Förslag till avgörande av generaladvokat Georges Cosmas föredraget den 23 september 1997
1 Originalspråk: grekiska.
2 Förstainstansrättcns beslut av den 9 augusti 1995 i mål T-585/93, Stichting Greenpeace Council m. fl. mot kommissionen (REG 1995, s. II-2205).
3 EGT L 169, s. 1.
4 EGT L 350, s. 40.
5 Rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (EGT L 175, s. 40; svensk specialutgåva, område 15, volym 6, s. 226).
6 Dessa organisationer är Tagoror Econolgista Alternativo (TEA) och Comisión Canaria contra la contaminación (CIC).
7 Rådets förordning (EEG) nr 2052/88 av den 24 juni 1988 om strukturfondernas uppgifter och effektivitet samt om den inbördes samordningen av såväl deras ingripanden som ingripanden av Europeiska investeringsbanken och övriga existerande finansiella instrument (EGT L 185, s. 9).
8 Domstolens dom av den 15 juli 1963 i mål 25/62, Plaumann mot kommissionen (REG 1963, s. 197; svensk specialutgåva, häfte 1), av den 14 juli 1983 i mil 231/82, Spijker mot kommissionen (REG 1983, s. 2559), av den 21 maj 1987 i mål 97/85, Deutsche Lebensmittelwerke m. fl. mot kommissionen (REG 1987, s. 2265), av den 19 maj 1993 i mål C-198/91, Cook mot kommissionen (REG 1993, s. I-2487), och av den 15 juni 1993 i mål C-225/91, Matra mot kommissionen (REG 1993, s. I-3203), förstainstansrättens dom av den 19 maj 1994 i mål T-2/93, Air France mot kommissionen (REG 1994, s. II-323), och i mål T-465/93, Consorzio gruppo di azione locale Murgia Messapica mot kommissionen (REG 1994, s. II-361).
9 Punkt 50 i det överklagade beslutet.
10 Punkt 51 i det överklagade beslutet.
11 Detta argument som har sin grund i komparativ rätt utvecklades i viss mån av sökandena.
12 På denna punkt hänvisar förstainstansrätten till a) domstolens dom av den 14 december 1962 i de förenade målen 19/62, 20/62, 21/62 et 22/62, Fédération nationale de la boucherie en gros et du commerce en gros des viandes m. fl. mot rådet (REG 1962, s. 943), och av den 18 mars 1975 i mål 72/74, Union syndicale m. fl. mot rådet (REG 1975, s. 401), domstolens beslut av den 11 juli 1979 i mål 60/79, Producteurs de vins de table et vins de pays mot kommissionen (REG 1979, s. 2429), domstolens dom av den 10 juli 1986 i mål 282/85, DEFI mot kommissionen (REG 1986, s. 2469), domstolens beslut av den 5 november 1986 i mål 117/86, UFADE mot rådet och kommissionen (REG 1986, s. 3255), punkt 12, samt b) förstainstansrättens dom av den 6 juli 1995 i de förenade målen T-447/93, T-448/93 et T-449/93, AITEC m. fl. mot kommissionen (REG 1995, s. II-1971), punkterna 58 och 59.
13 Domstolens dom av den 2 februari 1988 i de förenade målen 67/85, 68/85 och 70/85, Van der Kooy m. fl. mot kommissionen (REG 1988, s. 219) och av den 24 mars 1993 i mål C-313/90, CIRFS m. fl. mot kommissionen (REG 1993, s. I-1125; svensk specialutgåva, häfte 14).
14 Punkt 60 i det överklagade beslutet.
15 Punkt 62 i det överklagade beslutet.
16 Punkt 63 i det överklagade beslutet.
17 Sjunde övervägandet i ingressen till beslut C(91)440.
18 Artikel 6.2 i direktiv 85/337/EEG.
19 Dom av den 11 augusti 1995 i mål C-431/92, kommissionen mot Tyskland (REG 1995, s. I-2189), punkt 37—40.
20 Sökandena har hänvisat till förstainstansrättens dom av den 24 mars 1994 i mål T-3/93, Air France mot kommissionen (REG 1994, s. II-121), punkt 69, där rätten uttryckligen anförde att möjligheten att anlita rättsmedel vid nationell domstol inte kan utesluta möjligheten att bestrida lagenligheten av ett beslut som fattats av en gemenskapsinstitution direkt vid gemenskapsdomstolarna i enlighet med artikel 173 i fördraget.
21 Dom av den 7 februari 1985 i mål 240/83, ADBHU (REG 1985, s. 531), punkt 13, och av den 20 september 1988 i mål 302/86, kommissionen mot Danmark (REG 1988, s. 4607, punkt 8; svensk specialutgåva, häfte 9).
22 Dom av den 28 februari 1991 i mål C-131/88, kommissionen mot Tyskland (REG 1991, s. I-825), punkt 7, och av den 30 maj 1991 i mål C-361/88, kommissionen mot Tyskland (REG 1991, s. I-2567), punkterna 15 och 16.
23 EGT C 138, 1993, s. 1.
24 Punkt 53—62 (ovan fotnot 11).
25 Dom av den 30 juni 1988 i mål 297/86 (REG 1988, s. 3531), punkt 15: Det skall inte heller bortses från att detta mål till skillnad från målen 282/85 och 117/86 inte rör en åtgärd som främst påverkar intressena hos medlemmarna i en förening och inte föreningens egna intressen. Den relevanta frågan är i vilken utsträckning det är lämpligt att ekonomiska och sociala intressen är företrädda i den Ekonomiska och sociala kommitté som rådet enligt artikel 195 i EEG-fördraget är skyldigt att inrätta. I ett sådant läge kan inget vara mer naturligt än att låta de olika kategorier som omnämns i artikel 195 överlåta försvaret av sina intressen till organiserade grupper, dvs. föreningar, särskilt som de enskilda medlemmarna i gruppen i allmänhet inte har rätt att väcka talan vid domstolen, eftersom de inte är personligen berörda.
26 Se ovan fotnot 7.
27 Enligt kommissionen är de omständigheter som grundar sig på komparativ rätt som sökandena stött sig på inte relevanta. A ena sidan saknar de internationella texter som de åberopat bindande verkan. Ä andra sidan kan rättsutvecklingen i de olika medlemsstaterna, enligt kommissionen, inte överföras till gemenskapsrättens processuella regler. På nationell nivå saknas sådana processrättsliga krav som anges i artikel 173 fjärde stycket i fördraget, såsom att sökanden skall vara personligen berörd av den omtvistade rättsakten.
28 Detta innebär att de potentiella klagandena utgörs av tiotals, om inte hundratals, för att inte säga tusentals, personer. Enligt kommissionen påverkas detta argument inte av den vaga inställning som klagandena givit uttryck för vid den muntliga förhandlingen, eftersom det i förevarande fall står klart att de flesta av invånarna på Teneriffa och Gran Canaria inte skulle uppfylla de villkor som faktiskt uppställts av sökandena.
29 Kommissionen har påpekat att detta kriterium inte har något auktoritativt stöd med undantag för generaladvokaten Lenz förslag till avgörande i mål 297/86 (se ovan fotnot 24), vilket domstolen inte följde.
30 Här har den spanska regeringen hänvisat till domstolens beslut av den 21 juni 1993 i mål C-257/93, Van Parijs m. fl. mot rådet och kommissionen (REG 1993, s. I-3335) och till förstainstansrättens beslut av den 28 oktober 1993 i mål T-476/93, FRSEA och FNSEA mot rådet (REG 1993, s. II-1187) samt till domstolens dom av den 15 februari 1996 i mål C-209/94 P, Buralux m. fl. mot ridet (REG 1996, s. I-615).
31 I enlighet med vad Konungariket Spanien har anfört skulle, om den tolkning som sökandena förespråkat godtogs, ett rättsligt intresse anses föreligga varje gång en person åberopar påverkan på miljön for fiske, jordbruk, folkhälsa, turism, livskvalitet, barns utbildning, negativa följder för taxiförares intressen, för lokala arbetare, turister, windsurfarc och dem som sysslar med fågclskydd. Följaktligen påverkas sökandena lika mycket av det omtvistade beslutet som varje annan enskild som utför någon form av verksamhet inom området.
32 Se dom av den 14 februari 1989 i mål 247/87, Star Fruit Company mot kommissionen (REG 1989, s. 291).
33 Spanien har hänvisat till dom av den 3 december 1992 i mål C-97/91, Borclli mot kommissionen (REG 1992, s. I-6331) där domstolen ansåg sig sakna behörighet att avgöra frågan om lagenligheten av en rättsakt som antagits av en nationell myndighet, även om rättsakten antagits inom ramen för ett förfarande för beslutsfattande inom gemenskapen.
34 Beslut av den 11 juli 1996 i mil C-325/94 P, An Taisce och WWF UK mot kommissionen (REG 1996, s. I-3727) och dom av den 12 december 1996 i mål C-142/95 P, Associazione Agricoltori della provincia di Rovigo m. fi. mot kommissionen (REG 1996, s. I-6669). I det första av dessa två mål avkunnade domstolen en dom, efter det att två organisationer för miljöskydd hade överklagat förstainstansrättens dom, i vilken domstolen gick emot förstainstansrättcn som hade ansett att organisationernas talan om ogiltigförklaring av ett kommissionsbeslut skulle avvisas. Genom beslutet nade kommissionen vägrat att tills vidare avbryta utbetalningen av eller återkräva medel ur gemenskapens strukturfonder för bildandet av ett naturobscrvationscentrum på Irland. Förstainstansrättcn kom till denna slutsats med anledning av att det inte hade visats att kommissionen hade beslutat att inte använda den möjlighet den gavs enligt de relevanta gcmcnskapsbcstämmelscrna rörande upphörande eller sänkning av de gemenskapssubventioner som beviljats för byggandet av det ovannämnda centrumet, en möjlighet som enligt förstainstansrättcn alltjämt förelåg. Domstolen bekräftade denna ståndpunkt, vilket framgår av punkterna 30 och 31 i domen. I det andra av dessa två mål hade sökandena (lokala branschorganisationer och enskilda) överklagat förstainstansrättens beslut, genom vilket denna hade avvisat den talan om ogiltigförklaring som sökandena hade väckt mot ett kommissionsbeslut om att tillstyrka vissa stödåtgärder i enlighet med rådets förordning (EEG) nr 1973/92 av den 21 maj 1992, i syfte att skydda invånarna och den naturliga miljön i området kring Po-deltat i Italien. Domstolen fastställde förstainstansrättens ståndpunkt att sökandena inte var personligen berörda av den omtvistade rättsakten, eftersom gemenskapsrätten i motsats till vad de själva anfört inte tillförsäkrade dem någon rätt att delta i utarbetandet av det handlingsprogram som skulle bli föremål för bidrag. Jag noterar dock att förstainstansrättcn i dessa båda fall helt eller delvis har grundat sin ståndpunkt i fråga om möjligheten att uppta talan till sakprövning på andra skäl än den har anfört i förevarande mål.
35 Se artikel 92.2 i domstolens rättegångsregler. Se beslut av den 18 mars 1987 i mål 13/86, Von Bonkcwitz-Lindncr mot parlamentet (REG 1987, s. 1417), och dom av den 11 juli 1990 i de förenade målen 305/86 och 160/87, Neotype Techmashexport mot rådet och kommissionen (REG 1990, s. I-2945), punkt 18.
36 Detta är emellertid inte osannolikt; se dom av den 11 november 1981 i mål 60/81, IBM mot kommissionen (REG 1981, s. 2639).
37 Som exempel på mål där domstolen har ansett det föreligga ett legitimt intresse, se dom av den 29 juni 1978 i mål 77/77, BP mot kommissionen (REG 1978, s. 1513), och av den 26 april 1988 i mål 207/86, Apesco mot kommissionen (REG 1988, s. 2151), och beslut av den 8 mars 1993 i mål C-123/92, Lezzi Pietro mot kommissionen (REG 1993, s. I-809).
38 Se exempelvis domen i målet ADBHU (se ovan fotnot 20), och kommissionen mot Danmark (se ovan fotnot 20), samt dom av den 19 maj 1992 i mål C-195/90, kommissionen mot Tyskland (REG 1992, s. I-3141) punkt 29, och mitt förslag till avgörande i mål C-343/95, som jag föredrog den 10 december 1996, punkt 55—64.
39 I dom av den 9 juli 1992 i mål C-2/90, kommissionen mot Belgien (REG 1992, s. I-4431), punkt 22 och följande punkter, förenade domstolen den grundläggande gemenskapsrättsliga principen om fri rörlighet för varor som anges i artikel 30 i fördraget, med nödvändigheten att skydda miljön, såsom denna nödvändighet fastslås i artikel 130r i fördraget. Domstolen anser att avfall kan anses utgöra varor som omfattas av artikel 30 i fördraget och tillåter slutligen hinder för den fria rörligheten för dessa på följande grund: Principen om att miljöpåverkan skall åtgärdas i första hand vid källan, som är en princip för gcmcnskapens verksamhet på miljöområdet som fastställts i artikel 130r 2 i fördraget, innebär att det ankommer på varje region, kommun eller annan lokal enhet att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att dess eget avfall insamlas, behandlas och slutligt omhändertas. Avfallet skall således slutligt omhändertas så nära den plats där det producerats som möjligt för att i möjligaste mån undvika att de transporteras (punkt 34). Se även dom av den 17 mars 1993 i mål C-155/91, kommissionen mot rådet (REG 1993, s. I-939), som har samma föremål.
40 Gemenskapens sekundärrätt har skapat många och betydelsefulla skyldigheter för medlemsstaterna, enligt vilka staterna åläggs att säkerställa ett skydd för miljön. Antalet direktiv som rör miljöskyddet är därtill mycket stort. En rättsakt eller en underlåtenhet från nationella myndigheters sida som påverkar miljön kan strida mot ett, men också samtidigt mot flera direktiv. Till följd av att enskilda ingivit klagomål mot Grekland rörande försämringen av vattenkvaliteten i sjön Vegoritida, floden Soulos och Pagasitikosviken, väckte kommissionen exempelvis talan mot Grekland med stöd av artikel 169 i fördraget och gjorde gällande att rådets direktiv 76/464/EEG av den 4 maj 1976, om förorening genom utsläpp av vissa farliga ämnen i gemenskapens vattenmiljö (EGT L 129, s. 23; svensk specialutgåva, område 15, volym 2, s. 46) hade åsidosatts. Kommissionen hänvisade emellertid i samband med de invändningar den gjorde i sitt motiverade yttrande även till rådets direktiv 76/160/EEG av den 8 december 1975 om kvaliteten på badvatten (EGT L 31, s. 1; svensk specialutgåva, område 15, volym 2, s. 3), vad beträffar Pagasitikosvikcn, samt till därpå följande direktiv vad närmare bestämt beträffar situationen vid Vegoritidasjön och Soulosfloden: rådets direktiv 75/440/EEG av den 16 juni 1975 om den kvalitet som krävs på det ytvatten som är avsett för framställning av dricksvatten i medlemsstaterna (EGT L 194, s. 26; svensk specialutgåva, område 15, volym 1, s. 232), rådets direktiv 79/869/EEG av den 9 oktober 1979 om mätmetoder samt provtagnings- och analysfrckvcnscr avseende ytvatten för dricksvattcnframställning i medlemsstaterna (EGT L 271, s. 44; svensk specialutgåva, område 15, volym 2, s. 190), rådets direktiv 80/778/EEG av den 15 juli 1980 om kvaliteten på vatten avsett att användas som dricksvatten (EGT L 229, s. 11; svensk specialutgåva, område 15, volym 3, s. 3), rådets direktiv 78/659/EEG av den 18 juli 1978 om kvaliteten på sådant sötvatten som behöver skyddas eller förbättras för att upprätthålla fiskbestånden (EGT L 222, s. 1; svensk specialutgåva, område 15, volym 2, s. 93), rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall (EGT L 194, s. 39; svensk specialutgåva, område 15, volym 1, s. 238) samt rådets direktiv 78/319/EEG av den 20 mars 1978 om giftigt och annat farligt avfall (EGT L 84, s. 43; svensk specialutgåva, område 15, volym 2, s. 85). Angående detta mål, se generaladvokaten Tesauros förslag till avgörande som föredrogs den 26 juni 1997 i de förenade målen C-232/95 och C-233/95.
41 Ett intressant exempel på sätt att säkerställa ett gott miljöskydd tack vare ett förfarande för konfrontation mellan gemenskapsinstitutionerna och medlemsstaterna finns i dom av den 11 augusti 1995 i mål C-431/92, kommissionen mot Tyskland (REG 1995, s. I-2189). I det fallet hade kommissionen väckt talan med stöd av artikel 169 i fördraget och yrkat att domstolen skulle fastställa att Förbundsrepubliken Tyskland hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 5 och 189 i EEG-fördragct jämförda med rådets direktiv 85/337 genom att i beslut lämna tillstånd till utbyggnad av värmekraftverket i Großkrotzenburg utan föregående bedömning av projektets miljöpåverkan. Det finns anledning att notera att kommissionen inte hade vidtagit åtgärder gentemot Tyskland för att staten inte på ett korrekt sätt hade införlivat direktivet i allmänhet utan begränsade sig till frågan om byggandet av värmekraftverkct. Domstolen fastslog att kommissionen kunde väcka talan med stöd av artikel 169 mot en medlemsstat enbart på grundval av ett ingrepp som påverkar miljön och som strider mot gemenskapens sekundärrätt. Domstolen ansåg att kommissionen bland annat har till uppgift att i gemenskapens allmänna intresse övervaka medlemsstaternas tillämpning av fördraget och av bestämmelser som institutionerna har antagit på grundval av fördraget samt söka få eventuella fördragsbrott fastställda för att få dessa överträdelser att upphöra. Domstolen gjorde även en tydlig distinktion mellan det nödvändiga miljöskyddet, som en del av ett allmänintresse, och huruvida det föreligger rättigheter som har samband med detta skydd, vilka tillförsäkras enskilda genom gemenskapsrätten. I punkt 26 fastslog domstolen att kommissionen i sin talan har anklagat Tyskland för att i ett konkret fall ha åsidosatt den direkt av direktivet följande skyldigheten att bedöma det övervägda projektets miljöpåverkan. Frågan är därför om direktivet skall tolkas på så sätt att medlemsstaten åläggs en sådan skyldighet. Frågan saknar samband med den i domstolens rättspraxis erkända rätten för enskilda att gentemot medlemsstaten åberopa ovillkorliga och tillräckligt klara och exakta bestämmelser i ett icke genomfört direktiv.
42 På denna punkt uppvisar gemenskapsrätten likheter med de nationella författningarna i Tyskland, Grekland och Nederländerna. I dessa länder är miljöskyddet uttryckligen erkänt som en grundläggande skyldighet för staten, vilket inte nödvändigtvis motsvarar en allmän individuell rättighet för den enskilde medborgaren att kräva att denna skyldighet uppfylls.
43 Naturligtvis utan att detta innebär att direktiv på miljöområdet ges direkt, horisontell effekt (se nedan fotnot 58). Se exempelvis dom av den 14 juli 1994 i mål C-379/92, Peralta (REG 1994, s. I-3453), punkt 59, om förbudet mot att dumpa farliga kemikalier i havet, och dom av den 25 juni 1997 i de förenade målen C-304/94, C-330/94, C-342/94 och C-224/95, Tombcsi m. fl. (REG 1997, s. I-3561) om tillämpningen av direktiv 41/156/EEG och 91/689/EEG om avfall.
44 Tvärtemot den situation som, åtminstone delvis, föreligger i Spanien och Portugal. Skälet till att förfarandereglerna är föga strikta i dessa Tänder skall sökas i den omständigheten att dessa staters konstitutioner uttryckligen ger medborgarna en allmän, konstitutionell rättighet på miljöområdet (artikel 45 i Spaniens konstitution och artikel 46 i Portugals konstitution).
45 Självklart kan enskilda inom ramen för miljöskyddet åberopa andra rättigheter som de tillförsäkras genom gemenskapsrätten. Efter det att kommissionens beslut 94/90/EKSG, EG, Euratom om allmänhetens tillgång till kommissionens handlingar antagits, begärde vissa miljöskyddsorganisationer, nämligen de som motsatte sig anläggandet av ett naturobscrvationscentrum på Irland (se ovan fotnot 33), att få tillgång till kommissionens samtliga handlingar rörande undersökningen av det ifrågavarande projektet och frågan huruvida medel ur gemenskapens fonder kunde användas för att finansiera projektet. Kommissionen vägrade att lämna ut de begärda handlingarna och åberopade skyddet för allmänintresset och sitt eget intresse av att hålla överläggningar hemliga. WWF (UK) väckte talan mot beslutet vid forstainstansrätten som efter det att den fastslagit att beslut 94/90 är... en rättsakt som för tredje man grundar rättigheter som kommissionen är skyldig att iaktta, även om detta beslut egentligen innehåller ett antal skyldigheter som kommissionen frivilligt har åtagit sig att iaktta såsom en intern organisationsåtgärd (punkt 55) genom dom av den 5 mars 1997 i mål T-105/95 ogiltigförklarade kommissionens beslut på grund av att dess motivering inte uppfyllde kraven i artikel 190 i fördraget.
46 Se ovan fotnot 21.
47 Direktiv av den 17 december 1979 (EGT L 20, s. 43; svensk specialutgåva, område 15, volym 2, s. 211).
48 Förslag till avgörande föredraget den 25 september 1990 i mål C-131/88 (REG 1990, s. I-825) punkt 7.
49 Dom av den 7 mars 1996 i mål C-118/94 (REG 1996, s. I-1223). Se även dom av den 11 juli 1996 i mål C-44/95, Royal Society for the Protection of Birds (REG 1996, s. I-3805).
50 Direktiv av den 2 april 1979 (EGT L 103, s. 1; svensk specialutgåva, område 15, volym 2, s. 161).
51 Punkt 19 i den ovannämnda domen i målet Associazione Italiana per il WWF m. fl. Det finns skäl att påpeka att gemenskapsrätten inom området för skydd för vilda fåglar syftar till att bevara ett gemensamt arv, vilket skall handhas av medlemsstaterna. Detta framgår av det ställningstagande som domstolen vid upprepade tillfällen gjort (dom av den 13 oktober 1987 i mål 236/85, kommissionen mot Nederländerna (REG 1987, s. 3989), av den 8 juli 1987 i mål 247/85, kommissionen mot Belgien (REG 1987, s. 3029), av den 27 april 1988 i mål 252/85, kommissionen mot Frankrike (REG 1988, s. 2243), av den 3 juli 1990 i mål C-288/88, kommissionen mot Tyskland (REG 1990, s. I-2721), av den 2 augusti 1993 i mål C-355/90, kommissionen mot Spanien (REG 1993, s. I-4221) och av den 19 januari 1994 i mål C-435/92, Association pour la protection des animaux sauvages (REG 1994, s. I-67). I detta hänseende syftar de ifrågavarande direktiven till att skydda miljön genom att de ger uttryck för gemenskapens allmänna intresse, i enlighet med vad som anförts ovan, och förefaller inte direkt ha till syfte att tillförsäkra enskilda en rättighet. Även om de ifrågavarande direktiven har varit föremål för granskning i rättspraxis har domstolen emellertid inte uttalat sig om frågan i vilken mån de har direkt effekt i de interna rättsordningarna.
52 Även domstolens dom i det ovannämnda målet kommissionen mot Tyskland (se ovan fotnot 21) om huruvida rådets direktiv 80/779/EEG av den 15 juli 1980 om gränsvärden och vägledande värden för luftkvalitet med avseende på svaveldioxid och svävande partiklar har tvingande karaktär. Domstolen förefaller se ett samband mellan förekomsten av en allmän skyldighet för medlemsstaternas institutioner rörande skyddet för folkhälsan och en motsvarande rättighet för enskilda. Punkt 16 i domen är formulerad som följer: Det skall påpekas att medlemsstaternas skyldighet att föreskriva gränsvärden som inte får överskridas under vissa perioder och på vissa villkor har införts i syfte att skydda, bland annat, människors hälsa. Den innebär således att i varje fall där ett överskridande av gränsvärdena riskerar att skada enskilda personers hälsa kan dessa åberopa tvingande bestämmelser för att göra gällande sina rättigheter.... Det finns skäl att påpeka att det syfte som gör det berättigat att skapa rättigheter till förmån för enskilda är människors hälsa. Jag anser emellertid att folkhälsan utgör ett särskilt syfte som har ett direkt samband med skyddet för miljön. Sambandet mellan miljö och hälsa följer dessutom av lydelsen av artikel 130r i fördraget.
53 Domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Tysk-land (se ovan fotnot 40), punkt 39.
54 Förslag till avgörande av den 26 mars 1996. Domstolens dom av den 24 oktober 1996, Kraaijcveld m. fl. (REG 1996, s. I-5431).
55 Punkt 70 i förslag till avgörande. Domstolen har emellertid inte uttryckligen tagit ställning till denna fråga, eftersom parterna enligt vad som framgick av sakomständighetcrna i målet vid den nationella domstolen inte hade gjort gällande några som helst rättigheter. Domstolen svarade därför endast att artikel 2.1 i direktiv 85/337 har direkt effekt och att den nationella domstolen som, enligt nationell rätt, har möjlighet att ex officio tillämpa rättsregler som inte har åberopats, borde tillämpa denna bestämmelse, även om den berörda parten inte har åberopat den.
56 Låt mig påpeka att uttrycket allmänhet som de ifrågavarande bestämmelserna avser inte definieras i direktiv 85/337. Denna anmärkning saknar inte betydelse. Se punkt 96 nedan.
57 Självklart innebär inte den omständigheten att kommissionens beslut berör sökandena nödvändigtvis att det berör dem personligen. Se punkt 66 nedan.
58 Det skall än en gång betonas att den omständigheten att det genom direktiven inom området för miljöskydd skapas rättigheter för enskilda inte alltid är regel. Den ståndpunkt som domstolen intog i dom av den 23 februari 1994 i mål C-236/92, Regione Lombardia (REG 1994, s. I-483) visar tydligt att så är fallet. Det målet gällde frågan huruvida artikel 4 i rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall (se ovan fotnot 39) gav upphov till rättigheter för enskilda. Denna bestämmelse har följande lydelse: Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att avfall bortskaffas utan fara för människors hälsa och utan att processer eller metoder används som kan skada miljön, och särskilt — utan risker för vatten, luft, jord eller växter och djur, — utan att medföra olägenheter genom buller eller lukt, — utan att negativt påverka landskapet och områden av särskilt intresse. Somliga enskilda hade åberopat den ifrågavarande bestämmelsen vid nationella domstolar och begärt att ett beslut av en nationell myndighet skulle ogiltigförklaras, vilket omfattades av bestämmelsens tillämpningsområde. De åberopade som grund att arbetsordningen inte innehöll nödvändiga bestämmelser för att främja bearbetning och återvinning av avfall. Domstolen ansåg slutligen att artikel 4 i direktivet hade karaktär av programförklaring och angav de syften om medlemsstaterna skulle iaktta vid verkställigheten av de särskilda skyldigheter som andra bestämmelser i direktivet medförde. Således skall den ifrågavarande bestämmelsen anses begränsa ramen för medlemsstaternas verksamhet i fråga om avfallshantering och inte anses i sig ålägga medlemsstaterna att vidta konkreta åtgärder eller en viss metod för slutligt omhändertagande av avfall. Den är således varken ovillkorlig eller tillräckligt precis och kan således inte ge upphov till rättigheter för enskilda som dessa kan åberopa gentemot staten (punkt 14). Se även dom av den 12 maj 1987 i de förenade målen 372/85, 373/85 och 374/85, Traen m. fl. (REG 1987, s. 2141).
59 Ett typexempel är domstolens dom av den 26 september 1996 i mål C- 168/95, Arcaro (REG 1996, s. I-4705) om rådets direktiv 76/464/EEG av den 4 maj 1976 om förorening genom utsläpp av vissa farliga ämnen i gemenskapens vattenmiljö. Domstolen förklarade, efter att ha återgivit den inställning den vid upprepade tillfällen givit uttryck för i fråga om att direktiv saknar horisontell effekt, att de bestämmelser i direktiven enligt vilka det fordras att varje utsläpp av kadmium skall vara förbundet med förhandstillstånd inte i sig och oberoende av en nationell lagstiftning som antagits för deras tillämpning kan ha till effekt att straffrättsfigt ansvar uppkommer eller skärps för dem som bryter mot bestämmelserna.
60 Det huvudsakliga hindret består i att ett åsidosättande av de rättigheter som ett direktiv ger upphov till i princip följer av en rättsakt som utfärdats av en nationell institution som, även om den har samband med en rättsakt som utfärdats av en gemenskapsinstitution, inte kan omfattas av den rättsliga kontroll som utövas av gemenskapsdomstolarna. Se domen i det ovannämnda målet Borelli (ovan fotnot 32). Se även fotnot 109 nedan.
61 Trots den spanska regeringens invändningar anser jag att kommissionen verkligen har förbundit sig pä detta sätt. Det anges särskilt i ingressen till beslut C(91)440 att med hänsyn till investeringens kännetecken och dess påverkan på miljön är det nödvändigt att rätta sig efter gemenskapsrätten på området och, i första hand, direktiv 85/337. I artikel 5 i beslutet anges vidare att om något av de villkor som anges i detta beslut åsidosätts får kommissionen sänka eller tills vidare innehålla det beviljade stödet.... I punkt C.2 i bilaga III till beslutet anges också att om kommissionen konstaterar alt en viss plan inte har följts eller inte överensstämmer med gemenskapens politik skall den innehålla utbetalningarna av gemenskapens fondmedel som är avsedda för projektet och meddela den myndighet i medlemsstaten som har till uppgift att verkställa det ifrågavarande projektet.
62 I denna fråga är domen av den 22 april 1997 i mål C-395/95 P, Gcotronics (REG 1997, s. I-2271) särskilt upplysande. I enlighet med domstolens praxis i fråga om offentlig upphandling på den allmänna marknaden som finansieras av Europeiska utvecklingsfonden syftar de ställningstaganden som görs av kommissionens företrädare, vare sig det gäller bcviljandcn eller avslag, till att fastställa huruvida villkoren för gemenskapsbidrag är uppfyllda och att de inte syftar till eller leder till att den princip åsidosätts som innebär att de ifrågavarande marknaderna förblir nationella marknader för de stater som mottar bidrag (se bland annat dom av den 10 juli 1984 i mål 126/83, STS mot kommissionen, REG 1984, s. 2769, av den 10 juli 1985 i mål 118/83, CMC m. fl. mot kommissionen, REG 1985, s. 2325, och av den 14 januari 1993 i mål C-257/90, Italsolar mot kommissionen, REG 1993, s. I-9). Med anledning av de särskilda omständigheterna i målet Gcotronics, har domstolen emellertid ansett att ett beslut av kommissionen om att avslå ett bolags anbud inom ramen för PHARE-programmct avseende leverans av elektronikdclar till Rumänien, berörde detta bolag personligen. Av det skälet ogiltigförklarade domstolen förstainstansrättens beslut som gick i motsatt riktning. Den omständigheten att kommissionen endast bidrar till en verksamhet som den inte själv direkt utövar utesluter följaktligen inte att dess handlingar inom detta område sannolikt berör vissa rättssubjekt, även personligen.
63 Följaktligen är det inte möjligt att använda kvaliteten på det rättsskydd som erbjuds av nationella domstolar som ett kriterium för att fastställa hur dessa proccssrättsliga villkor skall tolkas och varje gång kontrollera om de omtvistade omständigheterna överensstämmer med dessa villkor, då detta kriterium inte uttryckligen nämns i artikel 173 fjärde stycket i fördraget. Därtill kan jag svårligen föreställa mig att gemenskapsdomstolarna gör en detaljerad bedömning av denna kvalitet, förutom för att jämföra den med det rättsskydd som de själva erbjuder. Av detta skäl har förstainstansrättcn enligt min mening med rätta underlåtit att uttala sig om denna problematik, även om parterna uppmanade den att göra detta.
64 Det är för övrigt av detta skäl som den hänvisning som Spanien har gjort till domen i det ovannämnda målet Borelli (se ovan fotnot 32) saknar relevans på denna punkt. De aktuella sökandena uppmanade inte förstainstansrättcn att uttala sig om lagenligheten av en rättsakt som utfärdats av de spanska myndigheterna och som ingick i ett beslutsförfarande inom gemenskapen, som var fallet i målet Borclli. Detta innebär att sökandena inte har bekräftat att kommissionens omtvistade beslut var rättsstridigt, eftersom det var grundat på en rättsstridig rättsakt eller de spanska myndigheternas underlåtenhet. Sökandena har hävdat att kommissionen inte, som den borde, har kontrollerat lagenligheten av de spanska myndigheternas rättsakter eller underlåtenhet, uteslutande på grundval av gemenskapsrätten. Följaktligen vilar deras argument på en annan grund än i målet Borclli. I det målet väcktes talan mot en gemenskapsrättsakt som lagenligt förutsatte de nationella myndigheternas samtycke, men sökandenas argument avsåg uteslutande det nationella yttrandets rättsstridighet. Trots detta saknar rättspraxis i målet Borclli inte samband med förevarande mål. Se nedan fotnot 109.
65 Det enda fall jag i teorin kan föreställa mig är det där de spanska myndigheterna åberopar kommissionens beslut vid nationell domstol för att visa att byggnadsarbetet med de två kraftstationerna på Kanarieöarna nar inletts utan någon föregående miljökonsckvcnsbcskrivning. Med andra ord skulle de spanska myndigheterna kunna hävda att de inte har gjort någon bedömning i enlighet med direktiv 85/337, eftersom detta inte var oundgängligt i förevarande fall, vilket också vinner stöd i kommissionens ståndpunkt, vilken beslutade att fortsätta utge bidrag till arbetena. För att förkasta detta argument (låt oss anta att en sådan bedömning hade varit obligatorisk enligt direktivet) hade den nationella domstolen inte behövt först uttala sig om lagenligheten av kommissionens beslut och än mindre hänskjuta en tolkningsfråga till domstolen.
66 Under alla omständigheter insisterar jag inte på det ytterligare villkoret att sökandena skall särskiljas på ett sätt som jämställer dem med den till vilket beslutet är riktat. Gemenskapsdomstolarna fordrar med rätta att detta särskilda villkor, som inte anges uttryckligen i den relevanta bestämmelsen i artikel 173 fjärde stycket i fördraget, skall vara uppfyllt i tvister av ekonomisk natur. Detta villkor kan emellertid inte ha samma betydelse i mål som det förevarande, eftersom bestämmelsen di skulle förlora sin ändamålsenlighet. Detta skulle leda till en absurd situation där det fordrades av enskilda eller miljöskyddsorganisationer att dessa väckte talan mot ett beslut av kommissionen om utbetalning av ekonomiskt stöd till en medlemsstat för arbeten som påverkar miljön för att visa att de särskiljer sig på ett sätt som jämställer dem med den till vilken beslutet är riktat, nämligen den medlemsstat som beviljats bidraget. Därtill är villkoret att sökandena skall ha en särställning fullständigt skäligt och normalt.
67 De proccssrättsliga begränsningarna beträffande artikel 173 fjärde stycket i fördraget är obestridliga, även då det värde som äventyras är miljöskyddet. Betydelsen av skyddet för miljön, som fastställs i Riodcklarationen, genom Agenda 21 och andra dokument kan inte föranleda avsteg från de ovannämnda proccssrättsliga kraven till förmån för sökandena. Därtill har domstolen nyligen fastställt att det femte handlingsprogrammet för miljön, som godkändes av rådet och företrädare för medlemsstaterna den 1 februari 1993, syftar till att ge en ram för definitionen och verkställigheten av gemenskapens politik på miljöområdet, men innehåller inga tvingande rättsregler (se den ovannämnda domen i målet Associazione Agricoltori della provincia Rovigo m. fl. mot kommissionen m. fl., se ovan fotnot 33, punkt 32).
68 Jag hänvisar exempelvis till den svängning i rättspraxis som domen av den 26 juni 1990 i mål C-152/88, Sofrimport mot kommissionen (REG 1990, s. I-2477) innebär. Beträffande detta mål se punkt 86 nedan.
69 Exempelvis gjorde domstolen en vid, och för sökandena gynnsam, tolkning av det proccssrättsliga villkoret i fråga i domen av den 23 april 1986 i mål 294/83, Les Verts mot parlamentet (REG 1986, s. 1339), där domstolen fastslog att inte bara de politiska grupper som fanns då beslutet fattades utan även de som inte längre fanns vid det tillfället kunde väcka talan mot ordförandens för parlamentet beslut om fördelning av krediter som godkänts och som syftade till att täcka de politiska gruppernas utgifter i samband med valet år 1982.
70 Se dom av den 20 mars 1985 i mål 264/82, Timex mot kommissionen (REG 1985, s. 849) om antagandet av antidump-ningsbestämmelser.
71 Domstolen stödde sig i detta fall på betydelsen av förfarandet enligt artikel 3 i förordning nr 17, där vissa personer får begära att kommissionen skall fastställa att det skett en överträdelse av artikel 85 i fördraget. Oct är således logiskt att samma personer har möjlighet att väcka talan för att skydda de legitima intressen som förordning nr 17 tillförsäkrar dem. Se dom av den 25 oktober 1977 i mål 26/76, Metro mot kommissionen (REG 1977, s. 1875).
72 Dom av den 28 januari 1986 i mål 169/84, Cofaz m. fl. mot kommissionen (REG 1986, s. 391; svensk specialutgåva, häfte 8), och av den 19 maj 1993 i mål C-198/91, Cook mot kommissionen (REG 1993, s. I-2487). Detsamma gäller då kommissionen inte har tillämpat det förfarande som föreskrivs i denna punkt i fråga om personer som skulle ha ingivit yttranden, om bestämmelsen i artikel 93.2 hade genomförts (dom av den 15 juni 1993 i mål C-225/91, Matra mot kommissionen, REG 1993, s. I-3203). I den domen underströk domstolen den särskilda karaktären av förfarandet i artikel 93.2 i fördraget och den rätt som detta förfarande tillförsäkrar berörda parter. Det skall påpekas att ett konkurrerande bolag på liknande sätt kan väcka talan mot ett kommissionsbcslut genom vilket kommissionen fastställer att en koncentration mellan företag är oförenlig med den gemensamma marknaden, då detta bolag har ingivit ett yttrande inom ramen för förfarandet i förordning (EEG) nr 4064/89 och har fått till svar alt dess yttrande skall beaktas fullt ut. Ett konkurrerande bolag kan även invända mot kommissionens bedömning att en koncentration saknar gemenskapsdimension och av detta skäl inte faller inom tillämpningsområdet för förordning nr 4064/89. Även förstainstansrätten har hittills intagit denna position i dom av den 19 maj 1994 i mål T-2/93, Air France mot kommissionen (REG 1994, s. II-323) och i mål T-3/93 (se ovan fotnot 19).
73 Se ovan fotnot 71.
74 Punkterna 22 och 23.
75 Exempelvis kan inte ett kommissionsbeslut genom vilket vissa företag beviljas stöd ur EUGFJ överklagas av dessa företags konkurrenter (dom av den 10 december 1969 i de förenade målen 10/68 och 18/68, Eridania mot kommissionen, REG 1969, s. 459; svensk specialutgåva, häfte 4). Av samma skäl anses vidare personer som mottar statligt stöd inte vara personligen berörda av ett kommissionsbeslut att förklara sådant stöd oförenligt med den gemensamma marknaden. Se dom av den 2 februari 1988 i de förenade målen 67/85, 68/85 och 70/85, Van der Kooy (se ovan fotnot 12).
76 Se exempelvis domen i målet Spijker (sc ovan fotnot 7). I det målet fastslog domstolen att det beslut genom vilket kommissionen tillät Belgien, Luxemburg och Nederländerna att utesluta sådana produkter som borstar, kvastar och liknande produkter som importerats från Kina inte berörde sökanden trots att han vid denna tidpunkt var den ende importören till medlemsstaterna av de aktuella produkterna. Domstolen ansåg att kommissionens beslut påverkade sökanden i egenskap av importör av produkterna på samma sätt som varje annat företag som faktiskt eller potentiellt befann sig i samma situation.
77 Se domen i målet Buralux (se ovan fotnot 29), punkt 24. Se även dom av den 15 juni 1993 i mål C-264/91, Albertai m. fl. mot rådet (REG 1993, s. I-3265), punkt 16.
78 Dom av den 1 juli 1965 i de förenade målen 106/63 och 107/63, Toepfer mot kommissionen (REG 1965, s. 405).
79 Dom av den 23 november 1971 i mål 62/70, Bock mot kommissionen (REG 1971, s. 897).
80 Se domen i målet Bock, punkt 10.
81 Dom av den 17 januari 1985 i mål 11/82, Piraiki-Patraiki m. fl. mot kommissionen (REG 1985, s. 207).
82 Punkt 19 i domen i målet Piraiki-Patraiki (se ovan fotnot 80).
83 Punkt 21 i domen i målet Piraiki-Patraiki (min kursivering).
84 Se ovan fotnot 67.
85 Generaladvokat G. Tesauros förslag till avgörande av den 22 november 1989 (REG 1990, s. 2492).
86 Domen i målet Sofrimport (se ovan fotnot 67), punkt 11.
87 Domen i målet Sofrimport (se ovan fotnot 67), punkt 12.
88 Domstolen förefaller ha frångått den motsatta ståndpunkt som den intog i domen av den 25 mars 1982 i mål 45/81, Moksel mot kommissionen (REG 1982, s. 1129). I det målet hade en exportör av nötkött väckt talan mot en förordning som föreskrev att exportbidrag inte längre skulle fastställas på förhand och gjorde, till stöd för att han hade talerätt, gällande att han tillhörde en sluten krets, som på förhand var känd och mycket tydligt definierad, av näringsidkare som hade ingivit bidragsansökan innan förordningen trädde i kraft och vars ansökningar alltjämt var anhängiga. Trots att generaladvokaten föreslog motsatsen anslöt sig domstolen inte till sökandens ståndpunkt och ansåg att den krets av personer som hela förordningen berörde inte var en sluten sådan: Med hänsyn till att artikel 1 i förordning nr 3318/80 avser såväl tidigare inlämnade ansökningar som dem som ingivits under perioden under det att fastställandet tills vidare upphört, råder ingen osäkerhet om den omtvistade rättsaktens rättsverkan enbart på grund av att det är möjligt att eventuellt bestämma antalet eller identiteten av vissa berörda näringsidkare, särskilt då någon sådan möjlighet per definition inte fanns för de övriga näringsidkare som också avses med förordning nr 3318/80 (punkt 17).
89 Domen i målet Sofrimport (se ovan fotnot 67), punkt 11.
90 Dom av den 16 maj 1991 i mål C-358/89, Extramet Industrie mot rådet (REG 1991, s. I-2501).
91 Domstolen fastslog alt förordningarna som föreskriver tillfälliga och slutliga antidumpningstullar, gentemot självständiga importörer, framstår som rättsakter med allmän giltighet... eftersom de är tillämpliga på objektivt fastställda situationer och får rättsverkningar för generellt och abstrakt bestämda per-sonkategorier (dom av den 6 oktober 1982 i mål 307/81, Alusuisse mot rådet, REG 1982, s. 3463, punkt 9; svensk specialutgåva, häfte 6). Domstolen har vid upprepade tillfällen vägrat tillerkänna självständiga importörer talerätt, även då det varit fråga om en importör med ensamrätt att i en medlemsstat importera den produkt som avgiftsbeläggs genom bestämmelsen (se beslut av den 8 juli 1987 i mal 279/86, Scrmcs mot kommissionen, REG 1987, s. 3109, och av den 11 november 1987 i mål 205/87, Nuova Ccam mot kommissionen, REG 1987, s. 4427), på följande grund: [c]n rättsakt förlorar inte sin karaktär av förordning därför att det med större eller mindre säkerhet kan fastställas hur många eller till och med vilka rättssubjekt som den vid en viss tidpunkt är tillämplig på, så länge som denna tillämpning sker på grundval av en objektiv, rättslig eller faktisk situation som anges i rättsakten och som överensstämmer med dess syfte (se dom av den 11 juli 1968 i mål 6/68, Zuckerfabrik Watenstedt mot rådet (REG 1968, s. 595; svensk specialutgåva, häfte 1, och domen i det ovannämnda målet Alusuissc, punkt 11).
92 Med andra ord kan förordningen gentemot självständiga importörer inte anses motsvara ett beslut som berör dem personligen utan innehåller allmänna och abstrakta rättsregcr som ι sie inte berör vissa särskilda personer.
93 Förslag till avgörande av den 21 mars 1991, punkterna 75 och 76.
94 Domen i det ovannämnda målet Extramet Industrie mot rådet (se ovan fotnot 89), punkt 17.
95 Dom av den 18 maj 1994 i mål C-309/89, Codorniu mot rådet (REG 1994, s. I-1853; svensk specialutgåva, häfte 15).
96 Förslag till avgörande av den 27 oktober 1992.
97 Det rörde sig om producenter som hade använt begreppet crémant innan den omtvistade förordningen trädde i kraft.
98 Kriteriet om påverkan på sökandens situation har inte tilllämpats enbart i målen Extramet och Codorniu. Till och med i fall där sökandena har deltagit i förberedelserna av den omtvistade akten och av detta skäl förefaller var berörda av den (se ovan punkt 79) anser domstolen att villkoren i artikel 173 är uppfyllda endast om den skada de kan komma att lida till följd av den omtvistade rättsakten är av särskild omfattning. Således kan de företag som deltagit i förfarandet enligt artikel 93.2 i fördraget för att förhindra ett statligt stöd väcka talan vid gemenskapsdomstolarna förutsatt dock att deras ställning på marknaden väsentligt påverkas av den stödåtgärd som det angripna beslutet avser (domen i målet Cofaz, se ovan fotnot 71, punkt 25).
99 Punkt 64 i förslaget till avgörande.
100 Det skall således fastslås att Codorniu år 1924 lät registrera det grafiska märket Gran Crémant de Codorniu i Spanien och att företaget har använt detta märke traditionellt såväl före som efter registreringen. Genom att förbehålla rätten att använda begreppet crémant enbart för franska och luxemburgska producenter leder den omtvistade bestämmelsen till att Codorniu förhindras att använda sitt grafiska märke. Av detta följer att Codorniu har visat att det föreligger en sådan situation som i fråga om den omtvistade bestämmelsen särskiljer företaget från varje annan näringsidkare (punkterna 21 och 22 i domen).
101 Se ovan fotnot 29.
102 Mot bakgrund av dessa kriterier är det utan tvekan så, att klagandena på grund av vissa egenskaper som är karakteristiska för dem särskiljer sig från alla övriga berörda. Buralux är tillsammans med sina partner den största importören, i vart fall med avseende på Frankrike/Tyskland, och verksamheten drabbas särskilt hårt av förordningen och av det importförbud som följer härav, i och med att Buralux inte längre kan genomföra sina gällande avtal. Nästan alla dessa avtal gäller utöver den tidpunkt från vilken förordningen skall tillämpas. Jag anser därför att klagandena berörs personligen i förevarande fall (förslag till avgörande av generaladvokaten Lenz, föredraget den 23 november 1995, punkt 33).
103 Dom av den 24 februari 1987 i mål 26/86 (REG 1987, s. 941). Beträffande denna fråga se punkterna 100 och 101 nedan.
104 Se punkt 56 i det överklagade beslutet.
105 Se motsvarande problematik som behandlades av domstolen i målet Associazione Agricoltori della provincia di Rovigo m. fl. mot kommissionen m. fl. (se ovan fotnot 33).
106 Se ovan punkterna 58 och 59.
107 Se ovan fotnoterna 70 och 71.
108 Se ovan fotnoterna 80 och 67.
109 Dessa skillnader förefaller inte så allvarliga om man godtar att de nationella institutionerna vid tillämpning av direktiv 85/337 i praktiken utövar en gemenskapsbefogenhet som de tilldelats genom direktivet, det vill säga inom ramen för gemenskapsrättens bestämmelser. Denna iakttagelse innebär emellertid inte att de akter som antas av nationella institutioner med tillämpning av direktiv 85/337 inte skall anses vara av nationell beskaffenhet.
110 Om man avslutningsvis godtar att en akt som utfärdats av kommissionen, som den som är aktuell i detta fall, personligen berör alla dem som utgör den berörda allmänhet som avses i direktiv 85/337, skulle vid varje tillfälle som infrastrukturarbeten för vilka beviljas finansiering fordrar en miljökonsekvensbeskrivning (vilket oftast är fallet) en särskilt stor grupp rättssubjekt kunna väcka talan vid gemenskapsdomstolarna mot kommissionens beslut om finansiering av arbetena och till stöd för att de har talerätt åberopa att någon studie av miljöpåverkan inte gjorts eller att den varit otillräcklig. En sådan utveckling strider direkt mot praxis enligt det ovannämnda målet Borclli (se ovan fotnot 32), enligt vilken domstolen inte har behörighet att avgöra lagenligheten av en akt som utfärdats av en nationell myndighet, även om akten antagits som en dcl i ett gemenskapsrättsligt beslutsförfarande. Under alla omständigheter skulle talan av ovannämnda beskaffenhet i de flesta fall avvisas med anledning av att sökanden saknar ett rättsligt intresse. Vi står således inför paradoxen att det vore lättare alt uppfylla villkoret i artikel 173 fjärde stycket i fördraget, som fordrar att den omtvistade akten berör sökanden personligen, än villkoret att det skall föreligga ett rättsligt intresse. Man skulle avslutningsvis kunna invända att det är motiverat att på denna punkt utvidga villkoren för talerätten i extremfall, som det förevarande, det vill säga då kommissionen vägrar att utöva sin kontrollbefogennet för att förhindra ett väsentligt missförhållande, såsom att det inte föreligger någon miijökonsckvensbeskrivning. Jag kan inte inta denna ståndpunkt även om jag medger att den har fördelar, eftersom den leder till att de proccssrättsliga villkoren för talcrättcn tolkas före prövningen av om talan är välgrundad, vilket innebär att en felaktig metod används. Se under alla omständigheter den inställning som jag utvecklar nedan i fotnot 128.
111 Punkt 54 i det överklagade beslutet.
112 Se exempelvis domen i målet Deutsche Lcbcnsmittclwerke mot kommissionen (se ovan fotnot 7). Margarinhandlarna hade inte rätt att väcka talan mot ett beslut som kommissionen riktat till Tyskland beträffande säljfrämjande åtgärder för smör i Västberlin. Domstolen uttalade i domen att om det överklagade beslutet påverkar sökandena är det enbart på grund av de faktiska konsekvenser som beslutet har för deras situation på marknaden. I detta hänseende berörs sökandena på samma sätt som varje annan person som levererar margarin på marknaden i Berlin (väst) under den tid som den överklagade åtgärden pågår, och de är således inte personligen berörda i den mening som avses i artikel 173 andra stycket i fördraget.
113 Se ovan punkt 92.
114 Det är för övrigt av detta skäl som del i vissa stater har erkänts som en grundläggande social rättighet.
115 Se ovan punkterna 53 och 76.
116 Jag anser dessutom att i en rättsordning som sägs ha rättsstatsprincipen som grund syftar det rättsliga skyddet till att garantera de rättigheter och intressen som rättssubjekten tillskrivs i denna rättsordning. Den processrättsliga dimensionen av det rättsliga intresse som uppställs som villkor för att en talan skall prövas i sak kan inte särskiljas helt från den materiella dimensionen av det rättsliga intresset såsom ett intresse som rättsordningen avser att skydda för dess innehavare. Oct skall följaktligen beaktas att varje intresse som skyddas av gemenskapens rättsordning har sina särdrag då de särskilda proccssrättsliga villkor bestäms på vilka det rättssubjekt, vars intressen skyddas av dessa regler, kan väcka talan för att principerna skall upprätthållas. Jag anser också att en tolkning av de proccssrättsliga reglerna i skriven rätt, som innebär att innehavaren av en rättighet eller ett rättsligt intresse (i dess materiella betydelse) förvägras möjlighet att väcka talan för att försvara det han tillerkänts i rättsordningen, för det första medför att dessa rättigheter eller rättsliga intressen förlorar sitt innehåll i materiellt hänseende, och för det andra att de borde anses vara rättsligt felaktiga, eftersom de proccssrättsliga bestämmelserna uppställs i rättsordningen för att i möjligaste mån säkerställa tillämpningen av de rättigheter eller rättsliga intressen som rättssubjekt tillerkänts, och inte att de — fullständigt och undantagslöst — berövas möjligheten att väcka talan. Om personer som skyddas av vissa rättsregler enligt proccssrättsliga bestämmelser helt saknar möjlighet att göra sina rättigheter gällande, motarbetar rättsordningen helt enkelt sig själv.
117 Se ovan punkt 62—65.
118 Detta fenomen kan jämföras med då man kastar en sten i vatten, som då den träffar vattenytan skapar ett antal koncentriska cirklar i vattnet. Etymologiskt har för övrigt ordet miljö innebörden av en cirkcL På exempelvis grekiska finns ordet (περιβάλλον som kommer från περί och βάλλω), på franska och engelska (environnement, environment, som kommer från envirum) och på tyska (Umwelt som bildats av um och Welt). Detta begrepp avser något som omger något annat, det vill säga som om- och kringsluter något.
119 Gemenskapens miljöpolitik... skall bygga på försiktighetsprincipen och på principerna att förebyggande åtgärder bör vidtas, att miljöförstöring företrädesvis bör hejdas vid källan....
120 Exempelvis skall uppförandet av ett värmeverk och ett kärnkraftverk behandlas olika.
121 Frågan om hur allvarlig miljöpåverkan är var ett av grundkriterierna vid utarbetandet av bilagorna till direktiv 85/337, och det gjordes skillnad mellan arbeten för vilka en bedömning av miljöpåverkan är obligatorisk och dem för vilka en sådan bedömning är möjlig.
122 Se exempelvis: Engelsk rätt: Regina v. Secretary of State for Trade and Industry, ex parte Ouddridgc and Others, Environmental Law Reports 1995, s. 151—175; ett beslut av en offentlig myndighet att inte genom lag eller annan författning reglera den elektromagnetiska strålningen från elkablar kan vara föremål för talan i domstol som väcks av föräldrar som är bosatta i områden där nya elkablar har placerats och som grundas enbart på den ökade risken för att barnen skall drabbas av leukemi med anledning just av bildandet av starka elektromagnetiska fält. Belgisk rätt: Conseil d'État, Ville de Liège et Heze, 20. 9. 1991, nr 37.676; en talan om ogiltigförklaring som väckts av en granne gentemot en akt om godkännande av uppförande av en anläggning där miljöfarliga ämnen kommer att användas. Nederländsk rätt: Afdeling Bestuursrechtspraak Raad van State, 18. 6. 1996, AB 1996, 313; invånarna i en by kan åberopa den försämrade trafiksäkerheten i sin by som projekterade arbeten kan förväntas ha till stöd för en talan mot nämnda arbeten. Tysk rätt: Bundesverwaltungsgericht, 1.12.1982, BVerw GE 66, s. 307 (Krabbcnfischerfall); i detta beslut fastslogs att en fiskare kunde väcka talan mot ett beslut om godkännande av dumpning i havet av flytande giftigt avfall, genom att åberopa den nedgång i tillgången på fisk som dumpningen medfört. Italiensk rätt: T. A. R. Lazio, 20.1.1995, nr 92, Foro Italiano 1995, s. II-460; invånarna i ett område kan åberopa sin rätt till skydd för livskvaliteten (interesse di vita) till stöd för en talan mot ett tillstånd att bygga ett köpcentrum i området. Grekisk rätt: Συμβούλιο της Επικρατείας 2281/1992; en person som är bosatt mitt i en stor stad kan väcka talan om ogiltigförklaring av akter som avser avverkning av skogsområden i utkanten av staden. Συμβούλιο anförde som skäl att staden och den hotade skogen tillhör samma geografiska bäcken som utgör ett sammanhängande bebyggt område med mycket få grönområden, vilkas yta ständigt minskar. De negativa följderna för den ekologiska jämvikten och invånarnas livskvalitet som akter som avser avverkning av ett stort skogsområde inom bäckenet påverkar således inte bara dem som bor i dess omedelbara närhet utan också dem som bor i mer avlägsna områden och i vissa fall dessa mer än de förstnämnda. Fransk rätt: att en person är granne utgör det grundläggande kriteriet för talerätt gentemot bygglov som beviljas enskilda (Conseil d'État, 22.10.1986, Rcynaud, Lebon, s. 652). För att anses vara granne skall utöver avståndet till de projekterade arbetena även beaktas arbetenas beskaffenhet och deras verkningar. Den sökande som motsätter sig uppförandet av ett stort köpcentrum (Conseil d'État, 24.6.1991, Soc. Intcrprovcncc Côte d'Azur, Lebon, s. 1110) behöver följaktligen inte vara bosatt på så nära avstånd från arbetena som den som invänder mot arbeten som har mindre omfattande inverkan på miljön (Conseil d'État, 17.6.1991, Rcnauld, Lcbon, s. 1110). Se också Chapus, R.: Droit du contentieux administratif, LGDJ, 6: c upplagan, 1996, nr 438.
123 Se mina synpunkter beträffande domen i målet Sofrimport, ovan punkt 84 och följande punkter.
124 Det kan naturligtvis inte påstås att den här föreslagna lösningen följer direkt av domstolens tidigare ställningstaganden i praxis. Dessa ställningstaganden är helt enkelt väsentliga för gemenskapsdomstolarnas möjligheter att tolka artikel 173 fjärde stycket i fördraget.
125 Jag hänvisar på denna punkt till kommissionens relevanta argumentation. Se ovan punkt 33.
126 Detta kriterium återfinns i målen Sofrimport (se ovan fotnot 67) och Codorniu (se ovan fotnot 94) samt Extramet Industrie mot rådet (se ovan fotnot 89).
127 Se ovan fotnoterna 78, 80 och 67.
128 Med undantag för en sökande som, utan att ge ytterligare förklaring, helt enkelt har uppgivit att hon är ägare till en fastighet som är belägen tio kilometer från den omtvistade byggnadsplatscn.
129 Det finns emellertid argument precis för motsatsen, vilka vilar på grundförutsättningen om den tolkningsmetod som jag förespråkar ovan. I förevarande fall har kommissionen närmare bestämt en klar och tydlig skyldighet att kontrollera huruvida de finansierade arbetena har utförts i enlighet med direktiv 85/337. Enligt gällande rätt är inledningen och den fortsatta byggnationen av kraftstationerna, såsom i förevarande fall, beroende av om byggnationen föregåtts av en miljökonsckvensbeskrivning, vilket gör det möjligt att presumerà att arbetena kan påverka miljön negativt. Det skall framhållas att gemenskapsrätten och nationell rätt tillmäter miljökonsekvcnsbcskrivningcn stor vikt. Det slutliga beslutet att genomföra arbetena och under vilka förutsättningar detta skall ske samt med vilka begränsningar fattas på grundval av denna bedömning. Innan bedömningen görs är det inte möjligt att klart avgöra vilken inverkan arbetena kommer att ha på miljön och i än mindre grad om det är lämpligt att genomföra dem samt, som en logisk följd därav, om de skall finansieras med gcmcnskapsmedel. Det är följaktligen kanske att visa prov på onödig stränghet att fordra av enskilda som önskar väcka talan mot ett kommissionsbeslut om finansiering av de ifrågavarande arbetena att de förebringar fullständig bevisning för den skada de riskerar att drabbas av till följd av arbetena, eftersom det, just till följd av att miljökonsckvcnsbcskrivningcn ännu inte genomförts, inte är känt vilken miljöpåverkan arbetena kommer att få. Detta innebär att man härur kan härleda en särskild regel enligt vilken de rättssubjekt som väcker talan mot ett kommissionsbeslut att bevilja stöd för genomförandet av dessa arbeten, då de uppmanas visa på vilket sätt de är personligen berörda av akten i den mening som avses i artikel 173 fjärde stycket i fördraget, inte är tvungna att förebringa fullständig och detaljerad bevisning om konsekvenserna av arbetenas miljöpåverkan för deras enskilda situation i de fall då någon miljökonsckvensbedömning inte gjorts beträffande arbetena. De kan således begränsa sig tul att enbart åberopa sin egenskap av invånare i det område i vid mening där de ifrågavarande arbetena utförs, eller att de är yrkesverksamma i området. Ur denna synvinkel räcker den bevisning som sökandena förebringat i förevarande mål i princip för att de skall anses personligen berörda av den omtvistade akten, och således är förstainstansrättens beslut rättsligt felaktigt och bör därför ogiltigförklaras.
130 Se de ovannämnda målen Van de Kooy m. fl. mot kommissionen samt CIRPS m. fl. mot kommissionen (fotnot 12).
131 Det skulle därtill kunna hävdas att de klagomål som de ovannämnda miljöskyddsorganisationerna har ingivit till kommissionen och de kontakter de haft med kommissionen motsvarar ett deltagande i ett särskilt gemenskapsrättsligt förfarande och att de av detta skäl har en särställning i förhållande till den omtvistade akten.
132 Se exempelvis dom av den 14 december 1962 i mål 19/92— 22/62, Féderation nationale de la boucherie en gros m. fl. mot rådet (REG 1962, s. 943), av den 18 mars 1975 i mål 72/74, Union Syndicale m. fl. mot rådet (REG 1975, s. 401), det ovannämnda målet DEFI mot kommissionen (se fotnot 11) samt dom av den 4 oktober 1983 i mål 191/82, FEDIOL mot kommissionen (REG 1983, s. 2913; svensk specialutgåva, häfte 7).
133 De sökande organisationerna har även gjort gällande att om de gavs talerätt skulle de på ett mer enhetligt och mer organiserat sätt kunna utöva en rättslig kontroll av gemenskapsakterna på miljöområdet.
134 Jag kan för övrigt inte se varför talcrättcn skall utgöra ett privilegium för enbart miljöskyddsorganisationer och inte tillskrivas även andra juridiska personer som har en företrädande funktion. Hänvisningen till den särskilda karaktären av miljöskydd, som jag har behandlat utförligt ovan, kan enligt min mening inte rättfärdiga att miljöskyddsorganisationcr ges en annorlunda behandling än organisationer som har ett annat syfte.