Förslag till avgörande av generaladvokat Rimvydas Norkus föredraget den 27 februari 2025

1 Originalspråk: franska.

2 Det förevarande målets namn är ett fiktivt namn. Det överensstämmer inte med det verkliga namnet på någon av parterna i målet.

3 Rådets direktiv 98/59/EG av den 20 juli 1998 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar (EGT L 225, 1998, s. 16), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/794 av den 6 oktober 2015 (EUT L 263, 2015, s, 1).

4 Dom av den 27 januari 2005 ( C‑188/03, EU:C:2005:59, punkt 53) (nedan kallad domen i målet Junk).

5 Se, beträffande stora avdelningens sammansättning, se Wullenkord, S. ArbGG § 45 i Rolfs, C., Giesen R., Meßling, M., Udsching, P, Beck’scher Online-Kommentar, 73 upplagen, Beck, München, 1 september 2024, punkt 1.

6 Se bland annat dom av den 30 juni 1966, Vaassen-Göbbels ( 61/65, EU:C:1966:39, s. 395), dom av den 17 september 1997, Dorsch Consult ( C‑54/96, EU:C:1997:413, punkt 23), dom av den 31 maj 2005, Syfait m.fl. ( C‑53/03, EU:C:2005:333, punkt 29), och dom av den 26 september 2024, Fautromb ( C‑368/23, EU:C:2024:789, punkt 35 och där angiven rättspraxis). Kriteriet om opartiskhet lades till av EU-domstolen i domen av den 19 september 2006, Wilson ( C‑506/04, EU:C:2006:587, punkt 48).

7 Denna aspekt berörs däremot i mål C‑402/24, Sewel, som för närvarande är anhängigt vid domstolen och som rör en framställan från sjätte avdelningen inom ramen för ett annat nationellt mål, avseende andra situationer och omständigheter som ändå har ett samband med de situationer och omständigheter som berörs i det nu aktuella målet (se fotnot 33 i detta förslag till avgörande). Sjätte avdelningen har uttryckt tvivel i frågan huruvida det förfarande som avses i 45 § ArbGG är kontradiktoriskt och följaktligen huruvida den andra avdelningen har karaktären av domstol i den mening som avse i artikel 267 FEUF. Jag erinrar i detta hänseende om att artikel 267 FEUF inte kräver att förfarandet ska vara kontradiktoriskt för att en begäran om förhandsavgörande ska kunna framställas till EU-domstolen. Här räcker det att påpeka att EU-domstolen redan har slagit fast att kravet på ett kontradiktoriskt förfarande inte är ett absolut kriterium när det gäller att fastställa att ett organ är en domstol i den mening som avses i nämnda artikel. Det måste emellertid finnas en möjlighet att höra parterna, även om det inte nödvändigtvis behöver ske i ett kontradiktoriskt förfarande (se, bland annat, dom av den 17 september 1997, Dorsch Consult, C‑54/96, EU:C:1997:413, punkt 31, dom av den 16 december 2008, Cartesio, C‑210/06, EU:C:2008:723, punkt 63, och dom av den 31 januari 2013, D. och A, C‑175/11, EU:C:2013:45, punkt 88). Även om parterna inte officiellt ställdes mot varandra som klagande och motpart i samrådsförfarandet i det nationella målet vid andra avdelningen, är det ändå uppenbart att dessa parter ändå bereddes möjlighet att yttra sig skriftligt och muntligt. Det framgår nämligen av handlingarna i målet att förhandlingen vid sjätte avdelningen sköts upp i avvaktan på andra avdelningens beslut. I tysk doktrin med kommentarer till artikel 45 ArbGG förklaras också i detta hänseende att parterna ges möjlighet att yttra sig i samband med ett eventuellt hänskjutande till stora avdelningen vid Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen). Om det krävs en ny förhandling för att avgöra tvisten vid den behöriga avdelningen (sjätte avdelningen i det nu aktuella fallet), ska parterna dessutom underrättas om stora avdelningens beslut och en ny förhandling ska hållas. Om det tvärtom inte längre är nödvändigt med en förhandling i detta skede ska parterna höras (se Zimmermann, B ArbGG § 45 Großer Senat, Natter E. och Gross R (red.) Arbeitsgerichtsgezetz, Handkommentar, andra upplagan, Nomos, Baden-Baden, 2013, punkterna 1–27, § 23 och 24).

8 Dom av den 16 december 1981, Foglia ( 244/80, EU:C:1981:302, punkt 33), och dom av den 6 oktober 2021, W.Ż (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning) ( C‑487/19, , EU:C:2021:798, punkt 83) (nedan kallad W.Ż.-domen).

9 Se bland annat dom av den 31 maj 2005, Syfait m.fl. ( C‑53/03, EU:C:2005:333, punkt 29), dom av den 31 januari 2013, Belov ( C‑394/11, EU:C:2013:48, punkt 39), W.Ż (punkt 84 och där angiven rättspraxis), och dom av den 26 september 2024, Fautromb ( C‑368/23, EU:C:2024:789, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

10 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny ( C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkterna 44 och 45), dom av den 23 november 2023, Commissaire général aux réfugiés et aux apatrides (Familjesammanhållning) ( C‑374/22, EU:C:2023:902, punkt 15), och dom av den 16 maj 2024, Toplofikatsia Sofia (Begreppet svarandens hemvist) ( C‑222/23, EU:C:2024:405, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

11 Se dom av den 16 maj 2024, Toplofikatsia Sofia (Begreppet svarandens hemvist) ( C‑222/23, EU:C:2024:405, punkt 41 och är angiven rättspraxis).

12 Som jag har förstått 45 § ArbGG, och med förbehåll för den hänskjutande domstolens kontroll, består det pågående tyska domstolsförfarandet i det nu aktuella målet av flera steg, det vill säga det ännu ej avgjorda målet vid den anhängiggjorda avdelningen (sjätte avdelningen i det nu aktuella fallet), samrådet med en annan avdelning i händelse av tolkningsskillnader (andra avdelningen i det nu aktuella fallet), hänskjutande till stora avdelningen om den avdelning som yttrat sig vidhåller sin ståndpunkt och det avgörande som meddelas av den avdelning vid vilken målet är anhängigt.

13 Jag vill understryka att EU-domstolen i domen i målet W.Ż (punkt 94 och där angiven rättspraxis) fann att en begäran om förhandsavgörande kunde tas upp till prövning, vilken hade framställts av Sąd Najwyższy (Izba Cywilna) (Högsta domstolen (tvistemålsavdelningen), Polen), i sjudomarssits, för att den skulle kunna avgöra frågor som aktualiserats prejudiciellt (in limine litis) vid Sąd Najwyższy (Izba Cywilna) (Högsta domstolen (tvistemålsavdelningen)), i tredomarssits, för att den sistnämnda domstolen i förekommande fall skulle kunna pröva målet i sak.

14 Domstolen har redan prövat en begäran om förhandsavgörande inom ramen för vilken det uppkom en fråga av deklaratorisk karaktär, i och med att hänskjutandet var tillåtet enligt nationell rätt och frågan svarade mot ett objektivt behov för avgörandet av den tvist som lagenligen anhängiggjorts vid den hänskjutande domstolen. Se dom av den 10 december 2018, Wightman m.fl., ( C‑621/18, EU:C:2018:999, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

15 Se fotnot 6 i detta förslag till avgörande. Se även Wullenkord, S., ArbGG § 45, i Rolfs, C., Giesen, R., Meßling, M., Udsching, P, Beck’scher Online-Kommentar, punkt 1, a.a.).

16 Se, analogt, dom av den 11 juni 2015, Fahnenbrock m.fl. ( C‑226/13, C‑245/13 och C‑247/13, EU:C:2015:383, punkt 30 och där angiven rättspraxis). Min kursivering. Dessa förenade mål rörde frågor om tolkning av unionsrättsliga processuella bestämmelser som endast indirekt var relevanta för det nationella målet.

17 Se, analogt, dom av den 17 februari 2011, Weryński ( C‑283/09, EU:C:2011:85, punkt 42).

18 Dom av den 16 oktober 1997 ( C‑69/96–C‑79/96, EU:C:1997:492).

19 Rådets direktiv 86/457/EEG av den 15 september 1986 om särskild utbildning för allmänpraktiserande läkare (EGT L 267, 1986, s. 26; svensk specialutgåva, område 6, volym 4, s. 102).

20 Förslag till avgörande av generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer i de förenade målen Garofalo m.fl. ( C‑69/96–C‑79/96, EU:C:1997:330, punkt 27).

21 Dom av den 16 oktober 1997, Garofalo m.fl. ( C‑69/96–C‑79/96, EU:C:1997:492, punkterna 24 och 27). Min kursivering.

22 I beslut av den 9 januari 2024, Sąd Najwyższy ( C‑658/22, EU:C:2024:38, punkt 35), förklarade EU-domstolen förvisso att det var uppenbart att en begäran om förhandsavgörande som framställts av tvistemålsavdelningen vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) (stora avdelningen) inte kunde tas upp till prövning. När ovannämnda sammansättning ska pröva rättsfrågor som hänskjutits av den förste presidenten för domstolen, i syfte att undanröja tolkningsskillnader mellan domstolar i lägre instans, ska den nämligen meddela ett allmänt beslut som får verkan av rättsprincip, utan att det är nödvändigt att avgöra någon tvist mellan parterna. Som framhålls ovan förhåller det sig emellertid annorlunda i det nu aktuella målet, eftersom det beslut som andra avdelningen ska meddela inom ramen för det interna samrådet och i vilket EU-domstolens dom kommer att beaktas, kommer att göra det möjligt för sjätte avdelningen att pröva det mål som är anhängigt vid den i sak (se ovan punkterna 35 och 40).

23 Dom av den 16 januari 1974, Rheinmühlen-Düsseldorf ( 166/73, EU:C:1974:3, punkt 4), dom av den 9 mars 2010, ERG m.fl. ( C‑378/08, EU:C:2010:126, punkt 32), dom av den 15 november 2012, Bericap Záródástechnikai ( C‑180/11, EU:C:2012:717, punkt 55), och dom av den 6 november 2014, Cartiera dell’Adda ( C‑42/13, EU:C:2014:2345, punkt 27). Se även dom av den 18 maj 2021, Asociaţia Forumul Judecătorilor din România m.fl. ( C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkt 133).

24 Se bland annat dom av den 5 april 2016, PFE ( C‑689/13, EU:C:2016:199, punkt 34), och dom av den 23 november 2021, IS (Hänskjutandebeslutets rättsstridighet) ( C‑564/19, EU:C:2021:949, punkt 70).

25 Se ovan punkterna 33 och 34.

26 Beslut av den 26 januari 1990, Falciola ( C‑286/88, EU:C:1990:33, punkt 7). Se även dom av den 16 juli 1992, Meilicke ( C‑83/91, EU:C:1992:332, punkt 22), dom av den 27 november 2012, Pringle ( C‑370/12, EU:C:2012:756, punkt 83), och dom av den 24 oktober 2024, Kwantum Nederland och Kwantum België ( C‑227/23, EU:C:2024:914, punkt 33).

27 Se dom av den 1 december 1965, Schwarze ( 16/65, EU:C:1965:117), och beslut av den 5 mars 1986, Wünsche ( 69/85, EU:C:1986:104, punkt 12).

28 Dom av den 29 november 1978, Redmond ( 83/78, EU:C:1978:214, punkt 25), dom av den 21 april 1988, Pardini ( 338/85, EU:C:1988:194, punkt 8), och dom av den 4 juli 2006, Adeneler m.fl. ( C‑212/04, EU:C:2006:443, punkt 41), och dom av den 14 september 2023, Tuk Tuk Travel ( C‑83/22, EU:C:2023:664, punkt 28).

29 Se dom av den 18 oktober 1990, Dzodzi ( C‑297/88 och C‑197/89, EU:C:1990:360, punkt 35), dom av den 15 december 1995, Bosman ( C‑415/93, EU:C:1995:463, punkt 59), dom av den 22 november 2005, Mangold ( C‑144/04, EU:C:2005:709, punkt 35), och dom av den 6 oktober 2022, Contship Italia ( C‑433/21 och C‑434/21, EU:C:2022:760, punkt 23).

30 Se dom av den 7 november 2024, Adusbef (Morandi-bron) ( C‑683/22, EU:C:2024:936, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

31 Se ovan punkt 49.

32 Se, analogt, dom av den 10 november 2016, Private Equity Insurance Group ( C‑156/15, EU:C:2016:851, punkt 58).

33 Se ovan punkt 49.

34 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att det nu aktuella målet mål rör en situation där den kollektiva uppsägningen inte har anmälts över huvud taget. I mål C‑402/24, Sewel, som ännu inte har avgjorts av EU-domstolen, har den hänskjutande domstolen i stället frågat EU-domstolen bland annat om möjligheten att rätta eller komplettera en felaktig anmälan enligt artikel 3 i direktiv 98/59.

35 Se ovan punkt 51.

36 Se bland annat dom av den 13 juli 2023, G GmbH ( C‑134/22, EU:C:2023:567, punkt 25 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen i målet G GmbH).

37 Domen i målet Junk (punkt 50).

38 Även om artiklarna 2 och 3 i direktiv 98/59 hänvisar till varandra, ska åtskillnad göras mellan de två förfaranden som föreskrivs i direktivet. I direktivet föreskrivs, såsom generaladvokat Tizzano påpekade i sitt förslag till avgörande i målet Junk ( C‑188/03, EU:C:2004:571, punkterna 57 och 61), ett förfarande som är indelat i två separata och på varandra följande delar. När det gäller anmälningsförfarandet är arbetsgivaren… skyldig att redogöra för [överläggnings- och informationsdelen] av förfarandet i anmälan (artikel 3.1 tredje stycket i [detta direktiv]).

39 Detta förfarande ska föregå alla uppsägningar av anställningsavtal. Se förslaget till avgörande av generaladvokat Tizzano i målet Junk ( C‑188/03, EU:C:2004:571, punkt 58).

40 Se dom av den 17 mars 2021, Consulmarketing ( C‑652/19, EU:C:2021:208, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

41 Domen i målet G GmbH (punkt 36).

42 Min kursivering. Arbetsgivarens skyldigheter enligt direktiv 98/59 inom ramen för förfarandet för information och överläggningar med arbetstagarrepresentanter och i förfarandet för förhandsanmälan till behörig myndighet, bidrar som generaladvokaten Pikamäe framhöll i målet G GmbH ( C‑134/22, EU:C:2023:268, punkterna 38–41), till att skydda arbetstagarna vid kollektiva uppsägningar men de är inte separerade på ett vattentätt sätt. Tvärtom finns det ett samband mellan dessa båda skyldigheter, av vilket det följer att den behöriga myndighetens roll beror på hur förfarandet för information till och samråd med arbetstagarrepresentanterna fortlöper och har avslutats. Detta samband framgår bland annat av … artikel 3.1 i nämnda direktiv.

43 Se, beträffande tolkningen av artikel 2.3 i direktiv 98/59, dom av den 21 december 2016, AGET Iraklis ( C‑201/15, EU:C:2016:972, punkt 40) och domen i målet G GmbH (punkt 35).

44 Artikel 4.3 första stycket i direktiv 98/59 ger medlemsstaterna möjlighet att ge den behöriga myndigheten rätt att förlänga denna period till 60 dagar efter anmälan av den planerade kollektiva uppsägningen, om det kan antas att de problem som uppkommer på grund av de planerade uppsägningarna inte kan lösas inom den förstnämnda tidsperioden. På motsvarande sätt har medlemsstaterna möjlighet att förkorta denna 30-dagarsfrist enligt artikel 4.1 andra stycket i direktivet.

45 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Junk (punkt 51).

46 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Junk (punkt 52). Domstolen menar att specialbestämmelsen om utgången av en annan uppsägningstid än den som anges i direktiv 98/59 skulle sakna mening om ingen uppsägningstid hade börjat löpa.

47 Se dom av den 21 december 2016, AGET Iraklis ( C‑201/15, EU:C:2016:972, punkt 27).

48 Såsom domstolen redan har framhållit syftar de skyddsbestämmelser som fastställs i direktiv 98/59 även till att de kostnader som detta skydd medför för företagen i unionen ska bli jämförbara. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 maj 2015, Lyttle m.fl. ( C‑182/13, EU:C:2015:317, punkt 43 och där angiven rättspraxis), och dom av den 21 december 2016, AGET Iraklis ( C‑201/15, EU:C:2016:972, punkt 41).

49 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 mars 2021, Consulmarketing ( C‑652/19, EU:C:2021:208, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

50 Se ovan punkterna 67 och 69. Som generaladvokaten Pikamäe påpekade i sitt förslag till avgörande i målet G GmbH ( C‑134/22, EU:C:2023:268, punkt 23), bidrar direktiv 98/59 i den meningen till att säkerställa lojal konkurrens genom att minska risken för att en arbetsgivare väljer att dra fördel av lagstiftning som ger ett sämre skydd för arbetstagare i vissa medlemsstater (C‑134/22, EU:C:2023:268, punkt 23).

51 Se domen i målet G GmbH (punkt 37).

52 Det har påpekats i doktrinen att direktiv 98/59 skiljer sig från många andra unionsdirektiv om arbetsrätt i den meningen att det inte ger arbetstagare ett materiellt socialt skydd i form av specifika rättigheter. Se, bland annat, van der Mei, A.P., Collective redundancies: judicial fine-tuning of a classic concept of EU labour law, European Law Review, 2017, vol. 42, nr 1, s. 82–91, särskilt s. 82 och 91.

53 Se dom av den 17 mars 2021, Consulmarketing ( C‑652/19, EU:C:2021:208, punkt 41 och rätt angiven rättspraxis). Jag erinrar för fullständighetens skull om att EU-domstolen i punkt 65 i domen av den 30 april 2015, USDAW et Wilson ( C‑80/14, EU:C:2015:291, punkt 65), symmetriskt underströk att medlemsstaterna enligt artikel 5 i direktiv 98/59 ges rätt att tillämpa eller utfärda lagar eller andra författningar som är gynnsammare för arbetstagarna, eller att främja eller tillåta tillämpning av kollektivavtal som är förmånligare för arbetstagarna. Domstolen klargjorde emellertid samtidigt att en medlemsstat exempelvis inte får anta en nationell åtgärd som, även om den är ägnad att ge arbetstagare större skydd mot kollektiva uppsägningar, emellertid leder till att artiklarna 2–4 i nämnda direktiv förlorar sin ändamålsenliga verkan. Samma sak gäller för en nationell lagstiftning enligt vilken en myndighet i förväg måste ge sitt tillstånd för att kollektiva uppsägningar ska kunna ske, om exempelvis de kriterier som denna myndighet har att tillämpa, eller det sätt på vilket denna myndighet i de konkreta fallen tolkar och tillämpar dessa kriterier, leder till att arbetsgivaren i praktiken helt saknar möjlighet att genomföra sådana kollektiva uppsägningar (dom av den 21 december 2016, AGET Iraklis, C‑201/15, EU:C:2016:972, punkterna 35–38).

54 Dom av den 17 mars 2021, Consulmarketing ( C‑652/19, EU:C:2021:208, punkt 42).

55 Rådets direktiv 75/129/EEG av den 17 februari 1975 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar (EGT L 48, 1975, s. 29; svensk specialutgåva område 5, volym 1, s. 185). Detta direktiv ändrades genom rådets direktiv 92/56/EEG av den 24 juni 1992 om ändring av direktiv 75/29/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar (EGT L 245, 1992, s. 3; svensk specialutgåva, område 5, volym 5, s. 162) innan det omarbetades genom direktiv 98/59.

56 Se kommissionens förslag till rådets direktiv om ändring av direktiv 75/129 av den 13 november 1991, COM(91) 292 final, s. 14, och kommissionens ändrade förslag till rådets direktiv av den 31 mars 1992, COM(92) 127 final, s. 2 och 3. Liknande skyldigheter som i artiklarna 3 och 4 i direktiv 98/59 föreskrevs redan i artikel 1.1 och i artikel 2 i det ursprungliga förslaget till direktiv 75/129 (se kommissionens förslag till rådet av den 8 november 1972, COM(72) 1400, s. 5 och 6).

57 Se förslaget till artikel 5a i förslag till rådets direktiv om ändring av direktiv 75/129, COM(91) 292 final, s. 20, och ändrat förslag till rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 75/129 (COM(92) 127 final, s. 14). Min kursivering.

58 Se bland annat ovan punkt 79.

59 Se 18 § punkterna 1 och 2 KSchG.

60 Se skäl 2 i direktiv 98/59 och punkt 75 ovan.

61 Det skulle bland annat kunna vara mer attraktivt för arbetsgivaren att betala böter än att upprätthålla löneutbetalningarna till arbetstagarna i 30 dagar. Se ovan fotnot 49.

62 Se ovan punkt 76.

63 Se ovan punkterna 67–69.

64 Se ovan punkt 76 beträffande huvudsyftet med direktiv 98/59.

65 Min kursivering. I doktrinen har några författare understrukit att en förhandsanmälan kan inte genomföras korrekt förrän hela förfarandet för information och överläggningar har slutförts. Se särskilt, för ett liknande resonemang, Dorssemont, F. ”Case C‑55/02, Commission v. Portuguese Republic; Case C‑188/03, Imtraud Junk v. Wolfgang Kühnel, Common Market Law Review, vol. 43, s. 225–241, i synnerhet s. 240.

66 Se ovan punkterna 68 och 70 och där angiven rättspraxis.

67 Domen i målet Junk (punkt 41).

68 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Junk (punkterna 50 och 51). Se ovan punkterna 67–69.

69 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Junk (punkt 52). Se ovan punkt 72.

70 Domen i målet Junk (punkt 53).

71 Se ovan punkt 93.

72 Som kommissionen har påpekat framgår det tydligt av beslutet om hänskjutande att uppsägningen av DF:s anställningsavtal, genom en skrivelse av den 2 december 2020, aldrig verkställts på grund av den uteblivna anmälan. För att rätta till denna situation gjorde arbetsgivaren först en anmälan till den behöriga myndigheten efter det att uppsägningstiden hade löpt, den 31 mars 2021. Därefter, den 21 april 2021, sade arbetsgivaren upp anställningsavtalet på nytt, varvid uppsägningstiden löpte ut den 31 juli 2021.