Utvidgning och samspel : EU:s östintegration ur historiskt och ekonomiskt perspektiv : förhållandet småstat - stormakt: svenskt identitetsbyte : tre expertrapporter till EU 96-kommittén

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

;cc LOU lv

u

Statens offentliga utredningar mms 1995; 132 P315] Utrikesdepartementet

Utvidgning och samspel

EU:s Östintegration ur historiskt och ekonomiskt perspektiv. Förhållandet småstat stormakt : svenskt identitetsbyte

Tre expertrapporter till EU 96-kommittén Stockholm 1995

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, uppdrag av Regeringskansliets förvaltningskontor.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 90 90

NORSTEDTS TRYCKERI AB ISBN 91-38-20116-X Stockholm 1995 ISSN 0375-250X

Till statsrådet Mats Hellström

Enligt Maastrichtfördraget skall EU-ländema under 1996 sammankalla konferens med en företrädare för medlemsländemas regeringar. Konferensen skall undersöka vilka bestämmelser i fördraget som behöver ändras för att de mål står angivna där skall kunna som uppfyllas. Den här översynen av fördraget skall också äga rum med sikte att EU skall utvidgas med ett antal länder som vill bli medlemmar, främst i Central- och Östeuropa. Regeringen tillsatte den 9 mars 1995 parlamentarisk utredning inför 1996 års en regeringskonferens Dir. 1995:15. Kommittén har antagit namnet EU 96-kommittén.

Ordförande är riksdagsman Björn von Sydow s. Övriga ledamöter är Berit Andnor s,

Birgit Friggebo fp, Siv Holma v, Göran Lennmarker m, Berit Löfstedt s, Helena Nilsson c, Mats Odell kds, Marianne Samuelsson mp, Yvonne Sandberg-Fries s, Sten Tolgfors m. I kommitténs sekretariat ingår departementsrådet Ingrid Larén Marklund huvudsekreterare, docent Gullan Gidlund sekreterare och redaktör Anders Bolling pressekreterare. Kommittén har uppdraget att dels låta göra utredningar viktigare sakfrågor kan om som komma att behandlas vid regeringskonferensen, dels stimulera den offentliga debatten kring regeringskonferensens huvudfrågor och ge företrädare för olika åsiktsriktningar utrymme att argumentera för sina uppfattningar.

Expertuppsatser

Inom ramen för den första huvuduppgiften har EU 96-kommittén givit experter inom främst statsförvaltning, universitet och forskningsinstitut i uppdrag att närmare analysera ett antal viktiga frågor som kan komma att behandlas under regeringskonferensen. En viktig målsättning med expertuppdragen har varit att bygga upp en kompetens i Sverige kring EU:s stora framtidsfrågor inte minst i förhållande till övriga medlemsländer och EU:s institutioner. Därför har det krävts ett ganska brett utredningsfált.

Uppdragen gäller i huvudsak följande frågekomplex: insyn och öppenhet, - EU:s framtida utvidgning såväl konsekvenser som genomförande bl.a. behoven - - av anpassning, relationerna mellan små och stora stater och andra maktrelationer, subsidiaritetsprincipen, - - den demokratiska kontrollen Europaparlamentets och de nationella parlamentens roller, maktbalansen mellan institutionerna och effektiviteten i beslutsfattandet, instrument för legitimitet folkomröstningar och möjligheten att säga EU:s fördrag, - upp - EU-medborgarskap och mänskliga rättigheter, miljöpolitik, - -jämställdhet,

regionalpolitik, sysselsättningspolitik, gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, rättsliga och inrikes frågor. - Sammanlagt kommer runt tjugo expertuppsatser att presenteras den närmaste tiden. Föreliggande skrift innehåller tre uppsatser, som alla har anknytning till en framtida utvidgning EU. Den första ett historiskt perspektiv en utvidgning med öst- och av ger centraleuropeiska länder och är skriven filosofie doktor Mikael af Malmborg, historiska av institutionen vid Lunds universitet. Den andra, skriven professor Åke E Andersson vid av Institutet för framtidsstudier i Stockholm, behandlar de ekonomiska aspekterna av en östintegration. I den tredje uppsatsen, slutligen, avhandlar docent Bengt Sundelius, Statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet, relationen mellan små och stora stater i EU och Sveriges förändrade roll. Författarna svarar själva för innehållet i

uppsatserna. Följande skrifter med expertuppsatser har också givits ut: SOU 1995: 123, Subsidiaritetsprincipen i EU Magnus Jemeck. - SOU 1995:131, Enklare och effektivare. Om EU:s komplexitet och maktbalanser Janerik - Gidlund, Göran Lysén.

Andra skrifter

Vid sidan expertuppsatsema kommittén ut serie småskrifter, som i mer allmän av ger en form presenterar olika problemområden inför regeringskonferensen och sammanfattar seminarier och hearingar kommittén arrangerat. Dessa skrifter är gratis och distribueras som bl.a. till landets alla bibliotek. Hittills december 1995 har åtta skrifter getts ut. De tredje pelare, unionens framtida utvidgning och EUbehandlar ämnen som EU:s andra och institutionemas rapporter inför regeringskonferensen. Några skrifter sammanfattar seminarier och hearingar som kommittén arrangerat.

Stockholm i december 1995

Björn von Sydow Ordförande i EU 96-kommittén

Abstract:

Historical the Eastern Enlargement of the EU

Perspective on

Since the beginning of the European Integration after World War II, waves of federalist optimism have regularly appeared, from the launching of the Marshall Plan in 1947 to the Maastricht Treaty in 1993. They have consistently been followed by nationalist set-backs, not least since the ECEU has been enlarged with countries that place high value on their national sovereignty, such the UK, Denmark and most recently Austria, Finland and as Sweden. The national dimension has to be the most enduring focus of identification proven in Western Europe, and in East and Central Europe after the collapse of even more so Communism. of significant, deeply-rooted contrasts between Western and Eastern There are a number While Western Europe commercialised and industrialised, East and Central Europe. was remained largely agrarian, the only important exception being Bohemia-Moravia. Europe before the rise of Communism, the thus characterised by economic Long area was backwardness vis-â-vis Western Europe. Furthermore, the nation-building began late in East and Central Europe. was process only with the collapse of the Habsburg, German, Russian and Ottoman Empires after World that independent nations created. The first of independence proved War were years turbulent. There minority problems, and most states experienced great were numerous new difficulty in finding balanced identity. In the where democracy was attempted, such a cases authoritarian rule, and the small East and Central European states efforts were followed by the first to fall victim to World War II. were At the end of World War 14 million Germans expelled from East and Central some were Europe. Living in the FRG, these people form groups that accentuate Germanys pressure Drang nach Osten after 1989. Within future enlarged EU, German dominance in East new a and Central Europe an evident possibility. Attempts regional co-operation within Central Europe have been hampered by a at troubled historical experience, rivalry the participating states, and by the ambiguous among relation toward the Germans. Instead, all East and Central European countries give top

priority to EU and Nato membership. inclusion of the East and Central European countries, the future European Union With the be diverse than the present Considering widespread scepticism toward will clearly more one. and political union in certain parts of Western Europe, and strong national economic identification the former East bloc countries, multi—track Europe seems the among a inevitable result for the future. This is, after all, nothing new. Developmens since 1945 have

consistently proceeded at different paces.

Historiska

perspektiv på

EU:s

Östutvidgning

Mikael

af Malmborg

Inledning

Både i den allmänna och i den akademiska debatten har under de senaste åren förekommit

upprepade förebådanden om nationalstatens död. Detta är inget tvärtom någonting nytt, utan som återkommit med jämna mellanrum under hela efterkrigstiden, men dessa djärva prognoser har också snart följts av perioder återhållsam analys. av mer Med Marshallplanen fick federalistisk Europarörelse väldig en en kraft, och stora förhoppningar omgav också Europarådets tillkomst 1949. Dessa grusades emellertid inte bara av brittemas och skandinavernas stora tillfredsställelse med nationella lösningar, utan också av majoritetsopinioner i de kontinentala allt föredrog staterna som trots den beprövade nationella gemenskapen framför en oprövad europeisk sammanslutning. En ny våg av federalistisk optimism kol- och stålgemenskapens omgav tillkomst 1951, och planer drogs upp for en politisk gemenskap och försvarsgemenskap inom en den trängre kretsen av sex stater. Allt föll emellertid till marken när det initiativtagande landet, Frankrike, också fällde Europaarmén i augusti 1954. Med Romfördragen 1957 följde en ny våg av förutsägelser i såväl den populära den som vetenskapliga debatten om en nära förestående europeisk federation. Även denna gång slog pendeln tillbaka och en övertygelse om nationalstatens fortsatta betydelse bredde sig, inte ut minst till följd av de Gaulles agerande under 60-talet. Nästa våg av federalistiska förhoppningar kom när de Gaulle drog sig tillbaka 1969 och vägen för somliga återigen tycktes öppen för såväl ekonomisk som politisk union. Mycket litet kom ut av den tidiga 70-talets debatt. Det istället åstadkom utvidgning man var en av EG med tre nya länder som högt värderade den nationella suveräniteten: Storbritannien, Irland och Danmark. Under Jacques Delors dynamiska 80-tal vann federalismen återigen terräng och många debattörer var kvicka att, som ett slags naturlig fortsättning den inre marknaden, planera för ett politiskt samgående. Maastrichtfördragets ambitiösa programförklaringar visade sig emellertid ligga på, och i det danska fallet bortom, gränsen för vad politikerna kunde åstadkomma med bibehållen folklig legitimitet.

unionen står i begrepp in lång rad medlemmar från Öst- När nu Europeiska att ta en nya och Centraleuropa, är det sin plats att jämföra den historiska utvecklingen i Västeuropa med den i de nytillträdande länderna. Det finns betydande skillnader i förhållandet mellan övemationell nivå, och föreliggande syftar till att jämföra väst och statnation och en uppsats öst med avseende nationsbyggnadsprocessen och kontraster i den ekonomiska utvecklingen. Vidare skall någon uppmärksamhet ägnas hur EU kan komma att förändras, vilka problem och karaktärsdrag tillförs unionen vid en östutvidgning. nya som

Är nationalismen ett passerat stadium

Modemiseringsteorier i såväl liberal marxistisk tappning har starkt betonat som nationalstaten ett fenomen uppstod med industrialiseringen under 1800-talet. Enligt som som detta synsätt är nationalismen och nationalstaten starkt tidsbundna fenomen. De är resultaten unik historisk är begränsad i tiden till den moderna, industriella epoken. av en process som Nationalstaten förvisso möjlighet i det agrara samhället, men en nödvändighet först i var en det industriella. Funktionellt sett har nationalstaten varit det medium utan vilket det kapitalistiska systemet inte hade kunnat utvecklats. Världsmarknaden existerar bara i kraft av olika agerande politiskt definierade enheter. Utan nationalism inga medborgare i de moderna statema. Utan välintegrerade medborgare ingen produktion och efterfrågan, kort sagt ingen marknad. Nationalismen uppfanns, enligt detta synsätt, av 1800-talets politiska eliter för att tjäna

vissa bestämda politiska syften.1

Följaktligen borde nationalismen tyna bort i takt med att vi lämnar den industriellamoderna epoken. Det postmodema samhället skulle därmed också bli postnationellt. Är det så att den internationella ordning som dominerat i Europa under sekler är under upplösning Kommer nationalstatema att gradvis ersättas olika former av regioner å ena av sidan och successivt övemationell europeisk union å den andra en mer Det finns åtskilligt invända mot förenklad teori sambanden mellan ekonomins att en om utveckling och nationalism. För det första kan peka att det fanns tydliga nationella man band mellan människor långt före industrialismens epok. För det andra tyder inte utvecklingen efter 1945 att de nationella gemenskapema skulle vara passé. Förutsägelsema den nationella identitetens borttynande i den om postindustriellapostmodema epoken har, än så länge, inte besannats. Nationalstaten fortsätter utgöra den mest beständiga politiska enheten i det europeiska samhället, i att synnerhet i de fall där och nation sedan gammalt i stort sett sammanfaller, dvs i stat nationalstater i ordets egentliga bemärkelse. Den demokratiska Europafederalismen i grunden ett motprojekt till fascismens och var nazismens enhetsverk. Den föddes och fick näring extremt negativa erfarenheter av ur av nationella lösningar. Nationalismen så komprometterad efter andra världskriget att det var

’ Ett verk med sådantfunktionalistisktsynsätt nationalismenär Gellner Nations and Nationalism, par ett Oxford 1983 och Hobsbawm E Nations and Nationalismsince 1780:Programme, Myth, Reality, Cambridge 1990,1994.

var problematiskt för alla, oavsett partifårg, att öppet diskutera och erkänna den nationella sammanhållningens förtjänster. I realitetema var det naturligtvis annorlunda. Det är rimligt att hävda att överlag i Västeuropa har nationalstatens förmåga till effektiv organisation och folklig legitimitet, i civiliserat samarbete med grannarna, varit en grundförutsättning för efterkrigstidens rekordartade ekonomiska utveckling. I vissa fall har förhållandet mellan stat och nation varit relativt oproblematiskt, i andra fall har det däremot varit konfliktfyllt. I dessa senare har den europeiska integrationen spelat en avgörande roll.

Integrationen som ett led i nationalstatens utveckling

Det har funnits grundläggande drivkrafter bakom den europeiska integrationen För det

tre första behovet av säkerhet, först att skapa garantier mot förnyad tysk aggression, sedan mot hotet från Sovjetunionen. För det andra ekonomins utveckling. Till en början handlade det om att avhjälpa misären efter kriget, därefter om att rationalisera produktionen och bemöta ständigt hårdnande internationell konkurrens. Det tredje drivkraften var viljan att återge en den europeiska civilisationen dess värdighet. Denna vilja har tagit sig uttryck i ett övergripande federalistiskt credo hos vissa inflytelserika grupper inom kontinentalstatema, men har också i vissa fall handlat om att återskapa nationella identiteter. Den europeiska integrationens roll i den nationella utvecklingen är mycket olika från fall till fall. I ett land som Sverige, med en lång, kontinuerlig samhörighet mellan stat, nation och religion och med genuint positiv erfarenhet av nationell suveränitet, finns det många som upplever ett tydligt motsatsförhållande mellan nationell identitet och europeisk integration. Så är inte fallet i yngre nationalstater som Tyskland och Italien med en turbulent och traumatisk nationell utveckling. Det är i dessa fall viktigt att hålla i minnet den mycket speciella situation rådde under de första åren efter det andra världskriget. Fortfarande som under det senaste decenniet har den europeiska politiken dominerats av personer som fick

sina grundläggande erfarenheter under denna epok, det gäller både Europaentusiaster

som Helmut Kohl och François Mitterand och negativister som Margaret Thatcher. De uthungrade, vilsna människor som arkivbildema från de tyska ockupationszonema går i demonstrationståg med plakat där det står Wir wollen Europa var inte bara jakt efter en ny internationell ordning, utan i lika hög grad flykt bort från en totalt omöjlig nationell identitet. Den europeiska gemenskapensunionens betydelse låg i de tyska och italienska fallen inte i att den avskaffade nationalstaten utan i att den möjliggjorde dessa båda länders återkomst som suveräna stater. En självständig tysk makt var endast acceptabel för grannarna inom ramen för gemensamma europeiska institutioner. Det är först inom ramen för den europeiska integrationen efter 1945 som tyskarna och italienarna har funnit en form för en balanserad, demokratisk och icke aggressiv nationell

2 Loth W, Introduction, i LipgensW, Loth W eds, Documents on the History of European Integration. Volume IV: Transnational Organizations of Political Panies and PressureGroups in the Strugglefor European Union, 1945-1950,BerlinNew York 1990, s

identitet. I denna utveckling har inte funnits något motsatsförhållande mellan nation och europeisk integration, utan det ena har förutsatt det andra. De båda tyska staternas återförening 1990 var en seger för nationalstatstanken, men av allt att döma förblir den europeiska dimensionen en integrerad del av den tyska nationella identiteten. Även i Frankrikes efterkrigshistoria har den europeiska integrationen varit ett centralt element, men ett betydligt mer kontroversiellt sådant än i Tyskland och Italien. Frankrike är med sin långa nationalstatstradition vissa sätt likt Danmark och Sverige än sina mer partner bland EUs grundare. Den stora skillnaden i dagens läge är dock att medan nordborna tvingats skruva ner ambitionerna med sitt länge omhuldade nordiska enhetsprojekt, har fransmännen från allra första början varit med och format det europeiska till sin avbild egen och kan kontinuerligt fortsätta att göra så. Resultatet av ett halvsekels europeiska integrationssträvanden kan sägas vara en konsolidering av nationalstatssystemet, dels genom att vissa stater tack integrationen vare funnit en mer balanserad identitet, dels genom att samspelet mellan staterna fungerar bättre

än tidigare

Djupa historiska kontraster mellan öst och väst

Kommunismens kollaps innebar en drastisk vändning i Öst- och Centraleuropas historia. Oavsett vilken sida muren man befann sig på präglades de första reaktionema efter 1989 av en tämligen oreflekterad optimism om den framtida utvecklingen. Den förhärskande uppfattningen var att när länderna väl kastat av sig det planekonomiska oket skulle de integreras i det demokratiska och kapitalistiska Europa och komma ikapp sina mer välmående grannar i väst. Vägen tänktes stå öppen för de öst- och centraleuropeiska länderna att återvända till en mer normal samhällsordning. Vi är alla välbekanta med den omsvängning i framtidsutsikterna som följt sedan dess, och det skulle vara ett djupt ahistoriskt betraktelsesätt om man med begreppet normal i så fall åsyftade något slags tänkt, genomsnittligt västeuropeiskt samhälle. Kommunismen utgör i samtliga ansökarländer en parentes fyrtio-femtio år, men blickar man längre tillbaka finns det i såväl det sociala och ekonomiska som det politiska livet andra traditioner än dem man finner i Västeuropa. Om man anlägger ett längre tidsperspektiv förhållandet mellan västra och östra Europa framträder en rad varaktiga kontraster i såväl ekonomisk och demografrsk, politisk och som kulturell utveckling. I mycket grova drag kan dessa kontraster sammanfattas som en spridning från väster mot öster av nya företeelser, må det idéströmningar vara som upplysningen eller ekonomiska utvecklingsfenomen som industrialismen. Sedan sekler finns

3En forskare som bestämtframhäver att integrationen är ett led i nationalstatens konsolideringoch inte i dess upplösning är den brittiske ekonomhistorikem Alan S Milward, se: The Reconstructionof WesternEurope I945-51, London 1984; The European Rescue of the Nation-State, London 1992; och MilwardLynchRomero/Ranieri/Sorensen, The Frontier of National Sovereignty. History and Theory I 945- 1992,London1993.

en kontrast mellan ett i ökande grad kommersialiserat och industrialiserat Västeuropa och ett övervägande agrart Östeuropa. Denna skala har sin motsvarighet i nationsbyggnadsprocessen, där Västeuropa var platsen för framväxten av de första nationalstatema, medan Central- och Östeuropa uppdelats i självständiga stater först under det senaste seklet. Betraktar man etnicitetens inflytande på politiken kan man urskönja ett mönster från väst till öst, som går som tidszoner över kontinenten.4 I den första, atlantiska fanns redan i tidig modem tid starka dynastiska zonen stater. De politiska enheterna med Lissabon, Madrid, Paris och London som centra överensstämde jämförelsevis väl med de kulturella-språkliga gränserna. När nationalismens epok kom med krav kulturell homogenitet inom en politisk enhet, behövdes relativt begränsade gränsrevisioner. Snarare än att uppfinna nya kulturer basis av lokala etnograñska drag blev uppgiften att väcka det nationella medvetandet inom etablerade statsbildningar. Europas gamla tyskromerska riket. Dess två andra zon omfattar i huvudsak det huvudkulturer, den tyska och den italienska, hade en lång historia av blomstrande högkultur, upprätthållen av en bred bildad klass. Dessa redan existerande högkulturer lämpade sig väl som grund för en modern nationell kultur och nationalismens uppgift blev här att förse högkulturen med ett politiskt tak. För detta krävdes ett antal fältslag och mycken diplomatisk aktivitet, men inga andra genomgripande åtgärder. När de nationella staterna väl var plats, blev emellertid utvecklingen desto mer dramatisk. Det var här som nationalismen först urartade i totalitära rörelser, i fascism och nazism. I den tredje tidszonen var förutsättningarna sämre. Här fanns varken några väldefinerade och anrika högkulturer eller några politiska skal som kunde upprätthålla dem. Det som fanns var gamla icke-nationella imperier och ett myller av folkliga kulturer, kulturella och språkliga kontraster som understödde såväl social skiktning som territoriell splittring. Här måste både den nationella kulturen och staten skapas från grunden. Nationsbyggnadsprocessen startade senare och hade dessutom en mer omvälvande uppgift. I den fjärde zonen löpte utvecklingen i samma bana som i den tredje fram till efter första världskriget. Till skillnad från de tyska, habsburgska och ottomanska imperiema återupprättades emellertid det ryska imperiet, om än med ny, allomfattande ideologi och kom att bestå i ytterligare sjuttio år. I Öst- och Centraleuropa finns således en mångkulturell bakgrund som skiljer regionen från de gamla nationalstatema i Väst- och Nordeuropa. I synnerhet Habsburgska imperiet är av intresse i samband med EUs östutvidgning, eftersom det omfattade flera av de länder som närmast står tur att inträda i unionen.

Det habsburgska imperiet

Det habsburgska imperiet hade sitt ursprung i unionen mellan arvländema och kungarikena Böhmen, Ungern och Kroatien 1526. Det österrikiska imperiet proklamerades visserligen

Gellner E, Encounters with Nationalism, Blackwell:Oxford UKCambridgeUSA 1994, 29-31. s

formellt först 1804, som ett svar Frankrikes militära och politiska framryckning i Centraleuropa, men vid den tidpunkten hade det redan en närmare fyra sekler lång historia som social och politisk sammanslutning. Det är en historiens paradox att det habsburgska imperiets officiella födelseår inte utgör startpunkten en era av ledarskap i Centraleuropa utan snarare inledningen till imperiets upplösning. Imperiet kom att bestå i ytterligare drygt ett sekel, tills det kollapsade 1918 och följdes fem självständiga stater: Österrike, Ungern, av Tjeckoslovakien, Polen, samt Serbernas, Kroatemas och Slovenernas Kungarike, 1929 som bytte namn till Jugoslavien. Kejsardömet rymde tolv nationella grupper procent av totala befolkningen l9l: tyskar 23,9%, ungrare 20,2, tjecker l2,6, polacker 10,0, ruthener 7,9, rumäner 6,4. slovaker ca 3,8, kroater 5.3. serber 3,8, slovener 2,6, italienare 2,0 och muslimer i Bosnien-Hercegovina ca 1,2. Till dessa grupper korn judarna, dock i som befolkningsstatistiken inte räknades som nationell utan som religiös grupp. 1910 utgjorde de

ca 4% av imperiets totala befolkning-S

De geografiska och politiska förutsättningarna för Habsburgmonarkin var inte gynnsamma för uppbyggnaden av ett imperium. Trots att imperiet varade under så lång tid lyckades monarkin inte helt integrera sina länder och det behöll sin ursprungliga karaktär av medeltida, feodala stater samlade under en krona. Till skillnad från vad som var fallet i det ryska tsardömet, där det också fanns en betydande nationell splittring men där den ryska nationen trots allt intog en dominerande ställning, ingen nation stark att ta ledningen var nog och hålla ihop staten. Från 1800-talets början kom därför patriotismen i allt högre grad att förskjutas från imperiet i dess helhet till de enskilda staterna och folken. Habsburgmonarkin blev allt mer beroende av att finna en kompromiss mellan de ingående folken. Ett försök till generell en lösning 1848-1849 misslyckades och centralmakten i Wien tog sin tillflykt till förstärkt absolutism och i en söndra och härska-politik. Detta i längden ohållbar strategi. var en Den uppgörelse mellan Österrike och Ungern 1867, den k Ausgleich, s som formellt såg ut som en uppsplittring, blev i praktiken en förstärkt dubbel centralism. l den västra halvan reformerades dock denna stegvis genom ett antal federalistiska lösningar, t ex den nationella kompromissen mellan Mähren och Bukovina 1905 och 1909. Tillkomsten av dubbelmonarkin fick omfattande konsekvenser för hela säkerhetsbalansen i Europa. Wienkongressens säkerhetssystem byggde en balans mellan Habsburgrnonarkin och Frankrike, Ryssland och Preussen med den tyska konfederationen. 1866 led Habsburg ett nederlag mot Preussen i slaget vid Königgrätz, vilket inte bara begränsade den habsburgska maktsfären till Balkan, utan också ledde till spänningar med Ryssland och till den ödesdigra alliansen med det tyska kejsardömet. De två stora händelserna 1866-1867 hängde ihop. Pakten mellan Habsburgmonarkins två dominerande nationer, tyskar och ungrare, mot de dominerade, framför allt slaver, samt Habsburgs tilltagande orientering till det tyska imperiet och från de slaviska beskyddarmaktema Ryssland och Serbien, ledde båda till alienation för de slaviska folken

5KannR A, A History ofthe HabsburgEmpire.1526-1918,LosAngelesandBerkeley:Universityof California Press1977, 606-607. s

inom Habsburgimperiet. Följden blev ett antal centrifugala krafter: Serbien fick ökad attraktionskraft för sydslavema inom Habsburg. Monarkin startade ett krig för att häva denna centrifugalkraft men var mycket dåligt förberett. Det habsburgska imperiets etnotenitoriella karta var dömd att bli konfliktskapande i en era nationalism. Ungrama utgjorde aldrig majoritet i det Ungern som existerade inom av en imperiet och efter 1867 inom dubbelmonarkin ungramas andel av Ungerns totala befolkning 1880 41,2% och 1910 48,1%. Övriga befolkningen utgjordes tyskar l2,5%, var av slovaker 11,9, rumäner l5,4, ruthener, kroater och serber. Ändå hade ungrama en helt

dominerande ställning i styrelsen av monarkin. Detsamma gällde for tyskarna i Östenike, den västra halvan av dubbelmonarkin. 1880 utgjorde tyskarna 36,8 Österrikes totala befolkning medan resten var procent av tjeckerslovaker 23,8%, polacker 14,9, ruthener, serbokroater och rumäner. I efterdyningama till 1848 års revolution genomfördes en rad juridiska och institutionella reformer tullunionen mellan Österrike och Ungern 1850 var en viktig del. varav Handelspreferenser hade visserligen funnits mellan de båda rikshalvoma sedan lång tid tillbaka, först släpptes handeln helt fri, till en början framför allt till nytta for den men nu ungerska till det industrialiserade Österrike och kapitalexport agrarexporten senare genom från Österrike till Ungerns gryende industrisektor. Tvärtemot vad som ofta hävdats i mer klichébetonade uppfattningar centrum-periferirelationer och i nationalistiskt färgade om tolkningar det multinationella imperiet, visar en närmare undersökning av av dubbelmonarkins ekonomi att det den perifera staten Ungern som drog störst ekonomisk var tullunionen. För centralmakten Österrike tullunionen däremot mindre nytta av var av

ekonomisk betydelse

Sammanfattningsvis kan det värt att notera hur tolkningen av Habsburgimperiet vara skiftar åren. Med några decenniers distans blir bilden onekligen en annan än den var genom under tiden efter sammanbrottet. I synnerhet efter de senaste årens omvälvningar har den ständiga debatten bland historiker Habsburgimperiets förtjänster och avigsidor tagit en om vändning. Från att länge ha betraktats som en anakronism i nationalstatemas och ny demokratins tidsålder har Habsburgmonarkin istället i dagens fragmenterade Centraleuropa framhållits modell för övemationell organisation, från vilken positiva lärdomar kan som en dras. Även det är svårt att förneka behovet av någon form av överstatlig organisation for om Centraleuropas många och små stater, är och förblir det emellertid en illusion att tro att unga kejsardömet eller monarkin skulle utgöra någon modell för framtiden. Däremot kan det vara värt att beakta ett antal goda egenskaper hos imperiet. Inte minst dess egenskap av marknad, och därmed dess betydelse for ekonomisk tillväxt, förtjänar att lyftas gemensam fram, och åtminstone under vissa tider var Habsburg faktiskt en fungerande mångkulturell

statsbildning.7

6 Komlos TheHabsburg Monarchy CustomsUnion. Economic Developmentin Austria-Hungaryin the as a NineteenthCentury, Princeton:Princeton UniversityPress 1983, 214-220. s 7 Förutom nämnda verk Komlos finns en uppskattande värdering av Habsburgimperiet i ovan av ekonomiskhistoriska verk som Good D, The EconomicRise of the HabsburgEmpire, 1750-1914, Berkeley: University of California Press 1984; ett flertal artiklar i idem ed, Economic Transformation in East and

I synnerhet om man jämför med alla de förödande svårigheter följde under som mellankrigstiden, i imperieupplösningens spår, är det uppenbart att de gamla multinationella statsbildningama hade sina goda sidor.

Nationell uppsplittring och kriser under mellankrigstiden

Vid första världskrigets slut kollapsade fyra imperier: det ryska, det tyska, det österrikiskungerska och det ottomanska. Upplösningen av dessa multietniska statsbildningama kom inifrån, men nationalismen fick extern legitimitet den amerikanske presidenten genom Woodrow Wilsons programmatiska stöd till nationernas självbestämmanderätt i sina fjorton punkter i januari 1918. Västmaktemas politik hade klara idealistiska drag, men det fanns också en uppenbart maktpolitisk aspekt eftersom nationalitetsprincipen i praktiken i första hand splittrade förlorarmakterna. Uppsplittringen fick ytterligare kraft av att Ryssland under Lenins ledning de första åren efter revolutionen erkände randstatemas rätt till självbestämmande. De tyska och österrikiska imperiema löstes upp och samtidigt förbjöds i fredema i Versailles och St Germain Österrikes Anschluss till Tyskland. Det Frankrike med var som Storbritanniens och USAs stöd insisterade att pennanent Österrike från separera Tyskland; en söndra och härska-politik som skulle garantera västmaktema och i synnerhet Frankrike överhanden över det tyskdorninerade Centraleuropa. Istället för stabil och säker en maktbalans blev emellertid resultatet snart en revisionism mot Parisfredemas ordning som blev ett hot mot hela Europas säkerhet. l flertalet nybildade stater, från Estland i norr till Jugoslavien i söder, etablerades till en början demokratiska styrelser, men de unga demokratiema var instabila och plågades av såväl ekonomiska svårigheter som etniska konflikter. Auktoritära regimer tog snart över; i Litauen och Polen redan 1926, i Estland och Lettland 1934. Tjeckoslovakien behöll däremot en demokratisk styrelse, trots att landet stundtals var nära att slitas sönder av nationalitetsmotsättningarna. Som konstaterats hade den ungerska hegemonin i dubbelmonarkins östra halva inneburit ett förtryck av framför allt den slaviska delen befolkningen. Den etnotenitoriella av fördelningen vändes helt huvudet till följd av första världskriget. På grund Ungerns av deltagande den förlorande sidan fick brutal behandling i freden i Trianon ungrama en 1920. Från att ha haft ett rike större än nationen blev istället den ungerska som var nu staten stympad, och betydande delar av den ungerska befolkningen hamnade i de angränsande staterna Tjeckoslovakien, Jugoslavien och Rumänien.

CentralEurope.Legaciesfrom the Pastand Policiesfør the Future,LondonochNew York: Routledge1994; samt RudolphR, BankingandIndustrializaliøn in Austria-Hungary:theRoleof Banks the in Industrialization of the CzechCrownlandxI873-I914, London:CambridgeUniversityPress1976.Ett arbete som drar stora politiskaväxlar imperietsgodaekonomiskasidor är Sked A, The Decline and Fall of the HabsimrgEmpire 1815-1918,LondonochNew York: Longman1989.Ett verk svenska som uppmärksammar imperiemai en positiv anda är EngmanM, När imperier faller. Studier kring riksuppläsningaroch stater, Atlantis: nya Stockholm1994.

De gränser drogs efter första världskriget har i stort sett förblivit giltiga och, föga som upp förvånande, givit upphov till ständiga protester. Ungrama kände under mellankrigstiden starka skäl sälla sig till dem krävde revision av Parisfredema. Den ungerska att som en irredentan grundorsaken till att Ungern slöt upp Tysklands sida i andra världskriget. var Gränserna bekräftades 1945 och under kommunisttiden undertrycktes här, liksom i så många

andra fall, den etno-nationella tvisteämnena. Inte ens det sovjetiska förtrycket kunde dock helt den ungerska frågan och att Trianonfreden inte är ett glömt kapitel i ungersk avstyra politik har ånyo blivit uppenbart efter omvälvningama 1989-1990. resultatet fredema efter första världskriget att Österrike Liksom för Ungern blev av stympades från ha varit stat dominerad tysk minoritet till att bli en liten, rent tysk att en av en med omfattande minoriteter i angränsande länder, i Italien Sydtyrolen och stat Tjeckoslovakien Sudetlandet. Den tjeckoslovakiska stat som bildades 1918 rymde tjecker, tyskar, slovaker, polacker samt liten grupp rutener i landets östligaste del, ungrare, en Rutenien Karpato-Ukraina. Redan från början hindrade nationalitetskonfliktema framväxten någon samlad statsidentitet. Hitler var inte sen att utnyttja denna splittring och av kräva sudettyskarna skulle heim ins Reich, han bortsåg från faktum att dessa tyskar att men aldrig varit hemma i staten Tyskland. De hade tillhört det habsburgska riket sedan 1526 och

hade sedan i tjugo tjeckoslovakiskt medborgarskap. Även Polen, återuppstod 1918 efter att ha varit uppdelat mellan storrnaktema sedan som 1795, blev mycket heterogen stat. Efter territoriella erövringar i väster, söder och öster en 1919-1923 kom tredjedel Polens befolkning att bestå av etniska minoriteter; tyskar, en av vitryssar, ukrainare, litauer och judar. Breda i den republiken Österrike såg den statslösningen som en grupper nya nya ofullbordad lösning. Samtliga politiska partigrupper de f d Grossdeutschen och tre austronazistema, de kristna sociala och socialdemokraterna hade till en början anslutning till Tyskland sitt Det först i och med nazisternas maktövertagande i program. var Tyskland 1933 socialdemokraterna och de kristna sociala övergav denna hållning och som gjorde sig till talesmän för Österrikes suveränitet och oberoende. I den nybildade österrikiska republiken myntades begreppet Lebensunfähigkeit livsoduglighet, och propagerades flertalet politiska krafter i landet. Denna slogan hade av såväl psykologisk-nationalistisk ekonomisk sida. På det psykologiska planet blev en som en den del argumentationen för anslutningen till Tyskland. I det ekonomiska perspektivet en av handlade det följderna uppsplittringen den tidigare gemensamma marknaden inom om av av dubbelmonarkin. Även flera de övriga arvtagarstatema hade en mer optimistisk om av grundinställning till den ekonomiska konsekvenserna sitt nyvunna nationella oberoende, av de alla de facto små utrikeshandelsberoende stater. Från att ha ingått som integrerade var delar i det i hög grad ekonomiskt självförsörjande imperiet måste de nu hitta ersättningsmarknader. De direkta ekonomiska konsekvenserna av dubbelmonarkins kort sammanfattas akut livsmedelsbrist i Österrike och brist splittring kan som industriprodukter i de övriga 41 procent Österrikes export hade gått till arvtagarstatema. av

den ungerska halvan av imperiet och det hade i huvudsak varit fråga utbyte ungerska om av livsmedel mot österrikiska industriprodukteng Lebensurifähigkeit är onekligen term har fått förnyad relevans efter en som omvälvningarna 1989-1990, och utvecklingen under mellankrigstiden är i långa stycken ett avskräckande exempel. Det framstår som helt avgörande att uppsplittringen den politiska av kartan i Öst- och Centraleuropa redan är faktum, inte åtföljs som ett av en varaktig ekonomisk fragmentisering utan att de många små staterna integreras i den europeiska marknaden. Alla arvtagarstaterna i Centraleuropa reagerade likartat sätt efter 1918: de försökte reducera sin handel med grannländerna genom höga skyddstullar. Var och försökte stärka en sin egen produktion och export och begränsa importen: med andra ord sälja så mycket att som möjligt och köpa så lite som möjligt. Behovet av kompensation för denna gigantiska ekonomiska disintegration medförde för republiken Österrikes del handelsorientering bort en från Donaubäckenet och i riktning mot Tyskland. Vid mitten av trettiotalet gick hälften av Österrikes Utrikeshandel mot norr och mot väst. Detta ökande kommersiella samröre skulle snart tjäna argument för Anschluss.9 Betraktat i vidare perspektiv uppstod som detta sätt redan under mellankrigstiden antydningar till en ekonomisk öst-västklyvning kontinenten. av På det hela taget ändrades dock den ekonomiska geografin inte lika plötsligt den som politiska. Tidigare inrikes handelsströmmar blev nu utrikeshandel, de traditionella men handelsmönstren bestod trots aktiva försök från regeringarna att omdirigera handeln. Däremot orsakade den protektionistiska politiken en kraftig nedgång i handelns totala volym, vilket förvärrade krisen. 10

Den nationella uppsplittringen skapade minst lika många nya minoritetsproblem den som löste, för ingen av de nybildade staterna överensstämde helt med den etniska kartan. På många håll noterades behovet av något slags ersättning för imperiernas sammanhållande makt. Nationernas förbund var inte förmöget att hålla samman alla de nybildade staterna och en rad planer för mindre, regionala sammanslutningar såg dagens ljus. En av de mer välkända utarbetades av den österrikiske greven Richard Coudenhove-Kalergi. Coudenhove-Kalergi hade ingen offentlig position lyckades med ett brinnande men engagemang och oförtröttligt arbete vinna en del statsmän och ett visst folkligt stöd för sin idé om ett Paneuropa. Den österrikiska regeringen stödde också inofficiellt hans verksamhet, Han lanserade sina idéer i boken Paneumpa första uppl 1923 och i en tidskrift med samma namn. Paneuroparörelsen fick förgreningar i de flesta europeiska länder och dess omfattning visar att det fanns en utbredd saknad efter den sammanhållning imperiet som representerat, trots alla sina brister. Coudenhove-Kalergis ambition var att återge det härjade Europa dess centrala plats i världspolitiken och att skapa renässans för den europeiska kulturen. Han en

X Kamer From empire to republic: Economic problemsin a period of Collapse,reorientation.and recontruction.i KomlosJ ed. EconomicDevelopment the in HabsburgMmmrc1 and the SuccessorStates. NewYork: ColombiaUniversityPress1990, 251269. s 9Kamer1990, 257-258. s m Nautz Between political disintegrationand economicreintegration.Austrian trade relationswith the successor states afterWorld War 1; i Gooded 1994.

menade att politisk enhet var en nödvändighet förutsättning för bestående fred och för att förhindra en total amerikansk-rysk dominans världspolitiken. av Han ville omorganisera Nationemas förbund i fem regioner: Paneuropa med kolonier, Panamerika exkl Kanada, Ostasien Japan och Kina, rysk förbundsstat en samt Storbritannien med sitt samvälde. Lägg märke till att Paneuropa alltså varken inkluderade Storbritannien eller Ryssland. Det förra i ögon stormakt i sig, bundet var grevens en av samväldet och sin atlantiska läggning, det senare hade tidigare varit en europeisk stat, men hade med bolsjevismen slagit på en asiatisk, icke-demokratisk väg. Paneuropa framställs ofta som en föregångare till efterkrigstidens Europarörelse, då men skall man komma ihåg att bland Europaanhängare i mellankrigstidens Storbritannien och Frankrike sågs den österrikiske grevens planer med misstro, som ett försök att återupprätta ett centraleuropeiskt imperium. Något sådant var västeuropéema inte intresserade och den av Europarörelse som blomstrade efter andra världskriget fick sin tyngdpunkt längre västerut.

Ekonomisk eftersläpning

Den sena nationsbyggnadsprocessen i Öst- och Centraleuropa har sin motsvarighet i områdets ekonomiska utveckling. För att få realistisk debatt utvidgningens en om möjligheter måste man beakta de ekonomiska kontraster i förhållande till Västeuropa som varit påfallande åtminstone sedan industrialiseringen tog fart under 1800-talets hälft. senare Det ligger ingen determinism i ett sådant konstaterande om öst-västrelationen, det är men viktigt att komma ihåg att nationsbyggnad och ekonomisk utveckling är långsamma processer, i synnerhet i jämförelse med den tid det tar att göra revolution och störta en totalitär regim. Ett lite längre historiskt perspektiv därför värdefull relief till ger en dagsdebatten.

Tabell. Komma ikapp och halka efter i Europa. Index for BNP per capita 1870-1987 dagens gränser före 1989 USA100 Land 1870 1910 1950 1987 USA 100,0 100,0 100,0 100,0 Nordväst

Nord

Medelhavet

Central och Öst

Indikerar arvtagarstaten och dess territorium inom Habsburgimperiet. Källa: D F Good, Economic Transformations in East and Central Europe, London, New York, Routledge 1994, s

Trots betydande variationer mellan länderna i Öst- och Centraleuropa har de två drag gemensamt som skiljer dem från ekonomiema i Västeuropa. Det ena är en relativ ekonomisk efterblivenhet som går långt tillbaka i tiden. Det är uppenbart att dagens eftersläpning i förhållande till västvärlden inte enbart kan förklaras med kommuniståren, utan i stor utsträckning också avspeglar en mer djupgående väst-östkontrast i Europas ekonomiska liv. Det andra är att de stora omvälvningama i Europas historia under det senaste seklet i särskilt hög grad drabbat just Centraleuropa och det gäller lika mycket i ekonomiskt som i politiskt avseende. Det kalla krigets slut är i själva verket den fjärde större chocken inom en drygt sekellång period. Den första kom i slutet av 1800-talet med den ojämna och ryckvisa industrialiseringen och fördelningen modern ekonomisk tillväxt skakade Öst- och av som om Centraleuropas traditionella agrarsamhällen. Den andra chocken följde av första världskriget, när imperiema föll och resulterade i en fragmentering av inte bara den politiska utan också den ekonomiska kartan. Det andra världskriget och därpå Följande inkorporeringen i det sovjetiska blocket under kalla kriget blev en tredje chock. Var och en av dessa chocker medförde drastiska förändringar av ländernas ekonomiska institutioner och internationella ekonomiska relationer. Transitionsperiodema var smärtfyllda och fulla av ekonomiska,

sociala och politiska svårigheter.

Det habsburgska imperiet intog ifråga om inkomst per capita en rnittenställning östvästskalan. Det var relativt efterblivet i förhållande till Frankrike och relativt avancerat i jämförelse med Ryssland. Dessutom förekom inom det vidsträckta Habsburgska riket en tydlig ekonomisk väst-östkontrast, med relativt tidig industrialisering och urbanisering i t ex

Böhmen och Mähren-Schlesien medan Slovakien förblev agrart.

Som framgår av tabellen sammanföll framväxten av USAs ekonomiska ledarskap under åren mellan 1870 och första världskriget med en relativ försvagning av de europeiska staternas position överlag, inklusive Öst- och Centraleuropa. Det är dock värt att framhäva att Habsburgväldets många inre konflikter och tecken skröplighet under dess sista decennier inte motsvarades av en liknande utveckling på det ekonomiska området. Habsburg hade under 1800-talets senare del en högre tillväxt än övriga europeiska ekonomier, inklusive den tyska. Dessutom minskade inkomstskillnadema inom imperiet betydligt under decennierna före första världskriget. Mellan 1870 och 1910 hämtade således Öst- och Centraleuropa in en del av de mer utvecklade västeuropeiska ekonomiemas försprång även om de tappade i förhållande till USA. Under mellankrigstidens kris- och stagnationsår fortsatte flertalet europeiska ekonomier att tappa mark i förhållande till USA. I detta avseende syns ingen tydlig skillnad mellan

Västeuropa och Öst-Centraleuropa. Arvtagarstatemas ekonomiska utveckling förefaller

varken ha varit bättre eller sämre än de västeuropeiska staternas. Det är uppenbart av de i tabellen redovisade talen att kommunistregimema när de etablerades åren efter andra världskrigets slut ärvde en betydande ekonomisk eftersläpning i

1 GoodD Economic Transformations in Eastand CentralEurope,London,NewYork, Routledge1994,s Z Ibid. 3 GoodD The EconomicRise theHabsburg Empire I 750-I914, Berkeley1984,kapitel2 och

förhållande till både Västeuropa och till USA. Vid tiden för det kommunstiska maktövertagandet låg inkomstnivåema i området klart under det europeiska genomsnittet

och uppgick blott till mellan fjärdedel och tredjedel USAs BNP capita.

en en av per Det kalla kriget medförde dock en drastisk omläggning av de traditionella handelsströmmama då järnridån åtföljdes av ett brott i de kommersiella kontakterna. Småstatema i Öst- och Centraleuropa fortsatte att handla med varandra, den men västeuropeiska förankringen byttes hastigt mot en sovjetisk. Kommunisteuropa fick karaktären av ett relativt självständigt ekonomiskt block som under 50- och 60-talen var relativt framgångsrikt genom inriktningen importsubstitution. Situationen blev annorlunda i början av 1970-talet då den första efterkrigstidens kraftiga tillväxt nådde sitt slut. I strävan att återfå tillväxten vände sig socialiststatema i ökande grad mot världsmarknaden, men utan önskat resultat. 70- och 80-talen kännetecknades av en markant tilltagande eftersläpning. 5 Samtidigt som man iakttar de grundläggande ekonomiska kontrastema mellan väst och öst, bör man notera de betydande materiella skillnader som funnits och finns inom Västeuropa. När man talar om EU som en enhet framstår unionen lätt som mer enhetlig än vad som faktiskt är fallet. Kontrastema har historiskt sett varit lika stora mellan nord och syd som mellan väst och öst och skillnaden mellan de fattigaste och de rikaste staterna i dagens EU är inte mindre än mellan EU-snittet och vissa ansökarstater. Det är inte svårt att se framför sig hur åtminstone vissa regioner i de nya staterna inlemmas i ett tyskdominerat kärnland och ekonomiskt går om vissa gamla EU-stater i periferin. Det gäller kanske i synnerhet Tjeckien som under mellankrigstiden utvecklades till en av de viktigare industriregionema kontinenten.

Etnisk rensning och kallt krig

Andra världskriget resulterade i omfattande förändringar Öst- och Centraleuropas etnoterritoriella karta. Så gott som alla judar utrotades eller flydde till väst. Vidare genomfördes vid Tysklands fall en systematisk fördrivning av etniska tyskar, som under sekler haft en central ställning i handel, förvaltning och intellektuellt liv i Baltikum, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern och Rumänien. Med början under hösten 1944 flydde tyskarna framför den framryckande sovjetiska armén. Uppskattningsvis fyra till fem miljoner tyskar lämnade Ostpreussen, Pommem, Schlesien och östra Brandenburg i krigets slutskede. Denna första fas följdes av en andra som dominerades av att tyskar flydde undan vedergällningsaktioner i framför allt Polen och Tjeckoslovakien. I en tredje fas året efter krigsslutet genomfördes en organiserad förflyttning av tyskar från Polen, Tjeckoslovakien och Ungern till det ockuperade Tyskland. Totalt rörde

1‘Good1994,s ‘5Berend The Collapseof StateSocialism.CausesandConsequences,iGooded 1994.

det sig om fjorton miljoner män, kvinnor och barn som fördrevs från sina traditionella hemorter. Det motsvarar två gånger Sveriges befolkning vid denna tid. 16 De centraleuropeiska staterna blev som ett resultat mer etniskt homogena. Polen förlorade dessutom omfattande territorier i öst vilket reducerade de vitryska, ukrainska och litauiska minoritetema, och Tjeckoslovakien fick en minoritet mindre genom att Sovjetunionen tog Rutenien. Det förtjänar att framhållas att fördrivningen, vad som i dagens rapportering från det före detta Jugoslavien går under beteckningen etnisk rensning, politik aktivt var en som understöddes både av de västallierade Storbritannien och USA och Sovjetunionen. av Winston Churchill motiverade åtgärden så här: There will be no mixture of populations to cause endless trouble A clean sweep will be made. Massfördrivningen sågs som en effektiv metod att undvika framtida etniska konflikter. De s k Heimatvertriebene har i förbundsrepubliken utgjort en betydelsefull påtryckningsgrupp som dessutom fått kontinuerligt tillskott etniska tyskar, i ökad takt i av samband med Sovjetunionens sönderfall. Dessa folktyskar hade om de bara kunde bevisa sitt tyska ursprung automatisk rätt till tyskt medborgarskap, även om de inte längre talade så många ord tyska. Denna etniska koppling är en viktig faktor bakom Tysklands nyväckta Drang nach Osten efter 1989, och tyskarnas potentiella betydelse i ett Central- och

Östeuropa integrerats i den marknaden kan knappast överskattas.

som gemensamma Även det fanns gamla konstraster mellan Väst- och Östeuropa ägde den verkliga om brytningen rum först efter det andra världskriget. 1945 delades Europa vid Elbe. Det berodde krigets slump, men det rådde en egendomlig överensstämmelse mellan den nya demarkationslinjen och den urgamla historiska gränsen mellan det borgerligt kapitalistiska Västeuropa och jorddrottamas feodalriken öster om Elbe, som nu förvandlades till en ny sorts auktoritära samhällen. Det var emellertid inte självklart till en början att kontinenten skulle komma att delas av en järnridå och vissa håll gjordes ärliga försök att avvärja blockbildningen. När de europeiska enhetssträvandena tog fart var det till en början inte givet att integrationen skulle begränsas till västra Europa. På amerikanskt håll fanns när planerna Marshallhjälpen arbetades fram under våren 1947 idéer om att låta hjälpplanen omfatta hela Europa och därmed utnyttja komplementariteten mellan det industrialiserade Västeuropa och det mer

agrara Östeuropa. Den första europeiska ekonomiska samarbetsorgansiationen FNs

- Economic Commission for Europe ECE som grundades våren 1947 inkluderade hela - Europa. Den svenske utrikesministern Östen Undén gjorde här i samförstånd med FNs generalsekreterare Tryggve Lie och förre handelsministem Gunnar Myrdal, som utnämnts till ECEs generalsekreterare, betydande ansträngningar för att det amerikanska hjälpprogrammet

1°En sammanfattande redogörelse för fördrivningenfinnsi PerssonH-P, Retorikoch realpolitik. Storbritannien ochdefördrivna tyskarnaefterandra världskriget,LundUniversityPress:Lund 1993,kapitel 7 Persson1993, 29 s ochdär angivna referenser.

skulle administreras av ECE. Marshallplanen såsom den lanserades i juni 1947 var också formellt utformad inbjudan till alla europeiska länder inklusive Sovjetunionen. 1 8 som en De politiska relationerna mellan västmaktema och Sovjetunionen var emellertid inte sådana att de medgav något effektivt ekonomiskt samarbete. Även mot alla odds om man skulle försökt förverkliga Undéns kungstanke, är det föga troligt att det i praktiken skulle gått att genomföra ett avancerat hjälpprogram som omfattade både öst och väst. Dessutom är det ytterst osannolikt att den amerikanska kongressen skulle beviljat några medel till ett sådant företag. Istället bildades en separat västeuropeisk samarbetsorganisation, OEECOECD, som blev inkörsporten till ett mycket fruktbart ekonomiskt samarbete, men samtidigt också en ekonomisk bekräftelse jämridån. När man idag diskuterar de öst- och centraleuropeiska ländernas integration med EU kan det vara av intresse att dra paralleller med återuppbyggnaden efter andra världskriget. Processen den gången präglades i hög grad av USAs hegemoni såväl det säkerhetspolitiska som det internationella ekonomiska fältet. Den bärande idén med Marshallplanen var att ge ett splittrat och sargat Västeuropa hjälp till återhämtning. Huvudkravet för hjälpen var att de europeiska staterna kunde visa konkret samarbetsförmåga och själva komma överens om hur hjälpen skulle fördelas och organiseras. I likhet med dagens relation mellan EU och Öst- och Centraleuropa det fråga ett samarbete mellan var om en stark och samlad part å ena sidan och en svag och splittrad grupp å den andra. Jämförelsen haltar emellertid i ett annat viktigt avseende. USAs uppgift efter kriget begränsade sig till att agera fadder, att ge Västeuropa hjälp till självhjälp. Detta var grundförutsättningen som gjorde den västeuropeiska integrationen så framgångsrik. Visserligen protesterade de europeiska regeringarna mot vissa av amerikanernas krav, men det hela taget befaste denna uppläggning ett gott förhållande mellan amerikaner och européer. USA etablerade vad den norske historikern Geir Lundestad kallat ett empire invitation. 9 Relationen mellan dagens EU och Öst- och Centraleuropa är fundamentalt annorlunda såtillvida att ambitionen sikt är att den svagare gruppen helt skall integreras med den starkare. EUs politik innehöll visserligen ett tidigt stadium efter murens fall tendenser till att uppmuntra en självständig sammanhållning mellan de öst- och centraleuropeiska länderna, men denna politik kom snart att ersättas av ambitionen att låta de gamla kommuniststatema bli fullvärdiga medlemmar. Från de öst- och centraleuropeiska ländernas sida har också viljan och förmågan till inbördes sammanhållning varit påfallande svag och överskuggats av ambitionen att bindande löften från västmaktema om EU- och Natomedlemskap.

3 Desvenskaförsöken att organisera återuppbyggnadsprogramrnet i alleuropeiskform underFNsegidbehandlas i en nyutkommendoktorsavhandling:Sevön Cay, Visionen om Europa. Svenskneutralitet och europeisk återuppbyggnad1945-1948,Suomen HistoriallinenSeura:Saarijärvi 1995.Om SverigesEuropapolitikunder uppbyggnadsskedet, af Malmborg M, Den se: ståndaktiganationalstaten. Sverige och den västeuropeiska integrationen 1945-1959,LundUniversityPress:Lund 1994. 9 LundestadG, Empire by Invitation:The UnitedStatesandWesternEurope, 1945-1952, i Journal of Peace Research,vol 23,31986.

EU 1995 visar inte alls sätt enad vilja gentemot Öst- och Centraleuropa samma upp en som USA gjorde mot Västeuropa 1947. Försöken att ge hjälp till Självhjälp finns där men eftersom målet är en fullständig integration berörs vitala västeuropeiska intressen mycket mer direkt än vad som var fallet med USA i början det kalla kriget. Resultatet blir en halvhjärtad politik. Viktigast av allt är kanske skillnaderna i de säkerhetspolitiska relationerna. Medan USA upplevde ett akut behov av att dra nytta av Västeuropas materiella potential i det kalla kriget, är dagens EU och Nato tvekande inför risken att provocera Ryssland genom en alltför snabb framfart i de länder som till för bara fem år sedan hörde till den sovjetiska intressesfáren. Den avreglering av handelshindren som ägde rum i västvärldens och i synnerhet Västeuropas multilaterala organisationer lyfts ofta fram som förklaring till efterkrigstidens exempellösa ekonomiska utveckling och stabilitet. Onekligen var också en betydande del av rekordårens tillväxt exportledd. I dagens debattklimat, som präglas av en starkt negativ inställning till statsintervention i samhället, är det emellertid lätt att glömma bort den avgörande roll som den statliga styrningen och den hierarkiska intressorganisationen inom staterna spelade för återhämtningen från den stora depressionen och andra världskriget och under större delen av efterkrigstiden. De små neutrala staternas neo-korporativism och den franska formen av central ekonomisk planering är framträdande exempel hur en blandning kapitalism och statskontroll skapade ett gynnsamt tillväxtklimat. av De nordiska länderna är framträdande exempel sådana blandekonomier. Ett annat är Österrike, det enda centraleuropeiska landet hamnade på västsidan järnridån och ett som av de mest socialistiska. Österrike nationaliserade merparten den tyskkontrollerade av av industrin vid krigsslutet och utvecklade en avancerad välfärdsstat med ett neokorporativt

socialt kontrakt för kontroll löner och priser.

av Denna västeuropeiska bakgrund är värd att hålla i minnet när diskuterar Öst- och man Centraleuropas möjligheter att komma ikapp. Lika viktigt som förhållandet till EU är att länderna får möjlighet att bygga upp egna stabila ekonomisk-politiska institutioner. EUmedlemskapet kan här erbjuda den nödvändiga yttre stabiliteten, men det är rimligt att tänka sig att vissa av de öst- och centraleuropeiska länderna för en tid kommer att vara betjänta av en starkare statlig reglering än de modernare ekonomiema i Västeuropa. Det finns också på

2°Några studier som behandlardetta område är Katzenstein Corporatismand Change.Austria, Switzerland, andthePolitics of Industry,Princeton:NewYork 1984;FreemanJ R, Democracyand Markets:ThePolitics Mixed Economies,New York: Ithaca1989;Van der WeeH, Prosperityand Upheaval:The World Economy I945-I980, Berkeley:LosAngeles1986. 2 Ett försök att presentera efterkrigstidens Österrike modell för det postkommunistiska Öst- och som en Centraleuropa finns Peinka A, The Austrian SocialPartnership. A model for Cental andEastern Europe, i Good 1994 ed. Liknande tankar förekom ett tidigt stadium efter murens fall ifråga om Sveriges blandekonomi som ett föredöme för deex-kommunistiska staterna. Debatten visade dock de svårigheter som finns att tillämpa olika ideal för olika regioner. Med vissa undantaghar dessutom intressetbland de f d kommunistländema här så långt varit betydligt större för att lyssnatill EUs och USAs marknadsliberala tongångar änatt hämta inspiration från några gamla småstatsmodeller.

sina håll ett starkt stöd för tredje-vägenlösningar de skandinaviska välfardsstatema eller som den tyska sociala marknadsekonomin.

Regionalism i ett utvidgat Europa

Under senare år har det talats mycket om ett regionemas Europa. Det är spännande en nygammal dimension i Europas politiska geografi som åter blivit aktuell när integrationen accelererat. Sekelgamla regionala identitetsbildningar får förnyad livskraft och regioner nya kommer till i takt med att nationalstatsgränsema suddas ut. Det finns emellertid anledning lite återhållsam i bedömningen konsekvenserna att vara av av den regionala utvecklingen. Få regioner har potential att bli än ett komplement till mer existerande nationella och EU-strukturer. Inte heller regioner inom existerande stater utgör annat än i undantagsfall något direkt hot mot den etablerade statsstrukturen. Den italienska debatten är ett intressant exempel. I början av 90-talet diskuterades fullt allvar att Italien skulle upphöra att existera. De nya regionala partierna, Leghe, med Umberto Bossi i spetsen, nådde snabba och överraskande framgångar i norra och centrala delarna av landet. I dagens läge verkar det rimligare att tolka ligorna som en efemär missnöjesyttring, och om regionerna ökad makt så blir det inom ges ramen för omstruktureringen av den italienska staten. Trenden de senaste åren har snarast gått i riktning mot förnyad nationell samling och vilja till ordning via staten. Opinionsundersökningama visar klar majoritet befolkningen i första hand att en av italienare. identifierar sig som I alla välfardsstater ligger tyngdpunkten i den offentliga sektorn den lokala nivån, men lika lite som ett utökat kommunalt självstyre medfört nationalstatens död finns det anledning att anta att en förstärkt regional nivå i folkstyret i grunden skulle hota den nationella identifikationen. Redan långt före inträdet i EU har fått vänja oss vid en mer heterogen besluts- och maktstruktur och en mindre överskådlig demokrati än vad som var fallet under den svenska modellens glansdagar. Inte minst beror det företagandets och kapitalets internationalisering och EU-medlemskapet förstärker den trenden. Däremot kan det ifrågasättas om utvecklingen i grunden ändrar basen för identitetsbildning. Förutsättningarna för regionalt samarbete i Öst- och Centraleuropa kan vid första påseende förefalla goda. Den gemensamma bakgrund som finns i Habsburgepoken skänker en historisk legitimitet projektet och åtskilliga försök har gjorts under de senaste åren att återge regionen något av dess forna storhet och enhet. Under stora förevändningar har kunnat bevittna lanseringen av makroregionala visioner som Alp-Adria och Centraleuropa, men i termer av politisk organisation har mycket litet eller intet kommit ut dessa projekt. av

22 KolankiewiczG, The OtherEurope:DifferentRoads Modemityin EasternandCentral se to Europe, i Garcia Sed, EuropeanIdentity and theSearchfor Legitimacy,LondonandNewYork: PinterPublisher1993, 108- s 109. 23Se temanummerav den italienskageopolitiskatidskriftenLimes: A che serve lltalia. Perche’ siamo una nazione, 494, nr s 17-18

Centraleuropabegreppets renässans ett led i strävan att rekonstruera en identitet som var alternativ till Sovjetimperialismen och rymde därför en stark makering av distans till det

ryska. Det finns historia att bygga på, det är ett sedan åtskilliga

en gemensam men decennier splittrat Projektet grundade sig en vilja att formulera regionens arv. förutsättningar bortom såväl de marxistiska klichéema som den nationella stereotyperna. Det tala re-invention of traditions, försök att återuppväcka ett svunnet är befogat att om en ett etniskt, lingvistiskt och kulturellt samspel från imperiets ljusare dagar. En vilja att återuppväcka hintemational livsform, att leva inte bara under eller över nationerna utan en bortom dem. Problemet är bara att det inte finns någon kejsare och knappast heller någon

vilja återinsätta honom. Inte minst viktigt är att de främsta bärama av den tidens upplysta att kultur det tysk-judiska borgerskapet är borta. gemensamma - - I avsaknad någon sammanhållande centralmakt och materiell underbyggnad har av projektet därför fått luftig, nostalgisk karaktär. I det tidiga oppositionella stadiet, då en huvuduppgiften göra med det förflutna, hade intellektuella dissidenter en ledande var att upp roll. Snart blev emellertid huvudfrågan framtidsinriktad och det handlade om den mer politiska och ekonomiska relationen till den vidare europeiska scenen. Då framträdde

Centraleuropavisionens brist fundament i folkdjupen. Ett försök omsätta visionema i praktiskt samarbete gjordes ett möte mellan ledarna att for Polen, Tjeckoslovakien och Ungern i den lilla staden Visegrád norr om Budapest i februari 1991. Dessa visade sig inte överdrivet entusiastiska att sluta sig samman efter tre påtvingat samarbete under Sovjetunionen. Att Visegrád-triangeln fick öknamn decennier av Bennudatriangeln eller Fattigdomstriangeln indikerar att samarbetet sågs mer som som på västeuropeiska påtryckningar genuina samhörighetskänslor. På första mötet svar än som beskrev Havel programmet att parallellt separat utan några pakter eller som resa men präglade inte minst förhållandet mellan Tjeckien och Polen.25 allianser. Inbördes rivalitet Realitetema har blivit andra; drömmarna mångkulturell centraleuropeisk autonomi om en har kommit i kläm mellan å enda sidan nationalismens fortsatt starka legitimitet och å den andra sidan vilja till anpassning, marknadsmässigt under Bryssel och militärpolitiskt under

Washington. Såren efter Moskvas söndra och härska-politik under fyrtio hämmar samarbetet. Det gäller både den råa sovjetiska maktutövningen och de ekonomiska strukturer som byggdes inom Comecon, de realsocialistiska ländernas motsvarighet till EGEU. I praktiken hade upp Comecon mycket litet den dynamik kännetecknade den västeuropeiska integrationen. av som växande multilateral handel, utländska investeringar och relativt Medan en kraftigt stora öppna gränser integrerade ekonomiema i Västeuropa, isolerades östländema av stelbenta

2‘ För diskussioner svenska Centraleuropaprojektet, GemerK, Centraleurøpas återkomst, Norstedt om se 1991, 1992 och Rockberger N, Centraleuropas renässans. Från Habsburg till Visegrád, SNS Förlag:

Kristianstad1994. 25 Ett de årens mest omtaladeverk betonar starkt nationsbyggnadsprocessen somen invention av senare traditions: HobsbawmE och RangerT, The Invention of Tradition, Cambridge: Cambridge UniversityPress 1983. 2° Kolankiewicz1993,s 115.

bilaterala handelsavtal, en låg grad av utländska investeringar och stränga begränsningar av migrationen.

Förutsättningarna för regionalt samarbete i Baltikum förefaller likaledes komplicerade. Föreställningen om Baltikums enhet existerar mest hos utomstående betraktare. De baltiska staterna har förvisso ett viktig gemensamt intresse i sitt förhållande till såväl Ryssland som EU, men relationerna mellan de baltiska efter självständigheten staterna präglas av nationalism, liksom under de första fria åren under mellankrigstiden. De kulturella, språkliga och ekonomiska kontrastema mellan de tre små länderna är betydande och arbetsspråket för

det samarbete som finns är antingen engelska eller ryska. Beaktar man till erfarenheterna från tiden före kommunismen, under mellankrigstiden, avskräcker de också från att försöka etablera någon självständig regional sammanslutning mellan EU och Ryssland. Medan Sverige har extremt positiva erfarenheter av en neutral ställning mellan öst och väst, och därför gärna förordar liknande lösningar för andra staters vidkommande, har öst- och centraleuropéema goda skäl att dra andra slutsatser. Det band av nya stater som etablerades efter första världskriget, från Finland i till Rumänien i söder, norr betraktades i väst som en cordon sanitaire för att hindra att kommunismen bredde ut sig. De blev lätta byten när stormaktema drabbade erfarenhet får dem föredra samman, en som att en fast förankring i EU och Nato framför regionala projekt. egna Det sägs ofta att EU i takt med att de nationella gränserna suddas regionerna ut ger möjligheter att utveckla sin särart. Det finns onekligen tendenser det hållet, effekten men kan lika gärna bli den motsatta, i synnerhet EU får sitt som kompetensområde breddat och EU-medlemskapet blir alltmer krävande. Mycket av nordismens ambitioner offrades t ex

EUs altare. Projekt som Den nya Hansan har haft svårt att hitta något existensberättigande. Snarare än ett EU med starka interstatliga regioner kan hävda självständig ställning som en gentemot den europeiska centralmakten framträder ett mönster där varje land är alltför upptaget med att hävda sin position i det gemensamma EU-samarbetet för sig i att engagera alternativa projekt. Inte minst i Öst- och Centraleuropa är den tendensen tydlig. Centraleuroparenässansen emanerade från Prag och Budapest, spred sig också men snart till Wien och Berlin. Den kom därmed också oundvikligen att sammanflätas med den ständigt pågående omtolkning av den tyska historien. Tyskamas historiskt starka roll i området är en etnisk aspekt måste med i bedömningen som tas av regionalismens möjligheter i Östoch Centraleuropa. Inställningen i de öst- och centraleuropeiska länderna till den tysktalande världen Tyskland och Österrike är kluven. Nyheten Tysklands - - om återförening mottogs med blandade känslor i Warszawa, Prag och Budapest. För Centraleuropa är detta ett klassiskt dilemma; Tyskland har alltid uppfattats antingen som en källa till modernisering, ett fönster mot väst, eller som ett hot mot suveränitet och nationell identitet.

Denna tvetydiga inställning blev inte bättre av det sätt vilket kommunismen föll. Glädjen att se muren falla delades alla, samtidigt väckte det irritation de av men att som bidragit minst till kommunismens fall skulle bli de första att åtnjuta marknadsekonomin

27Den öppna diskussionen fördesdock först i västligamedia,inspirerad denexiltjeckiskeförfattarenMilan av Kunderas essä The Tragedy of CentralEurope, i TheNewYorkReview Books,vol 31, 71984. nr

och demokratins fördelar. Östtyskama stod vid sidan dissidentrörelser som Charta 77, om Solidaritet och Ungerns demokratiska opposition. Ändå skulle de bli de första att åtnjuta parlamentarisk demokrati, få del förbundsrepublikens ekonomiska resurser och till och av med bli fullt integrerade i EU utan att ha kämpat för det. Anledningen var att de var tyskar. Tillspetsat frågan Tyskland och Österrike skulle lyckas med det som Habsburg, var om nu Bismarck och Hitler misslyckats med, nämligen Centraleuropas gerrnanisering. I så fall skulle det naturligtvis ske med fredliga och lovvärda medel; genom handel istället för

erövring, inte geopolitik utan ekonomiskt Lebensraum. Det fanns under den första tiden efter fall klar skillnad mellan Tjeckoslovakiens murens en och Polens sätt att hantera den tyska dominansen. Medan Tjeckoslovakien var öppet för den tyska närvarons möjligheter fruktade polackema i högre grad att historien skulle upprepa sig. Dagen efter Václav Havel blivit vald besökte han Berlin och München. På tvärs mot den att hemmaopinionen gjorde han starka uttalanden kollektiv skuld för fördrivningen egna om en miljoner sudettyskar från Tjeckoslovakien 1945. Det en gest av historisk försoning av tre var ytterligare förstärktes av mötet mellan Havel och von Weizsäcker i Prag den 15 mars som 1990 dagen för Hitlers invasion av Tjeckoslovakien 1939. - Sedan Tjeckoslovakien delats i Tjeckien och Slovakien den 1 januari 1993 blev emellertid den officiella tjeckiska attityden gentemot Tyskland reserverad samtidigt som det är mer uppenbart gott förhållande till Tyskland är avgörande for möjligheterna att bli insläppt att ett i EU. Ännu har inte löst frågan eventuell ekonomisk kompensation för den egendom man om sudettyskama förlorade 1945, eller tysk kompensation för utplundringen av som om Tjeckoslovakien under andra världskriget. I ett tal i februari 1995 anslöt sig Havel till ståndpunkten att fördrivningen sudettyskarna 1945 berättigad eftersom de kollektivt av var hade svikit Tjeckoslovakien 1938 och under den tyska ockupationen. Vidare har premiärminister Václav Klaus uttryckt för de tysk-tjeckiska relationemas utveckling och oro för det regionala samarbetet med Bayern skall utvecklas till en smygande tysk att Sudet1andet.28 återerövring av Polska dissidenter Adam Michnik förespråkade Tysklands återförening. De gjorde det som i egenskap representanter för nation själv varit delad i mer än ett sekel och för att av en som ett återförenat Tyskland nyckeln till ett återförenat Europa. Inte minst viktigt var att var kommunistemas och general Jaruzelskis sista trumfkort i strävan att sitta antityskhet var kvar vid makten och behålla banden österut. Sedan den tyska återföreningen var ett faktum fann emellertid polackema anledning till fruktan än hopp, t ex i uttalanden av mer finansminister Theo Waigel att 1937 års gränser fortfarande var juridiskt giltiga och att om områdena öster Oder-Neisse fortfarande var en integrerad del av den tyska frågan, liksom om Helmut Kohls tövan i gränsfrågan och tilltagande antipolska stämningar i östra Tyskland. Även de tyska politiska ledamas agerande inte visade sig vara mer än en flört med die om Heimatvertriebene, väckte det misstänksamhet bland polackema och främjade återgången

28 i Karlsson K-G red, Östeuropa vid skiljevägen, Moheda: Se Centraleuropasju år efter vändningen, Fontes1995,s 61-69.

till en klassisk polsk geopolitik, nämligen att försöka balansera det tyska hotet goda genom

politiska relationer med Paris och Ryssland.

Osäkerheten om Oder-Neissegränsen har skingrats, de försök gjorts etablera men som att ett tysk-polskt regionalt samarbete kring Oder-Neisse har stött åtskilliga hinder.

Nationella bakslag

Det sades vid tiden för den danska folkomröstningen i juni 1992 att aldrig förr i historien hade ett så litet land haft så mycket makt över så många stormakter. Danskamas nej fick följdeffekter långt utanför Danmarks gränser. Det berodde mycket att det danska folkets val fungerade som katalysator för latenta protester i EU-ländema. Det blev runt om plötsligt legitimt att säga stopp och vänta. I Frankrike visade folkomröstningen folkets kluvenhet, en tudelning som för övrigt varit ganska konstant sedan Marshallorganisationens och Europarådets första dagar. Även bland många grupper som dittills ganska oreserverat givit sitt stöd till de europeiska enhetssträvandena, mottogs inte det danska utfallet med entydigt negativa reaktioner. En vanlig reaktion i den offentliga debatten i flera länder var att det danska utfallet nog var en nyttig tankeställare. Maastrichtdebattens förlopp visade hur stark den nationella identifrkationen fortfarande De slutsatser EU-kommissionen med dess nye ordförande Jacques Santer dragit är i att man fortsättningen mycket klarare måste definiera varför en europeisering ett visst sakområde av verkligen är önskvärd och lägga betydligt större möda att förankra integrationen bland ner väljarna. Det räcker inte att bara hänvisa till en övergripande ideologi: att ett enat Europa är bra därför att det utgör motsatsen till nationalism är förkastlig. en som En uppenbar begränsning för enhetssträvandena är avsaknaden europeisk av en gemensam offentlighet. Ännu finns inte några europeiska medier med god spridning över hela kontinenten. Möjligheterna till debatt över nationsgränsema är därför små för andra än de som redan är verksamma i EU-institutionema och den öppna EU-debatten äger fortfarande i hög grad rum i varje land för sig. EU tenderar därmed i första hand aspekt att vara en av respektive lands inrikespolitik och endast i andra hand en gemenskap eller union i egentlig bemärkelse. i Det kalla krigets slut har ytterligare ökat redan tidigare hörda krav demokratisering av de traditionellt elitära, utrikesfrågoma. En ny lyhördhet för opinionen har blivit nödvändig efterhand som EU-frågoma blir mindre av utrikespolitik och alltmer del den dagliga en av inrikespolitiken. När EKSG- och Rornfördragen korn till kunde eliterna utan närmare tanke folkopinionen enas om lösningarna. Det gjordes i hög grad i den anda militärav kommando som levde kvar sedan krigsåren. Ett sådant förfaringssätt är inte längre möjligt när EU-frågoma i allt högre grad träder in i människors dagliga liv. Det är ett välkänt faktum alltsedan EECs tillkomst att politiskt styrd integration över en nationsgränsema kan provocera fram nationella reaktioner även på de mest triviala tekniska

29Rupnik Central Europe or Mitteleurope, i GraubardS R ed, Eastern Europe...Central Europe, Europe,Boulder:WestviewPress1991, 258-265. s

frågor. I takt med att allt fler frågor blir EU-frågor kan man i flera medlemsländer skönja en tendens till att det nationella intresseperspektivet får en mer framträdande roll bekostnad av partilinjema. Eftersom den politiska processen fortfarande i första hand äger rum inom staterna och väljarna identifierar sina intressen med nationens skulle en demokratisering av

EU-processen ytterligare kunna fram de nationella perspektiven.

provocera Det finns även identitetsaspekt detta fenomen. Den våldsamma en strukturrationaliseringen och urbaniseringen kring förra sekelskiftet provocerade fram en våg hembygdsromantik och nationalism aldrig tidigare skådad omfattning. På rekordåren av av 1945-65 följde en grön våg och en etnisk nyväckelse, en reaktion mot modemiseringen och rationaliseringen. 1980-talets ambitiösa integrationsvåg i internationell skala följdes av eftertanke i Maastrichtdebatten i Västeuropa och i det forna östblocket en motsvarande vilja till nationella eller regionala förankringar efter decennier av forcerad övemationell maktutövning.

Mötet mellan Öst och väst i EU

Under beaktande av de stora utmaningar som en snabb utvidgning innebär har från framför allt tyskt och franskt håll kommit förslag en gradering av medlemskapet i unionen. Det går under beteckningar som Europa i flera hastigheter, i koncentriska cirklar, med variabel geometri, eller rent ett Europa med satelliter kretsande kring en hård kärna. Från ett av nordiskt perspektiv är det är svårt att se det kontroversiella i detta tillvägagångssätt under förutsättning att det sker med bevarad frihet för alla stater att ansluta sig till förtruppen i takt med att de uppfyller gemensamt definierade krav och själva känner sig mogna därför. Det faktum att Sverige och de övriga nordiska länderna länge intog en reserverad hållning till EGEU och valde att stå utanför den innersta cirkeln, gör det svårt att idag plötsligt kräva att hela Europa skall skrida fram i en och samma hastighet. I själva verket har hela den hittillsvarande utvecklingen kännetecknats att vissa stater frivilligt valt ett långsammare av tempo medan andra valt att snabbare fram. I EUs konstruktion och arbetssätt finns klara drag av fransk dirigisme både vad gäller ekonomisk doktrin och politisk kultur. Även vi svenskar alltsedan Gustav Vasas dagar är om vid centralstyming och stark statsmakt har en del av den svenska EU-skepsisen vana en bottnat i främlingskap inför denna form av detaljreglering. Detta är ingenting nytt för de senaste årens EU-debatt, utan präglade de svenska kommentarerna redan vid Romfördragets tillkomst 1957. Det är således fråga om mer strukturella skillnader i synen hur de

internationella relationerna skall organiseras.

Det är värt att understryka att de stora hindren för upptagande av nya medlemmar inte ligger i unionens funktion fri marknad utan i dess organisatoriska struktur. Förvisso får av producentema i EU respektive de nya medlemsländerna känna av ökade krav strukturrationalisering när konkurrensen ökar, men den gemensamma marknaden skiljer sig

30 Jfr Suleiman Is democratic supranationalism a danger, i Kupchan C A ed, Nationalism and Nationalities in theNewEurope, Ithaca,London: Cornell University Press 1995. 3 Om desvenska reaktionerna EEC-fördragens konstruktion, se af Malmborg 1994,kap

därvidlag inte från de krav som följer av intemationaliseringen i allmänhet. Däremot gör EUs uppbyggnad och arbetssätt i andra avseenden med nödvändighet utvidgningen till en ganska tungrodd process. De stora svårlösta problemen ligger i transfereringsverksamheten, i den gigantiska planekonomi som heter Common Agricultural Policy och i regional- och strukturfondema. Om man utgår från att dessa strukturproblem går att lösa och att EU utvidgas till att omfatta upp emot 25 länder, kan det värt att fundera vilka konsekvenser det får för konsensusbildningen inom unionen. Eftersom EU är ett demokratiskt samarbete där medlemmarna formar helheten och där varje medlem deltar lika villkor är de maktmedel och den politiska vilja som kan uppbringas att styra de nytillträdande ländernas samhällsskick begränsade. Det innebär att EU i stor utsträckning får finna sig i vad det får. Med Sveriges och Finlands inträde kom krav öppenhet i beslutsordningen och bidrag till arktiskt jordbruk. På motsvarande sätt kommer de öst- och centraleuropeiska staterna att forma unionen vid sitt inträde. Diskussionen har så här långt varit EU-centrerad vilket varit naturligt med tanke det ojämna styrkeförhållandet mellan unionen och de forna kommunistländema. Om utgår från att de central- och östeuropeiska länderna blir fullvärdiga medlemmar inom rimlig en framtid förändras emellertid denna relation i grunden. Väl inne kommer deras röster att vara lika mycket värda som de gamla medlemmarnas. Därmed kommer deras nationella erfarenheter och intressen snart att vara lika viktiga beståndsdelar i unionen som de västeuropeiska staternas. När Sverige och de övriga Eftaländema beslutade att söka medlemskap var det av vikt att tämligen oreserverat stödja de EUs långsiktiga målsättningar som då var aktuella. Samtidigt var det nödvändigt att övertyga hemmaopinionen om det riktiga i den nya politiken. Det ledde till tvetydiga deklarationer till exempel säkerhetspolitikens område om både bevarad alliansfrihetneutralitet och ett explicit stöd för en gemensam europeisk säkerhetsoch försvarspolitik med sikt ett gemensamt försvar. Sedan väl möjligheten till medinflytande säkrats genom medlemskapet har utrymmet for skepsis och nyanser genast blivit större. Tydligast är återhållsamheten i partier med den mest splittrade opinionen, dvs socialdemokraterna och centern. Man kan inte utesluta att de central- och östeuropeiska ländernas attityder kommer att utvecklas liknande sätt när de släpps som fullvärdiga medlemmar. Som konstaterat väcktes nationalismen senare och har haft ett mer dramatiskt förlopp i öst än i väst. Utvecklingen efter 1989 visar med all önskvärd tydlighet att spänningen mellan nationell identifikation och statsbildningar fortfarande orsakar akuta problem. Från Estland i norr till Balkan i söder är viljan till nationell sammanhållning en mycket stark kraft och det är ett förhållande som inte något omedelbart sätt förändras vid ett EU-inträde. En utvidgning österut skulle i så fall ytterligare vågskålen att väga över till förmån för den nationella nivån i EU. Medan Eftaländemas inträde har ökat antalet länder med en långvarig och genuint positiv erfarenhet av nationella lösningar, skulle nästa utvidgning tillföra länder som har en utpräglat negativ erfarenhet av övemationella lösningar och därför högt värderar sin nationella frihet. Det är då viktigt att inte a priori betrakta nationalismen som en ond kraft,

utan också beakta att den effektivitet och organisationsfönnåga som en sammanhållen nation kan visa upp i många avseenden är en stor tillgång. Å andra sidan kan tänka sig att de central- och östeuropeiska folkens mångåriga, man bittra erfarenhet av övemationell maktpolitik gör det lättare för dem att acceptera en annan övemationell makt om denna är förtroendeingivande. Nato-medlemskap är uppenbarligen inte kontroversiellt för deras vidkommande, men ställda inför ett framtida val mellan å ena sidan USA-ledd Atlantpakt och å andra sidan en från USA mer oberoende europeisk en gemensam säkerhets- och försvarspolitik är deras preferenser inte lika givna. En utvidgning österut kommer oundvikligen att tillföra nya minoritetsproblem och gränsdragningsfrågor och därmed ett antal potentiella konflikthärdar. De nya ländernas korta historia som självständiga stater och flera sentida gränsändringar gör att minoritetsproblemen generellt sett är större än i västra Europa, även om trenden i väst har vänt under de senaste decennierna med etnisk väckelse och ökande segregation mellan titulämationen och nyinflyttare från f d kolonier och flyktingar. Med utvidgningen tillkommer ett slags gränsproblem som EU hittills varit relativt förskonad ifrån: unionens yttre gränser och de etnonationella gränserna kommer i vissa avseenden att avvika från varandra. Med de baltiska staterna som medlemmar kommer EU att betydande rysk befolkning. Estlands och Lettlands minoritetsproblem blir också en EUs. Med Polens inträde kommer inte bara polackema att bli EU-medlemmar och därmed kunna utnyttja den inre marknadens fria rörlighet, utan därtill även små grupper vitryssar, ukrainare och litauer som är polska medborgare. Det största problemet är dock de stora ungerska minoritetema i Rumänien, Slovakien, Kroatien, Serbien och Ukraina. De är ett ständigt initationsmoment mellan Ungern och dess grannländer. Om Ungern blir medlem i EU, men inte grannländema, kommer vissa ungrare de som är medborgare i Ungern att blir EU-medborgare, medan övriga stängs ute. - Förhoppningen är att EU-medlemskapet skall förplikta Ungern att hantera problemet ett fredligt vis och den ideala lösningen Ungerns irredentaproblem vore naturligtvis att alla länder med ungerska minoriteter upptogs som fullvärdiga EU-medlemmar. En utvidgning österut tillför en lång landgräns med Ryssland och därmed ökade krav på en kontinuerlig dialog med Moskva. Om EU får en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik med reellt innehåll och därmed tvingas ta över en del av stabiliserande roll som USA hittills spelat inställer sig en hel rad mer utpräglat politiska frågor, som unionen hittills i ringa grad har behövt befatta sig med. Inte minst den nya ryska nationalismen är ett stort osäkerhetsmoment. Om EU istället det utrikes- och säkerhetspolitiska området behåller sin nuvarande föga förpliktande form finns risken att organisationen inte kan upprätthålla respekt bland sina medlemmar och t ex undertrycka lokala etniska konflikter. Att detta äventyrar EUsamarbetets hela trovärdighet har redan sett exempel i fd Jugoslavien, i konflikten mellan Grekland och Makedonien och mellan Italien och Slovenien.

32 Om den aktuellautvecklingen i Ryssland, se: KarlssonK-G, Ryssland och dess nära utland: nationalism, statsbyggande ochkonflikt i postsovjetisktid, i Karlssonred 1995, 75-112. s

Mycket tyder att den nya komplexa situationen tvingar fram en satsning på ett Europa i flera hastigheter. Kämländema i det gamla EU kan komma att känna ett ökat behov av att genom särlösningar, typ Schengensamarbetet, begränsa de mer avancerade åtagandena och den fulla fria rörligheten till en mindre krets. Även de öst- och centraleuropeiska länderna blir fullständigt integrerade i EU blir om detta vidare Europa ofrånkomligen mer heterogent. Att överbrygga de språkliga och kulturella klyftoma mellan germanskt, latinskt, anglosaxiskt och skandinaviskt i Europa är i sig en stor uppgift. Att dessutom integrera det slaviska och baltiska Europa är än mer krävande. Inom Västeuropa finns trots allt av tradition en ganska betydande språklig och kulturell förståelse, en ganska utbredd gränsöverskridande kompetens. Mellan västra och östra Europa är det sämre ställt. Även öst- och centraleuropéema i snabb takt lär sig om engelska eller något annat västeuropeiskt språk och därmed tillägnar sig en förmåga att delta i den offentliga debatten i EU är det betydligt sämre ställt det omvända hållet. Få västeuropéer kan slaviska språk. Det kulturella utbytet har av tradition varit utpräglat ensidigt och kännedomen om och intresset for den slaviska världen har av tradition varit mycket begränsat i Västeuropa.

Vital mångfald eller en ny ancien régime

Nationalstatemas konsolidering under 1800-talet ägde inte utan invändningar, utan rum tvärtom var det fråga om en konfliktfylld utveckling. Liksom lokala och regionala identiteter varit seglivade strukturer som spjämat emot i bygget nationalstaten, får i av man konstruktionen av Europa räkna med att regionala och nationella identifikationer kommer att vara betydligt mer beständiga och svårare att omforma än formella ekonomiska och politiska strukturer. Försvenskningen av Sverige, förfranskningen Frankrike etc mödosamma av var och utdragna processer och det kommer med säkerhet även europeiseringen Europa att av vara. Häri ligger en fara för legitimitetsproblem. I Öst- och Centraleuropa kom nationsbyggnadsprocessen igång i och fick senare än väst ett ryckigare och våldsammare förlopp. Att länderna sedan föll offer för realsocialismen innebar ett förlorat halvsekel. När de forna öststatema nu står på tröskeln till Europeiska unionen är förväntningarna stora på att den europeiska integrationen skall ett fredligt gynna mellanfolkligt umgänge i området och befästa demokratin så skett med de f d som högerdiktaturema i Sydeuropa. På sätt den europeiska integrationen spelat samma som en avgörande roll for att stabilisera de västeuropeiska nationalstatema, är förhoppningen att EU-integrationen skall hjälpa Öst- och Centraleuropas folk finna balanserad nationell att en identitet. Det nya Europa skulle då kunna bli ett stabilt, fädemeländemas Europa. Som avslutning kan man ställa två visioner om EUs framtid mot varandra, en optimistisk och en pessimistisk: Den brittiske historikern och parlamentsledamoten Lord Acton skrev 1862 en under senare år ofta refererad essä där han kritiserar nationalitetsprincipen utifrån en kulturell och

demokratisk synvinkel. Han menade att blandningen av flera nationer i en stat är en

nödvändig betingelse för civiliserat liv. Multinationalitet ger samhället spänning och vitalitet. Enligt denna liberala statsuppfattning gäller det att begränsa den centrala statsmaktens medel. Förekomsten av olika nationer under samma suveränitet har samma inverkan som kyrkans oavhängighet av staten. Det skyddar mot den servilitet, som blomstrar i skuggan av en allsmäktig auktoritet, menade Acton. Enligt detta resonemang skulle EU-projektet ha sin styrka just i det faktum att det är mångfacetterat. En europeisk statsbildning skulle genom att vara multinationell garantera vitalitet och tolerans. Mot denna ljusa framtidsvision kan ställas en mer problematisk. Det finns risk för vad man skulle kunna kalla en italienisering av samhällslivet i europeisk skala. I Italien har det aldrig utvecklats någon grundmurad tilltro till den goda staten och i gengäld har informella strukturer ofta effektiva men inte alltid konstruktiva sådana fått en viktig funktion. När - norm och lagstiftning blir alltför skild från individens grundläggande identifikation, när dess bakgrund blir avlägsen och oklar, tas den inte längre samma allvar. Förutsättningarna för samhällelig solidaritet, för att sätta sig in i det gemensamma bästa, minskar. Överfört europeisk nivå skulle sådan utveckling riskera att leda tillbaka till en en ny ancien régime. De etablerade nationella demokratiema berövas sin reella makt och, under hänvisning till det nödvändiga, kommer kontinenten ånyo att regeras av en mer eller mindre upplyst, europeiserad elit, lösryckt från fasta territoriella identiteter, en elit som har den rätta utbildningen och de rätta kontakterna for att dra nytta av den rörelsefrihet och dynamik som EU erbjuder. Samtidigt fortsätter det stora flertalet att leva och arbeta i ett geografiskt begränsat område och huvudsak i identifiera sig med lokala och nationella gemenskaper. Är det möjligt att överföra några den nationella demokratins förtjänster union av en som är ett lapptäcke av territoriellt bundna språkgrupper och etniska och kulturella identiteter Kan ett folkstyre fungera med endast en svag övergripande folklig gemenskap Frågorna förblir öppna. Varken historien eller andra samtida statsbildningar ger särskilt mycket ledning i detta unika projekt. Med tanke på att de nationella erfarenheterna är så vitt skilda talar emellertid mycket för att det möjliga, nu liksom hela tiden sedan begynnelsen efter andra världskriget, begränsar sig till ett Europa som framskrider i flera hastigheter.

33 Acton, Nationality, i KohnH, Nationalism. Its Meaning and History, Van Nostrand:New York 1965, s 121-125.

2 15-1350

Abstract

In the economic analysis of the potential integration of East European countries into the European Union one cannot take a simplistic one-dimensional approach to the problem. The European Union must ensure convergency in a number of different economic dimensions. One of the fundamental dimensions of the analysis relative trade dependence and thus dependence upon free trade with the member countries of the European Union. From this standpoint smaller countries would be preferred as new members. Another primary factor of importance the capacity for economic development, i.e. capacity to grow as a partner of EU and to restructure itself towards a modern market economy. A primary and necessary condition for achieving growth and restructuring the capacity to invest in new infrastructure and production capacity. In this respect there are great differences between different East European countries. Part of the restructuring problem has to do with the share of agriculture in employment and production. In this respect there are great differences. Some countries, e.g. Estonia and the Czech Republic are close to the average of the European Union and the OECD, while others like Ukraine and Poland have a very large share of agriculture in the economy. Although the European Union a large entity composed of member states that have more or less close potential relations with some of the neighboring countries. One example Estonia with its close relations to Finland and Sweden in terms of language similarity or transport distance, and the Czech Republic with its affinity to Austria and Germany in these and other cultural respects. Based on these considerations as well as a closer scrutiny of patterns of trade and scientific collaboration and issues related to capacity to solve problems of economic policy in cooperation with the European Union, I have come to the following conclusion about potentials for association to the EU of East European states in terms of a rank order of association potential:

I The Czech Republic, Estonia, Slovakia Hungary, Slovenia, Latvia IH Poland, Lithuania, Bulgaria IV Other East European countries

Ekonomisk

Ost-

integration av

och

Västeuropa

Åke E Andersson

Östeuropa de första fem åren av omställning

-

Östeuropas länder var fore år 1990 samtliga integrerade i ett ekonomiskt system

uppbyggt byråkratisk reglering enligt två principer: 0 centralt bestämd arbetsdelning och hierarkisk administration av produktion och handel. Arbetsdelningen var föremål för många kontroverser över decennierna fore Sovjetunionens och det östliga planeringssystemets sammanbrott. Ett exempel är Rumäniens tidiga vägran att bli en region som helt koncentrerades försörjning med ett fåtal jordbruksprodukter. Eftersom prissystemet var helt satt ur spel som system för information om efterfrågan och marginalkostnader för olika produkter fanns inga mekanismer for automatisk förändring av specialisering av produktionen eller omläggning av handeln. Kombinationen av femåriga planer och en rigid hierarkiskt organiserad byråkrati för att styra genomförandet kom att leda till en mycket långsam strukturomvandling. I teknologiskt avseende var de marxistiskt utbildade ekonomema och ingenjörema övertygade om stordriftens oavvisliga fördelar. Därför måste alltid etablering av produktion ske genom uppbyggnaden av stora industriella kombinat av typen Bratsk- Ilimsk eller kombinationer av livsmedelsindustri och stoijordbruk, s k agro-industriella produktionskomplex. Dessa anläggningar blev självfallet ytterst beroende av att de glesa och sårbara transportnäten kunde fungera.

Den for marknadsekonomin så typiska ständigt pågående småskaliga nyetableringen med hög konkursfrekvens hade inget utrymme i det sovjetiska imperiets planeringssystem. Därmed kom samtliga länder i Östeuropa att hamna i extremt en besvärlig omställningssituation vid inledningen av 1990-talet. l Baltikum, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern och Bulgarien fanns ett stort antal mycket stora, tekniskt föråldrade anläggningar inställda leveranser av föråldrade varor i enlighet med långsiktiga leveransavtal till fasta kunder. Visserligen hade under ett par decennier företagen vant sig att hantera bristerna i planeringen genom att upprätta mer eller mindre svarta marknader baserade bytesekonomi för att nödtorftigt klara de uppställda planmålen. Men dessa marknadsekonomiska experiment gav naturligtvis ingen rimlig förberedelse för en öppning av dessa ekonomier mot en omvärld av fn konkurrens mellan producenter. Situationen blev också närmast katastrofal for dessa länders industri under de första åren av 1990-talet. Följande tabell illustrerar den beräknade industriella produktionsutvecklingen, mätt som procentuell förändring över tolv månader. För år 1995 ges uppgifter for senast tillgängliga tolvmånadersperiod bakåt i tiden. Sifferuppgiften 8 procents tillväxt for Slovakien till mars 1995 avser sålunda tolvmånadersperioden mars 1994 mars 1995. - Tabell Industriproduktionens utveckling i Östeuropa 1992-1995. Procentuell förändring under 12 månader.

Källor: OECD,1995, Short term economic indicators, Paris Egnagrova uppskattningar

Tabellen visar tämligen entydigt att de länder som stod under den hårdaste regleringen från Moskva Litauen, Lettland och Estland har mött de svåraste rekonstruktionsproblemen för sin industri. Det är heller inte så konstigt. Estland var exempelvis inplanerat att producera skifferolja, konstgödning och att framställa enkla trävaror och pappersmassa. Fortfarande vid inledningen av 1990-talet gick mera än två tredjedelar av exporten till Ryssland och Ukraina. Polen med sin relativt sett stora

privata sektor inom jordbruket och sin mera självständiga relation till Sovjetunionen hade under hela omställningsperioden 1992 1995 en växande industriell produktion. - Situationen var också betydligt gynnsammare for Ungern, Tjeckien och Slovakien än för de baltiska staterna. Framför allt Estland tycks nu vara på väg in i en gynnsam industriell utvecklingsfas efter de inledande åren av svåra omställningsproblem.

Den ekonomiska utvecklingens problem

Ekonomisk utveckling, d v s ekonomisk tillväxt under strukturomvandling, kan uppnås på flera olika sätt: genom att en hög andel av bruttonationalprodukten avsätts till kapitalbildning genom investeringar och sparande, genom att bästa möjliga teknologiska lösningar hämtas in och snabbt sätts in i produktionen, samtidigt som föråldrade och ineffektiva anläggningar avvecklas, genom nyetablering och utbyggnad av företag inom områden där marknadens efterfrågan är i snabb expansion, genom att investeringar for infrastruktur långlivat, kollektivt kapital sätts in där det finns produktionshämrnande flaskhalsar eller systempåverkande kritiska länkar, genom utbildning, framför allt i teknik och management. Helt avgörande för tillväxten är beredskapen att spara och investera. I det här avseendet visar de olika östeuropeiska länderna betydande skillnader under 1990-talets forsta halva, vilket illustreras av följande tabell.

Tabell Investeringsandel i BNPi Östeuropa 1991-1994.

procent av Investeringskvot

. . . .

Källa: OECD, se tabell

I tabell 2 anges investeringskvoten i tenner av investeringar i fast realkapital och till rörliga priser, eftersom fastprisberäkningar bara existerar i ett begränsat antal fall. Tabellen visar att Tjeckien och Slovakien haft de genomgående starkaste benägenhetema att spara och investera i nytt realkapital. Situationen är direkt bekymmersam i Bulgarien och Lettland, även om trenden är positiv for Lettlands del

och starkt negativ för Bulgariens del. Polens situation förefaller också direkt bekymmersam. Den jämförelsevis gynnsamma utvecklingen av produktionen i Polen kanske är ett exempel det som en gång i brittisk tillväxtlitteratur brukade kallas för bastard golden age, d vs en tillväxt som mera beror snabbt och effektivt utnyttjande av överkapacitet, men som så småningom måste hamna i flaskhalsproblem, beroende bristande vilja att bygga ut nya anläggningar för produktion och ny infrastruktur. Det förefaller också sannolikt att Polen bättre än de flesta andra östeuropeiska länder utnyttjat tillförsel av ny teknologi. I termer av villkor för långsiktig konvergens mot västeuropeiska nationella produktivitetsnivåer förefaller i första hand Tjeckien och i andra hand Slovakien ha de största förutsättningarna bland mellaneuropeiska, tidigare öststater. I norr tycks trenden vara särskilt gynnsam för Estlands del.

Jordbrukets roll

I stora delar av det gamla Sovjetunionen var jordbruket dominerande i produktionssystemet. Republiker som Tadzjikistan och Turkmenistan har fortfarande vid mitten sysselsättningen i jordbruk. Även av 1990-talet cirka 45 procent av Ryssland har en jordbrukarandel som är dubbelt så hög som den genomsnittliga för

OECD-området. Situationen är delvis annorlunda i Östeuropa, vilket visas tabell

av

Tabell Prøcentuell andel av arbetskraften i jordbruk samt

befolkningsandel i städer i Östeuropa år 1994

Jordbruksandel Stadsandel

Källa: OECDop.cit.

Den genomsnittliga andelen, som är sysselsatta i jordbruk i de västliga marknadsekonomiema är sju procent, med något lägre värden för de västeuropeiska marknadsekonomiema. Tjeckien, Slovakien, Ungern och Estland är de enda länderna i Östeuropa i rimlig grad ansluter sig till de utvecklade marknadsekonomiemas som normala andelar. Polen, Litauen och Lettland avviker drastiskt från moderna marknadsekonorniers jordbruksandelar. I själva verket ligger dessa tre länders

jordbruksandelar samma nivå som Ukrainas och Vitrysslands, vilket självfallet är en reflex av deras roll i det gamla sovjetiska handelssystemet.

Länders storlek och beroende handel

av

Beroendet av omvärlden genom handel med och tjänster varierar systematiskt varor med ländernas storlek och centralitet. Länder som Belgien, Luxemburg, Nederländerna och Schweiz som är små i termer naturresurser och tillgång arbetskraft är av beroende av import från omvärlden, balanseras motsvarande exportinkomster. som av Import- och exportberoendet förstärks låga transport- och andra av transaktionskostnader, vilket i särskilt hög grad präglar Belgien och Nederländerna. Följande tabell ger några exempel beroendet import och tjänster i av av varor förhållande till bruttonationalprodukten vid två olika tidsperioder. Tabellen ger bara ett fåtal typiska exempel.

Tabell Import av tjänster och i förhållande till BNP varor

1960 1990 93 - Luxemburg 73 procent 85 procent Belgien 39 procent 68 procent Irland 36 procent 53 procent Nederländerna 44 procent 48 procent Sverige 23 procent 28 procent Norge 43 procent 36 procent Finland 23 procent 25 procent Genomsnitt för små OECD-länder 23 procent 29 procent

USA 4 procent ll procent Japan 10 procent 8 procent Genomsnitt för sju stora OECD-länder 10 procent 15 procent

Källa: OECD,1980-1995,NationalAccountStatistics

Dels visar tabellen att små och centralt belägna länder har ett mycket högt importberoende i förhållande till stora och avsides belägna ekonomier den som amerikanska eller japanska. Tabellen visar emellertid också att beroendet av utrikeshandel växer ungefär lika snabbt i små och stora OECD-länder i samband med den ständigt växande mängden av nya varor och tjänster, som tillåter en allt längre gående specialisering av produktionen och sysselsättningen. För USAs del har utvecklingen sedan 1960-talet inneburit närmast trefaldigad importdel en av bruttonationalprodukten medan Belgiens importberoende stigit med nära trettio

procentenheter. Genomsnittligt har de små OECD-ländema ökat sin importandel med fem procentenheter, vilket är samma tillväxt av importberoendet som kan noteras för de sju stora OECD-ländema. Det stora importberoendet i små ekonomier gör internationellt samarbete genom frihandel särskilt angeläget för dessa mindre länder. Det är därför tämligen självklart de europeiska integrationssträvandena och kraven frihandel tog sin början i att Belgien, Nederländerna och Luxemburg vid 1940-talets slut. Det är också klart att länder Sverige, Norge och Finland intagit en mer avvaktande hållning mot som bakgrund sina stora naturresurser och sin i transportsystemet mera perifera av lokalisering. Importberoendet har självfallet inte stabiliserats för de östeuropeiska ländernas del, vilket illustreras av tabell

Tabell Import och tjänster till Östeuropa i procentförhållande till BNP av varor 1991 1994 - 1991 1992 1993 1994 Genomsnitt Bulgarien 39 53 45 40 44 Slovenien 49 58 54 . . . .

Källa: OECD,1995, National Accounts

Tabellen visar dels betydande instabilitet i de olika östeuropeiska ländernas en impoitberoende och dels det mycket höga importberoendet i många Östeuropas av länder och då framför allt i Slovakien, Tjeckien, Slovenien samt de baltiska staterna. Det är också länder är små i tillgångar naturresurser, energi och som termer av arbetskraft och därför i normal marknadssituation bör förbli starkt beroende av som en omvärlden, sannolikt ännu högre nivåer än kunnat konstateras för 1990-talets som första hälft. De baltiska staterna bör längre sikt ett import- eller exportberoende överstiger två tredjedelar deras bruttonationalprodukt, d v s hamnar nivåer som av motsvarar de minsta västeuropeiska marknadsekonomiema, särskilt under som förutsättning att deras relationer i den internationella handeln orienteras mot deras större grannländer i väst. För Sloveniens, Tjeckiens och Slovakiens del innebär det en allt starkare orientering mot Österrike och Tyskland. För Lettlands och Estlands del innebär det alltmera stärkt orientering mot de nordiska grannländema och då särskilt en Finland och Sverige. Litauens långsiktiga orientering är betydligt svårare att förutse

och kräver betydligt noggrannare analys av den internationella handelns allmänna en uppbyggnad och förklaring.

Fördelar av handel och ekonomisk integration

Fördelar handel och ekonomisk integration bygger tre förutsättningar: av kompletterande olikheter i fråga om tillgångar produktionsfaktorer och 0 kunnande och likheter underlättar ekonomiska överenskommelser och transaktioner samt 0 som 0 geografisk närhet. Europeiska kol- och stålgemenskapen slöts under den tidiga efterkrigstiden. Avtalet om Allt sedan dess har frågan den ekonomiska integrationens fördelar varit föremål för om teoretisk analys och intensiv politisk debatt. De teoretiska och empiriska analyserna blev särskilt omfattande under 1950-talet, när Rom-traktaten skulle undertecknas och EFTA blev ett alternativ för en del länder, däribland Sverige. Den centrala frågan var avlägsnandet olika regleringar för den fria handeln med varor och tjänster och om av den fria arbetsmarknaden skulle komma att bli till entydig fördel för de deltagande länderna och deras olika regioner. Det man då i allmänhet gjorde var analyser av de faktiska förhållandena och de teoretiska utfallen i allmän jämvikt före och efter borttagande de olika hindren för varomas, tjänstemas, kapitalets och arbetskraftens av rörlighet. Man antog då att fullständig integration bara kan uppnås under förutsättning att alla sådana hinder fullständigt elimineras. Debatten korn att följa tre olika linjer och var i allmänhet uppbyggd statisk teori. Den första analytiska linjen gällde frågan om inverkan marknadernas struktur. Utgångspunkten då att många europeiska länder var så små och isolerade från var omvärlden att de inte kunde komma i närheten av de förhållanden som måste vara uppfyllda för att man ska kunna tala om fri eller ren konkurrens. Utan frihandel skulle då produktionens stordriftsfördelar medföra att många produkter i Europa i realiteten skulle komma att få nationell eller regional monopolställning. Det måste nödvändigtvis leda till alltför dåligt utnyttjande produktionskapaciteten och därmed till lägre av levnadsstandard. Dessutom skulle monopolvinster betyda stor ojämlikhet och en skyddad produktion skulle också längre sikt komma att dämpa incitamenten till införande teknik och produktivitetsförbättringar. Därför skulle integrationen av av ny marknaderna efter det att handelshindren begränsades komma att bli ett medel att tvinga verksamheter med stordriftsfördelar till ömsesidig konkurrens. Det skulle i sin tur komma att bryta monopoliseringen många av Europas delmarknader. Den andra analytiska linjen gick mot de potentiella fördelarna av att utnyttja olika europeiska regioners specialiseringsfördelar. Med ökad specialisering skulle man potentiellt kunna vinna en stegrad produktivitet genom att man förbättrade utnyttjandet olika regioners komparativa fördelar. Ett bättre utnyttjande av statiska komparativa av fördelar innebär att varje region specialiserar sig produktion av de produkter där regionen är mest produktiv. Det innebär att en region som är överlägsen alla andra som

regioner i produktion av alla tänkbara produkter ändå kan vinna fördelar att specialisera sig på de produkter där övertaget är relativt eller komparativt sett som störst. Om alla regioner söker sig mot en sådan specialisering i enlighet med sina komparativa produktivitetsövenag kommer det totala produktionsresultatet att maximeras. Den ökade specialiseringens konsekvens blir därför ett ökat handelsberoende, om man ska kunna förverkliga ett lika balanserat förbrukningsmönster som vore fallet utan regional specialisering. En produktion i överensstämmelse med komparativa fördelar leder följaktligen till större produktion av alla varor, såvida resurserna är givna, men ökad specialisering medför att varje region får en mera ensidig sysselsättningsstruktur. För att kunna utnyttja de stora produktivitetsvinstema måste därför en större mängd produkter utbytas handel genom med andra regioner. Välfärdsförbättring i samband med ökad specialisering förutsätter därför en mera omfattande handel med andra högt specialiserade regioner. Den tredje argumentationslinjen behandlade fördelarna i form av mera utjämnad fördelning av realinkomstemai anslutning till stigande handel. Den svenske ekonomen Bertil Ohlin 1933 hävdade med stor kraft att utvidgningen handel sänkta av genom tullsatser, lägre omkostnader för transporter och begränsning av kvantitativa hinder för handel sikt måste komma att innebära tendens till utjämning lönesatser for en av samma typ av arbete och andra ersättningar för likartade produktionsfaktorer. Orsaken är den indirekta omflyttning som uppstår när regioner med relativt sett mycket arbetskraft kan specialisera sig produktionen av arbetsintensiva produkter, vilka i sin tur bytes mot produkter med relativt sett litet innehåll arbete och stort innehåll av av materiellt och icke-materiellt kapital. På så sätt utökas tillförseln kapital i den av kapitalfattiga regionen och minskas i den kapitalrika, samtidigt som arbetskraftsutbudet indirekt stiger i regioner med brist på arbetskraft och faller i regioner med arbetskraftsöverskott. Det kommer i allmänhet att innebära begränsningar takten i löneutvecklingen i höglöneregioner och i motsvarande mån stegring av lönesatsema i regioner med riklig tillgång arbetskraft. Vid sidan ökad välfärd av som en konsekvens av integration av marknaderna skulle därmed också uppnå man en mera jämn fördelning av avkastningen på arbete och kapital. Även kan finna enskilda analytiska särfall och empiriska motexempel har om man utvecklingen, exempelvis i USA, under hela efterkrigstiden visat att den förbättrade integrationen av marknader genom ökad specialisering och handel lett till begränsningar av regionala monopol, allmänt sett höjd produktivitet och jämnare en fördelning av realinkomstema. Det är i kombination av analyser av ovan antytt slag och empiriska observationer hämtade från Nordamerika som argumenten för ekonomisk integration i Europa har vunnit i styrka under nästan hela efterkrigstiden. Det har emellertid också funnits perioder, som under de senaste fem åren, då tvivlen den ekonomiska integrationens fördelar tillvuxit. Särskilt under konjunktumedgångar har representanter för branscher, regioner och till och med hela nationer argumenterar för begränsningar av import och stimulans export. av Huvudargumentet har då varit att exportbefrämjande åtgärder och samtidig

importbegränsning genom höga tullsatser och andra handelshinder skulle ge bättre möjligheter att bekämpa arbetslösheten. Uttryckt ett något mera brutalt sätt kan politiken under konjunktumedgångar nationellt inriktas att exportera arbetslöshet. Strategin har emellertid ett logiskt problem så till vida att den inte kan användas samtidigt av alla länder. Om alla drabbas av en konjunkturnedgång och då begränsar importen och stimulerar exporten minskas de sammanlagda exportmöjlighetema. 1930talets depressionsperiod ger handfasta exempel en nedåtgående handelsspiral, som fick sin drivkraft av att de flesta länder försökte sig på att med sådana metoder exponera sina arbetslöshetsproblem. Ett annat argument mot ekonomisk integration, ökad specialisering och alltmera omfattande handel mellan regioner är egentligen av dynamisk karaktär. specialisering medför nödvändigtvis koncentration av resurser till ett fåtal produkter, branscher och yrkesgrenar. Därmed stiger riskexponeringen i samband med förändrad efterfrågan och ny teknologi. Detta problem är störst i små regioner och länder. En liten region eller ett litet land för vilket specialisering nödvändigtvis måste drivas långt om man vill uppnå ordentligt höjd produktivitet blir tvingat att använda en del av specialiseringsvinstema för att investera i förbättrad långsiktig stabilitet. Stora regioner, i termer av arbetskraftsresurser, kapitaltillgångar eller mångsidiga naturresurser, kan bättre undvika att hamna i denna problematik. Även har optimal specialisering i om man en överensstämmelse med komparativa fördelar har en region med många miljoner anställda inom rimliga reseavstånd stora möjligheter att uppnå en robust ekonomisk struktur utan att behöva ge avkall specialiseringens fördelar eller att tvingas till stora investeringar regional stabilitet. Ser Öst- och Västeuropa i dessa perspektiv finns det onekligen stora man potentiella fördelar att underlätta den ekonomiska integrationen. Östeuropa är av genomgående präglat av en helt annan uppsättning av produktionsfaktorer än vad som kommit att utvecklas i Västeuropa. Ser man Sverige och Finland i en jämförelse med Baltikum har dessa två länder en utomordentligt god tillgång ackumulerade forsknings- och utvecklingsresultat och en teknologiskt och kommersiellt välutbildad arbetskraft, som kan utnyttjas i teknologiskt avancerade anläggningar för produktion av varor och kvalificerade tjänster. Däremot har enklare arbetskraft ett utomordentligt högt löneläge. Situationen är den omvända i Baltikum. Adekvat teknologiskt och kommersiellt utbildad arbetskraft hög kvaliñkationsnivå är knapp och har tillgång till få välutrustade produktionsanläggningar samtidigt som knapphetspriset jämförelsevis utbildad arbetskraft for enklare uppgifter är mycket god. Relativt sett talar sålunda de komparativa fördelarnas teori för att mycket skulle vinnas på att Sverige och Finland skulle renodla sin produktion i riktning mot mycket kvalificerade produkter och produktionssystem samtidigt som Baltikum renodlar sin produktion mot framställning av produkter som ställer litet krav materiellt och icke-materiellt kapital. Situationen är snarlik i Centraleuropa. Länder som Tjeckien, Slovakien, Ungern och Slovenien finns i omedelbar närhet till utomordentligt avancerade industriella och

postindustriella regioner och skulle i enlighet med de komparativa fördelarnas teori specialiseras mera arbetsintensiv produktion av komponenter och olika halvfabrikat för den kvalificerade tyska, österrikiska och schweiziska industrin och serviceproduktionen.

Dynamiska komparativa fördelar

Under de senaste decennierna har diskussionen om komparativa fördelar och deras utnyttjande med förklaring av specialisering av handel kommit att fördjupas mot alltmera dynamiska formuleringar. Jan Tinbergen var kanske den första att formulera tesen att varje nation eller region inte bara passivt utnyttjar sina för stunden rådande komparativa fördelar utan även genom sina strategiska beslut väljer sina framtida komparativa fördelar och därmed sin specialisering samt omfattningen och inriktningen av sin framtida handel med omvärlden. Valet av komparativa fördelar blir därmed ett dynamiskt problem, som har att göra med utvecklingen av infrastruktur och annat realkapital och utbyggnaden av kunskaper genom utbildning, forskning och utveckling. Redan 1960-talet föreslog de amerikanska ekonomema Gruber och Vernon att den långsiktiga utvecklingen av näringslivet och dess specialisering bör analyseras i tenner av produktcykler, där drivkraften är forskning och den byggd utveckling av nya produkter. I enlighet med denna teori är konkurrensen dynamisk och investeringar i forskning och utveckling ger verksamheterna försprång, som emellertid går förlorade med tiden. Teorin innebär att regioner och nationer med stor forskningskapacitet står för kreativiteten och innovationen av nya produkter. På så sätt blir deras specialisering drivande i strukturomvandlingen. En nations produktcykel kan indelas i sex faser: 1 Forsknings- och utvecklingskapaciteten och nivån arbetskraftens kunskaper och kompetens, när det gäller att hantera den nya produkten avgör vilken region som kan ta hand om den inledande lokaliseringen av ny produktion. 2 Omlokalisering från de stora forsknings- och utvecklingsregionema utlöses, när så småningom en rutiniserbar teknologi utvecklas och därmed möjlighet till mera storskalig produktion. I denna fas gynnas regioner och nationer med god tillgång till maskin- och anläggningskapital. 3 När produkten uppnår teknologisk utmognad och produktionen kan utföras i stor skala minskar investeringarna i ny kunskap, medan investeringar i maskiner och marknadsföring tillväxer. 4 Om utflyttning av produktion från högutvecklade till mindre utvecklade regioner och länder sker i ett hastigt tempo bromsas ofta specialiseringen av politiska, protektionistiska skyddsåtgärder. 5 Produkter som kräver ständig tillförsel av kunskap, utvecklad produktionsservice och annan starkt kontaktberoende verksamhet tenderar att stanna kvar i högutvecklade regioner och nationer, även om alla andra faktorer skulle tala emot det.

6 Arbetsintensiv och starkt miljöbelastande verksamheter överföres i högt tempo därefter från högutvecklade till lågutvecklade regioner och nationer. Produktcykelns olika faser illustreras i figur Teorins empiriska duglighet har OECD-statistik från 1970-talet och har då visat sig tämligen hållfast. testats

Figur Produktcykeln efter produktens eller produktionsprocessem egenskaper

PRODUKTCYKELN EFTER PRODUKTENS ELLER PRODUKTIONS- PROCESSENS EGENSKAPER Forskning och Specialiseringens förändring

utvecklin av

produgkter

Stabil eller växande Fallande specialisering nya specialisering i högt i högt utvecklade utvecklade regioner regioner

Kun ka h fo

r

specialiserings- Produkter med komplexa smdmspmessa nivå i Inputs. för

utvecklade Kontaktkravande u mogna produkter

region produktionsprocesser.

r Hög Natnnesursintcnsiva, lokalt Bodum dd

specialisering h::ns;::ls-s.lr}’egionm- mflj6bhsmd° process

genom

nivå i jag; och indusmpouüsk Arbetsmtensiva processer

för utmognadc

åbulilgbglâkl

utvecklade pmekfionism pm r rggig ggr

Skilda kunskapsbaser i öst och väst

Produktcykelteorin vetenskaplig och industriell forsknings- och ger utvecklingsverksamhet huvudrollen i den ekonomiska utvecklingen. Därför finns det anledning att något granska omfattningen av vetenskapssamhällena i Öst- och Västeuropa och därmed möjligheterna att se en snabb tillväxt av nya komparativa fördelar och därmed villkor för handel mellan öst och väst. Den vetenskapliga nya nivån kan nationell nivå belysas för delar Östeuropa i ett jämförande globalt av perspektiv. Följande tabeller den vetenskapliga produktionen i antal artiklar anger publicerade i välkända och kvalitetskontrollerade tidskrifter med inriktning mot

naturvetenskap, medicin, ingenjörsvetenskap och liknande kvantitativt orienterade vetenskapliga områden. Tabell Världens trettio största länder mätt i vetenskaplig produktion Vetenskaplig produktion per miljon invånare I 988 till 1990, mätt i antal publicerade artiklar

Källa: Beräkningar av Olle Persson,INFORSK.Umeåuniversitet

Tabellen visar att Österrike har drygt dubbelt så vetenskaplig produktivitet, stor mätt detta speciella sätt, som Ungern och Tjeckoslovakien, ligger i Österrikes som omedelbara närhet. Samma relation kan mätas mellan Tyskland och upp Tjeckoslovakien. Tyskand är emellertid i förhållande till Polen ungefär fyra gånger så

produktivt. Tämligen genomgående gäller regeln att Östeuropa befinner sig i fråga

om vetenskaplig produktivitet samma nivå som Spanien eller Taiwan. Det finns

emellertid en helt avgörande skillnad mellan Östeuropa och resten av den utvecklade

världen. Huvuddelen av artiklarna är orienterade mot basal vetenskap eller sådan ingenjörsvetenskap, som knappast har någon omedelbar användning bas för som industriell forsknings- och utvecklingsverksamhet.

Även ifråga den totala produktionsnivån hamnar huvuddelen Östeuropa på

om av en tämligen låg nivå. Till och med det till befolkningen mycket stora Polen har en vetenskaplig produktion under den angivna perioden som nätt och jämt överträffar Danmarks, vilket illustreras av följande tabell.

Tabell Vetenskaplig produktion 1988 till 1990 Antal artiklar

Källa: Science Citation Index, se tabell För att ett jämförbart sätt belysa situationen i Baltikum krävs en regional uppdelning av samma material, vilket gjorts i följande tabell.

Tabell Rangordning av regioner runt Östersjön efter produktion

av vetenskapligaartiklar I 988 till 1991‘

11. Århus 4 439

15. Åbo 2 992

Källa: se tabell

Tabellen visar att Warszawa som vetenskaplig region är drygt en tredjedel av Stockholm-Uppsala-regionen och Riga, Vilnius och Tartu har storlek i nivå med en små högskolor som Roskilde och Jyväskylä. En jämförelse med exempelvis Umeå eller

Åbo visar att universitetet i Tartu bara har en omfattning om ungefär en fjärdedel av dessa mindre, men fullständigt utbyggda universitetsregioner. Den något dystra slutsatsen är därför att den vetenskapliga infrastrukturen i Östeuropa i allmänhet är alltför outvecklad kvantitativt eller till sin struktur för att kunna bilda basen för en snabbt förändrad uppsättning komparativa fördelar. Mycket av problemen med den långsiktiga utvecklingen av den vetenskapliga basen har att göra med det östeuropeiska vetenskapliga arvet. Genom den hårda hierarkiska organisationen av det vetenskapliga livet i Sovjetunionen och dess lydstater kom möjligheten att utveckla ett samarbete mot näraliggande västländer att starkt begränsas. Följande kartbild visar samspelsmönstret i det vetenskapliga livet under 1980-talet. Kartbilden är baserad samarbetet vid författande av vetenskapliga artiklar under perioden 1981 till 1986.

Figur Internationell samarbetsprofil

I NZ I I No r Kin

Dan I l.in

I I

AUS Sve

I

Kan USA

- -

S-Af Tysk

Sch

BU n - Fra I Ita

åpa

BFa

, Arg

Källa: Luukkonen al 1992 et

Den fmländske forskaren Luukkonen och hans medarbetare har utnyttjat en teknik som innebär att man sammanfattar innehållet i en mycket stor matris till enbart två dimensioner. Avståndet mellan två länder visar dels deras inbördes samarbete och dels hur likartad den vetenskapliga profilen De nordiska länderna har dels likartad inriktning sin forskning med tämligen stark prioritering av livsvetenskaper samtidigt som de samarbetar intensivt sinsemellan. På samma sätt visar bilden att Sovjet låg i centrum av ett östeuropeisk kluster av likhet och starkt ömsesidigt samarbete. I en ekonometrisk bearbetning av samarbetet i termer av mängden sarnförfattade artiklar ger

också starkt belägg för vilka faktorer som avgör frekvensen av vetenskapligt samarbete. Följande regressionsekvation visar hur olika faktorer påverkar frekvensen av vetenskapligt samarbete mellan forskare i olika länder.

Antal samfiirfattade vetenskapliga artiklar

-17 [Stor1ek iStorlekj]12

exp exp -0,057 Tidsavstånd från i till j exp 0,7 [Om båda ländernas modersmål är engelska] exp 1,7 [Om båda länderna är nordiska] exp 0,3 [Om båda länderna tillhör EG] exp 2,6 [Om båda länderna tillhör COMECON] R2 0,87 t-värde storleksparameter 42 t-värde avståndsparameter 10 t-värde engelska 5 t-värde nordisk 7 t-värde EU 2,2 t-värde COMECON 13 Ekvationen visar att COMECON-effekten varit utomordentligt stark. Exp 2,6 motsvarar en förhöjning av samarbetet om drygt tretton gånger. Det innebär att det var tretton gånger så sannolikt att en polsk eller baltisk forskare skulle samarbeta inom det sovjetiska vetenskapliga systemet än med forskare utanför, även om allt annat vore helt jämförbart. Det kan naturligtvis inte förklaras med annat än att de östeuropeiska forskarna var i en direkt tvångsmässig situation, som säkert både dämpade viljan att samarbeta och förändrade dess inriktning från rationella samarbetsmönster mot sådant samarbete som var foga produktivt. Det vetenskapliga samarbetet är nu i full färd att rekonstrueras. Den tidigare orienteringen mot Moskva och St Petersburg ersätts orientering mot Österrike och av en Tyskland for Ungerns, Tjeckiens, Slovakiens och Polens del medan de estniska och lettiska universiteten omorienteras mot Finland och Sverige. Vår analys visar att den vetenskapliga nivån måste expandera och dess samarbetsmönster byggas om i samtliga östeuropeiska länder för att kunna bli en rimlig bas för ekonomiskt betydelsefull industriell forskning och utveckling. En sådan rekonstruktion kommer säkert att ta något decennium och kommer därför knappast att inom rimlig tid kunna leda till ett brott med den specialisering och utveckling av handeln med Västeuropa som är rimlig med hänsyn till traditionellt tolkade komparativa fördelar. För Baltikums del förstärker det slutsatsen att dessa länder framför allt kommer att tjäna att utveckla sin specialisering av näringslivet och handeln mot arbets- och naturresursintensiva produkter och processer med särskild specialisering enklare halvfabrikat och komponenter för den nordiska industrin. För

Estlands del innebär det en tämligen stark orientering mot underleveranser till svenskt och finskt näringsliv.

Transaktionskostnademas betydelse för handeln och

integrationen

Transaktionskostnader är alla de kostnader som uppstår i samband med upprättande av kontrakt, kreditgivning och transport av handelsvaror. Transportkostnadema har en utomordentligt nära sammankoppling med avstånden mellan länderna. Men det är inte bara transportkostnader som växer med stigande avstånd. Kännedom om sedvänjor och institutionella förhållanden brukar också avta med växande avstånd. Sådana mentala avstånd har mätts upp av geografen Ulf Erlandsson för Nationalatlasen och senare bearbetats av Gunnar Törnqvist. Det visar sig att en indexskala är det mentala avståndet mellan Sverige och Österrike exempelvis drygt fyrtio gånger så stort som mellan Sverige och Norge och drygt tre gånger så stort som mellan Sverige och Finland. Det mentala avståndet tycks bero skillnad i språk och geografiskt avstånd. Schweiz och Österrike är enligt dessa undersökningar ungefär mentala samma avstånd medan Tyskland är något mindre avstånd, vilket bara är förenligt med en samtidig inverkan av både språk och reseavstånd. De allra största mentala avstånden har Sverige till länder som Argentina och Chile. Sannolikt är därför det mentala avståndet mellan Estland och Finland längre sikt samma nivå som det mentala avståndet mellan Sverige och Norge. På sätt torde Österrike mentalt ligga samma mycket nära Slovenien, Slovakien, Tjeckien och Ungern. Tyskland är samtidigt sannolikt mycket nära Tjeckien i fråga om mentalt avstånd. Till dessa hinder for transaktioner bör man också lägga de rent institutionella skillnaderna i fråga om valutors konvertibilitet, den ekonomiska lagstiftningens likheter och skillnader och formella avtal om ekonomiskt samarbete. Dessa transaktionskostnader har liten eller ingen relation till transportavstånd men påverkar ändå möjligheterna till handel ett sätt som liknar transportkostnader.

Handel, storlek och transaktionskostnader en statistisk

-

analys

För att testa betydelsen av olika faktorers betydelse for den faktiska handeln har en handelsmodell estimerats, i vilken exporten mellan par av länder gjorts till en funktion av: exportlandets produktionskapacitet, importlandets inkomstnivå, ländernas gemensamma tillhörighet i något ekonomiskt block, ländernas språkgemenskap, transportavståndet mellan länderna.

Beräkningarna har gjorts för alla länder med rimligt tillförlitlig handelsstatistik och det totala antalet observationer av handelsflöden uppgår till drygt 1100. Beräkningarna har genomförts för åren 1988 och 1993 så att konsekvenserna av sammanbrottet for COMECON-blocket i någon mån kunnat avspeglas i förändrat beteende. För 1988 och 1993 har följande två ekvationer bestämts respektive års tvärsnittsmaterial. 1988: ln [Handeln mellan land i och land -2,89 + + 0,756 ln [Disponibla bruttoprodukten i land + 0,72 ln [Disponibla bruttoprodukten i land + [O,52 om båda länderna tillhör EG] + [0,51 om båda länderna har samma språk] + [0,50 om båda länderna är APEC-länder] + [0,59 om båda länderna är ASEAN-länder] + [0,69 om båda länderna är COMECON-länder] -Q,38 ln [Avstånd mellan land i och land j];

R2

0,68; Antal observationer 1122

1993: [Handeln mellan land i och land -2,89 + 0,77 [Disponibla bruttoprodukten i land + 0,82 ln [Disponibla bruttoprodukten i land + [0,25 om båda länderna tillhör EG] + [0,45 om båda länderna har samma språk] + [0,39 om båda länderna är APEC-länder] + [0,65 om båda länderna är ASEAN-länder] + [0,30 om båda länderna är COMECON-länder] fl,48 ln [Avstånd mellan land i och land R 0,76

tspråk 10,3 i t APEC 6,4 t ASEAN 3,3 t COMECON 2,2

avstånd 15,51

t Beräkningen visar först och främst att handeln tillväxer mindre än proportionellt mot export- respektive importkapaciteten. Små länder är med andra 0rd mera beroende av tillgången till handelsmöjligheter än stora, vilket jag också kunnat visa i ett tidigare avsnitt denna uppsats. Ekvationema visar också att handelsutbytet blir större mellan av länder tillhör något av handelsblocken EG, APEC, ASEAN eller par av som COMECON. Det har också inträffat förskjutningar under tidsperioden. Det finns ingen signifikant skillnad i effekten efterfrågekapaciteten medan betydelsen av produktions- och av exportkapaciteten tillvuxit. Stora länder har blivit alltmera exportbenägna. Det är också helt klart att de olika handelsblocken haft en minskande eller i stort sett oförändrad inverkan på handelns orientering. Inverkan av COMECON har drastiskt minskat. Fortfarande fördubblades flödena mellan två länder år 1988 om båda länderna var fem år hade COMECON-effekten sjunkit från medlemmar av COMECON. Redan efter 100 procent förstärkning till 35 procent. Men det förefaller också som om EGs betydelse försvagats under perioden. Flödena mellan två EG-länder var år 1988 förstärkta med cirka 68 procent. Motsvarande värde hade år 1993 fallit till 28 procent. Mycket hög och stabil prioritering av den ömsesidiga handeln visar bara ASEANländema i Sydostasien. Där fördubblas i stort sett den handel man skulle vänta sig mellan två länder till följd av samhörigheten i ASEAN. Betydelsen av geografiskt avstånd mellan länderna har förstärkts ett statistiskt signifikant sätt under de fem åren mellan 1988 och 1993. 1988 var avståndselasticiteten 0,38, vilket innebär att vid förlängning avståndet med 100 procent tenderade handeln att sjunka med 38 en av procent. 1993 var avståndselasticiteten 0,48, dvs en förlängning av avstånden mellan två länder med 100 procent kunde då förväntas leda till en 48-procentig reduktion av handeln, om alla andra förhållanden kunde hållas oförändrade. Den ökade avståndskänsligheten kan kanske förefalla överraskande, men förklaras troligen av att lastbilar har blivit ett allt vanligare transportmedel for den internationella handeln i anslutning till den ständiga tillväxten av varomas värde i handeln mellan OECDländer. Det innebär att transportkostnaden per ton-kilometer vuxit.

Framtagningen data av och estimenngen av dessaekvationerhar gjorts av forskmngsassistent Pontus Åberg vid nationalekonomiska institutionen, Umeåuniversitet.

Den europeiska handelns framtida struktur

De estimerade handelssambanden kan användas for att bedöma den framtida potentiella integrationen mellan olika öst- och västeuropeiska länder. Ekvationema visar att integrationen kommer att bli särskilt betydelsefull för: 0 små länder som de baltiska staterna, Tjeckien, Slovakien, Ungern och Slovenien, 0 länder som har betydande språklig gemenskap, d v s Estland och Finland, Tjeckien och Tyskland respektive Österrike samt möjligen Slovenien och Österrike. 0 Samspelet kommer dessutom att bli särskilt starkt mellan länder med små ömsesidiga transportavstånd mellan näringslivskoncentrationer, d v s i första hand Estland och Lettland med deras närhet till Helsingfors-regionen respektive Mälardalen samt Prag-regionen med dess närhet till Wien och München och Budapest med dess närhet till Wien-regionen.

Sammanfattning och slutsatser

Avsikten med denna uppsats är att klargöra hur den faktiska strukturen hos och utvecklingen av de östeuropeiska länderna förbereder en eventuell integration med EU, som nu huvudsakligen omfattar väl fungerande industriella eller postindustriella nationer. I denna genomgång har jag avstått från behandling situationen i av Vitryssland, Ryssland, Ukraina och Rumänien p g a dessa länders uppenbara problem som nya partners i ett vidgat EU. Avgörande för den ekonomiska prioriteringen av nya medlemmar måste bli av såväl statisk som dynamisk karaktär och då omfatta ett antal förhållanden och samband: 0 Förmåga att genomföra omvandlingen från underordnad del den sovjetiska av planhushållningen till att bli en likvärdig part i det europeiska och globala marknadsspelet. 0 Förmåga att mobilisera investeringsresurser tillräckliga for att åstadkomma en uthållig ekonomisk utvecklingstakt, överträffar tillväxttakten i de som västeuropeiska länder, som redan nått betydligt högre produktivitets- och välståndsnivåer. 0 Möjlighet och förmåga att hantera avvecklingen överdimensionerad eller av en improduktiv jordbrukssektor. Förmåga att stabilisera de interna prisnivåema och externa valutavärdena. Långsiktigt beroende utrikeshandel och fördel integration med EUav av marknaden och dess enskilda ekonomier. 0 Potential för vidgat nyttjande av komparativa fördelar specialiserad genom produktion och utvidgad handel. 0 Möjlighet att utveckla starka ömsesidiga ekonomiska grannrelationer. 0 Vetenskaplig nivå och samarbetskapacitet som bas for långsiktig utveckling av nya komparativa fördelar och omvandling av näringsstrukturen.

Dessa åtta faktorer bildar utgångspunkt för min utvärdering av en möjlig prioriteringsordning vid valet av anslutning av nya medlemmar. En sådan prioriteringsordning är en oavvislig nödvändighet, eftersom varje utvidgning av EU innebär mer eller mindre omfattande störningar för EUs ekonomi, byråkrati och inre förhandlingsordning. Förmåga att klara transitionen. från Sovjet-systemet till marknadsekonomin har kraftfullt demonstrerats avnågra av de östeuropeiska staterna särskilt Tjeckien och - Ungern. Andra förefaller osäkra sin väg från planhushållning till marknadsekonomi. När det gäller investerings- och sparförmåga som bas för upprustning av beståndet av en modern maskinpark, nya anläggningar, materiell infrastruktur och annat realkapital har vissa länder Tjeckien och Slovakien redan nu en hög andel - investeringar av sin bmttoprodukt medan andra Bulgarien och Lettland visar en - påfallande dålig förmåga att mobilisera sparande eller vinster och därmed investeringar irealkapital. Jordbrukets långsamma omvandling utgör ett av de största ekonomiska problemen för EU. Kvardröjande ineffektiv produktion och lågproduktiv arbetskraft i lantbruksoch livsmedelsproduktionen leder till stora krav fördelningspolitiskt motiverade subventioner och bestående höga konsumentpriser. Genomsnittligt ligger nu andelen

jordbrukssysselsatta i OECD vid cirka procent den totala sysselsättningen. EU-

sex av ländema är inställda på långsiktigt lägre nivåer. Flera av de östeuropeiska länderna - Polen, Litauen och Lettland har procentuella andelar sysselsatta i jordbruket gör - som deras anslutning till EU problematisk, om än inte omöjlig. Några få östeuropeiska länder har redan nu ett gott utgångsläge ifråga om jordbrukets relativa storlek infor en potentiell anslutning till EU. Det gäller framför allt Tjeckien, Ungern, Slovakien och Estland. De flesta av de östeuropeiska länderna har haft svåra inflations- och valutaproblem under sina fem första transitionsår. Genom drastiska åtgärder har flera länderna av nu lyckats reducera inflationstakten till låga tvåsiffriga nivåer, men den långsiktiga prisstabiliteten är knappast ännu säkrad. Därmed är också deras valutastabilitet osäker. Till de välstabiliserade länderna hör framför allt Estland, Lettland, Tjeckien, Slovakien och Slovenien. Men även dessa länder kan destabiliseras av den ojämlikhet som snabbt kan tillväxa, om strukturomvandling och tillväxt skulle accelerera. De bästa medlemmarna i en huvudsakligen ekonomiskt orienterad union är de mest handelsberoende. För dem är anslutningen till en handelsbefrärnjande union en förutsättning for en hög levnadsstandard, såvida inte alternativet vore att fungera som en sadelpunkt for den globala handeln. Exempel sådana sadelpunkter är Singapore och Hongkong, men knappast längre någon europeisk nation möjligen med undantag av Nederländerna. Från denna utgångspunkt bör nya medlemmar i EU väljas bland de mest handelsberoende, d de små nationerna Estland, Lettland, Litauen, Tjeckien, v s Slovakien, Slovenien och Ungern men knappast Polen och mindre Ryssland eller Ukraina. I ett mera dynamiskt ekonomiskt perspektiv blir frågan något besvärligare -

data och statistisk sambandsanalys visar att de större nationerna nu relativt snabbt ökar sitt handelsberoende. Det viktigaste ekonomiska argumentet for integration och vidgade handelsmöjligheter har att göra med möjligheten att bättre utnyttja specialiseringens och stordriftens fördelar. Detta argument väger tyngst för de små östeuropeiska länderna som i annat fall tvingas hålla uppe verksamheter för vilka de har allvarliga komparativa nackdelar och där stordriftens fördelar kan leda till välfärdsreducerande lokala monopol. Statistiska analyser visar att språklig och geografisk närhet spelar stor roll for graden av integration, vare sig det gäller intensiteten i handels-, transport- eller forskningsrelationer. De nordiska ländernas intensiva samspel ger goda exempel utnyttjande av grannskapets fördelar. På samma sätt fanns före kommunismen motsvarande starka grannskapsrelationer, framför allt mellan Ungern, Österrike, Tjeckoslovakien och Syd-tyskland. De sistnämnda grannskapsrelationema kommer säkert att snabbt utvecklas särskilt om EU vidgas i dessa riktningar. I norra Europa är det framför allt Estland som såväl av språkliga som avståndsmässiga skäl kan utveckla starka grannskapsrelationer framför allt till Finland. - På längre sikt drivs framväxten av nya komparativa fördelar av vetenskaplig forskning, teknologisk utveckling och utbildning. Mycket av denna dynamik sker genom samarbete inom EU mellan likvärdiga vetenskapliga och teknologiska forskningsmiljöer. Östeuropa tidigare inordnat i ett hierarkiskt styrt var forskningssystem, vilket innebar att lydstaterna underordnades Sovjets prioriterade miljöer i Moskva och Leningrad. Konsekvensen blev underdimensionerade forskningsmiljöer i de östeuropeiska staterna. Dessa har nu små möjligheter att jämställd fot integreras i de stora europeiska vetenskapliga och industriella forskningsprojekten. Kunskapsflödet kommer att i huvudsak bli enkelriktat för en lång tid framåt.

l

Min utvärdering kan sammanfattas i en tablå. Est- Lett- Litau- Polen Tjeck- Slova- Ung- Bulga- Sloveland land ien kien em rien nien en Omvandlingsförmåga l O 0 1 l l 1 l 1 Investeringsfönnåga l 0 l O 1 1 l 0 0 Jordbruksproblem l 0 0 0 1 1 l 0 O Ekonomisk stabilitet 1 l 0 1 1 1 0 O 1 Handelsberoende l 1 1 0 l 1 0 l l Specialiseringsfördelar 1 l l O l l l l 1 Goda ekonomiska 1 l 0 0 1 1 l O 1 grannrelationer Vetenskapsnivå 0 O l l 1 0 O Antal positiva värden 7 4 3 3 8 6 3

Slutsatsen blir sålunda att prioritering anslutning till EU av östeuropeiska stater en en av bör följa följande rangordning: Tjeckien, Estland, Slovakien II: Ungern, Slovenien, Lettland HI: Bulgarien Polen, Litauen,

Litteratur och referenser

Andersson, Å.E., C. Wichmann Matthiessen, øresundsregionen, 1993 Munksgaard förlag, Köpenhamn. Frydman, R. et Red. 1994 The Privatization Process in Russia, Ukraine and the Baltic States, CEU Press, London. Gidlund, G. 1992 Partiernas Europa, Natur och Kultur, Stockholm. Gidlund, 1993 Den nya politiska konserten, Liber-Herrnods, Malmö. Gruber, W. R. Vernon 1967 The RD Factor in International Trade and International Investments of the United States Industries. Journal of Political Eocnomy. INFORSK Olle Persson Bearbetningar av Science Citation Index, databaser. m Johansson, B. 1993 Ekonomisk dynamik i Europa, Liber-Herrnods, Malmö. Kuklinski, A. ed., 1995 Baltic Europe in the Perspective of Global Change, Oñcyna Naukowa, Warszawa. Lundqvist, L., L.O Persson, 1993 Visions and Strategies in European Integration, Springer-Verlag, Berlin. Luukkonen, T.O., O. Persson G. Sivertsen 1992 Understanding Patterns of International Scientific Collaboration. Science, Technology Human Values, vol. 17 No Sage Publications Inc. OECD 1995 Short Term Economic Indicators, Paris. OECD 1980-1995, National Account Statistics, Paris. Ohlin, B. 1933 Interregional and International Trade. Harvard University Press. Schipke, A., A.M. Taylor 1994 The Economics of Transformation, Springer-Verlag, Berlin. Terk, E., 1995 Opublicerat material i stencilfonn, Tallin. The Baltic Review, 1993 1-3. Törnqvist, G., 1993 Sverige i Nätverkens Europa, Liber-Herrnods, Malmö.

rm; h. . 35f-nsåfrrå Q

Sâiüågg;

Abstract:

From small state identity to smart state profile in the European Union

Swedens traditional role as a small state in global politics cannot directly be transferred to the new European scene. Particularly following the expected enlargement, Sweden has few substantive, in contrast to procedural, interests in common with the diverse group of European small states. A possible revised national profile would be to emphasize the Swedish record as a smart state; a task and result oriented activist in the European policy making processes. Formal aspects of the power balances between the large and small states within the common decision making bodies of the EU are important. Yet, the real capacity for influence in the informal transnational policy processes even more vital for a nation with value preferences to pursue. To understand the potential for influence in this complex setting, several more or less visible dimensions of power must be recognized. The most easily observed manifestations of power are not always the most consequential forms. This report highlights the transnational complexity of the governing structures and policy shaping processes of the EU. A menu of possible strategies for smart state influence presented. Emphasis placed on the opportunities for informal interpenetration of national political systems for the motivated purposes of impacting significantly on policy outcomes. These transnational penetration strategies can be operative alongside the traditional efforts to affect the work within the common institutions. The resource constrained but smart state can take advantage of the informal flows of ideas within the EU. Sweden can concentrate its influencing capacity on shaping the parallel national and the joint European agendas. Long before formal decisions are taken at a high political level, interests are here defined and consequential, collective policy outcomes are produced.

bortom

Sverige småstatsbindningen:

litet men smart i ett

internationaliserat

Europa

Bengt Sundelius

Virtue no monopolyof thesmall powers, great. but wisdom notan exclusiveattribute the of

Den omhuldade småstatsidyllen

En den svenska regeringens dokumenterade målsättningar inför Europeiska unionens av planerade regeringskonferens, med början 1996, är att de mindre medlemsländemas ställning i samarbetet måste vämas.2 Denna ambition bygger vidare traditionell linje i en svensk utrikespolitik. Den klassiska svenska betoningen att tillhöra världens småstater förefaller vara ett politiskt val. Utifrån olika absoluta resurskriterier har denna identitet under de sista femtio åren inte alls varit självklar. Man frågar sig därför om regeringens nuvarande småstatsproñlering inom EUs reformarbete är en slentrianmässig förlängning av detta historiska arv, eller om det bygger en förnyad analys av hur Sverige bäst kan värna sina nationella intressen inom detta samarbete.

AnnetteBakerFox,ThePower of SmallStates,Chicago: Universityof ChicagoPress, 1959,sid.l88. 2 Svenskaprincipiella intressen inför EUs regeringskonferens1996,Stockholm: Regeringskansliet, juli 1995, sid. 10.

Redan under tiden i Nationemas förbund och inom arbetet i Förenta nationerna och dess olika underorgan har Sverige hävdat speciell roll som särskild beskyddare och språkrör en av för världens småstater. Genom åren etablerades så kallad svensk småstatsdoktrin.3 en förordades att Sverige i egenskap av en ledande småstat, särskilt i globala sammanhang, har en skyldighet att visa solidaritet med andra små och därmed svaga stater. I denna profil ingick uppgiften att bidra till skyddet av sådana länders suveränitet samt att offentligt kritisera stormaktema då de förförde sig världens små och svaga folk. Vår aktiva neutralitetspolitik sedan 1960-talet kan härledas ur denna klassiska småstatsskyddande linje. Kritiken av USAs krigföring i Sydostasien och ingrepp i Centralamerika samt Sovjetunionens överträdelser i Centraleuropa och invasion av Afghanistan kan ses som tydliga utryck för denna småstatsvärnande ambition. På gott och ont har denna dimension av Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik uppmärksammats i vida kretsar internationellt och inom den svenska politiska debatten. Förespråkare har hävdat att linjen kan ge småstaten Sverige en särskild, positiv profil och ett inte negligerbart inflytande i världspolitiken, ex. i Förenta nationernas arbete. Kritiker har myntat begreppet den moraliska stormakten och ifrågasatt möjligheten att värna centrala nationella intressen inom den deras i ögon alltför globalt fokuserade utrikespolitiken. Genom att placera det neutrala Sverige i den stora men heterogena ländergruppen småstater gavs landet under det kalla kriget en hög internationell proñl. Sveriges roll som ledare för småstatema byggde antagandet att landet visserligen tillhör stormaktsgruppen men samtidigt är något fönner än de många övriga små staterna i världspolitiken. Genom att lyfta fram solidariteten med världens små folk ej individuella människor höjdes Sverige över mängden. Man fick en identitet som den första bland de många små, i stället för den kanske lika rimliga rollen som en av de minsta bland de fåtaliga resursstarka statema. Genom att betona Sveriges roll som en beskyddare av den relativt breda men utsatta småstatsgruppen inom världspolitiken lyftes den nationella utrikesproñlen upp från det vardagliga intressebevakningsarbetet. Man fick en mission som gick utöver det krassa hävdandet av ett snävt definierat egenintresse. Denna till synes idealistiska dimension av den utrikespolitiska profilen kan ses som ett komplement till den realpolitiskt grundade och säkerhetspolitiskt definierade, snäva alliansfriheten, syftande till neutralitet i krig. Ett implicit säkerhetspolitiskt antagande fanns i detta synsätt. Små stater klarar inte att ensamma möta stonnaktemas nyckfulla och ofta brutala maktutövning. Därför måste dessa länder samverka tvärs över andra möjliga skiljelinjer, såsom ekonomiska förhållanden, olika

3 Se ex. ShepardJones,TheScandinavianStatesand the League Nations, of Princeton:Princeton University Press,1939; Ulrika Mörth, Sverige i FNs säkerhetsråd: en neutral småstatpå estraden, Stockholm:FOA, 1991; Den lilla nationen:till Olof Palmesrninne, tema-symposium i Internationella Studier, Nr. 1986, sid.38-56; Ulf Bjereld, Kritiker eller medlare Stockholm: Nerenius SantérusFörlag, 1992; samt översiktsarbetet MikaelSteene,Role Model av or PowerPawn TheChangingImageof SwedishForeignPolicy 1929-1987, i The CommittedNeutral: Sweden‘:Foreign Policy, red. BengtSundelius,Boulder: Westview Press:1989,sid.167-l94.

politiska system eller kulturella skillnader. Solidariteten med småstatsgruppen sattes sålunda framför andra centrala aspekter i den internationella politikutforrningen. Man kan emellertid utifrån flera kvantitativa kriterier under större delen av efterkrigstiden starkt ifrågasätta om Sverige reellt tillhörde gruppen småstater, där statsledningen ville placera landet. Förutom befolkningsstorlek var länge Sverige vad gäller bruttonationalinkomst, forsvarsmakt, teknologisk kompetens, del av världshandeln och finansiella bidrag till globala multilaterala organisationer en av de tunga aktörerna. Man var klart mindre än de traditionella stormaktema, dock tung nog att ingå i den under många år viktiga G-10 gruppen. De tidigare svenska avståndstagandena till medlemskap i den västeuropeiska gemensamma marknaden 1961 och 1971 måste till en del förstås i ljuset av denna reella placering rätt högt upp i den internationella elitserien. I ett avseende kunde man dock utan tvivel placera Sverige bland världens småstater. I kampen mellan supennaktema i det kalla kriget framstod naturligtvis Sverige som en militär småstat omgiven av kärnvapenmakter och deras allianser. Traditionen från det andra världskrigets strategiska inringning var här uppenbar. Inom denna säkerhetspolitiska sfär var småstatsidentiteten inte alls orimlig då möjligheten att ensam försvara sig mot endera sidan i ett storrnaktskrig var synnerligen begränsade. Dock förefaller Sverige under större delen av efterkrigstiden ha delat denna maktlöshet med de flesta av Europas övriga stater, inklusive de så kallade stormaktema Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Då det kalla krigets logik nu är passé i Europa framstår detta militärstrategiskt baserade antagande om en svensk säkerhetspolitisk småstatsroll som överspelad. Samtidigt med en tydligen inte helt rättvisande ödmjukhet i rollen som en småstat i världen, och den rimligare svaghetsinsikten inom det supermaktsdominerade säkerhetspolitiska fältet, präglades länge Sveriges relationer till resten av Västeuropa av en besserwisser-attityd. Det politiska etablissemangets inställning till den framväxande gemensamma marknaden har under större delen av dess historia varit klart skeptisk. Delvis berodde detta avståndstagande den sociala-kulturella distansen mellan den socialdemokratiska, progressiva svenska modellen och denna Europaklubb av kontinentalkatoliker med primärt socialkonservativ och kapitalistisk inriktning. Sålunda saknades den grundläggande värdegemenskap som krävs for att ett mångsidigt och förtroligt samarbete skulle kunna utvecklas, ansågs det i politiskt tongivande kretsar i Sverige. Inställningen påminner mycket orn den klassiska brittiska synen kontinentens integrationsaspirationer. I tidigare svenska övervägandena kring ett eventuellt medlemskap i den gemensamma marknaden, sedemera EG, framtonar även insikten att Sverige inom denna krets inte kan ses som ett litet och resurssvagt land utan snarare som ett av de tyngre. Enligt flera kriterier kunde man länge notera Sveriges relativa styrka jämfört med de övriga länderna i Västeuropa. Inom den nordiska kretsen svarade länge Sverige for hälften av den ekonomiska produktionen och man kunde resursmässigt mäta sig väl med befolkningsmässigt större länder i Europa. Liksom i England, ansågs i Sverige länge att man kunde klara grundläggande samhällsuppgifter utan samverkan med det av Västtyskland, Frankrike och Italien

dominerade EEC. Den globala småstatsmyten kombinerades med ett västeuropeiskt självständighetssyndrom. Denna dubbla identitet undergrävde länge de krafter inom näringsliv och borgerlighet som sedan tidigt 1960-tal ivrade för ett mer formaliserat svenskt engagemang för Västeuropas ekonomiska och politiska enande. Den aktuella Europaorienteringen är relativt nyvaken och var en följd av EGs initiativ nu vid mitten 1980-talet att skapa inre marknad. Sålunda byggde den första fasen i vår av en Europa-satsning primärt ekonomiska överväganden. I samband med Berlinmurens nya och Sovjetunionens fall kunde dessa intressen kombineras med argument för ett kraftfullare säkerhetspolitiskt engagemang i den nya europeiska arkitekturen. Både inom de ekonomiska och de säkerhetspolitiska sfärerna lyftes då det nya Europa fram som lösningen den intemationaliserade tidens problem.

I de yttre kraftemas våld

Sveriges internationella beroenden, finansiella sårbarhet, miljöutsatthet, och Insikten om begränsande inflytande över för samhällsutvecklingen centrala beslut spreds inom det politiska etablissemanget under 1980-talets sista år. I slutrapporten till den i samhällsdebatten mycket uppmärksammade maktutredningen ingick ett kapitel med rubriken: I de yttre krafternas våld Utredningens ordförande, Olof Petterson, anförde redan

1990 följande fortfarande pregnanta frågorz4

Intemationaliseringsprocessen reser ett antal viktiga frågor ur ett makt- och demokratiperspektiv. Hur förändras frihetsgradema och möjligheterna att påverka för den intemationaliserade småstatsdemokratin och för medborgarna i denna En central fråga är därvid hur den pågående och alltmer djupgående intemationaliseringen, exemplifierad av det omfattande integrationsarbetet i Europa, påverkar möjligheterna för ett litet land som Sverige att självständigt utforma sin ekonomiska politik. Hur kan Sverige som nation olika sätt möta och mildra de negativa konsekvenserna för nationalstatens autonomi som naturligt följer med en ökad internationalisering Och vad innebär det för den svenska demokratin att, som en följd av intemationaliseringen, viktiga politiska beslut rörande de ekonomiska och politiska förhållandena i Sverige fattas utanför vårt land och de politiska institutioner som skapats här och som utgör viktiga grundstenar i den svenska demokratin Det blev alltmer uppenbart i samband med de maktpolitiska omdaningama i Europa i början 1990-talet att förutsättningarna för den traditionella, återhållsamma svenska linjen av gentemot resten av kontinenten radikalt hade undergrävts. Tysklands fredliga enande och Sovjetunionens snabba kollaps stimulerade även ett svenskt säkerhetspolitiskt omtänkande bort från de klassiska, supermaktsfixerade tankebanorna. I valutakrisen hösten 1992 tydliggjordes Sveriges begränsade möjlighet att styra sitt finansiella öde. I sina har dåvarande finansministern Anne Wibble5 vittnat sin memoarer om känsla av vanmakt i denna kris:

4 Demokrati ochMakt Sverige,SOU 1990244, i sid.368. 5 Anne Wibble, Två cigg och kopp kafle,Ekerlidsförlag, 1994,sid.39. en

De väldiga valutaflöden som bringade kronan och många andra valutor fall visar hur fria kapitalrörelser och ny informationsteknologi undergräver små nationalstaters reella handlingsfrihet. Det kändes frustrerande att inte lyckas försvara kronan trots alla våra insatser. Aldrig har jag, trots mitt formella inflytande, känt mig så maktlös som då. Det är bara att konstatera att andra krafter var starkare, det räckte inte med ett samlat uppträdande från regering och opposition i ett litet land som Sverige. Man kan spåra en rak linje från de tidigare decenniemas småstatsdoktrin i världspolitiken till dagens bland etablerade politiker och experter om Sveriges roll som en småstat inom syn det europeiska samarbetet. Detta grundantagande artikulerades tydligt hösten 1995 i en tidningsintervju med riksdagsman Björn von Sydow, ordförande för EU 96-kommittén. Enligt denne statsvetare bör man skarpare inpränta att Sverige är en liten stat. Detta borde sätta större prägel Sveriges hållning. Jag hoppas att det skall bli vår självsyn i EU och i

Europa.6 Synsättet präglar även rad debattinlägg av professor Olof Ruin om

en nödvändigheten för småstaten Sverige att acceptera en viss stormaktsdominans inom EU då små stater är tvärtom mer beroende än stora av att EU kan fortsätta att fungera och

åtlydas.7 Temat finns även med som ett centralt element i regeringens inledningsvis citerade

målsättningar inför arbetet i den så kallade reflektionsgruppen. Ett centralt motiv bakom medlemskapet i EU anges vara att genom samverkan med andra stater överbrygga den ekonomiska sårbarhet och politiska vanmakt som uttrycktes ovan av Anne Wibble. Inom breda kretsar accepteras numera att man inte kan stå passivt vid sidan av den europeiska utvecklingen. Omsorgen om samhällsutvecklingen inne i Sverige kräver ett aktivt engagemang för utfommingen av kontinentens framtid. Medlemskapet ger inflytande, medan utanförskapet endast leder till oåterkallerliga anpassningsbehov, hävdades det i den tidigare folkomröstningsdebatten. Då Sverige redan är i de yttre kraftemas våld, d.v.s. beroende av EUs beslut inom många samhällsfält, är det viktigt med ett direkt deltagande i politikutfonnningen inom EU, menade förespråkare av ett svenskt medlemskap. Uppgiften för Sverige är sålunda nu att maximera inflytandet inom den europeiska politikutforrningen. De inledningsvis refererade målsättningarna inför förberedelsearbetet med 1996 års regeringskonferens är ett uttryck för denna svenska ambition. Det bör dock betonas att medlemskapet i sig inte ger något inflytande över politikutformningen inom EU. Detta visserligen formellt avgörande, första steg gav endast den nödvändiga förutsättningen för att kunna spela en sådan aktiv roll. Vi måste skyndsamt lära oss att kreativt hantera vår nya position inom EUs förpliktande och möjlighetsskapande ram. Denna historiska omställning berör i lika hög grad hur vi ser oss själva som nation, som hur vi förhåller oss till resten av Europa. Sakfrågoma och potentiella tvisteänmen hopar sig snabbt inför nödvändiga ställningstaganden i EUs kontinuerliga interna dialog kring dess framtida konstruktion och roll for Europas fred och välstånd.

6SvenskaDagbladet,1995-10-22. 7DagensNyheter,1995-05-22.

3 15-1350

Småstat i den fonnella maktbalansen

Den svenska regeringen eftersträvar att EU måste bli mer effektivt mer effektivt när det gäller att fatta beslut och mer effektivt när det gäller att verkställa dem. Samtidigt betonas att utvidgningen österut är av starkt intresse för Sverige samt att förslag som i effektivitetens ändrar balansen mellan större och mindre medlemsstater bör avvisas.8 namn

En klar spänning föreligger mellan den svenska ambitionen till en högre beslutseffektivitet

inom EU, önskan om en snar östlig utvidgning samt ett svenskt värnande om de nya småstatemas inflytande i det gemensamma arbetet. Man funderar därför inom reflektionsgruppens ram över hur de nu gällande beslutsreglema skulle kunna anpassas till ett större antal medlemsstater samt hur effektiviteten i beslutskapaciteten skulle kunna höjas eller i varje fall inte minskas. En förskjutning bort från röstregler baserade en minsta gemensamma nänmare-princip anses allmänt vara nödvändigt. Fler sakområden och fler frågetyper måste kunna lösas genom majoritetsbeslut i ministerrådet menar förespråkare för ett effektivare och därmed kraftfullare EU. Både kvalificerade och enkla majoriteter kan komma i fråga. Kritiker av den nuvarande ordningen befarar att även denna sammanslutning av suveräna stater efter en utvidgning kommer att förlamas av egensinniga medlemmar med diverse hjärtefrågor, vilka drivs i utpressningssyfte vid behandlingen av principiellt viktiga ärenden. Erfarenheterna därvidlag från OSSE, tidigare ESK, är avskräckande. Kortsiktigt verkande nationella intressen sätts då i motsatsställning till möjligheten att nå fram till det gemensamma bästa. Den svenska debatten om maktfördelningen i EU har främst fokuserat på dess formella aspekter. Den kvantitativa sidan småstatens inflytandebas har olika inlägg av noterats genom om den ojämlika röstfördelningen inom ministerrådet. Denna aspekt är naturligtvis viktig som en grund för inflytande över beslutsutfall. Röststyrkan har också en central symbolpolitisk betydelse i det gemensamma arbetet inom EU. Hur kan en rimlig röstfördelning mellan olika stater uppnås i det framtida arbetet inom EUs centrala beslutsorgan; ministerrådet, kommissionen samt parlamentet Liknande diskussioner kring

detta terna har förts i samband med varje tidigare utvidgning

Den demografiska principen om en proportionell representation av de europeiska folken bryter sig mot ambitionen att höja beslutseffektiviteten och mot småstatskravet minoritetsskydd. I svensk debatt har man betonat betydelsen av att små stater ges en fullvärdig röst inom rådet, gärna med samma formella röstvikt som större stater. Förslag att flera mindre stater skulle dela en kommissionär har avvisats. Samtidigt har påpekats att stonnaktemas intresse för det gemensamma arbetet får stötas bort genom extrema småstatskrav formell likvärdighet inom denna mellanstatliga beslutsarena. Det föreligger en uppenbar spänning mellan det demokratiska kravet folklig representativitet och statssuverärtitetens princip om lika värde för varje enskilt land.

8Svenskaprincipiella intressen... sid.5, 10. 9 Jämför Carl Einar Stålvant, Om Sveriges inflytande i den Europeiska unionen, Bilaga 5 till EGkonsekvensutredningen, Samhällsekonomi, Stockholm,1993.

Rimligtvis kommer någon form av röstviktning att även fortsättningsvis användas inom EUs ministerråd. Befolkningsmängd har varit den klassiska, enkla måttstocken stormakts- respektive småstatsstatus. Däremot förekommer inte explicit förslag om röstfördelning som bygger på ekonomiska resurser, t.ex. bruttonationalinkomst eller procentuella bidrag till den gemensamma budgeten. Ett sådant röstviktningskriterium används i andra mellanstatliga organ, såsom i Världsbanken och i IMF. Naturligtvis kan ett sådant kriterium kritiseras demokratiska legitimitetsgrunder. Däremot skulle det ge en mer direkt koppling mellan relativ beslutsmakt och finansiellt ansvarstagande för genomförandet av gemensamma beslut. En sådan tydlig koppling kunde vara legitimitetsskapande i de länder som verkar sakna ett folkligt engagemang för Europasamarbetstanken, som de rika länderna i Nordvästeuropa. Man har även diskuterat dubbla majoriteter, d.v.s. beslut skulle bygga både en majoritet av EUs befolkning samt en majoritet bland medlemstatema. En sådan dubbel majoritet kunde antingen krävas för beslut av ministerrådet, eller kunde effekten uppnås genom beslut av ministerrådet, baserade en statssuveränitetslinje en stat en röst, plus beslut i ett politiskt mer betydelsefullt parlament som skulle bygga befolkningsrepresentationstanken. Ett styrelseskick med två kamrar skulle då etableras, liksom sedan länge finns i många nationella politiska system. Majoritetsbeslut skulle krävas både av ministerrådet och av Europaparlamentet för att genomföra ett förslag. Man har i dessa förslag jämfört med USA där varje delstat har två röster i senaten ministerrådet medan de 435 ledamöterna i representantshuset EU-parlamentet fördelas mellan staterna efter befolkningsstorlek. I de flesta ärenden krävs majoritetsbeslut i båda kamrama, samt ett godkännande av presidenten, som även ansvarar för genomförandet. EUkommissionens godkännande av beslut skulle kunna läggas som ett liknande tredje steg i ett framtida federalt EU. En balans mellan tre självständiga, men även nationellt förankrade maktpoler skulle sålunda etableras. Det är värt att notera att USAs konstitution skapades först flera år efter självständighetsförklaringen 1776. Man hade efter hand funnit den första, mer lösligt sammansatta konfederationen mellan tretton suveräna stater allt för beslutsförlamad för att effektivt kunna företräda den svaga nationens intressen. Särskilt gällde detta förmågan att uppträda enat och kraftfullt i umgänget med den tidens europeiska stormakter. Under några heta sommarmånader i Philadelphia 1787 utarbetades inom en snäv elitkrets en grundlag för en ny federation. Den amerikanska konstitutionen av 1789 är alltjämt i bruk, men med 27 författningstillägg. I arbetet med den amerikanska grundlagen ställdes principen om varje stats suveränitet mot det lika rimliga ambitionen att i demokratisk anda företräda befolkningsmajoriteter. Ett utmärkande drag för resultatet blev ett system av balanserande maktpoler och inbyggda skyddsmekanismer för minoritetema inom unionen. Man avsåg då de små delstatema och inte de folkliga minoritetsgrupper, vars skydd senare har betonats genom olika grundlagstillägg. Parallellen till det nu aktuella författningsarbetet inom EU förefaller slående. Dessa tidiga historiska erfarenheter torde vara högst relevanta för dagens debatt

kring olika avvägningar mellan federalism, konfederation och mellanstatlighet i ett framtida EU med en gemensam ambition att mer kraftfullt kunna hantera internationella frågor. USAs konstitution är relativt kortfattad och allmänt hållen. Den kräver en flexibel uttolkning över tiden. Den fristående högsta domstolen gavs denna författningspolitiska uppgift. Därtill fick domstolen genom sina prejudicerande utslag en betydande integrerande funktion tvärs över den relativt hetereogena nordamerikanska kontinenten. Högsta domstolen har drivit fram enhetliga rättsprocedurer och en övergripande judiciell kultur tvärs över den växande skaran delstater. Forskningen kring EG-domstolens roll i den europeiska integrationsprocessen har betonat en snarlik funktion. Domstolen har fört integrationen framåt genom sina prejudicerande och nationellt bindande utslag. Denna integrerande kraft förblev länge ouppmärksammad utanför mycket specialiserade juristkretsar. Sannolikt kommer EG-domstolen att spela en betydande likformande roll även i framtiden. Erfarenheterna från USA pekar mot att företrädare för små stater bör vara uppmärksamma vilka politiska grundvärderingar, som styr denna långsiktigt norrnbildande process. Det skall å andra sidan noteras att drygt två hundra år efter den amerikanska konstitutionens fastställande skiljer sig innehållet i lagar och förordningar mellan de olika delstatema. Dessa stiftas efter lokala seder och för lokala behov, men inom ett övergripande juridiskt sammanhang. En form av subsidiaritet finns inbyggd i det nordamerikanska rättssystemet. Ett utmärkande drag för dagens nordamerikanska union är den bestående, territoriellt betingade hetereogeniteten inom många sarnhällssektorer, kulturella yttringar samt politiska värderingar. Delstaterna har i många stycken förblivit olika. Inom utbildning, lokalförvaltning och i den nationella politiken betonas ofta dessa särskiljande drag. Även inom en federation med en relativt stark centralmakt kan sålunda betydande juridiska och politiska variationer mellan de ingående statsbildningama frodas över lång tid. Hur fördelas den formella makten, d.v.s. de 87 rösterna i ministerrådet mellan EUs femton deltagandestater Denna inflytande- och symbolfråga har väckt ett politiskt intresse som kanske överskrider dess reella betydelse. I praktiken förekommer sällan formella omröstningar i ministerrådet. Man förhandlar och kompromissar i möjligaste mån till dess konsensus för beslut föreligger. Omröstningar påkallas främst av stater som av olika skäl vill kunna visa att de har blivit formellt överkörda i en inomnationellt känslig fråga. I tunga, konstituerande frågor gäller naturligtvis fortfarande i praktiken det nationella vetot. Det är även fallet for den högsta politiska instansen, Europeiska rådet, och för de mellanstatliga konferensema, såsom den som föregick Maastricht och regeringskonferensen nästa år. Danmarks erfarenheter är därvidlag belysande för hur även en liten stats suveränitet kan respekteras i sådana konstituterande frågor. Sveriges och Österrikes fyra röster i ministerrådet procentuella röstandelar 4,60; ger av Finlands, Danmarks och Irlands tre röster ger 3,45 procent, medan småstaten Luxemburgs 2 röster ger 2,30 procent av det totala röstvärdet. Stormaktema Tysklands, Frankrikes, Italiens och Storbritanniens tio röster ger ett motsvarande värde av 11,49 procent vardera. För en kvalificerad majoritet krävs 62 av de sammanlagt 87 möjliga rösterna, d.v.s. 71 procent av röstvärdet. Med andra ord kan en koalition 26 röster förhindra ett beslut. Ett beslut om

fördröjning i tre månader kan uppnås av endast 23 röster. Med dessa restriktiva beslutsregler framstår den i realiteten förhärskande gemensarnhetsstrategin av konsensussökande vara en ändamålsenlig väg mot ministerrådsbeslut. Som bekant föreligger med de nuvarande röstfördelningsreglema en betydande underrepresentation för de befolkningsmässigt stora staterna. Tyskland har nästan 22 procent av EUs befolkning men ges endast 11,49 procent av rösterna i rådet. I andra ändan har Luxemburg 0,11 procent av befolkningen men har uppnått hela 2,3 procent av röstmängden. Sveriges befolkning omfattar 2,36 procent av EUs, men har fått nästan en dubbel så stor andel av de totala rösterna, 4,60 procent. Denna diskrepans mellan de olika folkmängdema och den formella tyngden i ministerrådets omröstningar har noterats som ett legitimitets- och demokratiproblem. Naturligtvis har detta ojämlika förhållande engagerat kritiker i storrnakten Tyskland. Men även i den svenska debatten har problemet lyfts fram. Man har menat att de små staterna har ett betydande egenintresse av ett aktivt EU-engagemang bland de befolkningsmässigt stora och resursrika länderna. Om dessa fönröttas i det tungrodda, gemensamma arbetet, och finner andra sarnarbetsvägar för sina nationella och bilaterala problem, förlorar de små staterna mest. En avskräckande jämförelse kan göras med hur stormaktema, speciellt USA, inte minst grund av ett bristande formellt inflytande sedan flera decennier har valt bort Förenta nationernas generalförsamling som ett forum för beslut i centrala frågor. Bilateralism i Europaarbetet anses av många observatörer vara ett sämre alternativ för småstaten än ett av stormaktema dominerat multilateralt, institutionaliserat arrangemang med en oberoende maktpol, som kommissionen. I ett småstatsfokuserat synsätt den formella maktfördelningen inom EU förordas principen en stat en röst inom rådets hela kompetenssfär. En sådan nyordning skulle ytterligare öka diskrepansen mellan kravet folklig representativitet och det formella inflytandet. Även kopplingen mellan inflytande och genomförandeansvar skulle ett försvagas. Förslag om lika röst för varje stat bygger ett utpräglat statssuveränitetsantagande, vilket än så länge i det stora hela har varit främmande för samarbetsandan inom EG. Traditionellt har man sökt finna mellanstatliga lösningar, vilka inte har reducerats till den minsta gemensamma nämnaren, utan där det gemensamma intresset har lyfts fram. I kombination med en röstviktning baserad något annat kriterium, förslagsvis befolkning eller bruttonationalinkomst, torde dock ett sådant nyordningsförslag inte vara politiskt helt utsiktslöst. Liksom de först 13 och numera 50 delstatema i USA ges ett lika värde i senaten, oavsett befolkningsstorlek eller ekonomisk styrka, kunde en suveränitetsprincip gälla som en av flera grunder för ländernas representation och röststyrka i EUs beslutsorgan. I folkrättslig mening är varje medlemstat suveränt likvärdig och kan därmed yrka en sådan röstfördelningsprincip. Förslag har framförts om så kallade dubbla majoriteter som en lösning på spänningen mellan suveränitetsprincipen och kravet folklig representativitet. Beslut skulle bygga både på en majoritet av suveräna stater och en majoritet av befolkningar. Hur skulle ett sådant röstförfarande slå mot stora och små stater Madeleine Hosli vid European Institute of Public

Administration i Maastricht har räknat olika möjliga viktningskombinationer.10 Vid

enkla majoritetsbeslut skulle de små staterna Danmark, Finland, Irland, Luxemburg vinna ett systern med dubbla majoriteter. Även Tyskland skulle få ökad formell tyngd. Vid en kvalificerade majoritetsbeslut 71% skulle dock de medelstora och små staterna förlora röstvikt jämfört med dagens system. Men Hoslis analys ger vid handen att de små staterna även vid ett dubbelt majoritetsförfarande tjänar enkla majoriteter 44 av 87 möjliga röster, medan de stora staterna tjänar kvalificerade majoritetsregler 62 av 87. En konsekvens vore tydligen att små stater, där dock Hosli inte inkluderar Sverige, borde förorda ett uppgivande av kravet kvalificerade majoritetsbeslut i rådet. I stället borde man lita till enkla majoriteter, även då det så kallade dubbla majoritetsförfarandet används.

Hosli kommenterar något Norden i sin analys. Hennes slutsats blir att a possible

Scandinavian block may additionally profit from the introduction of a double-majority voting system, since Denmark and Finland likely belong to the winners in terms of relative voting power. Däremot noteras att Sverige med dagens fyra röster sannolikt skulle förlora något med en sådan nyordning. Frågan man då ställer sig är om svenska intressen främjas bäst genom en mer fördelaktig position för de övriga nordiska länderna, med gemensamma värderingar i många frågor, eller om det är säkrast för Sverige att bevara den relativa röstposition man nu har Denna typ av frågeställning pekar behovet av en mer djupgående analys av övriga dimensioner än den formella röststyrkan för utövande av inflytande i EU. I det följande skall ett mer dynamiskt och processinriktat perspektiv anläggas denna maktproblematik. Detta utgör ett viktigt men i den svenska debatten förbisett komplement till det statiska, statsrättsliga synsätt som har präglat framställningen hittills om småstaten i den formella maktbalansen.

Det mångfacetterade EU-samarbetet

Dagens intemationaliserade omvärld är flerdimensionell. Den som följer världshändelsema förvånas över de snabba växlingama mellan konflikt och samarbete. Ofta uppfattas internationalisering, och därav följande interdependens, som liktydigt med goda förutsättningar för internationellt samarbete. Som kontrast härleds ofta konflikthoten ur staternas oförmåga att anpassa sin politik till intemationaliseringstrenden. Sedan 1970-talet har många forskare betonat den ökande interdependensens betydelse för internationell politik och noterat en rad konsekvenser även för inomnationell politik. Denna utveckling anses även ha berört det säkerhetspolitiska fältet. Som tidigare diskuterades, upptäckte svenska politiker sårbarhetssidan av det europeiska umgänget i samband med olika nationella påfrestringar i början av l990-talet.

° M. Hosli,The Balancebetween Small andLarge: Effectsof Double-MajoritySystem Voting Powerin a on the EuropeanUnion, InternationalStudiesQuarterly,Vol. 39,1995,sid.351-370. Ibid. sid.365.

Internationell interdependens är inte liktydig med harmoni och den utesluter inte mellanstatlig konflikt. Snarare kan fokusering denna grundläggande dimension en av

dagens internationella politik bidra till förståelsen paradox: Ömsesidigt beroende

av en stater fattar ständigt beslut oberoende av varandra trots att konsekvenserna deras politik ofta av konfronteras. De nationella beslutskalkylema tycks styras av relativt enkla uppfattningar om den operativa miljön. Effekterna de tagna besluten formas dock i svåröverskådlig av en intemationaliserad omvärld. Kontrollen över utfallet den politiken har undergrävts av egna av faktorer som inte kan härledas till någon enskild motpart utan måste förklaras som ett mer abstrakt plan. EU-sarnarbetet kan ses som ett institutionaliserat försök att överbrygga detta kollektiva stymingsproblem för Europas stater. Nationell intressebevakning i en omgivning där det ömsesidiga beroendet inte bara lägger en grund till samarbete utan även uppfattas som en maktresurs och inflytandekanal har en uppmärksammats bland flera statsvetare i många länder. Till exempel skrev Harvardprofessorema Joseph Nye och Robert Keohane, som 1977 myntade begreppet komplex interdependens, tio år 12 senare: From the foreign policy standpoint, the problem facing individual how govemments to benefit from international exchange while maintaining as much autonomy possible. From as the perspective of the international system, the problem how to generate and maintain a mutually beneficial pattern of cooperation in the face of competing efforts by governments and nongovernmental actors to manipulate the system for their benefit. own Europas intemationalpolitiska system bygger på två parallella dimensioner. En grundläggande komponent är den påtagliga intemationaliseringstrenden och den därtill kopplade interdependensen mellan EUs länder. Dessa attribut tycks nu vara väl förankrade i det europeiska umgänget. Till och med säkerhetspolitiska frågor kan bara förstås i ljuset av sådana transnationella processer. Sektorsbundna nätverk mellan myndigheter, partier och intressegrupperingar i olika stater påverkar den centrala ledningens försök finna att en enhetlig nationell politik. Inte bara områden av lägre politisk dignitet berörs denna av urgröpning av förmågan att forma en nationell helhetslinje. Sårbarhetsaspekter förknippade med intemationaliseringen har uppmärksammats i den svenska försvarsplaneringen. Konsekvenserna andra sakområden, inom det breda ekonomiska fältet, har som naturligtvis varit än mer påtagliga. Det föreligger bred enighet bland forskare en om att intemationaliseringen har förändrat villkoren för de europeiska agerande internt och staternas i det intemationalpolitiska umgänget. Arbetet inom EU sedan slutet 1950-talet är ett av höggradigt och ovanligt väl institutionaliserat exempel denna bredare trend inom internationell politik. Samtidigt var 1980-talet något realpolitisk återställare. Utdragna krig, av en storrnaktsrivalitet, regionala konflikter med supennaktsintervention, ekonomisk krigföring, rusmingsspiraler, växande vapenhandel och hotande handelskrig mellan allierade vittnade om att den klassiska bilden av en internationell anarki fortfarande tillämplig för vår var

Z RobertKeohane JosephNye,Complex Interdependence Revisited, International Organization,1987,sid. 730.

analys. Ledande forskare återupptäckte den realpolitiska skolans förtjänster och denna fick, till del Kenneth Waltz storverk renässans bland så kallade neorealister. stor genom en , Den klassiska mellanstatliga grundbulten för studiet av internationell politik kom till heders igen efter tids dominans andra intemationalpolitiska ansatser. Tyvärr saknades en av ofta i detta förnyade intresse för staten maktpolitisk aktör en återkoppling till de som landvinningar den internationella politikens djupare processer, som tidigare uppnåtts om de teoretiska rönen om intemationaliseringens betydelse. genom Denna modeväxling i takt med det förändrade storpolitiska klimatet befrämjar inte en långsiktig kunskapsuppbyggnad. Bland andra noterade ordföranden i redaktionskommittén för den ansedda facktidskriften International Security, Joseph Nye, denna brist koppling mellan 1970-talets liberalism och 1980-talets realism.‘4 Det perspektivet belyser senare ensidigt den storpolitiska maktstrukturens betydelse, medan den förra ansatsen fördjupar sig i de internationella inom ett givet system. Bägge perspektiven dynamiken i processerna internationell politik behövs för att förstå hur länder interagerar och gemensamt bildar ett internationellt system präglat både mellanstatlighet och av en gränsöverskridande av interdependens. Utvecklingen efter det kalla krigets sammanbrott snarast förstärker mönstret ett mångfacetterat intemationalpolitiskt umgänge. I dagens Europa ser man tydligt hur av båda dessa dimensioner samtidigt präglar politikutfommingen, till exempel i EU. Mellanstatlighet och interdependens behöver inte uppfattas som ändpunkter längs en dimension, där den typen gradvis förbyts till den andra genom en historisk ena omdaningsprocess. Snarare kan dessa ses som komplementära element, som tillsammans definierar den intemationalpolitiska miljö inom vilken Sverige agerar. Inom vissa relationer dominerar den dimensionen, inom EUs höggradigt internationaliserade länderkrets. ena som Inom andra europeiska sfärer framstår de mellanstatliga konflikthoten som den internationella politikens grundbult. Den mellanstatliga, territoriellt definierade strukturen skapar en tydlig europeisk maktfördelning. Interdependensen möjliggör en parallell maktstruktur som bygger på förmågan att manipulera det ömsesidiga beroendet. En förskjutning inom Europa från den klassiska mellanstatlighetsprincipen och mot en utpräglad interdependensstruktur innebär sålunda inte ett steg bort från maktpolitik och mot samförståndspolitik. Snarare har förutsättningarna för utövandet av nationell maktpolitik förändrats vid en sådan glidning. Man spelar fortfarande kort i syfte att vinna, har bytt spelregler från poker till men man bridge. Från ett svenskt perspektiv förefaller det viktigt att uppmärksamma dylika förändringar i de grundläggande förutsättningarna för utövandet av stormaktdominans likväl som småstatsinflytande. Risken finns att Sveriges nya engagemang i Europas intemationaliseringsvåg inte bara leder till de förmodade fördelarna av medverkan i en

K K. Waltz, Theory InternationalPolitics,New York: RandomHouse, 1979.Se även RobertKeohane, red. Neørealismand its critics, New York: ColumbiaUniversityPress, 1986 samt David Baldwin,red. Neorealism andnealiberalism,NewYork: ClumbiaUniversity Press,l993. M Nye, Neoliberalismand Neorealism, World Politics, Vol. 40, 1988,sid.251.

samarbetsinriktad gemensamhetstruktur. lntemationaliseringens förväntade goda cirkel kan

förbytas i ond spiral beroenden, sårbarhet och subtil maktmanipulation. en av I högre grad än före medlemskapet är Sverige delaktigt i en intemationalpolitisk än dynamik, är svåröverskådlig och där vedertagna handlingsmönster inte tycks passa in. som Det föreligger akut behov gedigen svensk analys av det europeiska samarbetets ett av en mångfacetterade karaktär. Denna kartläggning Sverige i EU och av EU inne i Sverige av måste fördjupas bortom dagsrubrikemas ytliga teckning dramatiska händelser. Den kan av inte heller primärt det kontinuerliga trycket från EUs kortsiktiga mötesagendor. Det styras av torde svårt forma nationell huvudlinje för ett svenskt strategiskt agerande inom vara att en EU först ha förståelse den komplexa, interdependenta mellanstatlighetsstruktur utan att en av svenska intressen skall verka. där företrädare för

Den smarta staten i EU:s informella politikutforrrming

Är ändamålsenlig linje för Sverige inom EU identifiera sig med en det en att småstatsgruppering, sätt har gjort inom den globala politiken Det är samma som man inte självklart Sverige inom den europeiska kretsen kan ses som en småstat. I att i ministerrådet faller Sverige liksom Österrike i mellanställning. I röstfördelningen en medlemskapsförhandlingama yrkade till och med fem röster, samma som de man befolkningsmässigt större Holland och Belgien har. Många av de övriga medlemsländerna är enligt flera kriterier klart mindre. Sverige är visserligen befolkningsmässigt relativt litet, bland de minsta. Däremot fortfarande tung aktör i dock inte anses man vara en försvarsfrågor, teknologiutveckling och i ekonomiska och industriella termer. Efter utvidgning skulle Sverige i än högre grad framstå som ett land som inte enkelt en breda kretsen småstater. Förutom den potentiella stonnakten Polen skulle passar in i den sannolikt den första fasen endast omfatta stater som i de flesta avseenden är mer småstatsliknande än Sverige. Detta gäller naturligtvis de tre baltiska staterna, men även 10,3 milj., Slovakien 5,3 milj., Ungern l0,3 milj., Slovenien 2 milj., Malta Tjeckien 400.000 och Cypern en knapp miljon. Enligt andra klassiska storlekskriterier, som bruttonationalinkomst, industriell och teknologisk kapacitet, försvarsförmåga eller territorell framstår fortfarande Sverige i och tyngre klass än dessa potentiellt nya yta, en annan medlemsstater. Ligger det ändå i vårt nationella intresse att lyfta fram den svenska solidariteten med de många små Därmed impliceras avståndstagande till de få stora staterna inom EU. På ett ett allmänpolitiskt symbolplan kan vissa fördelar, liksom var fallet under tidigare man se globala solidaritetsprofil. Traditionen i vår självsyn ledande småstat, med decenniers som en för övriga, småstater, kunde här ett nytt liv. En etablerad ett speciellt ansvar än svagare ges nationell roll kunde återanvändas i den för landet mest centrala intemationalpolitiska numera sfären. En inomnationell legitimitet för det svenska europeiska engagemanget skulle här nya

5 Dennaviktiga poäng har tidigarelyfts fram Gunnar Sjöstedt, EU och ett svenskt strategiskt tänkande av Internationella Studier, Nr. 394, sid. 75-89. En skiss till grunderna för en nationell strategiskanalys presenterades i Finansdepartementets utredningSamsyn och alliansförmåga,Ds 1995:21, Stockholm: I995.

kunna uppnås. Betydelsen av en sådan samhällspolitisk effekt skall inte underskattas. Ett stödjande nationellt fundament torde utgöra viktig förutsättning för en en mer processinriktad EU-aktivism, i enlighet med logiken i den följande framställningen. Däremot saknas inom den europeiska kretsen, särskilt efter en östutvidgning, någon grundläggande värdegemenskap bland dessa små och geografiskt spridda stater. Sålunda torde inte förutsättningarna för sakpolitiskt en grundad samverkan mellan dem inom EU vara de bästa. Sannolikt föreligger betydande meningsskiljaktigheter i flera av de proñlfrågor som Sverige vill prioritera, t.ex. en effektiv medelsförvaltning, rniljökraven, öppenheten, jämställdheten, sysselsättningen, det rättsliga området och konsumentfrågoma. flera I av dessa frågekomplex torde värdegemenskapen större mellan Sverige och EUs olika vara stormakter eller mellanstora länder, som Holland, än med småstatema bortom den snarare nordiska kretsen. Dessa småstater och Sverige skulle komma varandra närmast i procedurfrågor; i hävdandet av den nationella suveräniteten, i rätten bli hörd i kommittéarbetet att och använda det egna språket, och i att ges en tjänstemannakvot i de gemensamma organen. Skräcken for ett maktfullkomligt stormaktsdirektorat skulle förena Sverige med EUs småstater. Den gemensamma nämnaren skulle bli den formalistiska suveränitetsprincipen. Denna har ofta visat sig vara småstatens yttersta utpressningsmedel i multilaterala samarbetsprocesser. Den i den svenska debatten förespråkade småstatssolidariteten inom EU kan tydligen leda landet sakpolitiskt helt fel. Våra ambitioner i andra prioriterade områden skulle undergrävas. Möjligheterna till sakområdesbaserade allianser tvärs över ländergrupperingar, inklusive med stormakter, kunde försvåras genom en ensidig fixering vid den svenska småstatsrollen. Det förefaller inte alls självklart att bilden småstat i EU ändamålsenlig som vore en utgångspunkt för Sveriges aktiva EU-arbete. I enskilda sakfrågor torde rörliga allianser med olika typer av länder, oavsett storlek, vara fruktbart. En sådan konstellation naturlig inom många områden med de två övriga vore nordiska medlemsländerna. Att utforma en gemensam nordisk linje inom olika policyområden blir en huvuduppgift för det nyligen reformerade och bantade nordiska samarbetsmaskineriet. Ett Nordiska rådets tre nystiftade utskott denna av avses ägnat centrala uppgift. Därvidlag bör även Norges och Islands intressen beaktas, deras trots utanförskap. Fallet med den nordiska passfriheten och Schengenavtalet är belysande. Denna nordiska samordningsprocess behöver dock inte motiveras genom, eller ens blandas ihop med, den bredare tanken om ett europeiskt småstatsengagemang. En samnordisk linje i Europa, och gentemot resten av världen, har hög folklig legitimitet i sig själv. en En alternativ referensram för diskussionerna kring den svenska ambitionen till inflytande inom EU vore att lyfta fram Sverige, inte småstat, I som en utan som en smart stat. samhällsdebatten kring förutsättningarna för landets inflytande i världspolitiken och inom EU förekommer ofta argument som implicit bygger på denna tanke. Man stolt menar att Sverige trots sin litenhet har etablerad tradition föra fram idéer, kompetenta ledare en av att och tekniska lösningar stormaktemas förhandlingsproblem. Sverige har kunnat utöva ett internationellt ledarskap genom denna kvalitativa kompetensprofil.

I denna välkända offentliga argumentation lyfts egentligen inte rollen som småstat fram, även tankarna ofta den språkdräkten. Snarare belyses förutsättningarna för ett om ges internationellt inflytande bygger på nationella, immateriella resurser, såsom som sakkunskap, förhandlingskompetens och förmåga att mobilisera expertis inom olika prioriterade policyområden. Sverige som en smart stat förefaller vara essensen av denna klassiska syn landets prorninenta internationella profil. Stor eller liten är här mindre intressant i sig. Vad är primärt i detta perspektiv är den som nationella förmågan att maximera inflytandet basis av de begränsade materiella men flexibla immateriella kapaciteter finns tillgängliga. En stormakt kan illa utnyttja sina som betydande brist skicklighet eller genom en viss prioritering. En resurssvag resurser genom kan likaledes mobilisera kvalitativ kompetens inom prioriterade sfarer. Om man i stat diskussionen inför det europeiska engagemanget släpper den klassiska svenska nya småstatsmyten och i stället fasta de uppenbara internationalpolitiska framgångarna blir tar den logiska slutsatsen att landet numera främst bör profileras som en smart stat snarare än

som en småstat. En sådan kvalitativt fokuserad metafor skulle förändra referensramama för förberedelsearbetet inför EUs konstitutionella reforrnarbete. Man har då i sig inget intresse att främja de statsrättsliga principer varigenom EUs nuvarande och potentiellt av tillkommande småstater skulle särskilt värnas. Vad man istället skulle driva vore linjen att sakkunskap, kompetens, ansvarsfull medelsförvaltning, besluts- och implementeringseffektivitet långsiktigt verkande politisk samverkansarnbition måste styra det och en arbetet i EUs olika organ. Den nuvarande spänningen mellan de gemensamma uppenbarligen oförenliga delarna Sveriges dokumenterade målsättningar inför regeringsav konferensen skulle till del upplösas sådan omorientering bort från den en genom en hemmavanda småstatsbilden. Den formella maktbalansen mellan stora och små stater inom EU vore i ett sådant synsätt mindre väsentlig. Balansen mellan kortsiktiga egenintressen byggda ståndpunkter och den förmågan att lyfta fram det allmänna bästa ur sådana myoptiska gemensamma ställningstaganden central. En långsiktigt fokuserad gemensamhetslogik kunde vore mer begränsande kortsiktig mellanstatlighetslogik. En stat kan profilera sig ställas mot en smart kompetensen att finna innovativa lösningar politiska sakproblem och genom genom fområgan nysta stormaktsmotsätmingar. Därigenom bidrar man till att höja EUs att upp effektivitet, vilket i sin tur kan ge fördelar för Sverige. Denna typ problemlösande kreativitet är inte utpräglad småstatskapacitet. Länder av av en varierande storlek kan spela sådan resultatinriktad roll. Maktbasen ligger inte i den en formella kapabilitetshierarkin utan den reella förmågan till problemlösning. Genom åren har Benelux-ländema spelat denna maskinsmörjande roll inom EU. Expertkunskapema bland franska företrädare i kombination med deras förmåga att finna politisk acceptans för sina förslag har länge präglat arbetet inom de gemensamma organen. Under senare år har även Danmark växlat profil från de tidiga årens något motsträviga agerande till dagens mer aktiva för lösningar. De fonnella begreppen stormakt eller engagemang gemensamma

småstat inom EU blir i det närmaste irrelevanta i detta processinriktade perspektiv de kvalitativa förutsättningarna för inflytande över den gemensamma politikutforrnningen.

Gränslös makt

Hur kan en resursmässigt begränsad men smart stat utöva inflytande över den transnationella politikutforrnningen inom EU För att förstå grunderna för denna informellt typ av maktutövande är det nödvändigt att kort diskutera det svårdeñnierade begreppet makt. En sådan begreppsutredning har betydelse för analysen av den dynamiska maktbalansen mellan EUs större, mindre samt minsta medlemsstater. Problematiken kompliceras ytterligare om EU vid sekelskiftet utvidgas österut. Man får då flera resurssvaga och politiskt-administrativt oerfarna medlemsstater. Makt som spänner över nationsgränser och griper in i samhällslivet på alla nivåer är svåranalyserad. Den är även svår att värja sig mot. Användandet av denna för resurs gränsöverskridande inflytande är komplext och inte lätt att maximera. Presumtiva maktutövare behöver kunskap om dess olika dimensioner, möjligheter och begränsningar. I det följande presenteras några grundelement för denna gränslösa maktutövning. Maktanalys står centralt inom statsvetenskapen. Samtidigt är studieområdet en begreppslig och empirisk träskmark. Makt kan ses ur tre dimensioner. Den huvudsakliga skiljelinjen mellan dessa är graden av tydlighet i utövandet makt. Enligt klassisk analys, av inte minst inom internationell politik, bygger maktens så kallade första ansikte en aktörs förmåga att tvinga andra aktörer att mot deras vilja något för den första agera aktören fördelaktigt sätt. Direkt tvång eller hot om tvingande sanktioner kan förekomma. Avsikten kan antingen vara att förmå motparten att något sätt eller att hindra denna agera från ett visst handlande. Mycket forskningslitteraturen kring ojämlika av staters internationella villkor utgår från detta antagande om den identiñerbara maktens betydelse för relationen mellan små och stora länder. Likaledes kan dagens debatt i Sverige, och i många andra länder, kring suveränitets- och röstfördelningsfrågoma i EU härledas ur ett sådant mekanistiskt synsätt internationella politiska förhållanden. Den formella statusen i ministerrådet är en tydlig maktresurs som måste värnas, hävdas i den svenska debatten. Den andra maktdimensionen utgår från en mer problematiserande på förhållandet syn mellan aktörer. Makt liksom vanmakt kan förklaras utifrån icke direkt identifierbara aktörsageranden, hävdas inom denna tradition. Processema kring politikutfommingen kommer i centrum for analysen. Fokus läggs de mer eller mindre synliga barriärer som kan hindra eller främja vissa frågor från att placeras den gemensamma dagordningen. Inom internationell politik betonas ofta betydelsen av att kontrollera det gemensamma regelverket för beslut och så sätt styra resultatet i en viss riktning. Olika kvalitativa dimensioner av internationell maktutövning sätts här i fokus. Av hävd har stormaktema utövat mycket av sitt inflytande i världspolitiken genom att dominera arbetet kring utfommingen av de internationella principer, regler och normer som

6 S.Lukes,Power- Radical A View,London:Macmillan,1974.

vardagliga ärendebehandlingen. Romfördraget, Enhetsakten och Maastrichtstyr den mer exempel sådana nonngivande regelverk för de dagliga axbetsprocessema. Vi fördraget är ledande ägnade utformningen dessa centrala traktater stor vet att de staterna av uppmärksamhet. Resultaten från den kommande regenngskonferensen kommer likaledes att regelsättande betydelse för det framtida arbetet inom EU. Dess stormakter tar en viktig detta normbildande översynsarbete stort allvar. Maktens så kallade tredje ansikte lyfter fram än mer subtila processer närmast av Hur kan få motpart att tänka och annorlunda än vad denne psykologisk natur. man en agera utifrån reella egenintresse borde ha gjort En huvudfråga inom denna maktdimension blir sitt varför vissa uppenbara intressemotsättningar överhuvudtaget inte manifesteras genom ett konfliktbeteende. De hanteras de mäktigas villkor. Potentiellt viktiga frågor undandras

sålunda öppen intressekonflikt. en tredje maktdimension aspekter såsom idémakt, ideologisk dominans och I denna ryms kulturell hegemoni. När ett lands politiska ledning självbinds genom att anamma ett internationellt vedertaget synsätt krävs inga direkta intlytandeförsök för att förmå staten mer på visst De nationella beslutsfattarna är redan kognitivt fångade inom de att handla ett sätt. referensramarna. De får självupplevd, subjektiv insikt om det bästa för av andra givna en given handlingslinje. Den övertygande tyngden i de tongivande idéerna vid slutet landet i en kring EUs höghastighetståg mot den inre marknaden, med det symbolladdade av 1980-talet årtalet 1992, kan förstås i detta tredje maktanalysperspektiv. Man kan gränsdragningen suddas ut mellan demokrati, i meningen att de normer säga att nationellt kollektiv är uttryck för autonoma beslut, och heteronomi, d.v.s. att som reglerar ett kollektivet reglerande har satts någon instans står utanför kollektivet de för normerna av som följer detta från maktutredningen, att djuplodande analys av självt. Det av resonemang en den interna maktfördelningen i ett land ter sig ganska meningslös om inte kopplingar görs, regilativa för maktutövning, och dels till de dimensioner utanför dels till de ramarna i definierar dessa interna Statsvetama Kjell Goldmann och statsgränsema som stort ramar. Jemeck ställde i de så kallade EU-konsekvensutredningarna frågan hur Magnus en av

parlamentariska arbetet påverkas intemationaliseringen. Den

demokratin och det av centrala maktproblematiken behandlades redan tidigare professor Lars-Göran Stenelo i en av maktutredningens många böcker. av Maktens ansikten skall ömsesidigt förstärkande delar av en samverkande och tre ses som

potentiellt manipulativ helhet. John Ikenberry och Charles Kupchan19 har inom denna

tematik studerat USAs försök efter andra världskriget skapa en hegemonisk kontroll över att utrikeseliten i det Italien. Man fann att i USAs engagemang för efterkrigstidens nya

7 Kjell Goldmann, Sverige, EG och politikens samt Magnus Jemeck, Demokratisk förankring i Suveränitet och demokrati, bilagedeltill EG-konsekvensutredning: Subsidiaritet, SOU 1994:12, Stockholm, 1994,sid. 91-116, 175-234. a Stenelo,Den intemationaliserade demokratin, i Makt och Internationalisering, red. Göte Lars-Göran Hansson Lars Göran Stenelo, Stockholm: Carlssons Bokförlag, 1990, sid.273-363. 9 John Ikenberry Charles Kupchan, Socialization and HegemonicPower, International Organization, vol. 44, 1990,sid. 283-315.

Cl

demokratiska och västorienterade Italien förekom en rad samverkande inflytandetekniker. Genom normativ övertalning förmåddes centrala beslutsfattare att anamma ett nytt synsätt i politiska frågor. Genom diverse materiella förmåner förleddes eliten till ett överdrivet positivt och okritiskt förhållningssätt gentemot storrnakten. USA deltog även direkt i omstöpningen av landets politiska, administrativa och ekonomiska institutioner. Enligt författarna intemaliserade efter en tid eliten de och värderingar tongivande inom normer som var stonnaktshegemonen. Denna mångfacetterade penetration Italien ledde till kognitiv av en förändring inom den lokala eliten till förmån för de värderingar och den idévärld som USA identifierades med. I Italien var syftet efter kriget att bygga demokratiska institutioner, effektiv förvaltning en samt en fungerande marknadsekonomi. Detta historiska fall förefaller slående aktuellt.

Dagens västliga ambitioner i Central- och Östeuropa bygger liknande tanke

en om möjligheterna till en grundläggande omdaning dessa ekonomiska och politiska i av system riktning mot de värderingar och i Västeuropa legitima. Maktens normer som anses tre ansikten kan säkert synliggöras även i 1990-talets än vittomfattande försök till mer gränsöverskridande inflytande. Några Harvardbaserade Europa-forskare har noterat hur företrädare för dessa stater i svaga

Central- och Östeuropa redan 1989-91 snabbt anpassade de nationella policylinjema till de

mönster man uppfattade förväntades i väst. We call this policy pattern anticipatory adaptation: countrys unilateral adoption of a a set of norms associated with membership in organization prior actually being an to accorded full status in that organization, receiving of ...Institutions, or even guarantees entry. particularly those of the European Community, therefore much instruments are as of cooptation and socialization they tools of regulation. as are Tydligen kan lokala utrikeseliter utanför EU vid speciella omständigheter snabbt intemalisera den europeiska hegemonens värderingar och normer för politikutformning och för det marknadsbaserade ekonomiska livet. Hände något liknande i Sverige i början av l990-talet då det svenska etablissemanget för diverse utsattes ekonomipolitiska påfrestningar samtidigt som den symbolpolitiskt laddade inre marknadens hägrande framtid lockade Det är uppenbart att ett blottläggande maktbalansen mellan EUs medlemsstater måste av utgå från en mångdimensionell intemationalpolitisk maktutövning. Stonnaktema syn inom EU är tunga aktörer grund av flera samverkande aspekter. Deras betydande potentiella resurskapacitet och formella röststyrka kan mobiliseras i ett givet frågekomplex. Därtill har de aktivt bidragit till utfommingen av det gemensamma regelverket. Detta kan sålunda antas i varje fall inte verka deras långsiktiga intressen. Sådana emot inbyggda fördelar tillfaller främst Tyskland och Frankrike, medan Storbritannien kom in i den institutionsbyggande verksamheten långt Därtill finns goda förutsättningar för senare. ambitiösa stormakter att även utnyttja maktens tredje ansikte, enligt exemplet Man kan ovan.

2°RobertKeohane,JosephNye,StanleyHoffmann,red.After theCold War:InternationalInstitutionsand State Strategiesin Europe1989-1991,Cambridge:HarvardUniversityPress,1993,sid.l82.

med fog hävda Frankrike med stor framgång har lyckats i detta avseende genom sin att kulturella och administrativa penetration av EUs gemensamma institutioner. En nykomling till EU konfronterar sålunda storrnaktemas maktutövning samtidigt på flera plan. Den synliga dimensionen är inte nödvändigtvis även den är svårast att stå mest som Exemplet från efterkrigstidens Italien manar till eftertanke kring frågan hur emot. ovan Sveriges institutioner, regelverk och tongivande ekonomipolitiska och säkerhetspolitiska synsätt framgent kommer att präglas elitens ständiga och oftast dolda samverkan med av företrädare från andra länder med andra värderingar och intressen att driva. Sverige har folkomröstning frivilligt valt denna interpenetration. Dess långsiktiga integrativa genom konsekvenser är dock ännu inte urskiljbara. Intemaliseras sikt yttre och värderingar av den svenska administrativa och normer politiska eliten Fångas i verklighetsuppfattning och i problemdefinitioner som har man en formulerats för andra syften och andra aktörer inom EU Förleds man av de yttre, av glansfyllda EU-attributen till att omdefrniera primära nationella intressen Vad innebär egentligen den så kallade europeriseringen vår statsförvaltning och vårt nationella av regelverk Maktutredningens tidigare refererade frågor om de föränderliga betingelsema for styrelseskick förefaller minst lika viktiga efter det vår autonoma demokrati och hävdvunna självvalda medlemskapet som de var 1990. Den totala maktbalansen inom EU kan förmodas väga över till förmån for de ledande Däremot kan även mindre, smart stat dra fördel av de många subtila staterna. en men möjligheter till inflytande, den intima och breda samverkan med andra länder erbjuder. som Om har insikt maktens mångdimensionella karaktär kan man både öka man om medvetenheten dess risker samt bättre utnyttja dess inflytandepotential. Liksom i klassisk om underrättelseanalys krävs för god framförhållning i det strategiska maktspelet en intim en kunskap den operativa miljö vari söker driva egna intressen i samverkan och i om man konkurrens med övriga deltagare. Samarbete och konflikt är i denna process två sidor av

samma mynt.

för transnationellt inflytande

Strategier

Det klassiska området grand strategy har fått förnyad uppmärksamhet i stomiaktema som resultat de årens säkerhetspolitiska turbulens. I efterfoljd av klassiska ett av senare strategiska tänkare såsom Liddell Hart, Sir Michael Howard och Edward Luttwak har yngre forskare fokuserat dagens behov grundläggande revideringar av olika nationella av mer strategier. Gemensamt för dessa innovativa arbeten är försöket att knyta samman den säkerhetspolitiska analysens inriktning mellanstatliga hot och inflytandestrategier med interdependensforskningens komplexa de transnationella processer, som ett land mer syn utgör en del av. l den svenska officiella retoriken har sedan länge den aktiva utrikespolitiken lyfts fram. Länge saknade dock denna diffusa dimension något konkret innehåll. I det följande skall mer några möjliga utåtriktade strategiansatser presenteras i syfte att ge ett konceptuellt underlag

till debatten kring hur den lilla men smarta staten Sverige kan hantera sin inflytandeambition inom EUs samarbetsram.

Mellanstatliga förhandlingar utgör det kanske viktigaste medlet, förutom vapenmakt, för utövandet av internationellt inflytande. Detta forskningsfält är väl upparbetat. Man har visat att förhandlingsframgång inte är ensidigt kopplad till stats resursbas är resultat en utan ett av flera interrelaterade situations- och processfaktorer. Ofta betonas i denna litteratur de multilaterala arenomas fördelar för en småstat, medan stormakt sägs föredra direkta och en bilaterala förhandlingskanaler. Förhandlingar mellan två ojämlika stater är vanliga inom den internationella diplomatin. Däremot har denna asymmetrisk förhandling studerats i typ av mindre utsträckning än spelet mellan relativt jämställda motståndare, såsom mellan stormakter. Ett skäl till denna lucka i forskningslitteraturen kan vara svårigheten att analytiskt fånga maktdimensionens roll då två uppenbart ojämlika förhandlingar når stater genom en överenskommelse som inte överensstämmer med den starkares utgångsbud. Detta resultat kan inte förklaras utifrån en enkel maktbaskalkyl likt de som ofta används i populära mer framställningar av internationell politik. Utfallet kan endast förstås differentierar om man mellan olika maktdimensioner och relaterar dessa till det aktuella förhandlingsspelet. Man kan då studera hur den svagare lyckas kompensera för asymmetrier i komponent en genom fördelar i andra. Den relativa maktbalansen i en bilateral förhandling är sålunda inte statisk utan kan förändras genom aktörernas insatser under förhandlingens gång. En rad förhandlingsstudier har visat att dessa mellanstatliga konfliktlösningsmekanismer inte lever sitt eget liv utan påverkas i hög grad av omkringliggande politiska och processer normer. Efter en analys av ett antal asymmetriska förhandlingar forskare detta råd till ger en förhandlarezn Learning to exploit contextual and systemic factors especially critical for the weak state, since such factors often constraints the strong states behavior. serve as on En heltäckande inflytandestrategi kan därför begränsas till medverkan i mellanstatliga förhandlingar, som i EUs ministerråd. Därtill måste försöka påverka det övergripande man regel- och norrnsystem, inom vilket de enskilda förhandlingslösningarna utformas. I ett intemationalpolitiskt system som delvis präglas mellanstatlighetens logik det av vore för den svagare parten rimligt att försöka bidra till regelförändringar i riktning mot ett norrnsystem där större hänsyn tages till allmängiltiga principer än till skiftande nationella maktkrav. En stats sårbarhet, förhandlingsposition gentemot stormakt, och förmåga en att hävda autonomin i ett internationellt nätverk av beroenden påverkas ett välförankrat av gemensamt regelverk, likväl som av den materiella resursfördelningen mellan ledande stater. Ett fördelaktigt norrnsystem är i sig grund för inflytande. en

2 Dettaavsnittlyfter fram den menuav möjlighetertill inflytande som kan aktualliserasi EU-arbetet.Särskilt poängteras de aspekter som faller utanför en inflytandeanalysfokuserad formella röstreglereller andra kvantitativaresurskriterier.Framställningen norrnativi den är mening att här förordas ett mer aktivistiskt och processinriktat synsätt Sverigesinflytandemöjligheter. Denna kan kontrasteras mot det begränsande, syn mer suveränitetsfrxerade strategiperspektiv som har varit tongivandei den svenskasamhällsdebatten Sveriges om småstatsroll i EU. 22William Habeeb,Powerand Tactics International in Negotiations:Haw weaknationsbargain with strong nations,Baltimore:JohnsHopkinsUniversityPress,1988,sid. 141.

I studiet av multilaterala organ framhävs dessas roll som knytpunkt för organisatoriska nätverk inom ett avskiljbart sakområdeskomplex. Begreppet regim har myntats för dessa öar ordning i en värld av oordning. Liksom folkrätten, skapas internationella regimer av ofta av företrädare för de tyngre aktörerna i internationell politik. Mer eller mindre ensidigt formas för dem fördelaktiga Även för småstater kan regimbyggande arrangemang. verksamhet löna sig. Ofta fungerar dessa som stötdämpare där resursolikhetemas effekter mellanstatliga förhandlingar kan absorberas. En småstat konfronterar inte isolerat en stormakt utan kan dra fördel av den omkringliggande processdynamiken inom problemområdet. EUs småstater har traditionellt sett de gemensamma organen, särskilt kommissionen, som sina allierade i konfrontationer med de större statema. Två krav bör uppfyllas för att internationella regelverk och regimer skall kunna tjäna en svagare stats intressen. Dels måste de fungera som skyddsbarriärer mot den starkares vilja, och inte ensidigt manifestera den underliggande ojämlika resursstnrkturen. Dels måste stonnaktema uppfatta dessa gemensamma mekanismer som ändamålsenliga för sina nationella syften. En uppenbar spänning föreligger mellan dessa två krav. Så länge en stormakt prioriterar långsiktig systemstabilitet framför kortsiktiga sakintressen kommer denna motsättning inte i dagen. Den svagare staten kan då utnyttja den starkares preferensordning och egensinnigt driva sin politik. Denna fördelaktiga kombination har inom EU kunnat utnyttjats av många mindre stater, som i detta avseende kunnat åka snålskjuts den etablerade ordningen. I Sverige förordas sedan länge investeringar av våra begränsade inflytanderesurser i medverkan i multilaterala sammanhang. Denna tradition ligger helt i linje med den nuvarande ambitionen att utöva makt inom EU. Enligt resonemanget ovan är dock inte denna fokusering på processerna inom EUs gemensamma organ tillfylles. Därtill behöver man påverka de centrala staternas definitioner av sina grundläggande intressen och strategival. Om man har ambitionen att medverka i de transnationella processer som styr den gemensamma politikutforrrmingen inom EU behöver man också kunna påverka inifrån de aktörer som i första hand formar dessa. Bilaterala nätverk förblir centrala även i ett övergripande multilateralt samarbetssystem, såsom EU. Medan den förhärskande mellanstatlighetsprincipen uppställer ett sådant krav en ambitiös medlemsstat, kan interdependensens konsekvenser för internationella relationer visa en strategi för detta ändamål. En penetrerande inflytandeansats skiljer sig från den traditionella strategiarsenalen genom att spänna tvärs över nationsgränsema. Landets politiska beslutscentrum konfronteras inte utan penetreras. I en sådan transnationell inflytandestrategi överbryggas även gränserna mellan de inorrmationella, mellanstatliga och internationella analysnivåema. Målgruppen finns inom stat, kanalerna dit blir mer mångfacetterade än i den mellanstatliga en annan men förhandlingsstrategin. Istället för att konfrontera diplomatiska representanter för en stormakt, i ministerrådet och dess underorgan, penetreras detta lands förvaltning och politiska ex. system i syfte att påverka processen bakom förhandlingsdirektiven. Den klassiska litteraturen kring diplomati och spionage är fylld av exempel utländska försök till inre påverkan. Sannolikt har förutsättningarna för dylika intrång i en stats inre liv

ökat under dagens betingelser av breda och intensiva kontaktytor mellan länder. Relationema mellan de västliga demokratiema liknar snarare en förlängning av inrikespolitiska interaktionsförhållanden än ett klassiskt diplomatiskt umgänge mellan suveräna stater. Kontaktema mellan industriländema och tredje världen fungerar ofta ett likartat sätt. Här finns en etablerad tradition av transnationell penetrering, i alla fall i ena riktningen. För Sverige, med breda och intensiva kontaktytor med Europas stormakter, kan detta transnationella perspektiv erbjuda ett komplement till övriga utåtriktade strategier. Liksom en internationell regim anses fungera som stötdämpare mot en stormakts vilja, kan penetration av motpartens inre politiska liv skapa skyddsbaniärer mot alltför kraftiga viljeyttringar vid förhandlingsbordet. Det är möjligt att en av de viktigaste konsekvenserna för den utrikespolitiska eliten i Sverige, som följd av intemationaliseringsvågen och Europa-engagemanget, blir ett nytänkande kring uppsättningen möjliga inflytandestrategier. Den här betonade, gränsöverskridande ansatsen skall något förtydligas genom en kort diskussion fyra olika av penetreringstyper. Denna transnationella strategi ses endast som ett komplement till de mer traditionella instrument där man inte lika klart utnyttjar intemationaliseringens konsekvenser för nationellt beslutsfattande. En sedan länge förordad inflytandestrategi är att nå direkt in i stormaktens innersta politiska centrum. Högre ämbetsmän inom förvaltning och ledande politiker är ofta mottagliga för personliga kontakter hög nivå. Denna inflytandekanal kan ge ett direkt genomslag politikutformningen, men den är sällan kostnadseffektiv. Strategin baseras på en överdriven uppfattning av möjligheterna för enskilda makthavare att gripa in i och styra en stormakts tunga förvaltnings- och lagstiftningsmaskineri. Däremot kan sådana intima personkontakter i värdlandet ha betydelse för inflytandeagentens status inom sin hemmaorganisation. Inflytande genom att delge information och teknisk expertis till handläggare på mellannivå erbjuder ett alternativ till försöken att nå den högsta politiska ledningen direkt. Specialister deltar ständigt i transnationella nätverk, där möjligheterna till ömsesidig påverkan i komplicerade frågor kan vara goda. Genom utsända experter eller lokala konsulter genom med kunskap om den relevanta myndighetsstrukturen, kan beslutsberedare, d.v.s. ofta de verkliga beslutsfattarna, inom ett sakområde nås. Tillträde till upptagna tjänstemän, likväl som politiker, är en åtråvärd resurs i Bonn, Paris eller London. Den främsta tillgången är då en gedigen kompetens inom det område där den berörde handläggaren brottas med ett problem. Formell rang inom hemmaorganisationen kan betyda mindre än förmågan att bidra till den stressade handläggarens problemlösning. Ofta kan anställda i internationella sekretariat nå längre in i förvaltningen än kollegor från andra stater. Förutom en uppenbar kompetens inom sakområdet kan dessa tjänstemän uppfattas som opartiska jämfört med nationella representanter. Den internationella yrkeskåren kan därför användas som förmedlare av information och därmed även som informella inflytandeagenter tvärs över statsgränsema. Genom att placera dugliga handläggare vid internationella sekretariat kan man sålunda öka förutsättningarna for broar in i andra stater. Anställningar inom EUs gemensamma organ är självklart centralt. Men

även andra relevanta organisationscentra kan beaktas, såsom OECD och UNESCO i Paris, WTO i Génêve eller IMF i Washington. Formella hinder kan begränsa direkta ingripanden i nationella politiska processer. Genom allierade kan man ändå ofta indirekt delta i utformningen av politiska beslut av intresse. Inom partirörelser, intresseorganisationer, industrin och inom forskningscentra finns alltid grupper, som kan övertygas om det berättigade i en annan stats eller ett statsbärande partis synsätt. Genom att odla sådana gemensamma perspektiv kan man helt legitimt få inhemska företrädare för landets intressen. Man kan långsiktigt bygga informella allianser med delar av stormaktens samhälle eller förvaltningsapparat. Utländsk penetration av förvaltningsapparaten tycks realistisk möjlighet i pluralistiska samhällen med en vara en relativ öppenhet mot utländska impulser, som inom EUs ledande stater. Den mindre staten står sällan ensam mot en kompakt enighet inom en stormakt. Man kan ofta räkna med potentiella bundsförvanter inom denna gigant. Gränsöverskridande sakintressen leder då till stöd inom beslutsprocessen i syfte att driva fram en politik, som även gagnar dessa interna grupper. Det svåra i denna koalitionsbyggande strategi är att identifiera företrädare för gemensamma intressen innan ett ärende blir aktuellt for beslut hög nivå. Genom god framförhållning kan man fånga upp ett potentiellt problemområde innan den officiella positionen låses fast. Utrymmet för informell påverkan krymper sannolikt längre fram i beslutsprocessen ett ärende har nått. Om EUs stormakter kan påverkas genom transnationell penetration, är det sannolikt att även Sverige kan utsättas för liknande strategier av andra stater. Inom den forskningstradition betonar tredje världens ensidiga beroendesituation, framhävs ofta som detta potentiella maktmedel mot en liten, sårbar stat. De uppenbara politiska och ekonomiska instrumenten är här mindre intressanta än mer subtil manipulering, såsom försök till

informationsstyming. Återkopplingen till den tidigare diskussionen maktens tre, och

av mer eller mindre dolda dimensioner är uppenbar. Långsiktligheten inom denna typ av penetrerande verksamhet skall inte underskattas. Sålunda krävs ett nationellt strategiskt perspektiv för att kunna använda denna ansats, likväl som en förmåga till analys bortom det dagsaktuella för att kunna värja sig mot andras, oönskade inflytandeförsök. Ömsesidigheten i utnyttjandet den internationella interdependensens dynamik som av inflytandekanal är påtaglig. Detta drag understryker den nationella samordningens roll. Det

ämnet behandlades ingående i mitt bidrag till maktutredningen. Statens förmåga att

förhindra andra tillträde till det egna samhället samtidigt som möjligheterna till penetrering av andra nationers inre liv tas till vara framstår som en viktig, informell maktkomponent i en intemationaliserad värld. Kunskapen om transnationella inflytandestrategier likt de här skisserade är ännu mycket ofullständig. Naturligt nog har de medverkande i sådana aktiviteter ringa intresse av att uppmärksamma dessa informella kanaler till den politiska beslutsprocessen i andra stater. Verksamheten hotar den även inom Europa omhuldade nationella suveränitetsprincipen.

23 B. Sundelius, Intemationaliseringens gränsen i Hansson Stenelo, cit. sid. 225-272. op. 2‘ Jämfördeninnovativaanalysenoch de tänkvärda förslageni utredningen,Samsyn och alliansfännåga, Ds 1995:21,Stockholm:Finansdepartementet, 1995

Bland statsvetare har sådan verksamhet endast studerats i mycket liten omfattning. Ansatsen tycks falla mellan de vedertagna studiefálten inom ämnet. Genom sin gränsöverskridande natur kräver en analys av detta område att kunskaper om inomnationell politik och om internationell politik vävs samman. Det behövs ett öppnare analysperspektiv de intemationalpolitiska strukturer och transnationella processer som tillsammans formar Sveriges operativa Europa-miljö.

Idémakt Europastrategins grundbult

som Liksom det nationella beslutsfattandet i en tid av internationalisering, enligt flera forskare, framstår som allt mer osynligt och svåråtkomligt for kritisk granskning kanske även utövandet av den nationella intressebevakningen gentemot andra stater i allt högre grad glider forbi också en observant rapportör. De mellanstatliga maktstrategiemas främsta egenskap framstår i detta perspektiv vara dess relativa tydlighet både for observatören och for praktikem. Det är däremot inte säkert att de också förblir de mest centrala och ändamålsenliga instrumenten för att utöva ett reellt inflytande över den övergripande politikutfonnningen inom ett nationellt problemområde. Kanske den växande forskningslitteraturen kring det idégrundade samspelet mellan internationell interdependens och inomnationell politik kan belysa denna viktiga problematik Medan man i en riklig och teoretiskt sofistikerad litteratur länge har undersökt hur samhällen och stater samrnanvävs genom olika integrationsprocesser föreligger färre studier om hur idéer och policyuppslag sprids över nationsgränsema. I denna nu växande genre fokuseras analysen hur olika nationellt baserade intressen formas genom kopplingar till internationella nätverk och andra idé-spridningskanaler. Idéer blir en mellanliggande faktor mellan inomnationella och internationella strukturer och dessa binds samman genom olika

transnationella Den tyske forskaren Thomas Risse-Kappen25 hävdar slagkraftigt

processer. att ideas, however, do not float freely... I argue that access to the political system as well as the ability to build winning coalitions are determined by the domestic structure of the target state, that is, the nature of its political institutions, state-society relations, and the values and norms embedded in its political culture. Att kunna formulera och hävda nationella intressen inom en europeisk miljö av mellanstatlighet och interdependens kommer sannolikt att förbli en central politisk uppgift för Konungariket Sverige. Relationema inom det förtätade, transnationella Europa omfattar en rad centrala tvistefrågor som måste hanteras genom olika mer eller mindre subtila inflytandestrategier. Utformningen av Sveriges grand strategy i denna komplexa operativa miljö är nu inne i en fonnativ fas. l det nödvändiga analytiska förarbetet till framtida nationella utspel inom EU från den intemationaliserade, resursknappa men smarta staten Sverige kan man lämpligen ta till sig

25Thomas Risse-Kappen, Ideas do not float freely, International Organization, 1994,sid. 187.

den anda optimistisk ödmjukhet inför den komplexa verkligheten, som präglade Robert av

Keohanes Joseph Nyes slutord i deras klassiska verk inom genren:26

We have studied the policy implications of interdependence in order to contribute to a differentiated, sophisticated approach to world politics, not to put forward yet another oversimplification guide to reality. Careful analysis not a mere academic game. as a essential for coping appropriately with the turbulent world of our time. In battle, the sword mightier than the pen, but over the long run, pens guide swords.

2° PowerandInterdependence, Boston: Little Brown, 1977,sid.242.

Statens offentliga utredningar 1995

Kronologisk förteckning

Ett renodlatnäringsforbud.N. 40. Älvsäkerhet. K. 2. Arbetsföretag En ny möjlighet för arbetslösa.A. 41. Allmän behörighetför högskolestudier.U. - Grön diesel miljö- ochhälsorisker.Fi. 42. Framtidsanpassad Gotlandstrafrk.K. - 4. Långtidsutredningen 1995. Fi. 43. SambandetRedovisning Beskattning.Ju. - 5. Vårdens svåraval. 44. Aktiebolagets organisation.Ju. slutbetänkande Prioriteringsutredningen.S. av 45. Grundvattenskydd.M. Muskövarvetsframtid. Fö. 46. Effektivare styrningoch rättssäkerhet 7. Obligatoriska arbetsplatskontakter för arbetslösa.A. i asylprocessen.A. Pensionsrättigheter och bodelning.Ju. 47. Tvängsmedelenligt 27 och 28 kap. RB 9. Fullt ekonomisktarbetsgivaransvar.Fi. samt polislagen.Ju. 10. Översyn av skattebrottslagen. Fi. 48. EG-anpassade körkortsregler. K. ll. Nya konsumentregler.Ju. 49. Prognoseröver statens inkomsteroch utgifter. Fi. 12.Mervärdesskatt Nya tidpunkterför 50. Kunskapslâget kärnavfallsorrtrådet1995.M. redovisning och betalning. Fi. 51. Elförsörjning i ofred. N. 13.Analys av Försvarsmaktens ekonomi. Fö. 52. Godtrosförvärv av stöldgods Ju. 14.Ny Elmarknad + Bilagedel.N. S3. Samverkanflit fred. Den rättsligaregleringen.Fö. 15.Könshandeln.S. 54. Fastighetsbildning en gemensam uppgift för stat - 16.Socialtarbete mot prostitutioneni Sverige.S. och kommun.M. 17.Homosexuellprostitution.S. 55. Ett samlatverksarnhetsansvar för asylärenden.A. 18.Konst i offentlig miljö. Ku. 56. Förmåneroch sanktioner 19.Ett säkraresamhälle.Fö. utgifter för administration.Fi. - 20. Utan stannar Sverige.Fö. 57. Förslag om ett internationelltflygsäkerhets- 21. Staden vatten utanvatten. Fö. universitet i Norrköping-Linköping. U. 22. Radioaktiva ämnen slår ut jordbruk i Skåne.Fö. 58. Kompetensoch kunskapsutveckling om yrkes- - 23. Brist på elektronikkomponenter.Fö. roller och arbetsfältinom socialtjänsten.S. 24. GasmolnlamslårUppsala.Fö. 59. Ohälsotörsäkringoch samhällsekonomi 25. Samordnadoch integreradtågtrafik på olika aspekter modeller, finansiering - Arlandabananoch i Mälardalsregionen.K. och incitament.S. 26. Underhållsbidragoch bidragsförskott, 60.Kvinnofrid. Del A+B. S. Del A och Del B. S. 61. Myndighetsutövningvid medborgarkontor.C. 27. Regionalframtid + bilagor. C. 62. Ett renat Skåne.M. 28. Lagen om vissainternationellasanktioner 63. Översyn skattereglernaför stiftelseroch ideella av - en översyn.UD. föreningar. Fi. 29. Civilt bruk av försvarets 64. Klimatförändringari trafrkpolitiken. K. resurserregelverken,erfarenheter,helikoptrar. Fö. 65. Näringslivetstvistlösning.Ju. 30. Alkylat och Miljöklassning av bensin.M. 66. Polisensanvändning av övervakningskamerorvid 31. Ett vidareutvecklatmiljöklassystemi EU. M. tönmdersölming.Ju. 32. lT och verksamhetsfömyelse inom rättsväsendet. 67. Naturgrusskatt, m.m. Fi. Förslagtill nya samverkansformer.Ju. 68. IT-kommissionensarbetsprogram1995-96.SB. 33. Ersättningför ideell skadavid personskada.Ju. 69. Betaltjänster.Fi. 34. Kompetensför strukturomvandling.A. 70. Allmännakommunikationer lör alla K. - 35. Avgifter inom handikappområdet. S. 71.Behörighetoch Urval. Förslagtill regler för nya 36. Förmåneroch sanktioner en samladredovisning. antagningtill Universitetoch högskolor. U. - Fi. 72. Svenskainsatserfor internationellkatastrof-och 37. Vårt dagligablad stödtill svenskdagspress.Ku. - flyktinghjälp. Kartläggning,analys och förslag. 38. Yrkeshögskolan Kvalificeradeftergymnasial Fö. yrkesutbildning.U. 73. Ett aktiebolag för servicetill universitetoch 39. Somereflections on SwedishLabourMarket högskolor U. m.m. Policy. A. 74. Lägenhetsdata.Fi. Någrautländskaforskares syn på svensk 75. Svenskflyktingpolitik i globalt perspektiv. A. arbetsmarknadspolitik.A. 76. Arbetetill invandrare.A.

,g1¥F.. fifimfl

3% 93

Statens 1995

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

77. Röster om EU:s regeringskonferens l08.Ny ellag. N. hearingmed organisationsföreträdare, 109.Likvärdig utbildning lika villkor. U. debattörer och forskare.UD. 110.Viljan att veta och viljan att förstå - 78. Den svenska rymdverksamheten. N. Kön, makt och den kvinnovetenskapliga 79. Vårdnad, boendeoch umgänge. JU. utmaningeni högre utbildning. U. 80. EU om regeringskonferensen 1996 l l Omvärld, säkerhet,försvar. - institutionemasrapporter Frågor om EU:s andrapelareinför regeringssynpunkteri övriga medlemsländer.UD. konferensen1996.UD. - 81.Ny rättshjälpslagoch andrabestämmelser om 112.Svensksjöfart näring för framtiden. rättsligt bistånd.Ju. + Bilagor. K. 82.Finansieringslösningar för Göteborgs-och 113.Friståendegymnasieskolor.U. Dennisöverenskommelserna. K. 114.Indirekt tobaksreklam.S. 83.EU-kandidater 12länder som kanbli EU:s 115.Ny lag om europeiska företagsråd.A. nya medlemmar.UD. lléJämstålldhet ett mål i utvecklingssamarbetet. UD. 84.Kulturpolitikens inriktning. Ku. 117. Jordbrukoch konkurrens jordbrukets ställningi - 84.Kulturpo1itikensinriktning i korthet. Ku. svenskoch europeiskkonkurrensrätt.Jo. - 85.Tjugo års kulturpolitik 1974-1994.Ku. 118. Totalförsvarspliktiga m 95. En utvärdering av de 86. Dokumentationoch socialtjänstregister. S. totalförsvarspliktigasmedinflytandeoch av deras 87. Försâkringsrörelse förändring i Fi. socialaoch ekonomiska situationunder 88. Den brukademångfalden.Del 1+2. Jo. grundutbildningen.Fö. 89. Svenskari EU-tjänst.Fi. 119. Ändringar i hyresförhandlingslagen. 90.Kårnavfall och Miljö. M. Hyresgästinflytande vid ombyggnad m.m. Ju. 91. Ett reformerat straffsystem.Del I-III. Ju. 120. TV och utbildning. U. 92. EG:s arbetstidsdirektiv och desskonsekvenserför 121.Riksdagen,regeringenoch forskningen.U. det svenskaregelsystemet.A. 122. Reformpå recept. S. 93.Omprövning av statligaåtaganden. Fi. 123.Subsidiaritetsprincipen i EU. UD. 94. Personalavveckling,utbildningoch beskattning. 124.Ett reformerathovrättsförfarande.Ju. Fi. 125. Finansiellverksamheti kris och krig. Fi. 95.Hälsodataregister Vårdregister.S. 126.Kostnaderför denstatliga assistansersättningen. S. - 96.Jordensklimat förändras.En analys av hotbild 127.Framtidacentral Europainformation.UD. och globalaåtgärdsstrategier.M. l28.Kulturegendomaroch kulturtöremål.KU. 97.Miljöklassning av snöskotrar.M. 129.En styrandekrigsorganisation.Om avsiktemamed 98. 1990-taletsbostadsmarknad LEMO-reformen. FÖ. en förstautvärdering.N. 130. Sverigei EU makt, öppenhet,kontroll. - - 99.SMHI:s verksamhetsformK. Sammanfattning av ett seminariumi september 100.Hållbar utvecklingi landetstjällområden.M. 1995.UD. 101. Ett utvidgatEU möjligheteroch problem. 131. Enklare och effektivare. Om EU:s komplexitet - Sammanfattning av en hearingi augusti1995. och maktbalanser.UD. UD. 132.Utvidgning och samspel.EU:s östintegration ur 102. MedborgarnasEU frihet och säkerhet historiskt och ekonomisktperspektiv.Förhållandet - Frågor om unionenstredjepelareinför regerings- småstat stormakt svenskt : identitetsbyte.UD. konferensen1996.UD. 103.Föräldrar självförvaltande i skolor. U. l04.Skattereformen1990-1991.En utvärdering.Fi. 105.Konkurrensi balans. Åtgärder för ökad konkurrensneutralitetvid offentlig prissättning m.m. N. 106.Rapporteringsskyldighet för revisorer i finansiella företag. Fi. 107.Avbytarverksamhetens organisationoch fmansiering.Jo.

Statens offentliga utredningar 1995

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen Enklare och effektivare. Om EU:s komplexitet

och maktbalanser.[131] IT-kommissionens arbetsprogram 1995-96. [68] Utvidgning och samspel.EU:s östintegrationur

Justitiedepartementet historiskt och ekonomisktperspektiv.Förhållandet

småstat stormakt svensktidentitetsbyte.[132] : Pensionsrättigheter och bodelning.[8] -

Nya konsumentregler.[ll] Försvarsdepartementet

IT och verksamhetsfömyelse inom rättsväsendet. Muskövarvets framtid. [6] Förslagtill nya sarnverkansforrner.[32] Analys av Försvarsmaktens ekonomi. [13] Ersättningför ideell skadavid personskada.[33] Ett säkraresamhälle.[19] SambandetRedovisning Beskattning.[43] - Utan Sverige. [20] Aktiebolagetsorganisation.[44] stannar Staden vattenutanvatten. [21] Tvångsmedelenligt 27 och 28 kap. RB Radioaktiva ämnen slår ut jordbruk i Skåne.[22] samt polislagen.[47] Brist elektronikkomponenter.[23] Godtrosförvärv av stöldgods [52] GasmolnlamslårUppsala.[24] Näringslivetstvistlösning. [65] Civilt bruk av försvarets resurser Polisensanvändning av övervakningskameror vid regelverken,erfarenheter,helikoptrar. [29] förundersökning.[66] Samverkanför fred. Den rättsligaregleringen.[53] Vårdnad,boendeoch umgänge.[79] Svenskainsatser för internationellkatastrof-och Ny rättshjälpslagoch andrabestämmelser om tlyktinghjälp. Kartläggning, analys och förslag. [72] rättsligt bistånd.[81] Totalförsvarsplilctiga 95. En utvärdering m av de Ett reformerat straffsystem.Del 1-111.[91] totalförsvarsplilctigasmedinflytande och av deras Ändringar i hyresförhandlingslagen. socialaoch ekonomiskasituationunder Hyresgästinflytandevid ombyggnad m.m. [119] grundutbildningen.[118] Ett reformerathovrättsförfarande.[124] En styrandekrigsorganisation.Om avsiktemamed

Utrikesdepartementet LEMO-reformen. [129]

Lagen om vissainternationellasanktioner Socialdepartementet

en översyn. [28] - Värdenssvåraval. Röster om EU:s regeringskonferens slutbetänkande Prioriteringsutredningen.[5] av hearingmedorganisationsföreträdare, debattörer - Könshandeln.[15] och forskare. [77] Socialtarbete mot prostitutioneni Sverige.[16] EU om regeringskonferensen 1996 Homosexuellprostitution. [17] - institutionemasrapporter Underhållsbidragoch bidragsförskott, synpunkteri övriga medlemsländer.[80] - Del och Del B. [26] A EU-kandidater 12 länder som kan bli EU:s - Avgifter inom handikappområdet.[35] nya medlemmar.[83] Kompetensoch kunskapsutveckling om yrkes- Ett utvidgatEU möjligheteroch problem. - - roller och arbetsfält inom socialtjänsten. [58] Sammanfattning av en hearingi augusti1995.[101] Ohälsoförsäkringoch sarnhällsekonomi Medborgarnas EU frihet och säkerhet - olika aspekter modeller, finansiering Frågor om unionenstredje pelare inför regerings- och incitament.[59] konferensen1996. [102] Kvinnofrid. Del A+B. [60] Omvärld, säkerhet,försvar. Dokumentationoch socialtjänstregister.[86] Frågor om EU:s andrapelare inför regerings- Hälsodataregister Vårdregister.[95] konferensen1996. [111] - Indirekt tobaksreklam.[114] Jämställdhet ett mål i utvecklingssamarbetet. [116] Reform recept. [122] Subsidiaritetsprincipen i EU. [123] Kostnader för den statligaassistansersättningen. [126] Framtida central Europainforrnation. [127]

Sverigei EU makt, öppenhet,kontroll. - Sammanfattning av ett seminariumi september1995.

[130]

1995 Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Likvärdig utbildning på lika villkor. [109] Kommunikationsdepartementet Viljan att veta och viljan att förstå integrerad tågtrafik - Samordnadoch kvinnovetenskapliga Kön, makt och den Arlandabanan och i Mälardalsregionen. [25] utmaningen i högre utbildning. [110] Älvsäkerhet.[40] Fristående gymnasieskolor. [113] Framtidsanpassad Gotlandstrañk. [42] TV och utbildning. [120] EG-anpassade körkortsregler. [48] Riksdagen, regeringen och forskningen. [121] Klimatförändringar i trafikpolitiken. [64]

Allmänna kommunikationer för alla [70] Jordbruksdepartementet - Finansieringslösningar för Göteborgs- och Den brukade mångfalden. Del l+2. [88] Dennisöverenskommelserna. [82] Avbytarverksamhetens organisation och SMl-llzs verksamhetsform [99] finansiering. [107] Svensk sjöfart näring för framtiden. - Jordbruk och konkurrens jordbrukets ställning i Bilagor. [112] - + [117] svenskoch europeisk konkurrensrätt.

Finansdepartementet Arbetsmarknadsdepartementet

Grön diesel miljö- och hälsorisker.[3] - Arbetsföretag En ny möjlighet för arbetslösa. [2] Långtidsutredningen 1995. [4] - Obligatoriska arbetsplatskontakter för arbetslösa. [7] Fullt ekonomiskt arbetsgivaransvar. [9] Kompetens for strukturomvandling. [34] Översyn av skattebrottslagen. [10] Some reflections on Swedish Labour Market Mervärdesskatt Nya tidpunkter för - Policy. [39] redovisning och betalning. [12] Några utländska forskares syn svensk Förmåneroch sanktioner en samlad redovisning. [36] - arbetsmarknadspolitik. [39] Prognoseröver statens inkomster och utgifter. [49] Effektivare styrning och rättssäkerhet Förmåner och sanktioner i asylprocessen. [46] utgifter för administration. [56] - Ett samlat verksamhetsansvar för asylärenden. [55] Översyn av skattereglema för stiftelser och ideella Svensk flyktingpolitik i globalt perspektiv. [75] föreningar. [63] Arbete till invandrare.[76] Naturgmsskatt,m.m. [67] och dess konsekvenser för EGzs arbetstidsdirektiv Betaltjänster. [69] det svenska regelsystemet. [92] Lägenhetsdata. [74] Ny lag om europeiska företagsråd. [115] Försäkringsrörelse i förändring [87]

Svenskar i EU-tjänst. [89] Kulturdepartementet

Omprövningav statliga åtaganden. [93] Konst i offentlig miljö. [18] Personalavveckling, utbildningoch beskattning. [94] Vårt dagliga blad Pstödtill svensk dagspress.[37] Skattereformen 1990-1991.En utvärdering. [104] - Kulturpolitikens inriktning. [84] Rapporteringsskyldighet för revisorer i finansiella Kulturpolitikens inriktning i korthet. [84] företag. [106] - Tjugo års kulturpolitik 1974-1994. [85] Finansiell verksamhet i kris och krig. [125] Kulturegendomar och kulturföremål. [128]

Utbildningsdepartementet Näringsdepartementet

Kvalificerad eftergymnasial Yrkeshögskolan- Ett renodlat näringsförbud.[l]

yrkesutbildning. [38] Ny Elmarknad + Bilagedel.[14] Allmän behörighet för högskolestudier. [41] Elförsörjning i ofred. [51] Förslag om ett internationellt flygsäkerhets- Den svenska Rymdverksamheten. [78] universitet i Norrköping-Linköping. [57] för 1990-talets bostadsmarknad Behörighet och Urval. Förslag till nya regler en första utvärdering. [98] antagning till Universitet och högskolor. [71] - Konkurrens i balans. Åtgärder för ökad Ett aktiebolag för servicetill universitet och konkurrensneutralitet vid offentlig prissättning m. m. högskolorm.m. [73] självförvaltandeskolor. [103] [105] Föräldrar i Ny ellag. [108]

Statens

offentliga utredningar 1995

Systematisk förteckning

Civildepartementet

Regionalframtid + bilagor. [27] Myndighetsutövningvid medborgarkontor.[61]

Miljödepartementet

Alkylat och Miljöklassning av bensin.[30] Ett vidareutvecklatmiljöklassystemi EU. [31] Grundvattcnskydd.[45] Kunskapsläget kämavfallsouirádet1995.[50] Fastighetsbildning en gemensam uppgift för - stat och kommun. [54] Ett renat Skåne.[62] Kärnavfalloch Miljö. [90] Jordensklimat förändras.En analys av hotbild och globalaåtgärdsstrategier.[96] Miljöklassning av snöskotrar.[97] Hållbar utvecklingi landetstjällomráden.[100]