Ökat personval

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

i i iii i

i i

VALTILL RIKSDAGEN

Partinamn

Du markera lår denkan t som duMintvill invald. se Endast on kandidatmarkoraa. lår

1Anna nudouuon, Riksdagsledamot, R-köping 2Bertil Oskarsson, Byggmästare. B-köping 3Vara Gustaluon, Frisör. G-ntnd 4Adam Svensson, Alfllrsbltrida. s-alad 5Nicklas Pot-axon, Nattvakt, A-kllping 6signa Matt son, Låkara. A-koplnq 7Turn Karlström, Journalist, G-atad i Cecilia Llungqvisl, Ekonom. A-kñping 9Tyra Magnusson Pensionär, s-kbplng 10Urban Vellnder, Urmakara, G-atad 11Lena Kaapøruon, Konsum A-köping 12stonArvidsson Radaro, Sslad 13Dagmar Ekström, sokrntarare, S-köplng 14Svea Hagström. Musiker, S-slad 15 Clark Holmloro. Köpman, G-stad 16Soile Berglund Tandtekniker. Sk6plng 17Otto Bruse, Miljötekniks, R-kbplng 1aEava Saarinen, Dagbamvardaro, G-atad 19 Lennartsson, Stig Tlmmarman, V-köplng 20Malte Carlström, Llrllng, Ill-bada 21Pernilla Jonafsaon, Blilbrsâljure, K-holm 22

Stockholms länsvalkrets 123 12345 -

ii

Krim l Statens offentliga utredningar WW 1993:63 w Justitiedepartementet

Person och

parti

Studier i anslutning till Personvalskommitténs betänkande Ökat personval SOU 1993:21

Jörgen Westerståhl, Red.

Bilaga till betänkande av Ijersonvalskommittên Stockholm 1993

SOU och Ds kan köpas från Allmänna Förlaget som ingår i C E Fritzes Förlaget ombesörjer också, pâ uppdrag av Regeringskansliets förvaltningskntor, remissutsändningar av SOU och Ds.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 90 90

Denna skrift ingår också som nr 29 i serien Göteborg Studies in Politics, redaktörer Bo Särlvik och Lars Strömberg

NORSTEDTS ISBN 9138-13393-8 TRYCKERI AB Stockholm 1993 ISSN 035-250X

Innehåll

Förord

Person och parti Jörgen Westerstâhl

Vad är personval och vem röstar på person 15

Mikael Gilljam

Nuvarande valsystem: minskande personkännedom och få personröster 29

Sören Holmberg

Kvinnliga riksdagskandidater vem lägger märke till att de finns 49

- Lena Wängnerud

Personval på kommunal nivå 69 Folke Johansson

Personbedömning som motiv för röstsplittring 99

Jörgen Westerstâhl

Person och parti i massmedierna 109

Martin Bennulf och Per Hedber

Riksdagsledamötema i partiarbetet 135

Jon Pierre

Om riksdagsledamöter, kändisar, opinionsopportunism

och valkampanjer 149

Peter Esaiasson

Författarna 185

Förord

Efter det att personvalskommittén tillsatts tog jag i början

av 1992 kontakt med kommitténs ordförande, Elisabeth Palm, och

meddelade henne att vi på Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet olika undersökningar under årens

genom

lopp insamlat material, som kunde intresse för kommit-

vara av téns arbete. En del av detta material sådant slag att det var av med ganska kort varsel kunde redovisas for kommittén, annat skulle fordra större arbetsinsats och tid för sammanställen mer

ning. Det var alltså inte fråga om att för kommitténs räkning insamla nytt material utan att bearbeta befintligt.

Efter ytterligare överläggning bestämdes vi från institutio-

att nens sida skulle, under hösten 1992 och i preliminär form, för

kommittén presentera vissa uppgifter till belysning

av person-

valsfrågan se SOU 1993:21, bilaga 2. I andra etapp skulle

en

en bredare och mer genomarbetad redovisning framläggas i

en fristående skrift.

Med den samling uppsatser presenteras är arbetet med

som nu

denna andra etapp avslutat. För bearbetning visst grundma-

av terial till ett uppsatserna har medel erhållits par av genom personvalskommittén. För arbetet med uppsatserna har ingen er-

sättning utgått. Medarbetare vid Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet har velat ställa forskningsresultat till förfogande som underlag för den offentliga debatten i aktuell

en

fråga. Uppsatsema har diskuterats vid överlägg-

gemensamma

ningar, men självfallet svarar varje författare för sitt bidrag.

Göteborg i juni 1993

Jörgen Westerstâhl

Jörgen VIêsterstâhl

1 Person och

parti

Utvecklingen

Från begynnelsen, när den gamla ståndsriksdagen år 1866 ersattes av en nationalrepresentation, var det fråga ett rent personval till den om nya andra kammaren. Kandidatemas personliga egenskaper var avgörande för vem som valdes. Dessa egenskaper gällde kandidatens allmänna duglighet och lämplighet för uppdraget. Ofta ansågs dessa egenskaper främst dokumenterade genom vederbörandes ställning i det lokala samhället. Men givetvis förekom det också, vid överläggningar mellan kandidat och de små grupperna av aktiva valmän liksom vid offentliga framträdanden, kandidaatt tens åsikter i olika frågor bekantgjordes. Den bygd eller yrkesgrupp som kandidaten tillhörde kunde väl också förvänta den att valde skulle ha förståelse för deras intressen. Men det hela tiden kandidaten var som stod i centrum, det hans personliga var genom förmåga eventuella önskemål skulle tillgodoses.

Vad partier beträffar utgick de stod bakom representationsreformen som från att sådana inte skulle behövas, när ståndssplittringen nu hade avskaffats. Organiserade partibildningar betydde uppdelning i motsatta läger och några permanenta sådana uppdelningar trodde skulle man bli erforderliga. Överhuvud fanns det vid denna tid en utbredd negativ syn partier.

Likväl, redan från första riksmötet började parti- eller gruppbildningar i riksdagen att taga gestalt. Så småningom bildades också organisationer ute i landet som stödde partigrupperingar i riksdagen. Som bekant gjorde socialdemokraterna tvärtom: de började med landsomfattande en organisation som senare fick representation i riksdagen. Rikspolitiken satte snart i allt högre grad sin prägel på de lokala valen. Kring sekelskiftet började partiväsendet sin fasta form med politiska riksorganisationer i direkt samspel med motsvarande riksdagsgrupper. Under en kort period balansen mellan var person och parti någorlunda jämn och den skiftade starkt mellan partier och Valkretsar. I och med övergången från majoritetsval till proportionella val 1911 korn vågskålen definitivt att väga över till partiernas fönnån. blev Det partierna och inte personerna som utgjorde den fasta riktpunkten, när väljarna orienterade sig i det politiska landskapet.

Men fortfarande valkretsama många och små, omfattande i genomsnitt var 3-5 mandat, dvs flertalet de valda ensamma partiföreträdare i sin av var valkrets. Avståndet mellan väljare och valda var alltså ännu litet. För att

öka riksproportionaliteten i mandatfördelningen reducerades antalet valkret-

1921 och den valkretsindelning genomfördes som fortfarande i huvudsar sak består. Resultatet blev krañig ökning av antalet riksdagsledamöter en valkrets. Genom författningsreformen och övergången till enkammarper system 1970 ökade ytterligare antalet riksdagsledamöter per valkrets; det totala antalet gick från drygt 230 i andra kammaren till 350 349 i upp den nya enkammaren. Dessutom vidgades personkretsen av representanter ytterligare införandet ett system med ersättare för riksdagsledagenom av möter. Bristen på kontakt mellan väljare och valda har nu gått så långt att mer än hälften svenska folket inte kan erinra sig namnet på någon enda av riksdagskandidat i den valkretsen jfr kapitel 3 i denna volym. Siegna tuationen för flertalet väljare kan beskrivas så: man röstar parti och får kandidaterna på köpet. Ett renodlat personval har således stegvis förvandlats till ett utpräglat partival. Det minskade personvalsinslaget har knappast varit ett mål i sig utan en följd serie konstitutionella reformer, framför allt präglade av en av en önskan att fördela riksdagsmandaten proportionellt mot röstfördelningen i hela riket. Denna önskan har slutligen förverkligats genom att landet gjorts

till en enda valkrets vid fördelningen av de s k utjämningsmandaten.

Parallellt härmed har emellertid också funnits strävanden att på olika sätt vitalisera personinslaget vid valen. Till stor del, men inte enbart, har det varit de partier främst drivit kravet riksproportionalitet som också som intresserat sig för personvalsfrågan.

Offentliga utredningar

Under årens lopp har ett flertal personvalsmodeller presenterats av olika

offentliga utredningar. Ett första förslag framlades redan av proportionsvalssakkunniga år 1921. Den 1954 tillsatta författningsutredningen fick bl i uppdrag att försöka stärka det personliga momentet vid valet. I a direktiven påpekades att med den proportionella valmetoden och stora Valkretsar löpte riksdagsmannen risk att bli mer eller mindre anonym för sina väljare. Det därför bättre den enskilde i högre grad än som vore om fallet kunde bygga på ett personligt förtroende för den represennu var

tant han önskar vald. Utredningen presenterade 1963 ett ganska långtgående förslag bl innefattade obligatorisk personröstning med förhands-

som a

anmälan av alla kandidater officiell kandidatur. Utredningens förslag

föranledde ingen proposition till riksdagen. Frågan överlämnades till grundlagberedningen som inte avlärnnade något förslag i ärendet. Därefter har personvalsfrågan beretts av personvals-

och vallaetsutredningen SOU 1977:94 som också ville minska valkretsarnas storlek med bibehållen riksproportionalitet av folkstyrelsekommittén - - SOU 1987:6 och alltså senast av0 personvalskommittén SOU 1993:21. För de senare utredningarna har vissa restriktioner uppställts. Bl a har gällt, att den s k fria nomineringsrätten dvs rätten att vid valet stryka eller skriva till namn på valsedeln eller komponera en alldeles egen val-

sedel skulle bibehållas. Fasthållandet vid den fria nomineringsrätten tycks

exemplifiera talesättet om det bästa som det godas fiende: genom att

behålla en total frihet som i realiteten är illusorisk vid riksdagsval, har

man redan från början uteslutit en rad olika tekniker för att främja personval. En annan restriktion gäller partiernas nomineringsförfarande. En reglering bör undvikas, heter det i de senaste direktiven. Här rör man vid själva kärnan i personvalet, eftersom det är genom partiernas nomineringar som både urvalet av kandidater och rangordningen mellan dem fastställs.

Alla utredningsförslag har utgått från att partiernas urvalsfunktion skall lämnas orörd. Däremot har förslagen inneburit att väljarna i skall

gemen

kunna påverka rangordningen mellan kandidaterna.

Nomineringsprocessen

Nomineringen är alltså en partiangelägenhet. Författningsutredningen tog initiativet till en systematisk undersökning av nomineringarna vid 1948

och 1952 års riksdagsval se Sköld 1958. Undersökningen visade att ett

avgörande inflytande över nomineringarna utövades av en liten inre krets

inom partiernas valorganisationer, även större krets, bl rätt om en a genom

att föreslå kandidater och genom provval, kunde dras in i förberedelsearbetet. Ur demokratisk synpunkt ktmde det, enligt författningsutredningen,

te sig otillfredsställande att majoriteten av valmännen var utan direkt in-

flytande nomineringsarbetet. Undersökningama visade dock att de ledande partiinstansema i valkretsarna var mer benägna än andra partiaktiva att beakta den stora massan av väljare vid kandidatlistomas sammansättning. Författningsutredningen ansåg emellertid att en fortlöpande offentlig insyn i partiernas nomineringsarbete var behövlig och utverkade därför att partierna till Statistiska centralbyrån efter varje val, med början 1960, enligt ett särskilt formulär skulle lämna uppgifter om förändringar av stad-

gar och praxis i nomineringsforfarandet.

Grundlagberedningen föranstaltade om en ny nomineringsundersökning vid

1970 års val, se Brändström 1972 för att kontrollera om den tidigare

redovisningen fortfarande ägde aktualitet. Det visade sig härvid att rapporteringen till centralbyrån upphört från valet 1968, eftersom centralbyrån ansåg presentationen föga givande Brändström 1972 s 10. Utredaren konstaterade att nomineringstörfarandet tidigarelagts tre samtidiga val skulle nu förberedas och att förfarandet blivit mer enhetligt än förrt, men att den inre kretsens roll under nomineringsprocessen i huvudsak rar densamma som tidigare. Mellan dessa två undersökningar hade den Statsvetenskapliga kommunalforskningsgruppen, med stöd av Riksbankens jubileumsfond detaljstuderat nomineringsprocessen vid 1966 års kommunalval. Därutöver har inga större nomineringsundersökningar genomförts. På över 20 år har alltså nomireringsförfarandet inte varit föremål för någon systematisk granskning. En snabb aktuell kontakt med de centrala partiorganisationema visar att flertalet av dem inte systematiskt följer upp hur nomineringsarbetet i pralciken utförs i valkretsama. Med tanke på nomineringsförfarandets centrala roll för personurvalet till riksdagen framstår det nuvarande informationsläget som klart otillfredsställande.

Motstånd mot förändringar

Med undantag för personvalskommitténs förslag, där utgången ännu är oviss, har alla förslag till utvidgning av personvalsinslaget vid valen blivit resultatlösa. Man har varje gång mött motstånd mot förändringar. I och får sig skulle man tycka att den successiva anonymisering prägat som riksdagsuppdraget borde ha uppfattats som något djupt otillfredsställande, men anonymiteten skänker också trygghet. Viljan att profilera sig torde bland riksdagsledamöterna växla dels individuellt, dels med rådande partitraditioner. För alla gäller att man vet vad man har. Följande reflexion ligger nära till hands: Samma riksdag som beslutat stöpa om hela den komminala strukturen i landet, som avskaffar och inrättar ämbetsverk, som lägger ned regementen och som, för att ta ett dagsaktuellt exempel, omdamr sjukvården genom en husläkarreforrn och som alltså genom sina besht påverkar arbetsförhållandena och mer därtill för tusentals, tiotusentals eller hundratusentals människor, riksdag hesiterar inför den minsta mbsamma ning av det regelsystem som påverkar rekryteringen till just riksdagen. Inom alla fungerande organisationer finns ett slags naturlig konservatism eller motvilja mot förändringar. Vad som kan övervinna en sådan motvilja är, om man genom en förändring kan komma till rätta med ett annat och större problem. Man måste inom organisationen känna att en förändring är behövlig.

För den uppmärksamme politikern finns det påtagliga orostecken när det

gäller partiernas position. För tjugo år sedan betraktade hela 23 välav

jarna sig själva som anhängare av något parti, 1991 det knappt hälf-

var ten. På 1950-talet karakteriserade sig drygt hälften väljarna t av 0 m som

starkt övertygade anhängare något parti, deras andel har sjunkit

av men nu

till 14. Andelen som anger sig vara partimedlemmar har gått ned till under 10 procent av befolkningen, partibytamas antal ökar liksom också de som röstar på olika partier i de samtidiga valen Gilljam och Holmberg 1993. Det föreligger alltså rad tecken tyder på att samtidigt

en som som particentreringen vid valen blivit alltmer markerad, har partiernas egen

ställning kraftigt försvagats i folkmedvetandet. Här finns otvivelaktigt

en grund för oro och behov av motåtgärder. Naturligtvis kan det hävdas att

aktuella personvalsförslag är ytterligt försiktiga och därför kanske otillräckliga som botemedel. Utan ett faktiskt prov går det emellertid att

avgöra i vilken mån väljarna skulle intressera sig för personval och en ny

kontaktväg kunna öppnas. Slutligen bör betonas att en förstärkning av personmomentet i politiken också kan komma till stånd på andra vägar än förändringar i

genom valsystemet. Man kan tänka sig att själva den politiska stilen och presentationen av politiken inför medborgarna i högre grad än hittills personifie-

ras. Åtgärder och förslag kan i större utsträckning bindas med

samman

personer än med partiprogram. I kommunalpolitiken, där avståndet mellan beslut och genomförande ofta är kortare och politiker medverkar i

samma båda leden kan det redan så att framträav processen, nu vara personerna

der tydligare än partiet. Möjligt är vidare att hela den allmänna

synen

politiken förskjuts från ett läge, där det centrala i politiken beskrivs

som

programförverkligande, som en vandring mot ett bestämt mål, till ett läge där politikens huvuduppgift blir att hantera uppkomna problem, vartefter de inställer sig. I det sistnämnda fallet är det inte visionen utan handlaget, frågan om att leda och fatta beslut blir det väsentliga. Uppmärksam-

som

heten förskjuts då från partiet mot personen eller teamet.

Göteborgsundersökningarna

Det nuvarande svenska valsystemet således, sådant det tillämpas, miger nimalt utrymme för personval. De empiriska studier kring valsystemet i

vid bemärkelse som presenteras i denna volym bygger på den nuvarande

ordningen och kan därför inte ge något direkt besked hur ett system om med större inslag av personval skulle fungera. Vad kan redovisas är som

existerande förutsättningar för val med ett starkare inslag personval.

av

Med hjälp av tillgängliga data skall alltså delar den terräng belysas

av som ett eventuellt personvalssystem kommer att möta.

I den första redovisningen kapitel Mikael Gilljam, Vad är personval och vem röstar på person behandlas två ämnen. Det inledande avsnittet kan tjäna som introduktion till hela den följande framställningen, eftersom den riktar uppmärksamheten på en grundläggande spänning eller tvetydighet, när det gäller syftet med eller väntade effekter av ett personvalssystem: gäller det endast ett personval inom partierna eller förutsätts personfaktorer därutöver också påverka valet mellan partierna Som en illustration till hur man teoretiskt skulle kunna separera parti- och personval presenteras den något orealistiska idén om ett sekundärval. I det senare avsnittet behandlas en speciell typ av personval som redan nu påverkar partivalet. Det gäller inte valet av riksdagsmän i största allmänhet utan partiledarna. På basis av en gillar-ogillarskala jämförs partisympatisöremas bedömning av det egna partiet och den egna partiledaren vid de fem senaste valen. Flertalet ger parti och partiledare samma värde. Ett balansmått baserat på dem som ger endera högre värde faller, med några markanta undantag, ut till partiets förmån, vilket knappast är märkligt med tanke på partiernas ställning som permanenta riktpunkter för väljarna. Partiledamas extra bidrag till partiets attraktionskraft utgör en spännande läsning när det gäller partiledarna har vi alltså redan nu ett tydligt inslag av personval. Den aktuella personvalsdebatten kan sägas gälla, om även andra valda representanter skall bättre möjligheter att profilera sig. Kapitel Sören Holmberg, Nuvarande valsystem: minskande personkännedom och personröster, inleds med en kort redovisning av svaren på en enkätfråga från hösten 1992 till ett riksurval av medborgare om man tycker det är ett bra förslag att öka möjligheten att välja inte bara parti utan också personer i svenska val. Förslaget fick ett positivt gensvar i alla grupper, men det påpekas att frågeformuleringen knappast inbjöd till ett avståndstagande. I kapitlet redovisas sedan de grundläggande uppgifterna om kandidatkännedomen i riksdagsvalen 1956-1991. Den visar en markerad minskning av andelen väljare som kan ange namnet någon riksdagskandidat.

Minskningen är emellertid inte kontinuerlig utan med en avgörande för-

ändring mellan två mätpunkter 1968 och 1973. Det ligger nära till hands att se detta som ett resultat av författningsreforrnen med den stora nya enkammaren och med ett likaledes nytt ersättarsystem. Skillnader mellan olika grupper i frågan om kandidatkännedom analyseras. Dessa skillnader visar sig i huvudsak ha reducerats över tid. Politiskt kunniga och intresserade har bäst kännedom om kandidater. I ett sista avsnitt analyseras eventuell förekomst av personmotiv bland dem som röstar på olika partier vid riksdags- och kommunalvalen 1988 och 1991. Skillnaderna mellan olika sociala grupper är små. Om bostadsort gäller dock att det är ungefär

tre gånger vanligare att anföra personmotiv på landsbygden än i storstäderna. I kapitel 4 behandlar Lena Wängnerud frågan om Kvinnliga riksdags-

kandidater lägger märke till att de finns Dataunderlaget är, liksom

- vem i de båda tidigare kapitlen, hämtat från valundersölcningama, i detta fall från 1985 och 1991 då frågan om kandidatkännedom kompletterades med uppgifter de nämndas kön. Det visar sig att kvinnliga kandidater nämns om mindre ofta än män, både i relation till antalet valda och till antalet nominerade kvinnor. Detta förhållande kan väl delvis förklaras av att män hittills genomsnittligt uppnått högre status inom det politiska systemet än kvinnorna. Men här finns också en könsfaktor: kvinnor har i nästan alla större kunskap kvinnliga kandidater än män i grupper en om namn motsvarande Artikeln slutar med reflexioner kring hur ett förstärkt grupp. personvalssystem kan påverka situationen för kvinnliga kandidater. Kapitel Folke Johansson, Personval på kommunal nivå, presenterar resultat från fyra kommunvalsundersökningar från 1966 1991. Namn- kännedomen tycks inte ha förändrats mycket under dessa år, bortsett från en stark nedgång 1991, då emellertid en annan frågeteknik gör jämförelsen osäker. Tyngdpunkten ligger på analys av tre olika slag av faktorer en som påverkar namnkännedomen såsom överblickbarheten hos det politiska systemet, inklusive personliga förutsättningar, intresse för politik och förtroende för politik och politiker. En enkätfråga om förtroendet för kommunalpolitikema som person är viktigare än att hanhon representerar ett visst parti, ger återigen intryck av spontan sympati för personaspekten, resultatet kan också delvis en men tolkas som ett uttryck för skepsis mot hela det politiska systemet. En tredje fråga, fanns med i undersökningarna både 1979 och som 1991, avsåg önskvärda kandidategenskaper som bör beaktas vid nomineringarna. När det gäller representativitetsegenskaper såsom fördelning mellan åldersgrupper, samhällsklasser och kön samt mellan företrädare för olika delar av kommunen bedöms båda gångerna könsfördelningen som den minst väsentliga. En intressant förändring är emellertid att medan män och kvinnor 1979 hade samma uppfattning på denna punkt, är kvinnorna avsevärt benägna att prioritera könsaspekten än männen. Resulnu mer tatet kan möjligen tolkas så att vid personval ett icke obetydligt antal kvinnor nu skulle vara beredda att beakta också könsaspekten vid valet. Kapitel Jörgen Westerståhl, Personbedömning som motiv för röstsplittring. Data har hämtats från den medborgarenkät som ingår i kommunundersölcningen av 1991 års val. Först lämnas en ganska detaljerad beskrivning de motiv anförts för att rösta olika partier vid de av som samtidiga valen till riksdag och kommuner. Därefter karakteriseras de fem procent väljarna anför personmotiv genom att de jämförs med av som

andra grupper. De personröstande framstår kvalificerad väljargrupp

som en

med svagt partiengagemang. De kan eventuellt betraktas förtrupp

som en för den större grupp väljare, som i en framtid skulle vilja utnyttja vidgade

möjligheter till personröstning.

Kapitel Martin Bennulf och Per Hedberg, Person och parti

i mass-

medierna, utnyttjar för denna specialstudie de omfattande innehållsanalyser

av massmedier, som genomförts vid institutionen under ledning Kent av

Asp. Tre frågeställningar behandlas: hur stor uppmärksamhet får politi-

kerna, hur har uppmärksamheten förändrats över tid och hur har politikerna behandlats Graden personifrering politiken belyses av av genom jämförelser mellan uppmärksamheten på och parti. Hur uppmärkperson samheten koncentreras på ledande politiker utgör ett annat tema liksom skillnader mellan valår och icke-valår samt säsongvariationer månad för

månad. Här finns ett rikligt grundmaterial for bedömning mediernas

en av insatser i dessa sammanhang.

Kapitel Jon Pierre, Riksdagsledamötema i partiarbetet. I partiernas organisationer spelar de regionala ombudsmännen nyckelroll. Denna

en

studie baseras på en enkätundersökning genomförd 1985-86 med frågor till dessa ombudsmän bl riksdagsledamöternas i de olika

om a engagemang

verksamheter som partiorganisationema bedriver. Det visar sig att ombudsmännens bedömning inte bara påverkas riksdagsledamöternas faktiska

av aktiviteter utan också av den organisationskultur råder inom partiet som

och som skiljer de olika partierna åt. Kapitel Peter Esaiasson, Om riksdagsledamöter, kändisar, opinionsopportunister och valkampanjer, utgör fyllig och väldokumenterad stu-

en

die av riksdagsledmötemas kampanjverksamhet. Undersökningen bygger i

första hand på två stora enkäter med riksdagsledamöter åren 1985 och

1988. Internationella jämförelser ger perspektiv på de svenska förhållandena. Vad som behandlas är bl a valet av kampanjtekniker, riksdagsledamö-

ternas relationer till massmedierna, valet kampanjteman och partiernas av

inflytande därvidlag. Under kampanjerna uppträder de svenska riksdagsledamöterna i första hand som lagspelare inom respektive parti, det

men

finns också, såsom närmare belyses, ett icke obetydligt utrymme för indi-

viduella prestationer.

I de studier som här presenterats torde såväl anhängare ett vidgat

av

personvalsinslag som skeptiker till en sådan utveckling kunna finna stöd för sin uppfattning. Verkligheten är mångfasetterad. Vår önskan har varit att lämna ett bidrag till kunskapsunderlaget för den fortsatta debatten

Mikael Gilljam

2 Vad är personval och vem röstar

på person

l regeringsförklaringen den 4 oktober 1991 slog statsminister Carl Bildt

i fast att ett system med ökat inslag av personval till riksdagen skulle ge medborgarna bättre möjligheter att påverka vilka som skall representera dem. Därför skulle regeringen se till så att ett förslag till sådan förändring av valsystemet tas fram.

I december 1991 beslöt regeringen att tillsätta en personvalskommitté med uppdrag att lägga fram förslag som medför ett ökat inslag av personval till riksdagen m.m.. En viktig utgångspunkt i kommittédirektiven var att valen även i fortsättningen skall ha karaktären av ett val mellan

partier. Man bör därför undvika ett valsystem som gör att enskilda

kandidaters person får en allt för stor betydelse på bekostnad av sakfrågor

i valet. Enligt direktiven var det också viktigt att förebygga att personer erövrar mandat till följd av stora ekonomiska insatser eller andra ovidkommande omständigheter.

Regeringsförklaringen och kommittédirektiven innehåller som synes ingen

klar och uttömmande definition av vad som skall avses med ett ökat inslag av personval: Handlar det enbart om att väljarna i högre utsträckning skall beredas möjlighet att rösta på personer inom det egna partiet

Eller handlar det också om att olika personfaktorer bör bli mer styrande :ör väljarnas val mellan partier I det första fallet inomparti-personval innebär alltså ett ökat inslag

- -

av personval att väljarna erbjuds större möjligheter att rösta på personer inom det egna partiet. En sådan förändring skulle medföra en förskjutning

av makten över vilka personer som kommer att ta säte i riksdagen från den begränsade skara partimedlemmar som besöker dagens nominerings-

möten eller röstar i de partiinterna prowalen till de väljare som röstar på

respektive parti. Det sjunkande antalet partimedlemmar från som mest -

21 procent av de röstberättigade 1964 till 13 procent 1988 och endast 9

procent 1991 är ett vanligt argument till stöd för ett sådant vidgat -

nomineringsförfarandel I det andra fallet melIanparti-personval innebär ett ökat inslag av

- -

personval att kandidaternas personliga egenskaper får större betydelse för väljarnas val mellan partier. Det minst uppseendeväckande fallet torde här vara då valet mellan två ideologiskt och sakpolitiskt närstående partier

som t ex moderaterna och folkpartiet bestäms av hur väljarna bedömer kandidaternas kompetens, pålitlighet och folklighet med flera egenskaper. Graden av kontroversialitet växer sedan med det ideologiska avståndet mellan partierna, och det finns väl knappast någon pläderar för ett

som system där väljarnas val mellan vänsterpartiet och moderaterna främst t ex

avgörs av riksdagskandidatemas personliga kvalitéer

Det två bestämningarna av vad som skall avses med begreppet personval dvs makten över vilka personer kommer att ta plats i riksdagen - som och personfaktoremas betydelse för väljarnas partival är logiskt sett -

oberoende av varandra och kan behandlas två kontinuerliga variabler.

som

I fyrfáltstablån i figur 2.1. har de dock för enkelhetens skull reducerats till

två dikotomier.

Figur 2.1. Vad menas med ett ökat inslag personval Ökad väljarnakt av över vilka kandidater som kommer in i riksdagen eller ökad betydelse av personfaktorer för väljarnas partival

Vem har makten över vilka kandidater som kommer in i riksdagen

Partierna Välj arna

Liten Sverige idag Personfaktorernas betydelse för väljarnas partival

Stor

I det svenska valsystemet är det i allt väsentligt partierna bestämner som

vilka personer som väljs in i riksdagen; väljarnas möjligheter att

genom

strykningar eller tillägg påverka nomineringsmötets rangordning av kandida-

terna på valsedeln är i praktiken näst intill obefintliga. Dessutom vet att v. personfaktorema spelar en relativt underordnad roll för väljarnas partwal;

svenska väljare röstar i huvudsak på partier och inte på personer

Sverige idag befinner sig således i fyrfáltstablåns övre vänstra hörn:

partierna kontrollerar vilka personer som kommer in i riksdagen samtiiigt som personfaktorema har en relativt liten betydelse för väljarnas partival. Den intressanta fråga som infinner sig är naturligtvis varthän Sverige

nu

och det svenska valsystemet eventuellt är på väg. Vad innebär egentligen ett ökat inslag av personval till riksdagen Skall väljarna större möjligheter att rösta på personer inom det egna partiet tablåns övre högra hörn, skall personfaktoremas betydelse för väljarnas partival tillåtas att öka tablåns nedre vänstra hörn, eller skall det ske en förändring i båda dessa riktningar och hur skall i så fall blandningen i fyrfáltstablåns nedre högra hörn se ut Varken i Carl Bildts regeringsförklaring eller i direktiven till Personvalskommittén finns det, som inledningsvis nämndes, någon klar och ut-

tömmande definition av vad som avses med ett ökat inslag av personval.

I Personvalskommitténs betänkande SOU 1993:21 finns dock en större

tydlighet: I den fortsatta framställningen kommer begreppet personval att

användas för att beteckna väljarnas möjlighet att vid allmänna val påverka kandidaturvalet till de beslutande församlingama s.48. Huruvida det därutöver är ofrånkomligt eller kanske t 0 m önskvärt att personfaktoremas betydelse för väljarnas val av parti ökar är däremot oklart. På sidan 49 i betänkandet skriver kommittén att det kan finnas ett samband mellan

personröstning...och en perscnifrering av politiken, vilket kan bidra till att förbättra relationen mellan de folkvalda och allmänheten. Några sidor längre fram är tonen dock annorlunda: I den mån personvalsinslaget kommer att leda till fixering vid personfrågor finns det anledning att anta att väljarnas intresse för den politiska debatten kommer att minska och att Valdeltagandet sjunker. Det är också kommitténs uppfattning att ett ökat personvalsinslag inom ramen för partivalet knappast kommer att leda till

personpolitik av amerikanskt eller finskt snitt s.53-54. I Personvalskommitténs betänkande handlar det således horiom en

sontell förflyttning i tablån i figur Genom att väljarna större möj-

ges

ligheter att rösta på personer inom det egna partiet åstadkoms en maktförskjutning från partierna till väljarna när det gäller vilka kandidater som kommer att ta plats i riksdagen. Huruvida Personvalskommittén dessutom ser det som oundvikligt eller kanske t o m önskvärt med en vertikal

förskjutning dvs att personfaktorema får en större betydelse för väljarnas val mellan partierna är, som nyss nämndes, oklart. - Mönstret kan sägas igen i den allmänna debatten om personval. De

argument som brukar föras fram till försvar för ett ökat inslag av personval kan i huvudsak sägas handla fördelarna med horisontell förflytt-

om en

ning: större väljarintlytande över partiernas nomineringsprocess samt bättre

och tätare kontakter mellan den enskilde väljaren och de kandidater han eller hon stöder i valet. Argumenten emot ett ökat inslag personval av handlar däremot främst om de faror för demokratin som en vertikal förskjutning skulle kunna föra med sig: mer pengar, kändisar och massmediala personligheter i politiken samt mer personcentrerade och sannolikt också

mer smutsiga valkampanjer. Någon debattör som förfäktar ståndpunkten att den vertikala förskjutningen är målet medan den horisontella förskjutningen

endast är ett medel har ännu inte givit sig till känna. Personvalskommitténs huvudförslag den s k modifierade danska mo- dellen innebärande att väljaren får möjlighet att markera ett kandidatnamn valsedeln samt att det krävs en lcryssmarkering från minst åtta procent av väljarna för att personröstema skall beaktas har av kritikerna be- dömts som alltför urvattnat: Modellen sägs endast kunna resultera i marginella inskränkningar i partiernas bestämmanderätt över vilka personer som slutligen kommer att ta säte i riksdagen. Om Personvalskommitténs belackare har rätt i sin kritik innebär det med andra ord att en horisontell förskjutning i figur 1 värd namnet inte kommer att komma till stånd. Den enda reella effekten av reformen skulle

då förmodligen bli en större eller mindre vertikal förskjutning, dvs större

uppmärksamhet för kandidaternas personliga egenskaper och en ökning av personfaktoremas betydelse för väljarnas val mellan partierna: Risken är med andra 0rd att det som skulle uppnås uteblir medan det som skulle undvikas intråjfar. En möjlighet att få till stånd en med Personvalskommitténs ögon sett

positiv förändring dvs en reell horisontell förskjutning samtidigt som

-

den vertikala förskjutningen minimeras skulle kunna vara att i tiden

separera person- och partivalet. Ett införande av någon fonn av primärval

där väljarna ungefär ett halvår före det ordinarie valet får rösta fram

partiernas kandidater vore en ifrån andra länder känd modell. Ett sådant personval i primärval skulle definitivt innebära ett större väljarinflytande

över vilka kandidater som väljs in i riksdagen, dvs en horisontell förflytt-

ning i fyrfältstablån i figur Den i det här sammanhanget stora nackdelen med primärval är dock att fokuseringen till kandidaterna sannolikt

skulle följa med in i det efterföljande partivalet. Ett införande av personval i primärval skulle därför troligen innebära en diagonal förskjutning i figur 1 från det övre vänstra hörnet till det nedre högra.

- En radikal lösning som skulle kunna innebära en horisontell förskjutning samtidigt som den vertikala förskjutningen minimeras är den något orealistiska idén om sekundärval. Den enkla tanken är här att väljaren i en

första valomgång väljer mellan partierna och i en andra valomgång mellan personer inom det parti som fick hans röst i den första omgången. Den stora fördelen med ett sådant personval i sekundärval skulle vara att person-

kampanjema och personinslagen i den första valomgången blir begränsade

samtidigt som det politiska sakinnehållet i samma valomgång fär ett

maximalt utrymme. Ett i högsta grad preliminärt förslag till ett valsystem med personval i sekundärval skulle kunna se ut så här:

Den första valomgången, partivalet, genomförs vanligt den tredje som söndagen i september. Skillnaden gentemot nuvarande system är att det inte finns några kandidatnamn valsedlama.

Valomgång nummer två, personvalet, genomförs några veckor senare, när mandatfördelningen mellan partierna är framrälaiad. En väljare

som exempelvis har röstat på socialdemokraterna i den första valom-

gången ges nu möjlighet att rösta på lika många personer som soci-

aldemokratema har erövrat mandat i väljarens valkrets. En väljare

vars parti inte erövrat några mandat i valkretsen kan istället rösta på

personer i ett rikspersonval där tilläggsmandaten besätts. En väljare vars parti varken erövrat fasta mandat eller tilläggsmandat kan, om

han så vill, skydda sin valhemlighet från första omgången genom att

rösta blankt i personvalet.

För att undvika okynnesröstning i personvalet, dvs röstning på

kandidater utanför det egna partiet, måste det finnas någon form av konirollsystem. En möjlighet skulle kunna vara att väljaren river av

och behåller en kontrollkupong av partivalsedeln som sedan biläggs personvalsedeln i valomgång två; om det vid röstsammanräkningen i personvalet visar sig att kupongen och kandidaterna har olika partibeteckning blir personvalsedeln ogiltig. En variant på samma tema är att valförrättaren behåller kupongen i ett förseglat kuvert med identifi-

kationsnummer och att detta kuvert överlämnas till väljaren när han går in bakom skärmen i valomgång två.

Det skisserade förslaget till personval i sekundärval är naturligtvis ofullständigt och därmed vidöppet för kritik och invändningar. Tre uppenbara nackdelar är t ex systemets tekniska komplexittet, det faktum att väljarna tvingas till valumoma två gånger istället för samt att valdeltagandet

en

i den andra valomgången förmodligen kommer att bli betydligt lägre än i den första. Det förmodat lägre valdeltagandet i den andra valomgången skall dock inte i första hand jämföras med Valdeltagandet i valomgång ett utan istället med det folkliga deltagandet vid dagens nomineringsmöten

och partiintema provval. Personval i sekundärval kan inte införas över natt. Rädslan för att en i det här sammanhanget pröva något helt nytt nämns t o m uttryckligen i Personvalskommitténs betänkande 10. Faktum kvarstår dock. Om målet är att öka väljarnas inflytande över vilka kommer att personer som ta säte i riksdagen samtidigt som personfaktoremas betydelse för väljarnas

partival hålls i schack, måste åtminstone tankarna kring ett sekimdärval finnas med i den fortsatta diskussionen om ett ökat inslag av personval.

Vem röstar

person

Utifrån kunskap om andra länder har Personvalskommittén gjort bedömningen att mellan 30 och 50 procent av de svenska väljarna kommer att utnyttja en eventuell framtida möjlighet att personrösta, dvs att markera ett av kandidatnamnen partiets valsedel Betänkandet s. 53. Ett allmänt rimlighetsresonernang i kombination med Sören Holmbergs analyser av vilka väljare som idag har den bästa kännedomen om vilka kandidater som finns på partiernas valsedlar gör det troligt att det i första hand är de politiskt aktiva, kunniga och intresserade väljarna som kommer att använda sin personröstf Men och det är viktigt vad vi här talar om - är personval i bemärkelsen horisontell förflyttning i figur dvs röstning på personer inom det egna partiet. Eftersom en horisontell förskjutning i figur 1 med stor sannolikhet kommer att föra med sig en vertikal dito kan det dock vara minst lika intressant att försöka en uppfattning om i vilka väljargrupper som personfaktorer har en relativt stor betydelse för valet mellan partierna. När frågan ställs på det sättet finns det ingenting som säger att det främst är de mest kunniga och intresserade väljarna som kommer att personrösta. Kanske snarare tvärtom. När väljarna tillfrågas varför de röstar som de gör i riksdagsvalet är det bara några få procent som motiverar partivalet med hänvisning till partiledarna eller andra partiföreträdare 3 procent i både 1988 och 1991 års valundersökning. Bland partibytama är motsvarande siffra något högre 10 procent 1982, 26 procent 1985, 12 procent 1988 och 11 procent 1991 och bland röstsplittrarna ännu något högre 20 procent 1988 och 25 procent 1991.° Eftersom det ofta framställs som lite naivt eller t o m irrationellt att låta olika personfaktorer styra valet mellan partierna är siffrorna dock troligen något för låga I det här sammanhanget är dock nivån på personröstningen av mindre intresse. Den här typen av nivåskattningar är som alltid förknippade med ett visst mått av godtycke, och det är dessutom sannolikt att nivån på personfaktoremas betydelse för väljarnas partival kommer att höjas om ett valsystem med större inslag av personval införs. Den följande analysen begränsas därför till frågan om skillnader mellan olika befolkningsgrupper när det gäller i vad mån röstningen i riksdagsvalet styrs av personfaktorer. Eftersom det endast finns tillgång till uppgifter om väljarnas bedömningar av partiledarna och eftersom de väljare som själva nämner personfaktorer som motiv för sitt partival nästan uteslutande hänvisar till partiledarna kommer analysen att inskränkas till just dessa de främsta partiföreträdanra. I en situation som den svenska med åtminstone åtta politiskt signifikanta partier måste en väljare som röstar på parti nummer 1 logiskt sett ha

genomfört beslutskalkyl bestående minst sju olika delbeslut: Varför en av rösta på parti 1 och inte parti varför rösta på parti 1 och inte på parti och så vidare för partierna 4 till Med stor sannolikhet har partiledarna störst betydelse för valet mellan två ideologiskt närstående partier och liten eller ingen betydelse för valet mellan två partier med motsatta ideologiska förtecken. För att komma förbi problematiken med partiledamas betydelse för de många olika delbesluten kommer den följande analysens beroende variabel att utgöras väljarnas relativa betygssättning av enbart det egna partiet av och och den egna partiledaren. Materialet hämtas från valundersölcningama mätinstrumentet är den k gillarogillar-skalan med betygspoäng från +5 s

gillar starkt till -5 ogillar starkt. Av praktiska skäl genomförs analysen

bland de olika partiernas sympatisörer och inte bland deras väljare De moderata sympatisöremas betygssättning av moderata samlingspartiet och Carl Bildt får tjäna exempel på hur undersökningens beroende som variabel är konstruerad: De m-sympatisörer som har satt en högre betygspoäng på Carl Bildt än på moderata samlingspartiet har givits värdet +1; de m-sympatisörer har satt poäng på moderaterna och Carl som samma Bildt har givits värdet och de m-sympatisörer som har satt en högre poäng på moderaterna än Carl Bildt har givits värdet -l. Utifrån den här typen av siffror i valundersölcningama 1979-1991 går det att konstruera 30 stycken personröstningsvariabler vars balansmått kan variera mellan +100 samtliga de egna sympatisörerna tycker bättre om partiledaren än om partiet och -100 samtliga de egna sympatisörerna tycker bättre om partiet än partiledaren. Tolkningen balansmättet är att högre om av värde desto mer sannolikt att partiets väljare påverkades av partiledaren när de fattade sina röstningsbeslut. I tabell 2.1. har de 30 balansmåtten rangordnats från högsta till lägsta värde. Bengt Westerberg 1985 +12 och Gösta Bohman 1979 +9 är de partiledare som enligt den här analysen har lockat flest personröstare till sitt parti. Vid valet 1985 tyckte 27 procent av folkpartiets sympatisörer bättre om Bengt Westerberg än om folkpartiet medan endast 15 procent tyckte bättre om folkpartiet än om Westerberg 27 minus 15 +12. Motsvarande siffror för Gösta Bohman och moderaterna 1979 var 26 och 17 procent 26 minus 17 +9. Det faktum att övriga partiledare uppvisar ett negativt balansmâtt skall inte tolkas som att de har varit till belastning för sina respektive partier, utan endast som att det är fler sympatisörer sätter det egna partiet framför den egna partiledaren än som gör som tvärtom. Resultatet utgör ett gott belägg för att dagens svenska väljare i första hand röstar på partier och inte på partiledare.

Tabell 2.1. Personröstnlng 1979-1991 tycker bättre tycker tycker bättre balans-

Kommentar:Balansmåttetvisar andelenpanisympatisörer som tyckte bättre om den egna partiledarenin det egna partiet minus andelen som tyckte bättre om partiet än partiledaren.lntervjuformulâreninnehöll inga frågor om Svensson1979, 1982 och 1988eller om miljöpartiets språkrör1982, 1985 och 1988.

Den fråga vi nu skall försöka besvara är hur personröstningen är fördelad

över olika befolkningsgrupper. Är det så att partiledare och andra

person-

faktorer har större betydelse för valet mellan partierna inom vissa väljargrupper än inom andra Den fråga vi naturligtvis allra helst skulle vilja ha

svar är hur dessa eventuella skillnader skulle komma att se ut i ett

framtida valsystem med ett större inslag av personval. Eftersom möjligheterna till framtidsskådande är minst sagt begränsade får vi dock nöja oss

med att undersöka förhållandena vid riksdagsvalet 1991. Kön. Sanningen i framför allt amerikansk väljarfoislcning var länge att

kvinnor i högre grad än män tenderar att personifiera såväl politiken som

politikerna. Den empiriska grunden för denna sanning var emellertid endast en tabell från 1952 års presidentvalsundersökning som visade att

kvinnor i något större utsträckning än män angav personsvar på ett antal

öppna frågor om vad de gillade respektive ogillade hos partierna och presidentkandidaterna. I senare forskning har det dock visats att det

ursprungliga sambandet var mycket svagt och att sambandet knappast

existerar i mer moderna undersökningar se Shabad and Andersen, 1979.

Hur står det då till med jämställdheten i 90-talets svenska väljarkår

Röstar kvinnor i större utsträckning personer än vad män gör Svaret på den frågan är nej. Av de nio undersökta sambanden mellan kön och

personröstning åtta partier och partiledare plus Bert Karlsson var det

endast två som var statistiskt signifikanta på en rimlig säkerhetsnivå och

det ena av dem går dessutom emot hypotesens riktning: Balansmåttet för personröstning var -25 bland manliga och -4 bland kvinnliga folkpartisympatisörer, dvs en skillnad på 21 enheter; fp-kvinnor tycks med andra

ord vara mer benägna än fp-män att personrösta på Bengt Westerberg. Det andra signifikanta sambandet återfinns bland ny demokratis sympatisörer

men här är förhållandet alltså det omvända: 0 för männen och -34 för

kvinnoma, dvs en skillnad på 34 enheter; fler nyd-män än nyd-kvinnor tycks således ha personröstat Ian Wachtmeister Ålder. Partiledare och andra personfaktorer 1991 något vanligare

var en

motivering till partivalet bland äldre än bland yngre väljare 3 procent i

gruppen 18-30 år, 3 procent i gruppen 31-60 år och 6 procent i gruppen

61-80 år.° Samma mönster går igen när det gäller graden av personröstning:

Det tidigare redovisade balansmåttet för personröstning i 1991 års val var

-35 i de tre åldersgruppema 18-30 år, 31-40 år och 41-50 år, men -25 i

gruppen 51-60 år, -19 i gruppen 61-70 år och -11 i gruppen 71-80 år. Benägenheten att sätta den egna partiledaren framför det egna partiet ökar med andra ord något med stigande ålder. Någorlunda signifikanta samband

mellan ålder och personröstning återfinns dock endast för tre av partierna

åldersvariabeln dikotomiserad vid 50 år: Unga m-sympatisörer -28, äldre

skillnad 25 enheter; unga s-sympatisörer -45, äldre -21 skillnad 24

enheter; unga c-sympatisörer -59, äldre -43 skillnad 16 enheter. Förkla-

ringen till personröstningens något större utbredning bland äldre väljare är ett resultat väl värt att fundera vidare kring i något annat sammanhang. Partiidentüikatiøn. Känslan av anhängarskap med det egna partiet skulle kunna vara en egenskap som är kopplad till graden av personröstning. I

1991 års valundersökning finns också ett förväntat om än inte särskilt

starkt samband i så måtto att partiidentifierade väljare röstar mindre efter partiledare än icke partiidentifierade väljare balansmått -33 mot -25. En närmare granskning visar dock, något överraskande, att vi här har att göra med ett kurvlinjärt samband: Det är de svagt partiidentifierade väljarna

som är minst benägna att personrösta -38 medan väljare med stark res-

pektive ingen partiidentiñkation uppvisar ett något mindre negativt värde -27 respektive -25.

Politiskt intresse. Sambandet mellan personröstning och politiskt in-

tresse är också svagt kurvlinjärt -23 bland de mycket intresserade, -29 bland de ganska intresserade, -36 bland de inte särskilt intresserade och -17 bland de inte alls intresserade. Det förväntade mönstret med starkast personröstning i gruppen inte alls intresserade återfinns bland sympatisörema till vänsterpartiet, socialdemokraterna, folkpartiet och ny demokrati

men inte bland övriga partiets sympatisörer. Bland moderata samlingspar-

tiets sympatisörer är det t 0 m så att personröstningen är mest utbredd i

den grupp som säger sig mycket intresserad politik +16 mot

vara av mellan -22 och -29 för övriga m-sympatisörer. Politisk kunskap. Det kanske mest spännande sambandet i det här sammanhanget är det mellan personröstning och politisk kunskap. Den ur

normativ synvinkel något oroväckande hypotesen är att graden av person-

röstning ökar med avtagande politiska kunskaper och att det med andra

ord är de mest oktmniga väljarna i störst utsträckning låter sig på-

som verkas av olika personfaktorer.

Huvudresultatet från 1991 års val när det gäller personröstning och politisk kunskap är emellertid avsaknad av samband. Endast två av nio samband är statistiskt signifikanta och de två sambanden pekar dessutom i olika riktning: Graden av personröstning Bert Karlsson ökar med minskande politiska kunskaper -42 bland nyd-sympatisörer med låg politisk kunskap, -89 bland de med medelhög kunskap och -88 bland de med hög kimskap. Personröstning på Carl Bildt ökar däremot något med ökande kunskapsnivå -33, -18 respektive 42.

Ett ökat inslag av personval kommer sannolikt att få ett mer välvilligt

mottagande om det visar sig att personfaktoremas betydelse för väljarnas

val mellan partierna bibehålls på en någorlunda låg nivå och om betydel-

sen är någorlunda jämnt fördelad över olika befolkningsgrupper. På åt-

minstone den senare punkten har den här analysen givit upphov till viss optimism: Det är inte systematiskt så att vissa befolkningsgrupper mer än andra låter personfaktorer styra valet mellan partierna.

Däremot tycks det som om olika befolkningsgmpper attraheras av olika partiledare: kvinnor dras till Bengt Westerberg och män till Ian Wachtmeister; äldre väljare personröstar på Carl Bildt, Ingvar Carlsson och i viss mån Olof Johansson; politiskt kunniga väljare attraheras av Carl Bildt

och politiskt mindre kunniga av Bert Karlsson. Huruvida denna tillfredsställande brist på systematik kommer att överleva i ett valsystem med

större inslag av personval får vi veta i samband med valet och valundersökningen 1998.

Noter

Siffrorna för andelen partimedlernrnar bygger på intervjuuppgitter från valundersökningarna och inte på partiernas medlemsstatistik. Det går naturligtvis att tänka sig ett valsystem som saknar aktiva partier och där personfalctorema är helt utslagsgivande för hur väljarna röstar antingen beroende -

på att partierna är förbjudna som i t ex det första fria valet i Jordanien 1989

eller beroende på att kandidaterna upplever det som en belastning att förknippas med dem vilket var långt ifrån ovanligt i vårt eget land för ett drygt sekel sedan. En redogörelse för valet i Jordanien 1989 återfinns i Persson 1990. Wallin 1961 och Esaiasson 1990:kap 2 skildrar de partinegativa valkampanjerna under tvåkammarriksdagens första decennier. Se t ex Gilljam och Holmberg 1993:kap 13. I kommittébetänkandets huvudtext sägs att spärmivån bör ligga mellan 5 och 10 procent av partiets röstetal. I rösträlmingsexemplen och i förslaget till lagtext används dock genomgående en åtta-procentspärr. väljarnas kännedom riksdagskandidatema återfinns i kapitel 3 i Analyserna av om denna volym. Holmberg och Gilljam 1987:kap 6; Gilljam och Holmberg 1990:kap 11; Gilljam och Holmberg l993zkap 13. Röstsplitüamas motiveringar analyseras i kapitel 3 och 6 i denna volym. Den höga siffran för partibytama i 1985 års val är ett uttryck för den sk Westerbergeffekten. Motsvarande förträngningsmekanism finns också i forskarsarnhället. I boken Controversies in Voting Behavior skriver Richard Niemi och Herbert Weisberg att

candidate voting has seemed to bear a stigma in the voting behavior literature. Resultat från 1970- och 1980-talens amerikanska valundersökningar har dock inneburit en omvârdering. Kandidatröstning har där inte främst handlat rent om personliga egenskaper utan istället om mer politiskt relevanta personegenskaper komsom petens McGovems och Carters nederlag 1972 respektive 1980, integritet Carters seger 1976 och styrkaledarskap Reagans återval 1984. Det kan t ex inte anses särskilt rationellt att rösta på ett parti vars kandidater inte klarar av att genomdriva den politik som har utlovats: Thus, candidate voting, properly conceived, can be every bit as rational as issue voting Niemi and Weisberg, 1993:142- 146. De praktiska skälen för att använda partiernas sympatisörer och inte deras väljare är dels att det endast är intervjupersonerna i eftervalsundersölciingama får som poängbedömningsfrågoma och frågan om partival vid samma tillfälle, dels att de väljare som av taktiska skäl röstar på en annat parti än det de tycker bäst om inte skall tillåtas att strö grus i maskineriet. Den enda kvinnliga partiledare som ännu så länge har ingått i den här typen av studie Centerpartiets Karin Söder i 1986 års SOM-undersökning upphov - - gav till en förväntad könsskillnad på 32 enheter: c-kvinnor -2 och c-män -34. Ännu så länge finns ingen undersökning som kan ge besked om huruvida Gudrun Schyman har givit upphov till samma könsskillnad bland dagens vänsterpartisympatisörer. Gösta Bohman gav i valet 1979 inte upphov till någon motsvarande omvänd könsskillnad. 10. Gilljam och Holmberg 1993:89. ll. Skillnaden for m- och s-sympatisörema är signifikant på QOS-nivån och skillnaden för c-sympatisörerna på 0.10-nivån. 12. Kunskapsvariabelns konstruktion finns redovisad i Gilljam och Holmberg l993:79.

13. Den amerikanska forskningen på området har kommit till liknande slutsatser: The result a candidate assessment process that remarkably similar different across strata of the electorate Rahn et al., 1990. Vissa forskare har lyckats t o m påvisa att olika kandidategenskaper är en minst lika viktig förklaring till partivalet bland högutbildade som bland lågutbildade väljare se t Glass, 1985; Miller et ex al., 1986.

Referenser Esaiasson, P. 1990. Svenska valkampanjer 1866-1988. Stockholm: Allmänna Förlaget. Gilljam, M. och Holmberg, S. 1990. Rött Blått Grönt. En bok om 1988 års riksdagsval. Stockholm: Bonniers. Gilljam, M. och Holmberg, S. 1993. Väljarna inför 90-talet. Stockholm: Norstedts Juridik. Glass, D.P. 1985. Evaluating Presidential Candidates: Who Focuses on Iheir Personal Attributes. Public Opinion Quarterly 491517-534. Holmberg, S. och Gilljam, M. 1987. Väljare och val i Sverige. Stockholm: Bonniers. Miller, A.H., Wattenberg, M.P. and Malanchuk, O. 1986. Schematic Assessments of Presidential Candidates. American Political Science Review 80z52l-550. Niemi, R.G. and Weisberg, H.F. 1993. Controversies in Voting Behavior. Washington D.C.: Congressional Quarterly. Persson, S. 1990. Hussein styr med parlament och bajonetter. Intervju i Kommentar nr 1:7-9. Rahn, W.M., Aldrich, JH., Borgida, E. and Sullivan, J.L. 1990. A Social-Cognitive Model of Candidate Appraisal. l Ferejohn, J.A. and Kuklinski, J.L. eds. Information and Democratic Processes. Chicago: University of Illinois Press. Shabad, G. and Andersen, K. 1979. candidate Evaluations by Men and Women. Public Opinion Quarierly 4338-35. SOU 1993:21 1993. Ökat personval. Betänkande personvalskommittén. Stockholm: av Allmänna Förlaget. Wallin, G. 1961. Valrärelser och valresultat. Andrakammarvalen i Sverige 1866-1884. Stockholm: Ronzo Boktryckeri AB.

Sören

Holmberg

3 Nuvarande valsystem: Minskande

kandidatkännedom och få

personröstare

Svenska folket vill ha ökade möjligheter att personrösta. En majoritet 62 procent av svarspersonema i 1992 års SOM-undersökning tyckte det var ett bra förslag att öka möjligheterna att välja inte bara parti utan också personer i svenska val. Andelen som ansåg att förslaget var dåligt var ll procent medan 27 procent inte hade någon bestämd uppfattning. Resultatet visar på ett majoritetsstöd för tanken på att införa personval i Sverige, men knappast på någon glödande entusiasm. Sextiotvå procent är ingen imponerande siffra med tanke på att enkätfrågan var formulerad på ett något inbjudande sätt och svår att ta avstånd ifrån. Andelen personer som ansåg att förslaget om att införa personval var ett mycket bra förslag var desssutom förhållandevis låg endast 30 procent. - Entusiasm eller förslaget om att öka möjligheterna till personval i Sverige har dock stöd av en folkmajoritet och stödet återfinns i alla grupper i samhället. Resultaten i tabell 3.1 visar på ett stöd på cirka 60 procent jämsöver alla de viktigaste samhällsgruppema, bland män och kvinnor, bland unga och äldre, bland högutbildade och lågutbildade, bland landsbygdsbor och storstadsbor. I den mån vi kan tala om några åsiktsskillnader så är stödet för personval starkast bland män, äldre personer och på landsbygden. Skepticismen mot förslaget är starkast bland unga väljare och i storstäderna. Åsiktsskillnadema blir något markerade när vi på olika polimer ser tiska grupperingar, även om ett majoritetsstöd för personval återfinns i alla läger. Resultaten i tabell 3.2 visar mycket tydligt att det åsiktsmönster som funnits elitnivå när det gäller personval med vänstern mer tvek- sam än högern också återfinns bland väljarna. Personvalstanken har starkast stöd bland väljare på den ideologiska högerkanten och bland sympatisörer till moderaterna och ny demokrati. Negativismen mot personval är störst bland personer som stöder vänsterpartiet. Men även bland vänsterpartister är det en majoritet som är positiva till personval 51 procent. Personval är ett mångfasetterat fenomen. Möjligheten att personrösta effektivt, att verkligen påverka vilka personer som hamnar i riksdagen eller i kommunala församlingar, kan som i Sverige vara extremt begränsad samtidigt som personröstning, i meningen att väljarna påverkas av person-

Tabell 3.1. Svenska folkets åsikter om ökade möjligheter till personval

Fråga: Öka möjligheterna att välja inte bara parti utan också i svenska val. personer bra bra varken dåligt vej summa antal minus socioekonomisk grupp förslag eller förslag procent personer dåligt kön män 66 20 11 3 100 984 +55 kvinnor 58 26 1l 5 l 00 900 +47 ålder 15-30 56 27 14 3 100 496 +42 31-60 64 22 ll 3 100 965 +53 61-80 67 l 8 7 8 l 00 425 +60 utbildning

bostadsort

vi exempelvis tror spelar en något ökande roll bland svenska väljare är röstning på partiledare. Den typen av personröstning analyseras av Mikael Gilljam i kapitel 2 i denna bok. I detta sammanhang skall två andra fenomen med relevans for personvalsproblematiken studeras. Det första är kandidatkännedom. En väljare måste känna till åtminstone något namn på någon valsedel för att kunna ta hänsyn till person i röstningen. Kandidatkännedom är naturligtvis inte detsamma som personröstning, det är central förutsättning för men en personröstning och därför väl värd att analysera närmare.

Tabell 3.2. Åsikt personval efter partisympati, vänster-högerideologi och om politiskt intresse

bra bn: varken dåligt vej summa antal minus socioekonomisk grupp förslag eller förslag procent personer dåligt

politiskt intresse

vänster-högerposition

partisympati

Fenomen nummer två som skall studeras är röstsplittring i de samtidiga

riksdags- och kommunalvalen och eventuell förekomst av personfaktorer

som bakomliggande orsak till den delade röstningen. Röstsplittring har

varit ett sällsynt beteende bland svenska väljare. Vid valen i början av 1970-talet var det endast 6-7 procent av väljarna röstade olika i de som

samtidiga riksdags- och kommunalvalen. Sedan dess har dock andelen

röstsplittrare ökat mycket markant. Vid valet 1991 var andelen väljare som

delade sina röster i riksdags- och kommmunvalen hela 22 procent Frågan är i vad mån personöverväganden är en faktor bakom röstsplittringen och vilken typ av personer det är delar sina röster personskäl.

som av

Materialet för analyserna har hämtats från de valundersökningar

som

Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg genomfört tillsammans med sta-

tistiska centralbyrån sedan valet 1956. Studien väljarnas kandiav

datkännedom bygger på data från valundersökningar for hela perioden. När det gäller analysen av personfaktoms roll för röstsplittringen begränsas undersökningen till valen 1988 och 1991. Det är endast vid dessa två tillfällen som valundersökningama innehållit en öppen intervjufråga om motiv for röstsplittring.

Kandidatkännedom i riksdagsvalen

Resultaten i figur 3.1 visar i vilken utsträckning som svenska väljare känt till namnet på åtminstone en riksdagskandidat i den egna valkretsen vid valen 1956-1991. Intervjufrâgan är helt öppen och gällde det egna partiets valsedel åren 1956-1964 och samtliga partiets valsedlar åren 1968-1991 Analysen omfattar enbart röstande och är hämtade från valundersökningamas eñervalsstudier.

Figur 3.1. Andel väljare som kan uppge namnet på åtminstone en riksdagskandidat i den egna valkretsen 1956-1991.

Procent 60 60 60 -

49 48 40 -

30 e

19.56 v t 19168 19173 1985

1960 1964 1991

Kommentar: Åren 1956-1964 gällde intervjufrågan namn det egna partiets valsedel medan frågan o m 1968 gällde samtligapartiersvalsedlar. Resultaten omfattar enbart röstandeoch är hämtadefrån eñervalsstudiema. Bortsett från år 1956 och 1960 âr inte resultaten kontrollerade för nämnande felaktiga av namn. Kontroller år 1968 och 1991 tyder på att resultaten för valen 1964-1991 skall justerasned med 5- 8 procentenheter om man vill uppskattaandelenväljare som anger åtminstone ett korrekt katidzdatnamn.

Mönstret är förhållandevis tydligt. Kandidatkännedomen är minskande.

Andelen väljare som kan ange åtminstone ett kandidatnamn i den egna

valkretsen har sjunkit från 55-60 procent på 1950- och 1960-talen till 44 procent 1991. Nedgången i kandidatkännedomen har dock inte skett kon-

tinuerligt. Den tycks tvärtom ha inträffat tämligen abrupt mellan 1968 och 1973 från en nivå på 60 procent vid valet 1968 till endast 49 - procent 1973.

En tänkbar orsak till den klart minskande kunskapen riksdagskandi-

om dater mellan 1968 och 1973 är naturligtvis grundlagsrefonnen innebar som att gamla andra kammarens 233 ledamöter 1968 blev 350 ledamöter 1973.

Den utökade riksdagen anonymiserades dessutom ytterligare infögenom randet av ersättarsystemet.

Oavsett vad som ligger bakom resultaten så kvarstår faktum att en majoritet av svenska väljare under de senaste tjugo åren inte känt till

namnen på någon enda riksdagskandidat de röstat på. Om nivå på en kandidatkännedomen på 44

procent som i valet 1991 i en absolut me-

ning skall bedömas som hög eller låg är naturligtvis svårt att säga. Studier från exempelvis USA visar på ungefär eller lägre siffror for samma kandidatkännedomen.

Resultaten i figur 3.2 visar att valrörelsema på 1960-talen hade en

kunskapsuppbyggande effekt när det gäller kandidatkännedomen.

Figur 3.2. Andel väljare kan namnet på åtminstone riksdagssom uppge en kandidat i den egna valkretsen 1960-1991 i förvals- och eftervalsundersökningar.

Procent 60 eñerval 55

förval 23 20

19154 19.68 1973 1985 §91

1960 skillnad eñerval -iörval 32 30 9 14 0 l

Kommentar:Analysen omfattar enbartröstande.Resultatenför förvalsundersökningama1960och 1964 blir desamma om vi genomföranalysenbland med röstningsavsiktoch parti 25 personer somanger resp. 26 procent med kandidatkännedom. l förvalsstudien1968återfanns extrafrågatill en personersomangav att de sett åretsvalsedlar: Kommer Ni möjligen ihåg namnet någon de nuvaranderiksdagsmanav nen, som möjligen kan ha bidragit till den högaandelenmed kandidatkånnedom.

2 13-0650

Andelen väljare kunde namnge åtminstone någon kandidat i den egna som valkretsen ökade följd 1960-talets valrörelser med upp emot 30 som en av

procentenheter fiån exempelvis 23 procent av väljarna som kände till

-

namnet på kandidat i förvalsstudien 1960 till hela 55 procent i

en eftervalsstudien. Någon motsvarande kunskapseffekt kan inte spåras vid

valen 1985 eller 1991. I genomsnitt är dagens riksdagskandidater mer

kända bland allmänheten än gårdagens när valrörelsema börjar, men till skillnad från gårdagens kandidater blir de inte mer kända som en följd av

valkampanjema. Slutresultatet blir att dagens kandidater är mindre kända

bland väljarna än gårdagens. En analys vilka människor har bäst respektive sämst kännedom av som

kandidater visar på förhållandevis stora skillnader mellan olika sociala

om

Resultaten i figurerna 3.3-3.6 visar att män, äldre personer, hög-

grupper.

utbildade och landsbygdsbor tenderar att känna till kandidatnamn bäst, medan kvinnor, väljare, lågutbildade och storstadsbor har sämst

yngre

kunskaper. Sett över tid visar det sig att skillnaden i kandidatkännedom

minskat mellan olika sociala när det gäller kön, utbildning och grupper bostadsort, inte när det gäller ålder. men

Figur 3.3. Andel väljare som kan uppge namnet på åtminstone en riksdagskandidat i den egna valkretsen 1956-1991 efter kön.

Procent 70

so

40 40 41 kvinnor

1956 19,60 19,64 19T68 1973 19.85 1991

skillnad lâg-högutbildn. 17 12 10 11 s 15 6

Kommentar: Analysen i figur 3.3 och de i följande figurema 3.4-3.7 bygger samma material som i figur 3.1.

Figur 3.4. Andel väljare som kan uppge namnet på åtminstone riksdagsen kandidat i den egna valkretsen 1956-1991 efter åldersgrupp.

Procent 70

50°

36 36 :sm-aou 30 -

1956 | I r

1960 1964 1968 19173 1985 19I91

skillnad 1830-3160 9 6 ll 9 9 16 8

Figur 3.5. Andel väljare kan namnet på åtminstone riksdagssom uppge en kandidat i den egna valkretsen 1956-1991 efter utbildning.

Procent 80 -

40 - 42 u; utbildad

19,56 I I v

1960 1964 1968 19173 19.85 1991

skillnad låg-högutbildn. 23 13 20 15 21 11 7

Kommentar:Utbildningsklassiñceringen harförändrats över tid liksaom andelenhög-respektivelågutbildade. Lågutbildadehar deñnierats som enbartgnmdutbildade,i äldre tider folkskola, senare grundskola.Högutbildade ir universitetsutbildade och personer medavlagd studentexamen3-årigt gymnasium.

Figur 3.6. Andel väljare som kan uppge namnet på åtminstone en riksdagskandidat i den egna valkretsen 1960-1991 efter bostadsort.

Procent 70 66

60 -

50 49 44 landsbygd 47 44 stenad 40 37 30

l 960 1 968 1 985 l 991 skillnad landsbygd-storstad 12 17 17 0

Kommentar: Åren 1960 och 1968 deñnierades landsbygdvidare än i de senare undersökningarna.Storstad är lika med Stockholm,Göteborgoch Malmö.

Eñersom kandidatkännedom är central förutsättning för att kunna en personrösta måste det bedömas som positivt att några av de social skillnaderna i kandidatkännedomen minskat över tid. De kunskapsmässiga förutsättningarna för att kunna personrösta är inte bättre idag än 1950och 1960-talen, men de är mer jämnt spridda över olika sociala grupper.

Även skillnaden i kandidatkännedom mellan väljare från olika partier har blivit mindre över tid. Men resultaten i tabell 3.3 visar att det grund-

läggande mönstret från 1950-talet fortfarande består i samband med valet 1991. Centerpartiets väljare tenderar att ha den bästa kunskapen om kandi-

datnamn medan socialdemokratemas väljare uppvisar den sämsta graden av personkännedomf Vid valet 1991 kunde 41 procent av socialdemokraternas väljare namnet någon kandidat i den egna valkretsen.

uppge Motsvarande andel var hela 58 procent bland centerpartiets väljare.

Partipolitiska och socioekonomiska faktorer tillhör dock inte de omstän-

digheter har de starkaste sambanden med väljarnas kandidatkännedom. som

De faktorer som uppvisar de starkaste kopplingama till personkännedom är istället politiskt intresse och engagemang samt graden av allmänpolitisk

kunskap. Resultaten i figur 3.7 och 3.4 illustrerar resonemanget.

Tabell 3.3. Andel väljare som kan uppge namnet på åtminstone en riksdagskandidat i den egna valkretsen 1956-1991 efter partival i riksdagsvalen valår

kandidat i den egna valkretsen 1960-1991 efter politiskt intresse.

Procent 79 so mycket intresserad 71 71 70 70 -

60 60

40 40 37 33 32 30 -

0 20 - 13

10 - inte alls intresserad

O u | l I l | u 1960 1964 1968 1973 1985 1991 Skillnad mkt intr-inte alls intr. 20 34 46 36 51 57

Kommentar:Analysenbygger på valundersökningamassjñlvklassiñceringsfrâga om grad av politiskt intresse. Fyra svarsalternativgives: mycketintresserad, ganskaintresserad,inte särskiltintresseradoch inte alls intresserad.

Tabell 3.4. Andel väljare som kan uppge namnet på åtminstone en riksdagskandidat i den egna valkretsen 1991 efter olika politiska rörlighets- engagemangsoch kunskapsvariabler

procentandel som antal anger kandidatnamn personer låser nyheter om politik

diskutera politik med vinner, familj o. arbetskamrater

politikerförtroende

partimedlem

partiidentiñkation

politisk kunskap

tidpunkt för rñstningsbeslut

röstsplittring: riksdags- och kommunval 40 230 nej 42 812 partibyte 1988-1991 riksdagsvalen i

Kommentar:Analysen omfattar röstande 1991 i års eñervalsundersölming.Kunskapsmåttetbygger en seriefrågor där svarspersonema ñck ange vilka partier ett antal kända politiker tillhörde och angeom ett antal sakpåståenden politik om och olika sakfrågor var riktiga eller ej. Hur övriga variabler mer exakt har måtts framgår i Gilljarn, Holmberg och Hedberg,Valundersökning1991. Teknisk rappar SCB, 1993.

Sambandet mellan politiskt intresse och kandidatkännedom är mycket starkt och har blivit starkare genom åren. Under åren 1960-1991 har kandidatkännedomen varit stabil eller t o m något ökande bland väljare med ett

stort politiskt intresse. Bland väljare utan politiskt intresse har utveck-

lingen varit den motsatta med en klar tendens till minskande kandidatkännedom. För trettio år sedan kände cirka 40 procent politiskt ointresav serade människor till någon riksdagskandidat vid valtilltällena. År 1991 var motsvarande siffra endast 13 procent. Resultaten i tabell 3.4 understrycker ytterligare betydelsen av engagemang och kunskap. Det är politiskt kunniga och intresserade väljare som har bäst kännedom om kandidaterna.

Människor som läser mycket om politik i tidningar och diskuterar politik med vänner och arbetskamrater har klart bättre kunskaper kandi-

om

dater än människor som aldrig läser om eller diskuterar politik. Bäst

kandidatkännedom av alla har den lilla aktiva partimedlemmar. gruppen Hela 88 procent bland dem kunde nämna någon kandidat i den egna valkretsen. Graden av förtroende for partier och politiker visade sig också ha ett starkt samband med kandidatkännedom. Sambandet är klart positivt ur politikernas synpunkt. Förtroende och kandidatkunskap visar sig gå ihop,

liksom misstro och okunskap kandidatnamn. Bland väljare 1991

om som angav att de hade ett mycket stort förtroende för svenska politiker kunde 64 procent namnge någon kandidat. Motsvarande siffra bland väljare som

uppgav att de hade ett mycket lågt förtroende endast 32 procent.

var

Hur kända är kändisar

politikens

Mätningarna av kandidatkännedomen gäller lokala kandidater i riksdagsvalen; ledande partitöreträdare såväl som vanligt folk långt ned på listorna. Om begränsar undersökningen till enbart ledande och rikskända politi-

ker blir naturligtvis siffrorna för kännedomen bättre. Partiledama är t ex numera kända och igenkända av nästan alla vuxna svenskar. Att så inte

var fallet innan TV:s genombrott visar resultaten i figur 3.8. Analysen omfattar valundersökningama 1956 1968 och visar andelen

-

svenskar som korrekt kunde identifiera dåtidens fem partiledare på foto.

Vid valet 1956 var det endast 25 procent intervjupersonerna kände av som igen och kunde alla fem partiledarna. År 1968 motsvarande namnge var siffra 76 procent. Frågetekniken har inte använts i valundersöksenare

ningar, men vi kan lugnt utgå ifrån att kännedomen om partiledarna inte har minskat i Sverige sedan 1968. Den ökade mediefokuseringen på parti-

Figur 3.8. Andel svenskar som korrekt kunde identifiera samtliga fem partiledarna på foto 1056-1968.

Procent

80 -

70 kvinnor 7° 67

60-

30°

20 14

1956 1960 1964 1968

skillnad 22 31 26 12 mån-kvinnor

Kommentar:Datakommer från valundersökningama och Sârlvik 1970:513. Resultateni figuren omfattar enbart förvalsstudier. eñervalsundersökningama I 1960,1964 och 1968 var resultatenföljande: 1960:min 74 procent och kvinnor 49; 1964:mån 82 och kvinnor 67; 1968:män 84 och kvinnor 76.

ledarna har istället med all sannolikhet gjort dem ännu bättre kända bland

väljarna.

Resultaten i tabell 3.5 belyser ytterligare frågan om svenska folkets kännedom sina politiska företrädare. Analysen gäller väljarnas kunskaom

per vilka partier ett antal rikskända och ledande politiker tillhör ej

om

partiledarna. Intervjupersonema fick presenterade för sig och fick

namnen

sedan ange vilket parti politikerna representerade. Frågebatteriet har funnits med i tre valundersökningar 1985, 1988 och 1991. Tre blivande parti-

-

ledare har funnits med i undersökningarna innan de blev partiledare

-

Ingvar Carlsson, Karin Söder och Gudrun Schyman.

41 Tabell 3.5. Kännedom om ledande partiföreträdare. Andel svenskar som anger rått parti för respektive politiker 1985, 1988 och 1991

Kommentar:Resultatenkommer från valundersökningama1985-1991.

Sammanlagt nio ledande politiker har ingått i undersökningarna sedan 1985.

Bland dem visade sig Karin Söder mest känd Hela 81 procent var av 1985 års intervjupersoner kände till att hon är centerpartist. Motsvarande siffra för Ingvar Carlsson var lägre 75 procent. Andra också - namn som nått 75-procentsnivån är Eva Goês 1991 och Thage G. Peterson 1988.

Andelen svenskar som känner till Birgit Friggebos och Lars Tobissons

partianlcnytning är något lägre kring 65-70 procent. Mest okänd bland de politiker vi frågat om visade sig Gudrun Schyman vara. Endast 23

procent av intervjupersonerna 1991 kände till att hon företräder vänsterpartiet. Andra ledande politiker som inte heller visade sig speciellt

var

kända ute i folkdjupet centerpartiets Karl-Erik Olsson och socialdemo-

var

lcratemas Göran Persson endast 37 respektive 54 procent 1991 års

- av

väljare kände till deras partifärgf

Röstsplittrande personröstare

Kännedom om kandidater och ledande politiker är central förutsättning

en för personröstning, men det är trots allt inte personröstning. Om vill få

en uppfattning om hur vanlig personröstning kan vara i det nuvarande

valsystemet kan vi exempelvis studera vad det är för faktorer ligger som

bakom röstsplittring i de samtidiga riksdags- och kommunvalen. Ett intres-

sant material for en sådan studie återfinns i valundersökningama 1988 och

1991. I båda undersökningama ställdes en öppen orsaksfråga till samtliga

röstsplittrare i riksdags- och kommunvalen: ... Vad var det som fick Dig

att rösta olika i de båda valen. De allra flesta besvarade frågan 88 procent och angav något skäl till varför de delade sina röster på två

partier. Resultaten i tabell 3.6 visar att en majoritet 58 procent hänvisade till någon konkret sakfråga eller ideologiskt övervägande som orsak till röstsplittringen.

Tabell 3.6. Uppgivna motiv för röstsplittring vid valen 1988 och 1991

Fråga: De flesta väljare röstar på samma parti i riksdags- och komunfullmäktigevalen. I årets val valde Du att rösta på olika partier. Vad var det som ñck Dig att rösta olika i de båda valen

Kommentar: Den öppna intervjufråganställdestill totalt 409 röstsplittrare i riksdags-och kommunalvalen 1988 och 1991. Antalet personersom besvaradefrågan var 43 12 procent. Procentfördelningeni tabellenvisardet sammanslagna resultatet för de bådavalen.Analysen omfattar enbart eñervalsundersökningar.

Taktiska skäl rädsla för bortslängd röstfå in visst parti i riksdagen uppgavs av 12 procent, medan 23 procent anförde någon form av personskäl Bland dem som angav personskäl utpekade de allra flesta 83 procent personfaktorer kommunal nivå. I den mån vi kan tala om personröstning

för dessa intervjupersoner var det alltså i allt väsentligt fråga om inverkan från lokala kandidater, inte kandidater riksdagslistorna. Om vi accepterar att kalla en röstsplittrare för personröstare om han

eller hon själv har förklarat sitt röstningsbeteende med hänvisning till någon personfaktor, blir den totala andelen dylika personröstare trots allt mycket beskedlig. Totalt sett delade 17 respektive 22 procent av väljarna

sina röster i 1988 och 1991 års riksdag- och kommunalval. Om 20 res-

pektive 25 procent av dessa röstsplittrare angav personskäl som orsak till

röstdelningen som är våra empiriska resultat blir den totala andelen så-

lunda definierade personröstare endast 3,4 procent 1988 och 5,5 procent 1991.

Om vi ser närmare på vilka röstsplittrare det är i första hand

som anger

personskäl se tabell 3.7 visar det sig att skillnaderna mellan olika sociala

grupper är förhållandevis små, utom när det gäller landsbygds- kontra

Tabell 3.7. Personmotiv för röstsplittring. Andel röstsplittrare i olika socioekonomiska grupper som angav personfaktorer som orsak till röstdelningen vid valen 1988 och 1991

andel röstsplittrare som antal socioekonomisk grupp angav personmotiv personer

kön man 22 204 kvinna 25 159 åldersgrupp

utbildning

YTRCSBTUPP

bostadsort

Kommentar: Resultatenbygger på svaren en öppen intervjufråga till röstsplittrare i riksdags- och kommunvalen 1988 och 1991.Fråganlöd ... Vad var det som ñck Dig att rösta olika i de bådavalen Antalet svarspersonervar 161 år 1988 och 205 år 1991.Röstsplittrare som inte besvaradefrågan år medtagnai analysen. tabellen l år resultatensammanslagnaför de båda undersökningsären. Andelen röstsplittrare somangav personmotiv var 20 procent 1988 och 25 procent 1991.

storstadsbor. Personskäl är mycket vanligare bland röstsplittrare lands-

bygden 30 procent än bland röstsplittrare i storstäderna ll procent.

Kvinnor och äldre väljare är andra grupper som något oftare än genomsnittet anger personskäl bakom röstdelningen. Utbildning tycks däremot inte ha något enkelt samband med tendensen att anföra personskäl, även om lågutbildade väljare något oftare än högutbildade hänvisar till personskäl. Inte heller politiska variabler har att göra med intresse och klmsom skap uppvisar några starkare samband med tendensen att personrösta med hjälp av röstsplittring. Andelen personer som anger personskäl för röstdelningen är dock något högre bland väljare med stort politiskt intresse, frekvent läsande politik i tidningarna framförallt lokalpolitik och med av

politiska kunskaper och kandidatkännedom över genomsnittet se tabell

3.8. Graden av politikerförtroende visade sig tidigare ha ett visst samband med kandidatkännedom. Människor med ett stort politikerförtroende hade en bättre namnkunskap än märmiskor utan förtroende för politiker. Något sådant samband existerar inte när det gäller personröstning via röstdelning. Väljare med ett stort politikerförtroende hade i vår studie inte en större benägenhet att motivera sin röstsplittring med personskäl än väljare med ett litet politikerförtroende. Ett viktigt resultat är att tendensen att personrösta med hjälp av röstdelning inte är vanligast bland väljare som bestämmer sitt partival sent under valrörelsema Personskäl som orsak till röstsplittring visar sig tvärtom återfinnas oftare hos väljare som uppger att de bestämt sitt partival långt innan valrörelsema. Ur normativ synpunkt och med tanke på att det nuvarande svenska valsystemet är konstruerat så att parti- och sakfrågor, inte personfrågorskall vara de avgörande på valdagen, är det trösterikt att personröstarna var vanligare bland de mer stabila väljarna som inte påverkas av valrörelsema än bland de osäkra väljarna som fattar sitt röstningsbeslut under den hektiska valspurten. Personröstning via röstdelning är något vanligare bland borgerliga väljare, framförallt bland kds-väljare, än bland väljare som stödejr vänsterpartiet, socialdemokraterna eller miljöpartiet. Det partis väljare som i vår undersökning minst ofta hänvisade till personskäl som orsak till röstsplittringen

var dock nydemokraterna se tabell 9.

Detta är dock ett föga överraskande resultat med tanke på att en mycket

stor del av ny demokratis röstsplittrare 1991 var väljare oñast moderater

som protest- ocheller taktikröstade nyd för att in partiet i riksda-

gen

Tabell 3.8. Politiska korrelat till personröstning. Andel röstsplittrare som personmotiv vid valen 1988 och 1991 bland väljare med olika politiskt angav intresse och politiska kunskaper

andel röstsplittrare som antal angav något personmotiv personer

politiskt intresse

läsning av politik i tidningar 26 61 det som finns varje dag om 26 128 någon girigaldrig 20 173 läsning av lokalpolitikkommunala frågor

politiska lamskaper

politikertörtroende mycketganska stort 22 144 mycketganska litet 23 210 kandidatkânnedom i riksdagsvalet 1991 kan namnge någon kandidat 33 82 ingen kandidatkâimedom 20 123 partiidentifikation stark anhängare 18 34 anhängare 18 66 svag enbart preferens 25 193 ingen partiidentifikation 22 72 tidpunkt för rösmingsbeslut

Tabell 3.9. Personmotiv för röstsplittring efter partival i riksdags- och kommunvalen 1988 och 1991

andel röstsplittrare som antal partival angav något personmotiv personer riksdagsvalet

kommunvalet

L°Ancien Régime

Det bör betonas att de resultat vi funnit gäller för lancien régime, dvs vårt nuvarande valsystem. Om kandidatkännedomen och personröstande

via röstsplittring kommer att uppvisa liknande sambandsmönster med olika

påverkansfaktorer efter det att ett utvidgat personvalssystem införts kan vi inte säkert veta. Men så blir fallet kommer möjligheten att personrösta om

att utnyttjas ungeför lika mycket olika sociala De skillnader i

av grupper. kandidatkännedom finns mellan olika social har blivit mindre som grupper över tid, även om män, äldre personer och högutbildade fortfarande har ett

visst försteg.

Den faktor redan vårt nuvarande valsystem har det starkaste sambansom

det med kandidatkännedom är politisk kunskap och engagemang. Ett personvalsystem kommer att kräva ytterligare krmskaper av väljarna. Utökännedom partiideologier och ståndpunkter i olika sakfrågor måste

ver om väljarna också ha kunskap kandidaterna. De väljare som främst komom

att kunna utnyttja ett personvalsystem kommer därför att vara de mest

mer kunniga och politiskt intresserade väljarna.

Analysen personröstandet vid de samtidiga riksdags- och kommunvalen

av

uppvisade samband med olika sociala och politiska orsaksfaktorer.

svagare

De samband fanns avvek dock inte från dem vi fann när det gällde

som

kandidatkännedomen, utom möjligen när det gäller kön. Män är något

kunnigare kandidatnamn än kvinnor, kvinnor anger något oftare om men än män personmotiv orsak till röstsplittring. En skillnad är att som annan

kandidatkännedomen tidigare dock 1991 var bättre på landsbygden än

i storstäderna. När det gäller personröstande med hjälp av röstsplittring är det helt klart att ett sådant beteende fortfarande är vanligare på landsbyg-

den än i storstäderna.

Måhända kommer personval och personröstande i ett ändrat valsystem att slå igenom mest på landsbygden för att med tiden sprida sig till storstäderna Som statsvetare gör vi dock klokt i att vara försiktiga med förutsägelser framtiden. Tids lär vi tillfälle att studera hur det

om nog gick

Noter

årlig enkätundersökning med svenska folket 15-80 år, SOM-undersökningen är en 2 800 i urvalet. SOM star för Samhälle, Opinion, Massmedier och är en samarbetsorganisation mellan statsvetenskapliga institutionen, institutionen för joumalistik och masskommunikation och förvaltningshögskolan vid Göteborgs universitet. Se Holmberg och Weibull l 993. En gäller röstsplittring i svenska val återfinns i analys av utvecklingen när det Gilljam och Holmberg l993:56-61. Resultaten för valen 1956 och 1960 är kontrollerade for nämnande av felaktiga Motsvarande kontroller har inte genomförts för de senare undersökningarna; namn. se Särlvik 1970 och Roth 1973. Resultaten för åren 1964-1991 rymmer m a o en viss överskattning av kandidatkännedomen, om man definierar kandidatkännedom nämnande Metodstudier grundade på data från undersöksom av korrekta namn. ningarna 1968 och 1991 tyder på att överskattningen håller sig kring 5-8 procentenheter.

Bland väljare som röstade på miljöpartiet och ny demokrati 1991 var kandidatkânnedomen sämre än bland s-väljarna, 30 respektive 36 procent mot 41 procent bland s-vâljarna. Även fp-väljare 1991 uppvisade en något sämre kandidatkunskap än sväljarna, 40 mot 41 procent. Vår operationella definition på känd är i detta sammanhang andel väljare på som ett riktigt sätt kan koppla samman namn och parti. Resultaten visar att politikerna med undantag ñr s-politikerna var klart mer - kända bland de egna väljarna än i valmanskåren som helhet. För Ingvar Carlsson, Thage G. Peterson och Göran Persson återfinns dock inte det mönstret. Socialdemokratiska väljare kände inte till deras partiankyming bättre än andra väljare. Den övervägande delen av de skäl som röstsplittrarna nämnde 1988 och 1991 har att göra med lokala sak- eller personfrågor 64 procent. Andelen skäl kan som klassificeras som rikspolitiska var lägre 19 procent. Resterande l7 procent har förts till en ambivalent övrigtkategori.

Andelen personröstare hade med all sannolikhet blivit något högre om vi också frågat icke-röstsplittrama om skälen bakom deras partitrogna beteende, det men gjorde vi inte. Därför vet vi inte hur stor andel av icke-röstsplittare som röstade partitroget av personskäl. Troligen var de dock relativt sett färre än bland röstsplittrama. Orsaken till denna förmodan är att det brukar vara mycket få väljare 3 procent 1991 som anger personskäl inklusive partiledarna när de öppet ombeds att ange skäl för varför de röstade som de gjorde. Personskäl brukar vara något vanligare förekommande oftast partiledarskäl när frågan gäller orsak till partibyte 11 procent 1991. Se vidare Mikael Gilljams kapitel i denna volym. En analys av taktikröstningen 1991 återfinns i Gilljam och Holmberg 1993:109- 113.

Litteratur

Gilljam, M. och Holmberg, S. 1993: Väljarna inför 90-talet. Stockholm: Norstedts Juridik. Hohnberg, S. och Weibull, L. red 1993: Perspektiv på krisen. SOM-rapport 9. SOMinstitutet, Göteborgs universitet.

Roth, P-A. 1973: Väljare och valda. Kännedom om riksdagsledamöterna som personer. Representationsundersölcningen. Statsvetenskapliga instititutionen, Göteborgs universitet. Särlvik, B. l 970: intervjuundersökning rörande valet till andra kammaren 1968. Stockholm: Statistiska centralbyrån.

Lena Wângnerud

4 Kvinnliga riksdagskandidater

märke

- vem lägger till att de finns

Kvinnor är inga nykomlingar i politiken. Det är över sjuttio år sedan kvinnor för första gången stod nominerade på partiernas listor inför ett riksdagsval och vi fick den första kvinnorepresentationen i det svenska parlamentet. På kommunal nivå har kvinnor varit verksamma som politiker sedan ännu längre tid tillbaka Paradoxalt nog verkar det ändå leva kvar en föreställning om kvinnan som ett nytt inslag i politiken, samtidigt som det vuxit fram en medvetenhet om Sverige ett ledande land som området kvinnorepresentation. Ingen annanstans, utom i övriga Norden, har andelen kvinnor i folkvalda församlingar varit så hög som här. Medan antalet kvinnor i andra länders parlament ofta gått att räkna på hanena dens fingrar har vi i Sverige kunnat visa andel på närmare 40 upp en procent Valet 1991 innebar en tillbakgång för kvinnorepresentationen i riksdagen. Istället för fortsatt uppgång medförde valresultatet att de kvinnliga riksdagsledamöterna blev färre. Andelen sjönk från 38 till 33 procent. Resultatet har gett upphov till en nyvaknad och intensifierad debatt om jämställdhet och kvinnors villkor i politiken. Ett nytt kvinnoparti har bildats och de etablerade partiernas kvinnor söker nya former för samarbete. Nu när ett mer personorienterat valsystem föreslås i svensk politik finns det därför anledning att ställa sig frågan om en ökad uppmärksamhet politikerna som personer kan falla olika ut för kvinnor och män. Ett av den Statsvetenskapliga kvinnoforskningens viktigare bidrag är att peka på mannen som norm i det politiska livet. Kritiken har gått ut på att det allt för oña, både i forskningen och den politiska debatten, sätts likhetstecken mellan politiker och man och att det manliga politiska beteendet betraktas som det normala. I spåren av detta följer en osynlighet en lägre grad av uppmärksamhet för kvinnor både som väljare och som valda representanter Den just diskuterade föreställningen om kvinnor som nya i politiken skulle kunna vara ett utslag av detta. En annan tänkbar följd är att kvinnor, trots sin relativt höga andel av toppskiktet i svensk politik, inte är förankrade i väljarnas medvetande på samma sätt som manliga politiker. På frågan om vilka det är som lägger märke till att det

finns kvinnliga riksdagskandidater är kanske inte det självklara svaret

det gör väl alla

Frågeställning

Den fråga som skall behandlas här är om kvinnliga kandidater i ett riksdags-

val når ut till väljarna, blir uppmärksammade och ihågkomna, i samma

utsträckning som sina manliga kollegor. Ett personorienterat valsystem

bygger på att väljarna lägger märke till politikern som person. Om det i dagens politiska system finns en större osynlighet för kvinnor än för män är det en tröskel att vara vaksam på om vi slår upp dörrarna för ett

systern där den enskilde politikems genomslagskraft ges större betydelse. Förutom den mer generella frågeställningen om synlighet kontra osynlig-

het, analyseras i detta kapitel frågan om det finns grupper av väljare som

är bättre än andra på att uppmärksamma kvinnliga kandidater. Uppmärksammar kvinnliga väljare kvinnliga kandidater i högre grad än manliga väljare Vad betyder det för väljarnas uppmärksamhet att kvinnoandelen på partiernas valsedlar varierar

Även kvinnor idag inte kan beskrivas nykomlingar i politiken

om som

är de kvinnliga politikerna trots allt fortfarande färre än de manliga. Kvinnor befinner sig även generellt sett lägre nivåer i det politiska systemet än

män. Det förhållandet är en viktig faktor att ta hänsyn till i en diskussion om osynlighet för kvinnliga kandidater. En annan viktig faktor är att inslaget av kvinnliga representanter skiftar starkt mellan till exempel olika partier och olika landsändar. Spännvidden för kvinnorepresentationen i den nuvarande riksdagen sträcker sig från ny demokratis 12 procent till socialdemokratemas 41 procent. Och mellan landets delar skiftar det från Gotland där valkretsens båda ledamöter är kvinnor till Kristianstad län där bara en

av valkretsens elva riksdagsledamöter är kvinna. Möjligheten för väljare att uppmärksamma kvinnliga kandidater kan därmed variera beroende på var i landet de bor och vilket parti de röstar på. Det kan även finnas andra faktorer som påverkar de kvinnliga kandidaternas synlighet bland väljarna. Om normen, det vanliga, är att se politikern som en man kan det krävas extra mycket intresse, kunskap eller

engagemang för att bilden av en kvinna ska träda fram när väljaren ska

erinra sig och lägga sin röst på en eller ett par enskilda kandidater, som

det blir frågan om i en personvalssituation.

Svenska väljares kandidatkännedom

Sedan 1950-talet har statsvetare intresserat sig för vilken kännedom väl-

jarna har om de kandidater som ställer upp för partierna i riksdagsvalen.

Tidigare analyser har varit koncentrerade skillnader i kandidatkännedom

mellan olika partiets väljare. I Sören Holmbergs bidrag till denna volym, kapitel visar det sig även finnas andra faktorer än val av parti som påverkar kännedom om vilka kandidater som ställer upp i riksdagsvalen.

Till exempel är kön en sådan faktor. Sedan undersökningarna startade 1956 har kvinnor varit sämre än män på att kunna namnge riksdagskandidater, även om skillnaden mellan könen minskat över tid. Även i det här kapitlet står väljarnas kandidatkännedom i centrum. Men fokus är inte enbart riktat mot väljarna själva, utan också mot vilka kandidater män eller kvinnor det är som de har kännedom om. Analysen -

behandlar 1985 och 1991 års riksdagsval och bygger på data från valundersökningar av de två aktuella valen

Kvinnliga och manliga riksdagskandidater

Genombrottet för kvinnor i svensk politik anges vanligen till l970-talet. Det var då den stadiga ökning inleddes som mandatperioden 1985-1988 resulterade i toppnoteringen 38 procent kvinnor i riksdagen. Andelen kvinnor har varit högre än så om man istället ser till dem som varit nominerade på partiernas listor inför valen. I riksdagsvalet 1985 utgjorde kvinnorna 39 procent av de nominerade kandidaterna, i valet 1991 var 41 procent av kandidaterna på valsedlarna kvinnorf Kvinnornas lägre andel

av de kandidater som till slut väljs in i riksdagen avspeglar kvinnornas generellt lägre status i politiken. Kvinnor placeras i större utsträckning icke-valbar plats än män. I de följande två tabellerna jämförs förhållandet

mellan å ena sidan kvinnors och mäns andel bland nominerade och valda

kandidater i riksdagsvalen, och å andra sidan vilket kön det är på de

kandidater som väljarna uppger kännedom om.

Tabell 4.1. Manliga och kvinnliga riksdagskandidater 1985. Andel nominerade respektive valda i riksdagsvalet jämfört med andel som namngavs i valundersökningen procent

riksdagsvalet 1985 valundersölcningen 1985 nominerade valda namngivna

manliga kandidater 61 69 76 kvinnliga kandidater 39 3l 24 di fferens 22 38 52 summa procent l 00 100 l 00

Kommentar:Totalt namngavs 2 455 riksdagskandidater i valundersökningen 1985, antal nomineradekandidateri valet var 4 758 och antaletvaldauppgick till 349 riksdagsledamöter.

Tabell 4.2. Manliga och kvinnliga riksdagskandidater 1991. Andel nominerade respektive valda i riksdagsvalet jämfört med andel som namngavs i valundersökningen procent

riksdagsvalet 1991 valundersäkningen 1991 nominerade valda namngivna manliga kandidater 59 67 73 kvinnliga kandidater 41 33 27 differens 18 34 46 summa procent 100 l 00 100

Kommentar:Totalt namngavs l 991 riksdagskandidater i valundersökningen 1991, antal nomineradekandidateri valet var 4 664 och antaletvalda uppgick till 349 riksdagsledamöter.

Resultatet visar tydligt att det i första hand var manliga riksdagskandidater väljarna uppgav kännedom om. Bara var fjärde kandidat som namngavs var kvinna. Förhållandet mellan könen bland de politiker varit nomisom nerade kandidater, invalda riksdagsledamöter respektive namngivna av väljarna visar olika tendens för kvinnor och män. Från att ha varit relativt

många, cirka 40 procent, de nominerade kandidaterna minskade kvinav

andel till tredjedel de ledamöter som valdes in i riksdagen

nornas en av

och slutligen till ungefär en fjärdedel av de kandidater som namngavs. För de manliga kandidaterna sker däremot stegvis ökning andelen. Från

en av nivå på 60 procent bland nominerade kandidater ökade männens andel en till 75 procent bland de kandidater som väljarna uppgav kännedom om.

Avståndet gapet mellan könen var som störst, 52 respektive 46

- -

procentenheter, för de namngivna kandidaterna både 1985 och 1991.

I stort sett resultaten för båda valen samma bild, även om skillnager den mellan manliga och kvinnliga ledamöter minskat något under de två mandatperioderna mellan 1985 och 1991. De kvinnliga kandidaterna var

i lägre grad representerade bland de kandidater som nämndes av väljarna

än bland dem fanns uppsatta partiernas valsedlar vid båda tillfälsom

lena. Frågan i nästa avsnitt är i vilken utsträckning detta är ett fenomen

som varierar mellan olika grupper av väljare.

Svenska väljares kännedom om kvinnliga och manliga

riksdagskandidater

Den krmskap väljarna har de kandidater som ställer upp i riksdags-

om

valen varierar både över tid och mellan olika grupper av väljare På frågan Känner Du till namnet på någon eller några av de personer som står på partiernas valsedlar i Din valkrets inför riksdagsvalet var det både 1985 och 1991 något mindre än hälften av väljarna som namngav minst kandidat. Eftersom möjligheten fanns att namnge upp till fyra

en

olika kandidater går det att analysera olika slag av kandidatkännedom hos

väljarna. Intressant att skilja är i vilken utsträckning väljarna namnger

enbart manliga kandidater, kombination manliga och kvinnliga kan-

en av

didater eller enbart kvinnliga kandidater. För även om de flesta kandidater nämnts varit manliga finns möjligheten att väljarna i sina svar nämnt

som

både kvinnor och män, att nämnandet kvinnlig kandidat kom-

men av en mit att överskuggas nämnandet av flera män. av

Tabell 4.3. Väljarnas kandidatkånnedom 1985 och 1991. Andel väljare som namnger enbart manliga kandidater, en kombination av manliga och kvinnliga kandidater respektive enbart kvinnliga kandidater procent

kandidatkännedom 1985 1991 samtliga väljare samtliga väljare

enbart manliga 27 23 manliga och kvinnliga 14 12 enbart kvinnliga 5 6 kan namnge kandidater 54 59 summa procent 100 100 antal personer 2 600 2 327

Kommentar: de fall l det inte genom namnet gått att fastställakön på någon av de namngivnakandidaterna har svarspersonen förts till gruppensom inte namnger kandidater. 1985 omfattar detta två procent av väljarna och 1991tre procent.

De väljare som namngav enbart kvinnliga kandidater mycket få, omkring

var

fem procent, både 1985 och 1991. Jämförs detta med de 27 respektive 23

procent som namngav enbart manliga kandidater visar sig en klar slagsida hos väljarna mot kännedom om manliga riksdagskandidater både 1985 och 1991. År 1985 det 46 väljarna kunde var procent av som namnge minst en

kandidat, 1991 var det 41 procent. I båda valen fanns det skillnader mellan kvinnliga och manliga väljare på den här punkten. 1985 var det 51 procent av de manliga väljarna som namngav kandidat, medan nivån bland kvinnliga väljare låg på 41 procent. 1991 var det 44 procent de

av man-

liga väljarna och 39 procent av de kvinnliga väljarna

som uppgav namn

på minst en kandidat. I de följande analyserna är en genomgående fråga vilka skillnader det finns mellan kvinnliga och manliga väljares kandidatkännedom. För att dessa skillnader inte ska döljas det förhållandet att kvinnor i mindre

av

utsträckning än män nämnt kandidater, är analyserna i fortsättningen begränsade till de väljare som uppger kännedom minst kandidat. Det

om en finns även andra skäl till att specialstudera väljare med kandidatkännedom.

Sannolikt är det de i dagens system har namnkunskap kandidater

som om

som ställer upp i riksdagsvalen som också mest aktivt kommer att utnyttja ett större inslag av personval i ett framtida valsystem. Om analyserar

man

denna bestående närmare hälften väljarna, i vilken omfattning grupp, av av

finns då ett inslag kvinnliga kandidater Det är nästa fråga som ställs.

av

Kännedom om kvinnliga kandidater är den högre bland

-

kvinnor än män

När vi bortser från de väljare inte alls kandidatkännedom blir som uppger

det intressant än tidigare att belysa frågan om kännedom om kvinn-

mer

liga respektive manliga riksdagskandidater från kvinnosynpunkt. Tabellerna

4.4 och 4.5 visar i vilken utsträckning kvinnliga väljare är bättre än manliga

på att namnge kvinnliga kandidater.

Tabell 4.4. Väljare med kandidatkännedom 1985. Andel väljare som namnenbart manliga kandidater, kombination av manliga och kvinnliga kanger en didater respektive enbart kvinnliga kandidater procent

riksdags- väljare skillnad kandidater samtliga manliga kvinnliga män-kvinnor

enbart manliga 58 63 51 +12 manliga och 31 28 35 -7 kvinnliga enbart

antal personer 1 184 669 515

Kommentar: Tabellenbygger deväljare som valundersökningens fråga om kandidatkânnedom namnger minst en kandidat46 procentav väljarna 1985.

Tabell 4.5. Väljare med kandidatkännedom 1991. Andel väljare som namnger enbart manliga kandidater, en kombination av manliga och kvinnliga kandidater respektive enbart kvinnliga kandidater procent

riksdags- väljare skillnad kandidater samtliga manliga kvinnliga män-kvinnor

enbart manliga 56 59 51 +8 manliga och kvinnliga 29 28 31 -3 enbart kvinnliga 15 13 18 -5 summa procent 100 100 100 antal personer 961 526 435

Kommentar:Tabellenbygger deväljare som valundersökningens fråga om kandidatkånncdom namnger minst en kandidat41 procent av väljarna 1991.

Kvinnliga väljare är bättre än manliga att kvinnliga riksnamnge dagskandidater. I samband med valet 1985 det skillnad på 12 var en procentenheter mellan könen, 1991 var skillnaden 8 procentenheter. Bland

manliga väljare fanns det en klar majoritet som inte nämnde några kvinnliga kandidater. Den andel manliga väljare som namngav enbart manliga riksdagskandidater var 63 procent 1985 och 59 procent 1991. Bland kvinnliga väljare fanns det i båda de aktuella valen en jämnare fördelning mellan dem som nämnt enbart manliga kandidater och dem som haft med ett kvinnligt inslag i sin kandidatkännedom; antingen genom nämnadet av enbart kvinnliga kandidater eller kombination kvinnliga och

genom en av

manliga kandidater. Väljarens kön är en intressant faktor i analysen av kännedom om kvinnliga riksdagskandidater. Men det finns fler förhållanden som det är relevant att ta hänsyn till. Väljamas partival och valkretstillhörighet är två faktorer som kan säga något vilken betydelse förekomsten kvinn-

om av liga kandidater har för väljarnas kännedom kvinnliga politiker. Inledom ningsvis nämndes att det i den nuvarande riksdagen finns stora skillnader

mellan partierna och valkretsarna när det gäller andel kvinnliga riksdagsledamöter. Frågan är om en högre förekomst av kvinnliga ledamöter

ger

utslag i en större kännedom bland väljarna. Andra faktorer, som också diskuterades inledningsvis, är i vilken utsträckning kännedom kvinn-

om

liga kandidater beror faktorer som i högre grad är knutna till väljarna

själva. Är politiskt engagerade och intresserade väljare bättre

mer på att

namnge kvinnliga kandidater än andra Eller är kännedom om kvinnliga

kandidater i större utsträckning beroende sociala bakgrundsfaktorer som ålder och utbildning Dessa frågor skall behandlas i följande avsnitt.

Vilka faktorer påverkar kännedom kvinnliga

om

kandidater

Det finns stora variationer mellan valkretsarna när det gäller andel kvinnor bland de ledamöter som väljs in i riksdagen. Efter valet 1985 hade störst andel kvinnor valts in i riksdagen från Valkretsama Gotland, Jämtlands

län, Uppsala län och Stockholms kommun i dessa Valkretsar utgjorde

kvinnorna över 40 procent av de Valda ledamöterna. Sämst att välja in

kvinnliga ledamöter var samma år Hallands län, Älvsborg södra och Ble-

kinge län från var och en av dessa Valkretsar valdes det bara in en kvinnlig ledamot. 1991 var det fem Valkretsar utöver de tidigare nämnda som kom upp i en andel på över 40 procent kvinnor bland de invalda

ledamöterna: Göteborgs kommun, Älvsborg Örebro län, Västman-

norra,

land län och Kopparberg län I botten, med bara en kvinnlig riksdagsledmot

vardera, låg även detta år Älvsborg södra och Blekinge län. Jämfört med

1985 fick Hallands län en högre andel kvinnliga riksdagsledamöter 1991,

30 procent istället för 10 procent. Från Kristianstad län minskade däremot andelen kvinnliga ledamöter, från 25 procent 1985 till 9 procent 1991, och

Kristianstad placerade sig därmed i botten jämsides med valkretsarna

Älvsborg södra och Blekinge.

Även för övriga Valkretsar har det varierat i andel kvinnliga ledamöter,

och det har skett vissa förändringar under de två mandatperiodema mellan

1985 och 1991. Analysen kommer inte att i detalj in dessa Variationer och förändringar. Istället är det intressant att en mer övergripande

bild av sambandet mellan andel kvinnor bland valkretsens invalda riks-

dagsledamöter och andelen väljare i varje valkrets som namnger kvinnliga

kandidater. Att ett sådant samband kan finnas visas av att bland de val-

kretsar där väljarna varit bäst att namnge kvinnliga kandidater återfanns

Gotland och Jämtlands län både 1985 och 1991. I dessa Valkretsar var det cirka 80 procent av väljarna som uppgav kännedom om kvinnliga kandidater, antingen enbart eller i kombination med manliga kandidater. Sämst

på att namge kvinnor både 1985 och 1991 var väljarna i Blekinge län.

1985 var det 26 procent av väljarna från Blekinge som uppgav kännedom om någon kvinnlig riksdagskandidat, 1991 var andelen 12 procent. Tabell 4.6 visar hur stor betydelse valkretstillhörigheten har för väljarnas kännedom om kvinnliga kandidater genom att jämföra rangordningen

av valkretsarna eñer andel kvinnliga ledmöter i riksdagen, med rangord-

ningen av valkretsama efter hur stor andel väljare som namnger kvinnliga

kandidater.

Tabell 4.6 Valkretsens betydelse för kännedom om kvinnliga kandidater. En jämförelse mellan andel kvinnliga ledamöter i riksdagen och andel väljare som namnger kvinnliga kandidater i respektive valkrets 1985 och 1991 Spearmans rho.

28 Valkretsar 1985: rangkorrelationskoeñicient +O.44 28 Valkretsar 1991: rangkorrelationskoefñcient +0.69

Kommentar: En koeñicient -l innebär att två rangordningamaöver andelkvinnliga ledamöteri riksdagen respektiveandelväljare somnamnger kvinnliga kandidater är helt motsatta, en koefñcient på +l att de iir identiska medvarandra.

Det fanns ett tydligt samband mellan valkretstillhörighet och väljarnas kännedom om kvinnliga kandidater både 1985 och 1991. I de Valkretsar där andelen kvinnor som valts i riksdagen var högst, namngavs också kvinnliga kandidater i större utsträckning än i andra Valkretsar. Omvänt;

inslaget av kvinnliga kandidater i väljarnas kandidatkännedom var i valen

1985 och 1991 som lägst i de Valkretsar där det var en liten andel kvinnor

bland de invalda riksdagsledamöterna. Sambandet var dock inte hundraprocentigt. Det fanns andra faktorer som hade betydelse för väljarnas kännedom om kvinnliga kandidater vid de båda tillfállena. Faktorer som inte handlade om andel kvinnor bland

riksdagsledamöterna utan i högre grad om egenskaper hos olika grupper av

väljare.

Välj aregenskaper

Ett påstående som framfördes i inledningen var att det finns ett stereotypt

synsätt i politiken som bidrar till att det i människors töreställningsvärld finns ett likhetstecken, mer eller mindre uttalat och medvetet, mellan

politiker och man. Detta normseende skulle kunna bidra till ett osynliggörande av kvinnliga politiker. Resultaten hittills kan tolkas i riktningen att

det i dagens svenska politiska system finns ett sådant normseende bland väljarna. Men ett stereotypt betraktelsesätt det slaget är inte omöjligt av

att förändra. De faktorer tidigare nämnts kan bidra till att bryta

som som

ett normseende av den här typen är: hög grad av politiskt intresse, omfattande kunskap om politik och ett aktivt tidningsläsande om politik. I

tabell 4.7 behandlas de tre faktorerna jämsides med andra egenskaper hos väljarna som ålder, utbildning, bostadsort, partival och kön. Den huvudsakliga frågan är nu vilka grupper av väljare det är som är

bättre eller sämre än andra när det gäller kännedom om kvinnliga kandidater. Den grupp väljare som namngav enbart kvinnliga kandidater har här

slagits samman med den grupp som namngav en kombination av både kvinnor och män. Genomgående är det denna sammanlagda andel som

redovisas. De tidigare resultaten visade på stora likheter mellan 1985 och

1991 i kännedom om kvinnliga kandidater. För klarhets skull fokuseras den följande analysen på 1991 års val. Det finns olika sätt att diskutera vilken betydelse olika faktorer har för väljarnas kännedom om kvinnliga kandidater. Ett är att se vilken effekt en faktor har på väljarnas kännedom om kvinnliga kandidater. Finns det till exempel stora skillnader mellan socialdemokratiska och moderata väljare i kännedom om kvinnliga kandidater bidrar partivalet till att förklara varför vissa väljare har större kännedom om kvinnliga kandidater än andra. Små skillnader mellan till exempel väljare i olika åldersgrupper, gör att ålders-

faktorn framstår som mindre betydelsefull för kännedom om kvinnliga

kandidater. Partival är i detta exempel en faktor med stor effekt på kännedom om kvinnliga kandidater, ålder däremot en med liten effekt.

Vilka faktorer som rymmer stora eller små skillnader i kännedom om

kvinnliga kandidater kan vara olika för kvinnliga respektive manliga väl-

jare. Steg två är att ta upp i vilken utsträckning det sker en interaktion mellan kön och andra faktorer som påverkar väljarnas kännedom om

kvinnliga kandidater.

Ett tredje sätt att ta upp frågan om vad som avgör kännedom om

kvinnliga kandidater är att maximera respektive minimera kännedom om kvinnliga kandidater. Vilka väljare har störst kännedom om kvinnor Vilka har lägst Och vilka skillnader finns det mellan könen I tabell 4.7 redovisas för varje kategori skillnader mellan män och kvinnor.

Tabell 4.7. Väljarnas kännedom om kvinnliga kandidater 1991. Andel väljare i olika grupper som namnger kvinnliga riksdagskandidater, antingen enbart eller i kombination med manliga riksdagskandidater procent

antal grupp av samtliga manliga kvinnliga skillnad personer välj are välj are välj are välj are män-kvinnor samtliga

kön man 40 526 kvinna 48 8 435 partival

läsa om politik

politiskt intresse

kunskap om politik

ålder

utbildning

bostadsort

Kommentar:Tabellenbyggerpådevälj aresom valundersökningens fråga om kandidatkännedom namnger minst en kandidat. De väljare som enbart namnger manliga kandidaterfinns med i procentbasenantal personer men redovisasinte som procentandel. markerar att det i gruppen är de manligaväljarna som i störst utsträckning namnger kvinnliga kandidater. lntressevariablen mäter subjektivtpolitiskt intressemedan kunskapsvariabeln är konstrueradutifrån andel råtta svar på ett antal frågor om politik.

I samband med 1991 års val hade väljarnas kunskap om politik störst effekt kännedom om kvinnliga kandidater. Kunskap om politik var den faktor där det fanns störst skillnad mellan den grupp som var bäst och den som var sämst på att namnge kvinnliga riksdagskandidater. 18 procent av de som hade låga politiska kunskaper och 52 procent av dem med höga kunskaper namngav i samband med valet någon kvinnlig kandidat. Det är en skillnad på 34 procentenheter. Vilket parti väljarna röstade gav därefter störst utslag på kännedom om kvinnliga kandidater mellan olika grupper av väljare. Det skiljde 28 procentenheter mellan ny demokratis väljare, som i 1991 års val var sämst på att namnge kvinnliga kandidater, och folkpartiets och miljöpartiets väljare som i lika hög utsträckning namngav kvinnliga kandidater. Mellan väljare med lågt respektive högt politiskt intresse var skillnaden 25 procentenheter. Och mellan dem som aldrig läser om politik och de som uppgav att de läser om politik varje dag skiljde det sig 1991 19 procentenheter. Att kännedom om kvinnliga kandidater till stor del handlar om kognitiva resurser hos väljarna understryks av att tre av de faktorer som gav störst effekt kännedom om kvinnliga kandidater på olika sätt visar i vilken utsträckning väljarna tar till sig information om politik Skillnaderna mellan väljare i olika åldersgrupper, med olika utbildningsnivå respektive boende i stad kontra landsbygd inte var särskilt stora. Om man jämför manliga och kvinnliga väljare 1991 så var kristdemokraternas, moderaternas och miljöpartiets manliga väljare något bättre än deras kvinnliga på kvinnliga riksdagskandidater. Även i den att namnge äldsta åldersgruppen, 61-80 år, det de manliga väljarna som i störst var utsträckning namngav kvinnliga kandidater. I övrigt återfanns de tidigare framkomna könsskillnadema, med större kännedom om kvinnliga kandidater bland kvinnliga väljare, i samtliga undersökta grupper. Interaktionen mellan kön och övriga faktorer visar sig också i att för män var kunskap om politik en mer avgörande faktor än bland kvinnor. Bland manliga väljare med låg kunskap om politik var det bara tio procent som namngav någon kvinnlig kandidat, för män med hög politisk kunskap var motsvarande andel så hög som 52 procent. Det innebär skillnad på 42 procentenheter. I vilken utsträckning väljarna läser en politik i tidningarna var också mer betydelsefullt bland manliga väljare om än bland kvinnliga 1991. Grad av tidningsläsande hade lika stor betydelse för de manliga väljarnas kännedom om kvinnliga kandidater som deras val av parti. För kvinnliga väljare var kunskap om politik, partival och politiskt intresse i stort sett i lika hög grad utslagsgivande för kännedom om kvinnliga riksdagskandidater 1991. Effekten dessa var mellan 29 och av 33 procentenheter. Hur oña kvinnliga väljare läser om politik var inte lika betydelsefullt för deras kännedom om kvinnliga kandidater. Mellan de som

läser om politik varje dag och de som aldrig läser om politik var skillnaden 19 procentenheter. En intressant skillnad mellan könen visar sig

alltså i att effekten av kunskap om politik och grad av tidningsläsande var

större bland manliga väljare än kvinnliga. Partival och politiskt intresse

hade däremot lika stor effekt för båda könen på kännedom om kvinnliga

kandidater. De grupper som hade högst kännedom om kvinnliga riksdagskandidater

var 1991 folkpartiets kvinnliga väljare och kvinnliga väljare med högt politiskt intresse. I båda dessa grupper namngav över 60 procent av väl-

jarna kvinnor. Sämst på att nämna kvinnliga kandidater, bland kvinnliga

väljare, var de med låg politisk kunskap och de som röstade på ny demo-

krati. I de här två grupperna namngavs kvinnor av färre än var fjärde

kvinnlig väljare. Grupper som i högst utsträckning namngav kvinnor bland manliga väljare l99l var män med högt politiskt intresse, hög kunskap om politik

och de som röstade på miljöpartiet eller kds. I dessa grupper var det över

hälften av väljarna som namngav kvinnliga kandidater. Bland män med låg politisk kunskap, som uppgav att de aldrig läser om politik och bland

dem som röstade på vänsterpartiet eller ny demokrati var det en mindre andel än en fjärdedel som uppgav kännedom om kvinnliga kandidater i samband med valet 1991. Partival är en faktor som har stor betydelse för väljarnas kännedom om kvinnliga kandidater. Det som gör denna faktor särskilt intressant är att

den även kan ger uttryck för hur viktigt det är med förekomst av kvinnor på partiernas valsedlar för väljarnas kännedom om kvinnliga kandidater.

Som tidigare nämnts finns det skillnader mellan partierna i frågan om andel kvinnliga ledamöter i riksdagen. I vilken utsträckning detta varierar

med den andel väljare som namnger kvinnliga kandidater diskuteras i

nästa avsnitt. Analysen tar också fasta vilka skillnader det finns i

kännedom om kvinnliga kandidater mellan kvinnliga och manliga väljare

för de olika partierna.

Ett nytt gap mellan kvinnor och män i svensk politik

I framförallt amerikansk politik och statsvetenskap har begreppet gender

gap fått en stor spridning under l980-talet. Begreppet betecknar olika

former avstånd mellan könen i politiskt beteende. Mest vanligt av gap - har det varit att skillnader mellan kvinnors och mäns partival analyserats

i termer av gender gap. Med införandet av ett mer personorienterat valsystem i svensk politik kan grunden komma att läggas för ett nytt och eventuellt fördjupat gap mellan kvinnor och män. Ett gap som skulle bestå

av att kvinnliga väljare i större utsträckning än manliga röstar på kvinnliga kandidater. De tidigare analyserna visar på att det finns ett underlag för ett gap när det gäller röster på kvinnliga kandidater. Kvinnliga väljare har nästan undantagslöst varit bättre än manliga på att känna till kvinnliga kandidater. Men den skillnad som finns varierar stort mellan de olika partiernas väljargrupper. Om man förutom dessa skillnader även tar hänsyn till den nivå kännedomen om kvinnliga kandidater ligger på bland samtliga i de olika partiernas väljargrupper, går det att skilja ut fyra olika grupper av partier. Den första gruppen består av partier med en hög andel väljare med kännedom om kvinnliga kandidater men med markanta skillnader mellan kvinnliga och manliga väljare. I samband med 1991 års val hör folkpartiet och centerpartiet hemma i denna Över 50 procent dessa partiets grupp. av väljare namngav kvinnliga kandidater 1991, men bakom denna siffra döljer sig en skillnad på 16 procentenheter mellan kvinnliga och manliga väljare. Bland folkpartiets kvinnliga väljare var det till exempel 62 procent som namngav kvinnliga kandidater. Båda dessa partier karakteriserades dessutom av att ha en relativt hög andel kvinnor bland de ledamöter som valdes in i riksdagen. För folkpartiet var andelen 33 procent och för centerpartiet 39 procent. Den andra gruppen av partier kännetecknas också av en markant skillnad mellan kvinnliga och manliga väljares kännedom om kvinnliga kandidater. Men i denna grupp ligger kännedomen om kvinnliga kandidater bland samtliga väljare på en låg nivå. 1991 placerade sig vänsterpartiet i denna grupp. Av partiets väljare uppgav 31 procent kännedom om kvinn-

liga kandidater. En uppdelning på kvinnor och män visar en nivå på 41

procent för de kvinnliga väljarna och 21 procent för de manliga. Det innebär en skillnad på 20 procentenheter i kännedom om kvinnliga kandidater mellan kvinnor och män som röstade vänsterpartiet. Bland de ledamöter som valdes in i riksdagen för Vänsterpartiets räkning 1991 utgjorde kvinnorna 31 procent, en nivå i närheten av folkpartiets. I den tredje gruppen hamnar de partier som i likhet med folkpartiet och centerpartiet hade en relativt hög andel väljare med kännedom om kvinnliga kandidater men där det inte fanns några större skillnader mellan kvinnor och män. I denna grupp återfanns 1991 socialdemokratema, moderaterna, kristdemokraterna och miljöpartiet. För samtliga dessa partier var det över 40 procent av väljarna som uppgav kännedom om kvinnliga kandidater. Skillnaden mellan kvinnor och män översteg inte 10 procentenheter för något dessa partier. När det gäller den andel kvinnor som valdes in för av dessa partier i riksdagen i valet 1991 är inte bilden lika samlad. Andelen

varierar från 26 procent för moderaterna till 41 procent för socialdemokratema. Den fjärde och sista partigrupperingen består följaktligen av partier där relativt små skillnader mellan kvinnliga och manliga väljare åtföljs av en låg nivå kännedomen om kvinnliga kandidater. Det enda parti som placerade sig i denna grupp i samband med 1991 års val demovar ny krati. Det var inte fler än 26 procent partiets väljare av som uppgav kännedom om någon kvinnlig kandidat 32 procent av de kvinnliga väljarna och 21 procent av de manliga. Partiet karakteriserades i valet låg av en andel kvinnor bland partikandidatema. Av ny demokratis ledamöter i riksdagen utgör kvinnorna endast 12 procent.

Slutdiskussion

Undersökningar från Storbritannien, i viss utsträckning även från USA och Australien, visar att i ett valsystem där person spelar större roll än i det svenska, har det inte varit väljarna som i första hand valt bort kvinnor som politiska kandidater. Om kvinnor väl nominerats till valbara platser har de oftast halt samma chans att bli valda som sina manliga kollegor. Och i den mån det förekommit att väljare hellre röstat på manlig en kandidat än en kvinnlig, har det endast skett i ringa omfattning. Partiemas nomineringsförfarande är då av mer avgörande betydelse för kvinnorepresentationen. Z Resultaten i det här kapitlet tyder på att om kvinnor når samma nivå som män i det svenska politiska systemet skulle inte en högre grad av personval behöva påverka kvinnliga politikers möjlighet att bli valda negativt. Den lägre grad av kännedom kvinnliga riksdagskandidater om som fanns i samband med valen 1985 och 1991 kan i stor utsträckning knytas till att kvinnor i mindre grad än män återfanns i toppskiktet på partiernas valsedlar. Och även om personfaktom i svensk politik får en ökad betydelse så är det knappast troligt att personvalet helt skulle slå ut betydelsen av det nuvarande partilistsystemet. Det faktum att det i Sverige går att välja flera kandidater från ett och samma parti i varje valkrets framhålls i olika sammanhang som av stor betydelse för den jämförelsevis höga kvinnorepresentationen i riksdagen.

De brittiska undersökningarna har gällt kvinnor och män som nått dit-

hän att de varit de främsta kandidaterna för partierna i sina valkretsar. I det här kapitlet har analysen av svenska väljares kännedom om kvinnliga och manliga riksdagskandidater omfattat ett bredare spektrum av politiker på olika nivåer. Analysen har inte heller gällt faktisk valsituation; den en utsträckning som väljarna uppgett kännedom om kvinnliga kandidater har

tagits som ett uttryck för i vilken utsträckning kvinnor är som grupp

synliga som politiker bland väljarna.

Det mest tydliga resultatet är att i samband med valen 1985 och 1991 har det i störst utsträckning varit manliga riksdagskandidater väljarna som

lagt märke till och erinrat sig i en situation där det varit aktuellt att namnge kandidater från olika partier. När kvinnliga kandidater

namngavs

var det i störst utsträckning tillsammans med manliga kollegor. En minoritet av väljarna namngav enbart kvinnliga kandidater. Kännedomen

om

kvinnliga kandidater har visat sig vara dels en fråga om andel kvinnliga kandidater i det politiska systemet, dels fråga politiskt intresse och

en om engagemang från väljarnas sida. Väljarens kön har betydelse i det här sammanhanget. Kvinnliga väljare har i stort sett undantagslöst haft bättre kännedom om kvinnliga kandidater än manliga väljare. Om en lägre andelen kvinnliga kandidater inte ska drabba jämställdheten mellan kvinnor och män i politiken hårdare i ett personorienterat

valsystem än i dagens listsystem, blir framförallt fråga partierna

en som får ta ansvar för. Det är fortfarande de har det avgörande inflytandet som

över kandidatnomineringsprocessen.4 Erfarenheter från Norge visar att partiernas försummelse att inte placera kvinnor högt upp på valsedlama

kan leda till att en grupp engagerade väljare på hand mobiliserar stöd egen

för kvinnliga kandidater. Ett större inslag personval kan bli ett start-

av

skott för en sådan mobilisering även i svensk politik. Och det särskilt

om

det finns ett kvinnoparti som kan locka till sig väljare frågan

som ger om

kvinnorepresentation hög prioritet.

Noter

1862 fick kvinnor som betalade kommunalskatt också kommunal rösträtt, vid rösträttsreformen 1907-1909 blev kvinnor valbara till kommunala fdrtroendeuppdrag och 1919-1921 genomfördes den reform som gav kvinnor och män allmän och lika rösträtt och valbarhet. 1991 var i genomsnitt elva procent av världens parlamentariker kvinnor. Förutom de nordiska länderna var det bara Kuba och Guyana som hade över 30 procent kvinnliga ledamöter i parlamentet det året. Kvinnor med makt Sveriges riksdag:1992 ger en överblick över fördelningen mellan kvinnor och män i världens parlament. Exempel på svensk statsvetenskaplig kvinnoforskning som tar upp denna problematik är Eduards, Gustafsson och Jönasdöttir 1989, Eduards 1988; 1977 och Eduards m 1983.

3 rsgso

4. Bo Särlvik och Jörgen Westerståhl introducerade 1956 en intervjufråga om väljarkandidatkännedom i valundersökningama vid Statsvetenskapliga institutionen, nas Göteborgs universitet. Frågan har sedan dess ställts i ytterligare sex valundersökningar: 1960, 1964, 1968, 1973, 1985 och 1991. lntervjufrågans formulering i valundersökningarna 1985 och 1991 löd: Känner Du till namnet på någon eller några de står på partiernas vaIsedIar av personer som i Din valkrets inför riksdagsvalet l svaret fanns det möjlighet att namnge upp till fyra I tidigare valundersökningar där frågan om kandidatkärmedom ställts personer. har inte kandidatens kön kodats; därför begränsar sig analysen till 1985 och 1991. 6. För 1985 års val, se SCB 1986:170-l71; för 1991 års val se, PM 4 från riksdagens personvalskommitté. 7. Se Sören Holmbergs kapitel i denna volym. Se Sören Holmbergs kapitel i denna volym. Huvudresultatet är det samma för 1985 års val. 10. Se Conover 1988 för överblick över olika sätt att använda termen gender gap. en För skillnader mellan kvinnors och mäns partival i svensk politik, se till exempel Gilljam och Holmberg l993:l85-190. 11. En analys 1985 års val visar inte på några avgörande skillnader i jämförelse av med 1991. 12. Under 1980-talet har det genomförts ett flertal undersökningar på det här området: Studlar, McAllister, och Ascui 1988, Vallance 1984, 1988, Rasmussen 1977, 1981, l983a, 1983b visar som resultat att kvinnliga kandidater inte diskrimeras väljama; Hills 1981, Kelley och McAllister 1984 dessa visar en viss, men av knapp, diskriminering av kvinnliga kandidater. 13. Se till exempel Bergqvist 1992. 14. SOU 1993:21 s.51 15. Skjeie 1992:8485

Litteratur

Bergqvist, C. 1992 Hinder och möjligheter på vägen till ökad kvinnorepresentation. l Björkhem, B. red Kvinnor med makt. Sveriges riksdag. Björkhern, B. red 1992 Kvinnor med makt. Sveriges riksdag. Conover, P. 1988 Feminists and the Gender Gap. Journal of Politics 532985-1010. Eduards, M. L. 1977 Kvinnor och politik Fakta och förklaringar. Stockholm: Liber.

Eduards, M. L. red 1983 Kön, makt, medborgarskap. Kvinnan i politiskt tänkande från Platon till Engels. Malmö: Gleerups. Eduards, M. L. 1988 Att studera politik ur ett könsperspektiv. Statsvetenskaplig Tidskrift 88:207-221. Eduards, M. L., Gustafsson, G. och Jonasdottir, A. G. 1989 Könsmakt och maktlöshet i nationalstaten. l Kvinnors makt och inflytande. Forskningsäversikt och forskningsbehov. Jämfo: rapport nr 15. Fördelningen mellan kvinnor och män bland de folkvalda 1992. Sveriges riksdag: personvalskommittén PM 4. Gilljam, M. och Holmberg, 1993 Väljarna inför 90-talet. Stockholm: Nordstedtsjuridik. Hills, 1983 Life-Style Constraints on Formal Political Participation: Why So Few Women Local Councillors in Britain. Electoral Studies 2:39-52. Kelley, and McAllister, 1984 Ballot Paper Cues and the Vote in Australia and Britain. Alphabetic Voting, Sex and Title. Public Opinion Quarterly 482452-4166. Kvinna- och mansvärlden. Fakta om jämställdheten i Sverige 1986 1986. Stockholm: Statistiska centralbyrån. Rasmussen, 1977 The Role of Women in British Parliamentary Elections. Journal of Politics 391044-1054. Rasmussen, 1981 Female Career Patterns and Leadership Disabilities in Britain: Ihe Crucial role of Gatekeepers in Regulating Entry to the Political Elite. Polity 13:600- 620. Rasmussen, 19833 The Electoral Costs of Being Woman in the 1979 British a General Election. Comparative Politics 15:462-475. Rasmussen, 1983b Womens Role in Contemporary British Politics: Impediments to Parliamentary Candidature. Parliamentary Afairs 36:300-315. Skjeie, H. 1992 Den politiske betydningen Igionn. En studie norsk topp-politikk. av av Oslo: lnstitutt for Samfunnsforsloiing rapport 92:11. Studlar, D. T., McAllister, and Ascui, A. 1988 Electing Women to the British Commons: Breakout from the Beleaguered Beachhead Legislative Studies Quarterly 132315-328. Vallance, E. 1984 Women Candidates in the 1983 General Election. Parliamentary Afairs 37:301-309. Vallance, E. 1988 Two Cheers for Equality: Women Candidates in the 1987 General Election. Parliamentary Afairs 41:86-91. Ökat personval. Betänkande av personvalskommittén 1993. SOU 1993:21.

i ä*5'

Johansson

Folke

5 Personval i kommunerna

Personval är ett mångtydigt begrepp. I begränsad form kan det innebära

en överväganden eller ändring av rangordning mellan kandidater för det parti man valt att rösta på. Partiet bestämmer för personvalet och ramarna

bedömningen utgår från de kandidater som partiet satt I ett nästa steg

upp. kan personval innebära att man lägger till egna kandidater på partiets lista

eller att man stryker vissa av de befintliga. I princip kan denna typ

av

personval komma till stånd i primärval eller samtidigt själva partiva-

som

let. Vad beträffar nödvändiga förutsättningar för att denna typ

av person-

val skall vara meningsfullt så är kännedom kandidat från det

om en egna

partiet ett minimikrav. Kännedom om flera kandidater eller potentiella kandidater för det partiet gör valsituationen rimlig.

egna mer Nästa steg innebär att man uppfattar val mycket väsentav person som

ligt. Man är villig att åtminstone tillfälligtvis lämna sitt ordinarie eller

närmast liggande parti om detta krävs för att skall kunna rösta för man den kandidat som man bedömer som lämpligast. Som det politiska livet

fungerar bör detta framför allt i riksdagsvalet innebära förflyttar

att man

sig med måttliga steg höger eller vänster. Mer långt gående förflyttningar förefaller mindre sannolika.

På det primärkommunala planet är situationen delvis annorlunda. Valen brukar också här beskrivas helt igenom partipolitiserade. En sådan som

beskrivning stämmer i många avseenden. Partierna ställer kandidater

upp

och konkurrerar med varandra. Om däremot med partipolitisering

man

avser att partitänkandet dominerar väljarnas bild av politiken så den

som

i allt väsentligt gör på riksplanet, är detta riktigt bara i begränsad utsträckning. När man undersöker varför väljarna röstdelar, det vill säga röstar olika i riksdags- och i kommunalvalet, får stöd för tanken att

man

kommunvalen fungerar annorlunda. En avsevärd andel de svarande säger

av

med olika formuleringar att det är naturligt att bedöma kommunalval på annat sätt än riksdagsval. Väljarna ser det som naturligt att ta hänsyn till

andra faktorer

Vilka förutsättningar bör för handen för att personval där går

vara man över partilinjema skall kunna bli aktuellt. Kännedom kandidater från om

mer än ett parti förbättrar påtagligt möjligheterna att göra personbe-

en

dömning separat från och eventuellt i konflikt med partibedömningen. I princip räcker det med att man känner till en kandidat från ett annat parti än det egnaÄ Vi skall se på vilka delgrupper i befolkningen kun-

som

skapsmässigt har störst möjlighet att låta personbedömningar avgöra röstningen. En utgångspunkt för analysen är att personkännedom är en form av kunskap om det politiska systemet. När vi skall söka efter förklaringsfaktorer till kännedom om vilka personer som kandiderar, tar vi upp egenskaper som vi vet brukar vara väsentliga i samband med kunskapsskillnader. Eftersom det är fråga om kommunalval, det vill säga val i olika lokala politiska systern, är karakteristika på den politiska miljön såväl som den enskilde individen av intresse En andra förutsättning är emellertid minst lika viktig. Man måste anse att valet av person är viktigt i förhållande till val av parti. De som är mest övertygade anhängare av personval principiellt eller av en viss kandidat anser det vara så väsentligt att det går fore val av parti. De som inte är villiga att gå så långt blir i huvudsak begränsade till att uttrycka sin

syn på kandidater i det egna partiet. Det ligger nära till hands att för-

vänta sig att de som är övertygade partianhängare har svårt att placera val av person framför val av parti. Den minskande partiidentiñkationen torde i själva verket vara en av grunderna för tanken på att öka inslaget av personval En näraliggande frågeställning är vilka personegenskaper som väljarna uppfattar som viktiga. Om de skall personrösta, vad kommer de då att eller Finns det skillnader mellan olika väljargrupper Vi skall se på några olika egenskaper och studera i vilken mån bedömningskriteriema är stabila eller om det går att påvisa förändringar under den period på ett par decennier som vi undersökningsmässigt kan överblicka. Vi skall också forsöka se i vilken mån medborgamasväljamas kriterier är speciella eller om de stämmer överens med de kriterier partierna tillämpar. Analysen här är begränsad till fönrtsättningama för personval. En avstämning mot röstningsbeteende sker inte här. I Holmbergs och i Westerståhls kapitel i föreliggande skritt analyseras hur stor betydelse personval har vid röstdelning mellan riksdags- och kommunalval. Denna studie baseras på fyra olika undersökningar riktade till medborgare i ett urval av svenska kommuner. De genomfördes 1966, 1970, 1979 och 1991.4 I var och en av dessa fyra undersökningar har antalet svarande uppgått till mellan 2400 och 4000 personer. Resultaten är i första hand representativa för svenska kommuner och kommunmedborgare utanför de tre största städemaf I de tre första samlades data in genom besöksintervjuer och i 1991 års undersökning genom postenkäter. Formen för materialinsamling liksom en annorlunda frågeteknik 1991 har betydelse för nivån vad gäller till exempel kännedom om kandidatnamn. Däremot spelar dessa skillnader mycket liten eller ingen roll vad gäller samband

mellan olika studerade egenskaperf Det kan tilläggas att undersökningarna

1966-1979 utförts såväl före som efter valdagen medan däremot samtliga enkäter sändes ut efter valdagen 1991.

Kandidatkännedom

Den första och mest grundläggande förutsättningen for personval är att man känner till namnet på åtminstone någon kandidat. Den fråga som ställts till medborgarna 1966, 1970 och 1979 är Kan Ni nämna namnet på någon eller några av dem som ställt upp vid fullmäktigevalet här i

Kommunens namn i år. Därefter räknades partierna ett i taget. I

upp undersökningen 1991 frågades efter namn i samtliga tre val med fonnuleringen Känner Du till namnet på någon av de personer som stod på vallistorna i Din hemort Därefter specificerades de tre valen och för varje kandidatval frågades efter vilket parti hanhon representerade. Det visar sig att namnkännedomen är relativt stabil under perioden 1966- 1979. Omkring två tredjedelar av medborgarna kan namnge åtminstone en kandidat. Namnkunskapen minskar inte i samband med att kommunerna blir större genom förändringarna i den kommunala indelningen i början av sjuttiotalet. Snarare kan man skönja en viss ökning. Siffran för 1991 avviker påtagligt nedåt. Det förefaller dock sannolikt att detta väsentligen har undersökningstekniska orsaker och att den nedgång som verkligen skett är mer måttlig. Detta av två skäl dels därför att andra resultat vid jämfö- relser pekar på att den svarande vid frågor i enkät kräver en som en aktivitet för att hanhon skall erinra sig något tenderar att göra det lätt för sig och inte svara något Dels därför att kännedom kandidater i om riksdagsvalet vid en jämförelse som kan göras mellan kommunundersökningarna 1970 och 1991 också visar samma stora minskning i namnkunskap. Resultaten som presenteras från valundersökningen stöder inte tanken på att det verkligen skett en så stor nedgång i kunskapsnivån. Visserligen saknas ett helt jämförbart värde för 1970 men nivån är jämförbar med värdet för valundersökningen 1968, vilken ligger närmast i tid. Namnktmskapen vad gäller riksdagskandidater har minskat också enligt valundersökningen 1991, men mer måttligt än i kommunundersökningen. Denna skillnad tolkar vi som att undersökningstekniken har bidragit till det lägre värdet för namnkunskap i kommunundersökningen 1991. Vid två tillfällen, 1970 och 1991, går det att jämföra namnkännedomen i riksdagsval med motsvarande för kommunfullmäktigeval. Det är vid båda tillfällena en större andel som kan namnge en kandidat i kommunvalet. Skillnaden minskar dock från 20 till 7 procentenheter. För åren 1966 och 1991 kan också landstingsvalen jämföras med motsvarande namnkännedom för kommunfullmäktigevalen. Det är helt klart att kunskapen om namn på

kandidater i landstingsvalen inte bara ligger lägre än i kommunvalen utan också påtagligt lägre än i riksdagsvalen. Å andra sidan är skillnaden inte

drastiskt stor. Beskrivningen landstingsvalen som de glömda valen är

av

kanske inte helt igenom träffande. Dessutom kan man också här skönja en tendens till minskad skillnad i jämförelse med kommunfullmäktigevalet.

Differensen minskar från 24 till 13 procentenheter.

Figur 5.1. Kâmnnedom om kandidatnamn 1966-1991. Val till kommunfullmäktige, landsting och riksdag.

Procent Namnkunskap

Kommun Wá Landsting

Riksdag

1966 1970 1979 1991 intervju intervju Intervju Enkät

Att känner till namnet kandidat är ett minimum för att man man en

skall kunna personrösta. I de tre tidigare undersökningarna fanns möjlighet än kandidat i respektive val.

att namnge mer en

Vid de tre mättillfällen där en jämförelse är möjlig kan omkring två tredjedelar de svarande åtminstone en kandidat. Varannan kan

av namnge

namnge kandidater från mer än ett parti, medan en fjärdedel fyller ganska

högt ställda krav och kan minst två kandidater från minst två namnge olika partier. Man kan tendens till förändring mellan undersökse en

ningstillfällena. Den innebär att andelen som uppfyller de mer måttligt

ställda kraven tenderar att öka i förhållande till andelen som kan mest.

Bakom förändringen kan ligga en allt större koncentration till ett mindre antal kända politikerkandidater. En sådan utveckling stämmer med tanken att massmedia som kunskapskälla ökar i betydelse.

Tabell 5.1. Kännedom om namn på kandidater i kommunvalen. Flera partierflera kandidater

Procentandel som kan: 1966 1970 1979 1991

Minst ett namn 64 79 73 42 Namn från mer än ett parti 50 65 55 X Minst 2 namn från minst 2 partier 25 27 24 X Kan något namn från egna partiet §88 89 90 66

Kommentar: Ett X markerar att :ritningen skett eller att uppgift saknas från dettaår.

I de tre första undersökningarna kan i stort sett alla cirka 90% som kan

ange något namn också ange ett namn på en kandidat ñån det egna partiet. Denna andel minskar påtagligt 1991. I och för sig är detta en effekt av att fiågetekniken ändrats. I undersökningen 1991 frågas bara efter ett namn och de svarande får inga stimuli i form av uppräkning av partier. Å andra sidan kan detta ett test vilken kandidat

man se som av man nämner om man bara skall komma på ett namn. Sannolikheten för att man skall nämna kandidater från det egna partiet är ungefär densamma 1991 som i de tidigare undersökningama. Av samtliga de kandidater som

nämns vid de tre första undersökningstillfällena tillhör ungefär 2 av 3 det egna partiet. Denna andel stämmer väl med motsvarande värde för 1991. Då nämner 66 procent en kandidat från det egna partiet. Personval kan i princip ske i syfte att välja in en person likaväl som i syfte att hindra att en viss kandidat blir invald. Man kan givetvis också lägga en kandidat på minnet för hanshennes förträfflighet såväl som för hanshennes olämplighet. I 1970 års undersökning ställdes en fråga om

man hade förtroende för eller misstro emot respektive nämnd kandidat. Varje svarande ktmde namnge upp till tre kandidater per parti. Denna

fråga ställdes för var och en av de namngivna kandidaterna. Det visade sig att 53 procent av de svarande enbart nämnde kandidater som de hade förtroende för. Fyra procent nämnde på motsvarande sätt enbart kandidater för vilka de hyste misstro. Bland de återstående återfinns både sådana som givit uttryck för såväl förtroende som misstro som och sådana som inte

sagt sig uppleva någondera

Mätningarna av namnkunskap ger information om att kunskapsnivån i

relation till mätningar av kunskap rörande andra politiska företeelser måste betraktas som relativt hög. Här framträder ett påtagligt stöd för tanken att

det finns reella förutsättningar för personval. Bortsett från att kunskapsspridningen måste vara ganska bred när så stor andel av befolkningen kan namnge någon kandidat, så vet vi dock ännu inget om eventuella skillnader mellan olika befolkningsgrupper. En analys med denna inriktning och

därmed också ett resonemang omkring vad som kan tänkas påverka namn-

kunskapen är nästa steg.

Skillnader mellan väljare

grupper av

Vi skall undersöka tre typer av förklaringar till skillnader i namnkrmskap. De speglar en föreställning om att skillnader i namnkrmskap kan förklaras efter tre olika linjer. Den första är överblickbarheten hos det politiska

systemet. Denna bestäms av systemets storlek och utformning. Den varie-

rar emellertid också från individens horisont med hänsyn till dennes in-

dividuella förutsättningar att skaffa sig information och överblick. Kommunstorlek, kön, ålder och utbildning är exempel egenskaper

som ger

olika förutsättningar för kontakter och informationsinhämtande. Den andra gruppen av egenskaper innefattar främst intresse för kommunalpolitiken och olika former av politisk aktivitet. Den tredje och sista är på

gruppen olika sätt kopplade till partierna och förtroende för politiken och politikema. Ett antal av de egenskaper som tas upp är relaterade till varandra.

Avslutningsvis prövas därför en multivariat analys där hänsyn tas till be-

tydelsen av denna eventuella samvariation hos de olika förklarande egenskaperna.

Med undantag för kön, där skillnaden mellan män och kvinnor tenderar

att minska, är mönstret för de egenskaper vars betydelse kan mätas över hela perioden mycket stabilt. Om man bor i eller är uppväxt i kommuner som är lättare att överblicka är sannolikheten större att man kan namn på kandidater. De som bor utanför de största kommunerna, är män och är

medelålders och har mer än obligatorisk utbildning kan fler Är

namn. man

dessutom också uppväxt utanför de större kommunerna med politiskt

engagemang redan i uppväxtmiljön och har sociala kontakter med grannarna, då är sannolikheten att kan kandidater mycket stor. man namn

Tabell 5.2. Kunskap och attityd personbakgrund. Procentandel som kan namnge minst en kandidat.

1966 1970 1979 1991 Totalt 64 73 73 42 Kommunstorlek V

Kön Män 69 79 76 42 Kvinnor 57 68 69 40 Ålder

Utbildning

gymn - Uppväxtmiljö Landsbygd X X 74 42 Samhälle X X 75 46 Stad X X 72 39 Storstad X X 61 33 Politisk engagemang i uppväxtfamiljen Ja X X 83 56 Nej X X 70 38 Känner grannar Känner personligen många X X 77 46 Har mycket liten kontakt X X 61 31

Kommentar:Ett X markerar att mätningen skett eller att uppgift saknas från dettaår.

Den grupp av egenskaper som tas upp hämäst mäter en mer direkt involvering i politisk verksamhet. Den sträcker sig från politiskt intresse och

röstning till de mest entydiga formerna av aktivt deltagande som ledamot respektive beslutspåverkande annat sätt.

Tabell 5.3. Kunskap och attityd aktivitet och intresse. Procentandel som kan namnge minst en kandidat

1966 1970 1979 1991 Intresse för politik

Diskuterar pol Ofta 82 90 86 64 Vid något enstaka tillfälle 67 78 75 35 Inte alls 50 53 47 16 Röstning Vid varje val 66 77 76 45 Nej 38 51 X X Avstått vid någotnågra val X 57 25 Ledamotsuppleant

Försökt påverka beslut

om 1991 frågades om man röstat vid varje val. Ett X anger att frågan ställtsannatsvarsalternativ.

Sambandet mellan namnktmskap och intresse för politik respektive frågan om man diskuterar politik är starkt. De som är mycket intresserade eller diskuterar politik ofta har omkring 40 procentenheter högre namnkunskapsnivå än de som inte alls är intresserade av eller inte alls diskuterar politik. Om man röstar vid varje val säger också något om namnkrmskapen. Här är genomsnittsskillnaden mellan dem som alltid röstar och övriga dock bara ungefär hälften så stor, 23 procentenheter. Ungefär lika stor är

skillnaden i kunskap mellan dem som aktivt försöker påverka politiska

beslut och övriga. Något större är däremot kunskapseffekten att av vara eller ha varit ledamotsuppleant i kommunal nämnd eller styrelse. Det är ganska naturligt att de som är politiskt aktiva eller åtminstone politiskt intresserade kan namn i avsevärt större utsträckning än de icke aktiva och de mindre intresserade. Röstning eller annan politiskt aktivitet

för att påverka har ibland helt annan grund än ett mer allmänt politiskt intresse, vilket förklarar den mindre skillnaden mellan på så sätt aktiva

och övriga. Eventuellt skall snarare notera att även i de delgrupper man

ligger kunskapsmässigt lägst, så kan fortfarande omkring 40 procent

som

av väljarna nämna åtminstone något namn. Ett inslag personval påverkar i första hand utrymmet for de politiska

av

partierna. I den tredje egenskaper som vi skall studera ingår

gruppen av

parti och grad partianknytning. Dessutom skall vi förtroende för

av se

politikerna och det politiska systemet.

Tabell 5.4. Partianknytning. Andel som kan namnge minst en kandidat

1966 1970 1979 1991

Partisympati 73 82 79 54 v 61 75 70 42 s 73 79 82 51 c 63 84 75 47 67 90 75 49 m Kds 68 X 81 51 X X X 50 mp nyd X X X 30 Lokalt annat parti 80 68 64 53 Blanktej röstat X X 61 19

Partianhângare Nej inte partianhängare 53 66 64 27 Ja, men övertygad anhängare 60 74 79 46 Ja, starkt övertygad anhängare 69 81 78 54

Medlem av parti Ja 86 93 89 68 Nej 58 73 69 41

Röstdelning riksdagsval kommunalval Samma parti X 78 72 44 Olika partier X 92 81 53

Kommentar: Ett X markerar att mätningen skett eller att uppgift saknas från detta år.

Partierna skiljer sig något när det gäller namnkunskap. En del skillna-

av dema torde gå att hänföra till organisationsgraden inom de olika partierna. Vänsterpartiets och Centerpartiets väljare kan ofta på någon kandinamn dat. Samma gäller för KDS och för lokala partiets anhängare. Ny demokratis

sympatisörer har minst kunskap Genomgående för alla under-

om namn.

sökningar gäller att om man är partimedlem respektive övertygad

mer

partianhängare man är, desto oftare kan något kandidatnamn. Den

man

maximala effekten på namnkunskapen blir i båda fallen omkring 20 procentenheter. De som röstdelar röstar på olika partier i riksdags-

- res-

pektive kommunvalet kan i något större utsträckning än övriga på

- namn kandidater. Skillnaden är dock bara ungefär hälften så det stor som när gäller att partimedlem eller övertygad partianhängare. Endast minvara en dre del dem röstdelar gör det personskäl. av som av

Den sista grupp av egenskaper vi skall pröva mot namnkunskap är

förtroende för politik och politiker. Vi begränsar analysen till påstående ett på vardera området och jämför med två frågor rör infonnationinsom

tresse för politiska val. De fyra frågomapåståendena lyder:

A. Anser Du att Du har ktmnat få tillräckligt klar bild de olika

en av

partiernas huvudståndpunkter i de avslutade valen

nyss

B. Du kan vid de politiska valen i allmänhet rösta i tre val. Försök att

markera för varje val hur intresserad Du är valutgången.

av Avser här kommunalvalet

C. Genom att rösta vid kommunalvalen kan verkligen med man vara om

att bestämma hur kommunalpolitiken skall utfonnas.

D. Kommunpolitikema gör sitt bästa för att fatta beslut stämmer som med kommuninvånamas önskemål.

De första två frågorna alltså form kunskapintresse. De

avser en av som

anser sig ha fått en klar bild partiernas ståndpunkter i valet kan oftare

av

namn på kandidater än de som inte fått lika klar bild. De är

en som mycket intresserade valutgången kan oftare än de inte alls av namn som är intresserade. De två påståendena att mäta allmän inställavser en mer

ning till det lokala politiska systemet och till politikerna. Mönstret mir det

gäller syn på politik och politiker i de tvâ påståendena lite senare är annorlunda. Skillnaden går mellan dem är eller mindre positiva som mer till systemet och till politikerna och dem är eller mindre som mer negativa. Den förstnämnda kan något oftare på kandidater. gruppen namn Skillnaden mellan är emellertid relativt liten. Den torde i allt grupperna

väsentligt kunna hänga samman med att de har positiv uppfattning

som en oftare är intresserade av politik. Vi har såväl här tidigare kunnat som

notera ett starkt samband mellan namnkunskap och olika mått på intresse

för Att är kritisk det politiska systemet är däremot inte politik. man mot något är starkt kopplat till kunskap om namn på kandidater.

som

Figur 5.1. Kännedom kandidatnamn 1966-1991. Val till kommunfullom mäktige, landsting och riksdag.

Procent Namnkunskap 80

60 60 51 52 42 43 4 7 38 40

25 20 10

° :sig: :aa: vvvv §22: §§§§ ååää

:§22

:g% 2

mmmm å? å

:hä: uåê

h°°.â sååå .en fn-Z 3 to n 1:0 :: ga..

A B C D

Multivariat analys

Det finns två väsentliga skäl att i detta sammanhang pröva också en form multivariat analys. sådan undersöker vi samtidigt sambandet mel-

av I en

lan namnkunskap och antal olika tänkbara förklaringar till skillnader

ett mellan individer. På så sätt kan vi dels se vilka av de förklaringar som hittills framkommit eventuellt inte håller. De beror kanske på att som

förklaringsfaktorema hänger Dels kan vi få en uppfattning om

samman.

ifall del de samband vi noterat eventuellt kan bero på indirekta

en av effekter.

Hypotesen är att direkteffekten på namnkunskap av kön, ålder och utbildning skall försvinna. Den effekt dessa egenskaper har skulle vara att de bidrar till större politiskt intresse och vissa former av vad som

ett

skulle kunna kallas latent politisk aktivitet. Dessa senare egenskaper skulle

i så fall vara väsentliga för namnkunskapen.

Det intressanta i detta sammanhang är egentligen att den hypotetiska modellen inte stämmer. Visserligen går del inflytandet från baken av gmndsvariablema via de politiska variablema. Speciellt den redan från

början svaga effekten av kön kanaliseras här så att det inte blir någon direkteffekt. Däremot kvarstår, än något försvagade, avsevärd effekt

om en

av ålder och utbildning på kunskap Det är alltså inte enbart

om namn. genom att ge grundval för ett politiskt intresse som dessa egenskaper har betydelse. Respektive medelålders och med högre grupper - personer ut-

bildning har oavsett eventuellt politiskt engagemang kunskapsmässigt

-

större förutsättningar att påverka valet av person.

Person kontra parti

Vi skall nu i två olika analyser försöka belysa först i vilken utsträckning

man anser val av person som viktigt och därefter vilka personegenskaper

man ser som väsentliga. Först ser vi på hur viktigt man uppfattar det vara

att en viss person väljs in i relation till hur viktigt det är att ett visst parti blir representerat.

En stor andel av befolkningen kan namnge åtminstone kandidat till

en

kommunfullmäktige. Kunskapen är givetvis bara en förutsättning än

om en

nödvändig sådan. Denna förutsättning är i stor utsträckning uppfylld. Det

är en annan sak om och i vilken utsträckning vill ta hänsyn till man

person. Det finns skäl att fråga sig vad kan tänkas påverka villighe-

som

ten att sätta person i centrum, eventuellt till priset att rösta på ett annat

av

parti. I undersökningen 1991 bad vi de svarande tala ifall de instämde

om i eller hade motsatt åsikt följande påstående: Förtroende för komom

munalpolitikern som person är viktigare än att hanhon representerar ett visst parti. Svarsaltemativen framgår i tabellen. Vi fick med detta påstående ett mått på villigheten att sätta före parti.

person

På detta påstående svarade 43 procent de tillfrågade att de instämde

av helt. Av de återstående svarade huvuddelen, 38 procentenheter, de att

instämde i stort sett. Otvivelaktigt är svarsfördelningen på påstående-

en

fråga av detta slag känslig för hur man formulerar påståendet. Detta till trots torde man ha grund att påstå att svaren tydlig bild stor

ger en av en benägenhet att rösta på person och av att många valet ser av person som

viktigt i relation till valet av parti.

När man instämmer i ovanstående påstående ligger det ett avsevärt

inslag av protest mot det politiska systemet i instämmandet. Sambandet mellan instämmande här och i ett påstående med följande fonnulering:

Som enskild medborgare har inte någon verklig möjlighet att påverka man politikernas beslut är starkt Tau-beta0.24. Det rör sig dock minst lika

Tabell 5.5. Villighet att sätta val av person framför val av parti

Instämmer Instämmer l stort Helt S:a Opinionshelt i stort sett mot- motsatt % balans sett satt åsikt åsikt Total svarsfördelning 43 37 9 11 100 32 Kommunslorlek

Kön Män 45 37 8 10 100 35 Kvinnor 41 38 9 12 100 29 Ålder

Utbildning

gymn - Intresse för politik

Partianhängare Nej inte partianhängare 45 40 7 9 100 36 Ja, men övertygad anhängare 43 40 8 9 100 34 Ja, starkt övertygad anhängare 40 31 12 17 100 23 Ledamotsuppleant

Andel i respektive grupp som kan namn på kandidat i kommunvalet 49 47 53 59

Kommentar: För att sammanfattasvarsfördelningama ger vi i kolumnen längst till höger ett Opinionsbalansmått. Måttet beräknas genom att från den procentandel som Instämmer helt dras den procentandel som har Helt motsatt åsikt. Måttet kan teoretisktvarieramellan +100 och -100.

mycket om en protest mot det politiska systemet som om direkt politikerförakt. Ett annat påstående som de svarande också ställts inför är

formulerat: Kommunpolitikerna gör sitt bästa för att fatta beslut som stäm-

med kommuninvânarnas önskemål. Ett avståndstagande från detta

mer påstående torde vara det som ligger närmast brist på förtroende för politikerna som personer. Det finns dock inget samband mellan synen på

kontra parti och detta sistnämnda påstående Tau-beta-0.04.

person

En allmän skepticism inför det politiska systemet kan förklara en avse-

värd del av nivån villigheten att prioritera val av person före val av

parti. I den mån detta är förklaringen så blir en sådan prioritering mindre

intressant. Detta därför att det i så fall är det mindre sannolikt att denna prioritering verkligen tar sig uttryck i personröstning. Det är dock en stor grupp som säger sig göra denna prioritering och inställningen till det politiska systemet är bara en del av förklaringen. Vi skall se hur gruppen är sammansatt. Om man bor i en liten kommun, är av manligt kön och tillhör den äldsta åldersgruppen så är sannolikheten stor för att man är mycket positiv till påståendet. Har man dessutom inte mer än obligatorisk utbildning eller åtminstone inte mer än två års teoretisk utbildning utöver

vad är obligatoriskt och därtill säger sig vara ointresserad eller inte

som

särskilt intresserad av politik, så ökar chansen att man är positiv än mer. Det ligger nära till hands att de som har stark partianknytning är mindre positivt inställda till påståendet. Det visar sig också att såväl nuvarande och tidigare ledamöter som övertygade partianhängare är mindre benägna

att prioritera person före parti.

Vi skall något på vilka personegenskaper man uppfattar som

nu se viktiga.

Kandidategenskaper

I undersökningarna 1979 och 1991 har frågor ställts till medborgarna om vilka egenskaper hos kandidaterna i kommunalvalen som de uppfattade som mest väsentliga Av undersökningstelmiska skäl är både frågeformulering och svarsalternativ något olika i de två undersökningama. År 1979 löd

frågan: När partierna gör listor på kandidater till kommunfullmäktige

upp

tar de bl.a. hänsyn till erfarenhet och kunnighet, fördelningen mellan

könen, samhällsklasser, åldersgrupper och till att olika delar av kommunen blir företrädda. Ange vilket av dessa som Ni anser vara viktigast, näst viktigast, också minst viktigt Frågeformuleringen 1991 var: När

men

partierna gör upp listor till fullmäktigeval tar de hänsyn till olika egenska-

hos kandidaterna. Ange hur viktiga Du anser de olika nedan nämnda per egenskaperna För var och en av samma fem egenskaper som i 1979 vara.

års undersökning skulle man nu ange om den var Mycket viktig, Ganska

viktig, Inte särskilt viktig respektive Inte alls viktig.

Tabell 5.6. Medborgarnas bedömning av önskvärda kandidategenskaper

Mycket Ganska Inte Inte Summa Opin. Opin. viktig viktig särskilt alls procent balans balans viktig viktig 1991 1979 Erfarenhet och kunnighet 81 17 2 0 100 81 89 Företrädare för olika delar av kommunen 41 44 ll 4 100 37 30 Fördelning mellan åldersgrupper 37 47 l l 5 100 32 -9 Fördelning mellan samhällsklasser 38 38 15 9 100 29 -3 Fördelning mellan könen 29 34 25 12 100 17 0

Båda undersökningama täcker alltså in samma fem egenskaper och rangordningarna går att jämföra. Vi kan också jämföra vilka olika grupper som

gör olika prioriteringar av vad som är mer eller mindre väsentliga egenskaper. Svarstördelningama för samtliga svarande 1991 redovisas dels som procentfördelningar, dels sammanfattade så att vi från andelen som säger att en viss egenskap är mycket viktig drar den andel som säger att samma egenskap inte alls är viktig. Detta ger ett opinionsbalansindex som redovisas i kolumnen näst längs till höger. Medborgarnas bedömning av vad som är viktigt och vad som är oviktigt är relativt entydig oavsett vilket

mått man använder sig av. Mest väsentligt är att kandidaterna besitter erfarenhet och kunnighet. Detta är obestritt i den meningen att det knappast finns några som sätter dessa egenskaper som Inte alls viktiga. Dämäst

kommer kandidaternas fördelning vad gäller samhällsklass, åldersgrupp och

kommundel. Dessa tre egenskaper bedöms som i stort sett lika väsentliga.

Här finns dock i samtliga fall en avsevärd grupp som är benägen att se respektive egenskap som Inte särskilt eller Inte alls viktig. Minst viktigt uppfattar man det vara om kandidaten är man eller kvinna. Att fördelning

mellan könen placeras sist beror framför allt att färre ser kön som

något som är mycket viktigt. Dessutom är det i jämförelse med övriga egenskaper också här som finner den största andelen som svarar Inte

alls viktig.

Den huvudsakliga bilden är mycket entydig. År 1979 liksom 1991

var

erfarenhet och kunnighet den egenskap bedömdes i särklass

som som

viktigast. Närmast därefter men ett avsevärt steg längre ner skalan

kommer liksom för 1991 vilken kommundel som kandidaten bor i eller

kommer ifrån. Av de tre återstående bedöms 1979 kön som den något viktigare före samhällsklass och åldersgrupp. På samma sätt som i 1991 års undersökning är kön den egenskap som är mest kontroversiell i den meningen att här finns störst andel Minst viktig markeringar. Inom ramen för Kommunalforskningsgruppens studier genomfördes i

samband med 1966 års val mätning vilka typer argument en av av som förekom till förmån för olika kandidater på partiernas nomineringsmöten. De kriterier för urval av kandidater som frågat om nu knyter till de an argument registrerades i denna undersökning. Även 1966 dominerade som

starkt argument av typen erfarenhet och kunnighet. Sådana argument framfördes om ungefär hälften kandidaterna. Dämäst kom kandidaternas

av

ålder vilken anfördes i en fjärdel av de argument som avsåg grupprepresentativitet. Det var vid denna tidpunkt i huvudsak liktydigt med ett argument för föryngring. På tredje plats återfinner vad som motsvarar kommun-

del, då med beteckningen region, vilken togs i femtedel upp om en av argumentationen. Därefter kommer yrke samhällsklass och kön, vilka

utgjorde något mindre än en sjättedel av argumenten. Målgruppen för

undersökningen såväl som undersökningstelcniken var en annan och totalt

har det nu förflutit relativt lång tid. Trots detta är alltså de relativa fördelningen mycket lik den som fanns 1979 och vad som gäller idag.

Kandidategenskaper 1979 och 1991

Kunnighet och erfarenhet kan ses som renodlade personegenskaper som

finns hos en representant oavsett vilken grupp han eller hon tillhör för

övrigt. Det framgår också tydligt att detta är egenskaper som uppskattas

av i stort sett alla väljare. När man ser närmare de som inte sätter

dessa egenskaper som viktiga framskymtar att anledningen närmast kan vara en önskan om förnyelse i politiken. De andra fyra kandidategenskaper som väljarna fått ta ställning till kan däremot kopplas till tanken på grupprepresentation. Det ligger i dessa fall

nära till hands att föreställa sig att här finns ett klart egenintresse. De som betonar vikten av respektive egenskaper gör det därför att de önskar att en grupp som de själva tillhör skall bli bättre representerad. De som anser att

respektive egenskaper inte är viktiga säger därmed att det inte är väsentligt eller kanske inte ens önskvärt att den grupp det är fråga blir speciellt

om representerad. För att se i vilken utsträckning det går att påvisa ett sådant

egenintresse jämför vi uppfattningen om hur viktig kandidaternas fördel-

ning kommundelar, åldersgrupper, samhällsklasser och kön är bland

medborgarna grupperade efter närmast motsvarande egenskap. Frågorna har

alltså ställts 1979 och 1991 och vi kan därmed också se om den egna

gmpptillhörigheten har betydelse hela tiden eller om det sker för-

samma ändringar.

Tabell 5.7. Kandidategenskaper, opinionsbalans relaterat till individens egen grupptillhörighet

Fördelning Fördelning kommundel ålder 1979 1991 1979 1991

Bor i

Den första egenskapen är kandidaternas fördelning på kommundelar. Vi ser att de som 1979 bodde utanför centralorten var påtagligt mer benägna att beteckna denna egenskap som viktig. Indelningen efter boende i respektive utanför centralort är ett grovt mått på kommundelsanloiytning, åtminstone med detta mått mätt så förefaller medborgare som bor men utanför centralorten 1991 inte alls eller obetydligt mer benägna att se det som att de behöver särskild representation. Från studiet av partiernas nomineringsprocesser i samband med 1966 års val framgår att ålder då åtminstone på politikemivå uppfattades vara väsentlig egenskap än kommundel. Mellan undersökningarna 1966 en mer och 1979 ligger omfattande ändringar i den kommunala indelningen. En väsentlig innebörd förändringarna var att kommunerna blev större ur av geografisk synpunkt. Detta torde väl förklara behovet av större hänsyn till kommundel 1979.

En indelning i samma tre åldersgrupper som använts tidigare ger möjlighet till analys av hur man ser på åldersfördelningen bland kandidaterna. Här är skillnaderna mellan åldersgrupperna relativt måttliga både 1979 och 1991. Det är trots detta värt att notera en påtaglig förändring. Vid båda tillfällena är det den yngsta åldersgruppen som starkast betonar behovet av hänsyn till lämplig fördelning på åldersgrupper. År 1979 minskar tonvikt på egenskapen åldersfördelning systematiskt med ökande ålder. Denna bild ändras 1991. Nu har den äldsta gruppen börjat betona betydelsen förav delning på åldersgrupper i större utsträckning än tidigare. Vi vet inte hur bedömningen sett ut mellan 1979 och 1991. Det förefaller dock rimligt att se en förändring av det här slaget i ljuset större av motsättningar eller åtminstone större konkurrens mellan när det grupper gäller välfårdsfördelningen. En delvis annorlunda tolkning skulle kunna vara att den från flera håll uttalade principen att pensionera politiker vid normal pensionsålder har börjat uppmärksammas. Den äldsta åldersgruppen är som bekant idag påtagligt underrepresenterad i politiska församlingar. Bedömningen av den betydelse fördelningen på samhällsklass har är i stort sett densamma 1979 och 1991. Arbetare betonar denna fördelning mer än tjänstemän som i sin tur betonar den mer än företagarejordbrukare. Skillnaderna mellan yrkesgruppema är måttligt stora systemamen tiska. Synen på kandidaternas könsfördelning har förändrats mest och är också den mest kontroversiella. År 1979 fanns det inga skillnader mellan män och kvinnor i synen på könsfördelningen. I 1991 års undersökning har vi redan noterat att könstillhörighet bedömts som den minst väsentliga kandidategenskapen. Här har emellertid män och kvinnor idag olika uppfattningar. Kvinnorna placerar nu könsfördelning mycket viktigare än vad som männen gör. Vad beträffar kandidategenskaper är det den största gruppskillnaden eller gruppmotsättningen vi sett. Det skall också noteras som att det är fråga om en generell förändring bland kvinnliga väljare. Det är till exempel alldeles felaktigt att föreställa sig att det skulle de vara yngre som driver på denna utveckling och att det alltså skulle kunna vara en effekt av att nya väljargrupper tillkommit. Bland kvinnor finns inga skillnader mellan olika åldersgrupper när det gäller dessa önskemål. Män i olika åldersgrupper skiljer sig däremot något åt. Män i den äldsta åldersgruppen stöder i större utsträckning än övriga åsikten att fördelning på kön är viktig. Utslaget för kvinnorna är extra stort beträffande fördelningen på kön men kvinnorna 1991 är också i övrigt benägna än mer männen att betona olika gruppegenskaper. Man skulle kunna de se som en mer aktivistisk attityd. Det förslag till personvalsinslag som personvalskommittén förordar innebär ett positivt val. Man kan ge den kandidat man gillar extra hjälp på vägen. Däremot blir det inte enklare än tidigare att markera motstånd mot viss en

kandidat strykning valsedeln. Detta kan ha viss betydelse här. Som särskilt utpräglat exempel kan vi ta den största gruppskillnaden i de opinionsbalansmått som redovisats, den mellan män och kvinnor. Denna skillnad har till avsevärd del uppkommit genom att det bland männen är lika stora andelar placerat kön som Inte alls viktigt respektive som som Mycket viktigt. Slutresultatet blir Det är avsevärt mindre andel av en kvinnorna placerar kön en Inte alls viktig egenskap. De som som som bedömer egenskap viktig kan i det föreliggande förslaget till en som röstningssystem göra sin röst hörd. Det kan däremot inte de som bedömer samma egenskap som mindre viktig. En amian jämförelse mellan grupper där meningarna skulle kunna vara delade är den mellan väljare och valda eller mellan väljare och politiker. Är det kriterier får fälla utslaget om prioriteringen mellan samma som kandidater sker internt inom partierna som ifall väljarna får göra den direkt Underlaget för denna jämförelse är inte idealiskt för 1991. Här har vi ännu inte tillgång till några resultat från politikerundersökningen. Den pågår när detta skrivs. Däremot kan vi i medborgarundersökningen ta fram den är eller har varit ledamötersuppleanter i kommunal nämnd grupp som eller styrelse. Vi jämför dem med övriga medborgare för att få en uppfattning ifall det föreligger några skillnader. Också här jämför vi med om motsvarande data från 1979. I det senare fallet kan vi dessutom kontrolde resultat vi får med den fullständiga politikerundersökningen. Överenslera stämmelsen mellan resultaten från valda ledamöter i väljarundersökningen och politikerundersökningen är god. Detta resultat ger åtminstone visst stöd för att jämförelse 1991 också kan ge en rättvisande bild. samma Erfarenhet och kunnighet placeras första plats både väljare och av valda vid båda tillfällena. Lika stor är enigheten om att kandidaternas fördelning kommundelar är det dåmäst viktigaste kriteriet. Politikerna placerar sedan fördelning på ålder och kön delad tredjeplats medan fördelning samhällsklass bedöms ett avsevärt mindre viktigt kritesom rium. Väljarna har i stort sett uppfattning vad beträffar ålder och samma kön även om de placerar fördelning på kön som något viktigare. Däremot har väljarna 1979 en helt annan uppfattning än politikerna vad gäller fördelning samhällsklass. De är påtagligt mer benägna att placera detta ett viktigt kriterium i paritet med kön och ålder. som När man gör motsvarande jämförelse mellan väljare och politiker 1991 så kan konstatera fortsatt stor samstämmighet mellan nivåerna. man en Också de återstående tre kriterierna placeras lika i ordningen ålder, samhällsklass och kön. Den tendens till motsättning mellan politiker och medborgare kan skönjas 1979 återfinns alltså inte 1991. Vad gäller som utfallet på denna typ av kriterier så skulle det alltså nu inte spela någon avgörande roll om politikerna prioriterar bland kandidater eller om väljarna gör det i personval.

Tabell 5.8. Bedömning av kandidategenskaper väljare och valda 1979 och - 1991, opinionsbalans.

1979 Erfarenhet Kommun- Ålder Samhälls- Kön kunnighet delar klass Ãrvarit ledamot 94 47 -4 -30 -4 väljare ledamöter 88 29 -9 -2 0 1991 Erfarenhet Kommun- Ålder Samhälls- Kön kunnighet delar klass Ärvarit ledamot 77 51 33 22 l7 väljare ledamöter 84 34 27 25 15

Kommentar.Opinonsbalanssiffromai tabellen år inte nivâmâssigtjämförbara mellan 1979och 1991. Jfr tabell 5.5 ovan

I den tidigare nämnda studien av nomineringsprocessen inom partierna i

samband med 1966 års val kan vi inhämta att de olika argumenten inte framfördes kandidater. Argument typ erfarenhet om samma grupp av av

kunnighet var viktigast när det gällde placeringen på valbar plats. De

övriga argumenten, som har karaktär grupprepresentation av var mer van-

liga på återstående del av listorna, alltså ifråga om de kandidater som

hade liten eller ingen chans att bli valda. I den mån denna iakttagelse

fortfarande speglar verkligheten innebär det att även politiker i

om sam-

band med nomineringar och väljare i samband med personval säger sig tillämpa samma kriterier, så gör de det eventuellt inte samma kandi-

dater.

Vi utgår ifrån att en absolut förutsättning för att man skall kunna

genomföra personröstning är att man känner till namnet åtminstone någon kandidat. Om personröstningen skall ske till förmån för kandidat så bör en

man också känna till namnet någon kandidat har den egenskap

som

eller tillhör den grupp man anser det viktigast att den blir representerad. Ett sätt att kontrollera om så är fallet är att jämföra namnkunskapen bland dem som anger en kandidategenskap viktigast eller mycket viktig

som

med dem som anger samma egenskap som minst viktig eller inte alls viktig. Det innebär att vi i detta fall avstår från att beräkna opinonsbalanser och i stället ser på namnkunskapen inom och utgångs-

var en av grupperna.

Tabel 5.9. Bedömning kandidategenskaper namnkunskap 1979 och 1991 av - Erfarenhet Kommun- Ålder Samhälls- Kön kunnighet delar klass Bedömning 1979

Bedömning 1991 Mycket viktig 45 50 46 44 42 Ganska viktig 55 47 48 46 48 Inte särskilt viktig 63 50 46 55 50 Inte alls viktig 45 39 46 45 47

Kommentar: Siñmma inne i tabellen anger den procentandel som kan ange namn på någon kandidat i kommtmvalet.

Det som först framträder är att skillnaden i namnkunskap mellan grupinte är påfallande stor. De skillnader finns 1979 skulle dock

perna som

inte utan betydelse i detta sammanhang. Här är namnkunskapen större

vara

bland dem sätter Erfarenhetkunnighet respektive fördelning på kom-

som mundelar viktigast eller näst viktigast. De som sätter dessa två egensom skaper minst viktiga kan färre namn. De som prioriterar dessa egensom skaper skulle därmed hatt kunskapsmässigt störst förutsättningar att låta

sin prioritering slå igenom i en personröstning. De som placerar fördelning på ålder, samhällsklass och kön som viktigast eller näst viktigast kan däremot färre än de egenskaper som minst vik-

namn som anger samma

tiga. Det skulle varit något sämre beställt med de kunskapsmässiga iömtsättningarna att låta dessa prioriteringar påverka ett personval. De som prioriterar ned dessa egenskaper kan iler namn. Sannolikt är skillnaden ett uttryck för att de intresserade, involverade och kanske etablerade

som var

i systemet och kunde i större utsträckning, inte såg representation

namn etter dessa egenskaper väsentlig. År 1991 har dessa skillnader tre som

utjämnats och de kunskapsmässiga förutsättningarna är jämnt fördelade.

Skillnader mellan grupper av väljare

Vi inr tidigare undersökt hur olika av väljare bedömer kandi-

grupper

dategenskaper skulle kunna göra att de själva blir bättre represente-

som

rade. Nu ser vi på ett urval av de kommunmiljö- och individegenskaper

som förekommit tidigare. Beträffande kandidategenskapema har det redan framkommit att erfarenhetkrmnighet placeras som viktigast alla och av detta med bara små skillnader mellan När vi på de andra gruppema. ser fyra egenskaperna och hur de prioriteras i olika befolkningsgrupper framkommer vissa skillnader. Man kan urskilja delgrupper i befolkningen som tenderar att beteckna kandidategenskaper mycket viktiga, oavsett vilsom ken egenskap det rör sig om. De är allmänt särskilt benägna att betona vikten av grupprepresentativitet. Vi illustrerar detta med medeltalen i kolumnen längst till höger. Ett högre värde innebär egenskapen att man ser som viktig och ett högt genomsnitt innebär följaktligen att man ser samtliga eller flertalet egenskaper viktiga. Här vi att kvinnor är mycket som ser mer benägna än män att betona vikten av alla dessa egenskaper. Andra grupper som är speciellt benägna att betona dessa kandidategenskaper är yrkesgruppen arbetare, med högst obligatorisk + personer två års teoretisk utbildning och också sådana är på landssom uppvuxna bygden. Ett annat sätt att särskilja grupper med olika uppfattning är att se på partisympati. De politiska partierna skiljer sig så att medlemmar i partier längre till vänster på den politiska skalan är benägna att betona mer vikten av representation för de olika Denna bild är entydig för grupperna. riksdagspartierna. I första hand lokala partier är däremot svårplacerade i detta avseende. Det finns däremot inget samband med sociala kontakter, intresse för politik eller om man är partianhängare eller partimedlem. Det framträder en minskning av allmänt engagemang för grupprepresentation i grupper som ser sig själva underrepresenterade. Det bör som åter poängteras att en markering att egenskap är viktig inte är av en detsamma som ett ställningstagnde för personröstning. Man kan likaväl tolka det som en markering av vilka egenskaper partiet bör ta hänsyn till när valsedlarna sätts samman. Om man vill agera inom partierna eller genom personval bestäms separat från denna bedömning.

Tabell 5.10. Prioritering av kandidategenskaper 1999, opinionsbalanser personbakgrund Kunnighet Kommun- Ålder Samhälls- Kön Medelerfarenhet delar klass tal Kommunstorlek

Kön Män 79 31 23 21 0 19 Kvinnor 81 45 40 37 34 39 Ålder

Yrkesgrupp

Utbildning

gymn - Uppväxtmiljö

Politiskt engagemang i uppväxtfamiljen Ja 81 38 27 29 17 28 Nej 80 38 33 28 17 29 Känner grannar Känner personligen många 82 38 29 29 19 29 Har mycket liten kontakt 77 38 36 30 13 29

Kommentar: I kolumnenmedeltal återfannsgenomsnitt av opinionsbalansema respektiverad för de fyra kandidategenskapema ej erfarenhetlcunnighet med representativitetsanknytning.

Tabell 5.11. Prioritering av kandidategenskaper 1991, opinionsbalanser in- tresse för politik och partianknytning

Kunnighet Kommun- Ålder Samhålls- Kön Medelerfarenhet delar klass tal

Intresse för politik

Partisympati

Partianhängare Nej inte partianhängare 78 40 33 28 22 31 Ja, men övertygad anhängare 81 38 32 30 17 29 Ja, starkt övertygad anhängar e 83 37 32 27 14 28 Medlem av parti Ja 82 41 29 24 22 29 Nej 83 35 30 23 16 26

Kommentar:Se tabell 5.10

Den kommunala personröstaren

Den mest grundläggande förutsättningen for personröstning på kommunal nivå är namnkunskap. Namnkmskapen är högre beträffande kandidater i kommunvalet än när det gäller kandidater i riksdagsvalet och landstingsvalet.

När man bor i eller är uppväxt i mindre kommuner känner man i större utsträckning till namn på kandidater. De grupper som oftast kan är namn de som ofta uppvisar också annan kunskap och hög aktivitetsnivå. Det är

medelålders män med mer än obligatorisk utbildning och med politiskt engagemang redan i uppväxtmiljön. Man har en klar bild av partiernas program, tycker att valutgången är viktig och har förtroende för det politiska systemet och dess beslutsfattare. Personer som på olika sätt är politiskt aktiva och politiskt intresserade kan namn på kandidater i större utsträckning än övriga medborgare. Det finns inte några entydiga tecken på någon större förändring i kunskapsnivån under de nära tre decennier från vilka uppgifter finns. Resultaten är dock något svårtolkade i detta avseende. Undersökningar rörande namnkunskapen beträffande riksdagse kandidater tyder på en viss nedgång i kunskapsnivån. De kandidater man kan namn på är i huvudsak sådana som man har förtroende för. Det finns mycket lite underlag för tanken att personval skulle till följd att impopulära kommunpolitiker skulle rensas bort. ge Det bör däremot noteras att en fjärdedel av de röstberättigade kan namnge flera kandidater från olika partier. Det är närmast denna grupp som har

kunskapsmässiga förutsättningar att rösta helt på person

Den andra och mer krävande förutsättningen, innebar också villighet att byta parti. Högre grad av politiskt intresse och högre grad av aktivitet innebär emellertid inte bara större namnkunskap utan också en mindre villighet att anse att val av person är viktigare än val av parti. Man är involverad i systemet och tar inte ställning till förmån för ett alternativt sätt att välja representanter. De som helt stöder tanken att val av person är viktigare än val av parti är ofta de som är lite eller måttligt intresserade av politik och i liten eller ingen utsträckning själva är aktiva. De är också negativa till det politiska systemet. Det ligger ett avsevärt inslag av avståndstagande från politikens sätt att frmgera i ställningstagandet till förmån för val av person före val av parti. Det är däremot inte nödvändigtvis förenat med misstro mot politikerna som individer. Sammansättningen av den grupp som instämmer helt vad gäller till exempel utbildning och politiskt intresse gör det troligt att ett instämmande inte är en tillräcklig förutsättning för personröstning. De två förutsättningarna för personröstning, kunskap om namn på någon kandidat och utpräglad villighet att sätta val av kandidat som viktigare än val av parti uppfylls bara i viss utsträckning inom samma gmpper. Det är framför allt de som bor i de befolkningsmässigt minsta kommunerna och som också är uppvuxna utanför storstäderna som i denna mening är de ideala personröstama. Den tredje fråga som vi berört är vilka egenskaper hos kandidaterna som väljarna anser vara viktiga. Den fråga till väljare och politiker som analyserat avsåg i första hand kriterier för att ordna namn på valsedlarna. Det förefaller dock högst rimligt att de kriterier som uppfattas vara väsentliga här skulle slå igenom även i ett personval.

Man kan urskilja ett inslag av gruppintresse i ställningstagandena. Mest entydigt framträder detta i att kvinnor bedömmer betydelsen jämn förav

delning på kön som så mycket viktigare än vad männen gör. Vi noterar här en stor ökning av kvinnornas jämfört med tidigare under-

engagemang sökningar. Det framträder också i att de yngsta och de äldsta betonar

jämn åldersfördelning på kandidaterna mer än vad de medelålders gör.

Däremot ställer de som bor utanför centralorten inte längre större krav på

fördelning av kandidaterna mellan olika delar av kommunen. Förutom ett gruppintresse som grund för ställningstagande kan

man skönja en annan tendens. Grupper som sannolikt sig dåligt anser vara representerade tenderar att betona kandidategenskaper främjar som grupp-

representativitet. Det gäller inte bara den egna gruppen utan också andra sådana egenskaper. Arbetare, lågutbildade och kvinnor är

grupper som uppvisar denna tendens. Vi har studerat tre olika förutsättningar för personröstning på kommunal

nivå, namnkrmskap, villighet att rösta på än parti och

person snarare

benägenhet att anse vissa kandidategenskaper vara viktiga. Det är inte lätt

att på grundval av vad som framkommit här försöka peka ut vilka som kommer att personrösta. Mest sannolikt förefaller det att kan vara man komma att finna personröstare bland välinformerade och politiskt intresserade personer som ändå inte är partipolitiskt engagerade eller aktiva. Om

de befinner sig i utkanten av det politiska livet så ökar sannolikheten. I

utkanten därför att de inte tycker sig få ut vad de vill fä ut. Rör det sig

dessutom om en kvinna i den yngre eller äldre åldersgruppen eller

en

väljare som bor i en liten kommun så ökar sannolikheten ytterligare. Om partiernas grepp om väljarna försvagas eller om tveksamheten inför det

politiska systemet ökar så ökar också sannolikheten för att det kan bli

fråga om personröstning även med övergång mellan partierna.

Noter

Johansson 1987, Westerståhl 1993

Med kunskap om nanm på kandidater avses här att man kan erinra sig ett eller flera namn, motsvarande vad som kan betecknas som aktiv kunskap. Eventuellt är detta ett något högt ställt krav. I röstningssituationen ser man oftast namn på valsedlarna och det räcker med en passiv narnnkunskap. Kunskapssituationen är därmed eventuellt något bättre än vad vi får fram här. Beträffande förändringar i partiidentiñkation, se GilljamHolmberg 1993, sid. 174 ff.

Undersökningarna 1966 och 1970 genomfördes inom ramen för Kommunalmskningsgmppen KFG. Forskningen finansierades av Riksbankens Jubileumsfond. Riksdagen anslog via Kommunaldemokratiska kommittén medel till 1979 års undersökning och den utfördes inom ramen för Kømmunaldemohatiska forskningsgruppen KDFG. Undersökningen år 1991 är finansierad av Civildeparternentet, Kommunförbundet och Landstingsförbundet. Den ingår i forskningsprojektet Demokrati i Förändring. Svenska kommuner och landsting i det lokala välfdrdssamhället. Samtliga undersökningar har viktats så att den bild som framkommer motsvarar genomsnittskommunen utanför de tre storstäderna. För åren 1979 och 1991 är undersökningsdesignen redan från början inriktad på denna typ av redovisning. För studierna från 1966 och 1970 innebär viktningen ett avsteg från den typ av jämförelser som förutsattes i den då aktuella uppläggningen. Jämför redovisning i teknisk rapport beträffande denna undersökning, Johansson, Lorentzon, Strömberg 1993. Jämför Johansson, Lorentson, Strömberg a.a. Frågetekniken skiljer sig också mellan de tidigare och den senaste undersökningen. År 1991 fick de tillfrågade endast en fråga som angav de tre valen och man fick sedan aktivt komma fram till såväl namn som partitillhörighet. l de tidigare undersökningarna ställdes frågan om namn på kandidater systematiskt för varje parti i varje val. Denna teknik torde ge ett påtagligt tillskott av svar. Jfr Holmberg 1993 En regressionsanalys har genomförts med ett urval av egenskaperattityder. När koefficientema är signifikanta illustrerar de att det finns effekter som åtminstone inte helt förmedlas genom någon av de andra ingående förklaringsvariablerna. Koefficientema anger skillnader i namnkunskap mätt i procentenheter. Effekten av att:

Samtliga koefficienter som anges är signifikanta på 95 procentsnivån. Skillnaden mellan män och kvinnor ar inte signifikant 1991. 10. Jämförelsen med 1979 kompliceras av att det var fråga om andra svarsalternativ. Man skulle då ange vad som var viktigast, näst viktigast och minst viktigt. Man behövde inte göra någon bedömning av återstående alternativ. Den jämförelse vi väljer innebär att vi lägger samman den andel som anger egenskapen som viktigast med den andelen som anger egenskapen som näst viktigast. Från denna andel drar vi den andel som anser samma egenskap vara minst viktig. Detta ger det mest jämförbara opinionsbalansmåttet. Vi kan jämföra rangordningar totalt sett och skillnader mellan grupper. Däremot ger analysen inte någon möjlighet till mer än en mycket grov jämförelse av nivåerna vad gäller hur väsentlig egenskapen är vid respektive tillfälle. 11. Barkfeldt m.fl 1971, s.154 ff., Wcsterståhl, Johansson 1981 s 110 fi. 12. En motsvarande skillnad bestående i att kvinnor uppmärksammar kvinnliga kandidater mer än vad män gör har påvisats i undersökningar av de senaste riksdagsvalen. Wängnerud 1993 13. Barkfeldt m.fl. a.a. 14. Holmberg 1993. 15. En undersökning av effekten av personmarkeringar i kommunalvalet i Norge 1987 visar att sannolikheten för omval inte påverkas systematiskt av väljarna i annan riktning än vad partiernas tidigare prioriteringar gjort. Larsen, Offerdal 1992, sid 26 ff.

Referenser

Barkfeldt, B., Brändström, D., Simm, U. och Zanderin, L. 1971. Den kommunala självstyrelsen Partierna nominerar. Stockholm: Almqvist Wiksell. Gilljarn, M. och Holmberg, S. 1993. Väljarna inför 90-talet. Stockholm: Norstedts Juridik. Holmberg, S. 1993. Nuvarande valsrystem: Minskande kandidatkännedom och få personröstare. Ingår i föreliggande skrift. Johansson, F. 1987. Delad rästning. Stockholm: Ingår i SOU Justitiedepartementet 1987:6. Johansson, F., Lorentzon, L.0. och Strömberg, L. 1993. Kommunmedborgarundersökningen 1991, undersökningsdesign, urval, datainsamling, marginalfirdelningar och bortfall. Göteborg: Statsvetenskapliga Institutionen, Göteborgs Universitet.

Larsen, l-LO. och Offerdal, A. 1992. Demokrati uten deltakere Arbeidsvilkår og Iederroller i kommunepalitiken. Oslo: Kommunförlaget. Westcrståhl, 1993. Personbedömning som motiv för att rösta på olika partier vid samtidiga val. Ingår i föreliggande skriñ. Westerståhl, och Johansson, F. 1981. Medborgarna och kommunen. Studier medav borgerlig aktivitet och representativ folkstyrelse. Stockholm: Kommundepartementet Ds Kn 1981:12.

Wängnemd, L. 1993. Kvinnliga riksdagskandidater lägger märke till de - vem att finns ingar i föreliggande skritt.

Westerståhl

Jörgen

6 Personbedömning motiv

som för

röstsplittring

Denna studie gäller en mycket liten del de svenska väljarna eller kring

av 5 procent. De karakteriseras av att de dels röstat på olika partier vid de

samtidiga valen 1991, dels uppgivit att de gjort så p g a en bedömning

av de kandidater partierna ställt upp.

Varför är då demia lilla grupp intresse Det sammanhänger med det

av

svenska valsystemets egenskaper. Man måste rösta parti, blir

annars

rösten ogiltig. På de förtryckta partivalsedlama finns ett antal

namn upptagna. Det stora flertalet väljare lämnar oförändrad sedel. Vad de en

tycker om personerna på valsedeln är obekant. Deras inställning till kandidaterna kan tänkas täcka hel skala från hög till måttlig uppskattning,

en

över acceptans, obekantskap eller ointresse till grader ogillande,

av som

dock inte är så starkt att partivalet påverkas. Den rådande ordningen med samtidiga riksdags-, landstings- och kommunalval har emellertid, oavsiktligt, öppnat möjlighet att i något valen låta personbedömningen

en av bestämma partivalet utan att detta leder till totalt partibyte. Den grupp som här ska studeras påverkas alltså i sitt partival av en

personbedömning i ett av de samtidiga valen. När person- och partisympati pekar samma håll eller inte allt för starkt divergerar, är det svårt att avgöra antagligen också för väljaren själv vilken relativ betydelse

- -

personbedömningen kan ha. Här har däremot för vilken

en grupp

personbedömningen av dem själva anges ha en avgörande betydelse och som därvid utnyttjar det nuvarande valsystemets möjligheter. Skulle förutsättningarna för personval generellt vidgas, blir det de personorienterade

mer väljarna som i första hand kommer att utnyttja de möjligheterna. De nya

väljare vi här skall specialstudera kan antas utgöra prototyp bland de

en mer personinriktade.

Undersökningen bygger på data som insamlats via enkäter i kommun-

en

undersökning genomförd i samband med 1991 års val

se härom närmare

kapitel 5 i denna volym.

Uppgivna motiv för att rösta på olika partier

tillfrågade ombads först på vilket parti de röstat i valen till De ange riksdagen, landstinget och kommunen. Nästa fråga löd: Det är givetvis så

kan rösta på olika partier i de olika valen. Om du röstade på att man i riksdagsvalet och kommunalvalet, vad det som fick dig olika partier var olika i de båda valen För att minska exercisen i frågandet att rösta Emellertid visade det sig att åtskilliga svarande uteslöts landstingsvalet. även motiverade sitt ställningstagande i landstingsvalet. Totalt det 22 procent de svarande inte röstade på samma var av som valen. Av dem att de röstat på olika partier, parti i alla tre som uppgav redovisade 73 procent eller 594 sina motiv. De flesta angav personer motiv endast för valen vanligen för den röstning man uppfattar ett av avvikande från den dominerande partisympatin. Några motiverade sin som röstning i än ett val: det genomsnittliga antalet motiv var 1,2 per mer Tabellema 6:1-3 baseras dessa uppgivna motiv för att maximalt person. motivinformationen har alltså individerna bas.

utnyttja och som

Motiven för röstning på olika partier har uppdelats i åtta specificerade

övrigt. Motiven har vidare, i den mån det låter grupper, och en grupp fördelats på det slags val motivet gäller. En grupp har inte sig göra, kunnat närmare specificeras. totalkolumnen i tabell 6:1 framgår att motiven fördelar sig på tre Av med 20-21 procent vardera, nämligen personmotiv, motiv stora grupper och sådana politiken i allmänhet. som avser speciella sakfrågor som avser innebär följande: Taktik-motivet kan t.ex.

Övriga specificerade motiv

på i riksdagsvalet för att det skall försvinna gälla att rösta miljöpartiet från riksdagen. Vid bestraffning är man uttryckligen missnöjd med sitt

och därför annat. Avståndstagande gäller hela det parti röstar ett och anförs främst anhängare till demokrati. När politiska systemet av ny saknas, betyder det att partiet ställer upp i det aktuella bästa parti valet. Några procent också uttryckligen att de saknar kunskap om anger Personmotiv är vanligast när det gäller kommunalt.ex. landstingsvalet. valet 27 procent och minst vanligt när det gäller riksdagsvalet 6 pro-

cent.

Tabell 6.1. Motiv för röstning på olika partier vid riksdags-, landstings- och kommunalvalet 1991. procent Riksdags- Landstings- Kommunal- Ospeci-

av personer kan utläsas att 26 procent är negativa, dvs röstningen motiveras av att

man ogillar partiets företrädare jfr strykningama på valsedlar.

av namn Det är lika många som uttryckligen framhåller personliga förtjänster hos

kandidaterna som motiv. Bekantskapsmotivet torde kunna tolkas

som ett

positivt motiv.

Tabell 6:2. Personmotivens innebörd. procent

Kommentar:Tabellen innebär en ñnfördelning personmotiveni tabell 6:1. Observera att antaletmotiv av som avser riksdags-och landstingsvalenär mycket lågt.

Motivprofilema, d.v.s. fördelningen olika motiv bland respektive partis av

anhängare, uppvisar inga drastiska skillnader tabell 6:3. Personmotiv

åberopas minst oña demokratis och Vänsterpartiets anhängare och

av ny mest ofta bland centerpartiets.

Tabell 6.3. Motivproñl inom respektive parti.

För att karakterisera de personröstande används enbart enkla jämförelser mellan den personröstar och andra Det är alltså fråga

grupp som grupper.

proñljämförelse. frågeställningen varit varför

om ett slags Hade man

personröstar, skulle procenten ha räknats åt andra hållet

De personröstande jämförs med fyra andra grupper, dvs fem grupper

specificeras:

anför personmotiv anför sakfrågor, allmänpolitiska frågor och övriga specificerade motiv

okända eller oklara motiv alla som röstar olika partier totala antalet svarande i undersökningen.

Gruppen A utgör 22 procent det totala antalet svarande T. Av grupav A utgör P omkring 14 procent, S drygt 50 procent och 0 omkring pen

35 procent siffrorna växlar något beroende på varierande bortfall

av sva-

rande på de enskilda frågorna.

Personegenskaper

Kön Inga eller obetydliga könsskillnader; något fler kvinnor bland

dem som uppgivit motiv för att rösta på olika partier

se tabell 6:4.

Ålder Det är något fler unga bland dem som röstar på olika partier A än i det totala urvalet T. Det är färre bland de personröstande unga P, flest unga bland dem anför sakmotiv S och flest äldre bland som dem vilkas motiv är okända O.

Utbildning Utbildningen är något högre bland A, högst bland P och S och väsentligt lägre bland O.

Personlig miljö

Kommuntyp Kommunerna är indelade i där klass l har minst

sex grupper

befolkning och minst andel boende i tätort, medan 6 har störst befolkning

och störst andel boende i tätort tabell

se 6:4.

Det föreligger inga nämnvärda skillnader mellan A och

T. Däremot finns det en stark koncentration personröstande i små och glesa av kommuner 30 procent alla i P, medan de är särskilt

av fåtaliga i mellanstora

och stora kommuner med hög tätortsgrad. Både kommunstorlek och tät-

ortsgrad tycks alltså spela roll för personröstningen. Politisk uppväxtmiljö. På frågan det någon

om var som var politiskt

engagerad eller hade kommunalt uppdrag i vederbörandes

uppväxtmiljö svarar lika många i T som A 23 procent. Motsvarande andel av P utgör 29 procent, av S 26 procent och O 17 Politiskt av procent. enga-

gemang i uppväxtmiljön har alltså ingen allmän inverkan på benägenheten att rösta på olika partier men däremot på förmågan att artikulera sina

motiv.

Partiidentiñkation och politisk aktivitet

Partiidentzjikation. Det är tidigare känt

se Sören Holmberg 1987, Folke

Johansson 1987 att partiidentiñkation minskar

benägenheten att rösta på olika partier. Även i denna undersökning föreligger en markerad skillnad: övertygade partianhängare utgör i T 21 och i A 10

procent procent.

Anmärkningsvärt är att skillnaderna mellan de olika röstar

grupperna som

parti små och delvis går i riktning avviker från på mer än ett är en som

det vanliga mönstret: övertygade anhängare bland P är 7 procent mot 10

bland O.

Valdeltagande. Regelbundenheten i Valdeltagandet mäts genom följande fråga: Om Du tänker tillbaka på tidigare val, tillhör Du dem som röstat

vid varje val sedan Du fick rösträtt eller har Du avstått från att rösta vid

något eller några val Av T och A svarar 79 procent att de röstat vid

varje val. För P är motsvarande siffra 85 procent, för S 82 procent och

för O 70 procent. Den politiska aktiviteten mätt på detta sätt samvarierar

alltså inte med partiidentiñkationen. Försök att påverka politiker. Fråga: Har Du själv någon gång even-

-

tuellt tillsammans med andra försökt påverka ett kommunalt beslut eller

-

kommunens planer De röstar olika partier visar här något större

som

genomsnittlig aktivitet, A 30 procent mot 25 procent för T. Skillnaden

beror högre värde för P med 31 procent och främst för S med 38 medan däremot 0 endast når 17 procent. Skillnaden är alltså stor procent, och understryker att de röstar på olika partier till större delen består som

med relativt många politiskt aktiva.

av grupper

Allmänt politiskt intresse

Politiskt intresse, generellt. Svaren den vanliga frågan om man är mycket, ganska, inte särskilt eller inte alls intresserad av politik ger genomsnittligt ungefär andel väljer de två första alternativen

samma som

mycket och ganska bland dem röstar olika partier och bland hela

som urvalet A 53 procent mot T 55 procent. Det är emellertid O som drar andelen 43 procent mot 54 procent för P och 62 procent för S som ner

ligger klart över genomsnittet. Intresset för läsa rikspolitik, kommunalpolitik och lokala nyheter

att om

uppvisar likadant mönster. Mellan T och A föreligger ingen skillnad

ett

beträffande andelen säger sig läsa i stort sett allt eller mycket, medan

som

O genomgående visar lägre värden med undantag för lokala nyheter. S har högsta värdet för rikspolitik, P för kommunalpolitik och lokala nyheter.

Personintresse

Namnkânnedom. Det förefaller rimligt att räkna med att de som personröstar

också skall personintresserade, att de skall i större utsträckning än

vara

andra förbinda politik med personer.

Ett mått på detta kan namnkännedom En fråga känner anses vara. om man till namnet på någon av de kandidater som stod på röstsedlama i hemorten vid riksdagsvalet, landstingsvalet respektive kommunalvalet följande gav resultat:

Återigen finner vi att den totala befolkningen och alla de som röstat på

olika partier uppvisar exakt eller nästan exakt fördelning. Namnsamma kunskapen är störst för kandidaterna i kommunalvalet därefter i riksdagsvalet och lägst i landstingsvalet. Men nu har nivåskillnadema mellan S och O blivit drastiska. P uppvisar genomgående än tre gånger högre mer namnkimskap än 0 och S ligger däremellan. Observera att Pzs stora namnkunskap enbart gäller det val där P personröstat. För P är politiken generellt i högre grad personifrerad. Bedömning av kandidategenskaper. En fråga lyder: När partierna gör upp listor till firllmälctigeval tar de hänsyn till olika egenskaper hos kandidaterna. Ange hur viktiga du anser de olika nedan nämnda egenskaperna vara. Som exempel på egenskaper nämns erfarenhet och kunnighet, fördelning mellan könen, mellan samhällsklasser, mellan åldersgrupper och företrädare för olika delar av kommunen. Endast den förstnämnda egenskapen, erfarenhet och kunnighet, är personorienterad medan övriga gäller representativitetsfrågor. Liksom i tidigare undersökningar får personegenskaper det högsta värdet. Cirka 72 procent i både T och A anger erfarenhet och kunnighet som mycket viktiga egenskaper. Även här visar det sig emellertid att P ger dem det högsta värdet eller 80 procent, S 73 procent och 0 65 procent. Åter är alltså de personröstande också de starkast personorienterade. Bekantskap med grannar. Frågan gäller om man personligen känner många grannar eller om man inte har mycken kontakt med dem. Känner personligen många grannar gör 66 procent i T och 64 procent i A. På nytt skiljer sig grupperna bland dem som röstar olika partier: 82 procent för 64 procent för S och 57 procent för 0.

Sammanfattning

Resultaten av denna specialstudie av de egenskaper karaktäriserar de

som personröstande de som anger personmotiv för sin röstning på olika partier vid de samtidiga valen är ganska lätta att sammanfatta. Vi har -

jämfört de personröstande med fyra grupper: den totala befolkningen, alla som röstar på olika partier, de som anger andra specificerade motiv för sin

röstning på olika partier främst sakfrågor och allmän politik och de - som inte anger något motiv eller oklart motiv. Ett huvudmönster framträder vid de flesta jämtörelsema: hela gruppen som röstar på olika partier skiljer sig inte särskilt mycket från totalbefolkningen, medan däremot en klar skiljelinje skär igenom gruppen som röstar på olika partier. På ena sidan står den tredjedel som inte angivit några motiv eller några tydbara motiv för sin röstning på olika partier, på

den andra sidan står övriga. Den förstnämnda består i något högre

gruppen

grad av kvinnor än män, av äldre personer och av personer med lägre utbildning. De är politiskt mindre intresserade, både generellt och när det gäller speciella politiska områden, de är mindre politiskt aktiva, röstar mindre regelbundet och de kommer i liten utsträckning från politiskt

en

engagerad uppväxtrniljö. Denna grupp motsvarar ganska väl den bild som från början gavs på dem som röstade på olika partier Särlvik, Petersson

1975 s 48 ff. De karakteriseras av ett instabilf politiskt ställningstagande, av osäkerhet om vilket parti man vill stödja. När det sedan konstateras att det också finns en tendens till större röstsplittring bland

dem som inte har någon kännedom kandidater i riksdagsval och kom-

om

munalval, förstår man att de nuvarande röstsplittrama majoriteten av

dem är av en helt annan sort. -

Den andra gruppen, eller de återstående två tredjedelarna är mer politiskt aktiva, röstar mer regelbundet, är mer politiskt intresserade etc. Gemensamt för båda grupperna är att de har svagare partiidentiñkation än genomsnittligt för befolkningen. Mellan dem som anför personmotiv sakmotiv för sin röstning på

resp. olika partier framträder vissa skillnader. De som motiverar i salcpolitiska termer är något mer intresserade för rikspolitik och mindre för kommunal-

politik och de bemödar sig mer än andra om att påverka politiken. De som anger personmotiv för sin röstning visar sig också i andra

avseenden vara personintresserade. De fäster i högre grad än andra vikt vid de uppställda kandidaternas personegenskaper, de känner många gran-

nar och framför allt har de en mycket större personkännedom när det

gäller namnen på partiets samtliga valsedlar än några andra: deras namn-

kunskap är tre gånger större än vad de uppvisar som har motiverat sin röstning på olika partier. I flera avseenden utgör de personröstande en

kvalificerad väljargrupp men med lågt partiengagemang. Dessa fem procent av väljarna kan betraktas som en förtrupp för den större grupp som skulle personrösta, om möjlighet därtill generellt öppnas.

Tabell 6.4. Röstande på olika partier. Översiktstabell procent

Redovisningsgrupper

P anför personrnotiv A alla som röstar på olika partier S anför sakfrågor, allmänpolitiska frågor T totala antalet svarande i hela underoch övriga specificerade motiv sökningen 0 okända motiv eller oklara

P S 0 A T Kön andel män S2 49 44 48 49 Ålder

Utbildning

Kommun indelade i tre storleksklasser med vardera en lägre och en högre tätortsklass

Politiskt engagemang i uppväxtmiljän andel 29 26 17 23 23 Partiidentüikation

Tabell 6:4 forts. P S 0 A T Valdeltagande

Försök att påverka politiker andel 31 38 17 30 25 Politiskt intresse

Intresse för att läsa allt eller mycket i tidningar om mycket och ganska intresserad

Narnnkännedorn siffrorna återges i sin helhet i texten - - - - - Bedömning av kandidategenskaper erfarenhet och kunnighet mycket viktigt80 73 65 71 72 - Bekantskap med grannar känner personligen många 82 64 58 64 66

Referenser

Holmberg, 1987. Röstsplittring i Sverige. I Folkstyrelsens villkor, betänkande av folkstyrelsekommitén SOU 1987:6, bilaga Johansson, F. 1987. Delad röstning. 1 Folkstyrelsens villkor, betänkande av folkstyrelsekomnritén SOU 1987:6, bilaga 4. Särlvik, B. och Petersson, O. 1976. Valundersökningar. Rapport 1 Rikspolitk och Iokalpolitk i valet 1973. SCB 1976.

Martin Bennulf Per Hedberg

7 Person och parti i massmedierna

Det går inte dag utan att medborgarna får se, lyssna till eller läsa om en någon toppolitiker i medierna. Partierna förlitar sig allt mer på massmediema för att nå ut med sina budskap. Valrörelsema har blivit allt vikti- -exempelvis är andelen väljare byter parti mellan två val högre gare som

än någonsin och andelen väljare som slutgiltigt bestämmer sitt partival

under någon de sista veckorna innan valet ökar från val till val. av

Valspurten kan således betyda skillnaden mellan framgång eller katastrof

för partierna. Politiken sägs ha medialiserats. Aktörema anpassar sina budskap till

medierna och deras spelregler. Snabba, slagkrañiga utspel som kan locka

-

tittare i TV-prioriteras på bekostnad långsiktig ideologisk debatt. Man

av talar också att mediernas bevakning av politiken har personiñerats. om Istället för att uppmärksamma partierna helhet och deras budskap som

fokuserar medierna med förkärlek person-tex en ny spännande parti-

en

ledare. Massmediema anses ibland också bidra till att trivialisera politiken. De ägnar sig i allt högre grad kapplöpningsjournalistik, dvs politi-

ken och valrörelser i synnerhet bevakas som en tävling mellan

huvudkandidaterna. De olika parternas budskap försvinner i ett hav av artiklar handlar leder eller vem som kommer att vinna som om vem som istället för vilka budskap de olika kandidaterna står för

Massmediema spelar alltså en central roll i den svenska representativa

demokratin. För de allra flesta medborgare är massmedierna den viktigaste

kommunikationsvägen till den politiska världen. När de politiska partierna skall bedriva opinionsbildning och föra ut sina budskap till svenska folket är det viktigt med genomslag i massmedia Uppmärksamhetens omfattning och den behandling partierna får är betydelsefulla för hur väljarna kommer

att uppfatta partierna.

Massmediema är emellertid inte bara betydelsefulla i dagens valssystem.

Även i ett valsystem med personinslag kommer massmedierna att

mer

spela rollen den viktigaste kanalen mellan partierna och deras kandi-

som dater å sidan och väljarna å andra sidan. Trots det saknas ännu så ena

länge, i debatten kring en personvalsreform, en diskussion om koppling mellan mediebilden av politikerna och medborgarna I ett system med mer inslag av personval kommer massmedierna att ställas inför delvis uppgifter. För att väljarna skall få rimliga möjlig-

nya heter att träffa rationella val mellan kandidater-och inte bara par-

tier-krävs att politikerna inklusive de mindre kända kandidaterna erhåller sin beskärda del utrymmet i massmedierna. av I väntan att ett personvalssystem införs och tillfälle att ger oss studera hur personer då kommer att bevakas i massmedierna är det bästa vi kan göra att analysera nuvarande personbevakning. Hur bevakas politiska personer av massmedierna i dagens systern Får politiker i egenskap

av personer del av nyhetsutrymmet i massmedierna eller fokuseras intres-

set till partierna som kollektiv Och hur är det med mindre kända politiker, får de framträda, eller är det bara de ledande politikerna som syns i medierna

Massmedierna och väljarnas kandidatkännedom

Att massmedierna har effekter på sina läsare är väl belagt Det är dock på sin plats, innan vi tar detta kapitels huvudfrågeställning, att

oss an något beröra frågan huruvida massmedierna idag har någon effekt på om svenska väljares kännedom och kunskaper politiska om personer. I tabell 7.1 redovisas de svenska väljarnas kännedom riksdagsom kandidaterna i den valkretsen 0-4 nämnda på öppen egna personer en intervjufråga samt kunskaper om personer 0-6 rätt på fråga politien om kers partitillhörighet efter exponering för politik i massmedier åtta indika-

torer.° Resultaten har hämtats från valundersökningen 1991.7 Siffrorna i tabellen är medeltal indexen kandidatkännedom och personkunskap;

om högre medeltal desto bättre kännedom kandidater respektive kunom skap om personer.

Resultaten är tydliga. När det gäller 7 av 8 indikatorer på medie-

konsumtion återfinns de förväntade sambanden Ju högre konsumtion av politik i massmedierna desto bättre kandidatkännedom och personkunskap. Det starkaste sambandet uppmättes när det gäller läsning politik i av tidningar. När det gäller exponering för etermediema återfanns något svagare men liknande samband. Det enda undantaget utgörs exponering av för TV4:s Nyheterna; där uppmättes inget samband. En förklaring kan vara att Nyheterna vid valet 1991 ett relativt nytt och därför var program inte lockar en motsvarande nyhetspublik de övriga etermediema. som Men kan inte resultaten vara något missvisande Är det inte så att politiskt intresserade, politiskt kunniga och välutbildade har bättre personer

kunskap om politiska personer I så fall kanske siffrorna i tabellen inte är

resultatet av någon kausal relation mellan exponering för politik i mass-

medier och kandidatkännedompersonkunskap utan effekt att både

en av exponering och kännedom är kopplade till politiskt intresse och kunskap.

Tabell 7.1. Svenska väljares personkunskap och kandidatkännedom efter mediexponering

medeltal medeltal person- kandidat- Mediekonsumption kimskap kännedom politiskt lidningslásning

läsning om rilcrpølitik

låsning om kommunalpølitükømmunalafrågor

läsning om politik i andra länderâttlandssidørna

tittande pd Rapport

tittande pd Aktuellt

tittande pd TV4:s Nyhetana

lyssnandepd Dagens Eko

Kommentar: Siffrorna är hämtadefrån 1991 års valundersökning.För frägeformulering och uppläggning 1991 års valundersökning Gilljam, Holmberg å Hedberg 1993. Analysemabygger på mellan av se 2226-2471 som besvarat frågorna om personkunskap respektive kandidatkännedom.Indexet för personer kandidatkännedomvarierarmellan0 och antal 4 personer nämnda som kandiderari den egna valkretsen.

Indexet ñr personkunskapstår för kunskap om 6 politikers partitillhörighet antal rätta svar.

Misstanken kan dock avfärdas. Ett antal multivariata analyser visar att sambandet mellan exponering för politik i massmedierna och

personkunskap

och kandidatkännedom kvarstår-i stort sett oförändrat-även under

kontroll för politiskt intresse och utbildning. Den ökade personkunskap som en ökad exponering för politik i massmedierna leder till gäller även för personer som i utgångsläget har ett högt politiskt intresse.

Politiska personer i svenska massmedier

Massmediema har effekter på svenska folkets kunskaper och kännedom

om politiker. Hur massmedierna behandlar framtidens kandidater är alltså

väsentligt för utgången i kommande politiska val. Vårt syfte med de föl-

jande analyserna är att beskriva vilken bild massmedierna, på riksnivå, ger av politiker i dagens Sverige.

Tre frågeställningar skall analyseras. Den första gäller behandlingen

av

personer i den politiska nyhetsbevakningen och hur den har skiftat över tid. Den andra frågeställningen gäller vilka skillnader kan konstateras

som

mellan olika massmedier i detta avseende. Är personifieringen högre i

tex TV än i morgonpress Den tredje frågeställningen gäller skillnaden

mellan olika typer ämnesområden. Är det så att nyhetsbevakningen är

av

mer personifierad i vissa typer sakfrågor och mindre i andra

av

De kommande analyserna är baserade på utförliga innehållsanalyser

av

svenska massmedier som genomförts vid Statsvetenskapliga institutionen

Institutionen för journalistik och masskommunikation under Kent Asps

ledning. Studierna har huvudsakligen varit inriktade på att spegla

massmediemas roll under svenska valrörelser.

Det bör påpekas att innehållsanalysema inte primärt utformats för de frågeställningar som skall studeras i detta kapitel. Vi kommer därför inte att ha tillgång till helt perfekta mått för att mäta personcentrering i

mass-

medierna. Vår önskan har givetvis varit att renodla kollektiv partikategori

en

och en personkategori. Materialet har hañ till vårt förfogande tillåter emellertid inte detta tillvägagångssätt. Partikategorin kan bestå såväl

av

partiet som kollektiv som av politiker vilka inte ingår i kategorierna

par-

tiledare, statsråd och riksdagsmän. Våra mätningar i vilken omfattning

av politiska personer uppmärksammas i massmedierna skall således betraktas

som ett minimimâtt personiñering. Personifieringen i massmedierna under-

skattas något p g a materialets beskaffenhet. Data medger emellertid vi att någorlunda väl kan belysa den uppmärksamhet svenska massmedier som ägnar personerna i politiken.

Våra analyser bygger på data från tre massmedieundersökningar. För det första utnyttjas data från innehållsanalyser det politiska nyhetsmaterialet

av

under valrörelsema. Det politiska nyhetsmaterialet utgörs, i de kommande analyserna, endast av artiklarinslag där politiska aktörer förekommer. Sådant

politiskt material där någon politisk aktör inte förekommer ingår alltså i amlyserna. Undersökningarna täcker valrörelsemas fyra sista veckor. I urvalet ingår partipressens huvudorgan, tidningar som representerar morgon-

press och kvällspress samt huvudsändningama av Aktuellt, Rapport, Dagens Eko och Nyheterna. Studierna startade i samband med 1979 års val och har därefter genomförts vid varje val. Efterhand har dock tidnings-

urvalet minskats något. Lokalpress ingår i undersökningarna, undantaget

1979 års studie.Vi använder data från 1985, 1988 och 1991 års undersökningar. För det andra utnyttjas data från de s k valspurtstudiema. Här har nyhetsrapporteringen under de 10 sista dagarna före valdagen studerats. Studien sträcker sig från 1956 fram till 1991. Tidningsurvalet är mindre

än i valrörelsestudiema och omfattar endast Svenska Dagbladet, Göteborgs-

Posten och Arbetet.

För det tredje använder vi data från de dagliga innehållsanalysema av

nyhetsprogrammet Rapport. Innehållsanalysen av Rapports dagliga nyhets-

rapportering startade 1979 och har därefter varit löpande. Till grund för analyserna ligger Rapportredaktionens egna programprotokoll, alltså inte själva programinslagen. Protokollen är kortfattade, vilket inte tillåter några

detaljerade analyser. De erbjuder oss emellertid möjlighet att studera skiftningar i uppmärksamhet av aktörer och opinioner över en längre samman-

hållen tidsperiod. Tester har visat att programprotokollen är fullt tillförlit-

liga för denna typ av analyser. I det följande är det politikens aktörer som står i blickpunkten. Därför

skall mycket kortfattad beskriva vad Kent Asp avser med aktörsbegreppet i detta sammanhang. I massmedierna kan aktörer partier, politiker, organisationer, myndigheter m uppmärksammas på två sätt: dels som agerande

aktör, dels som omtalad aktör. En aktörs agerande kan bestå i både uttalanden och handlingar. En politiker vars valtal refereras i massmedierna är

alltså agerande aktör, vilket också är fallet när artiklar och nyhetsinslag förmedlar hans kringaktiviteter under valrörelsema såsom t ex fisketurer

och bussresor. Omtalad aktörer är inte, vilket kan vara lätt att tro, lika med de aktörer

som förekommer i en artikel. Den omtalade aktören syftar den aktör

vilken de agerande aktöremas uttalanden handlar om. Omtalad aktör är alltså den som de agerande aktörerna beskriver, berömmer, kritiserar eller på annat sätt talar om i artikeln.

Som mått på den uppmärksamhet massmedierna ägnar politiker och partier använder i de flesta fall förekomst av huvudaktör respektive

huvudomtalad aktör. Med huvudaktör avses den agerande aktör som utrym-

mesmässigt dominerar en tidningsartikel eller ett radioTV-inslag. Följaktigen

är huvudomtalad aktör den som av andra aktörer utrymmesmässigt omtalas

mest i artikeln eller inslaget.

Vi mäter alltså uppmärksamhet som förekomst av huvudaktör. Det skulle dock vara möjligt att mäta uppmärksamhet med artiklarnas samtliga aktörer som beräkningsbas eller att istället för förekomst använda utrymme spaltcentimeter. Metodtester har dock visat att oberoende vilket mått av som används blir slutsatserna i stort sett desamma.

Uppmärksamhet och behandling

Vilken bild ger svenska massmedier av politiska personer Vi avgränsat

oss till att besvara tre delfrägeställningar om massmediemas bild av svenska politiker i den politiska nyhetsbevakningen. Den första gäller i vilken grad

politiker överhuvudtaget uppmärksammas. Hur stor del den

av uppmärksamhet som partipolitiska aktörer får i massmedierna fokuseras på

någon person inom partiet Här är det också viktigt att beröra frågan

huruvida endast partieliten uppmärksammas i massmedierna eller om även mindre kända partiföreträdare får chansen att framträda.

Den andra frågeställningen gäller hur massmediemas uppmärksamhet

av

politiska personer har utvecklats sett över en längre tidsperiod. Analysen kommer endast att gälla partiledarna i valspurten. Går mediebevakningen av politiken mot en ökad grad av personiñering Den tredje frågeställningen gäller behandlingen av politiska personer. Vilken behandling får politiker i jämförelse med partierna som kollektiv

Det kan mycket väl vara så att när kritik förekommer så kräver medie-

situationen en person-en syndabock eller försvarsadvokat. Kan det

en vara så att massmedierna behandlar personerna mer lcritiskt än partierna

Den grundläggande frågan är i vilken grad politikern i massmedierna är personifierad men också i vilken utsträckning som olika grupper av politiker uppmärksammas. Är det tex någon skillnad i vilken grad partiledare

uppmärksammas jämfört med exempelvis statsråd och riksdagsledamöter

Vi redovisar tre uppmärksamhetsmått. Agerande huvudakzär är det mest centrala måttet. Men agerende är naturligtvis inte den enda formen på vilken en aktör kan uppmärksammas i massmedierna. Uppmärksamhet kan

även bestå i att omtalas -omtalad aktör- och att förekomma på bildbildakzör. I tabell 7.2 redovisas dessa tre uppmärksamhetsmått. De gäller massmediemas uppmärksamhet av politiska personer under de tre senaste valrörelserna. Vi har urskiljt fyra kategorier av aktörer: partiledare, stats-

råd, riksdagsledamöter och parti.

Tabell 7.2. Personifiering i massmedierna. Mediernas uppmärksamhet av partier och personer som huvudaktör, huvudomtalad aktör och bildaktör under valrörelsema 1985, 1988 och 1991.

Huvudaktör Huvudomtalad aktör Bildaktör 1985 1988 1991 1985 1988 1991 1985 1988 1991

Antal partiaktörer 1688 1721 1938 1451 1636 1485 770 778 586

Kommentar: Resultaten i tabellen bygger på en innehållsanalys av Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten, Arbetet, Rapport, Aktuellt, Dagens Eko och Nyheterna. Undersökningen omfattar tiden fyra veckor före valen 1985, 1988 och 1991. Tabellen redovisar huvudaktör, huvudomtalad aktör och bildaktör i artiklar och nyhetsinslag.

Personer i politiken uppmärksammas i massmedierna. Under de tre senaste

valrörelsema är uppmärksamhetsgraden hög -t ex är 61-68 procent av alla politiska huvudaktörer personer. Men massmediernas personbevakning är

elitcentrerad. Partiledama dominerar den politiska nyhetsfömiedlingen.

statsråden uppmärksammas mer än riksdagsledamöterna.

Om för uppmärksamhet antal personer som varje kategori normen vore

utgör skulle riksdagsledamöter erhålla större uppmärksamhet än statsråd och partiledare, dessutom skulle statsråden erhålla större uppmärksamhet än partiledarna. De empiriska resultaten pekar emellertid på raka motsatsen. Mönstret gäller för samtliga tre uppmärksamhetsmått-huvudaktör,

huvudomtalad aktör och bildaktör. Resultaten för analyserna är i stort sett stabila vid de tre mättillfállena. För bildaktör kan emellertid en förändring över tid noteras. Partiledamas del av

bildmaterialet i den politiska nyhetsbevakningen har sjunkit från 42 procent

1985 till 28 procent 1991. Värt att notera är även den stora uppmärksamheten parti omtalad aktör i massmedierna. Skälet till detta är sannolikt

av som att kritik mellan politiska aktörer oftare riktas mot partier än personer. Det är

de borgerliga partierna än Carl Bildt, Bengt Westerberg eller Olof

snarare Johansson som får utstå kritik från socialdemokratiskt håll, och vice versa är

det socialdemokraterna och s-regeringen kritiserats i högre grad än parti-

som ledarna Olof Palme och Ingvar Carlsson. Vi skall dock komma ihåg att parti inte är en renodlad kollektiv

kategori. Häri kan finnas politiker på lägre nivå än riksdagsnivån. Att

stora förskjutningar mellan komponenterna parti som kollektiv och politiker på lägre nivå skulle ha skett mellan de tre mättillfállena är mindre troligt. Exakt hur stor andel personer som döljer sig i den analytiska kategorin parti har vi inte möjlighet att avgöra. Däremot kan komma lite närmare verkligheten genom att analysera nyhetsrapporteringen i radio och TV. Där finns möjlighet att avgöra om den agerande aktören refereras, intervjuas eller får tala fritt. På detta sätt kommer åt en del av de

personer som tidigare dolts i den kollektiva partikategorin det gäller mindre

kända politiker som intervjuas eller fär tala ñitt. Räknas denna grupp till

personerna höjs personcentreringen från 68 procent tabell 7.2; 1991 till

76 procent endast radio och TV 1991. En ökning med 8 procentenheter.

Partiledarcenteringen i svensk politik har varit högre under 1980-talet än tidigare. Det visar studier av Kent Asp och Peter Esaiasson. I figur 7.1 har vi lagt till 1991 års mätpunkt. I den redovisas partiledamas andel av artiklar där en partipolitisk huvudaktör förekommer. Analysen omfattar valrörelsens tio sista dagar från 1956 till 1991.

Figur 7.1. Massmediernas uppmärksamhet av partiledare under valrörelsernas sista 10 dagar 1956 t o m 1991.

Procent 40

30-1

20-

1956 1960 1964 1968 1970 1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991

Kommentar:Resultateni figuren visar andelen partiledare av samtligapartialctörer.Undersökningenbygger nyhetsbevakningeni SvenskaDagbladet,Göteborgs-Postenoch Arbetet. l siffrorna ingår inte miljöpartiet och småpartierför analyser av 1956-1988 års siffror, se Asp 1989 och Esaiasson1990.

Figuren visar på två faser i partiledarcentreringen en fore 1976 och en efter 1976. Från 1956 fram till slutet av 1960-talet ökade partiledar-

centreringen kontinuerligt. Det är en period med ökat politiskt nyhetsutbud och med ett nytt massmediums inträde arenan. TV:s nyhetsbevakning av valrörelsen från och med 1964 sammanföll med en tydlig ökning av

partiledarcentreringen. I samband med maktskiñet 1976, och de intensiva valdebatterna mellan Thorbjörn Fälldin och Olof Palme, skedde en markant ökning av partiledarcentreringen; üån en nivå på drygt 20 procent har partiledaroentreringen från och med 1976 års val legat på cirka 35 procent. En förklaring till den ökade nivån är att partierna har anpassat sitt kampanjarbete till mediernas

Spelregler. Att lägga till 1991 års siffra rubbar alltså inte Asps och

Esaiassons tidigare presenterade slutsatser.

Ser vi istället till antalet artiklar där partiledarna framträder i valspurten

noteras en i det närmaste kontinuerlig tillväxt från 1956 to m 1991. De

stabila procenttalen förklaras av att också det politiska nyhetsmaterialet ökat under respektive period. Men den höga andelen partiledarcentrering är

inget unikt för moderna valrörelser. Även under det tidiga 1900-talet var

fokuseringen på partiledarna ganska stark De politiska partierna skiljer sig när det gäller organisation av kampanjarbete, ideologier m m. Spelar partiskillnader någon roll for graden av personcentrering i massmediemas bild respektive parti I tabell 7.3

av

redovisas andelen personer av totala antalet partiaktörer i massmedierna.

Tabell 7.3. Partiernas personiñering i massmediernas nyhetsbevakning under valrörelserna 1985, 1988 och 1991. Andel personer av respektive partis totala antal partiaktörer.

Kommentar: Resultaten i tabellen bygger på en innehållsanalys av SvenskaDagbladet,Dagens Nyheter, GöteborgsePosten, Arbetet, Rapport, Aktuellt, Dagens Eko ochNyheterna. Undersökningen omfattartiden fyra veckor före valen 1985, 1988 och 1991. Tabellen redovisarandelen personframtridandenpersonomtalanden partiledare, riksdagsledamöter, statsråd av det totalaantalet partipolitiskaagerande respektive omtaladeaktörer.

Det finns skillnader mellan partierna när det gäller grad personcentrering

av i massmedierna. De flesta skillnaderna gäller att personcentreringen ett av

partis bevakning i massmedierna förändras från ett val till ett annat. Sådana förändringar förklaras bäst tillfällighetef och inte något

av av ge-

nerellt drag hos partiet. Exempelvis kan vänsterpartiets kraftigt minskade personifiering som omtalad aktör mellan 1988 och 1991 förklaras

av

händelseutvecklingen i fd Sovjetunionen. Vänsterpartiet som kollektiv

omtalades när Sovjetunionen behandlades; partiet, än dess politiker snarare med Lars Werner i spetsen, fick stå till för sovjetkommunismens svars misslyckande. Regeringsinnehav kan ses som en generell faktor påverkar graden som av personcentrering både mätt som omtalad och agerande aktör. Under hela perioden massmediernas bild det socialdemokratiska partiet var av mindre personifierad än för de flesta övriga partier. Det kan finnas en

enkel förklaring. Regeringen kollektiv utan referens till någon särskild

som

person t ex nyheter av typen regeringen beslutade idag ... eller regeringen

tar inte dagens ekonomiska problem på allvar förekommer ofta i nyhets-

förmedlingen. Det medför att massmediernas bild av ett regeringsparti blir mindre personifierad än för ett parti utanför regeringen. En ytterligare generell skillnad gäller hur indraget ett parti är i huvudkonjlikzlinjema i valdebatten. Tesen, som åtminstone har visst stöd i resultaten, är att mer indraget ett parti är i huvudkonfliktlinjen i valdebatten

desto mindre personcentrering i mediebilden partiet omtalad aktör. av som Även på denna punkt är det enkelt ett resonemang som ligger bakom tesen. Det är svårare att peka ut en person än ett parti fiende uttasom

landen som socialdemokratemas politik är felaktig är relativt sett vanli-

gare än uttalanden av typen Sten Anderssons politik är felaktig.

Vi kan alltså inte finna att skillnader i personifiering mellan partierna beror på organisatoriska eller ideologiska egenskaper hos partierna. De förändringar som noterats kan i de flesta fall föras på tillfállighetemas

konto. Är den uppmärksamhet massmedierna

som ägnar politikerna lika omfattande vid olika tidpunkter Skiljer sig tex valår från andra år Och hur

är det med säsongsvariationer under ett och år. Finns det exempelsamma

vis sammanhängande perioder hög personifiering

av

För att analysera denna frågeställning använder vi data från Rapportstudien. Undersökningen erbjuder möjligheter att följa den politiska

oss

nyhetsrapporteringen från den 1 januari 1979-dag för dag-to m den

31:e december 1991. I strikt mening gäller resultaten endast för Rapports bild av den politiska världen. Men det finns inga starka skäl att misstänka att Rapport, i detta avseende, inte skulle kunna representativt för vara svenska massmedier i allmänhet. Analytiskt har vi grupperat resultaten

efter månader. De kommande siffrorna refererar till andel personer av

samtliga agerande partiaktörer. Under hela undersökningsperioden är gra-

den personcentrering 50 procent. I tabell 7.4 redovisas personifieringen av månad för månad 1979-1991 i Rapports nyhetsbevakningen. Dessutom

återfinns de genomsnittliga siffrorna per månad för såväl valår som icke-

valår i figur 7.2.

Tabell 7.4. Personifieringen i Rapports nyhetsbevakning 1979-1991. Andel personer partiledare, riksdagsledamöter eller statsråd av totala antalet par- - tipolitiska aktörer.

månad 1979 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 genomsn.

januari 40 46 31 46 42 §1 60 42 61 §9 5A §2 46 50 februari 38 41 39 43 §2 59 54 59 §2 55 48 5§ 40 50 mars 40 54 §2 45 43 §1 56 44 53 55 48 43 44 49 april 18 §1 48 36 49 51 43 §2 55 49 5A 45 41 49 maj §§ 46 44 36 40 43 54 49 42 58 47 43 49 47 juni 47 §2 34 §§ 60 54 41 54 50 56 42 34 49 49 juli 43 54 41 48 42 §§ 10 42 §§ 55 50 52 45 52 augusti §2 47 5A §3 §§ 52 §3 58 43 ü 40 44 Q 55 september 18 51 47 §1 51 56 111 44 53 49 42 54 53 oktober 32 44 §2 §1 48 41 §§ §2 48 16 §2 49 Q 54 november 38 §§ 45 37 50 48 48 51 52 52 ü 38 49 49 december 45 45 34 40 54 33 43 53 62 54 47 38 §2 47 hela året 45 51 45 46 51 51 S5 53 52 57 51 46 51 50 antal inslag 703 513 555 802 530 558 701 578 653 750 570 638 713 8264

Kommentar:De tre månader har den högstagraden av personcentreringunder respektiveår ir försom seddamed fet stil och har strukits under.

Vi kan börja med att konstatera att antalet inslag med politiska aktörer ökar under samtliga valår medan de i mellanvalsperiodema ligger på en lägre nivå. Personifieringen under perioden som helhet är dock inte mycket högre under valår än under icke-valår. Intressanta säsongsvariationer kan konstateras under åren. Vissa månader utmärks av högre grad av personcentrering än andra. Dessutom skiljer sig säsongsvariationema något mel-

lan valår och icke-valår. Månaderna juli to m oktober framstår i Rapport

som årets mest personifierade period. De två mest personifierade månaderna i nyhetsbevakningen är augusti och oktober. I augusti syns en tydlig

Figur 7.2. Personifieringen i Rapport 1979-1991 i genomsnitt per månad samtliga valår respektive icke-valâr.

Procent 65 -

60 .

55 -

. 50 48 valår

46 icke vallr 45 45

40 | I l I T I 1 I r I I 1 Jan Feb Mars Apr Maj Juni Juli Aug Sept Okt Nov Dee

Kommentar: Siffrorna år beräknade utifrån de som presenterats i tabell 7.4.

effekt att valrörelsema bedrivs på högvarv. Oktobers höga siffror kan

av

sannolikt förklaras av nyhetsrapporteringen kring regeringsbildningarna. Rangordnas månaderna efter graden personcentrering under respektive

av

år finner vi augusti månad bland de tre högsta under periodens samtliga

fem valår. För oktober noteras motsvarande framskjutna placering för fyra av fem valâr.

Uppmärksamhet är inte den enda viktiga komponenten i massmedie-

bilden aktör. Lika viktigt är vad som skrivs om aktören, dvs av en

vilken behandling aktören ges i nyhetsfönnedlingen. I tabell 7.5 redovisas

ett aktörsbehandlingsindex 1985, 1988 och 1991. Frågan är hur partier som kollektiv, riksdagsledamöter, statsråd och partiledare behandlats i

svenska massmedier under de tre valrörelsema och vilka skillnader vi eventuellt kan finna mellan dem.

Aktörsbehandlingsindexet består av fyra komponenter. Hur ofta aktören får agera, hur oña aktören omtalas, hur oña aktören omtalas i positiva

ordalag och hur oña aktören omtalas i negativa ordalag. Ett minusvärde erhålls aktör omtalas negativt i högre utsträckning än denne omom en talas positivt och får aktör. I aktörsbehandlingsindexet har dessa agera som komponenter alltså vägts till ett värde. Det kan variera mellan samman - 100 och +100. Ju högre siffra desto bättre behandling av aktören, lägre värde desto sämre behandling av aktören. Minus hundra, tex, erhålls om aktör fått framträda själv och dessutom bara omnämnts i negativa en termer.

Tabell 7.5. Partier och personers behandling i massmedierna under valrörelsema 1985, 1988 och 1991.

AB-index

Kommentar: Alctörsbehandlingsindexet AB-index har introducerats av Kent Asp. Indexet kan variera mellan -100 och +100. Indexetâr en sammanvigning av hur oña en aktör kommer till tals, hur oña han omtalasochmängden positiv och negativkritik han erhållerse Asp 1988:15. Resultateni tabellenbygger en innehållsanalys Svenska av Dagbladet, Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten, Arbetet,Rapport, Aktuellt och Dagens Eko. Undersökningen omfattartiden fyra veckor före valen 1985, 1988 och 1991.

Behandlingen partier och partiledare är mycket stabila vid de tre

av

mätpunktema. När det gäller riksdagsledamöter och statsråd var behand-

lingen mindre positiv under 1988 års valrörelse än under valrörelsema

1985 och 1991. Denna svacka beror sannolikt på de politiska affärer

så utmärkande för 1988 års valrörelse främst mp- och s-affárer; som var

tex Ebbe Carlsson-affären, rattonykterhet och skattehärvor. Parti som kollektiv aktör tär en mindre positiv behandling än person; tex +19 parti jämfört med +56 partiledare enligt 1991 års undersökning. Som redan framkom i tabell 7.2 omtalas partierna i betydligt högre

utsträckning än politiska personer. Förklaringen till de låga indexvärdena kan helt enkelt bero att kritik av partier är vanligare än kritik av personer i nyhetsförrnedlingen. Tre huvudslutsatser kan formuleras med utgångspunkt i de hittills redovisade analyserna: Personerna i politiken uppmärksammas i hög grad i massmedierna. Det är dock inte alla politiker som får äran att framträda i massmedierna. Partiledarcentreringen är påfallande. Riksdagsledamötema uppmärksammas i klart mindre utsträckning än både statsråd och partiledare. Enskilda politiker behandlas dock mer positivt än partierna i nyhetsbevakningen.

Medieskillnader

Att nyhetsbevakningen av politiken skiftar mellan olika medier är självklart. Tidningar med olika politisk färg uppvisar ibland skillnader i vad som anses vara intressant att bevaka. Och de skiljer sig när det gäller hur politikens aktörer behandlas. Sådana skillnader kan konstateras för ledarrnaterial såväl som för nyhetsmaterial. Tidningar, TV och radio tillämpar till viss del olika nyhetsvärderingsprinciper och arbetssätt. Bevakningen av politiken kan därför skilja sig mellan olika massmedier. Trots detta är det inte säkert att andelen uppmärksamhet som ägnas politiska personer skiljer sig på något systematiskt sätt mellan olika massmedier. Två frågeställningar skall behandlas. För det första eventuella medieskillnader när det gäller uppmärksamhet, och för det andra eventuella skillnader i behandling av politiska personer. Vi börjar med att analysera medieskillnader när det gäller graden av uppmärksamhet för personer i den politiska nyhetsbevakningen. Vi vet av tidigare studier att personifieringen i den politiska nyhetsbevakningen har varit något större i TV och kvällspresen än i morgonpressen. Återfmns samma mönster i massmediernas nyhetsrapportering även idag I tabell 7.6a och 7.6b rapporteras dels personifieringen, dels partiledarcentreringen i enskilda massmedier. I den övre delan av tabellen återfinns siffrorna för graden av personcentrering i de olika massmedierna 1985, 1988 och 1991. Låt oss först se till andelen personer som framträder som huvudaktör. Vid den första mätpunkten noteras en ganska stor skillnad mellan etermedias och dagspressens personifiering. Rapporteringen är mer personifierad i etermedia. Men denna skillnad försvinner i stort sett i 1988 och 1991 års valrörelsebevakning. Förvånande är kanske att kvällspressen inte skiljer sig från morgonpressen i detta avseende. Men när det gäller omtalad aktör finns en skillnad mellan kvällspress och övriga medier. Personiñeringen är högre i kvällstidningama än i övriga massmedier för både 1985 och 1988.

Tabell 7.6.a. Personiliering i enskilda massmedier under valrörelserna 1985, 1988 och 1991. Andel personer av totala antalet partipolitiska huvudaktörer respektiva huvudomtalade aktörer.

Kommentar: Resultateni tabellenbygger en innehållsanalys av nyhetsbevakningeni press, radio och TV underde fyra sistaveckorna före valen 1985,1988 och 1991. Tabellen visar partiledares, personersriksdagsledamöters, statsråds andel av det totalaantalet partipolitiskaagerande respektiveomtaladeaktö- rer i enskildamassmedier.

Tabell 7.6.b. Partiledarcentrering i enskilda massmedier under valrörelserna 1985, 1988 och 1991. Andel partiledare av totala antalet partipolitiska huvudaktörer respektive huvudomtalade aktörer.

Kommentar: Resultaten i tabellenbygger en innehållsanalys av nyhetsbevakningeni press, radio och TV under de fyra sistaveckorna före valen 1985, 1988 och 1991. Tabellen visar partiledares andel av de enskilda partiernas totala antal framträdanden som agerande respektiveomtaladaktör i massmediema.

I den undre delen av tabellen återfinns siffrorna för den begränsade grupp av politiska personer som partiledarna utgör. Det fanns en klar skillnad mellan olika typer massmedier under 1985 års valrörelse. Partiledarav centreringen störst i etermediema, därefter i kvällspressen och minst i var morgonpressen. Gapet mellan kvällspress och etermedia å ena sidan och morgonpress å andra sidan minskade 1988. Skillnaden mellan kvällspress och morgonpress har i det närmaste försvunnit enligt 1988 års siffror. Medan en viss skillnad fortfarande kvarstår när morgonpress jämförs med etermedia. Partiledarkoncentrationen i kvällspressen under 1991 års valrörelse kan vi dessvärre inte uttala oss om. Varken Expressen eller Aftonbladet ingick i det urval av massmedier som undersöktes. Men när det gäller Rapport och Aktuellt fortsatte förändringstrenden. Andelen partiledare som aktör i den politiska rapporteringen sjönk återigen i dessa etermedier. Siffrorna för morgonpress och flertalet etermedia återfanns 1991 på en likvärdig nivå. Partiledarcentreringen i Dagens Eko har under perioden återfunnits en stabil nivå. Tillbakagången i övriga etermedier medförde att Dagens Eko var det mest partiledarcentrerade mediet 1991. Förklaringar till hur stor andel uppmärksamhet som politiker erhåller i nyhetsbevakningen kan åtminstone sökas två håll. Förklaringama kan dels sökas hos partierna och deras strategier gentemot massmedierna för att nå ut med sina valbudskap, dels hos massmedierna och deras arbetsrutiner och nyhetsvärderingsprinciper. Var förklaringen till de observerade förändringarna i tabellerna 7.6a och 7.6b står att finna kan vi inte avgöra i detta sammanhang. En gissning är dock att förklaringen snarare återfinns hos eterrnediema än hos partierna eftersom siffrorna för morgonpressen trots allt är stabila över tid. Resultaten är alltså något förvånande. Medieskillnadema i graden av personcentrering är obefintliga 1991 när det gäller såväl partiledare som den samlade bedömningen av partiledare, statsråd och riksdagsledamöter. I kvällstidningar, morgontidningar, TV och radio är personifieringen lika omfattande. Om resultaten i tabell 7.6b kontrolleras för aktörernas partitillhörighet rubbas i stort sett inte slutsatserna. Men några intressanta partiskillnader kan noteras. Minskning i partiledarcentreringen beror huvudsakligen på förändringar i nyhetsbevakningen folkpartiet och moderaterna. Partiledarav centreringen för dessa två partier har minskat klart från 1985 till 1991 i TV. Medan resultaten inte är lika tydliga i de olika undersökta tidningarna. För folkpartiet kan 1985 i detta avseende betraktas som ett extremår. I nio fall tio det då Bengt Westerberg som förde folkpartiets av var talan i Rapports nyhetssändningar.

Förändringar i hur socialdemokraterna har uppmärksammats ligger också till viss del bakom den minskade partiledarcentreringen. Under hela perio-

den uppvisar socialdemokraterna en relativt låg och stabil andel partiledarcentrering. Från 1985 till 1991 ökar socialdemokraternas uppmärk-

samhet i TV, medan socialdemokraternas uppmärksamhetsgrad finns på en

oförändrad nivå i de flesta tidningar. Detta förhållande medför en sjunkande andel partiledarcentrering i TV totalt sett eftersom socialdemokraterna

är en av de mest frekventa aktörema. Den uppmärksamhet som personer erhåller skiljer sig alltså inte nämn-

värt mellan de olika undersökta medierna. Men hur är det när det gäller

massmediemas behandling av politiker och parti I tabell 7.7 redovisas det

tidigare presenterade aktörsbehandlingsindexet för fyra morgontidnigar, två

kvällstidningar och tre eterrnediaprogram. Resulaten gäller tre tidpunkter 1985, 1988 och 1991 samt behandlingen av partier, riksdagsledamöter, statsråd och partiledare.

Tabell 7.7. Partier och personers behandling i enskilda massmedier under valrörelserna 1985, 1988 och 1991 AB-index.

Svensk Dagbladet Dagens Nyheter Göteborgs-Posten 1985 1988 1991 1985 1988 1991 1985 1988 1991

Parti +17 +18 +17 +17 +18 +17 +24 +13 +20 Riksdagsledamöter +78 +61 +71 +63 +61 +71 +76 +61 +69

Riksdagsledamöter +93 +52 +67 +85 +43 +75 +74 +51 +51 statsråd +68 +29 +65 +54 +36 +51 +84 +43 +68 Partiledare +58 +59 +63 +70 +55 +54 +74 +54 +61

Kommentar:Aktörsbehandlingsindexet presenterades i sambandmed tabell 7.5. Resultaten i tabellenbygger på en innehållsanalys av SvenskaDagbladet,DagensNyheter, Göteborgs-Posten, Arbetet, Expressen, Aftonbladet, Rapport, Aktuellt och DagensEko. Undersökningenomfattar tiden fyra veckor före valen 1985, 1988och 1991.

Resultaten i tabell 7.7 ger upphov till fyra slutsatser av varierande tyngd och betydelse. För det första känner vi i vart och medierna igen

ett av

mönstret från den tidigare presenterade analysen av aktörsbehandlingen se

tabell 7.5. Politikerna behandlades bättre än partierna, dessutom fick riksdagsledamöter och statsråd en klart sämre behandling 1988 i jämförelse med valrörelsema 1985 och 1991.

För det andra behandlar kvällspressen Aftonbladet och Expressen per-

och partier likvärdigt än övriga medier. Detta beror att

soner mer

partierna erhåller välvilligare och partiledarna en sämre behandling i

en kvällspressen.

För det tredje skiljer sig TV-nyhetsprogrammen Rapport och Aktuellt

från övriga massmedier såtillvida att partierna som kollektiv där fick en något sämre behandling 1985. Men partierna har succesivt i samband med de tre valen fått bättre behandling i Rapport och Aktuellt. I de två en senare valrörelsema återfanns deras och dagspressens behandling av partiema på en i stort sett likartad nivå.

Det fjärde resultatet gäller Arbetets behandling av statsråden. Det är inte

förvånande att Arbetet, under socialdemokratisk regering, varit något en välvilligare i behandlingen statsråd än övriga massmedier. Notera dock av

att Göteborgs-Posten 1985 och 1991 och Dagens Eko 1985 och 1991

inte skiljer sig från Arbetet i detta avseende. För Dagens Eko gäller 1985 att to behandlade statsråden välvilligt än något av de andra

man m mer undersökta massmedierna.

sakfrågor

Till massmediernas bild av den politiska världen hör inte bara hur parti-

och deras företrädare behandlas utan även vilka sakfrågor som tas erna

upp. Bilden av sakfrågorna är viktig i varje analys av politisk nyhetsbevakning. Frågan i detta sammanhang gäller kopplingen mellan sakfrågor och politikers uppmärksamhet. Är det så att det finns några skillnader i

hur stor utsträckning politiker framträder i förhållade till partierna

som

och vilket ämnesområde som artikeln eller inslaget gäller Frågeställningen skall analyseras med material från Rapportstudien 1979- 1991. I tabell 7.8 redovisas personifieringen i ett antal politiska sakfrågor sammantaget för perioden 1979-1991. Sakfrågoma har rangordnats efter graden personcentrering. De mest personifierade sakfrågorna finns överst

av

i tabellen och de minst personifierade underst. Analysen bygger det politiska nyhetsmaterial i Rapport där partier och politiker varit huvudak-

tör.

Tabell 7.8. Personiñering i olika sakfrågor och i Rapports nyhetsbevakning 1979-1991. Andel personer partiledare, riksdagsledamöter eller statsråd - - av totala antalet partipolitiska aktörer i olika sakfrågor.

sakfråga andel personinslag antal inslag

Till de mest personiñerade sakfrågoma hör utrikesfrágor, ekonomi och

inflationlevnadsstadard mellan 59 och 65 procent utgörs personer.

av Mot botten av tabellen återfinns de minst personcentrerade frågorna; bostadsfrågor 39 procent, fritidkultur 32 procent och jämställdhetsfrågor 23 procent. Med endast några undantag när framträder ett mycket intressant mönster. En möjlig tolkning är att se resultaten som en distinktion mellan hårda och mjuka sakfrågor. Resultaten är inte perfekta. Men i stort sett gäller: Ju hårdare sakfråga desto mer personiflerad. Ju mjukare sakfråga desto mindre personifrerad. Frågorna i toppen tabelav

len t ex EG, utrikes, de ekonomiska frågorna kan självklart föras till den

hårda kategorin, medan frågor omsorgvård, miljö, fritidkultur och om jämställdhet brukar föras till det mjuka området.

Att distinktionen hårda och mjuka sakfrågor kan vara rimlig kan också visas med hjälp av data från valundersökningama. I de frågor som här kallats hårda är det en högre andel män än kvinnor som anser att respektive sakfråga är viktig för partivalet. Och på motsvarande sätt är det en högre andel kvinnliga än manliga väljare som anger de mjuka frågorna

som viktiga for valet av parti.

Det är svårt att veta hur det funna mönstret skall förklaras. Men resulantingen partiernas arbetssätt eller Rapports nyhetsvärderingsprinciper tatet av är att hårda manliga frågor begåvas med ett känt politikeransikte i högre grad än de mjuka kvinnliga frågorna.

Politiker, partier och massmedier

Medborgama påverkas massmediernas politiska nyhetsutbud. De väljare av är starkt exponerade för politik i massmedierna har en högre kännesom dom om de politiska kandidaterna i den egna valkretsen och de har en bättre politisk personkunskap än andra väljare. Vad som skrivs om politiker och partier i massmedierna är således betydelsefullt ur demokratisk synvinkel. Och det har varit massmediernas bevakning av politikerna som analyserats i detta kapitel. Vi kan konstatera att politikens personer dominerar över partierna som kollektiv i massmediernas nyhetsbevakning. Nyhetsbevakningen av politiker är elitcentrerad. Det är framför allt statsråd och partiledare som uppmärksammas. Betraktat ur ett längre tidsperspektiv har partiledarcentreringen i nyhetsbevakning ökat. Regeringspartier framstår inte som lika personifiemde i massmedierna övriga partier. Under valår är personifieringen som särskilt stark strax före och efter valet, i augusti och oktober. Politiker erhåller otta en positivare behandling än partier i massmesom personer dierna. TV:s nyhetsprogram har tidigare utmärkts av en högre grad av personifiering än övriga massmedier. Men-något förvånande så återfinns inte längre några tydliga medieskillnader. Kvällspressens, morgonoch etermediemas nyhetsrapportering är personifierad i ungefär pressens lika hög grad. Personifieringen är mer påtaglig när det gäller hårda

politiska sakfrågor t ekonomi än när det gäller mjuka politiska

ex

sakfrågor t ex jämnställdhet.

I politisk demokrati kan två grundläggande krav ställas på massme-

en diema när det gäller den bild som de ger av politiken. Kraven kan inte sägas gälla för ett enskilt medium utan för medierna som helhet. För det första skall massmedierna förse medborgarna med ett sådant beslutsunderlag att de självständigt och rationellt kan ta ställning i den aktuella politiska sakfrågan, dv massmedierna skall informera medborgarna och grans

ska de politiska makthavama. För det andra bör massmedierna behandla

olika politiska åsiktsriktningar på ett sådant sätt ingen att part otillbörligt gynnas. Om Sverige kommer att införa ett valsystem med högre grad av person-

val kommer det att bli svårare för massmedierna helhet

som att uppfylla

krav om opartiskhet. Skälet är enkelt. Antalet aktörer

som inte otillbörligt bör gynnas eller missgynnas ökar högst betydligt. Även

om massmedierna

är framgångsrika när det gäller att upprätthålla balansen mellan politikens centrala aktörer-partiema-är det inte alls säkert de lyckas behandla

att

alternativen inom partiema-kandidatema-på

samma sätt.

Det är tänkbart med en arbetsfördelning mellan lokalpress och rikstäck-

ande massmedier. Massmediema på riksnivå skall då

huvudsakligen be-

vaka partierna och skillnader mellan dem, medan

lokalpressen skall foku-

sera på kandidaterna i den valkretsen och skillnader dem emellan. egna

Bevakningen av samtliga lokala kandidater är dock ingen enkel uppgift.

Ett flertal personer kommer att kandidera för de åtråvärda

riksdagsmandaten

i åtta eller eventuellt flera partier. En stort kan komma

ansvar att läggas på lokalpressen eftersom det är mindre troligt de rikstäckande

att massme-

diema detaljgranskar valrörelsema i flertalet valkretsar.

Eftersom massmedierna är den dominerande kanalen för information från partierna till väljarna är den bild förmedlas som av de politiska

aktörerna och deras budskap betydelsefullt demokratisk

ur synvinkel. En personvalsreform medför detta perspektiv tyngder i demokratins

ur vågskålar

på både plus- och minussidan. Väljarna kan komma vinna att demokra-

tiska pluspoäng eftersom deras direkta inflytande

över vem som skall representera dem ökar. Men det kan mycket väl bli så väljarna också att

förlorar, på ett indirekt sätt. Om medierna men mer inte lyckas fullgöra sina uppgifter i det komplicerade uppkommer

mer system som kan den

information väljarna får politiken bli kvalitet. som om av sämre Väljarnas möjligheter att självständigt och rationellt träffa val mellan kandidaterna

blir i sådana fall mindre.

Förmodligen är det så att massmedierna måste bredda sin bevakning

från att i första hand gälla partielitema till också omfatta kandidater att av lägre rang. Men huruvida svenska massmedier kommer att fungera bättre eller sämre i ett personvalssystem än i nuvarande

partivalssystem kan

besvaras först när vi har haft möjlighet att studera hur massmedierna, på

riks- och lokalnivå, faktiskt fungerar i ett personvalssystem.

5 13-0650

Noter

51 väljarna att de bestämde sitt partival Idag är det tex procent av som anger någon eller några veckor fore valdagen. Motsvarande siffra var 1964 endast 18 Om olika trender i svenskt väljarbeteende, Gilljam och Holmberg l 993. procent. se

Om politikens medialisering i Sverige, Asp 1986, 1990 och Esaiasson l 990. se Hernes 1978, 1983 talat det medievridna samhället. Mediernas I Norge har om makt i opinionsbildningen är också ett centralt terna i den statligt tillsatta Petersson och Carlberg 1989 och huvudrapporten SOU 1990:44, maktutredningen, se 2. Pressens funktioner i samhället har dessutom utretts i en särskild kap pressutredning SOU 1975:78. McQuail 1987 är en översikt av den moderna masskommunikationsforskningen. Politikens ansikte i massmedierna har Håkansson och Johansson 1991. Se även Peter Esaiassons specialstuderats av kapitel kap 9 i denna volym och där anförda referenser om internationell forsk-

ning kring personiñering.

valkampanjer och partiernas opinionsbildning behandlas av Esaiasson 1990 Svenska samt Holmberg och Esaiasson 1988.

personvalskomitténs betänkande Ökat personval SOU 1993:21 berörs inte I tex problematiken kring massmediernas bevakning av personer i politiken.

Översikter forskningen mediernas effekter, tex Asp l986:kap 2 och För av om se McQuail l987zkap 9.

kandidatkännedom lyder: Känner Du till namnet på någon eller lntervjufrågan om några de står på partiernas valsedlar i Din valkrets inför riksdagsav personer som valet. lntervjuliågan personkunskap är formulerad: Här är en lista med om på olika Kan Du tala vilket parti som var och en av dem namn personer. om tillhör . Personerna Birgit Friggebo fp, Göran Persson s, Karl Erik Olsson var: c, Lars Tobisson rn, Eva Goês mp och Gudrun Schyman v.

1991 års valundersökning redovisas i Gilljam och Holmberg Huvudresulateten av 1993.

l strikt mening är det, i stort sett, endast läsning om politik i lokala medier som ha någon kausal inverkan på väljarnas kandidatkännedom i den egna valkretkan Men de åtta indikatorerna på mediekonsumtion av politik bör, i detta samsen. manhang, inte betraktas så stereotypt. De skall istället ses som indikatorer på en del politik i massmedierna. Detta är inte ett orimligt allmän tendens att ta av betraktelsesätt. De statistiska sambanden mellan de olika indikatorerna på mediekonsumtion är -med undantag for konsumtion av Nyheterna på TV4 gan- - Konsumtion samtliga massmedier utom Nyheterna på TV4 laddar ska starka. av starkt till ganska starkt på den forsta faktorn i en principalkomponentanalys.

Med personñering avser vi här i vilken grad politiska personer uppmärksammas i förhållande till partierna kollektiv i massmedierna. Vi som använder grad av personcentrering i massmedierna som ett mått på persorujiering. De båda termema används därför som synonyma i detta kapitel.

10. Uppläggningen dessa mediestudier i av presenteras tex Asp, Hedberg och Esaiasson 1988.

11. Siffran 68 procent för huvudaktör bygger på analys en av tidningar, radio och TV. Om motsvarande beräkning görs endast för radio och TV blir den 61 procent samtliga aktörer som då skall jämföras med 76 samtliga procent aktörer. Personcentreringen ökar då med 15 procentenheter.

12. Asp l989; Esaiasson 1990:328-330.

13. Ett antal seminarieuppsatser indikerar att partiledarcentreringen närmast var något högre i tidigare valrörelser än på 1950-talet, se Emanuelsson 1985 för jämen förelse av 1928, 1948 och 1970 års valrörelser och Johansson 1992 om 1908 och 1911 års valrörelser och Esaiasson 1985, 1990:kap 10 om partiledarnas kampanjarbete.

14. Se t ex Asp och Hedberg 1988 och Hedberg 1991.

15. Asp 1988:15

16. För en diskussion om nyhetsvärderingsprinciper, Westerståhl se t ex och Johansson 1985.

17. Asp 1982.

18. Det är, med tanke på kodningsförfarandet, fullt möjligt att en stor andel personer av låg status finns representerade i inslag här betraktas som som icke-person inslag. Men slutsatsen att de sakfrågor som återfinns överst i tabell 7.8 är det mest personifieradd är ñrmodligen ändå korrekt, åtminstone om man gör tillägget att de är mest elit personcentrerade. De kända personerna, som tex partiledarna, dominerar stort i dessa inslag. Problem finns om det existerar systematiska skillnader i högnivå- och lågnivåpolitikers framträdandegrad i olika frågor. För att illusterara problemet kan vi utgå från vårdfrågor. I dessa frågor tas de flesta besluten på kommunallandstings-nivå. Aktörsframträdande i vårdfrågor kommer främst att gälla lokala politiker. Dessa kodas dock partier som kollektivt.

19. Se Wängnerud 1993. Resulaten gäller för flertalet sakfrågor som redovisats i tabell 7.8 och som nämndes av en så stor andel väljare att de möjliga var att analysera inom ramen för en intervjuundersökning.

20. Se tex Westerståhl 1972, SOU 1975:78, SOU 1978:79, Asp 1986 och Asp och Hedberg 1988.

Litteratur

1982. Väljarna och massmedierna partiskhet. l Asp, K. m fl. Väljare partier Asp, K. massmedia. Empiriska studier i svensk politik. Stockholm: Liber.

Mäktiga massmedier. Studier i politisk opinionsbildning. Stockholm: Asp, K. 1986. Akademilitteratur. 1988. Politisk journalistik. Studier i mediernas partiskhet och makt. l Carlsson, Asp, K. Forskning journalistik. Göteborgs universitet: Nordicom-NyttSverige U red. om 4. Journalisten och det egentliga samtalet. Göteborgs universitet: Statsve- Asp, K. 1989. tenskapliga institutionen stencil.

1990. Medialisering medielogik mediekrati. I Nordicom-Information nr Asp, K. Hedberg, P. 1988. Opinionsbildning i kärnkrajlens avfallsñåga. Statens Asp, K. och kärnbränslenâmnd, SKN-Rapport 24. Stockholm: Allmämia förlaget.

P och Esaiasson, P. 1988. Massmedieundersölazing. Valet 1985. Asp, K., Hedberg, Göteborgs universitet: Statsvetenskapliga institutionen, rapport Teknisk rapport. 1988:1. makt Sverige. SOU 1990:44. Stockholm: Allmänna förlaget. Demokrati och i 1985. Partiledarna i massmedia. Behandlingen av partiledare i 1928, Emanuelsson, A-C års valrörelsen Göteborgs universitet: Statsvetenskapliga institutio- 1948 och 1970 nen. 1985. Partiledarna inför väljarna. Partiledarnas popularitet och betydelse Esaiasson, P. för valresultatet. Göteborgs universitet: Statsvetenskapliga institutionen, rapport 1985:4. i P. 1990. Svenska valkampanjer 1866-1988. Stockholm: Almmänna förlaget. Esaiasson, Holmberg, S. 1993. Väljarna inför 90-talet. Stockholm: Norstedts. Gilljam, M. och S och Hedberg, P. 1993. Valundersökning 1991. Teknisk rap- Gilljam, M., Holmberg, port. Stockholm: Statistiska centralbyrån.

Kärnavfallwâgan i svenska massmedier. SKN-rapport 47, Stock- Hedberg, P. 1991. holm: Allmänna förlaget. Forhandlingsökonomi blandningsadxninistration. l Hemes, G red Hernes, G. 1978. og Det medievridne samjmn. Bergen: Universitetsforlaget.

Struktur, vridning och drama. I Nordicom-Information 3-4. Hemes, G. 1983. Media: Esaiasson, P. l 988. De folkvalda. En bok om riksdagsledamöterna Holmberg, S. och och den representativa demokratin i Sverige. Stockholm: Bonniers.

Håkansson, N. och Johansson, B. 1991. Politikens ansikte. En studie av partiledarpersonüieringen i svenskt och norskt politiskt nyhetsmaterial. Göteborgs universitet: Institutionen för journalistik och masskommunikation. Johansson, 1992. Partiledarna i backspegeln. En analys partiledarcentreringen av i svensk press inför 1908 och 1991 års andrakammarval. Göteborgs universitet: Statsvetenskapliga institutionen. McQuail, D. 1987. Mass Communication Theory. An introduction. 2nd ed, London: Sage publications. Petersson, O. och Carlberg, 1989. Makten över tanken. Stockholm: Carlssons. Svensk press. Pressens funhioner i samhället. SOU 1975:78. Stockholm: LiberFörlag. Svensk press. Statlig presspolitik. SOU 1975:79. Stockholm: LiberFörlag. Westerstáhl, 1972. Objeldiv nyhetsjörmedling. Stockholm: Norstedt och söner. Westcrstáhl, och Johansson, 1985 Bilden av Sverige. Stockholm: SNSförlag. Wängnerud, L. 1993. Gender and Voting Not Just Matter of Party Choice. An - a Analysis of Party Images in the 1991 Swedish Election. Paper presented at a seminar on Woman and Politics: Strategies for Change, Örebro, 12-16 maj. Ökat personval. SOU 1993:21. Stockholm: Allmänna förlaget.

Jon Pierre

8 Riksdagsledamöterna i partiarbetet

Inledning

I Sverige har under innevarande sekel politisk representation

varit liktydigt

med representation politiska partier. Nomineringarna

genom till riksdags-

valen sker inom de politiska partierna; väljare väljer mellan partier, inte mellan enskilda kandidater; nksdagsarbetet struktureras i mycket

hög grad

efter partilinjen; det politiska ansvarsutkrävandet riktas mot partierna, osv. De allra flesta av vet vilket parti vi röstade på vid

oss senaste riksdagsvalet, men som framgår Sören Holmbergs av kapitel i denna bok kimde vid riksdagsvalet 1991 endast drygt 40 procent nämna namnet på någon riksdagskandidat. Personvalsidén bryter således i flera väsentliga avseenden med

svensk

politisk tradition. I den svenska folkstyrelsen har

de politiska partiernas

ställning sedan det demokratiska genombrottet varit oerhört stark.

Det är

i egenskap av partiföreträdare riksdagsledamoten får sitt

egentliga politiska

mandat, inte i egenskap att av vara en osedvanligt rekorderlig, hederlig och oförvitlig

person. De politiska partiernas historia antas ofta ha betydelse stor för förhållandet mellan partiets parlamentariker och partiorganisationen. De flesta

tongivande partiforskare har i något sammanhang berört förhållandet

mel-

lan partiorganisationen och partiets riksdagsgrupp. Det

tycks råda enighet

om att partiets tillkomsthistoria har mycket betydelse för relationerna

stor

mellan dessa grenar partiet. I början detta sekel hävdade

av av Robert

Michels 1962, originalet utgivet 1911 det finns

att ett nära samband

mellan organisationsutveckling och oligarki; det förra

leder oundvikligen

till det andra, menade han. Senare menade Maurice Duverger 1969, originalet utgivet 1951 sannolikt influerad Michels tankar - av att partier som bildas utanför parlamentet och efterhand som vinner parlamentarisk representation tenderar att utöva starkare kontroll över

riksdagsgruppen

jämfört med partier först uppstått inom som parlamentet. Leon Epstein

1967 framför teorin att partierna konvergerar i olika avseenden,

bl a vad

avser parlamentsgruppens autonomi i förhållande till partiorganisationen. Högerpartiema anammat vänsterpartiemas betoning starka av partiorganisationer. Vänsterpartiema antas smittas av högerpartiernas relativa

maktcentralisering och större autonomi för parlamentsledamötema.

för de politiska partierna i den svenska folk- Givet denna starka roll

styrelsen blir riksdagsledamötemas förhållande till partiorganisationema en

fråga. Spänningen mellan riksdagsledamotens roll som partiföreintressant folkets främsta företrädare har hañ olika konseträdare och den som i de olika politiska partierna. Inom socialdekvenser och uttrycksformer

de folkvaldas självständighet i förhållande till

mokratin har frågan om

varit föremål för intensiv debatt Edenrnan 1946; partiorganisationen länge

partierna är bilden varierad. Inom Pierre 1986. Inom de borgerliga mer och folkpartiet, båda har sina ursprung i moderata samlingspartiet som har det veterligt inte förts någon större, principiell debatt om parlamentet, makt riksdagsgruppen. Centerpartiet intar här något

partiorganisationens över

Partiet har tillkomsthistoria som det socimellanställning. samma av en aldemokratiska kan ha influerats de andra borgerliga partiet, men antas av undersökningsresultat presenteras i partiernas organisationskulturer. De som

lämnar bidrag till frågan huruvida så är fallet. detta kapitel ett diskussionen relevant i anslutning till förslagen Det som gör den här någon personvalssystem i Sverige är hur man om införande av typ av på riksdagsledamotens rättigheter och skylinom de politiska partierna ser Har den folkvalde fått sitt

digheter i förhållande till partiorganisationen.

och bör hanhon därför enbart lyssna till väljarmandat direkt ifrån folket och åsikter, eller är hanhon enbart en del av partiorganisationens nas krav i allt väsentligt följa de signaler och

parlamentariska ann och har att

från Om det är den förra modellen som direktiv som utgår partikansliet

beskriver dagens partiorganisationskultur kommer personval att vara

bäst representation. Är det fullt konsistent med den gängse synen politisk

är för handen kommer enskilda fördäremot den senare modellen som troendevaldas och åsikter underordnad betydelse för egenskaper att vara av I sådant läge kommer införandet av den politiska representationen. ett politisk representation. Personval personval att introducera en ny aspekt av och främmande inslag i den svenska kommer då att utgöra ett nytt eftersom personval i denna modell strider mot partiernas folkstyrelsen, på parlamentarikernas funktion och självständighet. interna syn sannolikt mycket stor betydelse också i Partierna kommer att vara av med inslag personval. Sålunda torde t ex nomineringsett valsystem av

förbli intern partiangelägenhet. Dessutom kan partiorga-

processen en

driva för deras prioriterade kandidater.

nisationema förväntas kampanjer riksdagsledamöterna till viss del

Eftersom partiorganisationemas syn

insats i partiarbetet är det kan antas vara påverkad av riksdagsledamotens

undersöka hur de olika partiernas organisationer bedödärför intressant att

sina riksdagsledamöters insats i dessa avseenden. mer

Riksdagsledamöterna i Partiorganisationerna

Det här kapitlet bygger på en enkätundersökning genomförd 1985-1986 bland de politiska partiernas regionala ombudsmän i samtliga Valkretsar

Pierre 1986a. I enkäten ingick frågor om riksdagsledamötemas engage-

mang i olika verksamheter som partiorganisationen bedriver. Vidare ingick

frågor om nomineringsprocessen samt en fråga om ombudsmännens syn på riksdagsledamötemas representationsbas, d v s i vilken utsträckning de ansåg att riksdagsledamoten främst borde representera lokalorganisationen,

valkretsen eller partiet i sin helhet.

Frågorna om riksdagsledamötemas deltagande i olika aktiviteter innehöll tre delfrågor. För det första fick ombudsmännen bedöma omfattningen av

olika organisationsverksamheter. För det andra angav de hur omfattande riksdagsledamötemas deltagande var i dessa uppgifter. För det tredje gjorde

de en bedömning av i vilken utsträckning de ansåg detta deltagande vara tillräckligt. Tabell 8.1 redovisar ombudsmännens bedömning av den första delfrågan, dvs olika verksamheters omfattning inom de regionala parti-

organisationerna. De regionala partiorganisationemas verksamhet är i första hand av administrativt slag; samordning av lokalorganisationemas verksamhet och information från central till lokal nivå. De mer agitatoriska funktionerna åligger istället i första hand partiorganisationemas lokala och centrala nivåer.

Tabell 8.1. De regionala partiorganisationernas verksamheter. Andelen svarande att olika aktiviteter är mycket omfattande. som uppger

Aktiviteter Parti s vpk Samtliga m c Information från central till lokal nivå 96 96 91 82 87 91 Lokal samordning 96 96 91 82 87 91 Övriga möten på

Offentliga möten på distriktsnivá 59 46 52 37 39 47 Information från lokal till central nivå 23 25 29 37 39 30 Resursfördelning mellan lokalorganisationer 15 21 16 27 44 24 Antal ombudsmän 27 28 21 27 23

Kommentar: Resultaten bygger på enkitundersökningen bland samtliga partietsregionala partiombudsmân. Enkâtfrâganlöd: Nedan olika aktiviteter som normalt bedrivsinom partiernas valkretsorganisationcr anges och deras kansli. Ange hur omfattandedessaår i Din valkretsorganisations arbete. Svarsaltemativen var mycket omfattande, omfattande, mindre omfattande samt förekommer ej.

dessa aktiviteter deltar riksdagsledamöterna Är deras verksam-

I vilka av

het främst inriktad mot de förhållandevis begränsade externa aktivite-

- -

bedrivs på denna nivå eller deltar de också i de interna, adminis-

ter som trativa aktiviteterna Tabell 8.2 redovisar de regionala ombudsmännens

bedömning av detta.

Det är främst vid distriktskonferensema som riksdagsledamöterna är regelmässigt engagerade i den regionala partiverksamheten. Deltagandet i de administrativa göromålen förefaller vara betydligt mer begränsat.

mer

Det kan emellertid finnas skäl anta att olika partier fäster olika avse-

ende vid riksdagsledamötemas i dessa olika aktiviteter. I de engagemang

partier, vari riksdagsledamotskapet främst som ett partiuppdrag, kan vi

ses

gärna såge att riksdagsledamöterna inte bara var engagerade

anta att man

i de utan också i de interna uppgiñema. Inom de partier, där

externa

förtroendeuppdraget ett personligt mandat, skulle vi förvänta

mera ses som

oss att man helst ser att riksdagsledmötema koncentrerar sig på de

externa

aktiviteterna. Tabell 8.3 redovisar ombudsmännens bedömning i vilken

av

utsträckning de anser riksdagsledamötemas deltagande tillräckligt.

vara

Tabell 8.2. Riksdagsledamöternas deltagande i olika aktiviteter inom de regionala partiorganisationerna. Andelen regionala partiombudsmän som anger riksdagsledamöternas deltagande regelmässigt. som

Parti Aktiviteter m c vpk Samtliga s Distriktskonferenser 74 86 77 74 73 77 Övriga möten på distriktsnivå 41 54 64 33 46 46 Information från central till lokal nivå 33 54 50 33 10 39 Offentliga möten på distriktsnivå 27 36 43 26 9 29 Information från lokal till central nivå 19 32 36 19 18 25 Lokala möteskampanjer 8 7 0 12 9 8 Resursfördelning mellan

Kommentar:Resultatenbyggerpå enkåtundersökningen bland samtligapartietsregionalapartiombudsmån. Enkitfrágan löd: I vilken omfattning deltar riksdagsledamöternai dessaaktiviteter Markera i vilken omfattning de faktisk deltar. svarsalternativen var regelmässigt vid varje eller nästanvarje tillñlle, ibland samt sällanaldrig. För ochvpk ingår endastde Valkretsardär partiethade riksdagsledaegen IIIOL

Tabell 8.3. De regionala partiombudsmânnens bedömning av riksdagsledamöternas i valkretsorganisationernas verksamhet. Andelen svaengagemang rande att deltagandet i de olika aktiviteterna är tillräckligt. som anser

Aktiviteter Parti s vpk Samtliga in c

Resursfördelning mellan

Övriga möten på distriktsnivá 96 82 77 89 91 89 Offentliga möten på distriktsnivä 76 82 86 71 82 80 Lokala möteskampanjer 64 82 86 71 82 78 Information från lokal till central nivå 73 82 79 70 82 78 Information från central

Kommentar: Resultatenbygger enkätundersökningen bland samtligapartiers regionala partiombudsmân. Enkåtfrågan löd: l vilken omfattning deltar riksdagsledamöterna i dessa aktiviteter Markera i vilken omfattning Du anser detta deltagande vara tillräckligt eller otillräckligt. svarsalternativen var nter än tillräckligt kan minskas, tillräckligt samt otillräckligt.

Det allmänna mönstret i tabell 8.3 är att ombudsmännen förefaller vara synnerligen nöjda med riksdagsledamötemas engagemang i partiarbetet. De socialdemokratiska ombudsmännen förefaller mest otillfredsställda med vara riksdagsledamötemas i partiarbetet. Vid bedömningen av flerengagemang

talet organisationsaktiviteter är det just s-ombudsmännen som i lägst ut-

sträckning deltagandet tillräckligt. Ofta är det just i de interna anser vara aktiviteterna skillnaderna mellan socialdemokraterna och de övriga som partierna framträder som tydligast.

En jämförelse mellan tabellerna 8.1 8.3 antyder att partiorganisationens

bedömning i vilken utsträckning riksdagsledamotens engagemang kan av tillräckligt till stor del beror på hur omfattande detta engageanses vara är. Men sambandet är inte så enkelt. Det finns paitiorganisationer, mang där också ett mycket omfattande deltagande uppfattas som otillräckligt, och andra organisationer där ett ganska blygsamt engagemang uppfattas tillräckligt, ibland t än tillräckligt. Dessa skillnader illustresom o m mer

rar de skilda perspektiv man har inom de politiska partierna på riksdagsledamotens roll. Skall riksdagsledamoten i första hand underhålla kontakter med väljare, näringsliv och intresseorganisationer, eller bör han hon istället vara en trogen tjänare i partiernas regionala och lokala vingårdar Vidare: bör riksdagsledamoten engagera sig enbart i de extema, agi-

tatoriska verksamheterna, eller bör hanhon också delta i de interna, administrativa verksamheterna I tabell 8.4 har vi skilt mellan externa och interna aktiviteter. Därefter

har vi gjort en korrelationsanalys för att undersöka graden av överensstämmelse mellan omfattningen av riksdagsledamötemas deltagande och i vilken utsträckning man inom partiorganisationen anser detta deltagande vara tillräckligt.

Tabell 8.4. De regionala partiombudsmännens bedömningar av riksdagsledamöternas engagemang i olika typer av organisationsaktiviteter. Rangkorrelationskoefñcienter mellan ombudsmânnens bedömning av omfattningen av riksdagsledamöternas deltagande och i vilken utsträckning de anser detta deltagande vara tillfredsställande.

Interna Externa Diff Samtliga Antal aktiviteter aktiviteter aktiviteter ombuds- Parti män i rn .20 .33 +.13 .27 27 c .27 .29 +.02 .26 28 .34 .72 +.38 .67 14 s -.09 .24 +.33 .07 27 vpk .28 .53 +.25 .48 11 Samtliga .16 .37 +.21 .28

Kommentar:Resultaten bygger enkâtundersökningen blandsamtliga partiersregionalapartiombudsmån. Tabellen redovisarvalkretsombudsmännens bedömning av omfattningenoch tillrâckligheten av riksdagsledamötemasdeltagandei de olika typernaav aktiviteternajfr. tabell 8.1 och 8.2. Utifrån dessa variabler har skapatstvå olika index. För aktivitetsindexengäller att högre index desto högre aktivitet. För de index som mäter bedömningen av riksdagsledamötemas verksamhetgäller att högre index desto mer positiv bedömning av insatsen.Siffrorna i tabellenär rangkonelationskoefñcientermellandessa två index.

För samtliga partier gäller att vi kan se en högre grad av överensstämmelse mellan arbetsinsats och positiv bedömning i de externa än i de interna aktiviterna; mer engagemang från riksdagsledamötema, desto

mer positiv bedömning. De regionala ombudsmannen tycks således gene-

rellt sett fästa större avseende vid de externa, representativa verksamheterna

än de interna, administrativa. Riksdagsledamoten bör, enligt detta synsätt, i första hand syssla med externa verksamheter. Socialdemokraterna skiljer sig från de övriga partierna. Vi finner här inget samband mellan riksdagsledamöterna engagemang i organisationsarbetet och graden tillfredsställelse med denna insats. Även i de fall då av engagemanget är mycket omfattande kan ombudsmannen vara missnöjda. Det är uppenbart att den socialdemokratiska organisationskulturen skiljer sig från de andra partiernas vad avser förväntningarna på riksdagsledamöternas deltagande i organisationsverksamhetema.

Partiernas organisationskulturer

Dessa skilda synsätt eller förväntningar på riksdagsledamötemas verksamhet i partiorganisationen utgör en viktig komponent i partiernas organisationskultur. Den i detta sammanhang mest intressanta aspekten av dessa kulturer är riksdagsledamoten: Är hanhon enbart paitiföreträdare synen en eller förväntas hanhon agera självständigt i förhållande till partiet I det förra fallet fattas alla viktigare beslut om partiets parlamentariska handlande inom partiorganisationen; i det senare fallet fattas dessa beslut av riksdagsgruppen. I den första typen organisationskultur är det arbetet av inom partiorganisationen som är grunden för politisk representation. I den andra typen är partiorganisationens roll snarare att bestå riksdagsledamoten med olika typer av tjänster. En första indikation på i vilken utsträckning dessa organisationskulturer skiljer sig får vi då vi frågar regionalorganisationemas ombudsmän vem de menar att riksdagsledamoten i första hand representerar. Tabell 8.5 redovisar dessa bedömningar. Partilinjen har ett mycket starkt stöd bland samtliga partiets regionala ombudsmän. Drygt 80 procent av dessa partiföreträdare sätter partiintresset före valkretsens intressen. Ingen enda svarande angav lokalorganisation som viktigaste representationsbas. Skillnaden mellan vad som kan kallas en borgerlig och en socialistisk syn på representationsfrågan är påtaglig. De borgerliga partiernas företrädare är mer öppna för att representantrollen skall bygga på regionala intressen, krav och behov, jämfört med vänsterpartiernas ombudsmän. En mycket likartad syn återfinns för övrigt bland riksdagsledamöterna. 77 procent av dem ser partiet som främsta representationsbas Holmberg Esaiasson 1988:351. -

Tabell 8.5. De regionala partiombudsmännens syn på vemvad riksdagsledamoten bör representera. Riksdagsledamötema är

Kommentar:Resultatenbyggerpå enkñtundersökningen bland partiernasregionalapartiombudsmân.Jfr. Pierre 1986:2114.

Nästa fråga blir hur de olika partierna skiljer sig gäller synen på riksdagsledamötemas engagemang i de regionala partiorganisationemas olika aktiviteter. I figur 1 redovisas hur partiernas regionala organisationer fördelar sig med avseende på riksdagsledamöterna engagemang i dessa organisationer samt i vilken utsträckning man är nöjd eller missnöjd med dettta engagemang. De folkpartistiska regionala ombudsmännens bedömningar antyder ett positivt samband mellan prestation och positiv bedömning, dvs högre engagemang ger mer positiv bedömning. Bland moderaterna och vänsterpartiet kommunisterna, däremot, kan vi inte se något samband mellan deltagandets omfattning och graden av tillfredsställelse i ombudsmännens bedömning av detta deltagande. Vad som förenar dessa partier är inte den principiella synen på riksdagsledamötemas uppgiñer, endast att bedömningen av deras insatser inte är korrelerad till insatsens omfattning. För moderaterna, där riksdagsledamotskapet ses som i princip skilt från organisationsarbetet, är man i hög grad tillfredsställd med riksdagsledamötemas insats, oberoende av dess omfattning. Centerpartiets ombudsmän förefaller, också de, vara tillfredsställda med riksdagsledamötemas engagemang oberoende av dess omfattning. Skillnaden mellan detta parti och moderaterna och vpk är att riksdagsledamötemas deltagande är högre inom centerpartiet.

Figur 8.1. Fördelning av de regionala partiorganisationerna beroende på omfattning och bedömning av riksdagsledamöternas deltagande i partiorganisationens verksamheter. Partivis procent.

A. Moderata samlingspartiet Riksdagsledamöternas deltagande Lågt Högt Regionombudsmännens Missnöjda 30 18 bedömning av riksdagsledamötemas engagemang Nöjda 30 22

B. Centerpartiet Riksdagsledamöternas deltagande Lågt Högt Regionombudsmånnens Missnöjda 18 14 bedömning av riksdagsledamöternas engagemang Nöjda 25 43

C. Folkpartiet Riksdagsledamöternas deltagande Lågt Högt Regionombudsmännens Missnöjda 38 5 bedömning av riksdagsledamöternas engagemang Nöjda 14 43

D. Socialdemokraterna Riksdagsledamöternas deltagande Lågt Högt Regionombudsmännens Missnöjda 41 26 bedömning av riksdagsledamötemas engagemang Nöjda 22 l 1

E. Vänsterpartiet kommunisterna Riksdagsledamöternas deltagande Lågt Högt Regionombudsmännens Missnöjda 39 0 bedömning av riksdagsledamötemas engagemang Nöjda 43 18

Kommentar: Enkätentill valkretsorganisationemas ombudsmän. Dikotomiseringen av de två variablema har skettvid dessasmedelvârden. Se vidare kommentartill tabell 8.4.

Inom socialdemokratin framträder ett tredje mönster; ombudsmännen forefaller vara missnöjda med riksdagsledamöternas i organisaengagemang

tionsarbetet, oberoende insatsens omfattning. Förklaringen till detta

av

mönster är sannolikt att ombudsmännen i stor utsträckning att

anser

riksdagsledamöterna bör engagera sig i i princip samtliga organisations-

uppgifter. Därför tenderar man att vara missnöjd med riksdagsledamöternas insats, oberoende av dess omfattning. Detta mönster framkommer tydligare då vi separerar de interna aktiviterema från de externa, och till detta

lägger intervjusvar och enkätkommentarer Pierre 1986a.

Förhållandet riksdagsledamöter

- partiorganisation i olika regioner

Vid sidan om de olika partiorganisationemas olika höga förväntningar på riksdagsledamöterna kan naturligtvis också det geografiska avståndet från riksdagen antas ha stor betydelse för hur aktiva riksdagsledamöterna är i det regionala partiarbetet. Vi kan här flera olika bidragande förklaringar

se

som relaterar till denna förklaring. En sådan hypotes är att partiernas

riksdagsledamöter är mest aktiva i närheten till Stockholm. För denna

hypotes talar praktiska realiteter; det är i den regionen de mestadels befinner sig. Mot denna teori talar emellertid riksdagsledamöternas subven-

tionerade resor och deras täta besök i valkretsen. Dessutom mäter våra

data enbart riksdagsledamötemas i den valkretsen, varför

engagemang egna

vi inte kan undersöka denna hypotes närmare. En hypotes är att

annan riksdagsledamöterna är mest aktiva i sina hemmavalkretsar detta är om en

stark valkrets för partiet. En tredje hypotes, slutligen, är att riksdags-

ledamöterna är mest aktiva i tätbefolkade regioner, eftersom det är här de

utåtriktade verksamheterna kan störst utdelning.

ge

Låt oss undersöka vilken bedömning riksdagsledamöternas aktivitet

av och engagemang valkretsombudsmännen gör i olika delar landet; som av

är t ex valkretsarna i Norrland missgynnade jämfört med Götalands och Svealands Valkretsar Tabell 8.6 redovisar data kring denna frågeställning. Det tycks finnas ett visst norrlandsproblem vad gäller riksdagsledamöternas aktivitet i partiarbetet. Mest aktiva är riksdagsledamöterna i Svealands och Götalands Valkretsar. Bedömningama deltagandet antyder

av

att det finns ett samband mellan partiets styrka i regionen och riksdagsledamöternas engagemang och ombudsmännens bedömning detta delta-

av gande. Mest missnöjd är de moderata ombudsmännen i Norrland, och

mest nöjda är ombudsmännen i Götaland. Bland vpkzs ombudsmän är

bilden den omvända; högst tillfredsställelse med riksdagsledamöternas en-

finner vi i Norrland, medan Götalandsombudsmännen inom partiet gagemang är de mest kritiska.

Tabell 8.6. De regionala partiombudsmännens bedömningar av riksdagsledamöternas i olika organisationsaktiviteter fördelat på olika engagemang typer av regioner i Sverige. Index på riksdagsledamöternas aktivitet i valkretsorganisationen samt partiombudsmännens bedömning av detta deltagande.

Antal Valkretsar 61 43 22 61 43 22

Kommentar: Valkretsombudsmännens bedömning av omfattningen och tillräckligheten riksdagsledamötemas deltagande i de olika typerna av aktiviteterna jfr. tabellerna av 8.1 och 8.2. lndexen bygger på dessa två variabler.

Diskussion

De aspekter förhållandet mellan riksdagsledamöterna och deras regio-

av

nala partiorganisationer redovisats här är viss betydelse i diskus-

som av

sionen personfaktorer i politiken. Som visat skiljer sig de olika

om

partiernas organisationskultur avsevärt vad avser riksdagsledamotskapets roll. Inom främst moderata samlingspartiet och folkpartiet utgår denna roll från föreställning att riksdagsledamoten i hög grad är personligt

en om

representativ; att riksdagsledamoten personligen utgör länken mellan väl-

jare och parlament. Riksdagsledamoten skall förvisso i första hand repre-

sentera partiet, men hanhon ses inte som underordnad partiorganisationen

sätt inom främst socialdemokratin. samma som

Dessa skilda synsätt politisk representation leder till skilda förväntningar riksdagsledamotens engagemang i partiarbetet. Inom moderaterna, centerpartiet och vpk är ombudsmannen till tillfredsställda med

synes

riksdagsledamöternas deltagande i organisationsarbetet, oberoende

av om-

fattningen av detta deltagande. Inom socialdemokratin är bilden den motsatta; här tenderar man i högre grad än inom de andra partierna att

vara

missnöjd med riksdagsledamöterna, oavsett deras insats. Det är endast inom folkpartiet vi kan se ett samband mellan insatsens omfattning och grad

av tillfredsställelse bland ombudsmännen.

Annorlunda uttryckt tycks det som personegenskaper spelar olika

om roll och ges olika innebörd i de olika politiska partiernas organisatio- - ner. Inom de borgerliga partierna ställs främst krav att riksdagskandidaten är gångbar bland väljarna. Inom socialdemokratin kan vi anta att denna aspekt är av stor betydelse, men att lojalitet mot partiorganisationen och

lång och trogen tjänst däri är mycket betydelsefull faktor. Eftersom

en denna faktor kan antas vara av underordnad vikt för väljarna framför allt -

marginalväljama kommer spänningsforhållandet mellan partilojalitet å

ena sidan och gångbarhet bland väljarna á den andra att påverka främst

socialdemokratins kandidatnomineringsprocess.

Litteratur

Duverger, M. 1969. Political Parties. London: Methuen. Edenman, R. 1946. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen 1903-1920. Uppsala: Almqvist Wiksells Boktryckeri. Epstein, L. D. 1967. Political Parties in Western Democracies. New York: Praeger Publishers. Holmberg, S. och Gilljam, M. 1987. Väljare och val i Sverige. Stockholm: Bonniers. Holmberg, och Esaiasson, 1988. De folkvalda. Stockholm: Bonniers.

Michels, R. 1962. Political Parties. New York: The Free Press. Pierre, 1986. Partikongresser och regeringspolitik Lund: Kommunfakta Förlag. Pierre, l 986a. Riksdagsledamöterna och de regionala partiorganisationema i Folkets främsta företrädare, SOU 1986:27, ss. 89-128.

Peter Esaiasson

9 Om

riksdagsledamöter, kändisar,

opinionsopportunism och valkampanj er

Tråkiga, anonyma och käbbliga. Kritiker av riksdagskandidatemas insatser i valrörelserna har bilden klar för sig. Under ett renodlat personvalssystem kommer ledamötemas uppträdande att ändras i grunden. Och sämre än i dag kan det inte bli. Eller I det här kapitlet skall vi diskutera de så viktiga händelserna under valkampanjema. Är det sannolikt att ett ökat inslag personval kommer av att påverka ledamötemas sätt att bedriva kampanjer Tankegången bakom analysen är den klassiska inom statliga utredningar. Det gäller att klarlägga vad vi vet om parlarnentskandidaters sätt att bedriva kampanjer i andra länder, och att sedan jämföra med riksdagsledamötemas uppträdande. Låt oss börja med några grundläggande förutsättningar. Svenska riksdagskandidater bedriver i ovanligt hög grad sina valkampanjer som medlemmar i ett kollektiv. Med ett proportionellt valsystem, stora Valkretsar, marginellt utrymme för väljarna att ändra rangordningen på valsedlarna samt starka partiorganisationer, fimgerar kandidaterna partiernas som representanter i valkretsarna; den personliga röstningen är minimal i Sverige. Kontrasten är stor gentemot främst USA där kandidaterna till Representanthuset den närmaste amerikanska motsvarigheten till riksdagskandidater organiserar sina egna kampanjer med visst finansiellt och tekniskt stöd från de centrala partiorganisationema Goldenberg and Traugott 1984. Även i Västeuropa, där partierna regel är förhållandevis starka, motiverar som den interna konkurrensen bland annat finländska, irländska och italienska parlamentskandidater till att bedriva självständiga kampanjen De svenska partiernas starka grepp kampanjema förmedlas via om en hierarkisk organisation. Valkampanjerna organiseras på tre nivåer: centralt, regionalt i valkretsama, och lokalt i kommunerna. De centrala partiledningarna har ansvaret för den nationella valdebatten samt för den samlade strategiska planeringen. Regionala och lokala kampanjledningar samarbetar med centrala instanser främst vilka kampanjteman skall om som prioriteras. Enskilda riksdagskandidater kan ingå i kampanjledningarna på olika nivåer, men deras huvuduppgift är att arbeta ute på fältet med utåtriktade väljarkontakter Birgersson m.fl. 1971; Esaiasson 1990; 1992; Pierre and Widfeldt 1992.

Det stora flertalet systematiska kampanjstudier behandlar olika aspekter av just kampanjorganisationema. Det kan röra sig om exempelvis valet av mediestrategier eller sättet att finansiera verksamheten. I det följande skall vi avvika från denna tradition genom att fokusera undersökningen direkt

på riksdagskandidatema eller mer korrekt de framgångsrika kandidater

som klarade sitt mandat vid valen 1985 och 1988. Givet de hierarkiska och partidominerade organisatoriska förutsättningarna i Sverige, hur agerar de personer som förekommer högst upp valsedlama Analysema börjar med en granskning av ledamöternas tekniker för att komma i kontakt med väljarna. I vilken utsträckning använder man direkta, personliga, kampanjkanaler och hur ofta försöker man gå omvägen via massmedierna Däreñer riktas uppmärksamheten på relationen till massmedierna och ledamöternas förmåga att skaffa sig utrymme i olika nyhetsmedier. Slutligen övergår vi till att studera innehållet i ledamöternas kampanjer. Vilka sakfrågor tas upp, avsätter ledamöternas ansträngningar några spår bland väljama, och kan man beskylla dem för att vara ytliga opinions-opporttmister i valet av kampanjfrågor Analysema är i första hand baserade på två frågeundersökningar postenkäter med riksdagsledamöterna som valforskningsprogrammet vid Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg genomfört 1985 och 1988. Ledamöterna har tillfrågats hur ofta under valrörelsema som de exempelvis talade offentligt, höll presskonferenser och blev intervjuade i olika nyhetsmedier. Frågeundersökningama har kompletterats med främst kartläggningar av ledamöternas göranden i Riksdagen sådana de avspeglas i riksdagstrycket

Kampanj tekniker

Politiker förfogar över ett begränsat antal kampanjtekniker för att komma i kontakt med väljarna. Det första huvudaltemativet är att skapa personliga kontakter genom att hålla offentliga tal, delta i debatter och söka upp väljarnas hem, arbetsplatser och offentliga mötesplatser. Det andra huvudaltemativet är att omvägen via nyhetsmediema genom att arrangera presskonferenser, sända ut pressmeddelanden, skriva debattartiklar och insändare, ställa upp i magasin-program samt, i länder där sådant accepteras, producera egna radio- och TV-inslag Anmärkningsvärt nog tycks parlamentskandidater i både partidominerade och individorienterade politiska miljöer prioritera direkta personinriktade kampanjtekniker trots den stora betydelse som allmänt tillskrivs massmedierna. I en amerikansk studie hävdas att Representanthus-kandidater har en stark tro på den klassiska tvåstegshypotesen, och att man därför gör stora ansträngningar för att skapa personliga kontakter som sedan skall

spridas som ringar på vattnet. I scarcely imagine setting can a or a purpose for bringing a few humans together that I have not been part a of during my travels. I sextiotalets Storbritannien ägnade sig fyra tre av kandidater dagligen att hålla offentliga tal och knacka dörr Kavanagh 1970:41-3. Senare studier bekräftar att traditionen fortfarande upprätthålls

i valkretsama Butler and Kavanagh 1984; 1988 Italienska kandidater

rapporteras likaså lägga ned mycket tid på personliga kontakter med väljarna och betrakta lokala anföranden som viktiga för valutgångenf För irländska kandidater, världens sannolikt flitigaste dörrknackare, är de personliga kontakterna ansikte mot ansikte med väljarna själva kärnan i kampanjer-

na Katz 1980:86-90; Gallagher and Sinnot 1990.

I fråga om mediainriktade aktiviteter visar rad undersökningar att en västvärldens parlamentsval tenderar att bli allt presidentlika, med mer ett fåtal partiledare som bearbetar nyhetsmediema strategiskt planerade genom presskonferenser och photo opportunities.7 När det gäller vanliga kandidaters medieaktiviteter vet vi mycket mindre. Mest utforskad är den arnerikanska Kongressen. Studier Representanthus-ledamöter -eller av mer precist av deras pressekreterare visar att i stor utsträckning inriktar sig - man på lokala medier i hemvalkretsen, vilka bearbetas med pressmeddelanden, .presskonferenser på plats samt, men mindre ofta, egenproducerade nyhetsinslag för radio och TV. Däremot verkar debattartiklar ha mindre en cen-

tral ställning. Dessa används i stället främst för att påverka beslutsfattan-

det i vissa frågor; se Hess 1991:77-101; Cook 1988; 1989; Venner 1987. Såvitt jag vet saknas motsvarande undersökningar i andra länder

se

dock Eide 1984. Det förefaller dock rimlig utgångspunkt att även vara en andra kandidater huvudsakligen vänder sig till lokala medier under valkampanjema, samt att deras medieaktiviter är måttlig omfattning. av Hur uppträder då svenska riksdagsledamöter i förhållande till sina kolleger i andra politiska miljöer I tabell 1 redovisas ledamöternas uppgifter om hur ofta de utnyttjade olika kampanjtekniker under valkampanjema 1985 och 1988. Riksdagsledamötema faller väl in i mönstret med att kandidater lägger stor vikt vid direkta personliga aktiviteter. Appelltal, mötesantöranden och arbetsplatsbesök var de i särklass vanligaste teknikema för väljarkontakter både 1.985 och 1988. Så långt infriar ledamöternas uppträdande alla förväntningar. Även ledamöternas medieaktiviteter kan sägas falla in i ett förväntat mönster då mediekontaktema är mindre frekventa än personaktivitetema.

Men samtidigt skall noteras att de flesta ledamöter mellan 80-90 procent

uppger sig åtminstone någon gång ha skickat ut pressmeddelandengivit presskonferenser respektive ha skrivit debattartiklar, och omkring hälften 46-57 procent markerar någon av de tre högsta svarskategorierna för de

båda medieaktivitetema. Resultaten indikerar att nyhetsmedierna har en betydelsefull plats i ledamöternas kampanjer än vad som kanske kunde mer förmodas. I vilken utsträckning som mediekontaktema är lokalt inriktade skall vi undersöka i kommande avsnitt.

Tabell 9.1. Riksdagsledamöternas självrapporterade kampanjtekniker under 1985 och 1988 års valrörelser procent

1985 teknik fler än 11-30 4-10 1-3 ingen Summa typ av

Kommentar: Antalet svarspersoner i respektive studie är 337 och 329.

En ytterligare observation är att regeln om personkontaktemas primat inte

gäller dörrknaclmingama. Bara drygt hälften av ledamöterna rapporterar att de överhuvdtaget knackade dörr under någon av kampanjema 1985 och 1988, och ytterst mycket aktiva hembesökare. Resultatet är inte helt var

överraskande med tanke på att särskilt liberaler och konservativa över hela

Norden traditionellt har varit tveksamma till att detta vis störa väljarnas

privatliv; endast undantagsvis har dörrknaclcningskampanjer haft en fram-

trädande plats i nordiska valkampanjer. Men skillnaden gentemot den anglosaxiska traditionen är onekligen slående jfr Esaiasson 1990:355-61; 1992; Valen and Katz 1964:117-9.

Notera också att ledamöterna bara är något mer aktiva med pressmeddelanden och presskonferenser än med debattartiklar. Man kan spekulera skillnader mellan svenska och amerikanska förhållanden. Medan konom gressledamöter huvudsakligen debattartiklar som ett medel för att påser verka elitgrupper, så betraktar svenska ledamöter debattsidoma som intressanta även elektoral synvinkel. Kanske ser vi här en konsekvens av den ur svenska dagspressens erkänt starka ställning som politisk infonnationskälla för väljama° De påtagliga likheter i kandidaternas val av kampanjtekniker som vi registrerat mellan olika politiska miljöer behöver inte betyda att samma förklaringsfaktorer gör sig gällande överallt. Amerikanska Representanthuskandidater, själva för sitt elektorala öde, kan tänkas göra en som ansvarar rationell utvärdering av olika kampanjteknikers effektivitet. I partidominerade politiska miljöer kan andra faktorer antas påverka valet av kampanjtekniker: önskemål och krav från partiet, en känsla av att omfattande kampanjinsatser har symbolisk betydelse för demokratin, eller t o m en önskan att lära en sig något från de personliga kontakterna jfr Kavanagh 1970:90-112. I de flesta kampanjer, oavsett politisk miljö, finns också en osäkerhet om vilka tekniker som egentligen fungerar, vilket leder till en tendens att upprepa tidigare satsningar oberoende om man tror att de har någon nämnvärd av betydelse. Med avstamp i vår Riksdagsundersökning 1985 kan vi pröva huruvida de svenska ledamöterna trots allt låter sitt kampanjarbete styras av en rationell värdering teknikemas effektivitet. Om ledamöterna gör strikt av väljarrationella överväganden bör det finnas ett positivt samband mellan beteende rapporterat utnyttjande av olika kampanjtekniker och bedömningen av i vilken utsträckning som partiernas kampanjaktiviteter respektimassmediemas valbevakning påverkar väljarnas val av parti. ve Det visar sig att sambandet mellan dessa variabler är mycket svagt Pearson°s varierar mellan -.06 och +.l2. Även vår sambandsmåttet r om snabbanalys naturligtvis inte kan betraktas som en slutgiltig bevisföring, resultaten klar antydan att förklaringarna till ledamöternas ger en om uppträdande under kampanjema får sökas på annat håll än i strikt rationella värderingar av det mest effektiva sättet att övertyga väljarna. I stället för de väljanationella faktorerna ligger det nära till hands att titta närmare på betydelsen ledamöternas partitillhörighet. Partierna har av olika organisatoriska och ideologiska förutsättningar, och kan genom åren ha utvecklat sinsemellan olika vanor när det gäller sättet att bedriva valkampanjer. Sådana eller kampanjkulturer, är också förenliga med vanor, föreställningen att osäkerheten om vilka tekniker som fungerar leder till att

samma satsningar upprepas gång efter gång Esaiasson 1990:386-416.

Resultaten i tabell som visar hur ledamöter från olika partier prioriterat mellan kampanjteknikema, ger ett blandat intryck. Visst finns det tydliga skillnader mellan partierna i valet av kampanjtekniker och i samlad aktivitetsnivå, men det råder också betydande enighet över partigränsema. Enigheten mellan partierna gör det troligt att det vid sidan av partiernas specifika traditioner finns en gemensam övemonn bland ledamöterna för hur kampanjema skall bedrivas. Utöver de skilda erfarenheter som partitillhörigheten medför har det med åren utvecklats en konsensus om att exempelvis ett stort antal appelltal ingår i ledamöternas standarduppgiñer under kampanjema.

Tabell 9.2. Riksdagsledamöternas kampanjtekniker under valrörelserna efter partitillhörighet. Andel som rapporterar sig ha varit mycket aktiva procent

1985 1988 partitillhörighet typ av aktivitet v s c m Samtl. v s c m mp Samtl

Appelltal 85 62 68 66 73 67 83 52 57 90 58 39 60 Mötesanfömnden 42 60 83 47 45 57 17 50 79 50 45 28 50 Arbetsplatsbesök 37 58 48 43 26 47 22 59 45 67 38 6 50 Presskonfpressmed 21 2 49 22 32 18 1l 3 50 33 25 11 18 Debattartiklar 0 4 24 18 30 13 0 4 33 26 22 17 14 Dörrknackning 5 8 0 4 3 5 6 3 0 0 7 0 3 Aktivitetsindex medeltal ll 11 13 1l 12 12 10 ll 13 13 12 9 12 Antal intervjuade 19 157 41 49 70 337 18 149 42 42 60 18 329

Kommentar: Men mycket aktiv menas ledamöter som rapporterar sig ha använt sig av den aktuella tekniken vid elva tillfällen eller fler något av de två högstasvarsaltemativen.Aktivitetsindex är ett sammanfattande mått för samtligaaktiviteter. Måttet kan variera mellan 0 och 24 6 typer av aktiviteter med 4 svarskategorier.

Några av partiskillnadema i tabell 2 är av särskilt principiellt intresse. Vänsterpartistema, som har en svag organisation bakom sig och som saknar en lojal dagspress att vända sig till, förlitade sig i stor utsträckning på korta appelltal, höll sällan anföranden organiserade möten och skrev fä debattartiklar. Av vänsterradikala partiers sedvanliga tonvikt på arbetsplatsagitation märks inte mycket; förhållandevis få vänster-ledamöter besökte fabriker, vårdinstitutioner eller andra arbetsplatser. Sammantaget motsvarar vänster-ledamötemas kampanjer knappast den bild av intensiv agitation som ofta förknippas med socialistisk övertygelse; partiet har

kommit en lång väg sedan den franske statsvetaren Maurice Duverger 1957 formulerade sin teori om vänsterns överlägsna organisationsformer den organisatoriska smittan från vänster utifrån det franska kommu- - -

nistpartiets arbetsplatsceller.

Miljöpartistema var mindre aktiva än andra ledamöter genomsnittligt aktivitetsindex 9 jämfört med det samlade genomsnittet 12. Skillnaderna i förhållande till övriga ledamöter gäller dock i första hand de direkta

personinriktade kampanjteknikema. När det gäller mediekontakter, i syn-

nerhet debattartiklar, var miljöpartistema betydligt mer aktiva. Den låga totala aktivitetsnivån, och prioriteringen mediekontakter kan kopplas till av den speciella lösa organisationsform som gör miljöpartiet extra beroende av nyhetsmedierna för att nå ut till väljarna. En ytterligare partiskillnad är att socialdemokratiska ledamöter rapporte-

rar färre presskontakter och debattartiklar än i synnerhet borgerliga leda-

möter. Skillnaden kan till en del förklaras det svenska systemet med av ersättare för ministrar och talmannen; ett tjugotal framstående socialdemokrater som kan förmodas ha använt sig av mediatekniker hade ministsom

rar personliga ersättare i riksdagen. Men även om vi tillfälligtvis låter ministrarna återta sina riksdagsplatser så har socialdemokraterna en låg

andel medieaktiva cirka 15 procent jämfört med mellan 18 och 50

pro-

cent bland borgerliga partier. Det tycks inom den stora socialdemokratiska riksdagsgruppen finnas en viss motvilja mot att prioritera medieinriktade kampanjtekniker. De borgerliga ledamöterna är i detta avseende bättre anpassade till att spela med dagens mäktiga massmedier.

Fler förklaringar

Givet resonemangen i kapitlets upptakt är det inte så förvånande att

hittat förklaringar till riksdagsledamöternas val av kampanjtekniker på både

systemnivå en gemensam övemorrn för hur kampanjer skall bedrivas

och partinivå kulturer inom partierna. Men ännu återstår att behandla ett

tredje analytiskt tema: utrymmet för individuella variationer vid sidan

av

ledamöternas partitillhörighet. Finns det en mer nyanserad kampanjhistoria

att berätta Den till synes enkla frågan reser en rad analytiska problem. Följande

tre stycken är något tekniska till sin karaktär. Den ointresserade kan direkt till tabell 3 och till efterföljande kommentarer med följande läsanvisning i bakhuvudet: högre siffror, desto starkare effekt har de aktuella förklaringsvariablema. Till en början finns det närmast ett överskott av information på den

beroende sidan av ekvationen: vi måste hantera inte mindre än 12 bero-

ende variabler 6 kampanjtekniker i två val. Den frestande möjligheten att skapa index över personliga respektive medieinriktade kampanjtekniker är tyvärr inte empiriskt försvarbar. På den oberoende sidan av ekvationen lider vi tvärtom av ett informationsunderskott: vi saknar en teori om den kausala ordningen mellan alla de tänkbara förklaringsfalctorer med anknytning till riksdagen, partierna, valkretsama respektive ledamöternas personliga erfarenheter som vi vill pröva betydelsen av. För att lindra problemen med att ha ett tjugotal förklaringsvariabler i enda multipel regressionsanalys främst multien kollinearitet och mord på variabler vars totala effekt huvudsakligen är förmedlad har vi använt en stegvis elimineringsprocess. I de slutliga regressionsanalyser, som redovisas i tabell ingår enbart variabler som

har l bivariat effekt och 2 en direkteffekt under kontroll för övriga

en variabler med bivariata effekter. Den stegvisa proceduren har två fördelar något mildrar avsaknaden som av en teoretisk modell: antalet förklaringsvariabler begränsas till ett mini-

och vi får chans att upptäcka variabler vars totala bivariata

mum, en effekt kan misstänkas förmedlas via andra variabler. De granskade faktorerna visar sig ha en åtminstone relativt god samlad

förklaringskraft andelen förklarad varians, R-kvadrat, som är ett mått på

hur mycket av variationen som förklaras av de aktuella variablema, löper mellan som högst 45 procent och som lägst ll procent. Särskilt ifråga mediekontaktema fångar variablema in en hel del systematisk om variation genomsnittlig andel förklarad varians för 1985 och 1988 är 39 procent. Minst framgångsrika är variablema på att förklara ledamöternas aktiviteter med korta appeltal genomsnittlig .andel förklarad varians 16 procent. I enlighet med tidigare resonemang kan resultatet tolkas som att den gemensamma övemonnen föreskriver att samtliga ledamöter skall hålla ett visst antal appelltal, och att variationema kring detta standarvärde främst är slumpartade. i Materialet bekräftar också att partitillhörigheten, i enlighet med fore ställningen om särskiljande kampanjkulturer, har en unik effekt på ledamöternas val kampanjtekniker. Även när vi bestämmer för att ta av oss hänsyn till rad övriga faktorer skiljer sig ledamöter från olika partier en på ungefär det sätt som beskrevs i föregående avsnitt. Socialdemokratiska ledamöter är t ex mindre aktiva än övriga med att skriva insändare och ge presskonferenser. En tredje, och i det här samanhanget högst intressant, slutsats är att de många signifikanta koeffrcienterna visar att det finns utrymme för systematiska individuella variationer mellan ledamöterna också i det partidominerade Sverige. En rad faktorer med anknytning till ledamöternas

vallaetsar, personliga erfarenheter och politiska inflytandeposition påverkar valet av kampanjtekniker.

Tabell 9.3. Vad förklarar riksdagsledamöternas val av kampanjteknik regressionskoeflicienter

Förklaringsfaktor Anföranden Appelltal ArbplatsbesökHembesök Debattart Presskonf 1985 1988 1985 1988 1985 1988 1985 1988 1985 1988 1985 1988

Kön manligaled .35 Ålder 60 ochunder .28 .25 .45 .23 .28 Utbildninghögskola -.32 tillfredsställelsemed uppdraget som ledamot .23 Vnlluetsej storstad .28 .42 .43 .44 Panüillbärighcl vinster -.44 -.60 -.63 socialdemokraterna .46 .66 -.74 -.91 -.63 p centerpartiet .28 -.76 .24 folkpartiet .49 -.90 moderaterna -.34 -.40 miljöpartiet -.35 -.82 borgerlig 81 .37 Partiledning .24 .17 .21 .18 .18 .40 .28 Riksdagaerfarenhet .34 .28 28 Riksdagekindisu .38 .47 -.45 -.29 .40 .55 Kampanjaktivitet hög .64 .54 .60 .40 .69 .36 .41 .22 .38 .48 .58 .57 Förklarad varians .26 .24 .13 .18 .29 .ll .19 .23 .34 .31 45 45

Kammenmr:Siffrorna i tabellen ostandardiserade år regressionskoefñeienter. Samtligaförklaringsvariabler har dikotomiseratsoch alla rapporteradekoefñcienter är signifikanta på minst .90-nivån.För detaljer, se Esaiassonoch Holmberg 1993.

Låt oss dock börja med ett par faktorer som inte har någon betydelse i sammanhanget. Det mest slående är att erfarenheterna från riksdagen har marginell inverkan på kampanjarbetet. Riksdagsledare uppträder likadant

som riksdagsmeniga det finns heller ingen bivariat effekt att förmedla via

andra variabler. Senioritet, egenskap är viktig bland både brit-

en som

tiska MPs och amerikanska Representanthus-kandidater, har självständig

en

effekt i endast tre fall 1985, och då i omvänd riktning mot det förväntade

sittande ledamöter är mer aktiva än nykomlingar. Inte heller psyko-

en

logisk faktor ledamötemas personliga trivsel med arbetet som riksdagssom

ledamot har någon nämnvärd betydelse för kampanjarbetet; oavsett om

ledamöterna trivs mycket bra eller mindre bra i Riksdagen arbetar de lika

hårt att erövra mandatet som folkvald representant.

Till skillnad från maktstmkturen i Riksdagen inverkar den formella ställ-

ningen i partierna på kampanjarbetet. De centrala partiledningama var

något aktiva än övriga ledamöter med flera kampanjtekniker, kanske mer för att de känner ett extra personligt ansvar för valutgången, kanske för att de betraktas extra attraktiva talare och kontaktpersoner med massmesom

dierna. Delvis överlappande med partiledningama är riksdagskändisarna.

Denna nuvarande och tidigare maktinnehavare samt övriga av grupp av olika anledningar kända ledamöter, talade oña på offentligt utlysta möten

och dessutom mycket aktiva med presskonferensen Den subaltema

var uppgiften att knacka dörr hos väljarna överlåts däremot till andra ledamöter.

Av förklaringsfaktorer med anknytning till valkretsarna var ledamöter utanför Stockholm, Göteborg och Malmö mer aktiva än storstadsrepre-

sentantema med framför allt mediekontakter. Skillnaden antyder att det

finns grund för vår tidigare misstanke att vanliga ledamöter huvudsakligen

inriktar sig på lokala massmedier, ett diskussionsämne som vi snart får anledning att återkomma till.

Även i högsta grad personlig egenskap ålder inverkar på

en som

kampanjarbetet. Yngre ledamöter gränsen har satts generöst till under 61

år tenderar att vara mer aktiva än sina äldre kolleger, antagligen för att

kampanjandet är ansträngande både kroppsligen och mentalt. Könstillhärighet är ytterligare egenskap kan ha viss betydelse för kampanjema. I

en som tabellsammanställningen redovisas bara två nämnvärda könsskillnader, men

om vi granskar även bivariata effekter rapporterar manliga ledamöter i elva fall tolv högre aktivitetsnivå än sina kvinnliga kolleger. Taget bok-

av en

stavligen betyder resultatet att manliga ledamöter är beredda att lägga manken till lite extra under kampanjema. En förklaring skulle i så fall kunna att kvinnliga riksdagsledamöter slits särskilt hårt mellan kraven

vara

från politiken och det privata, och att dessa krav inte upphör bara för att

det råkar pågå en valrörelse.

Den sista förklaringsvariabel skall tas är en allmän aktivitetssom upp

fakzor. Det visar sig finnas en klar tendens bland ledamöter som är generellt aktiva, att också vara mycket aktiva med en specifik kampanjteknik

tolv signifikanta effekter av tolv möjliga. Resultatet kan mycket väl ges

substantiell tolkning. Det rör sig helt enkelt om en grupp ledamöter en som verkligen trivs med kampanjema, eller som känner en extra plikt att

arbeta hårt med en bred uppsättning kampanjteknikerP Men det finns

också anledning att påminna risken för att vissa ledamöter varit särom

skilt benägna att överdriva sina insatser. Det är möjligt, säkert vet vi inte, att den allmänna aktivitetsfaktom är uppblandad med försvarlig dos

en mätfel.

Riksdagsledamöterna i nyhetsmedierna

Även det inte alltid märks i valet

om av kampanjtekniker är det ingen

tvekan om att nyhetsmediema utövar stark lockelse på parlamentsen kandidater. Att i medierna är visserligen ingen garanti för elektoral synas

framgång i fel sammanhang kan omfattande medieexponering stäcka den

mest lovande politiska karriär inga andra kontaktkanaler till väl- - men

jarna kan matcha egenskaperna att gratis, trovärdiga och nå ut till

vara en stor publik. De flesta kandidater får erfara att deras kärlek till medierna med den

största publiken är obesvarad. En rad innehållsanalyser i olika länder visar att valbevalmingen i nationella medier är ytterst exklusiv. I parlamenta-

riska system är det ett fåtal partiledare dominerar nyhetsmedierna som

under kampanjema; både brittiska och kanadensiska studier har registrerat att partiledarna är huvudpersoner i ungefär hälften nyhetsinslagen i TV,

av

andelen är något lägre i Harrison 1988; Harrop 1988; Semetko

pressen 1991; Fletcher 1987. I amerikanska nationella medier fokuseras intresset

presidentvalet och ett fåtal senatsval; de 435 Representanthuskampanjema är i det närmaste osynliga Cook 1989; Hess 1991.

Den bästa chansen for enskilda kandidater är i stället att inrikta sig på

lokala medier. Amerikanska lokaltidningar har beräknats ägna i genomsnitt

0.5 artiklar per dag Representanthus-kampanj inom sitt bevaknings-

en

område. Siffran dock betydande variationer. Sittande ledamöter i

rymmer ovissa val i Valkretsar med god passning till den lokala mediemarknaden

bevakas utförligt. Utmanare i motsatta situationer förekommer endast

un-

dantagsvis i pressen Clark and Evans 1983; Venneer 1987; Kahn 1991.

Motsvarande systematiska undersökningar saknas i parlamentariska system. Men impressionistiska bedömningar gör det troligt att parlamentskandidatema spelar en framträdande roll i den lokala kampanjbevakningen. Arbetar då svenska riksdagsledamöter under liknande mediala förutsätt-

ningar som sina kolleger utomlands Beträffande den första hömstenen i

ledamöternas mediavärld svårigheten att få utrymme i nationella medier

-

har Martin Bennulfs och Per Hedbergs bidrag till denna volym givit

-

besked: riksdagsledamöterna har lika lite framgång andra parla-

som mentskandidater med att skaffa sig utrymme i nationella medier. Under

kampanjema 1985 och 1988 var partiledarna huvudaktörer i närmare fyra

av tio nyhetsartiklarinslag om politik. Övriga 345 riksdagsledamöter

-

ledama för de fyra oppositionspartiema tillhörde också Riksdagen var

-

huvudaktörer i endast drygt vart tionde inslag. Lika mycket utrymme 14

enskilda statsråden också Holmberg

procent fick regeringen och de se

och Esaiasson 1988.

den nationella medievärlden är stängd för de flesta riks-

Men om nu

vilka möjligheter erbjuder då de lokala medierna Eftersom dagsledamöter, Sverige med internationella mått mätt har förhållandevis väl utbyggda

och lokala mediemarknader finns det åtminstone goda struktu-

regionala rella förutsättningar för ett omfattande genomslag.

Valundersökningamas innehållsanalyser innefattar enbart nationella me-

dier varför analysen måste baseras på självrapporterade data. I Riks-

och 1988 tillfrågades ledamöterna hur ofta

dagsundersökningama 1985 om de blivit intervjuade i olika massmedier under valkampanjen som sex ordnade efter geografisk räckvidd: lokalaregionala tidningar, lokalradio,

nationella tidningar, nationell radio och nationell TV. Resul-

regional-TV,

i tabell 4 visar andelen ledamöter rapporterar sig ha blivit taten som

intervjuade minst gång i de olika medierna.

en

Tabell 9.4. Riksdagsledamöternas genomslag i massmedierna under valrörel- 1985 och 1988. Andel ledamöter rapporterar sig ha blivit intervjuade serna som i olika nyhetsmedier procent

1985 1988 partitillhörighet Nyhetsmedia Samtl. v s c m mp Samtl v s c m Lokaltidningar 89 88 98 94 86 83 81 98 93 83 94 87 Inkalndion 79 67 85 88 76 75 78 67 93 88 77 82 76 Regional-TV 42 24 39 39 37 32 50 26 48 29 25 47 31 Rikstidningar 37 27 49 41 46 36 44 26 62 57 45 65 41 Riksradion 32 13 37 27 31 23 28 14 31 29 32 47 24 16 7 27 18 21 15 17 11 19 19 15 47 16 Sveriges Television

19 156 41 49 70 337 18 149 42 42 60 17 328 Antal intervjuade

överdrivna gör att resultaten måste tolkas med för- Risken för statussvar

siktighet. Men tendensen i materialet är så tydlig att jag vågar påstå att tidigare impressionistiska bedömningar får empiriskt stöd riksdags-

-

ledamöterna får mycket större utrymme i lokala medier än i betydligt

nationella. allra flesta ledamöter rapporterar både 1985 och 1988 att de De

blivit intervjuade i lokala tidningar minst en gång 89 respektive 87 pro-

cent och lokalradion 76 procent vid båda undersökningama.

Motsva-

rande siffror för nationella medier

är avsevärt lägre mellan 15 och 41 procent. De exakta skattningama kan ifrågasättas, men knappast nivå-

skillnadema.

Regional-TV utgör ett intressant undantag från regeln att ledamöterna

oftare får komma fram i lokala medier än i nationella medier. Det är

något färre ledamöter sig ha blivit

som uppger intervjuade i regional-TV

än i nationella tidningar

skillnaden är som störst 1988, 31 procent jämfört

med 41 procent. Resultatet framhäver att televisionen är ett exklusivt

medium även på den regionala nivån, erfarenhet en som för övrigt också

amerikanska kandidater fått göra.

TV-mediets egenskaper är dock inte så unika

att de överflyglar den

geografiska dimension i nyhetsmediemas

kampanjbevalming. En faktorana-

lys konfirmerar att ledamötemas utrymme i de nationella respektive lokala

medierna förklaras två olika faktorer både av 1985 och 1988 laddar de tre

nationella medierna entydigt på dimension, en och de tre lokala medierna

lika entydigt på annan. Analysutfallet

en kan uttryckas konkret mer -

riksdagsledamöterna har verkligen två olika

medievärldar att relatera sig

till under valkampanjema.

Skillnaderna mellan partierna i

rapporterat mediegenomslag är förhållan-

devis små. Den viktigaste avvikelsen

är att socialdemokratiska ledamöter,

som också bedrev de minst medieinriktade

kampanjema, i de flesta fall hade något svårare än andra ledamöter

att bli uppmärksammade nyhetsav

mediema. Vidare verkar miljöpartistema

ha haft lätt att skaffa sig ut-

rymme i framför allt de nationella medierna under

kampanjen 1988. Hu-

ruvida vi här har registrerat politisk

en snedvridning i nyhetsmediemas

kampanjbevalming eller om det kan finnas andra förklaringar till skillna-

derna i medial attraktionskraft skall vi strax diskutera.

För att summera så är huvudresultatet att de svenska

riksdagsledamöterna

arbetar under snarlika mediala

förutsättningar som kandidater i andra

politiska miljöe. Ledamöterna spelar

en undanskymd roll i de nationella

nyhetsmediemas kampanjbevakning

men får relativt stort utrymme i lokala

medier. Under det att den nationella mediavärlden i synnerhet radio och - TV är förbehållen ett litet antal politiska

- ledarpersoner har ledamöterna en nästan garanterad inträdesbiljett till den lokala

mediavärlden. Resultatet

understryker intrycket från de föregående avsnitten ledamötemas

om kam-

panjtekniker. Att representera partierna

i de lokala medierna är viktig,

en

och ibland förbisedd, uppgift för ledamöterna

vid sidan av de personin-

riktade väljarkontaktema.

6 13-0650

Vilka får komma fram

valsystem är det förhållandevis oviktigt vilka kandidater Med nuvarande Icke desto mindre undersöksom blir bevakade i nyhetsmediema. ger en ning vilka egenskaper är förknippade med att uppmärksammas av som förutsättningarna för riksdagsledamöternas kammedialt information om valsystem. En sådan analys också, panjer i ett mer personorienterat ger bonuseffekt, indirekta upplysningar massmediemas nyhetssom en om

värderingsprinciper under kampanjema. från analyserna genomförts på motsvarande En första observation som tidigare i kapitlet är att våra utvalda faktorer har en god om sätt som -

förklaringskxañ andelen förklarad varians

än inte överväldigande samlad och högst 46 procent.23 Det finns alltså en är som lägst 32 procent som variation i nyhetsmediemas val vilka ledamöter hel del systematisk av intervjuas. Vad är, variationen fångas in av ett begränsat som skall mera antal faktorer alla kan meningsfulla tolkningar. som ges dock denna gång börja med ett faktorer som inte har Låt oss även par sammanhanget. I amerikanska undersökningar är incumnågon betydelse i sitta i Kongressen de säkraste prediktorerna för att en

bency att en av

blir uppmärksammad i medierna. Motsvarande egenskap har avkandidat i Sverige. Visserligen kan vi inte uttala sevärt mycket mindre betydelse förlorande kandidater vårt urval innehåller enbart framgångsoss om varken 1985 eller 1988 blev etablerade ledamöter rika kandidater men debutantema. Under förutsättning att en kandidat oftare intervjuade än svenska nyhetsmedier ingen vikt vid hans placerats valbar plats fäster riksdagsarbetet. Inte heller

erfarenheter eller brist på erfarenheter av

inom Riksdagen har någon betydelse; utskottsledamöternas maktposition ordföranden och andra riksdagsledare rapporterar sig ha blivit intervjuade

lika ofta andra ledamöter. Resultatet bekräftar en tidigare ungefär som slutsats valkampanjema bedrivs enligt andra regler än det parlamenta- riska vardagsarbetet. Partitillhörigheten har speciell tolkning när det gäller mediernas en såg i förra avsnittet att socialdemokratiska ledamöter valbevakning. Vi ledamöter. I den utsträckning effekten intervjuats mindre ofta än borgerliga andra relevanta variabler kan det tolkas kvarstår under hänsynstagande till

snedvridning i nyhetsbevakningen socialdemokratiska le-

som en politisk underrepresenterade ingen anledning än att det är damöter är av annan socialdemokrater. Nu visar det sig dock att de allra flesta partiskillnadema

försvinner i våra modeller. Det enda exemplet på partipolitisk nyhets-

under kampanjen 1988. I denna värdering gäller miljöpartistiska ledamöter unika med, vi kommer att extrem uppmärksamhet kampanj som snart se, för miljöfrågor betraktade särskilt nationella nyhetsmedier miljöpartistema

som oproportionerligf intressanta intervjuobjekt b-värde 1.37, vilket kan

tolkas som att mp-ledamötema 1.37 fler

gav intervjuer än övriga ledamö-

ter under kontroll för mängd andra variabler. en

Till skillnad från maktposition i Riksdagen är formellt ledarskap i par-

tierna en plusfaktor när det gäller att bli bevakad i medierna för 1985 är b-värdet .64 bland lokala medier och .71 bland nationella

medier. I enlighet med den speciella medielogiken nyheter bör

att personifieras ges extra uppmärksamhet inte bara partiordförandena också åt andra utan

personer i partiledningama. Att ledarskaps-effelcten återfinns bland både

nationella och lokala medier 1985 är konsekvens

en av att partiledningama, till skillnad från vanliga ledamöter, kampanjar över hela landet

och inte bara inom den valkretsen. egna

Geografisk tillgänglighet, definierat ledamötemas som valkretstillhörighet,

är ytterligare en faktor betydelse. Som kunde förväntas blir ledamöter av från Valkretsar utanför de tre största städerna oftare uppmärksammade i lokala medier b-värden 1.09 respektive 1.47.

Men analysen visar också att ledamöter utanför storstäderna är handikappade i de nationella

medierna

b-värde -.96 respektive -.63. En detaljerad analys visar att effekten inte

bara gäller

pressen den nationella pressen fungerar som lokaltidningar i

storstäderna utan också radio och TV. Det verkar onekligen

som om

närhet till inspelningsstudios är faktor när de nationella

en eterrnedierna

bestämmer vilka ledamöter skall intervjuas.

som Av ledamötemas sociala kännetecken är kön särskilt intresse. av Ame-

rikanska studier har visat att kvinnliga senatskandidater

är systematiskt

underrepresenterade i valbevakning

pressens Kahn and Goldenberg 1991.

Samma diskriminerande mönster återfinns även i Sverige. Resultaten berät-

tar om en signifikant könsskillnad i kampanjbevakningen 1985 b-värden

.53 bland lokala medier och .74 bland nationella medier.

I kampanjen

1988 kompliceras bilden att miljöpartiet, kvoterar

av som sina kandidater, fick stort medialt utrymme. Men när

miljöpartistema exkluderas från analysen återfinns en könsskillnad även 1988 b-värden .44 respektive

.4l. Det skall erkännas att effekten inte är

överväldigande stark, och att vi inte

kan utesluta risken för att männen rapporterar överdrivna mediekontakter,

men det tycks som om kvinnliga ledamöter har barriär

en extra att passera innan de släpps i medievärlden.

Analysen kanske viktigaste resultat är dock det finns oberoende att en

kampanjeffekt. Ledamöter många presskonferenser eller

som arrangerar skriver många debattartiklar får betalt i form ökad

av mediebevakning b-

värden mellan .69 och 1.20. Även primärt personinriktade

kampanjtelcniker som att hålla offentliga anföranden och korta appelltal

ger extra medial uppmärksamhet b-värden mellan .35 och .80. Resultaten bekräftar den etablerade sanningen att nyhetsmediema arbetar efter bestämda rutiner och

många artiklar initieras nyhetskreatörer. En riksdagsledamot har

att av därmed viss kontroll över sitt mediala öde; hårt arbete kan kompensera ogynnsamma förutsättningar. Mediernas rutinmässiga arbetsformer mening även den sista sysger

tematiska förklaringsfalctom i vår modell politiskt kändisskap b-värden

bland lokalmedier .6l respektive 1.88 och bland nationella medier 1.78 respektive 2.82. Medierna har helt enkelt vant sig vid att intervjua ett antal politiska kändisar utan att dessa behöver vidtaga några särskilda

åtgärder jämfört med sina kollegor kanske för att de är nuvarande eller

tidigare makthavare, kanske för att deras personlighet passar för medie-

framträdanden, kanske för att de gång i tiden odlat sina mediekontakter. en

Den bakomliggande redaktionella principen kan uttryckas med överste

Renaults replik från filmklassikem Casablanca: Major Strasser has been shot. Round up the usual suspects.

Kampanjteman

Om ländervariationema i parlamentskandidatemas kampanjtekniker och relationer till nyhetsmedierna är förhållandevis små så är skillnaderna desto större ifråga kampanjernas innehåll. Ur forskningen på området, som

om

visserligen är sporadisk och icke-kumulativ, kan åtminstone tre dimensioolikheter urskiljas: förhållandet mellan nationella och lokala bud-

ner av

skap, prioriteringen av sakfrågor jämfört med personliga egenskaper samt

graden av homogenitet inom partierna. Med all sannolikhet representerar Representanthus-kandidater en ytterlig-

het inom samtliga tre dimensioner: de betonar lokala budskap framför

nationella, egenskaper sakfrågor, de ger högre prioritet personliga än och deras val kampanjteman görs relativt självständigt i förhållande till

av

partiet i övrigt. Bland europeiska kandidater är vanligen mönstret det motsatta: nationella faktorer dominerar över lokala, sakfrågor över personliga egenskaper och partiorganisationerna har stort inflytande över vilka kampanjteman som skall betonas. Inom denna allmänna finns dock betydande variationer.

ram

Exempelvis motiverar det irländska valsystemet med personval i små

homogena Valkretsar kandidaterna att lägga stor tonvikt vid lokala budskap i sina kampanjer. Det är heller inte så att det alldeles saknas hänvisningar

till personliga egenskaper i europeiska kampanjer. Således omnämner tre fyra brittiska kandidater sina personliga erfarenheter i de broschyrer

av

traditionellt distribueras i början kampanjerna, och partiledarnas

som kvalitéer i mellan fjärde och vartannat fall. tas upp vart

Givet partiernas starka ställning och valsystemets utformning med riks-

proportionalitet och stora Valkretsar kan vi förvänta att svenska riksoss dagsledamöter uppträder som närmast inverterade amerikanska kandidater i

fråga om valet av kampanjteman nationella budskap framför lokala,

sakfrågor framför personliga egenskaper, samt starkt partiinflytande. I det

följande skall vi genom att studera ledamöternas budskap till väljarna under kampanjerna 1985 och 1988 pröva antagandet håller streck.

om Basen för analyserna är en öppen enkätfråga om vilka frågor och problem som ledamöterna betonade mest inför årets val. Svaren har kodats etter

ett detaljerat kodschema med närmare 200 kategorier här slagits

som sam-

man till 28 kampanjteman. Resultaten i tabell 5 uppfyller även högt ställda förväntningar på empirisk bekräftelse. Vi får leta långt listan över ledamöternas kampanj-

ner

teman innan vi hittar lokala frågor 2 procent 1985 och l procent 1988, och personliga egenskaper saknas helt och hållet; inte enda ledamot

en

rapporterar sig ha betonat sina personliga egenskaper under kampanjema Det enda sammanhang där egenskaper uppmärksammas i nämnvärd utsträckning gäller partier och inte personer, mer precist partiernas regerings-

kvalitéer, som betonades ett mindre antal socialdemokrater positivt av om

egna partiet och vänsterledamöter negativt de borgerliga partierna.

om

Sant är att det finns metodologiska invändningar att göra. Vår analys

riskerar exempelvis att missa lokala vinklingar nationella frågor, och av det är också tänkbart att kandidaterna har givit viss uppmärksamhet

lokala frågor vid sidan de dominerande nationella problemen. Vidare

av

har frågeformuleringen om vilka teman och problem betonades

som

minskat benägenheten att nämna personliga egenskaper. Men resultaten är så entydiga, och så i överensstämmelse med tillgänglig infonnation,

annan

att det inte råder någon tvekan slutsatsen i skarp kontrast gentemot

om -

amerikanska kandidater handlar riksdagsledamötemas kampanjer till allra

största delen om nationella sakfrågor.

Beträffande partiernas inflytande över ledamöternas val kampanjteman

av

tår vi lita till mer indirekta utvärderingslcriterier. Precis kunde för-

som

väntas om partiinflytandet är starkt så tenderar ledamöterna att koncentrera sig på ett fåtal sakfrågor; både 1985 och 1988 hade varje parti profil-

en

fråga som betonades av minst hälften av ledamöterna exempelvis betonade 88 procent av centerpartistema miljöfrågan 1988. Och detaljerad

en analys, inte redovisad i tabellen, bekräftar att de allra flesta ledamöter 87 procent 1985, 84 procent 1988 betonade två eller fler partiets fem av

viktigaste sakfrågor. Sammantagna visar resultaten att det råder betydan-

en

de homogenitet inom partierna. Huruvida partipiskan är den enda faktorn

av betydelse för ledamöternas val kampanjteman skall vi återkomma av till.

Tabell 9.5. Riksdagsledamöternas oftast betonade frågor och problem i kampanjarbetet inför 1985 och 1988 års valrörelser procent

1985 1988 paititillhörighet Frågor och problem v s c m Samt. v s c m mp Samtl Ekonomi 21 52 44 50 45 47 6 34 14 21 14 28 24 Vânster-högerideologi 68 31 15 46 45 36 59 l 5 48 21 28 39 26

Fred,försvar,etc 21 17 5 25 13 16 0 7 8 21 30 11 13 Offentligasektorns storleksystemskiñe 5 20 0 12 12 29 8 0 10 9 0 8 Regionalpolitik 0 9 51 9 13 14 24 7 38 2 l 1 22 13

Flyktingfrågor 11 2 O 2 1 2 0 3 2 1 0 0 6 3 Jämställdhet 11 9 0 7 0 6 18 5 2 2 4 0 4 EG O 0 O 0 0 0 l 2 0 0 5 19 17 5 Transporter O 1 2 4 1 l l 8 2 14 2 7 28 7 0 1 2 2 0 1 0 14 2 2 O 6 7 Partietsprogram Paniemaskvaliteter 1 l 3 0 5 0 2 0 0 0 0 0 0 0 Regeringsfrâgan 11 6 0 8 0 4 6 9 0 2 0 0 5 Lokalafrågor 0 1 0 O 4 2 0 O 2 0 4 0 1 Övrigt 5 1 6 8 4 4 12 87 12 4 O 8

Antalintervjuade 19157 41 48 67 337 17143 42 42 57 18 319

Ehuru de principiella grunderna för ledamötemas väljarbudskap är stabila,

avslöjar granskning av de prioriterade sakfrågorna stora skillnader mellan

en kampanjema 1985 och 1988. Kampanjen 1985 handlade om ett flertal traditionella sakfrågor som ekonomi 47 procent, arbetslöshet 41 pro-

cent, vänster-högerideologi 36 procent, socialpolitik 30 procent och

skatter 25 procent. Den enda allvarliga utmaningen mot vad statsvetare

numera brukar kalla old politics miljöfrågan betonad 31 procent

var av

av ledamöterna. I kampanjen 1988 däremot miljön den helt domine-

var rande sakfrågan. Medan än hälften ledamöterna 57 procent talade mer av

miljöpolitik under kampanjen, prioriterades den vanligaste traditionella sakfrågan, skatterna, av mindre än en tredjedel av ledamöterna 30

procent. Ekonomin, den mest uppmärksammade frågan 1985, hamnade först på sjätte plats 24 procent. Växlingen från old politics till new politics, och från fleren

frågekampanj till en enfrågekampanj, illustrerar att valkampanjema ställer

stora krav på ledamöternas anpassningsförmåga. Problemet den ur representativa demokratins synvinkel är att flexibilitetens närmaste heter granne Opportunism.

Att skapa partiernas profil

Den relativa homogeniteten i ledamöternas val kampanjteman påverkar

av

förutsättningarna för partiernas opinionsbildning. Genom att varje parti talar med en och samma tunga över hela landet blir det lättare att skapa

en

enhetlig sakfrågeprofil i väljarnas ögon. Frågan är bara om ledamöternas

ansträngningar har annat än marginell betydelse när det gäller att profilera partierna.

Vi kan börja analysera detta komplicerade ämne med hjälp material

av

från de Statsvetenskapliga väljamndersökningama. I 1985 och 1988 års undersökningar ställdes en öppen intervjufråga vilka sakfrågor

om som vart och ett av partierna hade betonat under valrörelsen. Frågan mäter

alltså partiernas sakfrågeprofiler i väljarnas ögon och är inte direkt relaterad till röstningen. I tabell 6 redovisas väljarnas uppfattningar vilka

om

fem sakfrågor partierna betonade mest, samt dessa sakfrågors rangord-

som

ning i ledamöternas kampanjer. Observera att jämförelsema gäller valmanskåren som helhet, inte partiernas egna väljare.

Analysen ger ett blandat utfall. Det finns alldeles klar tendens bland en

väljarna att uppfatta att partierna prioriterat just de sakfrågor ledamö-

som

terna lagt tonvikt vid. Den genomsnittliga rangordningen bland ledamö-

terna av väljarnas uppfattade topp-fem-frågor varierar mellan 3.4 och 7.4, vilket är avsevärt mycket närmare den perfekta överensstämmelsen 2.5

väljarna uppfattade att partierna prioriterade exakt de fem sakfrågor

som ledamöterna prioriterade högst än den sämsta tänkbara passningen 26.0

de sakfrågor som väljarna uppfattade att partierna prioriterade skulle av

ledamöterna ha placerats platserna 24-28 bland våra definierade kam-

Tabell 9.6. Väljarnas uppfattning vilka frågor som betonades av partiom under valrörelserna 1985 och 1988 rangordningen för respektive sakfråga erna bland riksdagsledamöterna från det aktuella partiet anges inom parentes

Vänsterpartiet Socialdemokraterna Centerpartiet Skatter 7 Arbetslöshet l Miljö l Arbetslöshet 2 Socialpolitik 4 Familjepolitik 2 Ideologi l Ekonomi 2 Löntagarfonder l 2 4. Familjepolitik 6 Familjepolitik 6 Regionalpolitik 3 Miljö 3 Löntagarfonder 24 Skatter 8 Socialpolitik 7 Genomsnittbland ledamöterna 3.8 7.4 6.6

Folkpartiet Moderaterna

Genomsnittbland ledamöterna 4.2 3.6

1988 Vänsterpartiet Socialdemokraterna Centerpartiet Skatter 7 Familjepolitik 3 Miljö l

Genomsnitt bland ledamöterna 3.8 4.4 5.8

Folkpartiet Moderaterna Miljöpartiet Skatter 2 Skatter l Miljö l Familjepolitik 7 Försvar etc 5 Kâmkrañ 2 Socialpolitik l Ideologi 6 Ideologi 2 Miljö 3 Familjepolitik 3 Familjepolitik 9 Pensionârsfrågor 7 Miljö 2 Skatter 9 Genomsnittbland ledamöterna 4.0 3.4 4.6

Kommentar: Tabellenskallläsas följande sitt: Väljarna ansåg Skatter att var denfråga som vänsterpartiet betonade mest under valrörelsen 1985. Bland Vänsterpartiets riksdagsledamöter, däremot, var skatterna blott den sjunde mest betonadefrågan under valrörelsen.Vidare var den genomsnittliga rangordningen bland riksdagsledamöterna för de fem frågor väljarna ansåg att vänsterpartietbetonat mest 3.8 om som väljarna hadeansettatt partiet betonas just fem frågor som riksdagsledamöterna prioriterat skulle samma rangordningenha varit 2.5. markerar att sakfråganinte tillhörde de fem högst prioriteradebland ledamöterna. Uppgifterna väljarnas uppfattningar om partiernas proñlfrågor âr hämtade frän Holmberg och om Gilljam 1987 och Gilljam och Holmberg 1990.

panjteman. En indikator att ledamöternas prioriteringar har en

annan viss inverkan är att ledamöternas sakfråga nummer ett 10 gånger av 12 återfinns bland väljarnas topp tre, ofta allra högst upp på listan. Endast

i ett fall folkpartiet 1985 finns inte ledamöternas topprioriterade sakfråga

ekonomin med bland väljarnas topp-fem.

Men, markeringarna med asterisk visar, finns också undantag som från regeln god överensstämmelse. Oña rör det sig om att väljarna om kopplar partierna med gamla sakfrågor från tidigare kampanjer samman exempelvis löntagarfonder och socialdemokraterna, centern och moderaterna i kampanjen 1985. En annan felkälla är att väljarna fastnar för enklare slagord, inte betonats så ofta ledamöterna exempelvis sådana som av slagord gäller vänstern och skatter 1985 bort med moms på maten, samt

folkpartiet och pensionärsfrågor 1988 eget mm i långvården.

Som ofta blir den sammanfattande utvärderingen beroende av förvänt-

ningarna. Bedömningen här är att resultaten uppfyller nödvändiga villkor för att ledamöternas kampanjer skall kunna ha en självständig effekt på hur väljarna uppfattade partiernas valprofrler. Naturligtvis behövs ytterligare studier med kontroll för bland annat partiledamas prioriteringar innan

vi kan uttala med säkerhet. Men tills vidare är arbetshypotesen att oss

ledamöterna lämnar mer än ett marginellt bidrag till partiernas opinions-

bildning under valkampanjema. Med ledning av tidigare analyser i kapitlet kan vi också peka ut en sannolik kanal för inflytandet de lokala nyhets- medierna.

Plikttrogna partimegafoner

Partierna har uppenbarligen ett starkt inflytande över de enskilda riksdagsledamötemas val kampanjteman. För det gemensamma bästa för-

av

väntas ledamöterna samarbeta och betona de sakfrågor partiledningama finner lämpliga. Ändå har vi hela kapitlet funnit individuella va-

genom

riationer mellan ledamötema vid sidan och utöver partigränsema. Frågan är de individuella faktorerna har någon betydelse också för ledamö-

nu om

temas val av kampanjteman. Det möter inga problem att peka ut faktorer kan motivera ledamö-

som

tema att göra prioriteringar av kampanjteman. Valkretsens intressen

egna

och kontakter med intresseorganisationer är bara två exempel. I det följande skall dock koncentrera oss ledamöternas egna preferenser inom

politiken, med baktanken att dessa i stor utsträckning fångar bakomlig-

gande faktorer. Mer precist skall vi ställa partiernas krav på enhetlighet

mot ledamöterna personliga intresseområden inom politiken och mot leda-

möternas specialområden i Riksdagsarbet.

Analysema har genomförts separat för var och en av de vanligaste sakfrågorna i kampanjerna 1985 och 1988 16 stycken i båda kampanjerna. För varje sakfråga har vi gjort en bedömning av vilka partier som önskar se frågan prioriterad i kampanjen. Med ledning av två öppna enkätfrågor har vi också avgjort om de enskilda ledamöterna är personligen intresserade av den aktuella sakfrågan, och om den tillhör ledamöternas specialområden i Riksdagen. Vi har alltså estimerat sammanlagt 32 regressionsekvationer med dikotoma beroende variabler ledamöterna betonarbetonar

inte den aktuella sakfrågan samt minst tre oberoende dikotoma variabler fler om mer än ett parti har bedömts prioritera sakfrågan.

En första lärdom att göra av analyserna har att göra med partiernas starka inflytande över ledamöternas val av kampanjteman. I enlighet med partiets önskemål tenderade exempelvis socialdemokratiska ledamöter att betona ekonomi, arbetslöshet, familjepolitik och bostadspolitik oberoende av om de var personligen intresserade dessa frågor eller de arbetade av om med frågorna i Riksdagen. Motsvarande mönster återfinns inom samtliga partier. Men intressant nog hittar vi också exempel på begränsningar i partiernas inflytande. I några sakfrågor där partiet borde ha gjort sin vilja gällande saknas partieffekter. I synnerhet tycks vänsterledamöter ha gjort självständiga val av kampanjteman. Begränsningarna i partiledningens inflytande kan tänkas avspegla en allmän upplösningstendens inom vänsterns riksdagsgrupp som ibland uppmärksammats i debatten. En andra lärdom av analyserna är att vi återigen kan registrera individuella variationer vid sidan av ledamöternas partitillhörighet. Ledamöter som har ett personligt intresse för en viss sakfråga tenderar att betona denna sakfråga i sina kampanjer oavsett om den tillhör partiets kämfrågor eller inte. Denna intresseeffekt återfinns i 31 32 undersökta sakfrågor av 1985 och 1988 undantaget är bostadspolitik 1988. Av de båda intressevariablema har ledamöternas personliga intresseområden i politiken mer systematiska effekter än deras specialområden i riksdagsarbetet 25 signifikanta effekter av 32 jämfört med 16 av 32. Resultatet kan ses som en konsekvens av att det parlamentariska vardagsarbetet ofta tvingar ledamöterna sig i ämnen ligger vid att engagera som sidan av vad man helst vill syssla med, och som kanske heller inte lämpar sig för politisk propaganda. Valkampanjema innebär en möjlighet för ledamöterna att engagera sig i sakfrågor personligen betraktar som man som politiskt viktiga. Förekomsten av en intresseeffekt i valet kampanjteman skall inte av tolkas som att ledamöterna gör en tyst revolt mot partiet, utan skall snarare ses som ett komplement till partilojaliteten. Eftersom de flesta ledamöter 95 procent både l985 och 1988 betonar mer än en sakfråga går

det att förena rollerna som partilojalist och individualist. Man kan tänka

sig scenariot att ledamöterna följer partilinjen och betonar en eller ett par av partiets huvudfrågor, men att man därutöver väljer att ta upp en egen käpphäst. Partiernas megafoner javisst, men i valkampanjema höjer leda-

möterna också sina individuella röster.

Ytliga opinionsopportunister

Det är lätt att ironisera över politikers beteende under valkampanjer. Vi såg i ett tidigare avsnitt hur snabbt de svenska riksdagsledamöterna ställde om från old politics till new politics; medan man 1985 talade om ekonomiska problem, arbetslöshet och sociala välfárdsfrågor hade man 1988

förvandlats till miljöaktivister som betonade risken för ekologisk kollaps. I kombination med partiernas krav plikttrogen tjänsteutövning antyder sådana skiften att ledamötemas val av kampanjteman inrymmer ett betydande mått av Opinions-opportunism. Opportunismen skulle bestå i att

ledamöterna betonar de ämnen som för tillfället tycks engagera väljarna utan att bekymra sig om varken historien eller framtiden. I extrema fall skulle det endast finna svaga samband mellan ledamöternas sakfrågeprioriteringar i två efterföljande kampanjer, och mellan budskapet under kam-

panjema och beteendet under den följande mandatperioden. Visserligen har

studier i olika länder visat att partierna tenderar att uppfylla sina flesta

konkreta vallöften. Men veterligen har aldrig någon studerat konsistensen i enskilda ledamöters uppträdande. Svenska riksdagsledamöter kan sägas ha relativt starka incitament för att uppträda som opinionsopportunister. Valsystemet gör att det nästan uteslutande är partiets gärningar som granskas av väljarna; enskilda ledamöter behöver inte av elektorala skäl känna några restriktioner i sitt uppträdande. En snabbanalys också viss grund för misstanken om opportunism i

ger valet av kampanjteman. Ledamöter som betonade 1985 års hetaste

sakfrågor ekonomi och arbetslöshet hade större sannolikhet än övriga

ledamöter att betona miljöfrågan 1988 60 respektive 65 procents sannolik-

het jämfört med genomsnittet 50 procent för övriga drygt 20 kampanjteman. I det följande skall vi, avslutningsvis, ta en närmare titt konsistensen i riksdagsledamötemas uppträdande under valkampanjema 1985 och 1988.

Det ovanstående resonemanget kan preciseras till två typer av opinions-

opportunism. För det första kan ledamöterna hoppa på en sakfråga t ex

miljön aldrig tidigare intresserat sig för. För det andra kan som man ledamöterna efter valdagen släppa de sakfrågor man betonat under kam-

panjen. Låt oss benämna de båda typerna av opinionsopportunism för att

hoppa på de hetaste frågoma respektive att hoppa av de kallnande

frågoma.

Resultaten i tabell 7 och som baseras på vår panel av ledamöter från

1985 och 1988, visar i vilken utsträckning ledamöterna gjort sig skyldiga

till de båda typerna av opinionsopportunism. Analysen tendensen att av

hoppa nya sakfrågor tabell 7 utgår från ledamöternas val kampanj-

av teman 1988. Vi undersöker helt enkelt huruvida ledamöterna har visat intresse för den aktuella sakfrågan vid något av tre tidigare tillfällen: under kampanjen 1985, som personligt intresseområde 1985 eller i riks-

dagsarbetet under mandatperioden 1985-1988 det sistnämnda genom att

lägga fram en motion, ställa en interpellationenkel fråga eller att delta i

kammardebatten. På motsvarande sätt utgår analysen av tendensema att släppa kallnande

sakfrågor tabell 8 från ledamöternas kampanjteman 1985. Vi undersöker

sedan huruvida ledamöterna har visat intresse för den aktuella sakfrågan vid något av tre senare tillfällen: i riksdagsarbetet under mandatperioden 1985-1988, under kampanjen 1988 eller som personligt intresseområde i

politiken 1988. För enkelhets skull koncentreras analyserna till fyra breda

ämnesteman: ekonomi en sammanslagning av de tidigare kategorierna

ekonomi, arbetslöshet, skatter och bostäder, miljö miljö, energi och trans-

porter, internationella frågor fred, försvar, säkerhet och EG och social

välfärd social välfärd, familjepolitik, pensioner.

Kanske något överraskande visar sig ledamöterna klara utvärderingen

mycket bra. De flesta ledamöter mellan 85 och 99 procent hade visat

tidigare intresse för sitt kampanjtema från 1988, och kan således enligt våra kriterier inte sägas ha hoppat på heta sakfrågor. Likaledes fortsatte de

flesta ledamöter 88 till 98 procent att visa något intresse för sitt

kampanjtema efter valet 1985, och kan därmed inte beskyllas för att ha hoppat av kallnande sakfrågor. Resultaten rycker undan grunden för åtminstone de värsta cynismema inkonsistent uppträdande hos de folk-

om valda representantema.

Sedan de allvarligaste anklagelserna kunnat avföras finns det dock anledning att titta närmare på de finstilta analysresultaten; i det lilla formatet

visar ledamöterna tendenser att framför allt hoppa på heta sakfrågor tabell

7. Det tydligaste exemplet gäller intemationella frågor, där 15 procent

av de som betonade sakfrågan under kampanjen 1988 inte hade visat något tidigare intresse. En närmare analys visar att nykomlingama till största delen 80 procent bestod av moderata ledamöter högst antagsom, ligen på partiets anmaning, tog upp frågan om EG utan att ha en person-

lig historia i ämnet.

Tabell 9.7. Hoppar riksdagsledamöterna på de heta sakfrågorna under valrörelserna Andel ledamöter vid något tidigare tillfälle visat intresse för som de kampanjfrâgor de själva prioriterade under valrörelsen 1988 procent.

Sakomride Speeialområde Valrörelsen Riksdagen Minst en gång Andel som betonade

Miljö Utrikespolitik 51 27 80 85 19 n2 l 8 Socialpolitik 50 66 82 91 53 n218

Kommentar: Basen för procentberâkningama är antalet ledamöter som betonade respektive sakfrâgaunder valrörelsen1988. Tabellen skall läsas följande sätt: 81 procent av ledamöterna som rapporterar sig ha ekonomiska frågor under valrörelsen 1988 hade ekonomin ett specialomrâde i politiken redan betonat som betonade ekonomin redan under valrörelsen 1985, 96 procent agerade i ekonomiska 1985, 88 procent under mandatperioden 1985-1988, och 99 procent hade intresserat sig för frågan vid frågor i Riksdagen minst ett av de tre föregående tillfällen;

9.8. Hoppar riksdagsledamöterna kallnande sakfrågor efter Tabell av valrörelserna Andel ledamöter fortsatte att visa intresse för de kampanjsom frågor de prioriterade under valrörelsen 1985 procent

Sakomräde Riksdagen Valrörelsen Specialomräde Minst en gång Andel som betonade 1985-1988 1988 i politiken 1985-1988 frågan under

Kommentar:Basen för procentberâkningama år antaletledamöter betonade respektive sakfrågaunder som valrörelsen1985. Tabellen skall läsas följande sätt: 94 procent av ledamöterna som betonadeekonomiska frågor under valrörelsen 1985 ageradei frågan i Riksdagen under mandatperioden 1985-1988,72 procent betonadefråganäven under valrörelsen 1988, 61 procent hade frågan som ett specialintresse1988 och 98 procent intresserade sig för frågan vid minst ett av de tre efterföljande tillfällena.

på förhand kunde misstänkas ett särskilt frestande

I miljöfrågan, som vara område för opinionsopporttmister, kan de flesta sakförama 93 procent hänvisa till ett intresse i riksdagsarbetet 1985-1988, men en detaljerad titt avslöjar att engagemanget tenderade att växa allteftersom valkampanjen

närmade sig andelen aktiva i miljöfrågan ökade från 72 till

78 procent under mandatperiodens gång. Även ifråga ekonomiska om ämnen uppträder ledamöterna opinionsopportrmister skulle göra. Som kunde försom väntas med ett avhettat ämnesområde tillkom talesmän i kampannya jen 1988 88 procent av de betonade ekonomin hade gjort det även som i den föregående kampanjen, jämfört med 27 och 51 i hetare procent ämnesområden som internationella frågor och miljön. När det gäller ledamöternas benägenhet att hoppa sakfrågor efter av kampanjen, den andra och kanske allvarliga formen opinionsopmer av portunt uppträdande, är det svårare att hitta anklagelsegrunder. Att relativt ledamöter 70 procent följer internationella frågor i riksdagsarbetet upp kan t ex förklaras med att det ställer sig svårare motionera att om försvarskostnader än detaljer i skattelagstiñning eller andra ekonoom miska ämnen. Den förmodligen svagaste punkten i sammanhanget är att bara tre av fyra ledamöter 78 procent fortsatte intressera sig för att sociala välfärdsfrågor i Riksdagen efter kampanjen nivån är densamma inom samtliga partier. Sammantaget tyder dock resultaten på enskilda att ledamöter känner en stark förpliktelse att följa sina upp kampanjteman med någon form aktivitet i riksdagsarbetet. av Det är möjligt att vår analys givit överdrivet positiv bild konsisen av tensen i ledamöter-nas uppträdande. Måhända har ledamöterna fått allten för lätt resa med breda ämnesområden och låga krav för klassificeras att

som konsistenta det räcker med enda motion eller debattinlägg i

en ett exempelvis skattefrågan för att klara barriären i ekonomiska frågor. Hårdare test och restriktioner eventuellt rättvisande bild. ger en mer Men på det här stadiet, och i förhållande till våra förhandsförväntningar, har de svenska riksdagsledamöterna givit ett positivt besked. Vi kan bara spekulera kring, och det här är förstås den verkligt stora utmaningen, hur motsvarande analyser skulle falla ut i andra politiska miljöer.

Framtida valkampanj er

Dagens svenska riksdagsledamöter uppträder lagspelare under valsom kampanjema. Partierna kan räkna med att representantema ute i valkretsama bedriver ett omfattande kampanjarbete med i första hand offentliga anföranden, appelltal och arbetsplatsbesök, även med men ett betydande antal mediekontakter presskonferenser, pressmeddelanden och debattgenom artiklar. Partierna kan också räkna med att ledamöterna i sina kampanjer betonar eller flera i förväg utvalda profilfrågor, de har en av oavsett om ett personligt intresse för det aktuella ämnet eller inte.

lagspelet ingår vidare arbetsfördelning mellan å ena sidan parti- I en ledningarna och ett litet antal övriga politiska kändisar och å andra sidan förra huvudansvaret för kontaktema med de vanliga ledamöter. De tar nationella medan de inriktar sig på den lokala nyhetsmediema senare mediemarknaden. Den relativt omfattande kampanjbevakningen i de lokala nyhetsmediema innebär att de enskilda ledamöterna lämnar ett viktigare bidrag till partiernas samlade opinionsbildning än vad som hittills uppmärksammats i den Statsvetenskapliga litteraturen. Även i det partidominerade Sverige lämnar dock lagspelet utrymme för soloprestationer; nyanserad beskrivning av dagens kampanjer måste ta en hänsyn till individuella variationer mellan ledamöterna. Utöver partiernas ledamöterna betona ämnen intresserar dem profrlfrågor väljer att som personligen. Ledamöterna känner vidare ett ansvar för att följa upp sina kampanjteman i riksdagsarbetet, och för att inte uppträda som hämningslösa opinionsopportunister. En högst individuell och påtaglig egenskap som ålder har också betydelse för kampanjarbetet; ledamöter nå, gränyngre har dragits vid 60 år tenderar att aktiva än sina sen som sagts vara mer äldre kollegor. Ett ytterligare exempel är att kvinnliga ledamöter får känna visst förtryck i umgänget med massmedierna; åtminstone betraktas av ett något mindre intressanta intervjuobjekt än manliga ledamöter. de som Ett tredje utmärkande drag för ledamöternas insatser i dagens valkampanjer erfarenheterna från riksdagsarbetet har underordnad betyär att delse; valkampanjerna bedrivs enligt andra regler än det ordinarie riksoch debutanter ledamöter med och utan fordagsarbetet. Veteraner samt mella maktpositioner i Riksdagen använder sig av snarlika kampanjtekniker och har ungefär möjligheter att skaffa sig utrymme i massmedisamma Och när ledamöterna väljer vilka frågor de skall prioritera under ema. kampanjema väger deras personliga intresseområde tyngre än deras specialområde i Riksdagsarbetet. I vilken utsträckning kan vi då förvänta oss att ett ökat inslag av personval kommer att ändra på grundmönstret av att valkampanjerna är ett lagspel med enstaka soloprestationer Jo, när det gäller ledamöternas sätt kontakta väljarna kommer sannolikt det mesta att förbli vid det gamla. att De internationella jämförelsema visade på anmärkningsvärda likheter mellan kandidaternas val kampanjtekniker i olika länder; det är inte bara av

i Sverige valkampanjerna är partiledarcentrerade, och ledamöterna är

som hänvisade till lokala medier och till appelltal och andra direkta personkontakter ute i valkretsama. En möjlig förändring är dock att framtidens valkampanjer kommer att innehålla ökad koncentration mediekontakter från ledamötemas sida. en har visat det betalar sig för ledamöterna att bearbeta Analyserna att me-

dierna under valrörelsema, och att medievana politiska kändisar har särskilda fördelar i detta avseende.

När det gäller innehållsliga aspekter valkampanjerna finns ett större

av

utrymme för förändringar. Om personvalsinslaget blir än marginellt

mer måste enskilda kandidater skäl till varför väljarna skall stödja just ge

honom eller henne. Under sådana förhållanden är det inte längre lika självklart att framträda som partiets representant och föra fram eller ett

en par centralt bestämda profilfrågor. I stället ökar incitamenten för kandida-

terna att betona lokala vinklingar, eller valkretsens hjärtefrågor och

egna personliga kvalitéer.

Man kan även spekulera i att erfarenheterna från riksdagsarbetet kom-

mer att öka i betydelse. I framtiden kan exempelvis position en som utskottsordförande i ett strategiskt viktigt utskott presenteras som en

konkurrensfördel, medan måhända nykomlingar i politiken får svårare att göra sig gällande. Skillnaderna mellan svenska och amerikanska valkampanjer kommer härvidlag att minska. För redan försvagade partier innebär ett ökat inslag personval

av ytter-

ligare ett hot. sammanhållningen inom riksdagens partigrupper och kandidaternas lojalitet under valrörelsema har utgjort styrkepunkter under tid

en

av påfrestningar. Nittiotalets valkampanjer blir i sanning intressanta att

följa.

Noter

För en analys av sambandet mellan valsätt och parlamentskandidaters agerande, se Katz 1980. Särlvik 1983 behandlar det svenska valsystemet i ett jämförande perspektiv. Svarsfrekvensen var mycket hög i de båda undersökningarna, 97 respektive 96 procent För utförligare diskussion om materialet rörande bland annat risken för en överskattningsfaktof med självrapporterade frågor faktiskt beteende, Holmom se berg och Esaiasson 1988:23-5; l72-5; Esaiasson och Holmberg 1993:kap 7. Undersökningarna ingår i det av Riksbankens Jubileumsfonds finansierade forskningsprojektet Riksdagen, valen och den representativa demokratin. Ansvariga för riksdagsdelen av projektet har varit Peter Esaiasson och Sören Holmberg. Jag tillåter mig för tillfället att bortse från att offentliga möten och andra personinriktade karnpanjtelmiker kan användas som medel för att skaffa utrymme i nyhetsmedierna. Vidare betraktas användandet av betalda mediakanaler reklam alltså som en angelägenhet för kampanjorganisationen som helhet. För ett utförligare resonemang, se Esaiasson 1990:42-8; 1991.

Richard Fenno 19781234-40, citat på sid. 234. Ett indirekt belägg för Fennos ståndpunkt är att så gott som samtliga kampanjorganisationer hur de enskilda kandidaterna agerade vet vi inte i representanthusvalet 1978 använde sig av personinriktade kampanjtekniker Goldenberg and Traugott 1984:112-7. Någon specificering av vilka kampanjtekniker som användes gjordes aldrig. För liknande slutsatser angående senare val, se McNitt 1985. Avsaknaden av empiriska belägg är en konsekvens av att amerikansk kampanjforskning har varit mer inriktad på effekterna av kandidaternas penningutlägg än på de processer som omvandlar pengar till röststöd jfr Stewart and Reynolds 1990. På senare har dock dörrknackningskampanjema minskat i omfattning Butler, 1991. Barnes 1977:1468, Katz l980:86-90. Båda studierna genomfördes innan den kommersiella TV:n fick sitt stora genombrott i italiensk politik under 1980-talet, men sannolikt har den nya mediamiljön haft mindre inverkan på de enskilda

kandidaternas val av kampanjtekniker än på de fåtaliga partiledarnas se Mazzoleni

1991. Metoder, begrepp, terminologi och empiriskt underlag varierar, men tendensema till personcentrerade och medieinriktade valkampanjer har registrerats i bland annat Storbritannien, Kanada, Danmark, Finland, Tyskland, Italien, Irland, Nya Zeeland, Norge och Sverige. Se t ex följande studier och där anförd litteratur: Blumler and Semetko l987; Semetko, Blumler, Gurevitch och Weaver l991; Fletcher l987; Bille l991; Moring l989; Mathes och Rudolph l991; Mazzoleni l991; Farrell and Wortman l987; Denemark l991; Björklund 1991, Esaiasson 199l; 1992.

Frågeformuleringen hade följande lydelse: Ungefär hur många gånger under 1985 1988 års valrörelse ägnade Du dig åt följande kampanjaktiviteter Följande aktiviteter specificerades: anförande eller offentlig debatt vid utlyst möte, appelltal på gator och torg, eget författande av artiklarinsändare i tidningar, presskonferenserpressmeddelanden, besök på företagarbetsplatservårdinstitutioner/skolor o dyl, dörrlcnaclming i bostadsområde. Valrörelsen defmierades som perioden mellan 1 augusti och valdagen sammanlagt 46 dagar 1985 och 49 dagar 1988. En serie intervjuer med ett tjugotal ledamöter som vi genomförde våren 1991 ger stöd för antagandet att tidningarnas debattsidor betraktas som ett medel för att påverka den allmänna opinionen och inte bara olika elitgmpper. På en fråga om vilka kanaler som används för att påverka väljaropixiionen under mandatperiodema, alltså inte specifikt i valtider, nämnde närmare hälften av ledamöterna 45 procent

spontant debattartiklar. Angående amerikanska kandidater, Hess l99l:90-101.

se 10. I 1985 års undersökning tillfrågades ledamöterna om sin syn på varför väljarna röstar som de gör: Hur viktiga är enligt Din mening var och en av nedanstående faktorer när det gäller att förklara svenska väljares val av parti De två aktuella alternativen löd: massmediemas bevakning av valrörelserna och paniemas

valrörelseaktiviteter. De fyra svarsmöjlighetema sträckte sig från mycket viktig till helt oviktig. Se vidare Holmberg och Esaiasson 1988:ll5-6. ll. Skillnaden försvinner endast om vi räknar i absoluta tal. Under antagandet att samtliga ministrar satsade på medietekniker så var antalet mediaktiva under kampanjen 1985 som följer: socialdemokraterna 23, centern 23, liberaler 18 och

konservativa 31 se vidare Holmberg och Esaiasson 1988:177-80. En tänkbar,

men inte särskilt plausibel tolkning, är att det finns en funktionell arbetsdelning inom partierna; det skulle alltså räcka med ett visst antal änediespecialistef i riksdagsgruppema. Den svenska mediemarknaden, med bland annat drygt hundratalet dagstidningar, torde dock vara tillräckligt stor för att kunna ge avsättning åt ytterligare socialdemokratiska medieaktiviteter. 12. En faktoranalys visar att mönstren i variablemas faktorladdningar varierar betydligt mellan 1985 och 1988. I 1985 års studie grupperas variablerna på förväntat sätt med två rena faktorer, men 1988 utgör dörrknackningar en ensam faktor jfr Esaiasson 1987. 13. l den händelse beteckningar-na inte är självförklarande, så skall sägas att riksdagsledare har definierats som utskottsordfdranden plus talmän, medan övriga ledamöter klassificerats som riksdagsmeniga. 14. Senioritets-effekten 1985 förklaras till stor del av att folkpartiet fick en oväntad valframgång. Flera av fpzs nykomlingar var placerade långt ner på partilistoma och betraktade sig inte som allvarliga medtävlare. Om senioritetens betydelse i England, se Kavanagh 1970. 15. l studien 1988 finns dock ett relativt starkt bivariat samband för 5 av 6 kampanjtekniker. Enkätfrågan hade följande formulering: Hur bra trivs du personligen med arbetet som riksdagsledamot, med svarsalternativen: mycket br , ganska bra, ganska dåligt, mycket dåligt. 16. Antalet riksdagskändisar är drygt 40. Det skall sägas att klassificeringen inte bygger på något striktare kriterium utan på en allmän bedömning av hur välkänd respektive ledamot 17. En luttrad empiriker medveten om tänkbara metodologiska felkällor måste naturligtvis påtala en alternativ tolkning: kanske har vi enbart registrerat en tendens hos manliga ledamöter att ta i lite extra när de kvantifierar sina insatser under valrörelsema. 18. Variabeln bygger på ett additivt index med samtliga fem kampanjtekniker vid sidan av den för tillfället aktuella. Ledamöter som rapporterar en högre aktivitetsnivå än medeltalet på indexet har klassificerats som högaktiva. Till den skeptiske kan sägas att det inte alls är självklart att vi skall hitta positiva effekter av aktivitetsvariabeln. Eftersom tid är en begränsad storhet skulle man kurma tänka sig att det

finns ett negativt samband mellan aktivitet med andra kampanjtekniker och exempelvis antalet debattartiklar. 19. Kavanagh 1970:80-l fann att en klar majoritet av brittiska kandidater tyckte att kampanjerna var enjoyable. 20. Frågan hade följande formulering: Ungefär hur ofta blev du intervjuad i press, radio och TV under valrörelsen 1985 0988 Följande fyra svarsalternativ erbjöds: ingen gång, en gång, två till tre gånger och fyra gånger eller fler. Rikstidningar definierades efter lakonisk brittisk förebild: En lokaltidning utgiven i London. Anpassad till svenska förhållanden betyder det tidningar utgivna i Stockholm, Göteborg och Malmö. 21. Resultatens trovärdighet stärks av en innehållsanalys av valbevakningen i Västerbottens-Kuriren, Västerbottens Folkblad och Västerbottningen under valrörelsen 1991. Riksdagskandidater som grupp fick då större utrymme än partiledarna huvudaktör i 19 respektive respektive 13 procent av artiklarna Dannborg 1992. 22. En faktor i sammanhanget är också att de nationella medierna delvis ñmgerar som lokaltidningar för ledamöterna från storstäderna. Se vidare analyserna i nästföljande avsnitt. 23. Beroende variabler är additiva index över ledamöteras självrapporterade antal intervjuer i lokala respektive nationella nyhetsmedier. Varje index kan variera mellan 0 och 9 tre nyhetsmedier med fyra kategorier från 0 ej intervjuad till 3 intervjuad fyra gånger eller fler. 24. Minns att partiledning definieras som medlemsskap i styrelserna för riksdagsgrupperna och de nationella partiorganisationema. Om medielogik, se Altheide and Snow 1979, Hemma 1983, Asp 1986, Semetko, Blumler, Gurevitch och Weaver 1991. 25. Den eventuella metodartefakten skulle bestå i att kvinnliga ledamöter gör en mer korrekt uppskattning av antalet intervjuer under valrörelsema. Tilltron till resultatet stärks av att mönstret upprepas i den tidigare omnämnda innehållsanalysen av 1991 års valbevakning i västerbottniska lokaltidningar. 26. Om kandidaternas betoning av lokala frågor, eller åtminstone den lokala vinklingen på nationella frågor, samt prioriteringen av egenskaper, se Goldenberg and Traugott 1984:1224 och Fenno 1978. Heterogeniteten i valet av kampanjteman är sämre belagd, se dock Raymond 1987. 27. Resonemanget skall som sagt förses med säkerhetsmarginaler då det baseras på ett begränsat material rörande främst England, Irland och Italien. Se Kavanagh 1970:51- 5; Barnes 1977:153-5; Katz l980:86-9l; Butler and Kavanagh 1984:255-65; 1988:216-27.

28. Det interna bortfallet var lågt; frågan besvarades av 98 procent 333 av 340 respektive 95 procent 319 av 336. Upp till fem svar registrerades. Det genomsnittliga antalet svar var 3.45 respektive 3.61. 29. l en brittisk studie rapporterade närmare 50 procent av kandidaterna att de ägnat viss uppmärksamhet åt lokala frågor medan bara 12 procent hade givit dessa frågor stor uppmärksamhet Kavanagh 1970:49-52. De flesta ovan refererade studier bygger på innehållsanalyser av kandidaternas tryckta kampanjmaterial vilket kan förväntas ha ökat chanserna att hitta lokala referenser. Det behöver väl heller inte sägas att distinktionen mellan lokala och nationella sakfrågor inte är alldeles glasklar. 30. Defmierat som de fem högst prioriterade sakfrågoma inom varje parti. Till derma kategori av partilojala har även räknats ledamöter som helt och hållet koncentrerade sig till en av de fem viktigaste sakfrågorna. Att det rör sig om ett reellt inflytande från partiernas sida bekräftas av att det finns en betydande överensstämmelse 72 procent i kampanjen 1985 mellan ledamöternas högst prioriterade frågor och ett oberoende mått på de fem sakfrågor som partierna på förhand hade bestämt sig för att satsa mest på det oberoende måttet är baserat på innehållsanalyser av partiernas valmanifest och partiledarnas valtal, se Asp 1990; Holmberg och Esaiasson 1988:199. 31. lntervjufrågan hade följande formulering: Kan du säga vilka saker som ...PARII lade särskild tonvikt vid inför årets val Antalet svarande är drygt l 400 i båda studierna. Resultaten är hämtade från Holmberg och Gilljam l 987:32-9 respektive Gilljam och Holmberg 1990284-9. Med anledning av att flera av de 26 sakfrågorna inte nämns av intervjupersonerna beräknas inte formella korrelationer mellan väljarnas och ledamöternas rangordningar. 32. Det kan förefalla naturligare att redovisa det omvända resultatet den genomsnittliga rangordningen bland väljarna av ledamöternas högst prioriterade frågor. Eftersom väljarna tenderar att omnämna endast ett fåtal av våra 28 kampanjteman för varje parti är dock en sådan jämförelse mindre meningsfull. Antalet nollor är stort bland väljarna vilket leder till många delade placeringar 33. Bedömningen av de olika partiernas prioriterade sakfrågor baseras på innehålls-

analyser av valmanifest och partiledarnas valtal se Asp 1990. De öppna frågorna

om ledamöternas preferenser hade följande formuleringar både 1985 och 1988: Vilken eller vilka områden inom politiken är Du mest intresserad av, respektive Vilket eller vilka är Dina specialornråden i Ditt arbete som riksdagsledamot 34. Partiledningamas önskemål hade enligt analyserna ett något starkare inflytande under kampanjen 1985 fyra signifikanta partieffekter av förväntade sju jämfört med fyra av förväntade tio, vilket stämmer överens med en allmän uppfattning bland politiska bedömmare att upplösningstendensema inom vänstern accelererade mot slutet av 1980-talet.

35. Man kan spekulera i om vi här funnit ännu en skillnad mellan ledamöter i svaga och starka partisystem. Åtminstone förefaller det troligt alt amerikanska representanter oñare väljer kampanjteman utifrån sina erfarenheter i Kongressen än från sina personliga intresseomráden jfr Fenno 1978; 1989. 36. Det var inte bara riksdagsledamöterna som tycktes med av miljövågen under kampanjen 1988. Under de sista tre månaderna före valdagen ägnade Rapport, det största nyhetsprogrammet i TV, sex gånger fler inslag l 19 mot 22 åt miljöfrågan än åt sjukvårdspolitik, åldringsvård och den kontroversiella frågan om familjepolitik Asp 1990.

Referenser

Altheide, D. L. and Snow R.P. 1979. Media Logic. Beverly Hills: Sage. Asp, K. 1986. Mäktiga massmedier. Studier i politisk opinionsbildning. Stockholm: Akademilitteratur. Asp, K. 1990. Medierna och valrörelsen. l Gilljam, M. och Holmberg, S. Rött Blått 1988 års riksdagsval. Stockholm: Bonniers. Grönt. En bok om Barnes, S. 1977. Representation in Italy. Chicago: Chicago University Press. Bille, L. 1991. The 1988 Election Campaign in Denmark. Scandinavian Political Studies 14:205--18. Birgersson, B-O, Forsell, H., Odrnark, T. och Örtendahl, C. 1971. Den kommunala .Självstyrelsen Medborgarna informeras. Stockholm: Almqvist Wiksell. Björklund, T. 1991. Election campaigns in Postwar Norway l 945-1989: From Party- Controlled to Media-Driven campaigns. Scandinavian Political Studies l4:279-- 301.

Blumler, J.G. and Semetko, H.A. 1987. Mass Media and Legislative Campaigns In

a Unitary Parliamentary Democracy: The Case of Britain. Legislative Studies Quarterly 12:415--443. Butler, D. 1991. The British General Elections Since 1945. London: Macmillan. Butler, D. and Kavanagh, D. 1984. The British General Election of 1984. London: Macmillan. Butler, D. and Kavanagh, D. 1988. The British General Election of 1987. London: Macmillan. Cain, B., Ferejohn, J.E. and Fiorina, M.P. 1987. The Personal Vote. Constituency Service and Electoral Independence. Cambridge, Mass.: Harvard University Press.

Clarke, P. and Evans, S.H. 1983. Covering Campaigns: Journalism in Congressional Elections. Stanford: Stanford University Press. Cook, T.E. 1987. Show-Horses in House Elections: The Advantages of National Media Visibility. I Vermeer, LP. ed Campaigns in the News. Mass Media and Congressional Elections. New York: Greenwood Press. Cook, T. 1988. Press Secretaries and Media Strategies in the House of Representatives: Deciding Whom to Pursue. American Journal of Political Science 32:1047--l069. Cook, T.E. 1989. Making Laws and Making News. Washington: The Brookings Institution. Dannborg, C. 1992. Riksdagsledamöter och deras framträdanden i lokalpressen. Göte borg: Statsvetenskapliga institutionen seminarieuppsats. Denemark, D. 1991. Electoral lnstability and the Modem Campaign: New Zealand Labour in 1987. Australian Journal of Political Science. Duverger, M. 1957. Political Parties. New York: John Wiley Sons. Eide, M l 984. Etter det vi forstår pâ politisk hold... Politikere Massmedia. Oslo: og Universitetsforlaget. Esaiasson, P. 1987. Riksdagsledamötema och 1985 års valrörelse. Uppsats presenterad vid Statsvetenskapliga förbundets årsmöte i Göteborg. Esaiasson, P. 1990. Svenska valkampanjer 1866-1988. Stockholm: Allmänna Förlaget. Esaiasson, P. 1991. 120 Years of Swedish Election campaigns: A Story of the Rise and Decline of the Political Parties and the Emergence of the Mass Media as Power Brokers. Scandinavian Political Studies 14:26l--78. Esaiasson, P. 1992. Scandinavia. I Butler, D. and Raimey, A. eds Electioneering. Oxford: Oxford University Press. Esaiasson, P. and Holmberg, 1993. Parliamentarians. Members of Parliament and representative democracy in Sweden. bokmanuskript Farrell, D.M. and Wortman, M. 1987. Party Strategies the Electoral Market: Political Marketing in West Germany, Britain and Ireland. European Journal of Political Research 15:297--318. Fenno, R.F. 1978. Home Style. House Members in Ilieir District. Boston: Little Brown. Fenno, R.F. 1989. 77:e Making of a Senator. Dan Quayle. Washington: congressional Quarterly. Fletcher, F.J. 1987. Mass Media and Parliamentary Elections In Canada. Legislative Studies Quarterly 12:341--372.

Gallagher, M. and Sinnot, R. eds 1990. How Ireland Voted. 1989. Galway: Political Studies Association of Ireland Press. Gilljam, M. och Holmberg, S. l 990. Rött Blått Grönt. En bok om 1988 års riksdagsval. Stockholm: Bonniers. Goldenberg, M. and Traugott, M. l 984. Campaigning for Congress. Washington: Congressional Quarterly Press. Harrison, M. 1988. Broadcasting. I Butler, D. and Kavanagh, D. 1988: The British General Election of 1987. London: Macmillan. Harrop, M. 1988. Press. I Butler, D. and Kavanagh, D. 1988. The British General Election of 1987. London: Macmillan. Hernes, G. 1983. Media: Structure, Distortion and Drama. The Nordic Review of Nordic Mass Communication Research. 1983:2. Hess, S. 1991. Live From Capitol Hill. Studies of Congress and the Media. Washington: Brookings. Holmberg, S. och Esaiasson, l 988. De folkvalda. En bok om riksdagsledamöterna och den representativa demokratin i Sverige. Stockholm: Bonniers. Holmberg, S. och Gilljam, M. 1987. Väljare och val i Sverige. Stockholm: Bonniers. Kahn, K.F. 1991. Senate Elections in the News: Examining Campaign Coverage. Legislative Studies Quarterly l6:349--74. Kahn,K.F. and Goldenberg, E.N. l 991. Women Candidates in the News. Public Opinion Quarterly 55:180--99. Katz, R.S. 1980. A Theory of Parties and Electoral Systems. Baltimore: John Hopkins University Press. Kavanagh, D. 1970. Constituency Electioneering in Britain. London: Longmans. Mathes, R. and Rudolph, C. 1991. Who Sets the Agenda Party and Media Influences Shaping the Campaign Agenda in Germany. Political Communication and Persuasion. 8:l83--91. Mazzoleni, G. 1991. Emergence of the Candidate and Political Marketing: Television and Election Campaigns in Italy in the 19805. Political Communication and Persuasion 8:201--12. McNitt, A.D. 1985. congressional Campaign Style In Illinois and Michigan. Legislative Studies Quarterly l0:267--76. Mor-ing, T. 1989. Political Elite Action: Strategy and Outcomes. Helsinki: Commentationes Scientiarum Socialium.

Pierre, and Widfeldt, A. 1992. Swedish Party Organizations Colosses on Clay -- Feet Kommer i Katz. R.S. and Mair, P. eds 77:e Organization of Parties in Western Democracies. London: Sage kommande. Raymond, PB. l 987. Shaping the News: An Analysis of House Candidates Campaign Communications. I Vermeer, J.P. ed Campaigns in the News. Mass Media and Congressional Elections. New York: Greenwood Press.

Semetko, H.A. 1991. Parties, Leaders, and Issues: Images of Britains Changing Party System in Television News Coverage of the 1983 and 1987 General Election Campaigns. Political Communication and Persuasion 8:163--181. Semetko, H.A., Blumler, J.G., Gurevitch, M. and Weaver, D.H. 1991. 77:e Formation of Campaign Agendas. A Comparative Analysis of Party and Media Roles in Recent American and British Elections. Hillsdale, NJ: Lawrence Erlbaum Associates, Publishers.

Stewart lll, C. and Reynolds, M. 1990. Television Markets and U.S. Senate Elections. Legislative Studies Quarterly 152495-6224. Särlvik, B. 1983 Scandinavia. l Bogdanor, V. and Butler, D. eds Democracy and Electians. Cambridge: Cambridge University Press.

Valen, H. and Katz, E. 1964. Political Parties in Norway: A Community Study. Oslo: Universitetsforlaget.

Venner, J.P. 1987. congressional Campaign Coverage In Rural Districts. l Vermeer, J.P. ed Campaigns in the News. Mass Media and Congressional Elections. New York: Greenwood Press.

Författarna

samtliga är anknutna till Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs

universitet

Martin Bennulf, fil lic, är verksam vid institutionens valforskningsprogram.

forskning är inriktad på opinionsbildning i miljöfrågor.

Hans

Esaiasson, docent, är verksam vid institutionens valforskningsprogram. Peter

forskning är inriktad på partiledare, politisk opinionsbildning och

Hans Riksdagen.

Mikael GiIIjam, docent, är verksam vid institutionens valforskningsprogram.

Forskningsinriktning: väljare, val och opinionsbildning.

Per Hedberg, fil kand, är verksam vid institutionens valforskningsprogram.

Forskningsinriktning: massmedier och politisk opinionsbildning.

Sören Holmberg, professor, ledare för institutionens valforskningsprogram. Forskningsinriktning på väljaibeteende och representativ demokrati.

Folke Johansson, fil dr, for medborgarundersökningen i kommun-

ansvarar Forskningen inriktad mot kommunal demokrati och forskningsprogrammet.

massmediemas roll i opinionsbildningen.

Jon Pierre, vik professor. Aktuell forskningsinriktning: partier och partiorganisationer, komparativ industripolitik och lokal industripolitik.

Westerståhl, docent vid Stockholms högskola 1946-52, professor

Jörgen

vid Göteborgs högskolauniversitet 1952-82. Aktuell forskningsinriktning:

kommunal demokrati och massmediemas samhällsbild.

ñl kand, verksam vid institutionens valforsknings-

Lena Wängnerud, är Hennes forskning är inriktad på kvinnorepresentation.

program.

Fiaáiaüåi: 1993 07 2 2 srocxnouun

1993 Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Bankstödsnämnden. [28] Justitiedepartementet Fortsatt reformering av företagsbeskattningen. En ny datalag. [10] Del 2. [29]

EG och våra gnmdlagar.[14] Folk- och bostadsräkningår 1990och i framtiden. [41] Ökat personval.[21] Översyn av tjänsteinkomstbeskatmingen. [44] Handläggningenav vissa säkerhetsfrågor.[26] Kostnadsutjämning mellankommuner. [53] Reaktionmot ungdomsbrott. Del A och B. [35] Beskattningav fastigheter, del I Justitiekanslern.En översynav JK:s arbetsuppgifter Schablonintäkt eller fastighetsskatt[57] [37] m.m. Effektivare ledning i statliga myndigheter. [58] Fri- och rättighetsfrågor. Del A och B. [40] Rättssäkerheten vid beskattningen. [62] Det allmännas skadeståndsansvar. [55]

Polisens rättsliga befogenheter. [60]

Utbildningsdepartementet

Person ochparti Studieri anslutning till - Kursplaner ñr grundskolan.[2] Personvalskommitténs betänkande Ersättning för kvalitet och effektivitet. Ökat personvalSOU 1993:21. [63] Utformning av ett nytt resurstilldelningssystem för grundläggande högskoleutbildning. [3] Utrikesdepartementet Vardhögskolor Stymings- och samarbetsformer i biståndet. [l] kvalitet utveckling huvudmannaskap. [12] Kontrollen över strategiskt känsliga [56] - - exportav varor. krona. [23] Kunskapens

Försvarsdepartementet Jordbruksdepartementet

Lag om totalförsvarsplikt.[36] Livsmedelshygien och småskalig livsmedelsproduktion. Försvarets högskolor. [42] [61

Socialaåtgärder för jordbrukare. [25] Socialdepartementet Åtgärder för att förberedaSveriges jordbruk och Statligt stöd till rehabilitering av tortyrskadade livsmedelsindustri för EG. [33] flyktingar m. fl. [4]

Bensodiazepiner beroendeframkallande psykofarmaka. Arbetsmarknadsdepartementet

- [5] Ny anställningsskyddslag. [32] Socialförsäkringsregister. Politik mot arbetslöshet. [43] Rätten till biståndinom socialtjänsten. [30] Ersättningvid arbetslöshet.[53] Kommunernas roll alkoholområdet och inom

missbrukarvården. [31] Kulturdepartementet

Hälso-och sjukvårdeni framtiden tre modeller. [38] - Löneskillnaderoch lönediskriminering. Ett år medbetalningsansvar. [49] Om kvinnor och män på arbetsmarknaden. [7] Serveringsbestämmelser. [50] Löneskillnader och lönediskriminering. Om kvinnor Överföring av HIV-smitta genom läkemedlet ochmän arbetsmarknaden. Bilagedel.[8] Preconativ.[61] Ägandet av radio och televisioni allmänhetens tjänst.

Kommunikationsdepartementet [17]

Utlänningslagen en partiell översyn. [24] Postlag.[9] - En gräns för filmcensuren. [39] Ökad konkurrens järnvägen. [13] Utvisning grund av brott. [54] Förarprövare. [34]

Näringsdepartementet Finansdepartementet

Svenska regler för internationell omfördelning av olja Nya villkor for ekonomi och politik ekonomi- - vid en oljekris. [15] kommisionens förslag. [16]

Nya villkor ñr ekonomioch politik ekonomi- kommisionens förslag. Bilagor. [16]

Riksbankenoch prisstabiliteten. [20]

Vad är ett statsrådsarbete värt [22]

Statens offentliga utredningar 1993

Kronologisk förteckning

l.Stymings- och samarbetsformeri biståndet.UD 36.Lag om totalförsvarsplikt.Fö. Kursplanerför grtmdskolan.U. 37.Justitiekanslem.En översyn av JK:s arbetsuppgifter 3. Ersättningför kvalitet ocheffektivitet. m.m. Ju. Utformning av ett nytt resurstilldelningssystem för 38.Hälso-och sjukvården framtiden i modeller. S. - - tre grundläggandehögskoleutbildning.U. 39.En gräns för ñlmcensuren. Ku. 4. Statligt stödtill rehabilitering av tortyrskadade 40.Fri- och rättighetsfrágor.Del A och B. Ju. flyktingar m. fl. S. 4l.Folk- ochbostadsräkningår 1990och i framtiden. 5.Bensodiazepiner beroendeframkallande psykofar- Fi. maka. S. 42.Försvaretshögskolor.Fö. 6. Livsmedelshygienoch småskaliglivsmedelsproduk- 43.Politik mot arbetslöshet.A. tion. Jo. 44. Översyn tjänsteinkomstbeskatmingen. Fi. av 7.Löneskillnaderoch lönediskriminering. 45.Trosabryter sig loss. Bytänkandeeller demokratins Om kvinnor och män arbetsmarknaden. Ku. räddning.C. löneskillnader och lönediskriminering.Om kvinnor 46.Vissakyrkofrágor. C. och man på arbetsmarknaden. Bilagedel.Ku. 47.Konsekvenser valmöjligheterinom skola, av Postlag.K. barnomsorg,äldreomsorgochprimärvård. C. 10.En ny datalag.Ju. 48.Kommunalaverksamheter i egen förvaltning och i llåocialförsäkringsregister. S. kommunalaaktiebilag.Enjämförande studie. C. 12.Vårdhögskolor 49.Ett år medbetalningsansvar.S. kvalitet utveckling huvudmannaskap. U. 50.Serveringsbestâmmelser. S. - - 13. Ökad konkurrenspåjärnvägen.K. 51.Naturupplevelser buller kvalitet utan - en att värna. l4.EG och våragrundlagar.Ju. M. 15.Svenskaregler för internationellomfördelning av 52.Ersättningvid arbetslöshet.A. olja vid en oljekris. N. 53.Kosmadsutjärnning mellankommuner.Fi. 16. Nya villkor för ekonomiochpolitik ekonomi- 54.Utvisningpå grund brott. Ku. - av kommissionensförslag. Fi. 55. Det allmännas skadeståndsansvar. Ju. 16.Nya villkor for ekonomioch politik ekonomi- 56.Kontrollenöver export av strategisktkänsliga varor. kommissionensförslag. Bilagor. Fi. UD. 17. Ägandet radio och televisioni allmänhetens 57.Beskattning fastigheter,del av av I tjänst. Ku. Schablonintäkteller fastighetsskattFi. l8.AoceptansToleransDelaktighet.M. 58.Effektivareledningi statligamyndigheter.Fi. 19.Kommunernaoch miljöarbetet.M. 59.Ny marknadsföringslag.C. 20.Riksbankenochprisstabiliteten.Fi. 60.Polisensrättsligabefogenheter.Ju. 2l.Ökat personval.Ju. 61 Överföring av HIV-smitta genom läkemedlet . 22.Vad är ett statsrådsarbete värt Fi. Preconativ.S. 23.Kunskapenskrona. U. 62.Rättssäkerheten vid beskattningen.Fi. 24.Utlämiingslagen en partiell översyn.Ku. 63.Personochparti Studieri anslutningtill - - 25.Socialaåtgärderför jordbrukare. Jo. Personvalskommitténs betänkande 26.Handläggningen vissasâkerhetsfrågor.Ju. av Ökat personvalsou 1993:21. Ju. 27.Mi1jöbalk. Del och l 2. M. 28.Bankstödsnämnden. Fi. 29.Fortsattreformering av företagsbeskattningen. Del Fi. 30.Rättentill biståndinom socialtjänsten.S. 31 Kommunernasroll på alkoholområdetoch inom . missbrukarvården.S. 32.Ny anställningsskyddslag. A. 33. Åtgärder for förberedaSverigesjordbruk och att livsmedelsindustriför EG. Jo. 34.Förarprövare.K. 35.Reaktion mot ungdomsbrott.Del A och B. Ju.

1993 Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Civildepartementet Trosabryter sig loss. Bytänkande eller demokratins räddning.[45] Vissa kyrkofrågor. [46] Konsekvenserav valmöjligheter inom skola, barnomsorg, äldreomsorg och primärvård. [47] Kommunala verksamheter i egen förvaltning och i kommunala aktiebilag. En jämförande studie.[48] Ny marknadsföringslag.[59]

Miljö- och naturresursdepartementet Acceptans Tolerans Delaktighet.[18] Kommunerna och miljöarbetet. [19] Miljöbalk. Del l och 2. [27] Naturupplevelser utan buller en kvalitet att värna. - [51]