Domstolens dom (femte avdelningen) den 16 juli 2026

DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen)

den 16 juli 2026 ( * )

Innehållsförteckning

” Begäran om förhandsavgörande – Inre marknaden – Konkurrens – Professionell fotboll – Regelverk för fotbollsagenter antaget av Fédération Internationale de Football Association (FIFA) (Internationella fotbollsförbundet) – Regler om fotbollsagenters arvoden, licensiering, flerpartsrepresentation och så kallat kontakttagande, och regler om viss informationsplikt gentemot Fifa och andra agenter samt gentemot klubbar och spelare – Artikel 101.1 FEUF – Förbud mot konkurrensbegränsande samverkan – Avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden – Konkurrensbegränsningar – Begreppen konkurrensbegränsande ’syfte’ och konkurrensbegränsande ’resultat’ – Undantag från förbudet i artikel 101.1 FEUF – Villkor – Undantag enligt artikel 101.3 FEUF – Villkor – Begreppet ’effektivitetsvinster’ – Artikel 102 FEUF – Missbruk av dominerande ställning – Rättfärdigande – Villkor – Artikel 56 FEUF – Hinder för friheten att tillhandahålla tjänster – Mål som eftersträvas – Proportionalitet – Skydd av personuppgifter – Förordning (EU) 2016/679 – Artikel 6.1 första stycket f – Laglig behandling av personuppgifter – Villkor ”

I mål C‑209/23,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Landgericht Mainz (Regionala domstolen i Mainz, Tyskland) genom beslut av den 30 mars 2023, som inkom till EU-domstolen den 31 mars 2023, i målet

FT,

RRC Sports GmbH

mot

Fédération Internationale de Football Association (FIFA),

meddelar

DOMSTOLEN (femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún, samt domarna J. Passer, E. Regan (referent), D. Gratsias och B. Smulders,

generaladvokat: N. Emiliou,

justitiesekreterare: handläggaren R. Şereş,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 12 februari 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– FT och RRC Sports GmbH, genom T. Bernhard, A. Fritzsche, S. Kirchgeßner och C. von Köckritz, Rechtsanwälte,

– Fédération Internationale de Football Association (FIFA), genom B. Keane, D. Slater och D. Waelbroeck, avocats, samt S. Milde och N. Nohlen, Rechtsanwälte, Tysklands regering, genom J. Möller och R. Kanitz, båda i egenskap av ombud,

– Greklands regering, genom K. Boskovits, i egenskap av ombud,

– Frankrikes regering, genom R. Bénard och T. Lechevallier, båda i egenskap av ombud,

– Ungerns regering, genom M.Z. Fehér och K. Szíjjártó, båda i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom S. Baches Opi, A. Bouchagiar, M. Mataija och G. Meeßen, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 15 maj 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 56, 101 och 102 FEUF samt av artikel 6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 2016, s. 1) (nedan kallad dataskyddsförordningen).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan FT, som är agent för ett antal fotbollsspelare, och det tyska bolaget RRC Sports GmbH, som också bedriver verksamhet som spelaragent, och å andra sidan Fédération Internationale de Football Association (FIFA) (Internationella fotbollsförbundet) (nedan kallat Fifa eller förbundet). Målet rör lagenligheten av Fifas regelverk om tjänster som tillhandahålls inom ramen för det internationella så kallade transfersystemet för spelare och tränare.

I. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

1. EUF-fördraget

3 I artikel 56 FEUF anges följande:

”Inom ramen för nedanstående bestämmelser ska inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster inom [Europeiska] unionen förbjudas beträffande medborgare i medlemsstater som har etablerat sig i en annan medlemsstat än mottagaren av tjänsten.

Europaparlamentet och [Europeiska unionens råd] får i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet besluta att bestämmelserna i detta kapitel ska tillämpas även på medborgare i tredjeland som tillhandahåller tjänster och som har etablerat sig inom unionen.”

4 I artikel 101 FEUF föreskrivs följande:

”1. Följande är oförenligt med den inre marknaden och förbjudet: alla avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som kan påverka handeln mellan medlemsstater och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den inre marknaden, särskilt sådana som innebär att

a) inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor direkt eller indirekt fastställs,

b) produktion, marknader, teknisk utveckling eller investeringar begränsas eller kontrolleras,

c) marknader eller inköpskällor delas upp,

d) olika villkor tillämpas för likvärdiga transaktioner med vissa handelspartner, varigenom dessa får en konkurrensnackdel,

e) ställa som villkor för att ingå avtal att den andra parten åtar sig ytterligare förpliktelser som varken till sin natur eller enligt handelsbruk har något samband med föremålet för avtalet.

2. Avtal eller beslut som är förbjudna enligt denna artikel är ogiltiga.

3. Bestämmelserna i punkt 1 får dock förklaras icke tillämpliga

– på avtal eller grupper av avtal mellan företag,

– beslut eller grupper av beslut av företagssammanslutningar,

– samordnade förfaranden eller grupper av samordnade förfaranden,

som bidrar till att förbättra produktionen eller distributionen av varor eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande, samtidigt som konsumenterna tillförsäkras en skälig andel av den vinst som därigenom uppnås och som inte

a) ålägger de berörda företagen begränsningar som inte är nödvändiga för att uppnå dessa mål,

b) ger dessa företag möjlighet att sätta konkurrensen ur spel för en väsentlig del av varorna i fråga.”

5 Artikel 102 FEUF har följande lydelse:

”Ett eller flera företags missbruk av en dominerande ställning på den inre marknaden eller inom en väsentlig del av denna är, i den mån det kan påverka handeln mellan medlemsstater, oförenligt med den inre marknaden och förbjudet.

Sådant missbruk kan särskilt bestå i att

a) direkt eller indirekt påtvinga någon oskäliga inköps- eller försäljningspriser eller andra oskäliga affärsvillkor,

b) begränsa produktion, marknader eller teknisk utveckling till nackdel för konsumenterna,

c) tillämpa olika villkor för likvärdiga transaktioner med vissa handelspartner, varigenom dessa får en konkurrensnackdel,

d) ställa som villkor för att ingå avtal att den andra parten åtar sig ytterligare förpliktelser som varken till sin natur eller enligt handelsbruk har något samband med föremålet för avtalet.”

2. Dataskyddsförordningen

6 Skäl 47 i dataskyddsförordningen har följande lydelse:

”En personuppgiftsansvarigs berättigade intressen, inklusive intressena för en personuppgiftsansvarig till vilken personuppgifter får lämnas ut, eller för en tredje part, kan utgöra rättslig grund för behandling, på villkor att de registrerades intressen eller grundläggande rättigheter och friheter inte väger tyngre, med beaktande av de registrerades rimliga förväntningar till följd av förhållandet till den personuppgiftsansvarige. Ett sådant berättigat intresse kan till exempel finnas när det föreligger ett relevant och lämpligt förhållande mellan den registrerade och den personuppgiftsansvarige i sådana situationer som att den registrerade är kund hos eller arbetar för den personuppgiftsansvarige. Ett berättigat intresse kräver under alla omständigheter en noggrann bedömning, som inbegriper huruvida den registrerade vid tidpunkten för inhämtandet av personuppgifter och i samband med detta rimligen kan förvänta sig att en uppgiftsbehandling för detta ändamål kan komma att ske. Den registrerades intressen och grundläggande rättigheter skulle i synnerhet kunna väga tyngre än den personuppgiftsansvariges [intresse], om personuppgifter behandlas under omständigheter där den registrerade inte rimligen kan förvänta sig någon ytterligare behandling. Med tanke på att det är lagstiftarens sak att genom lagstiftning tillhandahålla den rättsliga grunden för de offentliga myndigheternas behandling av personuppgifter, bör den rättsliga grunden inte gälla den behandling de utför som ett led i fullgörandet av sina uppgifter. Sådan behandling av personuppgifter som är absolut nödvändig för att förhindra bedrägerier utgör också ett berättigat intresse för berörd personuppgiftsansvarig. Behandling av personuppgifter för direktmarknadsföring kan betraktas som ett berättigat intresse.”

7 I artikel 1 (”[Föremål och syfte]”) i dataskyddsförordningen föreskrivs följande i punkt 1:

”I denna förordning fastställs bestämmelser om skydd för fysiska personer med avseende på behandlingen av personuppgifter och om det fria flödet av personuppgifter.”

8 I artikel 2 (”Materiellt tillämpningsområde”) i dataskyddsförordningen föreskrivs följande i punkt 1:

”Denna förordning ska tillämpas på sådan behandling av personuppgifter som helt eller delvis företas på automatisk väg samt på annan behandling än automatisk av personuppgifter som ingår i eller kommer att ingå i ett register.”

9 I artikel 3 (”Territoriellt tillämpningsområde”) i dataskyddsförordningen föreskrivs följande i punkt 2:

”Denna förordning ska tillämpas på behandling av personuppgifter som avser registrerade som befinner sig i unionen och som utförs av en personuppgiftsansvarig eller ett personuppgiftsbiträde som inte är etablerad i unionen, om behandlingen har anknytning till

a) utbjudande av varor eller tjänster till sådana registrerade i unionen, oavsett om dessa varor eller tjänster erbjuds kostnadsfritt eller inte, eller

b) övervakning av deras beteende så länge beteendet sker inom unionen.”

10 I artikel 4 (”Definitioner”) i dataskyddsförordningen föreskrivs följande i leden 2–6:

”I denna förordning avses med

2) behandling: en åtgärd eller kombination av åtgärder beträffande personuppgifter eller uppsättningar av personuppgifter, oberoende av om de utförs automatiserat eller ej, såsom insamling, registrering, organisering, strukturering, lagring, bearbetning eller ändring, framtagning, läsning, användning, utlämning genom överföring, spridning eller tillhandahållande på annat sätt, justering eller sammanförande, begränsning, radering eller förstöring,

…

6) register: en strukturerad samling av personuppgifter som är tillgänglig enligt särskilda kriterier, oavsett om samlingen är centraliserad, decentraliserad eller spridd på grundval av funktionella eller geografiska förhållanden”.

11 I artikel 5 (”Principer för behandling av personuppgifter”) i dataskyddsförordningen föreskrivs följande i punkt 1:

”Vid behandling av personuppgifter ska följande gälla:

a) Uppgifterna ska behandlas på ett lagligt, korrekt och öppet sätt i förhållande till den registrerade (laglighet, korrekthet och öppenhet).

…

c) De ska vara adekvata, relevanta och inte för omfattande i förhållande till de ändamål för vilka de behandlas (uppgiftsminimering).

…”

12 I artikel 6 (”Laglig behandling av personuppgifter”) i dataskyddsförordningen föreskrivs följande i punkt 1:

”Behandling är endast laglig om och i den mån som åtminstone ett av följande villkor är uppfyllt:

…

f) Behandlingen är nödvändig för ändamål som rör den personuppgiftsansvariges eller en tredje parts berättigade intressen, om inte den registrerades intressen eller grundläggande rättigheter och friheter väger tyngre och kräver skydd av personuppgifter, särskilt när den registrerade är ett barn.”

13 Artikel 10 (”Behandling av personuppgifter som rör fällande domar i brottmål samt lagöverträdelser som innefattar brott”) har följande lydelse:

”Behandling av personuppgifter som rör fällande domar i brottmål och lagöverträdelser som innefattar brott eller därmed sammanhängande säkerhetsåtgärder enligt artikel 6.1 får endast utföras under kontroll av en myndighet eller då behandling är tillåten enligt unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt, där lämpliga skyddsåtgärder för de registrerades rättigheter och friheter fastställs. Ett fullständigt register över fällande domar i brottmål får endast föras under kontroll av en myndighet.”

14 I artikel 23 (”Begränsningar”) i dataskyddsförordningen föreskrivs följande:

”1. Det ska vara möjligt att i unionsrätten eller i en medlemsstats nationella rätt som den personuppgiftsansvarige eller personuppgiftsbiträdet omfattas av införa en lagstiftningsåtgärd som begränsar tillämpningsområdet för de skyldigheter och rättigheter som föreskrivs i artiklarna 12–22 och 34, samt artikel 5 i den mån dess bestämmelser motsvarar de rättigheter och skyldigheter som fastställs i artiklarna 12–22, om en sådan begränsning sker med respekt för andemeningen i de grundläggande rättigheterna och friheterna och utgör en nödvändig och proportionell åtgärd i ett demokratiskt samhälle i syfte att säkerställa

a) den nationella säkerheten,

b) försvaret,

c) den allmänna säkerheten,

d) förebyggande, förhindrande, utredning, avslöjande eller lagföring av brott eller verkställande av straffrättsliga sanktioner, inbegripet skydd mot samt förebyggande och förhindrande av hot mot den allmänna säkerheten,

e) andra av unionens eller en medlemsstats viktiga mål av generellt allmänt intresse, särskilt ett av unionens eller en medlemsstats viktiga ekonomiska eller finansiella intressen, däribland penning-, budget- eller skattefrågor, folkhälsa och social trygghet,

f) skydd av rättsväsendets oberoende och rättsliga åtgärder,

g) förebyggande, förhindrande, utredning, avslöjande och lagföring av överträdelser av etiska regler som gäller för lagreglerade yrken,

h) en tillsyns-, inspektions- eller regleringsfunktion som, även i enstaka fall, har samband med myndighetsutövning i fall som nämns i a–e och g,

i) skydd av den registrerade eller andras rättigheter och friheter,

j) verkställighet av civilrättsliga krav.

2. Framför allt ska alla lagstiftningsåtgärder som avses i punkt 1 innehålla specifika bestämmelser åtminstone, när så är relevant, avseende

a) ändamålen med behandlingen eller kategorierna av behandling,

b) kategorierna av personuppgifter,

c) omfattningen av de införda begränsningarna,

d) skyddsåtgärder för att förhindra missbruk eller olaglig tillgång eller överföring,

e) specificeringen av den personuppgiftsansvarige eller kategorierna av personuppgiftsansvariga,

f) lagringstiden samt tillämpliga skyddsåtgärder med beaktande av behandlingens art, omfattning och ändamål eller kategorierna av behandling,

g) riskerna för de registrerades rättigheter och friheter, och

h) de registrerades rätt att bli informerade om begränsningen, såvida detta inte kan inverka menligt på begränsningen.”

B. Fifas regelverk

1. Fifas regelverk för fotbollsagenter

15 FIFA Football Agent Regulations (Fifas regelverk för fotbollsagenter) (nedan kallat FFAR) antogs av Fifas råd vid dess möte den 16 december 2022 och offentliggjordes den 6 januari 2023. Artiklarna 1–10 och 22–27 FFAR trädde i kraft den 9 januari 2023. Övriga bestämmelser i FFAR trädde i kraft den 1 oktober 2023.

16 FFAR innehåller följande definitioner:

”Med ’anknuten fotbollsagent’ avses en agent som är anknuten till en annan agent genom att båda agenter i) är anställda eller kontrakterade av den agentur genom vilken de tillhandahåller sina agenttjänster, ii) är företagsledare, aktieägare eller delägare i den agentur genom vilken de tillhandahåller sina fotbollsagenttjänster, eller att de iii) är makar, sambor, syskon, eller har en förälder-barn/styvbarn-relation till varandra eller iv) har ingått ett avtal eller annan formell eller informell överenskommelse om att, vid mer än ett tillfälle, samarbeta vid tillhandahållandet av tjänster eller om delning av inkomster eller vinster från någon del av sin respektive agentverksamhet.

Med ’kontakttagande’ avses i) alla former av fysiskt/personligt eller elektroniskt kontakttagande med en klient, ii) alla former av direkt eller indirekt kontakttagande med andra personer (familjemedlemmar, vänner etcetera) eller organisationer som har kopplingar till en klient, eller iii) alla former av åtgärder genom vilka en fotbollsagent via en annan person eller organisation tar kontakt med en klient på ovan i leden i) och ii) angivet sätt eller ger en annan person eller organisation i uppdrag att göra detta.

…

Med ’klient’ avses ett medlemsförbund, en klubb, en spelare, en tränare eller en så kallad Single-Entity -liga [(nedan kallad centralt ägd och driven liga)] som kan komma att anlita en fotbollsagents tjänster.

Med ’mottagande organisation’ avses en klubb, ett nationellt förbund eller en centralt ägd och driven liga som kan komma att värva en spelare eller en tränare.

Med ’överlämnande organisation’ avses en klubb, ett nationellt förbund eller en centralt ägd och driven liga som en spelare eller en tränare lämnar för att bli anställd av och/eller registrerad hos en mottagande organisation.

Med ’enskild person’ avses en spelare eller en tränare.

…

Med ’centralt ägd och driven liga’ avses en till ett nationellt förbund ansluten organisation som driver en eller flera ligor och representerar de deltagande klubbarnas gemensamma intressen, till exempel genom att vara arbetsgivare för samtliga spelare i de deltagande klubbarna.

…

Med ’plattformen’ avses Fifas digitala plattform som är obligatorisk att använda vid utfärdande av licenser, tvistlösning, fortbildning och rapportering.

…

Med ’fotbollsagenttjänster’ avses fotbollsrelaterade tjänster som utförs i en klients namn eller för dennes räkning, däribland förhandling, kommunikation i samband med eller inför en förhandling eller annan därmed sammanhängande verksamhet i syfte eller avsikt att ingå en transaktion [i FFAR:s mening].”

17 Avdelning I (”Allmänna regler”) i FFAR innehåller artiklarna 1–3.

18 I artikel 1 (”Syften”) FFAR anges följande:

”1. Fifa har enligt sina stadgar en skyldighet att reglera alla frågor som rör fotbollens transfersystem. Huvudmålen med fotbollens transfersystem är följande:

a) Att främja stabilitet i avtalsförhållandena mellan klubbar och professionella spelare.

b) Att främja utbildning av unga fotbollsspelare.

c) Att främja en anda av solidaritet mellan elit- och breddfotbollen.

d) Att skydda minderåriga.

e) Att upprätthålla en konkurrenskraftig balans.

f) Att säkerställa att idrottstävlingar genomförs på ett korrekt sätt.

2. Regleringen av fotbollsagenters verksamhet syftar till att säkerställa att sådan verksamhet är förenlig med huvudmålen med fotbollens transfersystem samt med följande mål:

a) Att införa skärpta minimikrav i de yrkesmässiga och etiska reglerna för fotbollsagenter.

b) Att säkerställa kvaliteten på de tjänster som fotbollsagenter tillhandahåller sina klienter samt att agenterna tillämpar rättvisa och rimliga arvoden på ett enhetligt sätt.

c) Att begränsa intressekonflikter för att skydda klienter mot agerande i strid med yrkesetiken.

d) Att förbättra den finansiella och administrativa öppenheten.

e) Att skydda spelare som saknar erfarenhet eller kunskap om hur fotbollens transfersystem fungerar.

f) Att främja stabilitet i avtalsförhållandena mellan klubbar och spelare eller tränare.

g) Att bekämpa otillbörlig, alltför omfattande eller spekulativ agentverksamhet.”

19 I artikel 2 (”Tillämpningsområde”) FFAR föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:

”1. [FFAR] reglerar fotbollsagenters verksamhet inom ramen för fotbollens internationella transfersystem och är tillämpligt på

a) alla representationsavtal [– i FFAR:s mening –] som har en internationell dimension, eller

b) all verksamhet som har samband med en internationell övergång eller en internationell transaktion.

2. Ett representationsavtal ska anses ha en internationell dimension om

a) det avser fotbollsagenttjänster knutna till en bestämd transaktion i samband med en internationell övergång (eller en tränares flytt till en klubb som är ansluten till ett annat nationellt förbund än det som tränarens tidigare arbetsgivare var ansluten till eller till ett annat nationellt förbund än det som tränarens tidigare arbetsgivare var ansluten till), eller

b) det avser fotbollsagenttjänster knutna till fler än en bestämd transaktion, varav minst en rör en internationell övergång (eller en tränares flytt till en klubb som är ansluten till ett annat nationellt förbund än det som tränarens tidigare arbetsgivare var ansluten till eller till ett annat nationellt förbund än det som tränarens tidigare arbetsgivare var ansluten till).”

20 I artikel 3 (”Nationella regelverk för fotbollsagenter”) FFAR föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:

”1. De nationella förbunden ska senast den 30 september 2023 genomföra och säkerställa efterlevnaden av nationella regelverk för fotbollsagenter.

2. Nationella agentregelverk reglerar fotbollsagenters verksamhet inom respektive regelverks territoriella tillämpningsområde och ska tillämpas på representationsavtal som inte har en internationell dimension. Nationella agentregelverk måste vara förenliga med [FFAR]. I synnerhet ska sådana regelverk

a) inkorporera artiklarna 11–21 [FFAR] genom att hänvisa till dessa artiklar,

b) innehålla hänvisningar till bindande bestämmelser i nationell rätt,

c) ge ett organ på nationell nivå behörighet att lösa eventuella tvister, i enlighet med vad som anges i [FFAR], och

d) ge ett organ på nationell nivå behörighet att vidta disciplinära åtgärder, i enlighet med vad som anges i [FFAR].”

21 Avdelning II (”Krav för att bli fotbollsagent”) i FFAR innehåller artiklarna 4–10.

22 I artikel 4 (”Allmänna bestämmelser”) FFAR anges följande:

”1. För att en fysisk person ska kunna bli fotbollsagent krävs att han eller hon

a) lämnar in en fullständig ansökan om licensiering via [Fifas digitala plattform (nedan kallad plattformen)],

b) uppfyller lämplighetskraven,

c) genomför Fifas kunskapsprov med godkänt resultat, och

d) betalar en årlig avgift till Fifa.

2. Genom att ansöka om licensiering förbinder sig sökanden att följa [FFAR] samt Fifas stadgar, Fifas etiska regler, Fifas disciplinära regler och [ FIFA Regulations on the Status and Transfer of Players (Fifas regelverk om spelarstatus och spelarövergångar) (nedan kallat RSTP)], vilka finns tillgängliga på www.fifa.com.”

23 I artikel 5 (”Lämplighetskrav”) FFAR föreskrivs följande i punkt 1 a ii) och iii):

”1. Den som ansöker om licensiering ska

a) både vid tidpunkten för licensieringsansökan och när ansökan eventuellt beviljas uppfylla följande krav:

…

ii. Sökanden får inte ha dömts eller på annat sätt lagförts för brott som rör organiserad brottslighet, narkotikahandel, korruption, penningtvätt, skatteflykt, bedrägeri, matchfixning, förskingring eller annat trolöshet (såsom brott mot lojalitetsplikt), förfalskning, fel i yrkesutövningen, sexuellt utnyttjande, misshandel eller annan sorts våld, mobbning, utnyttjande eller trafficking av barn eller utsatta unga vuxna.

iii. Sökanden får inte ha varit föremål för ett beslut av en tillsynsmyndighet eller ett styrande idrottsorgan om minst två års avstängning eller om uteslutning eller annan liknande disciplinåtgärd på grund av överträdelse av etiska eller yrkesetiska regler.”

24 Avdelning III (”Krav som gäller för utövande av fotbollsagentverksamhet”) i FFAR innehåller artiklarna 11–17.

25 I artikel 11 (”Allmänna bestämmelser”) FFAR anges följande i punkterna 1–3:

”1. Det är endast fotbollsagenter [– i FFAR:s mening –] som har rätt att tillhandahålla fotbollsagenttjänster.

2. En fotbollsagent ska alltid uppfylla de lämplighetskrav som anges i artikel 5 [FFAR].

3. En fotbollsagent får bedriva sin verksamhet via en agentur, [i FFAR:s mening]. Anställda eller uppdragstagare som arbetar för agenturen får inte tillhandahålla fotbollsagenttjänster eller ta kontakt med en presumtiv klient i syfte att ingå ett representationsavtal, såvida de inte själva är fotbollsagenter. En fotbollsagent är alltid fullt ansvarig för handlingar som vidtas av agenturen eller av dess anställda, uppdragstagare eller andra företrädare om de gör sig skyldiga till överträdelser av [FFAR].”

26 I artikel 12 (”Representation”) FFAR anges följande:

”…

3. Ett representationsavtal mellan en enskild person och en fotbollsagent får inte ha en giltighetstid på mer än två år. Giltighetstiden kan endast förlängas genom att ett nytt representationsavtal ingås. Avtalsvillkor som innebär automatisk förlängning, eller som på annat sätt syftar till att förlänga representationsavtalets giltighetstid utöver den längsta tillåtna tiden, ska betraktas som ogiltiga.

…

5. För representationsavtal mellan en mottagande eller överlämnande organisation och en fotbollsagent gäller ingen begränsning i fråga om giltighetstid.

…

7. För att ett representationsavtal ska vara giltigt krävs att det innehåller åtminstone följande uppgifter:

a) Parternas namn.

b) Avtalets giltighetstid (i förekommande fall).

c) Storleken på det arvode som fotbollsagenten har rätt till enligt avtalet.

d) En beskrivning av de fotbollsagenttjänster som ska tillhandahållas enligt avtalet.

e) Parternas underskrifter.

8. En fotbollsagent får endast tillhandahålla fotbollsagenttjänster eller andra typer av tjänster [– i FFAR:s mening –] till en av parterna i en transaktion. Från denna regel gäller följande undantag:

a) Tillåten flerpartsrepresentation: En fotbollsagent får tillhandahålla fotbollsagenttjänster eller andra typer av tjänster till en enskild person och en mottagande organisation som är parter i samma transaktion, förutsatt att båda klienter i förväg har gett sitt skriftliga samtycke.

9. En fotbollsagent får inte, inom ramen för en och samma transaktion, tillhandahålla fotbollsagenttjänster eller andra typer av tjänster

a) till en överlämnande organisation och en enskild person,

b) till en överlämnande organisation och en mottagande organisation, eller

c) till samtliga parter i transaktionen.

10. En fotbollsagent och en anknuten fotbollsagent får inte tillhandahålla fotbollsagenttjänster eller andra typer av tjänster till olika klienter inom ramen för en och samma transaktion, förutom i det fall som avses i punkt 8 i denna artikel.

…

13. En klausul i ett representationsavtal är ogiltig om den

a) begränsar en enskild persons möjlighet att självständigt förhandla om och ingå ett anställningsavtal utan medverkan av en fotbollsagent, och/eller

b) medför en påföljd för en enskild person om han eller hon självständigt förhandlar om och/eller ingår ett anställningsavtal utan medverkan av en fotbollsagent.”

27 Artikel 14 (”Agentarvode – allmänna principer”) FFAR har följande lydelse:

”1. En fotbollsagent får ta ut ett arvode av en klient i enlighet med vad som överenskommits i ett representationsavtal.

2. Betalning av det arvode som ska utgå enligt ett representationsavtal ska göras enbart av fotbollsagentens klient. En klient får inte enligt avtal eller på annan grund låta en tredje part göra betalningen.

3. Det enda undantaget från den princip som anges i punkt 2 i denna artikel gäller en fotbollsagent som representerar en enskild person vars årliga framförhandlade ersättning [– i FFAR:s mening –] är lägre än eller lika med 200 000 amerikanska dollar (USD) (eller motsvarande), exklusive eventuella villkorade betalningar. I sådana fall kan en mottagande organisation komma överens med en enskild person om att betala agentarvodet för den aktuella transaktionen till personens fotbollsagent i enlighet med bestämmelserna i representationsavtalet. För detta krävs att samtliga följande villkor är uppfyllda:

a) Det faktum att det är den mottagande organisationen som betalar agentarvodet för den enskilda personens räkning får inte påverka fotbollsagentens lojalitetsplikt gentemot den enskilda personen. Detta får inte heller medföra att fotbollsagenten på något sätt får en beroendeställning eller underordnad ställning i förhållande till den mottagande organisationen.

b) Storleken på den arvodesbetalning som den mottagande organisationen gör för den enskilda personens räkning får inte överstiga det arvode som överenskommits i representationsavtalet mellan den enskilda personen och fotbollsagenten.

c) Den mottagande organisationen får inte dra av arvodesbetalningar som den gjort i enlighet med punkt 3 ovan från den enskilda personens ersättning.

…

6. Arvodesbetalning ska ske efter utgången av den berörda registreringsperioden. Arvodet ska betalas var tredje månad under det framförhandlade anställningsavtalets giltighetstid.

7. Arvode ska utgå pro rata och enbart i förhållande till den ersättning som en enskild person faktiskt erhåller.

…

10. Om en fotbollsagent i enlighet med artikel 12.8a [FFAR] (tillåten flerpartsrepresentation) representerar både en mottagande organisation och en enskild person i en och samma transaktion, så får den mottagande organisationens del av betalningen av det totala arvodesbeloppet uppgå till högst 50 procent.

…

12. En fotbollsagent som har utfört ett uppdrag avseende framförhandling av ett anställningsavtal ska inte ha rätt att erhålla arvode för uppdraget som är upplupet men ännu ej förfallet till betalning,

a) om den enskilda personen går över till en annan mottagande organisation innan det framförhandlade anställningsavtalet löper ut, eller

b) om den enskilda personen säger upp sitt framförhandlade anställningsavtal i förtid utan giltigt skäl och fotbollsagenten vid denna tidpunkt fortfarande representerar den enskilda personen.

…”

28 I artikel 15 (”Tak för arvode”) FFAR anges följande:

”1. Arvodet till en fotbollsagent för utförande av fotbollsagenttjänster ska beräknas på följande sätt:

a) Om agenten representerar en enskild person eller en mottagande organisation ska arvodet beräknas på den enskilda personens ersättning.

b) Om agenten representerar en överlämnande organisation ska arvodet beräknas på övergångsersättningen för den aktuella transaktionen.

2. Högsta tillåtna arvode för utförande av fotbollsagenttjänster i samband med en transaktion, oberoende av hur många agenter som utför sådana tjänster till en viss klient, är följande:

| Tak för arvode

Klient | Den enskilda personens årliga ersättning är lägre än eller lika med 200 000 USD (eller motsvarande) | Den enskilda personens årliga ersättning är högre än 200 000 USD (eller motsvarande)

Enskild person | 10 procent av den enskilda personens ersättning | 10 procent av den enskilda personens ersättning

Mottagande organisation | 10 procent av den enskilda personens ersättning | 10 procent av den enskilda personens ersättning

Mottagande organisation och enskild person (tillåten flerpartsrepresentation) | 10 procent av den enskilda personens ersättning | 10 procent av den enskilda personens ersättning

Överlämnande organisation (övergångsersättning) | 10 procent av övergångsersättningen

För att undvika oklarheter ska följande gälla:

a) Vid beräkningen av den enskilda personens ersättning för att fastställa högsta tillåtna arvode får bortses från eventuella villkorade betalningar.

b) Om en enskild persons ersättning är högre än 200 000 USD (eller motsvarande), ska det årliga överskjutande beloppet omfattas av ett arvodestak på 3 procent om fotbollsagenten representerar en enskild person eller en mottagande organisation, eller på 6 procent om agenten representerar både en mottagande organisation och en enskild person (tillåten flerpartsrepresentation).

c) Vid beräkningen av övergångsersättningen får bortses från

i. belopp som betalats i ersättning för avtalsbrott enligt artikel 17 i eller bilaga 2 till RSTP, och/eller

ii. vidareförsäljningsersättning.

3. Om en fotbollsagent eller en anknuten fotbollsagent inom en period av 24 månader före eller efter en transaktion tillhandahåller andra typer av tjänster till en klient som är part i den aktuella transaktionen, ska dessa tjänster, om inte motsatsen bevisas, betraktas som en del av i samband med transaktionen tillhandahållna fotbollsagenttjänster.

4. Om en fotbollsagent och/eller klient inte lyckas motbevisa den i punkt 3 uppställda presumtionen, ska arvode som betalas för andra typer av tjänster betraktas som en del av det arvode som betalas för i samband med transaktionen tillhandahållna fotbollsagenttjänster.”

29 I artikel 16 (”Rättigheter och skyldigheter”) FFAR anges följande:

”1. En fotbollsagent får inte göra något av följande:

…

b) Ta kontakt med en klient som ingått ett exklusivt representationsavtal med en annan fotbollsagent förrän under de två sista månaderna av det avtalets giltighetstid.

c) Ingå ett representationsavtal med en klient som ingått ett exklusivt representationsavtal med en annan fotbollsagent förrän under de två sista månaderna av det avtalets giltighetstid.

2. En fotbollsagent har följande skyldigheter:

…

b) Fotbollsagenten ska följa och rätta sig efter de stadgar, regelverk, riktlinjer och beslut som antas av Fifas behöriga organ, de regionala konfederationerna och medlemsförbunden.

…

f) Fotbollsagenten ska betala en årlig licensavgift till Fifa inom den frist som anges på plattformen, såsom anges i artiklarna 7 och 17 [FFAR]. …

j) Fotbollsagenten ska ladda upp dokument och information till plattformen enligt följande:

i. När ett representationsavtal ingås, ändras eller avslutas, ska fotbollsagenten senast inom 14 dagar ladda upp det aktuella representationsavtalet till plattformen och lämna den obligatoriska information som anges där.

ii. När en annan typ av avtal än ett representationsavtal ingås med en klient, inbegripet men inte begränsat till avtal som rör andra typer av tjänster, ska fotbollsagenten senast inom 14 dagar ladda upp det aktuella avtalet till plattformen och lämna den obligatoriska information som anges där.

iii. När en arvodesbetalning sker, ska fotbollsagenten senast inom 14 dagar lämna den obligatoriska information som anges på plattformen.

iv. När en arvodesbetalning sker med anledning av ett avtal med en klient som inte är ett representationsavtal, ska fotbollsagenten senast inom 14 dagar lämna den obligatoriska information som anges på plattformen.

v. När två eller flera fotbollsagenter ingår avtal eller annan överenskommelse om att samarbeta vid tillhandahållandet av tjänster eller om delning av inkomster eller vinster från någon del av sin respektive agentverksamhet, ska avtalet eller överenskommelsen senast inom 14 dagar laddas upp till plattformen.

vi. När en händelse inträffar som är ägnad att påverka fotbollsagentens skyldighet att uppfylla lämplighetskraven, ska agenten senast inom 14 dagar ladda upp information om händelsen till plattformen.

vii. När en fotbollsagent ingår en förlikning med en klient eller med en annan fotbollsagent, ska agenten senast inom 14 dagar ladda upp förlikningsavtalet till plattformen.

k) Om fotbollsagenten bedriver sin verksamhet via en agentur, ska denne ladda upp dokument och information till plattformen enligt följande:

i. När den första transaktionen via agenturen genomförs, ska fotbollsagenten senast inom 14 dagar ladda upp information till plattformen om agenturens ägarstruktur, namnen på delägarna, hur stor andel av agenturen som fotbollsagenten äger och/eller namnen på agenturens verkliga huvudmän.

ii. När den första transaktionen via agenturen genomförs, ska fotbollsagenten senast inom 14 dagar ladda upp information till plattformen om antalet fotbollsagenter som bedriver sin verksamhet via samma agentur samt om namnen på samtliga anställda vid denna agentur.

iii. När det sker förändringar i förhållande till tidigare lämnad information om agenturen, ska fotbollsagenten senast inom 30 dagar ladda upp information till plattformen om vad som har förändrats.

3. En fotbollsagent får inte utföra eller försöka utföra följande handlingar:

…

e) Ta emot betalning av övergångsersättning eller utbildningsersättning som ska utgå i samband med en spelarövergång mellan två klubbar. Detta omfattar, men är inte begränsat till, ekonomiska rättigheter i den mening som avses i artikel 18b RSTP.

…

4. Följande informations- och rapporteringskrav gäller för en fotbollsagent:

a) När fotbollsagenten mottar ett skriftligt anbud (oavsett kommunikationsmedel) som rör en klient, ska agenten omedelbart informera klienten om detta.

b) När en klient begär det, ska fotbollsagenten tillhandahålla klienten en kopia av det aktuella representationsavtalet eller annat skriftligt avtal som ingåtts angående utförande av andra typer av tjänster, en kopia av klientens anställningsavtal eller andra skriftliga handlingar som erhållits i samband med utförandet av fotbollsagenttjänsterna samt en förteckning över alla typer av betalningar som gjorts till fotbollsagenten i samband med en transaktion i vilken denne är inblandad.

c) Fotbollsagenten ska, om detta begärs, samarbeta med det behöriga organet i ett medlemsförbund, en regional konfederation och/eller Fifa i samband med varje typ av begäran om information oavsett i vilken form den framställts.”

30 Avdelning IV (”Klienters rättigheter och skyldigheter”) i FFAR innehåller endast en artikel, nämligen artikel 18 (”Anlitande av en fotbollsagent”), och där anges följande:

”1. Klienter har följande skyldigheter:

…

c) En klient som avser att ingå ett representationsavtal med en fotbollsagent måste dessförinnan förvissa sig om att agenten verkligen innehar en licens som utfärdats av Fifa.

…

f) [En klient som är en klubb] ska ladda upp dokument och information till [Fifas onlineplattform för registrering av spelarövergångar ( Transfer Matching System ) (TMS)] enligt följande:

i. När klubben varit part i en transaktion avseende en internationell spelarövergång, ska den senast inom 14 dagar efter slutförandet av transaktionen ladda upp den information som krävs enligt TMS-plattformen.

ii. När ett representationsavtal som klubben är part i ändras eller sägs upp, ska den senast inom 14 dagar ladda upp information om detta till TMS-plattformen.

iii. När klubben ingår en annan typ av avtal än ett representationsavtal med en fotbollsagent, inbegripet men inte begränsat till avtal som rör andra typer av tjänster, ska den senast inom 14 dagar ladda upp det aktuella avtalet till TMS-plattformen och lämna den obligatoriska information som anges där.

iv. När klubben gör en arvodesbetalning med anledning av ett avtal med en fotbollsagent som inte är ett representationsavtal, ska den senast inom 14 dagar lämna den obligatoriska information som anges på TMS-plattformen.

g) En klient ska omedelbart rapportera överträdelser av [FFAR] till Fifa, de regionala konfederationerna eller medlemsförbunden.

2. En klient (eller, om klienten är ett medlemsförbund, tjänstemän vid detta förbund) får inte utföra eller försöka utföra följande handlingar:

…

e) Direkt eller indirekt delta i, eller medverka till, ett kringgående av det arvodestak som fastställs i [FFAR].

…”

31 Avdelning V (”Tillhandahållande och offentliggörande av information”) i FFAR innehåller endast en artikel, nämligen artikel 19 (”Tillhandahållande och offentliggörande av information”), och där anges följande:

”Fifa ska tillhandahålla följande information:

a) Namn och kontaktuppgifter för alla fotbollsagenter.

b) Namn på de klienter som fotbollsagenterna representerar samt uppgift om huruvida det aktuella representationsavtalet är exklusivt eller icke-exklusivt och om när avtalet löper ut.

c) Uppgift om vilka fotbollsagenttjänster som tillhandahålls varje klient.

d) Uppgift om eventuella påföljder som ålagts fotbollsagenter och klienter.

e) Uppgift om samtliga transaktioner där någon eller samtliga parter har representerats av fotbollsagenter samt uppgift om vilket arvode som har betalats till agenterna i samband med dessa transaktioner.”

32 Avdelning VI (”Tvister”) i FFAR innehåller endast en artikel, nämligen artikel 20 (”Behörighet i fråga om tvistlösning”), och där anges följande:

”1. Utan att det påverkar en fotbollsagents eller en klients rätt att väcka skadeståndstalan vid allmän domstol, ska Fifas [särskilda tvistlösningsorgan för tvister som uppkommit med anledning av ett representationsavtal ( The Agents Chamber of the Football Tribunal ) (nedan kallat AC)] vara behörigt att lösa en tvist om följande förutsättningar föreligger:

a) Tvisten har uppkommit till följd av eller i samband med ett representationsavtal som har en internationell dimension (se artikel 2.2 [FFAR]).

b) En part i ett representationsavtal har en gett in ansökan om tvistlösning i enlighet med bestämmelserna i [AC:s] procedurregler.

c) De omständigheter som gett upphov till tvisten ligger mindre än två år tillbaka i tiden. Frågan huruvida detta villkor är uppfyllt ska prövas ex officio i varje enskilt fall.

2. Förfarandet för tvistlösning regleras närmare i [AC:s] procedurregler.

3. Utan att det påverkar en fotbollsagents eller en klients rätt att väcka skadeståndstalan vid allmän domstol, ska – vad gäller tvister som uppkommit till följd av eller i samband med ett representationsavtal som inte har en internationell dimension – det beslutande organ som anges i det berörda nationella förbundets regelverk för fotbollsagenter vara behörigt i fråga om tvistlösning (se artikel 2.3 [FFAR]).”

2. RSTP

33 I artikel 18a (”Tredjepartsinflytande över klubbar”) RSTP, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, anges följande:

”1. En klubb får inte ingå ett avtal som gör det möjligt för en eller flera motståndarklubbar, eller vice versa, eller någon tredje part att vad gäller anställnings- eller övergångsrelaterade frågor skaffa sig inflytande över klubbens oberoende eller över dess grundprinciper eller över lagens prestationer.

2. Fifas disciplinnämnd får besluta om påföljder mot klubbar som inte iakttar de skyldigheter som föreskrivs i denna artikel.”

34 I artikel 18b (”Tredjepartsägande av spelares ekonomiska rättigheter”) RSTP föreskrivs följande i punkt 1:

”En klubb eller en spelare får inte ingå ett avtal med en tredje part som innebär att en tredje part har rätt att, helt eller delvis, kräva ersättning som ska betalas i samband med en framtida övergång av en spelare från en klubb till en annan, eller denne ges någon form av rättigheter med avseende på en framtida spelarövergång eller övergångsersättning.”

3. Fifas stadgar

35 I artikel 8 (”Uppföranderegler för Fifas organ, tjänstemän och andra”) i Fifas stadgar, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande i punkt 3:

”Alla personer och organisationer som är engagerade i fotbollen är skyldiga att följa Fifas stadgar och regelverk samt principerna om fair-play .”

36 I artikel 14 (”Medlemsförbundens skyldigheter”) i Fifas stadgar anges följande:

”1. Medlemsförbunden har följande skyldigheter:

a) Medlemsförbunden är skyldiga att alltid fullt ut efterleva de stadgar, regelverk, riktlinjer och beslut som antas av Fifas behöriga organ samt de avgöranden som meddelas av idrottens internationella skiljedomstol (CAS) i mål om överklagande som anhängiggjorts med stöd av artikel 56.1 i Fifas stadgar,

b) Medlemsförbunden är skyldiga att delta i de tävlingar som anordnas av Fifa.

c) Medlemsförbunden är skyldiga att betala sina avgifter.

d) Medlemsförbunden är skyldiga att se till att deras egna medlemmar följer de stadgar, regelverk, riktlinjer och beslut som antas av Fifas behöriga organ.

e) Medlemsförbunden är skyldiga att med jämna mellanrum, dock minst en gång vartannat år, sammankalla sina högsta beslutande organ.

f) Medlemsförbunden är skyldiga att anta stadgar som överensstämmer med kraven i stadgarna,

g) Medlemsförbunden är skyldiga att inrätta en domarkommitté som är direkt underställd respektive förbund.

h) Medlemsförbunden är skyldiga att följa fotbollens spelregler [( Laws of the Game )].

i) Medlemsförbunden är skyldiga att sköta sina angelägenheter självständigt och se till att ingen tredje part blandar sig i dem, i enlighet med artikel 19 i stadgarna.

j) Medlemsförbunden är skyldiga att fullt ut uppfylla alla andra skyldigheter som följer av stadgarna och andra regelverk.

2. Om ett medlemsförbund underlåter att uppfylla sina skyldigheter, kan detta medföra påföljder av det slag som föreskrivs i stadgarna.

3. Överträdelser av punkt 1 i) kan också medföra påföljder, även om en tredje parts inblandning i ett medlemsförbunds angelägenheter inte kan tillskrivas det berörda förbundet självt. Medlemsförbunden är ansvariga gentemot Fifa för skada som ledamöter i deras organ vållat genom grov vårdslöshet eller uppsåtligen.”

37 I artikel 57 (”CAS behörighet”) i Fifas stadgar anges följande i punkt 1:

”Överklaganden av slutliga beslut från Fifas dömande organ samt av beslut som fattats av regionala konfederationer, medlemsförbund eller ligor ska ges in till CAS inom 21 dagar från delgivningen av det aktuella beslutet.”

38 I artikel 58 (”Skyldigheter i fråga om tvistlösning”) i Fifas stadgar föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:

”1. De regionala konfederationerna och medlemsförbunden samt ligorna ska erkänna CAS ställning som oberoende domstolsinstans. De ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att medlemmar, licensierade spelare och förbundstjänstemän som lyder under dem rättar sig efter CAS avgöranden. Samma skyldighet ska gälla för fotbollsagenter och av Fifa licensierade matchagenter.

2. Det är förbjudet att vända sig till allmän domstol, såvida inte en sådan möjlighet uttryckligen anges i något av Fifas regelverk. Det är även förbjudet att vända sig till allmän domstol för att ansöka om alla former av interimistiska åtgärder.”

4. Fifas disciplinära regler

39 2019 års upplaga av Fifas disciplinära regler antogs av Fifas råd vid dess sammanträde den 3 juni 2019 i Paris och trädde i kraft den 15 juli 2019 (nedan kallade Fifas disciplinära regler). En ny upplaga av dessa regler har sedermera antagits och den trädde i kraft den 1 februari 2023.

40 I artikel 53 (”Behörighet”) i Fifas disciplinära regler anges följande:

”1. [Fifas disciplinnämnd] ska vara behörig att besluta om påföljder för alla överträdelser av Fifas regelverk som inte omfattas av ett annat organs behörighet.

2. Disciplinnämnden ska särskilt vara behörig

a) att besluta om påföljder för allvarliga överträdelser som inte uppmärksammats av matchfunktionärerna,

b) att rätta till uppenbara fel i domarbeslut om disciplinära åtgärder.

c) att besluta om förlängning av en matchavstängning som automatiskt följer av en utvisning, och

d) att besluta om ytterligare påföljder.”

5. Fifas etiska regler

41 I artikel 4 (”Reglernas tillämpningsområde, oreglerade frågor, sedvana, doktrin och rättspraxis”) i Fifas etiska regler, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, anges följande:

”1. [Fifas etiska regler] reglerar alla frågor som ordalydelsen eller andemeningen i reglerna hänför sig till.

2. Om det finns oreglerade frågor i [Fifas etiska regler] vad gäller procedurregler, och om det uppkommer tvivel om hur reglerna ska tolkas, ska [Fifas etiknämnd] besluta med ledning av sedvana inom Fifa.

3. För all sin verksamhet kan [Fifas etiknämnd] hänvisa till prejudikat och principer som redan fastställts i doktrin och rättspraxis på idrottsjuridikens område.”

42 I artikel 84 (”[CAS]”) i Fifas etiska regler anges följande:

”1. Beslut som fattats av [Fifas etiknämnds dömande avdelning] är slutliga, såvida de inte överklagas till [CAS] i enlighet med relevanta bestämmelser i Fifas stadgar.

2. Sådana beslut får även överklagas till CAS av [den som är utredningsansvarig i ärendet vid Fifas etiknämnds utredningsavdelning].”

II. Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

43 Kärande i det nationella målet är FT, som är agent för ett antal fotbollsspelare och vice ordförande i en branschorganisation för spelaragenter (”The Football Forum”), samt det tyska bolaget RRC Sports, som också bedriver verksamhet som spelaragent och i vilket FT är verkställande direktör.

44 Svarande i målet är Fifa, som är fotbollens världsorganisation. Fifa är strukturerat som en paraplyorganisation och omfattar dels regionala konfederationer, dels nationella medlemsförbund. Fifa har 211 nationella medlemsförbund, däribland det tyska fotbollsförbundet (Deutscher Fußball-Bund) (nedan kallat DFB). Enligt artikel 14 i Fifas stadgar är medlemsförbunden skyldiga att i sina egna stadgar förbinda sig att följa de regler som antas av Fifa och att erkänna de beslut som fattas av Fifa.

45 Fifas organisation består av ett antal organ och nämnder. Fifas råd är det organ som ansvarar för strategi och tillsyn och som är behörigt att anta regelverk med allmän giltighet.

46 Den 16 december 2022 antog Fifas råd FFAR, och detta regelverk offentliggjordes den 6 januari 2023. I FFAR fastställs ramvillkor för personer som tillhandahåller fotbollsagenttjänster inom ramen för det av Fifa inrättade internationella transfersystemet för spelare och tränare. FFAR reglerar närmare vad som gäller för fotbollsagenter som vill erbjuda och tillhandahålla förmedlingstjänster till spelare, tränare, klubbar och centralt ägda och drivna ligor. Regelverket innehåller även regler om det arvode som en fotbollsagent kan ta ut för dessa tjänster.

47 FT och RRC Sports väckte förbudstalan vid den hänskjutande domstolen, Landgericht Mainz (Regionala domstolen i Mainz, Tyskland), och yrkade att Fifa skulle förbjudas att tillämpa en rad bestämmelser i bland annat RSTP och FFAR. Som grund för förbudsyrkandet åberopade de att de aktuella bestämmelserna i Fifas regelverk strider mot artiklarna 56, 101 och 102 FEUF samt mot dataskyddsförordningen.

48 Den hänskjutande domstolen har i sin begäran om förhandsavgörande inledningsvis anfört följande. I det nationella målet har frågan uppkommit huruvida det praxisskapade undantag från förbudet i artikel 101 FEUF som följer av domen av den 19 februari 2002, Wouters m.fl. (C‑309/99, EU:C:2002:98), och domen av den 18 juli 2006, Meca-Medina och Majcen/kommissionen (C‑519/04 P, EU:C:2006:492), är tillämpligt på regler som – i likhet med de i målet aktuella – inte är av rent idrottslig karaktär, eller om detta undantag även är tillämpligt på regler som, även om de är av ekonomisk karaktär, åtminstone indirekt påverkar sammansättningen av en klubbs spelartrupp.

49 I synnerhet framstår det inte som uppenbart att de mål som, enligt Fifa, eftersträvas med de aktuella reglerna kan anses vara legitima, eftersom de inte direkt handlar om att idrottstävlingar ska kunna genomföras på ett riktigt sätt, eller att reglerna är nödvändiga för att uppnå de angivna målen.

50 Mer allmänt har frågan uppkommit huruvida tretton av FFAR:s regler är förenliga med artiklarna 56, 101 och 102 FEUF.

51 En annan fråga som har uppkommit i samband med dessa tretton regler rör tolkningen av artikel 6.1 i dataskyddsförordningen. Det rör sig här om att få klarhet i huruvida de av dessa regler som medför behandling av personuppgifter kan anses eftersträva berättigade intressen, i nämnda bestämmelses mening, och huruvida de uppfyller de krav som följer av proportionalitetsprincipen, vilket är en förutsättning för att personuppgiftsbehandling ska vara tillåten.

52 Det är mot den nu angivna bakgrunden som Landgericht Mainz (Regiondomstolen i Mainz) har beslutat att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 101 [FEUF] (förbud mot konkurrensbegränsande samverkan), artikel 102 FEUF (förbud mot missbruk av dominerande ställning) och artikel 56 FEUF (frihet att tillhandahålla tjänster) samt artikel 6 i [dataskyddsförordningen] tolkas på så sätt att de utgör hinder för ett regelverk som antagits av ett internationellt idrottsförbund (i förevarande fall Fifa), som består av 211 medlemsförbund (de nationella förbunden för den aktuella idrotten, i förevarande mål fotboll), och vars regelverk således är bindande för i vart fall majoriteten av de aktörer som är verksamma inom respektive lands nationella professionella liga för den aktuella idrotten (i förevarande fall klubbar, varmed även avses fotbollsklubbar som drivs som aktiebolag, spelare – som är klubbmedlemmar – och spelaragenter) [och som har till syfte att reglera verksamhet som bedrivs av spelar- och tränaragenter?]”

III. Upptagande till prövning av tolkningsfrågan

53 Inledningsvis ska det påpekas att det av fast rättspraxis framgår att det ankommer det på EU-domstolen att – för att pröva sin egen behörighet eller huruvida en begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning – undersöka de omständigheter under vilka den nationella domstolen har framställt sin begäran (dom av den 4 september 2025, AW ”T”, C‑225/22, EU:C:2025:649, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

54 Enligt fast rättspraxis, numera återspeglad i artikel 94 a och b i rättegångsreglerna, gäller även att det krävs att den nationella domstolen klargör den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som har ställs, eller att den åtminstone förklarar de faktiska omständigheter som ligger till grund för dessa frågor (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

55 Den nu aktuella begäran om förhandsavgörande får anses uppfylla samtliga dessa krav. Det framgår nämligen av handlingarna i målet vid EU-domstolen att det finns ett samband mellan den begärda tolkningen och de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, och att frågeställningen inte är hypotetisk, samt att handlingarna innehåller de uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som behövs för att EU-domstolen ska kunna ge ett användbart svar på den fråga som ställts till den.

56 Det är i och för sig riktigt – såsom den grekiska regeringen har påpekat – att dessa uppgifter inte innehåller någon exakt definition av den relevanta marknaden och särskilt inte någon analys av hur den fungerar.

57 Den omständigheten att EU-domstolen inte har tillgång till en uttömmande redogörelse för den ekonomiska och rättsliga bakgrunden i det nationella målet utesluter dock inte att den ändå, med ledning av de uppgifter som lämnats i begäran om förhandsavgörande, kan komma fram till en tolkning av unionsrätten som är användbar för den hänskjutande domstolen.

58 Av handlingarna i målet framgår att FFAR kan ha en inverkan på vissa marknaders funktionssätt. Det rör sig närmare bestämt om marknaden för fotbollsagenttjänster i samband med internationella övergångar av professionella spelare eller tränare samt marknaden för rekrytering av spelare och tränare. Den sistnämnda marknaden präglas av att den är en flerpartsmarknad, i det att den bygger på interaktion mellan flera parter som eftersträvar olika intressen. Dessa parter kan vara klubbar eller organisationer där de berörda personerna är anställda eller de som vill rekrytera dem. Parterna kan också vara de berörda personerna själva och, i förekommande fall, deras agenter.

59 Under dessa omständigheter finner EU-domstolen att det för att besvara den hänskjutande domstolens fråga inte är nödvändigt att närmare precisera de materiella eller geografiska gränserna för de marknader som kan beröras av FFAR.

60 Den grekiska regeringen har vidare anfört den omständigheten att uppgifterna i begäran om förhandsavgörande inte innehåller någon fördjupad analys innebär att det inte är möjligt att fastställa att unionens konkurrensrätt har åsidosatts. I detta avseende påpekar EU-domstolen att det uteslutande ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida det finns fog för det som en av parterna i det nationella målet har åberopat som grund för sin talan.

61 En sak som däremot måste tas upp är att den hänskjutande domstolen i sin tolkningsfråga har hänvisat till artikel 53.3 i Fifas disciplinära regler. Vid återgivningen av denna bestämmelse i skälen till begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen dock hänvisat till 2019 års upplaga av Fifas disciplinära regler, i vilken artikel 53 endast innehåller två punkter, och det är för övrigt också så den hänskjutande domstolen har återgett lydelsen av denna artikel.

62 Av det nu anförda följer att tolkningsfrågan kan tas upp till prövning, men alltså inte i den del som avser tolkningen av artiklarna 56, 101 och 102 FEUF samt artikel 6 i dataskyddsförordningen mot bakgrund av en ”artikel 53.3” i Fifas disciplinära regler.

IV. Prövning i sak

63 Den hänskjutande domstolen har med sin fråga begärt att EU-domstolen ska tolka dels artiklarna 56, 101 och 102 FEUF, dels artikel 6 i dataskyddsförordningen samt att den ska uttala sig om huruvida ett av Fifa antaget regelverk som reglerar hur verksamhet som spelar- och tränaragent får bedrivas är förenligt med dessa fyra artiklar.

64 Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i huruvida artiklarna 56, 101 och 102 FEUF samt artikel 6 i dataskyddsförordningen utgör hinder för ett internationellt idrottsförbunds regler, såsom reglerna i FFAR, vilka – utifrån deras föremål och syfte – kan delas in i fem kategorier, nämligen följande:

– Regler som syftar till att begränsa flerpartsrepresentation i samband med en övergångstransaktion, det vill säga att en och samma agent representerar såväl den berörda spelaren eller tränaren som de klubbar eller centralt ägda och drivna ligor som agerar som köpare respektive säljare.

– Regler som syftar till att reglera agenternas arvoden.

– Regler om förutsättningarna för att erhålla och återkalla en Fifa-licens.

– Regler som syftar till att reglera möjligheten för agenter att skaffa nya klienter (i form av spelare eller tränare att företräda).

– Regler om informationsplikt, det vill säga att en agent ska lämna viss information till Fifa, övriga agenter, klubbar, centralt ägda och drivna ligor samt spelare och tränare.

65 Under dessa omständigheter finner EU-domstolen att det är lämpligt att först pröva hur EUF-fördragets bestämmelser om konkurrensrätt och om frihet att tillhandahålla tjänster ska tolkas i förhållande till var och en av dessa kategorier av regler, för att därefter göra samma prövning beträffande artikel 6 i dataskyddsförordningen.

A. Tillämpningen av EUF-fördragets bestämmelser om konkurrensrätt och frihet att tillhandahålla tjänster

1. Inledande synpunkter

66 I artikel 165.1 andra stycket FEUF föreskrivs att unionen ska bidra till att främja europeiska idrottsfrågor. Unionen ska då beakta idrottens specifika karaktär, dess strukturer, vilka bygger på frivilliga insatser, samt dess sociala och pedagogiska funktion. Vidare föreskrivs i artikel 165.2 sista strecksatsen FEUF att unionens åtgärder på detta område ska syfta till att utveckla idrottens europeiska dimension genom att främja rättvisa och öppenhet i idrottstävlingar och samarbete mellan organisationer och myndigheter med ansvar för idrott samt genom att skydda idrottsutövarnas fysiska och moraliska integritet, särskilt när det gäller de yngsta utövarna. Av detta följer att de behöriga unionsinstitutionerna är skyldiga att beakta dessa mål när de, med stöd av dessa fördragsbestämmelser och i enlighet med där angivna villkor, beslutar att vidta främjandeåtgärder eller antar rekommendationer på idrottsområdet.

67 Däremot kan artikel 165 FEUF inte anses utgöra en specialregel som undantar idrott från alla eller vissa av de andra eventuellt tillämpliga bestämmelserna i unionens primärrätt eller som medför en skyldighet att särbehandla idrotten vid tillämpningen av dessa bestämmelser (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 101 och där angiven rättspraxis, och dom av den 30 april 2026, CD Tondela m.fl., C‑133/24, EU:C:2026:361, punkt 75).

68 Det nu sagda innebär att idrottens särdrag ska beaktas vid tillämpningen av EUF-fördragets bestämmelser om konkurrensrätt eller friheten att tillhandahålla tjänster, men endast inom ramen för och i enlighet med de tillämpningskriterier som föreskrivs i var och en av dessa artiklar och i den mån sådana särdrag visar sig vara relevanta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, FIFA, C‑650/22, EU:C:2024:824, punkt 84 och där angiven rättspraxis).

69 Detta innebär i sin tur att ageranden eller regler som har ekonomiska syften eller rör den ekonomiska dimensionen av en idrott kan omfattas av de unionsrättsliga bestämmelser som är tillämpliga i fall där det är fråga om en ekonomisk verksamhet, däribland artiklarna 56, 101 och 102 FEUF, och detta gäller även om det är ett idrottsförbund som står bakom de aktuella agerandena eller reglerna (dom av den 4 oktober 2024, FIFA, C‑650/22, EU:C:2024:824, punkt 75 och där angiven rättspraxis).

70 Det är endast i vissa specifika fall som de aktuella reglerna ska anses sakna samband med ekonomisk verksamhet, nämligen om reglerna har antagits uteslutande av icke-ekonomiska skäl och om de avser frågor som endast berör idrotten som sådan. Så är särskilt fallet om de aktuella reglerna handlar om att utländska spelare inte får ingå i de lag som deltar i landslagsturneringar eller om vilka rangordningskriterier som ska användas för att välja ut idrottare som deltar i individuella tävlingar (dom av den 4 oktober 2024, FIFA, C‑650/22, EU:C:2024:824, punkt 76, och dom av den 9 juli 2026, ROGON m.fl., C‑428/23, EU:C:2026:563, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

71 Med undantag för dessa mycket specifika fall kan regler som ett idrottsförbund antar omfattas av de unionsrättsliga bestämmelser som är tillämpliga i fall där det är fråga om ekonomisk verksamhet, såsom artiklarna 56, 101 och 102 FEUF, under förutsättning att de aktuella reglerna syftar till att reglera tjänstetillhandahållanden av aktörer som bedriver ekonomisk verksamhet kopplad till professionellt eller halvprofessionellt idrottsutövande eller att reglerna har en direkt inverkan på sådana tjänstetillhandahållanden (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 4 oktober 2024, FIFA, C‑650/22, EU:C:2024:824, punkt 77 och där angiven rättspraxis).

72 Vad gäller det nu aktuella fallet kan följande konstateras. FFAR syftar till att reglera viss verksamhet som bedrivs av fotbollsagenter, vilken i huvudsak består i att, mot ersättning, sammanföra en spelare eller tränare med en klubb eller organisation som är etablerad i en annan stat i syfte att den aktuella spelaren eller tränaren permanent eller tillfälligt ska byta från en klubb eller organisation till en annan, vilket enligt Fifas regelverk då anses utgöra en ”övergång”. Sådan verksamhet ska anses utgöra ekonomisk verksamhet, i det att den består i att mot ersättning tillhandahålla tjänster som avser förmedling av fotbollsspelare eller fotbollstränare.

73 Den hänskjutande domstolen har dessutom påpekat att agentverksamheten är sådan att den kan ha ett avgörande inflytande över sammansättningen av en klubbs spelartrupp samt över dess kontinuitet och sportsliga styrka. Eftersom spelartruppernas sammansättning utgör en av de centrala faktorerna vid tävlingar där professionella fotbollsklubbar möter varandra, och sådana tävlingar ger upphov till en ekonomisk verksamhet, ska de regler som är aktuella i det nationella målet anses ha en direkt inverkan på förutsättningarna för att bedriva denna ekonomiska verksamhet och på konkurrensen mellan de professionella fotbollsklubbar som bedriver den (se, analogt, dom av den 4 oktober 2024, FIFA, C‑650/22, EU:C:2024:824, punkt 81).

74 Reglerna i FFAR ingår således inte bland de regler på vilka det ovan i punkt 70 angivna undantaget skulle kunna tillämpas. EU-domstolen har vid upprepade tillfällen uttalat att detta undantag måste ses som begränsat till sitt egentliga syfte och att det inte kan åberopas till stöd för att en idrottsverksamhet i dess helhet ska undantas från tillämpningsområdet för EUF-fördragets näringsrättsliga bestämmelser (se, analogt, dom av den 4 oktober 2024, FIFA, C‑650/22, EU:C:2024:824, punkt 79, och dom av den 9 juli 2026, ROGON m.fl., C‑428/23, EU:C:2026:563, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

75 Reglerna i FFAR får därmed anses vara sådana att de kan omfattas av tillämpningsområdet för artiklarna 56, 101 och 102 FEUF.

76 Vad gäller artiklarna 101 och 102 FEUF ska det påpekas att även om var och en av dessa artiklar eftersträvar olika syften och inte har samma tillämpningsområde, så kan det bli aktuellt att tillämpa dem samtidigt, när tillämpningsvillkoren för respektive artikel är uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 119).

77 Vidare kan det konstateras att de regler i FFAR som den hänskjutande domstolen har hänvisat till i sin tolkningsfråga är regler som ska tillämpas självständigt i förhållande till varandra. Detta innebär att om den hänskjutande domstolen eventuellt bedömer att en av reglerna är oförenlig med unionsrätten, så behöver detta inte i sig nödvändigtvis betyda att samma bedömning ska gälla för de andra reglerna.

78 Prövningen av tolkningsfrågan ska därför göras i tre led, det vill säga för det första mot bakgrund av artikel 101 FEUF, för det andra mot bakgrund av artikel 102 FEUF och för det tredje mot bakgrund av artikel 56 FEUF.

2. Tillämpningen av EUF-fördragets konkurrensrättsliga bestämmelser

79 Det ska inledningsvis påpekas att fotbollen uppvisar flera särdrag, bland vilka ingår att det inom denna idrott anordnas en rad tävlingar på internationell, europeisk och nationell nivå i vilka ett mycket stort antal klubbar och spelare deltar. Ett annat särdrag – som fotbollen delar med vissa andra idrotter – är att det bara är lag som har uppnått vissa idrottsliga resultat som får delta i nämnda tävlingar, vilka genomförs i utslagsform där de deltagande lagen möts och undan för undan utgår till dess att endast två lag återstår. Fotbollen bygger således huvudsakligen på principen att kvalificering till tävlingar ska ske på idrottsliga meriter. Denna princip kan endast upprätthållas om alla deltagande lag möter varandra på likartade regelmässiga och tekniska villkor, som säkerställer en viss grad av lika möjligheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 143).

80 Dessa olika särdrag gör det möjligt att anse att det är legitimt att låta anordnandet och genomförandet av fotbollstävlingar av ovan nämnt slag på internationell, europeisk och nationell nivå underkastas gemensamma regler som är syftar till att säkerställa att tävlingarna är likartade och att de samordnas inom ramen för en samlad spelordning samt, mer allmänt, till att på ett lämpligt och effektivt sätt främja anordnandet av idrottstävlingar grundade på lika möjligheter och sportsliga meriter (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 144 och där angiven rättspraxis, och dom av den 30 april 2026, CD Tondela m.fl., C‑133/24, EU:C:2026:361, punkterna 62–64).

81 Anordnandet och genomförandet av sådana tävlingar kan ge upphov till att det bedrivs ekonomisk verksamhet som är beroende av dessa tävlingar, och sådan verksamhet kan i sin tur ha inflytande över nämnda tävlingar. Det kan därför inte nödvändigtvis anses vara illegitimt att ett internationellt idrottsförbund som Fifa antar regler som är avsedda att reglera förhållandet mellan å ena sidan medlemsförbunden och därtill anslutna organisationer och å andra sidan företag som kan ha ett ekonomiskt intresse av att de aktuella tävlingarna anordnas.

82 Här ska dock påpekas att den omständigheten att det kan anses vara legitimt för en idrottskonfederation eller ett idrottsförbund att anta sådana regler inte innebär att var och en av dessa regler kan anses vara förenlig med unionens konkurrensrätt. Det krävs nämligen även att de val som gjorts vid antagandet av var och en av reglerna är förenliga med de krav som följer av unionens konkurrensrätt.

a) Prövning av den del av tolkningsfrågan som avser tolkningen av artikel 101 FEUF

83 EU-domstolen erinrar inledningsvis om att en förutsättning för att artikel 101.1 FEUF ska vara tillämplig är att det föreligger ett agerande från flera ”företags” sida eller, i annat fall, från en ”företagssammanslutnings” sida.

84 Enligt fast rättspraxis ska med ”företag” – enligt bland annat artikel 101.1 FEUF – avses varje organisation som bedriver ekonomisk verksamhet i form av att erbjuda varor eller tjänster på en viss marknad, oberoende av i vilken juridisk form verksamheten bedrivs och hur den finansieras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, Royal Antwerp Football Club, C‑680/21, EU:C:2023:1010, punkt 76). Med ”företagssammanslutning” avses en sammanslutning av flera organisationer som bedriver ekonomisk verksamhet.

85 Vad gäller det nu aktuella fallet ska det påpekas att även om FFAR har antagits enbart av Fifa, så utgörs Fifas medlemmar av nationella fotbollsförbund, vilka i sin tur består av klubbar eller centralt ägda och drivna ligor som bedriver ekonomisk verksamhet i form av att erbjuda varor eller tjänster på olika marknader, såsom marknaderna för biljettförsäljning till idrottsevenemang, sponsring eller merchandising.

86 På de nu angivna marknaderna kan Fifa således anses ha ställning som företagssammanslutning, och denna bedömning gäller även för marknader som kan betecknas som uppströmsmarknader i förhållande till nämnda marknader, såsom marknaden för spelar- och tränarrekrytering eller marknaden för agenttjänster vid internationella övergångar av professionella spelare eller tränare mellan klubbar eller andra organisationer (nedan kallad marknaden för agenttjänster vid internationella spelar- och tränarövergångar).

87 I ett fall som det som den hänskjutande domstolen har hänvisat till i sin tolkningsfråga ska artikel 101.1 FEUF följaktligen anses vara tillämplig på Fifa, eftersom Fifa kan kvalificeras som en ”företagssammanslutning” i den mening som avses i denna bestämmelse.

88 Sedan detta klargjorts vill EU-domstolen erinra om att enligt artikel 101.1 FEUF är följande oförenligt med den inre marknaden och förbjudet: alla avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som kan påverka handeln mellan medlemsstater och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den inre marknaden.

89 Av ordalydelsen i artikel 101.1 FEUF framgår således att det krävs att tre kumulativa rekvisit är uppfyllda för att denna bestämmelse ska kunna tillämpas i ett visst fall. Det första rekvisitet är att det föreligger ett avtal mellan företag, ett beslut av en företagssammanslutning eller ett samordnat förfarande. Det andra rekvisitet är att det aktuella avtalet, beslutet eller förfarandet kan påverka handeln mellan medlemsstater. Det tredje rekvisitet är att det aktuella agerandet har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den inre marknaden.

1) Rekvisitet om att det ska föreligga ett avtal mellan företag, ett beslut av en företagssammanslutning eller ett samordnat förfarande

90 Enligt artikel 101.1 FEUF ska det aktuella agerandet bestå i ett ”avtal”, ett ”samordnat förfarande” eller ett ”beslut av en företagssammanslutning”. Dessa begrepp omfattar ageranden av olika slag och olika former.

91 I synnerhet har EU-domstolen uttalat att begreppet ”beslut av företagssammanslutningar” i bestämmelsens mening kan omfatta en företagssammanslutnings beslut att anta eller tillämpa ett regelverk som direkt påverkar förutsättningarna för företag som direkt eller indirekt är medlemmar i sammanslutningen att bedriva ekonomisk verksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 118 och där angiven rättspraxis).

92 Såsom framgår av själva ordalydelsen i tolkningsfrågan är det just mot bakgrund av ett sådant beslut som den hänskjutande domstolen har begärt att EU-domstolen ska tolka artikel 101.1 FEUF, i ett fall där en internationell idrottskonfederation eller ett internationellt idrottsförbund har antagit och genomfört ett regelverk som syftar till att reglera den verksamhet som bedrivs av spelar- och tränaragenter som vill företräda klubbar, centralt ägda och drivna ligor, tränare eller spelare som omfattas av det ekosystem som inrättats av det aktuella idrottsförbundet.

93 I ett sådant fall måste således FFAR, och därmed var och en av bestämmelserna i detta regelverk, kunna anses utgöra ett beslut av en företagssammanslutning i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF.

2) Rekvisitet om inverkan på handeln mellan medlemsstaterna

94 En av förutsättningarna för att artikel 101.1 FEUF ska kunna tillämpas är att det med tillräcklig grad av sannolikhet kan visas att ett avtal mellan företag, ett beslut av en företagssammanslutning eller ett samordnat förfarande kan påverka handeln mellan medlemsstater på ett märkbart sätt genom att direkt eller indirekt och faktiskt eller potentiellt påverka handelsflödet, på ett sätt som riskerar att medföra hinder för den inre marknadens upprättande eller funktionssätt. Denna förutsättning kan också anses vara uppfylld när det är fråga om ageranden som omfattar en medlemsstats hela territorium (dom av den 21 december 2023, Royal Antwerp Football Club, C‑680/21, EU:C:2023:1010, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

95 Vad gäller det nu aktuella fallet får denna förutsättning anses vara uppfylld. Detta eftersom det regelverk som avses i tolkningsfrågan gäller åtminstone för de allra flesta klubbar, centralt ägda och drivna ligor, spelare, tränare och spelaragenter som är verksamma i medlemsstaterna i samtliga fall där det föreligger ett representationsavtal med en internationell dimension eller en verksamhet kopplad till en internationell övergång eller till en internationell transaktion. Detta framgår av artikel 2 FFAR.

3) Rekvisitet om att det aktuella agerandet ska ha till ”syfte” eller ”resultat” att skada konkurrensen

96 För att ett avtal, ett beslut av en företagssammanslutning eller ett samordnat förfarande i ett visst fall ska kunna anses omfattas av förbudet i artikel 101.1 FEUF, måste det, enligt bestämmelsens ordalydelse, kunna visas antingen att det aktuella agerandet har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen eller att det har ett sådant resultat (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 158 och där angiven rättspraxis, och dom av den 9 juli 2026, ROGON m.fl., C‑428/23, EU:C:2026:563, punkt 47).

97 EU-domstolen kommer i enlighet härmed först att pröva syftet med det aktuella agerandet. För det fall att det efter en sådan prövning visar sig att agerandet har ett konkurrensbegränsande syfte, är det inte nödvändigt att pröva resultatet därav för konkurrensen. Det är således endast om det aktuella agerandet inte kan anses ha ett sådant konkurrensbegränsande syfte som det är nödvändigt att därefter pröva detta resultat (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 159 och där angiven rättspraxis, och dom av den 30 april 2026, CD Tondela m.fl., C‑133/24, EU:C:2026:361, punkt 37).

98 Den prövning som ska göras varierar beroende på om den avser frågan huruvida det aktuella agerandet har till ”syfte” eller till ”resultat” att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen, eftersom vart och ett av dessa två begrepp omfattas av särskilda rättsliga bestämmelser och bevisregler (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 160).

99 Ett agerande kan också endast till viss del ha till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen, och nyss nämnda prövning behöver därför inte nödvändigtvis göras mot bakgrund av det aktuella avtalet, beslutet av en företagssammanslutning eller samordnade förfarandet i dess helhet. I den mån det är möjligt att från avtalet, beslutet eller det samordnade förfarandet avskilja en eller flera av dess bestämmelser, åtgärder eller aspekter – i det att de i sig själva är sådana att de kan medföra en begränsning av konkurrensen på den berörda marknaden – kan prövningen göras utifrån den aktuella bestämmelsen, åtgärden eller aspekten.

i) Begreppet konkurrensbegränsande syfte

100 Även om begreppet konkurrensbegränsande syfte inte utgör ett undantag i förhållande till begreppet konkurrensbegränsande resultat, ska det likväl tolkas restriktivt (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 161 och där angiven rättspraxis, och dom av den 30 april 2026, CD Tondela m.fl., C‑133/24, EU:C:2026:361, punkt 38).

101 Detta begrepp ska således förstås på så sätt att det endast avser vissa typer av samordning mellan företag, som är så pass skadliga för konkurrensen att det är möjligt att anse att någon bedömning av deras resultat inte behöver göras. Vissa former av samordning mellan företag kan nämligen till sin art anses vara skadliga för den normala konkurrensen (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 162 och där angiven rättspraxis, och dom av den 30 april 2026, CD Tondela m.fl., C‑133/24, EU:C:2026:361, punkt 39).

102 För att i ett enskilt fall avgöra huruvida vissa regler som införts genom ett avtal, ett beslut av en företagssammanslutning eller ett samordnat förfarande utgör en form av samordning som till sin art ska anses vara skadlig för den normala konkurrensen, är det nödvändigt att undersöka, för det första, innehållet i de aktuella reglerna, för det andra, det ekonomiska och rättsliga sammanhang i vilket de ingår och, för det tredje, de mål som eftersträvas med dessa regler (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 165, och dom av den 26 februari 2026, Cargolux Airlines/kommissionen, C‑401/22 P, EU:C:2026:132, punkt 172).

103 Prövningen av innehållet i de genom det aktuella avtalet, beslutet eller samordnade förfarandet införda reglerna ska göras utifrån dess olika aspekter för att avgöra vilken typ av samordning de kräver och därigenom om reglerna är av sådan beskaffenhet att den kan hänföras till en form av samordning mellan företag som till sin art ska anses vara skadlig för den normala konkurrensen. Detta är bland annat fallet om varje samordning av sådan beskaffenhet, just på grund av denna beskaffenhet, är ägnad att leda till konkurrensvillkor som inte motsvarar de normala villkoren på den relevanta marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2024, Banco BPN/BIC Português m.fl., C‑298/22, EU:C:2024:638, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

104 Vad därefter gäller det ekonomiska och rättsliga sammanhang som de aktuella reglerna ingår i, ska det tas hänsyn till att begreppet konkurrensbegränsning genom ”syfte” endast avser avtal, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som ingår i en form av samordning mellan företag som till sin art ska anses vara skadlig för den normala konkurrensen, vilket innebär att det inte på något sätt är nödvändigt att pröva, och än mindre styrka, vilket resultat reglerna medför för konkurrensen, oavsett om det är fråga om faktiska eller potentiella, eller negativa eller positiva, verkningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 166 och där angiven rättspraxis, och dom av den 4 oktober 2024, FIFA, C‑650/22, EU:C:2024:824, punkt 131).

105 Omständigheter som däremot ska beaktas är vilken typ av varor eller tjänster det är fråga om samt vilka faktiska förhållanden som kännetecknar den eller de berörda sektorerna eller marknaderna när det gäller hur de är strukturerade och fungerar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 166 och där angiven rättspraxis, och dom av den 4 oktober 2024, FIFA, C‑650/22, EU:C:2024:824, punkt 131).

106 Det finns nämligen fall där vissa särskilda förutsättningar måste vara uppfyllda för att det ska kunna anses att vissa former av samordning – och därmed de avtal, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som omfattas av denna – är skadliga för den normala konkurrensen. Det sagda innebär följande. I fall där det krävs att det föreligger vissa omständigheter – kopplade bland annat till vilken typ av varor eller tjänster det är fråga om samt till vilka faktiska villkor som råder på den berörda marknaden och hur denna är strukturerad – för att en form av avtal, beslut av en företagssammanslutning eller samordnat förfarande till sin art ska anses vara skadlig för konkurrensen, ska prövningen av det ekonomiska och rättsliga sammanhanget för nyss nämnda former av samordning ske på ett sådant sätt att det kan kontrolleras att sådana omständigheter verkligen föreligger (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2024, Banco BPN/BIC Português m.fl., C‑298/22, EU:C:2024:638, punkt 48, och dom av den 9 juli 2026, ROGON m.fl., C‑428/23, EU:C:2026:563, punkt 52).

107 Vad slutligen gäller de mål som eftersträvas med den aktuella samordningen, ska prövningen begränsas till vad som är nödvändigt för att fastställa att samordningen har till ”syfte” att begränsa konkurrensen. Av fast rättspraxis framgår att detta innebär att prövningen ska vara inriktad på vilka ”objektiva” konkurrensrelaterade mål som den aktuella samordningen syftar till att uppnå (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 167 och där angiven rättspraxis, och dom av den 4 oktober 2024, FIFA, C‑650/22, EU:C:2024:824, punkt 132).

108 Med ”objektiva” konkurrensrelaterade mål avses mål som svarar mot det som ur konkurrenssynpunkt utgör den aktuella samordningens inneboende ändamål.

109 Omständigheter som däremot inte är avgörande för tillämpningen av artikel 101.1 FEUF är att de inblandade företagen har agerat utan avsikt att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen och att vissa av de mål som de velat uppnå är legitima (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 167 och där angiven rättspraxis, och dom av den 30 april 2026, CD Tondela m.fl., C‑133/24, EU:C:2026:361, punkt 50).

110 I alla händelser ska det vid en prövning av nu aktuellt slag framgå vad som utgör de exakta skälen till att avtalet mellan företag, beslutet av en företagssammanslutning eller det samordnade förfarandet helt eller delvis ska anses ha till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, International Skating Union/kommissionen, C‑124/21 P, EU:C:2023:1012, punkt 108, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 168 och dom av den 30 april 2026, CD Tondela m.fl., C‑133/24, EU:C:2026:361, punkt 51).

111 Vad gäller det nu aktuella nationella målet ska följande påpekas. Inom ramen för ett förfarande för förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF har EU-domstolen inte befogenhet att tillämpa de aktuella unionsbestämmelserna på ett visst enskilt fall, om vilket den dessutom inte känner till mer än det som framgår av handlingarna i målet, utan endast att uttala sig om tolkningen av dessa bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 maj 2021, Asociatia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkt 201 och där angiven rättspraxis).

112 Det ankommer således uteslutande på den hänskjutande domstolen att – efter en samlad bedömning av de faktiska och rättsliga omständigheter som framkommit i det nationella målet – ta ställning till huruvida vissa bestämmelser i FFAR är av sådant slag att de redan genom sitt ”syfte” kan medföra en begränsning av konkurrensen på den berörda marknaden.

113 EU-domstolen har dock möjlighet – om den anser att det behövs för att kunna ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar – att ta hänsyn till vissa uppgifter i handlingarna i det nationella målet och till de skriftliga yttranden som har getts in i målet vid EU-domstolen, i syfte att mot bakgrund av dessa uppgifter och yttranden klargöra hur artikel 101.1 FEUF ska tolkas (se, analogt, dom av den 10 juli 2025, INTERZERO m.fl., C‑254/23, EU:C:2025:569, punkt 124).

ii) Huruvida regler av det slag som den hänskjutande domstolen har hänvisat till i sin tolkningsfråga kan anses ha till ”syfte” att begränsa konkurrensen

– Reglerna om begränsning av möjligheten till flerpartsrepresentation

114 Den hänskjutande domstolen har i sin tolkningsfråga hänvisat till regler som – i likhet med artikel 12.8–12.10 FFAR – föreskriver att en och samma agent, eller flera ”anknutna” agenter (det vill säga företagsledare, delägare, aktieägare eller anställda vid samma agentur, eller personer som är släkt med varandra eller har ingått en samarbetsöverenskommelse) inte samtidigt får företräda två eller tre av de parter som berörs av övergången av en spelare eller tränare från en klubb eller organisation till en annan (det vill säga spelaren eller tränaren samt mottagande och överlämnande organisation). I artikel 12.8 FFAR föreskrivs dock ett undantag som ger möjlighet att samtidigt företräda såväl spelaren eller tränaren som den mottagande organisationen, under förutsättning att båda parterna uttryckligen har samtyckt till en sådan flerpartsrepresentation.

115 I detta avseende kan det konstateras att regler av i artikel 12.8–12.10 FFAR angivet slag visserligen kan medföra sjunkande konkurrensintensitet på de olika segmenten av marknaden för agenttjänster vid internationella spelar- och tränarövergångar, i det att de förbjuder agenter som redan anlitats av en part att tillhandahålla sina tjänster till en av de andra parterna i en och samma transaktion, med förbehåll för det ovan angivna undantaget i artikel 12.8 FFAR. Det ska dock påpekas att en förutsättning för att detta inslag i nämnda regler – betraktat för sig – ska kunna läggas till grund för slutsatsen att ett agerande som omfattas av en samordningsform av detta slag till sin art är skadlig för konkurrensen är att det mot bakgrund av sammanhanget kring en sådan samordningsform framgår att graden av koncentration på den aktuella marknaden är hög, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

116 Vidare gäller att även om regler av i artikel 12.8–12.10 FFAR angivet slag kan begränsa agenternas ekonomiska handlingsfrihet, i det att de kräver att en och samma agent endast ska företräda en av de berörda parterna och, i undantagsfall, den berörda spelaren eller tränaren och den mottagande organisationen, så innebär detta krav inte nödvändigtvis att de aktuella reglerna omfattas av en samordningsform som till sin art ska anses vara skadlig för den normala konkurrensen.

117 Det ska nämligen påpekas att unionsbestämmelserna om konkurrensbegränsande förfaranden inte direkt tar sikte på att tillgodose de ekonomiska aktörernas rätt att fritt bedriva sin näringsverksamhet. Nämnda bestämmelser syftar däremot främst till att säkerställa att företagen på en viss marknad inte snedvrider konkurrensen till nackdel både för konkurrenter och konsumenter och, mer allmänt, till nackdel för folkens välfärd, i enlighet med de mål som unionen eftersträvar, såsom dessa anges i artikel 3.1 och 3.3 FEU (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2022, Servizio Elettrico Nazionale m.fl., C‑377/20, EU:C:2022:379, punkt 41).

118 Av det nu anförda framgår således inte något som kan anses tyda på att regler av i artikel 12.8–12.10 FFAR angivet slag som antagits av en företagssammanslutning i sig uppvisar en tillräcklig grad av konkurrensskadlighet. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens kontroll finner EU-domstolen därför att dessa regler inte förefaller ha till ”syfte” att begränsa konkurrensen.

– Reglerna om det arvode som en agent kan ta ut för ett uppdrag avseende rekrytering av en spelare eller tränare

119 Den hänskjutande domstolen har i sin tolkningsfråga hänvisat till sju olika regler i FFAR som gäller agentarvode, vilka i det följande kommer att prövas i tur och ordning.

120 Den första regeln som den har hänvisat till är en regel av i artikel 15.2 FFAR angivet slag, som fastställer ett arvodestak för agenter beräknat som en procentandel av övergångssumman eller av den berörda spelarens eller tränarens årliga ersättning. I detta avseende framgår visserligen av EU-domstolens praxis att vissa samordnade ageranden, såsom de som leder till horisontell prissättning, till sin art är skadliga för den normala konkurrensen på den berörda marknaden, och särskilt för principen om fri prissättning och rätten att fritt bestämma de aktuella varornas eller tjänsternas kvantitet eller kvalitet (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 18 januari 2024, Lietuvos notarų rūmai m.fl., C‑128/21, EU:C:2024:49, punkterna 93 och 94).

121 Det ska dock påpekas, i likhet med vad generaladvokaten i huvudsak har gjort i punkterna 56 och 57 i sitt förslag till avgörande, att det inte framgår av EU-domstolens praxis att fastställandet av ett pristak av nu aktuellt slag är en åtgärd som till sin art nödvändigtvis kan snedvrida konkurrensen.

122 EU-domstolen finner dessutom, mot bakgrund av handlingarna i målet och utan att det påverkar den fördjupade prövning som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, att en regel om arvodestak som den i artikel 15.2 FFAR inte framstår som så pass skadlig för konkurrensen att det inte behöver göras en prövning av regelns resultat. Detta med hänsyn till den aktuella regelns inverkan på de berörda företagens benägenhet att tillhandahålla sina tjänster och på dessa tjänsters kvalitet. Denna bedömning görs även mot bakgrund av att en regel av nu aktuellt slag inte fastställer ett arvodestak med en fast beloppsgräns. Högsta tillåtna agentarvode beräknas nämligen, beroende på omständigheterna, som en procentandel av antingen den berörda spelarens eller tränarens årliga ersättning (i fall där agenten representerar denna person eller den mottagande organisationen) eller den övergångsersättning som den mottagande organisationen betalar till den överlämnande organisationen (i fall där agenten representerar den överlämnande organisation). En sådan regel förefaller således inte vara ägnad att hindra agenter som gjort ansträngningar bland annat för att förbättra kvaliteten på sina tjänster från att få utdelning på dessa ansträngningar i form av högre arvode eller att avskräcka agenter från att tillhandahålla sina tjänster på den berörda marknaden.

123 Härtill kommer att en regel som den i artikel 15.2 FFAR inte kan anses ha till ”syfte” – i den mening som avses i artikel 101 FEUF – att införa en konkurrensbegränsning gentemot agenter som representerar mottagande eller överlämnande organisationer enbart av det skälet att det däri fastställda arvodestaket beräknas, vad gäller dessa agenter, som en procentandel av övergångsersättningen.

124 Den andra regel som det är fråga om är en regel av det slag som föreskrivs i artikel 14.2 och 14.3 FFAR. Denna regel innebär att det i fall där ett representationsavtal har ingåtts mellan en spelare eller tränare och en agent är förbjudet för en tredje part att för den berörda spelarens eller tränarens räkning betala det arvode som ska utgå enligt avtalet. Regeln är inte tillämplig på agenter som representerar en enskild person vars årliga framförhandlade ersättning uppgår till högst 200 000 amerikanska dollar (USD) (188 341,65 euro vid tidpunkten för antagandet av FFAR) eller motsvarande. EU-domstolen konstaterar att denna regel endast begränsar användningen av vissa finansiella arrangemang för betalning av agentarvodet, dock utan att detta innebär att agenterna eller deras klienter hindras från att konkurrera enligt någon av de viktiga konkurrensparametrarna (som till exempel de erbjudna tjänsternas pris eller kvalitet). Den aktuella regeln förefaller således inte vara så pass skadlig för konkurrensen att den ska anses ha till ”syfte” att begränsa konkurrensen, vilket det dock ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

125 Samma bedömning gäller även för den tredje regel som det är fråga om, nämligen en regel av det slag som föreskrivs i artikel 15.3 och 15.4 FFAR. Denna regel innebär att om en agent eller en anknuten fotbollsagent inom en period av 24 månader före eller efter en transaktion tillhandahåller andra typer av tjänster till en klient som är part i den aktuella transaktionen, ska dessa tjänster, om inte motsatsen bevisas, betraktas som en del av i samband med transaktionen tillhandahållna agenttjänster. Regeln har därmed även den innebörden att om en agent och/eller klient inte lyckas motbevisa denna presumtion, så ska arvode som betalas för andra typer av tjänster betraktas som en del av det arvode som betalas för i samband med transaktionen tillhandahållna agenttjänster. En regel av detta slag kan nämligen – lika lite som den i föregående punkt angivna regeln – inte anses ha till syfte att begränsa konkurrensen på den berörda marknaden.

126 Den fjärde regeln som ska prövas är en regel av i artikel 15.1 FFAR angivet slag, vilken innebär att det är förbjudet för en agent att avtala om att arvodet ska beräknas på annat sätt än enbart på grundval av den av övergången berörda enskilda personens ersättning eller på grundval av övergångsersättningen. Den femte regeln är en regel av det slag som föreskrivs i artikel 16.3 e FFAR, jämförd med artikel 18b RSTP, vilken innebär att det är förbjudet för en agent att, i samband med en övergång av en enskild person, ta emot betalning av arvode eller del av arvode, eller att till en annan agent betala arvode eller del av arvode, som beräknats på grundval av den mottagande organisationens övergångsersättning vid en framtida spelar- eller tränarövergång. EU-domstolen konstaterar att dessa två regler inte påverkar storleken på agentarvodet, utan endast hur detta ska beräknas eller betalas.

127 Visserligen kan sådana regler komma att begränsa de berörda agenternas möjlighet att konkurrera genom att erbjuda sina klienter alternativa metoder för beräkning eller betalning av agentarvodet. Detta förefaller dock inte innebära att reglerna hindrar priskonkurrens. Eftersom reglerna i princip är tillämpliga utan åtskillnad förefaller det inte heller, vid första anblicken, som om de kan komma att gynna vissa agenter eller deras klienter.

128 Det sagda innebär att det inte kan anses befogat att klassificera regler av detta slag bland de former av samordning mellan företag som i sig ska anses ha en tillräcklig grad av konkurrensskadlighet, vilket det dock ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

129 Den sjätte regeln som den hänskjutande domstolen tagit upp är en regel av det slag som föreskrivs i artikel 14.10 FFAR. Denna regel gäller fall där en spelar- eller tränaragent representerar både en mottagande organisation och en enskild person i en och samma transaktion, och innebär ett förbud för klubbar eller centralt ägda och drivna ligor att betala mer än 50 procent av det totala arvodesbeloppet. EU-domstolen konstaterar att denna regel inte handlar om beräkningen av agentarvodet, utan om vem som kan betala sådant arvode. Vidare är den endast tillämplig i det undantagsfall som anges i artikel 12.8 FFAR, där den mottagande organisationen och den enskilda personen uttryckligen har samtyckt till sådan flerpartsrepresentation, vilket begränsar dess potentiella skadlighet för konkurrensen.

130 Härtill kommer att en regel av detta slag kan förhindra uppkomsten av samordnade ageranden som är ägnade att skapa en obalans mellan utbud och efterfrågan och skulle därigenom kunna medföra konkurrensfrämjande konsekvenser. Regeln kan därmed inte i sig kan anses vara så pass skadlig för konkurrensen att det är möjligt att anse att någon bedömning av dess resultat inte behöver göras.

131 Det nu sagda gäller även för den sjunde regeln som det är fråga om, nämligen en regel av det slag som föreskrivs i artikel 14.7 FFAR. Denna regel innebär att storleken på agentarvodet ska beräknas som en procentandel av den ersättning som den berörda spelaren eller tränaren faktiskt erhåller. EU-domstolen konstaterar att en sådan regel inte hindrar agenter från att konkurrera med priset eller med någon annan viktig konkurrensparameter och att den därutöver inte framstår som tillräckligt skadlig för konkurrensen på marknaden för agenttjänster vid internationella spelar- och tränarövergångar. Denna regel förefaller tvärtom vara ägnad att främja konkurrensen på arbetsmarknaden för spelare och tränare, eftersom den ger agenterna incitament att göra allt för att se till att deras klienter faktiskt får sin ersättning utbetald till sig.

132 Vad gäller denna sjunde regel ska det dock påpekas att den hänskjutande domstolen även har hänvisat till artikel 14.12 FFAR, som i själva verket föreskriver en separat regel. Denna regel innebär att en agent som för en spelares eller tränares räkning har utfört ett uppdrag avseende framförhandling av ett anställningsavtal inte har rätt att erhålla arvode för uppdraget som är upplupet men ännu ej ”förfallet till betalning”, om den enskilda personen går över till en annan mottagande organisation innan det framförhandlade anställningsavtalet löper ut, eller om den enskilda personen säger upp sitt framförhandlade anställningsavtal i förtid utan giltigt skäl och fotbollsagenten vid denna tidpunkt fortfarande representerar den enskilda personen.

133 Med förbehåll för den hänskjutande domstolens kontroll torde begreppet ”förfallet till betalning” i artikel 14.12 FFAR, mot bakgrund av det sammanhang i vilket det används, ha den innebörd som det normalt har, det vill säga att sista dagen för betalning har passerat. I sådant fall får uttrycket ”som ännu ej är förfallet till betalning” i denna regel förstås så, att det avser arvode som agenten har rätt till med anledning av den berörda spelarens eller tränarens övergång till den klubb (eller annan organisation) med vilken han eller hon ingått ett – sedermera uppsagt – anställningsavtal.

134 Vid en sådan tolkning av begreppet ”förfallet till betalning” blir konsekvensen av den aktuella regeln att en agent som representerat en spelare eller tränare vid hans eller hennes övergång till en ny klubb (eller annan organisation) går miste om en del av det arvode som agenten har rätt till med anledning av denna övergång, om den berörda spelaren eller tränaren, i enlighet med artikel 14.12 a FFAR, därefter, och innan hans eller hennes anställningsavtal med den nya klubben eller organisationen löper ut, går över till en ytterligare ny klubb eller organisation. Konsekvensen blir densamma om den berörda spelaren eller tränaren, i enlighet med artikel 14.12 b FFAR, säger upp sitt framförhandlade anställningsavtal i förtid utan giltigt skäl och agenten vid denna tidpunkt fortfarande representerar honom eller henne.

135 En sådan regel kan därigenom visserligen sägas motverka det incitament som agenter som representerar en spelare eller tränare vid en första övergångstransaktion annars skulle kunna ha att – i syfte att erhålla ytterligare arvode – uppmuntra sina klienter att säga upp sina avtal så snabbt som möjligt, eller rentav att – i syfte att så ofta som möjligt erhålla arvode – uppmuntra klienterna att ingå avtal med relativt kort löptid. Denna konsekvens av regeln skulle i sin tur kunna bidra till att stärka konkurrensen på arbetsmarknaden för de berörda spelarna och tränarna.

136 Här ska dock följande påpekande göras. Det enda som krävs för att regeln i artikel 14.12 a FFAR ska vara tillämplig är att den berörda spelaren eller tränaren går över till en annan klubb eller organisation innan det framförhandlade anställningsavtalet löper ut. Regeln innebär således att om en agent har representerat en spelare eller tränare i samband med en övergångstransaktion, men inte längre gör det när den berörda spelaren eller tränaren sedermera går över till en annan klubb eller organisation, så går denna agent automatiskt miste om en del av sitt arvode, och detta även om denne inte är inblandad på något sätt i denna nya övergångstransaktion.

137 I linje med det synsätt som EU-domstolen gav uttryck för i domen av den 4 oktober 2024, FIFA (C‑650/22, EU:C:2024:824), får det därmed anses att agenten genom den aktuella regeln på ett godtyckligt sätt går miste om en del av arvodet. Detta innebär i sin tur att regeln ska anses vara en del av en samordningsform som till sin art är skadlig för den normala konkurrensen.

138 Mot bakgrund av det ovan anförda finner EU-domstolen att de regler om agentarvode i FFAR som den hänskjutande domstolen har hänvisat till inte ingår bland de former av samordning mellan företag som till sin art är skadliga för den normala konkurrensen, vilket innebär att det fortfarande är nödvändigt att pröva vilket resultat de medför. Den nu angivna bedömningen gäller dock inte för en regel som den som eventuellt kan utläsas av artikel 14.12 a FFAR, enligt vilken en agent som har representerat en spelare eller tränare i samband med en övergångstransaktion – men inte längre gör det när den berörda spelaren eller tränaren, innan det av agenten framförhandlade anställningsavtalet har löpt ut, går över till en annan klubb eller organisation – inte ska ha rätt att erhålla arvode för uppdraget avseende nämnda övergångstransaktion som är upplupet men ännu ej förfallet till betalning.

– Reglerna om licensiering av agenter

139 Det ska inledningsvis påpekas att den hänskjutande domstolens frågeställningar inte avser själva kravet på att inneha en Fifa-licens för att kunna bedriva verksamhet som agent för spelare, tränare, klubbar eller centralt ägda och drivna ligor i samband med rekrytering av spelare eller tränare. Frågeställningarna gäller snarare vissa av villkoren för att erhålla och bibehålla en Fifa-licens.

140 För att avgöra huruvida sådana regler kan anses ha till ”syfte” att begränsa konkurrensen ska det prövas huruvida de kan anses vara att hänföra till en form av samordning som till sin art uppvisar en tillräcklig grad av konkurrensskadlighet, vilket i så fall skulle innebära att det inte behöver göras någon prövning av vilket resultat reglerna medför.

141 Bland de olika regler i FFAR – eller i Fifas stadgar och andra Fifa-regler – som reglerar villkoren för att erhålla och bibehålla en Fifa-licens har den hänskjutande domstolen valt att inrikta sig på två uppsättningar regler.

142 Den första uppsättningen består av regler av det slag som föreskrivs i artiklarna 4.2, 16.2 b och 20 FFAR, jämförda med artiklarna 8.3, 57.1 samt 58.1 och 58.2 i Fifas stadgar, samt i artiklarna 4.2 och 84 i Fifas etiska regler. Innebörden av dessa regler är att en förutsättning för att den som ansöker om agentlicens ska få sin ansökan godkänd, eller för att en licensierad agent ska få behålla sin licens, är att den berörda personen underkastar sig dels Fifas regler och i andra hand schweizisk lag, dels Fifas, medlemsförbundens och – den i Schweiz belägna – CAS behörighet.

143 EU-domstolen gör i detta avseende följande bedömning. Kravet på att alla ekonomiska aktörer som vill bedriva agentverksamhet inom Fifas internationella transfersystem måste underkasta sig dels Fifas regler och i andra hand lagen i det tredjeland där Fifa har sitt säte, dels Fifas, medlemsförbundens och CAS behörighet, kan inte i sig anses ha till ”syfte” att begränsa konkurrensen.

144 Det är nämligen endast om det kan visas att Fifas materiella regler – eller de bestämmelser i schweizisk rätt som ska tillämpas i andra hand – till sin art är skadliga för den normala konkurrensen som regler av det slag som föreskrivs i artiklarna 4.2, 16.2 b och 20 FFAR, jämförda med artiklarna 8.3, 57.1 samt 58.1 och 58.2 i Fifas stadgar, samt i artiklarna 4.2 och 84 i Fifas etiska regler kan kvalificeras som regler som har till ”syfte” att begränsa konkurrensen.

145 I den mån FT och RRC Sports har åberopat detta som grund för sin talan i det nationella målet, ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida så är fallet.

146 Den andra uppsättning regler som den hänskjutande domstolen har hänvisat till i sin tolkningsfråga omfattar de som föreskrivs i artikel 5.1 a ii) och iii) FFAR, enligt vilka det för att erhålla en Fifa-licens krävs att sökanden aldrig har befunnits skyldig i en brottmålsprocess till något av de i artikel 5.1 a ii) uppräknade brotten och att licenssökanden aldrig har varit föremål för ett beslut av en tillsynsmyndighet eller ett styrande idrottsorgan om minst två års avstängning eller om uteslutning eller annan liknande disciplinåtgärd på grund av överträdelse av etiska eller yrkesetiska regler.

147 Det är visserligen riktigt att en uppsättning regler av detta slag innebär att tillträdet till den berörda verksamheten görs beroende av överväganden som saknar samband med arbetsinsatser som licenssökanden kan komma att göra och resurser som denne kan komma att använda i sin verksamhet.

148 Detta innebär dock inte att reglerna i artikel 5.1 a ii) och iii) FFAR kan anses ha till ”syfte” att begränsa konkurrensen. Såsom angetts ovan i punkt 101 kan det nämligen endast anses vara fråga om sådan konkurrensbegränsning om ett avtal mellan företag, ett beslut av en företagssammanslutning eller ett samordnat förfarande utgör en form av samordning uppvisar en tillräcklig grad av skadlighet för den berörda marknadens funktionssätt.

149 Kravet på att den som ansöker om Fifa-licens varken får ha befunnits vara skyldig till brott i en brottmålsprocess eller ha varit föremål för en disciplinåtgärd beslutad av en tillsynsmyndighet eller ett styrande idrottsorgan förefaller dock inte vara sådant att det kan utgöra ett hinder för ett större antal personer att få tillträde till marknaden för agenttjänster vid internationella spelar- och tränarövergångar.

150 Detta gäller i än högre grad eftersom det får antas – med förbehåll för den hänskjutande domstolens kontroll – att kraven i artikel 5.1 a ii) och iii) FFAR tillämpas på ett öppet, objektivt och icke-diskriminerande sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 177).

151 En regel av i artikel 5.1 a ii) och iii) FFAR angivet slag, enligt vilken det för utfärdande av en Fifa-licens krävs att sökanden inte har dömts för vissa brott eller varit föremål för vissa disciplinåtgärder från ett idrottsförbund, kan följaktligen inte anses ha till ”syfte” att begränsa konkurrensen.

– Reglerna om så kallat kontakttagande

152 EU-domstolen konstaterar inledningsvis, vad gäller regler av i artikel 16.1 b och c FFAR angivet slag, att den hänskjutande domstolen talar om dessa som regler som förbjuder spelaragenter att ta kontakt med eller ingå ett representationsavtal med en klient som redan är bunden av ett exklusivt representationsavtal med en annan agent. Det framgår dock av ordalydelsen i dessa bestämmelser att de inte innebär ett absolut förbud för en agent att ta kontakt med eller ingå ett representationsavtal med en sådan klient. Förbudet mot kontakttagande och avtalsingående är nämligen begränsat till tiden fram till dess att två månader återstår av löptiden för det exklusiva representationsavtalet med en annan agent.

153 Det kan i detta avseende inte uteslutas att den omständigheten att samtliga agenter som vill ingå ett exklusivt representationsavtal med en klubb, en centralt ägd och driven liga, en tränare eller en spelare måste förhandla om ingående av ett sådant avtal under samma period skulle kunna leda till bättre jämförbarhet mellan olika erbjudanden och därmed till en prissättning som mer troget återspeglar de faktorer som styr utbud och efterfrågan på marknaden för agenttjänster vid internationella spelar- och tränarövergångar.

154 Samtidigt är regler av i artikel 16.1 b och c FFAR angivet slag visserligen ägnade att leda till ökad avtalsstabilitet, det vill säga att redan ingångna exklusiva representationsavtal faktiskt gäller under den tid som avtalen sträcker sig. Så länge löptiden för ett exklusivt representationsavtal inte är oskäligt lång kan sådana regler dock inte i sig anses utgöra en form av samordning mellan företag som till sin art uppvisar en tillräcklig grad av konkurrensskadlighet.

155 Visserligen kan alla avtal med en viss löptid sägas utgöra hinder för en optimal anpassning av utbud och efterfrågan, men detta måste ju vägas mot att varje ekonomisk aktör har behov av förutsebarhet för att kunna organisera sin verksamhet.

156 Vad gäller det nu aktuella fallet kan följande konstateras. Av ordalydelsen i artikel 12.3 FFAR framgår att ett representationsavtal mellan en enskild person och en agent inte får ha en giltighetstid på mer än två år. För representationsavtal mellan en mottagande eller en överlämnande organisation och en agent gäller dock inte någon längsta giltighetstid, såsom framgår av artikel 12.5 FFAR.

157 Det är alltså inte fråga om regler som kräver att de berörda avtalen ska ha en viss minsta löptid, utan om regler som begränsar den period under vilken en agent kan ta kontakt med och ingå ett nytt avtal med en klient. Vid sådana förhållanden finner EU-domstolen att sådana reglers inverkan på konkurrensen är beroende av den praxis som råder på den relevanta marknaden vad gäller de aktuella avtalens löptid och av denna marknads särdrag. Bedömningen av reglernas inverkan på konkurrensen förutsätter således i princip att det görs en prövning av vilket resultat de leder till.

158 Det ska däremot påpekas att reglerna i artikel 16.1 b och c FFAR endast gäller för agenter med vilka den berörda spelaren, tränaren, centralt ägda och drivna ligan eller klubben inte redan har ingått ett representationsavtal. Agenter som redan är bundna av ett exklusivt representationsavtal behöver inte vänta till dess att det återstår två månader av avtalets löptid om de vill omförhandla avtalsvillkoren eller ingå ett nytt avtal. De aktuella reglerna får därigenom anses ge dessa agenter en fördel i förhållande till agenter som omfattas av förbudet mot kontakttagande och avtalsingående. En sådan fördel kan skapa en obalans mellan utbud och efterfrågan på den berörda marknaden. Vad gäller den nu angivna aspekten av de aktuella reglerna, det vill säga att de inte gäller för agenter som redan är bundna av ett exklusivt representationsavtal, får det därför anses vara befogat att klassificera dem bland de former av samordning mellan företag som till sin art uppvisar en tillräcklig grad av konkurrensskadlighet, vilket innebär att det inte behöver göras någon prövning av vilket resultat de leder till.

– Reglerna om insamling av viss information på en digital plattform som drivs av Fifa och om tillhandahållande av en del av denna information

159 I sin tolkningsfråga har den hänskjutande domstolen i detta avseende hänvisat till två olika regler i FFAR. Den första regeln är den som föreskrivs i artikel 16.2 j leden ii–v och 16.2 k led ii FFAR, vilken ålägger agenter en skyldighet att lämna viss information på en digital plattform som drivs av Fifa. Den andra regeln föreskrivs i artikel 19 FFAR och handlar om information som Fifa ska tillhandahålla till klubbar, centralt ägda och drivna ligor, spelare, tränare och agenter. Det rör sig närmare bestämt om information om namn och kontaktuppgifter för samtliga agenter, information om vilka klienter agenterna representerar, information om de agenttjänster som tillhandahålls varje enskild klient, information om alla former av påföljder som ålagts agenter och klienter samt detaljerad information om samtliga transaktioner där någon eller samtliga parter representerats av agenter, inbegripet uppgift om storleken på agentarvodet.

160 Vad gäller en regel av det slag som föreskrivs i artikel 16.2 j leden ii–v och 16.2 k led ii FFAR, som alltså ålägger agenter att lämna viss information till Fifa, kan det konstateras att den har till syfte att Fifa ska kunna säkerställa efterlevnaden av de materiella bestämmelserna i FFAR. EU-domstolen finner att en regel med denna innebörd vid första anblicken inte i sig kan anses utgöra en konkurrensbegränsning och detta av följande skäl. Fifa bedriver inte verksamhet på någon av de relevanta marknaderna. Med förbehåll för hur Fifa kan komma att lämna ut eller använda den insamlade informationen, kan själva systemet för informationsinsamling således inte anses ha någon inverkan på konkurrenssituationen.

161 Vad gäller en regel av det slag som föreskrivs i artikel 19 FFAR, kan det konstateras att den innebär en skyldighet för Fifa att tillhandahålla och offentliggöra viss insamlad information. Det rör sig bland annat om information om vilka tjänster som varje agent tillhandahåller var och en av sina klienter samt om detaljerad information om samtliga transaktioner där någon eller samtliga parter representerats av agenter, inbegripet uppgift om storleken på agentarvodet. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens kontroll är denna information i praktiken tillgänglig för personer som har ett användarkonto till Fifas plattform. Bland dessa ingår, i princip, klubbar, centralt ägda och drivna ligor, spelare, tränare och agenter med Fifa-licens, det vill säga de olika fysiska och juridiska personer som är verksamma på de aktuella marknaderna.

162 Här bör dock följande nämnas. Transparens mellan ekonomiska aktörer kan, åtminstone på en icke oligopolistisk marknad, visserligen bidra till att öka konkurrensen mellan leverantörerna. För att en marknad ska fungera effektivt måste aktörerna däremot självständigt bestämma hur de ska agera, vilket förutsätter att de svävar i ovisshet åtminstone i fråga om när, i vilken omfattning och hur konkurrenterna kommer att ändra sitt marknadsbeteende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2024, Banco BPN/BIC Português m.fl., C‑298/22, EU:C:2024:638, punkterna 53, 54 och 61).

163 Av EU-domstolens praxis framgår således att ett informationsutbyte i sig kan anses utgöra en form av samordning mellan företag som till sin art är skadlig för den normala konkurrensen. Så kan vara fallet antingen om sammanhanget kring det aktuella informationsutbytet är sådant att den information som delas endast kan leda till att rimligt aktiva och ekonomiskt rationella deltagare i utbytet underförstått intar samma förhållningssätt i fråga om en av konkurrensparametrarna på den relevanta marknaden eller om det aktuella informationsutbytet omfattar dels konfidentiell, dels strategisk information och därigenom i sig kan bidra till att minska den ovan nämnda ovissheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2024, Banco BPN/BIC Português m.fl., C‑298/22, EU:C:2024:638, punkt 62).

164 Med ”konfidentiell information” avses all information som inte redan är känd för alla ekonomiska aktörer som är verksamma på den relevanta marknaden. Med ”strategisk information” avses information – eventuellt i kombination med annan information som redan är känd för deltagarna i ett informationsutbyte – som kan avslöja vilken strategi vissa av deltagarna i utbytet avser att genomföra i fråga om en eller flera av konkurrensparametrarna på den relevanta marknaden (dom av den 29 juli 2024, Banco BPN/BIC Português m.fl., C‑298/22, EU:C:2024:638, punkt 63).

165 Vad gäller det nu aktuella fallet kan följande konstateras. Den information som Fifa enligt artikel 19 FFAR ska tillhandahålla och offentliggöra riktar sig till de olika fysiska och juridiska personer som är verksamma på de aktuella marknaderna, det vill säga marknaden för agenttjänster vid internationella spelar- och tränarövergångar och marknaden för spelar- och tränarrekrytering. Den aktuella informationen torde således inte kunna anses vara konfidentiell på dessa marknader. Vidare avser denna information redan genomförda transaktioner och kan därför i princip inte anses avslöja något om den strategi som de berörda personerna avser att genomföra i fråga om en eller flera av konkurrensparametrarna på nämnda marknader. Detta innebär att informationen i princip inte heller kan anses vara strategisk, i den mening som avses i ovan i punkterna 162–164 angiven rättspraxis, såvida det inte på grund av vissa särdrag som dessa marknader – eller den aktuella branschen som helhet – uppvisar förefaller vara möjligt att med hjälp av sådan information dra slutsatser om de berörda personernas framtida marknadsbeteende, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

166 EU-domstolen övergår nu till att behandla frågan om det i ett sammanhang som det nu aktuella är möjligt att anse att tillhandahållandet av information av ovan nämnt slag skulle kunna leda till att alla rimligt aktiva och ekonomiskt rationella personer med tillgång till sådan information intar ett och samma förhållningssätt i fråga om en av konkurrensparametrarna på den berörda marknaden. I detta avseende ska det påpekas att svaret på denna fråga inte bara beror på vilken typ av information som tillhandahålls på detta sätt, utan även på vilka särdrag som den berörda marknaden uppvisar och, i synnerhet, på hur många företag som är verksamma där.

167 I synnerhet gäller att även om det på en starkt koncentrerad marknad finns risk för att utbyte av information om priser kan leda till hemlig samverkan, så kan tillhandahållandet och offentliggörandet av sådan information på en utspridd marknad med konkurrens mellan flera olika aktörer däremot ha en konkurrensstimulerande verkan.

168 I förevarande fall förefaller den hänskjutande domstolen dock inte anse att de aktuella marknaderna är starkt koncentrerade, vilket det ankommer på den att kontrollera.

169 Detta innebär att även om artikel 19 e FFAR medför en skyldighet för Fifa att tillhandahålla detaljerad information om samtliga transaktioner där någon eller samtliga parter representerats av agenter, inbegripet uppgift om storleken på agentarvodet, så kvarstår det faktum att en sådan skyldighet inte verkar kunna betraktas som en form av samordning mellan företag som till sin art kan anses vara skadlig för den normala konkurrensen. Detta eftersom den aktuella informationen endast avser redan genomförda transaktioner och de berörda marknaderna inte verkar vara starkt koncentrerade, vilket det dock ankommer dock på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

– Slutsats i denna del

170 Av det ovan anförda följer att av de olika kategorier av regler som den hänskjutande domstolen har identifierat i sin tolkningsfråga kan endast två av dem – mot bakgrund av de uppgifter som EU-domstolen har tillgång till och med förbehåll för den hänskjutande domstolens kontroll – anses ha till ”syfte” att begränsa konkurrensen, nämligen följande:

– En regel av i artikel 14.12 a FFAR angivet slag, i den mån den ska förstås så, att en agent som har representerat en spelare eller tränare i samband med en övergångstransaktion – men inte längre gör det när den berörda spelaren eller tränaren, innan det av agenten framförhandlade anställningsavtalet har löpt ut, går över till en annan klubb eller organisation – inte ska ha rätt att erhålla arvode för uppdraget avseende nämnda övergångstransaktion som är upplupet men ännu ej förfallet till betalning, och detta även om agenten inte är inblandad på något sätt i denna nya övergångstransaktion.

– Regler av i artikel 16.1 b och c FFAR angivet slag, vilka innebär ett förbud mot kontakttagande och avtalsingående med en klient som redan är bunden av ett exklusivt representationsavtal med en annan agent under tiden fram till dess att två månader återstår av löptiden av detta avtal, i det att nämnda förbud inte gäller för agenter som redan är bundna av ett exklusivt representationsavtal, vilka därmed inte behöver inte vänta till dess att det återstår två månader av avtalets löptid om de vill omförhandla avtalsvillkoren eller ingå ett nytt avtal.

iii) Bedömningen av huruvida det föreligger ett agerande som har till ”resultat” att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen

171 Med ageranden som har ett konkurrensbegränsande ”resultat” avses varje agerande som inte kan anses ha ett konkurrensbegränsande ”syfte”, under förutsättning att det kan visas att det aktuella agerandet faktiskt eller potentiellt har till resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen, och detta på ett märkbart sätt (dom av den 21 december 2023, Royal Antwerp Football Club, C‑680/21, EU:C:2023:1010, punkt 99 och där angiven rättspraxis).

172 För detta ändamål är det nödvändigt att pröva konkurrenssituationen mot bakgrund av de faktiska förhållanden under vilka konkurrens skulle uppstå om det aktuella avtalet, beslutet av en företagssammanslutning eller samordnade förfarandet inte fanns, genom att definiera den eller de marknader på vilka agerandet kan komma att ha verkningar och därefter beskriva dessa verkningar, oavsett om de är verkliga eller potentiella. Denna prövning innefattar en helhetsbedömning av relevanta omständigheter (dom av den 21 december 2023, Royal Antwerp Football Club, C‑680/21, EU:C:2023:1010, punkt 100 och där angiven rättspraxis).

173 EU-domstolen kan dock inte, i ett mål om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, ta ställning till om det skulle ha rått en högre konkurrensintensitet på marknaden för agenttjänster vid internationella spelar- och tränarövergångar eller på marknaden för spelar- och tränarrekrytering om de aktuella reglerna inte hade funnits. För att kunna göra en sådan bedömning skulle EU-domstolen nämligen med nödvändighet behöva ta hänsyn till faktiska överväganden, vilket är något som faller utanför dess behörighet.

174 Det ankommer därför på den hänskjutande domstolen att vid prövningen av det nationella målet avgöra huruvida de av de i tolkningsfrågan angivna Fifa-reglerna som den har funnit inte har till ”syfte” att begränsa konkurrensen ändå kan anses leda till ett konkurrensbegränsande ”resultat”.

iv) Möjligheten att motivera en åtgärd som eventuellt begränsar konkurrensen genom sitt ”syfte” eller ”resultat”

175 I fall där det konstateras att en åtgärd som ingår i ett avtal mellan företag, i ett beslut av en företagssammanslutning eller i ett samordnat förfarande helt eller delvis har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen, eller att den medför ett sådant resultat, kan denna åtgärd ändå komma att falla utanför det i artikel 101.1 FEUF angivna förbudet mot konkurrensbegränsningar genom syfte eller resultat. Så är fallet om åtgärden omfattas av undantaget i artikel 101.3 FEUF eller, när det gäller samordning som har till resultat att begränsa konkurrensen, om den eftersträvar ett mål av allmänintresse och uppfyller de krav som EU-domstolen uppställt i sin praxis.

– Möjligheten att anse att vissa ageranden faller utanför förbudet i artikel 101.1 FEUF på grund av att de eftersträvar ett mål av allmänintresse

176 Det framgår av EU-domstolens praxis att avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar eller samordnade förfaranden som begränsar handlingsfriheten för de företag som är parter i avtalet eller som är skyldiga att följa beslutet inte nödvändigtvis omfattas av förbudet i artikel 101.1 FEUF. En prövning av det ekonomiska och rättsliga sammanhang i vilket vissa av dessa avtal och vissa av dessa beslut ingår kan nämligen leda till följande slutsatser. För det första kan det komma att anses att avtalet eller beslutet är motiverat på grund av att det eftersträvar ett eller flera legitima mål av allmänintresse som i sig inte är konkurrensbegränsande. För det andra kan det komma att anses att de specifika åtgärder som vidtas för att uppnå dessa mål verkligen är nödvändiga i detta avseende. För det tredje kan det komma att anses att även om det visar sig att det ofrånkomliga resultatet av att dessa medel används är att konkurrensen, åtminstone potentiellt, begränsas eller snedvrids, så är detta ofrånkomliga resultat inte mer långtgående än vad som är nödvändigt för att uppnå nämnda mål och innebär i synnerhet inte att konkurrensen helt sätts ur spel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 183 och där angiven rättspraxis, och dom av den 9 juli 2026, ROGON m.fl., C‑428/23, EU:C:2026:563, punkt 36).

177 Nämnda rättspraxis är dock inte tillämplig när det är fråga om ageranden som ingalunda endast har som ofrånkomligt ”resultat” att konkurrensen, åtminstone potentiellt, begränsas genom att vissa företags handlingsfrihet inskränks, utan är så pass skadliga för konkurrensen att de kan anses ha till ”syfte” att hindra, begränsa eller snedvrida den (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 186, och dom av den 9 juli 2026, ROGON m.fl., C‑428/23, EU:C:2026:563, punkt 37).

178 Graden av konkurrensskadlighet, det vill säga den direkta eller indirekta skada som dessa ageranden kan orsaka användare och konsumenter i mellanled eller slutkonsumenter i de olika berörda sektorerna eller på de olika berörda marknaderna, är nämligen alltför stor för att de ska kunna anses vara motiverade och proportionerliga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2026, CD Tondela m.fl., C‑133/24, EU:C:2026:361, punkt 92).

179 Vad vidare gäller kravet på att nämnda ageranden är nödvändiga och proportionerliga i strikt mening, ska det påpekas att prövningen av huruvida detta krav är uppfyllt, såsom framgår av ovan i punkt 176 angiven rättspraxis, innefattar följande. Först ska avgöras huruvida de konkreta medel som i ett visst fall används för att uppnå ett legitimt mål av allmänintresse är ägnade att säkerställa att detta mål uppnås. Därefter ska bedömas huruvida det är nödvändigt att använda dessa medel för att uppnå nämnda mål, vilket förutsätter att det inte finns andra åtgärder som är lika effektiva för att uppnå detta men som begränsar konkurrensen i mindre utsträckning. Slutligen ska kontrolleras att de begränsande effekterna av de vidtagna åtgärderna inte är oproportionerliga i förhållande till det aktuella målet, i synnerhet genom att de undanröjer all konkurrens på den berörda marknaden (dom av den 30 april 2026, CD Tondela m.fl., C‑133/24, EU:C:2026:361, punkt 98, och dom av den 9 juli 2026, ROGON m.fl., C‑428/23, EU:C:2026:563, punkt 38).

180 Även om det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida de mål som Fifa har anfört för att motivera att de omtvistade reglerna kan uppfylla dessa villkor, vill EU-domstolen ändå göra följande överväganden i syfte att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar.

181 I förevarande fall framgår det av punkt 170 ovan att de regler som den hänskjutande domstolen har hänvisat till i sin tolkningsfråga – med undantag för de två regler som särskilt nämns i denna punkt – i princip inte kan anses ha till ”syfte” att begränsa konkurrensen, vilket innebär att den rättspraxis som anges i punkt 176 ovan skulle kunna vara tillämplig på dem.

182 Fifa har i sina inlagor i första hand har gjort gällande att vissa av de omtvistade reglerna syftar till att avhjälpa vissa marknadsmisslyckanden, däribland följande. Det finns ett problem med informationsasymmetri mellan agenter och klienter. Den omständigheten att förhandlingsfönstret är tidsbegränsat medför att det skapas incitament för så kallade hold-up -strategier. Den omständigheten att agenterna ingår exklusiva representationsavtal med sina klienter ger upphov till så kallade gate keeper -situationer. Det råder brist på transparens när det gäller agentarvoden. EU-domstolen finner dock att de syften som Fifa har hänvisat till inte kan anses utgöra mål av allmänintresse, i den mening som avses i ovan i punkt 176 angiven rättspraxis.

183 På samma sätt som rent ekonomiska skäl inte kan anses utgöra tvingande skäl av allmänintresse som kan motivera en restriktion för en i EUF-fördraget garanterad fri rörlighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 251 och där angiven rättspraxis), gäller nämligen att de mål som kan åberopas av en företagssammanslutning med stöd av ovan i punkt 176 angiven rättspraxis inte heller får vara av rent ekonomisk karaktär.

184 Trots det nu sagda – det vill säga att ett mål av rent ekonomisk karaktär varken kan utgöra ett tvingande skäl av allmänintresse som kan motivera en restriktion för en i EUF-fördraget garanterad fri rörlighet eller åberopas med stöd av ovan i punkt 176 angiven rättspraxis – gäller att den omständigheten att ett regelverk som har införts på grund av ett eller flera ekonomiska skäl inte behöver utesluta att ett sådant regelverk kan vara motiverat, om det av de aktuella skälen framgår att regelverket vid en samlad bedömning får anses eftersträva ett eller flera legitima mål av allmänintresse av icke-ekonomisk natur (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 oktober 2013, Essent m.fl. (C‑105/12–C‑107/12, EU:C:2013:677, punkterna 51, 52 och 57, och dom av den 10 juli 2025, INTERZERO m.fl., C‑254/23, EU:C:2025:569, punkt 123).

185 Om en part gör gällande att det är fråga om ett fall av nyss angivet slag, ankommer det på den behöriga nationella domstolen att göra en bedömning av de ekonomiska skäl som ligger till grund för det aktuella regelverket och att utifrån denna bedömning pröva huruvida detta regelverk verkligen eftersträvar de legitima mål av allmänintresse som det påstås göra (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 oktober 2013, Essent m.fl. (C‑105/12–C‑107/12, EU:C:2013:677, punkterna 57 och 66, och dom av den 10 juli 2025, INTERZERO m.fl., C‑254/23, EU:C:2025:569, punkt 123). I detta sammanhang ankommer det dessutom på den nationella domstolen att kontrollera att det egentliga syftet med de mål som åberopas inte kringgås för att i praktiken tjäna rent ekonomiska ändamål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 2000, Église de scientologie, C‑54/99, EU:C:2000:124, punkt 17, och dom av den 13 juli 2023, Xella Magyarország, C‑106/22, EU:C:2023:568, punkt 66).

186 Det ska även påpekas att samma beviskrav gäller här som för att visa att det är fråga om ett fall som omfattas av ovan i punkt 176 angiven rättspraxis, vilket innebär att det ankommer på den part som åberopar att det aktuella regelverket eftersträvar legitima mål av allmänintresse att genom övertygande argument och bevisning styrka att så är fallet (dom av den 30 april 2026, CD Tondela m.fl., C‑133/24, EU:C:2026:361, punkt 94 och där angiven rättspraxis).

187 I förevarande fall har Fifa även gjort gällande att FFAR – såsom för övrigt framgår av artikel 1.2 i detta regelverk – eftersträvar mål som inte är rent ekonomiska. Bland dessa mål ingår att införa minimikrav i de yrkesmässiga och etiska reglerna för agenter, att skydda klienterna mot att agenterna agerar i strid med de etiska krav som gäller för agentverksamheten, att skydda spelare som saknar erfarenhet av eller kännedom om hur fotbollens transfersystem fungerar och att främja stabilitet i avtalsförhållandena mellan klubbar och spelare och tränare.

188 Av de nu angivna målen utgör de tre första legitima mål av allmänintresse i den mening som avses i ovan i punkt 176 angiven rättspraxis. Dessa mål är även av ett slag som, mot bakgrund av vad som anförts ovan i punkt 81, kan eftersträvas av ett idrottsförbund (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 12 december 1996, Reisebüro Broede, C‑3/95, EU:C:1996:487, punkt 38, och dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 183). Detsamma gäller målet att främja stabilitet i avtalsförhållanden, i den mån det hänför sig till behovet av att säkerställa stabilitet i spelartruppen under en och samma säsong (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, FIFA, C‑650/22, EU:C:2024:824, punkterna 100–102, och dom av den 30 april 2026, CD Tondela m.fl., C‑133/24, EU:C:2026:361, punkt 96).

189 EU-domstolen konstaterar, i likhet med vad den hänskjutande domstolen har påpekat, att mål av nu angivet slag visserligen inte är direkt knutna till anordnandet av idrottstävlingar. Denna omständighet är dock inte relevant för tillämpningen av ovan i punkt 176 angiven rättspraxis, eftersom denna inte gäller specifikt för idrott (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 19 februari 2002, Wouters m.fl., C‑309/99, EU:C:2002:98, punkterna 97–110).

190 Det ankommer dock på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida det aktuella regelverket verkligen eftersträvar mål av det slag som anges i punkt 187 ovan och huruvida de åberopade målen inte kringgås för att i praktiken tjäna rent ekonomiska ändamål

191 Om det skulle visa sig att så är fallet, ankommer det på den hänskjutande domstolen att för varje regel som är aktuell i det nationella målet avgöra huruvida den är ägnad att uppnå något av de av Fifa åberopade målen och huruvida den är nödvändig för att uppnå det aktuella målet. EU-domstolen anser dock att det är lämpligt att ge den hänskjutande domstolen vägledning för denna bedömning.

192 I detta avseende kan det först konstateras att regler om begränsning av möjligheten till flerpartsrepresentation av det slag som anges i artikel 12.8–12.10 FFAR framstår som ägnade att uppnå det legitima mål av allmänintresse som Fifa har åberopat, nämligen att skydda klienterna mot att agenterna agerar i strid med de etiska krav som gäller för agentverksamheten. Nämnda regler minskar nämligen risken för sådant agerande genom att de begränsar antalet situationer där en agent kan hamna i en intressekonflikt.

193 Vidare kan det konstateras att Fifa visserligen skulle ha kunnat vidta andra, mindre konkurrensbegränsande, åtgärder för att uppnå det aktuella målet, såsom att ålägga agenterna skyldigheter i fråga om transparens eller information, eller krav på att inhämta de berörda parternas skriftliga samtycke. Handlingarna i målet vid EU-domstolen ger dock inte vid handen att åtgärder av det slaget skulle ha varit lika effektiva för att på ett lika bra sätt skydda agenternas klienter mot risken för intressekonflikter. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida Fifa inte skulle ha kunnat vidta andra, mindre konkurrensbegränsande, åtgärder som lika effektivt hade kunnat uppnå detta mål.

194 Slutligen finner EU-domstolen att de i tolkningsfrågan angivna reglerna om begränsning av möjligheten till flerpartsrepresentation inte förefaller vara av sådan art att de kan ge upphov till konkurrensbegränsande effekter som inte står i proportion till det eftersträvade målet (se punkt 192 ovan). Reglerna i artikel 12.8–12.10 FFAR innebär nämligen att informerat samtycke från de berörda parterna krävs i fall där de potentiella intressekonflikterna är mindre allvarliga. Det handlar bland annat om de intressekonflikter som skulle kunna uppstå mellan å ena sidan spelare eller tränare och å andra sidan mottagande organisationer. Ett uttryckligt förbud mot flerpartsrepresentation föreskrivs endast för fall där det är uppenbart att det föreligger en intressekonflikt. Det handlar här bland annat om fall där en agent inom ramen för en samma transaktion representerar både berörd spelare eller tränare och avlämnande organisation, eller både avlämnande och mottagande organisation. Det kan också vara fall där agenten har för avsikt att representera samtliga parter i en och samma transaktion.

195 Det nu sagda innebär följande. I den mån den hänskjutande domstolen konstaterar att målet att skydda klienterna mot intressekonflikter som kan uppstå i samband med agentrepresentation inte hade kunnat uppnås på ett lika effektivt sätt med andra, mindre konkurrensbegränsande, medel, får regler av i artikel 12.8–12.10 FFAR angivet slag, vilka syftar till att begränsa möjligheten till flerpartsrepresentation, anses kunna omfattas av den rättspraxis som anges i punkt 176 ovan.

196 EU-domstolen övergår nu till att behandla reglerna om det arvode som en agent kan ta ut för ett uppdrag avseende rekrytering av en spelare eller tränare, och i synnerhet den i artikel 15.2 FFAR angivna regeln om ett dynamiskt arvodestak. Fifa har här i första hand gjort gällande att det mål som eftersträvas med dessa regler är att avhjälpa vissa marknadsmisslyckanden, däribland de som anges i punkt 182 ovan. Uttryckt på detta sätt framstår ett mål av det slaget som rent ekonomiskt, vilket innebär att det inte i sig kan anses utgöra skäl att tillämpa den rättspraxis som anges i punkt 176 ovan.

197 Av de yttranden som Fifa avgett i förevarande mål framgår dock att förbundet även har gjort gällande att dessa regler eftersträvar vissa av de mål som avses i artikel 1.2 FFAR, däribland målet att skydda klienterna mot att agenterna agerar i strid med de etiska krav som gäller för agentverksamheten och målet att skydda spelare som saknar erfarenhet av eller kännedom om hur fotbollens transfersystem fungerar. Dessa mål har redan konstaterats (se punkt 188 ovan) utgöra legitima mål av allmänintresse – i den mening som avses i ovan i punkt 176 angiven rättspraxis – som kan eftersträvas av ett idrottsförbund.

198 Som redan nämnts ankommer det på den hänskjutande domstolen att kontrollera att reglerna vid en samlad bedömning faktiskt kan anses eftersträva de nyss angivna målen och att dessa mål inte kringgås för att i praktiken tjäna rent ekonomiska ändamål. EU-domstolen vill dock göra följande påpekande beträffande de olika regler som det nu är fråga om.

199 Den första regeln som ska tas upp är den i artikel 15.2 FFAR angivna regeln om ett dynamiskt arvodestak och den andra är den i artikel 15.1 FFAR angivna regeln om förbud för agenter som representerar en enskild person vid en övergång från en klubb (eller organisation) till en annan att avtala om sitt arvode på annat sätt än uteslutande på grundval av den berörda personens ersättning. Den tredje regeln som ska tas upp är den artikel 14.7 FFAR angivna regeln om att storleken på arvodet ska fastställas på grundval av den ersättning som faktiskt utbetalas till den berörda personen. EU-domstolen finner att samtliga dessa regler får anses vara av det slaget att de kan uppnå åtminstone ett av de åberopade legitima målen av allmänt intresse, nämligen målet att skydda klienterna mot att agenterna agerar i strid med de etiska krav som gäller för agentverksamheten. Dessa tre regler kan nämligen bidra till att förhindra att det uppstår situationer där agenterna ges incitament att agera i ett annat intresse än deras klienters intresse. Regler av detta slag kan därmed även bidra till att minska risken för att agenterna hamnar i en intressekonfliktsituation.

200 EU-domstolen gör samma bedömning när det gäller följande regler. Den i artikel 14.10 FFAR angivna regeln om förbud för en mottagande klubb (eller organisation) att betala ut mer än 50 procent av det totala agentarvode som ska utgå. Den i artikel 14.2 och 14.3 FFAR angivna regeln om förbud för tredje part att betala det agentarvode som ska utgå. Den i artikel 16.3 e FFAR – jämförd med artikel 18b RSTP – angivna regeln om förbud för en agent att, i samband med en transaktion avseende en enskild persons övergång från en klubb (eller organisation) till en annan, ta emot betalning av arvode eller del av arvode, eller att till en annan agent betala arvode eller del av arvode, som beräknats på grundval av den mottagande klubbens (eller organisationens) övergångsersättning vid en framtida övergång av den berörda personen.

201 Därefter ska EU-domstolen behandla den i artikel 15.3 och 15.4 FFAR angivna regeln, som innebär att om en agent eller en anknuten fotbollsagent inom en period av 24 månader före eller efter en transaktion tillhandahåller andra typer av tjänster till en klient som är part i den aktuella transaktionen, ska dessa tjänster, om inte motsatsen bevisas, betraktas som en del av i samband med transaktionen tillhandahållna agenttjänster. Syftet med den däri uppställda presumtionen är att förhindra att regeln om ett dynamiskt arvodestak kringgås. En sådan regel får således anses eftersträva samma mål som regeln om ett dynamiskt arvodestak, däribland målet att skydda klienterna mot att agenterna agerar i strid med de etiska krav som gäller för agentverksamheten, och att den åtminstone är ägnad att uppnå det sistnämnda målet.

202 I den mån den hänskjutande domstolen konstaterar att dessa olika regler om agentarvode vid en samlad bedömning faktiskt kan anses eftersträva de mål som anges i punkt 197 ovan och att dessa mål inte kringgås för att i praktiken tjäna rent ekonomiska ändamål, ankommer det därefter på denna domstol att pröva huruvida dessa mål hade kunnat uppnås på ett lika effektivt sätt med andra, mindre konkurrensbegränsande, medel.

203 Slutligen ankommer det även på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida regler av det nu aktuella slaget kan ge upphov till oproportionerliga konkurrensbegränsande effekter.

204 Här ska särskilt nämnas regeln om ett dynamiskt arvodestak, som är den arvodesregel som den hänskjutande domstolen i sin tolkningsfråga i första hand har hänvisat till som den potentiellt sett mest skadliga för konkurrensen. Regeln innebär att högsta tillåtna arvode beräknas som en procentandel av antingen den berörda spelarens eller tränarens årliga ersättning (i fall där agenten representerar denna person eller den mottagande organisationen) eller den övergångsersättning som den mottagande organisationen betalar till den överlämnande organisationen (i fall där agenten representerar den överlämnande organisation). En sådan regel innebär således att de berörda aktörerna fortfarande har möjlighet att konkurrera både med priset och med andra relevanta konkurrensparametrar, såsom kvaliteten på de tillhandahållna tjänsterna eller innovation. Vidare framgår det inte av handlingarna i målet vid EU-domstolen att regeln medför en begränsning av storleken på det arvode som en agent kan ta ut för andra typer av tjänster än dem som tillhandahålls i samband med en övergångstransaktion, under förutsättning att agenten kan motbevisa den ovan nämnda presumtionen i artikel 15.3 och 15.4 FFAR.

205 Vad sedan gäller den i artikel 14.2 och 14.3 FFAR angivna regeln om förbud för en tredje part att för den berörda spelarens eller tränarens räkning betala det arvode som ska utgå enligt agentavtalet, har den hänskjutande domstolen i detta sammanhang särskilt framhållit att denna regel medför att de berörda spelarna och tränarna går miste om fördelen att inte själva behöva betala agentarvodet. EU-domstolen kan dock inte se att denna omständighet innebär att regelns inverkan på konkurrensen ska anses vara oproportionerlig i förhållande till det eftersträvade målet, vilket enligt Fifa alltså är att skydda klienterna mot att agenterna agerar i strid med de etiska krav som gäller för agentverksamheten. Detta eftersom regeln mycket väl kan ha den effekten att spelar- eller tränaragenter avhålls från att agera i den arvodesbetalande aktörens intresse på bekostnad av klienternas intressen. En sådan intressekonflikt skulle ju kunna få betydligt större konsekvenser för klienterna än att de själva tvingas ombesörja betalningen av agentarvodet.

206 Det ankommer dock på den hänskjutande domstolen att kontrollera att de regler som nämns i de två föregående punkterna, liksom de övriga arvodesreglerna i FFAR, uppfyller samtliga ovan i punkt 176 angivna krav.

207 Sedan detta klargjorts övergår EU-domstolen nu till att behandla de i artikel 5.1 a ii) och iii) FFAR angivna reglerna om licensiering av agenter, i den mån dessa regler uppställer som krav för beviljande av agentlicens att den som ansöker om licensiering inte har varit föremål för någon av de straffrättsliga eller disciplinära åtgärder som anges där. Av begäran om förhandsavgörande framgår att dessa regler har till syfte att fastställa etiska minimistandarder för agentyrket och att skydda spelare och tränare, särskilt de som befinner sig i början av karriären, mot otillbörligt agerande från agenternas sida. Dessa legitima mål av allmänintresse får de aktuella reglerna anses vara ägnade att uppnå.

208 Det ankommer dock på den hänskjutande domstolen att på grundval av allt som framkommit i det nationella målet bedöma huruvida det hade varit möjligt att uppnå samma skyddsnivå med hjälp av åtgärder som vore lika effektiva men mindre konkurrensbegränsande och huruvida de konkurrensbegränsande effekterna av de vidtagna åtgärderna kan anses vara oproportionerliga i förhållande till ett sådant mål, i synnerhet på grund av att de undanröjer all konkurrens på den berörda marknaden.

209 Vad sedan gäller reglerna om licensiering av agenter kan det konstateras att de uppställer som krav för att den som ansöker om en Fifa-licens ska få sin ansökan godkänd, eller för att en licensierad agent ska få behålla sin licens, att den berörda personen underkastar sig dels Fifas regler och i andra hand schweizisk lag, dels Fifas, medlemsförbundens och CAS behörighet. Regler med denna innebörd får anses vara motiverade av det mål som de enligt Fifa syftar till att uppnå, nämligen att säkerställa en högre skyddsnivå för agenternas klienter och för agenterna själva, och detta bland annat genom att tillhandahålla dem ett enhetligt regelverk som gäller över världen och är underställt prövning av en enda beslutande instans.

210 Kravet om att licenssökande och licensinnehavare måste förbinda sig att följa Fifas regler kan dessutom anses innebära att den aktuella regeln syftar till att säkerställa transfersystemets och, mer allmänt, idrottstävlingarnas integritet. Ett sådant mål får anses utgöra ett legitimt mål av allmänintresse enligt ovan i punkt 176 angiven rättspraxis.

211 Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida kravet på att agenterna ska underkasta sig Fifas regler och i andra hand schweizisk lag samt Fifas, medlemsförbundens och CAS behörighet är ägnat att medföra konkurrensbegränsande effekter som inte står i proportion till detta legitima mål.

212 Vad däremot gäller reglerna om så kallat kontakttagande i artikel 16.1 b och c FFAR finner EU-domstolen att dessa regler inte förefaller kunna motiveras av det mål som de enligt Fifa syftar till att uppnå. Det enda mål som inte är av rent ekonomisk natur som Fifa har framhållit i sina inlagor är nämligen att den aktuella regeln syftar till att inrätta en tydlig tidsfrist inom vilken en agent kan ta kontakt med och ingå ett representationsavtal med en spelare och inom vilken spelarna kan välja vilken agent de vill ska representera dem. Även om ett mål av det slaget skulle kunna betraktas som ett legitimt mål av allmänintresse, kan det inte anses att det aktuella målet eftersträvas på ett konsekvent sätt. Av det redan sagda i punkt 158 ovan framgår nämligen att denna regel inte gäller för agenter som redan är bundna av ett exklusivt representationsavtal.

213 Slutligen ska EU-domstolen behandla reglerna om skyldighet för agenter att lämna viss information till Fifa och till andra personer som har att tillämpa FFAR (artikel 16.2 j leden ii–v och 16.2 k led ii samt artikel 19 a–d FFAR). I detta avseende kan det konstateras att FFAR som regelverk eftersträvar vissa legitima mål av allmänintresse. I så motto kan nämnda regler således anses vara en del av de medel som används för att uppnå mål av ovan i punkt 187 angivet slag.

214 De nu aktuella reglerna om informationsplikt framstår även som ägnade att uppnå nyss nämnda mål i den mån de syftar till att Fifa ska kunna kontrollera att FFAR följs och att de som detta regelverk riktar sig till ska kunna följa det.

215 Vad gäller den information som avses i artikel 16.2 j leden ii–v och 16.2 k led ii samt artikel 19 a–d FFAR ska dessutom följande påpekas. Handlingarna i målet vid EU-domstolen ger inte vid handen att de mål som eftersträvas med dessa regler skulle kunna uppnås lika effektivt med andra typer av åtgärder. Inte heller förefaller tillhandahållandet av denna information vara något som i sig skulle kunna vara ägnat att ha en oproportionerlig inverkan på konkurrensen. Det ankommer dock på den hänskjutande domstolen att pröva dessa två aspekter mot bakgrund av den samlade bevisning som åberopats i det nationella målet.

216 Vad däremot gäller den information som avses i artikel 19 e FFAR, ska det påpekas att denna regel är synnerligen vitt formulerad, i det att den avser ”uppgift om samtliga transaktioner där någon eller samtliga parter har representerats av fotbollsagenter”. Regeln lämnar därför i alltför hög grad möjligheten öppen att den begärda informationen inte är nödvändig för att uppnå målet att säkerställa en korrekt tillämpning av FFAR.

217 I synnerhet framstår det som att genomförandet av en sådan regel är ägnat att göra det möjligt för konkurrenterna att få kännedom om storleken på de arvoden som betalas till agenter. I detta avseende gäller dock att även om en viss pristransparens krävs för att agenter som vill ta kontakt med nya klienter ska kunna lämna konkurrenskraftiga priserbjudanden, så skulle en tillräcklig åtgärd för att uppnå detta mål kunna vara att Fifa tillhandahåller anonymiserade uppgifter, såsom uppgifter om prisspridningen bland samtliga agenter i förhållande till genomsnittspriserna.

218 Av det ovan anförda drar EU-domstolen den slutsatsen att de enda regler som förefaller kunna omfattas av den rättspraxis som anges i punkt 176 ovan är regler av det slag som föreskrivs i artikel 16.2 j leden ii–v och 16.2 k led ii samt artikel 19 a–d FFAR, medan denna rättspraxis däremot inte kan anses omfatta en regel av i artikel 19 e FFAR angivet slag.

– Huruvida artikel 101.3 FEUF eventuellt kan tillämpas på vissa typer av ageranden

219 Av artikel 101.3 FEUF framgår att ett avtal, ett beslut av en företagssammanslutning eller ett samordnat förfarande som strider mot artikel 101.1 FEUF, oavsett om det har till syfte eller resultat att begränsa konkurrensen, kan omfattas av ett undantag, under förutsättning att de fyra kumulativa villkor som uppställs i bestämmelsen för att ett undantag ska beviljas är uppfyllda.

220 Såsom framgår av själva ordalydelsen i artikel 101.3 FEUF rör det sig om följande villkor. För det första ska det aktuella avtalet mellan företag, beslutet av en företagssammanslutning eller samordnade förfarandet bidra antingen till att förbättra produktionen eller distributionen av de berörda varorna eller tjänsterna eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande. För det andra måste det visas att användarna tillförsäkras en skälig andel av den ekonomiska vinst som uppnås genom dessa effektivitetsvinster. För det tredje får det aktuella avtalet, beslutet eller samordnade förfarandet inte ålägga de deltagande företagen begränsningar som inte är oundgängliga för att uppnå sådana effektivitetsvinster. För det fjärde får avtalet, beslutet eller förfarandet inte ge de deltagande företagen möjlighet att helt sätta den effektiva konkurrensen ur spel för en väsentlig del av de berörda varorna eller tjänsterna.

221 Det första villkoret innebär alltså att det med en tillräcklig grad av sannolikhet måste kunna visas att det aktuella avtalet mellan företag, beslutet av en företagssammanslutning eller samordnade förfarandet gör det möjligt att uppnå effektivitetsvinster (dom av den 4 oktober 2024, FIFA, C‑650/22, EU:C:2024:824, punkt 154).

222 I detta avseende framgår det av fast rättspraxis att kravet på att det aktuella avtalet, beslutet eller samordnade förfarandet ska göra det möjligt att uppnå effektivitetsvinster innebär att det ska vara fråga om betydande fördelar som de deltagande företagen objektivt sett därigenom kan uppnå. Härmed avses således inte varje fördel som det aktuella avtalet, beslutet eller samordnade förfarandet medför för nämnda företag i deras ekonomiska verksamhet. För att detta första villkor ska anses vara uppfyllt är det inte bara nödvändigt att styrka att dessa effektivitetsvinster verkligen föreligger och hur omfattande de är, utan även att de kan kompensera för de nackdelar som det aktuella avtalet, beslutet eller förfarandet medför för konkurrensen (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 192 och där angiven rättspraxis).

223 Sådana effektivitetsvinster ska vara kvantifierbara (se dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 196). Med detta avses att det måste vara möjligt att med hjälp av en bedömningsskala väga dessa vinster mot vad som i det aktuella sammanhanget framkommit om konkurrensskadlighet orsakad av den form av samordning som kan hänföras till det aktuella avtalet, beslutet eller samordnade förfarandet på grund av dess särdrag, eller mot de konkreta eller potentiella konkurrensbegränsande effekter som avtalet, beslutet eller förfarandet har.

224 I det nationella målet skulle den omständigheten att de aktuella reglerna begränsar agenternas möjligheter att dra nytta av vissa marknadsmisslyckanden kunna anses innebära att det finns effektivitetsvinster att göra på marknaden för agenttjänster vid internationella spelar- och tränarövergångar eller på marknaden för spelar- och tränarrekrytering. Korrigering av marknadsmisslyckanden kan nämligen i princip ge upphov till ekonomiska effektivitetsvinster av ovan nämnt slag. Detta är dock en fråga som det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva utifrån en helhetsbedömning av ovan i punkterna 219–223 angivna krav.

225 Det andra villkor som det erinrats om i punkt 220 ovan innebär att det måste kunna visas att de effektivitetsvinster som kan uppnås genom det aktuella avtalet, beslutet eller samordnade förfarandet är fördelaktiga för samtliga användare – oavsett om det är fråga om näringsidkare, konsumenter i mellanliggande led eller slutkonsumenter – inom de olika berörda sektorerna eller på de berörda marknaderna (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 193).

226 I detta avseende ska följande påpekas. I den mån begreppet ”samtliga användare” förutsätter att det görs en bedömning av huruvida det finns effektivitetsvinster att göra, ska detta andra villkor förstås på så sätt att det inte nödvändigtvis innebär ett krav på att varje potentiell användare av de berörda varorna eller tjänsterna får nytta av dessa vinster på exakt samma sätt, eller ens ett krav på individuell nytta. Detta gäller dock under förutsättning att samtliga användare, betraktade som ett kollektiv, tillförsäkras en skälig andel av den ekonomiska vinst som uppnås genom de aktuella effektivitetsvinsterna.

227 Det tredje villkor som det erinrats om i punkt 218 ovan innebär att det aktuella agerandet ska vara oundgängligt eller nödvändigt. Detta förutsätter att det görs en bedömning och en jämförelse mellan effekterna av det aktuella agerandet respektive av praktiskt tänkbara alternativa åtgärder, i syfte att avgöra huruvida de förväntade effektivitetsvinsterna av nämnda agerande kan uppnås genom andra, mindre konkurrensbegränsande, åtgärder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 197 och där angiven rättspraxis, och dom av den 4 oktober 2024, FIFA, C‑650/22, EU:C:2024:824, punkt 156).

228 Det fjärde villkor som det erinras om i punkt 218 ovan innebär att det vid prövningen av om detta villkor är uppfyllt i ett enskilt fall ska göras en undersökning av de kvantitativa och kvalitativa faktorer som är kännetecknande för hur konkurrensen fungerar inom de berörda sektorerna eller på de berörda marknaderna. Detta i syfte att avgöra om det aktuella avtalet, beslutet eller samordnade förfarandet ger de deltagande företagen möjlighet att helt sätta den effektiva konkurrensen ur spel för en väsentlig del av de berörda varorna eller tjänsterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 198).

229 Det räcker med att ett av dessa fyra kumulativa villkor inte är uppfyllt för att det ska kunna slås fast att det aktuella agerandet inte kan omfattas av undantaget i artikel 101.3 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 208 och där angiven rättspraxis, och dom av den 4 oktober 2024, FIFA, C‑650/22, EU:C:2024:824, punkt 155).

230 Om en part, det vill säga ett företag eller en företagssammanslutning, gör gällande att dess agerande omfattas av undantaget i nämnda bestämmelse, ankommer det på denna part att genom övertygande argument och bevisning visa att samtliga villkor som krävs för detta är uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2009, GlaxoSmithKline Services m.fl./kommissionen m.fl., C‑501/06 P, C‑513/06 P, C‑515/06 P och C‑519/06 P, EU:C:2009:610, punkt 82).

231 Om de argument och den bevisning som åberopas av nämnda part är av sådant slag att det ankommer på motparten att anföra övertygande motbevisning, och denne inte gör detta, är det tillåtet att anse att den part som åberopar artikel 101.3 FEUF har uppfyllt sin bevisbörda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 191).

232 Överfört på det nu aktuella nationella målet innebär det sagda följande. Om Fifa vill utverka att den hänskjutande domstolen fastställer att det i målet aktuella agerandet från Fifas sida omfattas av undantaget i artikel 101.3 FEUF, ankommer det på förbundet att genom övertygande argument och bevisning visa att antagandet av FFAR har genererat potentiella kvalitativa eller kvantitativa effektivitetsvinster på de marknader som berörs av agenttjänster, och att dessa effektivitetsvinster är av sådant slag att de uppväger samtliga negativa effekter för konsumenterna av de omtvistade reglerna i FFAR, även om dessa regler skulle anses ha till ”syfte” eller ”resultat” att begränsa konkurrensen.

233 Här ska dock erinras om det som konstaterats ovan (se punkt 158) i fråga om en regel av det slag som anges i artikel 16.1 b och c FFAR, nämligen att det i denna regel angivna förbudet för agenter att ta kontakt med eller ingå ett representationsavtal med en klient som redan är bunden av ett exklusivt representationsavtal med en annan agent inte gäller för agenter som redan är bundna av ett exklusivt representationsavtal. EU-domstolen finner att en sådan regel därmed ger dessa agenter en otillbörlig fördel. Den aktuella regeln torde således inte kunna anses uppfylla det första av de i artikel 101.3 FEUF angivna kumulativa villkoren, eftersom den inte kan anses medföra några som helst effektivitetsvinster.

234 Av det ovan anförda följer därmed att artikel 101 FEUF ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för ett internationellt idrottsförbunds regelverk som reglerar idrottsagenters verksamhet, i den mån detta regelverk har följande verkningar. Kraven enligt regelverket medför konkurrensbegränsningar, antingen genom sitt syfte eller genom sitt resultat, och dessa begränsningar kan varken anses uppfylla de i artikel 101.3 FEUF angivna rekvisiten för att undantas från förbudet i artikel 101.1 FEUF eller – när det gäller krav som har till resultat att begränsa konkurrensen – eftersträva ett legitimt mål av allmänintresse, i förhållande till vilket det framstår som lämpligt, nödvändigt och proportionerligt i strikt mening.

b) Prövning av den del av tolkningsfrågan som avser tolkningen av artikel 102 FEUF

235 Det ska inledningsvis erinras om att artiklarna 101 och 102 FEUF ska tolkas och tillämpas på ett konsekvent sätt, dock med beaktande av de särdrag som kännetecknar respektive artikel (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 119).

236 Av artikel 102 FEUF framgår att det är oförenligt med den inre marknaden, och därmed förbjudet, med alla former av agerande som kan tillskrivas ett eller flera företag med en dominerande ställning på den inre marknaden eller inom en väsentlig del av denna, i den mån det aktuella agerandet kan påverka handeln mellan medlemsstater och utgör missbruk av dominerande ställning.

1) Rekvisitet om att det aktuella agerandet ska kunna tillskrivas ett eller flera företag

237 I förevarande fall är det utrett att FFAR antogs enbart av Fifa. EU-domstolen har visserligen tidigare slagit fast att Fifa ska anses utgöra en företagssammanslutning vid tillämpning av artikel 101.1 FEUF. Detta utesluter dock inte att Fifa, vid tillämpning av artikel 102 FEUF, kan anses utgöra ett ”företag”.

238 Det kan nämligen konstateras att Fifa även eftersträvar sina egna mål och att detta föranleder förbundet att vara verksamt på ett antal marknader, såsom marknaden för anordnande av idrottstävlingar samt marknaden för biljettförsäljning till idrottsevenemang, marknaden för överlåtelse av tv-rättigheter, marknaden för försäljning av mediepartnerskap, marknaden för sponsring eller marknaden för försäljning av licenser för utnyttjande av immateriella rättigheter. Av detta drar EU-domstolen slutsatsen att Fifa kan anses utgöra ett ”företag” vid tillämpning av artikel 102 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 115).

2) Rekvisitet om dominerande ställning på den inre marknaden eller inom en väsentlig del av denna

239 Med ”dominerande ställning” avses enligt fast rättspraxis att ett eller flera företag har en ekonomisk maktställning som är så stark att den kan användas för att förhindra att det råder effektiv konkurrens på en eller flera relevanta marknader, även på andra marknader än den där den ekonomiska maktställningen har byggts upp, och detta genom att denna ställning ger företaget eller företagen möjlighet att i betydande omfattning agera oberoende i förhållande till sina konkurrenter och till sina kunder samt, i slutändan, till konsumenterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2012, European Superleague Company, C‑457/10, EU:C:2012:770, punkt 175).

240 Att ett företag har en sådan ekonomisk maktställning på en viss marknad kan bland annat bero på att företaget har befogenheter i fråga om reglering, tillsyn och sanktioner som omfattar en betydande del av en eller flera relevanta marknader (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 137).

241 I förevarande fall är följande utrett. Fifa är fotbollens världsorganisation och är strukturerad som en paraplyorganisation som omfattar dels regionala konfederationer, dels nationella medlemsförbund. På grund av de regleringsbefogenheter som Fifa har enligt sina stadgar kan förbundet i praktiken utöva dessa befogenheter med avseende på huvuddelen av den ekonomiska verksamhet som är knuten till fotbollen, och därmed på de relevanta marknaderna. Detta innebär i sin tur att Fifa kan använda sina regleringsbefogenheter för att förhindra att det råder effektiv konkurrens på dessa marknader.

242 Det är här visserligen inte fråga om omständigheter av det slag som var föremål för prövning i domen av den 1 juli 2008, MOTOE (C‑49/07, EU:C:2008:376), och domen av den 21 december 2023, European Superleague Company (C‑333/21, EU:C:2023:1011), eftersom Fifa inte självt uppträder som aktör på de relevanta marknaderna, och i synnerhet inte på de marknader som främst kan påverkas av FFAR, det vill säga marknaden för agenttjänster vid internationella spelar- och tränarövergångar och marknaden för rekrytering av professionella spelare eller tränare.

243 EU-domstolen konstaterar dock, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkt 137 i sitt förslag till avgörande, att denna omständighet inte hindrar att Fifa har befogenhet att fastställa på vilka villkor företag kan få tillträde till marknaden för agenttjänster vid internationella spelar- och tränarövergångar och marknaden för rekrytering av professionella spelare eller tränare.

244 Av det nu anförda kan den slutsatsen dras att Fifa har en dominerande ställning, i den mening som avses i artikel 102 FEUF, på de olika marknader på vilka den utövar befogenheter i fråga om reglering, tillsyn och sanktioner, däribland på de marknader som kan påverkas av tillämpningen av FFAR.

3) Rekvisitet om inverkan på handeln mellan medlemsstater

245 Begreppet inverkan på handeln mellan medlemsstater är gemensamt för artiklarna 101 och 102 FEUF, och eftersom det i punkt 95 ovan har konstaterats att detta rekvisit är uppfyllt vad gäller tillämpningen av artikel 101 FEUF får det därmed anses vara uppfyllt även vad gäller tillämpningen av artikel 102 FEUF.

4) Rekvisitet om missbruk av dominerande ställning

246 Enligt fast rättspraxis syftar artikel 102 FEUF till att förhindra att konkurrensen begränsas till nackdel för allmänintresset samt de enskilda företagens och konsumenternas intressen. Detta genom att beivra ageranden från företag med dominerande ställning som begränsar pris- och prestationskonkurrens ( competition on the merits ), och som därmed kan leda till direkt skada för konsumenterna, eller ageranden som hindrar eller snedvrider konkurrensen och därmed kan orsaka konsumenterna indirekt skada (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 124 och där angiven rättspraxis).

247 Företag med dominerande ställning, oberoende av orsakerna till att de har en sådan ställning, har dock ett särskilt ansvar att inte agera på ett sätt som inverkar skadligt på en effektiv och icke snedvriden konkurrens inom den inre marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2022, Servizio Elettrico Nazionale m.fl., C‑377/20, EU:C:2022:379, punkt 74).

248 Det är fråga om sådant missbruk av dominerande ställning om de aktuella företagen använder andra metoder än sådana som räknas till pris- och prestationskonkurrens mellan företag, och detta agerande gör att det inte går att upprätthålla eller utveckla den konkurrens som råder på marknaden (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 125 och där angiven rättspraxis).

249 Artikel 102 FEUF syftar däremot varken till att hindra företag från att på egna meriter skaffa sig en dominerande ställning på en eller flera marknader eller till att förhindra att mindre effektiva konkurrenter till företag med dominerande ställning slås ut från marknaden (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 126 och där angiven rättspraxis).

250 Tvärtom kan pris- och prestationskonkurrens per definition leda till utslagning eller marginalisering av konkurrenter som är mindre effektiva och därmed mindre intressanta för konsumenterna vad beträffar bland annat pris, produktion, urval, kvalitet eller innovation (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 127 och där angiven rättspraxis).

251 Det finns vidare skäl att särskilt framhålla att även om artikel 102 FEUF ålägger företag med dominerande ställning ett särskilt ansvar att inte agera på ett sätt som inverkar skadligt på en effektiv och icke snedvriden konkurrens inom den inre marknaden, så innebär detta inte att den förbjuder själva förekomsten av dominerande ställning, utan endast missbruk av sådan ställning (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 128 och där angiven rättspraxis).

252 För att kunna visa att ett visst agerande ska anses utgöra ”missbruk av en dominerande ställning” kan olika analysramar behöva användas beroende på vilken typ av agerande det är fråga om i det enskilda fallet. Prövningen av denna fråga ska dock alltid göras utifrån en helhetsbedömning av de faktiska omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet (dom av den 21 december 2023 i mål C‑333/21, European Superleague Company, EU:C:2023:1011, punkt 130 och där angiven rättspraxis).

253 När det gäller frågan vilka typer av agerande som kan anses utgöra missbruk av dominerande ställning, ska det påpekas att detta inte bara omfattar ageranden av den typ som brukar kallas för ”utestängande missbruk”, det vill säga ageranden som kan leda till utestängning av konkurrenter från en eller flera berörda marknader och som innefattar användning av andra medel än de som hör till en pris- och prestationskonkurrens (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 129), utan även ageranden av den typ som brukar kallas för ”exploaterande missbruk”. Med detta avses att ett företag missbrukar sin dominerande ställning på en marknad till nackdel för företagets kunder eller leverantörer och, i slutändan, även för konsumenterna, och detta genom att tillämpa villkor (affärsvillkor, prisvillkor eller andra villkor) av ett slag som företaget inte skulle ha tillämpat om det hade rått en normal och tillräckligt effektiv konkurrens (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 februari 1978, United Brands och United Brands Continentaal/kommissionen, 27/76, EU:C:1978:22, punkt 249, och dom av den 14 september 2017, Autortiesību un komunicēšanās konsultāciju aģentūra/Latvijas Autoru apvienība, C‑177/16, EU:C:2017:689, punkt 35).

254 Vad gäller det nu aktuella fallet kan följande konstateras. FT och RRC Sports har i det nationella målet gjort gällande att de regler i FFAR som den hänskjutande domstolen har hänvisat till i sin tolkningsfråga har både utestängningseffekter och exploaterande effekter på marknaden för agenttjänster vid internationella spelar- och tränarövergångar och på marknaden för spelar- och tränarrekrytering.

255 De har till utveckling av detta anfört följande. De aktuella reglerna innebär att tillträdet till den förstnämnda marknaden begränsas inte bara för agenter, utan även för spelare, tränare, klubbar och centralt ägda och drivna ligor. För agenter som redan är verksamma på denna marknad innebär reglerna en begränsning av deras möjligheter att konkurrera på ett effektivt sätt. På samma sätt begränsar reglerna klubbarnas konkurrensmöjligheter på marknaden för spelar- och tränarrekrytering. Vidare leder dessa regler till att agenterna åläggs andra transaktionsvillkor än de som skulle ha gällt under normala konkurrensförhållanden.

256 EU-domstolen gör i detta avseende följande bedömning. Vad först gäller frågan om de aktuella reglerna kan anses utgöra utestängande missbruk i den mening som avses i punkt 253 ovan, ska det påpekas att det av i denna punkt angiven rättspraxis framgår att en förutsättning för att ett dominerande företags agerande ska kunna omfattas av denna analysram är att detta företag faktiskt eller potentiellt konkurrerar med de företag som påverkas av det aktuella agerandet.

257 Analysramen för fall av utestängande missbruk grundar sig nämligen på en prövning i två led, det vill säga först prövas om det aktuella agerandet avviker från det som hör till en pris- och prestationskonkurrens och därefter om agerandet kan medföra faktiska eller potentiella konkurrensbegränsande effekter, i form av att konkurrenter som är lika effektiva som det dominerande företaget utestängs från eller inte kan utvecklas på den eller de berörda marknaderna. Med berörd marknad avses här inte bara den där det aktuella företaget har en dominerande ställning, utan även anknutna eller närliggande marknader som kan drabbas av det aktuella agerandets faktiska eller potentiella effekter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 129, och dom av den 10 september 2024, Google och Alphabet/kommissionen (Google Shopping), C‑48/22 P, EU:C:2024:726, punkt 165).

258 Vad gäller det första villkoret som ska prövas framgår av EU-domstolens praxis att detta kan anses vara uppfyllt bland annat om det visas att en hypotetisk lika effektiv konkurrent inte skulle kunna efterlikna det dominerande företagets agerande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2022, Servizio Elettrico Nazionale m.fl., C‑377/20, EU:C:2022:379, punkt 82). För att det andra villkoret ska anses vara uppfyllt krävs att det visas att det aktuella agerandet medför att en hypotetisk lika effektiv konkurrent utestängs från eller inte kan utvecklas på den eller de berörda marknaderna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 129 och där angiven rättspraxis).

259 Det krävs dock inte att det visas att det aktuella agerandet rent konkret kan leda till utestängning av en sådan konkurrent för att det ska kunna slås fast att det är fråga om utestängande missbruk i strid med artikel 102 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2024, Google och Alphabet/kommissionen (Google Shopping), C‑48/22 P, EU:C:2024:726, punkterna 263 och 264).

260 I fall där det är relevant att hänvisa till begreppet lika effektiv konkurrent, fungerar denna hänvisning även som en påminnelse om vad som krävs för att det andra av de ovan i punkt 257 angivna villkoren ska anses vara uppfyllt, nämligen att det aktuella agerandets faktiska eller potentiella utestängningseffekter inte endast får ha drabbat mindre effektiva konkurrenter. Såsom redan nämnts gäller ju enligt fast rättspraxis att artikel 102 FEUF varken syftar till att hindra företag från att på egna meriter skaffa sig en dominerande ställning på en eller flera marknader eller till att förhindra att mindre effektiva konkurrenter till företag med dominerande ställning slås ut från marknaden samt att pris- och prestationskonkurrens tvärtom per definition kan leda till utslagning eller marginalisering av konkurrenter som är mindre effektiva och därmed mindre intressanta för konsumenterna vad beträffar bland annat pris, produktion, urval, kvalitet eller innovation (dom av den 10 september 2024, Google och Alphabet/kommissionen (Google Shopping), C‑48/22 P, EU:C:2024:726, punkt 164 och där angiven rättspraxis).

261 Vad gäller det nu aktuella nationella målet finner EU-domstolen att Fifa kan anses ha en dominerande ställning på marknaden för agenttjänster vid internationella spelar- och tränarövergångar och på marknaden för spelar- och tränarrekrytering. Denna ställning följer av att Fifa på dessa två marknader utövar befogenheter i fråga om reglering, tillsyn och sanktioner (se punkt 244 ovan).

262 Handlingarna i målet vid EU-domstolen ger visserligen inte vid handen att Fifa uppträder i egenskap av företag på någon av nämnda marknader eller att förbundet skulle ha för avsikt att där bedriva ekonomisk verksamhet på kort eller medellång sikt.

263 Faktum kvarstår dock att Fifas medlemmar utgörs av nationella fotbollsförbund, som i sin består av företag i form av centralt ägda och drivna ligor samt klubbar. Dessa företag bedriver ekonomisk verksamhet av olika slag, varav en av de viktigaste består i att anordna eller delta i fotbollstävlingar. Det är inom ramen för den typen av verksamhet som centralt ägda och drivna ligor samt klubbar kan komma att uppträda som aktörer på marknaden för spelar- och tränarrekrytering och på marknaden för agenttjänster vid internationella spelar- och tränarövergångar.

264 Det kan visserligen konstateras att å ena sidan centralt ägda och drivna ligor och klubbar och å andra sidan agenter inte ska anses konkurrera med varandra när de uppträder som aktörer på nämnda marknader. De intressen som var och en av dessa båda kategorier av aktörer eftersträvar konkurrerar dock med varandra, oavsett om det rör sig om ekonomiska, kommersiella eller finansiella intressen, särskilt vad gäller fördelningen av vinsterna från transaktioner avseende internationella spelar- och tränarövergångar som de kan komma att delta i.

265 Det nu anförda innebär följande. Om Fifa använde sina regleringsbefogenheter – och därmed sin dominerande ställning – i syfte att begränsa eller styra konkurrensutvecklingen på marknaden för agenttjänster utifrån ekonomiska intressen eller konkurrensintressen hos centralt ägda och drivna ligor samt hos klubbar som är anslutna till Fifas medlemsförbund, skulle denna typ av agerande kunna kvalificeras som missbruk av dominerande ställning, och närmare bestämt som utestängande missbruk. Detta gäller även om nämnda agerande skulle förekomma på anknutna eller närliggande marknader till den marknad där Fifa bedriver sin egen ekonomiska verksamhet. Likaledes skulle samma bedömning gälla om Fifa utnyttjade sina befogenheter för att begränsa, styra eller reglera konkurrensutvecklingen på nämnda marknad utifrån sina egna ekonomiska intressen eller konkurrensintressen på nämnda marknad, och även på andra marknader, såsom marknaden för anordnande av vissa tävlingar mellan klubblag på vilken Fifa har en dominerande ställning.

266 I ett mål som det nu aktuella nationella målet måste prövningen av huruvida det förhåller sig på nyss angivet sätt göras utifrån en ingående helhetsbedömning av den typ av agerande som det är fråga om. När det är fråga om regler som ett internationellt idrottsförbund som Fifa har antagit i syfte att reglera olika aspekter av den berörda ekonomiska verksamheten och att utöva tillsyn över den samt att påföra sanktioner för bristande efterlevnad av nämnda regler, förutsätter en sådan helhetsbedömning att det görs en prövning av reglernas art och innehåll samt av deras faktiska eller potentiella effekter på de marknader som berörs av dem.

267 I förevarande fall ankommer det på den hänskjutande domstolen att göra en sådan bedömning.

268 Vad därefter gäller frågan om de aktuella reglerna kan anses utgöra exploaterande missbruk, ska det påpekas att tillämpningen av den analysram gäller för prövningen av denna fråga förutsätter att ett företag med dominerande ställning genom sitt agerande har dragit eller försöker dra otillbörlig fördel av denna ställning på en viss marknad, till nackdel för sina klienter, leverantörer eller andra handelspartner.

269 Ett dominerande företags agerande ska särskilt anses utgöra exploaterande missbruk om det består i att ålägga kunderna eller leverantörerna affärsvillkor som inte har något rimligt samband med den aktuella transaktionens art eller värdet på den vara eller tjänst som släpps ut på marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 september 2017, Autortiesību un komunicēšanās konsultāciju aģentūra – Latvijas Autoru apvienība, C‑177/16, EU:C:2017:689, punkt 35, och dom av den 18 december 2025, OSA, C‑161/24, EU:C:2025:985, punkt 29).

270 I förevarande fall är det visserligen utrett att agenter inte tillhandahåller någon vara eller tjänst till Fifa, men faktum kvarstår att Fifa, såsom framgår av artikel 16.2 f FFAR, ålägger agenter som vill bedriva verksamhet på marknaden för agenttjänster vid internationella spelar- och tränarövergångar en skyldighet att betala en årlig avgift för att behålla sin Fifa-licens. Denna avgift ska läggas till den avgift som kan komma att tas ut i samband med det obligatoriska provet för att erhålla en sådan licens.

271 Mer allmänt kan dessutom konstateras att marknaden för agenttjänster vid internationella spelar- och tränarövergångar i sig är nära förbunden med marknaden för spelar- och tränarrekrytering. De företag som är verksamma på dessa båda marknader utgörs av centralt ägda och drivna ligor och klubbar, vilka är medlemmar i nationella fotbollsförbund. De nationella fotbollsförbunden är i sin tur medlemmar i Fifa, vilket innebär att de lyder under de befogenheter som Fifa har i fråga om reglering, tillsyn och sanktioner. Vid sådana förhållanden konstaterar EU-domstolen att agenter omfattas av de befogenheter som Fifa har på nyss nämnda områden samtidigt som de för att kunna bedriva sin verksamhet är beroende av handelspartner som själva i indirekt mening är medlemmar i Fifa. Därigenom kan agenter komma att utsättas för eventuellt exploaterande missbruk från Fifas sida till följd av förbundets användning av sina befogenheter.

272 Vad gäller prövningen av huruvida det föreligger exploaterande missbruk under sådana omständigheter som är aktuella i det nationella målet instämmer EU-domstolen i vad generaladvokaten, i huvudsak, har påpekat i punkterna 127 och 128 i sitt förslag till avgörande, nämligen följande. För att det ska kunna fastställas – utifrån den tillämpliga analysramen – att det är fråga om exploaterande missbruk, krävs att det kan visas att det dominerande företaget i sitt eget intresse har ålagt sina kunder, leverantörer eller andra handelspartner att uppfylla vissa krav för att de ska kunna bedriva sin verksamhet och att dessa krav inte är motiverade av ekonomiska, tekniska eller rättsliga skäl.

273 I det nationella målet skulle förekomsten av ett exploaterande missbruk därmed kunna fastställas om det visas att ett rimligt effektivt idrottsförbund, som befinner sig i en jämförbar situation, skulle ha sett sig föranlett att anta regler av ett annat slag än de i målet aktuella, vilka hade varit betydligt mindre skadliga för agenternas egna intressen men samtidigt ägnade att uppnå de eftersträvade målen.

274 Det ankommer under alla omständigheter på den hänskjutande domstolen att för var och en av de i målet aktuella reglerna bedöma huruvida de kan prövas utifrån den analysram som är tillämplig på exploaterande missbruk och att avgöra huruvida dessa olika regler kan anses utgöra missbruk av dominerande ställning, i den mening som avses i artikel 102 FEUF.

5) Möjligheten att motivera ett agerande som omfattas av artikel 102 FEUF

275 Om det antas att den hänskjutande domstolen finner att FT och RRC Sports har uppfyllt sin bevisbörda när det gäller att vissa av de i målet omtvistade reglerna kan anses utgöra ”missbruk av en dominerande ställning”, i det att de ger uttryck för att Fifa utnyttjar sin dominerande ställning på exempelvis marknaden för agenttjänster vid internationella spelar- eller tränarövergångar eller på marknaden för spelar- och tränarrekrytering, har Fifa möjlighet att försöka motivera ett sådant agerande. Fifa skulle i detta syfte kunna göra gällande antingen att dess agerande omfattas av ovan i punkt 176 angiven rättspraxis eller att agerandet är objektivt sett nödvändigt på grund av att det finns rättsliga, industriella eller kommersiella begränsningar av en särskild natur som kan anses vara legitima (se, analogt, dom av den 14 september 2017, Autortiesību un komunicēšanās konsultāciju aģentūra – Latvijas Autoru apvienība, C‑177/16, EU:C:2017:689, punkt 60, och dom av den 25 februari 2025, Alphabet m.fl., C‑233/23, EU:C:2025:110, punkterna 71 och74). Fifa skulle också kunna hävda att det aktuella agerandet ger upphov till konsumentgynnande effektivitetsvinster som är sådana att de uppväger, eller rentav överväger, de negativa effekterna för konsumenterna (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 202).

276 Här ska först påpekas vad som gäller angående ovan i punkt 176 angiven rättspraxis. Villkoren för att denna rättspraxis ska kunna tillämpas på ageranden som omfattas av artikel 102 FEUF skiljer sig inte från de som gäller för att den ska kunna tillämpas på ageranden som omfattas av artikel 101 FEUF (se punkterna 176–179 ovan).

277 I synnerhet gäller att nämnda rättspraxis inte kan tillämpas på ageranden som till sin art strider mot artikel 102 FEUF, oavsett vilka legitima mål av allmänintresse som skulle kunna åberopas för att rättfärdiga dem (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 185).

278 Vad vidare gäller möjligheten för ett företag att göra gällande att dess agerande är objektivt sett nödvändigt på grund av det finns begränsningar av en särskild natur som kan anses vara legitima ska följande påpekas. Av rättspraxis framgår att så kan anses vara fallet om agerandet har sin grund i legitima krav, såsom att företaget har att hantera särskilda kommersiella eller tekniska begränsningar (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 3 oktober 1985, CBEM, 311/84, EU:C:1985:394, punkt 26, och dom av den 25 februari 2025, Alphabet m.fl., C‑233/23, EU:C:2025:110, punkt 73).

279 Det ankommer på den hänskjutande domstolen att ta ställning till om FT och RRC Sports har visat att det är fråga om en sådan situation.

280 Om så är fallet måste den hänskjutande domstolen även pröva om det aktuella företagets, det vill säga Fifas, agerande har varit proportionerligt. För detta gäller motsvarande krav som för tillämpning av ovan i punkt 179 angiven rättspraxis. För det första krävs att agerandet har varit ägnat att hantera begränsningar av ovan nämnt slag. För det andra krävs att agerandet har varit nödvändigt för detta ändamål. För det tredje får agerandet inte ha medfört en negativ inverkan på konkurrensen som är oproportionerlig i förhållande till konsekvenserna av att inte rätta sig efter de aktuella begränsningarna, däribland att all konkurrens på den berörda marknaden sätts ur spel.

281 Vad därefter gäller möjligheten att motivera ett eventuellt missbruk av dominerande ställning med den omständigheten att de negativa effekterna för konsumenterna av det aktuella agerandet uppvägs eller till och med uppvägs av effektivitetsvinster som även gynnar dem, erinrar domstolen om att detta omfattas av samma villkor som de som föreskrivs för tillämpningen av artikel 101.3 FEUF, såsom dessa har angetts i punkterna 176–179 ovan.

282 Överfört på det nu aktuella fallet innebär det sagda följande. Om den hänskjutande domstolen finner att FT och RRC Sports har uppfyllt sin bevisbörda när det gäller att Fifa har missbrukat sin dominerande ställning, ankommer det därefter på denna domstol att pröva huruvida Fifa kan anses ha fog för det som förbundet har anfört till stöd för att nämnda regler är motiverade (det kan vara argument som grundar sig på ovan i punkt 176 angiven rättspraxis eller på att det föreligger effektivitetsvinster, eller också på att reglerna är objektivt sett nödvändiga på grund av att det finns begränsningar av en särskild natur).

283 Av det ovan anförda följer att artikel 102 FEUF ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för ett internationellt idrottsförbunds regelverk som reglerar idrottsagenters verksamhet, i den mån följande förutsättningar föreligger. Det aktuella idrottsförbundet har befogenhet att utfärda bindande regler som blir gällande på en betydande del av den berörda marknaden, och kraven enligt detta regelverk är sådana att de kan anses utgöra missbruk av dominerande ställning i den mening som avses i artikel 102 FEUF. Kraven enligt regelverket eftersträvar inte ett legitimt mål av allmänintresse, i förhållande till vilket det framstår som lämpligt, nödvändigt och proportionerligt i strikt mening. Vidare är kraven inte objektivt sett nödvändiga på grund av att det finns rättsliga, industriella eller kommersiella begränsningar av en särskild natur som kan anses vara legitima. Inte heller ger nämnda krav upphov till konsumentgynnande effektivitetsvinster som är sådana att de uppväger de negativa effekterna för konsumenterna.

3. Prövning av den del av tolkningsfrågan som avser tolkningen av artikel 56 FEUF

284 Enligt artikel 56 FEUF ska inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster inom unionen vara förbjudna beträffande medborgare i medlemsstater vilka har etablerat sig i en annan medlemsstat än mottagaren av tjänsten.

285 Även om denna bestämmelse i första hand riktar sig till medlemsstaterna, kan den ändå vara tillämplig när en grupp eller en organisation som utövar en viss makt över enskilda kan ålägga dem villkor som är likvärdiga med dem som en medlemsstat själv skulle kunna ålägga dem (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 1974, Walrave och Koch, 36/74, EU:C:1974:140, punkt 17, dom av den 11 april 2000, Deliège, C‑51/96 och C‑191/97, EU:C:2000:199, punkt 47, och dom av den 13 juni 2019, TopFit och Biffi, C‑22/18, EU:C:2019:497, punkt 39).

286 Artikel 56 FEUF kan således utgöra hinder för alla slags regler som antas av ett internationellt idrottsorgan och som kan hindra utövandet av denna frihet genom att förbjuda eller göra det svårare eller mindre attraktivt för alla tjänsteleverantörer som är etablerade i en medlemsstat att bedriva sin verksamhet i en annan medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 mars 2010, Olympique Lyonnais, C‑325/08, EU:C:2010:143, punkt 33, och dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 247 och där angiven rättspraxis), såvida inte de aktuella reglerna är motiverade.

a) Huruvida det föreligger en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster

287 I förevarande fall är det utrett att FFAR är tillämpligt i samtliga EU-medlemsstater.

288 Faktum kvarstår dock att en konsekvens av att Fifa har antagit detta regelverk är att agenter etablerade i vissa medlemsstater kan komma att vara förhindrade att tillhandahålla vissa av sina tjänster till vissa – nuvarande eller potentiella – klienter etablerade i andra medlemsstater där det tidigare saknades reglering om hur agentverksamhet ska bedrivas eller där mindre stränga krav gällde för denna verksamhet. Så är fallet med reglerna om begränsning av möjligheten till flerpartsrepresentation och med reglerna om licensiering av agenter – i det att de uppställer som krav för beviljande av agentlicens att den berörda personen inte har varit föremål för någon av de straffrättsliga eller disciplinära åtgärder som anges i artikel 5.1 a ii) och iii) FFAR – samt med reglerna om kontakttagande i artikel 16.1 b och c FFAR.

289 Vad däremot gäller de i tolkningsfrågan angivna reglerna om storleken på agentarvodet, framgår av fast rättspraxis att en reglering inte utgör en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster enligt artikel 56 FEUF enbart på grund av att mindre stränga eller ekonomiskt mer intressanta regler skulle ha kunnat gälla om den aktuella regleringen inte hade antagits (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 mars 2011, kommissionen/Italien, C‑565/08, EU:C:2011:188, punkt 49, och dom av den 8 juni 2023, Fastweb m.fl. (Faktureringsperiod), C‑468/20, EU:C:2023:447, punkt 85 och där angiven rättspraxis).

290 De arvodesregler som den hänskjutande domstolen har hänvisat till i sin tolkningsfråga kan följaktligen inte anses utgöra en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster enbart på grund av att de reglerar arvodet till spelar- och tränaragenter eller hur arvodet ska beräknas eller betalas. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att mot bakgrund av vad som anförts av FT och RRC Sports i det nationella målet ta ställning till om dessa regler skulle kunna utgöra en sådan inskränkning av något annat skäl.

291 EU-domstolen övergår nu till att behandla de i tolkningsfrågan angivna reglerna om insamling av viss information på en digital plattform som drivs av Fifa och om utlämnande av en del av denna information till andra agenter, klubbar, centralt ägda och drivna ligor samt tränare och spelare. Dessa regler förefaller inte vara av sådan art att de utgör ett hinder för friheten att tillhandahålla tjänster, eftersom den inverkan som regler av detta slag kan ha på agenter när de bedriver sin verksamhet i en annan medlemsstat är alltför osäker och alltför indirekt för att den ska kunna anses vara ägnad att inskränka denna frihet.

292 Av fast rättspraxis framgår nämligen att förbudet i artikel 56 FEUF inte omfattar en lagstiftning som gäller för alla näringsidkare som bedriver verksamhet i det aktuella landet, om den aktuella lagstiftningen inte har till syfte att reglera villkoren för de berörda företagens tillhandahållande av tjänster och om den eventuella inskränkning som den innebär för friheten att tillhandahålla tjänster är alltför osäker och alltför indirekt för att den skyldighet som nämnda lagstiftning föreskriver ska kunna anses vara ägnad att inskränka denna frihet (dom av den 22 december 2022, Airbnb Ireland och Airbnb Payments UK, C‑83/21, EU:C:2022:1018, punkt 45).

293 De i tolkningsfrågan angivna reglerna om insamling av viss information på en digital plattform förefaller dock inte ha till syfte att reglera villkoren för att företag etablerade i en annan medlemsstat ska kunna utöva sin rätt att fritt tillhandahålla tjänster. Inte heller förefaller de vara av sådan art att de på ett tillräckligt säkert och direkt sätt förbjuder, försvårar eller gör det mindre attraktivt för agenter etablerade i andra medlemsstater att utöva denna rätt, eftersom den information som omfattas av informationsplikten varken är svår att tillhandahålla eller omfattar mer än vad som är nödvändigt (se, analogt, dom av den 20 juni 2024, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Utstationering av arbetstagare från tredjeland), C‑540/22, EU:C:2024:530, punkt 116). Detta är dock en omständighet som det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

294 Vad sedan gäller de i tolkningsfrågan angivna reglerna om licensiering av agenter, i den del de innebär att en förutsättning för att den som ansöker om en Fifa-licens ska få sin ansökan godkänd eller för att en licensierad agent ska få behålla sin licens är att den berörda personen underkastar sig Fifas regler och i andra hand schweizisk lag, finner EU-domstolen att dessa regler kan anses utgöra en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster endast om de i sig är ägnade att avhålla agenter från att bedriva sin verksamhet i en annan medlemsstat.

295 Vad slutligen gäller de regler om licensiering av agenter som innebär att en förutsättning för att den som ansöker om en Fifa-licens ska få sin ansökan godkänd, eller för att en licensierad agent ska få behålla sin licens är att den berörda personen underkastar sig Fifas, medlemsförbundens och CAS behörighet, konstaterar EU-domstolen att den hänskjutande domstolen inte i tillräcklig utsträckning har förklarat på vilket sätt sådana regler i sig skulle kunna förbjuda eller göra det svårare eller mindre attraktivt för agenter etablerade i andra medlemsstater att utöva sin rätt att fritt tillhandahålla tjänster i en medlemsstat. EU-domstolen saknar därför möjlighet att ta ställning till denna frågeställning.

b) Huruvida inskränkningen i friheten att tillhandahålla tjänster kan motiveras

296 Såsom konstaterats i punkt 288 ovan utgör vissa av de regler som den hänskjutande domstolen har hänvisat till i sin tolkningsfråga inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster enligt artikel 56 FEUF. Mot bakgrund av detta konstaterande ska det även erinras om att åtgärder som inte härrör från staten kan tillåtas, trots att de utgör en inskränkning av någon av de fria rörligheter som garanteras genom EUF-fördraget. För detta krävs dock att två förutsättningar är uppfyllda, nämligen dels att de aktuella åtgärderna har vidtagits i syfte att uppnå ett legitimt mål av allmänintresse som inte är av rent ekonomisk karaktär, dels att åtgärderna är förenliga med proportionalitetsprincipen, vilket innebär att de måste vara ägnade att säkerställa förverkligandet av det angivna målet och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 251 och där angiven rättspraxis, och dom av den 4 oktober 2024, FIFA, C‑650/22, EU:C:2024:824, punkt 95).

297 Kravet på att sådana åtgärder ska vara lämpliga innebär att de aktuella åtgärderna kan anses vara ägnade att säkerställa förverkligandet av det angivna målet endast om de faktiskt svarar mot en önskan att uppnå detta mål på ett konsekvent och systematiskt sätt (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 251, och där angiven rättspraxis, och dom av den 4 oktober 2024, FIFA, C‑650/22, EU:C:2024:824, punkt 95). Bedömningen av om kravet på nödvändighet är uppfyllt förutsätter att det görs en prövning av om det inte hade varit möjligt att uppnå det eftersträvade målet på ett lika effektivt sätt genom andra, mindre restriktiva, åtgärder (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 4 oktober 2024, Litauen m.fl./parlamentet och rådet (Mobilitetspaketet), C‑541/20–C‑555/20, EU:C:2024:818, punkt 824, och dom av den 10 juli 2025, INTERZERO m.fl., C‑254/23, EU:C:2025:569, punkt 208).

298 Precis som när det är fråga om statliga åtgärder gäller beträffande åtgärder som inte härrör från staten att om den enskilde kan visa att sådana åtgärder utgör en inskränkning i EUF-fördragets mening, så går bevisbördan därefter över på den som vidtagit de aktuella åtgärderna, som har att visa att de två ovan i punkt 296 angivna kumulativa villkoren är uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 252 och där angiven rättspraxis).

299 Vad gäller det nu aktuella fallet kan följande konstateras beträffande de i tolkningsfrågan angivna reglerna om begränsning av möjligheten till flerpartsrepresentation. Dessa regler syftar till att förhindra uppkomsten av intressekonflikter och därmed till att skydda klienterna mot att agenterna agerar i strid med de etiska krav som gäller för agentverksamheten. Såsom påpekats i punkt 188 ovan kan den rättspraxis som anges i punkt 176 ovan tillämpas i fall där det är fråga om avtal eller beslut i form av regler som eftersträvar etiska eller yrkesetiska mål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 183). I linje med detta får målet att förhindra uppkomsten av intressekonflikter anses utgöra ett legitimt mål av allmänintresse som kan motivera en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster.

300 Härtill kommer att regler av nu aktuellt slag framstår som ägnade att uppnå detta legitima mål, eftersom de begränsar möjligheten för en och samma agent, eller för flera ”anknutna” agenter, på grund av deras ställning som ledare, delägare, aktieägare eller agenter i en och samma byrå, eller på grund av att de har ett släktskap mellan dem eller på grund av att en överenskommelse om samarbete har ingåtts, att samtidigt företräda en spelare och köp- och säljklubbar inom ramen för en och samma transaktion.

301 Även om andra åtgärder, såsom införandet av skyldigheter avseende öppenhet och information som åligger agenterna eller kravet på att inhämta de berörda parternas skriftliga samtycke, hade kunnat övervägas, förefaller sådana åtgärder inte göra det möjligt att uppnå det eftersträvade målet på ett lika effektivt sätt, vilket det dock ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

302 EU-domstolen övergår nu till att behandla reglerna om licensiering av agenter, i den del de uppställer som krav för beviljande av agentlicens att den berörda personen inte har varit föremål för någon av de straffrättsliga eller disciplinära åtgärder som anges i artikel 5.1 a ii) och iii) FFAR. Såsom redan konstaterats i punkt 207 ovan har dessa regler till syfte att fastställa etiska minimistandarder för agentyrket och att skydda spelare och tränare, särskilt de som befinner sig i början av karriären, mot otillbörligt agerande från agenternas sida.

303 Vad gäller reglerna om licensiering av agenter, i den del de innebär att en förutsättning för att den som ansöker om agentlicens ska få sin ansökan godkänd, eller för att en licensierad agent ska få behålla sin licens, är att den berörda personen underkastar sig dels Fifas regler och i andra hand schweizisk lag, dels Fifas, medlemsförbundens och CAS behörighet kan – under antagande att reglerna om licensiering utgör en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster – följande konstateras. Av punkt 209 ovan framgår att nämnda regler kan anses syfta till att säkerställa en högre skyddsnivå för agenternas klienter och för agenterna själva, och detta genom att tillhandahålla dem ett enhetligt regelverk som är underställt prövning av en enda beslutande instans. EU-domstolen finner här – i likhet med vad som konstaterats i punkt 299 ovan – att ett sådant mål får anses vara ett legitimt mål av allmänintresse som kan motivera en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster.

304 Kravet om att licenssökande och licensinnehavare måste förbinda sig att följa Fifas regler får dessutom anses innebära att reglerna om licensiering i slutändan syftar till att säkerställa transfersystemets och, mer allmänt, idrottstävlingarnas integritet samt till att förbättra de yrkesnormer som gäller för agentverksamhet. Även sådana mål får anses utgöra legitima mål av allmänintresse som kan motivera en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster.

305 Det ankommer dock på den hänskjutande domstolen att på grundval av allt som framkommit i det nationella målet bedöma huruvida reglerna om licensiering av agenter, i det att de uppställer vissa krav för beviljande och bibehållande av en agentlicens – såsom de som ovan i punkterna 302 och 303 angivna – är ägnade att uppnå de mål som anges i punkterna 302 och 304 ovan. Den ska även bedöma huruvida dessa mål inte kan uppnås genom åtgärder som i mindre grad inskränker friheten att tillhandahålla tjänster enligt artikel 56 FEUF.

306 Vad gäller reglerna om så kallat kontakttagande, enligt vilka agenterna inte får diskutera och ingå avtal med en potentiell klient utanför vissa perioder, ska det påpekas att Fifa i det nationella målet har motiverat dessa regler med behovet av att säkerställa stabila avtal mellan spelaragenter och deras klienter. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 111 i sitt förslag till avgörande förefaller eftersträvandet av ett sådant mål, som skiljer sig från målet att säkerställa kontinuiteten i avtalen mellan spelarna och klubbarna för att idrottstävlingar ska kunna genomföras på ett korrekt sätt, vara av rent ekonomisk karaktär och således inte kunna motivera en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster.

307 Fifa har visserligen i sitt skriftliga yttrande till EU-domstolen även gjort gällande att sådana regler ”gynnar spelarna, eftersom de nu ges en tydlig tidsfrist inom vilken de kan överväga olika handlingsalternativ”, vilket är ett argument som kan hänföras till det i artikel 1.2 e FFAR angivna legitima målet av allmänintresse, nämligen att skydda spelare som saknar erfarenhet av eller kännedom om hur fotbollens transfersystem fungerar.

308 Oavsett detta kvarstår dock det faktum att de nu aktuella reglerna skyddar både spelare och klubbar utan åtskillnad, trots att det nyss nämnda målet endast kan anses beröra spelarna. Härtill kommer – såsom redan konstaterats i punkt 212 ovan – att detta mål inte eftersträvas på ett konsekvent sätt, eftersom de aktuella reglerna inte gäller för agenter som redan är bundna av ett representationsavtal.

309 Överfört på det nationella målet innebär det nu sagda följande. Om FT och RRC Sports förmår visa att reglerna om så kallat kontakttagande utgör en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster, trots att de till synes är neutrala, så kan en sådan inskränkning inte anses vara motiverad av något av de mål som tas upp i punkterna 306 och 307 ovan. Det ankommer då på den hänskjutande domstolen att mot bakgrund av andra mål som Fifa eventuellt har åberopat i det nationella målet ta ställning till om de aktuella reglerna ändå kan anses vara motiverade av ett legitimt mål av allmänintresse som inte är av rent ekonomisk art och om reglerna eftersträvar ett sådant mål på ett sätt som är förenligt med de krav som följer av proportionalitetsprincipen.

310 Av det ovan anförda följer att artikel 56 FEUF ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för ett internationellt idrottsförbunds regelverk som reglerar idrottsagenters verksamhet, om regelverkets bestämmelser uppvisar följande särdrag. För det första begränsar regelverkets bestämmelser de berörda idrottsagenternas möjlighet till flerpartsrepresentation. För det andra uppställer bestämmelserna som krav för att erhålla den licens som är nödvändig för att genomföra vissa transaktioner att en agent inte har varit föremål för vissa straffrättsliga eller disciplinära åtgärder. För det tredje föreskriver regelverkets bestämmelser vissa materiella krav som måste vara uppfyllda för att en sådan licens ska kunna beviljas, vilka kan medföra att idrottsagenter etablerade i andra medlemsstater förbjuds att utöva sin rätt att fritt tillhandahålla tjänster i en medlemsstat, eller att det blir svårare eller mindre attraktivt för dessa agenter att göra detta. För det fjärde begränsar bestämmelserna möjligheten för vissa spelaragenter att ta kontakt med nya spelare att företräda. Det sagda gäller såvida dessa olika kategorier av regler varken är motiverade av ett legitimt mål av allmänintresse eller står i proportion till ett sådant mål.

B. Prövning av den del av tolkningsfrågan som avser tolkningen av artikel 6 i dataskyddsförordningen

311 Av artikel 2.1 i dataskyddsförordningen framgår att förordningen är tillämplig – i materiellt hänseende – på behandling av personuppgifter som helt eller delvis sker på automatisk väg samt på annan behandling än automatisk av personuppgifter som ingår i eller kommer att ingå i ett register.

312 Samtidigt framgår av artikel 1.1 i förordningen att denna endast reglerar behandling av uppgifter som rör fysiska personer.

313 Det är således endast i den mån det är fråga om uppgifter om fysiska personer, såsom agenter, spelare eller tränare, som artikel 6 i dataskyddsförordningen kan anses utgöra hinder för att anta regler om behandling av personuppgifter. Bestämmelsen utgör därmed inte hinder för att anta regler om behandling av uppgifter som rör organisationer, såsom klubbar eller centralt ägda och drivna ligor.

314 Dataskyddsförordningens geografiska tillämpningsområde regleras i artikel 3 i förordningen. Av artikel 3.2 a framgår att förordningen ska tillämpas på behandling av personuppgifter som avser registrerade som befinner sig i unionen och som utförs av en personuppgiftsansvarig eller ett personuppgiftsbiträde som inte är etablerad i unionen, om behandlingen har anknytning till utbjudande av varor eller tjänster till sådana registrerade i unionen, oavsett om dessa varor eller tjänster erbjuds kostnadsfritt eller inte.

315 Vad gäller det nu aktuella fallet kan följande konstateras. FFAR syftar till att reglera agenternas yrkesverksamhet. I den mån den personuppgiftsbehandling som föreskrivs i FFAR avser ekonomisk verksamhet eller idrottsverksamhet som bedrivs av fysiska personer – såsom agenter, spelare eller tränare – inom unionen, omfattas denna behandling följaktligen av dataskyddsförordningens tillämpningsområde.

316 Det ska här påpekas att all behandling av personuppgifter, med förbehåll för de undantag som medges i artikel 23 i dataskyddsförordningen, ska vara förenlig med de principer som reglerar behandlingen av personuppgifter och med de rättigheter som registrerade har enligt kapitel II respektive kapitel III i förordningen. All behandling av personuppgifter ska i synnerhet dels stå i överensstämmelse med de principer som anges i artikel 5 i dataskyddsförordningen, dels uppfylla minst en av de – alternativa – förutsättningar för laglig behandling som räknas upp i artikel 6.1 första stycket i förordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 mars 2023, Norra Stockholm Bygg, C‑268/21, EU:C:2023:145, punkt 43).

317 Den hänskjutande domstolen har visserligen inte närmare angett vilka av de i nämnda bestämmelse angivna alternativa förutsättningarna för laglig behandling som är tillämpliga i det nationella målet. EU-domstolen finner dock – i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkt 159 i sitt förslag till avgörande – att det framgår både av uppgifterna i begäran om förhandsavgörande och av de aktuella reglernas art att den laglighetsgrund som är aktuell är den som anges i artikel 6.1 första stycket f i förordningen.

318 I denna bestämmelse anges att behandling av personuppgifter är laglig om den är ”nödvändig för ändamål som rör den personuppgiftsansvariges eller en tredje parts berättigade intressen, om inte den registrerades intressen eller grundläggande rättigheter och friheter väger tyngre och kräver skydd av personuppgifter”.

319 Av fast rättspraxis framgår att det i denna bestämmelse ställs upp tre kumulativa villkor för att personuppgiftsbehandling av i bestämmelsen angivet slag ska vara tillåten. Det första villkoret är att den personuppgiftsansvarige eller en tredje part ska ha ett berättigat intresse av att behandla de aktuella uppgifterna. Det andra villkoret är att personuppgiftsbehandlingen ska vara nödvändig för ändamål som rör det berättigade intresse som den personuppgiftsansvarige eller en tredje part anser sig ha. Det tredje villkoret är att det ska stå klart att den registrerades intressen eller grundläggande fri- och rättigheter inte väger tyngre än den personuppgiftsansvariges eller en tredje parts berättigade intresse av att behandla den registrerades personuppgifter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juli 2023, Meta Platforms m.fl. (Ett socialt nätverks användarvillkor), C‑252/21, EU:C:2023:537, punkt 106, och dom av den 9 januari 2025, Mousse, C‑394/23, EU:C:2025:2, punkt 45).

320 Vad först gäller kravet på att den personuppgiftsansvarige ska ha ett eller flera ”berättigade intressen” – i den mening som avses i dataskyddsförordningen – av att behandla de aktuella personuppgifterna har EU-domstolen uttalat bland annat följande. I och med att begreppet ”berättigat intresse” inte definieras i dataskyddsförordningen får detta begrepp anses kunna omfatta ett brett spektrum av intressen. Begreppet är i synnerhet inte begränsat till sådana intressen som är klart angivna och avgränsade i lag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 januari 2025, Mousse, C‑394/23, EU:C:2025:2, punkt 46), utan det kan, såsom framgår av skäl 47 i dataskyddsförordningen, vara fråga om ett berättigat intresse i förordningens mening om det finns ett relevant och adekvat förhållande mellan den registrerade och den personuppgiftsansvarige, vilket till exempel är fallet om den registrerade är kund till eller arbetar för den personuppgiftsansvarige. Rent allmänt skiljer sig begreppet berättigat intresse från begreppet legitimt mål av allmänintresse, som det hänvisas till i den rättspraxis som anges bland annat i punkterna 176 och 296 ovan. Detta framgår om inte annat av respektive begrepps ordalydelse.

321 Vad därefter gäller kravet på att behandlingen av personuppgifter ska vara nödvändig för ändamål som rör det berättigade intresse som den personuppgiftsansvarige eller en tredje part anser sig ha ska följande påpekas. Bedömningen av om detta krav är uppfyllt förutsätter att det görs en prövning av huruvida det aktuella berättigade intresset inte rimligen kan tillgodoses på ett lika effektivt sätt genom andra medel som är mindre ingripande i de registrerades grundläggande fri- och rättigheter, särskilt de i artiklarna 7 och 8 i stadgan fastslagna rättigheterna avseende respekt för privatlivet och skydd av personuppgifter. Detta eftersom undantag från och inskränkningar av principen om skydd för personuppgifter måste begränsas till vad som är absolut nödvändigt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 januari 2025, Mousse, C‑394/23, EU:C:2025:2, punkterna 28 och 48).

322 Det ska i detta sammanhang även påpekas att det nyss nämnda kravet på nödvändighet ska prövas tillsammans med principen om uppgiftsminimering i artikel 5.1 c i dataskyddsförordningen, enligt vilken personuppgifter ska vara adekvata, relevanta och inte för omfattande i förhållande till de ändamål för vilka de behandlas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2024, HTB Neunte Immobilien Portfolio och Ökorenta Neue Energien Ökostabil IV, C‑17/22 och C‑18/22, EU:C:2024:738, punkt 52, och dom av den 9 januari 2025, Mousse, C‑394/23, EU:C:2025:2, punkt 49).

323 Vad slutligen gäller kravet på att det står klart att den registrerades intressen och grundläggande fri- och rättigheter inte väger tyngre än den personuppgiftsansvariges eller en tredje parts berättigade intresse, framgår av rättspraxis att detta innebär att det ska göras en intresseavvägning mellan berörda motstående rättigheter och intressen, vars utfall i princip beror på de konkreta omständigheterna i det enskilda fallet (dom av den 12 september 2024, HTB Neunte Immobilien Portfolio och Ökorenta Neue Energien Ökostabil IV, C‑17/22 och C‑18/22, EU:C:2024:738, punkt 53).

324 Såsom framgår av skäl 47 i dataskyddsförordningen kan den registrerades intressen och grundläggande rättigheter i synnerhet väga tyngre än den personuppgiftsansvariges intresse när personuppgifter behandlas under omständigheter där de registrerade inte rimligen kan förvänta sig någon ytterligare behandling av deras personuppgifter.

325 Den omständigheten att de aktuella personuppgifterna rör yrkesverksamhet innebär visserligen inte i sig att uppgifterna faller utanför det skydd som följer av den grundläggande rätten till respekt för privatlivet, som garanteras i artikel 7 i stadgan, eller utanför det skydd som följer av rätten till skydd av personuppgifter, som garanteras i artikel 8 i stadgan och kommer till konkret uttryck i dataskyddsförordningen (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 22 november 2022, Luxembourg Business Registers, C‑37/20 och C‑601/20, EU:C:2022:912, punkt 38). Detta är dock en omständighet som kan beaktas vid bedömningen av om den registrerades intressen eller grundläggande rättigheter och friheter väger tyngre än den personuppgiftsansvariges eller en tredje parts berättigade intresse, särskilt när det åberopade berättigade intresset har att göra med att den registrerade är kund till eller arbetar för den personuppgiftsansvarige.

326 I förevarande fall ankommer det visserligen i slutändan på den hänskjutande domstolen att bedöma om reglerna i FFAR, såsom de som föreskrivs i artikel 16.2 j leden ii–v och 16.2 k led ii samt artikel 19, är förenliga med de tre krav som det erinrats om i punkt 319 ovan. EU-domstolen kan dock, när den meddelar ett förhandsavgörande, bidra med preciseringar för att vägleda den hänskjutande domstolen i denna fråga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 januari 2025, Mousse, C‑394/23, EU:C:2025:2, punkt 51).

327 Den hänskjutande domstolen har i sin tolkningsfråga hänvisat till de i föregående punkt angivna reglerna. EU-domstolen finner det därför lämpligt att tillhandahålla den hänskjutande domstolen de uppgifter om tolkningen av artikel 6.1 första stycket f i dataskyddsförordningen som den behöver för att kunna ta ställning till om den personuppgiftsbehandling som föreskrivs i de aktuella reglerna i FFAR är förenliga med denna bestämmelse.

1. Personuppgiftsbehandling som föreskrivs i artikel 16.2 j leden ii–v och 16.2 k led ii FFAR

328 I artikel 16.2 j leden ii–v och 16.2 k led ii FFAR föreskrivs att agenter är skyldiga att till Fifa lämna information av olika slag, vilken kan innehålla personuppgifter. För det första omfattar denna informationsplikt alla andra typer av avtal än ett representationsavtal som ingås med en klient, inbegripet men inte begränsat till avtal som rör andra typer av tjänster samt den obligatoriska information som anges på Fifas digitala plattform. För det andra omfattar informationsplikten den obligatoriska information som anges på plattformen avseende betalning av agentarvode. För det tredje omfattar informationsplikten den obligatoriska information som anges på plattformen avseende betalning av agentarvode kopplad till andra typer av avtal än ett representationsavtal som ingås med en klient. För det fjärde omfattar informationsplikten avtal eller annan överenskommelse mellan agenter om att samarbeta vid tillhandahållandet av tjänster eller om delning av inkomster eller vinster från någon del av sin respektive agentverksamhet. För det femte omfattar informationsplikten händelser som är ägnade att påverka en agents skyldighet att uppfylla lämplighetskraven. För det sjätte omfattar informationsplikten förlikningar som ingåtts med en klient eller med en annan agent samt uppgift om antalet agenter som använder samma agentur och om namnen på samtliga anställda vid agenturen.

329 Med förbehåll för den hänskjutande domstolens kontroll förutsätter driften av en digital plattform, såsom den nu aktuella Fifa-plattformen, att personuppgifter behandlas ”på automatisk väg” och att ”register” används, i den mening som avses i artikel 2.1 i dataskyddsförordningen, jämförd med – vad gäller begreppet ”register” – artikel 4 led 6 i förordningen, i den mån den aktuella informationsinsamlingen avser personuppgifter. Således ska en sådan informationsinsamling anses utgöra behandling av personuppgifter i dataskyddsförordningens mening, vilket innebär att den omfattas av de krav som anges i punkt 319 ovan.

a) Huruvida det första kravet i artikel 6.1 första stycket f i dataskyddsförordningen är uppfyllt

330 EU-domstolen ska först pröva frågan huruvida de typer av personuppgiftsbehandling som föreskrivs i artikel 16.2 j leden ii–v och 16.2 k led ii FFAR är förenliga med det ovan i punkt 319 angivna första kravet, det vill säga att den personuppgiftsansvarige eller en tredje part ska ha ett berättigat intresse av att behandla de aktuella uppgifterna. Fifa har i detta avseende gjort gällande att den aktuella personuppgiftsbehandlingen är motiverad, bland annat eftersom den är nödvändig för att säkerställa att de berörda personerna – det vill säga agenter och deras klienter, oavsett om det rör sig om klubbar, spelare, tränare eller centralt ägda och drivna ligor – följer Fifas regelverk.

331 Det ska påpekas att samtliga fysiska personer vars uppgifter kan komma att överföras av agenterna till Fifa, med stöd av nämnda bestämmelse i FFAR, är berörda parter i tävlingar som anordnas av Fifa eller av dess regionala konfederationer eller nationella medlemsförbund. Vidare avser de uppgifter som kan komma att överföras nämnda fysiska personers yrkesverksamhet i samband med dessa idrottstävlingar. Mot denna bakgrund får det anses föreligga ett relevant och adekvat förhållande – i den mening som avses i skäl 47 i dataskyddsförordningen – mellan dessa berörda parter och Fifa.

332 Detta innebär i sin tur att Fifas krav på att agenter ska lämna den information som avses i artikel 16.2 j leden ii–v och 16.2 k led ii för att säkerställa att agenterna och deras kunder fullgör sina skyldigheter enligt detta regelverk kan anses eftersträva ett berättigat mål, i den mening som avses i artikel 6.1 första stycket f i dataskyddsförordningen, förutsatt att de skyldigheter som motiverar att sådan information lämnas i sig är förenliga med tillämplig nationell rätt och med unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Koninklijke Nederlandse Lawn Tennisbond, C‑621/22, EU:C:2024:858, punkt 49). Detta är dock en omständighet som det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

b) Huruvida det andra kravet i artikel 6.1 första stycket f i dataskyddsförordningen är uppfyllt

333 EU-domstolen övergår nu till att behandla det andra krav som avses i punkt 319 ovan, det vill säga kravet på nödvändighet och iakttagande av principen om uppgiftsminimering. Här kan konstateras att det visserligen är ett relativt stort antal uppgifter som ska lämnas enligt artikel 16.2 j leden ii–v och 16.2 k led ii FFAR. Dessa uppgifter förefaller dock vara adekvata, relevanta och begränsade till vad som är nödvändigt för att uppnå det berättigade intresse som eftersträvas med den aktuella personuppgiftsbehandlingen, det vill säga att säkerställa att inte bara agenter, utan även andra berörda parter – såsom klubbar, centralt ägda och drivna ligor samt spelare och tränare – rättar sig efter reglerna i FFAR.

334 Vad inledningsvis gäller det i artikel 16.2 j led ii FFAR angivna kravet på att lämna information om alla andra typer av avtal än ett representationsavtal som ingås med en klient, inbegripet men inte begränsat till avtal som rör andra typer av tjänster, kan nämligen konstateras att det gör det möjligt att förhindra kringgående av de olika krav som uppställs i FFAR avseende innehållet i ett representationsavtal, såsom de som avses i artikel 12.7–12.9 eller i artikel 15. Sådant kringgående skulle annars kunna ske genom att det i avtal mellan en agent och dennes klienter tas in klausuler som inte är knutna till agenttjänster och i själva verket syftar till att reglera rättsförhållandet mellan parterna med avseende på tillhandahållandet av sådana tjänster.

335 Det ankommer dock på den hänskjutande domstolen att ta ställning till huruvida behovet av en sådan kontroll skulle kunna tillgodoses på ett lika effektivt sätt genom andra åtgärder som är mindre ingripande i de registrerades rättigheter.

336 Vidare ska det påpekas att de personuppgifter som kan komma att beröras av det i artikel 16.2 j leden ii–v och 16.2 k led ii FFAR kravet på att lämna information framstår som adekvata, relevanta och begränsade till vad som är nödvändigt för att Fifa ska kunna säkerställa att agenterna uppfyller sina skyldigheter enligt dels artikel 15.3 och 15.4 FFAR samt artikel 12.10 FFAR, dels artikel 11.3 FFAR. Det ankommer dock på den hänskjutande domstolen att ta ställning till huruvida behovet av en sådan kontroll skulle kunna tillgodoses på ett lika effektivt sätt genom andra åtgärder som är mindre ingripande i de registrerades rättigheter.

337 Vad slutligen gäller den personuppgiftsbehandling som föreskrivs såväl i led iii) som i led iv) i artikel 16.2 j FFAR, ska det påpekas att det i dessa två bestämmelser inte närmare anges vilken information som agenterna ska lämna, utan det talas där endast den obligatoriska information som anges på plattformen. Dessa bestämmelser kan därmed inte anses strida mot dataskyddsförordningen, eftersom de inte i sig innebär att någon bestämd personuppgiftsbehandling måste ske och hänvisar till andra bestämmelser som Fifa kan komma att anta. Samma bedömning gäller för artikel 16.2 j led ii FFAR, i den del det där hänvisas till ”den obligatoriska information som anges på plattformen”.

c) Huruvida det tredje kravet i artikel 6.1 första stycket f i dataskyddsförordningen är uppfyllt

338 Vad gäller det tredje krav som nämns i punkt 319 ovan, vilket består i att göra en avvägning mellan de olika intressen, grundläggande rättigheter och friheter som är i fråga, konstaterar EU-domstolen följande. Även om Fifa-licensierade agenter, och av dem företrädda spelare och tränare, samt ledningspersoner i de berörda klubbarna och centralt ägda och drivna ligorna och agenter vid de agenturer genom vilka de licensierade agenterna bedriver sin verksamhet kan komma att få vissa av sina personuppgifter behandlade på det sätt som avses i artikel 16.2 j leden ii–v och 16.2 k led ii FFAR, så är antalet personer som berörs av denna personuppgiftsbehandling fortfarande relativt begränsat.

339 De personuppgifter som det är fråga om avser inte heller de berörda personernas familjeliv eller intima sfär, utan deras yrkesliv. Uppgifterna rör nämligen av dem bedriven fotbollsagentverksamhet, och då sådan verksamhet regleras av Fifas regelverk får de antas ha kännedom om detta i sin i egenskap av yrkesutövare. Vid sådana förhållanden kan dessa personer rimligen förvänta sig att Fifa kommer att behöva behandla vissa av deras personuppgifter.

340 Härtill kommer att det mål som eftersträvas med artikel 16.2 j leden ii–v är att säkerställa en korrekt tillämpning av FFAR.

341 Ett sådant mål får anses vara av avgörande betydelse för Fifa.

342 Med förbehåll för den bedömning som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra (se punkt 326 ovan), finner EU-domstolen således att den hänskjutande domstolen skulle kunna komma fram till slutsatsen att den personuppgiftsbehandling som föreskrivs i artikel 16.2 j leden ii–v och 16.2 k led ii FFAR grundar sig på en balanserad avvägning mellan å ena sidan de registrerades grundläggande fri- och rättigheter och å andra sidan den personuppgiftsansvariges berättigade intresse.

343 Det nu sagda innebär följande. Under den ytterligare förutsättningen att de aktuella reglerna inte strider mot någon bestämmelse i unionsrätten eller i tillämplig nationell rätt, kan artikel 16.2 j leden ii–v och 16.2 k led ii FFAR således anses vara förenlig med artikel 6.1 första stycket f i dataskyddsförordningen.

344 Det ska dock understrykas att detta konstaterande inte föregriper frågan huruvida dataskyddsförordningen eventuellt utgör hinder för viss i artikel 16.2 j leden ii–v och 16.2 k led ii FFAR ej närmare angiven personuppgiftsbehandling, såsom sådan behandling som avser annan obligatorisk information som anges på Fifas digitala plattform än den som nämns i bestämmelsen. Bedömningen av huruvida sådan personuppgiftsbehandling är förenlig med dataskyddsförordningen kräver nämligen att hänsyn tas till behandlingens art och omfattning.

2. Behandling av personuppgifter som föreskrivs i artikel 19 FFAR

345 Enligt artikel 19 FFAR ska Fifa tillhandahålla information, däribland namn och kontaktuppgifter, om samtliga agenter. Förbundet ska även tillhandahålla information om de klienter som agenterna representerar, vilket omfattar följande. Uppgift om vilken typ av representationsavtal som ingåtts (exklusivt eller icke-exklusivt) och om när det aktuella representationsavtalet löper ut. Uppgift om vilka tjänster som agenten tillhandahåller varje klient. Uppgift om alla former av påföljder som ålagts agenterna och deras klienter. Uppgift om samtliga transaktioner där någon eller samtliga parter har representerats av agenter samt uppgift om vilket arvode som har betalats till agenterna i samband med dessa transaktioner.

346 Sådant tillhandahållande av information kan anses utgöra spridning av personuppgifter, i den mening som avses i artikel 4 led 2 i dataskyddsförordningen, vilket innebär att det omfattas av de krav som anges i punkt 319 ovan.

347 Enligt artikel 19 d FFAR ska Fifa tillhandahålla information om alla former av påföljder som ålagts agenter och deras klienter. I detta avseende finns skäl att erinra om vad som gäller angående behandling av personuppgifter som rör fällande domar i brottmål och lagöverträdelser som innefattar brott. Av artikel 10 i dataskyddsförordningen framgår att sådan behandling endast får utföras under kontroll av en myndighet, såvida behandlingen inte är ”tillåten enligt unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt, där lämpliga skyddsåtgärder för de registrerades rättigheter och friheter fastställs”.

348 Detta visar att syftet med artikel 10 är att säkerställa ett utökat skydd mot personuppgiftsbehandling som på grund av att den avser särskilt känsliga uppgifter kan utgöra ett synnerligen allvarligt ingrepp i de i artiklarna 7 och 8 i stadgan fastslagna grundläggande rättigheterna avseende respekt för privatlivet och skydd av personuppgifter (dom av den 22 juni 2021, Latvijas Republikas Saeima (Prickning), C‑439/19, EU:C:2021:504, punkt 74).

349 Eftersom de uppgifter som det hänvisas till i artikel 10 i dataskyddsförordningen avser beteenden som samhället tar avstånd från, kan ett beviljande av tillgång till sådana uppgifter nämligen stigmatisera den berörda personen och därmed utgöra ett allvarligt ingrepp i hans eller hennes privatliv eller yrkesliv (dom av den 22 juni 2021, Latvijas Republikas Saeima (Prickning), C‑439/19, EU:C:2021:504, punkt 75), och detta trots att en sådan konsekvens inte är avsedd att utgöra en del av påföljden för de aktuella beteendena.

350 Vad gäller säkerställandet av det utökade skydd som föreskrivs i artikel 10 i förordningen – vilket dock är begränsat till det straffrättsliga området (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 2021, Latvijas Republikas Saeima (Prickning), C‑439/19, EU:C:2021:504, punkt 78) – ska följande påpekas. Personuppgifter som rör fällande domar i brottmål mot en person eller brott som han eller hon har begått eller säkerhetsåtgärder som beslutats beträffande honom eller henne får endast behandlas om detta är tillåtet enligt unionsrätten eller nationell rätt i en medlemsstat. Om personuppgiftsbehandling har skett i strid med denna regel, måste den myndighet under vars kontroll den otillåtna behandlingen har skett själv ha en skyldighet att tillämpa dataskyddsförordningen och måste, i förekommande fall, kunna hållas ansvarig, vilket förutsätter att det är fråga om en myndighet i en medlemsstat.

351 Vad gäller det nu aktuella fallet ger inte handlingarna i målet vid EU-domstolen vid handen att den personuppgiftsbehandling som föreskrivs i artikel 19 d FFAR skulle vara tillåten enligt unionsrätten eller någon medlemsstats nationella rätt, där lämpliga skyddsåtgärder för de registrerades fri- och rättigheter fastställs. Detta innebär att om det visar sig att – vad gäller det nationella målet – de påföljder som avses i artikel 19 d FFAR omfattas av tillämpningsområdet för artikel 10 i dataskyddsförordningen, så kan Fifa under alla omständigheter inte företa sådan personuppgiftsbehandling, eftersom det då inte skulle vara fråga om behandling som sker under kontroll av en myndighet i en medlemsstat.

352 Det är således utifrån detta antagande – vilket inte omfattas av den hänskjutande domstolens tolkningsfråga – som EU-domstolen ska pröva huruvida de olika former av personuppgiftsbehandling som avses i artikel 19 FFAR uppfyller de ovan i punkt 319 angivna kraven.

a) Huruvida det första kravet i artikel 6.1 första stycket f i dataskyddsförordningen är uppfyllt

353 Vad gäller frågan huruvida alla de olika former av personuppgiftsbehandling som avses i artikel 19 FFAR uppfyller de ovan i punkt 319 angivna kraven, ska det påpekas att Fifa har gjort gällande, bland annat, att den aktuella personuppgiftsbehandlingen sker i syfte att de olika personer som enligt FFAR åläggs kontrollskyldigheter ska kunna uppfylla dessa skyldigheter.

354 I likhet med det mål som eftersträvas med den personuppgiftsbehandling som föreskrivs i artikel 16.2 j leden ii–v och 16.2 k led ii FFAR (se ovan i punkt 330) kan det nyss angivna målet anses utgöra ett berättigat intresse, förutsatt att de aktuella skyldigheterna i sig är förenliga med unionsrätten och den berörda medlemsstatens nationella rätt, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

b) Huruvida det andra kravet i artikel 6.1 första stycket f i dataskyddsförordningen är uppfyllt

355 EU-domstolen övergår nu till att behandla det andra krav som avses i punkt 319 ovan, det vill säga att den aktuella personuppgiftsbehandlingen ska vara nödvändig för att tillgodose det eftersträvade berättigade intresset samt att behandlingen avser personuppgifter som är adekvata, relevanta och begränsade till vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålen med behandlingen. I detta avseende ska det påpekas att det av Fifa åberopade berättigade intresset består i att göra det möjligt för de olika personer som enligt FFAR åläggs kontrollskyldigheter att uppfylla dessa. Det är således endast fysiska eller juridiska personer som åläggs sådana kontrollskyldigheter som ska ha rätt att ta del av den information som Fifa enligt artikel 19 FFAR ska tillhandahålla och offentliggöra, vilket kan kräva att det införs olika villkor för tillgång beroende på vilken krets av personer eller organisationer som berörs.

356 Här kan konstateras att det i FFAR visserligen inte anges närmare vilken personkrets som har rätt att ta del av var och en av de kategorier av information som anges i artikel 19 i detta regelverk. Denna avsaknad av precisering i fråga om personkrets kan dock inte i sig anses innebära att nämnda artikel strider mot artikel 6.1 första stycket f i dataskyddsförordningen, om och i den mån den hänskjutande domstolen finner att avsaknaden av precisering inte innebär att samtliga berörda personkretsar har odifferentierad tillgång till samtliga kategorier av information.

357 Den aktuella avsaknaden av precisering utgör inte heller hinder för att EU-domstolen uttalar sig om beträffande vilka personkretsar som var och en av de i artikel 19 FFAR angivna formerna av personuppgiftsbehandling kan anses vara motiverad mot bakgrund av de skyldigheter som föreskrivs i FFAR.

358 EU-domstolen inleder med att pröva den information som avses i artikel 19 a FFAR, det vill säga namn och kontaktuppgifter för samtliga agenter. Att personuppgifter av detta slag tillhandahålls till agenterna får anses vara adekvat, relevant och begränsat till vad som är nödvändigt för att agenterna ska kunna uppfylla sina skyldigheter enligt FFAR, eftersom dessa uppgifter under alla omständigheter krävs när en agent, inför en eventuell rekrytering av en spelare eller en tränare, vill komma i kontakt med den aktuella spelarens eller tränarens agent.

359 Samma bedömning gäller för det fallet att sådana personuppgifter tillhandahålls klubbar, centralt ägda och drivna ligor samt spelare och tränare. Handlingarna i målet vid EU-domstolen ger nämligen inte vid handen att det skulle finnas några alternativa åtgärder som gör det möjligt, i enlighet med artikel 18.1 c FFAR, för fysiska och juridiska personer som vill anlita en agent att kontrollera att den agent som de avser att ingå ett representationsavtal med faktiskt innehar en Fifa-licens.

360 EU-domstolen övergår nu till den information som Fifa ska tillhandahålla enligt artikel 19 b FFAR, det vill säga uppgift om namnen på de klienter som agenterna representerar samt uppgift om huruvida det aktuella representationsavtalet är exklusivt eller icke-exklusivt och om när avtalet löper ut. Här ska påpekas att tillhandahållandet av sådan information skulle kunna bidra till att klubbar och centralt ägda och drivna ligor kan rätta sig efter artikel 18a RSTP.

361 Enligt den artikeln får en klubb nämligen inte ingå ett avtal som bland annat innebär att tredje parter ges möjlighet att vad gäller anställnings- eller övergångsrelaterade frågor skaffa sig inflytande över klubbens oberoende eller över dess grundprinciper eller över lagens prestationer. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens kontroll torde en agent anses ha ställning som tredje part vid tillämpningen av nämnda artikel.

362 Därefter ska EU-domstolen behandla informationen om huruvida det representationsavtal som ingåtts mellan en agent och dennes klienter är exklusivt eller inte samt om avtalets löptid. Tillhandahållande av denna information till andra agenter kan anses tillgodose krav av nu aktuellt slag, eftersom agenterna behöver dessa uppgifter för att kunna efterleva reglerna i artikel 16.1 b och c FFAR, vilka reglerar en agents möjlighet att ta kontakt med en klient som har ingått ett exklusivt representationsavtal med en annan agent.

363 Vad gäller de nu angivna informationskategorierna framgår det inte att krav av nu aktuellt slag skulle kunna tillgodoses på ett lika effektivt sätt genom andra åtgärder som är mindre ingripande i de i artiklarna 7 och 8 i stadgan fastslagna rättigheterna avseende respekt för privatlivet och skydd av personuppgifter, vilket det dock ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

364 Oaktat det nu sagda ska det påpekas att det inte framgår av FFAR att detta regelverk skulle medföra skyldigheter vars fullgörande kräver att information av det slag som avses i artikel 19 FFAR lämnas ut till och offentliggörs för andra fysiska eller juridiska personer än agenter, spelare, tränare, klubbar samt centralt ägda och drivna ligor. Vad gäller information av det slag som avses i artikel 19 c (uppgifter som rör de agenttjänster som tillhandahållits varje klient) och i artikel 19 d (uppgifter som rör alla former av påföljder som ålagts agenter och deras klienter) samt i artikel 19 e (detaljerade uppgifter om samtliga transaktioner där någon eller samtliga parter har representerats av agenter), finner EU-domstolen att oberoende av vem som är mottagare av den aktuella informationen, så kan tillhandahållandet av uppgifter av detta slag inte anses vara nödvändigt för fullgörandet av någon av de skyldigheter som följer av FFAR.

365 Det är visserligen riktigt att artikel 18.2 e FFAR ålägger agenter en skyldighet att avstå från att direkt eller indirekt delta i eller bidra till att det i FFAR fastslagna arvodestaket kringgås. För att säkerställa efterlevnaden av denna skyldighet är det dock inte nödvändigt att övriga agenter har kännedom om vilka tjänster som deras konkurrenter tillhandahåller sina klienter, och än mindre behöver de ha tillgång till detaljerade uppgifter om samtliga transaktioner som konkurrenterna har varit inblandade i.

366 Samma bedömning gäller för den skyldighet som klienter till en agent åläggs i artikel 18.1 g FFAR, nämligen att omedelbart rapportera överträdelser av FFAR till Fifa, de regionala konfederationerna eller medlemsförbunden. För att klienterna ska kunna uppfylla denna skyldighet krävs inte att de i förväg får tillgång till specifik information för detta ändamål.

367 Med förbehåll för att det finns andra tillämpliga regler i andra Fifa-regelverk än FFAR, finner EU-domstolen mot bakgrund av det nu anförda att det mål som Fifa har åberopat (se punkt 353 ovan) inte i sig kan anses motivera alla de former av personuppgiftsbehandling som föreskrivs i artikel 19 FFAR.

368 Samtidigt ska påpekas att det framgår av artikel 1 FFAR att detta regelverk även syftar till att tillgodose andra intressen. Dessa består i att införa minimikrav i de yrkesmässiga och etiska reglerna för agenter, att skydda klienter mot oetiskt agerande från agenternas sida och att skydda spelare som saknar erfarenhet av eller kännedom om hur fotbollens transfersystem fungerar. Det skulle kunna anses vara berättigat att ett idrottsförbund strävar efter att tillgodose sådana intressen.

369 Vidare skulle Fifas tillhandahållande av information av artikel 19 a–c FFAR angivet slag kunna anses var adekvat, relevant och begränsat till vad som är nödvändigt för att tillgodose sådana berättigade intressen, vilket således även gäller för därmed sammanhängande personuppgiftsbehandling.

370 EU-domstolen finner dock att även om FFAR syftar till att tillgodose nämnda berättigade intressen, så strider artikel 19 e FFAR fortfarande mot principen om uppgiftsminimering i artikel 5.1 c i dataskyddsförordningen, i den del det i nämnda regel anges att Fifa ska tillhandahålla och offentliggöra uppgifter om samtliga transaktioner där någon eller samtliga parter representerats av agenter. Detta eftersom omfattningen av därmed sammanhängande personuppgiftsbehandling inte är tillräckligt avgränsad för att säkerställa att denna princip iakttas.

371 Slutligen ska något sägas om den personuppgiftsbehandling som föreskrivs i artikel 19 d FFAR, vilken består i tillhandahållande och offentliggörande av information om alla former av påföljder som ålagts en agent eller en klient. Denna personuppgiftsbehandling är sådan att den kan visa sig vara nödvändig, i det att den kan utgöra en mer effektiv och avskräckande sanktion än böter. Konsekvenserna av att sådan information tillhandahålls är nämligen svåra att förutse, vilket i sin tur innebär att det blir svårt att göra en tillförlitlig kostnads-/nyttobedömning av en eventuell regelöverträdelse. Sådan personuppgiftsbehandling kan dessutom visa sig vara nödvändig för att personer som kan ha lidit skada till följd av den överträdelse av FFAR som motiverade den aktuella sanktionen ska kunna få kännedom om den.

372 Det framgår dock inte att de berättigade intressen som eftersträvas skulle kunna tillgodoses på ett lika effektivt sätt genom någon annan åtgärd som är mindre ingripande i de i artiklarna 7 och 8 i stadgan fastslagna rättigheterna avseende respekt för privatlivet och skydd av personuppgifter. Det ankommer dock på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida sådana alternativa åtgärder kan komma i fråga, till exempel i form av ett offentliggörande som är mer begränsat vad gäller innehåll eller spridning.

c) Huruvida det tredje kravet i artikel 6.1 första stycket f i dataskyddsförordningen är uppfyllt

373 EU-domstolen övergår nu till att pröva frågan huruvida de typer av personuppgiftsbehandling som avses i artikel 19 a–c FFAR är förenliga med det ovan i punkt 319 angivna tredje kravet, det vill säga att det ska göras en avvägning mellan de olika intressen och grundläggande fri- och rättigheter som berörs. Det ska påpekas att det här är fråga om personuppgiftsbehandling som berör ett begränsat antal personer och som uteslutande avser den fotbollsagentverksamhet som dessa personer bedriver. Då sådan verksamhet regleras av Fifas regelverk får de berörda personerna antas ha kännedom om detta regelverk i sin egenskap av yrkesutövare.

374 I detta avseende kan inledningsvis följande konstateras. Den personuppgiftsbehandling som föreskrivs i artikel 19 a–c FFAR består i Fifas tillhandahållande av, för det första, namn och kontaktuppgifter för samtliga agenter, för det andra, namnen på de klienter som agenterna representerar, inbegripet uppgift om huruvida representationsavtalet är exklusivt eller inte och om när avtalet löper ut, och, för det tredje, uppgift om vilka fotbollsagenttjänster som tillhandahålls varje klient. Sådan behandling kan anses omfattas av vad som utgör en lämplig avvägning mellan det berättigade intresse som eftersträvas och de rättigheter som tillkommer de personer vars personuppgifter behandlas.

375 Vad därefter gäller tillhandahållandet och offentliggörandet av information av i artikel 19 d FFAR angivet slag, det vill säga uppgift om alla former av påföljder som ålagts agenter och klienter, är det visserligen riktigt att sådana uppgifter kan utsätta den registrerade för en viss form av utestängning.

376 Denna omständighet kan dock inte i sig utgöra hinder för att den personuppgiftsansvariges och tredje mans berättigade intressen väger tyngre än de berörda agenternas och deras klienters intressen samt grundläggande fri- och rättigheter.

377 I punkt 92 i domen av den 22 juni 2021, Latvijas Republikas Saeima (Prickning) (C‑439/19, EU:C:2021:504), pekade EU-domstolen visserligen på den risk för stigmatisering som under vissa omständigheter kan komma att drabba förare som har brutit mot trafikregler och för detta har påförts penningsanktioner eller sanktioner av annat slag, om det i samband med detta även offentliggörs information om att de har prickats. De sanktioner som var i fråga i det målet avsåg dock inte de registrerades yrkesverksamhet, utan deras dagliga liv. Offentliggörandet av information om de aktuella sanktionerna var således inte av det slaget att det kunde bidra till återupprättat förtroende på en viss marknad eller göra det möjligt för personer som eventuellt lidit skada att få kännedom om de gärningar som lagts den registrerade till last.

378 Den personuppgiftsbehandling som det är fråga om här förefaller dock kunna betraktas som att den utgör en del av själva påföljden och även vara ägnad att återställa förtroendet på de berörda marknaderna samt att underlätta för personer som kan ha lidit skada att utöva sin rätt till ersättning. Ett sådant behandlingsändamål får anses kunna omfattas av intressen som väger tyngre än de intressen som agenter som överträtt FFAR kan ha. Detta gäller dock under förutsättning att den överträdelse som gett upphov till den aktuella påföljden inte avser regler som strider mot unionsrätten.

379 Trots den risk för utestängning som den aktuella personuppgiftsbehandlingen kan komma att medföra, får den därmed anses kunna omfattas – i vissa fall – av vad som utgör en lämplig avvägning mellan det eftersträvade berättigade intresset och de registrerades grundläggande fri- och rättigheter.

380 EU-domstolen vill dock här påpeka följande. Även om det alltså inte kan uteslutas att tillhandahållandet av information om påföljder av en viss stränghetsgrad skulle kunna – med beaktande av omständigheterna kring de gärningar som gett upphov till de aktuella påföljderna – omfattas av vad som utgör en lämplig avvägning mellan de intressen samt fri- och rättigheter som berörs, så är detta däremot inte fallet med de konsekvenser som i detta sammanhang följer av den i artikel 19 d FFAR angivna skyldigheten att tillhandahålla information om alla former av påföljder som ålagts agenter och klienter.

381 Artikel 19 d FFAR förefaller nämligen medföra en skyldighet för Fifa att tillhandahålla och offentliggöra information om alla former av påföljder som ålagts agenter och klienter, och detta oberoende av påföljdernas stränghetsgrad och av den förtroendeskada på de berörda marknaderna som de beivrade överträdelserna kan ha gett upphov till. Inte heller tas någon hänsyn till eventuell skada som orsakats tredje parter eller till hur lång tid som har gått sedan den aktuella överträdelsen begicks.

382 Vad gäller det nu aktuella nationella målet framgår det inte av artikel 19 FFAR att det görs någon åtskillnad utifrån stränghetsgraden av de påföljder som ålagts en agent eller dennes klienter. Det framgår inte heller att det finns någon tidsgräns, räknat från tidpunkten för de aktuella överträdelserna, för hur länge information om dessa påföljder får fortsätta att tillhandahållas.

383 Av det ovan anförda följer att artikel 6.1 första stycket i dataskyddsförordningen ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för ett internationellt idrottsförbunds regelverk som reglerar idrottsagenters verksamhet, i den mån detta regelverk föreskriver att det berörda idrottsförbundet ska tillhandahålla och offentliggöra dels uppgifter om alla former av påföljder som ålagts idrottsagenter och deras klienter, dels detaljerade uppgifter om samtliga transaktioner där någon eller samtliga parter representerats av idrottsagenter, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

384 Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande:

– Artikel 101 FEUF ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för ett internationellt idrottsförbunds regelverk som reglerar idrottsagenters verksamhet, i den mån detta regelverk har följande verkningar. Kraven enligt regelverket medför konkurrensbegränsningar, antingen genom sitt syfte eller genom sitt resultat, och dessa begränsningar kan varken anses uppfylla de i artikel 101.3 FEUF angivna rekvisiten för att undantas från förbudet i artikel 101.1 FEUF eller – när det gäller krav som har till resultat att begränsa konkurrensen – eftersträva ett legitimt mål av allmänintresse, i förhållande till vilket det framstår som lämpligt, nödvändigt och proportionerligt i strikt mening.

– Artikel 102 FEUF ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för ett internationellt idrottsförbunds regelverk som reglerar idrottsagenters verksamhet, i den mån följande förutsättningar föreligger. Det aktuella idrottsförbundet har befogenhet att utfärda bindande regler som blir gällande på en betydande del av den berörda marknaden, och kraven enligt detta regelverk är sådana att de kan anses utgöra missbruk av dominerande ställning i den mening som avses i artikel 102 FEUF. Kraven enligt regelverket eftersträvar inte ett legitimt mål av allmänintresse, i förhållande till vilket det framstår som lämpligt, nödvändigt och proportionerligt i strikt mening. Vidare är kraven inte objektivt sett nödvändiga på grund av att det finns rättsliga, industriella eller kommersiella begränsningar av en särskild natur som kan anses vara legitima. Inte heller ger nämnda krav upphov till konsumentgynnande effektivitetsvinster som är sådana att de uppväger de negativa effekterna för konsumenterna.

– Artikel 56 FEUF ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för ett internationellt idrottsförbunds regelverk som reglerar idrottsagenters verksamhet, om regelverkets bestämmelser uppvisar följande särdrag. För det första begränsar regelverkets bestämmelser de berörda idrottsagenternas möjlighet till flerpartsrepresentation. För det andra uppställer bestämmelserna som krav för att erhålla den licens som är nödvändig för att genomföra vissa transaktioner att en agent inte har varit föremål för vissa straffrättsliga eller disciplinära åtgärder. För det tredje föreskriver regelverkets bestämmelser vissa materiella krav som måste vara uppfyllda för att en sådan licens ska kunna beviljas, vilka kan medföra att idrottsagenter etablerade i andra medlemsstater förbjuds att utöva sin rätt att fritt tillhandahålla tjänster i en medlemsstat, eller att det blir svårare eller mindre attraktivt för dessa agenter att göra detta. För det fjärde begränsar bestämmelserna möjligheten för vissa spelaragenter att ta kontakt med nya spelare att företräda. Det sagda gäller såvida dessa olika kategorier av regler varken är motiverade av ett legitimt mål av allmänintresse eller står i proportion till ett sådant mål.

– Artikel 6.1 första stycket i dataskyddsförordningen ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för ett internationellt idrottsförbunds regelverk som reglerar idrottsagenters verksamhet, i den mån detta regelverk föreskriver att det berörda idrottsförbundet ska tillhandahålla och offentliggöra dels uppgifter om alla former av påföljder som ålagts idrottsagenter och deras klienter, dels detaljerade uppgifter om samtliga transaktioner där någon eller samtliga parter representerats av idrottsagenter.

Rättegångskostnader

385 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Artikel 101 FEUF ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för ett internationellt idrottsförbunds regelverk som reglerar idrottsagenters verksamhet, i den mån detta regelverk har följande verkningar. Kraven enligt regelverket medför konkurrensbegränsningar, antingen genom sitt syfte eller genom sitt resultat, och dessa begränsningar kan varken anses uppfylla de i artikel 101.3 FEUF angivna rekvisiten för att undantas från förbudet i artikel 101.1 FEUF eller – när det gäller krav som har till resultat att begränsa konkurrensen – eftersträva ett legitimt mål av allmänintresse, i förhållande till vilket det framstår som lämpligt, nödvändigt och proportionerligt i strikt mening.

Artikel 102 FEUF ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för ett internationellt idrottsförbunds regelverk som reglerar idrottsagenters verksamhet, i den mån följande förutsättningar föreligger. Det aktuella idrottsförbundet har befogenhet att utfärda bindande regler som blir gällande på en betydande del av den berörda marknaden, och kraven enligt detta regelverk är sådana att de kan anses utgöra missbruk av dominerande ställning i den mening som avses i artikel 102 FEUF. Kraven enligt regelverket eftersträvar inte ett legitimt mål av allmänintresse, i förhållande till vilket det framstår som lämpligt, nödvändigt och proportionerligt i strikt mening. Vidare är kraven inte objektivt sett nödvändiga på grund av att det finns rättsliga, industriella eller kommersiella begränsningar av en särskild natur som kan anses vara legitima. Inte heller ger nämnda krav upphov till konsumentgynnande effektivitetsvinster som är sådana att de uppväger de negativa effekterna för konsumenterna.

Artikel 56 FEUF ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för ett internationellt idrottsförbunds regelverk som reglerar idrottsagenters verksamhet, om regelverkets bestämmelser uppvisar följande särdrag. För det första begränsar regelverkets bestämmelser de berörda idrottsagenternas möjlighet till flerpartsrepresentation. För det andra uppställer bestämmelserna som krav för att erhålla den licens som är nödvändig för att genomföra vissa transaktioner att en agent inte har varit föremål för vissa straffrättsliga eller disciplinära åtgärder. För det tredje föreskriver regelverkets bestämmelser vissa materiella krav som måste vara uppfyllda för att en sådan licens ska kunna beviljas, vilka kan medföra att idrottsagenter etablerade i andra medlemsstater förbjuds att utöva sin rätt att fritt tillhandahålla tjänster i en medlemsstat, eller att det blir svårare eller mindre attraktivt för dessa agenter att göra detta. För det fjärde begränsar bestämmelserna möjligheten för vissa spelaragenter att ta kontakt med nya spelare att företräda. Det sagda gäller såvida dessa olika kategorier av regler varken är motiverade av ett legitimt mål av allmänintresse eller står i proportion till ett sådant mål.

Artikel 6.1 första stycket i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för ett internationellt idrottsförbunds regelverk som reglerar idrottsagenters verksamhet, i den mån detta regelverk föreskriver att det berörda idrottsförbundet ska tillhandahålla och offentliggöra dels uppgifter om alla former av påföljder som ålagts idrottsagenter och deras klienter, dels detaljerade uppgifter om samtliga transaktioner där någon eller samtliga parter representerats av idrottsagenter.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: tyska.