Jämställdheten i EU : spelregler och verklighetsbilder : två expertrapporter till EU 96-kommittén

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

jämställdheten

i

EU

06/0 Spelregler ver/elig/oetsbilder

min m Statens offentliga utredningar mm 1996:43 M Utrikesdepartementet

Jämställdheten

EU i

Spelregler och Verklighetsbilder

Två expertrapporter till EU 96-kommittén Stockholm 1996

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar SOU och Ds av svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, uppdrag av Regeringskansliets förvaltningskontor.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 91 90

NORSTEDTS TRYCKERI AB ISBN 91-38-20219-0 Stockholm 1996 ISSN 0375-250X

Till statsrådet och chefen för

Utrikesdepartementet

Enligt Maastrichtfördraget skall EU-ländema under 1996 sammankalla en konferens med företrädare för medlemsländemas regeringar. Konferensen skall undersöka vilka bestämelser i fördraget som behöver ändras för att de mål som står angivna där skall kunna uppfyllas. Den här översynen av fördraget skall också äga rum med sikte att EU skall utvidgas med antal länder vill bli medlemmar, främst i Central- och Östeuropa. ett som Regeringen tillsatte den 9 mars 1995 en parlamentarisk utredning inför 1996 års regeringskonferens Dir. 1995:15. Kommittén har antagit namnet EU 96-kommittén. Ordförande är riksdagsman Björn Sydow s. Övriga ledamöter är Berit Andnor s, Birgit von Friggebo fp, Siv Holma v, Göran Lennmarker m, Berit Löfstedt s, Helena Nilsson c, Mats Odell kds, Marianne Samuelsson mp, Yvonne Sandberg-Fries s, Sten Tolgfors m. I kommitténs sekretariat ingår departementsrådet Ingrid Larén Marklund huvudsekreterare, docent Gullan Gidlund sekreterare och redaktör Anders Bolling presssekreterare. Kommittén har uppdraget att dels låta göra utredningar om viktigare sakfrågor som kan komma att behandlas vid regeringskonferensen, dels stimulera den offentliga debatten kring regeringskonferensens huvudfrågor och ge företrädare for olika åsiktsriktningar utrymme att argumentera för sina uppfattningar.

Expertrapporter

Inom ramen för den första huvuduppgiften har EU 96-kommittén givit experter inom främst statsförvaltning, universitet och forskningsinstitut i uppdrag att närmare analysera ett antal viktiga frågor som kan komma att behandlas under regeringskonferensen. En viktig målsättning med expertuppdragen har varit att bygga upp en kompetens i Sverige kring EU:s stora framtidsfrågor inte minst i förhållande till övriga medlemsländer och EU:s institutioner. Därför har det krävts ett ganska brett utredningsfält. Uppdragen gäller i huvudsak följande frågekomplex: insyn och öppenhet, - EU:s framtida utvidgning såväl konsekvenser som genomförande bl.a. behoven av - anpassning, relationerna mellan små och stora stater och andra maktrelationer, subsidiaritetsprincipen, den demokratiska kontrollen Europaparlamentets och de nationella parlamentens roller, maktbalansen mellan institutionerna och effektiviteten i beslutsfattandet, instrument för legitimitet folkomröstningar och möjligheten att säga upp EU:s fördrag, - EU-medborgarskap och mänskliga rättigheter, miljöpolitik, jämställdhet, -

regionalpolitik, gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, rättsliga och inrikes frågor. - Sammanlagt presenterar EU 96-kommittén runt tjugo expertuppsatser. Föreliggande skrift innehåller två rapporter, som behandlar olika aspekter jämställdav heten mellan män och kvinnor i EU. Den första, som är skriven av rådman Margareta Wadstein vid Stockholms tingsrätt, berör de formella aspekterna jämställdhet och av situationen i EU:s institutioner. Den andra, författad av filosofie doktor Maria Oskarson, Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet, analyserar svenska kvinnors och mäns syn EU. Författarna svarar själva för innehållet i sina rapporter. Följande skrifter med expertuppsatser har också givits ut: SOU 1995:123, Subsidiaritetsprincipen i EU Magnus Jemeck. - SOU 1995:131, Enklare och effektivare. Om EU:s komplexitet och maktbalanser - Janerik Gidlund, Göran Lysén. SOU 1995:132, Utvidgning och samspel. EU:s östintegration ur historiskt och ekono- miskt perspektiv. Förhållandet småstat-stormakt: svenskt identitetsbyte Mikael af Malmborg, Åke E Andersson, Bengt Sundelius. SOU 1996:6, Ett år med EU. Svenska statstjänstemäns erfarenheter av arbetet i EU - Statskontoret; projektledare Thomas Pålsson. SOU 1996:7, Av vitalt intresse. EU:s utrikes- och säkerhetspolitik inför regerings- konferensen Gunilla Herolf, Rutger Lindahl. SOU 1996:15, Union för både öst och väst. Politiska, rättsliga och ekonomiska aspekter - EU:s sjätte utvidgning Jan Åke Dellenbrant, Rutger Lindahl, Kaj Hobér, Claes G av Alvstam, Ninna Rösiö. SOU 1996:16, Förankring och rättigheter. Om folkomröstningar, utträdesrätt, medborgarskap och mänskliga rättigheter i EU Rune Premfors, Lena Stenwall, Ingrid Larén Marklund, Ulf Bemitz, Hedvig Lokrantz Bemitz, Fredrik Bergström. SOU 1996:42, Demokrati och öppenhet. Om folkvalda parlament och offentlighet i EU - Torbjörn Bergman, Gullan Gidlund, Magnus Isberg, Ulf Christoffersson, Nina Ersman.

Andra skrifter

Vid sidan av expertuppsatsema ger kommittén ut en serie småskrifter, som i mer allmän form presenterar olika problemområden inför regeringskonferensen och sammanfattar seminarier och hearingar som kommittén arrangerat. Dessa skrifter är gratis och distribueras bl.a. till landets alla bibliotek. Hittills har elva skrifter getts ut. De behandlar ämnen som EU:s tre pelare, unionens framtida utvidgning, institutionernas interna spelregler och debatten i andra EU-länder.

Stockholm i mars 1996

Ingrid Larén Marklund Huvudsekreterare i EU 96-kommittén

Abstract

The report deals with the situation regarding equality between women and men within the institutions of the European Union, and the formal rights of women according to Community Law. also touches upon possible changes of the Treaties in that area. On the whole, womens situation within the institutions of the European Union not very different from womens situation in the Swedish labour market. The rate of women in top positions, however, lower than at least in the Swedish public sector. One of the explanations for the low rate could be that the social infrastructure, such as public child care facilities, not suffrciently developed. Women to a large extent have to rely on the efforts made by the institutions themselves in that respect. The institutions also seem very hierarchic and bureaucratic. On the other hand, experience shows that formal rules are good for women. Formal rules, however, do not prevent decision-making from being prepared in inforrnal networks, to which few women have access. Here, the situation not very different from Sweden. Programs and plans for improving the situation for women within the institutions exist, which are as good and as concrete as the best plans of Swedish employers. This part of the report based on facts presented by the institutions themselves. The European Court of Justice ECJ differs from the other institutions, in that no facts have been received from the administration of the personnel of the courts regarding the situation for women. The ECJ for a long time was in the forefront in the work towards better conditions for women and, with a few exceptions, developed precedences that favoured efforts towards that end. Recently, this positive trend has changed or at least been temporarily stopped. The decision in Kalanke last autumn can be seen as an example, although does not seem to create any problems for the Swedish legislation. In Community Law, expressions such as "equal treatment" and "equal opportunities" are used with respect to women and men while notions such as "positive action" and "active measures to promote equality between women and men" are unknown. From a Swedish prespective, about time to introduce the latter notions in the Treaty of Rome, primarily by amending article 119, in order to explicitly make such measures possible. Article 119 should also include other aspects of employment, such as recruitment, promotion, managing and distribution of work and termination of employment. Paragraph 3 of article 6 of the Agreement on social policy ambiguous and sholuld be deleted or amended. "Equal treatment" and banning sex discrimination not enough to bring about change and de facto equality, but rather tends to preserve status quo. "Equality between women and men" could also be introduced into the Treaties as means and measures for the Union. The idea of mainstreaming always taking gender into account should also be reflected in the - - Treaties. On the other hand, there seem to be areas of Swedish legislation that are not consistent with Community Equality Law. More specifrcally, the decisions of the ECJ in Dekker, Marshall II, Røks and Megner, are examples of cases that give reasons for further analysis

of Swedish provisions on sex discrimination in recruitment of pregnant women, sharing of damages in cases where more than one person suffered sex discrimination and budgetary considerations for the introduction of provisions aiming at cutting rights of part-time workers to unemployment benefits, which could mean unpermitted indirect discrimination against women.

EG-rätten och

järn-

ställdhet mellan kvinnor

och

män

Margareta Wadstein

Inledning

Ändamålet med denna uppsats är att studera jämställdhet mellan kvinnor och män inom EU:s institutioner samt att studera vilka formella rättigheter kvinnorna i medlemsegna länderna och i institutionerna har enligt EG-rätten. I uppdraget ingår också att belysa tänkbara fördragsmässiga förändringar. Ända sedan tillkomsten den Europeiska Ekonomiska Gemenskapen EEG år 1957 har av likabehandling kvinnor och män funnits med i EG:s regelverk. Romfördraget RF inneav håller i artikel 119 krav lika lön för kvinnor och män för lika arbete. Bakgrunden till artikeln är främst konkurrensskäl även risken för s.k. social dumping. Artikeln är införd i men RF under den rubriken Socialpolitik, utbildning, yrkesutbildning och ungdomsfrågor nya under underrubriken Sociala bestämmelser. Utrymmet för social lagstiftning, dit jämställdhetsfrågoma räknas, har enligt RF tidigare varit litet. Den s.k. sociala dimensionen i EGrätten har blivit starkare, framför allt i och med Unionsfördraget i Maastricht år 1991. Det råder dock ingen enighet bland medlemsstaterna hur långt den sociala dimensionen skall drivas gemenskapsrättslig fråga. Det är framför allt Storbritannien som motsatt sig som en de sociala aspekterna får framskjuten roll i gemenskapsarbetet. Detta motstånd att en mer försvårar också möjligheterna att utveckla arbetet för jämställdhet mellan kvinnor och män vidare inom EG-rättens ram. Arbetet med att avskaffa könsdiskriminering är dock ett av EG-arbetsrättens äldsta och utvecklade områden. Utvecklingen likabehandlingsreglema har också bildat utmest av gångspunkt för många av de allmänna principer som gäller integrering av EG-rätt och nationell rätt. I flera de "gamla" medlemsländerna har EG-rätten vissa tider varit ett medel av driva fram bättre villkor för kvinnor nationellt. Men det är inte alla jämställdhetsfrågor att

som ligger inom EU:s område. Det är nästan uteslutande i frågor rör arbetskraften som som de behandlas. EG-domstolen har utvecklat en omfattande praxis när det gäller likabehandling kvinav nor och män, särskilt i fråga om lika lön men också likabehandling områdena förvärvsarbete och socialförsäkring. Målen om likalön handlar i hög grad vilka kriterier om en arbetsgivare får använda sig av för att göra skillnad mellan kvinnliga och manliga arbetstagare och är många gånger principiellt utformade. De kan så sätt vara vägledande i alla frågor om jämställdhet, inte bara när det gäller lika lön. EU-institutionemas, särskilt kommissionens, arbete med frågor om kvinnors villkor utåt, i förhållande till medlemsstaterna, har efter hand medfört krav också att institutionerna internt, i förhållande till sina egna anställda, skall kräva lika mycket av sig själva som av medlemsstaterna, när det gäller att främja kvinnors villkor. Det finns också flera rättsfall från EG-domstolen som avser tvister om könsdiskriminering i mål mellan EUs institutioner och deras anställda. I Sverige fick vi en nationell rättslig reglering av frågor om könsdiskriminering och jämställdhet mellan kvinnor och män först med den gamla jämställdhetslagen, som trädde i kraft år 1980. Den visade sig särskilt i frågor som gällde lön inte hålla måttet jämfört med EG-rätten. I andra avseenden gick den svenska lagstiftningen längre än EG-rätten. Det gäller särskilt reglerna om skyldigheter för arbetsgivare att vidta aktiva åtgärder för jämställdhet mellan kvinnor och män. En ny jämställdhetslag trädde ikraft den 1 januari 1992. Redan när den utarbetades var strävan, vid sidan om att föreslå andra ändringar som aktualiserats, att anpassa lagen till EG-rätten området. Innebörden av t.ex. förbuden mot lönediskriminering och indirekt diskriminering ansluter enligt jämställdhetslagens förarbeten uttryckligen till vad som uppfattades gälla enligt EG-rätten. Efter att tidigare, med några undantag, kontinuerligt ha verkat pådrivande och utvecklat en praxis som sammanfallit med jämställdhetssträvandena har det senare tid gått att se tecken en omsvängning i EG-domstolens praxis eller i vart fall uppehåll, i denna utveckling. Domen i Kalanke-målet under hösten 1995 kan ses som ett exempel detta. Särskilt den senaste tidens utveckling av rättspraxis men också den större betoningen av EU:s sociala dimension har aktualiserat frågan om det finns skäl att ytterligare skärpa och utveckla EG:s regelverk för att få effektivare redskap i arbetet med att främja kvinnors roll i arbetslivet. Det bör i sammanhanget erinras om att EG-rättsaktema om kvinnors och mäns villkor blivit mindre kraftfulla från jämställdhetssynpunkt vartefter de tillkommit. Medan artikel 119 i sig inte medger något undantag från principen om lika lön, öppnar senare rättsakter jämställdhetsområdet alltfler möjligheter till undantag. För en mer utförlig redovisning av EG-domstolens praxis baserad avgöranden före den 28 maj 1993 hänvisas till promemorian EG-domstolen och jämställdheten Ds 1993:77

Jämställdheten inom EU:s institutioner

Allmänt de anställdas villkor inom institutionerna

om

Denna framställning behandlar jämställdheten mellan kvinnor och män inom fyra av gemenskapens fem institutioner nämligen Europaparlamentet, Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen och EG-domstolen domstolen och förstainstansrätten. Revisionsrätten lämnas av tidsskäl sidan. Institutionemas befogenheter, uppgifter och organisation anges i RF och i de arbetsordningar som varje institution själv antar. Gemensamt för alla anställda funktionärer och andra tjänstemän inom EU:s olika institutioner gäller en tjänsteförordning, som antagits av rådet. Den är mycket utförlig och reglerar både frågor som i Sverige brukar vara föremål för reglering i kollektivavtal och frågor här beslutas ensidigt arbetsgivaren. Förordningen innehåller sålunda bestämsom av befordringsgrunder, allmänna anställningsvillkor såsom melser om rekrytering, befordran, arbetstid och semester, löne och- pensionsvillkor, disciplinåtgärder och överklagande. Tjänsteförordningen innehåller även bestämmelser enligt vilka institutionerna tillhandahåller sjukförmåner, olika typer av pensionsförmåner och andra sociala förmåner. Arbetstagare har också under närmare angivna förutsättningar rätt till särskilda s.k. familjebidrag, vilka innefattar hushållsbidrag, barnbidrag och utbildningsbidrag. Bestämmelser om grunder för anställningens upphörande finns också. Enligt tjänsteförordningen skall det inom varje institution finnas olika slags kommittéer och nämnder med företrädare för de anställda. Exempel kommittéer är personalkommiteller flera s.k.gemensamma kommittéer och disciplinnämnder. Deras uppgift är att tén, en tillvarata personalens intressen och främst att yttra sig i olika frågor som rör tillämpningen tjänsteförordningen och i andra personalfrågor. En kommitté för översyn av tjänsteav förordningen skall också finnas. Tjänsteförordningen innehåller också, i artikel ett klassificeringssystem för indelning och gradering alla befattningar i institutionerna med hänsyn till svårighetsgrad och arav betsinnehåll. Indelningen är också utgångspunkt för lönesättningen. Fem befattningsgrupper finns: A, LA, B, C och D. A-gruppen, som ligger högst i rangordningen, utgörs av befattningar med administrativt och rådgivande arbete som kräver universitetsutbildning eller motsvarande yrkeserfarenhet. Befattningama i A-gruppen är indelade i 8 nivåer, där nivå 1 är den högsta. Varje nivå är i sin tur normalt indelad i två steg. A-gruppen kan sägas omarbetsledande befattningar, handläggare, administratörer och biträdande fatta alla typer av administratörer. Befattningama inom LA utgörs av lingvister, översättare och andra språkexperter. LA-befattningama är indelade i 6 nivåer, som helt motsvarar nivåerna 3-8 i befattningsgrupp A. B-gruppen, är indelad i 5 nivåer, består av befattningar med tillämpande och bisom trädande uppgifter, kräver längre gymnasieutbildning eller motsvarande yrkesersom en farenhet. I C-gruppen, också är indelad i 5 nivåer, ingår befattningar med kontorsarsom

bete, som kräver gymnasieutbildning eller motsvarande yrkeserfarenhet, t.ex. sekreterararbete, maskinskrivning och stenografr. I grupp D, som är indelad i 4 nivåer, ingår befattningar som innefattar manuellt arbete och servicearbete, som kräver grundskoleutbildning eventuellt kompletterad med någon typ av teknisk utbildning. Också i befattningama i LA, B, C och D är nivåerna indelade i klasser. Uppflyttning till nästa klass sker efter viss en tjänstetid i den föregående klassen och utgör ingen befordran. Den lön som betalas för de olika befattningsgruppemas nivåer och klasser anges också i tjänsteförordningen. Lönema fastställs av rådet som beslutar om ändring i förordningen efter förslag av kommissionen. Lönema ses över med jämna mellanrum enligt närmare bestämmelser i förordningen. Det kan här påpekas att några uppgifter om eller analys av kvinnors lön i förhållande till mäns inte finns i det material som varit tillgängligt. De flesta som anställs börjar i den lägsta klassen på den lägsta nivån i sin befattningsgrupp. Ett ganska strikt befordringssystem medför att de flesta flyttar till högre nivåer efter hand. För grupperna A och LA omfattar befordringsgången nivåerna A8 till A4. Uppflyttning sker efter minst två års tjänstgöring samma nivå. Kriterierna för befordran är förtjänst, dvs. anställningstid den nivå och i den klass från vilken befordran skall ske, ålder och meriter. Förfarandet beskrivs närmare i artikel 45. Särskilda befordringskommittéer granskar förslag till befordringar och gör en lista över de som föreslås befordrade. Med utgångspunkt i denna lista beslutar så ett särskilt organ, AIPN lAutorité investie du pouvoir de nomination, vilka personer som skall befordras. Från jämställdhetssynpunkt är vidare följande bestämmelser i förordningen och några förslag till ändringar som aktualiserats värda att redovisa. Artikel 27 i tjänsteförordningen föreskriver att de anställda skall rekryteras med utgångspunkt i en så jämn geografisk fördelning som möjligt. I samma artikel slås samtidigt fast att hänsyn inte får tas till kön, ras eller religion vid rekryteringen. Ett skydd mot direkt könsdiskriminering finns alltså men inget sägs i tjänsteförordningen om behovet av en jämn könsfördelning. Tjänsteförordningen ger viss möjlighet till deltidsarbete och rätt till obetald ledighet för enskilda angelägenheter. Några förslag till ändringar i tjänsteförordningen lades fram 1993. Det har behandlats av de olika institutionerna och tillstyrkts av bl.a. Europaparlamentet. Förslaget ligger för närvarande i kommissionen. Ett av förslagen avser införandet av en bestämmelse som tillåter att man att vid lika meriter ger företräde till anställning eller befordran för personer som tillhör det underrepresenterade könet. Följande förslag till bestämmelser i en ny artikel har lagts fram av kommissionen. Europaparlamentet, som yttrat sig har föreslagit de ändringar som markerats med kursiv stil. De strykningar som ändringsförslaget innebär, har markerats med fetstil. Artikel 5 a Tjänstemän skall enligt denna tjänsteförordning ha rätt till likabehandling utan hänvisning, direkt eller indirekt, till ras, politiska, filosofiska eller religiösa åsikter, kön, sexuell läggning, hälsotillstånd handikapp, civilstånd, eller familjesituation utan att det påverkar , de särskilda bestämmelser som gäller vid graviditet.

Institutionema skall, enligt överenskommelse, efter att ha konsulterat tjänsteförordningskommittén och jämställdhetskømmittén, fatta beslut om åtgärder och aktiva åtgärder för att främja lika möjligheter för kvinnor och män genom att avhjälpa sådana faktiska olikheter som inverkar kvinnors möjligheter de områden som omfattas av tjänsteförordningen, och skall anta lämpliga bestämmelser och, särskilt, aktiva åtgärdspro-

gram. Sådana åtgärdsprogram skall vara av begränsad varaktighet och kan avvecklas beroende på framgång med att uppnå målsättningen Som ett led i dessa skall institutionerna vidta åtgärder som innebär tillfälliga program undantag från punkt 1 och från vissa bestämmelser i artiklarna 27 och 45 i tjänsteovan förordningen medföljande efekt: det finns flera kandidater är lika lämpade för en tjänst och om ett av könen är - om som påtagligt underrepresenterat på tjänsterna på den nivån, skall företräde ges till den kandidat som tillhör de underrepresenterade könet; det finns flera tjänstemän med ett minimum av tjänsteår inom löneklassen som anses - om lika kvalificerade och ett könen är påtagligt underrepresenterat inom löneklasvara om av i fråga, skall företräde till den tjänsteman som tillhör det underrepresenterade sen ges könet.

En anledning till att förslaget ännu inte har antagits är att det inte gått att få enighet om en regel skall att också indirekt diskriminering omfattas. Det finns de som motsätter sig ange detta både i kommissionen och även i rådet, som dock formellt inte fått frågan sitt bord

än. Följdema Kalanke-domen mer härom i avsnitt 4 måste också bedömas. Två kom-

av missionärer är dock enligt uppgift positiva till särskilda åtgärder för att få en jämn könsfördelning, nämligen Flynn sysselsättning och sociala frågor och Liikanen personal och

administration. I anslutning härtill kan nämnas att Europaparlamentet i februari 1994 antog en resolution i vilken institutionerna arbetsgivare uppmanades att sätta upp mål för en ökning av ansom delen kvinnor i toppbefattningar och att, om målen inte nåtts år 2000, införa positiv särbehandling samt uppmanade kommissionen att föregå med gott exempel i detta avseende. Enligt tjänsteförordningen är det tillåtet att ställa upp åldersgränser i platsannonser och vid utlysning befattningar. Möjligheten att ange en högsta ålder för anställning har ofta av använts men kritik har riktats mot användningen eftersom denna kan innebära indirekt könsdiskriminering av kvinnor med hänsyn till att de oftare än män har gjort förvärvsavbrott för att vårda barn och därför vid ålder inte hunnit skaffa sig samma meriter samma män. De möjligheter till undantag som kan göras är inte tillräckliga, anser kritikerna. som Förslag att ändra förordningen också i detta hänseende har lagts fram av Europaparlamen-

tet. Ett annat förslag Europaparlamentet avser att ge varje institution möjlighet att vidta av aktiva åtgärder att bestämmelse tas in i tjänsteförordningen som gör inrättandet genom en jämställdhetskommitté obligatoriskt i varje institution. Kommittén föreslås få i av en uppgift att följa och övervaka att principen om likabehandling följs och ansvara för att en

jämställdhetsplan med åtgärdsförslag upprättas. Kommittén föreslås också få observatörsplats i flera av de övriga personalkommittéema. EG-domstolen är enligt artikel 179 RF behörig att avgöra tvister mellan gemenskapen och de anställda inom de gränser och de villkor som fastställs i tjänsteförordningen eller som följer av anställningsvillkoren. De närmare villkoren för EG-domstolens kompetens i dessa avseenden och för domstolsprövningen anges bl.a. i artikel 91 i tjänsteförordningen. Flera tvister om könsdiskriminering mellan EU-anställda och EU-institutioner har prövats av EG-domstolen. Några sådana fall berörs närmare i avsnitt

Europaparlamentet

Europaparlamentet har ett visst men ändå begränsat inflytande i gemenskapens lagstiftningsarbete: De viktigaste typerna är medbeslutandeförfarande tillsammans med rådet olika områden, såsom fri rörlighet för arbetskraft, och samtycke till alla beslut som rör nya medlemmars inträde i unionen. Europaparlametet antar budgeten. Det utövar också en viss demokratisk kontroll över all verksamhet inom gemenskapen. Bl.a. skall parlamentet godkänna kommissionärema och det kan tvinga kommissionen att avgå efter misstroendevotum. Europaparlamentet är den enda av institutionerna som håller offentliga sammanträden och debatter. Europaparlamentet utser också en ombudsman med befogenhet att från varje unionsmedborgare eller annan fysisk eller juridisk person bosatt i eller med säte i en medlemsstat ta emot klagomål om missförhållanden inom gemenskapsinstitutionemas eller gemenskapsorganens verksamhet Ombudsmannen kan dock inte ta upp klagomål som avser EGdomstolens dömande verksamhet. I Europaparlamentet finns 626 ledamöter. För närvarande är 173 av dessa kvinnor och 453 män eller uttryckt i procent 28 respektive 72. Andelen kvinnor ökade i och med de tre nya medlemsstaternas inträde med 3 procentenheter. Fördelningen av kvinnor och män på de olika länderna framgår av tabellen nedan.

Kvinnor och män i Europaparlamentet 1995

Kvinnor och män i Europaparlamentet 1995

Källa: Europaparlamentet, Informationsblad nr 9

Europaparlamentet har ordförande, en man, och ett presidium, som utgörs av 14 vice en ordförande. Av dessa är 3 kvinnor och 11 män. I presidiet ingår, som konsulter, fem s.k. kvestorer, vilka för administrativa och ekonomiska frågor, som direkt berör leansvarar damöterna. Samtliga kvestorer är män. Presidiets samtliga medlemmar väljs på 2 V2 år. Europaparlamentet har dessutom för närvarande 9 politiska grupper. De leds av 2 kvinnor och 7 män. Ordförandekonferensen, som består av Europaparlamentets ordförande, och ledarna för de politiska är bland annat ansvarig för organisationen av Europaparlamentets grupperna, arbete och dagordningen för plenarsammanträdena. gör upp Europaparlamentet har också utskottsorganisation. Parlamentsledamötema är indelade en i 20 ständiga utskott, vart och ett är specialiserat inom ett visst område. Ett av de som ständiga utskotten är utskottet För kvinnors rättigheter. Europaparlamentet kan även inrätta underutskott, tillfälliga utskott behandlar problem av specifik karaktär och undersöksom ningsutskott. Europaparlamentet har sitt säte i Strasbourg. Där hålls plenarsessioner en vecka per månad. För att underlätta kontakterna med kommissionen och rådet sammanträder Europaparlamentets utskott i allmänhet i Bryssel under två veckor varje månad. En generalsekretare biträder Europaparlamentet. Generalsektereraren utses av presidiet och leder ett sekretariat med "tjänstemän och övriga anställda". Sekretariatets sammansättning och organisation fastställs också presidiet. sekretariatet är uppdelat på sju genav eraldirektorat. Generalsekretariatet är beläget i Luxemburg. Det totala antalet anställda uppgick vid årsskiftet 1994/95 till 3.089. Av dessa utgjorde kvinnorna 1.645 eller 53 procent Kvinnorna fördelar sig dock ojämnt beroende vilken typ av arbete de utför.

Europaparlamentets anställda företräder många nationaliteter och kommer från de olika medlemsstaterna. Hur de närmare fördelar sig framgår dock inte av det tillgängliga materialet. Andelen kvinnor i skiktet närmast under toppnivån men i arbetsledande ställning år var 1994 16.7 procent, alltså inte långt från genomsnittet för befattningsgrupp A. Den närmare fördelningen mellan kvinnor och män på olika befattningstyper framgår tabellen nedan. av Kvinnorna befattningar i grupp A utgjorde 1994 18 procent jämfört med 14 år 1990 och i LA 50,5 jämfört med 48,5 år 1990. I B-gruppen hade kvinnornas andel gått ned från 63 procent år 1990 till 60 procent år 1994 och i D från 19 procent till 17 procent under samma period. Andelen kvinnor i C och D låg oförändrad nivå mellan de angivna åren eller 70 procent. Vid rekrytering gör sig kvinnorna sämre gällande än männen i förhållande till andelen kvinnor som söker, med undantag för rekrytering av översättare och maskinskrivningspersonal. I allmänhet minskar andelen kvinnor vartefter rekryteringsprocessen fortsätter. I de muntliga proven gör dock kvinnorna bättre ifrån sig än männen. I rapport från Europaen parlamentets jämställdhetsenhet avseende förhållandena åren 1990-1994 konstateras att de s.k. objektiva testen gallrar bort förhållandevis fler kvinnor än män. Karriärutveckling sker vanligtvis genom befordran och intemrekrytering. I rapporten konstateras att vid betygssättningen av kandidater inför nomineringarna före år 1993 hade stora skillnader mellan kvinnor och män noterats. Män fick då oftare bättre betyg än kvinnor. Skillnaderna hade minskat år 1993 och det förekom då lika ofta att kvinnor fick högre betyg som att män fick det. År 1994 nominerades 1.517 anställda för befordran, vilket motsvarar 48,4 procent av samtliga anställda. Av de nominerade utgjorde kvinnorna 54,9 procent eller något fler än den totala andelen kvinnliga anställda. Av de nominerade befordrades 20,4 procent. Av de befordade utgjorde kvinnorna 50,5 procent. Av totalt 833 kvinnor som nominerades befordrades 156 eller 18,7 procent. Motsvarande för de nominerade 684 männen var 153 eller 22,4 procent. Av de kvinnor som nominerats för befordran i A-befattningar befordrades 5 eller 17,2 procent mot 32 eller 27,6 procent av männen. I LA motsvarande antal 18 var kvinnor eller 12 procent respektive 29 män eller 22,5 procent, i B 29 kvinnor eller 17,9 procent respektive 22 män eller 19,5 procent, i C 103 kvinnor eller 21,7 procent respektive 44 män eller 20,0 procent och i D l kvinna eller 5,6 procent respektive 26 män eller 24,5 procent.

Kvinnliga och manliga arbetstagare i Europaparlamentet 1994

Befattnings Kvinnor % Män % Totalt grupp och nivå A0 0 0 1 100 l A l l 0 9 90 l 0

Kvinnliga och manliga arbetstagare i Europaparlamentet 1994 Befattnings Kvinnor % Män % Totalt grupp 00h nivå

Källa: EuropeanParliament, EqualOpportunitiesUnit, ProgressReport for 1994

År 1994 arbetade 9,3 procent kvinnorna och 1 procent männen deltid. Andelen av av deltidsarbetande som arbetade 3/4- tid var större än den för /2-tid eller av kvinnorna 5,5 respektive 3,9 procent av det totala antalet anställda. Andelen ökar också. Motsvarande tal för år 1991 var 6,9 respektive 3,5 procent. Rätten till ledighet för enskilda angelägenheter utnyttjas mer av kvinnor än av män. I både AIPN, det organ som beslutar om befordran, och personalkommittén var kvinunderrepresenterade och de som ingick var oftare ersättare än ordinarie ledamöter. norna Kvinnor uppmanades i den interna personaltidningen att anmäla sitt intresse men resultatet var magert. Europaparlamentet tillhandahåller i viss utsträckning daghemsplatser för personalens barn alla tre orter, där Europaparlamentet är verksamt. En viss utbyggnad pågår men omfattningen sådan bamomsorgsservicen framgår inte av det tillgängliga materialet som av men i den nämnda rapporten konstateras att förbättringar behövs.

J ämställdhetsplaner och program Sedan 1986 har Europaparlamentet en särskild jämställdhetskommitté för det interna jämställdhetsarbetet kallad COPEC Comité paritaire de Pégalité des chances entre les femmes et les hommes. Den höll sina första möten 1987 och presenterade sitt första jämställdhetsprogram i slutet av 1990 för perioden 1991 den 30 juni 1993. Det andra programmet kommer att antas slutet februari och skall gälla i fyra år, till utgången av år 1999. Sedan av år 1992 finns särskild jämställdhetsenhet med två anställda, som är knuten till den peren

sonaladministrativa avdelningen. Årliga rapporter med redovisning utvecklingen under

av året har publicerats för 1992-1994.

Rekrytering Efter utvärderingen av det första jämställdhetsprogrammet hösten 1993 beslutades att rekrytering handläggare skulle börja ske till den lägsta nivån, A8, för att därigenom underlätta av för nyutexaminerade utan yrkeserfarenhet och då särskilt kvinnor att få anställning. Anställningsformulären skulle modemiseras. Uppgifter om civilstånd, antal bam och makens yrke och fotografi ansågs inte behövas i denna del av rekryteringsproceduren. I platsannonser återfinns fortfarande åldersgränser men numera anges också att det går att göra undantag från dem. Undantag från ett krav att den som anställs inte får ha nått en viss högsta ålder kan göras med maximalt 5 år. En kurs i hur man genomför en icke-diskriminerande anställningsintervju har anordnats för medlemmarna av rekryteringskommittén. Den kommer att bli obligatorisk i vissa sammanhang. Företräde vid lika meriter vid anställning och befordran föreslås för underrepresenterat kön i den nya planen liksom att särskilda åtgärder skall vidtas för att utse fler kvinnor högre nivåer.

Utbildszingsinsatser 1994 fanns tre kurser särskilt inriktade att främja jämställdhet mellan kvinnor och män nämligen "Kvinnliga ledare, Utveckling för kvinnor och "Seminarief". Under 1995 planerades en kurs om sexuella trakasserier. Kvinnors andel i utbildningsinsatser var i allmänhet högre än deras andel av det totala antalet anställda. När det gällde universitetskurser var den hela 74 procent. Deras andel i externt anordnade data- och programmeringskurser var dock bara 25 procent.

Övrigt

I förslaget till nytt program föreslås att deltidsarbete skall uppmuntras liksom att personal skall rekryteras för tidsbegränsad anställning. Kvinnor skall vidare uppmuntras att delta mer i olika kommittéer. Rätt till 1,5 timmes ledighet per dag för amning kommer att begäras infört. Rätt till föräldraledighet kommer atat tas i tjänsteförordningen i anslutning till att ett direktiv i frågan väntas antas under 1996. Ett förfarande för att hantera problem med sexuella trakasserier har införts.

Rådet

Rådet, som har sitt säte i Bryssel, fattar beslut i lagstiftningsfrågor och ger kommissionen befogenhet att genomföra de regler som rådet beslutar. Rådets uppgift är vidare att se till att medlemsstaternas allmänna ekonomiska politik samordnas. Rådet fastställer även löner, arvoden och pensioner till kommissionärema samt domstolens ledamöter, generaladvokater och justitiesekreterare. Som tidigare nämnts fastställer rådet även lönen för institutionernas övriga anställda. Rådet består av 15 ledamöter, en från varje medlemsstat. Ledamöterna är ministrar i medlemsstaternas regeringar. sammansättningen beror vilka frågor som behandlas. Rådet biträds av ett generalsekretariat under ledning av en generalsekreterare. Generalsekreteraren utses enhälligt av rådet. Rådet beslutar om generalsekretariatets organisation. I rådets generalsekretariat fanns hösten 1995 totalt 2.281 anställda. Av dem var 1.193 eller 52,3 procent kvinnor. Könsfördelningen bland de anställda olika nivåer och i olika typer av arbete framgår av tabellen.

Kvinnliga och manliga arbetstagare i rådet 1995

Befattnings- Kvinnor % Män % Totalt grupp och nivå

Kvinnliga och manliga arbetstagare i rådet 1995

Befattnings- Kvinnor % Män % Totalt grupp och nivå

Summa B 109 57,8 80 42,2 189

SummaC 753 62,9 444 37,1 1197

Källa: Secrétaxiat Généraldu Conseil

Kvinnor befattningar i grupp A utgjorde i slutet av 1995 18,1 procent och i LA 51,1 procent. I B- och C-gruppema utgjorde kvinnorna också majoritet med 57,8 respektive 62,9 procent, medan deras andel i D var 16,5 procent. Andelen kvinnor i skiktet närmast under toppnivån men i arbetsledande ställning är avsevärt lägre än deras totala andel i A-gruppen.

Jämställhetsplaner och program Några närmare uppgifter om Rådets interna jämställdhetsarbete har inte erhållits. Även rådet har dock en jämställdhetskommitté COPEC.

Kommissionen

Kommissionen har sitt säte i Bryssel. Kommissionen är unionens förvaltningsorgan men är också det organ som tar initiativ till och utarbetar förslag till nya EG-rättsalcter: förordningar och direktiv m.m. Till kommissionens uppgifter hör också att vaka över EUs fördrag, för att se till att medlemsstaterna tillämpar den gemensamma lagstiftningen korrekt, och att genomföra och tillämpa den gemensamma politiken olika områden. Kommissionen kan t.ex. vidta rättsliga åtgärder mot en medlemsstat som underlåter att tillämpa ett EG-direktiv och ställa den stat som inte fogar sig frivilligt inför EG-domstolen. Kommissionens förval-

tar unionens budget ca 80 miljarder ecu ca 670 miljarder kr årligen.

Kommissionen leds av 20 kommissionärer, två från vart och ett av de stora länderna och en från vart och ett av de övriga länderna i EU. En av kommissionärerna är ordförande och två vice ordförande. Kommissionens ordförande nomineras av medlemsstaterna. Kommissionärema nomineras av medlemsstaterna efter samråd med kommissionens ordförande. Sedan Europaparlamentet godkänt nomineringarna, utser medlemsstaterna ordföranden och övriga kommissionärer för en tid av fem år. När kommissionärerna fullgör sina uppgifter får de inte sig begära eller ta emot invare struktioner från någon regering eller något annat organ. Varje medlemsstat förbinder sig också enligt artikel 157.2 i RF att respektera denna princip och att inte söka påverka kommissionens ledamöter när de utför sina uppgifter. Särskilt kommissionens mycket självständiga ställning i förhållande till medlemsstaterna understryks ytterligare i tjänsteförordningen. Gemensamt för alla anställda inom institutionerna gäller enligt artikel 11 att de är skyldiga att utföra sitt arbete med endast gemenskapernas intresse i åtanke. Det är otillåtet för en anställd att söka eller ta emot instruktioner från varje regering, myndighet, organisation eller person utanför sin egen institution. Av kommissionärerna är 5 kvinnor och 15 män. Varje kommissionär har ett kansli, som består av sju handläggare samt administrativ personal. Kommissionens arbete är uppdelat 23 generaldirektorat GD, vilket leds av varsin generaldirektör, och 15 specialtjänster. Generaldirektören, den högsta ämbetsmannen, rapporterar till en kommissionär, som har det politiska och operativa ansvaret för ett eller flera generaldirektorat. Av generaldirektörema är 2 kvinnor och 38 män.

Personalen uppgår f.n. totalt till ca 15.000 personer, vilket är ungefär dubbelt så många som de andra institutionerna tillsammans. Ungefär en femtedel av personalen arbetar inom översättnings- och tolktjänsten. Kommissionens löpande utgifter uppgår samtidigt till endast 3,3 procent av EU:s årliga budget. Av det totala antalet anställda i kommissionen år 1994, 13.386, utgjorde kvinnorna 45 6.075. Andelen oförändrad mellan åren 1984 och 1994. År 1984 kvinprocent eller var var 4.177 totalt 9.206 anställda. Ser man varje befattningsgrupp för sig har det dock norna av skett förändring över tid. Kvinnorna fördelar sig också mycket olika beroende typ av en arbete. Också kommissionens anställda företräder många nationaliteter och de kommer från olika medlemsstater. De finns alla befattningsnivåer och i alla typer av arbete. Andelen kvinnor i olika typer av arbete varierar dock mellan de olika nationalitetema. Kvinnor av alla nationaliteter är underrepresenterade i befattningsgrupp A medan de kvinnliga lingvisterna i befattningsgrupp LA i de flesta nationalitetema är flera än sina manliga kollegor. Till följd av förpliktelsen i tjänsteförordningen att sträva efter en geografiskt rättvisande fördelning vid rekryteringen är kommissionen beroende av att de arbetssökande är rörliga och kan flytta. Eftersom kvinnor traditionellt sett är mindre rörliga medför det särskilda svårigheter att få fler kvinnliga anställda. Det är enligt kommissionens jämställdhetsenhet troligt att de skilda nationella förhållandena också avspeglar sig kommissionens förhållanden. I grupp B var 1994 andelen tyska kvinnor klart störst bland anställda av samma nationalitet. De med sina 60 procent dessutom den enda grupp kvinnor som utgjorde en var majoritet anställda samma nationalitet. B-gruppen var totalt sett mansdominerad. I av av C, kvinnodominerad, var andelen italienska män högre än det totala gengrupp som var omsnittet för män. De utgjorde 40 procent av alla italienare i C-gruppen mot 20 procent i genomsnitt för hela befattningsgruppen. I befattningsgrupp D var kvinnorna få. Det enda land från vilket det inte fanns någon kvinnlig arbetstagare i D-gruppen var Republiken Irland. Könssegregeringen i kommissionen är inte bara vertikal högre befattning desto färre kvinnor utan också horisontell. De flesta kvinnorna i kommissionen arbetar i över- sättnings- och tolktjänstema. Många kvinnor finns också i generaldirektoraten och i specialtjänstema för socialpolitik, kommunikation och information. Kvinnorna befattningar i A fördelar sig dock mycket ojämnt mellan de olika generaldirektoraten. I generaldigrupp rektorat IX personal och administration och X information, kommunikation, kultur och audiovisuella medier samt i översättningstjänsten var år 1994 kvinnliga arbetstagare sådana befattningar fler än totala genomsnittet i kommissionen för kvinnliga arbetstagare befattningar i grupp A 13,5 procent. Dessa generaldirektorat tillhör samtidigt de som har flest anställda. GD IX är ett fyra generaldirektorat med mer än 500 anställda och GD X av ett fem generaldirektorat har mellan 250 och 499 anställda. I generaldirektorat XIII av som telekommunikation, informationsmarknaden och användning av forskningsresultat och XVII energi, vilka tillhör storleksordning som de nyss nämnda, är andelen kvinnor samma i A mycket låg. Den uppgick 1994 bara till någon eller några procent. Även i grupp gen-

eraldirektorat ekonomiska och finansiella frågor XII vetenskap, forskning och utveckling och XVIII krediter och investeringar, med mellan 100 och 250 anställda i varje generaldirektorat, understeg andelen kvinnor i grupp A genomsnittet i gruppen för hela kommissionen.

Kvinnliga och manliga arbetstagare i kommissionen 1984 och 1994

1984 1994 Befatt- Kvin- % Män % T0- Befatt- Kvin- % Män % Tonings- nor tall nings- nor talt EWPP ENIPP och och nivå nivå Al 2 4,4 43 95,6 45 A1 1 1,9 51 98,1 52 A2 0 0 119 100 119 A2 4 2,5 153 97,5 157 A3 1,0 303 99 306 A3 29 7 387 93 416 A4 41 5,7 676 94,3 7l 7 A4 90 9,2 889 90,8 979 A5 56 11,9 415 88,1 471 A5 118 14,4 703 85,6 821 A6 72 14,8 413 85,2 485 A6 96 16,3 484 83,7 590 A7 47 19,8 190 80,2 237 A7 139 9,4 579 80,6 718 A8 0 0 O 0 0 A8 44 31,9 94 68,1 138 Sum- 221 9,3 2159 90,7 2380 Sum- 521 13,5 3350 86,5 3871 A i A i ma ma LA3 5 23,8 342 76,2 21 LA3 8 21,1 30 78,9 38 LA4 84 34,7 158 65,3 242 LA4 163 42,8 218 57,2 381 LAS 148 46,4 171 53,6 319 LA5 211 50,1 210 49,4 421 LA6 163 46,4 188 53,6 351 LA6 140 56,2 109 43,8 249 LA7 82 63,6 47 36,4 129 LA7 201 56,3 156 43,7 357 LA8 3 100 0 0 3 LA8 30 53,6 26 46,4 56 Sum- 485 45,5 580 54,5 1065 Sum- 753 50,1 749 49,9 1502 ma LA ma LA Bl 145 29,8 342 70,2 487 Bl 182 30,5 415 69,5 597 B2 201 41,7 281 58,3 482 B2 208 39,4 320 60,6 528 B3 150 44,6 186 55,4 336 B3 274 42,7 368 57,3 642 B4 185 40,8 268 59,2 453 B4 235 37,4 393 62,6 628 B5 87 51,8 81 8,2 168 B5 93 36,2 164 63,8 257 Sum- 768 39,3 1158 60,1 1926 Sum- 992 37,4 1660 62,6 2652 ma B ma B

Kvinnliga och manliga arbetstagare i kommissionen 1984 och 1994

1984 1994 Befatt- Kvin- % Män % To- Befatt- Kvin- % Män % Tonings- nor talt nings- nor talt EWPP SWPP och och nivå nivå C1 474 81,3 109 18,7 583 C1 882 83,1 179 19,9 1061 C2 883 83,3 177 16,7 1060 C2 734 80,7 176 19,3 910 C3 433 76,0 137 24,0 570 C3 801 79,4 208 20,6 1009 C4 669 80,2 165 19,8 834 C4 830 77,9 236 22,1 1066 C5 181 80,4 44 19,6 225 C5 373 81,3 86 18,7 459 Sum- 2640 80,7 632 19,3 3272 Sum- 3620 80,4 885 19,6 4505 ma C ma C D1 5 3,3 148 96,7 153 D1 61 17,8 282 82,2 343 D2 25 12,9 169 87,1 194 D2 90 28,6 225 71,4 315 D3 33 15,4 181 84,6 214 D3 38 19,2 160 80,8 198 D4 63 11,2 500 88,8 563 - - - - - - Sum- 63 11,2 500 88,8 563 Sum- 189 22,1 667 77,9 856 ma D ma D Totalt 4177 45,4 5029 54,6 9206 Totalt 6075 45,4 731 1 54,6 13386

Källa: Commissioneuropéenne,Femmes la a Commissioneuropéennede 1984a 1994

Andelen kvinnor den allra högsta nivån i A inom generaldirektoraten har nästan fördubblats mellan 1984 och 1994 från 1,2 till 2,4 procent. Det innebär samtidigt endast en ökning från 2 till 5 kvinnor av totalt 164 respektive 209. Detta visar att kvinnors deltagande den högsta beslutsfattande nivån är mycket lågt. Andelen kvinnor i skiktet närmast under toppnivån i arbetsledande ställning var år 1994 11 procent, alltså inte långt från gemen nomsnittet för befattningsgrupp A. När det gäller karriärutveckling och befordran konstaterar enheten för det interna jämställdhetsarbetet i GD IX i sin rapport om kvinnor och män i kommissionen åren 1984-1994 att kvinnor under perioden 1988-1993 i allmänhet haft samma möjligheter som män att befordras. Vissa skillnader kan dock utläsas. I grupperna B och C har utvecklingen varit positiv men den är nedslående i grupperna A och LA. Skillnaderna i dessa märks mest på de högsta nivåerna. Med hänsyn till att det finns ett program om aktiva jämställdhetsåtgärder och till den höga andelen kvinnor i LA-gruppen konstateras i rapporten att man kunde ha väntat sig en positiv utveckling även här. Möjligheten till deltidsarbete efterfrågas alltmer kvinnorna. År 1994 arbetade 12 av procent av kvinnorna deltid och 0,4 procent av männen. Motsvarande andel för kvinnorna

var 1986 6 procent. Den vanligaste formen för deltidsarbete var arbete 3/4-tid. Bara 1/3 av deltidema avsåg Vz-tid. Rätten till ledighet för enskilda angelägenheter utnyttjas, oavsett anledningen, mer av kvinnor än av män. Det vanligaste skälet för män att utnyttja ledigheten är studier. Familjeskäl är vanligt för kvinnor. Ett annat vanligt skäl till ledighet för kvinnor är att de skall följa med sin make. Det skälet åberopas aldrig av män.

Jämställdhetsplaner och program Inom kommissionen finns sedan år 1978 ett organiserat jämställdhetsarbete. År 1984 bildades kommissionens särskilda jämställdhetskommitté, COPEC, som har kommissionens uppdrag att vaka över förverkligandet av dess jämställdhetspolicy bland personalen. COPEC begärde år 1985 en studie avseende förhållandena bland kommissionens anställda. Resultatet, publicerat år 1986, pekade stora brister när det gäller jämställdet i olika typer arbete och i olika generaldirektorat. Även indirekt könsdiskriminering kvinnor föreav av kom. Studien belyser även de viktigaste orsakerna till bristerna: anställningsförfarandet, befordringssystemet, otillräckliga intemutbildningsprogram, stereotypt könsrollstänkande. Traditionell syn kvinnors karriärmöjligheter medför att de isoleras i underordnade eller mindre ansvarsfulla befattningar. Kvinnorna har stora svårigheter att nå högre positioner, i synnerhet grund av att de är i minoritet, vilket minskar deras strategiska möjligheter och minskar deras nätverk två nyckelinslag i karriärutvecklingen. - 1987 röstade Europaparlamentet igenom en resolution om kvinnornas situation i institutionerna. Enligt Europaparlamentet krävde kommissionens trovärdighet i förhållande till medlemsstaterna att policyn inom institutionerna motsvarade politiken utåt, mot medlemsstaterna. Kommissionen borde internt själv göra det som den utåt krävde av medlemsstaterna. Dessa ansträngningar ledde till att kommissionen i mars 1988 antog sitt första program för aktiva jämställdhetsåtgärder. Programmet gällde till förmån för kvinnor och antogs för tre år. Syftet med programmet var att öka antalet kvinnliga anställda vissa högre tjänster och vissa typer av tekniskt och vetenskapligt arbete, som var mansdominerat. Förverkligandet innebar åtgärder vid rekrytering, befordran, utbildning, åtgärder med den sociala infrastrukturen, såsom tillgång till daghemsplats, liksom information och medvetandehöjning. Principen om företräde för kvinnliga sökande vid tillräckliga och/eller lika kvalifikationer skulle tillämpas vid anställning och befordran. Resultatet vid slutet av perioden, år 1990, var blandat: i vart fall bestod den strukturella obalansen i olika typer av arbete och ansvarsfulla poster, trots en påtaglig ökning av antalet kvinnor de sistnämnda posterna. Det blev därför nödvändigt att fortsätta och fördjupa arbetet. Det andra programmet för aktiva åtgärder antogs är 1992 och gäller till utgången år av 1996. Det innebär inga större förändringar jämfört med det första: det handlar att få ut om mesta möjliga av de mänskliga resurserna, att få en jämnare könsfördelning mansdominerade befattningar, att utveckla kvinnors kompetens och garantera att åtgärder vidtas för att underlätta för kvinnor att förena förvärvsarbete med föräldraskap.

Vissa mål har satts upp för kommissionen i det andra programmet. I slutet av år 1994 skulle andelen kvinnor i befattningsgrupp A uppgå till 14 procent. Det betyder att 30 procent av de lediga tjänsterna behövde besättas av kvinnor. Som framgår av tabellen ovan hade man i början av år 1994 nästan lyckats nå målet beträffande denna grupp. För arbetsledande befattningar var målet att från 8,98 år 1992 till 10 procent. För befattningsgrupp LA, där fördelningen mellan kvinnor och män ansågs tillfredsställande, sattes ingen viss andel upp som mål men aktiva åtgärder för att skapa balans arbetsledande befattningar rekommenderades. För befattningsgrupp B sattes målet till 39 procent jämfört med 37,04 procent 1992 för arbetsledande befattningar. För befattningsgrupp C var kvinnor i majoritet. Huvudmålet i den gruppen angavs vara att sörja för kompetensutveckling och en bättre anpassning mellan nivå och funktion. Men andelen män skall också öka enligt programmet. För befattningsgrupp D är målet att kvinnorna 1996 skulle vara en fjärdedel mot 23 procent år 1992, för att i slutet av 90-talet nå 30 procent. Resultaten skulle utvärderas varje år för att möjliggöra revidering av målen. En uppföljning skulle också ske vid utgången av perioden. Det nya i det andra programmet gäller framför allt hur det skulle genomföras. En decentralisering av genomförandet skulle ske. Varje generaldirektorat skulle göra upp sin egen jämställdhetsplan. I varje plan skulle läget det berörda generaldirektoratet analyseras och detta kunde välja de aktiva åtgärder, som passade bäst för förhållandena på just det generaldirektoratet. Under det andra programmet har en särskild enhet för kommissionens interna jämställdhetsarbete inrättats. Enhetens uppgift är att följa och utvärdera programmets genomförande tillsammans med COPEC. En annan uppgift är att svara för medvetandehöjning och sprida information. I den tidigare nämnda i rapporten om situationen i kommissionen åren 1984-1994 uttrycks förhoppningen att de nya medlemsstaterna med sin högre andel kvinnor i politik och ansvarsfulla poster skall medföra att kommissionen förstärker sina ansträngningar det kommande decenniet. I rapporten förutsätts också att inträdet i unionen av länder, i vilka utgångspunkter, skall få effekter också på kvinnors plats i samhället ses från mer jämställda rekryteringen och fördelningen av ansvarsfulla poster. Om inte annat bör antalet kvinnliga sökande till befattningar öka, sägs det i rapporten.

Rekryteringsåtgärder I det andra jämställdhetsprogrammet anges att företräde skall ges till kvinnor vid lika sakliga förutsättningar vid rekrytering eller befordran till arbetsledande befattningar. Omfattningen av principens tillämpning har inte gått att utröna under arbetet med denna uppsats. EG-domstolen förefaller dock inte ha accepterat den vid sin prövning av några fall, bl.a. inte i Kalanke. I nästa avsnitt redovisas domstolens praxis. År 1991 beslutade kommissionen vidta särskilda åtgärder vid rekrytering för att få fler kvinnliga sökande. I stället för att lysa ut befattningar nivå A7/6, där konkurrensen typiskt sett ansågs svårare för kvinnor, började man i stället lysa ut befattningama nivå A8. Till sådana befattningar krävdes ofta ingen yrkeserfarenhet. På nivå A7/6 ansågs det däre-

mot nödvändigt med viss yrkeserfarenhet, något som kunde vara svårt att få för sökande från länder med hög arbetslöshet. Befattningar nivån A8 ansågs kunna attrakvara mer tiva för kvinnor som är mer benägna att flytta till Bryssel för att arbeta innan de har hunnit gifta sig och/eller skaffa barn. En annan åtgärd som vidtagits är att i varje utannonsering lediga befattningar av uppmuntra kvinnliga sökande. Befattningar i C-gruppen undantogs, eftersom de är kvinnodominerade. Kommissionen konstaterar i sin tidigare nämnda rapport över utvecklingen åren 1984-1994 att man beträffande dem i stället borde ha uppmuntrat manliga sökande. Tidigare gjordes psykologiska test som ansågs diskriminerande mot kvinnor i samband med rekrytering till befattningar i grupp A. Testen har nu därför avskaffats.

Utbildningsinsatser m. m. Sedan år 1991 erbjuder kommissionen sina anställda olika möjligheter till utbildning. En stor del av utbudet avser språkutbildning. Under 1992 var det framför allt kvinnorna i befattningsgruppema A, LA och B som utnyttjade möjligheten till utbildning och då främst till språkutbildning. Totalt deltog fler kvinnor än män. Inom för det andra jämställdramen hetsprogrammet anordnades en särskild kurs i ledarskap, reserverad för kvinnor och kurser i bl.a självförtroende. Möjligheten till deltidsarbete ses i jämställdhetsprogrammet som något positivt. Det anges som ett sätt att kunna förena förvärvsarbete med föräldraskap. Som framgått tidigare efterfrågas möjligheten inte alls av män.

GD V som pilotdirektorat På förslag av GD IX utsågs GD V, direktoratet för sysselsättning och sociala frågor, 1994 till pilotdirektoraf för jämställdhetsarbetet inom kommissionen. Kommissionens enhet för det utåtriktade arbete med jämställdhetsfrågor hör också till GD V. Under två år, 1995- 1996, skall GD V i samarbete med GD IX vidta rad aktiva åtgärder i syfte att ändra aten tityder och uppträdande, höja statusen på kvinnors arbete, uppmuntra kvinnor att utbilda och utveckla sina kompetens när det gäller arbetsledning och beslutsfattande och att öka medvetenheten hos både kvinnor och män om att båda könen behövs och värdet vad om av kvinnor och män tillför arbetsmarknaden. Fördelningen mellan kvinnor och män olika typer av befattningar i GD V såg ut följande sätt 1994. I grupp A fanns 22,78 procent kvinnor jämfört med 21,58 procent året dessförinnan. I grupp B var andelen kvinnor 44,48 procent jämfört med 47,62 procent 1993 och i grupp C 92,94 procent jämfört med 89,52 procent 1993. Det fanns 10 kvinnor i ledande befattningar mot 38 män. Kvinnornas andel var därmed 20,8 procent jämfört med 10,9 procent för kommissionen som helhet. I sin årliga rapport om utfallet av jämställdhetsarbetet inom GD V angav man år 1994 som ett särskilt problem att det, trots den genomsnittligt högre andelen kvinnor i ledande befattningar inom GD V, alltför ofta saknas kvinnliga kandidater att räkna med till sådana befattningar. I rapporten konstateras likaså att det är nödvändigt attt vidta åtgärder för att utvärdera kvinnors karriärmöjligheter i allmänhet, inte endast i grupp A.

Enkäter har riktats till vissa grupper av anställda, detta som ett led i pilotprojektet, för att få bättre uppfattning om dessa gruppers synpunkter vilka hinder för karriärutveckling en de finns och för att klarhet i deras behov och förväntningar med anledning av föranser slag till åtgärder. De grupper som berördes av detta var kvinnor i A4/A5-befattningar, kvinoch män i A7/A8-befattningar och personal med sekreterar- och kontorsarbete i Cnor gruppen. En uppfattning som fördes fram i samtliga grupper var att arbetsmiljön kunde förbättras för att öka kvinnors möjligheter till karriärutveckling och motivation för detta. Betydelsen av förståelse och handling från ledningens sida underströks också.

Åtgärder planeras och börjat genomföras under pilotprojektet är seminarier med ar-

som betsledande personal om jämställdhet mellan kvinnor och män, utbildning i beslutsfattande för kvinnor nivåerna A4/A5, ledarskapsträning, träning i kommunikation och samarbete för kvinnor och män i lägre A-befattningar, försök med nya former av arbetsorganisation inom olika enheter, vilket berör sekreterarpersonal, undersökning av möjligheterna för personal i A- och B-grupperna att träna personal från B- och C-gruppema och stödja dem i ansträngningar att avancera till en högre befattningsgrupp.

EG-domstolen

EG-domstolen, som har sitt säte i Luxemburg, utgörs av domstolen och förstainstansrätten.

Dess uppgift är att säkerställa att lag och rätt följs vid tolkning och tillämpning av RF. Domstolen har exklusiv roll att slutligt tolka innebörden av EG-rätten. Den kan t.ex. ta en fördragsbrottstalan mellan kommissionen och medlemsstater. Den lämnar upp mål om också förhandsavgöranden till nationella domstolar hur de skall tolka EG-rätten. Domstolen prövar också Europaparlamentet, rådet eller kommissionen i strid med fördragen underom låter vidta åtgärder, s.k. passivitetstalan. Förstainstansrätten prövar bl.a. konkurrensmål i att första instans. Den prövar också mål mellan EU:s institutioner och deras anställda. I könsdiskrimineringsfrågor liksom i de flesta frågor saknar i övrigt enskilda personer möjlighet att föra talan i EG-domstolen, vare sig mot en enskild medlemsstat eller mot t.ex. en arbetsgivare. Domstolens samtliga femton domare och nio generaladvokater är män. Av förstainstansrättens femton domare är endast två kvinnor: de finländska och svenska domarna.

Domarna i domstolen och förstainstansrätten samt generaladvokatema utses av

medlemsstaterna. Domstolen själv sin justitiesekreterare. Denne är också Varje utser man. domare och generaladvokat utser själv sitt kansli, sitt s.k. kabinett. En förfrågan till EGdomstolens personaladministrativa avdelning har inte resulterat i några upplysningar om fördelningen mellan kvinnor och män i denna. Bl.a. efter kontakter med det svenska kabinettet i domstolen har vissa uppgifter gått att fram. I domstolen består varje domares kabinett, utöver domaren, tre jurister och tre sekreterare och i förstainstansrätten av två av jurister och två sekreterare. I de svenska kabinetten finns enbart manliga jurister och kvinnliga sekreterare. Tre eller fyra av domstolens 15 kabinett har inga kvinnliga jurister medan i övriga varje fall juristema är kvinna. I EG-domstolen arbetade år 1995 cirka en av 1.000 anställda. Av dessa var ungefär 40 procent juristlingvister.

Jämställdhetsplaner och program Inga uppgifter om jämställdhetsplaner och har erhållits från EG-domstolen. program

Avslutande synpunkter

Kvinnors möjligheter att i ett visst land förena förvärvsarbete och föräldraansvar är mycket beroende av den allmänna välfárdsstrukturen i landet, särskilt tillgången barnomsorg. Institutionemas anställda har tillgång till den lokala infrastrukturen i de länder där institutionerna är belägna eller verkar. Som framgått tidigare har också institutionerna barnegen omsorg. Den är dock otillräcklig. De anställda betalar ingen inkomstskatt till något land utan enligt gemenskapens eget skattesystem. Andra skatter regleras respektive nationellt av system. Det kan härefter vara sin plats att något beröra situationen för kvinnor och män rent allmänt i Belgien, Frankrike och Luxemburg, där institutionerna är belägna eller verkar. Uppgifterna i det följande är företrädesvis hämtade från Löneskillnadsutredningen, i några fall också från SCB:s publikation Om kvinnor och män i Sverige och EG. I Belgien har kvinnornas förvärvsintensitet i åldern 15-64 år ökat långsamt och stadigt och låg 1988 omkring 50 procent. Det kan jämföras med Sveriges knappt 80 procent. Ännu 1975 hade man ett särskilt lönetillägg för familjeöverhuvudet. 28 kvinnorna procent av arbetade deltid. Motsvarande andel för kvinnor i Sverige var 1991 45 procent. De belgiska kvinnornas andel i arbetskraften efter åldersgrupp är högst i gruppen 25-29 knappt 80 procent- för att därefter stadigt minska. Det betyder att de flesta förvärvsarbetande kvinnor lämnar arbetsmarknaden för gott när de gifter sig och får barn. I Sverige ligger kvinnornas förvärvsintensitet en oförändrat hög nivå genomhela livscykeln. Arbetslösheten var 1990 11 procent för kvinnorna och 5 för männen. I Belgien fanns barnomsorg för de minsta barnen upp till tre år till 20 procent; för 9 procent av dessa fanns heltidsmöjligheter. I - allmänhet var förskolan dessutom stängd onsdagseftermiddagar. Motsvarande tal för barnomsorg för de minsta barnen i Sverige var år 1991 29 procent. Bland de större förskolebarnen fanns möjligheter ända upp till 95 procent. För Sverige var andelen 64 procent. I Frankrike släpptes familjeöverhuvudstillägget år 1979. Den kvinnliga förvärvsintensiteten uppgick år 1990 till omkring 56 procent mot 29 procent år 1970. Andelen deltidsarbetande kvinnor var 24 procent. I Frankrike förekommer det att kvinnor gör längre förvärvsavbrott när barnen är små men de lämnar sällan arbetsmarknaden helt. 12 mera procent av de yrkesarbetande franska kvinnorna var arbetslösa mot 7 procent av männen. För de små barnen fanns barnomsorg i offentlig regi till 20 procent och 7 procent hade möjlighet till heldag. Från treårsåldem hade 95 procent tillgång till barnomsorg bara men 10-15 till heldag/helvecka. Barnomsorg och skolor har stängt onsdagar. I Luxemburg var kvinnornas förvärvsintensitet drygt 43 procent år 1990 mot 22 procent år 1970. 16 procent av kvinnorna arbetade deltid. Förvärvsintensiteten sjunker kraftigt med stigande ålder. I åldersgruppen 20-24 år den 1990 drygt 70 procent och i åldersgruppen var 45-49 knappt 30 procent. Kvinnorna avbryter sitt förvärvsarbete när de får barn och

återvänder sällan till arbetsmarknaden. Landet behöll länge särskilda löneförrnåner för män familjeöverhuvudstillägg. Arbetslösheten 1990 3 procent för kvinnorna och 1 för var För småbarn fanns knappt någon barnomsorg endast 2 procent. För förskolebarn männen. fanns i princip möjlighet för drygt hälften barnen. Endast 7 procent kunde få heltidsomav

sorg. Det saknas anledning att tro att problemen med bristande jämställdhet inom EU:s institutioner skulle skilja sig nämnvärt från de flesta svenska arbetsplatser. Samma problem med könssegregering både horisontell och vertikal finns som vi är vana att se den svenska - arbetsmarknaden. Den enda påtagliga skillnaden jämfört med svenska förhållanden, i vart offentlig sektor, förefaller den genomgående låga andelen kvinnor i befall vara A. En viktig skillnad och kan bidra till att förklara den förhålfattningsgrupp annan som låga andelen kvinnor skulle dock kunna sökas i infrastrukturen. Att ordna tillräcklandevis barnomsorg för därigenom underlätta för kvinnor och män att fullt ut förena ligt med att - förvärvsarbete med föräldraskap, tycks i de länder där EU-institutionema är verksamma i vila arbetsgivaren. Kvinnornas möjligheter att göra sig gällande i institutionhög grad mycket beroende institutionernas ansträngningar i dessa frågor. erna blir av egna finns också vissa drag inom institutionerna skiljer dessa från motsvarande or- Det som ganisationer i Sverige på sätt förstärker ojämn makfördelning mellan kvinnor ett som en i institutionerna eller i vart kan bidra till att försvåra en förändring i riktning mot och män mindre ojämn maktfördelning. Hit hör intrycken mycket byråkratiska och hierarkiska en av Å andra sidan brukar närvaron formella regler kvinnor. Sådana organisationer. av gynna naturligtvis inte, lika lite i Sverige, att reella beslut kommer till i inhindrar samtidigt som nätverk eller kvinnor ändå inte kommer till sin rätt i samma utsträckning som formella att Som påpekats i flera de dokument, som jag tagit del av, har kvinnorna t.ex. sämre män. av till inflytande i sådana nätverk. Kvinnorna är t.ex. också dåligt företrädda i möjligheter personalkommittéer. Något närmare studium förhållandena på något avgörande olika av om skiljer sig från dem finns i Sverige har dock inte varit möjligt. Under senare sätt vet flera utredningar lagts fram t.ex. organisation och kön, om kvinnors villkor som har här om underrepresentade i organisationer och könsdiskriminering som organisationsstruktur, om som visar stora problem även hos oss. öppenhet i institutionerna skulle sannolikt bidra till att minska en ojämn En större maktfördelning mellan könen inom dessa. Vissa skillnader i tänkandet i förhållande till Sverige kan noteras. Barn ses t.ex. som en angelägenhet enbart för kvinnor. En utveckling tycks dock vara gång i personlig nästan riktning. Fortfarande fästs dock i många länder i södra Europa överdrivet stor en "nordisk" biologiska skillnader mellan kvinnor och män. Detta avspeglar sig förmodligen vikt vid även i institutionernas kultur. i tjänsteförordningen högsta ålder för anställning förefaller kunna innebära Regeln om könsdiskriminering kvinnor. Den och andra regler har föreslagits ändrade i jämindirekt av ställdhetsfrämjande syfte. Det finns även ett förslag att typ av regel som nyligen unsamma EG-domstolen i Kalanke-målet skall införa. Det är oklart när och om ändrinderkändes av En hel del förhoppningar har i fråga kommissionen knutits till den särgarna kan antas. om

skilda arbetsgrupp av fem kommissionärer under ledning ordföranden Santer, bilav som dats. Det är emellertid rådet som beslutar ändringarna. om Även andra uttryck för vilja till förändringar finns. Kommissionen och Europaparlamen-

tet förefaller ha väl så ambitiösa och konkreta för att främja jämställdhet mellan program kvinnor och män som de bättre programmen och planerna svenska arbetsplatser. Rådets arbete förefaller inte ha kommit lika långt. Hur det är på EG-domstolen har inte gått att få några uppgifter om. På sina håll finns förväntningar snabbare utveckling sedan bl.a. en Sverige blivit medlem i EU.

Kvinnors och mäns formella

rättigheter enligt

EG:s

regelverk

Några utgångspunkter

EG-rätten utgörs av den skrivna rätten och av EG-domstolens praxis, med en gemensam beteckning: det gemensamma regelverket "acquis communautairä. Den skrivna rätten består främst av de grundläggande fördragen, t.ex. RF, utgör s.k. primärrätt, och den som av lagstiftning, som beslutats av institutionerna, särskilt förordningar och direktiv, s.k. sekundärrätt. De nu angivna rättsaktema är bindande till sin natur. Till den skrivna rätten kommer den omfattande oskrivna rätten, som utgörs EG-domstolens praxis. Det finns även av skriven rätt som inte är bindande men som kan viktig för att rätt förstå den bindande vara EG-rätten. Hit hör rekommendationer och resolutioner. Grunden för gemenskapslagstiftningen om likabehandling av kvinnor och män utgörs av artikel 119 i RF. Artikeln införlivades ursprungligen i RF för att hindra att Frankrike skulle få en konkurrensnackdel på grund sin socialpolitik. av Frankrike hade vid utarbetandet av RF, till skillnad från de andra länder som förhandlade om RF, redan ratifrcerat ILO-konventionen om likalön för kvinnor och män. Bl.a detta medförde att Frankrike befarade att de indirekta produktionskostnaderna för i Frankrike varor skulle göra att franska varor inte skulle bli konkurrenskraftiga den markgemensamma naden och skada fransk industri. Frankrike försökte därför övertyga de övriga förhandlande staterna att de sociala kostnaderna måste göras lika över hela den marknaden. gemensamma Den kompromiss som nåddes avspeglades i bl.a. artikel 119. Den sociala dimensionen har därefter fördjupats, särskilt i och med Unionsfördraget. Storbritannien har dock ställt sig utanför detta arbete. Likabehandling av kvinnor och män behandlas i den skrivna rätten inte bara artikel av 119 utan också av sex direktiv, antagits med stöd artiklarna 119, 100, 118a och/eller som av 235 RF: likalönedirektivet år 1975, direktivet likabehandling år 1976, direktivet om om social trygghet 1978, direktivet företags- och yrkesbaserade för social trygghet om system och direktivet om likabehandling kvinnor och män egenföretagare m.fl., båda år av som 1986, och direktivet om visst skydd för gravida arbetstagare år 1992. m.m. Utöver dessa sex olika rättsligt bindande direktiv finns ett förslag till ändringsdirektiv avseende det första av 1986 års direktiv. Kommissionen har utarbetat ytterligare förslag till

direktiv, bl.a. ett föräldraledighet och ledighet av familjerelaterade orsaker år 1983, ett om tredje social trygghet år 1987, ett direktivförslag om bevisbördan och indirekt diskrimiom nering år 1988, och två förslag avseende deltidsarbete och tidsbegränsat arbete år 1990. Till de angivna rättsaktema kommer två rekommendationer och tio resolutioner och ett beslut. Bl.a. har fyra handlingsprogram antagits. Dessutom finns omfattande domstolspraxis. Ett memorandum lika lön har utarbetats av kommissionen. En rekommendation om balanserad könsfördelning vid beslutsfattande behandlas för närvarande i rådet. Handom lingsprogrammet för jämställdhet perioden 1996-2000 antogs av rådet den 22 december

1995. Vid Europeiska Rådets möten i Essen år 1994 samt Cannes och Madrid 1995 underströk stats- och regeringschefema att jämställdhet mellan kvinnor och män vid sidan om kampen mot arbetslösheten skall överordnat mål för EU och dess medlemsstater. vara

i EG-rätten

Grundläggande drag m.m.

För förståelsen vad EG-rätten innebär för kvinnors och mäns formella rättigheter kan av - det lämpligt först kort erinra några grundläggande drag och principer i EGvara att om rätten. I fördragstexten, RF, finns några grundläggande rättsprinciper angivna. Andra sådan principer har EG-domstolen i sin praxis härlett gemensamma rättstraditioner. Domstolen ur har dessutom själv skapat rätt. Särskilt viktig är den domstolen skapade principen om av EG-rättens företräde framför nationell rätt vid konflikter mellan dem.

Förbud mot diskriminering och krav likabehandling

Det finns i artikel 6 RF ett generellt förbud mot diskriminering på grund av nationalitet inom fördragets tillämpningsområde. Diskrimineringsbegreppet i dess olika former har därför blivit centralt i EG-rätten. Och att avskaffa könsdiskriminering har så småningom kommit att bli de viktigaste frågorna inom EG. EG-domstolen har kommit att utarbeta en av vad kallats allmän rättsprincip icke-diskriminering på grund av kön eller en som en om princip likabehandling kvinnor och män. Domstolen har förklarat att principen om om av likabehandling och avskaffande könsdiskriminering ingår i de grundläggande personliga av mänskliga rättigheter utgör del EG-rättens allmänna rättsprinciper. Anställda i EU:s som av institutioner kan, skall utvecklas i det följande, utan att det finns någon uttrycklig som mer grunda rättigheter direkt principen medan den inte grundar regel om det i EG-rätten, några rättigheter för arbetstagare i övrigt i gemenskapens medlemsstater utom där det finns uttryckliga bestämmelser detta i EG-rätten jfr Colson, Harz och Defrenne IIIom von fallen.

Direkt och indirekt diskriminering

I EG-rätten skiljer mellan direkt och indirekt diskriminering. Den förstnämnda formen man kallas ibland öppen diskriminering. Sådan kan beskrivas som olika behandling av en person på grund nationalitet eller kön. Förbjuden diskriminering kan föreligga när en regel av t.ex. uttryckligen använder nationalitet kriterium för viss rättighet eller förmån. Då är den som en

direkt. När i stället t.ex. en bestämmelse kräver viss tids bosättning i en medlemsstat kan den vara exempel en indirekt diskriminerande bestämmelse. Frågan bedöms med hänsyn till effekten av bestämmelsen och om den innebär att det är svårare för andra unionsmedborgare än landets egna att komma i åtnjutande av förmånen till följd av kravet bosättning. Det bör alltså understrykas att förbjuden diskriminering kan föreligga både som följd av likabehandling av olika situationer och olika behandling av liknande situationer. Förekomsten av indirekt diskriminering är svårare än direkt diskriminering att se eller slå fast. Sådan diskriminering har ibland, särskilt när det gäller lika lön, kallats dold diskriminering. Efter en tvekande inledning i Jenkins-fallet formulerade EG-domstolen i Bilka-fallet hur man skall tillväga för att pröva om indirekt könsdiskriminering föreligger. Domstolen slog fast att artikel 119 i RF överträds av ett företag som utesluter deltidsanställda från sitt företagsbaserade pensionssystem, om uteslutningen rör ett betydligt större antal kvinnor än män, såvida inte företaget visar att uteslutningen enbart är grundad objektivt godtagbara faktorer som inte har något att göra med könsdiskriminering Domstolen har i allt väsentligt hållit fast vid sitt resonemang i Bilka i de efterföljande fallen Rummler, Teuling, Ruzius, Danfoss, Rinner-Kühn, Kowalska, Nimz, kommissionen

Belgienl, Bötel, Moelenbroek. Resonemanget kan sammanfattas följande ab-

mot mer strakta sätt: Om användningen av ett neutralt kriterium ett krav som t.ex. gäller lika för kvinnor och män påverkar en avsevärt större andel personer av ett kön, föreligger indirekt könsdiskriminering som är olaglig, såvida inte den person som kan ansvarar för diskrimineringen bevisar att hans eller hennes åtgärd kan motiveras objektivt och är nödvändigt för att nå syftet med åtgärden.

Solidaritetsprincipen m.m. Enligt artikel 189 tredje stycket i RF skall ett direktiv med avseende det resultat som skall uppnås vara bindande för varje medlemsstat till vilket det är riktat men överlåta de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt. Enligt artikel 5 skall medlemsstaterna också vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att de skyldigheter fullgörs som följer av RF eller av åtgärder som vidtagits av gemenskapens institutioner den s.k. solidaritets- eller Samarbetsförpliktelsen. Att inte i tid ett riktigt sätt införliva ett direktiv med nationell rätt utgör brott mot båda dessa bestämmelser. Samarbetsförpliktelsen innebär att EG-rätten och dess uttolkning av domstolen skall vara vägledande vid tolkning och tillämpning av nationell rätt. I von Colson och Harz-fallen uttalade domstolen att det ankommer den nationella domstolen att, inom det utrymme som ges i nationell rätt, tolka och tillämpa den nationella lagstiftningen i överensstämmelse med de krav som EG-rätten ställer. Nationella domstolar skall alltså ta hänsyn till relevanta direktivs innehåll och syfte när de tolkar nationella genomförandeförfattningar. Plikten till tolkning i överensstämmelse med kraven i EG-rätten begränsades här till att avse det utrymme härtill som gavs i nationell rätt. Den begränsningen har inte tagits med i domstolens senare praxis på- detta eller andra områden av EG-rätten.

C-l73/9l ECR 1993l 0673

2 16-0416

I det avgjorda Marleasingz gjorde domstolen klan att den skyldigheten gäller så

senare långt det är möjligt och oavsett om de nationella bestämmelserna är äldre eller yngre än det berörda direktivet. Att principen inte bara gäller direktiv utan också primärrätt framgår av Murphy. En svensk eller annan nationell domstol som skall avgöra ett könsdiskrimineringsmål kan alltså inte bortse från den innebörd EG-rätten ger begreppet könsdiskriminering.

Proportionalitetsprincipen En Övergripande grundläggande princip som EG-domstolen antagit och som ofta kommer till användning också i könsdiskrimineringsmål är proportionalitetsprincipen, när det gällt att pröva om undantag från likabehandlingsprincipen kan medges. Johnston-fallet är ett exempel. Domstolen lade i det fallet principen till grund för sin bedömning i målet att det var tillåtet enligt artikel 2.2 i direktivet om likabehandling att begränsa rätten att utföra allmänna polisiära uppgifter till män som utrustas med vapen i en intern situation som präglas av att mord är vanliga. Domstolen uttalade att proportionalitetsprincipen måste iakttas när man bestämmer undantag från en individuell rättighet som den om likabehandling av kvinnor och män enligt direktivet. Principen är enligt domstolen en av de allmänna rättsprinciper, som EG-rätten grundar sig på. Denna princip krävde enligt domstolen i det aktuella fallet att undantag inte går längre än vad som är objektivt nödvändigt för att uppnå kravet säkerhet. Ett uttryck för proportionalitetsprincipen återfinns i och med Unionsfördraget i artikel 3b i RF.

Mänskliga rättigheter EG-domstolen har flera gånger slagit fast att EG-rätten vilar erkännandet av grundläggande mänskliga rättigheter. Domstolen har också, bl.a. i mål om könsdiskriminering, hänvisat till både Europakonventionen om mänskliga rättigheter Johnston och Europarådets sociala stadga. I Defrenne III uttalade EG-domstolen att avskaffandet av könsdiskriminering utgjorde en sådan grundläggande rättighet och hänvisade här både till den nämnda sociala stadgan och till ILO-konventionen nr 111 om diskriminering anställning och yrkesutövning. Samtidigt slog domstolen i det målet fast att rättigheten bara kunde göras gällande i anslutning till en utfärdad EG-bestämmelse. Fallet gällde tillämpning av skilda åldersgränser för kvinnor och män för skyldighet att lämna sin anställning. Artikel 119 var inte tillämplig eftersom saken enligt EG-domstolen inte gällde lön. När målet anhängiggjordes i belgisk domstol fanns ännu inte någon rättsakt utfärdad som rörde andra frågor än lön, till vilken principen om icke-diskriminering kunde knytas. I och med tillkomsten av likabehandlingsdirektivet ändrades det förhållandet. Numera finns en hänvisning till Europakonventionen i artikel F i Unionsfördraget. I artikeln anges att unionen som allmänna principer för gemenskapsrätten skall respektera de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i Europakonventionen och som de följer

2 C-106/89,1990ECRl -4135

medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner. Frågan om EU som organiav sation skall ratificera konventionen är också aktuell.

Direkt tillämplighet och direkt effekt Förordningar är enligt artikel 189 i RF direkt tillämpliga i varje medlemsstat. Det innebär att de gäller i Sverige utan att någon svensk lag eller förordning antas. Förordningar skall tillämpas i Sverige som sådana och blir en del av svensk rätt. Frågan om direkt tillämplighet av RF:s bestämmelser tas däremot inte upp i detta. EG-domstolen har dock själv i van Gend

L00s3 fast bestämmelser direkt tillämpliga. Artikel 119 lika lön hör

en slagit att RF:s är om till det tjugotal artiklar i RF som av EG-domstolen dessutom tillerkänts direkt effekt. Innebörden härav är att bestämmelsen kan åberopas av en enskild i svensk domstol i ett mål mot staten eller annan enskild. EG-domstolen uttalade i Defrenne att artikel 119 inte bara en riktar sig till medlemsstaterna utan också pålägger skyldigheter att betala lika lön för privata arbetsgivare. De nationella domstolarna måste se till att de rättigheter som artikeln skyddar iakttas, särskilt när det gäller diskriminering som beror bestämmelser i lagar eller kollektivavtal och när kvinnor och män får olika lön för lika arbete hos samma privata eller offentliga arbetsgivare. En person som anser sig lönediskriminerad grund av kön kan alltså grunda sin talan i arbetsdomstolen eller tingsrätten direkt artikel 119 och behöver inte åberopa lönediskrimineringsbestämmelsen i 18 § jämställdhetslagen. Direktiv kan ha vertikal direkt effekt, dvs. de blir direkt tillämpliga mot staten, om de en inte genomförs korrekt eller i tid. Om en medlemsstat inte genomför direktivet korrekt och i tid, kan nämligen bestämmelser som är tillräckligt klara, tydliga och ovillkorliga användas direkt till förmån för enskilda rättssubjekt. De har däremot inte ansetts ha horisontell direkt effekt, dvs. de blir inte direkt tillämpliga mellan enskilda. Den frågan ställdes första gången sin spets i Marshall I flera mål jämställdhetsområdet har frågan behandlats mot vilka offentliga organ direktiv kan få vertikal direkt effekt. I princip innebär EG-domstolens avgöranden att sådan effekt inträder ifråga om en offentlig myndighet som tillhandahåller hälsovård Marshall författningsmässigt oberoende myndigheter som ansvarar för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet Johnston och, oavsett rättslig form, ett organ som genom en statlig åtgärd gjorts ansvarig för att under statens kontroll tillhandahålla en allmän tjänst och som för detta ändamål fått befogenheter som går utöver vad som följer av regler som normalt gäller mellan enskilda Foster, som avsåg British Gas. Enskildas möjligheter att få sin sak prövad i förhållande till en arbetsgivare kan alltså vara olika i en medlemsstat som inte har genomfört ett direktiv i rätt tid eller rätt sätt. Den är beroende av om arbetsgivaren är ett annat enskilt rättssubjekt eller ej. Flera bestämmelser i direktiv jämställdlhetsområdet har av domstolen ansetts ha direkt effekt. Ilohnston uttalade domstolen att om nationell lagstiftning innehåller undantag från likabehandlingsprincipen i artikel 2.1 i likabehandlingsdirektivet, som går längre än vad är tillåtet enligt artikel 2.2, tar principen likabehandling över när det gäller tillgång som om

3 C-26/62,1963 ECR l

till anställning och utbildning i yrket, vilka frågor regleras i artiklarna 3.1 och 4.1. I Marshall I förklarade domstolen att artikel 5 i samma direktiv hade direkt effekt. Och i Foster gällde samma sak artikel 5.1. Också i fråga om direktivet om social trygghet har EG-domstolen prövat frågor om direkt effekt. Frågan togs uttryckligen upp första gången i FNV-fallet. EG-domstolen uttalade i sitt förhandsavgörande att artikel 4 i direktivet fick direkt effekt den 23 december 1984, dvs. den dag då direktivet skulle ha införlivats med nationell rätt, om så inte skett dessförinnan. Enligt domstolen får en medlemsstat inte åberopa sin rätt att välja hur ett direktiv skall införlivas för att frånkänna effekten hos sådana bestämmelser som kan åberopas inför domstol, även om direktivet inte har tillämpats till fullo. Tills en medlemsstat infört nödvändiga åtgärder för att införliva direktivet om social trygghet har kvinnor rätt till behansamma dling som män i samma situation. Domstolen har aldrig uttryckligen uttalat sig i frågan om någon del av likalönedirektivet har direkt effekt, trots att den ställts i flera fall Macarthys, Worringham, Murphy, Garland, Barber. Möjligen kan det bero på att redan artikel 119, vilken som nämnts har både horisontell och vertikal effekt, ansetts tillämplig. Om en bestämmelse i ett direktiv lämnar utrymme för de nationella myndigheterna att själva avgöra hur de skall handla kan den inte ha direkt effekt och kan inte tillämpas av en nationell domstol på ett fall som den har att pröva. EG-domstolen verkar dock anse att det finns gränser för de nationella myndigheternas handlingsfrihet. Om gränsen överträtts i en nationell bestämmelse kan den inte tillämpas. Det finns alltså vissa möjligheter för enskilda

nationellt åberopa sådant fall4.

att EG-rätten även i ett

EG-rättens företräde framför nationell rätt För förståelsen av kvinnors och mäns de formella rättigheter enligt EG-rätten är det också nödvändigt att erinra om principen om EG-rättens företräde framför nationell rätt. Principen finns inte i någon fördragstext utan har utarbetats och utvecklats av domstolen med början i van Gend en Loos. Den innebär att varje nationell domare som står inför en konflikt mellan en bestämmelse i nationell rätt och EG-rätten måste tillämpa den EG-rättsliga bestämmelsen och åsidosätta den nationella. Gemenskapsrätten tillhandahåller enligt domstolen vidare regler som nationella domstolar måste ge ett effektivt skydd även om rättigheterna inte är

rätts. ådra skadeståndsskyldighet

skyddade i nationell I sista hand kan staten sig gentemot för underlåtenhet genomföra direktiv och EG-rätten dess avsedda ef-

tredje man att ett ge

fekt .

4Prechal Burrowss 33f ochdäranmärktarättsfall 5 Factortame,C-2l3/89, 1990 ECR 2433 6 Frankovich,C-6ochC-9/90, 1991ECRl-5357

Primärrätt

Romfördraget Den rättsliga utgångspunkten för EG:s arbete med jämställdhet mellan kvinnor och män finns i RF:s artikel 119. Den lyder

Varje medlemsstat skall under den första etappen säkerställaoch i fortsättningen upprätthållaprincipen om lika lön for kvinnor och män för lika arbete. I denna artikel skall med"lön" förståsden gängse grund eller minimilönen samt alla övriga förmåner form i av kontanter eller naturaförmåner som arbetstagaren, direkt eller indirekt, får av arbetsgivaren grundav anställningen. Lika lön utan könsdiskriminering innebär att a ackordslön för lika arbete skall fastställasenligt samma beräkningsgrunder, b tidlön skall vara lika för lika arbete.

Artikel 119 berörs också i Unionsfördraget. Enligt detta har till RF fogats protokoll nr 2 angående artikel 119 i Fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen. Protokollet, kallats Barber-protokollet, med hänsyn till att det aktualiserats av avgörandet i Barsom bermålet, innehåller följande bestämmelse.

Vid tillämpningen av artikel ll9 i detta fördragskall förmånerför arbetstagare grund av sociala trygghetssystem inte anses som lön om och i den månförrnånernakan hänföras till anställningstiderföre den 17 maj 1990, utom när det gällerarbetstagare eller deras förmånsberättigade anhöriga som före den tidpunktenhar väckt talan vid domstol eller inlett ett likvärdigt förfarandeenligt tillämplig nationell lagstiftning.

Sociala protokollet

Till RF har enligt Unionsfördraget även fogats avtalet i protokoll nr 14 om socialpolitik, det s.k sociala protokollet. I artikel 1 i avtalet gemenskapens och medlemsstaternas mål anges bl.a. främjande sysselsättningen, förbättrande av levnads- och arbetsförhållanden, som av ett fullgott socialt skydd, dialog mellan arbetsmarknadens parter, utveckling av mänskliga för att möjliggöra varaktigt hög sysselsättning samt kamp mot utslagning. resurser I artikel 2.1 i avtalet att gemenskapen, för att förverkliga målen i artikel skall anges understödja och komplettera medlemsstaternas verksamhet inom ett antal områden. Ett av "Lika möjligheter för kvinnor och män arbetsmarknaden och lika dessa anges vara möjligheter arbetsplatsen". Förverkligandet anges kunna ske bl.a. genom att direktiv utfärdas. För sådana direktiv skall krävas kvalificerad majoritet enligt artikel 1890 RF. i Avtalet innehåller i artikel 6 ändringar i artikel ll9. Den viktigaste ändringen utgörs av det tredje stycke som lagts till artikeln. Enligt avtalet skall artikel 119 ha följande nya lydelse:

Varje medlemsstat skall säkerställa att principen om lika lön för kvinnor och män för lika arbete tillämpas.

l dennaartikel skall med "lön" avses den vanliga grund- eller minimilönen samt alla övriga förmåner i form av kontantereller naturaförmåner som arbetstagaren, direkt eller indirekt, får av arbetsgivaren, grund på av anställningen. Lika lön utan könsdiskrimineringinnebär att a ackordslönför lika arbeteskall fastställasenligt samma beräkningsgrunder, b tidlön skall vara lika för lika arbete. Denna artikel skall inte hindra en medlemsstatfrån att behålla eller införa särskildaförmånerför att göra det lättareför kvinnor att vara yrkesverksammaeller för att förebygga eller kompenseranackdelari derasyrkeskarriärer.

Avtalet om socialpolitik utgör en del av RF och härigenom har gemenskapens kompetens jämställdhetsområdet utvidgats påtagligt. Avtalet ingicks dock mellan gemenskapens medlemsstater med undantag av Storbritannien. Enligt det tillhörande protokollet överenskom alla dåvarande tolv medlemsstater att elva av dem använder EUs institutioner, förfaranden och instrument för de syften som anges i sociala stadgan från år 1989. Resultatet av konstruktionen är att gemenskapsrätt kan tillkomma som är tillämplig i alla medlemsstater utom Storbritannien. Det kan alltså konstateras att det efter Maastricht finns två rättsliga grunder för att fatta beslut i arbetslivsfrågor, inbegripet jämställdhetsfrågor. Den rättsliga statusen hos direktiv som tillkommer med stöd av det sociala protokollet är oklar liksom konsekvenserna av ändringen av artikel 6.3 är det. Vad ändringen egentligen syftar till eller vilken dess närmare innebörd är, är inte heller klarlagd. Tillägget till artikel 119 kan i förstone synas vara en bestämmelse som gynnar kvinnor och medge någon typ av aktiva åtgärder till kvinnors fördel. Avsikten med tillägget förefaller dock inte ha varit att öka utrymmet för aktiva jämställdhetsåtgärder, t.ex. positiv särbehandling. Inte heller kan det generellt ses som en fördel för kvinnor att det är tillåtet att t.ex. upprätthålla skilda åldersgränser för kvinnor och män när det gäller skyldighet att lämna en anställning eller uppbära avtalspension. En sådan skillnad kan i stället medföra att arbetsgivare är mindre benägna att anställa kvinnor än män. Sverige anslöt sig i och med EU-medlemskapet till det sociala protokollet.

Sekundärrätt

Direktiven Det första av de sex direktiv som utfärdats är rådets direktiv 75/117/EEG av den 10 februari 1975 om principen om lika lön. Direktivet preciserar innebörden av artikel 119. Rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 om principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor förbjuder bl.a. varje form av direkt och indirekt könsdiskriminering i de angivna avseendena. På socialförsäkringsområdet finns rådets direktiv 79/7/EEG den 19 december 1978 av om likabehandling ifråga om social trygghet. Det avser lagstadgade trygghetssystem och omfattar den del av befolkningen som har eller har haft anknytning till arbetsmarknaden, dvs i

första hand de som är förvärvsarbetande både arbetstagare och egna företagare. Direktivet föreskriver också likabehandling av kvinnor och män som är arbetssökande eller som avbrutit förvärvsverksamhet bl.a. grund av ålder, sjukdom, invaliditet eller arbetsolycksfall. Genom rådets direktiv 86/378/EEG av den 24 juli 1986 om likabehandling i fråga om företags- eller yrkesbaserade system för social trygghet och rådets direktiv 86/613/EEG av den 11 december 1986 om likabehandling av kvinnor och män med egen rörelse, bland annat jordbruk utvidgades principen om likabehandling något. Direktiven innehåller samtidigt flera undantag. Det första av de två nu nämnda direktiven omfattar kollektivavtalsbaserade socialförsäkringssystem. Det är föremål för översyn för att anpassa det till den rättsutveckling som skett genom domstolens praxis. Ett förslag till ändringsdirektiv har antagits av kommissionen. Förslaget ligger nu i rådet. Det senast antagna direktivet är rådets direktiv 92/85/EEG av den 19 oktober 1992 om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar. Avsikten med direktivet är att skydda gravida och ammande kvinnor från vissa arbetsmiljörisker. Arbetsgivaren har viss skyldighet att omplacera eller i sista hand bevilja ledigt. Till direktivet finns fogat en bilaga, i vilken räknas upp vissa typer av verksamhet, som är förbjudna för gravida kvinnor. Vissa inskränkningar i möjligheten till nattarbete under graviditeten och en tid efter förlossningen också. Gravida kvinnor har i allmänhet rätt till en sammanhängande ledighet under anges minst 14 veckor före eller efter förlossningen. Direktivet ger också skydd mot uppsägning grund graviditet och rätt till bibehållen lön och eller rätt till skälig ersättning. av De angivna direktiven skulle vara fullt genomförda i Sverige i och med EU-inträdet sex den 1 januari i 1995. De finns intagna in extenso som bilagor i Ds 1993:77.

Direktivförslag Utöver de sex rättsligt bindande direktiven och förslaget till ändringsdirektiv avseende direktivet 86/378/EEG har kommissionen utarbetat ytterligare förslag till direktiv, bl.a. ett om föräldraledighet 1983, ett tredje socialt trygghetsdirektiv 1987 och ett direktivförslag om bevisbördan och indirekt diskriminering 1988, två direktivförslag avseende deltidsarbete och tidsbegränsat arbete ibland benämnt atypiskt arbete 1990. Föräldraledighetsdirektivet har legat blockerat i rådet i flera år. Det behandlades senast av kommissionen i februari 1995. Då avbröts lagstiftningsförfarandet och samrådsförfarande som avses i artikel 3 och 4 i sociala protokollet inleddes med arbetsmarknadens parter. Kontakter togs med ETUC, UNICE och CEEP, dvs. arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer på Europanivå, i frågan. En viss ljusning har inträffat när det gäller möjligheten att få ett direktiv antaget i rådet som följd av att dessa parter träffade ett ramavtal i slutet 1995. De har begärt att kommissionen skall föreslå rådet att anta avtalets bestämav melser och göra dem bindande för EU:s medlemsstater med undantag av Storbritannien. Ett direktivförslag väntas bli behandlat i rådet under våren 1996. Avtalet syftar till att underlätta för kvinnor och män att förena förvärvsarbete med föräldraansvar och slår fast vissa miniminivåer. Mer gynnsamma bestämmelser kan alltså införas nationellt. Kvinnor och män skall enligt avtalet tillförsäkras en individuell rätt till

föräldraledighet vid bams födelse eller i samband med adoption. Rätten skall omfatta minst tre månader före det barnet fyllt 8 år. Rätten till ledighet skall i princip inte kunna överlåtas den andra föräldern. De närmare villkoren för ledigheten skall läggas fast nationellt i lag eller kollektivavtal. Exempel frågor som kan behöva regleras nationellt räknas upp i avtalet. Eventuell rätt till ersättning under ledigheten föreslås reglerat nationell nivå. Avtalet innehåller också regler rätt till ledighet vid akut behov i samband med sjukdom eller olycksfall i familjen. Vid tvister om tolkningen av avtalet skall kommissionen begära yttrande från avtalspartema. Inget av de övriga direktivförslagen väntas igenom i rådet den närmaste tiden, eftersom de blockeras av Storbritannien och ett antagande av direktiv om anställdas rättigheter ofta kräver enighet i rådet. Direktivet om bevisbördan, som även behandlar indirekt diskriminering, diskuterades senast i rådet hösten 1994 men någon enhällighet uppnåddes inte. Också beträffande detta har kommissionen tagit kontakt med arbetsmarknadens parter enligt förfarandet i artikel 3 i avtalet om socialpolitik. Enligt direktivförslaget skall bevisbördan i mål om könsdiskriminering inte ligga enbart den kärande som anser sig könsdiskriminerad utan den skall vara fördelad mellan parterna. Käranden skall bara behöva påvisa en misstanke om könsdiskriminering. Om det lyckas skall arbetsgivaren därefter motbevisa misstanken genom att visa att han eller hon inte har brutit mot likabehandlingsprincipen. En definition av indirekt könsdiskriminering föreslås också. I allt väsentligt innebär förslaget att domstolens praxis lagfásts Danfoss, Enderby. Förslaget till det tredje sociala trygghetsdirektivet har samband med det direktiv 86/378 som nu är föremål för ändringsförslag. Det kommer troligen att dras tillbaka och ersättas av ett nytt förslag. Också beträffande de två förslagen till deltidsdirektiv har kommissionen tagit kontakt med arbetsmarknadens parter. Enligt kommissionens brev till parterna är deltidsarbete till fördel både för de anställa och arbetsgivarna. Deltidsarbete kan enligt kommissionen också vara "en guldgruva" för nya arbetstillfällen. I varje fall måste stämpeln av "näst bästa val" tas bort. Kommissionen har alltså en mer positiv syn deltidsarbete än är vana vid i Sverige. Ett av målen för jämställdhetspolitiken i Sverige är sedan länge att kvinnor och män skall ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter att ha ett arbete som ger ekonomiskt oberoende, något som är svårt att uppnå med deltidsarbete som strategi.

Icke bindande rättsakter

Rekommendationer Utöver de bindande rättsaktema har också många icke-bindande beslut som rör jämställdhet mellan kvinnor och män fattats inom EG i form av rekommendationer, resolutioner, en del med handlingsprogram, beslut m.m. Sådana rättsakter kan dock vara relevanta vid nationell

rättstillämpning, särskilt när den belyser genomförandeåtgärder eller avser att komplettera bindande bestämmelser. Rådet antog år 1984 en rekommendation om aktiva åtgärder för jämställdhet. I preambeln till rekommendationen hänför sig rådet till artikel 2.4 i likabehandlingsdirektivet, som möjliggör åtgärder för att främja lika möjligheter för kvinnor och män. Därefter anges att de existerande rättsaktema inte är tillräckliga för att avskaffa brist på jämställdhet mellan kvinnor och män om inte parallellt med dessa aktiva åtgärder vidtas av regeringama, arbetsmarknadens parter, och andra berörda organ. En av rekommendationerna var att medlemsstaterna skulle anta program för sådana aktiva åtgärder. Syftet med åtgärderna skulle vara att avskaffa eller motverka effekterna av fördomar mot kvinnor, som beror sociala attityder, beteenden och strukturer, fotade föreställningar om en traditionell rollfördelning i samhället mellan kvinnor och män nå bättre könsfördelning i arbetslivet. Bland åtgärder en som nämndes var att uppmuntra kvinnor att söka sig till otraditionella arbeten och arbetsledande befattningar. Opinionsbildande åtgärder rekommenderades också. En rapport utfallet rekommendationen skulle avges senast 1987. En rapport från kommisom av sionen år 1988 innehöll riktlinjer för aktiva åtgärder. Under åren har den följts av ytterligare och rapporter och studier, bl.a. redovisade i publikationen Women of Europe. Rekommendationen åberopas bl.a. i kommissionens eget program för aktiva åtgärder. En rekommendation rörande sexuella trakasserier antogs år 1991. År 1989 antog rådet icke bindande deklaration social stadga bl.a. tar upp en om en som frågor arbets- och anställningsvillkor och jämställdhetsfrågor. Storbritannien ställde sig om dock utanför. Stadgans punkt 16 tar upp flera jämställdhetsfrågor främst inriktade aktivt arbete för att främja jämställdhet mellan kvinnor och män. Den sociala stadgan bildar utgångspunkt för avtalet om socialpolitik.

Resolutioner Tre handlingsprogrammen för jämställdhet mellan kvinnor och män som antagits sedan av år 1982 har antagits resolutioner i rådet. Det fjärde antogs dock genom ett beslut i genom rådet. Det första handlingsprogrammet för perioden 1982-1985 innehöll bland sina förslag ett avsnitt aktiva åtgärder. Enligt detta ger artikel 2.4 i likabehandlingsdirektivet utrymme om för sådana åtgärder. I programmet uppmanades medlemsstaterna att utvidga och utveckla de aktiva åtgärder som redan vidtogs i anslutning till att direktivet och särskilt artikel 2.4 tillämpades. Också det andra handlingsprogrammet för perioden 1986-1990 präglas av uppfattningen att likabehandlingsdirektivet leder tanken till aktiva åtgärder, vilka medlemsstaterna också att intensifiera ytterligare. Detta handlingsprogram uppmärksammade för första uppmanas gången jämställdhetsarbetet inom gemenskapens institutioner. I en särskild bilaga redoför aktiva åtgärder hade antagits, redan vidtagna åtgärder redovisades att ett program visades och de områden vilka aktiva åtgärder skulle vidtas. Vilka de aktiva åtangavs gärderna skulle vara preciserades inte närmare. Målen med handlingsprogrammet för perioden 1996-2000 anges vara:

att främja att dimensionen som rör lika möjligheter för kvinnor och män integreras i all politik och alla åtgärder, - att moblisera näringslivets och samhällslivets aktörer för att genomföra lika möjligheter för kvinnor och män, - främja lika möjligheter för kvinnor och män i en föränderlig ekonomi, särskilt inom utbildning, yrkesutbildning, och arbetsmarknad, - att främja kvinnors och mäns yrkes- och familjeliv, - att främja en jämnare könsfördelning i beslutsprocessen, - att stärka förutsättningarna för utövandet av rättigheter som rör lika möjligheter för kvinnor och män

I sitt förslag till handlingsprogram anger kommssionen bl.a. att den särskilda arbetsgruppen med fem kommissionärer som har bildats skall ha till uppgift att se till att det första av de angivna målen genomförs. Kommissionen avser vidare att utveckla en integrerad policy för en bättre balans när det gäller både antalet kvinnor i beslutsfattande ställning och kvinnors möjligheter till inflytande vi utformningen av policies. Ett meddelande från kommissionen kommer att presenteras i början av detta år. Där kommer närmare att anges hur integreringen av dimensionen lika möjligheter för kvinnor och män skall genomföras. Ytterligare ett exempel på en resolution är den av den 27 mars 1995 om jämn könsfördelning vid beslutsfattandet.

EG-domstolens praxis

Domstolens behörighet- olika typer av mål Mål som rör jämställdhetsfrågor har prövats av domstolen i tre typer av mål. Det har skett i mål där kommissionen fört fördragsbrottstalan enligt artikel 169 i RF. Det har vidare skett i mål om förhandsavgörande enligt artikel 177 i RF. Om tillämpningen av en EG-bestämmelse betydelse för utgången tvist, behandlas vid nationell domstol och är av av en som en det är oklart hur bestämmelsen skall tolkas, kan och i vissa fall skall den nationella - domstolen inhämta ett sådant avgörande. Domstolen uttalar sig bara om tolkningen av en EG-bestämmelse. Hur bestämmelsen skall tillämpas i det enskilda fallet avgör den nationella domstolen. En annan sak är att EG-domstolens uttalanden ibland utformas så att utgången vid den nationella domstolen är given. Domstolen kan även få ta ställning till jämställdhetsfrågor vid sin prövning av tvister mellan gemenskapen som arbetsgivare och enskilda tjänstemän. Det sker numera i förstainstansrätten med möjlighet att överklaga till domstolen artikel 179 i RF. Förstainstansrätten prövar mål mellan EU:s institutioner och deras anställda. Som tidigare nämnts saknar i övrigt enskilda personer möjlighet att föra talan i EG-domstolen i könsdiskrimineringsfrågor, vare sig mot en enskild medlemsstat eller mot t.ex. en arbetsgivare.

Lön Bland initiativtagarna till gemenskapema fanns grundläggande idéer om att livskvaliteten skulle förbättras för dess människor. När fördraget arbetades fram fanns dock två radikalt skilda uppfattningar om sambandet mellan socialpolitik och etablerandet av och funktionen hos den gemensamma marknaden. Det fanns vid denna tid också skillnader i omfattning och innehåll i de olika ländernas sociallagstiftning. Särskilt i Frankrike gällde lagstiftning till arbetstagarnas förmån, som var dyr för arbetsgivarna. Lika lön för lika arbete gällde t.ex. redan Frankrike hade redan ratificerat ILO-konventionen om likalön och franska arbets- - tagare hade rätt till längre betald semester, normalt minst 24 dagar, än i andra länder. Franska arbetstagare hade också förmånligare regler för övertidsersättning än i andra länder. Detta medförde att Frankrike befarade att de indirekta produktionskostnaderna för varor i Frankrike skulle göra att franska varor inte skulle bli konkurrenskraftiga den gemensamma marknaden och det skulle skada fransk industri. Frankrike försökte därför övertyga de övriga förhandlande staterna att de sociala kostnaderna måste göras lika över hela den gemensamma marknaden. Tyskland å sin sida ansåg att en harmonisering av indirekta eller sociala kostnader oundvikligen skulle bli följden av att den gemensamma marknaden skapades. Tyskland var också angeläget att få ett minimum av regeringsingripanden när det gällde löner och priser. Den kompromiss, som nåddes avspeglas i två artiklar i Romfördraget, artikel 119 om lika lön och artikel 120 om betald ledighet. Frankrike hade lyckats få bestämmelser som skyddade landet från den "sociala dumping" som man befarat. Frågan hur framsträdande den sociala dimensionen skall vara inom EU har fortsatt att medföra starka motsättningar mellan medlemsstaterna. De kom senast till uttryck i samband med fördraget i Maastricht. Å sidan främst Storbritannien den europeiska inteena anser att grationen skapas marknadskraftema och bör ha så få regler möjligt. Å andra av man som sidan anser Frankrike, stött av de flesta medlemsstaterna, att EG bör ha en utvecklad övernationell lagstiftning och att inte marknadskraftema ensamma skall tillåtas styra utvecklingen.

Artikel 119

Direkt effekt Principen om direkt effekt för artikel 119 fick fullt genomslag i det andra Defrenne-fallet från år 1976. Domstolen har i senare domar Worringham, Macarthys, Jenkins, Garland, Barber, Bilka ,Rinner-Kühn, Kowalska, Nimz och Lengerich upprätthållit principen. De nämnda fallen avser såväl direkt som indirekt könsdiskriminering. Artikel 119 kan alltså i sådana fall åberopas direkt i en nationell domstol i förhållande till både offentliga och privata arbetsgivare vid olika lön för lika arbete hos samma arbetsgivare grund av lag, kollektivavtal och individuella anställningsavtal. Worringham-fallet gällde bl.a. tolkningen av uttrycket "lön". EG-domstolen fann här att en avgift till en pensionsförsäkring, som arbetsgivaren betalar för en arbetstagares rakning

som ett tillägg till lönen och som därmed ingår i underlaget för att bestämma hur stor bruttolönen är, utgör "lön" enligt artikel 119 i RF. Att arbetsgivaren, som i detta fall, betalar en avgift enbart för män medför att kvinnor och män får olika lön för lika arbete. Detta är något som en nationell domstol direkt kan fastställa med hjälp av de delar som ingår i lönen och de kriterier som anges i artikel 119. Därför har enligt domstolen artikel 119 i ett sådant fall också direkt effekt och de nationella domstolarna är skyldiga att tillförsäkra enskilda personer det skydd som artikeln ger dem. I Macarthy uttalade domstolen att artikelns direkta effekt avser konkreta bedömningar av det arbete som faktiskt utförts av arbetstagare av olika kön samma arbetsplats. Artikel 119 gäller när en kvinna har fått lägre lön än en man som under en period före kvinnan varit anställd i lika arbete som denna. I Jenkins-fallet betalade en brittisk tillverkare av damkonfektion deltidsanställda tio procent lägre lön per timme än heltidsanställda. EG-domstolen uttalade att en löneskillnad kan strida mot artikel 119, om den i realiteten endast är ett indirekt sätt att betala lägre lön till deltidsanställda på grund av att denna grupp företrädesvis utgörs av kvinnor. Om en nationell domstol utan hjälp av gemenskapens eller nationella åtgärder kan fastställa att lägre timlön för deltidsarbete än för heltidsarbete innebär könsdiskriminering är enligt EGdomstolen artikel 119 direkt tillämplig. I Garland uttalade EG-domstolen liksom i de tidigare fallen att om en nationell domstol, med utgångspunkt i kriterierna för lika arbete och lika lön utan hjälp av gemenskapens eller nationella åtgärder, kan fastställa att garanterandet av särskilda reseförmåner enbart till pensionerade manliga arbetstagare innefattar könsdiskriminering, är bestämmelserna i artikel 119 i Romfördraget direkt tillämpliga. I Barber hänvisade domstolen till sin tidigare praxis och uttalade: om en kvinna var berättigad till avtalad ålderspension omedelbart i samband med uppsägning grund av arbetsbrist medan en man i samma ålder bara hade rätt till en pension som skulle falla ut senare, var resultatet en sådan skillnad i lön mellan två kategorier arbetstagare, som den nationella domstolen själv kan avgöra genom att granska lönens olika beståndsdelar och de kriterier som anges i artikel 119. Domstolen bekräftade ståndpunkten från Kowalska, Nimz och Lengerich. Eftersom lönen reglerats i kollektivavtal var inte EG-domstolen kompetent enligt arbetsgivarparten i Lengerich. Ett ogiltigförklarande av avtalsbestämmelsema skulle skapa ett tomrum, som inte kunde fyllas av den nationella domstolen. Denna kunde inte komma fram till hur parterna skulle ha reglerat frågan om de hade känt till det påstådda brottet mot gemenskapsrätten. EG-domstolen ansåg dock att de tyska domstolarna ovedersägligen hade rätt att få besked i frågan. Det kunde då inte bli tal om att avvisa en fråga i ett fall när de nationella domstolarna har behov av att få besked om innehållet i gemenskapsrätten. Könsdiskrimineringsförbudet omfattar inte bara offentliga myndigheters åtgärder utan utsträcks även till alla typer av avtal som kollektivt reglerar arbeten liksom till individuella anställningsavtal. Artikel l19 är tillräckligt preciserad för att en person inför en nationell domstol skall kunna åberopa att den skall ha företräde framför nationella bestämmelser i lag och avtal som

strider mot artikeln. De som tillhör den missgynnade gruppen har i ett sådant fall rätt att få andra arbetstagare, i förhållande till sin arbetstid. samma villkor som Domstolen har några gånger satt en gräns för den tillbakaverkande effekten av sina tolkningar artikel 119. Exempel det är Defrenne II, Bilka och Barber. av Redan i Defrenne II, som gällde direkt diskriminering, hade EG-domstolen uttalat att artikel 119 hade direkt effekt mellan enskilda rättssubjekt och då både när det gällde det enskilda anställningsavtalet och i frågor som rörde kollektivavtal. Den direkta effekten kunde enligt domstolen åberopas för tiden från dagen för avgörandet eller från den 8 april 1976, såvida anspråk grundade artikeln inte framställts dessförinnan. Utvecklingen beträffande direkt effekt har sedan fortsatt allmänt ifråga om indirekt diskriminering, t.ex. genom Bilka-fallet, men EG-domstolen har också i följande två fall direkt haft att pröva frågor om indirekt diskriminerande bestämmelser rörande deltidsanställda som tagits in kollektivavtal. EG-domstolen fann i Kowalska att artikel 119 innebar förbud mot tilllämpning av en bestämmelse i kollektivavtal, utesluter deltidsanställda från en viss förmån när en som avsevärt mindre andel män än kvinnor arbetar deltid. Detta gällde under förutsättning att arbetsgivaren inte kunde visa att undantaget för deltidsanställda grundades enbart objektivt godtagbara skäl oberoende av kön. Domstolen slog också fast att den grupp arbetsutsätts för den indirekta diskrimineringen har rätt att behandlas som övriga artagare som betstagare och alltså, i proportion till sin arbetstid, få del av samma förmån som kollektivövriga arbetstagare. Artikel 119 kan alltså få utfyllande effekt kollektivavtalet ger avtalet. Frågan indirekt diskriminerande bestämmelser i kollektivavtal var också uppe i fallet om Nimz. Här blev domstolens förhandsavgörande alltigenom detsamma som i Kowalska. I Coloroll, F isscher och Vrøege-målen väcktes ytterligare aspekter i fråga om direkt effekt, nämligen när det gäller rättssubjekten. Coløroll rörde frågor kring en företags- och yrkesbaserad pensionsfond inte förvaltades av arbetsgivaren utan av ett särskilt som rättssubjekt. EG-domstolen ansåg att artikel 119 kan åberopas i nationella domstolar inte bara arbetstagare utan också som är beroende av dem för sitt uppehälle i en av av personer tvist inte bara mot arbetsgivaren utan också mot fondens förvaltare. Också i Fisscher och Vrøege slår domstolen fast att de som administrerar en pensionsfond måste handla inom för artikel 119, likaväl som arbetsgivaren. De anställda kan ramen alltså rikta sina artikel 119 grundade krav mot försäkringsinrättningen. De många fall rörande artikel 119 prövats av EG-domstolen har huvudsakligen rört som definitionen "lön", vad med "lika arbete" och indirekt diskriminering, särav som menas skilt i samband med olika behandling heltids- och deltidsanställda. Ett tiotal fall finns av har samband med den tidigare nämnda Barber-domen. som

med län Vad menas Defrenne III gällde skilda åldersgränser för kvinnor och män när det gällde skyldighet om lämna anställning stred artikel 119. Även ett sådant åldersvillkor har att en mot om

ekonomiska konsekvenser slog EG-domstolen fast att artikel 119 inte är tillämplig andra anställningsvillkor än lön. Frågan gällde dock inte i detta fall lön. Defrenne I var det första fall av könsdiskriminering EG-domstolen prövade. Enligt som EG-domstolen utgjorde lagstadgade pensionsförmåner inte lön enligt artikel 119 eftersom det inte rörde sig om en förmån som arbetstagarna fick från arbetsgivaren. Här försökte alltså domstolen göra en skillnad mellan lön och lagreglerade pensionssystem. Numera, i och med Barber-domen, upprätthåller domstolen den skillnaden fullt ut. Domstolen uttalade där att ersättning som arbetsgivare betalar till arbetstagare i anslutning till att en anställning upphör grund av uppsägning från arbetsgivarens sida utgör lön enligt artikel 119 oavsett om den är avtalad, lagreglerad eller helt frivillig från arbetsgivarens sida. Domstolen uttalade vidare att pension enligt en privat företagsbaserad försäkring, till skillnad från den allmänna pensionen enligt socialförsäkringslagstiftningen, omfattas artikel 119. Det av gällde även om en avgift som betalades till ett sådant system delvis ersatte avgiften till den allmänna pensionsförsäkringen. Det stred även mot artikel 119 att ha skilda åldersgränser i ett företagsbaserat försäkringssystem, även om åldersgränsema baserades gränsamma ser som enligt socialförsäkringslagstiftningen. EG-domstolen slog vidare fast att om de nationella domstolarna skulle kunna granska och jämföra olika typer av anställningsförmåner för att hindra och avskaffa könsdiskriminering, förutsattes klarhet och tydlighet. Detta kunde enligt domstolen bara ske om principen om lika lön tillämpades i fråga om varje anställningsförmån för sig och inte grundval av någon helhetsbedömning av lön och övriga förmåner tillsammans. I Worringham gjorde arbetsgivaren inbetalningar till yrkesbaserade pensionsfonder genom avdrag från bruttolönen, utan att det fanns någon avtalsenlig skyldighet till det. Dessa betraktades som lön enligt artikel 119. Samma bedömning gjorde EG-domstolen i Liefring-fallet. EG-domstolen konstaterade att belopp statliga myndigheter betalade in till en särskild försäkring för statstjänstemän påverkade deras bruttolön och därmed ingick i underlaget för beräkning av andra förmåner, kopplade till lönen, såsom arbetslöshetsersättning m.m. EG-domstolen uttalade att ett sådant försäkringssystem är oförenligt med likalöneprincipen i artikel 119 i den mån de skillnader som uppstår mellan bruttolönen för en kvinnlig statstjänsteman, make också vars är statstjänsteman, och bruttolönen för en manlig statstjänsteman direkt påverkar beräkningen av andra förmåner, vilkas storlek beror av lönen, såsom arbetslöshetsersättning. Bilka-fallet avsåg en tillläggspensionsförmån som ett varuhus betalade till sina anställda i samband med att de lämnade sin anställning vid uppnådd pensionsålder. Förmånen byggde på avtal med den lokala fackliga organisationen och utgick vid sidan lagstadgade av socialförsäkringsförrnåner. Den ingick enligt EG-domstolen som en del i anställningsavtalet. Förmånen utgjorde därmed lön i artikel 119:s mening. Artikel 119 omfattar också s.k. fringe benefits. Garland rörde reseförmåner till familjemedlemmar som arbetsgivaren, British Rail, frivilligt betalade ut till manliga inte men kvinnliga f.d. arbetstagare för deras familjemedlemmar. Reseförmånema ansågs utgöra lön trots att de inte utgick grund av avtal. Avgörande för EG-domstolens ställningstagande var att förmånema utgick som en direkt eller indirekt följd av ett anställningsförhållande.

Rinner-Kühn avsåg lagstadgad sjuklön som arbetsgivare var skyldiga att betala ut till arbetstagare i enlighet med nationell lagstiftning. Sjuklönen ansågs falla in under lönebegrep-

pet i artikel 1 19.

Barber med följdmål

Barber-domen medförde ett tiotal följdmål i EG-domstolen. I Barber inskränkte domstolen domens tillbakaverkande kraft för "rätt till en lföretags- eller yrkesbaserad/ pension" "entitlement pension" till dagen för domen i målet, den 17 maj 1990. De ekonomiska to a konsekvenserna för pensionsfonder och andra försäkringsinrättningar av Barber kunde dock bli mycket varierande beroende hur uttrycket "entitlement to a pension" tolkades. En möjlig tolkning Barberdomen att den omfattade alla pensionsutbetalningar som av var gjordes efter dagen för Barber-domen. Den för pensionsfondema förmånligaste tolkningen likabehandlingsprincipen skulle tillämpas på pensionsrätt som intjänats efter dagen vore att för Barber- domen. Innan domstolen hann avkunna någon dom i frågan togs den upp av medlemsstaterna i ett de tidigare redovisade protokollen till Unionsfördraget. Enligt medlemsstaterna skulle av den minst retroaktiva tolkningen Barber-domen gälla. Fullständig likabehandling skulle av därmed inte uppnås förrän efter ungefär 40 år. Protokollets juridiska räckvidd blev omdiskuterad utgjorde det del fördraget eller endast en tolkning som domstolen kunde - en av åsidosätta I Ten Oever och Moroni accepterade domstolen den tolkning som återfinns i Barberprotokollet. Barber-domen har därmed förlorat en del av sin betydelse. När det gäller tolkningen begreppet lön avvisade dock domstolen både i Ten Oever, Coloroll och Moav roni-domama uttryckligen restriktiv tolkning av Barberdomens tolkning av "lön". en Även efterlevandepensioner, betalas ut i enlighet med ett avtalsbaserat system, skall som enligt domarna i Ten Oever och Coloroll betraktas som lön. Till sin död den 13 oktober 1988 tillhörde hustrun till Ten Oever ett företagsbaserat pensionssystem, finansierades helt arbetsgivare och arbetstagare. Vid hennes dödsfall som av till efterlevandepension endast änkor och omfattade änklingar först efter den 1 gällde rätten januari 1989. När hustrun dog, begärde Ten Oever efterlevandepension men vägrades sådan, eftersom detta inte fanns vid tiden för hustruns död. Ten Oever stödde sitt krav Barber medan pensionsfonden hänvisade till att hans hustru hade dött innan Barber-domen

meddelades. Domstolen klargjorde i Moroni att de principer som fastställts i Barber-domen innebar att inte bara s.k. contracted-out- system dvs. ett pensionssystem som i ett anställett ningsförhållande ersätter ett lagstadgat system utan alla andra former av företags- eller yrkesbaserade pensionsystem. Fallet gällde tilläggspension som inrättats av ett företag. en Förmåner utbetalades i enlighet med ett sådant system också lön. Det avgörande som var för ställningstagandet att systemet avtalsgrundat och inte lagstadgat. var var Bakgrunden i målet Moroni ansluten till företagets pensionssystem, enligt vilvar att var ket pensionsåldem för kvinnor 60 och för män 65 år. Han lämnade företaget år 1983, var innan han fyllt 65 år. När skulle beräkna vilken pension han tjänat in, utgick man från man

full pension med avdrag för vad han skulle ha tjänat med hänsyn till hur många år han hade kvar till pensionsåldem, när han slutade. En kvinna i situation skulle ha haft samma en högre intjänad pensionsrätt, eftersom hon hade haft fem år mindre kvar till pensionsåldem. Enligt EG-domstolen stred förfarandet mot artikel 119. EG-domstolen uttalade sig också om förhållandet mellan artikel 119 och direktivet 86/378 om likabehandling i företags- eller yrkesbaserade pensionssystem och slog fast att direktivet aldrig kan inskränka räckvidden av artikel 119. Fördraget utgör primärrätt och direktivet sekundärrätt. Coloroll var en brittisk företagsgrupp som hade upphört med sin verksamhet 1990 och frågan uppkom hur dess olika pensionsåtaganden mot tidigare anställda skulle fullgöras. Domstolen prövade flera andra frågor, utöver dem redan redovisats. En fråga gällde som problemet att fondens medel var otillräckliga för att göra förmånema likvärdiga. Detta måste enligt domstolen lösas med hjälp av nationell rätt och med tillämpning likalöneav principen och påverkade inte bedömningen frågor direkt effekt eller inverkan av om av Barber i det aktuella fallet. Slutligen var artikel 119 inte tillämplig system till vilket alltid enbart personer av ett kön varit anslutna. Andra följdmål till Barber är Neath, Smith, Fisscher, Vroege, den Akker, Beime och van de pågående Dietz, Evans och Evrenoupolos, det sistnämnda det första fallet från grekisk en domstol. Sistnämnda fall anknyter också till Beune. Olika krav likabehandling gäller om en pension anses tillhöra ett lagstadgat system för social trygghet eller den är sådan om en pension som faller in under artikel 119. Som redogörs för i avsnittet social trygghet mer om skall i lagstadgade system likabehandling gälla efter den 23 december 1984 medan i de fall som faller under artikel 119, tidpunkten till följd Barber-domen och Barber-protokollet av är den 17 maj 1990. Samtidigt är artikel 119 undantagslös medan direktivet social om trygghet tillåter undantag. För offentliganställda förefaller EG-domstolen vilja hänföra dem till artikel 119 vare sig deras pensioner är avtalade eller, som fortfarande är vanligt i många medlemsstater, lagstadgade, så länge de härrör ur anställningen. Det framgår Beuneav fallet, i vilket domstolen också listade efter vilka kriterier gränsen skall dras. Fallet behandlas också i avsnittet om social trygghet. I Beune fann domstolen att ett lagreglerat pensionssystem för offentliganställda omfattas av artikel 119. Att för tiden före den 1 januari 1986 föreskriva olika beräkningsgrunder för pensionens storlek för pensionerade kvinnor och män stred därför mot artikeln, disom var rekt tillämplig i nationell domstol. Under hänvisning till sina domar i Defrenne II och Barber erinrade domstolen om att den direkta effekten artikeln för tiden den 8 april 1976 till av den 17 maj 1990 inte kunde åberopas av andra offentliganställda eller deras rättsinnehavare, än de som framställt sina krav före sistnämnda dag. I Neath gällde frågan avgiften till ett pensionssystem. Här drog domstolen skiljelinje en mellan de avgifter arbetsgivaren betalar och de som betalas av arbetstagarna. Pensionssystemet var ett fast avgiftssystem defined benefit scheme, som garanterade en fast slutförmånsnivå, där arbetstagarnas avgifter var lika stora för kvinnor och män. Arbetsgivaren betalade dock också in avgifter och dessa var större för kvinnor, eftersom skilda försäkringstekniska faktorer användes för kvinnor och män. Statistik visade kvinnor att om

och män skall kunna garanteras en bestämd månatlig pensionsutbetalning, så måste större kvinnor med hänsyn till deras genomsnittligt längre livslängd. Domstolen belopp sparas för ansåg att endast arbetstagarnas avgifter skulle betraktas som lön enligt artikel 119. Arbetsgivamas avgifter däremot inte några förmåner som betalades för utfört arbete utan var ett sätt att ett tillskott till arbetstagarnas avgifter för att täcka de förhand fastställda ge bestämda förmånema. Dessa avgifter var kapitalinvesteringar som var oberoende av utfört arbete. Skilda försäkringstekniska beräkningsfaktorer efter kön som medför att arbetsgivarbidrag till ett pensionssystem som föreskriver en fast avgift, som är olika för kvinnor ens och män, omfattas därmed inte av artikel 119. Bakgrunden till målet i EG-domstolen var att Neath sagts upp från sitt företag innan han uppnått pensionsåldem. Om han hade varit tillräckligt gammal för att få ut pensionen hade han fått på förhand given andel slutlönen, som var lika stor som en kvinnlig kollega i en av situation skulle ha fått. Han fick nu i stället välja mellan att överföra den intjänade samma pensionen till ett annat pensionssystem eller ta ut den som en klumpsumma när han blev 65 år. Neath fann då att den han tjänat in var lägre än den som en kvinna skulle ha haft summa rätt till i situation, eftersom den beräknades med utgångspunkt i männens i genomsamma snitt kortare livslängd. Han stämde sin arbetsgivare och krävde med stöd av artikel 119 att få sin intjänade pension omräknad efter grunder användes för hans kvinnliga samma som kollegor. I Coloroll blev domstolens besked rörande användningen skilda försäkringstekniska av beräkningsfaktorer för kvinnor och män detsamma i Neath. Generaladvokaten föreslog som dock avgörande såvitt gällde beräkningsgrunder som medförde skilda belopp för ett motsatt kostnader eller avgifter för kvinnliga och manliga arbetstagare. I Coloroll-målet förklarade domstolen vidare att sådana tilläggsförmåner i ett företagsbaserat pensionssystem, vilka baseras avgifter arbetstagare betalar frivilligt, inte omfattas av artikel 119. Samtidigt som har domstolen i flera andra mål förklarat att rätten att ansluta sig till företagsbaserade pen-

sionssystem omfattas av artikel 119. En följd domstolens ställningstaganden när det gäller i vad mån artikel 119 är av tillämplig på olika avgifter till ett pensionssystem förefaller vara att arbetgivare typer av kan erbjuda låg pension till alla sina anställda och erbjuda omfattande förmåner genom en vad kallas frivilliga valmöjligheter. När det gäller att bestämma vilka arbetstagare som som skall erbjudas sådana förmåner, kan arbetsgivaren antagligen göra skillnad mellan kvinnor och män eller mellan heltids- och deltidsanställda, utan att riskera att ha handlat i strid med

artikel 119. Också Birds Eye Walls hör hit. För arbetstagare slutade sin anställning före den ålder som då de enligt brittisk lag uppbär ålderspension, för kvinnor 60 och för män 65, betalade Birds Eye ut ett tillägg till den företagsbaserade pension de anställda hade rätt till. Tillägget, som gratia arbetsgivaren tills arbetstagaren fick rätt till ålderspension, skulle betalades ut ex av kompensera det inkomstbortfall jämfört med ålderspension som förtidspensionen innebar. Ett syfte med det också till att kvinnor och män behandlades lika i ekonomiskt var att se hänseende. Emellertid reducerades tillägget för kvinnor när de fyllde 60 år, eftersom de då fick ålderspension staten. För män skedde vid 60 års ålder ingen motsvarande reduktion, av

eftersom de inte fick ålderspension förrän vid 65 år. Roberts, hälsoskäl slutat sin som av anställning hos Birds Eye med förtidspension vid 57 års ålder, ansåg att tillägget utgjorde lön och att den skillnad som företaget gjorde mellan kvinnor och män i åldersgruppen 60-65 år stred mot artikel 119. i EG-domstolen, som ansåg att tillägget under hänvisning till vad den uttalat i Barber, utgjorde lön menade att det använda beräkningssättet inte stred mot artikel 119. Det inte var fel att reducera tillägget för kvinnor som fyllt 60 år men inte för män, eftersom den skillnad som uppstod motsvarades av den ålderspension som kvinnorna fick. I Roberts reducerades tillägget för en kvinnlig arbetstagare också utan hänsyn till att hon endast var berättigad till en reducerad ålderspension. Inte heller detta stred mot artikel 119. Roberts hade utnyttjat gifta kvinnors möjlighet att betala lägre avgift till det statliga pensionssystemet. Det skulle medföra olika behandling och ge vissa kvinnor en dubbel förmån om de fick betala en reducerad pensionsavgift och ändå få ett tillägg som kompenserade dem för den motsvarande lägre statliga pensionen. Av Fisscher och Vroege framgår att Barberprotokollet inte påverkar själva rätten att ansluta sig till ett sådant företags- eller yrkesbaserat pensionssystem. Den rätten regleras fortfarande av domen i Bilka-målet. Inte heller påverkas den rätten av de tidsmässiga begränsningar som följer av Barber. Förhållandena i målen var likartade. De rörde bl.a. deltidsanställdas villkor. Fisscher hade varit anställd i samma holländska företag sedan år 1978. En gift kvinna fick rätt att ansluta sig till företagets pensionssystem först år 1990. Gifta män hade hela tiden kunna ansluta sig. Fisscher vände sig till holländsk domstol för att få bli ansluten retroaktivt från den dag hon hade börjat i företaget. Den nationella domstolen begärde besked av EG-domstolen bl.a. om rätten att ansluta sig till ett företags pensionssystem överhuvudtaget omfattas av artikel 119. Beskedet från domstolen i den delen blev alltså under hänvisning till Bilka-domen jakande. Rätten att ansluta sig kunde bakåt i tiden bara begränsas av Defrenne alltså till den 8 april 1976. När det, som i detta fall, saknades gemenskapsregler i frågan, fanns det dock inget som hindrade att nationella regler om krav att vissa tidsfrister måste iakttas för rätt till anslutning tillämpades också på den rätt till som följer av gemenskapsrätten. Det gällde dock under förutsättning att de nationella reglerna om frister inte var mindre förmånliga för rättigheter grundade gemenskapsrätten än för motsvarande rättigheter enligt den nationella rätten och inte gjorde det omöjligt att i praktiken utöva de rättigheter som gemenskapsrätten tillförsäkrar de anställda. Rätten till retroaktiv anslutning betyder dock inte att den ansluter sig slipper betala de som avgifter som hon skulle ha betalat om hon blivit ansluten till systemet från början. Det är vidare, enligt EG-domstolen i Smith och den Akker, förbjudet för van en arbetsgivare att höja pensionsåldem för kvinnor till den nivå som gäller för män vad gäller tjänstgöring under perioden efter den 17 maj 1990 fram till den dag då höjningen skall börja gälla. För tjänstgöring efter arbetsgivarens beslut finns inget sådant hinder. Däremot går det inte att för tiden före den 17 maj 1990 i efterhand minska de fördelar kvinnor har haft. som I det pensionssystem som tillämpades i van den Akker gällde sedan 1985 samma pensionsålder för kvinnor och män efter en höjning för kvinnorna från 55 till 60 år. Enligt en övergångsbestämmelse kunde kvinnor som då redan var anslutna till systemet behålla

den gamla pensionsåldem, om de begärde detta inom två år. van den Akker gjorde det. Efter Barber-domen ansåg pensionsinrättningen att den måste ta tillbaka denna utfästelse och från den 1 juni 1991 skulle enligt arbetsgivarens beslut den dagen samma regler gälla Akker och tio andra kvinnor väckte talan i holländsk domstol. Innebörden för alla. van den EG-domstolens avgörande är bl.a. att det för tiden före den l juni 1991 inte gick att förav sämra förmånema för kvinnorna i stället för att förbättra dem för männen. Också Smith rörde följderna ett försök att ta konsekvenserna av Barber-domen genom av pensionsåldem för kvinnor från 60 till 65 år från och med den l juli 1991. en höjning av Här medförde höjningen pensionsåldem att kvinnorna i vissa fall fick upp till 20 procent av lägre pension än de skulle ha enligt de gamla reglerna. 78 kvinnor väckte talan. Genom Barber sattes vissa bestämmelser i direktivet 86/378/EEG som innebar undantag från artikel 119 kraft. Rättsläget efter domarna i följdmålen efter Barber är dock i många ur stycken svårt att överblicka. Ett uttryck för det är de inte mindre än 50-60.000 fall som enligt uppgift har uppkommit i Storbritannien som följd av följdmålen till Barber. Det finns all anledning att vänta sig att EG-domstolen kommer att få ta ställning till frågor även i dessa. Barber-domen, Barber-protokollet och de många i domarna i anslutning till Barber har i alla händelser aktualiserat behov av ändringar i direktivet. Ett ändringsförslag har antagits kommissionen och ligger nu för behandling i rådet. av

med lika arbete Vad menas

Artikel 119 och likalönedirektivet kräver, till skillnad från övriga direktiv, för sin tillämpning att det finns jämförelseperson. I Macarthys gällde frågan om artikel 119 bara en gäller i situationer där kvinnor och män samtidigt utför lika arbete. Domstolen uttalade att likalöneprincipen i artikel 119 inte är begränsad till situationer där kvinnor och män samtidigt utför lika arbete hos arbetsgivare. Den slog emellertid också fast att det inte går att en jämföra med någon hypotetisk Artikelns direkta effekt avser konkreta bedömningar person. det arbete faktiskt utförts arbetstagare olika kön samma arbetsplats. Artikel av som av av l 19 gäller när kvinna har fått lägre lön än under period före kvinnan varit en en man som en anställd i lika arbete som denna. Domstolens uttalanden krav på jämförelseperson gjordes med sikte på direkt effekt av om artikel 119. Samtidigt kan nämnas att domstolen i Dekker-fallet, som gällde tolkningen av likabehandlingsdirektivet, uttalade att förekomsten av en jämförelseperson väsentligen var fråga bevisning och att där direkt diskriminering kunde bevisas utan någon jämförelen om seperson detta borde räcka. I artikel 119 nämns enbart "lika arbete". I några rättsfall, bl.a. Jenkins och Worringham, har domstolen anslutit sig till synsättet att uttrycket avser både "lika arbete" och numera Skälet enligt domstolen artikel 1 likalönedirektivet förklarar att "arbete av lika värde". är att innebörden uttrycket "lika arbete" innefattar fall "arbete som tillerkänns lika värde". av av Frågan i Murphy gällde det tillåtet enligt artikel 119 att betala lägre lön för arbete om var högre värde. Domstolen ansåg att artikel 119 i Romfördraget skulle tolkas så att den av även omfattade sådana fall där arbetstagare med stöd bestämmelsen kräver lika lön för av arbete högre värde än det utförs den av motsatt kön, med vilken jämav som av person

förelse sker. Men någon rätt till lön i förhållande till arbetets värde finns inte enligt bestämmelsen. Men det innebär också att det är möjligt att värdera kvinnors arbete högre än mäns men ändå sätta lönen samma lägre nivå som för männen, allt annat lika, trots att det med fog skulle kunna sägas att lönen även i ett sådant fall blivit lägre grund kön. av Frågan vad som närmare krävs för att arbeten skall anses lika eller likvärdiga har ännu inte besvarats av domstolen. I Royal Copenhagen, är det enda mål rört ackordsarsom som bete, uttalade domstolen, förutom att både artikel 119 och likalönedirektivet omfattar sådant

ackordsarbete i vilket lönen helt eller delvis beror varje arbetstagares individuella pres-

tation, att det ankommer den nationella domstolen att bedöma två typer arbeten är om av likvärdiga. Den bedömningen kan ske med utgångspunkt i sådana förhållanden t.ex. som dels att den ena typen av arbete innefattar användning maskiner och särskilt kräver viss av muskelstyrka och att den andra innefattar fysiskt arbete och särskilt kräver ñngerfärdighet, dels att de två typerna har skilda villkor ifråga betalda raster, frihet att själv lägga om upp arbetet och arbetsrelaterade obehag. Bedömningen av dessa kan också medföra att förhållandena kan anses vara objektiva faktorer som är oberoende kön och därför kan av som motivera löneskillnader.

Indirekt diskriminering m. m.

Artikel 119 innehåller ingen definition av könsdiskriminering. Den anger inte heller uttryckligen att den omfattar både direkt och indirekt könsdiskriminering. Båda har dock kommit att omfattas av artikeln. Det har EG-domstolen slagit fast i flera avgöranden. Frågan om indirekt diskriminering har också varit i samband med tolkning olika diuppe av rektiv, men domstolen har utvecklat sin praxis framför allt likalöneområdet och i synnerhet i anslutning till deltidsarbete. Även innebörden diskrimineringsbegreppet av som sådant är helt en fråga för EG-domstolens rättstillämpning. Skillnaden mellan direkt och indirekt diskriminering var första gången uppe i Defrenne ll där domstolen gjorde skillnad mellan å ena sidan direkt och öppen och å andra indirekt och dold könsdiskriminering. Det avgjorde enligt domstolen i vad mån artikeln hade direkt effekt. Samma resonemang fördes i Macarthys och i Worringham höll domstolen visserligen fast vid samma uppdelning men talade inte längre direkt och öppen och indirekt och om dold. I Jenkins-fallet slogs för första gången fast att artikel 119 har direkt effekt också vid indirekt diskriminering. Domstolen uttalade att en löneskillnad, i detta fall, dock kan som strida mot artikel 119, om den i realiteten endast är ett indirekt sätt att betala lägre lön till deltidsanställda grund av att denna grupp företrädesvis utgörs kvinnor. Uttalandet av antyder samtidigt att domstolen fäste vikt vid om arbetsgivarens avsåg att indirekt diskriminera. Detta skulle i så fall innebära en begränsning av artikelns betydelse, eftersom indirekt diskriminering oftast är oavsiktlig. I Bilka-fallet ansåg EG-domstolen att det var ett brott mot likalönebestämmelsema att utestänga deltidsanställda från en pensionsförmån, om det medförde att ett mycket större antal kvinnor än män utestängdes och företaget inte kunde visa att de åtgärder valts för som att nå syftet att anställa så deltid möjligt motsvarade ett verkligt behov hos - om företaget och att de var relevanta och nödvändiga för att nå syftet. Artikel 119 innebär dock

enligt EG-domstolen inte arbetsgivare måste ta hänsyn till de särskilda svårigheter att en med familjeansvar kan ha att uppfylla villkoren för en pensionsförmån, som som personer arbetsgivaren tillhandahåller. För att denna typ av tilläggspension skall omfattas av artikel 119 krävdes alltså att pensionsförsäkringen åtminstone delvis måste finansieras av arbetsgivaren och grundas avtal snarare än lag. Detta blev ännu klarare i Rinner-Kühn. Här gällde frågan om lagstiftning som ger arbetsgivare rätt att undanta deltidsanställda från rätten till sjuklön under den första tiden av sjukdomsperiod stred mot artikel 119. Enligt EG-domstolen är det inte är tillåtet att i naen tionell lagstiftning göra ett sådant undantag, när en sådan åtgärd berör avsevärt fler kvinnor än män, förutsatt att medlemsstaten inte visar att en sådan bestämmelse kan motiveras med objektivt godtagbara skäl oberoende av kön. Det var den nationella domstolens sak att avgöra det fanns objektivt godtagbara skäl oberoende av kön för att i lagstiftningen om ändå behandla heltids- och deltidsanställda olika. Domstolen hänvisade här enbart till sitt

avgörande i Bilka-fallet och inte alls till Jenkins. således efter Bilka- och Rinner-Kühn-fallen gällande EG-rätt att artikel 119 förbju- Det är der indirekt könsdiskriminering. Principen har därefter i EG-domstolens rättstillämpning även kommit omfatta kollektivavtal. Kowalska- och Nimz-fallen gällde indirekt diskriatt minerande bestämmelser i kollektivavtal gjorde skillnad mellan heltidsanställda och som deltidsanställda i fråga rätt till viss tillläggspension i samband med att arbetstagare om en lämnade sin anställning när de uppnått pensionsålder respektive kvalifrkationstid för löne-

uppflyttning. diskriminerande bestämmelser för deltidsanställda behandlades också Frågan om indirekt i Bötel-fallet och utgången blev likartad den i Rinner-Kühn. Bötel gällde nivån på den ersättning arbetsgivare, måste betala till en deltidsanställd som deltog i internutsom en bildning för ledamöter i företagsnämnd. EG-domstolen uttalade att det strider mot artikel en nationell lag tillämplig fler kvinnor än män, med utgångspunkt i hur den 119 att i personliga arbetstiden är förlagd, begränsa rätten till ersättning från arbetsgivaren för deltidsanställda nämndledamöter i form betald semester eller övertidsersättning, när de deltar i av utbildning äger på ordinarie arbetstid för heltidsanställda men utanför de deltidssom rum anställdas ordinarie arbetstid samtidigt de nämndledamöter, som arbetar heltid får ersom sättning med utgångspunkt i arbetstiden vid heltidsanställning. Om ersättning inte skall utgå villkor för både heltids- och deltidsanställda när de genomgår samma typ av samma fortbildning under arbetstid, måste medlemstatema i så fall visa att sådana nationella bestämmelser kan motiveras objektivt godtagbara faktorer oberoende av kön. av lengerich rörde liknande fråga i Bötel men utgången blev den motsatta Domen en som innefattade besked till rad tyska domstolar om tolkningen av artikel 119 med anledning en bestämmelser i kollektivavtal reglerade rätten till övertidsersättning. Deltidsanav som få ersättning heltidsanställda för arbete de utförde utöver sin ställda krävde att samma som individuella arbetstid. Enligt kollektivavtalen hade både heltidsanställda och deltidsantill övertidsersättning när de arbetade utöver den ordinarie arbetstiden enligt ställda rätt avtalet medan deltidsanställda inte hade någon rätt till sådan ersättning när de arbetade utöver sin individuella arbetstid förrän de nått upp till heltid.

Frågan var då om bestämmelserna indirekt könsdiskriminerande. I så fall måste var man enligt domstolen avgöra om heltidsanställda behandlades annorlunda än deltidsanställda och då avgöra om skillnaden berörde större andel kvinnor än män. Könsdiskriminering en föreligger enligt domstolen när heltidsanställda får högre lön än deltidsanställda i förhållande till den arbetade tiden. I det fall som förelåg i målet fick de deltidsanställda samma lön i förhållande till den arbetade tiden som heltidsanställda. En deltidsanställd fick samma lön som heltidsanställda när hon hade fullgjort normal arbetstid enligt kollektivavtalet, eftersom hon då fick övertidsersättning. Det innebar, ansåg domstolen att bestämmelsen i fråga inte gjorde skillnad mellan heltidsanställda och deltidsanställda. Könsdiskriminering i strid med artikel 119 eller artikel l i direktivet förelåg inte. Liknande frågor har väckts i mål som pågår i EG-domstolen: Beskow, F reer, Neumann och Lewark. Det förslag till direktiv om bl.a. indirekt diskriminering som har lagts fram skulle i sin första version i allt väsentligt ha bekräftat EG-domstolens rättstillämpning. Förslaget har därefter ändrats och är som helhet blockerat av Storbritannien. Att könsdiskriminering är förbjuden också när bara vissa kvinnor berörs framgår av Liefting- och Worringham-fallen. I Liefring var det endast gifta kvinnor i offentlig tjänst som diskriminerades och i Wørringham endast kvinnor under 25 år. Artikel 119 har som tidigare nämnts utfyllande verkan på kollektivavtalen. Redan i Defrenne Il fann domstolen att följden av en talan grundad artikel 119 är att den lägre lönen skall höjas upp i nivå med jämförelsepersonens. I Kowalska uttalade EG-domstolen att den grupp arbetstagare som utsätts för den indirekta diskrimineringen har rätt att behandlas som övriga arbetstagare och alltså, i proportion till sin arbetstid, få del av samma förmån som kollektivavtalet ger övriga arbetstagare. När artikel 119 inte har tillämpats korrekt finns ingen annan hållpunkt enligt domstolen. Principen utfyllande verkan vid indirekt om diskriminering hade dessförinnan tillämpats för deltidsanställda i Ruzius-Wilbrink, vartill domstolen hänvisade. Sistnämnda fall rörde direktivet om social trygghet. Samma princip gällde enligt domstolen i Nimz och Lengerich.

Övrigt

Undantag från likalöneprincipen m. m. Löneskillnader mellan kvinnor och män som inte beror kön är tillåtna enligt artikel 119. I fall av påstådd direkt könsdiskriminering kan arbetsgivare söka visa att någon faktor annan än kön förklarar löneskillnaden. Vid indirekt könsdiskriminering kan en arbetsgivare söka visa att könsdiskrimineringen så att säga är förklarlig eller ursäktlig. I Bilka-fallet angav domstolen att proportionalitetsprincipen kan användas för att pröva om det är ursäktligt att fler kvinnor än män i praktiken berörs av en viss nackdel. Av domen framgår att domstolen kan acceptera ekonomiska motiv för att försvara indirekt könsdiskriminering. Den uttalade att det ankommer på den nationella domstolen att avgöra om och i vad mån de skäl, som en arbetsgivare anför för att förklara en lönesättningspraxis som tillämpas oberoende av kön, men som rent faktiskt drabbar fler kvinnor än män, kan betraktas som objektivt motiverade ekonomiska grunder. Var balanspunkten ligger kan dock inte utläsas av domen. Det handlar dock för ar-

betsgivaren kunna visa ett verkligt behov och arbetsgivarens subjektiva uppom att fattning i saken räcker inte. Finns alternativa handlingssätt för arbetsgivaren att nå syftet

föreligger inte objektiva skäl för åtgärden. För undantag från förbudet mot indirekt diskriminering krävde domstolen att acceptera ett i Rinner-Kühn med tillämpning principerna från Bilka-fallet att behovet av en nationell av innebar indirekt diskriminering kunde motiveras med objektivt godtagbestämmelse som bara skäl oberoende kön. Grunden för ett sådant krav hämtade domstolen i principen om av EG-rättens företräde framför nationell rätt. I K0walska-, Nimz- och Bätel kom samma prin-

cip till uttryck. I Danfoss, i och för sig gällde tolkningen likalönedirektivet och i första hand som av rörde bevisbördefrågor, utvecklade domstolen kraven objektivt godtagbara skäl från Bilka-fallet. EG-domstolen uttalade sig det var tillåtet att använda kriterierna flexibilitet, om yrkesutbildning och anställningstid för att ge vissa arbetstagare individuella tillägg utöver minimilönema när det föreföll så att användningen kriterierna systematiskt missvara av gynnade kvinnliga arbetstagare. Beträffande flexibilitet uttalade domstolen att en arbetsgivare i sådan situation kan motivera användningen av flexibilitet i en som angavs nyss betydelsen förmåga till anpassning till varierad arbetstid och olika arbetsställen, genom att visa sådan anpassning är viktig för genomförandet just de arbetsuppgifter som en att en av arbetstagare är anförtrodd, inte kriteriet används i betydelsen kvaliteten i det arbete men om utförs arbetstagaren. Också användningen kriteriet yrkesutbildning förutsätter att som av av arbetsgivaren kan visa att denna har betydelse för de konkreta arbetsuppgifter som arbetutför. Domstolen godtog dock användning anställningstid utan att ställa upp stagaren av motsvarande krav. Ståndpunkten i det hänseendet modifierades dock något i Nimz-fallet, där domstolen, i anslutning till frågan bestämmelse i kollektivavtal som krävde viss om en anställningstid för löneuppflyttning är förenligt med artikel 119, uttalade att faktorn måste

användas sakligt. Danfoss innebär alltså bedömningen vilka meriter som arbetsgivaren får använda att av för motivera olika lön vid lika eller likvärdiga arbeten skall avgöras av meriternas betyatt delse i det konkreta fallet. En arbetsgivare kan inte grunda löneskillnader mellan kvinnor och män för männens del också beaktats några tänkta eller planerade arbetsuppgifter att eller männen har några kvalifikationer, saknar betydelse för arbetet. att som Till de för lönesättning då och då åberopas både i Sverige och i andra normer som marknadsekonomier hör hänsynen till marknaden. Enligt de lönesättningsprinciper som i Sverige brukar kallas individuell och differentierad lönesättning skall t.ex. lönen i allmänhet bestämmas huvudfaktorer: arbetskrav, kompetens och marknad. Frågan om av tre marknadskraftema kan tänkas ha olika inverkan för kvinnor jämfört med män har diskuhel del. Enderby-målet gällde bl.a. i vilken utsträckning det är tillåtet att beakta arterats en betsmarknadsläget och svårigheter att rekrytera personal skäl för att sätta högre lön för som yrkesgrupp jämfört med Den nationella domstolens mål rörde en kvinnlig en en annan. talpedagog nästan helt kvinnodominerat yrke med en anställningstid som placerade - ett in henne i befattningsgrupp kallad Chief III. Hon ansåg sig könsdiskriminerad jämfört en i jämförbara yrken, i vilka motsvarande nivå det fanns fler män än kvinmed personer

nor. Hon gick till domstol och krävde lika lön som manliga farmaceuter och psykologer. Hennes årslön var 10.106 pund medan männens lön 12.527 och 14.106 pund. I sina var frågor till EG-domstolen utgick domstolen från antagandet att arbetena var likvärdiga. Det är enligt EG-domstolen den nationella domstolen som skall avgöra arbetsgivarens om grunder för att betala skilda löner är objektivt godtagbara av ekonomiska skäl. Sådana skäl kan innefatta, om de kan tillskrivas behov och ändamål med företaget, skilda kriterier, såsom flexibilitet, anpassningsförmåga till arbetstid och arbetsställen, utbildning eller anställningstid. Läget arbetsmarknaden, vilket kan få arbetsgivare att höja lönen i en ett visst arbete för att få sökande, kan vara sådan faktor, det går att avgöra precis hur en om stor del av löneskillnaden som beror att det är svårare att rekrytera personal till den ena yrkesgruppen. Om och i vilken omfattning löneskillnaden skall godtas är något som den nationella domstolen får bestämma, om nödvändigt med hjälp av proportionalitetsprincipen. Om proportionerna inte går att fastställa måste den nationella domstolen göra en bedömning av om marknadskraftema spelade tillräckligt stor roll när lönerna sattes, för att löneskillnaden skall kunna anses helt eller delvis sakligt motiverad. Grau-Hupka gällde en pensionerad kvinna som arbetat heltid åren 1956 1991 - som lärare i Bremen. Sedan 1991 fick hon pension men fortsatte att undervisa deltid. När hon arbetade heltid fick hon lön per timme i enlighet med gällande kollektivavtal. Som deltidsanställd får hon lägre lön än hon fick på heltid och begärde att få timlön tidisamma som gare. Staden avvisade kravet under hänvisning till att kollektivavtalet inte var tillämpligt på henne eftersom hon utförde arbete som en bisyssla. Pensionen skulle enligt staden jämställas med en huvudsyssla, Grau-Hupka hänvisade i sin tur till en bestämmelse i tysk rätt som förbjuder olika behandling av heltids- och deltidsanställda grundad arbetstidens längd, om det inte finns objektivt godtagbara skäl för det. Den tyska arbetsdomstolen delade inte den uppfattningen. Ett objektivt godtagbart skäl enligt tysk rättspraxis var att den berörda

person var tillförsäkrad en viss social standard. Ålderspensionen syftade till att tillförsäkra

äldre en sådan social standard. Därför utgjorde Grau-Hupkas situation ett sådant objektivt godtagbart skäl. Tvisten väckte enligt den tyska domstolen ändå frågor om tysk praxis stred mot gemenskapsrätten. Frågan gällde då om likalöneprincipen förbjuder jämställer att man ålderspension med utövandet av huvudsysselslättning, när pensionen minskats med hänsyn till det löneavdrag som gjorts under den tid en person hade varit bamledig. I Grau-Hupkas fall hade hänsyn vid beräkningen av pensionen bara delvis tagits till att hon under fem år varit bamledig. Endast ett av dessa år hade ingått i beräkningen hennes pension. av Det framgick i målet inte om ålderspensionen lagstadgad eller utgick komplevar som ment till denna. De nationella bestämmelser den tyska domstolen hänfört sig till fick som dock EG-domstolen att dra slutsatsen att det rörde sig lagstadgad pension. Av direktivet om om social trygghet framgick inte att medlemsstaterna var skyldiga att beräkna ålderspensionsförmåner med hänsyn till att en person hade uppfostrat barn eller att ge rätt till någon förmån i anslutning till avbrott i yrkesarbetet för att vårda barn. Eftersom gemenskapsrätten när det gäller likabehandling socialförsäkringsområdet inte tvingar staterna att beakta år som använts för vård av barn vid beräkningen ålderspensionen, kan det enligt EGav domstolen inte ses som ett brott mot artikel 119 att anställd med ålderspension får lägre en

lön än normalt, när pensionen har reducerats som följd av löneminskning som beror ledighet för vård barn. Att inte ta hänsyn fullt ut till barnlediga år utgjorde alltså inte av förbjuden indirekt könsdiskriminering.

Likalönedirektivet

Likalöneprincipen enligt artikel 119 skulle ha genomförts av EG:s ursprungliga medlemsden 1 januari 1962. För Danmark, Irland och Storbritannien, som blev medstater senast hade tidpunkten för genomförande bestämts till den 1 januari 1973. Framlemmar senare, emellertid ojämna och genomförandet gick långsamt. Medlemsstaterna visade stegen var helt enkelt inte någon vilja att genomföra artikeln. Det medförde att kommissionen beslutade föreslå ett direktiv för att snabba genomförandet. Resultatet blev likalönedirektivet antogs rådet år 1975, år som FN:s internationella kvinnoårtionde inleddes. som av samma Behovet ett direktiv minskade dock avsevärt redan året efter, i och med EG-domstolens av avgörande i Defrenne att artikel 119 i sig själv hade direkt effekt. Rättsutvecklingen på likalöneområdet har hela tiden därefter skett med utgångspunkt i artikel 119. Direktivet har kommit till användning relativt sällan och då endast när särskilda bestämmelser uttryckligen tillför något till artikel l 19.

Förhållandet mellan artikel 119 och likalönedirektivet

En viktig skillnad mellan artikel 119 och likalönedirektivet är att artikel 119 utgör primärrätt och direktivet sekundärrätt. Direktivet kan därför inte ändra omfattningen varken öka eller minska artikel 119. Till skillnad från artikel 119 får inte heller direktivet direkt - av horisontell effekt. Det kan alltså inte åberopas i tvister mellan enskilda rättssubjekt. Frågan direktivet har direkt effekt har varit i flera mål men har inte prövats, till stor del om uppe beroende att artikel 119 har visat sig mer användbar. Artikel 1.1 att lika lön för kvinnor och män, som skisserats i artikel 119 i fördraget, anger innebär för lika arbete eller för arbete tillerkänns lika värde all diskriminering att som grund kön skall avskaffas vid alla former och villkor för ersättningen. En textmässig av skillnad mellan direktivet och artikel 119 är därför att direktivet enligt sin ordalydelse avser både "lika arbete" och "arbete lika värde" medan artikel 119 endast talar om "lika arav bete". Förhållandet mellan artikel 119 och likalönedirektivet har behandlats i några fall av EGdomstolen. I Defrenne III uttalade EG-domstolen att direktivet tillhandahöll fler detaljer när det gällde innebörden artikel 119 och att direktivet dessutom krävde att lagstiftningsåtav gärder vidtogs för att säkerställa principen. I Worringham fann EG-domstolen att uttrycket "lön" har samma innebörd i artikel 119 och likalönedirektivets artikel 1 samt att direktivet klartgjorde definitionen av "lika arbete" i artikel 119 vilken innefattade "arbete tillerkänns lika värde". I Jenkins upprepade som domstolen ståndpunkt och uttalade att artikel 1 i direktivet i princip är avsedd att samma underlätta den praktiska tillämpningen likalöneprincipen i artikel 119 och att den intet av sätt ändrar innehåll eller omfattning av den principen.

Varken artikel 119 eller likalönedirektivet omfattar uttryckligen direkt och indirekt diskriminering. Det skiljer dem från senare antagna rättsakter jämställdhetsområdet. Sammanfattningsvis kan sägas att direktivet om lika lön förtydligar artikel 119 och innehåller för medlemsstaterna bindande riktlinjer hur artikeln skall tillämpas.

Förhandsavgöranden Det finns egentligen bara två förhandsavgöranden som enbart rör tolkningen av bestämmelser i likalönedirektivet, nämligen Rummler-fallet och Danfoss-fallet. I några fall som främst rört artikel 119 finns dock vissa uttalanden från EG-domstolen, som anknyter till direktivet. Artikel 1.2 föreskriver följande: I synnerhet när ett arbetsvärderingssystem används för att bestämma lön, måste detta vara baserat samma kriterier för både kvinnor och män och vara utformat så, att det utesluter all diskriminering grund av kön. Bestämmelsen behandlades i Rummler, som gällde vilka faktorer som får användas i ett arbetsvärderingssystem. Enligt EG-domstolen förbjuder likalönedirektivet inte användningen av faktorer som mäter krav muskelstyrka eller muskelansträngning eller som mäter hur tungt ett arbete Detta gäller enligt domstolen dock bara om det arbete som skall utföras, med hänsyn till arbetets beskaffenhet, faktiskt kräver en viss fysisk styrka. En förutsättning är att systemet som helhet utesluter könsdiskriminering genom att också ta hänsyn till andra faktorer. Det måste alltså råda balans i systemet. Av avgörandet kan man sluta sig till att också indirekt diskriminering är Förbjuden enligt likalönedirektivet. Under hänvisning till BiIka-fallet uttalade domstolen nämligen att arbetsvärderingen inte heller får medföra att en grupp arbetstagare av ett kön missgynnas. Domstolen gjorde vissa ytterligare preciseringar av innebörden av likalönedirektivet. Likalönedirektivet innehåller alltså inte något krav att arbetsvärdering skall införas. Det anger inte heller något visst system som skall användas om arbetsvärdering införs. Däremot ställer direktivet vissa krav hur ett system som införs skall se ut. I Rummler gjorde EGdomstolen vissa preciseringar gällande de krav som kan ställas ett system. Det måste vid en helhetsbedömning vara fritt från både direkt och indirekt könsdiskriminering. Det är de nationella domstolarna från fall till fall får pröva detta. Det är vidare de konkreta som kraven i det aktuella arbetet som skall värderas vid bedömningen av om olika arbeten skall tillerkännas lika värde, alltså de faktiska arbetsuppgifterna och inte några tänkta arbetsuppgifter. Också av Danfoss-fallet, som inte i och för sig rörde arbetsvärdering, framgår att en arbetsgivare inte kan grunda löneskillnader mellan kvinnor och män på att för männens del också beaktats några tänkta eller framtida arbetsuppgifter. Artikel 4 ålägger medlemsstaterna att vidta de åtgärder som behövs för att säkerställa att bestämmelser i kollektivavtal, löneskalor, löneavtal eller individuella anställningsavtal som strider mot likalöneprincipen skall eller får förklaras ogiltiga eller får ändras. I Enderby-fallet besvarade domstolen frågan om direktivet var tillämpligt också när löneskillnaden mellan två arbetstagare som utförde lika eller likvärdigt arbete berodde att de omfattades av två olika kollektivavtal. Det förhållandet att lönerna bestämts i två separata kollektivavtal som tagna var för sig inom gruppen inte medför diskriminering, utesluter enligt domstolen inte att könsdiskriminering kan föreligga vid en första granskning när det vi-

sar sig att effekten av de separata avtalen är att två yrkesgrupper hos samma arbetsgivare som är medlemmar av samma fackförening behandlas olika. Om arbetsgivaren skulle kunna förlita sig att könsdiskriminering inte föreligger inom de två avtalsförhandlingama tagna var för sig, skulle det vara lätt att kringgå principen om lika lön genom att använda separata avtalsförhandlingar. Direktivet är alltså tillämpligt. Om lönen för logopeder är påtagligt lägre än för farmaceuter och de förra utgörs nästan enbart av kvinnor medan de senare till den övervägande delen är män, då föreligger enligt domstolen närmast en presumtion ett - "prima facie fall" för könsdiskriminering, åtminstone när de två arbetsuppgifterna är av lika värde och den statistik som beskriver läget är tillförlitlig. Det är den nationella domstolen som får ta ställning till statistiska uppgifter om löneskillnader som presenteras, dvs. om de omfattar tillräckligt många individer, om de återspeglar rent slumpmässiga eller förhållanden eller förhållanden under en begränsad tid och om de är allmänt signifikanta. En liknande fråga togs upp av domstolen i det danska fallet Royal Copenhagen. Först något om bakgrunden. Av de 1.150 anställda hos arbetsgivaren en porslinstillverkare - var 60 procent män och 40 procent kvinnor. De var indelade i tre befattningsgmpper, en för drejare, som omfattade 200 personer, en för målare, som omfattade 453 personer, och en för okvalificerade arbetare. Befattningsgruppema var i sin tur indelade i undergrupper efter arbetsinnehåll. De anställda omfattades av samma kollektivavtal, enligt vilket de i princip hade ackordslön och deras lön helt eller delvis berodde på indiviuella prestationer. De kunde dock välja att få en fast timlön, vilken var samma i alla grupper. Omkring 70 procent av de anställda drejarna och målarna hade valt ackord. I undergruppen maskinoperatörer inom gruppen drejare fick 26 personer, samtliga män, ackordslön. Snittlönen uppgick till 103,93 DKR per timme. I gruppen blåmönstermålning inom gruppen målare, var motsvarande antal 156, varav 155 var kvinnor. Deras snittlön uppgick till 91 DKR timme. En annan undergrupp av målare med ackordslön utgjordes per 51 samtliga män. I denna grupp uppgick den genomsnittliga timlönen till av personer, 116,20 DKR. I alla utgjordes lönen av en fast del och en rörlig del beroende grupperna prestation. Den fasta delen var olika i de olika grupperna. Den danska fackliga organisationen Specialarbejderforbundet gjorde i den danska domstolen gällande att arbetsgivaren bröt mot artikel 119. När den nationella domstolen skall jämföra genomsnittslönerna för två grupper ackordsarbetare måste den enligt EG-domstolen vara säker att i de två grupperna ingår alla arbetare kan antas befinna sig i en jämförbar situation och att de täcker ett relativt stort som antal arbetstagare, så att man därigenom säkerställer att löneskillnaderna inte enbart beror på slumpässiga eller tillfälliga förhållanden eller skillnader i arbetstagarnas individuella prestationer. Domstolen uttalade vidare att enbart det förhållandet att genomsnittslönen för en kvinnodominerad ackordsarbetare är lägre än genomsnittslönen för en mansdominerad grupp grupp ackordsarbetare i en annan typ av likvärdigt arbete räcker inte för att det skall anses att könsdiskriminering föreligger i ett fall. Om det i en ackordslön ingår en individuell del, som beror av varje arbetares insats, och en fast del, som är olika i de olika grupperna, och det inte går att identifiera vilka faktorer som använts för att fastställa de olika delarna av

lönen, kan det dock medföra att arbetsgivaren får bevisbördan för att visa att löneskillnadema inte beror kön. I artikel 6 anges kravet ett effektivt genomförande av likalönedirektivet. Medlemsstaterna skall enligt artikeln i enlighet med sina nationella villkor och rättssystem vidta åtgärder för att säkerställa att likalöneprincipen tillämpas. De skall se till att effektiva medel finns tillgängliga för att denna princip skall kunna iakttas. EG-domstolen hänförde sig i Danfoss-målet till artikel 6 när den kom fram till under vilka förutsättningar det var arbetsgivaren som hade bevisbördan att lönesättningspraxis inte medförde olika behandling av kvinnor och män. Det effektivitetskrav, som ligger till grund för direktivet, medförde enligt domstolen att direktivet måste tolkas så att ändringar i de nationella bevisbördereglema måste genomföras i de situationer där sådana är nödvändiga för att likabehandlingsprincipen skall genomföras ett effektivt sätt. EG-domstolen uttalade att likalönedirektivet måste tolkas så att en arbetsgivare som tillämpar ett lönesystem, som är helt "ogenomskinligt" har bevisbördan för att lönesättningen inte är diskriminerande om en kvinnlig arbetstagare kan visa att genomsnittslönen för ett relativt stort antal anställda i fråga kvinnor är lägre än för män. En delad bevisbörda gällde alltså enligt EG-domstolen. I Enderby blev domstolens slutsats att om en väsentligt lägre lön betalas för arbete som är lika värde och verksamheten utförs företrädesvis av kvinnor, åligger det arbetsgivaren att av bevisa att löneskillnaden är objektivt grundad. Att båda löneskalorna grundas på kollektivavtal räcker inte som bevis skillnadens objektiva art. I Royal Copenhagen tillade domstolen, utan att utveckla slutsatsen närmare, att den nationella domsstolen kan beakta det förhållandet att löner satts genom kollektivavtal eller lokala löneförhandlingar vid sin bedömning av om genomsnittliga löneskillnader mellan två grupper av arbetstagare är objektivt grundade och oberoende av könsdiskriminering. Bevisbördefrågor har också aktualiserats i det pågående Hill-målet.

Övrigt

Likalönedirektivet har behandlats i några fördragsbrottsmål. Det första av dessa, kommissionen mot Luxemburg, rörde artikel 8 i direktivet, enligt vilken medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet inom ett år efter dagen för dess anmälan, dvs. senast den 19 februari 1977. Luxemburg hade efter den fristen behållit lagstiftning som bl.a. gav statstjänstemän som var familjeförsörjare rätt till ett särskilt familjeförsörjarbidrag men diskriminerande villkor, eftersom kvinnliga statstjänstemän endast undantagsvis kunde få bidraget. Liknande bestämmelser fanns i vissa kollektivavtal. Domstolen hänvisade till att den flera gånger uttalat att medlemsstater inte kunde ursäkta underlåtenhet att uppfylla förpliktelser i direktiv genom att hänvisa till interna administrativa förhållanden och slog fast att Luxemburg genom att inte inom den tid som föreskrivits i artikel 8.1 vidta nödvändiga åtgärder för att avskaffa diskrimineringen, inte hade fullgjort sina förpliktelser enligt fördraget. I kommissionen mot Storbritannien gällde frågan om Storbritanniens likalönelag överensstämde med artikel 1.2 rörande arbetsvärdering. Målet rörde även artiklarna 2 och

Enligt artikel 2 skall medlemsstaterna i sin nationella lagstiftning införa sådana åtgärder som behövs för att göra det möjligt för alla anställda som anser sig förfördelade grund av att likalöneprincipen inte tillämpats att göra sina rättigheter gällande vid domstol efter att eventuellt ha hänvänt sig till andra behöriga myndigheter. EG-domstolen uttalade att arbetsvärdering bara är en av flera metoder för att bestämma lön för arbete som tillerkänns lika värde. Storbritannien hade emellertid inte vidtagit nödvändiga åtgärder för att införliva direktivet och hade däremd brutit mot Romfördraget. Också Danmark har fällts i EG-domstolen för bristande uppfyllelse av direktivet. I kammissionen mot Danmark uttalade EG-domstolen att medlemsstaterna visserligen kunde överlåta tillämpningen av direktivet om lika lön i första hand till arbetsmarknadens parter. Den möjligheten befriade dem emellertid inte från skyldigheten att bl.a. genom lagstiftning tillförsäkra alla arbetstagare i gemenskapen det fulla skydd som direktivet ger. Den garantin måste avse alla de situationer, där effektivt skydd inte garanteras annat sätt. I det hänseendet uppfyllde inte den danska lagen kravet på klarhet och precision. Särskilt i fråga om oorganiserade arbetstagare var skyddet oklart. Det var enligt domstolen inte heller tillräckligt att förarbetena angav att "lika arbete" också innefattade "arbete av lika värde". Hänsynen till rättssäkerhet och rättsskydd krävde en otvetydig formulering. I kommissionen mot Tyskland gjorde kommissionen gällande att Tyskland inte hade införlivat direktivet om lika lön i fråga om kvinnliga och manliga statstjänstemän. Tyskland invände bl.a. att lönerna för dessa grundades enbart på befattning och nivå och inte kön. EG-domstolen nöjde sig med att konstatera bestämmelser i den tyska föratt systemet fattningen i kombination med administrativa rutiner fungerade i praktiken och ansåg det inte visat att könsdiskriminering förekom när det gällde statstjänstemännens löner och att därför syftet med likalönedirektivet var uppnått redan när direktivet trädde i kraft. Kommissionens talan ogillades.

Likabehandlingsdirektivet

För tillkomsten av direktivet om likabehandling kan i likhet med tillkomsten av likalönedirektivet en tidsmässig koppling göras till inledningen av FN:s internationella kvinnoårtionde. Ett förslag till direktiv utarbetades av kommissionen år 1975 och antogs av rådet i februari 1976. Direktivet avser genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran, arbetsvillkor samt i viss mån social trygghet. I direktivet förbjuds uttryckligen -till skillnad från vad som är fallet med artikel 119 och likalönedirektivet både direkt och indirekt könsdiskriminering. De flesta målen i EG-domstolen avseende detta direktiv har hittills rört direkt diskriminering. En annan skillnad i förhållande till EG-rätten löneområdet är att direktivet, enligt EGdomstolens tolkning, inte kräver att det finns en konkret person av motsatt kön att jämföra med för att otillåten könsdiskriminering skall kunna föreligga. Både 16 och 17 §§ jämställdhetslagen om anställning m.m. och 19 § om arbetsledning förutsätter sådana jämförelsepersoner för sin tillämpning. Den svenska jämställdhetslagen torde alltså i dessa avse-

enden inte stämma överens med EG-rätten. Detta har betydelse både för frågan om direktivets direkta effekt i förhållande till svenska offentliga arbetsgivare och för frågan om Sverige uppfyllt sina skyldigheter enligt RF. Artikel 2.1 slår fast att likabehandlingsprincipen i direktivets bestämmelser innebär att det inte får förekomma någon som helst diskriminering grund av kön, vare sig direkt eller indirekt, särskilt med hänvisning till äktenskaplig status eller familjestatus. Likabehandlingsprincipen omfattar alltså uttryckligen även skydd mot diskriminering med hänvisning till äktenskaplig status eller familjestatus. Tre typer av undantag anges i resten av artikel I artiklarna 3-5 konkretiseras kravet likabehandling i olika situationer.

Tillämpningen på social trygghet Nyss nämndes att direktivet om likabehandling även omfattar social trygghet. I artikel 1.2 anges att rådet kommer att anta bestämmelser som klart anger likabehandlingsprincipens väsentliga innehåll, räckvidd och åtgärderna för dess tillämpning i sociala trygghetsfrågor. Numera finns också, som framgått tidigare, två direktiv om social trygghet. När det gäller likabehandlingsdirektivets räckvidd i fråga om social trygghet har frågan behandlats av EG-domstolen i Jackson. Målet rörde både direktivet om social trygghet och direktivet om likabehandling. Den fråga som EG-domstolen fick att pröva rörande direktivet om likabehandling var om det var tillämpligt ett nationellt socialförsäkringssystem där villkoren för att bli berättigad till en förmån kunde påverka möjligheten för en ensamförälder att ta deltidsanställning eller börja betald yrkesutbildning. Domstolen hänvisade till att den i Newstead-fallet uttalat att direktivet inte var avsett att tillämpas i frågor som rörde socialförsäkring. Den underströk samtidigt sin ståndpunkt från bl.a. Marshall I-fallet att undantagen från direktivets räckvidd måste tolkas snävt mot bakgrund av likabehandlingsprincipens grundläggande betydelse i EG-rätten. Enligt domstolen kunde därför ett förmånssystem inte undantas från direktivet enbart för att det formellt sett var en del av ett nationellt socialförsäkringssystem. För att direktivet skulle vara tillämpligt måste dock systemet omfatta tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran eller arbetsvillkor. Den förutsättningen inte uppfylld i detta fall eftersom det inte fanns något krav att stå till arvar betsmarknadens förfogande för att vara berättigad till förmånema. Det förhållandet att beräkningen sökandenas inkomster för att avgöra storleken förmånema kunde av påverka mödrars möjlighet att börja yrkesutbildning eller ta deltidsanställning var ensamma inte tillräckligt för att sådana system skulle omfattas av direktivet. Direktivet var alltså inte tillämpligt. Förhållandena i Meyers var snarlika dem i Jackson men utgången blev en annan. l Storbritannien finns en lagstadgad form av behovsprövad familjekredit, som syftar till att fylla ut inkomsten för lågavlönade arbetstagare med småbarn. Jennifer Meyers, som var ensam-

förälder, hade sökt bidraget för sig och sin treåriga dotter. Hon fick inget bidrag, eftersom

hennes inkomst ansågs för hög. Tvisten i den nationella domstolen gällde om avdrag skulle göras från bruttoinkomsten för bamomsorgskostnader för att bedöma om hon var berättigad till familjekrediten. Frågan var om förmånen var sådan att likabehandlingsdirektivet var

tillämpligt. I så fall förelåg indirekt könsdiskriminering i strid med artikel 2.1, enligt den nationella domstolen. EG-domstolen underströk först även i Meyers att undantaget för frågor om social trygghet i artikel 1.2 måste tolkas restriktivt. Ett bidragssystem kan inte vara undantaget från direktivet enbart för att det formellt ingår i ett nationellt socialförsäkringssystem. Domstolen konstaterade att ett av syftena med bidraget var att möjliggöra för den, som söker det, att förvärvsarbeta och att se till att lågavlönade fortsätter att göra så. Därmed hade bidraget med anställning att göra. Berättigade till bidraget var bara den som förvärvsarbetade och vars inkomst inte översteg en viss summa. Därmed utgjorde bidraget ett anställningsvillkor i den mening som avses i artikel 5. Denna omfattar alltså inte bara anställningsvillkor som ingår i ett anställningsavtal med en arbetsgivare. Domstolens förhandsavgörande blev att förmånen hade att göra både med tillträde till anställning och arbetsvillkor och att den därför föll inom ramen för likabehandlingsdirektivet.

Direkt effekt EG-domstolen har ansett direktivet ha direkt effekt offentliga arbetsgivare i följande mot fall. I Johnston behandlade EG-domstolen artikel 3.1, som innehåller bestämmelser om likabehandling vid anställning och befordran. Enligt första punkten får det inte förekomma någon som helst diskriminering grund av kön i villkoren, som t.ex. urvalskriterier, för tillgång till alla arbetsuppgifter eller befattningar i någon som helst sektor eller verksamhetsgren och på alla nivåer. Också artikel 2.1 var aktuell. Domstolen fann att artikel 3.1 i förening med 2.1 har direkt effekt. Bestämmelserna kan alltså åberopas i nationell domstol för att få undantag från könsdiskrimineringsförbudet i den nationella lagstiftningen som går utöver vad artikel 2.2 tillåter, upphävda. Också artikel om tillgång till utbildning och nivåer av yrkesvägledning, yrkesutbildning, högre yrkesutbildning och omskolning, har enligt EG-domstolens förhandsavgörande i Johnston direkt effekt. I det fallet grundade bestämmelsen rätt för en kvinnlig polis till samma typ av skjutträning som manliga kollegor frck. Det åligger medlemsstaterna enligt artikel samma sätt som enligt artikel att vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att alla lagar och andra författningar, som strider mot likabehandlingsprincipen avskaffas. Medlemsstaterna skall samma sätt säkerställa att bestämmelser i individuella avtal eller kollektivavtal, interna bestämmelser i företag eller bestämmelser som reglerar all självständig yrkesutövning skall eller får förklaras ogiltiga eller ändras. De måste också vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att sådan utbildning och omskolning som artikeln reglerar blir tillgänglig basis av samma normer och samma nivåer utan diskriminering grund av kön. Artikel som behandlar likabehandlingsprincipen i fråga om arbetsvillkor inklusive villkor för att ett anställningsförhållande skall upphöra, har i flera fall tillerkänts direkt effekt. Enligt första punkten innebär principen därvid att kvinnor och män skall vara garanterade samma villkor utan behandling grund av kön. Också på detta område skall

medlemsstaterna enligt andra punkten genom nödvändiga åtgärder säkerställa att alla lagar och andra författningar, som strider mot likabehandlingsprincipen avskaffas, och att bestämmelser i individuella avtal eller kollektivavtal, interna bestämmelser i företag eller yrkesverksamhet skall eller får förklaras ogiltiga bestämmelser som reglerar all självständig eller ändras. De skall också omarbeta de lagar och andra författningar som strider mot likabehandlingsprincipen, när det behov av skydd som ursprungligen gav upphov till dem inte längre är välgrundat. När liknande bestämmelser ingår i kollektivavtal skall medlemsstaterna anmoda arbetsgivare och arbetstagare att utföra den önskade omarbetningen. I Støeckel fann EG-domstolen i sitt förhandsavgörande att artikel 5.1 är tillräckligt tydlig för att ålägga medlemsstat att inte i lag införa någon princip om nattarbetsförbud för en nattarbete för inte förbjudet. kvinnor, även om den har undantag, när män är Frågan det enligt artikel 5 är tillåtet med skilda åldersgränser för kvinnor och män vid om upphörande anställning behandlades av domstolen i Marshall I-fallet, som berördes av en redan i inledningsavsnittet som exempel EG-domstolens tillämpning av principen om direkt effekt. Även i Foster-målet, omnämndes där och som också rörde skilda åldsom i ersgränser för kvinnor och män för en anställnings upphörande, uttalade EG-domstolen att artikel 5.1 har direkt effekt. Artikel 6 har däremot inte i alla avseenden direkt effekt. Frågan har prövats i von Colson, Harz, Johnston och Marshall II. Artikeln behandlar kraven effektivt genomförande av direktivet. Det åligger medlemsstaterna att i sina respektive länders rättsordning vidta nödvändiga åtgärder för att göra det möjligt för alla som anser sig förfördelade grund av att likabehandlingsprincipen inte tillämpats enligt vad som sägs i artiklarna 4 och 5 att göra sina rättigheter gällande vid domstol efter att eventuellt ha hänvänt sig till andra behöriga myndigheter. Artikeln är enligt EG-domstolen i Colson- och Harz-målen inte tillräckligt entydig van och ovillkorlig för att få direkt effekt i de fall nationell lagstiftning helt saknar bestämmelsanktioner eller rätt till ersättning vid brott mot könsdiskrimineringsförbudet. ser om I avseenden har EG-domstolen dock ansett artikeln ha direkt effekt. I Johnston ett par uttalade EG-domstolen att artikeln är tillräckligt entydig och ovillkorlig för att var och en sig könsdiskriminerad skall kunna hänföra sig till artikeln i förhållande till en som anser medlemsstat för att få nationell bestämmelse som är oförenlig med kravet en effektiv en rättslig prövning upphävd. Arbetsgivarsidan hade inför den brittiska domstolen åberopat ett intyg den brittiska regeringen utfärdat med stöd av en bestämmelse i en förordning för som Nordirland och utfärdande enligt förordningen medförde att domstolen blev förhindrad vars att pröva tvisten. En sådan ordning fann EG-domstolen oförenlig med artikel Här hänförde sig domstolen också till artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. efter EG-domstolens förhandsavgörande i Marshall I ostridigt mellan parterna att Det var Marshall blivit köndiskriminerad. När målet åter behandlades vid nationell domstol uppkom dock frågan vilken rätt till ersättning Marshall hade med anledning av könsom diskrimineringen. Därför fick EG-domstolen ytterligare en gång meddela förhandsavgörande i tvisten. Den fann i Marshall att artiklarna 5 och 6 ger upphov till sådana rät-

tigheter, har blivit könsdiskriminerad vid uppsägning måste kunna som en person som hävda i nationell domstol mot offentliga arbetsgivare. Att medlemsstaterna kan välja en formen för att genomföra direktivet kan inte medföra att en enskild är förhindrad att åberopa artikeln när de nationella myndigheterna, i detta fall, inte lämnar något som för domstolens prövning vid tillämpningen av den valda lösningen. Under hänutrymme

Frank0vich7 välja

visning till sitt förhandsavgörande i ansåg EG-domstolen att rätten att form för genomförande ett direktiv inte heller utesluter möjligheten för enskilda att inför av nationella domstolar hävda rättigheter vilkas innehåll kan bestämmas tillräckligt precist grundval direktivet ensamt. Därför kan en enskild, som har diskriminerats vid uppav sägning, åberopa direktivet i nationell domstol mot en statlig arbetsgivare för att ge aren tikel 6 företräde framför nationella bestämmelser begränsar möjligheten till skadestånd som att bestämma en övre gräns för detta. genom

Anställning och befordran

Innehåll i platsannonser m.m.

EG-domstolen ansåg i kommissionen mot Tyskland att utannonsering av lediga anställnininte utan vidare låg utanför direktivets räckvidd eftersom det var nära förbundet med gar tillgången kunde inskränka denna. Emellertid ålade direktivet inte till en anställning och medlemsstaterna någon skyldighet att utfärda lagstiftning om annonsering om lediga anställningar. En bestämmelse i den tyska civillagen att arbetsgivaren inte fick som angav rikta sin annonsering till ett visst kön kunde därför enligt EG-domstolen inte personer av tilllämpning ett krav som följde av likabehandlingsdirektivet utan som en ses som av självständig lagstiftningsåtgärd för att göra likabehandlingsprincipen verksam. I målet fann sig EG-domstolen också böra uttala att direktivet omfattade alla typer av anställningar, något inledningsvis bestreds av Tyskland i målet. som

Graviditet

Diskriminering grund graviditet faller in under enligt artikel 2 och kan vara förbjuden av enligt direktivet. Frågan var uppe i Dekker-målet. EG-domstolen uttalade arbetsgivare bryter mot likabehandlingsprincipen enligt aratt en tiklarna 2.1 och 3.1 i likabehandlingsdirektivet vid vägran att anställa en arbetssökande, är lämplig för ett visst arbete, vägran grundas de möjliga nackdelar som kan som om uppstå arbetsgivaren anställer gravid kvinna, när nackdelarna beror frånvaroregler om en myndigheterna ha antagit, vilka jämställer frånvaro grund av graviditet eller försom lossning med sjukdom. Att det inte fanns någon manlig medsökande påverkade inte ställningstagandet. Domstolen slog vidare beträffande sanktioner fast att direktivet visserliöverlåter medlemsstaterna att välja sanktioner för brott mot diskrimineringsförbudet. gen Om medlemsstat väljer civilrättslig sanktion är emellertid varje brott mot förbudet i en en

7 Se föregående not, sid 34.

3 16-0416

sig tillräckligt för att ålägga fullt utan hänsyn till de undantag finns i nationell ansvar, som rätt. Det är intressant att notera att domstolen ansåg, dels att direkt könsdiskriminering förelåg, dels att direkt diskriminering inte förutsatte något syfte eller någon avsikt att diskriminera. Slutligen kan noteras att domstolen inte heller behandlade frågor om motbevisning var möjlig. Också uppsägning på grund av graviditet är direkt könsdiskriminering, är förbjuden som enligt EG-rätten. Det framgår bl.a. Danfoss. av

Nattarbetsförbud enbart för kvinnor

Frågan om bestämmelser nattarbetsförbud enbart för kvinnor är tillåtna enligt direktivet om om likabehandling ställdes, som redan framgått, i Stoeckel. Direktivet tillät enligt EGdomstolen inte någon allmän princip för att undanta kvinnor från nattarbete. Undantagen kunde enligt domstolen ge upphov till diskriminering. Levy-målet, som väcktes i EG-domstolen bara ett par månader innan Stoeckel-domen meddelades, avsåg samma fråga men dessutom om samma tolkning gällde beakom man tade att Frankrike redan före medlemskapet i EG var bundet ILO-konventionen 89, av nr som kräver förbud mot nattarbete för kvinnor. EG-domstolen hänvisade i den delen till att artikel 234 i RF föreskriver att fördraget inte påverkar de förpliktelser följer avtal som av som en medlemsstat ingått innan RF trätt i kraft. Om senare konventioner har ändrat nattarbetsförbudet, gäller dock inte artikel 234. Vilka folkrättsförpliktelser den berörda medlemsstaten har vari alla händelser något som den nationella domstolen måste ta ställning till och därvid även tillämpa samarbetsförpliktelsen i artikel Domstolen påpekade också att principen om likabehandling visserligen grundläggande rättighet enligt var en gemenskapsrätten. Samtidigt måste man ha i åtanke att genomförandet principen har varit av gradvis och att gemenskapens direktiv övergångsvis tillåter vissa undantag. I den nationella domstolen hade en arbetsgivare åtalats för att ha anlitat 23 kvinnor till nattarbete. I Onem gav domstolen samma besked rörande hänsyn till andra internationella konventioner. En kvinna, som arbetat nattskift på ett hotell, lämnade sin anställning eftersom hon bytt bostadsort. Hon sökte arbetslöshetsunderstöd men förvägrades sådant under hänvisning till att hon uppgett att det var av familjeskäl hon inte längre kunde arbeta nattetid. I den som belgiska lagstiftningen rådde förbud mot nattarbete för både kvinnor och män. Det fanns dock möjlighet att göra undantag från förbudet. Grunderna för undantag olika för kvinvar nor och män när det gällde hur länge nattarbete fick pågå och hur undantagsfrågoma skulle handläggas. Frågan i EG-domstolen gällde om detta var tillåtet enligt artikel Sådana skillnader kunde enligt EG-domstolen inte motiveras utifrån att behovet av skydd för kvinnor vid graviditet och moderskap, som är tillåtna grunder för undantag från likabehandlingsprincipen i artikel 2.3. Habermann gällde gravida kvinnors nattarbete. En kvinna hade anställts tillsvidare för nattarbete utan att hon själv eller arbetsgivaren var medvetna att hon gravid när hon om var anställdes. Arbetsgivaren sade upp henne under hänvisning till att gravida kvinnor enligt tysk lag inte fick arbeta nattetid mellan vissa klockslag och inte heller på sön- och helgda-

gar. Enligt tysk rätt medför vidare ett förbud mot visst arbete i princip att anställningsavtalet blir ogiltigt. En arbetsgivare, som har misstagit sig beträffande viktiga förhållanen hos motparten, har likaledes rätt att i ett sådant fall frånträda ett sådant avtal. Liksom i Dekker ansåg EG-domstolen att det utgjorde direkt könsdiskriminering att säga upp en kvinna grund av att hon är gravid, eftersom endast kvinnor berörs av en sådan uppsägning. Samtidigt var bristen likabehandling i detta fall ett resultat av ett lagstadgat förbud mot nattarbete som är knutet till graviditet. Att medge att ett anställningsavtal upphör någon av de grunder som angetts i det föregående vore enligt EG-domstolen att motverka likabehandlingsdirektivets syfte och förta dess effektivitet. Det stred mot artikel 3.1 och 5.1 i direktivet att låta ett anställningsavtal upphöra i den angivna situationen.

Uppsägning

Graviditet Webb gällde en situation som liknade den i Habemzann. En kvinna anställdes för att ersätta en annan kvinna, som skulle få barn och vara ledig en tid. Webb anställdes dock tills vidare, eftersom det var meningen att hon skulle fortsätta hos arbetsgivaren även efter den ordinarie befattningshavarens återkomst i tjänst. När hon ingick anställningsavtalet, visste hon inte att hon själv var gravid men antog efter två veckors arbete att hon kunde vara det, något som bekräftades efter ytterligare en vecka. Efter ännu en vecka blev hon uppsagd. Motiveringen var att hon anställts for att ersätta en annan gravid kvinna. Hon ansåg sig könsdiskriminerad. Enligt EG-domstolen utgjorde arbetsgivarens åtgärd direkt könsdiskriminering som även i den angivna situationen och av samma skäl som anförts i Habermann stod i strid med artikel 5.1. Vid sitt avgörande tog EG-domstolen även hänsyn till att artikel 10 i det nya direktivet om skydd för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar uttryckligen förbjuder uppsägning av kvinnor under tiden från graviditetens början till och med föräldraledighetens slut, om skälet inte har att göra med den berörda arbetstagaren.

Sjukdom efter graviditet och förlossning

En fråga om uppsägning som också visst sätt hängde samman med graviditet behandlades i Aldi-Marked. Artiklarna 5.1 och 1.1 förbjuder enligt EG-domstolen inte uppsägning på grund av frånvaro som beror sjukdom som uppkommit under graviditet eller förlossning. Om däremot uppsägningen av en kvinna grund av sjukdom skedde andra villkor än för män förelåg direkt könsdiskriminering enligt EG-domstolen.

Skilda åldersgränser för kvinnor och män Frågan om gränsen mellan artikel 5 och andra rättsakter jämställdhetsområdet har prövats i flera mål som rört skyldighet för kvinnor att lämna sin anställning vid lägre ålder än män. Domstolen fann i Burton att förhållandena i målet inte stred mot likabehandlingsdirektivet, eftersom en bestämd ålder för att börja åtnjuta en förmån var kopplad till den ålder som gällde enligt de brittiska bestämmelserna om ålderspension till statstjänstemän. Någon

möjlighet till undantag motsvarande den i artikel 7 i direktivet social trygghet finns om emellertid inte i likabehandlingsdirektivet. Frågan om skilda åldersgränser för kvinnor och män vid upphörande anställning av en behandlades även i Marshall Beets-Proper och Roberts. Också i dessa mål aktualiserades frågor om gränsen mot tillämplighet av direktivet social trygghet. Den centrala frågan i om de tre målen var huruvida kopplingen av en anställnings upphörande till att pensionsåldem uppnåtts var ett arbetsvillkor, närmare bestämt ett villkor för anställningens upphörande, enligt artikel 5.1. I Marshall I och Beets-Proper utgjorde det ett diskriminerande arbetsvillkor att som en företagspolicy eller i kollektivavtal föreskriva skilda åldersgränser. Det stred mot artikel 5.1 i direktivet. lRoberts, å andra sidan, förelåg inte könsdiskriminering enligt EG-domstolen. Samma åldersgräns gällde för kvinnor och män för rätten till avgångspension vid övertalighet. Detta var en åtgärd vidtagen oberoende av kön, som gav alla individer samma rätt. Att olika pensionsålder gällde för rätt till ålderspension påverkade inte bedömningen.

Rätten till domstolsprövning, sanktioner ni.m.

EG-domstolen behandlat innebörden av artikel 6 när det gäller kravet på sanktioner i fallen von Colson och Harz. I von Colson konstaterade EG-domstolen att några bestämda sanktioner inte finns angivna i likabehandlingsdirektivet. Även medlemsstat fritt får välja om en sanktion mot överträdelse av ett förbud mot könsdiskriminering kräver emellertid artikel 6 i enligt domstolen att sanktionen, för att vara effektiv och ha avskräckande effekt, skall en stå i proportion till skadan. Om en medlemsstat väljer att sanktion för brott mot försom budet införa en rätt till gottgörelse måste denna enligt EG-domstolen något än avse mer en sådan symbolisk ersättning som rätten till ersättning för vissa utlägg i samband med ansökan anställning. Å andra sidan likabehandlingsdirektivet av en är enligt EG-domstolen inte till någon hjälp för den som utsatts för könsdiskriminering i det fall den nationella lagen inte innehåller några bestämmelser om sanktioner eller rätt till ersättning alls. I den delen har direktivet som tidigare nämnts ingen direkt effekt det skulle kräva entydig - en och ovillkorlig bestämmelse i direktivet. Enligt EG-domstolen i Dekker måste varje brott mot förbudet tillräckligt för att vara ålägga fullt ansvar, om en medlemsstat väljer civilrättslig sanktion, och det är inte en möjligt att ta hänsyn till de grunder för undantag som anges nationell rätt. Marshall II gällde bl.a.frågan om det är tillåtet med nationell lagstiftning sätter som en högsta gräns för det skadestånd som kan utgå vid könsdiskriminering vid uppsägning i strid med direktivet om likabehandling. EG-domstolen fann att det strider mot artikel 6 i likabehandlingsdirektivet att i nationella bestämmelser sätta övre gräns för det belopp en som en könsdiskriminerad kan blir tillerkänd i skadestånd. Om ekonomisk kompensation är den åtgärd som har valts för att jämställdhet skall återupprättas efter diskriminerande en uppsägning måste den fullt ut motsvara den aktuella förlusten och kompensera skadan. En sådan övre gräns som föreskrevs i detta fall begränsade förhand ersättningsbeloppet till en nivå som kanske inte motsvarade kravet att säkerställa verkligt lika möjligheter genom att full kompensation av den inträffade skadan. Möjligheten att få ränta på ersätt-

ningen enligt nationella regler måste också betraktas som en viktig del av kompensationen och kan inte begränsas med hänsyn till tidsaspekter. Det pågående Draehmpaehl-målet är en uppföljning av Marshall och beavser gränsningar i skadeståndsbelopp i tysk rätt vid könsdiskriminering i samband med anställning. Båda fallen har intresse för bedömningen av om de begränsningsregler den som svenska jämställdhetslagen innehåller är förenliga med EG-rätten, bl.a. den i 25 § andra stycket om delning av skadeståndet om flera diskriminerade för talan, något som förefaller långt ifrån säkert.

Undantag från likabehandlingsprincipen Punkterna 2-4 i artikel 2 reglerar vilka undantag från principen om likabehandling som är tillåtna enligt direktivet. Enligt artikel 2.2 skall direktivet inte hindra medlemsstaterna att från tillämpningsområdet utesluta den yrkesverksamhet eller i förekommande fall den utbildning som leder till denna, för vilken arbetstagarens kön är avgörande på grund av verksamhetens natur eller det sammanhang där den utförs. Principen om likabehandling, närmare bestämt artiklarna 2.1 och 5.1, hindrar enligt EGdomstolen inte vissa undantag för småföretagare. Kirshammer-Hack gällde om det var tillåtet med en nationell bestämmelse som undantar arbetstagare arbetsplatser med färre än 10 anställda i veckan eller 45 anställda per månad från skydd mot uppsägning utan saklig grund. Undantaget gäller dock under förutsättning att det inte är fastställt att de arbetsplatser undantagits har avsevärt fler kvinnliga än manliga arbetstagare. Även som om det skulle vara så kan ett sådant undantag vara godtagbart om det finns sakliga skäl för det och som inte har med arbetstagarnas kön att göra, eftersom undantaget syftar till att lätta småföretagares bördor. Generaladvokaten i målet föreslog att EG-domstolen skulle besluta att det inte var tillåtet med ett sådant undantag om det berörde ett betydligt större antal kvinnor än män och det inte finns saklig grund som är oberoende av kön för detta. EG-domstolen ansåg dock i kommissionen mot Storbritannien att undantag från diskrimineringsförbudet i den brittiska lagen var alltför generella för att vara förenliga med artikel 2.2. Enligt den brittiska lagen var anställningar i privata hushåll och arbetsgivare med fem eller färre arbetstagare helt undantagna från lagens förbud mot könsdiskriminering av arbetssökande och arbetstagare. Storbritannien åberopade alltså att arbetstagarnas kön var avgörande för de arbeten som undantaget avsåg. Domstolen var tydligen inte heller helt främmande för ett sådant resonemang.

Kön som avgörande faktor för arbetets utförande Ett annat undantags tillåtlighet som EG-domstolen i målet kommissionen mot Storbritannien hade att ta ställning till gällde utbildning till och arbete som barnmorska. Yrket var enligt brittisk lag förbehållet kvinnor. Generaladvokaten ansåg att undantaget stred mot direktivet men EG-domstolen ogillade kommissionens talan på denna punkt. Domstolen hänvisade samtidigt till artikel 9.2 om regelbunden utvärdering för att avgöra, om det är berättigat att behålla undantag. Den ansåg att det fortfarande kunde vara så att olika grader av

personlig känslighet kunde spela en viktig roll i relationerna mellan barnmorska och patient. I Johnston tolkade EG-domstolen artikel 2.2 snävt. Den fann visserligen att hänsynen till allmän säkerhet i och för sig kan åberopas som ursäkt vid könsdiskriminering men slog fast att ett undantag från likabehandlingsprincipen är giltigt endast om det är lämpligt och nödvändigt. Någon alternativ icke-diskriminerande åtgärd skall inte vara möjlig att vidta. Proportionalitetsprincipen gäller.

Skydd för kvinnor vid graviditet och moderskap Enligt artikel 2.3 skall direktivet inte påverka bestämmelser om skydd för kvinnor, särskilt vid graviditet och moderskap. Ilohnston-fallet tolkades bestämmelsen snävt. Den ansågs inte innefatta faror och risker som vilken beväpnad polis som helst kan utsättas för. I kommissionen mot Italien gav EG-domstolen dock en vid tolkning uttrycket "moderskap", något bekräftades i Hofinann. Enligt italiensk lag var rätten till tre som senare månaders ledighet i omedelbar anslutning till adoptionen av barn under sex år förbehållen kvinnor. Den skillnad gjordes i italiensk lag mellan kvinnor och män var godtagbar som eftersom det gällde att så mycket som möjligt likställa villkoren för ett adoptivbarns ankomst till sin familj med dem som gällde för ett nyfött barns ankomst till sin familj under den ömtåliga första perioden efter barnets födelse. I den sistnämnda frågan hade dock generaladvokaten annan uppfattning. Han fann för sin del att ett brott förelåg mot likabehanden lingsprincipen, som inte kunde hänföras till undantaget för "moderskap". Hofinann-fallet gällde frågan likabehandlingsdirektivet ger rätt att erbjuda mödrar om betald ledighet för vård barn utan att motsvarande möjlighet erbjuds fader. Enligt EGav domstolen hade direktivet inte tillkommit för att avgöra frågor som gällde hur familjen skulle organiseras eller för att ändra ansvarsfördelningen mellan föräldrar. Medlemsstaterna har enligt artikel 2.3 rätt att införa bestämmelser om skydd för kvinnor i samband med graviditet och moderskap i domen: matemity. Det är legitimt att skydda kvinnors fysiologiska och mentala funktioner till dess de har återgått till det normala efter barnets födelse. Det är också legitimt att skydda det särskilda förhållandet mellan mor och barn under en period närmast efter graviditeten och barnets födelse, genom att skydda det från att störas de dubbla bördor, som skulle följa av att modern samtidigt återupptog sitt yrkesarbete. av Det är därför helt i enlighet med artikel 2.3 i direktivet att garantera föräldraledighet till mödrar under period efter graviditeten och förlossningen om syftet är att skydda kvinnor en i samband med effekterna graviditet och moderskap i domen: motherhood. Det är då av också legitimt rätten till betald ledighet för modern och utesluta andra från den, att reservera eftersom det bara är modern kan beñnnas sig under ett oönskat tryck att återvända för som tidigt till sitt yrkesarbete. Det är öppen fråga vilken bedömning domstolen skulle göra om rätten till betald leen dighet hade reserverats för mödrar under längre tid efter barnets födelse. Domstolen använder, redan anmärkts i sin dom både uttrycket "maternity", som är direktivets utsom tryck, och "motherhood" brukar avse ett tillstånd som varar mycket längre än som

"matemity". Domstolens synpunkt rörande behovet att skydda kvinnor från dubbla bördor skulle kunna tillgodoses också om fadern tar föräldraledi gt. Då minskar moderns börda. Domstolens tolkning av räckvidden av begreppet "moderskap" i artikel 2.3 i direktivet framstår trots allt som oklar.

"Åtgärder för att främja lika möjligheter

Enligt artikel 2.4 skall direktivet inte hindra åtgärder främjar lika möjligheter för som kvinnor och män, i synnerhet när det gäller att avlägsna befintliga ojämlikheter insom verkar på kvinnors möjligheter när det gäller anställning, befordran, yrkesutbildning, arbetsvillkor och, i viss mån, social trygghet. Direktivet verkar alltså möjliggöra aktiva åtgärder för att främja jämställdhet det men finns ingen plikt för t.ex. arbetsgivare att vidta sådana. Inte heller används motsvarigheter till väletablerade svenska uttryck som "aktiva åtgärder eller "jämställdhet" i direktivet. Även EG-domstolen har godtagit principen åtgärder för främja lika möjligheter om om att grundval av artikel 2.4 har den varit angelägen att säkerställa att principen hålls inom vissa gränser. Det är också osäkert vad EG-domstolen lägger i begreppet.

Iden ena av två tvister fördragsbrott mellan kommissionen mot Frankrikes förklarade

om EG-domstolen att artikel 2.4 inte tog sikte på särregler för kvinnor i kollektivavtal i samband med graviditet, amning och ledighet omedelbart före och efter förlossning. Det precisa och begränsade syftet med artikel 2.4 är enligt EG-domstolen att tillåta åtgärder, som fastän de tycks diskriminerande, faktiskt syftar till att avskaffa eller minska brister jämställdhet kan finnas i det dagliga livet. Även sådana bestämmelser vid första anblicken kan som om tyckas utgöra en okomplicerad tillämpning av åtgärder och även de kunde främja likaom behandling på vissa områden, befarade EG-domstolen att den aktuella bestämmelsen skulle öppna möjligheter för olika behandling av kvinnor och män. Domen i Kalanke visade EG-domstolens restriktivitet när det gäller beslut som uppfyller ganska blygsamma krav att främja lika möjligheter för kvinnor och män. Domen väckte delvis på grund härav mycket uppmärksamhet, även i Sverige. Bakgrunden i målet var följande. Delstaten Bremen har en lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i offentlig tjänst. Vid anställning och befordran gäller enligt den lagen att kvinnliga sökande som har meriter som är likvärdiga med dem som deras manliga konkurrenter har skall ges företräde inom de områden där de är underrepresenterade. Underrepresentation föreligga då kvinnorna anses inte utgör minst hälften av de anställda av olika rang i den berörda personalkategorin inom en verksamhet och för de tjänstenivåer som anges i organisationsplanen. När tjänsten som avdelningschef för parkförvaltningen för staden Bremen skulle tillsättas fanns i slutskedet två sökande kvar, en kvinna och en man. Båda utbildade landskapsarkitekter och hade var arbetat inom avdelningen i tio år eller längre. Den kvinnliga kandidaten utsågs till innehavare av befattningen. Kalanke vände sig till domstol, men hans talan ogillades i de två första instanserna.

a C-312/86,1988ECR 16315

Delstaten Bremens högsta arbetsdomstol hade vid sin bedömning kommit fram till att de likvärdigt meriterade för tjänsten och hade också slagit fast att det förelåg mansdomivar inom parkförvaltningen. I sina frågor till EG-domstolen om tolkningen av artikel 2.1 nans och 2.4 utgick slutinstansen, Bundesarbeitsgericht, från den gjorda bedömningen. Bundesarbeitsgericht påpekade att det inte fråga om ett strikt kvoteringssystem som oberoende var meriter reserverade viss procentsats av de lediga tjänsterna för kvinnor. Det var i av en stället fråga ett kvoteringssystem som var beroende av sökandenas skicklighet. Kvinnor om prioriterades bara när kvinnliga och manliga sökande hade likvärdiga meriter. Den tyska domstolen ansåg i sin begäran förhandsavgörande systemet förenligt med tyska lagom bestämmelser och härutöver ett flertal omständigheter till stöd för att reglerna inte angav stred mot direktivet. Bl.a. kunde systemet bidra till att i framtiden övervinna de nackdelar kvinnor för närvarande utsattes för och som bevarade ojämlikheter från förr i tiden. som EG-domstolen tog dock inte intryck av den tyska slutinstansens synpunkter. Den konstaterade att föreskrift vari föreskrivs att kvinnor som har meriter som är likvärdiga med en deras manliga konkurrenter har vid befordran automatiskt skall ha företräde inom dem som de områden där de är underrepresenterade medför könsdiskriminering. Den hänvisade till

Frankrikeg och Johnston. Visserligen tillåts i artikel 2.4

sina domar i kommissionen mot nationella åtgärder som speciellt gynnar kvinnor och har till syfte att förbättra deras möjligheter att konkurrera arbetsmarknaden och göra karriär samma villkor som män. I rådets rekommendation 1984 främjande av positiv särbehandling för kvinnor anges att om "de gällande regler likabehandling, som har till syfte att säkra den enskildes rättigheter, om inte är tillräckliga för att avskaffa alla former av faktiska ojämlikheter om inte regeringama, arbetsmarknadens parter och andra berörda organ dessutom vidtar åtgärder i syfte att motverka de negativa verkningar som kvinnor på arbetsmarknaden utsätts för som följd av attityder, beteenden och strukturer i samhället. Det måste enligt EG-domstolen samtidigt klargöras att artikel 2.4 som undantag till en i direktivet fastställd rättighet för enskilda skall tolkas restriktivt. Och en nationell reglering undantagslöst och ovillkorligt garanterar företräde för kvinnor vid tillsättning eller besom fordran går längre än att bara främja lika möjligheter och överskrider gränsen för undantaget i artikel 2.4. Slutsatsen blev att artikel 2 1 och 2.4 i direktivet förhindrar en nationell reglering när kandidater till en befordran har lika meriter och är av olika kön, automasom, kvinnliga sökande företräde inom de områden där kvinnor är underrepresenterade. tiskt ger Den svenska jämställdhetslagen innehåller inte samma ovillkorliga företrädesregel för kvinnor delstaten Bremens lag. Den kräver inte i något fall men tillåter företräde vid som likvärdiga meriter för och under vissa förutsättningar även positiv särbehandling av pertillhör underrepresenterat kön. Lagen är dessutom könsneutral i den meningen att soner som den medger företräde inte bara för kvinnor. Män som söker kvinnodominerade befattningar kan också ges företräde. Jfr det nya målet Marschall. I mål om fördragsbrott har även artikel 9.2 aktualiserats, vilken anger att medlemsstaterna med jämna jämna mellanrum skall utvärdera den yrkesverksamhet som nämns i artikel 2.2

9 C-3l2/86, 1988 ECR 6315 I

för att mot bakgrund av den sociala utvecklingen avgöra, om det är berättigat att behålla undantag. De skall enligt detta stycke också underrätta kommissionen om resultaten av utvärderingen. EG-domstolen uttalade i kommissionen mot Tyskland att artikel 2.2 möjliggjorde men inte krävde undantag från likabehandlingsprincipen för vissa typer av arbete. Den dubbla övervakningsuppgift för kommissionen som återspeglas i artikel 9.2 syftar till att gradvis avskaffa undantag enligt både andra och tredje stycket i artikeln, vilka inte längre framstår som motiverade. Det medför enligt domstolen att det i första hand ankommer på medlemsstaterna att oavsett formen upprätta en uttömmande och kontrollerbar förteckning över yrken och uppgifter som är undantagna från principen om likabehandling och att underrätta kommissionen om resultatet. Liknande uttalanden gjordes i ett av målen kommissionen mot

F rankrikelo

Direktivet om social trygghet

Som redan framgått, har den brist formell likabehandling av kvinnor och män arbetsmarknaden tillåten eller inte som fortfarande är vanlig enligt lag och avtal i flera av - - EU:s medlemsstater, gett upphov till många problem att tillämpa EG-rätten nationellt. Oförmågan eller oviljan att avskaffa skillnaderna har medfört att EG-domstolen i många mål ombetts lämna förhandsavgöranden om tolkningen av artikel 119 och var gränsen mot direktivet om social trygghet 79/7 går. En del av problemen hänger samman med att artikel 119 är undantagslös medan direktivet om social trygghet tillåter undantag från likabehandlingsprincipen samtidigt som direktivet utgår från en traditionell syn kvinnors och mäns uppgifter i samhälle och familj. Medan rättigheter enligt svensk socialförsäkringslagstiftning, med undantag för föräldraförsäkringen, utgår från individen utgår direktivet från familjen som minsta enhet och att alla kvinnor men inga män är ekonomiskt beroende och från familjen som en enhet. Normen kan sägas vara att arbetstagare är män och kvinnor är hemarbetande. Direktivet omfattar dock inte hemarbete. Det är när kvinnorna eller i bland männen avvikit från den tänkta normen som medlemsstaterna fått problem. - Flera av de problem som andra EU-medlemmar har haft med att tillämpa direktivet om social trygghet och som avspeglar sig i EG-domstolens domar, förekommer inte i Sverige. Samtidigt innehåller även målen om social trygghet en del mer allmängiltiga uttalanden om EG-rätten jämställdhetsområdet. Direktivet om social trygghet kan sägas sträcka ut principen om lika behandling av kvinnor och män från anställningssituationen till sådana situationer i vilka staten svarar för utbetalningar till personer som är förhindrade att tillfälligt eller alls längre förvärvsarbeta. Eftersom direktivet reglerar förhållandet mellan offentliga myndigheter och enskilda kan det sägas ha en slags vertikal effekt. Problemen med begränsning till horisontell effekt uppstår inte.

° C-3l8/86, 1988ECRI 3559

Gränsen mot artikel 119 Domstolen har genom åren i olika domar angett hur gränsen skall dras mellan artikel 119 och direktiven om social trygghet och 1986 års direktiv om företagsbaserade system för social trygghet. I Beune angav den villkoren för att artikel 119 skall vara tillämplig följande sätt. Systemet får inte vara lagreglerat. Det måste vara ett resultat av förhandlingar mellan arbetsgivar- och arbetstagarföreträdare. De erbjudna förmånema utgör tillägg till lagstadgade system. Systemet får inte bygga statlig finansiering. Systemet skall inte omfatta obestämda kategorier av arbetstagare. Det skall finnas någon koppling mellan förmånsnivån och arbetstagarens anställningsbakgrund. De angivna villkoren hade angetts med utgångspunkt i förhållandena den privata sektorn. Fallet rörde holländsk lagstiftning som reglerade offentliganställdas pensionsvillkor. Sättet att beräkna pensionens storlek missgynnade gifta män jämfört med gifta kvinnor samma nivå eftersom det jämställde gifta kvinnor med ensamstående kvinnor såvitt gällde vad som tillkom dem före den 1 januari 1986. Som redovisades i avsnittet om lön kom EG-domstolen fram till att artikel 119 var tillämplig, trots att det gällde ett lagstadgat system. Det pensionssystem, som lagstiftningen reglerade omfattade år 1992 omkring 1 miljon anställda. Det holländska systemet befann sig i en gråzon mellan dem som föll inom artikel 119 och dem som föll utanför. Det blev tydligt för EG-domstolen att ett alltför formalistiskt synsätt hade inneburit att pensionssystem i olika medlemsstater som i allt väsentligt fyllde samma funktion skulle behandlas olika. För de förmånsberättigade i Bilka, Barber och Beune hade pensionssystemen samma lönemässiga betydelse. Därför kom EG-domstolen fram till att pensionsförmåner som arbetsgivare erbjuder arbetstagare bör ses som en del av lönen oavsett om arbetsgivaren är privat eller offentlig. Artikel 119 och inga sociala trygghetsdirektiv gäller.

Personkretsen och sakområdena Enligt artikel 2 gäller direktivet den förvärvsarbetande befolkningen, inklusive egna företagare, arbetstagare och egna företagare vars verksamhet avbryts av sjukdom, olycksfall eller ofrivillig arbetslöshet och personer som söker anställning samt pensionerade eller invalidiserade arbetstagare och egna företagare. Artikel 3.1 anger vilka förmåner som omfattas av sociala trygghetsdirektivet. Det skall gälla lagstadgade system, som lämnar skydd vid sjukdom, invaliditet, ålderdom olycksfall i arbetet samt yrkessjukdomar och arbetslöshet. Det omfattar vidare socialhjälp, om denna är avsedd att komplettera eller ersätta de system som nämndes nyss. Direktivet gäller enligt artikel 3.2 inte bestämmelser om efterlevandeförmåner eller vissa familjebidrag som inte är kopplade till förmåner som faller ut vid de förhållanden som direktivet i övrigt avser enligt punkten l a. Innebörden av avgörandena i Drake och Smithson är att en förmån för att omfattas av direktivet om social trygghet måste utgöra hela eller en del av ett lagstadgat socialt trygghetssystem som skyddar mot en av de uppräknade riskerna eller en form av socialhjälp med samma syfte. Domstolen ansåg i fråga om ett bostadsbidrag i Smithson att det förhållandet att några av de risker som räknas upp i artikel 3.1 beaktas för att berättiga någon till en högre förmån inte var tillräckligt för att förmånen som sådan skulle omfattas av direktivet.

lRichardson gällde frågan om subventionering av kostnader för läkemedelsrecept omfattas av artikel 3.1. Richardson, som var en 64 år gammal man, ansåg sig könsdiskriminerad eftersom han till skillnad från kvinnor mellan 60 och 64 år, inte slapp betala kostnaderna för läkemedelsrecept. Domstolen kom fram till att artikeln omfattade en sådan förmån eftersom förmånen fick anses ge skydd mot sjukdom, som är en av de risker som omnämns i artikeln. För närvarande pågår ett mål i EG-domstolen som avser frågan om en bussubvention som enbart utgår till pensionerade kvinnor omfattas av direktivet Atkins. För att direktivet skall vara tillämpligt måste en förmån innefatta hela eller en del av det lagstadgade system, som lämnar skydd mot någon av de risker som anges i artikel 3.1 eller utgöra en form av socialbidrag som har samma syfte. Det framgår, som nyss nämndes, av Drake och Smithson. I Jackson lade EG-domstolen till att det inte räcker att några av riskerna i och för sig ingår i bedömningen för att avgöra om en person är berättigad till en högre förmån för att själva förmånen skall omfattas av direktivet. I Jackson var de som sökte förmånema undantagna från krav att stå till arbetsmarknadens förfogande. De uppfyllde därmed inte fylla kravet på att vara direkt och effektivt kopplade till skydd mot risk för arbetslöshet, en av de risker som räknas upp i artikeln och omfattades då inte av direktivet. Direktivet är inte tillämpligt personer som aldrig har stått till arbetsmarknadens förfogande eller som hade upphört att göra det om skälet härtill inte var att någon av de risker som direktivet tar upp hade inträffat. Det framgår av Achterberg, där EG-domstolen tillade att den tolkningen stämde med syftet med gemenskapsrätten och ordalydelsen av övriga bestämmelser som bildade bakgrund till direktivet. Artikel 119 och direktiven om lika lön och likabehandling avsåg endast kvinnor och män enbart i deras egenskap av arbetstagare. Det följde även av direktivets egen logik att tillämpningen av artikel som definierade omfattningen av likabehandlingsprincipen, var begränsad till personkretsen som omfattades av direktivet och vad detta omfattade materiellt. En person som inte avses i artikel 2 kan därför inte åberopa artikel I Verholen uttalade EG-domstolen att artikel 2 anger vilken personkrets som omfattas av direktivet och denna kan inte variera efter omfattningen av artikel Domstolen slog också fast att en person som berörs av effekten av nationella bestämmelser som diskriminerar en make, som inte är part, kan åberopa direktivet inför nationell domstol under förutsättning att maken också omfattas av direktivet. I Johnson I-fallet uttalade EG-domstolen att artikel 2 i direktivet om social trygghet inte är tillämpligt en person som har avbrutit sitt förvärvsarbete för att vårda sina bam och som på grund av sjukdom inte kan återgå i arbete, såvida hon inte sökt arbete och avbrutit sökandet grund av att någon av de risker som anges i artikel 3.1.a i direktivet inträffat. Det saknar då betydelse varför personen lämnade sin tidigare anställning. Det ankommer den nationella domstolen att avgöra att personen verkligen sökte anställning vid den tidpunkt då en av de risker som anges i artikel 3.1.a inträffade. EG-domstolen förklarade i Drake att en kvinna, som hade sagt upp sig från en anställning enbart för att kunna ta hand om sin mor som blivit invalid, ingick i den förvärvsarbetande befolkningen i enlighet med artikel Domstolen uttalade vidare att syftet med direktivet var att tillämpa den grundläggande principen om lika behandling av kvinnor och män. Att

då upprätthålla en nationell bestämmelse som innebär att en gift kvinna som bor hos sin och försörjs av honom, inte är berättigad till ett bidrag, som faller under artikel 3.1, när man en gift man i motsvarande situation skulle vara det, innebär könsdiskriminering i strid med artikel 4.1 idirektivet.

Direkt effekt Lydelsen i artikel 4.1 känns igen från artikel 2.1 i likabehandlingsdirektivet. I artikel 4.1 slås fast att likabehandlingsprincipen innebär att det inte skall förekomma någon som helst diskriminering grund av kön, var sig direkt eller indirekt, särskilt med hänvisning till äktenskaplig status eller familjestatus. Detta skall i synnerhet gälla vad beträffar trygghetssystemens räckvidd och villkoren för tillgång till dem och skyldigheten att betala avgifter och beräkningen avgifterna. Det skall också gälla beräkningen av förmåner, bland annat av tillägg avseende maka/make och familjemedlemmar samt de villkor som bestämmer varaktigheten och bibehållandet rätten till bidrag. I flera avgöranden har EG-domstolen förkav larat att artikeln har direkt effekt i fråga om direkt könsdiskriminering och att de nationella domstolarna i avsaknad av regler för att genomföra direktivet korrekt, skall behandla kvinenligt samma regler som män i samma situation. Målen har då oftast gällt könsnor diskriminering av gifta kvinnor. Hit hör Drake, FNV, McDermott Borrie Clarke, Dik och Johnson Hit hör också Gemert-Derks. När Gemert-Derks slutade förvärvsarbeta år 1982 van van fick hon invaliditetsbidrag. När hennes man dog 1987 drogs bidraget in, i enlighet med regler i den holländska lagstiftningen, och hon fick istället änkepension. Därmed minskade hennes inkomster. Motsvarande regler gällde inte för män. Här upprepade EG-domstolen att när artikel 4.1 inte har införlivats korrekt skall de nationella domstolarna tillämpa sådana bestämmelser tillförsäkrar kvinnor och män likabehandling när de befinner sig i som samma situation. Ytterligare aspekt direkt effekt av artikel 4.1 behandlades i Roks. Enligt holländsk en rätt var gifta kvinnor utestängda från rätten till invaliditetsbidrag före 1979, då likabehandlingsprincipen utsträcktes till att också omfatta dem. En förutsättning för att få bidraget var att sökandena såväl kvinnor som män året före ansökan hade haft en viss lägsta inkomst - förvärvsarbete. Om arbetsoförmågan hade uppstått före 1979 gällde dock kravet på viss av inkomst endast gifta kvinnor. Gifta kvinnor som blivit arbetsoförmögna före den l oktober 1975 hade ingen rätt till bidrag alls. I flera domar från högsta socialförsäkringsdomstolen år 1988 underkändes kravet att kunna visa upp en viss inkomst för gifta kvinnor eftersom de innebar diskriminering av gifta kvinnor som före 1979 blivit arbetsoförmögna men som först i och lagändringen det året fick rätt till invaliditetsbidrag. Den holländska domstolen tillerkände gifta kvinnor bidraget utan att tillämpa inkomstvillkoret och tillerkände även kvinnor som blivit arbetsoförmögna före den l oktober 1975 bidragsrätt. Efter en lagändring 1989 avskaffades en del av de könsdiskriminerande reglerna men kravet på viss inkomst bibehölls för de kvinnor som blivit arbetsoförmögna före 1979 och som gjorde ansökan efter lagändringens ikraftträdande i maj 1989. Roks, som blivit arbetsoförmögen år 1976, sökte i maj 1989 invaliditetsbidrag men förvägrades sådant.

I sitt förhandsavgörande i målet uttalade EG-domstolen att en medlemsstat kan inte i lagstiftning som antas först efter utgången av den tid i detta fall den 23 december 1984 - då ett direktiv skall vara genomfört i syfte att införliva direktivet beröva gifta kvinnor den direkta effekt hos direktivet som de före införandet av den nationella lagen kunnat dra nytta av. Det strider däremot inte mot gemenskapsrätten att efter utgången av den angivna tiden för direktivets införlivande införa en lagstiftning som, genom att införa ett villlkor för rätt till bidraget som är lika för kvinnor och män, förtar den direkta effekten av artikeln. I Richardson ansågs artikel 4.1 också ha direkt effekt ifråga om ett system för subventionering av kostnader för läkemedelsrecept och det fanns ingen anledning att inskränka effekten tidsmässigt. EG-rätten hindrar inte att de nationella domstolarna undersöker om nationella regler stämmer överens med entydiga och ovillkorliga regler i ett direktiv, för vilket genomförandetiden har gått ut, även om den berörda personen inte har åberopat direktivet inför den nationella domstolen. Det beskedet gav EG-domstolen i Verholen. Det är vidare enligt domstolen inte tillåtet för medlemsstater att efter genomförandeperioden i artikel 8 behålla effekterna av tidigare nationell lagstiftning, som utesluter gifta kvinnor under vissa förhållanden från att omfattas av ålderspension. McDermott gällde om det stred mot artikel 4.1 att efter det direktivet trätt i kraft förvägra gifta kvinnor samma socialförsäkringsförmåner som gifta män hade fått i samma situation och betydelsen av att det ibland kunde medföra dubbelbetalning. Bestämmelsen innebär enligt EG-domstolen att om gifta män enligt nationell rätt automatiskt får tillägg till socialförsäkringsförmåner för hustru och bam, vilka anses beroende av dem för sin försörjning, utan något krav att i det enskilda fallet visa att sådant beroende föreligger, har gifta kvinnor i samma familjesituation rätt till samma förmån även om det i vissa fall medför dubbla tillägg och även om det strider mot nationella regler om obehörig vinst. Också i Emmøtt-fallet, som gällde artikel 4.1, gick EG-domstolen längre än tidigare när det gällde att tillerkänna artikeln direkt effekt. EG-domstolen erinrade om att den bara i speciella fall, när en medlemsstat inte i tid hade införlivat ett direktiv, hade erkänt enskilda personers rätt att i ett rättsligt förfarande åberopa ett direktiv mot en försumlig medlemsstat. Denna minimigaranti gav inte medlemsstaten rätt att befria sig själv från att i rätt tid vidta lämpliga åtgärder för att tillämpa ett direktiv. Så länge ett direktiv inte har införlivats med nationell lag, kan enskilda inte till fullo bedöma sina rättigheter. Detta osäkerhetstillstånd fortsätter även efter det EG-domstolen avkunnat en dom och uttalat att en medlemsstat inte hade fullgjort sina åtaganden enligt direktivet och även om den uttalat att vissa bestämmelser hade direkt effekt. Det är bara ett korrekt införlivande av ett direktiv som kan medföra att ett sådant tillstånd av osäkerhet upphör och det är bara därigenom den rättsliga säkerhet skapas, som måste finnas om man skall kunna kräva av enskilda att de hävdar sin rätt. Av detta följde enligt EG-domstolen att gemenskapsrätten hindrar att en myndighet i en medlemsstat i ett rättsligt förfarande åberopar nationella processuella regler om talefrister i den mån medlemsstaten inte korrekt har införlivat direktivet i sitt nationella rättssystem. Domstolen förefaller därefter ha ändrat uppfattning eftersom utgången blev den motsatta i det senare avgjorda fallet Steenhorst-Neering. Enligt holländsk rätt var gifta kvinnor ut-

estängda från rätten till invaliditetsbidrag före 1979, då likabehandlingsprincipen utsträcktes till att också omfatta dessa. Fortfarande gjordes undantag för dem som blivit oförmögna att förvärvsarbete före den 1 oktober 1975. Bidraget utgick tidigast ett år före det ansökan om detta gjordes. I en dom av högsta socialförsäkringsdomstolen år 1988 underkändes begränsningen av bidragsberättigade kvinnor. Detta skall jämföras med att likabehandling mellan kvinnor och män enligt direktivet skulle vara infört redan den 23 december 1984. Den holländska domstolens beslut föranledde Steenhorst-Neerings att söka bidraget. Hon uppbar sedan år 1963 en invalidpension enligt dåvarande regler. Hon tillerkändes i beslut år 1989 det begärda bidraget med verkan från år 1987 eller från ett år efter det hon gjort ansökan. I beslut drogs dock bidraget in från den 1 juli 1989, med hänvisning till att samma hon från den dagen fick änkepension. Situationen i detta mål skilde sig enligt EGdomstolen klart från den i Emmott så sätt att ettårsregeln här inte hade något att göra med rätten som sådan att åberopa direktivet utan endast begränsade den retroaktiva verkan ansökan bidrag, en begränsning av Emmott, som inte kan utläsas av den domen. av en om I Johnson bekräftade EG-domstolen sin uppfattning från Steenhorst-Neerings. I John- I hade brittisk kvinna vägrats invaliditetsbidrag eftersom hon inte kunde visa, att hon son en varit berättigad till typ av invaliditetsbidrag som funnits innan det nya infördes, eller att en hon åtminstone hade ansökt om det. Detta bidrag utgick inte om den sökande kvinnan inte kunde visa bl.a. att hon varken kunde har förvärvsarbete eller kunde utföra hushållsarbete. Motsvarande krav i fråga om hushållsarbete ställdes inte män. Denna typ av bidrag hade avskaffats år 1984 men i det nya systemet kopplades rätten till det nya bidraget till att det tidigare bidragets sökts. De som kunnat vara berättigade till det gamla bidraget fick däremot automatiskt det nya. Eftersom Johnson inte hade sökt det gamla bidraget fick hon inte heller det Domstolen ansåg dock i Johnson I att Johnson kunde åberopa artikel 4-1 i direknya. tivet och att samma villkor skulle tillämpas för kvinnor som män för att få rätt till bidrag. Som följd EG-domstolens förhandsavgörande i Johnson I tillerkändes Johnson i ett av beslut i december 1991 av de brittiska socialförsäkringsmyndigheterna invaliditetsbidrag för tiden från augusti 1986, dvs ett år innan hon sökte bidraget. Beslutet att begränsa ersättningen grundades på en preskriptionsregel i den brittiska socialförsäkringslagen. Johnåberopade Emmott-domen som stöd för sitt yrkande att ersättningen skulle betalas ut son även för tid dessförinnan. Under mellantiden kom emellertid EG-domstolens besked i Steenhorst-Neerings. Ruzius-Wilbrink är ett exempel att direktivet ansetts ha direkt effekt vid indirekt könsdiskriminering. Den direkta effekten innebar att om nationella bestämmelser saknas för hur artikel 4.1 skall tillämpas och stat gör sig skyldig till indirekt diskriminering måste en den grupp som blir diskriminerad behandlas samma sätt som den gynnade gruppen. Samma bestämmelser måste därför gälla som tillämpas för den grupp personer som får bidraget. De bestämmelserna är de enda som finns att falla tillbaka på, i avsaknad av en korrekt tillämpning av direktivet.

Indirekt diskriminering Indirekt diskriminering kom första gången upp i Teuling-fallet. EG-domstolen fann att artikel 4.1 möjliggjorde nationell lagstiftning som lät rätten till en tilläggsförmån till förtidspension vara beroende av civilstånd och den inkomst som direkt eller indirekt kunde härledas från makens arbete. Att fler män än kvinnor hade rätt till förmånen var inte tillräckligt för att rätten till sådana tillägg skulle strida mot direktivet. Förutsättningen var dock att systemet syftade till och var nödvändigt för att garantera existensminimum för en förmånstagare med make eller barn som var ekonomiskt beroende av förmånstagaren för sin försörjning genom en tilläggsförmån som kompenserar för den större börda de bär jämfört med ensamstående. I fallet förelåg alltså indirekt könsdiskriminemig men den ansågs godtagbar. I Ruzius-Wilbrink gällde frågan om det var tillåtet att utesluta deltidsanställda från en socialförsäkringsförmån, som heltidsanställda var berättigade till. EG-domstolen uttalade att en nationell bestämmelse, som den aktuella, stred mot artikel 4.1 om inte skillnaden i behandling av de två grupperna arbetstagare kunde motiveras sakliga grunder som inte berodde kön. Det enda skäl som hade åberopats i målet var att det vore orättvist att garantera deltidsarbetande en högre förmån än den lön de tidigare hade erhållit. Det var ett skäl som EG-domstolen inte godtog, eftersom den nivå som garanterades i flera fall var högre än den lön som förmånstagarna hade uppburit. Enligt EG-domstolen i Raks-fallet strider också mot artikel 4.1 att tillämpa ett villkor i nationell lagstiftning om viss inkomst för rätt till bidrag som visserligen inte gör skillnad mellan kvinnor och män men som får negativa effekter för fler kvinnor än män, även om motivet för lagstiftningen är budgetmässiga överväganden. De pågående målen Megner och Nølte gäller indirekt könsdiskriminering. En fråga som är aktuell i Nølte är om nationell lag från rått till socialförsäkringsförmåner i fråga om ålderspension får utesluta den som har en arbetstid som understiger 15 timmar per vecka med hänsyn till att en sådan bestämmelse berör fler kvinnor än män. I Megner gäller samma fråga arbetslöshetsförsäkring, där de som utestängs från försäkringen har kortare arbetstid än 18 timmer per vecka. Generaladvokaten föreslår att EG-domstolen i sitt förhandsavgörande skall tolka artikel 4.1 så att den angivna begränsningen strider mot artikeln. Det kan i sammanhanget anmärkas att de svenska bestämmelserna om arbetslöshetsförsäkring, efter några års uppehåll, från och med den 1 januari 1996 nytt innebär att deltidsarbetslösa har sämre villkor än heltidsarbetslösa när det gäller rätt till ersättning. SFS 1995:997. Bestämmelserna förefaller oförenliga med direktivet om social trygghet. Även likabehandlingsprincipen kunnat tillämpas alltmer effektivt när det gäller om sociala trygghetssystem finns det fortfarande skillnader mellan olika kategorier bidragstagare. Och även om fler kvinnor än män de facto skulle beröras av en viss åtgärd är detta fortfarande godtagbart om skillnaden beror sociala och politiska orsaker och inte på kön. Det är slutsatsen av domen i målet kommissionen mot Belgien. Målet gällde om ett system för beräkning av arbetslöshetsersättning och förtidspension medförde indirekt diskriminering av kvinnor, som inte var objektivt godtagbar. Domstolen fann att systemet syftade till att garantera att familjer fick en inkomst som motsvarade existensminimum. Domstolen

erinrade om att den redan slagit fast att EG-rätten inte hindrade en medlemsstat från att ta hänsyn till de relativt sätt större behov som en förmånstagare med försörjningsansvar mot make och barn eller med en mycket låg inkomst har jämfört med en ensamstående. Den belgiska regeringen hade enligt domstolen visat att dess system för arbetslöshetsersättning och förtidspension motsvarade ett legitimt socialpolitiskt syfte. Systemet var därför motiverat av skäl som inte hade att göra med könsdiskriminering. Att systemet gynnade fler män än kvinnor innebar därför inte något brott mot principen om likabehandling. En medlemsstat kan alltså låta en nivån ett tillägg till en ålderspension vara beroende den andra makens förvärvsinkomst. Även effekten detta är att fler män än kvinnor av om av får högre bidrag menar EG-domstolen att detta inte utgör könsdiskriminering. Förutsättningen är dock att den nationella lagstiftningen inte gör skillnad mellan kvinnor och män. Frågan behandlades i Moelenbroek, som gällde en bestämmelse i holländsk lag som föreskrev att ett tillägg till förmånstagarens ålderspensionen, som utgick för en make som är ekonomiskt beroende av förmånstagaren för sin försörjning, skall reduceras med hänsyn till den makens egna inkomster.

Direkt diskriminering Artikel 4.1 utesluter enligt EG-domstolen i Integrity att nationell lagstiftning förbehåller möjligheten att slippa betala avgifter till socialförsäkringen för gifta kvinnor, änkor och studenter utan att bereda samma möjlighet för gifta män och änklingar i samma situation. Om nationella bestämmelser berövar invalidiserade änkor invaliditetsbidrag i syfte att bevilja dem en lägre änkepension, utgör detta enligt EG-domstolen i van Gemert-Derks, Steenhorst Neerings och Roks otillåten könsdiskriminering om samma regel inte också tillämpas för invalidiserade änklingar. Endast om en änka frivilligt och avsiktligt väljer änkepension är denna bidragsvägran berättigad. Ett villkor för detta är i sin tur att hon får klar och exakt information om de ekonomiska konsekvenserna av att ersätta bidraget med en pension. Domstolen uttalade sig i van Gemert-Derks också om förhållandet mellan gemenskapsrätten och FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter ICCPR. Den konstaterade att direktivet ännu inte omfattar hela området för social trygghet. I artikel 3.2 anges t.ex. att det inte är tillämpligt efterlevandeförmåner. Gemenskapsrätten hindrar därför inte att en medlemsstat tolkar artikel 26 i ICCPR så att den föreskriver likabehandling av kvinnor och män i fråga om förmåner till efterlevande, i den mån frågan faller utanför tillämpningsområdet för direktivet. van Can rörde skilda beräkningsgrunder för ålderspensionens storlek för kvinnor och män. I Belgien gällde tidigare skilda pensionsåldrar för kvinnor och män: 60 respektive 65. Pensionsbeloppet beräknades grundval av de mest inkomstbringande åren av förvärvsarbete, för kvinnor dock högst 40 år och för män högst 45 år. När flexibel pensionsålder från 60 år infördes för alla år 1990 behölls den angivna beräkningsregeln. van Cants pension beräknades grundval av 45 års förvärvsarbete men han hade fått högre pension om beräkningen hade gjorts efter 40 års arbete. Enligt EG-domstolen stred det mot artikel 4.1

och 7.1 att upprätthålla sådana skilda beräkningsgrunder för kvinnor och män som hade anknytning till skilda pensionsåldrar när samma pensionsålder införts för kvinnor och män. I anslutning härtill kan erinras om det förslag till delad pensionsrätt mellan makar som lades fram i betänkandet Reformerat pensionssystem under hösten 1995. I detta föreslås att hustruns pension vid en sådan delning skall reduceras medan mannens i stället ökas i vissa fall när en delning innebär ökning av hustruns pensionsrätt. Att mot bakgrund av befolkningsstatistisik kvinnors i genomsnitt längre livslängd jämfört med män tillämpa en - sådan ordning kan innebära olika behandling i det enskilda fallet. Det förefaller som att den föreslagna ordningen, om den infördes, skulle strida mot direktivet om social trygghet.

Rätten till domstolsprövning, sanktioner, m.m. Artikel 6 motsvarar samma artikel i likabehandlingsdirektivet och föreskriver att medlemsstaterna i sin nationella lagstiftning skall vidta de åtgärder som behövs för att göra det möjligt för alla, som anser sig förfördelade grund av att likabehandlingsprincipen inte tillämpats, att göra sina rättigheter gällande vid domstol, eventuellt efter att ha hänvänt sig till andra behöriga myndigheter. I det pågående Suttøn-målet har frågan om rätt till ränta socialförsäkringsförmåner aktualiserats.

Undantag från likabehandlingsprincipen m.m. Enligt artikel 7.1 kan man utesluta vissa frågor från likabehandlingsprincipen. Hit hör avgörandet av pensionsålder för att bevilja ålders- och avgångspension och de eventuella konsekvenserna härav för andra förmåner liksom fördelar i fråga om ålderspensionsförsäkring som beviljas personer som har fostrat barn och erhållande av rätt till förmåner efter förvän/savbrott grund av fostran av bam. Artikel 7.2 föreskriver samtidigt att medlemsstaterna med jämna mellanrum skall följa frågor som undantagits från punkten 1 för att, mot bakgrunden av den sociala utveckupp lingen området, kunna avgöra huruvida det är berättigat att bibehålla undantagen i fråga. Tidigare undantag får alltså behållas men några nya torde inte få införas. Undantagen från likabehandlingsprincipen är en följd av en politisk kompromiss. När direktivet beslutades var det vanligt med skilda pensionsåldrar bland medlemsstaterna. Sådana förekommer fortfarande. Undantagen får också sägas grundade en traditionell familjemodell och traditionell arbetsfördelning mellan kvinnor och män. Det bör nämnas att också artikel 4.2 innehåller ett undantag från principen om likabehandling. Där anges att principen inte skall påverka de bestämmelser som gäller skydd för kvinnor grund av moderskap EG-domstolen konstaterade i EOC-fallet att det var ett uttryckligt syfte med direktivet att nå gradvis tillämpning av principen om likabehandling av kvinnor och män när det en gällde social trygghet. Den gradvisa tilllämpningen tog sig uttryck i ett antal undantag, bl.a. det i artikel 7.1.a, och i det saknades en tidsgräns för hur länge de fick upprätthållas. Undantagens karaktär gjorde det enligt domstolen berättigat att sluta sig till att lagstiftaren avsåg att tillåta medlemsstaterna att tillfälligt behålla de fördelar som kvinnor hade när det gällde att lämna sin anställning för att medlemsstaterna skulle kunna gradvis anpassa sina

pensionssystem i det avseendet utan att spränga den komplicerade finansiella jämvikten i systemen. Artikel 7.1.a måste tolkas så att den tillåter skilda lagstadgade åldersgränser för kvinnor och män för rätt till ålderspension och till pension i samband med att en anställning upphör och även sådana former av könsdiskriminering, som nödvändigtvis hänger samman med den skillnaden. Samma åldersgräns för kvinnor och män när det gäller ålderspension är alltså fortfarande inte obligatorisk. Men undantaget i artikel 7.l a skall tolkas restriktivt. I Thomas, som gällde brittiska bestämmelser om invaliditetsbidrag och bidrag till personer som vårdar en invalid, ansåg EG-domstolen att det i länder som fortfarande har olika pensionsålder för kvinnor och män inte är nödvändigt att göra beviljandet av förmånema beroende av åldersgränsen för ålderspension. Enligt EG-domstolen kan diskriminerande åtgärder i system förutom ålderspensionssystemet genom hänvisning till olika pensionsåldrar endast tillåtas om det är absolut nödvändigt för att bibehålla ekonomisk balans inom social trygghet eller för att garantera enhetlighet mellan ålderspension och andra sociala trygghetssystem. Den sistnämnda aspekten var ett tillägg i förhållande till EOC-fallet. EG-domstolen konstaterade att förmåner som betalas ut i ett system som inte är avgiftsbaserat inte har någon direkt inverkan avgiftsbaserade system. Graham gällde också om begränsning av nivån av invaliditetspension efter uppnådd pensionsålder och, dessutom, om vägran att betala invaliditetsbidrag var förenligt med direktivet. Generaladvokaten ansåg att det fanns en grundläggande skillnad mellan detta fall och Thomas, som låg i att invaliditetspensionen i Graham var avgiftsbaserad. Detta medförde ändå inte att likabehandling av kvinnor och män skulle leda till ekonomisk obalans. Beträffande invaliditetsbidraget såg han inget objektivt och nödvändigt samband alls med skillnaderna i pensionsålder. Generaladvokaten föreslog samma avgörande som i Thomas men EG-domstolen behandlade problemet endast utifrån frågan om enhetlighet mellan olika system. Enligt en brittisk lag blev en person som uppburit en sjukförmån under en viss tid därefter berättigad till invaliditetspension vid fortsatt arbetsoförmåga, om personen inte uppnått pensionsåldem som för kvinnor är 60 och män 65. Den som uppnått pensionsålder kunde vissa villkor välja att fortsätta uppbära invaliditetspension i stället för statlig avgångspension. Invaliditetspensionen betalades i så fall ut enligt den faktiska nivån av avgångspensionen, vilken berodde av antalet aktiva år, under vilka avgifter inbetalats. Under den tid avbrottet i anställningen varade betalades härutöver ett invaliditetsbidrag till de personer, vars arbetsoförmåga inträdde mer än fem före uppnådd pensionsålder. Ju yngre den berättigade personen var när arbetsoförmågan inträdde, desto högre blev nivån bidraget. Graham och två andra kvinnor valde att fortsätta uppbära invaliditetspension i stället för avgångspension, som i motsats till invaliditetspensionen var skattepliktig. Emellertid sänktes deras invaliditetspension till den nivå av avgångspension som skulle ha utbetalts till dem om de valt att uppbära den. Graham, som var äldre än 55 år, när hon drabbades av arbetsoförmåga, vägrades även rätten till invaliditetsbidrag. EG-domstolen konstaterade med hänsyn till att begränsningen av invaliditetspensionen skedde vid lägre ålder för kvinnor än för män och till att män kunde få invaliditetsbidrag ända till 60 år, att lagstiftningen innehöll könsdiskriminering. Samtidigt konstaterade EG-

domstolen att artikel 7.1. a i direktivet tillät skilda pensionsåldrar inte bara för ålders- och pensionsförmåner utan också för eventuella konsekvenser härav för andra förmåner. Den hänvisade till vad den uttalat om kraven vid undantag i Thomas och fann att förbud mot diskriminering skulle äventyra överensstämmelsen mellan systemen. Avgörandet kan synas oförenligt med det i Thomas. Domstolen berörde inte om det i Graham hade någon betydelse att invaliditetspensionen, till skillnad från Thomas, ingick i ett avgiftsbaserad system, eller att rätten till invaliditetsbidrag upphörde vid uppnådd pensionsålder. Att ta bort diskrimineringen av män i ett system för subventionering av kostnader för läkemedelsrecept skulle enligt EG-domstolen i Richardson inte medföra någon ekonomisk obalans och diskrimineringen var inte heller objektivt nödvändig för att garantera överensstämmelse mellan detta system och ålderspensionssystemet. Det fanns inte ens någon nödvändig koppling till skillnader i pensionsålder för kvinnor och män. Därför stred diskrimineringen mot artikel 7.1 .a. I Munster fann EG-domstolen att det redan av ordalydelsen i artikel 7.1.c framgick van att det undantag från likabehandlingsprincipen som gjorts var tillåtet. Bestämmelsen gör det möjligt för medlemsstaterna att utesluta beviljande av rätt till ålders- eller invaliditetsförmåner grundval av en hustrus avledda rättigheter. I det målet gällde det beräkning av ålderspension för en man, vars hustru inte hade någon egen inkomst. Så länge hustrun inte hade rätt till ålderspension hade mannen grund härav fått högre ålderspension enligt regler "hushållspension". När hustrun själv fick ålderspension minskades mannens åldersom pension. Då beräknades mannens pension som för ensamstående, vilket var mindre förmånligt. Det skedde dock med hänsyn till att hustrun nu själv uppbar pension. Det kan tilläggas att någon motsvarande möjlighet till undantag från direktivet inte finns för rätt till ålders- eller invaliditetsförmåner grundval av en mans avledda rättigheter. Artikel 7.l.d hindrar enligt Bramhill inte att en medlemsstat, som har förbehållit män beviljandet tillägg till långvariga åldersförmåner för en ekonomiskt beroende make, av avskaffar denna diskriminering enbart i förhållande till kvinnor som uppfyller vissa villkor. Före år 1984 kunde i Storbritannien endast män få maketillägg till ålderspensionen. Efter en lagändring medgavs även kvinnor rätt till ett sådant tillägg men bara vissa villkor. Motsvarande villkor ställdes inte i männens fall. Bramhill hade nekats maketillägg och gick till domstol. Hon menade att direktivet bara gjorde undantag för ekonomiskt beroende hustru. I ett system som omfattade både make- och hustrutillägg kunde man enligt hennes uppfattning inte ställa olika villkor för kvinnor och män. De regler som gällde före lagändringen var sådana som föll under undantagsbestämmelsen i artikel 7.l.d. Lagändringen innebar i sig att diskrimineringen av kvinnor inte avskaffades men den minskades. Att godta Bramhills ståndpunkt skulle enligt EG-domstolen innebära att en stat som inför regler som medför att könsdiskriminering minskar inte kan åberopa undantaget i artikeln. En sådan tolkning riskerade att äventyra att likabehandlingsprincipen infördes fullt ut. Syftet med direktivet är att gradvis genomföra likabehandlingsprincipen. EG-domstolen hänvisade till att detta framgick både i direktivets rubrik och i artikel

Mål mellan institutionerna och deras anställda

Några fall skall här behandlas som exempel hur EG-domstolen har tillämpat likabehandlingsprincipen i mål mellan institutionerna och deras anställda. EG-domstolen har vid flera tillfällen, t.ex. i Sabbattini, Airola och Razzouk/Beydoun, erkänt att likabehandling också måste tillförsäkras kvinnor och män som är anställda inom unionens egna institutioner vid tillämpningen av tjänsteförordningen. I det sistnämnda av dessa fall underströk domstolen att, i förhållandet mellan institutionerna och deras anställda de krav som kan ställas inte är begränsade till dem som följer av artikel 119 eller direktiven området. Utgångspunkten i Sabbattini var, liksom i Chollet, att kvinnliga anställda italiensk re- spektive fransk medborgare i och med att de gifte sig av sina arbetsgivare inte längre an- sågs berättigade till den traktamentsförmån som utbetalades till anställda som inte var medborgare i de länder, i vilka de verkade som anställda i någon av institutionerna. Enligt tjänsteförordningen upphörde rätten till traktamente för den som gifte sig med en person som dagen för vigseln inte var berättigad till traktamentet och inte kunde visa att han eller hon blev "hushållets överhuvud genom äktenskapet. Båda kvinnorna gifte sig med belgiska män och i och med det beslutade deras arbetsgivare med hänvisning till bestämmelserna i förordningen att dra in traktamentsförmånen. Bägge kvinnorna överklagade besluten. EGdomstolen konstaterade att den relevanta bestämmelsen i sig inte gjorde skillnad mellan kvinnor och män. I en bilaga till förordningen angavs dock att med "hushållets överhuvud normalt avsågs manliga arbetstagare medan kvinnliga endast undantagsvis kunde betraktas som detta, såsom vid makens sjukdom eller arbetsoförmåga. Bestämmelsen gav därmed enligt domstolen i praktiken upphov till en otillåten skillnad i behandlingen mellan kvinnor och män. Indragningen av ett traktamente måste i stället ske efter enhetliga kriterier, oberoende av kön. Besluten upphävdes. IAir0la ansökte, som följd av Sabbattini-domen, en kvinnlig belgisk anställd, som var gift med en italiensk medborgare traktamente. Hon var verksam vid ett av institutionernas forskningscentra i Italien. Hon fick avslag på ansökan under hänvisning till att hon blivit italiensk medborgare i och med äktenskapet. Hon hade automatiskt blivit italiensk medborgare, till följd av reglerna i den italienska lagstiftningen. Hon hade emellertid utnyttjat möjligheten enligt belgisk rätt att också få behålla sitt belgiska medborgarskap. Innebörden av kravet ifråga om medborgarskap som ett villkor för traktamentet måste enligt EGdomstolen tolkas så att man undvek olika behandling mellan kvinnor och män som befann sig i samma situation. I detta fall måste bestämmelsen tolkas så att den uteslöt hänsyn till sådant medborgarskap som var påtvingat en kvinnlig anställd i och med äktenskap utan möjlighet att avstå från det. En man förvärvar aldrig sin hustrus medborgarskap i och med äktenskapet, konstaterade domstolen. I detta fall måste man helt enkelt bortse från att kvinnan var italiensk medborgare. Kommissionens beslut upphävdes och den ålades att betala ut traktamentet. I van den Broeck blev utgången med samma rättstillämpning den motsatta, eftersom omständigheterna inte var desamma. van den Broeck var född i Frankrike och hade gift sig

med en belgisk medborgare. I och med äktenskapet blev hon visserligen automatiskt belgisk medborgare. Hon hade dock, till skillnad från vad som gällde i Airola, enligt belgisk rätt kunnat avsäga sig det "påtvingade" medborgarskapet men valt att inte göra det inom den tid som stod till buds. Hon skulle därför vid tillämpningen av tjänsteförordningen anses som belgisk medborgare. Hennes talan ogillades. Razzouk och Beydoun rörde två änklingar, vilkas hustrur varit anställda i kommissionen. Sedan de vägrats änklingspension vände de sig till EG-domstolen med begäran att kommissionens beslut skulle upphävas. Enligt tjänsteförordningen fanns en viss rätt till efterlevandepension. För änkor var den inte behovsprövad medan så var fallet för änklingar. Bestämmelserna i tjänsteförordningen stred därför mot den grundläggande rättighet, som rätten till likabehandling utgör och som domstolen slagit fast i Defrenne III. Kommissionens beslut upphävdes. I Speybrouck, som rörde uppsägning av en gravid arbetstagare, konstaterade förstainstansrätten nytt att principen om likabehandling vid anställning och principen om förbud mot direkt och indirekt könsdiskriminering ingår i de grundläggande rättigheter, vilka EGdomstolen och förstainstansrätten måste iaktta på grund av bestämmelserna i artikel 164 RF. Där anges att domstolen skall säkerställa att lag och rätt följs vid tolkning och tillämning av RF. Det innebär dock, fortsatte förstainstansrätten, att endast en arbetstagare som sägs upp grund av graviditet, men inte en arbetstagare som sägs upp under graviditen men utan samband med denna kan beropa det skydd som följer av den grundläggande rättigheten. Frågan om principen om likabehandling mellan kvinnor och män innefattar någon rätt till företräde för en person av underrepresenterat kön kom upp i EG-domstolen i Bonino och Delauche-fallen. Bonino rörde en kvinna som ansåg sig förbigången vid tillsättningen av en chefsbefattning trots bättre meriter än den man som fick tjänsten. Bonino gjorde gällande att kommissionen gjort sig skyldig till brott mot principen om likabehandling. Den aktuella befattningstypen var mansdominerad till 72 procent. Bonino gjorde därför också gällande att kommissionen inte hade respekterat principen om jämställdhet mellan kvinnor och män. Hennes fackliga organisation, som tilläts intervenera i tvisten, gjorde gällande att vid lika meriter, den som tillhörde underrepresenterad kön borde utses till innehavare av tjänsten om könsfördelningen är mycket skev. En jämn könsfördelning är nödvändig att garantera på samma sätt som nationalitet, vilket enligt domstolens praxis kan vara ett kriterium som tillåter företräde för en sökande framför en annan med lika meriter för att upprätthålla eller återställa en geografisk balans bland personalen. Enligt kommissionen hindrade inte principen om jämställdhet mellan kvinnor och män att den använde kandidaternas lämplighet som en urvalsgrund. Lämpligheten avgörs därvid med utgångspunkt i en lång rad fakta som beaktar det arbete som skall utföras och inte har något att göra med kön. EG-domstolen fann att tillsättningsmyndigheten hade rätt att dra slutsatsen att mannen var bättre lämpad för befattningen. Dessa överväganden kunde inte anses vara uttryck för allmänna fördomar mot kvinnor och därför i strid med likabehandlingsprincipen. Domstolen, fann med hänsyn till den bedömning som den gjort att mannen var bäst lämpad, att den

inte heller behövde behandla intervenientens den fackliga organisationens argument, att - kvinnliga sökande skulle få företräde eftersom det endast hade påståtts att detta gällde vid lika meriter. Domstolen gick alltså inte om det fanns någon princip om jämställdhet mellan kvinnor och män. Också Delauche rörde en kvinna som ansåg sig förbigången vid tillsättningen av en chefsbefattning i kommissionen, där hon redan var anställd. Tjänstetypen innehades till 98 procent av män. Den gick till en man som enligt kommissionen var bättre meriterad. I domstolen gjorde Delauche gällande att principen om likabehandling mellan kvinnor och män innebar att personer som tillhörde underrepresenterat kön skulle ha företräde vid lika meriter. Detta gällde även i brist skrivna bestämmelser härom. Kommissionen gjorde gällande att den man som fick tjänsten var den mest lämpade för den. EG-domstolen gjorde ingen egen meritvärdering utan nöjde sig med att konstatera att kommissionen hade ansett att det var bättre för verksamheten att mannen fick befattningen än Delauche. Då ansåg sig domstolen inte heller behöva undersöka om Delauche, om förutsättningarna var uppfyllda, som sökande från underrepresenterat kön hade rätt till företräde. Delauche gjorde också gällande att beslutet stred mot principen om likabehandling eftersom kommissionen gjort sig skyldig till könsdiskriminering. Enligt domstolen måste tillsättningsmyndigheten ha stor frihet vid sina beslut om befordran och domstolens prövning därför inskränkas till att avse om myndigheten hade använt sin behörighet ett klart oriktigt sätt. Domstolen bedömde att så inte var fallet utifrån de vitsord, som med jämna mellanrum hade satts den manlige kandidaten. Någon könsdiskriminering hade inte ägt rum. Generaladvokaten i målet utvecklade hur han såg att ge företräde för underrepresenterat kön. Även det otvivelaktigt fanns ett behov aktiva åtgärder till förmån för kvinom av nor kunde det inte uppnås genom ett domstolsbeslut om rätt till företräde. Varje riktad åtgärd till förmån för en minoritet skulle strida mot likabehandlingsprincipen. Det var dock tänkbart att, i vissa väldefinierade situationer och för att nå ett högprioriterat mål som motsvarade ett val som samhället gjort, åtgärder kunde vidtas för att avskaffa bristande jämställdhet som berodde fördomar i det förflutna och att sådana åtgärder kunde anses rättsligt grundade. Det fanns enligt generaladvokaten många olika sätt att gå tillväga och angav, utom andra, fastställande av kvoter för rekrytering och befordran och skilda normer beroende om kvinnor eller män berördes. Hur som helst kunde sådana åtgärder enligt EG-rätten endast vidtas lagstiftningsvägen och en sådan åtgärd skulle domstolen dessutom sannolikt bli uppmanad att granska. Till dess finns bara en regel som kan tillämpas: könsneutralitet. någon särskild bestämmelse hade sökanden i målet därför I avsaknad av inte någon rätt till företräde enligt generaladvokaten. Vad könsneutralitet närmare innebar utvecklade inte generaladvokaten, inte heller vilken mening han använde "minoritet".

Tänkbara

fördragsmässiga förändringar

Innan man bestämmer sig för att verka för nya regler om kvinnor och män i EG-rätten finns det anledning att överväga vilket behov av ytterligare sådana lagstiftningsåtgärder som finns, liksom vilka andra alternativ som står till buds för att främja jämställdhet mellan

kvinnor och män nationellt och inom EU. Ett arbete politisk nivå inom EU och t.ex. ett stärkande av kvinnoorganisationema i Europa kanske kan vara väl så effektivt som införandet av nya regler överstatlig nivå. Ett skäl att skärpa regelverket kan t.ex. vara att det som finns genomförts fullt ut i de olika medlemsstaterna, att det visat sig att dess möjligheter tömts ut och att det finns behov av att effektivisera det. Om det inte genomförts fullt ut ligger det kanske närmare till hands att effektivisera tillämpningen i stället för att ändra reglerna. En fråga kan då t.ex. vara om kommissionen har tillräckliga resurser att sköta övervakning av hur EG-rätten har slagit igenom nationellt. En annan kan vara önskemål att få en annan inriktning på rättsutvecklingen genom ytterligare vägledning till dem som skall tillämpa EG-rätten EU-nivå och nationellt, for att syftet med lagstiftningen skall uppnås. Om ytterligare lagstiftning anses behövlig bör man också fundera noga över om den bör stiftas på EG-nivå eller om syftet kan nås den nationella nivån. Konsekvenserna av ökad överstatlighet och mindre nationellt självbestämmande måste också övervägas. Är t.ex. beredda att överlåta EG-domstolen att tolka vad jämställdhet mellan kvinnor och män skall vara eller att avgöra vilka medel som skall vara tillåtna for att nå dit Kan ökad överstatlighet med andra ord få motsatt effekt jämfört med vad som egentligen åsyftas med en lagändring Genomslagskraften hos EG-rätten är som framgått en helt annan än i övriga folkrättsliga sammanhang. Att gå med på lagstiftningsåtgärder inom EU får alltså ett helt annat genomslag nationellt och ställer också stora krav medlemsstaternas förmåga att ta konsekvenserna av reglerna. Genomslaget kan variera beroende vilken teknik som väljs. Fördragsändringar kräver i sig enhällighet hos medlemsstaterna. Sådana ändringar kan alltså inte ske mot Sveriges vilja. Om fördragsändringar sker som öppnar möjlighet till t.ex. direktiv, kan sådana beslutas mot Sveriges vilja, eftersom det ofta räcker med majoritetsbeslut i rådet. Det är inte givet att ens direktiv om viss minimiharmonisering är önskvärda jämställdhetsområdet. 1992 års direktiv om skydd för gravida m.fl. arbetstagare innebär t.ex. i vissa avseenden en återgång till äldre förhållanden när det gäller särskild skyddslagstiftning för kvinnor. Direktivet innehåller en regel artikel 8.2 som innebär att kvinnorna själva inte får bestämma hur snabbt efter förlossning de vill återuppta sitt förvärvsarbete. Det är en sak att verka for förändringar för att kvinnor i andra länder skall få det bättre. Det är en helt annan att acceptera regler som medför förbättringar för kvinnor i vissa länder, om de innebär försämringar för kvinnor i Sverige. Det finns, inte minst mot bakgrund av vad som redan är känt från t.ex. Europaparlamentets och den s.k. reflexionsgruppens rapporter, anledning att räkna med att förslag till fördragsändringar med anknytning till kvinnor och män kommer att föranleda krav att även olika minoritetsgrupper skall omfattas. De kommer knappast heller att endast avse sådana jämställdhetsfrågor som för närvarande är reglerade i svensk lagstiftning. Jämställdhetslagen omfattar t.ex. endast arbetslivet. En jämn könsfördelning i valda församlingar är t.ex något vi hittills inte ansett lämpligt att reglera lag. Ändringsförslag kanske inte som genom ens är begränsade till sådana områden som idag utgör förstapelarfrågor. Att t.ex., som Europaparlamentets utskott för kvinnors rättigheter varit inne på, reglera våld mot kvinnor le-

der tanken till straffrättslig reglering, något som skulle få stora principiella återverkningar. Straffrätten ligger för närvarande utanför EG-rätten. Utskottet har också väckt tanken att Unionsfördraget bör ta avstånd från bl.a. s.k. sexism. Många av EU:s medlemsstater har liksom kommissionen, intresserat sig för frågor om mediernas förmedling av bilder av kvinnor som är stereotypa och diskriminerande. Detta kan mycket väl medföra förslag om en utvidgning av EG:s kompetens som möjliggör att förbud mot könsdiskriminerande reklam införs. Förslag till nationell svensk lagstiftning det området har hittills avvisats av tryckfrihetsskäl. En utvidgning i fördraget av EG:s kompetensområden, som ger möjlighet till direktiv nya områden, kan alltså ge upphov till rättigheter som valt att inte ens reglera i vår egen lagstiftning, även om direktiven endast skulle innehålla minimikrav. Härtill kommer att EGdomstolen utvecklar den skrivna rätten och ibland själv skapar rätt ett sätt som inte alltid går att förutse. Det får alltså helt andra rättsliga konsekvenser internt i Sverige att gå med internationella avtal i EU-sammanhang än i andra internationella förhållanden. Vilken inriktning nya fördragsregler får, har alltså också stor betydelse. Det är å andra sidan lika viktigt att sådana ändringar i fördragstexter som anses önskvärda utformas så att de får största möjliga genomslag. I det följande skisserar jag några tänkbara fördragsmässiga förändringar och berör några av de konsekvenser sådana ändringar kan tänkas få. Den tid som stått till buds medger givetvis ingen uttömmande analys delvis invecklade fördragsrättsliga frågor utan redoav visningen får närmast ses som en inventering. Den sker med viss hänsyn tagen till förslag redan diskuterats i olika fora. Avslutningsvis diskuterar jag vad som från svenska som kvinnors utgångspunkter om det nu är möjligt att ange några för alla kvinnor gemen- utgångspunkter kan te sig de strategiskt viktigaste ändringarna. I viss mån samma - som framhålls också konsekvensen av ändringar för statens del.

Ändringsförslag som aktualiserats

Både kommissionen och Europaparlamentet har i sina rapporter till reflexionsgruppen inför EU:s regeringskonferens tagit upp flera förslag till ändringar i Unionsfördraget, som tar sikte förhållandet kvinnor och män. Kommissionen tar i sin rapport behovet av en grundläggande regel, i preambeltext upp till ett fördrag, sammanfattar unionsmedborgarnas rättigheter och där inbegriper en som grundläggande "jämställdhetsrätt" fundamental right of equality. I anslutning till det unionsmedborgarskap som infördes med Unionsfördraget artikel 8 RF föreslår Europaparlamentet att medborgarskapet bör ges större substans bl.a. genom att EU ansluts till Europakonventionen om mänskliga rättigheter och att principen om likabehandling oavsett ras, kön, ålder, handikapp eller religion införs i fördraget, att fördragets bestämmelser om lika rättigheter skall tillämpas inte bara ekonomiska rättigheter utan även på alla aspekter av jämställdhet. Unionsfördraget bör också klart ta avstånd från bl.a. sexism och alla former av diskriminering och garantera rättsligt skydd mot diskriminering för alla som är bosatta inom EU. Förslaget är dock inte preciserat.

Enligt Europaparlamentet bör det sociala protokollet inlemmas i själva fördraget. Europaparlamentets utskott för kvinnors rättigheter föreslår i sitt betänkande till Europaparlamentet inför dess rapport i stort sett detsamma som Europaparlamentet. Utskottet föreslår därutöver också att Unionsfördragets preambel skall innehålla ett särskild hänvisning till kvinnors och mäns grundläggande jämställdhetsrätt, att denna rätt också skall slås fast som en självständig rättighet i en rättighetskatalog, om en sådan tas i fördraget. I anslutning härtill föreslås vidare att EU skall prioritera behovet att komma till rätta med könsrelaterat våld mot kvinnor och flickor. Utskottet föreslår också att förbudet mot diskriminering i artikel 6 RF utvidgas till att också omfatta kön. Det föreslår vidare att ett generellt förbud mot diskriminering införs i ett nytt fördrag Utskottet anser vidare att artikel 119 RF bör skrivas om så att det inte kvarstår någon tvetydighet om innehåll och rättslig ställning och så att krav likabehandling, särskilt när det gäller socialförsäkringsfrågor, inte medför en harmonisering nedåt. Utskottet tolkar tillägget till artikel 119, i det tredje stycket till artikel 6 i avtalet om socialpolitik, så att det ger utrymme för aktiva åtgärder. Utskottet föreslår en ändring så att det klart anges att aktiva åtgärder är tillåtna andra områden än lön. Utskottet föreslår, med hänvisning också till artikel 2 i avtalet, följande nya lydelse av artikel

Gemenskapenskall understödjaoch kompletteramedlemsstaternas aktiviteterför att uppnå jämställdhetmellankvinnor och män i fråga om anställning,lön ochandraarbetsvillkor För detta ändamål skall rådet, genom direktiv, anta minimikrav enligt förfarandeti artikel 189bi fördragetefter att hahört Ekonomiska ochsocialakommittén I dennaartikel skall med "lön" avses den vanliga grund- eller minimilönen samt alla övriga förmåner i form av kontantereller naturaförmåner som arbetstagaren, direkt eller indirekt, får av arbetsgivaren, grund av anställningen. Lika lön utan könsdiskrimineringinnebäratt a ackordslönför lika arbeteskall fastställasenligt samma beräkningsgrunder, b tidlön skall vara lika för lika arbete. 4. Denna artikel skall inte hindra en medlemsstat från att behålla eller införa särskilda förmåner för att göra det lättareför kvinnor att vara yrkesverksammaeller för att förebygga eller kompenseranackdelari deras arbetsliv.

Utskottet anser slutligen att frågan om kvinnorepresentationen i EU:s institutioner är en demokratifråga och att aktiva åtgärder måste användas för att öka kvinnors deltagande i beslutsfattandet i alla EU-institutioner.

Reflexionsgruppen tar i sin möjligheten i fördraget komplettera för-

rapport upp att budet mot diskriminering grund av nationalitet i artikel med en generalklausul som förbjuder diskriminering grund av kön, ras, religion, handikapp, ålder och sexuell läggning. En annan möjlighet som gruppen tar upp är att stärka och utvidga rätten till likalön i artikel 119 genom att ta den allmänna principen om jämställdhet mellan kvinnor och män genom en positiv regel fördraget, som inte bara skall vara andra sidan av ett förbud mot diskriminering. Några medlemmar i gruppen föreslår att i fördraget tas en hän-

" Reflexionsgruppen har bestått av en kvinnaden enaav Europaparlamentets representanter två i gruppen och 6 män.

visning till vikten av att ett jämställdhetsperspektiv integreras i alla politik- och programområden i unionen. Det kan slutligen ha sitt intresse att i sammanhanget erinra om det arbete som för närvarande pågår inom Europarådet att studera om det är lämpligt att reglera jämställdhet mellan kvinnor och män i ett tilläggsprotokoll till Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Som underlag för arbetet tjänar en text, som kommitténs ledamöter enats om att ha som utgångspunkt för diskussionen, utan att den är avsedd för ett eventuellt framtida tilläggsprotokoll. Det råder djup oenighet mellan medlemsstaterna i själva den avgörande frågan ett sådant protokoll, liksom om inriktningen det. Den text utifrån vilken om frågan för närvarande studeras lyder: Women and men shallenjoyequalrights.The enjoymentof theserights shall be secured without discrimination on theground of sex. or Women and men shall be equalbeforethe law. The enjoymentof any right shall be secured without discrimination on thegroundof sex. The provisions in paragraph1 shall not prevent Statesfrom taking measures which aim at promotingequalitybetween women and men. Measures, other than those referred to in paragraph which differentiate between women and men on justiciable groundsand which are proportionate to the aims pursued, shall not be considered bein violationof the to provisionsin paragraph Compulsorymilitary service and any corresponding compulsory national service fall outsidethescope of this Article.

Närmare tänkbara ändringsförslag om några

De fördragsändringar som behandlas i det följande kan delas in i tre huvudgrupper. Den ena olika alternativ som enbart är framåtsyftande genom att de tar sikte främjande av avser jämställdhet mellan kvinnor och män. Den andra utgår från artikel 119 RF och avtalet om socialpolitik och kombinerar krav likabehandling i enskilda fall med åtgärder för att främja jämställdhet mellan kvinnor och män. Den tredje huvudgruppen tar sikte förbud mot könsdiskriminering i enskilda fall och utgår från artikel 6 RF.

Regler i fördragstext om jämställdhet mellan kvinnor och män "Jämställdhet mellan kvinnor och män och "aktiva åtgärder" är inte, som i Sverige, några rättsliga begrepp i någon del av EG-rätten, som är bindande. I EG-rätten talas om likabehandling", "att främja lika möjligheter" och om diskriminering. Begreppet "aktiva åtgärder" finns endast i resolutioner och rekommendationer. Insikten om att ett förbud mot könsdiskriminering i individuella fall inte är tillräckligt för att de facto nå därhän att kvinoch män har lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter livets alla områden har nor länge varit vägledande för Sveriges och de övriga nordiska ländernas arbete med att förbättra kvinnors villkor. Alltfler länder har efter hand kommit att dela den insikten, låt vara att det är osäkert det ännu skulle att få tillräckligt gehör för att införa lagstiftning som om ställer krav aktiva åtgärder det sätt som sker i jämställdhetslagen.

Att aktiva åtgärder, i vart fall frivilliga, för att främja viss villkor, kan en grupps vara tillåtna är dock vedertaget i internationella konventioner. Det framgår beträffande kvinnor av FN-konventionen om avskaffande av all slags diskriminering kvinnor CEDAW, där av det i artikel 4.1 heter att ...vidtagande av tillfälliga, särskilda åtgärder temporary special measures för att påskynda faktisk jämställdhet de facto equality mellan kvinnor och män skall inte betraktas som diskriminering enligt denna konvention,...". Konventionen har ratificerats av alla EU:s medlemsstater. Den särskilda övervakningskommittén för konventionen, CEDAW, behandlade artikeln i en allmän rekommendation nr 5 år 1988, varvid den uppmanade konventionsstaterna att större utsträckning använda sig tillfälliga, särav skilda åtgärder såsom aktiva jämställdhetsåtgärder, positiv särbehandling, kvotering och andra stimulansåtgärder,...". Det finns dock, vid sidan FN-konventionen, inte någon inav ternationellt helt vedertagen definition av begreppet aktiva åtgärder på engelska ofta positive action. Ibland sammanblandas också aktiva åtgärder" med "särskilda åtgärder" jfr artikel 2.3 i likabehandlingsdirektivet och artikel 4.2 i CEDAW-konventionen till skydd för kvinnor i samband med graviditet och förlossning eller med s.k. särskild skyddslagstiftning i arbetslivet enbart för kvinnor, som finns kvar i vissa länder. Det franska nattarbetsförbudet enbart för kvinnor i Stoeckel är ett exempel sådan skyddslagstiftning. Inte heller EGdomstolen förefaller ha beaktat att undantaget i artikel 2.3 i Iikabehandlingsdirektivet, i som förstone verkar vara till kvinnors fördel, t.o.m faktiskt kan motverka likabehandling i ett vidare perspektiv. Hofmann-målet är ett exempel det. Även Kalanke-domen för närvarande inte förefaller bereda i Sverige några om oss egentliga rättsliga bekymmer saken är föremål för utredning i ordning kan kommande - annan domar i EG-domstolen snabbt förändra bilden. En sådan inte alls otänkbar utveckling talar för att en regel införs som ger utrymme i EG-rätten för aktiva åtgärder för att främja jämställdhet mellan kvinnor och män. Med tanke att EG-domstolens inställning förefaller vara att sådana åtgärder förutsätter skrivna regler eftersom de utgör undantag från principen om likabehandling, bör en sådan regel tas i primärrätt. Att endast reglera frågan i direktiv riskerar att medföra att EG-domstolen anser att den strider mot primärrätten och därför inte kan tillämpas. Ett mål för eventuella fördragsmässiga förändringar bör att de får genomslagskraft vara inte bara i förhållande till medlemsstaterna utan också i förhållande till institutionerna, både internt och i deras arbete i förhållande till medlemsstaterna. Även i Sverige ännu om tämligen oberoende av hur andra medlemsstaters nationella lagstiftning ut kan tillämpa ser den svenska jämställdhetslagen i den är, påverkar inställningen till och arbetet stort sett som med jämställdhetsfrågor i EU:s institutioner i varje fall indirekt också utvecklingen i riktning mot jämställdhet i Sverige. Hur aktivt jämställdheten kan och bör utvecklas i de andra medlemsstaterna kan också indirekt inverka på institutionernas möjligheter och ambitioner att åstadkomma något och kan därför även den vägen påverka förhållandena i Sverige. Jag delar synpunkten, som framförts i kommissionens jämställdhetsredovisning, att situationen internt inom institutionerna när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män är en återspegling av förhållandena i medlemsstaterna.

En positiv regel jämställdhet i fördragstext skulle alltså kunna medföra att institutioom får större skyldigheter att verka för jämställdhet mellan kvinnor och män i sitt arbete. nerna En regel sikte även institutionerna bör dock införas inte bara i RF utan även i som tar fördragstext, t.ex. i Unionsfördraget, så att den blir tillämplig inte i bara i gemenannan skapema även i unionen, alltså även andra- och tredjepelarfrågor. Den närmare utan inom fördragen också hur vidsträckt tillämpningsområdet kan placeringen av regeln avgör bli. Jämställdhet mellan kvinnor och män och "aktiva åtgärder kan göras till EG-rättsliga begrepp flera sätt. En fördragsregel måste i alla händelser utformas så att den är möjlig tillämpa i EG-domstolen. Följdema att en regel placeras i RF kan bli att den blir diatt av rekt tillämplig och möjlig att åberopa i tvist mellan enskilda. En bestämmelse i ett direken tiv får inte genomslagskraft. En eventuell direkt effekt av ett bristfälligt införlivande samma direktiv nationellt inträder endast i förhållande till offentliga rättssubjekt. av ett Det naturligaste att helt enkelt ändra artikel 119 så att den uttryckligen möjliggör vore aktiva åtgärder för främja jämställdhet mellan kvinnor och män. Artikeln borde då också att utvidgas till andra frågor i arbetslivet än lön. Med hänsyn till att Storbritannien hittills motsig ändringar artikeln, bör i första hand försöka få en ändring av artikel 6 i satt av man socialpolitik. Jag återkommer till den frågan i nästa avsnitt. avtalet om Diskussionen här har utgått från införandet av regler om jämställdhet mellan kvinnor och män inom för RF:s nuvarande tillämpningsområde och EU:s nuvarande kompetenramen sområde. En helt fråga är kompetensen bör utvidgas också till andra områden och annan om vilket behov sådan utvidgning kan finnas. Frågan, som redan inledningsvis av en som berördes, tas även upp något i det följande. Jag närmast först mindre långtgående tänkbara ändringar och fortsätter med förtar upp slag kan ingripande till sin karaktär. Först diskuteras införandet av som ses som mer skrivningar i preambeltexter, därefter regel om integrering av jämställdhetsperspektiv i en EU:s verksamhet. En regel integrering kan närmast ses som ett medel att nå EU:s övriga om mål. Härefter behandlas möjligheten att införa jämställdhet mellan kvinnor och män som ett mål i fördragen. Den bestämmelsen behöver för övrigt inte alltid utesluta den annytt ena dra. Slutligen tar jag regel om rätt till jämställdhet i fördragstext. upp en

Uttalanden i preambeltexter

Ett sätt att återspegla att unionen skall arbeta för jämställdhet mellan kvinnor och män kan att ta in regel i preambeltext i ett fördrag. Om Unionsfördraget ändras skulle en vara en hänvisning till jämställdhet mellan kvinnor och män kunna göras exempelvis genom att

preambel 7 får följande lydelse.

SOM ÄR BESLUTNA att inom ramen för en förverkligadinre marknad, en ökad sammanhållning och ett förbättrat miljöskydd främja ekonomiska och socialaframsteg för sina folk och jämställdhet mellan kvinnor och män samt genomföra en politik som säkerställer att framsteg ifråga ekonomisk integration åtföljs av motsvarande framsteg andra omom råden.

Preambeltexten i ett fördrag utgör en del fördraget och tjänar utgångspunkt för av som tolkningen av de bestämmelser som följer i detta. En sådan text torde inte grunda några rättigheter som kan utkrävas i domstol.

Regler om integrering av jämställdhetsperspektiv "mainstreaming "

Införandet av krav "mainstreaming" ett de viktigaste resultaten FN:s fjärde var av av kvinnokonferens i Beijing och något starkt drivits fram EU. "Mainstreaming" innesom av bär att alla tilltänkta beslut eller åtgärder i verksamhet analyseras med hänsyn till vilka en konsekvenser de får för kvinnor jämfört med män. Att detta sätt integrera jämställdhetsperspektivet kräver kunskaper om kvinnors och mäns skilda villkor livscykeln. genom Att i fördragstext ange ett krav integrering ett jämställdhetsperspektiv i alla politikav och programområden i unionen skulle underlätta att få denna strategi i institutionernas arbete. En sådan ändring ligger också helt i linje med handlingsprogrammet jämställdom het för 1996-2000. I Romfördraget skulle behovet av och kravet integrering ett jämställdhetsperspektiv av kunna komma till uttryck i punkten i i artikel 3 eller genom tillägg punkt u till av en ny samma artikel och anges följande sätt.

Artikel 3 För att uppnå demål somanges i artikel 2 skall gemenskapens verksamhet de villkor och i dentakt somanges i dettafördraginnefatta

i en politik det socialaområdet som innefattar en Europeisksocialfondoch inteen grering av ett jämställdhetsperspektivgemenskapens i verksamhet

alternativt

u en politik som innebär att ett jämställdhetsperspektivintegrerasi gemenskapens verksamhet

För att få in krav integrering av ett jämställdhetsperspektiv även på de områden som hör till andra och tredje pelama skulle även Unionsfördragets text behöva ändras. I artikel B skulle ett motsvarande tillägg kunna göras i första strecksatsen eller införandet genom av en ny strecksats i samma artikel, låt vara att artikeln unionens mål än medel. anger snarare

Artikel B Unionenskall ha som mål att främja väl avvägdaoch varaktigaekonomiska och socialaframsteg, särskilt genom att skapa ett område utan inre gränser, genom att stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen, genom att integrera ett jämställdhetsperspektiv i unionens verksamhet och genom att upprätta en ekonomiskoch monetär union som sikt skall omfatta en gemensam valutai överensstämmelse medbestämmelserna i dettafördrag,

alternativt

integrera ett jämställdhetsperspektiv i unionensverksamhet -

En regel angivet slag skulle utgöra bindande fördragstext men skulle knappast av nu grunda några rättigheter kan åberopas i domstol. som

Jämställdhet mellan kvinnor och män nytt mål i fördragen finns skäl överväga längre än följer de skisserade lösningarna. EU Det att att som av nu och i fall EG skulle kunna åläggas att ha främjandet av jämställdhet mellan kvinnor vart central uppgift och målen för sammanslutningens verksamhet. och män som ett som ett av Sådana mål för den Ekonomiska gemenskapens del i artikel där ett nytt mål för anges verksamheten skulle kunna kunna uttryckas i fördragstexten genom en ändring i artikeln

följande sätt.

Artikel 2 Gemenskapen skall ha till uppgift att genom att upprätta en gemensam marknad och en ekonomisk och monetär union och genom att fullfölja den gemensamma politik eller verksamhet i artiklarna3 och 3a främja en harmonisk och väl avvägd utveckling av som avses näringslivetinom gemenskapen som helhet, en hållbaroch icke-intlatorisktillväxt som tar hänsyn till miljön, hög grad ekonomiskkonvergens, en hög nivå ifråga om sysselen av sättning och socialt skydd, jämställdhet mellan kvinnor och män, en höjning av levnadsstandarden och livskvaliteten samt ekonomisk och social sammanhållningoch solidaritet mellan medlemsstaterna.

Inte heller sådan regel den föreslagna skulle grunda några individuella räten som nu tigheter. Den kan införas jämsides med regel om "mainstreaming" och kan i sig förvänen få genomslag än denna, eftersom den tar direkt sikte målet med gemenskapen. tas större genomslaget beror de har att tillämpa EG-rätt och verkställa beslut Det större att som EU-nivå, alltså både institutioner, medlemsstater och enskilda, i sin verksamhet skall låta

sig vägleda av målet med gemenskapen. minst med tanke de tolkningsmetoder EG-domstolen främst använder sig av torde Inte genomslaget ändring innebär att jämställdhet mellan kvinnor och män tas in som av en som mål i fördragstexten kunna bli betydande. Den mest kännetecknande metoden för tolknett EG-domstolen använder torde den teleologiska metoden. Den innebär att ing som vara domstolen utgår från vad är syftet, ändamålet, med bestämmelse sedd i sitt samsom en manhang. Det sammanhang då särskilt är artiklarna 2 och 3 i RF. Domstolen som avses brukar också till bestämmelses effektivitet effet utile. Principen innebär att en se en bestämmelse skall tolkas det sätt bestämmelsen störst effekt och störst praktiskt som ger värde. Det med den teleologiska metoden domstolen kom fram till sin tolkning av var som artikel 119 i Defrenne II. Den ändring föreslås kan mot den angivna bakgrunden tänkas bana väg för en gensom tolkning hos EG-domstolen i vilka fall och genom vilka metoder det är tillåtet erösare av med aktiva åtgärder för främja jämställdhet i medlemsstaterna och en mindre betoning att av rättvisa i det enskilda fallet.

På motsvarande sätt som föreslagits beträffande artikel 2 i RF skulle jämställdhetsmâlet kunna anges i Unionsfördraget och då närmast i artikel A något av följande två sätt.

Artikel A Genom dettafördrag upprättar de höga fördragsslutande partema mellan sig europeisk en union,härefterkalladunionen. Dettafördragmarkerar en ny fas i processen för att skapa en allt fastare sammanslutning mellandeeuropeiskafolken,därbeslutenskall fattasså nära medborgarna som möjligt. Unionen skall grundas de Europeiskagemenskaperna samt den politik och de samarbetsfonner som införs genom dettafördrag ochfrämja jämställdhet mellan kvinnor och män. Unionenskall ha till uppgift att ett konsekventoch solidariskt sätt organisera förbindelsemamellanmedlemsstaterna ochmellanderasfolk.

alternativt

derasfolk ochfrämja jämställdhetmellankvinnor och män.

Som alternativ till förslaget i avsnittet om regler för att integrera jämställdhetsperspektivet är också någon av följande två alternativa ändringar i artikel B i Unionsfördraget tänkbara. De går alltså i detta fall inte att kombinera.

Artikel B Unionenskall ha som mål att - främja väl avvägdaoch varaktigaekonomiskaoch socialaframsteg,särskilt genom att skapa ett område utan inre gränser, genom att stärkadenekonomiska och sociala sammanhållningenoch genom att upprätta en ekonomisk och monetär union på sikt skall omfatsom tar en gemensam valutai överensstämmelse med bestämmelserna i dettafördrag,ochfrämja jämställdhetmellankvinnorochmän

alternativt

- främja jämställdhetmellankvinnorochmän

Rätt till jämställdhet

Ytterligare ett steg att kunde vara att införa regel rätt till jämställdhet, något en om som både kommissionen och Europaparlamentets kvinnoutskott varit inne på. Inom Europarådet har en sådan positiv rätt diskuterats de största svårigheterna är utforma den så men en av att att den går att tillämpa i domstol. Med alltför allmänt hållen regel måste också en man vara beredd att överlämna till EEG-domstolen att med bindande verkan avgöra vilken jämställdhetspolicy som medlemsstaterna skall tillämpa. Det torde inte från svensk sida vara en önskvärd utveckling.

Utveckling av avtalet om socialpolitik

socialpolitik, skrevs under samtliga medlemsstater i samband med Protokollet om som av Maastricht, har fogats till Romfördraget. Enligt artikel 239 RF utgör Unionsfördraget i sannolikt därmed även avtalet socialpolitik, som fogats till protokollet, protokollet och om Även i Unionsfördragets artikel B, femte strecksatsen, slås redan integrerad del av detta. en regelverk skall upprätthållas fullt ut. Avtalets rättsliga och faktiska fast att gemenskapens ändå, dess karaktär primärrätt, tidigare påpekats oklar. Avtalet binder status är trots av som eftersom Storbritannien står utanför. I protokollet anges att detta och inte alla medlemsstater

avtalet inte påverkar tillämpningen bestämmelserna i RF. av för måste Storbritannien ansluter sig till avtalet, så att det fullt Ett mål att arbeta vara att ingå i gemenskapsrätten. Utan att behöver avvakta att så sker, bör man ut kommer att man vidare avtalet. Ett skäl att göra det är det faktum att det redan nu kunna försöka att bygga

utgå från antagits 14 15 medlemsstater. I artikel 2 anges redan nu finns en text att som av av för förverkliga målen skall understödja och komplettera medlemsatt gemenskapen att verksamhet inom bl.a. området för lika möjligheter för kvinnor och män arbetsstaternas behandling arbetsplatsen. Allmänt sett har också behörigheten för marknaden och lika

det socialpolitiska området ökat avtalet. Utöver den tidigare ut- EG att handla genom och arbetsrättsliga inriktningen i fördraget har nu möjlighet präglade arbetsmarknadsangränsande områden. Arbetsmarknadsparterna ges också möjlighet öppnats att verka avtalet. Ett exempel utveckling från båda dessa uttill ett större inflytande genom en också ramavtal rätt till föräldraledighet, ingåtts Europanivå gångspunkter är det om som

kort sannolikt kommer att leda till att ett direktiv antas. och som inom socialpolitik möjliggör alltså, framgick, också att förpliktelser re- Avtalet om som nyss artikel 2.2 rådet direktiv kan besluta om minimikrav som gleras i direktiv. I anges att genom gradvis. För sådana direktiv krävs i allmänhet inte enhällighet. Bestämskall genomföras artikel 2.5 inte hindra medlemsstater från att behålla eller inmelser som antas skall enligt dessa är förenliga med fördraget. En komplikation i det föra strängare skyddsåtgärder, om från jämställdhetssynpunkt att talet skyddsåtgärder leder sammanhanget kan vara om åtgärder, till kvinnor i praktiken motverkar sitt tanken till sådana som synes gagnar men skyddslagstiftning fortfarande gäller i vissa länder och syfte. Exempel det är den som från vissa arbete, skadligt för kvinnor, såsom utestänger kvinnor typer av som anses som nattarbete i mansdominerade sektorer av arbetsmarknaden.

målen för gemenskapen, skulle till att börja med jämställd- I artikel 1 i avtalet, som anger kunna läggas till ett mål. Artikeln kunde få följande het mellan kvinnor och män som

lydelse:

Artikel l och medlemsstaterna skall ha följande mål: Främjande av sysselsättningen, Gemenskapen förbättrade levnads- och arbetsförhållanden, ett fullgott socialt skydd, jämställdhet mellan

och dialog mellan arbetsmarknadens parter, utveckling av mänskliga resurser kvinnor män, varaktigthög sysselsättning samt kamp mot utslagning.l detta syfte skall för att möjliggöra och dess medlemsstater genomföra åtgärder som tar hänsyn till skillnaderna i gemenskapen

nationell praxis,särskilt när det gäller avtalsförhållanden, och till behovet av att bevara gemenskapsekonomins konkurrenskraft.

Men det är särskilt artikel motsvarigheten till artikel 119 i RF, som är av intresse i sammanhanget.

Utvidgning av tillämpningsområdet för artikel 6 till hela arbetslivet Som tidigare har nämnts var bakgrunden till att artikel 119 kom till i första hand konkurrensskäl. Bestämmelsen om lika lön har nu genom placeringen i artikel 6 fått en inramning som, särskilt genom innehållet i artikel gör inriktningen att kvinnor och män allmänt skall tillförsäkras lika villkor tydligare. Det finns därför skäl att nu utvidga i första hand artikel 1l9 så att den uttryckligen att omfattar också andra delar av arbetslivet samt därtill angränsande områden. Med hänsyn till att det inte går att få till stånd en ändring av RF så länge Storbritannien motsätter sig detta, bör ansträngningarna i denna del nu närmast inriktas att få till stånd en ändring i avtalet om socialpolitik. Det förefaller därvid lämpligt att då utgå från det förslag som Europaparlamentets utskott för kvinnors rättigheter lagt fram såvitt avser förslaget till punkterna 1-3 i artikel En ändrad bestsämmelse bör ta sikte både likabehandling och främjande av jämställdhet mellan kvinnor och män genom aktiva åtgärder. Jag tar inte ställning till om direktiv bör antas i den ordning som anges i artikel 189 c som artikel 2.2 anger eller om förfarandet i artikel 189 som ger Europaparlamentet en viss vetorätt och som utskottet föreslagit, i stället skall tillämpas. Utskottets förslag riskerar dock att i själva verket försvaga nuvarande artikel 119, eftersom det innebär att jämställdhet skall uppnås i en framtid, samtidigt som den nuvarande lydelsen av punkten l att lika lön för lika arbete redan idag skall vara säkerställt har tagits bort. Det är dock inte helt klart hur uttrycket "equality" i den engelska version jag haft tillgång till, skall översätta. Enligt min mening saknas anledning att genom EG-rättsregler utvidga tillämpningen av en regel utanför de områden som avtalet om socialpolitik omfattar, dvs. utanför arbetslivets område. Vår egen lagstiftning faller inom ramen för området för socialpolitik. Den har av regering och riksdag i princip ansetts tillgodose nationella behov av lagstiftning för att främja jämställdhet mellan kvinnor och män. Jag hänvisar här till vad jag tidigare i detta avsnitt anförde om de avvägningar som måste göras, om ändrade regler skall införas via gemenskapsrätten. En ytterligare utvidning av tillämpningsområdet för artikeln skulle dessutom innebära att den måste brytas ur avtalet om socialpolitik och placeras någon annanstans i fördraget än där nuvarande artikel 119 återfinns. Här följer ett utkast till text.

Artikel 6 1 Varje medlemsstatskall säkerställa principen att om lika lön för lika arbeteocharbete av . lika värde tillämpasoch att lika villkor tillämpasfär kvinnor och män ifråga om yrkesutbildning, arbete, anställning. befordran och andra arbetsvillkor. liksom utvecklingsmöjligheter arbetet. i Medlemsstaternaskall även säkerställa att jämställdhetfrämjas mellan kvinnor och män i arbetslivet ochpå de övriga områden som omfattas avtalet. av l dennaartikel skall med"lön" avses- - -

4 16-0416

Lika lön utan könsdiskrimineringinnebär att a - - - -för lika arbete. b - -

Precisering artikel 6.3 och införande bestämmelse om aktiva åtgärder av av en

Vare sig bestämmelser om aktiva åtgärder för att främja jämställdhet läggs till i avtalet om socialpolitik eller är det nödvändigt att precisera tredje stycket i artikel Bestämmelsen i sin nuvarande lydelse medlemsstaterna rätt att inte bara behålla utan också att införa ger särskilda förmåner för att göra det lättare för kvinnor att vara yrkesverksamma eller för att förebygga eller kompensera nackdelar i deras yrkeskaniärer. Den medför att kvinnor som redan idag har rätt till avtalspension vid lägre ålder än män slipper få en höjning av pensionsåldem till som för män. Ett syfte med införandet har också angetts vara att besamma gränsa de ekonomiska effekterna Barber-domen. Det har dock under de fyra år som gått av sedan bestämmelsen kom till inte gått att få någon klarhet i vad den närmare innebär eller

syftar till. Den tolkning Europaparlamentets utskott för kvinnors rättigheter gör, nämligen att artikel 6.3 möjliggör aktiva åtgärder för att främja jämställdhet löneområdet, är också svårt att något stöd för. Bestämmelsen kan ytligt sett tyckas generellt gynna kvinnor. Skilda ålse dersgränser för rätt till pension kan dock t.ex. medföra att arbetsgivare blir mindre benägna anställa kvinnor. Också EG-domstolens dom i det nyligen avgjorda Graham, ger också att vid handen att det kan få motsatt effekt att behålla till synes gynnsamma särregler för kvin-

nor. Däremot det önskvärt att ändra artikel 6.3 så att den uttryckligen tillåter aktiva åtvore gärder för att främja jämställdhet mellan kvinnor och män. Utan en sådan bestämmelse är det risk att det inte finns något utrymme för jämställdhetsfrämjande åtgärder och att sådana åtgärder skulle underkännas EG- domstolen. Domstolen förefaller Kalanke, Delauche av kräva skriven regel för att godta undantag från den oskrivna likabehandlingsprincipen. en En sådan regel bör möjligt tas in i primärrätt, helst i artikel 119 RF. Om detta inte går om bör försöka få in den i avtalet socialpolitik. En undantagsregel enbart i direktiv man om kan komma uppfattas stridande mot regel högre Även sekundärrätt att som en av rang. en uttrycklig undantagsregel skulle tolkas restriktivt av domstolen. Det visar t.ex. erfarenheten

från den del EG-rätten som rör fri rörlighet för varor. av Av regel aktiva åtgärder bör också klart framgå inte bara att vid t.ex. anställning en om inte bara företräde kan den tillhör underrepresenterat kön vid likvärdiga eller i stort ges som lika kvalifikationer utan även att positiv särbehandling, definierad som i jämställdhetsett slagen, är möjlig. Hänsyn till viss grupptillhörighet är inte heller något nytt i EG-rättssammanhang. I avsnitt 2 redovisades artikel 27 i tjänsteförordningen föreskriver att anställda i EU:s instituatt tioner skall rekryteras med utgångspunkt i så jämn geografisk fördelning som möjligt. en Det har visserligen inte funnits utrymme att närmare studera om domstolen godkänt att bestämmelsen utgör grund för att tillåta företräde till en befattning för en sökande framför med lika meriter för att upprätthålla eller återställa en geografisk balans bland peren annan

sonalen. Varför en jämn könsfördelning skulle vara mindre nödvändig att garantera samma sätt går dock inte att förstå. När det gäller förhållandena inom institutionerna kan också erinras om att kommissionens program tar upp företräde för kvinnor vid tillräckliga och/eller lika kvalifikationer som en aktiv åtgärd. Ett undantag från huvudbestämmelsen i artikel 6.2 i nuvarande eller utvidgad lydelse - skulle kunna utformas med artikel 4.1 i CEDAW-konventionen som förebild och genom att punkten 3 i artikel 6 ändras så att den möjligheten återspeglas. För att inte riskera att en regel som tillåter aktiva åtgärder blir ett "offensivt" medel för män och endast ett "defensivt" medel för kvinnor, skulle efter, förebild i 1 § andra jämställdhetslagen och med stöd i CE- DAW-konventionen, kunna tilläggas att möjligheten till undantag främst är avsett för åtgärder, vilkas syfte är att främja kvinnors villkor. Det är inte säkert att de kvinnor som efter Barber-domen riskerade att en sedan tidigare bestämd ålder för avtalspension skulle höjas behöver den nuvarande bestämmelsen i punkten Vid försök att höja deras pensionsålder upp i nivå med männens skulle de eventuellt kunna åberopa vad EG-domstolen anförde i just det målet som skäl för att begränsa retroaktiviteten: kravet förutsebarhet. Om det skulle anses att det nuvarande undantaget i punkten 3 bör behållas, bör det omformuleras, så att bestämmelsen i den delen blir mer entydig. I skissen till ändrad lydelse nedan motsvaras punkten 3 av punkten Förslaget i punkten 3 nedan får ses som ett något mindre långtgående alternativ till den föreslagna föreskriften i sista meningen i 6.1 ovan.

Artikel 6 Varje medlemsstat- - l dennaartikel skallmed"lön" avses- - - Denna artikel skall inte hindra en medlemsstat från att införa regler om aktiva åtgärder, såsompositiv särbehandlingeller annat företräde åt den som tillhör underrepresenterat kön, syfte i att påskyndafaktisk jämställdhetmellan kvinnor och Åtgärderna skall i första hand avse att främja kvinnors villkor. De skall upphöra när jämställdhet har uppnåtts. Denna artikel skall inte heller hindra en medlemsstat från att se till att sådanasärskilda förmåner för kvinnor som redaningår i vissakvinnorsanställningsvillkørkanbibehållas.

Diskrimineringsförbud eller likabehandlingsregel i fördragstext En särskild bestämmelse med diskrimineringsförbud Ett diskrimineringsförbud i fördraget kan, om det placeras så, medföra att könsdiskriminering blir generellt förbjuden och att frågan om kvinnors villkor inte enbart ses som en fråga om socialpolitik. Förbudet skulle exempelvis kunna placeras i artikel som redan förbjuder diskriminering grund av nationalitet inom hela fördragets område. En nackdel från mer strategiska utgångspunkter med en sådan placering vore att kvinnor skulle kunna uppfattas som en minoritet, särskilt som det är att vänta att krav reses att ett diskrimineringsförbud skall omfatta just minoriteter. En annan risk från jämställdhetsspunkt är att annan diskriminering än diskriminering av kvinnor kommer i förgrunden. Det är alltså tveksamt om jämställdheten gagnas av regler om generella rättigheter eller generella diskrimin-

eringsförbud. Begreppet könsdiskriminering skulle också behöva definieras närmare. Det är dock givet, det blir aktuellt att införa ett förbud mot diskriminering också på andra att om grunder än nationalitet, som går längre än artikel också "kön" måste omfattas av ett förbud. En följd ett könsdiskrimineringsförbud i artikel 6 är att detta blir direkt tillämpligt av mellan enskilda, eftersom artikeln enligt EG-domstolen har sådan effekt. EG-domstolen tidigare berörts, litet utrymme för undantag från regler som inte ger, som föreskriver möjlighet till sådant. Ett utvidgat diskrimineringsförbud bör därför inte heller komma ifråga utan att det, motsvarande sätt som behandlades i anslutning till avtalet om socialpolitik, kombineras med regel som möjliggör aktiva åtgärder för att främja jämen ställdhet. Det torde vidare stå helt klart att ett förslag att utvidga artikel 6 till att omfatta kön omedelbart skulle följas förslag ett mer eller mindre generellt förbud mot diskriminav om ering. Det skulle omfatta såväl direkt indirekt diskriminering. Någon så generell regel som kan genomdrivas i domstol finns inte i Sverige och har veterligen inte heller varit aksom tuell att införa. För offentlig verksamhet, i stat och kommun, gäller i och för sig redan en sorts diskrimineringsförbud bestämmelsen i 1 kap 9 § regeringsformen som föregenom skriver att allas likhet inför lagen skall iakttas, liksom saklighet och opartiskhet. Sammanfattningsvis är det emellertid min uppfattning att ett diskrimineringsförbud utvidgat till att omfatta kön i fördragstext riskerar att motverka sitt syfte. Tekniskt är förändring av artikel 6 RF enkel. Den skulle kunna se ut som följer: en

Artikel 6 Inom dettafördrags tillämpningsområdeoch utan att det påverkartillämpningen av någon särskild bestämmelsei fördraget, skall all diskriminering grund av nationalitet och kön vara förbjuden. Rådet kan enligt förfarandet i artikel 189c anta bestämmelseri syfte att förbjuda sådan diskriminering. Aktiva åtgärder syfte i att påskynda faktisk jämställdhetmellankvinnor och män skall inte betraktas diskriminering. Åtgärderna skall första i hand avse att främja kvinnors som villkor. De skall upphöra när jämställdhethar uppnåtts.

Direktiv för att förbjuda diskriminering kan redan idag utfärdas med stöd av artikel De kräver inte enhällighet. En enskild medlemsstat kan alltså inte motsätta sig en ytterligare bindande reglering direktiv. Om tillämpningsområdet för artikel 6 utvidgas och angenom dra stycket behålls oförändrat får det automatiskt samma konsekvenser de nya områden som artikeln omfattar. Ett förbud mot könsdiskrimineming skulle också kunna placeras i artikel 48, som rör fri rörlighet för arbetstagare och i sin andra punkt redan innehåller ett förbud mot diskriminering grund nationalitet. Förbudet omfattar endast arbetstagare från medlemsstaterna. av De närmare konsekvenserna placering i denna artikel, förutom att tillämpningsomav en rådet skulle bli snävare än vid placering i artikel har inte hunnit överblickas inom den en tidsram som gällt för uppdraget. En motsvarande regel skulle också kunna införas i Unionsfördraget.

En särskild regel om rätt till likabehandling Ett annat tänkbart sätt att hantera frågan om ett diskrimineringsförbud kunde också vara att införa ett påbud om likabehandling, närmast i RF. De två frågorna kan i förstone ses som två sidor av samma mynt, men det finns skillnader. En viktig skillnad är att EG-domstolen beträffande likabehandling för kvinnor och män slagit fast att det i EG-rätten finns en oskriven grundläggande regel om rätt härtill för kvinnor och män. Domstolen har också slagit fast att den rättigheten inte kan göras gällande i domstol av andra än institutionemas anställda utan att den omsatts i skrivna rättsakter. En fördel med en sådan skriven regel kunde alltså vara en redan gällande princip blir möjlig att åberopa inför nationella domstolar. Med tanke de diskussioner som förs i Europarådet om det lämpliga med ett tilläggsprotokoll till Europakonventionen kan man vänta sig krav en annan typ av undantag från kravet lika behandling av kvinnor och män, motsvarande det som väckts där. Ett sådant undantag, annat än för värnplikt, är från svenska utgångspunkter inte önskvärt. Här finns också anledning att ånyo beröra det faktum att det i många länder i Europa finns sympati för s.k. skyddslagstiftning för kvinnor. Detta kom bl.a. till uttryck i direktivet 92/85 om skydd för kvinnor vid havandeskap och moderskap. En ny rättighetslagstiftning skulle kunna komma att utformas som en skyddslagstiftning, något som skulle innebära att man fjärmar sig från den svenska uppfattningen att jämställdhet rör både kvinnor och män. En sådan skulle också kunna få motsatt effekt mot den åsyftade. Eftersom principen om likabehandling inte är generell skulle också en regel om likabehandling efter andra grunder än kön innebära införandet av en ny rättighet för individen. Ett uttryckligt undantag från likabehandlingsprincipen för aktiva åtgärder för att främja jämställdhet mellan kvinnor och män skulle vara nödvändigt. En nackdel härmed är att man riskerar befästa EG-domstolens nuvarande tolkning av principen om lika behandling och minska ett utrymme för omtolkning, som annars kanske skulle kunna komma i en framtid. I övrigt gör sig samma synpunkter gällande som anfördes i anslutning till en antidiskrimineringsregel. Jag ser alltså inte att jag kan förorda en sådan regel heller. En regel om likabehandling skulle i och för sig kunna gå ut på följande.

Kvinnor och män skall inom dettafärdragstillämpningsområdebehandlaslika. Bestämmelsen om likabehandlinghindrar inte aktiva åtgärder syfte i att påskyndafaktisk jämställdhet mellan kvinnor och Åtgärderna skall första hand i avse att främja kvinnors villkor. De skall upphöra när jämställdhetmellankvinnor och män har uppnåtts.

Den närmare placeringen i RF lämnar jag öppen.

Sammanfattning Fördragsmässiga ändringar i EG:s regelverk väcker flera rättsliga och ideologiska frågor. Mycket talar för att EG-rätten redan har vissa inslag som tillförsäkrar svenska kvinnor längre gående rättigheter än den nationella lagstiftningen. Samtidigt finns det andra som inte går riktigt så långt som vore önskvärt från svenska utgångspunkter. I de kommande förhandlingarna under regeringskonferensen bör man däremot inte med överstatliga re-

gler som medför förbättringar för kvinnor i vissa länder hur angelägna de än är om de - innebär försämringar för svenska kvinnor. Sammanfattningsvis har jag kommit fram till att i fördragstext bör tas in bestämmelser som uttryckligen möjliggör åtgärder för att främja jämställdhet mellan kvinnor och män. Aktiva åtgärder och jämställdhet mellan kvinnor och män" är idag inga EG-rättsliga begrepp. De borde bli det, i första hand genom att artikel 119 om lika lön ändras så att den omfattar också andra frågor i arbetslivet men framför allt slår fast att jämställdhet mellan kvinnor och män skall främjas och att aktiva åtgärder är tillåtna. Eftersom Storbritannien hittills motsatt sig ändringar av artikeln, bör man i första hand försöka få en ändring av artikel 6 i avtalet om socialpolitik till stånd. Enligt min mening saknas anledning att utvidga tillämpningen av en regel utanför arbetslivet och angränsande områden. Regeln i artikel 6.3 i avtalet, vars innebörd är oklar, bör också förtydligas. Jämställdhet mellan kvinnor och män bör vidare göras till mål för unionens verksamhet, i både Romfördraget och Unionsfördraget. Ett jämställdhetsperspektiv bör vilket bör anges också integreras i unionens verksamhet och anges i fördragstext. När det däremot gäller tanken att utvidga ett diskrimineringsförbud till att också omfatta kön är ett sådant förbud förknippat med flera problem och riskerar dessutom att motverka sitt syfte, såvida det inte kombineras med en regel om aktiva åtgärder för jämställdhet. Också skriven regel rätt för kvinnor och män till likabehandling är förenad med en om flera nackdelar och måste i alla händelser kombineras med ett undantag för aktiva åtgärder för att främja jämställdhet mellan kvinnor och män.

EG-domstolens domar i mål om könsdiskri-

minering

Förhandsavgöranden

likalön

C-80/70, Gabrielle Defrenne Belgian State, 1971 ECR 445 C43/75, Gabrielle Defrenne Société anonyme beige de navigation aérienne SABENA, 1976 ECR 455 C-149/77, Gabrielle Defrenne Société anonyme beige de navigation aérienne SABENA, 1978 ECR 1365 C-129/79, Macarthys Ltd. Wendy Smith, 1980 ECR 1275 C-69/80, Susan Jane Worringham and Margret Humphreys Lloyds Bank Limited, 1981 ECR 767 C-96/80, P. Jenkins Kingsgate Clothing Productions Ltd., 1981 ECR 911 C-12/81, Eileen Garland British Rail Engineering Limited, 1982 ECR 359 C-19/81, Arthur Burton British Railways Board, 1982 ECR 559

z Mål rör än en fråga förtecknasendast en gång och då under den huvudfrågamålet rör som mer

C-23/83, W. G. M. Liefting and others Directie van het Akademisch Ziekenhuis bij de Universiteit van Amsterdam, 1984 ECR 3225 C-170/84, Bilka-Kaufhaus GmBH. Karin Weber von Hartz, 1986 ECR 1607 C-192/85, G. N. Newstead Department of Transport and Her Majestys Treasury, 1987 ECR 4753 C-237/85, Gisela Rummler Dato-Druck GmBH., 1986 ECR 2101 C-157l86, Mary Murphy and Others An Bord Telecom Eireann, 1988 ECR 673 C-109/88, Handels-og Kontorfunktionaeremes Forbund i Danmark Dansk Arbeidsgiverforening for Danfoss, 1989 ECR 3199 C-171/88, Rinner-Kühn F WW Spezial-Gebäudereinigung GmBH. C0. KG., 1989 ECR 2743 C-262/88, Douglas Harvey Barber Guardian Royal Exchange Assurance Group, 1990 ECR 1889 C-33/89, M. Kowalska Freie und Hansestadt, Hamburg, 1990 ECR 2591 C-184/89, H. Nimz F reie Hansestadt Hamburg, 1991 ECR I 297 C-360/90, Arbeiterwohlfarhrt der Stadt Berlin e. V. ASWB M. Bötel, 1992 ECR I-3589 C-109/91, G.C. ten Oever Stichting Bedriftspensioenfonds voor het Glazenwassers-en Schoonmaakbedrfjf, 1993 ECR I-4879 C-110/91, Michael Moroni Collo GmbH, 1993 ECR I-6591 C-152/91, David Neath Hugh Steeper Limited, 1993 ECR I-6935 C-200/91, Coloroll Pension Trustees Limited James Richard Russel m. 1994 ECR 4389C-127/92, Dr Pamela Mary Enderby F renchay Health Authority F.H.A 1993 o. a., ECR I-5535 C-132/92, Birds Eye Walls Limited F.M. Roberts, 1993 ECR I-5579 C-399/92, 409/92, 425/92, 34/93, 50/93, och 78/93, Stad Lengerich mfl. Angelika Helmig m.fl., 1994 ECR I-5727 C-408/92, C. Smith o.a. Avdel Systems, 1994 ECR -4435 C-7/93, Algemeen burgerlijk pensioenfonds G.A. Beune, 1994 ECR I-447l C-28/93, Maria van den Akker o.a. Stiching Shell Pensioenfonds, dom 1994 ECR I-4527 C-57/93, A. A. Vroege NCIV Instituut voor Volkshuisvesting BV en stichting Pensioenfonds NCI 1994 ECR I-4541 C-l28/93, G. F. Fisscher Voorhuis Hengelo Bedrijfspensioenfonds de Detailhandel, voor 1994 ECR I-4583 C-297/93, Rita Grau Hupka Stadtgemeinde Bremen, 1994 ECR I-5535 C-400/93, Specialarbeijdetforbundet i Danmark Industriens Arbeijdsgivere for Royal Copenhagen, dom 1995-05-31, ännu inte i rättsfallsamlingen

likabehandling

C-14/83, Sabine von Colson u. Elisabeth Kamann Land von Nordrhein-Westfalen, 1984 ECR 1891 C-79/83, Dorit Harz Deutsche Tradax GmBH., 1984 ECR 1921 C-184/83, Ulrich Hoffman Banner Ersatzkasse, 1984 ECR 3047

C-l51/84, Joan Roberts Tate and Lyle Industries Ltd., 1986 ECR 703 C-152/84, M. H. Marshall Southampton and South West Hampshire Area Health Authority Teaching, 1986 ECR 723 C-222/84, Marguerite Johnston The Chief Constable of the Royal Ulster Constabulary, 1986 ECR 1651 C-262/84, Vera Mia Beets-Proper F. Van Lanschot Bankiers N. V., 1986 ECR 773 C-177/88, E. P. Dekker Stiching Vormingscentrum voor Jong Volwassenen VJV Centrum, 1990 ECR I-3941 Kontorjunktionaerernes Forbund i Danmark för B. Vibeke Hertz C-179/88, Handels- og Dansk Arbejdsgiverforening för Aldi Marked k/S, 1990 ECR I-3979 C-188/89, A Foster and others British Gas plc, 1990 ECR I-3313 C-345/89, Ministêre public Stoeckel, 1991 ECR I-4047 C-158/9l, Ministêre Public Direction du Travail et de l Emploi Jean Claude Levy, et 1993 ECR 4287 C-l89/91, Petra Kirshammer-Hack Nurhan Sidal, 1993 ECR I-6185 C-271/91, M.H. Marshall Southampton and South West Hampshire Area Health Authority, 1993 ECR -4367 C-421/92, G. Habermann-Beltermann Arbeiterwohlfahrt, Bezirksverband Ndb./Opf. e. V., 1994 ECR I-1657 C-13/93, Onem Madeleine Minne, 1994 ECR I-0371 C-32/93, Carole Louis Webb E.M.O. Air Cargo UK, 1994 ECR I-3657 C-450/93, E.Kalanke Freie Hansestadt Bremen, dom 1995-10-17, ännu inte i rättsfallssamlingen C-116/94. Jennifer Meyers Adjudication Oüicer, dom 1995-07-13, ännu inte i rättsfallssamlingen

social trygghet C-30/85, W. Teuling Le Conseil dadministration de la Bedriefsvereniging voor de Chemische Industrie, 1987 ECR 2497 C-71/85, State of the Netherlands Federatie Nederlands Vakbeweging FNV, 1986 ECR 3855 C-150/85, Jacqueline Drake ChiefAdjudication Officer, 1986 ECR 1995 C-286/85, McDemzott and Cotter The Minister of Social Welfare and the Attorney General, 1987 ECR 1453 C-384/85, Mrs Borrie Clarke Chief Adjudication 0J7icer, 1987 ECR 2865 C-80/87 A. Dik and Others College Burgemeester Wethouders, 1988 ECR 1601 van en C-48/88, 106/88, 107/88, E. G. Achterberg-te Riele, M. A. Bernsen-Gustin and K. Egers- Reuvers Sociale Verzekeringsbank, 1989 ECR 1963 C-102/88, M. L Ruzius-Wilbrink Bestuur de Bedrijfsvereniging voor Overheidsdivan ensten BBO, 1989 ECR 4311 C-373/89, Caisse dAssurance Sociale Travailleurs Indépendants "Integrity" Nadpour ine Rouvroy, 1990 ECR I-4243

C-377/89, A. Cotter and N. McDermott Minister for Social Welfare and Another, 1991 ECR I-1155 C-31/90, Elsie Rita Johnson Chief Adjudication Oficer, 1991 ECR I-3723 C-87/90, 88/90 and 89/90, A. Verholen, T.H.M Wetten-van Uden and G.H. Heiderijk Sociale Verzekeringsbank Amsterdam, 1991 ECR I-3757 C-208/90, Emmott Minister for Social Welfare, 1991 ECR I 4269 C-243/90, The Queen Secretary of State for Social Security, för Florence Rose Smithson, 1992 ECR I-467 C-9/91, The Queen Secretary of State for Social Security Ex parte: The Equal Opportunities Commission EOC, 1992 ECR I-4297 C-63/9l, 64/91, Jackson and P. Cresswell Chief Adjudication Ojficer, 1992 ECR 4737 C-226/91, Moelenbroek Sociale Verzekeringsbank, 1992 ECR I-5943 C-328/9l Thomas m.fl Secretary of Statefor Social Security, 1993 ECRI-1247 , C-165/91, S.J.M. van Munster Rijksdienst voor Pensionen, 1994 ECRI-4661 C-337/91, A.M. van Gemert-Derks Bestuur van de Nieuwe lndustriele Bedriyfsvereniging, 1993 ECR I-5435 C-338/91, H. Steenhorst-Neerings Bestuur van de Nieuwe Industriele Bedrijsvereiniging voor Detailhandel, Ambachten en Huisvrouwen, 1993 ECR I-5475 C-154/92, Remi van Cant Rijksdienst voor Pensioenen, 1993 ECR I-3811 C-343/92, M.A. Roks o a. Bestuur van de Bedrijsvereniging voor der Gezondheid, Geesteltjke en Maatschappelijke Belangen o. a., 1994 ECR I-0571 C-410/92, E.R. Johnson Chief Aaljudication Officer, 1994 ECR I-5480 C-420/92, E. Bramhill Chief Adjudication Oficer, 1994 ECR I-3191 C-317/93, Inge Nolte Landesversicherungsanstalt Hannover, dom 1995-12-14, ännu inte i rättsfallssamlingen C-444/93, U. Megner o.a. Innungskrankenkasse Rheinhessen-Pfalz, dom 1995-12-14, ännu inte i rättsfallssamlingen C-92/94, Secretary of State for Social Security o.a. Rose Graham o.a. dom 1995-08-11, ännu inte i rättsfallssamlingen C-137/94, The Queen Secretary of State ex parte: Cyril Richardson, dom 1995-10-19, ännu inte i rättsfallssamlingen

Mål mellan EU-institutionerna och deras anställda

20/71, Sabbatini kommissionen, 1972 ECR 345 21/71, Chollet kommissionen, 1972 ECR 363 21/74, Airola kommissionen, 1975 ECR 221 37/74, van den Broeck kommissionen, 1975 ECR 235 257/78, Devred kommissionen, 1979 ECR 3767 75/82, 117/82, Razzouk o Beydoun kommissionen, 1984 ECR 1509 233/85, Bonino ./. kommissionen, 1987 ECR 739

S 16-0416

111/86, Delauche kommissionen, 1987 ECR 5345 T-169/89, EU-parlamentetj. Fredriksen, 1991 ECR 1404 T-45/90, Speybrouck E U-parlamentet, 1992 ECR

Mål mellan kommissionen och medlemsländer rörande för-

dragsbrott

lika lön C-58/81, kommissionen Luxemburg, 1982 ECR 2175 C-61/81, kommissionen Storbritannien, 1982 ECR 2601 C-143/83, kommissionen Danmark, 1985 ECR 427 C-248/83, kommissionen Tyskland, 1985 ECR 1459 C-l73/9l, kommissionen Belgien, 1993 I-0673

likabehandling C-163/82, kommissionen Italien, 1983 ECR 3273 C-165/82, kommissionen Storbritannien, 1983 ECR 3431 C-312/86, kommissionen Frankrike, 1988 ECR 6315 C-3l8/86, kommissionen Frankrike, 1988 ECR 3559

social trygghet C-229/89, Kommissionen Belgien, 1991 ECR I 2205

mål

Pågående

Förhandsavgöranden

lika lön C-278/93, Edith F reers o a Deutsche Bundespost C-328/93, Carla Beskow Lebenshilfe für geistig Behinderte, Stadt- und Landkreis München i C-342/93 Joan Gillespie Northern Health and Social Services Board o.a. e.a. C-402/93, Neumann F reie und Hansestadt Hamburg C-403/93, M.J.C. Evans Metropolitan Police Authority C-435/93, F.J. Maria Dietz Thuiszorg Rotterdam C-457/93, Kuratoriumfür Dialyse und Nierentransplantation e. Johanna Lewark

C-1/95, Gerster F reistaat Bayern

C-243/95, K. Hill e.a. The Revenue Commissioner o.a.

likabehandling C-101/95, B. Kording Senator für Finanzen

C-136/95, Caisse nationale dassurance vieillesse des travailleurs salariés CNAVTS Evelyne Thibault C-139/95, Livia Balestra lnstituto nazionale per la previdenza sociale INPS C-181/95 Nils Draehmpaehl Urania lmmobilienservice 0hG C-374/95, P. Barker Service Childrens School C-409/95, H. Marschall Land Nordrhein-Westfalen

social trygghet C-8/94, C.B. Laperre Bestuurscommissie beroepszaken in de provinicie Zuid-Holland C-13/94, P. 0 a Cornwall County Council C-228/94, Atkins Wrekin District Council e.a. C-245-94, Hoever./. Land Nordrhein-Westfalen C-280-94, Y.M. Posthuma-van Damma e.a Bedrijsvereniging voor Detailhandel, Ambachten en Huisvrouw e.a. C-66/95, The Queen, ex parte: Eunice Sutton Secretary of State for Social Security C-77/95, Bruna-Alessandra Züchner Handelskrankenkasse Ersatzkasse Bremen C-147/95, DEI Efthimios Evrenopoulos Generaladvokatens förslag till förhandsavgörande föreligger

Referenser

Commission of the European Communities, Memorandum on Equal Pay for Work of Equal Value, COM94 6 final, Bryssel, 23.6.1994 Commission of the European Communities, Proposal for a Council Directive amending Directive 86/378/EEC on the implementation of the principle of equal treatment for men and women in Occupational social security schemes, COM95 186 ñnal Commission of the European Communities, Proposal for a Council Regulation amending the Staff Regulations of Ofñcials and the Conditions of Employment of Other Sevants of the European Communities in respect of equal treatment of men and women, OJ No C 329 6.12.1993 370. Commission of the European Communities, Equal Opportunities Unit, Equal Opportunities, Second positive action programme for female staff of the Commission 1992-1996 Brussels 16 September 1992.. Commission des Communautés européennes, Femmes ä Commission européenne 1984- 1994, Bruxelles-Luxembourg, 1994. Ds 1993:77, EG-domstolen och jämställdheten. En rättsfallsöversikt ETUC, UNICE, CEEP, Draft Framework agreement on Parental Leave European Commission, Community Action Programme on the Promotion of Equal Opportunities for Women 1982-1985, COM8l 758 final, 9.12.1981 European Commission, DG V, Equal Opportunities Pilot Action 1995-96 European Commission, DG V, Law Network Newsletter No 4 Autumn 1995

European Commission, DG X, Women of Europe Newsletter, No 51, 54/ 1995 European Commission, Second Medium-Term Community Action Programme on Equal Opportunities for women and Men 1986-1990 Supplement No. 28 to Women of Europe European Commission, Staff Regulations. Regulations and Rules applicable to officials and other servants of the European Communities, December 1993 European Commission, Third Medium-Term Community Action Programme on Equal Opportunities for Women and Men 1991-1995, Supplement No. 34 to Women of Europe Europafördrag, Andra upplagan, 1995 Europaparlamentet, Generaldirektoratet för forskning, Kvinnors rättigheter och fördraget Europeiska Unionen, Serien Kvinnors rättigheter, W-5, 1995, DOCSVDV270\ om 270268elh Europaparlamentet, Utskottet för kvinnors rättigheter, Betänkande om förslag till rådets gemenskapens fjärde handlingsprogram för jämställdhet mellan kvinnor och män beslut om 1996-2000, 15 november 1995, DOCSVRR285\285952\inw\hel Europaparlamentet, Arbetsordning, 10 uppl, preliminär utgåva, februari 1995 European Parliament, Resolution on the functioning of the Treaty on European Union with view to the 1996 Intergovemmental Conference -Implementation and development of the a Union, A4-0102/95 European Parliament, Directorate General for Research, Women Members of Parliament, Luxemburg, 15 june 1995 DOCenDV278\278808 European Parliament, Equal Opportunities Unit, Progress Report for 1994 and Developments between 1990 and 1994, Luxemburg May 1995 European Parliament, Opinion of the Committe Womens Rights on the Operation of the on Treaty European Union in Respect of the Intergovemmental Conference in 1996 on development, 28 March 1995, PE 211.419/fm. European Parliament, Resolution in decision-making, OJ No C 61, 28.2.1994 p. on women 248 Konstitutionsutskottets betänkande 1994/94:KU43 EU:s institutioner m.m. Parlement Européen, Communication au Personnel, Bilan PAR-RE Programme dactions de rééqulibrage 1991-1993, Luxembourg 17 december 1993 Parlement Européen, COPEC, Annual Report for 1992, adopted by the committee on 15 March 1993 DOCENDV225\22115 Parlement Européen, COPEC, Annual Report for 1993, adopted by the committee on 11 July 1993 DOCENDV254\254828 Prechal, Sacha, Combatting Indirect Discrimination in Community Law Context, Legal Isof European integration 1993/1 s 81 ff. sues Prechal, Sacha, Senden, Linda red, Equal Treatment after Maastricht, Special Report 1993 of the Network of Experts the Implementation of the Equality Directives, European on Commission, DG V Prechal, Sacha, Vegter, Marlies red, On Indirect Discrimination and Discrimination on Grounds of Pregnancy/Matemity, Report of the Network of Experts on the Implementation of the Equality Directives, European Commission, October 1992

Prechal, Sacha Burrows, Noreen, Gender Discrimination Law of the European Community, Worcester 1990 Prechal, Sacha, Amendments to Article 119 EEC Equal Treatment in Occupational Pen- sions, i Law Network Newsletter 2 Spring 1992, European Commission, DG V - Reflections Groups Report, Messina 2nd June och Brussels 5th December 1995 Regeringens skrivelse 1995/96:30 Rådets beslut av den 22 december 1995 om gemenskapens handlingsprogram på medellång sikt för lika möjligheter för kvinnor och män 1996-2000, EGT Nr C29, 2.2.1996, sid 8 SCB, Om kvinnor och män i Sverige och EG. Fakta om jämställdheten, 1992 Serdjenian, Evelyne, Inventory of positive action Europe, Supplement to Women of Europe No 42, 1994 SOU 1993:7 Löneskillnader och lönediskriminering. Om kvinnor och män arbetsmarknaden SOU 1994:22 Reformerat pensionssystem Wadstein, Margareta, FN-konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, Raoul Wallenberg Institute, Report No Lund 1990 Verwilghen, Michel, Equality in Law between Men and Women in the European Community, Louvain-la Neuve, 1987 Whiteford, Elaine A., Lost in the mists of time. The ECJ and Occupational pensions. Common Market Law Review 32, 1995

Abstract

Women, Men and the European Union

Swedens membership in the EU one the most gender differing issues Swedish politics during the last decade. This report based on data from the Swedish Election Studies Proconducted in connection with the referendum concerning the gram. A voter survey was Swedish membership in EU in the fall of 1994. In the referendum 46 percent of Swedish women voted in favour of membership, compared with 59 percent Swedish men a difference of 13 percentage points. Hesiamong tancy and insecurity regarding the EU-mebership was larger among women than among and than found difficult to decide how to vote. The interest in men, more women men EU-problems, the other hand, showed no significant differences between the sexes. on The gender difference not restricted to the question of Swedens membership in the was EU. also be found in opinions on Swedens relation to further European integration can . In the Referendum Study 22 percent and 31 percent among men agreed to among women the proposition that Sweden should become EU-member as stated in the agreement bean the EU and the Swedish government. An additional 7 percent among women and 13 tween percent were also positive to the proposition that Sweden also should strive toamong men wards further integration and ultimately a federation of the member countries . The gender difference of approximately the same size within most social groups. was Among industrial workers, white collar workers, students and persons employed in administration the gender difference was somewhat larger. An important for the larger scepticism towards the EU among women was that reason they perceived the of a Swedish membership as less positive than men did. consequences Women perceived to higher degree than men that a EU-membership would harm the envia social welfare and the gender equality. Women did not perceive the economic ronment, the consequences for employment as positively as men did. consequences or

Kvinnor, och

män

unionen

Europeiska

Maria Oskarson

Folkomröstningen om Sveriges medlemskap i den Europeiska unionen resulterade i ett till medlemskap. Av de röstande röstade 52 procent och 47 procent nej. Men endast om de svenska kvinnorna haft rösträtt skulle utfallet av folkomröstningen varit ett annat. En majoritet- 52 procent av kvinnorna röstade nej till ett svenskt medlemskap i EU, och -- 46 procent röstade ja. Av männen röstade 59 procent ja, och 40 procent nej. Denna tydliga skillnad mellan kvinnors och mäns inställning till EU-medlemskapet var ingen tillfällighet, utan var känd från tidigare mätningar rörande kvinnors och mäns inställning till EU. Att kvinnor är mer negativa än män till EU är inget renodlat svenskt fenomen. Även i de övriga skandinaviska länder är kvinnor mindre positiva till EU än män. I den norska folkomröstningen 1994 röstade 43 procent av kvinnorna mot 52 procent av männen till medlemskap i EU, i Finland var det samma 54 procent av kvinnorna och 61 procent av männen som röstade I Danmark fanns inga könsskillnader i den första folkomröstningen om medlemskap i dåvarande EG, 1972. I de efterföljande tre folkomröstningarna om Danmarks fortsatta förhållande till EG/EU röstade dock fler kvinnor än män nej. I den första omröstningen om Maastrichtavtalet i juni 1992 röstade 46 procent kvinnorna och av 53 procent av männen till avtalet. I den andra folkomröstningen om det begränsade mer Edinburgh-avtalet i maj 1993 var det 55 procent av de danska kvinnorna röstade och som

62 männen Även

procent av i övriga EU-länder visar mätningar att män är mer positiva

till EU än kvinnor

Könsskillnaden i inställning till det svenska medlemskapet återfinns också i inställning till Sveriges fortsatta relationer till EU. Kvinnor är överlag mer negativa till en fortsatt politisk integration av EU än män, vilket visas i tabell

Björklund 1994. z Siune,SvenssonochTonsgaard1994:96. 3Jacobsson1994:26.

Tabell l inställning till Sverigesrelation till EUbland kvinnoroch män. Procent. Kvinnor Män

vara ochgemensam valuta Sverige bör vara med i EU i enlighet meddet framfdrhandlade avtalet mellan 14 27 SverigeochEU:s medlemsländer Sverigebör vara med i EU och sikt verka for ett forenande av EU:s 7 IO medlemsländer till ett Europasförenta stater

Källa Folkomröstningsundersökning 1994 förvalsundersökning.

Det fortsatta EU-medlemskapet att Sverige ska vara med i EU i enlighet med gällande avtal alternativt dessutom för fortsatt integration hade i anslutning till folkomagera en -röstningen stöd 21 procent kvinnorna mot 37 procent av männen. En dansk lösning av av att Sverige skall med i EU men avstå deltagande i EMU och i försvarsamarbete vara stöddes 15 procent kvinnorna och 19 procent av männen. Det var vidare en högre anav av del kvinnorna än männen som uppgav att de inte hade någon bestämd åsikt i frågan, av av varför könsskillnaden bland dem som tagit ställning är något mindre än den här redo-

visade. EU:s Förhållande till kvinnorna har diskuterats i många sammanhang. Inför den svenska folkomröstningen publicerades en rad skrifter och böcker som behandlade ämnen som till exempel jämställdhet i EU. Inom ramen för EG-konsekvensutredningarna gjordes en särskild statlig utredning som behandlade just kvinnor och välfärd inom EU, och som kom till slutsatsen att kvinnor inte särskilt skulle missgynnas av ett medlemskap. I en reservation till utredningens slutsatser menade emellertid Lena Gonäs och Margareta Persson att ett EUgå den offentliga sektorn i sådan kvinnor

medlemskap kommer att ut över utsträckning att

kommer att missgynnas. Denna uppfattning delades av en rad kvinnoforskare. Denna rapport skall kartlägga kvinnors och mäns inställning till Sveriges medlemskap i EU utifrån den intervjuundersökning som valforskningsprogrammet vid statsvetenskapliga

4 Om analysenbegränsas till tagit ställning var 29 procent av kvinnornaoch44 procent av mänpersonersom nen positivatill medlemskapet i enlighetmed avtalet/ienlighetmedavtalet ochdessutom agera för vidareintegration . 5 Setill exempel EdbergochJacobsson red. 1994;Jacobsson 1994. ° sou 1993:117. EG, kvinnornaoch välfärden. 7 Se t.ex Kvinnovetenskaplig tidskrifts temanummer om Europa, nr.2 1994.

institutionen, Göteborgs universitet, genomförde i anslutning till folkomröstningen i no-

1994.8 Analysens

vember uppläggning innebär att det är svenska kvinnors och mäns subjektiva uppfattningar om EU som står i fokus inte om EU-medlemskapet de facto har betydelse för exempelvis jämställdhet. I denna rapport är frågan vad människor tycker och tror om EU inte vad EU egentligen innebär. - Folkomröstningsundersökningen är i viss mening begränsad för föreliggande rapport, eftersom den i huvudsak är inriktad på röstning i folkomröstningen. Samtidigt innehåller den en rad frågor om mer grundläggande attityder till och perceptioner EU, vilka är releav vanta för en förståelse av könsdimensionen i inställning till EU-medlemskapet. Det finns skäl att tro att det grundläggande mönstret är detsamma, i synnerhet som endast ett år förflutit sedan Sverige blev medlem av den europeiska unionen.

Rapportens uppläggning

Rapporten är disponerad enligt följande. I det följande avsnittet, Två modeller, redogörs i korthet för två teoretiska angreppssätt för att förklara könsskillnader i politiska åsikter och prioriteringar, och hur dessa kan appliceras för en analys av inställning till EU. Under rubriken Kvinnor som väljare redogörs i korthet för den generella betydelsen av kön för politiskt engagemang och politiska åsikter. Därefter följer ett avsnitt om kvinnors och mäns röstning i Folkomröstningen Dessa tre avsnitt utgör en bakgrund eller ett ramverk för de . mer specifika analyserna av könsskillnadema i inställning till Sveriges fortsatta förhållande till EU. Under rubriken Lika olika plats analyseras kvinnors och mäns inställning till EU utifrån social position, och under rubriken Konsekvenser av medlemskapet diskuteras könsskillnadema utifrån kvinnors och män konsekvensbedömningar av det svenska EUmedlemskapet.

Två modeller

Det finns i teoretiskt två angreppssätt när det gäller att förstå varför kvinnor och män har olika politiska uppfattningar eller olika prioriteringar det könsneutrala och det köns- specifika. Med det könsneutrala angreppssättet avses i detta sammanhang att kvinnors och mäns politiska åsikter och preferenser inte skiljer sig därför att de är kvinnor och män med skilda intressen, utan därför att det är någon annan, mellanliggande, faktor förklarar skillsom naden. Som ett välkänt exempel kan nämnas anställningssektor. Kvinnor är betydligt oftare

Valforskningsprogrammetleds av professorSörenHolmberg.Ansvarigaför folkomröstningsundersökningen 1994 var Mikael Gilljarn ochSören Holmberg.Huvudresultaten från dennaundersökningkommer att publicerasi boken som är underarbeteför publiceringunder1996. Folkomröstningsundersökningen var en intervjuundersökningmed ett riksrepresentativturval av svenskamedborgarei åldrarna18- 80 år. Intervjuernautfördesföre folkomröstningen,med en uppföljandeenkättill intervjupersonerna efter folkomröstningen.Antaletintervjuade personer är 2181.Bortfallet i undersökningen var 18.3 procent.

än män offentligt anställda. Samtidigt är det känt att offentligt anställda oftare än privat anställda tenderar att rösta på socialdemokraterna. Att kvinnor röstar på socialdemokraterna i högre utsträckning än män kan då förklaras med att kvinnor i högre utsträckning är offentligt anställda. Offentliganställda män antas i lika hög grad som offentliganställda kvinnor rösta socialdemokratiskt. Det är alltså anställningssektom som är förklaringen, inte könet i sig. Just inställning till Sveriges medlemskap i EU lämpar sig väl för denna typ av förklaring. Opinionsmätningar och den vallokalsundersökning som genomfördes valdagen visade att det främst så kallade resursstarka grupper män, storstadsbor, högutbildade, privavar tanställda och medelålders som röstat till Sveriges EU-medlemskap. Mer resurssvaga röstade till övervägande del nej, däribland då kvinnor. Detta mönster tolkades i grupper diskussionerna efter EU-omröstningen i termer av centrum och periferi, där centrum avsåg någon slags närhet eller tillgång till makt. Det inget nytt att tillämpa denna typ av tolkning. Förklaringar i termer av centrum och var

periferi har tidigare använts för förklara inställning i EU-frågan framförallt i Norge Det

att finns dock oklarhet i vad som egentligen avses med centrum respektive periferi om en det handlar fysiska avstånd eller sociala. Om endast ser till fysiska avstånd om om man handlar det alltså om att EU-motståndet är störst i mer avlägsna regioner, såsom Norrland. Denna typ förklaring kan inte gärna relevant för att förstå könsskillnader, då anav vara delen kvinnor och män är i stort sett densamma i hela landet. Könsskillnader kan endast förklaras med hjälp av faktorer där kvinnor och män skiljer sig åt. Däremot kan en centrum-

periferimodell utifrån sociala avstånd till makt relevant för denna rapports syftem Det

vara grundläggande antagande då prövas innebär att könsskillnadema ses som beroende på som att kvinnor i högre utsträckning än män tillhör socialt perifera grupper. Män som delar dessa positioner antas hysa samma uppfattningar, då det är den sociala positionen som ses avgörande inte könet. Med andra ord vid en kontroll för exempelvis utbildning som - eller anställningssektor förväntas skillnaden mellan könen försvinna. Ett alternativt angreppssätt är att se till könsspecifika intressen. Detta innebär ett antagande att kön har självständig betydelse för politiska åsikter och prioriteringar om en utöver det samband som finns mellan kön och social position, och att denna betydelse kan förstås utifrån könsspeciñka intressen. Inom skandinavisk genusforskning är gemensam ståndpunkt att det går att teoretiskt en uttala sig kvinnors politiska intressen. Däremot råder oenighet om hur pass specificerat om

9 Hellevik 1977;Björklund 1993,1995;Aardal och Valen 1995.Se även Nielsen 1993; T ex Gleditschoch Wahlberg 1993för motsvarandeanalyser av EU-inställningi Danmarkrespektive Sverige. o Centrum-periferimodellen utifrån "socialt" avstånd till makt baseras påindividerssociala position,och baden norskesociologen JohanGaltungsarbeten i början av 1960-talet.Han menade de att mer reseras sursstarka personerna i centrum mer är kunnigaoch engagerade i politiska frågor, och även att opinionsbildningeni samhället tar sin börjani centrumgruppema för att sedan succesivtspridas till de mer perifera" I detta låg ett antagande om att skillnaderi inställningmellan cenrum ochperiferi enbartberodde grupperna. bristande informationi periferigruppena. Galtung lanserade additivt ett indexbaserat på kön, ålder, utbildning inkomst, urbaniseringsgrad, geografisk placering,yrkesstatus ochnäringsgren. SevidareGaltung 1964.

dessa intressen kan fastslås. Den svenska statsvetaren Anna G Jönasdöttir att kvinmenar

politiska intresse är ha kontrollerande där besluten fattas.

nors att en närvaro I detta ligger att Jönasdöttir avstår från att uttala sig om politikens innehåll, utan begränsar sig till formerna för politiken. Andra statsvetare som exempelvis norskan Beatrice Halsaa menar att det även är möjligt att teoretiskt fastställa kvinnors intressen innehållsligt, och hon förknippar dessa intressen med reproduktion i vid bemärkelse alltså allt slags omsorgsarbete. Det ligger enligt Halsaa i kvinnors intresse att kontrollera villkoren för det detta reproduktiva arbete. Att det är just omsorgsarbete som Halsaa urskiljer beror att det är det arbete som kvinnor faktiskt utför samhället. Dels avser hon förhållanden som är förknippade med att föda barn något som endast kvinnor kan men också med omsorgsarbeten i princip som lika gärna kan utföras av män, men som faktiskt utförs av kvinnor. En förhållandevis närliggande diskussion är den om kvinnors intressen förknippade med den skandinaviska välfárdsstaten, ursprungligen lanserad av den norska statsvetaren Helga Hernes. Utgångspunkten är att kvinnor i den skandinaviska välfärdsstaten är "dubbelt beroende av densamma. Dels är en stor del av kvinnorna verksamma inom den offentliga sektorn, och dels är kvinnor generellt mer beroende än män av den offentliga sektorns tjänster och

stöd.

Välfärdsstatens expansion under efterkrigstiden innebar att en stor del av de reproduktiva sysslor som tidigare utfördes i hemmet av kvinnor försörjda av sina män, nu församhälleligats. Samma sysslor utförs i dag som avlönat arbete med stat eller kommun som arbetsgivare, dock fortfarande i huvudsak av kvinnor. Denna utveckling har inneburit att politiken i dag inbegriper vad som utgör kvinnors vardagsverklighet. Vad som för kanske trettio-fyrtio år sedan sågs som privata angelägenheter, exempelvis barnomsorg, är i dag politik. Den skandinaviska välfárdsstaten benämns ofta i kvinnovetenskapliga sammanhang för kvinnovänlig". Med detta avses att kvinnor haft inflytande och att det politiska systemet varit öppet och tagit hänsyn till kvinnors intressen. När det gäller frågan om inställning till EU antas utifrån välfárdsstatsmodellen kvinnors större tveksamhet bero på att EU-medlemskapet uppfattas som något av ett hot mot det som utmärker den svenska välfardsstaten, alltså den ståndpunkt Gonäs och Persson i reservationen till

som intoås av

utredningen om kvinnor och välfärd inom EU. Välfárdsstatsmodellen" som jag väljer att kalla den variant av könsspeciñka intressen som diskuterats ovan, låter sig inte lika lätt testas empiriskt som centrum-periferimodellen. Vissa beståndsdelar, som exempelvis att kvinnor i högre grad än män är offentliganställda, kan naturligtvis testas. Men i modellen ligger också ett antagande om att kvinnor generellt, oavsett social position och levnadsförhållanden, står välfärdsstaten närmare genom dess potentiella betydelse för kvinnors autonomi. Välfárdsstatsmodellen är därför något av en "residualförklaring" de könsskillnader som inte kan förklaras utifrån exempelvis - centrum-periferimodellen, antas förklaras av välfardsstatsmodellen.

" Jönasdöttir1988. Halsaa1987. 3 Uttrycket"dubbeltberoende lanserades HelgaHernes, Hernes1987för av se en diskussion. 4 SeHernes1987;OskarsonochWängnerud1995:31-32;Bergqvist1994; även Sainsburyred. 1994. 5 sou 1993:117.

kvinnor och väljare

män

Bakgrund - som

Kvinnor och män är i många avseenden lika när det gäller rollen som politiska medborgare och väljare. De skillnader i politiska resurser och politiskt engagemang som äldre forskning konstaterade har under de senaste decennierna krympt. Ett tydligt exempel är det politiska intresset. I valundersökningen som utfördes i anslutning till riksdagsvalet 1960 57 procent av männen och 32 procent av kvinnorna att uppgav de mycket eller ganska intresserade av politik i allmänhet. I anslutning till valet 1994 var det 63 procent männen och 52 procent av kvinnorna som svarade samma sätt. Sett var av över hela perioden har andelen intresserade män varierat mellan 54 och 64 procent av de intervjuade, medan andelen intresserade kvinnor ökat kontinuerligt från 32 till 52 procent. Den ökning det svenska folkets politiska intresse som ibland diskuteras kan alltså till av del tillskrivas kvinnornas ökande intresse. Kvinnors politiska intresse är vidare något stor inriktat mot den lokala nivån än mäns. Bland väljare som uppger sig vara intresserade mer politik i allmänhet är det till och med högre andel kvinnor än män som också uppger av en sig vara intresserade av kommunal politik. Valdeltagandet har varit något högre bland kvinnor än bland män ända sedan valet 1976,

något inte minst visar sig bland väljare. Andelen väljare som uppger sig vara

som yngre anhängare till något bestämt parti är något lägre bland kvinnor än bland män, men skill-

naden är mycket liten. Att de tidigare förekommande könsskillnadema i politiskt engagemang nu mer eller mindre försvunnit i Sverige har flera troliga förklaringar. En viktig faktor är att svenska kvinnor idag är delaktiga i samhället i högre utsträckning än i början av 1960-talet. Då förklarades kvinnors lägre politiska med att de i lägre utsträckning än män var i direkt engagemang kontakt med politikens effekter. Då kvinnors främsta ansvar var i hemmet med omvårdnad barn och familj, ansågs de komma i kontakt med politiken främst genom sina män. Vad av skett sedan 1960-talet är att livslångt förvärvsarbete blivit i stort sett lika självklart for som kvinnor för män, och att kvinnornas traditionella reproduktiva uppgifter till viss del som förts hemmen och till den offentliga sfär där politiska beslut styr. En följd av detta är ut ur att politikens verksamhetsområde vidgats till att i högre utsträckning än tidigare omfatta

även kvinnors intressen. Att skillnaderna mellan kvinnors och mäns politiska intresse och engagemang minskat är emellertid inte detsamma som att kvinnor och män i alla avseenden är lika som väljare. När det gäller politiska prioriteringar och åsikter finns ett förhållandevis tydligt mönster av "kvinnligt" och "manligt". Kvinnor prioriterar högre än män välfärds- och miljöpolitik, och i lägre grad än män ekonomi och skattepolitik. Kvinnor är generellt mer positivt inställda än män till den offentliga sektorn, till skatter, till miljöförbättrande åtgärder och till förkortad

arbetstid.

6 Oskarsonoch Wängnerud1995:40. 7 ibid s.42. l Oskarson och Wängnerud1995: 53; Oskarson ochOscarsson 1994.

Den troliga förklaringen till dessa könsskillnader är kvinnornas speciella relation till välfardsstaten, som också innebär ett större avstånd till vad som brukar benämnas marknaden. Kvinnor är i lägre grad än män aktiva inom produktionsindustrin och inom privata företag. De är därför inte i lika direkt kontakt med marknaden som de flesta män, något som kan tänkas vara en förklaring till att ekonomisk politik tilldrar sig ett större intresse från män än från kvinnor. När det gäller ideologisk position var länge den allmänna uppfattningen att kvinnor stod mer till höger än män. Så var också fallet till och med 1982, även om är balansen mellan vänster och höger i allmänhet är jämnare bland kvinnor än bland män. De ideologiska svängningarna vänstervågen på 1960-talet och högervinden 1980-talet var inte lika - markerade bland kvinnor som bland män. Den svängning som skedde från höger till vänster mellan 1991 och 1994 bryter dock detta generella mönster, eftersom kvinnornas skifte vänkraftigare än männens. År 1991 det 20 procentenheter fler män placerade sterut var var som sig själva till höger än till vänster, och 14 procentenheter fler kvinnor. I anslutning till riksdagsvalet 1994 var det 1 procentenhet fler män som stod till höger än till vänster, medan det var 8 procentenheter fler kvinnor som stod till vänster än till höger. En majoritet av

kvinnorna placerade sig alltså till vänster politiskt Skillnaderna mellan kvinnors och mäns politiska uppfattningar tar sig endast i begränsad utsträckning uttryck i skillnader i partival. Endast undantagsvis har kvinnors och mäns stöd till ett visst parti skilt sig med mer än någon enstaka procentenhet. Det parti där stödet från kvinnor och män brukar skilja sig mest är moderata samlingspartiet, som allt sedan 1979 varit bland kvinnor än bland män. Bland framförallt yngre väljare under 45 år har svagare kvinnor under senare år röstat partierna i "det socialistiska blocket" och miljöpartiet i högre utsträckning än män. Den bild länge var den förhärskande att kön i det stora hela inte var av betydelse som för politiskt beteende annat än vad gällde är inte längre gångbar. Det finns engagemang konsistenta skillnader mellan kvinnors och mäns åsikter, som utan att vara avgrundsdjupa trots allt är alltför tydliga för att nonchaleras.

Folkomröstningen

Folkomröstningen Sveriges medlemskap i EU hölls i november 1994, endast två måom nader efter riksdagsvalet. I tabell 2 redovisas kvinnors och mäns röstning i folkomröstningen. En vanlig förklaring till könsskillnader i politiskt hänseende brukar vara att kvinnor är mindre intresserade och mindre kunniga än män. Detta är en förklaring som idag äger allt mindre giltighet. Skillnaden mellan könen vad gäller politiskt intresse och engagemang har

minskat under de senaste decenniemazo Då denna så kallade "resursförklaring" fortfarande

9 Oskarsonoch Wängnerud1995:57. m Oskarsonoch Wängnemd1995:38-47. Se även Oskarson1991,där könsskillnaderi åsikter om kärnkraft analyseras bland annat utifrån en såkalladresurshypotes. Inte hellerskillnaderi kärnkraftsåsikterkundeförklarasmeddenna hypotes.

Tabell 2 Kvinnor, män och folkomröstningen.

Bryssel Hur många röster i ministerrådettörslås Sverige få 4 52 50 Fick ja- eller nej-sidanflest

röstning

Källa: Folkomröstningsundersökning 1994.

framförs i olika sammanhang då könsskillnader diskuteras redovisas i tabellen också intresse av EU-frågor och kunskap om EU-frågor. Inför folkomröstningen visade opinionsmätningar en större osäkerhet om hur man skulle rösta bland kvinnor än bland män, varför två frågor om detta också redovisas i tabellen, liksom Valdeltagandet. Valdeltagandet var högt 84 procent bland kvinnorna och 83 procent bland männen. - Intresset för EU-frågor under valrörelsen var också stort 71 procent av kvinnorna och 76 procent av männen uppgav sig vara ganska eller mycket intresserade, vilket är en mindre könsskillnad än vad som brukar vara fallet. Inte heller kunskapsfrågoma visar några stora könsskillnader. Det genomsnittliga antalet rätt svar var för kvinnorna 3,07 frågor och för männen 3,10. Skillnaderna mellan kvinnors och mäns intresse av EU-frågor liksom kunskaperna om EU var med andra ord marginella. Förklaringen att könsskillnadema i röstningen om Sveriges medlemskap i EU skulle bero kvinnors lägre grad av intresse eller kunskap vinner därmed inget stöd utifrån resultaten i tabell Däremot stämmer det att kvinnor var mer osäkra inför röstningsbeslutet än männen. Det

var något fler kvinnor än män som bestämde sig för hur de skulle rösta under kampanjens

gång, men skillnaden var mindre än vad som förutskickats av olika opinionsmätningar. Endast 6 procent fler män än kvinnor uppgav sig ha vetat sedan länge hur de skulle rösta. Däremot var det betydligt fler kvinnor än män som tyckte att det var ett svårt beslut. Nära hälften, 44 procent, av de intervjuade kvinnorna tyckte det var ett ganska eller mycket svårt beslut, mot 34 procent av männen. Bland väljare som bestämde sig för att rösta till EU var det 34 procent av männen som tyckte det var ett mycket eller ganska svårt beslut, mot 52 procent av kvinnorna. Att kvinnor i högre utsträckning än män röstade emot Sveriges medlemskap i EU kan alltså inte förklaras med att kvinnor är mindre kunniga eller intresserade vad gäller EU. Detta resultat ligger som tidigare nämnt i linje med tidigare resultat. Istället för att fokusera på kvinnors "ointresse" är det därför mer rimligt att se till substansen i hur män och kvinnor uppfattade EU. I folkomröstningsundersökningen tillfrågades väljarna om sina skäl för sitt röstningsbeslut i folkomröstningen. Denna fråga hade inga fasta svarsalternativ, utan intervjupersonen fick själv formulera sina skäl. På denna öppna fråga uppgav kvinnorna i genomsnitt fler skäl för sin röstning än männen. I synnerhet gäller detta de nej-röstande kvinnorna, som i genomsnitt uppgav 2,48 skäl för sitt val. I tabell 4 redovisas vilka skäl som angavs. Det fanns endast begränsade skillnader mellan kvinnors och mäns argument för eller emot ett svenskt EU-medlemskap. Både bland kvinnor och män var det avvägningen mellan ekonomi och demokrati som var den avgörande. Ekonomi och sysselsättning nämndes bland väljare som röstade till EU i högre utsträckning av män än av kvinnor. Bland nejröstare var mönstret det motsatta, även om könsskillnaden var liten. Demokrati och inflytande nämndes i stort sett lika ofta av kvinnor som av män, oavsett röstning. Social välfärd

Tabell 4 Kvinnors och mäns argument under kontroll för röstning. Andel som nämnt visst argument.

nikation

politik

den

erka

Antalpersoner Kommentar: Resultatenbaseras en öppen fråga om skäl för röstning.I tabellen redovisasandelen av väljarna somuppgav ett visst område. Eftersom upp till fem svar kodadesinnebärdetta att procenttaleni tabellen summerar till mer än 100.

nämndes i mycket liten utsträckning, vare sig av kvinnor än av män. Miljöfrågor däremot nämndes oftare av kvinnor än män, oavsett röstning. Konsumentfrågor var ett av de viktigaste argumenten för nej-röstande kvinnor, medan de var av mindre betydelse för de nejröstande männen. Av väljare som röstade till EU var det i stort sett ingen som nämnde detta område. Även jämställdhet fanns med argument bland de nej-röstande kvinnorna, som och nämndes knappast av några andra. Liknande frågor om skäl för röstning brukar ställas i de valundersökningar som genomförs i anslutning till riksdagsvalen. Dessa mätningar brukar uppvisa ett tydligt könsskiljande mönster där män oftare än kvinnor nämner ekonomi och skattepolitik, medan kvinnor välfårdspolitik såsom socialpolitik, familjepolitik, sjukvård och äldreom-

oftarcâlnämner

sorg. Det är därför värt att notera att sociala frågor nästan helt saknades i väljarnas argumentering i EU-frågan. Till viss del kan detta sannolikt förklaras med att väljarnas svar denna typ av frågor en till stor del återspeglar den kampanj och den debatt som föregått valet, och att de sociala frågorna ett begränsat utrymme i folkomröstningskampanjen. I en analys av vilka argavs gument framfördes i media av de båda sidornas företrädare framkommer en tydlig som dominans av områdena ekonomi och demokrati, medan konsumentfrågor, social välfärd, jämställdhet och miljöfrågor gavs endast ett begränsat utrymme. Motsvarande resultat framkommer vid en analys av kampanjmaterialet, även om också utrikes- och säkerhets-

politik samt EU-organisation hade framskjuten position i kampanjmaterialet.

en En annan substantiell aspekt av EU-frågan är hur väljarna såg EU:s framtid. I folkomröstningsundersökningen ställdes som redan nämnt vissa frågor om EU:s fortsatta integration, och om Sveriges roll i förhållande till denna. I tabell l i denna rapport redovisades kvinnors och mäns inställning, och det konstaterades att 22 procent av kvinnorna och 40 procent av männen stödde Sveriges medlemskap i enlighet med det framförhandlade avtalet. I tabell 5 redovisas hur röstning i folkomröstningen hänger samman med synen Sveriges medlemskap i EU utifrån den mer specificerade frågan.

2 Oskarsonoch Wängnerud1995:63-69. n Fogelbergoch Wadbring 1996. 23Håkansson1996.

Tabell 5 Sveriges relation till EU bland ja- och nej-röstare. Procent.

Kvinnor Män Röstade Röstade Röstade Röstade Ja Nej Ja Nej Sverige bör inte vara med i EU och det nu gällande EES-avtalet bör sägas upp O 11 O 10

Sverige bör inte vara med i EU men bör bibehålla ett EES-avtal med EU 1 83 1 81

Sverige bör vara med i EU men avstå från sådana saker som t ex försvarssamarbete och gemensam valuta 39 5 28 7

Sverige bör vara med i EU i enlighet med det framförhandlade avtalet mellan Sverige och EU:s medlemsländer 46 1 50 2

Sverige bör vara med i EU och sikt verka för ett förenande av EU:s med-

Kommentar:Tabellenbaseras endast desvarspersoner somuppgav åsikt frågan i om Sverigesframtidaförhållande till EU. Andelen av samtligaintervjuade som uppgav åsikt var blandkvinnor23 procent av samtliga,18 procent av ja-röstareoch22 procent av nej-röstare.Bland män var andelenll procent av samtliga,6 procent av ja-röstareoch12 procentav nej-röstare.

I det stora hela svarade de som röstade nej till Sveriges EU-medlemskap att Sverige bör stå utanför EU men bibehålla EES-avtalet. Endast 11 procent av nej-röstande kvinnor och 10 procent av männen menade att Sverige också skulle lämna EES. Bland nej-röstarna var alltså konsistensen mellan röstning och frågan om Sveriges förhållande till EU hög. Det intressanta i tabellen är emellertid att en stor del av ja-röstama instämde i påståendet att Sverige bör vara med i EU men avstå från sådana saker som t ex försvarsamarbete och gemensam valuta, alltså undantag som inte ingick i det medlemsavtal om vilket folkomröstningen formellt handlade. Av ja-röstande kvinnor var det hela 39 procent som instämde i detta påstående och bland männen 28 procent. Denna inkonsistens kan antas hänga samman med ett röstningsbeslut utan större övertygelse. Att Sverige bör vara med i EU i enlighet med det framförhandlade avtalet stöddes av ungefär hälften av dem som röstade ja, 46 procent av kvinnorna och 50 procent av männen. Att Sverige dessutom skall agera för fortsatt integration stöddes av 14 procent av kvinnorna mot 21 procent av männen.

I de följande analyserna av könsskillnader i inställning till EU kommer en dikotomiserad variant frågan om Sveriges relation till EU att användas. Denna dikotomisering innebär av att de som ställt sig positiva till Sveriges medlemskap i enlighet med avtalet eller som dessutom är positiva till att Sverige aktivt skall arbeta för en fortsatt integration har förts samtill en grupp kallade positiva till medlemskapet. De som förordar inget eller begränsat man medlemskap har förts till negativa till Sveriges EU-medlemskap. Intervjuade pergruppen inte uppgett någon åsikt utesluts i den följande analysen. Detta innebär att 28 soner som procent kvinnorna och 42 procent av männen har förts till kategorin positiva till Sveriges av medlemskap. Denna dikotomisering innebär alltså att gränsen dras vid inställning till det faktiska medlemskapet. Det är snävare indelning än röstning i folkomröstningen, eftersom 39 en procent de ja-röstande kvinnorna och 28 procent av de ja-röstande männen instämde i av påståendet att Sverige bör vara med i EU men avstå från sådana saker som t ex försvarvaluta. Dessa ja-röstare stödde alltså inte Sveriges medlemskap samarbete och gemensam i enlighet med det framförhandlade avtalet det som folkomröstningen egentligen hand- lade om.

Tabell 6 Inställning till EU:s fortsatta integration medelvärden.

Kvinnor Män

Positiva Negativa Positiva Negativa till EU- till EU- till EU- till EUmedlem- medlem- medlem- medlemskapet skapet skapet skapet Inställning i EU-frågan 0mycket negativ, 10mycket positiv 7,83 3,35 7,98 3,99

Inställning till att EU utvecklas till förbundsstat 5,37 2,57 5,64 3,13 0mycket negativ, 10mycket positiv

Bedömning av sannolikhet att EU utvecklas till förbundsstat. 0mycket 5,11 5,22 5,11 5,23 liten sannolikhet, 10 mycket stor sannolikhet

181 451 352 486 Antal personer

24 Denaktuella frågan om inställning till Sveriges förhållande till EU ställdesdelsi intervjunföre folkomröstningen, ochdelsi den uppföljandeenkäten efter folkomröstningen.Jaghar valt att använda frågan från förvalsundersökningen. 25 KorrelationenPearsons r mellanröstningi folkomröstningen iamej ochdenna dikotomi är 0.57för kvinnor och 0.61bland män.

I undersökningen ställdes också tre frågor om inställning till EU och den fortsatta integrationen. Dessa frågor innebar att svarspersonen ombads placera sin egen inställning på en skala från 0 till 10. I tabell 6 redovisas medelvärdet för kvinnors och mäns placeringar på dessa frågor bland dem som förts till negativa respektive positiva till Sveriges medlemskap. Kvinnorna som stödde Sveriges EU-medlemskap var något mindre positiva till EU än männen. Skillnaden var dock endast 0,15 skalsteg. Däremot var de kvinnor som inte stödde Sveriges medlemskap betydligt mer negativa än männen, skillnaden var här 0,64 skalsteg. När det gäller inställning till en fördjupad politisk integration av EU var skillnaderna mellan kvinnor och män något större, främst bland dem som inte stödde Sveriges medlemskap. Däremot fanns inga könsskillnader i bedömningarna av hur sannolikt det är att EU kommer att utvecklas till en slags förbundsstat, och även skillnaderna mellan EU-positiva och EUnegativa var försumbar. Kvinnorna som var positiva till Sveriges medlemskap var således något "ljummare" i sin inställning till detsamma än vad de positiva männen var. Det motsatta gällde bland dem som inte stödde medlemskapet bland dessa väljare var det män- uppvisade något "ljummare" inställning. Återstoden denna skall ägnen som en av rapport nas att försöka förklara varför kvinnor i mindre utsträckning än män stödde Sveriges medlemskap i EU.

Lika på olika plats

EU-medlemskapet är som tidigare nämnt fastare förankrat i vad som kan kallas "centrum"gruppema i det svenska samhället resursstarka grupper i storstadsområdena, än i - "perifera" grupper såsom arbetare och glesbygdsbor. Centrum-periferidimensionen är relevant för att förstå inställning till Sveriges medlemskap, vare sig man tolkar centrum och periferi i geografiska eller sociala termer. Generellt brukar kvinnor hänföras till "periferi" när man talar om den sociala centrum/periferi-dimensionen. Detta är inte en helt självklar klassificering, då kvinnor i dagens Sverige i många avseenden är lika resursstarka som män. Den fråga som då är relevant är om centrum-periferimodellen har samma betydelse för kvinnors EU-inställning för män. Är det så att kvinnor är skeptiska till EU som mer beroende att de är överrepresenterade i de resurssvaga "periferP-gruppema Om så är fallet bör kvinnor och män i samma sociala position inte skilja sig vad gäller inställning till Sveriges EU-medlemskap. I tabell 7 redovisas om så är fallet. I det stora hela måste konstateras att centrum-periferimodellen inte kan förklara skillnaden mellan andelen kvinnor och andelen män som ställer sig positiva till medlemskapet. Könsskillnaden kvarstår i de allra flesta grupper. Några förhållanden kan dock vara värda att stanna upp något vid.

Vilken yrkesgrupp man tillhör var av något större betydelse för kvinnors inställning än för

mäns. Detta framgår av skillnaden mellan minst och mest positiva yrkesgrupp bland kvinnor respektive bland män 37 procentenheter bland kvinnor och 29 bland män. Både bland kvinnor och män var det industriarbetarna som ställde sig minst positiva till medlemskapet, men kvinnliga industriarbetare var än mindre positiva än manliga. Bland tjänstemän

Tabell 7 Stöd för EU-medlemskapet. Avser andel som hösten 1994 var positiva till medlemskap enligt avtal eller medlemskap med arbete för fortsatt integration i olika sociala grupper. Procent.

ning

-

lägre nivå var en majoritet av männen positiva till medlemskapet 58 procent, men endast 28 procent kvinnorna. Även i den mest EU-positiva yrkesgruppen de högre tjänav -stemännen kvarstod skillnaden mellan kvinnors och mäns inställning. Inte ens i denna mest EU-positiva grupp var det en majoritet av kvinnorna som var positiva. Vilken anställningssektor man är anställd inom har en tydlig och likvärdig betydelse för EU-inställning både bland kvinnor och män. Statligt och privat anställda var ungefär lika positiva, medan de kommunalt anställda var betydligt mer negativa till medlemskapet. Emellertid var andelen positiva kvinnor i samtliga anställningssektorer ungefär 10 procen-

tenheter färre andelen män.26 något

än Anställningssektor kan förklara av skillnaden mellan kvinnors och mäns inställning till EU eftersom könsskillnaden trots allt minskar när vi ser till en sektor i taget snarare än till befolkningen i sin helhet. Men att kvinnor i högre utsträckning än män är kommunalt anställda ger inte hela förklaringen. Centrum-periferimodellen har en tydlig betydelse för inställningen till Sveriges medlemskap i EU i sig, och ungefär samma betydelse för att förklara såväl kvinnors och mäns inställning. Modellen kan däremot inte förklara varför kvinnor är mer skeptiska till EUmedlemskapet än män. Könsskillnaden påverkas endast marginellt vid kontroll för social position. Anställningssektor den faktor som ofta framförs som förklaring räcker inte - för att förstå varför denna skillnad i inställning finns mellan könen. Både bland kommunalt, statligt och privat anställda stödde kvinnorna i lägre grad än männen det svenska medlemskapet. Den svenska välfärdsstatsmodellen innebär att kvinnor och män står i delvis olika relation till välfärdsstaten, såsom beskrevs tidigare. Detta varierar naturligtvis till viss del med olika livsfaser. Som exempelvis arbetslösa eller gamla har dock kvinnor och män i det stora hela samma beroende av välfärdsstaten, men i andra roller är beroendet i högre grad

26Dennaslutsatsförändrasinte om analysen görsseparat för arbetareochtjänstemän.Störstkönsskillnad finns blandprivatanställdatjänstemän17 procentenheter,ochminstblandstatligtanställdaarbetarerespektive kommunaltanställdatjänstemän8 procentenheter.

Tabell 8 Stöd för EU-medlemskapet. Avser andel som hösten 1994 var positiva till medlemskap enligt avtal eller medlemskap med arbete för fortsatt integration i olika aspekter av föräldraskap och familjesituation.

/akademikerfam.

könsrelaterat. Framförallt gäller detta i föräldrarollen. Trots att svenska män i allt högre utsträckning i dag tar del i rollen som förälder visar all tillgänglig statistik att det fortfarande är kvinnorna som bär det tyngsta ansvaret. I tabell 8 redovisas kvinnors och mäns inställning till Sveriges EU-medlemskap utifrån olika aspekter av föräldraskap och familjesituation. Den privata situationen har inte större betydelse för kvinnor än för män. Ålder, antal barn och civilstånd har ett visst samband med EU-inställning, med detta samband är ungefär lika starkt bland kvinnor som bland män. Unga är mindre positiva än äldre, personer med barn är mindre positiva än personer utan barn, och personer med många barn är mindre positiva

än personer med endast ett eller två barn. Ensamstående är vidare mindre positiva till Sveriges EU-medlemskap än gifta/sammanboende, vilket sannolikt till en viss del hänger samman med ålderns betydelse. När det gäller hel- eller deltidsarbete är deltidsarbetande, oavsett kön, mindre positiva än heltidsarbetande. Emellertid är arbetstidens betydelse svår att jämföra mellan kvinnor och män, eftersom de ofta har olika skäl för sitt deltidsarbete. När det avslutningsvis gäller frågan om intervjupersonens uppfattning om sin familjetyp, är mönstret detsamma här. Familjetyp har ett klart samband med EU-inställning, men betydelsen är i ston sett densamma för kvinnor som för män. Könsskillnaden i inställning till Sveriges EU-medlemskap tycks inte kunna förklaras med att kvinnor befinner sig i andra objektiva situationer än män. Vare sig i tabell 6 eller tabell 7 har könsskillnaden reducerats nämnvärt av någon kontrollvariabel. Kvinnornas EUskepticism kan inte förklaras enbart med att de exempelvis är offentliganställda, arbetare eller att de har ansvar för bam. Social situation har ett tydligt samband med inställning till Sveriges EU-medlemskap så som exempelvis centrum-periferimodellen förutskickar, med detta samband är detsamma bland kvinnor som bland män. I samtliga grupper som undersökts här är kvinnorna i betydligt lägre grad positiva till medlemskapet. Det tycks alltså vara så att det finns ett samband mellan kön och EU-inställning som har med något annat att göra än att kvinnor och män befinner sig i olika sociala positioner.

Konsekvenserna

En väsentlig beståndsdel i varför en person är positiv eller negativ till EU är naturligtvis hur hon uppfattar EU. Uppfattas EU som ett hot mot det man håller kärt, eller som en räddning Dessa perceptioner av EU ligger naturligtvis mycket nära själva inställningen det är inte alltid möjligt att fastslå om EU-inställning påverkar perceptionen eller perceptionen inställningen. Emellertid är det väsentligt att fastslå i vad män kvinnor och män uppfattar konsekvenserna av ett svenskt EU-medlemskap lika, eller om de skiljer sig åt. Detta redovi- 27 sas i tabell I det stora hela är kvinnor och män överens om vilka konsekvenser EU-medlemskapet kommer att få för Sverige. Miljön, den sociala tryggheten, jämställdheten mellan könen och den nationella självständigheten kommer att försämras utifrån väljarnas bedömningar. Däremot bedöms ekonomin, sysselsättningen, den militära säkerheten och möjligheten att påverka EU att förbättras. Denna uppdelning av politikområden stämmer väl överens med de generella könsskillnader i prioriteringaar och intresseområden som tidigare forskning funnit se avsnittet "Kvinnor som väljare". Och utifrån denna tidigare kunskap kan man ur

27Frågansformulering var: "Vad tror du att ett svensktmedlemskapi EU kommer att innebäraför utvecklingen i Sverige följande områden svarsalternativen var stor förbättring,viss förbättring, varken förbättring eller försämring,vissförsämring, stor försämring l tabell8 är svarsalternativen stor och"viss" förbättring sammanslagna till förbättring" och motsvarandeför försämring.

Tabell 9 Kvinnors och mäns bedömning av konsekvenser av ett svenskt EU-medlemskap. Procent och balansmått.

varken förbättras

Kommentar: Balansmått avser andelen som svarat förbättringminusandelen som svarat försämring.

tabell 9 dra slutsatsen att de områden som tros komma att förbättras i och med ett EUmedlemskap, är de som brukar prioriteras högre av män. De områden som brukar prioriteras högre av kvinnor än av män är i stort sett de områden som både kvinnor och män tror kommer att försämras vid ett medlemskap. Kvinnor och män är alltså överens om vilka områden som kommer att förbättras eller försämras. Dock framgår ur tabell 9 att balansen för de olika områdena väger olika jämt bland kvinnor och män. När det gäller ekonomi, sysselsättning, militär säkerhet och att påverka

EU, alltså de "manliga" områdena, är det männen som är mest eniga i sin bedömning balansmåttet är högst bland männen. När det gäller samtliga övriga "de kvinnliga om- rådena är det istället kvinnorna som uppvisar de högsta balansmâtten. På de områden som i allmänhet prioriteras högre av kvinnor, är kvinnorna mer eniga om vilka konsekvenserna kommer att bli. I vad mån dessa konsekvensbedömningar hänger samman med inställningen till Sveriges EU-medlemskap framgår av tabell 10, som redovisar korrelationskoefficientema mellan konsekvensbedömning och EU-inställning. Korrelationskoefñcienten kan variera mellan -1 perfekt negativt samband och +1 perfekt positivt samband.

Tabell 10 Samband mellan inställning till Sveriges medlemskap i EU och bedömning av konsekvenser av EU-medlemskap Pearsons r.

Kommentar: Negativatill medlemskapet kodat är som l och positiva som Intervjupersoner som uppgett åsikt om medlemskapet ingår inte i analysenStorförbättring är kodat l och stor försämring kodat är Antalet personer varierar något mellandeolika områdenaför konsekvensbedömning.

Korrelationskoefficientema är överlag starka. Hur man bedömde konsekvenserna av ett medlemskap i Sverige hade stor betydelse för inställning till EU. Överlag tenderar sambanden vara något svagare bland männen än bland kvinnorna, vilket återspeglar att kvinnorna något mindre ofta angav att utvecklingen for ett visst område varken skulle komma att försämras eller förbättras. Starkast samband med EU-inställning bland kvinnorna finns med bedömningen av hur den nationella självständigheten kommer att påverkas, medan bland männen det starkaste sambandet finns med bedömningen av ekonomin. Konsekvensema for ekonomin är för övrigt det enda område som uppvisar ett starkare samband med EU-inställning för män än for kvinnor. Konsekvenser för jordbruket och den militära säkerheten har samma betydelse för kvinnors och mäns inställning, men därutöver är koefñcientema starkare för kvinnor än män. Störst skillnad finns vad gäller den sociala tryggheten, jämställdheten och möjligheten att påverka EU.

Tidigare konstaterades att kvinnor i klart högre grad än män uppfattade EU ett hot som mot den sociala tryggheten och jämställdheten. Kvinnor var inte heller alls lika övertygade som män om att den svenska ekonomin skulle komma att förbättras i och med EUmedlemskapet. Här ligger sannolikt förklaringen till att kvinnor är mindre positiva till EU än män. Kvinnor brukar generellt lägga större vikt vid sociala välfärdsfrågor än män, och konsekvenserna för den sociala välfärden uppfattas som negativa. Män brukar generellt lägga större vikt än kvinnor vid ekonomin, och konsekvenserna för Sveriges ekonomi av ett EU-medlemskap uppfattas som mycket positiva.

Slutsatser

Syftet med denna rapport har varit att försöka finna förklaringar till att kvinnor är mer negativa än män till Sveriges medlemskap i EU. Analysen är baserad den väljarundersökning som valforskningsprogrammet vid Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet genomförde i anslutning till folkomröstningen om EU i november 1994. Resultat från denna undersökning ställs i relation dels till tidigare forskning om könsskillnader i politiska åsikter och prioriteringar, och dels till teorier om kvinnors speciella relation till den skandinaviska välfärdsstaten. Inställning till EU har i många sammanhang förklarats utifrån den så kallade "centrumperiferi-modellen, som innebär att EU har stöd främst i resursstarka grupper. Denna modell förklarar kvinnors och mäns inställning till EU mycket väl, men kan inte förklara könsskillnadema. Den kvarstår i nästan samtliga samtliga sociala grupper. Oavsett social position är kvinnor mindre positiva än män. Att kvinnor är överrepresenterade i vissa "periferigrupper" såsom offentliganställda och underrepresenterade bland exempelvis högre tjänstemän har naturligtvis betydelse för inställningen i befolkningen i stort, men är inte tillräckligt för att förstå kvinnornas mer negativa hållning till EU i både "centrumgrupper" och "periferigrupper". Analysen fördes därför vidare till att analysera hur kvinnor och män uppfattar konsekvenserna av ett EU-medlemskap för en rad områden. I denna analys framkom att både män och kvinnor uppfattade konsekvenserna som negativa för en rad områden. Av de områden som generellt uppfattades som hotade återfanns de områden som generellt brukar prioriteras betydligt högre av kvinnor än av män, nämligen miljön, den sociala tryggheten och jämställdheten. Detta var också områden som i hög grad nämndes som skäl för röstning i folkomröstningen nej-röstande kvinnor. Å andra sidan fanns överlag positiva bedömningar av av de ekonomiska konsekvenserna av ett EU-medlemskap, men dessa bedömdes betydligt mer positivt av män än av kvinnor. Ekonomi är vidare ett tydligt könsskiljande område vad gäller prioriteringar, då män oftare än kvinnor brukar nämna det. Den slutsats som detta mynnar ut i är att kvinnors mer negativa hållning till EU sannolikt kan förklaras med att kvinnor uppfattar EU som ett hot mot just de områden som brukar uppfattas som viktiga för kvinnor, nämligen den sociala välfärden, miljön och jämställdheten. Att EU-medlemskapet förväntas ha en positiv effekt för Sveriges ekonomi tillmäts

mindre vikt kvinnor än män. En förklaring till denna könsskillnad i vad som tillmäts av av störst betydelse är troligen kvinnors och mäns olika relation till den svenska välfardsstaten. I analyser väljarnas argument av röstning i folkomröstningen framkom att sociala av frågor olika slag nämndes i mycket liten utsträckning, och att det främst var ekonomiska av och demokratirelaterade skäl nämndes. Motsvarande mönster av en fokusering på som ekonomi och demokrati har framkommit i analyser mediernas bevakning och i kampanav jmaterialet. Detta mönster kan förklaras med att de sociala frågorna formellt ligger utanför EU:s kompetensområde även som medlemmar är det formellt Sverige som ensamt avgör exempelvis välfárdspolitiken. Samtidigt hänger naturligtvis välfardspolitiken samman med det ekonomiska läget, och talet konvergenskrav för deltagande i det monetära samarbeom tet har berört också den sociala välfárdspolitiken. Sammantaget kan detta uttryckas att vad som i allmänhet i svensk politik har karaksom tären "kvinnliga politikområden nästan helt saknades i diskussionerna om EU, men av trots detta uppfattade väljarna, och i synnerhet kvinnorna, att EU-medlemskapet skulle komma att få negativa konsekvenser för dessa områden. Det tycks med andra ord inte som de svenska kvinnorna helt övertygats om att Sveriges välfärdspolitik inte kommer att om försämras i och med ett EU-medlemskap. Detta är med all sannolikhet är en viktig förklaring till att Sveriges kvinnor är mindre positiva till Sveriges EU-medlemskap.

Referenser

Bergqvist, Christina 1994 Mäns makt och kvinnors intressen. Uppsala: Skrifter utgivna av Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala: 121.

Björklund, Tor 1993 Sentrum mot periferi: Norsk EF-strid belyst ut fra sentrumperiferimodeller. Uppsats presenterad Nordiska Statsvetenskapliga förbundets kongress

iOslo augusti 1993.

Björklund Tor 1994 The three Nordic referenda concerning membership in the EU. , Godkänd för publicering i Qggpçratign and Qgnfligt,

Edberg, Rolf och Jacobsson, Ranveig red. 1994 På tröskeln till ELJ, Stockholm: Tidens

förlag

Fogelberg, Karin och Wadbring, Ingela kommande Media Featuring Men bevakas kvinnors intresse i media i Asp, Kent red Mediernas roll i ELJ-omröstningen 1294, Göteborg: Göteborgsstudier i journalistik och masskommunikation.

Galtung, Johan 1964 Foreign policy opinion as a function of social position i

Peace Rçsggch, Vol 1:206-231.

Gleditsch, Nils Petter och Hellevik, Ottar 1977 Kampen EF. Oslo: Institutt for om fredsforskning.

Halsaa, Beatrice 1987 Har kvinnor gemensamma intressen i Statsvetenskaolig tidskrift no. 4.

Hemes, Helga Maria 1987 Welfare State ang Women Power; Essays State Feminism. Oslo: Universitetsforlaget.

Håkansson, Nicklas 1996 i Gilljam, Mikael och Holmberg, Sören med flera Ett knapp; till ELJ. Kommande Stockholm: Norstedts.

Jacobsson, Ranveig 1994 Kvinnokraft i Earopa, Stockholm: Tidens förlag.

Jönasdöttir, Anna G. 1988 on the Concept of Interests, Womens Interests and Limitations of Interest Theory i Jones, K.B. och Jonasdottir, A.G. The Political Interests of Gender; London: Sage.

Kvinnovetenskaplig tidskrift 1994:2 Tema: Europa.

Nielsen, Hans Jörgen 1993 Danmark og center-periferi-tesen. Uppsats presenterad

Nordiska Statsvetenskapliga förbundets kongress i Oslo augusti 1993.

Oskarson, Maria 1991 Kvinnor, män och kärnkraft Statens kämbraaslenämno: SKB . Rapoog; §1,

Oskarson, Maria och Oscarsson, Henrik 1994 De väljarna stormsvalor eller unga dunungar i Vogel, red. Ungdomars valfaro ooh värderingar. SQQ 1994:73.

Oskarson, Maria och Wängnerud, Lena 1995 Kvinnor som väljare ooh valoa. Lund: Studentlitteratur.

Sainsbury, Diane red. 1994 Qenoering Welfare States. London: SAGE

Siune, Karin; Svensson, Palle och Tonsgaard, Ole 1994 Fra nej Århas; - Politica

SOU 1993:117 EQ, kvinnoraa ooh valfagdeo, Statens offentliga utredningar. Socialdepartementet.

Todal Jenssen, Anders och Valen, Henry red. 1995 Brussel midt imot. Folkeavstemningen om EU. Oslo: Ad notam Gyldendal.

Wahlberg, Kenneth 1993 Svensk EG-opinion i ett centrum-periferiperspektiv. Cuppsats. Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

1996 Statens offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

gymnasieskolan hur gar det U. 26. Ny kurs i trañkpolitiken + Bilagor. K. Dennya - . Sarnverkansmönster i svensk forsknings- 27. En strategi för kunskapslyftoch livslångt lärande. . finansiering.U. U. Fritid i förändring. 28. Det forskningspolitiskalandskapeti Nordenpå Om kön och fördelning av fritidsresurser.C. 1990-talet.U. 4. Vem bestämmer vad EU:s interna spelregler inför 29. Forskningoch Pengar. U. regeringskonferensen 1996.UD. 30. Borgenärsbrotten en översyn av 11 kap. - 5. Politikområdenunder lupp. Frågor om EU:s första brottsbalken. Fi. pelare inför regeringskonferensen 1996. UD. 31. Attityder och lagstiftning i samverkan 6. Ett år medEU. Svenska statstjänstemäns + bilagedel.C. erfarenheterav arbetet i EU. UD. 32. Möss och människor.Exempel bra x Av vitalt intresse.EU:s utrikes-och IT-användningbland bam och ungdomar. SB. . säkerhetspolitik inför regeringskonferensen. UD. 33.Banverkets myndighetsroll m.m. K. laddad fråga. M. 34. Aktiv arbetsmarknadspolitik + expertbilaga.A. . Batterierna en - Om järnvägens trafikledning m.m. K. 35. Kriminalunderrättelseregister . .Forskning för vår vardag.C. DNA-register. Ju. .EU-mopeden. Ålders- och behörighetskravför 36.Högskola i Malmö. U. två- och trehjuliga motorfordon.K. 37. Sveriges medverkan i FN:s familjeár. -h Kommuner och landsting med betalnings- 38. NationalstadsparkenM. svårigheter. Fi. 39. Rapport från klimatdelegationen1995. .Offentlig djurskyddstillsyn.Jo. Klimatrelaterad forskning. M. 40. Elektronisk dokumenthantering.Ju. .Budgetlagregeringens befogenheter ñnansmaktens område.Fi. 41. Statens maritima verksamhet.Fö. - .Union för både öst och väst. Politiska, rättsliga 42. Demokratioch öppenhet.Om folkvaldaparlament och ekonomiskaaspekter av EU:s sjätte och offentligheti EU. UD. utvidgning. UD. 43. Jämställdheteni EU. Spelregleroch 16. Förankring och rättigheter. Om folkomröstningar, verklighetsbilder.UD. utträdesrätt, medborgarskap och mänskliga rättigheteri EU. UD. 17.Bättre trafik med väginformatik.K. 18. Totalförsvarspliktiga m95. Förslag om jobb/studier efter muck, bostadsbidrag, dagpenning, försäkringar. Fö. 19. Sverige,EU och framtiden.EU 96-kommitténs bedömningar inför regeringskonferensen 1996. UD. 20. Samordnad rollfördelning inom teknisk forskning. U. 21. Reform och förändring. Organisationoch verksamhet vid universitetoch högskolor efter 1993års universitets- och högskolereform.U. 22. Inflytande riktigt Om eleversrätt till inflytande, delaktighet och ansvar. U. 23. Kartläggningoch analys av den offentliga sektorns upphandling av varor och tjänster med miljöpåverkan. N. 24. Från Maastrichttill Turin. Bakgrund och övriga EU-ländersförslag och debatt inför regeringskonferensen 1996.UD. 25. Fran massmediatill multimedia att digitalisera svensk television.Ku.

Statens offentliga utredningar

1996 Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen Finansdepartementet

Mössoch människor.Exempel bra Kommuneroch landstingmedbetalnings- IT-användningbland barn och ungdomar.32 svårigheter.12

Budgetlag regeringensbefogenheter -

Justitiedepartementet

ñnansmaktensområde.14 Kriminalunderrättelseregister Borgenärsbrotten en översyn av 11 kap. - DNA-register. 35 brottsbalken.30 Elektroniskdokumenthantering.40

Utbildningsdepartementet

Utrikesdepartementet Den nya gymnasieskolan hur gar det l - Vem bestämmervad EU:s internaspelregler inför Sarnverkansmönster i svensk forskningsfinansiering. 2 regeringskonferensen 1996. 4 Samordnad rollfördelning inom tekniskforskning. 20 Politikområden underlupp. Frågor om EU:s första Reform och förändring. Organisationoch verksamhet pelareinför regeringskonfcrensen 1996. S vid universitet och högskolorefter 1993års Ett är medEU. Svenska statstjänstemäns universitets- och högskolereforrn.21 erfarenheter av arbetet i EU. 6 Inflytande riktigt Om elevers rätt till - Av vitalt intresse. EU:s utrikes- och inflytande, delaktighet och ansvar. 22 säkerhetspolitikinför regeringskonferensen. 7 En strategiför kimskapslyftoch livslångt lärande.27 Union för både öst och väst. Politiska, rättsliga Det forskningspolitiska landskapet i Norden ochekonomiska aspekter av EU:s sjätte 1990-talet. 28 utvidgning. 15 Forskningoch Pengar.29 Förankringoch rättigheter. Om folkomröstningar, Högskolai Malmö. 36 utträdesrätt,medborgarskapoch mänskliga

rättigheteri EU. 16 Jordbruksdepartementet

pSverige,EU och framtiden.EU 96-kommitténs Offentlig djurskyddstillsyn.13

bedömningarinför regeringskonferensen 1996. 19

Från Maastrichttill Turin. Bakgrundochövriga Arbetsmarknadsdepartementet

EU-ländersförslagoch debattinför Aktiv arbetsmarknadspolitik expertbilaga.34 + regeringskonferensen 1996. 24

Demokrati och öppenhet.Om folkvaldaparlament Kulturdepartementet

och offentligheti EU. 42 jämställdheteni EU. Spelregleroch Från massmediatill multimediaatt digitaliserasvensktelevision. 25 verklighetsbilder.43

Näringsdepartementet

Försvarsdepartementet Kartläggningoch analys av denoffentliga sektorns Totalförsvarspliktigam95. Förslag om jobb/studier upphandling av varor och tjänstermed efter muck, bostadsbidrag,dagpenning, miljöpåverkan.23 försäkringar. 18

Statensmaritimaverksamhet.41 Civildepartementet

Socialdepartementet Fritid i förändring.

Om kön och fördelning av fritidsresurser.3 Sverigesmedverkani FN:s familjeär. 37 Forskningför vår vardag.10 Attityder och lagstiftningi samverkan

Kommunikationsdepartementet

+ bilagedel.31 Omjärnvägenstrañkledning m.m. 9 EU-mopeden. Ålders- och behörighetskravför Miljödepartementet

tvâ- och trehjuligamotorfordon.ll Batterierna - en laddadfråga. 8 Bättretrafik medväginformatik.17 Nationalstadsparker.38 Ny kurs i trafikpolitiken + Bilagor. 26 Rapportfrån klimatdelegationen1995. Banverketsmyndighetsroll m.m. 33 Klimatrelateradforskning. 39

POSTADRESS: xo647 STOCKHOLM FAX 08-2050 21, TELEFON 08-690 9190

ISBN 91 -38-20219-0 ISSN O375-250X