Domstolens dom (femte avdelningen) den 26 februari 2026

I mål C‑401/22 P, angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 16 juni 2022,

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av ordföranden på fjärde avdelningen I. Jarukaitis (referent), tillika tillförordnad ordförande på femte avdelningen, samt domarna E. Regan och D. Gratsias, generaladvokat: A. Rantos, justitiesekreterare: handläggaren R. Stefanova-Kamisheva,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 17 april 2024,

och efter att den 5 september 2024 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Luftfartsavtalet EG‑Schweiz

EUF-fördraget

EES-avtalet

Bakgrund till tvisten och det omtvistade beslutet

Det administrativa förfarandet

Det ursprungliga beslutet

Domarna av den 16 december 2015

Det omtvistade beslutet

Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

Parternas yrkanden i målet om överklagande

Prövning av överklagandet

Den första grunden: Kommissionens behörighet att tillämpa artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet på inkommande frakttjänster

Den första delgrunden: Kriteriet som gör det möjligt att fastställa kommissionens behörighet med avseende på inkommande frakttjänster

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den andra delgrunden: Kriteriet om kvalificerade effekter

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den fjärde delgrunden: Rättsstridig omkastning av bevisbördan

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den första grundens femte delgrund: Ersättning av skälen

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den sjätte delgrunden: Felaktig rättstillämpning och åsidosättande av rätten till försvar

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den tredje delgrunden: Fastställande av kommissionens internationella behörighet på grundval av den enda, fortlöpande överträdelsen betraktad i sin helhet

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den andra grunden: Kvalificeringen av det aktuella beteendet som en överträdelse genom syfte

Den första delgrunden: Omfattningen av kommissionens bedömning av det ekonomiska och rättsliga sammanhanget

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den andra delgrunden: Den analys som gjorde det möjligt för kommissionen att kvalificera det aktuella beteendet som en överträdelse genom syfte.

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den tredje grunden: Huruvida det förelåg en enda, fortlöpande överträdelse och huruvida Cargolux deltagit i denna

Den första delgrunden: Det relevanta rättsliga kriteriet för att fastställa huruvida det föreligger en enda, fortlöpande överträdelse

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den andra delgrunden: Cargolux deltagande i den enda, fortlöpande överträdelsen

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den fjärde grunden: Omfattningen av Cargolux deltagande i den enda, fortlöpande överträdelsen

Den första delgrunden: Cargolux deltagande i betalningsvägran avseende provisioner

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den andra delgrunden: Åsidosättande av likabehandlingsprincipen

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den tredje delgrunden: Felaktig rättstillämpning vid bedömningen av Cargolux ansvar för den del av överträdelsen som avser säkerhetstillägget

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Rättegångskostnader

1 Cargolux Airlines International SA (nedan kallat Cargolux) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 30 mars 2022, Cargolux Airlines/kommissionen ( T‑334/17, EU:T:2022:178) (nedan kallade den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen Cargolux talan om, i första hand, ogiltigförklaring av kommissionens beslut C(2017) 1742 final av den 17 mars 2017 om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF, artikel 53 i EES-avtalet och artikel 8 i avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om luftfart (ärende AT.39258 – Flygfrakt) (nedan kallat det omtvistade beslutet) i den del det avser Cargolux och, i andra hand, upphävande av de böter som påförts Cargolux eller nedsättning av det böternas belopp.

2 Avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om luftfart, som undertecknades i Luxemburg den 21 juni 1999 och godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets och, i fråga om avtalet av den 4 april 2002 om vetenskapligt och tekniskt samarbete, kommissionens beslut 2002/309/EG, Euratom om ingående av sju avtal med Schweiziska edsförbundet (EGT L 114, 2002, s. 1) (nedan kallat luftfartsavtalet EG‑Schweiz), trädde i kraft den 1 juni 2002. Artiklarna 8 och 9 i detta avtal motsvarar i tillämpliga delar artiklarna 101 och 102 FEUF.

3 I artikel 11 i nämnda avtal anges följande:

4 Artikel 101.1 FEUF har följande lydelse:

5 Artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av den 2 maj 1992 (EGT L 1, 1994, s. 3) (nedan kallat EES-avtalet) återger i tillämpliga delar innehållet i artikel 101 FEUF.

6 Bakgrunden till tvisten och det omtvistade beslutet, såsom dessa har beskrivits i punkterna 1–60 i den överklagade domen, kan med avseende på förevarande mål sammanfattas enligt följande.

7 Cargolux är ett luftfartsbolag som är verksamt på flygfraktsmarknaden.

8 Inom fraktsektorn ombesörjer flygbolag godstransporter med flyg (nedan kallade fraktförare). Fraktförarna tillhandahåller som huvudregel frakttjänster åt speditörer, vilka organiserar godstransporter för befraktarnas räkning. Speditörerna betalar fraktförarna ett pris som består av dels avgifter beräknade per kilo, dels olika tillägg.

9 Europeiska kommissionen mottog den 7 december 2005 en ansökan om immunitet mot böter i enlighet med meddelandet om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 45, 2002, s. 3). Ansökan hade getts in av Deutsche Lufthansa AG och dess båda dotterbolag Lufthansa Cargo AG och Swiss International Air Lines AG. Enligt ansökan hade konkurrensbegränsande kontakter förekommit mellan flera fraktförare, avseende priskomponenter för flygfrakttjänster såsom så kallade bränsletillägg, säkerhetstillägg och vägran från dessa fraktförare att till speditörerna erlägga provision på tilläggsavgifterna (nedan kallad betalningsvägran avseende provisioner).

10 Den 14 och den 15 februari 2006 genomförde kommissionen oanmälda inspektioner i flera fraktförares lokaler.

11 Till följd av dessa inspektioner ingav flera fraktförare, däribland Cargolux, en ansökan om immunitet med stöd av meddelandet om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (se punkt 9 ovan).

12 Den 19 december 2007 riktade kommissionen ett meddelande om anmärkningar till 27 fraktförare, däribland Cargolux, vilka därefter inkom med skriftliga yttranden. Ett muntligt hörande ägde rum mellan den 30 juni och den 4 juli 2008.

13 Den 9 november 2010 antog kommissionen beslut K(2010) 7694 slutlig om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF, artikel 53 i EES-avtalet och artikel 8 i avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om luftfart (ärende COMP/39258 – Flygfrakt) (nedan kallat det ursprungliga beslutet). Beslutet var riktat till 21 fraktförare, däribland Cargolux.

14 I skälen till beslutet angavs att de fraktförare som befunnits ansvariga hade samordnat sitt beteende i fråga om prissättning av frakttjänster, genom att komma överens om bränsletillägg, säkerhetstillägg och betalningsvägran avseende provisioner, och att de därigenom hade deltagit i en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 101 FEUF, artikel 53 i EES-avtalet och artikel 8 i luftfartsavtalet EG‑Schweiz. Denna överträdelse omfattade Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och Schweiz.

15 Genom dom av den 16 december 2015, Cargolux/kommissionen ( T‑39/11, EU:T:2015:991), ogiltigförklarade tribunalen det ursprungliga beslutet i den del det avsåg Cargolux. Genom ytterligare tolv domar samma dag ogiltigförklarade tribunalen även, helt eller delvis, detta beslut i den del det avsåg tolv andra fraktförare eller grupper av fraktförare.

16 Tribunalen fann att beslutet hade brister i motiveringen.

17 Den 20 maj 2016 tillställde kommissionen de fraktförare som avses i det ursprungliga beslutet och som hade väckt talan mot detta vid tribunalen en skrivelse i vilken de informerades om att kommissionen hade för avsikt att på nytt anta ett beslut om att de hade deltagit i en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 101 FEUF, artikel 53 i EES-avtalet och artikel 8 i luftfartsavtalet EG‑Schweiz på samtliga flyglinjer som nämns i det ursprungliga beslutet. De beviljades en tidsfrist på en månad för att inkomma med synpunkter. Alla utnyttjade denna möjlighet.

18 Den 17 mars 2017 antog kommissionen det omtvistade beslutet, som riktar sig till 19 fraktförare, däribland Cargolux.

19 I det omtvistade beslutet anges att de fraktförare som befunnits ansvariga hade samordnat sitt beteende i fråga om prissättning av frakttjänster över hela världen genom bränsletillägg, säkerhetstillägg och betalningsvägran avseende provisioner (nedan kallad den omtvistade kartellen). Detta innebar att de begått en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 101 FEUF, artikel 53 i EES-avtalet och artikel 8 i luftfartsavtalet EG‑Schweiz.

20 Kommissionen förklarade i avsnitt 4 i det omtvistade beslutet (Beskrivning av omständigheterna) att utredningen hade påvisat en världsomspännande kartell som grundade sig på ett nätverk av bilaterala och multilaterala kontakter mellan konkurrenter som hade upprätthållits under lång tid. Kontakterna avsåg det beteende som konkurrenterna beslutat om, planerat eller övervägt i förhållande till de olika priskomponenter för flygfrakttjänster som nämns i punkten ovan. Kommissionen fann att kontaktnätets gemensamma syfte var att samordna konkurrenternas beteende i fråga om prissättning eller att minska osäkerheten i fråga om deras prispolicy. Kommissionen beskrev därefter kontakterna avseende bränsletillägg, säkerhetstillägg respektive betalningsvägran avseende provisioner och bedömde den faktiska bevisningen avseende dels den omtvistade kartellen i dess helhet, dels var och en av mottagarna av nämnda beslut.

21 I avsnitt 5 i det omtvistade beslutet, med rubriken Tillämpning av relevanta konkurrensregler, tillämpade kommissionen artikel 101 FEUF på omständigheterna i förevarande fall, samtidigt som den preciserade att hänvisningarna till denna artikel även skulle läsas som hänvisningar till artikel 53 i EES-avtalet och till artikel 8 i luftfartsavtalet EG‑Schweiz, eftersom dessa bestämmelser gäller i tillämpliga delar, om inte annat anges.

22 Kommissionen prövade härvidlag gränserna för sin tidsmässiga och territoriella behörighet att fastställa och beivra en överträdelse av konkurrensreglerna i förevarande fall.

23 Kommissionen fann i skälen 822–832 i det omtvistade beslutet, under punkt 5.2 i beslutet med rubriken Kommissionens behörighet, att den inte skulle tillämpa artikel 101 FEUF på avtal och förfaranden på flyglinjer mellan flygplatser inom Europeiska unionen och flygplatser belägna utanför EES (nedan kallade flyglinjer EU–tredjeländer) avseende tiden före den 1 maj 2004. Kommissionen förklarade vidare att den inte skulle tillämpa artikel 53 i EES-avtalet på avtal och samordnade förfaranden på flyglinjer EU–tredjeländer och på flyglinjer mellan flygplatser belägna i stater som är parter i EES-avtalet och som inte är medlemmar i unionen och flygplatser i tredjeländer (nedan kallade flyglinjer EES (ej EU)–tredjeländer), avseende tiden före den 19 maj 2005. Kommissionen förklarade även att den inte skulle tillämpa artikel 8 i luftfartsavtalet EG‑Schweiz på avtal och samordnade förfaranden på flyglinjer mellan flygplatser i unionen och schweiziska flygplatser (nedan kallade flyglinjer EU–Schweiz) avseende tiden före den 1 juni 2002. Kommissionen preciserade även i skäl 832 att det omtvistade beslutet inte avser att fastställa något åsidosättande av artikel 8 i [luftfartsavtalet EG‑Schweiz] avseende frakttjänster mellan [Schweiz och tredjeländer].

24 I skälen 1036–1046 i det omtvistade beslutet, nämligen punkt 5.3.8 under rubriken Tillämpligheten av artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet på inkommande flyglinjer, underkände kommissionen de argument som framförts av vissa av de fraktförare som befunnits ansvariga enligt vilka kommissionen påstods – ur folkrättslig synvinkel – ha överträtt sin territoriella behörighet genom att fastställa och beivra överträdelser av dessa båda bestämmelser på flyglinjer från tredjeländer till EES (nedan kallade inkommande flyglinjer och, vad gäller de frakttjänster som erbjuds på dessa flyglinjer, inkommande frakttjänster).

25 I skäl 1045 i det omtvistade beslutet påpekade kommissionen särskilt att konkurrensbegränsande förfaranden beträffande inkommande frakttjänster kunde ha omedelbara, väsentliga och förutsebara effekter inom unionen och EES, eftersom ökade kostnader för flygtransporter till EES och därigenom högre priser för importerade varor kan ha effekter på konsumenter inom EES. Kommissionen tillade att dessa förfaranden kunde ha sådana effekter även på tillhandahållandet av frakttjänster av andra fraktförare inom EES, mellan olika navflygplatser (hubs) inom EES som används av fraktförare från tredjeländer och destinationsflygplatserna inom EES för dessa försändelser som tredjelandsfraktföraren inte trafikerar.

26 I skäl 1046 i samma beslut påpekade kommissionen dessutom att den omtvistade kartellen hade genomförts på global nivå, att kartellarrangemangen avseende inkommande flyglinjer utgjorde en integrerad del i den enda, fortlöpande överträdelsen av artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet och att en enhetlig tillämpning av tilläggsavgifterna på global nivå var ett av nyckelinslagen i denna kartell.

27 Punkt 5.3 i det omtvistade beslutet, avseende tillämpningen av artikel 101 FEUF, artikel 53 i EES-avtalet och artikel 8 i luftfartsavtalet EG‑Schweiz på omständigheterna i förevarande mål, innehåller skälen 833–1052. I skäl 846 i beslutet fann kommissionen för det första att de fraktförare som befunnits ansvariga hade samordnat sitt beteende eller påverkat prissättningen, vilket i slutändan utgjorde ett fastställande av priserna avseende bränsletillägget, säkerhetstillägget och betalningen av provisioner på dessa tilläggsavgifter till speditörerna. I skäl 861 i det omtvistade beslutet fann kommissionen utifrån vad som framkommit under utredningen att det övergripande systemet för samordning av prissättningsbeteendet för frakttjänster utgjorde en sammansatt överträdelse som består av olika handlanden som antingen [kunde] anses utgöra avtal eller samordnade förfaranden där konkurrenterna avsiktligen ersatte de risker som är förenade med konkurrens med ett praktiskt samarbete.

28 För det andra fann kommissionen, i skäl 869 i det omtvistade beslutet, att det aktuella beteendet [utgjorde] en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 101 [FEUF]. I skälen 870–902 i beslutet preciserade kommissionen att de aktuella arrangemangen hade ett enda konkurrensbegränsande syfte, nämligen att hindra konkurrensen inom fraktsektorn i EES, att de avsåg tillhandahållande av frakttjänster och prissättning av dessa tjänster, att de avsåg samma företag, att de var av en enda, fortlöpande karaktär och att de avsåg tre beståndsdelar, nämligen bränsletillägget, säkerhetstillägget och betalningsvägran avseende provisioner. I detta sammanhang angav kommissionen, i skäl 881 i beslutet, att Cargolux var inblandat i dessa tre beståndsdelar.

29 Kommissionen fann för det tredje, i skäl 903 i det omtvistade beslutet, att det aktuella konkurrensbegränsande beteendet hade till syfte att begränsa konkurrensen åtminstone inom unionen, EES och Schweiz. I skäl 917 i det omtvistade beslutet tillade kommissionen att det därmed inte var nödvändigt att beakta de konkreta effekterna av beteendet.

30 I skälen 972–1021 i det omtvistade beslutet gick kommissionen, för det fjärde, igenom lagstiftningen i sju tredjeländer. Flera av de fraktförare som befunnits ansvariga hade hävdat att lagstiftningen i dessa länder ålade dem att samordna sitt beteende avseende tilläggsavgifter, vilket innebär att gällande konkurrensregler inte kunde tillämpas. Kommissionen ansåg att dessa fraktförare inte hade förmått visa att deras handlande var följden av tvång enligt lagstiftningen i dessa tredjeländer.

31 I skälen 1024–1035 i det omtvistade beslutet slog kommissionen, för det femte, fast att den enda, fortlöpande överträdelsen märkbart kunde påverka handeln mellan medlemsstaterna, mellan parterna i EES-avtalet och mellan parterna i luftfartsavtalet EG‑Schweiz.

32 Avsnitt 7 i det omtvistade beslutet, med rubriken Överträdelsens varaktighet, innehåller skälen 1146–1169 i beslutet. I skäl 1146 i det omtvistade beslutet fann kommissionen att den omtvistade kartellen hade inletts den 7 december 1999 och pågått till och med den 14 februari 2006. I skäl 1146 preciserade kommissionen att kartellen utgjorde en överträdelse av

33 I skäl 1169 i samma beslut påpekade kommissionen att överträdelsens varaktighet sträckte sig, vad gäller Cargolux, från den 22 januari 2001 till den 14 februari 2006.

34 I avsnitt 8 i det omtvistade beslutet undersökte kommissionen de korrigerande åtgärder som skulle vidtas och de böter som skulle åläggas, med hänvisning till riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning (EG) nr 1/2003 (EUT C 210, 2006, s. 2). Kommissionen tillämpade bland annat, med stöd av punkt 37 i riktlinjerna, en nedsättning med 50 procent av böternas grundbelopp, eftersom en del av tjänsterna avseende inkommande flyglinjer och flyglinjer från EES till tredjeländer, med undantag för flyglinjerna EU-Schweiz, tillhandahölls utanför det territorium som omfattas av EES-avtalet och en del av skadan således kunde ha inträffat utanför detta territorium. Med tillämpning av punkt 29 i dessa riktlinjer beviljade kommissionen dessutom de fraktförare som befunnits ansvariga en ytterligare nedsättning av grundbeloppen med 15 procent, med motiveringen att vissa regelverk hade uppmuntrat den omtvistade kartellen.

35 Artiklarna 1, 3 och 4 i det omtvistade beslutet har följande lydelse:

36 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 31 maj 2017 väckte Cargolux talan om, i första hand, hel eller delvis ogiltigförklaring av artikel 1 i det omtvistade beslutet, i den del den avsåg Cargolux, och om upphävande av de böter som Cargolux hade ålagts i artikel 3 f i detta beslut eller, i andra hand, nedsättning av bötesbeloppet och vidtagande av motsvarande åtgärder med avseende på artikel 4 i [nämnda beslut], i den del den avser Cargolux.

37 Till stöd för sin talan åberopade Cargolux sju grunder för ogiltigförklaring samt nio argument som avsåg upphävande eller nedsättning av de böter som bolaget ålagts.

38 Bland dessa grunder avsåg den tredje grunden felaktig rättstillämpning och en uppenbart oriktig bedömning vid tillämpningen av artikel 101 FEUF i samband med konstaterandet att det förelåg en överträdelse genom syfte. Som fjärde grund gjorde Cargolux gällande att kommissionen gjort uppenbart oriktig bedömning samt åsidosatt en väsentlig formföreskrift, motiveringsskyldigheten och rätten att yttra sig vad gäller fastställandet av räckvidden av, och kriterierna för, en enda, fortlöpande överträdelse. Genom den femte grunden gjordes det gällande att kommissionen hade gjort en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna och en uppenbart oriktig bedömning vid fastställandet av att det förelåg en överträdelse av konkurrensreglerna och att Cargolux hade deltagit i denna överträdelse. Som sjätte grund gjorde Cargolux gällande att kommissionen saknade behörighet att tillämpa artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet på inkommande frakttjänster. Cargolux sjunde grund avsåg fel vid beräkningen av bötesbeloppet.

39 Tribunalen prövade dessutom ex officio en grund som avsåg att kommissionen med avseende på luftfartsavtalet EG‑Schweiz saknade behörighet att fastställa och beivra ett åsidosättande av artikel 53 i EES-avtalet avseende flyglinjer mellan, å ena sidan, flygplatser belägna i länder som är parter i EES-avtalet och som inte är medlemmar i unionen och, å andra sidan, flygplatser belägna i Schweiz.

40 De argument som låg till grund för yrkandet om bötesnedsättning motsvarade, vad gällde åtta av argumenten, argument som anförts till stöd för Cargolux sjunde grund för ogiltigförklaring. Som svar på tribunalens åtgärder för processledning avseende den grund som tribunalen hade prövat ex officio lade Cargolux till ett nionde argument avseende försäljningen på sistnämnda flyglinjer.

41 I den överklagade domen fann tribunalen att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg någon av dessa grunder, inbegripet den grund som tribunalen hade prövat ex officio. Tribunalen konstaterade särskilt, i punkt 401 i den överklagade domen, att omfattningen av de kontakter som Cargolux var inblandat i och som avsågs i skälen 250 och 350 i det omtvistade beslutet skulle nyanseras och, i punkt 445 i nämnda dom, att kommissionen i skälen 750 och 880 i beslutet felaktigt hade ansett att Cargolux hade deltagit i det möte som avses i skäl 387 i beslutet. Tribunalen fann emellertid, i punkt 447 i den överklagade domen, att detta inte motiverade att Cargolux beviljades en ytterligare nedsättning av böterna på grund av förmildrande omständigheter. Efter att ha utövat sin obegränsade behörighet fastställde tribunalen, i punkt 647 i den överklagade domen, det slutliga bötesbelopp som skulle åläggas Cargolux till 79900000 euro. Eftersom detta belopp var identiskt med det bötesbelopp som Cargolux hade ålagts i det omtvistade beslutet, ogillade tribunalen även företagets yrkanden om ändring av bötesbeloppet.

42 Cargolux har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska

43 Kommissionen har yrkat att domstolen ska

44 Cargolux har åberopat fyra grunder till stöd för sitt överklagande. Som första grund har det gjorts gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fastställde kommissionens behörighet att tillämpa artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet på inkommande flyglinjer. Cargolux har som andra grund gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och åsidosatte Cargolux rätt till försvar när den fastställde kommissionens konstaterande att det beteende som Cargolux deltog i utgjorde en överträdelse genom syfte. Den tredje grunden avser felaktig rättstillämpning när tribunalen specificerade och tillämpade det rättsliga kriterium som gör det möjligt att fastställa att det förelåg en enda, fortlöpande överträdelse och när den fastställde det omtvistade beslutet i den del det innebar att Cargolux ålades sanktioner för en sådan överträdelse. Såvitt avser den fjärde grunden, som åberopats i andra hand, har Cargolux gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att Cargolux var ansvarigt för samtliga aspekter av den enda, fortlöpande överträdelsen, trots att dess deltagande i denna överträdelse var begränsat.

45 Cargolux första grund består av sex delar. Genom den första delgrunden har Cargolux gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att tillämpa ett felaktigt rättsligt kriterium för att bekräfta kommissionens behörighet att beivra beteendet avseende inkommande flyglinjer. Som andra delgrund har det gjorts gällande att tribunalen under alla omständigheter gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att kommissionen hade uppfyllt sin skyldighet att fastställa att det kriterium som grundar sig på de kvalificerade effekterna av konkurrensbegränsande förfaranden i unionen (nedan kallat kriteriet om kvalificerade effekter) var uppfyllt i förevarande fall. Såvitt avser den tredje delgrunden har Cargolux gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den konstaterade att kommissionen kunde fastställa sin behörighet för inkommande frakttjänster på grundval av den enda, fortlöpande överträdelsen i dess helhet. Cargolux har som fjärde delgrund gjort gällande att tribunalen på ett rättsstridigt sätt kastade om bevisbördan när den bekräftade kommissionens behörighet. Som femte delgrund har Cargolux gjort gällande att tribunalen rättsstridigt ersatte resonemanget om kommissionens behörighet i det omtvistade beslutet med sitt eget. Den sjätte delgrunden avser felaktig rättstillämpning och åsidosättande av rätten till försvar som tribunalen gjorde sig skyldig till när den bedömde det omtvistade beslutets lagenlighet på grundval av argument och en analys som framfördes för första gången under förfarandet vid tribunalen.

46 Domstolen ska i tur och ordning pröva den första, den andra, den fjärde, den femte, den sjätte och den tredje delgrunden.

47 Cargolux har, med hänvisning till punkterna 103 och 115 i den överklagade domen, gjort gällande att folkrätten inte är den korrekta grunden för att fastställa kommissionens behörighet att bedöma ett beteende utanför unionen eller EES. Det är den regel som fastställs i unionsrätten, i enlighet med ordalydelsen i artikel 101.1 FEUF, som ska iakttas. Kommissionen är således skyldig att bevisa att avtalen eller de samordnade förfarandena i fråga har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den inre marknaden.

48 Så är fallet när det kriterium är uppfyllt vilket grundar sig på platsen för genomförandet av de konkurrensbegränsande förfarandena (nedan kallat kriteriet om genomförande), såsom det definieras i domen av den 27 september 1988, Ahlström Osakeyhtiö m.fl./kommissionen ( 89/85, 104/85, 114/85, 116/85, 117/85, 125/85 och 129/85, EU:C:1988:447, punkt 12). Härvidlag är det nödvändigt att försäljning sker direkt till köpare i unionen eller att det sker prishöjningar inom den inre marknaden och att det finns beställningar från kunder inom EES. Om dessa villkor inte är uppfyllda, är det nödvändigt att visa att beteendet i fråga har till resultat att begränsa konkurrensen på den inre marknaden i enlighet med punkterna 22 och 28 i domen av den 28 april 1998, Javico ( C‑306/96, EU:C:1998:173). För att detta ska anses visat krävs mer än att endast uppfylla kriteriet om kvalificerade effekter som följer av internationell rätt.

49 Domen av den 6 september 2017, Intel/kommissionen ( C‑413/14 P, EU:C:2017:632), befriar inte kommissionen från dess skyldighet att iaktta kraven i artikel 101 FEUF. Domstolen angav nämligen inte där att kriteriet om kvalificerade effekter är tillräckligt för att fastställa kommissionens behörighet enligt unionsrätten. Detta kriterium tjänar endast till att avgöra huruvida tillämpningen av artikel 101 FEUF är förenlig med folkrätten.

50 Slutsatsen i punkt 183 i den överklagade domen är således felaktig, eftersom skälen 1042–1046 i det omtvistade beslutet inte uppfyller det rättsliga kriterium som är tillämpligt för att fastställa kommissionens behörighet att, med stöd av artikel 101.1 FEUF, pröva ageranden utanför unionen. Såsom anges i punkt 131 i den domen skedde nämligen nästan all försäljning av inkommande frakttjänster utanför EES. Det har således inte visats att beteendet i fråga hade till syfte att begränsa konkurrensen på den inre marknaden.

51 Punkt 121 i den överklagade domen är även felaktig i den del tribunalen där befriade kommissionen från skyldigheten att göra någon som helst analys av de konkurrensbegränsande effekterna på den inre marknaden, i strid med de krav som följer av punkt 15 i domen av den 28 april 1998, Javico ( C‑306/96, EU:C:1998:173), av vilken det enligt Cargolux framgår att konkurrensbegränsande beteenden endast kan beivras med tillämpning av artikel 101 FEUF om de kan påverka handeln mellan medlemsstaterna, även när det rör sig om en överträdelse genom syfte. I punkterna 20 och 21 i den domen fastställs för övrigt att avtal som endast är avsedda att tillämpas inom ett territorium utanför Europeiska unionen inte har till syfte att begränsa konkurrensen inom unionen, även om de skulle kvalificeras som en överträdelse genom syfte om de tillämpades inom unionen.

52 Kommissionen har bestritt dessa argument.

53 För det första ska det erinras om att domstolen i sin dom av den 6 september 2017, Intel/kommissionen ( C‑413/14 P, EU:C:2017:632), prövade en grund genom vilken sökanden ifrågasatte tribunalens slutsats att kommissionens behörighet att med stöd av folkrättsliga regler fastställa och beivra ett beteende utanför unionen kunde fastställas antingen utifrån kriteriet om genomförande eller utifrån kriteriet om kvalificerade effekter. I punkt 46 i den domen slog domstolen fast att kriteriet om kvalificerade effekter i sig kan ligga till grund för kommissionens behörighet.

54 Domstolen kom fram till denna slutsats efter att i punkterna 42 och 45 i nämnda dom ha erinrat dels om att unionens konkurrensregler i artiklarna 101 och 102 FEUF avser att reglera företags kollektiva och ensidiga beteenden som begränsar konkurrensen inom den inre marknaden, dels om att kriteriet avseende genomförande och kriteriet om kvalificerade effekter har samma målsättning, nämligen att reglera beteenden som visserligen inte ägt rum inom unionen men vars konkurrensbegränsande effekter kan kännas av på unionsmarknaden.

55 Av detta följer att kriteriet avseende genomförande och kriteriet om kvalificerade effekter är alternativa och att det räcker att endast ett av dessa kriterier är uppfyllt för att, med stöd av folkrättsliga regler, motivera kommissionens behörighet att tillämpa unionens konkurrensrätt på ett beteende utanför unionen.

56 Cargolux kan således inte med framgång göra gällande att kommissionens behörighet enligt unionsrätten att pröva ett beteende utanför unionen eller EES endast kan fastställas om det visas att de aktuella avtalen eller samordnade förfarandena har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den inre marknaden, vilket endast kan fastställas på grundval av kriteriet om genomförande.

57 Cargolux kan härvidlag inte heller vinna framgång genom att åberopa punkterna 20–22 och 28 i domen av den 28 april 1998, Javico ( C‑306/96, EU:C:1998:173). Dessa punkter avser nämligen inte kommissionens behörighet att tillämpa artiklarna 101 eller 102 FEUF på ett beteende utanför unionen eller EES, utan det materiella kriterium som reglerar tillämpningen av dessa bestämmelser på ett visst beteende. De avser således den särskilda frågan huruvida de avtal som var i fråga i det målet var konkurrensbegränsande, närmare bestämt huruvida beteendet i fråga hade till syfte eller resultat att märkbart begränsa konkurrensen inom den inre marknaden och kunde påverka handeln mellan medlemsstaterna, samt de omständigheter som skulle beaktas vid denna bedömning.

58 Tribunalen gjorde sig således inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 115 och 183 i den överklagade domen, slog fast att kommissionen kunde grunda sig på kriteriet om kvalificerade effekter för att fastställa sin behörighet att pröva den omtvistade kartellen i den del den avsåg inkommande frakttjänster.

59 För det andra, i den mån Cargolux genom sitt ifrågasättande av punkt 121 i den överklagade domen har gjort gällande att tribunalen felaktigt befriade kommissionen från skyldigheten att göra en bedömning av de konkurrensbegränsande effekterna på den inre marknaden, ska detta ifrågasättande, i den mån det grundar sig på punkt 15 i domen av den 28 april 1998, Javico ( C‑306/96, EU:C:1998:173), underkännas av ett skäl som liknar det som redan angetts i punkt 57 ovan. I denna punkt 15 erinrade domstolen nämligen endast om att konkurrensbegränsande beteenden endast kan beivras med tillämpning av artikel 101.1 FEUF om de även är av sådant slag att de kan påverka handeln mellan medlemsstaterna.

60 Vidare är det förvisso korrekt att tribunalen i punkt 121 i den överklagade domen preciserade att när det, såsom i förevarande fall, föreligger ett beteende som kommissionen har ansett vara så pass skadligt för konkurrensen på den inre marknaden eller inom EES att det kan kvalificeras som en konkurrensbegränsning genom syfte i den mening som avses i artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet, kan det inte vid tillämpningen av kriteriet om kvalificerade effekter krävas att det ska visas att det föreligger konkreta effekter för att ett beteende ska kvalificeras som en konkurrensbegränsning genom resultat, i den mening som avses i dessa bestämmelser.

61 Det framgår emellertid av en samlad läsning av punkterna 117–135 i den överklagade domen att punkt 121 ingår i tribunalens bedömning genom vilken den endast underkände de argument som Cargolux hade framfört. En sammanfattning av dessa argument återfinns i punkterna 105 och 108 i den överklagade domen. I punkterna 117–135 redogjorde tribunalen således för skälen till att Cargolux inte med framgång kunde hävda att kommissionen, genom att använda begreppet konkurrensbegränsning genom syfte, hade underlåtit att göra någon som helst analys av det aktuella beteendets effekter. I synnerhet underkände tribunalen Cargolux argument att kommissionen, genom att i skäl 917 i det omtvistade beslutet ange att det inte var nödvändigt att visa att det förelåg verkliga konkurrensbegränsande effekter, på grund av de kritiserade beteendenas konkurrensbegränsande syfte, hade underlåtit att bedöma huruvida dessa beteenden hade gett upphov till de kvalificerade effekter som krävs för att fastställa kommissionens behörighet att tillämpa artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet på inkommande frakttjänster.

62 Tribunalen gjorde sig emellertid inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att kriteriet om kvalificerade effekter, som ligger till grund för kommissionens extraterritoriella behörighet, skiljer sig från frågan huruvida den omtvistade kartellen kan kvalificeras som en konkurrensbegränsning i den mening som avses i artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet. Såsom generaladvokaten också har påpekat i punkt 42 i sitt förslag till avgörande, sammanfaller inte kriteriet om kvalificerade effekter, vilket kan ligga till grund för kommissionens extraterritoriella behörighet att tillämpa unionens och EES konkurrensregler i folkrättsligt hänseende, med det materiella kriteriet om konkurrensbegränsning, genom syfte eller genom resultat, inom unionens eller EES inre marknad, vilket är en förutsättning för kommissionens behörighet att fastställa och beivra en överträdelse av dessa konkurrensregler med stöd av unionsrätten.

63 Tribunalens bedömning i syfte att fastställa huruvida kommissionen gjorde en riktig bedömning när den fann att kriteriet om kvalificerade effekter var uppfyllt i förevarande fall framgår vidare av punkterna 136–171 i den överklagade domen vad gäller samordningen av inkommande frakttjänster betraktad för sig och av punkterna 172–182 i den domen vad gäller den enda, fortlöpande överträdelsen i dess helhet.

64 Under dessa omständigheter saknar Cargolux fog för sitt påstående att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den befriade kommissionen från skyldigheten att göra någon som helst bedömning av det omtvistade beteendets effekter vid tillämpningen av kriteriet om kvalificerade effekter.

65 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grundens första del.

66 Cargolux har gjort gällande att tribunalen under alla omständigheter gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den konstaterade att kommissionen hade uppfyllt sin skyldighet att fastställa att kriteriet om kvalificerade effekter var uppfyllt i förevarande fall.

67 För det första stödde sig tribunalen på domen av den 6 september 2017, Intel/kommissionen ( C‑413/14 P, EU:C:2017:632), när den slog fast att det aktuella beteendet hade tillräckligt sannolika effekter inom EES, utan att beakta de särskilda omständigheterna i det mål som avgjordes genom den domen, vilka skiljer sig mycket från omständigheterna i förevarande mål. Tribunalen gjorde således en felaktig bedömning när den slog fast att kommissionen hade styrkt sin behörighet på grundval av en rad omständigheter, som anges i punkterna 131–134 i den överklagade domen, vilka till stor del var svagt underbyggda och skiljde sig mycket från de omständigheter som prövades i det andra målet.

68 För det andra medgav tribunalen i punkt 130 i den överklagade domen att kriteriet om kvalificerade effekter ska tillämpas mot bakgrund av det ekonomiska och rättsliga sammanhang i vilket det aktuella beteendet ingår, men analyserade trots detta inte nämnda sammanhang. Tribunalens slutsats, grundad på punkterna 142, 148 och 150 i den överklagade domen, att kravet på förutsebarhet var uppfyllt är således behäftad med en felaktig rättstillämpning.

69 För det tredje avser den rättspraxis som tribunalen grundade sig på i punkt 152 i den överklagade domen för att bekräfta att den effekt som den analyserade var väsentlig faktiska omständigheter som inte var jämförbara med Cargolux situation. Den första domen avsåg ett beteende som fortsatte under tio år och som involverade deltagare som representerade nästan hela marknaden, medan den andra domen avsåg ett beteende som pågick i nio och ett halvt år och som innebar fastställande av priser och en samordnad begränsning av produktionen. Det beteende som Cargolux hållits ansvarigt för varade däremot endast i 21 månader för linjerna EU-tredjeländer och 8 månader för flyglinjerna EES (ej EU)–tredjeländer, och de berörda parterna svarade endast för 34 procent av marknaden.

70 För det fjärde saknade tribunalen fog för att anse att beteendet avseende de inkommande flyglinjerna uppfyllde villkoret om omedelbarhet. Härvidlag gjorde tribunalen en felaktig bedömning när den i punkt 170 i nämnda dom fann att domen av den 27 februari 2014, InnoLux/kommissionen ( T‑91/11, EU:T:2014:92), saknade relevans. Inget bevis för att de inkommande frakttjänster som såldes till speditörerna i slutändan var avsedda att säljas inom EES nämns i den överklagade domen, eftersom det i punkt 132 i den domen endast anges att det var åtminstone sannolikt att befraktarna var etablerade inom EES. Cargolux försäljning av inkommande frakttjänster till speditörer utanför EES motsvarar följaktligen försäljning till tredje män utanför EES av produkter som omfattas av kartellen, såsom i det mål som avgjordes genom domen InnoLux/kommissionen. Sambandet mellan det aktuella beteendet och den påstådda effekten inom EES är således inte tillräckligt för att fastställa att detta villkor om omedelbarhet är uppfyllt, om inte kommissionen ska tillåtas fastställa sin behörighet för alla överträdelser som begås utanför EES.

71 Kommissionen har hävdat att överklagandet såvitt avser denna delgrund till viss del ska avvisas och i övriga delar ogillas.

72 För det första påpekar domstolen att punkterna 131–134 i den överklagade domen ingår i tribunalens bedömning, i punkterna 117–135 i domen, av relevansen av det första skälet som kommissionen grundade sig på i skälen 1045 och 1046 i det omtvistade beslutet till stöd för sitt konstaterande att kriteriet om kvalificerade effekter var uppfyllt i förevarande fall. Detta skäl bestod i de ökade kostnaderna för lufttransport till EES och således de högre priserna på importerade varor som till sin natur [var] ägnade att påverka konsumenterna inom EES (nedan kallat effekten på priserna på importerade varor), ett skäl som tribunalen hänvisade till som den aktuella effekten, med avseende på vilken Cargolux, såvitt framgår av punkt 116 i den överklagade domen, hävdade att den inte ingick bland de effekter som det omtvistade beteendet gav upphov till och som kommissionen hade fog för att beakta vid tillämpningen av kriteriet om kvalificerade effekter.

73 Det är riktigt att tribunalen i detta sammanhang bland annat, i punkt 119 i den överklagade domen, angav att tillämpningen av kriteriet om kvalificerade effekter inte kräver att det visas att det omtvistade beteendet faktiskt har haft effekter på den inre marknaden eller inom EES. Tribunalen underströk tvärtom, med hänvisning till punkt 51 i domen av den 6 september 2017, Intel/kommissionen ( C‑413/14 P, EU:C:2017:632), att det räcker att beakta beteendets troliga effekt på konkurrensen.

74 Tribunalen begränsade sig emellertid till att erinra om domstolens praxis avseende kriteriet om kvalificerade effekter, utan att göra sig skyldig till felaktig rättstillämpning. Enligt denna rättspraxis kan kriteriet om kvalificerade effekter nämligen motivera tillämpningen av unionens eller EES konkurrensregler utifrån folkrätten om det kan förutses att det aktuella beteendet får omedelbara och väsentliga effekter inom unionen eller inom EES. Det räcker härvidlag att beakta ett beteendes troliga effekter på konkurrensen för att förutsebarhetsvillkoret ska anses vara uppfyllt. Det räcker dessutom att beteendet i fråga är ägnat att ha en omedelbar effekt inom unionen eller EES för att kravet på omedelbarhet ska vara uppfyllt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 september 2017, Intel/kommissionen, C‑413/14 P, EU:C:2017:632, punkterna 49, 51 och 52).

75 I motsats till vad Cargolux har gjort gällande är de allmänna formuleringarna i punkterna 49, 51 och 52 i domen av den 6 september 2017, Intel/kommissionen ( C‑413/14 P, EU:C:2017:632), vilka det erinrats om i föregående punkt, tillämpliga inte bara på de särskilda omständigheterna i det mål som gav upphov till den domen, utan även varje gång som det ska bedömas huruvida kommissionen är behörig att tillämpa bland annat artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet på beteenden utanför EES.

76 Domstolen konstaterar dessutom att tribunalen i punkt 131 i den överklagade domen visserligen påpekade att det framgick av skälen 14, 17 och 70 i det omtvistade beslutet och av svaren på de åtgärder för processledning som den hade vidtagit att fraktförarna uteslutande eller nästan uteslutande sålde sina frakttjänster till speditörer. Tribunalen tillade att i fråga om inkommande frakttjänster skedde nästan all denna försäljning på ursprungsorten för de aktuella flyglinjerna, utanför EES, där speditörerna är etablerade, och påpekade härvidlag att det framgick av ansökan till tribunalen att Cargolux, mellan den 1 maj 2004 och den 14 februari 2006, endast hade uppnått en obetydlig andel av sin försäljning av inkommande frakttjänster till kunder inom EES.

77 I punkt 132 i den överklagade domen påpekade tribunalen emellertid att speditörerna köpte dessa tjänster i egenskap av mellanhänder för att samla dem i ett antal sammansatta tjänster vars syfte per definition var att organisera integrerade transporter av varor till EES i befraktarnas namn. Dessa befraktare kunde, såsom framgår av skäl 70 i det omtvistade beslutet, bland annat vara köpare eller ägare av de transporterade varorna och tribunalen fann att det således åtminstone var sannolikt att de var etablerade inom EES.

78 Tribunalen drog härav, i punkt 133 i den överklagade domen, slutsatsen att för det fall speditörerna övervältrar den eventuella merkostnad som uppstår till följd av den omtvistade kartellen på priset för det antal sammansatta tjänster som de tillhandahåller, är det bland annat på den konkurrens som speditörerna bedriver för att locka till sig befraktarnas kundkrets som den enda, fortlöpande överträdelsen – i den del den avser inkommande flyglinjer – kan ha en inverkan. I samma punkt påpekade tribunalen att det följaktligen var på den inre marknaden eller inom EES som det var sannolikt att effekten på priserna på importerade varor skulle uppkomma.

79 I punkt 134 i samma dom drog tribunalen slutsatsen att den merkostnad som befraktarna kan ha tvingats att betala och den fördyrning av de varor som importerats till EES som kan ha uppstått till följd av detta hör till de effekter som det omtvistade beteendet kan gett upphov till och som kommissionen hade rätt att grunda sig på vid tillämpningen av kriteriet om kvalificerade effekter.

80 Tribunalen angav därefter, i punkt 135 i den överklagade domen, att frågan således var huruvida denna effekt var förutsebar, väsentlig och omedelbar, vilket tribunalen prövade i punkterna 136–171 i den överklagade domen.

81 Av det ovan anförda följer att det inte var mot bakgrund av omständigheterna i det mål som avgjordes genom domen av den 6 september 2017, Intel/kommissionen ( C‑413/14 P, EU:C:2017:632), utan mot bakgrund av de allmänna kriterierna i den domen och de särskilda omständigheterna i förevarande mål som tribunalen fann att effekten på priserna på importerade varor var en effekt av den omtvistade kartellen som kommissionen hade fog för att beakta vid tillämpningen av kriteriet om kvalificerade effekter.

82 De argument som det redogjorts för i punkt 67 ovan kan följaktligen inte godtas.

83 För det andra, vad gäller villkoret om förutsebarhet, ska det påpekas att tribunalen, i punkterna 142, 148 och 150 i den överklagade domen, vilka ingår i tribunalens bedömning av förutsebarheten av effekten på priserna på importerade varor, inledningsvis underströk att parterna i den omtvistade kartellen rimligen hade kunnat förutse att den enda, fortlöpande överträdelsen, i den mån den avsåg inkommande frakttjänster, skulle leda till en höjning av priset för frakttjänster på inkommande flyglinjer. Därefter fann tribunalen, mot bakgrund av vad den hade konstaterat i punkterna 143–147 i nämnda dom, att det var förutsebart för de fraktförare som befunnits ansvariga att den enda, fortlöpande överträdelsen, i den mån den avsåg inkommande flyglinjer, skulle leda till en höjning av priset på de importerade varorna. Slutligen betonade tribunalen att effekten på priserna på importerade varor ingick i en normal händelseutveckling och avspeglar ekonomisk rationalism, och tillade att det inte alls var nödvändigt för Cargolux att ha exakt kännedom om hur marknaderna i efterföljande led fungerade för att kunna förutse denna effekt.

84 I punkt 144 i den överklagade domen konstaterande tribunalen att det framgår av skälen 14 och 70 i det omtvistade beslutet att priset för frakttjänster utgör ett ingångsvärde för speditörerna och att det därvid rör sig om en rörlig kostnad, vars ökning i princip leder till en ökning av den marginalkostnad med avseende på vilken speditörerna fastställer sina egna priser. I punkt 145 i den domen tillade tribunalen att Cargolux inte hade anfört någon bevisning som visade att omständigheterna i förevarande fall var föga gynnsamma för att i ett senare led övervältra merkostnaden till följd av den enda, fortlöpande överträdelsen på de inkommande flyglinjerna, på befraktarna. Tribunalen drog härav, i punkt 146 i nämnda dom, slutsatsen att under dessa omständigheter kunde de fraktförare som befunnits ansvariga rimligen förutse att speditörerna skulle övervältra en sådan merkostnad på befraktarna genom en höjning av priset på speditionstjänsterna. Tribunalen påpekade även, i punkt 147 i samma dom, att det framgick av skälen 70 och 1031 i det angripna beslutet att kostnaden för de varor vilka speditörerna – för befraktarnas räkning – i allmänhet organiserar den integrerade frakten av inbegriper priset för speditionstjänsterna, och särskilt priset för frakttjänsterna, vilka utgör en del därav.

85 Vidare redogjorde tribunalen, i punkterna 138–142 i den överklagade domen, för skälen till att parterna i den omtvistade kartellen, mot bakgrund av de omständigheter som angetts i det omtvistade beslutet och som särskilt avsåg det aktuella beteendets art och det sätt på vilket priset för frakttjänster är sammansatt, rimligen hade kunnat förutse att den enda, fortlöpande överträdelsen, i den mån den avsåg inkommande frakttjänster, skulle leda till en höjning av priset för frakttjänster på inkommande flyglinjer. Det återstod således att, såsom tribunalen angav i punkt 143 i den domen, bedöma huruvida det var förutsebart för de fraktförare som befunnits ansvariga att speditörerna skulle övervältra en sådan merkostnad på sina egna kunder, det vill säga befraktarna.

86 Mot bakgrund av dessa omständigheter konstaterar domstolen således att tribunalen, genom att bland annat hänvisa till det aktuella beteendets art, marknadens funktion, hur de relevanta priserna är sammansatta samt relationerna mellan de olika aktörerna på marknaden, under alla omständigheter, inom ramen för sin bedömning att effekten på priserna på importerade varor kunde förutses, tog hänsyn till det ekonomiska och rättsliga sammanhang i vilket det aktuella beteendet ingick.

87 Det argument som det redogjorts för i punkt 68 ovan kan följaktligen inte godtas.

88 Vad för det tredje gäller villkoret väsentlig, ska det påpekas att tribunalens bedömning av huruvida kommissionen hade styrkt att inverkan på priserna på de importerade varorna var av sådan väsentlig karaktär som krävs enligt den rättspraxis som det erinrats om i punkt 74 ovan – en rättspraxis som tribunalen också hänvisade till i punkt 115 i den överklagade domen – i första hand återfinns i punkterna 152–157 i den domen. Därutöver finns i punkterna 158–161 i nämnda dom domskäl som tribunalen har angett att den nämnt för fullständighetens skull.

89 Härvidlag gjorde tribunalen en riktig bedömning när den i punkt 152 i den överklagade domen angav att bedömningen av huruvida verkningarna av det omtvistade beteendet är väsentliga ska göras mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet, däribland överträdelsens varaktighet, art och omfattning. Tribunalen tillade att även andra omständigheter kan vara relevanta, såsom storleken på de företag som deltagit i detta beteende.

90 Det finns emellertid inget i dessa punkter som tyder på att dessa omständigheter endast är relevanta för beteenden som har en viss varaktighet eller som berör en viss andel av marknadsaktörerna. De argument som det redogjorts för i punkt 69 ovan kan följaktligen inte godtas.

91 För det fjärde, vad gäller omedelbarhetskravet konstaterar domstolen att tribunalen, i punkt 170 i den överklagade domen, angav att Cargolux inte hade fog för att åberopa punkt 87 i domen av den 27 februari 2014, InnoLux/kommissionen ( T‑91/11, EU:T:2014:92), med motiveringen att omständigheterna i det mål som gav upphov till den domen i grunden skilde sig från omständigheterna i förevarande mål, vilket tribunalen därefter redogjorde för i nämnda punkt 170. Såsom anges i punkt 169 i den överklagade domen inskränkte sig tribunalen emellertid, i nämnda punkt 170, till att underkänna Cargolux argument som syftade till att ifrågasätta den slutsats som tribunalen drog i punkt 168 i den överklagade domen, enligt vilken inverkan på priserna på importerade varor var av den omedelbara karaktär som krävs, eftersom denna slutsats redan i tillräcklig utsträckning grundade sig på punkterna 163–167 i den överklagade domen, vilka inte har bestritts av Cargolux. Punkt 170 ska följaktligen anses vara överflödig.

92 Argumentet avseende punkt 170 i den överklagade domen ska således lämnas utan avseende såsom verkningslös. Enligt domstolens fasta praxis kan anmärkningar som riktas mot överflödiga domskäl i en dom från tribunalen nämligen inte leda till att domen upphävs och anmärkningarna är därmed verkningslösa (dom av den 15 oktober 2002, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen, C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, EU:C:2002:582, punkt 537, och dom av den 4 oktober 2024, thyssenkrupp/kommissionen, C‑581/22 P, EU:C:2024:821, punkt 263 och där angiven rättspraxis).

93 Vidare, i den mån Cargolux, genom de argument som det redogjorts för i punkt 70 ovan, allmänt har bestritt tribunalens bedömning av huruvida effekten på priserna på importerade varor var omedelbar, särskilt med hänsyn till de omständigheter som tribunalen påpekade i punkt 132 i den överklagade domen, konstaterar domstolen att tribunalen i denna punkt 132 angav att om speditörerna köpte dessa tjänster var det för att samla dem i ett antal sammansatta tjänster vars syfte just var att organisera integrerade transporter av varor till EES i befraktarnas namn.

94 Domstolen konstaterar således att Cargolux genom detta argument syftar till att ifrågasätta tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna i punkt 132, dock utan att göra gällande att de missuppfattats.

95 Det följer emellertid av artikel 256.1 FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol att ett överklagande till domstolen ska vara begränsat till rättsfrågor.

96 Tribunalen är således ensam behörig att fastställa och bedöma de faktiska omständigheterna och att bedöma bevisningen. Om bevisupptagningen har skett på ett riktigt sätt och de allmänna rättsprinciper och processuella regler som är tillämpliga i fråga om bevisbördan och bevisningen har iakttagits, är det endast tribunalen som ska bedöma vilket värde som uppgifterna i målet ska tillmätas. Med förbehåll för de fall då de faktiska omständigheterna eller bevisningen har missuppfattats, utgör bedömningen av dessa således inte en rättsfråga som i sig omfattas av domstolens prövning inom ramen för ett mål om överklagande (dom av den 28 maj 1998, Deere/kommissionen, C‑7/95 P, EU:C:1998:256, punkt 22, och dom av den 18 mars 2021, Pometon/kommissionen, C‑440/19 P, EU:C:2021:214, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

97 Denna argumentation kan således inte tas upp till sakprövning.

98 Överklagandet ska därmed såvitt avser den första grundens andra delgrund till viss del avvisas, till viss del lämnas utan avseende såsom verkningslöst och i övriga delar ogillas.

99 Cargolux har gjort gällande att tribunalen i punkterna 145 och 167 i den överklagade domen på ett rättsstridigt sätt har kastat om bevisbördan. För det första fann tribunalen, inom ramen för sin bedömning av villkoret avseende förutsebarheten vad gäller effekten på priserna på importerade varor, att Cargolux inte ha lagt fram någon bevisning som visade att det var föga sannolikt att merkostnaden skulle övervältras i ett senare led. För det andra fann tribunalen, inom ramen för sin bedömning av villkoret om omedelbarhet, att Cargolux varken hade visat eller ens påstått att den förutsebara övervältringen av merkostnaden på befraktarna inom EES var felaktig eller främmande för hur marknaden normalt fungerar. Det ankom emellertid inte på Cargolux att bevisa att kommissionen var behörig.

100 Kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser denna delgrund.

101 Det ska erinras om att det enligt fast rättspraxis ankommer på kommissionen att förebringa den bevisning som krävs för att på ett tillfredsställande sätt visa förekomsten av de faktiska omständigheter som utgör en överträdelse av konkurrensrätten. Det ankommer däremot på det företag som åberopar en grund till försvar mot konstaterandet av en sådan överträdelse att bevisa att det finns stöd för denna grund. Även om bevisbördan enligt dessa principer åligger kommissionen eller det berörda företaget kan dock de faktiska omständigheter som en part åberopar vara sådana att motparten tvingas lämna en förklaring eller en motivering, vid äventyr av att bevisbördan annars kan anses ha uppfyllts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, Royal Antwerp Football Club, C‑680/21, EU:C:2023:1010, punkt 120 och där angiven rättspraxis).

102 Denna rättspraxis, som grundar sig på de allmänna reglerna om bevisupptagning, kan överföras på en situation där kommissionen måste styrka sin territoriella behörighet med avseende på beteenden som har sitt ursprung utanför unionen eller EES.

103 Vad för det första gäller anmärkningen avseende punkt 145 i den överklagade domen, påpekar domstolen att tribunalen i denna punkt angav att Cargolux inte hade anfört någon bevisning som visade att omständigheterna i förevarande fall var föga gynnsamma för att i ett senare led övervältra merkostnaden till följd av den enda, fortlöpande överträdelsen på de inkommande flyglinjerna, på befraktarna. Tribunalen konstaterade först, i punkterna 138–142 i den överklagade domen, att det framgick av olika uppgifter i det omtvistade beslutet att parterna i den omtvistade kartellen rimligen hade kunnat förutse att den enda, fortlöpande överträdelsen, i den mån den avsåg inkommande frakttjänster, skulle leda till en höjning av priset för frakttjänster på inkommande flyglinjer.

104 Tribunalen påpekade därefter, i punkt 143 i nämnda dom, att frågan således var huruvida det var förutsebart för de fraktförare som befunnits ansvariga att speditörerna skulle övervältra en sådan merkostnad på sina egna kunder, det vill säga befraktarna. I punkt 144 i den överklagade domen konstaterande tribunalen härvidlag att det framgår av skälen 14 och 70 i det omtvistade beslutet att priset för frakttjänster utgör ett ingångsvärde för speditörerna och att det därvid rör sig om en rörlig kostnad, vars ökning i princip leder till en ökning av den marginalkostnad med avseende på vilken speditörerna fastställer sina egna priser.

105 Eftersom tribunalen tidigare konstaterat att kommissionen hade styrkt de omständigheter som den hade angett i punkterna 138–144 i den överklagade domen, kan det således inte anses att tribunalen, genom sitt konstaterande i punkt 145 i den överklagade domen, rättsstridigt kastade om bevisbördan. Anmärkningen avseende denna punkt 145 kan följaktligen inte godtas.

106 Vad för det andra gäller anmärkningen avseende punkt 167 i den överklagade domen, ska det påpekas att tribunalen i denna punkt konstaterade att Cargolux varken hade visat eller ens påstått att den förutsebara övervältringen av merkostnaden på befraktarna inom EES var felaktig eller främmande för hur marknaden normalt fungerar.

107 Tribunalen gjorde detta konstaterande efter att i punkterna 163–166 i den överklagade domen, särskilt i punkt 165 i samma dom, ha påpekat att i förevarande fall kunde speditörernas agerande, beträffande vilket det kunde förutses att de självständigt skulle övervältra den merkostnad som de hade tvingats att bära på befraktarna, förvisso ha bidragit till att effekten på priserna på importerade varor uppkom. Detta agerande var emellertid inte i sig av sådan art att det kunde bryta orsakssambandet mellan det omtvistade beteendet och uppkomsten av denna effekt och således frånta effekten dess omedelbara karaktär.

108 Mot bakgrund av dessa omständigheter, vilka inte har bestritts i överklagandet, och med beaktande av vad som erinrats om i punkt 101 ovan, kan det således inte anses att tribunalen i denna punkt 167 rättsstridigt kastade om bevisbördan. Den anmärkning som avser punkt 167 i den överklagade domen saknar således grund.

109 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grundens fjärde del.

110 Cargolux har gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att ersätta kommissionens motivering med sin egen när den prövade kommissionens tillämpning av kriteriet om kvalificerade effekter. Tribunalen har skapat en egen motivering genom att grunda sig på faktorer som kommissionen inte har beaktat och på överväganden som inte återfinns bland dem som kommissionen grundade sig på i det omtvistade beslutet. I synnerhet undersöktes inte rekvisiten för detta kriterium i detta beslut. Det var således endast två skäl i beslutet som avsåg detta kriterium, medan tribunalen har ägnat 69 punkter i den överklagade domen åt detta kriterium. Cargolux har särskilt hänvisat till punkt 165 i den överklagade domen, som avser övervältringen av merkostnaden på befraktarna inom EES, medan skäl 1045 i det omtvistade beslutet endast avser konsumenter inom EES. Likaså hänvisas i punkterna 155–161 i den domen till delar av beslutet som inte avser tillämpningen av detta kriterium. Det saknar betydelse att tribunalen bemötte Cargolux argument, eftersom det har visats att det omtvistade beslutet inte innehåller någon analys av de omständigheter som utgör kriteriet om kvalificerade effekter.

111 Kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser denna delgrund.

112 Omfattningen av den lagenlighetsprövning som föreskrivs i artikel 263 FEUF omfattar visserligen, enligt rättspraxis, samtliga omständigheter i kommissionens beslut i förfaranden om tillämpning av artiklarna 101 och 102 FEUF. Tribunalen säkerställer en fördjupad prövning av dessa bestämmelser, vad gäller såväl de rättsliga som de faktiska omständigheterna, mot bakgrund av de grunder som sökanden har åberopat och med beaktande av samtliga omständigheter som sökanden anfört. Inom ramen för denna prövning kan unionsdomstolarna emellertid inte ersätta det resonemang som lämnats av den som antagit den aktuella rättsakten med sitt eget resonemang (dom av den 4 juli 2024, Westfälische Drahtindustrie och Pampus Industriebeteiligungen/kommissionen, C‑70/23 P, EU:C:2024:580, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

113 Tribunalen kan således inte med sin egen motivering fylla ut en lucka i motiveringen av den angripna rättsakten, vilket skulle innebära att dess prövning inte hade något samband med någon bedömning i nämnda rättsakt (dom av den 18 juli 2013, UEFA/kommissionen, C‑201/11 P, EU:C:2013:519, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

114 När tribunalen begränsar sig till att besvara de argument som framförts vid den och därigenom klargör de skäl som anförts för den angripna rättsakten, kan det emellertid inte anses att tribunalen ersätter det resonemang som förts av den som antagit rättsakten med sitt eget resonemang (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juni 2014, Deltafina/kommissionen, C‑578/11 P, EU:C:2014:1742, punkt 56, och dom av den 23 november 2023, Ryanair/kommissionen, C‑209/21 P, EU:C:2023:905, punkt 49).

115 Det är riktigt att tribunalen i förevarande fall inte grundade sitt konstaterande i punkt 165 i den överklagade domen på ett skäl i det omtvistade beslutet. Såsom framgår av en samlad läsning av de domskäl i den domen vilka avser bedömningen av kriteriet om kvalificerade effekter, och i synnerhet av punkterna 111 och 127 i den domen, innehöll emellertid den första meningen i skäl 1045 i det omtvistade beslutet, om än kortfattat, de uppgifter som gjorde det möjligt för tribunalen att kontrollera att kommissionen hade fastställt sin extraterritoriella behörighet utifrån kriteriet om kvalificerade effekter. Det var nämligen dessa uppgifter som, mot bakgrund av de övriga relevanta skälen i beslutet, vilka nämns i punkterna 131, 132, 138–141, 144, 147, 155–157, 160 och 161 i samma dom, gjorde det möjligt för tribunalen att kontrollera att kommissionen faktiskt hade styrkt förekomsten av sådana effekter. Det framgår dessutom av punkterna 116–171 i den överklagade domen att tribunalen i dessa punkter begränsade sig till att bemöta de argument som Cargolux hade anfört och till att förtydliga motiveringen i det omtvistade beslutet, närmare bestämt genom att hämta vissa omständigheter från uppgifterna i detta beslut.

116 Den omständigheten att de i dessa punkter, och i synnerhet i punkterna 155–161 i den överklagade domen, redovisade omständigheterna inte uttryckligen har åberopats av kommissionen i den del av det omtvistade beslutet som avser fastställandet av kommissionens territoriella behörighet innebär inte att det är styrkt att det föreligger ett rättsstridigt ersättande av motiveringen. Enligt den rättspraxis som det erinrats om i punkt 113 ovan krävs nämligen endast att tribunalens prövning anknyter till bedömningarna i den rättsakt som är föremål för tribunalens prövning. Såsom redan har konstaterats i föregående punkt innehöll den första meningen i skäl 1045 i det omtvistade beslutet de uppgifter som gjorde det möjligt för tribunalen att kontrollera att kommissionen faktiskt hade fastställt sin extraterritoriella behörighet utifrån kvalificerade effekter.

117 Det har således inte visats att skälen har ersatts. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grundens femte del.

118 Cargolux har gjort gällande att tribunalen åsidosatte bolagets rätt till försvar när den bedömde det omtvistade beslutets lagenlighet på grundval av argument och en analys som lades fram för första gången vid tribunalen. Härvidlag medförde tribunalens ersättande av skälen för att bedöma kriteriet om kvalificerade effekter att Cargolux berövades rätten att ta ställning till tillämpningen av detta kriterium under det administrativa förfarandet, i strid med den rättspraxis enligt vilken det berörda företaget ska ha möjlighet att framföra sina synpunkter på sanningshalten och relevansen av de påstådda faktauppgifterna och omständigheterna samt de handlingar som kommissionen har använt till stöd för sina påståenden. Även om den problematik som togs upp i den överklagade domen visserligen kunde identifieras av Cargolux under det administrativa förfarandet vid kommissionen, grundade sig tribunalen icke desto mindre på en analys och nya argument avseende kriteriet om kvalificerade effekter, vilka inte fanns med i kommissionens administrativa akt.

119 Kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser denna delgrund.

120 Denna delgrund grundar sig på antagandet att tribunalen, när den prövade huruvida kommissionen hade styrkt att kriteriet om kvalificerade effekter var uppfyllt i förevarande fall, rättsstridigt ersatte motiveringen i det omtvistade beslutet med sin egen. Det framgår emellertid av prövningen av denna grunds femte delgrund att detta antagande är felaktigt.

121 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grundens sjätte del.

122 Cargolux har gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 174, 176 och 177 i den överklagade domen, fann att kommissionen med giltig verkan kunde fastställa sin behörighet att tillämpa artikel 101 FEUF på inkommande flyglinjer på grundval av att överträdelsen i dess helhet var av en enda, fortlöpande karaktär.

123 För det första förväxlade tribunalen begreppet en enda, fortlöpande överträdelse, å ena sidan, och fastställandet av kommissionens behörighet, å andra sidan. Detta begrepp, som syftar till att minska kommissionens bevisbörda, kan inte utvidga kommissionens behörighet att tillämpa artikel 101 FEUF, om inte kommissionen ska anses ha obegränsad behörighet att pröva alla beteenden utanför EES som påstås utgöra en del av en enda, fortlöpande överträdelse, av vilken endast vissa omständigheter har verkningar inom EES.

124 För det andra förutsätter begreppet en enda, fortlöpande överträdelse att varje väsentlig aspekt av överträdelsen i sig utgör en överträdelse. Kommissionen kunde följaktligen inte stödja sig på detta begrepp för att utvidga sin behörighet till att omfatta beteenden avseende inkommande flyglinjer som varken hade till syfte eller resultat att begränsa konkurrensen inom EES.

125 För det tredje bortsåg tribunalen från att det mål som avgjordes genom domen av den 6 september 2017, Intel/kommissionen ( C‑413/14 P, EU:C:2017:632), avsåg faktiska omständigheter som inte har något samband med omständigheterna i förevarande mål.

126 För det fjärde är punkt 177 i den överklagade domen felaktig, eftersom tribunalen där fann att kommissionen, i skäl 1046 i det omtvistade beslutet, hade undersökt verkningarna av överträdelsen i dess helhet, trots att detta skäl inte innehöll någon sådan prövning.

127 I motsats till vad kommissionen har hävdat har Cargolux faktiskt bestritt skäl 1046 i det omtvistade beslutet i sin talan i första instans, vilket uttryckligen framgår av ansökan till tribunalen. Skäl 1046 avsågs dessutom i avsnitt 5.3.2 i ansökan. Det var vidare inte på grundval av det omtvistade beslutet, utan på grundval av kommissionens svar på tribunalens frågor, som tribunalen fastställde att nämnda skäl 1046 utgjorde ett av de skäl på grundval av vilka kommissionen hade ansett att kriteriet om kvalificerade effekter var uppfyllt.

128 Kommissionen har gjort gällande att överklagandet ska avvisas såvitt avser denna delgrund eftersom Cargolux inte bestred skäl 1046 i det omtvistade beslutet vid tribunalen. Enligt kommissionen kan överklagandet under alla omständigheter inte vinna bifall såvitt avser denna delgrund.

129 Det räcker att konstatera att Cargolux i sin sjätte grund som bolaget åberopade inför tribunalen begränsade sig till att bestrida kommissionens behörighet att tillämpa artikel 101 FEUF och avtal 53 i EES-avtalet på de aktuella beteendena, i den del de avsåg inkommande frakttjänster. Härvidlag fann tribunalen, i punkt 171 i den överklagade domen, att kommissionen hade fog för att slå fast att kriteriet om kvalificerade effekter var uppfyllt vad gäller samordningen av inkommande frakttjänster betraktad för sig, vilket innebar att kommissionens behörighet att tillämpa artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet på det omtvistade beteendet, i den mån den hade bestritts, var styrkt. Det var därför överflödigt för tribunalen att i punkterna 172–182 i den överklagade domen pröva om kommissionen, i syfte att fastställa sin behörighet att tillämpa artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet på det omtvistade beteendet, även hade fog för att i skäl 1046 i det omtvistade beslutet slå fast att kriteriet om kvalificerade effekter var uppfyllt med hänsyn till effekterna av den enda, fortlöpande överträdelsen i dess helhet.

130 Såsom framgår av bedömningen av förevarande grunds första, andra och fjärde–sjätte delgrunder gjorde tribunalen sig inte heller skyldig till felaktig rättstillämpning eller ersättande av skälen då den slog fast detta i punkt 171 i den överklagade domen.

131 Under dessa omständigheter konstaterar domstolen att den aktuella grundens tredje delgrund avser överflödiga domskäl i den överklagade domen.

132 Den första grundens tredje del ska följaktligen under alla omständigheter lämnas utan avseende såsom verkningslös, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 92 ovan.

133 Överklagandet ska därmed, såvitt avser den första grunden, till viss del avvisas, till viss del lämnas utan avseende såsom verkningslöst och i övriga delar ogillas.

134 Cargolux andra grund består av två delar. Genom den första delgrunden har Cargolux gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och åsidosatte bolagets rätt till försvar när den fann att kommissionen hade gjort en tillräcklig analys av det ekonomiska och rättsliga sammanhang i vilket den omtvistade kartellen ingick. Som andra delgrund har det gjorts gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och åsidosatte Cargolux rätt till försvar när den fann att kommissionens bedömning av det ekonomiska och rättsliga sammanhanget var tillräcklig för att kvalificera det aktuella beteendet som en överträdelse genom syfte.

135 Cargolux har gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 303–305 i den överklagade domen, fann att kommissionen kunde begränsa sig till en prövning av det relevanta ekonomiska och rättsliga sammanhanget som var begränsad till vad som var absolut nödvändigt, eftersom den ansåg att det aktuella beteendet liknade en konkurrensbegränsande samverkan avseende horisontell prissättning, och dessutom fann att kommissionen hade uppfyllt vad denna prövningsnivå krävde. Endast tre sidor i det omtvistade beslutet ägnas åt kvalificeringen av den omtvistade kartellen som konkurrensbegränsning genom syfte. Såsom redan har påpekats i ansökan till tribunalen innehöll dessa sidor inte heller någon analys av det ekonomiska och rättsliga sammanhanget på marknaden.

136 Tribunalen gjorde även en felaktig bedömning när den, i punkt 305 i den överklagade domen, fann att nämnda prövning var tillfredsställande redan på grundval av kommissionens förklaringar att priset var det viktigaste konkurrensverktyget, att de aktuella förfarandena syftade till att undanröja osäkerheten i prissättningen på marknaden och till att säkerställa att marknadsdisciplinen upprätthölls och att höjningarna tillämpades i sin helhet. I kommissionens tidigare beslutspraxis har kommissionens analys däremot gått djupare, trots att det även då rörde sig om en prövning som begränsades till vad som var absolut nödvändigt.

137 I motsats till vad tribunalen angav i punkt 309 i den överklagade domen, har Cargolux åberopat kommissionens tidigare praxis för att visa, inte att kommissionen borde ha uppfyllt en strängare kravnivå, utan att skillnaden mellan de olika tillvägagångssätt som kommissionen använt för att genomföra den prövning som är absolut nödvändig är så stor att kommissionen inte ens har använt sin tidigare praxis som upplysande vägledning. Kommissionen bortsåg otillbörligen från flera relevanta faktorer i sin påstådda undersökning av det ekonomiska och rättsliga sammanhanget för de faktiska omständigheterna i förevarande fall, däribland flygfraktstjänsternas art och de faktiska villkoren för flygfraktsmarknadens funktion och struktur, dess komplexitet och speditörernas styrka. Därigenom underlät tribunalen även att beakta att begreppet konkurrensbegränsning genom syfte ska tolkas restriktivt.

138 Genom att fastställa förekomsten av en överträdelse utan att vederbörligen beakta de argument som Cargolux hade framfört i sin ansökan i första instans avseende bedömningen av de ekonomiska och rättsliga omständigheterna i målet, har tribunalen dessutom åsidosatt Cargolux rätt till försvar när den inte gav bolaget möjlighet att ha en ingående och kontradiktorisk diskussion om de ekonomiska och rättsliga omständigheterna kring dess agerande.

139 Kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser denna delgrund.

140 För det första erinrar domstolen om att frågan huruvida ett avtal mellan företag eller ett beslut av en företagssammanslutning är så pass skadligt för konkurrensen att det kan anses utgöra en konkurrensbegränsning genom syfte, i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF, enligt fast rättspraxis ska prövas i förhållande till innehållet i avtalets eller beslutets bestämmelser, de mål som eftersträvas med detsamma samt det ekonomiska och rättsliga sammanhang i vilket det ingår. Vid bedömningen av detta sammanhang ska hänsyn även tas till de aktuella varornas eller tjänsternas beskaffenhet samt till strukturen och de faktiska villkoren på den eller de relevanta marknaderna (dom av den 11 september 2014, CB/kommissionen, C‑67/13 P, EU:C:2014:2204, punkt 53, och dom av den 21 december 2023, HSBC Holdings m.fl./kommissionen, C‑333/21 P, EU:C:2023:1011, punkterna 165 och 166).

141 Domstolen har emellertid redan slagit fast att när det gäller avtal eller samordnade förfaranden som utgör särskilt allvarliga överträdelser av konkurrensen, kan bedömningen av det ekonomiska och rättsliga sammanhang i vilket förfarandet ingår begränsas till vad som är absolut nödvändigt för att dra slutsatsen att det föreligger en konkurrensbegränsning genom syfte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2016, Toshiba Corporation/kommissionen, C‑373/14 P, EU:C:2016:26, punkterna 28 och 29 och där angiven rättspraxis, och dom av den 26 oktober 2023, EDP–Energias de Portugal m.fl., C‑331/21, EU:C:2023:812, punkterna 100–102).

142 Bland dessa typer av avtal eller samordnade förfaranden finns horisontella avtal om fastställande av priser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2012, kommissionen/Verhuizingen Coppens, C‑441/11 P, EU:C:2012:778, punkt 82, och dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 163), eftersom överenskommelser om horisontell samverkan i vilka det föreskrivs fastställande av priser ingår bland de avtal som uttryckligen är förbjudna enligt artikel 101.1 a FEUF.

143 Den rättspraxis som det redogjorts för i punkterna 140–142 ovan, erinrade tribunalen i huvudsak om i punkterna 300 och 302 i den överklagade domen. I punkt 303 i den överklagade domen påpekade tribunalen dessutom att kommissionen, i skälen 908, 909, 1199 och 1208 i det omtvistade beslutet, hade ansett att det omtvistade beteendet liknade en konkurrensbegränsande samverkan avseende horisontell prissättning, även om det inte omfattade samtliga slutpriser för de aktuella tjänsterna. Tribunalen drog härav, i punkt 304 i den överklagade domen, slutsatsen att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den i sitt svaromål hävdade att den kunde begränsa sig till en prövning av det relevanta ekonomiska och rättsliga sammanhanget som var begränsad till vad som var absolut nödvändigt för att kvalificera de omtvistade avtalen och förfarandena som konkurrensbegränsning genom syfte.

144 Det var således i enlighet med domstolens rättspraxis som tribunalen konstaterade att eftersom kommissionen hade ansett att det aktuella beteendet liknade en konkurrensbegränsande samverkan avseende horisontell prissättning, kunde kommissionens bedömning av det ekonomiska och rättsliga sammanhang i vilket beteendet ingick begränsas till vad som var absolut nödvändigt för att dra slutsatsen att det förelåg en konkurrensbegränsning genom syfte.

145 För det andra, vad specifikt gäller Cargolux argument avseende punkt 305 i den överklagade domen, slog tribunalen visserligen fast att kommissionens undersökning av det relevanta ekonomiska och rättsliga sammanhang som kommissionen hade gjort i det omtvistade beslutet uppfyllde detta krav. Tribunalen påpekade i detta avseende att kommissionen, i skälen 909 och 916 i detta beslut, hade förklarat att priset var det viktigaste konkurrensverktyget, att de omtvistade avtalen och förfarandena syftade till att undanröja osäkerheten i fråga om prissättningen på fraktmarknaden och således till att säkerställa att marknadsdisciplinen upprätthölls och att de höjningar som följde av bränsleindex tillämpades i sin helhet och på ett samordnat sätt.

146 I denna punkt 305 konstaterade tribunalen emellertid även att denna bedömning bland annat grundade sig på avsnitt 4 i det omtvistade beslutet, där i synnerhet den omtvistade kartellens grundprinciper och struktur beskrevs, och att nämnda analys även skulle läsas mot bakgrund av beskrivningen av fraktsektorn och de tillämpliga metoderna för prissättning, vilken Cargolux självt medgav hade gjorts i avsnitt 2.1 i detta beslut.

147 Tribunalen begränsade sig således inte, i punkt 305 i den överklagade domen, till det enda konstaterande som Cargolux påpekat i punkt 136 ovan. Tribunalen kompletterade nämligen detta konstaterande med att hänvisa till andra relevanta omständigheter som kommissionen redogjort för i det omtvistade beslutet, det vill säga, såsom anges i punkt 305, den omtvistade kartellens grundprinciper och struktur samt beskrivningen av fraktsektorn och de prissättningsmetoder som är tillämpliga inom denna sektor, vilka för övrigt, mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 140 ovan, utgör relevanta omständigheter för att bedöma huruvida ett visst beteende utgör en konkurrensbegränsning genom syfte.

148 Cargolux ifrågasättande av nämnda punkt 305 grundar sig således på en ofullständig tolkning av den överklagade domen.

149 Härvidlag kan Cargolux inte med framgång åberopa kommissionens tidigare beslutspraxis, även om Cargolux, såsom bolaget har gjort gällande i förevarande överklagande, endast har åberopat denna för att visa att tribunalen felaktigt underlät att slå fast att kommissionen gjort fel genom att bortse från ett stort antal relevanta faktorer i sin bedömning. Såsom tribunalen erinrade om i punkt 309 i den överklagade domen kan kommissionens tidigare beslutspraxis nämligen endast vara vägledande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2023, kommissionen/CK Telecoms UK Investments, C‑376/20 P, EU:C:2023:561, punkt 164 och där angiven rättspraxis).

150 För det tredje, vad gäller de argument som det redogjorts för i punkt 138 ovan, ska det påpekas att det följer av fast rättspraxis att grunden som avser tribunalens underlåtenhet att bemöta argument som åberopades i första instans innebär i huvudsak ett åberopande av ett åsidosättande av den motiveringsskyldighet som följer av artikel 36 i stadgan för Europeiska unionens domstol, vilken enligt artikel 53 första stycket i samma stadga och artikel 117 i tribunalens rättegångsregler är tillämplig på tribunalen (dom av den 28 september 2023, Changmao Biochemical Engineering/kommissionen, C‑123/21 P, EU:C:2023:708, punkt 185 och där angiven rättspraxis). Under dessa omständigheter konstaterar domstolen att i den mån Cargolux har gjort gällande att tribunalen inte i vederbörlig ordning beaktade de argument som bolaget hade anfört vid bedömningen av det ekonomiska och rättsliga sammanhanget i förevarande fall, har Cargolux i själva verket, under förevändning av ett påstående om åsidosättande av rätten till försvar, gjort gällande att tribunalen har åsidosatt sin motiveringsskyldighet.

151 Domstolen påpekar därför att den motiveringsskyldighet som åligger tribunalen enligt artikel 36 i stadgan för Europeiska unionens domstol, jämförd med artikel 53 första stycket i samma stadga, innebär en skyldighet för tribunalen att klart och tydligt ange hur den har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för det meddelade avgörandet och så att domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning (dom av den 11 april 2013, Mindo/kommissionen, C‑652/11 P, EU:C:2013:229, punkt 29, och dom av den 26 september 2024, Covestro Deutschland och Tyskland/kommissionen, C‑790/21 P och C‑791/21 P, EU:C:2024:792, punkt 113 och där angiven rättspraxis).

152 Denna skyldighet innebär emellertid inte att tribunalen måste lämna en uttömmande redogörelse för vart och ett av de resonemang som parterna i tvisten fört. Motiveringen kan således vara underförstådd, förutsatt att de berörda kan få kännedom om de skäl som tribunalen har lagt till grund för sin bedömning och att domstolen får ett tillräckligt underlag för att kunna utföra sin prövning i ett mål om överklagande (dom av den 7 januari 2004, Aalborg Portland m.fl./kommissionen, C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, EU:C:2004:6, punkt 372, och dom av den 26 september 2024, Covestro Deutschland och Tyskland/kommissionen, C‑790/21 P och C‑791/21 P, EU:C:2024:792, punkt 114 och där angiven rättspraxis).

153 Motiveringsskyldigheten utgör en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan huruvida motiveringen är hållbar, vilken ska hänföras till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende (dom av den 2 april 1998, kommissionen/Sytraval och Brink’s France, C‑367/95 P, EU:C:1998:154, punkt 67, och dom av den 4 oktober 2024, UPL Europe och Indofil Industries (Netherlands)/kommissionen, C‑262/23 P, EU:C:2024:862, punkt 134 och där angiven rättspraxis).

154 I förevarande fall redogjorde tribunalen, i punkterna 293–304 i den överklagade domen, för de rättsliga och faktiska skäl som låg till grund för dess slutsats att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den ansåg att den kunde begränsa sig till en prövning av det relevanta ekonomiska och rättsliga sammanhanget som var begränsad till vad som var absolut nödvändigt för att kvalificera de omtvistade avtalen och förfarandena som konkurrensbegränsning genom syfte. I punkterna 305–310 i den överklagade domen redogjorde tribunalen dessutom för skälen till att den ansåg att den prövning av det relevanta ekonomiska och rättsliga sammanhang som kommissionen hade gjort i det omtvistade beslutet uppfyllde dessa krav, i motsats till vad Cargolux hade hävdat vid tribunalen. I punkt 306 i den överklagade domen underkände tribunalen även Cargolux argument avseende en eventuell waterbed-effekt och, i punkt 309 i samma dom, bolagets argument avseende kommissionens tidigare beslutspraxis. Slutligen underkände tribunalen, i punkt 310 i samma dom, Cargolux argument att det omtvistade beteendet inte kunde kvalificeras som en särskilt konkurrensbegränsande kartell.

155 Mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 151 och 152 ovan kan det således inte anses att tribunalen därigenom åsidosatte sin skyldighet att motivera den överklagade domen när den underkände Cargolux argument som syftade till att visa att kommissionen hade gjort fel när den kvalificerade det aktuella beteendet som en konkurrensbegränsning genom syfte, utan att först ha bedömt det relevanta ekonomiska och rättsliga sammanhanget.

156 De argument som det redogjorts för i punkt 138 ovan kan följaktligen inte godtas.

157 I den mån Cargolux genom detta argument har gjort gällande att tribunalen felaktigt drog slutsatsen att kommissionen hade fog för att kvalificera det aktuella beteendet som en konkurrensbegränsning genom syfte, kan detta argument inte styrka att tribunalen åsidosatte sin motiveringsskyldighet, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 153 ovan, utan är ett argument som avser huruvida tribunalens bedömning var välgrundad. Cargolux har bestritt att denna bedömning är välgrundad i den andra delen av förevarande grund, vilket innebär att argumentationen i denna del ska prövas tillsammans med den andra delgrunden.

158 Av det ovan anförda följer att överklagandet inte ska bifallas såvitt avser den andra grundens första del.

159 Cargolux har gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och åsidosatte bolagets rätt till försvar när den fann att kommissionens bedömning av det ekonomiska och rättsliga sammanhanget. som begränsade sig till vad som var absolut nödvändigt, var tillräcklig för att kvalificera det aktuella beteendet som en överträdelse genom syfte, utan att beakta de omständigheter som kännetecknade detta sammanhang, eller till och med utan att analysera den bevisning som styrkte dessa omständigheter.

160 För det första kan det aktuella beteendet inte kvalificeras som en överträdelse genom syfte, eftersom det varken direkt eller indirekt kunde begränsa konkurrensen på marknaden för flygfrakt. Såsom framgår av ansökan till tribunalens fattar kunderna sina inköpsbeslut på grundval av det totala pris som de kommer att faktureras. Höjningen av tilläggsavgifterna skulle dessutom kunna neutraliseras av konkurrensen avseende grundtaxorna, eftersom beteendet avseende tilläggsavgifterna inte bestod i att fastställa försäljningspriserna gentemot kunderna eller att minska eller sätta priskonkurrensen ur spel. Punkterna 298 och 299 i den överklagade domen är således felaktiga, eftersom tribunalen i dessa punkter felaktigt bortsåg från faktorer som spelade en avgörande roll i det ekonomiska och rättsliga sammanhanget i de mål som nämns i dessa punkter, vilka kommissionen beaktade för att fastställa en överträdelse genom syfte i dessa mål, men som inte är aktuella i förevarande mål.

161 Det aktuella beteendet kunde inte heller indirekt begränsa konkurrensen på den inre marknaden, eftersom priserna på flygfraktsmarknaden till stor del inte var transparenta och de berörda parterna under år 2005 endast innehade 34 procent av världsmarknaden för flygfrakt, vilken för övrigt är starkt fragmenterad. Även om det kunde bevisas att parterna samordnade sitt agerande, är det därför högst osannolikt att denna samordning skulle ha kunnat snedvrida konkurrensen påtagligt.

162 För det andra kan betalningsvägran avseende provisioner inte heller med giltig verkan kvalificeras som en överträdelse genom syfte. Såsom även anförts i ansökan till tribunalen har kommissionen inte tagit vederbörlig hänsyn till det specifika rättsliga sammanhang i vilket parterna diskuterade provisioner för tilläggsavgifter. Det rörde sig om en legitim reaktion på speditörernas metoder, vilket utesluter att betalningsvägran avseende provisioner med giltig verkan kan kvalificeras som en överträdelse genom syfte. I punkt 485 i den överklagade domen anslöt sig tribunalen emellertid till skälen 675–702 i det omtvistade beslutet, utan att beakta tvisterna med speditörerna och de hot som låg till grund för diskussionerna mellan fraktförarna och speditörerna.

163 I punkterna 487–490 i den överklagade domen gjorde tribunalen dessutom en felaktig tolkning av Cargolux argument. Cargolux hade nämligen inte påstått sig ha rätt att upprätthålla kontakter med andra fraktförare angående betalningsvägran avseende provisioner på grund av speditörernas rättsstridiga beteende, utan hade hävdat att kommissionen varken hade tillämpat det korrekta rättsliga kriteriet för att fastställa att det förelåg en överträdelse genom syfte eller iakttagit bolagets rätt till försvar genom att inte pröva dess argument avseende det rättsliga och ekonomiska sammanhang som låg till grund för denna vägran.

164 Kommissionen har hävdat att överklagandet såvitt avser denna delgrund till viss del ska avvisas och i övriga delar ogillas.

165 Det följer av artikel 256.1 FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol att ett överklagande till domstolen ska vara begränsat till rättsfrågor.

166 När tribunalen har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna är domstolen således, enligt artikel 256 FEUF, endast behörig att pröva den rättsliga kvalificeringen av dessa omständigheter och de rättsföljder som tribunalen har funnit att denna ska medföra (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 maj 1998, Deere/kommissionen, C‑7/95 P, EU:C:1998:256, punkt 21, och dom av den 11 januari 2024, Planistat Europe och Charlot/kommissionen, C‑363/22 P, EU:C:2024:20, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

167 Såsom det redan har erinrats om i punkt 96 ovan är tribunalen däremot ensam behörig att fastställa och bedöma de faktiska omständigheterna och att bedöma bevisningen. Med förbehåll för de fall då de faktiska omständigheterna eller bevisningen har missuppfattats, utgör bedömningen av dessa således inte en rättsfråga som i sig omfattas av domstolens prövning inom ramen för ett mål om överklagande.

168 I förevarande fall konstaterar domstolen att kvalificeringen av den omtvistade kartellen som en överträdelse genom syfte utgör en rättslig kvalificering av de faktiska omständigheterna. Såsom framgår av de argument som det redogjorts för i punkterna 160 och 163 ovan försöker Cargolux, under sken av att det rör sig om en felaktig rättslig kvalificering av de faktiska omständigheterna, i huvudsak få domstolen att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheter och den bevisning som redan lagts fram vid tribunalen, utan att göra gällande att tribunalen har missuppfattat dem. Cargolux har nämligen redogjort för hur bolaget anser att marknaden för flygfraktstjänster fungerar och den begränsade inverkan som det aktuella beteendet skulle ha haft på priset på dessa tjänster. I denna del kan detta argument således inte tas upp till sakprövning, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 96 ovan.

169 I den mån Cargolux genom detta argument har gjort gällande att tribunalen, i punkterna 298 och 299 i den överklagade domen, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att, på grundval av rättspraxis som i huvudsak saknar relevans, slå fast att ett beteende som består i att endast fastställa en del av priset på den berörda produkten eller tjänsten kan kvalificeras som en horisontell samverkan om fastställande av priser, påpekar domstolen vidare följande. Detta argument grundar sig på premissen att ett avtal mellan konkurrenter som endast består i att fastställa en del av det berörda priset eller den berörda tjänsten inte kan omfattas av begreppet konkurrensbegränsning genom syfte, i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF.

170 Domstolen har visserligen slagit fast att begreppet konkurrensbegränsning genom syfte ska tolkas restriktivt och endast kan tillämpas på vissa typer av samordning mellan företag som är så pass skadliga för konkurrensen att det kan anses att någon bedömning av deras resultat inte behöver göras. Denna praxis grundas på att vissa former av samordning mellan företag redan till sin art kan anses vara skadliga för den normala konkurrensen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2024, kommissionen/KRKA, C‑151/19 P, EU:C:2024:546, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

171 Det är i detta avseende fastställt att vissa samordnade beteenden, såsom de som leder till horisontell prissättning av karteller, kan anses vara förenade med så pass stora risker för en negativ inverkan på, i synnerhet, varor och tjänsters pris, kvantitet eller kvalitet att det inte anses nödvändigt att vad gäller tillämpningen av artikel 101.1 FEUF visa att de har konkreta verkningar på marknaden (dom av den 19 mars 2015, Dole Food och Dole Fresh Fruit Europe/kommissionen, C‑286/13 P, EU:C:2015:184, punkt 115 och där angiven rättspraxis). Sådana beteenden leder nämligen till minskad produktion och höjda priser, vilket leder till en felaktig fördelning av resurserna, vilket särskilt drabbar konsumenterna (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 163).

172 Det viktigaste rättsliga kriteriet för att avgöra huruvida ett avtal har till syfte att begränsa konkurrensen i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF är således att det konstateras att ett sådant avtal eller ett sådant förfarande utgör en form av samordning som är tillräckligt skadlig för konkurrensen för att det inte ska anses nödvändigt att undersöka dess resultat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 162). Denna bedömning ska göras mot bakgrund av de omständigheter som det erinrats om i punkt 140 ovan.

173 Av detta följer att enbart den omständigheten att det samordnade beteendet i fråga endast avsåg en del av priset på den berörda produkten eller tjänsten inte på något sätt kan styrka att detta beteende inte utgör en form av samordning som på grund av sin art ska anses vara skadlig för den normala konkurrensen. Tvärtom medför ett sådant beteende till sin natur en prishöjning som leder till en felaktig fördelning av resurserna, vilket särskilt drabbar konsumenterna.

174 De argument som avser punkterna 298 och 299 i den överklagade domen vilar följaktligen på ett felaktigt antagande, vilket innebär att de inte kan godtas.

175 För det andra, vad gäller kvalificeringen av betalningsvägran avseende provisioner som en överträdelse genom syfte, ska det påpekas att Cargolux, genom de argument som det redogjorts för i punkterna 162 och 163 ovan, har bestritt tribunalens bedömning i punkterna 483–491 i den överklagade domen att de kontakter som Cargolux deltog i rörande betalningsvägran avseende provisioner var konkurrensbegränsande.

176 I punkt 485 i den överklagade domen hänvisade tribunalen emellertid endast till vad som framgick av skälen 675–702 i det omtvistade beslutet, vilka Cargolux inte har gjort gällande att tribunalen skulle ha missuppfattat. Den anmärkning som avser denna punkt 485 kan följaktligen inte tas upp till sakprövning, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 96 ovan.

177 När det gäller punkterna 487–490 i den överklagade domen angav tribunalen i huvudsak att Cargolux gjorde gällande att betalningsvägran avseende provisioner utgjorde ett legitimt svar på speditörernas påstått rättsstridiga beteende, men att det följde av den rättspraxis som redovisades i de nämnda punkterna 487 och 488 att Cargolux inte kunde åberopa speditörernas påstått konkurrensbegränsande beteende för att förneka att de kontakter rörande betalningsvägran avseende provisioner som Cargolux var inblandat i var konkurrensbegränsande.

178 Tribunalen gjorde en riktig bedömning när den i nämnda punkt 488 erinrade om att det ankommer på myndigheterna, och inte på privata företag, att säkerställa att rättsliga föreskrifter iakttas, vilket är i enlighet med domstolens praxis (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 mars 2021, Lundbeck/kommissionen, C‑591/16 P, EU:C:2021:243, punkt 126 och där angiven rättspraxis).

179 Av detta följer att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att denna omständighet – som hör till det sammanhang i vilket det omtvistade beteendet ingår, och även om den antas vara styrkt, under alla förhållanden inte kan motivera en överträdelse av artikel 101 FEUF och än mindre ett samordnat förfarande som, såsom tribunalen hade konstaterat i punkterna 293–311 i den överklagade domen – är tillräckligt skadlig för konkurrensen för att kvalificeras som en konkurrensbegränsning genom syfte.

180 De argument som det redogjorts för i punkt 163 ovan kan följaktligen inte godtas.

181 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens andra del, eftersom den i vissa delar inte kan tas upp till sakprövning och i övriga delar inte kan leda till bifall för överklagandet. Av ovanstående följer att överklagandet inte kan vinna bifall på den andra grunden.

182 Cargolux tredje grund består av två delar. Genom den första delgrunden har Cargolux gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att på ett felaktigt sätt ange det rättsliga kriterium som gör det möjligt att fastställa att det föreligger en enda, fortlöpande överträdelse. Som andra delgrund har Cargolux gjort gällande att tribunalen felaktigt fastställde kommissionens konstaterande att Cargolux var ansvarigt för den enda, fortlöpande överträdelsen i dess helhet.

183 Cargolux har gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att på ett felaktigt sätt ange det rättsliga kriterium som gör det möjligt att fastställa att det föreligger en enda, fortlöpande överträdelse. I punkterna 322–324 och 335 i den överklagade domen slog tribunalen fast att det, för att en sådan överträdelse ska kunna fastställas, krävs att det finns en övergripande plan med ett gemensamt mål, att en part avsiktligt bidrar till denna plan och att denna part har haft kännedom, bevisad eller presumerad, om de överträdelser som de andra deltagarna har begått, i vilka parten inte direkt deltog. Därefter behandlade tribunalen, i punkt 325 i den överklagade domen, begreppet komplementärt samband. I punkterna 325–327 i den överklagade domen fann tribunalen emellertid att även om det komplementära sambandet kan utgöra ett objektivt indicium som styrker att det finns en samlad plan som syftar till att uppnå ett konkurrensbegränsande syfte, är det inte nödvändigt, för att fastställa att det föreligger en enda, fortlöpande överträdelse, att kontrollera huruvida olika ageranden kompletterar varandra. Ett sådant påstående skulle strida mot en omfattande praxis från tribunalen, vilken underförstått har bekräftats av domstolen i domen av den 18 mars 2021, Pometon/kommissionen ( C‑440/19 P, EU:C:2021:214). Det framgår även av kommissionens beslutspraxis att den tillämpade detta kriterium, vilket för övrigt tillämpades i skäl 879 i det omtvistade beslutet.

184 Cargolux har i detta sammanhang påpekat att punkterna 107 och 108 i domen av den 16 juni 2022, Toshiba Samsung Storage Technology och Toshiba Samsung Storage Technology Korea/kommissionen ( C‑700/19 P, EU:C:2022:484), ger begreppet en enda, fortlöpande överträdelse en alltför omfattande räckvidd vad gäller beteenden som inte har något samband med varandra, samtidigt som de avsevärt minskar den börda som åligger kommissionen. En sådan risk bör emellertid undvikas.

185 Kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser denna delgrund.

186 Enligt domstolens fasta praxis kan en överträdelse av artikel 101.1 FEUF följa inte bara av ett enstaka handlande utan även av en serie handlanden eller av ett fortlöpande beteende. Detta gäller också då ett eller flera led i denna serie handlanden eller i detta fortlöpande beteende även i sig och ensamt betraktat kan utgöra en överträdelse av nämnda bestämmelse. När de olika beteendena ingår i en samlad plan på grund av deras identiska syfte, som avser en snedvridning av konkurrensen inom den inre marknaden, får kommissionen således tillskriva företag ansvar för dessa beteenden utifrån deltagandet i överträdelsen som helhet betraktad (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2012, kommissionen/Verhuizingen Coppens, C‑441/11 P, EU:C:2012:778, punkt 41 och där angiven rättspraxis, och dom av den 27 juni 2024, Servier m.fl./kommissionen, C‑201/19 P, EU:C:2024:552, punkt 240).

187 Ett företag som har deltagit i en sådan enda, fortlöpande överträdelse genom egna beteenden, vilka omfattas av begreppet avtal eller begreppet samordnat förfarande med ett konkurrensbegränsande syfte i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF och vilka syftat till att bidra till förverkligandet av överträdelsen i dess helhet, kan således även hållas ansvarigt, under hela den tid som företaget deltagit i överträdelsen, för andra företags beteenden inom ramen för denna överträdelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2012, kommissionen/Verhuizingen Coppens, C‑441/11 P, EU:C:2012:778, punkt 42 och där angiven rättspraxis, och dom av den 27 juni 2024, Servier m.fl./kommissionen, C‑201/19 P, EU:C:2024:552, punkt 241).

188 För att fastställa huruvida olika beteenden kan kvalificeras som en enda, fortlöpande överträdelse, är det inte nödvändigt att undersöka huruvida det föreligger ett komplementärt samband mellan dem i den meningen att varje enskilt beteende syftar till att motverka en eller flera konsekvenser av en normalt fungerande konkurrens och att beteendena genom ett samspel bidrar till att åstadkomma samtliga de konkurrensbegränsande verkningar som eftersträvas av aktörerna, inom ramen för en samlad plan med ett enda syfte. Villkoret att det ska finnas ett enda syfte innebär däremot att det ska undersökas huruvida de olika beteenden som ingår i överträdelsen uppvisar kännetecken som kan tyda på att andra deltagande företags konkreta beteenden faktiskt inte har haft samma syfte eller samma konkurrensbegränsande verkan och således inte har ingått i en samlad plan på grund av ett identiskt syfte som snedvrider konkurrensen på den inre marknaden (dom av den 26 januari 2017, Villeroy & Boch/kommissionen, C‑644/13 P, EU:C:2017:59, punkt 50 och där angiven rättspraxis, och dom av den 27 juni 2024, Servier m.fl./kommissionen, C‑201/19 P, EU:C:2024:552, punkt 242).

189 Tribunalen gjorde sig således inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 325 och 326 i den överklagade domen, fann att det, för att kvalificera olika ageranden som en enda, fortlöpande överträdelse, inte är nödvändigt att kontrollera huruvida det föreligger ett komplementärt samband mellan dem, i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i föregående punkt, och tribunalen därav, i punkt 327 i den överklagade domen, drog slutsatsen att kommissionens påstådda underlåtenhet att styrka ett sådant komplementärt samband mellan de omtvistade avtalen och förfarandena inte i sig kunde medföra att kvalificeringen av dem som en enda, fortlöpande överträdelse var felaktig.

190 Cargolux kan härvidlag inte vinna framgång genom att åberopa en påstådd motsatt praxis från tribunalen, vilken uppges ha bekräftats av domstolen i domen av den 18 mars 2021, Pometon/kommissionen ( C‑440/19 P, EU:C:2021:214). I det mål som gav upphov till den domen hade domstolen nämligen inte att ta ställning till huruvida det, för att fastställa huruvida det föreligger en enda, fortlöpande överträdelse, är nödvändigt att kontrollera huruvida det föreligger ett komplementärt samband mellan de olika handlandena i fråga, i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 188 ovan. Domstolens tystnad på denna punkt kan således inte tolkas som ett ifrågasättande av den fasta rättspraxis som det erinrats om i nämnda punkt 188.

191 Eftersom denna rättspraxis nyligen har bekräftats av domstolen, bland annat i punkt 242 i domen av den 27 juni 2024, Servier m.fl./kommissionen ( C‑201/19 P, EU:C:2024:552), kan Cargolux inte vinna framgång med sitt påstående, som redovisas i punkt 183 ovan, att denna rättspraxis varken är fast eller konsekvent.

192 Slutligen kan det inte heller anses att den rättspraxis som det redogjorts för i punkt 188 ovan, vilken det i huvudsak även erinras om i punkterna 107 och 108 i domen av den 16 juni 2022, Toshiba Samsung Storage Technology och Toshiba Samsung Storage Technology Korea/kommissionen ( C‑700/19 P, EU:C:2022:484), som Cargolux har åberopat, ger begreppet en enda, fortlöpande överträdelse en alltför vid innebörd, genom att detta begrepp omfattar beteenden som inte har något samband med varandra. Enligt denna fasta rättspraxis förutsätter nämligen nämnda begrepp att det finns en samlad plan i vilken de olika beteenden som utgör del av denna plan ingår och att dessa beteenden har ett identiskt syfte som snedvrider konkurrensen på den inre marknaden.

193 Av det ovan anförda följer att överklagandet inte ska bifallas såvitt avser den tredje grundens första del.

194 Cargolux har gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den fastställde kommissionens konstaterande att Cargolux kan hållas ansvarigt för den enda, fortlöpande överträdelsen i dess helhet.

195 För det första gjorde tribunalen sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att kommissionen hade styrkt att överträdelsen var av kompletterande och fortlöpande natur. Punkt 509 i den överklagade domen är felaktig i den del tribunalen fann att den omständigheten att beteendet rörande betalningsvägran avseende provisioner inleddes nästan fem år efter det att den överträdelse som Cargolux hölls ansvarig för inleddes inte på något sätt minskade dess bidrag, genom dess samverkan med de andra delarna av överträdelsen, till förverkligandet av det enda eftersträvade målet. Enligt Cargolux skulle en så uppenbar tidsmässig skillnad tvärtom göra det möjligt att anta att beteendet rörande betalningsvägran avseende provisioner var helt oberoende av samverkan om tilläggsavgifterna. De omständigheter som talar i motsatt riktning som nämns i skäl 880 i det omtvistade beslutet saknar relevans.

196 Tribunalen beaktade inte heller den omständigheten, som angavs i ansökan i första instans, att kontakterna avseende bränsletillägget bestod i världsomspännande kontakter på huvudkontorsnivå hos de berörda företagen, medan kontakterna avseende säkerhetstillägget huvudsakligen ägde rum på lokal nivå. Punkt 466 i den överklagade domen, i vilken dessa argument underkändes, är felaktig, eftersom den omständigheten att kontakterna rörande säkerhetstillägget avser kommunikation med huvudkontoret inte påverkar det faktum att de multilaterala kontakterna avseende var och en av dessa två delar av överträdelsen ägde rum lokalt. Mot bakgrund av dessa omständigheter är även punkt 473 i den överklagade domen felaktig, i den del tribunalen fann att Cargolux inte hade lyckats att med framgång ifrågasätta att beståndsdelarna i bränsletillägget och säkerhetstillägget togs upp i en och samma överträdelse med ett enda syfte, trots att kommissionen inte hade fog för att åberopa kontakter som ligger långt från varandra i tiden för att fastställa förekomsten av en enda fortlöpande överträdelse.

197 Vidare har tribunalen gjort den överklagade domen motstridig. I punkt 326 i domen konstaterade tribunalen att det inte var nödvändigt att visa att det fanns ett komplementärt samband för att kommissionen skulle kunna fastställa att det förelåg en enda, fortlöpande överträdelse. Därefter hänvisade tribunalen till sådana band i sina konstateranden till Cargolux nackdel, i punkterna 497 och 523 i den överklagade domen, för att motivera att beteendet rörande betalningsvägran avseende provisioner ingick i den enda, fortlöpande överträdelse som konstaterades i det omtvistade beslutet.

198 Kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser denna delgrund.

199 För det första erinrar domstolen om att det framgår av prövningen av den första delen av förevarande grund att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den i punkt 326 i den överklagade domen slog fast att det, för att fastställa huruvida olika beteenden kan kvalificeras som en enda, fortlöpande överträdelse, inte är nödvändigt att undersöka huruvida det föreligger ett komplementärt samband mellan dem i den meningen att varje enskilt beteende syftar till att motverka en eller flera konsekvenser av en normalt fungerande konkurrens och att beteendena genom ett samspel bidrar till att åstadkomma samtliga de konkurrensbegränsande verkningar som eftersträvas av aktörerna.

200 I punkt 508 i den överklagade domen konstaterade tribunalen, med hänvisning till nämnda punkt 326, att kommissionen inte är skyldig att kontrollera huruvida det föreligger ett sådant komplementärt samband för att kvalificera olika ageranden som en enda, fortlöpande överträdelse. Tribunalen drog härav slutsatsen att en underlåtenhet att fastställa ett sådant samband mellan den del av överträdelsen som rör betalningsvägran avseende provisioner och de delar av överträdelsen som rör bränsletillägg och säkerhetstillägg, även om det antas vara styrkt, således inte i sig kunde medföra att det omtvistade beslutet var rättsstridigt.

201 Det var således för fullständighetens skull som tribunalen, i punkt 509 i den överklagade domen, vilken för övrigt inleds med uttrycket under alla omständigheter, prövade Cargolux argument om att den del av överträdelsen som rörde betalningsvägran avseende provisioner inleddes relativt sent i förhållande till dessa andra delar. Härav följer att den anmärkning som Cargolux har riktat mot denna punkt i den överklagade domen, vilken det redogjorts för i punkt 195 ovan, ska lämnas utan avseende såsom verkningslös, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 92 ovan.

202 För det andra ska det påpekas att tribunalen, i punkt 466 i den överklagade domen, begränsade sig till att ange att de tre kontakter som Cargolux åberopade för att bestrida att bolaget hade deltagit i den del av överträdelsen som avsåg säkerhetstillägget snarare bekräftade än motbevisade den organisation på flera nivåer som kommissionen hade beskrivit i det omtvistade beslutet, eftersom samtliga dessa kontakter avsåg instruktioner eller kommunikation med de berörda företagens huvudkontor. Tribunalen hänvisade som exempel till de e‑postmeddelanden som beskrevs i skälen 594 och 595 i det omtvistade beslutet.

203 Vad gäller punkt 473 i den överklagade domen påpekade tribunalen i denna punkt att Cargolux inte på ett ändamålsenligt sätt hade bestritt att bolaget hade deltagit i den del av överträdelsen som avsåg bränsletillägg, att Cargolux inte hade lyckats att med framgång ifrågasätta att beståndsdelarna avseende bränsletillägget och säkerhetstillägget hade tagits upp i en och samma överträdelse med ett enda syfte, och att det var utrett att Cargolux deltog i den del av överträdelsen som avsåg bränsletillägg fram till den 14 februari 2006, eftersom det förelåg tillförlitliga bevis åtminstone från och med den 10 juni 2005 och Cargolux deltagande före detta datum stöddes av en betydande mängd bevis och indicier på konkurrensbegränsande kontakter.

204 Det kan således konstateras att punkterna 466 och 473 endast innehåller bedömningar av de faktiska omständigheterna. Cargolux har således, genom de argument som det redogjorts för i punkt 196 ovan, i själva verket begärt att domstolen ska göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen, vilka tribunalen redan har gjort en självständig bedömning av i nämnda punkter, dock utan att Cargolux har gjort gällande att tribunalen missuppfattade dem. Detta argument kan således inte tas upp till sakprövning, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 96 ovan.

205 För det tredje, vad gäller den påstådda motsägelsen i motiveringen angav tribunalen visserligen, i punkt 497 i den överklagade domen, bland annat att med hänsyn till att de delar av överträdelsen som avsåg bränsletillägget och säkerhetstillägget, å ena sidan, och den del av överträdelsen som rör betalningsvägran avseende provisioner, å andra sidan, kompletterar varandra var det rimligt att av de omständigheter som angavs i denna punkt 497 dra slutsatsen att kontakterna rörande betalningsvägran avseende provisioner som Cargolux hade deltagit i hade en geografisk räckvidd som liknade eller låg nära den geografiska räckvidden för kontakterna avseende tilläggsavgifterna. Härvidlag angav tribunalen att Cargolux inte på ett ändamålsenligt sätt hade bestritt det komplementära sambandet, med hänvisning till punkterna 329 och 509 i den domen.

206 Likaså konstaterade tribunalen, i punkt 523 i nämnda dom, att eftersom tilläggsavgifterna i allmänhet var tillämpliga för samtliga flyglinjer världen över, var det sannolikt att betalningsvägran avseende provisioner också var det, och påpekade i detta avseende att kommissionen i skäl 879 i det omtvistade beslutet hade slagit fast att betalningsvägran avseende provisioner och de två andra delarna av överträdelsen kompletterade varandra genom att de gjorde det möjligt att undanta tilläggsavgifterna från konkurrens i samband med förhandlingar om provisioner (i själva verket rabatter på tilläggsavgifterna) med kunderna.

207 Det framgår emellertid av punkt 496 i den överklagade domen att det skäl som anges i punkt 497 i den domen endast angavs för fullständighetens skull, liksom skälen i punkterna 329 och 520 i nämnda dom. Cargolux invändning om motsägelsefulla domskäl ska därför lämnas utan avseende såsom verkningslös, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 92 ovan.

208 Vidare avser denna punkt 523 inte begreppet en enda, fortlöpande överträdelse, utan, såsom anges i punkt 511 i den överklagade domen, Cargolux argument till stöd för den fjärde delen av den femte grunden vid tribunalen, genom vilken Cargolux gjorde gällande att kommissionen inte hade lagt fram nödvändig bevisning för att fastställa den världsomspännande omfattningen av den enda, fortlöpande överträdelsen. Under dessa omständigheter har den påstådda motsägelsen i motiveringen inte styrkts.

209 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens andra del, eftersom den till viss del ska avvisas, till viss del ska lämnas utan avseende såsom verkningslös och i övriga delar ogillas. Av ovanstående följer att överklagandet inte kan vinna bifall på den tredje grunden.

210 Cargolux har genom sin fjärde grund, som består av tre delar, gjort gällande att tribunalen under alla omständigheter gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att Cargolux var ansvarigt för alla aspekter av den enda, fortlöpande överträdelsen. Genom den första och den andra delgrunden har Cargolux gjort gällande att tribunalen dels gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och missuppfattade bevisningen, dels åsidosatte principen om likabehandling genom att hålla bolaget ansvarigt för att ha deltagit i den del av överträdelsen som rörde betalningsvägran avseende provisioner. Såvitt avser den tredje delgrunden har Cargolux gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den bedömde bolagets ansvar för den del av överträdelsen som avsåg säkerhetstillägget.

211 Cargolux har gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och missuppfattade bevisningen när den fann att bolaget var ansvarigt för att ha deltagit i den del av överträdelsen som rörde betalningsvägran avseende provisioner.

212 För det första grundade sig tribunalen, i punkt 486 i den överklagade domen, på skäl 688 i det omtvistade beslutet för att slå fast att flera fraktförare hade utbytt information på bilateral nivå för att ömsesidigt försäkra sig om att man fortsatte att hålla sig till den tidigare överenskommelsen att vägra att betala provisioner. Detta skäl hänför sig emellertid till en bilateral kontakt mellan Deutsche Lufthansa och Société Air France som inte inbegriper Cargolux, vilket innebär att det inte kan läggas till grund för att fastställa att Cargolux deltog i denna del av överträdelsen.

213 För det andra underlät tribunalen att göra en grundlig prövning av det omtvistade beslutet mot bakgrund av de grunder som Cargolux hade åberopat, i strid med den lagenlighetsprövning som det ankommer på tribunalen att göra. I en bilaga till sin ansökan till tribunalen bestred nämligen Cargolux individuellt varje bevis som kommissionen hade lagt fram avseende bolagets deltagande i den del av överträdelsen som rörde betalningsvägran avseende provisioner. Tribunalen nämnde emellertid inte detta i den överklagade domen, vilket innebär att den domen inte gör det möjligt för Cargolux att förstå skälen till att den bevisning som avses i denna bilaga har åberopats mot Cargolux.

214 Kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser denna delgrund.

215 För det första, i den mån den första anmärkningen i denna delgrund avser punkt 486 i den överklagade domen erinrar domstolen om att en missuppfattning föreligger när bedömningen av den befintliga bevisningen framstår som uppenbart felaktig eller uppenbart strider mot dess lydelse utan att någon ny bevisning har beaktats. Det måste dock utifrån handlingarna i målet vara uppenbart att det varit fråga om en missuppfattning, utan att domstolen ska behöva göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen. En part som gör gällande att tribunalen har missuppfattat bevisningen är dessutom skyldig att ange exakt vilken bevisning som den har missuppfattat och visa vilka felbedömningar som orsakade denna missuppfattning från tribunalens sida (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 september 2024, JCDecaux Street Furniture Belgium/kommissionen, C‑710/22 P, EU:C:2024:787, punkt 63, och dom av den 22 maj 2025, Luossavaara-Kiirunavaara/kommissionen, C‑621/23 P, EU:C:2025:368, punkt 108 och där angiven rättspraxis).

216 I punkt 486 konstaterade tribunalen att det framgick av det omtvistade beslutet att flera fraktförare hade utbytt information på bilateral nivå för att ömsesidigt försäkra sig om att man fortsatte att hålla sig till den tidigare överenskommelsen att vägra att betala provisioner. Tribunalen redogjorde i detta avseende, som illustration, för innehållet i skäl 688 i det omtvistade beslutet, där ett telefonsamtal mellan två andra transportörer än Cargolux beskrivs.

217 Det framgår av det omtvistade beslutet att tribunalen på ett korrekt sätt återgav vad som anges i detta skäl 688. Den påstådda missuppfattningen har således inte styrkts.

218 I den mån Cargolux genom denna anmärkning avseende punkt 486 i den överklagade domen har bestritt relevansen av det som tribunalen påpekade i denna punkt 486 för att fastställa Cargolux deltagande i den del av överträdelsen som rör betalningsvägran avseende provisioner, ska denna anmärkning avvisas, med tillämpning av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 96 ovan. Denna anmärkning innebär nämligen att domstolen anmodas att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen, vilken tribunalen redan har gjort i denna punkt och i punkt 485 i den överklagade domen.

219 För det andra, vad gäller den anmärkning som det redogjorts för i punkt 213 ovan, ska det inledningsvis erinras om att när en talan om ogiltigförklaring av ett beslut om tillämpning av artikel 101.1 FEUF har väckts vid tribunalen i enlighet med artikel 263 FEUF, ska tribunalen, på grundval av de omständigheter som sökanden har anfört till stöd för sina grunder, i allmänhet göra en fullständig prövning av huruvida villkoren för att tillämpa denna bestämmelse är uppfyllda eller inte. Tribunalen ska även pröva om kommissionen har motiverat sitt beslut. Vidare får tribunalen vid denna prövning inte hänvisa till det utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen förfogar över i enlighet med den roll på konkurrenspolitikens område som den tilldelats i EU-fördraget och EUF-fördraget, för att avstå från att göra en fördjupad prövning av rättsliga eller faktiska omständigheter (dom av den 11 september 2014, CB/kommissionen, C‑67/13 P, EU:C:2014:2204, punkterna 44 och 45 och där angiven rättspraxis).

220 I förevarande fall framgår det av de handlingar som ingetts till domstolen, och särskilt av inlagorna till tribunalen, att den bevisning som Cargolux lade fram vid tribunalen, i den bilaga som avses i punkt 213 ovan, åberopades till stöd för bolagets argument att kommissionen hade underlåtit att beakta det specifika rättsliga sammanhang i vilket Cargolux kontakter med andra fraktförare hade ägt rum rörande betalningsvägran avseende provisioner. Enligt vad Cargolux gjorde gällande vid tribunalen visade detta sammanhang att syftet med de diskussioner som fördes om betalningsvägran avseende provisioner återspeglade en legitim reaktion från fraktförarnas sida på samordnade förfaranden, processande och hot om bojkott från speditörernas sida. Denna bevisning visade således, enligt Cargolux, att fraktförarna hade koncentrerat sina diskussioner på huruvida tilläggsavgifterna rättsligt sett i princip kunde leda till att provisioner togs ut enligt de relevanta bestämmelserna i den tillämpliga lagstiftningen. Cargolux åberopade i synnerhet denna bevisning för att visa att kommissionen, genom att inte beakta detta sammanhang, inte hade styrkt att fraktförarnas beteende utgjorde en konkurrensbegränsning genom syfte.

221 Det var emellertid just detta argument, som sammanfattas i punkt 479 i den överklagade domen, som tribunalen bemötte i punkterna 482–491 i den överklagade domen. Härvidlag konstaterade tribunalen, i punkterna 484–486 i den överklagade domen, att Cargolux grundade sig på ett antagande som var felaktigt i sak och, i punkterna 487–490, att Cargolux även grundade sig på ett antagande som var felaktigt i rättsligt hänseende. Tribunalen konstaterade bland annat att Cargolux hade misstagit sig när bolaget hävdade att fraktförarna hade koncentrerat sina diskussioner på frågan huruvida tilläggsavgifterna i princip kunde ge upphov till provisioner eller inte, Härvidlag analyserade tribunalen skälen 675–702 i det omtvistade beslutet och den bevisning som kommissionen grundade sig på, bevisning vilken för övrigt även nämndes av Cargolux i dess inlagor till tribunalen.

222 Domstolen konstaterar således att Cargolux, under förevändning att tribunalen har utövat sin lagenlighetsprövning på ett otillräckligt sätt, försöker få domstolen att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen, utan att göra gällande att tribunalen missuppfattade dessa. I den mån Cargolux, genom den invändning som det redogjorts för i punkt 213 ovan, har kritiserat tribunalen för att den fann att Cargolux argument som syftade till att ifrågasätta att de omtvistade kontakterna var konkurrensbegränsande skulle underkännas, trots att Cargolux hade bestritt varje enskilt bevis som kommissionen lagt fram, kan denna anmärkning följaktligen inte tas upp till sakprövning, med tillämpning av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 96 ovan.

223 I den mån Cargolux genom denna invändning har gjort gällande att den överklagade domen inte gör det möjligt för bolaget att förstå skälen till att den bevisning som avses i denna bilaga har åberopats mot Cargolux, ska det påpekas att det framgår av punkt 485 i den överklagade domen att tribunalen hänvisade till dessa omständigheter, vilka återfinns i skälen 675–702 i det omtvistade beslutet, endast för att visa att de fraktförare som befunnits ansvariga inte hade begränsat sig till att fastställa en gemensam ståndpunkt i frågan om betalning av provisioner, för att försvara denna ståndpunkt på ett samordnat sätt inför behöriga domstolar eller för att kollektivt stödja den bland annat gentemot de offentliga myndigheterna, utan hade kommit överens om att på multilateral nivå vägra att förhandla om betalning av provisioner med speditörerna och att bevilja dem rabatter på tilläggsavgifterna. Tribunalen beaktade således inte direkt dessa omständigheter till Cargolux nackdel, utan åberopade dem för att underkänna Cargolux argument att fraktförarna hade koncentrerat sina diskussioner på huruvida tilläggsavgifterna i princip kunde ge upphov till provisioner. I den mån denna anmärkning grundar sig på denna felaktiga tolkning av den överklagade domen kan den följaktligen inte godtas.

224 Slutligen konstaterar domstolen att mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 151 och 152 ovan kan det inte heller anses att tribunalen åsidosatte sin motiveringsskyldighet genom att i den överklagade domen inte uttryckligen nämna den bilaga som avses i punkt 213 ovan eller varje omständighet som Cargolux individuellt hade bestritt i denna bilaga. I den mån Cargolux, genom den anmärkning som det redogjorts för i punkt 213 ovan, har gjort gällande att tribunalen åsidosatte sin motiveringsskyldighet, kan inte heller denna anmärkning godtas.

225 Överklagandet ska därmed såvitt avser den fjärde grundens första delgrund till viss del avvisas och i övriga delar ogillas.

226 Cargolux har gjort gällande att tribunalen åsidosatte principen om likabehandling genom att hålla bolaget ansvarigt för den del av överträdelsen som rörde betalningsvägran avseende provisioner.

227 För det första åsidosatte tribunalen denna princip genom att behandla Cargolux annorlunda än British Airways plc, trots att dessa företag befann sig i jämförbara situationer. I punkt 493 i den överklagade domen hänvisade tribunalen till de skäl i det omtvistade beslutet som bevis för att Cargolux deltog i betalningsvägran avseende provisioner. Av dessa skäl framgår att Cargolux befann sig i en situation som var jämförbar med den andra fraktförarens situation vad gäller bevisningen avseende detta beteende. En jämförelse mellan konstaterandena i skälen 685, 686, 692, 694 och 696 i detta beslut, vilka sammanfattas i skäl 743 i beslutet, avseende British Airways, och konstaterandena avseende Cargolux, vilka det erinras om i nämnda punkt 493, visar nämligen att deras respektive situationer är jämförbara. Av detta framgår att denna andra fraktförare deltog i sju kontakter rörande betalningsvägran avseende provisioner under en tiomånadersperiod, medan Cargolux deltog i nio kontakter under en tiomånadersperiod. Av dessa nio kontakter har tre också involverat den andra fraktföraren.

228 Dessa tre kontakter, som tribunalen nämnde i punkterna 493, 497 och 499 i den överklagade domen som stöd för kommissionens konstaterande att Cargolux deltog i betalningsvägran avseende provisioner, vilka avses i skälen 503, 560 och 695 i det omtvistade beslutet, har emellertid inte åberopats mot British Airways, såsom framgår av punkt 386 i domen av den 30 mars 2022, British Airways/kommissionen ( T‑341/17, EU:T:2022:182), trots att dessa skäl 503 och 560 grundar sig på multilaterala möten där såväl Cargolux som British Airways deltog.

229 Tribunalen ogiltigförklarade således enbart konstaterandet att nämnda fraktförare hade deltagit i denna del och satte ned böterna med hänsyn till företagets begränsade deltagande, men fastställde konstaterandet av en överträdelse vad gällde Cargolux. Tribunalen har emellertid inte gett någon som helst förklaring till denna skillnad i behandling.

230 Vidare åsidosatte tribunalen denna princip genom att behandla Cargolux annorlunda än SAS Cargo Group A/S, Scandinavian Airlines System Denmark-Norway-Sweden och SAS AB (nedan tillsammans kallade SAS Cargo Group m.fl.). I punkt 958 i domen av den 30 mars 2022, SAS Cargo Group m.fl./kommissionen ( T‑324/17, EU:T:2022:175), satte tribunalen ned de böter som ålagts sökandebolagen i det målet med 21 procent, med hänsyn till den begränsade varaktigheten av deras deltagande i den del av överträdelsen som rörde betalningsvägran avseende provisioner, i förhållande till överträdelsens varaktighet som helhet betraktad, såsom tribunalen angav i punkt 958 i den domen. Cargolux har härvidlag anfört att den överträdelse som SAS Cargo Group m.fl. påstås ha deltagit i sammanlagt varade sex år och två månader, medan bevisen för deras beteende rörande betalningsvägran avseende provisioner avsåg sju månader. Cargolux har i detta avseende hänvisat till skälen 1169, 680 och 686 i det omtvistade beslutet. Såsom anges i skälen 1169, 695 och 698 i detta beslut var den sammanlagda varaktigheten av den överträdelse som Cargolux hölls ansvarig för fem år och bevisen för dess beteende rörande betalningsvägran avseende provisioner avsåg fem månader. Tribunalen har emellertid inte beaktat denna parallell och inte heller gett någon som helst motivering eller förklaring till denna skillnad i behandling. Tribunalen gjorde således fel när den inte tillämpade samma procentsats för nedsättning på det bötesbelopp som Cargolux ålades.

231 Kommissionen har bestritt dessa argument.

232 Principen om likabehandling utgör en allmän unionsrättslig princip som har bekräftats i artiklarna 20 och 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Denna princip innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (dom av den 14 september 2010, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals/kommissionen m.fl., C‑550/07 P, EU:C:2010:512, punkterna 54 och 55, och dom av den 27 juni 2024, Lupin/kommissionen, C‑144/19 P, EU:C:2024:545, punkt 137 och där angiven rättspraxis).

233 Tribunalen är skyldig att iaktta denna princip även när den utövar sin obegränsade behörighet. Utövandet av den obegränsade behörigheten får inte medföra att de företag som har deltagit i en överträdelse av konkurrensreglerna diskrimineras vid fastställandet av de böter som ska åläggas dem (dom av den 16 november 2000, Sarrió/kommissionen, C‑291/98 P, EU:C:2000:631, punkt 97, och dom av den 18 mars 2021, Pometon/kommissionen, C‑440/19 P, EU:C:2021:214, punkt 138).

234 För det första, vad gäller det påstådda åsidosättandet av principen om likabehandling av Cargolux i förhållande till British Airways vad gäller konstaterandet att var och en av dessa fraktförare deltagit i den del av överträdelsen som rör betalningsvägran avseende provisioner, ska det påpekas att tribunalen i punkt 493 i den överklagade domen konstaterade att kommissionen hade beaktat Cargolux deltagande i denna del mot bakgrund av de omständigheter som anges i skäl 754 i det omtvistade beslutet, ett skäl som tribunalen citerade i denna punkt.

235 I motsats till vad Cargolux har hävdat framgår det emellertid inte av en jämförelse mellan konstaterandena i detta skäl 754 och konstaterandena i skäl 743 i detta beslut, i vilket de kontakter som kommissionen har åberopat mot denna andra fraktförare räknas upp, att dessa två fraktförare befann sig i jämförbara situationer när det gäller den bevisning som åberopats mot dem för att styrka deras deltagande i nämnda del. De befann sig följaktligen inte heller i jämförbara situationer vid tribunalen.

236 Det räcker således att påpeka att den premiss på vilken Cargolux grundar sin argumentation i punkterna 227–229 ovan under alla omständigheter är felaktig. Detta argument kan således inte godtas.

237 För det andra, vad gäller det påstådda åsidosättandet av principen om likabehandling i förhållande till SAS Cargo m.fl., såsom det redogjorts för i punkt 230 ovan, räcker det att påpeka att detta påstående grundar sig på en felaktig tolkning av domen av den 30 mars 2022, SAS Cargo Group m.fl./kommissionen ( T‑324/17, EU:T:2022:175). Det är riktigt att ordalydelsen i punkt 958 i den domen, som Cargolux har åberopat, kan framstå som tvetydig, eftersom tribunalen där hänvisar till den begränsade tid under vilken de fraktförare som befunnits ansvariga samarbetat angående betalningsvägran avseende provisioner i förhållande till den enda, fortlöpande överträdelsens varaktighet i dess helhet. Det framgår emellertid tydligt av den domen, och särskilt av punkterna 698–712, 901 och 957 däri, att det var på grund av att kommissionen felaktigt hade tillskrivit sökandebolagen i det målet ansvaret för den del av överträdelsen som rörde betalningsvägran avseende provisioner och att kommissionen följaktligen hade överskattat graden av deras deltagande i den enda, fortlöpande överträdelsen, som tribunalen ansåg att det var olämpligt att bevilja dem en nedsättning med endast 10 procent av grundbeloppet för böterna på grund av deras begränsade deltagande i den enda, fortlöpande överträdelsen, utan att de skulle beviljas en nedsättning med 21 procent på grund av detta begränsade deltagande i den enda, fortlöpande överträdelsen.

238 I förevarande fall är det emellertid utrett att tribunalen inte fann att kommissionen gjort fel när den hade hållit Cargolux ansvarigt för den del av överträdelsen som rörde betalningsvägran avseende provisioner. Såsom framgår av prövningen av den fjärde grundens första del har Cargolux för övrigt inte lyckats visa att den överklagade domen i detta avseende är behäftad med en felaktig rättstillämpning eller en missuppfattning av de faktiska omständigheterna eller bevisningen. Under dessa omständigheter kan domstolen inte finna att tribunalen åsidosatte principen om likabehandling när den beviljade SAS Cargo Group m.fl. en ytterligare nedsättning av grundbeloppet för deras böter på grund av deras begränsade deltagande i den enda, fortlöpande överträdelsen, med hänsyn till ogiltigförklaringen av konstaterandet att de deltagit i denna del, medan den inte beviljade en sådan nedsättning till Cargolux, för vilket konstaterande av deltagande i nämnda del inte hade ogiltigförklarats.

239 De argument som det redogjorts för i punkt 230 ovan kan följaktligen inte godtas.

240 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grundens andra del.

241 Cargolux har gjort gällande att tribunalens slutsats i punkt 477 i den överklagade domen, att kommissionen hade fog för att av den bevisning som den förfogade över dra slutsatsen att Cargolux hade fortsatt att delta i den del av överträdelsen som avsåg säkerhetstillägget under de långa perioder för vilka det inte fanns någon som helst bevisning mot Cargolux, är behäftad med flera felaktiga rättstillämpningar.

242 Cargolux har härvidlag hänvisat till punkterna 467 och 468 i den överklagade domen, i vilka tribunalen konstaterade att det fanns brister i de handlingar som styrkte Cargolux deltagande i överträdelsen mellan den 26 november 2002 och den 14 januari 2004, samt mellan den 28 september 2004 och den 14 februari 2006, vilket motsvarar det datum då överträdelsen upphörde. Såsom tribunalen påpekade i punkt 471 i den överklagade domen följer det av rättspraxis att den omständigheten att det berörda företaget inte har tagit avstånd från överträdelsen under sådana omständigheter inte är tillräcklig för att det ska anses föreligga ett oavbrutet deltagande i överträdelsen när det under en betydande period har förekommit flera hemliga kontakter utan företagets företrädare. I ett sådant fall ankommer det på kommissionen att förebringa annan bevisning. I förevarande fall har tribunalen felaktigt ansett att bedömningen av dessa andra bevis, som gjordes i punkterna 473–476 i den överklagade domen, gjorde det möjligt att anse att Cargolux deltagande i den del av överträdelsen som avsåg säkerhetstillägget hade fortsatt under dessa perioder.

243 För det första är punkt 473 i den överklagade domen felaktig, eftersom kommissionen inte i vederbörlig ordning har visat att säkerhetsavgiften och bränsletillägget ingick i den enda, fortlöpande överträdelsen, eftersom dessa beteenden inte var tillräckligt kompletterande och inte heller ingick i en samlad plan. Härav följer att tribunalen inte kunde grunda sig på kontakterna rörande den del av överträdelsen som avser bränsletillägget för att förlänga Cargolux deltagande i den del av överträdelsen som avser säkerhetstillägget och således senarelägga det datum då Cargolux deltagande i överträdelsen i dess helhet upphörde. Den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 229 i den överklagade domen kan inte heller ligga till grund för ett sådant synsätt, eftersom denna rättspraxis inte avser möjligheten att fastställa en förlängning av ett företags deltagande i en överträdelse när företaget haft perioder under vilka det inte har visats att det förekommit kontakter som direkt involverade detta företag (nedan kallade perioderna utan kontakter).

244 För det andra är punkt 474 i den överklagade domen felaktig, eftersom det varken i denna punkt, eller i den domen eller i det omtvistade beslutet förklaras på vilket sätt den omständigheten att kontakterna avseende säkerhetstillägget var punktvisa gjorde det möjligt att fastställa att perioderna utan kontakter var normala perioder mellan sådana kontakter eller att Cargolux hade fortsatt att delta i denna del under dessa perioder, särskilt som kontakterna mellan de andra fraktförarna avseende denna del fortsatte under dessa perioder. Jämförelsen av hur ofta kontakterna ägde rum, å ena sidan, avseende bränsletillägget och, å andra sidan, säkerhetstillägget, saknar relevans, eftersom den enda relevanta omständigheten var huruvida kontakterna mellan de andra fraktförarna i fråga om säkerhetstillägget hade fortsatt utan Cargolux. Om så var fallet, skulle detta visa att beteendet avseende säkerhetstillägget krävde sådana kontakter. Tribunalen kunde följaktligen inte dra slutsatsen att kommissionen kunde anse att Cargolux hade fortsatt att delta i denna del under dessa perioder, under vilka Cargolux inte hade någon kontakt med de andra fraktförarna. Av samma skäl räcker det inte heller att påpeka att säkerhetstillägget endast krävde punktvisa kontakter för att därav dra slutsatsen att Cargolux hade fortsatt att delta i denna del under nämnda perioder, eftersom kontakterna avseende säkerhetstillägget hade fortsatt mellan de andra fraktförarna under samma perioder. Tribunalens bedömning är således felaktig, eftersom den bortser från att kontakterna mellan de andra fraktförarna avseende säkerhetstillägget vid upprepade tillfällen har fortsatt under Cargolux perioder utan kontakter.

245 För det tredje är punkt 475 i den överklagade domen felaktig i den del tribunalen där slog fast att Cargolux inte hade bestritt att effekterna av samordningen av säkerhetsavgiften fortgick under den period då det inte fanns några bevis för kontakter.

246 Varken kommissionen eller tribunalen har gett någon som helst indikation om de effekter som påstås ha fortsatt. Detta synsätt strider mot rättspraxis enligt vilken kommissionen ska grunda sig på bevisning som hänför sig till omständigheter som ligger tillräckligt nära varandra i tiden för att det rimligen ska kunna antas att överträdelsen har fortsatt oavbrutet mellan två bestämda datum. Det ankommer härvidlag på kommissionen att bevisa hur länge överträdelsen pågått, och varje tvivel som den anser vara till fördel för det berörda företaget ska komma det berörda företaget till godo. Cargolux har i detta sammanhang även hänvisat till bland annat punkt 30 i domen av den 14 januari 2021, Kilpailu- ja kuluttajavirasto ( C‑450/19, EU:C:2021:10), som, när tillräcklig bevisning saknas, begränsar kommissionens möjlighet att anse att överträdelsens varaktighet sträcker sig längre än dagen för de sista kontakterna mellan parterna i överträdelsen.

247 Vidare underlät tribunalen att beakta den omständigheten att det i det omtvistade beslutet inte hade visats att de avtal som ingicks under de sista kontakterna som innefattade Cargolux, vilka avses i skälen 618 och 640 i det omtvistade beslutet, hade fortsatt verkan fram till ett senare datum, vilket krävs enligt punkterna 125 och 128 i domen av den 16 juni 2011, Caffaro/kommissionen ( T‑192/06, EU:T:2011:278). Det står således klart att Cargolux deltagande i beteendet avseende säkerhetstillägget upphörde så snart Cargolux upphörde att vara i kontakt med de andra fraktförarna, det vill säga efter kontakterna den 26 november 2002 och den 28 september 2004, vilka avses i dessa skäl.

248 Slutligen innebär punkt 475 en rättsstridig omkastning av bevisbördan, eftersom det inte ankommer på det berörda företaget att motbevisa att effekterna av samordningen har fortgått eller ens påstå att det inte kände till att de andra transportörerna hade fortsatt att sin samordning. Det ankommer däremot på kommissionen att visa att dessa effekter fortsatte att föreligga under den påstådda överträdelseperioden och att visa att företaget kände till eller rimligen kunde förutse de rättsstridiga beteendena. Kommissionen har emellertid inte förklarat hur Cargolux kunde förutse de rättsstridiga beteendena och var berett att acceptera den risk som dessa innebar.

249 För det fjärde är även punkt 476 i den överklagade domen felaktig, i vilken tribunalen påpekade att Cargolux inte hade styrkt att företaget offentligt hade tagit avstånd från samordningen av säkerhetstillägget under perioderna utan kontakter eller att företaget hade återupptagit ett beteende som lojal och oberoende konkurrent under dessa perioder. Tribunalen medgav för övrigt själv, i punkt 471 i den överklagade domen, att avståndstagande endast är en av flera omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av huruvida ett företag har fortsatt att delta i en överträdelse under längre perioder utan kontakter, i avsaknad av bevis för deltagande.

250 Om domstolen, i motsats till vad Cargolux har gjort gällande, finner att det saknas anledning att upphäva den överklagade domen och ogiltigförklara det omtvistade beslutet, i den del det avser Cargolux, på grundval av den fjärde grunden, har Cargolux i andra hand yrkat att beslutet delvis ska upphävas och att böterna ska sättas ned med tillämpning av domstolens obegränsade behörighet, av de skäl som anges i bolagets grunder eller av något annat skäl som domstolen tar upp ex officio.

251 Kommissionen har hävdat att överklagandet såvitt avser denna delgrund till viss del ska avvisas och i övriga delar ogillas.

252 Domstolen erinrar om att det framgår av fast rättspraxis att förekomsten av ett konkurrensbegränsande förfarande eller avtal i de flesta fall måste härledas ur ett antal sammanträffanden och indicier som när de beaktas tillsammans kan utgöra bevis för att en överträdelse av konkurrensreglerna har skett, när annan hållbar förklaring saknas (dom av den 7 januari 2004, Aalborg Portland m.fl./kommissionen, C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, EU:C:2004:6, punkt 57, och dom av den 18 mars 2021, Pometon/kommissionen, C‑440/19 P, EU:C:2021:214, punkt 110 och där angiven rättspraxis).

253 Sådana indicier och sammanträffanden gör det möjligt att, vid en helhetsbedömning, avslöja inte bara förekomsten av konkurrensbegränsande beteenden eller avtal, utan även varaktigheten av ett fortlöpande konkurrensbegränsande beteende och den period under vilken ett avtal som har ingåtts i strid med konkurrensreglerna har tillämpats (dom av den 21 september 2006, Nederlandse Federatieve Vereniging voor de Groothandel op Elektrotechnisch Gebied/kommissionen, C‑105/04 P, EU:C:2006:592, punkt 95, och dom av den 18 mars 2021, Pometon/kommissionen, C‑440/19 P, EU:C:2021:214, punkt 111 och där angiven rättspraxis).

254 Vad gäller avsaknaden av bevis för att det förelegat ett avtal under vissa bestämda tidsperioder eller, åtminstone, för att avtalet genomförts av ett företag under en viss period, erinrar domstolen om att den omständigheten att ett sådant bevis inte har lagts fram beträffande vissa bestämda perioder inte hindrar att överträdelsen kan anses omfatta en övergripande tidsperiod som är längre än sistnämnda perioder, om ett sådant konstaterande grundas på objektiva och samstämmiga indicier. Att den konkurrensbegränsande samverkan, inom ramen för en överträdelse som pågår under flera år, kommer till uttryck vid olika perioder, som kan vara mer eller mindre åtskilda i tiden, påverkar inte förekomsten av denna samverkan, förutsatt att de olika handlingar som är en del av överträdelsen har samma syfte och ingår i en enda, fortlöpande överträdelse (dom av den 21 september 2006, Technische Unie/kommissionen, C‑113/04 P, EU:C:2006:593, punkt 169, och dom av den 18 mars 2021, Pometon/kommissionen, C‑440/19 P, EU:C:2021:214, punkt 112 och där angiven rättspraxis).

255 Vad bland annat gäller en överträdelse som pågått under flera år, påpekar domstolen följande. Den omständigheten att det inte ingetts direkt bevisning om ett företags deltagande i den aktuella överträdelsen under en viss period hindrar inte att sådant deltagande konstateras för den perioden, om detta konstaterande grundas på objektiva och samstämmiga indicier (dom av den 17 september 2015, Total Marketing Services/kommissionen, C‑634/13 P, EU:C:2015:614, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

256 Kommissionen kan således anse att överträdelsen, eller ett företags delaktighet i överträdelsen, inte har avbrutits, även om den inte har bevis för överträdelsen under vissa bestämda perioder, när de olika ageranden som ingår i överträdelsen har ett enda syfte och är ägnade att ingå i en enda, fortlöpande överträdelse och det berörda företaget inte har åberopat några indicier eller bevis som styrker att överträdelsen eller dess deltagande i denna tvärtom inte har fullföljts under dessa perioder (dom av den 18 mars 2021, Pometon/kommissionen, C‑440/19 P, EU:C:2021:214, punkt 114).

257 Frånvaron av offentligt avståndstagande är en sakomständighet som kommissionen kan hänvisa till för att visa att ett bolag fortsatt med sitt konkurrensbegränsande beteende. När flera hemliga möten har ägt rum under en betydande tidsperiod utan att företrädare för det berörda bolaget har deltagit, kan kommissionen emellertid inte begränsa sig till att konstatera att det inte har förekommit något offentligt avståndstagande, utan måste grunda sin bedömning på andra bevis (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 september 2015, Total Marketing Services/kommissionen, C‑634/13 P, EU:C:2015:614, punkt 28, och dom av den 28 november 2019, LS Cable & System/kommissionen, C‑596/18 P, EU:C:2019:1025, punkt 33).

258 I förevarande fall ska det påpekas att tribunalen, såsom Cargolux har anfört, i punkt 467 i den överklagade domen underströk att det av det omtvistade beslutet framgick att det fanns en brist i de handlingar som skulle styrka Cargolux deltagande i den del av överträdelsen som avsåg säkerhetstillägget mellan den 26 november 2002 och den 14 januari 2004, liksom från den 28 september 2004 till dess att den enda, fortlöpande överträdelsen upphörde, den 14 februari 2006. Tribunalen angav således, i punkt 468 i den överklagade domen, att sådana tidsperioder under de aktuella omständigheterna var tillräckligt långa för att det skulle vara nödvändigt att kontrollera huruvida Cargolux deltagande i den del av överträdelsen som avsåg säkerhetstillägget hade avbrutits mellan den 26 november 2002 och den 14 januari 2004 och hade upphört den 28 september 2004 i stället för den 14 februari 2006. Tribunalen erinrade därefter, i punkterna 469–471 i denna dom, om den rättspraxis som det redogjorts för i punkterna 254–257 ovan.

259 Vidare angav tribunalen i punkt 472 i den överklagade domen, som Cargolux inte har bestritt, att bland de omständigheter som kan styrka att ett företag har fortsatt med ett konkurrensbegränsande beteende under perioder då det inte har deltagit i en eller flera hemliga kontakter kan nämnas bland annat den aktuella överträdelsens art, den aktuella kartellens funktion, det berörda företagets beteende på den relevanta marknaden, upptagandet av detta beteende i en enda, fortlöpande överträdelse som inbegriper flera andra delar eller effekterna av nämnda beteende.

260 Enligt Cargolux var det vid tillämpningen av de kriterier som följer av denna rättspraxis, i punkterna 473–476 i den överklagade domen, som tribunalen gjorde sig skyldig till den felaktiga rättstillämpning som bolaget har gjort gällande.

261 Domstolen erinrar inledningsvis om att det följer av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 252–257 ovan att tribunalen, utan att göra sig skyldig till felaktig rättstillämpning, kan grunda sin bedömning av förekomsten och varaktigheten av ett konkurrensbegränsande förfarande eller avtal på en helhetsbedömning av samtliga relevanta bevis och indicier. De omständigheter som anges i punkterna 473–476 i den överklagade domen kan således inte bedömas isolerat. Frågan vilket bevisvärde som tribunalen har tillmätt varje del av dessa bevis och indicier, som lagts fram av kommissionen, är emellertid en fråga om en bedömning av faktiska omständigheter som i denna egenskap inte är föremål för domstolens prövning inom ramen för ett överklagande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2006, Nederlandse Federatieve Vereniging voor de Groothandel op Elektrotechnisch Gebied/kommissionen, C‑105/04 P, EU:C:2006:592, punkt 96).

262 För det första, vad gäller Cargolux anmärkning avseende punkt 473 i den överklagade domen, är det i detta sammanhang tillräckligt att påpeka att denna anmärkning grundar sig på antagandet att tribunalen inte hade fog för att konstatera att kommissionen hade styrkt att säkerhetstillägget och bränsletillägget ingick i en enda, fortlöpande överträdelse. Det framgår emellertid av prövningen av den tredje grundens andra delgrund att detta antagande är felaktigt. Denna anmärkning kan således inte godtas.

263 För det andra, vad gäller anmärkningen mot punkt 474 i den överklagade domen, noterar domstolen att tribunalen i denna punkt påpekade att genomförandet av säkerhetstillägget krävde betydligt mindre frekventa kontakter än genomförandet av bränsletillägget, eftersom säkerhetstillägget inte grundade sig på ett index vars utveckling krävde regelbundna justeringar. Tribunalen konstaterade att detta förklarade att säkerhetstillägget, när det väl hade införts, endast hade varit föremål för punktvisa kontakter mellan fraktförare avseende dess genomförande.

264 Det ska således påpekas att tribunalen i nämnda punkt 474 begränsade sig till att konstatera att den omständigheten att det rörde sig om ett beteende avseende en tilläggsavgift vars storlek till sin natur inte krävde regelbundna justeringar var ett indicium som bidrog till att fastställa att Cargolux fortsatte med ett konkurrensbegränsande beteende, trots att det saknades bevis för att Cargolux hade deltagit direkt i de hemliga kontakterna avseende säkerhetstillägget under perioderna utan kontakter. Denna bedömning av de faktiska omständigheterna, som inte kan ifrågasättas av domstolen när den prövar ett överklagande, eftersom det inte har gjorts gällande att omständigheterna har missuppfattats, hänför sig i huvudsak till överträdelsens art. Med tillämpning av den rättspraxis som tribunalen redogjorde för i punkt 472 i den överklagade domen, vilken inte har bestritts i förevarande överklagande, kan den aktuella överträdelsens art faktiskt beaktas som bevisning som gör det möjligt att fastställa att ett företag har fortsatt att bete sig på ett konkurrensbegränsande sätt, trots att det inte direkt deltagit i förfarandet under vissa perioder.

265 I den mån Cargolux dessutom har gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den fann att beteendet avseende säkerhetsavgiften inte krävde regelbundna kontakter innebär detta att Cargolux har ifrågasatt tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna, vilken inte omfattas av domstolens behörighet i mål om överklagande, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 96 och 261 ovan.

266 Följaktligen ska överklagandet såvitt avser denna anmärkning till viss del avvisas och i övriga delar ogillas.

267 För det tredje, vad gäller anmärkningen mot punkt 475 i den överklagade domen, ska det påpekas att tribunalen i denna punkt angav att Cargolux inte bestred att effekterna av samordningen av säkerhetstillägget hade fortsatt under den period för vilken det inte förelåg några bevis för kontakter. Tribunalen tillade att Cargolux för övrigt inte påstod sig ha varit ovetande om att de övriga fraktförare som befunnits ansvariga fortsatte att samordna säkerhetstillägget under denna period.

268 I den mån Cargolux i huvudsak har gjort gällande att tribunalen har underlåtit att motivera den överklagade domen genom att inte ange vilka effekter det rörde sig om, räcker det att påpeka att det tydligt framgår av denna punkt att tribunalen hänvisade till de konkurrensbegränsande effekterna av beteendet avseende säkerhetstillägget, närmare bestämt en höjning av priset på flygfraktstjänster till nackdel för konsumenterna inom EES. Med tillämpning av den rättspraxis som tribunalen redogjorde för i punkt 472 i den överklagade domen, vilken inte har bestritts i förevarande överklagande, kan effekterna av det aktuella konkurrensbegränsande beteendet faktiskt beaktas som bevisning som gör det möjligt att fastställa att ett företag har fortsatt med ett konkurrensbegränsande beteende, trots att det inte direkt deltagit i detta beteende under vissa perioder.

269 Under dessa omständigheter kan inte heller Cargolux argument godtas, genom vilket bolaget har gjort gällande att tribunalen rättsstridigt kastade om bevisbördan genom att kräva att Cargolux skulle vederlägga förekomsten av konkurrensbegränsande effekter som kommissionen varken hade identifierat eller fastställt i förväg och visa att bolaget inte hade kännedom om att de andra fraktförarna hade fortsatt sin samordning.

270 I den del Cargolux har gjort gällande att kommissionen inte hade förklarat hur bolaget kunde förutse de aktuella överträdelserna, avser detta påstående inte den överklagade domen, utan det omtvistade beslutet. Detta argument ska därför i denna del avvisas (se, analogt, dom av den 29 juni 2023, TUIfly/kommissionen, C‑763/21 P, EU:C:2023:528, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

271 De domar som Cargolux har åberopat kan inte heller styrka att punkt 475 i den överklagade domen är felaktig, eftersom dessa domar avser andra omständigheter än dem som är aktuella i förevarande mål. För det första avser punkt 30 i domen av den 14 januari 2021, Kilpailu- ja kuluttajavirasto ( C‑450/19, EU:C:2021:10), karteller som inte längre är i kraft. Det är emellertid ostridigt att kommissionen i det omtvistade beslutet konstaterade att den enda, fortlöpande överträdelsen hade upphört den 14 februari 2006 och att detta datum motsvarar den första dagen för kommissionens inspektioner. I förevarande fall är det således inte fråga om en överträdelse vars varaktighet har bedömts i förhållande till den period under vilken de anklagade företagen har genomfört ett beteende som är förbjudet enligt artikel 101 FEUF, trots att kartellen redan formellt hade upphört att gälla.

272 Vidare avser punkterna 125 och 128 i tribunalens dom av den 16 juni 2011, Caffaro/kommissionen ( T‑192/06, EU:T:2011:278), omständigheter under vilka det aktuella konkurrensbegränsande avtalet påstods inte hade tillämpats, vilket inte är fallet i förevarande mål.

273 Överklagandet ska därmed, såvitt avser de argument som redovisas i punkterna 245–248 ovan, till viss del avvisas och i övriga delar ogillas.

274 För det fjärde, vad gäller anmärkningen avseende punkt 476 i den överklagade domen, konstaterar domstolen att tribunalen i denna punkt påpekade att Cargolux inte hade visat, eller ens gjort gällande, att bolaget offentligt hade tagit avstånd från samordningen av säkerhetstillägget under de perioder då det inte fanns några bevis för kontakter och att Cargolux inte heller hade visat att företaget hade återupptagit ett beteende som innebar lojal och oberoende konkurrens på den relevanta marknaden under dessa perioder.

275 Denna avsaknad av avståndstagande är emellertid inte den enda omständighet som tribunalen lade till grund för sin slutsats, i punkt 477 i den överklagade domen, att kommissionen hade fog för att av den bevisning som den förfogade över dra slutsatsen att Cargolux deltagande i den del av överträdelsen som avsåg säkerhetstillägget fortsatte såväl mellan den 26 november 2002 och den 14 januari 2004 som från den 28 september 2004 till dess att överträdelsen upphörde, vilket framgår av formuleringen under dessa omständigheter som föregår denna slutsats och såsom framgår av bedömningen ovan avseende den fjärde grundens tredje del. Det kan således inte anses att tribunalen, genom sitt konstaterande i punkt 476 i den överklagade domen, åsidosatte den fasta rättspraxis som det erinrats om i punkt 257 ovan, vilken även nämns i punkt 471 i den överklagade domen, enligt vilken kommissionen, när det under en betydande period har hållits flera hemliga möten utan det berörda bolagets företrädare inte har deltagit, inte kan begränsa sig till att konstatera att det inte har förekommit något öppet avståndstagande, utan ska grunda sin bedömning på annan bevisning.

276 Den anmärkning som avser punkt 476 i den överklagade domen saknar således grund.

277 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grundens tredje del, eftersom den i vissa delar inte kan tas upp till sakprövning och i övriga delar inte kan leda till bifall för överklagandet. Följaktligen ska den fjärde grunden till viss del avvisas och i övriga delar ogillas.

278 Eftersom överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser någon av de grunder som Cargolux har åberopat till stöd för sitt överklagande, ska överklagandet ogillas i sin helhet.

279 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller ogillas.

280 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

281 Kommissionen har yrkat att Cargolux ska förpliktas att bära sina egna rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader. Eftersom Cargolux har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

1 Rättegångsspråk: engelska.