2009, Foshan Shunde Yongjian Housewares & Hardware/rådet ( C‑141/08 P, EU:C:2009:598, punkt 94), dom av den 6 september 2012, Storck/harmoniseringskontoret ( C‑96/11 P, EU:C:2012:537, punkt 80), dom av den 10 september 2013, G. och R. ( C‑383/13 PPU, EU:C:2013:533, punkt 38), och dom av den 3 juli 2014, Kamino International Logistics och Datema Hellmann Worldwide Logistics ( C‑129/13 och C‑130/13, EU:C:2014:2041, punkt 79).

52 Vad gäller möjligheten för domstolen att slutligt avgöra vissa delar av målet och återförvisa målet till tribunalen i övrigt, se dom av den 14 maj 1998, rådet/de Nil och Impens ( C‑259/96 P, EU:C:1998:224).

53 Se ovan punkt 83 och följande punkter.