Förslag till avgörande av generaladvokat Yves Bot föredraget den 4 juni 2019

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 299, 2003, s. 9.

3 Nedan kallad stadgan.

4 Nedan kallad TSN.

5 Nedan kallad AKT.

6 C‑569/16 och C‑570/16, EU:C:2018:871.

7 C‑684/16, EU:C:2018:874.

8 Se Cariat, N., La Charte des droits fondamentaux et l’équilibre constitutionnel entre l’Union européenne et les États membres, Bruylant, Bryssel, 2016, s. 443.

9 Nicolas Cariat har med rätta påpekat att denna fråga om stadgans tillämpningsområde är av avgörande betydelse med tanke på hur viktiga de grundläggande rättigheterna är på områden med delade befogenheter, såsom socialpolitik, straffrätt, asylrätt eller miljörätt (Cariat, N., a.a., s. 435).

10 Nedan kallad semesterlagen.

11 C‑337/10, EU:C:2012:263.

12 C‑341/15, EU:C:2016:576.

13 C‑579/12 RX-II, EU:C:2013:570.

14 C‑178/15, EU:C:2016:502.

15 Se, bland annat, dom av den 13 december 2018, Hein ( C‑385/17, EU:C:2018:1018, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

16 Ibidem (punkt 23 och där angiven rättspraxis).

17 Ibidem (punkt 26 och där angiven rättspraxis).

18 Ibidem (punkt 27 och där angiven rättspraxis).

19 Ibidem (punkt 29). Följaktligen förvärvas ingen rätt till årlig betald semester enligt artikel 7.1 i direktiv 2003/88 för perioder av partiell arbetslöshet under vilka en arbetstagare inte har utfört något effektivt arbete (idem).

20 Dom av den 13 december 2018, Hein ( C‑385/17, EU:C:2018:1018, punkterna 33, 34 och 37).

21 Se, bland annat, dom av den 4 oktober 2018, Dicu ( C‑12/17, EU:C:2018:799, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

22 C‑350/06 och C‑520/06, EU:C:2009:18.

23 Se, bland annat, dom av den 30 juni 2016, Sobczyszyn ( C‑178/15, EU:C:2016:502, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

24 Ibidem (punkt 25 och där angiven rättspraxis).

25 Ibidem (punkt 26 och där angiven rättspraxis).

26 Se, bland annat, beslut av den 21 februari 2013, Maestre García ( C‑194/12, EU:C:2013:102, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

27 I sin dom av den 13 december 2018, Hein ( C‑385/17, EU:C:2018:1018, punkt 41), slog domstolen således fast att artikel 7.1 i direktiv 2003/88 inte kräver att … ordinarie lön … beviljas för hela den årliga semester som arbetstagaren åtnjuter enligt nationell lagstiftning. Arbetsgivaren behöver enligt denna artikel 7.1 endast bevilja denna ersättning för den årliga minimisemester som föreskrivs i denna bestämmelse, eftersom arbetstagaren … endast förvärvar denna rättighet under perioder av verkligt arbete (min kursivering).

28 Se, exempelvis, dom av den 24 januari 2012, Dominguez ( C‑282/10, EU:C:2012:33, punkterna 47–50), dom av den 3 maj 2012, Neidel ( C‑337/10, EU:C:2012:263, punkterna 33–37), och dom av den 20 juli 2016, Maschek ( C‑341/15, EU:C:2016:576, punkterna 38 och 39).

29 Se, i detta avseende, bland annat dom av den 22 november 2011, KHS ( C‑214/10, EU:C:2011:761).

30 Se, bland annat, dom av den 13 december 2018, Hein ( C‑385/17, EU:C:2018:1018, punkt 43).

31 Se, bland annat, dom av den 24 januari 2012, Dominguez ( C‑282/10, EU:C:2012:33, punkt 47). Se även dom av den 3 maj 2012, Neidel ( C‑337/10, EU:C:2012:263, punkt 34), och dom av den 20 juli 2016, Maschek ( C‑341/15, EU:C:2016:576, punkt 38). Enligt domstolen ska däremot [a]rtikel 15 i direktiv 2003/88 … tolkas så, att den inte tillåter medlemsstaterna att behålla eller tillämpa en mindre restriktiv definition av begreppet arbetstid än den som stadgas i artikel 2 i detta direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 februari 2018, Matzak ( C‑518/15, EU:C:2018:82, punkt 47)).

32 Se, bland annat, dom av den 24 januari 2012, Dominguez ( C‑282/10, EU:C:2012:33, punkt 48), dom av den 3 maj 2012, Neidel ( C‑337/10, EU:C:2012:263, punkt 35), dom av den 20 juli 2016, Maschek ( C‑341/15, EU:C:2016:576, punkt 38), och dom av den 13 december 2018, Hein ( C‑385/17, EU:C:2018:1018, punkt 30). Detta är i linje med uppfattningen att direktiv som föreskriver minimiföreskrifter har till syfte att fastställa en gemensam kärnlagstiftning, som ska gälla i alla medlemsstater, samtidigt som medlemsstaterna ges möjlighet att tillämpa eller införa bestämmelser som ör gynnsammare för arbetstagarna (se dom av den 8 juni 1982, kommissionen/Italien ( 91/81, EU:C:1982:212, punkt 11)).

33 Se, bland annat, dom av den 21 februari 2018, Matzak ( C‑518/15, EU:C:2018:82, punkt 46).

34 C‑385/17, EU:C:2018:1018.

35 Dom av den 13 december 2018, Hein ( C‑385/17, EU:C:2018:1018, punkt 42 och där angiven rättspraxis). Min kursivering.

36 Ibidem (punkt 43). Min kursivering.

37 Se dom av den 13 december 2018, Hein ( C‑385/17, EU:C:2018:1018, punkt 53). Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 1 december 2005, Dellas m.fl. ( C‑14/04, EU:C:2005:728, punkt 51 och följande punkter).

38 Se, bland annat, dom av den 6 november 2018, Bauer och Willmeroth ( C‑569/16 och C‑570/16, EU:C:2018:871, punkt 51 och där angiven rättspraxis), och dom av den 6 november 2018, Max-Planck-Gesellschaft zur Förderung der Wissenschaften ( C‑684/16, EU:C:2018:874, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

39 Se, bland annat, dom av den 6 november 2018, Bauer och Willmeroth ( C‑569/16 och C‑570/16, EU:C:2018:871, punkt 52 och där angiven rättspraxis), och dom av den 6 november 2018, Max-Planck-Gesellschaft zur Förderung der Wissenschaften ( C‑684/16, EU:C:2018:874, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

40 Se, bland annat, dom av den 10 juli 2014, Julián Hernández m.fl. ( C‑198/13, EU:C:2014:2055, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

41 Se bland annat, för ett liknande resonemang, dom av den 11 november 2014, Dano ( C‑333/13, EU:C:2014:2358, punkterna 91 och 92). Det bör nämligen erinras om att domstolen med anledning av en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF enbart får tolka unionsrätten inom gränserna för den behörighet som den tilldelats (ibidem, punkt 86 och där angiven rättspraxis).

42 Se, bland annat, vad gäller proportionalitetsprincipen, dom av den 17 december 1998, IP ( C‑2/97, EU:C:1998:613, punkt 40). Jag noterar dock att domstolen i samma dom tillät en strängare skyddsåtgärd efter att ha konstaterat att denna åtgärd varken [är] diskriminerande eller hindrar utövandet av de grundläggande friheter som föreskrivs i fördraget (punkt 38). Se även, fortfarande vad gäller proportionalitetsprincipen, dom av den 14 april 2005, Deponiezweckverband Eiterköpfe ( C‑6/03, EU:C:2005:222, punkterna 61–64). I denna dom påpekade domstolen att medlemsstaterna utövar en befogenhet som regleras i [unions]rätten när de vidtar strängare skyddsåtgärder, eftersom åtgärderna i fråga åtminstone skall vara förenliga med fördraget. Det ankommer emellertid på medlemsstaterna att fastställa omfattningen av det skydd som skall uppnås (punkt 61).

43 C‑198/13, EU:C:2014:2055.

44 EUT L 283, 2008, s. 36.

45 Dom av den 10 juli 2014, Julián Hernández m.fl. ( C‑198/13, EU:C:2014:2055, punkt 44). Se även analogt, vad gäller kampen mot penningtvätt och finansiering av terrorism, dom av den 10 mars 2016, Safe Interenvíos ( C‑235/14, EU:C:2016:154, punkt 79).

46 Dom av den 10 juli 2014, Julián Hernández m.fl. ( C‑198/13, EU:C:2014:2055, punkt 44).

47 Ibidem (punkt 45).

48 Ibidem (punkt 48).

49 Se, bland annat, dom av den 28 oktober 1999, ARD ( C‑6/98, EU:C:1999:532, punkt 43), dom av den 16 september 2010, Chatzi ( C‑149/10, EU:C:2010:534, punkterna 63–75), och dom av den 18 juli 2013, Sky Italia ( C‑234/12, EU:C:2013:496, punkterna 13 och 14). Se även, vad gäller förordningar, dom av den 24 mars 1994, Bostock ( C‑2/92, EU:C:1994:116). Vad gäller generaladvokaters förslag till avgörande, se, bland annat, förslag till avgörande av generaladvokaten Mischo i målet IP ( C‑2/97, EU:C:1998:176, punkterna 34 och 35, och punkterna 44–53), förslag till avgörande av generaladvokaten Tizzano i målet kommissionen/Luxemburg ( C‑519/03, EU:C:2005:29, punkterna 49–51), och förslag till avgörande av generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer i mål Deponiezweckverband Eiterköpfe ( C‑6/03, EU:C:2004:758, punkterna 25–27, och punkt 59).

50 C‑426/11, EU:C:2013:521.

51 EGT L 82, 2001, s. 16.

52 Som har följande lydelse: Detta direktiv skall inte påverka medlemsstaternas rätt att tillämpa eller införa lagar eller andra författningar som är gynnsammare för arbetstagarna.

53 Punkt 36 i domen. Se även, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Cruz Villalón i målet Alemo-Herron m.fl. ( C‑426/11, EU:C:2013:82, punkt 47).

54 Se, för ett liknande resonemang, Moizard, N., Droit du travail communautaire et protection nationale renforcée, l’exemple du droit du travail français, band 1, Presses universitaires d’Aix-Marseille, Aix-en-Provence, 2000, enligt vilken den strängare nationella skyddsåtgärden utgör en utvidgning i nationell rätt av gemenskapens minimikrav på ett sätt som är mer gynnsamt för arbetstagarna (punkt 70, s. 111 och 112).

55 Se, för ett liknande resonemang, Moizard, N., a.a., punkt 231, s. 309 och s. 328.

56 Som Nicolas Moizard med rätta har påpekat ger [d]et strängare nationella skyddet inte en ovillkorlig rätt att behålla och införa strängare nationella skyddsbestämmelser (Moizard, N., a.a., punkt 67, s. 108). Sådana åtgärder måste, utöver att uppfylla de minimikrav som anges i direktiven, rent generellt vara förenliga med unionsrätten i dess helhet.

57 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2006, parlamentet/rådet ( C‑540/03, EU:C:2006:429, punkterna 104 och 105 och där angiven rättspraxis).

58 Se, bland annat, dom av den 19 april 2018, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi ( C‑152/17, EU:C:2018:264, punkt 34 och där angiven rättspraxis). Se, även, dom av den 14 december 2017, Miravitlles Ciurana m.fl. ( C‑243/16, EU:C:2017:969, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

59 Se, bland annat, dom av den 10 juli 2014, Julián Hernández m.fl. ( C‑198/13, EU:C:2014:2055, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

60 Se, bland annat, dom av den 9 mars 2017, Milkova ( C‑406/15, EU:C:2017:198), som rör artikel 7.2 i rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (EGT L 303, 2000, s. 16, och rättelse i EGT L 2, 2001, s. 42), enligt vilken [n]är det gäller personer med funktionshinder får principen om likabehandling inte utgöra hinder för medlemsstaterna att behålla eller anta bestämmelser om skydd för hälsa och säkerhet på arbetsplatsen eller för åtgärder som syftar till att införa eller behålla bestämmelser eller förmåner i syfte att skydda dessa personer eller bidra till att de blir delaktiga i arbetslivet. Enligt domstolen innebär [d]en omständigheten att medlemsstaterna, såsom framgår av artikel 7.2 i direktiv 2000/78, inte är skyldiga att behålla eller anta sådana bestämmelser som avses i denna bestämmelse, utan har ett utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende, … inte att de föreskrifter som medlemsstaterna antar, såsom dem i det nationella målet, faller utanför tillämpningsområdet för unionsrätten (punkt 52 och där angiven rättspraxis). Domstolen erinrade även om att [n]är unionsbestämmelserna ger medlemsstaterna möjlighet att välja mellan olika sätt att tillämpa unionsrätten är medlemsstaterna skyldiga att iaktta de allmänna principerna i unionsrätten, däribland principen om likabehandling, när de utnyttjar sitt utrymme för skönsmässig bedömning (punkt 53 och där angiven rättspraxis). Det följer vidare att de nationella bestämmelser som är tillämpliga i målet vid den nationella domstolen omfattas av tillämpningen av unionsrätten, vilket medför att de allmänna principerna i unionsrätten, såsom bland annat likabehandlingsprincipen, och stadgan blir tillämpliga i förevarande fall (punkt 54). Se även, vad gäller en bestämmelse om utrymme för skönsmässig bedömning för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd, dom av den du 16 februari 2017, C. K. m.fl. ( C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 53 och där angiven rättspraxis, och punkt 54). Mer generellt följer det av domstolens praxis att [n]är en medlemsstat vidtar åtgärder med stöd av sitt utrymme för skönsmässigt beslutande enligt en unionsrättsakt ska nämnda medlemsstat anses tillämpa unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan (se, bland annat, dom av den 13 juni 2017, Florescu m.fl. ( C‑258/14, EU:C:2017:448, punkt 48 och där angiven rättspraxis)).

61 För ett mycket tydlig resonemang kring artikel 193 FEUF på miljöområdet, se dom av den 13 juli 2017, Túrkevei Tejtermelő Kft. ( C‑129/16, EU:C:2017:547): Domstolen erinrar … om att det i artikel 16 i [Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/35/EG av den 21 april 2004 om miljöansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador (EUT L 143, 2004, s. 56)] föreskrivs en möjlighet för medlemsstaterna att behålla eller införa strängare bestämmelser om förebyggande och avhjälpande av miljöskador, till exempel om att ytterligare verksamheter ska omfattas av kraven om förebyggande och avhjälpande åtgärder, och om identifiering av ytterligare ansvariga parter (punkt 56). Eftersom lagstiftningen i det nationella målet styrker den mekanism som föreskrivs i direktiv 2004/35 genom att identifiera en kategori av personer som kan hållas solidariskt ansvariga vid sidan av verksamhetsutövarna, omfattas en sådan mekanism av artikel 16 i direktiv 2004/35, vilken, jämförd med artikel 193 FEUF, möjliggör strängare skyddsåtgärder, förutsatt att de är förenliga med EU-fördraget och EUF-fördraget och har meddelats till … [kommissionen] (punkt 60, min kursivering). Vad beträffar kravet på förenlighet med fördragen framgår det av domstolens praxis att det ankommer på varje medlemsstat att fastställa sådana strängare skyddsåtgärder, vilka dels ska syfta till att uppnå målet med direktiv 2004/35, såsom detta har definierats i artikel 1 i direktivet, det vill säga att förebygga och avhjälpa miljöskador, dels vara förenliga med unionsrätten, däribland de allmänna principerna i unionsrätten, inbegripet proportionalitetsprincipen (punkt 61 och där angiven rättspraxis). Se, även, artikel 169.4 FEUF om konsumentskydd).

62 Min kursivering. Se vad gäller artikel 137.4 EG, bland annat, dom av den 1 juli 2010, Gassmayr ( C‑194/08, EU:C:2010:386, punkt 89 och där angiven rättspraxis). Se, i detta avseende, O’Leary, S., Courts, charters and conventions: making sense of fundamental rights in the EU, Irish Jurist, UCD Sutherland School of Law, Dublin, 2016, no 56, s. 4–41, som, framför allt med hänvisning till den sistnämnda domen, påpekar att domstolens ståndpunkt i domen av den 10 juli 2014, Julián Hernández m.fl. ( C‑198/13, EU:C:2014:2055), is not entirely coherent when viewed with reference to other case law or clear as to its potential consequences (s. 15).

63 Detta krav på förenlighet omfattar givetvis även unionsrättens allmänna principer.

64 Jag påpekar i detta avseende att det i artikel 153.2 b FEUF anges att det i de direktiv där det antas minimikrav ska sådana administrativa, finansiella och rättsliga ålägganden undvikas som motverkar tillkomsten och utvecklingen av små och medelstora företag. Se även, för ett liknande resonemang, skäl 2 i direktiv 2003/88.

65 Medlemsstaterna kan därför inte åberopa en strängare nationell skyddsbestämmelse som den i artikel i artikel 15 i direktiv 2003/88 för att ifrågasätta [unionens] åtgärder i fråga om skydd för arbetstagarnas hälsa och säkerhet (se, för en användning av detta uttryck, dom av den 17 december 1998, IP ( C‑2/97, EU:C:1998:613, punkt 37)). Se, även, förslag till avgörande av generaladvokaten Mischo i målet IP ( C‑2/97, EU:C:1998:176), i vilket denne påpekar att utgångspunkten bör vara att frågan om arbetstagares säkerhet, till följd av sin socialpolitiska karaktär, omfattas av [unionsrätten] och att medlemsstaterna följaktligen inte längre har frihet att agera självständigt inom detta område utan måste ta hänsyn till de åtgärder som vidtas från [unionens] sida (punkt 45) och att [unionens] och medlemsstaternas åtgärder ska stämma överens inbördes (punkt 46).

66 Se bland annat, vad gäller denna fråga, De Cecco, F., Room to move?: minimum harmonization and fundamental rights, Common Market Law Review, Kluwer Law International, Alphen-sur-le-Rhin, 2006, vol. 43, no 1, s. 9–30, särskilt s. 22 och följande sidor.

67 För domstolens beaktande av denna balans, se, bland annat, dom av den 29 november 2017, King ( C‑214/16, EU:C:2017:914, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

68 Se dom av den 17 december 1970, Internationale Handelsgesellschaft ( 11/70, EU:C:1970:114, punkt 4).

69 Se, bland annat, dom av den 18 oktober 2018, Bastei Lübbe ( C‑149/17, EU:C:2018:841, punkt 45 och där angiven rättspraxis), och, för ett liknande resonemang, dom av den 19 april 2012, Bonnier Audio m.fl. ( C‑461/10, EU:C:2012:219, punkt 56 och där angiven rättspraxis), och dom av den 27 mars 2014, UPC Telekabel Wien ( C‑314/12, EU:C:2014:192, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

70 Se, bland annat, dom av den 5 december 2017, M.A.S. och M.B. ( C‑42/17, EU:C:2017:936, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

71 C‑569/16 och C‑570/16, EU:C:2018:871.

72 C‑684/16, EU:C:2018:874.

73 C‑176/12, EU:C:2014:2.

74 Se dom av den 6 november 2018, Bauer och Willmeroth ( C‑569/16 och C‑570/16, EU:C:2018:871, punkt 84), och dom av den 6 november 2018, Max-Planck-Gesellschaft zur Förderung der Wissenschaften ( C‑684/16, EU:C:2018:874, punkt 73).

75 Se dom av den 6 november 2018, Bauer och Willmeroth ( C‑569/16 och C‑570/16, EU:C:2018:871, punkt 85), och dom av den 6 november 2018, Max-Planck-Gesellschaft zur Förderung der Wissenschaften ( C‑684/16, EU:C:2018:874, punkt 74).

76 För att använda det uttryck som används av Cariat, N., a.a., s. 443. Vad gäller det oupplösliga sambandet mellan artikel 31.2 i stadgan och unionens sekundärlagstiftning, som förtydligar dess räckvidd, hänvisar jag även till mitt förslag till avgörande i de förenade målen Bauer och Willmeroth ( C‑569/16 och C‑570/16, EU:C:2018:337, punkterna 86–91).

77 Se, bland annat, dom av den 13 december 2018, Hein ( C‑385/17, EU:C:2018:1018), i vars domslut såväl artikel 7.1 i direktiv 2003/88 som artikel 31.2 i stadgan nämns.

78 Jag påpekar i detta avseende att det framgår av ingressen till stadgan att skyddet av de grundläggande rättigheterna ska ske mot bakgrund av samhällsutvecklingen, de sociala framstegen och den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.

79 Se, i detta avseende, överklagandet av domen av den 4 december 2018, Carreras Sequeros m.fl./kommissionen ( T-518/16, EU:T:2018:873), i målen kommissionen/Carreras Sequeros m.fl. (C‑119/19 P) och rådet/Carreras Sequeros m.fl. (C‑126/19 P), som ännu inte avgjorts av domstolen.

80 C‑569/16 och C‑570/16, EU:C:2018:871.

81 C‑684/16, EU:C:2018:874.