Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio La Pergola föredraget den 30 september 1999

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT L 257, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 33.

3 EGT L 257, s. 13; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 44.

4 I artikel 4.3 i direktivet stadgas följande: För att utfärda uppehållstillstånd för en medborgare i en av EEG:s medlemsstater får medlemsstaterna endast kräva att följande handlingar uppvisas: Av arbetstagaren a) det dokument med vilket han eller hon reste in i territoriet, b) en bekräftelse om anställning frän arbetsgivaren eller ett anställningsintyg. Av arbetstagarens familjemedlemmar c) det dokument med vilket de reste in i territoriet, d) ett dokument utfärdat av behörig myndighet i ursprungslandet eller det land de kom ifrån, som intvgar släktskapen, e) i de fall som avses i artikel 10.1 och [10.]2 i förordning (EEG) nr 1612/68 ett dokument utfärdat av behörig myndighet i ursprungslandet eller det land de kom ifrån, som intygar att de för sin försörjning är beroende av arbetstagaren, eller att de ingår i hans eller hennes bushåll i landet i fråga.

5 1971, c. 77.

6 SI 1994, nr 1895.

7 HC 395.

8 Immigration Rules är inte några egentliga normativa bestämmelser utan kan ligga till grund för beslut i fråga om invandring och är tvingande i den meningen att det kan utgöra en giltig grund för talan att inte följa dem (se Vincenzi, C., European Citizenship and Free Movement Riebts in the United Kingdom, i Public Law 1995, under ledning av D. Oliver, Sweet & Maxwell, London, 1995, s. 259, särskilt s. 265).

9 Se artikel 1.1 och 2.1 i Immigration Act.

10 Se artikel 1.2 i Immigration Act.

11 Se artikel 3.1 b i Immigration Act.

12 Se artikel 3.1 c i Immigration Act.

13 Se artikel 323 i Immigration Rules.

14 Bland fallen om utvisning av utländska medborgare finns ett som grundar sig på hänsyn till allmänna intressen (conducive to the public good) och ett fall där, på rekommendation av domare i brottmål, ett frihetsberövande straff för en person som fyllt 17 år utdömts (se artikel 3.5 och 3.6, och artikel 6 i Immigration Act, och artikel 362 och följande artiklar i Immigration Rules). För övrigt har Förenade kungariket, liksom alla övriga stater, enligt en folkrättslig princip inte rätt att utvisa sina egna medborgare (se dom av den 16 juli 1998 i mål C-171/96, Pereira Roque (RUG 1998, s. I-4607), punkterna 37 och 38, med en erinran om rättspraxis).

15 Se artikel 134 i Immigration Rules.

16 I detta avseende, se artikel 6 i Immigration Rules, benämnd Tolkning (mina kursiveringar, alla bestämmelser i den brittiska lagstiftningen som här återges är fritt översatta).

17 Se artikel 1.1 och artikel 2.1 i Immigration Act (se ovan punkt 4).

18 Immigration Appeal Tribunal, dom av den 26 januari 1994 i målet 10620, Gal, ej publicerat (se särskilt s. 9 och s. 10 i den maskinskrivna text som finns bland handlingarna i detta mål). I domen i målet Gal beslöt Immigration Appeal Tribunal att det inte kunde anses att en fransk arbetstagare som flyttat till Förenade kungariket, där han var bosatt, inte skulle anses vara underställd några restriktioner beträffande den tidsperiod under vilken han kunde uppehålla sig där. Han skulle endast kunna fortsätta att uppehålla sig inom Förenade kungariket så länge han fortsatte att vara behörig (i den mening som avses i EEA Order och i direktivet). Följaktligen gäller, enligt den dom som återgivits av Immigration Adjudicator, att den period under vilken den migrerande arbetstagare som är medborgare i gemenskapen får uppehålla sig i Förenade kungariket visserligen inte är direkt tidsbegränsad, men ändå är begränsad med hänsyn till vissa krav. Man kan följaktligen säga att det finns en tidsbegränsning, även om den är indirekt.

19 Uttrycket berättigad att inresa till Förenade kungariket efter att ha erhållit inresetillstånd tjänar följaktligen inte till att identifiera den person som har rest in i Förenade kungariket genom att använda sig av de rättigheter som ges enligt gemenskapernas rättsordning. Denna person har en verklig rätt till inresa och behöver inte något tillstånd (se ovan punkt 2). Se i detta avseende även den relevanta nationella lagstiftning som har åberopats av den hänskjutande domstolen (dom av den 3 mars 1998, Boukssid, INLR, 1998, s. 275, i synnerhet s. 281).

20 Se artikel 3, särskilt stycke 3, i EEA Order, och artiklarna 258 och 259 i immigration Rules.

21 Se artikel 1.2 i bilaga 1 till 1981 års British Nationality Act (lag om brittisk nationalitet, 1981, c. fil).

22 Se artikel 7.1 i 1988 års Immigration Act (som kompletterar och delvis ändrar 1971 års Immigration Act, 1988, c. 14), artikel 3.1 och 3.2 i EEA Order, och artikel 7 i Immigration Rules.

23 Se artikel 4.1 i EEA Order.

24 Se artikel 6 i EEA Order.

25 Se artikel 4.2 i EEA Order.

26 Se artikel 15.2 i EEA Order.

27 Se artikel 20.1 i EEA Order. Jag hänvisar i detta avseende till de skäl på grundval av vilka det femåriga uppehållstillståndet gavs till Arben Kaba (se punkt 15 nedan).

28 Se artikel 15.2 a i EEA Order.

29 Se artikel 5.1 och 5.2 i EEA Order.

30 Se artikel 4.1 i direktivet, artikel 7.1 i 1988 års Immigration Act, artikel 3.1 och 3.2 i EEA Order och artikel 7 i Immigration Rules.

31 I domen i målet Gal angav Immigration Appeal Tribunal att en bestämmelse såsom artikel 255 i Immigration Rules (i detta mål var den relevanta bestämmelsen den äldre bestämmelsen — som, i det hänseende som här är aktuellt, var likadan som artikel 255 — nämligen artikel 251 i 1990 ars Immigration Rules (HC 251)) bar till syfte att omvandla de rättigheter som följer av gemenskapernas rättsordning, och som avser en rätt som i alla avseenden motsvarar indefinite leave to remain, så till vida att denna rätt endast erkänns av den brittiska rättsordningen (se s. 6 och s. 7 i domen, som hänvisar till det prejudieerande avgörandet Layne, Imm AU, 1987, s. 247).

32 Fri översättning. Till följd av ett fel av IND — erkänt som sådant av Förenade kungarikets ombud — är det snarare ett uppehållstillstånd (leave to remain) som Arben Kaba har beviljats. Såsom följer av den beskrivning som ovan gjorts av det rättsliga sammanhang i vilket tvisten vid den nationella domstolen ingår, har en make till en migrerande arbetstagare som är gemenskapsmedborgare en verklig rätt att uppehålla sig i en annan medlemsstat än ursprungsstaten (en rätt som endast konstateras i det uppehållstillstånd som värdmedlemsstaten utfärdar, se exempelvis dom av den 8 april 1976 i mål 48/75, Royer (REG 1976, s. 497; svensk specialutgåva, volym 3, s. 73), punkterna 31—36, av den 14 juli 1977 i mål 8/77, Sagulo m.fl. (REG 1977, s. 1495; svensk specialutgåva, volym 3, s. 403), punkt 8, av den 5 februari 1991 i mål C-363/89, Roux (REG 1991, s. I-273), punkt 12, och av den 12 maj 1998 i mål C-85/96, Martínez Sala (REG 1998, s. I-2691), punkt 53) och behöver absolut inte först erhålla tillstånd för detta. Det förefaller som om den motivering som åtföljde utfärdandet av leave to remain (såsom make till en medborgare i gemenskapen som i Förenade kungariket utövat de rättigheter som ges i fördraget) gör att det inte kan ifrågasättas att denna leave to remain , oberoende av dess form, är en permission to remain. För övrigt framgår det inte av handlingarna i förevarande mål att Arben Kaba, med tanke på sin inresa i Förenade kungariket, visat för IND att han uppfyllde de villkor som uppställts i artikel 281 i Immigration Rules vad avser varje person som ansöker om tillstånd till inresa i Förenade kungariket i avsikt att skaffa sig hemvist där och som samtidigt är make till en person som befinner sig och har sin hemvist i Förenade kungariket (se ovan punkt 9).

33 Fri översättning.

34 Dom av den 17 april 1986 i mål 59/85 (REG 1986, s. 1283; svensk specialutgåva, volym 8, s. 517).

35 Dom av den 7 juli 1992 i mål C-370/90 (REG 1992, s. I-4265; svensk specialutgåva, volym 13, s. 19).

36 Se punkterna 28—30.

37 Punkt 23 i domen. Domstolen har även uttalat, beträffande fallet med en indisk medborgare som har följt med sin make, som är brittisk medborgare, då denne har återvänt till Förenade kungariket för att där utöva egen näringsverksamhet i den mening som avses i artikel 52 i fördraget, efter det att båda makarna under nästan två år arbetat som anställda i Tyskland, i målet Singh, att maken till en gemenskapsmedborgare som har utnyttjat dessa rättigheter [till fri rörlighet och till etablering] [skall], när medborgaren återvänder till sitt ursprungsland, åtminstone ha samma rätt till inresa och uppehåll som vederbörande skulle tillerkännas enligt gemenskapsrätten om hans eller hennes make väljer att resa in och att uppehålla sig i en annan medlemsstat (punkt 23). Om de medborgare i medlemsstaterna och deras familjemedlemmar som har rätt att fritt röra sig i de andra medlemsstaterna (se dom av den 24 november 1998 i mål C-274/96, Bickel och Franz (REG 1998, s. I-7637), punkt 15) inte kunde åberopa rätten till fri rörlighet i sitt hemland, beträffande rätten till inresa och uppehåll skulle rättigheten inte kunna få full verkan (se dom av den 21 september 1999 i mål C-378/97, Wijsenbeek (REG 1999, s. I-6251), punkt 22, där det hänvisas till punkt 23 i domen i målet Singh). Med andra ord skulle dessa medborgare kunna avhållas från att lämna sitt ursprungsland för att utöva en ekonomisk verksamhet i en annan medlemsstat (se domen i målet Singh, punkt 19). I domen i målet Singh hindrade den brittiska utlänningslagstiftningen Singh från att återvända, trots att han var make till en brittisk medborgare. Domstolen ansåg att gemenskapsrätten var tillämplig och uttalade i huvudsak att den [inte motsätter sig] att de rättigheter som ges i fördraget läggs till, och kompletterar, de rättigheter som stadgas i den nationella lagstiftningen för en medborgare i det berörda landet (förslag till avgörande av generaladvokat Tesauro i domen i det ovannämnda målet, punkt 13). Med hänsyn till de särskilda omständigheterna i målet vid den nationella domstolen, förbjöd domstolen sålunda den berörda medlemsstaten att behandla egna medborgare mindre förmånligt än medborgare som flyttar inom gemenskapen.

38 Se artikel 10 i förordningen, till vilken artikel 1 i direktivet hänvisar.

39 Se domen i målet Roux, punkterna 12 och 20, och domen i målet Singh, punkt 17. I den nationella rättspraxis som nämns av den hänskjutande domstolen (se domarna i de ovannämnda målen Gal, Boukssid, och dom av den 23 april 1997 i målet Sabota och Zcghraba, Imm AR, 1997, s. 429) finns även uttalanden om den omständigheten att det i Gemenskapsrätten inte finns en ovillkorlig rätt att uppehålla sig i en annan medlemsstats territorium än ursprungsstatens i en sådan situation som den som är föremal för tvisten vid den nationella domstolen.

40 Se domen i målet Royer, punkterna 31—36, i målet Sagulo m.fl., punkt 8, i målet Roux, punkt 12 och i målet Martínez Sala, punkt 53.

41 Se dom av den 26 februari 1991 i mal C-292/89, Antonissen (REG 1991, s. I-745; svensk specialutgåva, volym 11), punkt 21, där domstolen dessutom har bekräftat att den berörda personen, efter det att en rimlig tidsfrist har löpt ut, inte kan tvingas lämna värdlandets territorium om han bevisar att han fortfarande söker arbete och att han har en reell möjlighet att bli anställd, och generaladvokat Darbons förslag till avgörande i detta mål, punkterna 29—43, och dom av den 20 februari 1997 i mål C-344/95, Kommissionen mot Belgien (REG 1997, s. I-1035).

42 Se dom av den 26 maj 1993 i mål C-171/91, Tsiotras (REG 1993, s. I-2925).

43 Rådets direktiv av den 21 maj 1973 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medborgare i medlemsstaterna i fråga om etablering och tillhandahållande av tjänster (EGT L 172, s. 14; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 135).

44 Se dom av den 7 februari 1979 i mål 136/78, Auer (REG 1979, s. 437; svensk specialutgåva, volym 4, s. 307), punkt 18, och av den 12 december 1990 i de förenade målen C-100/89 och C-101/89, Kaefer och Procacci (REG 1990, s. I-4647), punkt 19, enligt vilken rätt till bosättning inte ges enligt gemenskapernas rättsordning till en migrerande medborgare som inte utövar eller inte försöker att utöva egen verksamhet.

45 Mina kursiveringar. Se även dom av den 31 januari 1984 i de förenade målen 286/82 och 26/83, Luisi och Carbone (REG 1984, s. 377; svensk specialutgåva, volym 7, s. 473), och av den 2 februari 1989 i mål 186/87, Cowan (REG 1989, s. 195; svensk specialutgåva, volym 10, s. 1), genom vilka domstolen har utsträckt tillämpningsområdet för artikel 59 till turister som, såsom mottagare av tjänster, skall ha frihet att bege sig till en annan medlemsstat för att där motta en tjänst utan att de måste visa att de har tillräckliga ekonomiska medel för att inte behöva socialhjälp från värdmedlemsstaten. Se även dom av den 19 januari 1999 i mål C-348/96, Calfa (REG 1999, s. I-11), punkt 16.

46 Rådets direktiv 90/364/EEG av den 28 juni 1990 om rätt till bosättning (EGT L 180 s. 26; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 58) för medborgare i medlemsstater som inte åtnjuter denna rätt enligt andra bestämmelser i gemenskapsrätten (artikel 1.1), rådets direktiv 90/365/EEG av den 28 juni 1990 om rätt till bosättning för anställda och egna företagare som inte längre är yrkesverksamma (EGT L 180, s. 28; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 60), nämligen de personer som uppbär ålderspension eller pension på grund av arbetsolycka eller sjukdom (artikel 1.1) och rådets direktiv 93/96/EEG av den 29 oktober 1993 om rätt till bosättning för studerande (EGT L 317, s. 59), för vilka rätten till bosättning är begränsad till utbildningstiden (se artikel 2.1).

47 Genom EEA Order har Förenade kungariket, såvitt jag kan första, även införlivat direktiv 73/148 och direktiven om rätt till hosättning. Bland de hehöriga personerna i artikel 6.1 i EHA Order uppräknas inte endast arbetstagare, utan även egna företagare, personer som tillhandahåller tjänster och personer som mottar tjänster, personer som kan försörja sig, pensionärer och studerande. Samtliga dessa uttryck definieras i artikel 6.2 i enlighet med dessa direktiv. Beträffande i synnerhet personer som inte utövar ekonomisk verksamhet t den mening som avses i direktiven om hosättning, krävs det att de omfattas av en sjukförsäkring och att de har tillräckliga ekonomiska medel [se artikel 6.2 f, 6.2 g och 6.2 h, och Vincenzi, C, a.a.].

48 Kommissionens förordning av den 29 juni 1970 om arbetstagares rätt att stanna kvar inom en medlemsstats territorium efter att ha varit anställd där (EGT L 142, s. 24; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 52}.

49 Rådets direktiv av den 17 december 1974 om rätten för medborgare i en medlemsstat att stanna kvar inom en annan medlemsstats territorium efter att där ha drivit egen rörelse (EGT L 14, s. 10; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 172).

50 Den krets av behöriga personer i den mening som avses i EEA Order avspeglar även det som föreskrivs i förordning nr 1251/70 och direktiv 75/34 [se artikel 6.2 e, se även artiklarna 256 och 257 i Immigration Rules].

51 Rådets direktiv 64/221/EEG av den 25 februari 1964 om samordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa (EGT 56, 1964, s. 850; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 28), rådets direktiv 72/194/EEG av den 18 maj 1972 om utvidgande av tillämpningsområdet för direktivet av den 25 februari 1964 om samordning av de särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa till att även omfatta arbetstagare som begagnar sig av rätten att stanna kvar inom en medlemsstats territorium efter att ha varit anställda i den staten (EGT L 12i, s. 32; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 174) och rådets direktiv 75/35/EEG av den 17 december 1974 om utvidgande av tillämpningsområdet för direktiv nr 64/221/EEG om samordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa till att även omfatta medborgare i en medlemsstat som begagnar sig av rätten att stanna kvar inom en annan medlemsstats territorium efter att ha verkat där som egna företagare (EGT L 14, s. 14; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 175).

52 Dom av den 13 november 1990 i mål C-308/89, Di Leo (REG 1990, s. I-4185; svensk specialutgåva, volym 10, s. 583), punkt 13 (mina kursiveringar). Se även dom av den 15 mars 1989 i de förenade målen 389/87 och 390/87, Echternach och Moritz (REG 1989, s. 723), punkt 20. Se dessutom femte övervägandet i förordningen, enligt vilket rätten till fri rörlighet kräver... att hinder för arbetstagarens rörlighet avlägsnas, särskilt när det gäller arbetstagarens rätt att få ha sin familj hos sig och förutsättningarna för att familjen skall kunna inlemmas i värdlandet.

53 Se dom av den 18 juni 1987 i mål 316/85, Lebon (REG 1987, s. 2811), punkt 11, och domen i målet Di Leo (punkt 13). Ickediskrimineringsprincipen i artikel 7.2 i förordningen är endast en specifik tillämpning av det som föreskrivs i artiklarna 6 och 48.2 i fördraget (se domen i målet Lebon, punkt 10, och i målet Reed, punkterna 21—24). För bättre förståelse av räckvidden och betydelsen av vad som utgör sociala förmåner enligt förordningen, erinrar jag gärna om vad generaladvokaten Darmon redogjort för i sitt förslag till avgörande i målet Di Leo. Under den prövning som syftade till att granska om stöd (till barn till arbetstagare) för utbildning utanför värdstaten skall likställas med en social förmån, uppgav Darmon följande för att illustrera sitt förslag: Låt oss för ett ögonblick tänka oss en historia med två ungdomar, den ena medborgare i en medlemsstat och den andra barn till en migrerande arbetstagare från en annan medlemsstat, som gått ut grundskolan och gymnasieskolan och som tänker studera samma ämnen på universitetet, men endast den ena av dem fått statligt studiestöd för att fullgöra sina studier i utlandet, medan den andra vägrats sådant stöd. Kan man tro att den sistnämnda, vid den tidpunkt då han fick reda på att han vägrats stöd, hade en känsla av att vara integrerad i värdmedlemsstaten, en känsla av att inte av denna stat behandlas annorlunda än sin kamrat, som han inte hade samma nationalitet som. Integration är inte endast ett rättsligt begrepp, utan är även något som man personligen och intimt upplever. Det förefaller mig alltså som om det inte alls är säkert att en verklig möjlighet till studier utanför värdmedlemsstaten för ett barn till en migrerande arbetstagare, som kan vara villkorade av åtnjutande av statligt stöd, a priori saknar samband med syftet med integrationen i denna stat (punkt 14 i förslaget till avgörande).

54 Domen i målet Reed (punkt 25). Se även dom av den 30 september 1975 i mål 32/75, Cristini (REG 1975, s. 1085; svensk specialutgåva, volym 2, s. 471), punkt 12, och av den 27 november 1997 i mål C-57/96, Meints (REG 1997, s. I-6689), punkt 39.

55 Domen i målet Reed, punkt 26. På samma sätt, se även domen i målet Cristini, punkt 13, och dom av den 16 december 1976 i mål 63/76, Inzirillo (REG 1976, s. 2057). punkt 21, och av den 31 maj 1979 i mål 207/78, Even och ONPTS (REG 1979, s. 2019), punkt 22, och av den 14 januari 1982 i mål 65/81, Reina (REG 1982, s. 33; svensk specialutgåva, volym 6, s. 275), punkt 12, pch av den 12 juli 1984 i mål 261/83, Castelli (REG 1984, s. 3199; svensk specialutgåva, volym 7, s. 671), punkt 11, och av den 27 mars 1985 i mål 122/84, Scrivner (REG 1985, s. 1027), punkt 24, och i mål 249/83, Hoeckx (REG 1985, s. 973), punkt 20, och av den 6 juni 1985 i mål 157/84, Frascogna I (REG 1985, s. 1739), punkt 20, och av den 20 juni 1985 i mål 94/84, Deak (REG 1985, s. 1873; svensk specialutgåva, volym 8, s. 243), punkt 21, och av den 11 juli 1985 i mål 137/84, Mutsch (REG 1985, s. 2681; svensk specialutgåva, volym 8, s. 307), punkt 17, och av den 21 juni 1988 i mål 39/86, Lair (REG 1988, s. 3161; svensk specialutgåva, volym 9, s. 475), punkt 21, och av den 27 maj 1993 i mål C-310/91, Schmid (REG 1993, s. I-3011), punkt 18, och av den 14 mars 1996 i mål C-315/94, De Vos (REG 1996, s. I-1417), punkt 20, och domen i målet Meintz, punkt 39, domen i målet Martínez Sala, punkt 25, och dom av den 29 oktober 1998 i mål C-185/96, kommissionen mot Grekland (REG 1998, s. I-6601), punkt 20.

56 Såsom ett ersättningssystem enligt vilket jordbruksarbetare vilkas anställningsavtal har upphört på grund av att deras tidigare arbetsgivare har lagt jordbruksmark i träda kommer i åtnjutande av en förmån som utbetalas som ett engångsbelopp (domen i målet Meintz), rabattkort för resor som utfärdas till barnrika familjer (domen i målet Cristini) och en ersättning som täcker de begravningskostnader som man haft för en familjemedlem (dom av den 23 maj 1996 i mål C-237/94, O'Flynn, REG 1996, s. I-2617).

57 Såsom arbetslöshetsersättning till unga arbetssökande som söker sitt första jobb, som fortfarande är beroende av en arbetstagare för sin försörjning (se domen i målet Deak och dom av den 12 september 1996 i mål C-278/94, kommissionen mot Belgien (REG 1996, s. I-4307)), handikappersättning till arbetstagarens familjemedlemmar (se domen i målet Schmid), utbildningsstöd till arbetstagarens barn (se, bland annat, domen i malet Di Leo, och dom av den 26 februari 1992 i mål C-3/90, Bernini (REG 1992, s. I-1071), och domen i målet Echternach och Moritz, och domen i målet Martínez Sala, och dom av den 8 juni 1999 i mål C-337/97, Meeusen (REG 1999, s. I-3304), och en speciell ålderdomsförmån som garanterar en minimiinkomst till arbetstagarens föräldrar (se domen i målet Frascogna I, och dom av den 9 juli 1987 i mål 256/86, Frascogna II (REG 1987, s. 3431), och av den 10 november 1992 i mål C-326/90, kommissionen mot Belgien (REG 1992, s. I-5517).

58 Såsom rätten för en migrerande arbetstagare att begära att cu brottmålsförfarande som inletts mot nonom genomförs på ett annat språk än det rättcgångsspråk som normalt används vid de nationella myndigheterna (domen i målet Mutsch), och rätten för gemenskapens migrerande arbetstagare att, liksom medborgarna i värdmedlemsstaten, erhålla uppehållstillstånd för sin sambo (domen i målet Reed).

59 Jag tänker på utbildningsstöd till barn (domen i målet Di Leo, i målet Bernini, i målet Echternach och Moritz och i målet Martínez Sala).

60 Se domen i målet Cristini (punkterna 15 och 16).

61 Arben Kaba har påpekat att rätten till varaktig bosättning i Förenade kungariket, om den tillerkänns en make till en migrerande arbetstagare, har en praktisk betydelse för den migrerande arbetstagaren, och han räknar upp flera exempel. När maken väl har fått en självständig eller ovillkorlig rätt till bosättning (det vill säga som inte är knuten till fortsatta släktskapsband till en person som är och förbli behörig), har den migrerande arbetstagaren möjlighet att mer fritt göra olika val vad beträffar hans karriär, som eventuellt för någon tid även kan genomföras utanför Förenade kungariket. Paret kan dessutom besluta om sina barns skolgång och räkna med att barnen, om den make som arbetar lämnar Förenade kungarikets territorium, kan fortsätta att gå i skolan i Förenade kungariket under vårdnad av den andre föräldern. Familjens ställning som invandrande (eller, snarare, för åtminstone en av makarna), kan dessutom visa sig vara viktig för beslut såsom att köpa eller inte köpa en bostad, bland annat för att få ett lån som täcker en stor del av boendekostnaden i fråga och vars återbetalningsplan avser en lång tidsperiod (normalt 20 år).

62 Se generaladvokat Lentz förslag till avgörande i domen i målet Meints (punkt 51).

63 Enligt domstolens fasta rättspraxis kan även ett mycket litet hinder för en av de grundläggande friheterna anses vara i strid med fördraget. Om fri rörlighet för personer, se dom av den 28 januari 1986 i mål 270/83, kommissionen mot Frankrike (Avoir fiscal) (REG 1986, s. 273; svensk specialutgåva, volym 8, s. 389), punkt 21, och dom av den 31 mars 1993 i mål C-19/92, Kraus (KEG 1993, s. I-1663; svensk specialutgåva, volym 14, s. 167), punkt 32, och om de fyra grundläggande friheterna, se dom av den 13 december 1989 i mål C-49/89, Corsica Ferries France (RUG 1989, s. 4441), punkt 8. Om fri rörlighet för varor, se dessutom dom av den 5 juni 1986 i mål 103/84, kommissionen mot Italien (REG 1986, s. 1759), punkt 18, och av den 5 april 1984 i de förenade målen 177/82 och 178/82, Van de Haar och Kaveka de Meern (REG 1984, s. 1797), punkt 13. Om fri rörlighet för tjänster, se dom av den 25 juli 1991 i mål C-76/90, Säger (REG 1991, s. I-4221), punkt 12, och av den 24 mars 1994 i mål C-275/92, Schindler (REG 1994, s. I-1039; svensk specialutgåva, volym 16), punkt 43. Om fri rörlighet för kapital, se mitt förslag till avgörande, föredraget den 24 juni 1999 i mål C-35/98, Verkooijen (REG 2000, s. I-4073), punkt 17.

64 Se domen i målet Deak (punkt 24), i målet Bernini (punkt 28) och i det ovannämnda målet kommissionen mot Grekland, punkt 21.

65 Dom av den 18 maj 1989 i mål 249/86, kommissionen mot Tyskland (REG 1989, s. 1263; svensk specialutgåva, volym 10, s. 31), punkt 11.

66 Domen i målet Martínez Sala (punkt 32, mina kursiveringar).

67 Punkterna 30— 36 respektive punkt 40.

68 I detta mål grundade domstolen sin dom på artikel 12 i. förordningen, enligt vilken [b]arnen till en medborgare i en medlemsstat som är eller har varit anställd i en annan medlemsstat skall ha tillträde till denna stats allmänna skolor, lärlingsutbildning och yrkesskolekurser på samma villkor, som medborgarna i denna stat, om barnen bor där. Även om domstolen stöder sig på en specialregel som garanterar likabehandling även för barn till en migrerande arbetstagare från gemenskapen som stannat kvar i värdmedlemsstaten (eller som, såsom i målen Echternach och Moritz, har återvänt dit) och den migrerande arbetstagaren har varit anställd där, är domstolens dom av betydelse i detta mål, eftersom det bakomliggande resonemanget påvisar de väsentliga likheter som finns mellan artikel 7.2 och artikel 12 i förordningen (det är tydligt att bägge har sociala förmåner som föremål. Tolkningen av artikel 12 följer tolkningsmodellen för artikel 7.2, se punkterna 20 och 21). Sammanfattningsvis har, vad gäller de sociala förmåner som tillerkänns migrerande arbetstagares familjemedlemmar, en princip slagits fast enligt vilken det kan visa sig nödvändigt att, för att migrerande arbetstagare bättre skall integreras i värdmedlemsstaten, tillerkänna deras barn en rätt till utbildningsstöd, även om föräldrarna redan har återvänt till ursprungslandet (i detta fall skulle den studerande ha varit tvungen att återvända till värdmedlemsstaten för att slutföra sina högre studier, eftersom gymnasieexamen i värdmedlemsstaten inte erkändes i ursprungslandet).

69 Användbara upplysningar för det som förefaller mig vara den korrekta tolkningen av förordningen finns även i förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning nr 1612/68 för fri rörlighet inom gemenskapen för arbetstagare (dok. KOM (1998) 394 slutlig, HGTC 344, 1998, s. 9, nedan kallat förslaget). I sjätte övervägandet i förslaget anges att [f]ri rörlighet för arbetstagare innebär att de migrerande arberstagarna och deras familjemedlemmar verkligen integreras fullt ut... (se även artikel 7 i förslaget). I sjunde övervägandet anges följande: Integrationen av familjemedlemmarna kan inte bli en realitet utan en rättslig integration. Det ar därför nödvändigt att tillerkänna familjemedlemmarna direkta rättigheter så att de kan hävda sin rätt till likabehandling direkt,... (se även artikel 10.3 i förslaget). 1 åttonde övervägandet stadgas: Särskilt de familjemedlemmar som inte är unionsmedhorgare får inte vara helt utan rättsligt skydd i fråga om uppehållsrätten i händelse av äktenskapsskillnad. De måste därför garanteras rätt till uppehåll i värdmedlemsstatcn efter det att de varit bosatta där under en period av tre år, eftersom det därefter är rimligt att anta att de [i] tillräcklig utsträckning har integrerats i värdmedlemsstatcn (se även artikel 10.4 och artikel 11 i förslaget, mina kursiveringar). De ändringar som föreslås i förslaget innehåller inte nya principer och mål, utan utgör resultatet av i synnerhet en tolkning av rättspraxis rörande denna förordning. Vid utformandet av förslaget har kommissionen, bland annat, uttryckligen hänvisat till att det ar nödvändigt att införliva de principer som kan härledas ur domstolens rättspraxis på området av fri rörlighet för arbetstagare med lagstiftningen (se fjärde övervägandet). Den huvudsakliga riktlinjen är i varje fall att garantera en fullständigt fri rörlighet för arbetstagarna (tredje övervägandet i förslaget).

70 Se domen i målet Lebon (punkt 12) och domen i målet Bernini (punkt 26).

71 Se artikel 4.I i EEA Order och dom i målet Roux, i målet Antonissen, i målet kommissionen mot Belgien, i målet Tsiotras och i målet Kaefer och Procacci, ovan punkterna 31, 40, 41 och 43.

72 Se domen i målet Lebon (punkt 12), där domstolen ansåg att den förmån som med stöd av ickediskrimineringsprincipen gjorts gällande av den migrerande arbetstagarens släktingar i rakt nedåtstigande led som har uppnått 21 års ålder och som, vid tidpunkten för ansökan, inte längre är beroende av denne för sin försörjning, inte utgjorde en social förmån (i detta avseende, se även domen i målet Castelli, punkt 10, och i målet Martínez Sala, punkt 33). Bevisligen betyder termen indirekt även att deh migrerande arbetstagarens familjemedlemmar inte har en direkt rätt att tillerkännas sociala förmåner i värdmedlemsstaten. Eftersom denna rätt är en härledd rätt, kan familjemedlemmarna erhålla dessa förmåner endast om de, åtminstone vid tidpunkten för inlämnandet av ansökan, åtnjuter den ställning som krävs enligt den relevanta lagstiftningen. Se dom av den 25 juni 1997 i mål C-131/96, Mora Romero (REG 1997, s. I-3659), punkterna 16—19, i vilken domstolen har funnit att familjemedlemmar till en medborgare i gemenskapen som avled innan hans ursprungsland anslöt sig till gemenskapen, och som inte är en arbetstagare i den mening som avses i artikel 48 i förordningen, inte kan omfattas av den regel om likabehandling som framgår av artikel 7 i förordningen (i detta avseende se även domen i målet Frascogna 1, punkterna 15—17, och dom av den 17 december 1987 i mål 147/87, Zaoui (REG 1987, s. 5511), punkterna 11—16.

73 Jag tänker, exempelvis, på domen i målet Reed, där domstolen i huvudsak tillerkände migrerande arbetstagare en rätt som, på grundval av en annan bestämmelse i förordningen, snarare var utesluten (se punkt 29 ovan).

74 Se domen i målet Bernini, punkt 26. Mina kursiveringar.

75 Se artikel 10.1 i förordningen respektive artikel 4.4 i direktivet.

76 Dom av den 13 februari 1985 i mål 267/83 (REG 1985, s. 567; svensk specialutgåva, volym 8, s. 61), punkt 21.

77 Se bland annat domen i målet Martínez Sala, i vilken domstolen uttalade att [d]et omtvistade vårdnadsbidraget är en förmän som bland annat beviljas arbetstagare som förvärvsarbetar på deltid. Det utgör således en social förmån i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 (punkt 26, mina kursiveringar). Med uttrycket bland annat bar domstolen velat hänvisa till personer som inte förvärvsarbetar alls. I den nationella lagstiftningen föreskrivs faktiskt att även barn till arbetslösa skulle erhåila denna sociala förmån (se punkt 9 i domen i målet).

78 Se till exempel domen i målet Hoeckx (punkterna 23 och 24), i målet Frascogna 1 (punkt 24), domen av den 10 november 1992 i målet kommissionen mot Belgien, punkt 1, och i målet Meeusen (punkt 23).

79 Se exempelvis dom av den 5 oktober 1994 i de förenade målen C-133/93, C-300/93 och C-362/93, Crispoltoni m.fl. (REG 1994, s. I-4863), punkt 51, och av den 14 februari 1995 i mål C-279/93, Schumacker (RHG 1995, s. I-225), punkt 30, och av den 11 augusti 1995 i mål C-80/94, Wielockx (REG 1995, s. I-2493), punkt 17, och av den 27 juni 1996 i mål C-107/94, Asscher (REG 1996, s. I-3089), punkt 40, och av den 2 oktober 1997 i mål C-144/96, Cirotti (REG 1997, s. I-5349), punkt 33. Särskilt diskriminering [kan] inte ... uppstå i lagliga situationer som inte är jämförbara (dom av den 13 oktober 1977 i mål 22/77, Mura (REG 1977, s. 1699; svensk specialutgåva, volym 3, s. 415), punkt 9. Mina kursiveringar). I samma avseende se domen i målet Schumacker (punkterna 31—35), där det framgår att [i] fråga om direkta skatter är emellertid situationen för invånare i ett land och de som inte är bosatta i det landet generellt sett inte jämförbar (punkt 31).

80 Se exempelvis domen i målet Lair (punkterna 40—44), och dom av den 10 mars 1993 i mål C-111/91, kommissionen mot Luxemburg (REG 1993, s. I-817), punkterna 9 och 10, och dom av den 12 september 1996 i målet kommissionen mot Belgien, punkt 29 (i vilken villkoret att de måste ha avslutat sina studier i den fortsatta grundutbildningen i värdmedlemsstaten för att uppbära väntebidrag har likställts med ett krav på föregående bosättning), och domen i målet Meints (punkterna 44—46). För en översikt av domstolens rättspraxis, se domen i målet O'Flynn (punkt 18).

81 Vad, såsom jag redan har påpekar, avser detta förfarande (se punkt 14 ovan), är inte de skillnader i ställning — enligt folkrätten — mellan en brittisk medborgare och en utländsk medborgare som är bosatt i Förenade kungariket av någon betydelse. De situationer i vilka dessa två personer befinner sig kan, följaktligen, likställas i detta mål (det har här inte någon större betydelse vad domstolen har uttalat i domen i målet Shingara och Radiom, nämligen beträffande beslut avseende inresa i territoriet, beviljande eller förnyelse av uppehållstillstånd eller utvisning ur territoriet, vilka har fattats med hänsyn till allmän ordning eller allmän säkerhet... [att situationen för medborgare i värdmedlemsstaten och situationen för medborgare från andra medlemsstater] inte alls [är] jämförbara (dom av den 17 juni 1997 i de förenade målen C-65/95 och C-111/95 (REG 1997, s. I-3343), punkterna 29 och 30.

82 Under prövningen av den första frågan har kommissionen inte bara ett flertal gånger betonat att den rätt till bosättning som Arben Kaba har ansökt om går längre än den som makan, i egenskap av migrerande arbetstagare, åtnjuter enligt gemenskapsrätten, utan den har även under förnandlingen — särskilt vad avser den andra tolkningsfrågan och, bland annat, frågan om de olika rättigheterna till bosättning motsvarar varandra — tydligt uttalat att den inte delar Arben Kabas inställning vad beträffar den brittiska lagstiftningens diskriminerande karaktär.

83 Förutom den lagstiftning och rättspraxis som åberopas i punkterna 22—26 i detta förslag till avgörande, se även artikel 8a.1 i EG-fördraget (nu artikel 18.1 EG i ändrad lydelse), enligt vilken [v]arje unionsmedborgare skall ha rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, om inte annat följer av de begränsningar och villkor som föreskrivs i detta fördrag och i bestämmelserna om genomförande av fördraget (mina kursiveringar. För en mer djupgående analys av artikel 8a.1, se punkterna 51—61 nedan.)

84 Generaladvokat Lenz förslag till avgörande i målet Reed, del B.ll, punkt 1c (mina kursiveringar).

85 Se domen i målet Singh, punkt 22 (mina kursiveringar).

86 Med undantag, naturligtvis, av de som föreskrivs i artikel 48.3, artikel 56.1 och artikel 66 i fördraget och i direktiven om utländska medhorgares rörlighet (se punkt 26 ovan).

87 Det framgår av artikel 48.3 c och d att det är i själva fördraget som det görs en tydlig åtskillnad mellan den rättsliga situationen för den som har en rätt att... uppehalla sig i en medlemsstat i syfte alt inneha anställning där och för den som har en rätt att stanna kvar inom en medlemsstats territorium efter att ha varit anställd där (mina kursiveringar).

88 Punkt 22 och 23 (mina kursiveringar). De speciella åtgärder för rörlighet för utländska medborgare som är berättigade med hänsyn till allmän ordning eller säkerhet var inte alls i fråga i det fall som var föremål för prövning i domen i målet Singh. Jag anser att det som domstolen har fastställt följaktligen måste avse det vanliga rättsområdet för rättigheter till bosättning, utan någon anknytning till den specifika situationen enligt folkrätten vad gäller medborgare som är bosatta i ursprungslandet. I domen i målet Singh, har vidare generaladvokaten Tesauro påpekat att det är ostridigt att maken till en person som är bosatt i sitt eget land i princip kan åtnjuta förmåner enligt den nationella lagstiftningen, vari denne vanligtvis ges, på grundval endast av förekomsten av ett äktenskapligt band, rättigheter som är mer vidsträckta och mer varaktiga än de som ges i gemenskapsbestämmelserna (punkt 15 i förslaget till avgörande). I målet Reed uppgav generaladvokaten Lenz att ickediskrimineringsprincipen inte kan tillämpas rätt och slätt på rättigheter till bosättning med beaktande av de stora skillnader som karakteriserar den rättsliga situationen för de personer som aldrig har lämnat sitt land och för medborgare som flyttar inom gemenskapen [se del B.II, punkt lc i förslaget till avgörande].

89 Se generaladvokat Lenz furslag till avgörande (del A.I och A.6) och den andra tolkningsfrågan (punkt 7 i domen i målet).

90 Med undantag för förflyttningsåtgärder — som för övrigt inte har något att göra med föremålet för talan i detta förfarande — som endast kan gälla utländska medborgare.

91 Även i detta fall, med undantag för utvisningsåtgärder. Det är endast brittiska medborgare som i Förenade Kungariket åtnjuter en right of abode (se punkt 4 ovan).

92 I domen i målet Martínez Sala finns likheter med domen i målet Rccd, eftersom domstolen har betraktat såsom diskriminerande på grund av nationalitet -— om än med beaktande av olika bestämmelser, nämligen artikel 6 i EG-fördraget (nu artikel 12 EG i ändrad lydelse) och artikel 8.2 i EG-fördraget (nu artikel 17.2 EG i ändrad lydelse) — en nationell bestämmelse enligt vilken en social förmån gavs till alla dem som var lagligt bosatta inom den berörda statens territorium, men på det ytterligare villkoret för medborgare i andra medlemsstater att inneha ett uppehållstillstånd. I domen i målet Martínez Sala har domstolen, liksom i domen i målet Reed, uppenbarligen ansett att den rättsliga situationen för medborgare i värdmedlemsstaten och den rättsliga situationen för migrerande gemenskapsmedborgare som var bosatta i denna stat (oberoende av på vilken grund) kan likställas, eftersom det i den nationella bestämmelsen i fråga inte gjordes någon åtskillnad vad gäller intensiteten av de rättigheter till bosättning som de ena respektive de andra åtnjöt (se punkterna 49 och 63).

93 Såvida en bestämmelse i nationell rätt inte är objektivt motiverad och står i proportion till det eftersträvade syftet, skall den anses som indirekt diskriminerande då den ull sin natur innebär en risk för att migrerande arbetstagare drabbas i högre grad än arbetstagare som är medborgare i landet..., domen i målet Mcints (punkt 45). I samma avseende se domen i målet 0'Flynn (punkt 20).

94 Jag hänvisar till domstolens uttalanden i domen i målet Singh och till generaladvokaten Lenz i domen i målet Reed, som nämnts i punkt 45 i detta förslag till avgörande, punkt 45.

95 Se förordning nr 1250/71, direktiv 75/34, oeh förslaget (omnämnt, i fotnot 68 ovan), varigenom familjemedlemmar till en migrerande arbetstagare som inte är medborgare i en medlemsstat tillerkänns rätt att [o]m äktenskapet upplöses... få behålla sin uppehållsrätt i den medlemsstat där de är bosatta, under förutsättning att de under en period av tre på varandra följande hr har varit bosatta [tillsammans med sin make]. (Den nya artikeln 10.4 i förordningen. Mina kursiveringar. Se även åttonde övervägandet i förslaget), och förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 68/360/EEG om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer, föredraget av kommissionen den 14 oktober 1998 (EGT C 344, s. 12, nedan kallat det andra förslaget, då det finns ett tidigare förslag, se fotnot 116 nedan) som, om det antas, kommer att medföra införande i direktivet av en ny artikel 4a i vilken ovanstående ändringar i artikel 10 i förordningen (se artikel 1.4 i första förslaget) kommer att beaktas, men i vilket det i sin tur läggs till att de familjemedlemmar som inte är förvärvsarbetande skall beviljas [en permanent] rätt till uppehåll om de kan styrka att de förfogar över tillräckliga ekonomiska medel för sin försörjning samt att de har en heltäckande sjukförsäkring.... I förslaget föreskrivs dessutom fallet med en make till en migrerande arbetstagare som i sin tur förvärvsarbetar. Denna make tillerkänns enligt den nya artikel 11 i förordningen en rätt att stanna kvar i värdmedlemsstaten ]o]m äktenskapet upplöses... under förutsättning att den sökande har varit bosatt i landet [tillsammans med sin make) under en period av minst fem på varandra följande år (mina kursiveringar). Slutligen skall medlemsstaterna,, enligt det andra förslaget, vid tillämpning av förflyttningsåtgärder som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa [f]ör att begränsa räckvidden av de undantag som avses i första stycket [i direktivet] ta hänsyn till i vilken utsträckning den person som berörs av dessa undantagsåtgärder har integrerats i medlemsstaten (se artikel 1.9, som ersätter den nuvarande lydelsen av artikel 10 i direktivet. Mina kursiveringar.)

96 Enligt min mening finns det för övrigt många andra anledningar till att anse att den brittiska lagstiftarens lösning inte utgör rättsstridig diskriminering. I Immigration Rules föreskrivs olika vänteperioder före det eventuella tillerkännandet av rätten till permanent uppehållstillstånd, men bestämmelsen i artikel 255 är i varje fall förmånlig vad beträffar arbetstagare som flyttar inom gemenskapen. Behandlingen av medborgare i andra medlemsstater (och deras familjemedlemmar) är mer förmånlig än den som föreskrivs i gemenskapsbestämmelserna. Förordning nr 1251/70 och direktiv 75/34 uppställer en rad specifika antaganden om att man rotat sig (till vilka troligen även hör de i förslaget och i det andra förslaget, som nämns i fotnot 68 respektive 94), till följd av vilka den migrerande arbetstagaren och dennes familj kan erhålla rätt att varaktigt stanna kvar i värdmedlemsstaten.. Dessa antaganden föreskrivs i Immigration Rulés (se fotnot 49 ovan). Det fall som är föremål för de specifika bestämmelserna i artikel 255 har föreskrivits uteslutande och oberoende av den nationella lagstiftaren. Det motsvaras inte av någon tvingande bestämmelse i förordningen eller direktivet. Aven om det uppställer ett villkor på en period av fyra års sammanhängande bosättning, utökas i den brittiska rättsordningen möjligheten för migrerande arbetstagare (och deras familjer) att bosätta sig inom Förenade kungarikets territorium. Den gemenskapsrättsliga lagstiftaren, som är medveten om att de fall som föreskrivs i förordning nr 1251/70 och direktiv 75/34 är otillräckliga, har faktiskt själv ansett sig vara tvungen att klargöra att de bestämmelser som föreskrivs däri inte [skall] påverka några bestämmelser enligt en medlemsstats lagar och andra författningar som skulle vara fördelaktigare för medborgare i andra medlemsstater (se, i båda fallen, artikel 8.1. Mina kursiveringar). Jag har, beträffande rätten att uppehålla sig i allmänhet, i mitt förslag till avgörande i domen i målet Martínez Sala påpekat att de olika medlemsstaterna har en sådan möjlighet — om än inom gränserna för det egna territoriet — eftersom rådet i artikel 8a,2 i fördraget ges behörighet att anta bestämmelser i syfte att underlätta utövandet av, i synnerhet, rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier.

97 I artikel 8.1 i fördraget har införts ett unionsmedborgarskap, och det klargörs att [v]arje person som är medborgare i en medlemsstat skall vara unionsmedborgare. I artikel 8a.1 i fördraget föreskrivs att [v]arje unionsmedborgare skall ha rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, om inte annat följer av de begränsningar och villkor som föreskrivs i detta fördrag och i bestämmelserna om genomförande av fördraget.

98 Se generaladvokat Ruiz-Jarabo Colomers förslag till avgörande i domen i målet Shingara och Radiom (punkt 34) och, i synnerhet, förslag till avgörande av generaladvokat Cosmas i domen i målet Wijsenbeek (ovan fotnot 36, punkterna 78—104).

99 Se domen i målet Martinez Sala, punkt 60, och i målet Wijsenbeek, punkt 43.

100 Se punkt 23 i mitt förslag till avgörande.

101 Se mitt förslag till avgörande i målet Martínez Sala, punkt 20.

102 I och med Amsterdamfördraget har man varit noga med att klargöra att unionsmedborgarskapet inte efterliknar det nationella medborgarskapet som följaktligen har kvar sina karakteristiska egenskaper (inklusive de som följer av folkrätten). Sist i artikel 8.1 i fördraget har man tillagt att [U]nionsmedborgarskapet skall komplettera och inte ersätta det nationella medborgarskapet.

103 Situationen med en person som befinner sig och har sin hemvist i Förenade kungariket, då det inte redan är fråga om, som i de flesta fall, en brittisk medborgare, likställs i den inhemska lagstiftningen med situationen för en brittisk medborgare, sånär som pä att utvisning frän statens territorium är möjlig (se ovan punkt 14. Se även vad som sägs i fotnot 80). En sådan lösning är berättigad genom den vikt som läggs vid att rota sig i landet och, följaktligen, vid anknytningen till landet för berörda personer, och den kränker inte heller någon gemenskapsrättslig regel. Det förefaller uppenbart att Arben Kaba inte kan anse att denna lösning är diskriminerande.

104 Se förslag till avgörande av generaladvokat Cosnias i målet Wijsenbeek, punkterna 81 och 85.

105 Se i detta avseende i synnerhet A. Mattera, Civis europiidis sum: citoyenneté européenne, droit de circulation et de séjour, applicabilité directe de l'article 8 A du traité CE, i RMUE, 1998, nr 3, s. 5.

106 Ursprungligen stadgades i artikel 8a.2 endast att rådet skulle besluta efter samtycke av Europaparlamentet. Till följd av en ändring genom Amstcrdnmtördraget, undertecknat den 2 oktober 1997, är lydelsen av artikel 8a.2 såsom följer: Rådet kan anta bestämmelser i syfte att underlätta utövandet av de rättigheter som avses i punkt 1. Om inte annat anges i detta fördrag skall rådet besluta enligt förfarandet i artikel 251 [f.d. artikel 189b, efter ändring genom Amsterdamfördraget]. Rådet skall besluta enhälligt under hela detta förfarande.

107 Europeiska rådets sammanträde i Dublin den 25—26 juni 1990, bilaga 1 om den politiska unionen, i Conclusions des sessions du Conseil européen (1975—1990), s. 388 (se Jessurun d'Oliveira, H.U., European Citizenship: its Meaning, its Potential, i Monar, J., Ungerer, Vf., Wessels, W., The Maastricht Treaty on European Union, European Interuniversity Press, Bryssel, 1993, s. 81, i synnerhet s. 82, även utgiven i Dehousse, R., Europe after Maastricht: an ever doser Unioni, Beck, Monaco, 1994, s. 126. Nedan hänvisas till pagineringen i den första utgåvan.

108 Europeiska rådets sammanträde i Rom den 13—14 december 1990, a.a, s. 416 (se Jessurun d'Oliveira, a.a, s. 82).

109 Enligt ett förslag som ingår i ett dokument med titeln På väg mot ett europeiskt medborgarskap, skrivet av den spanska regeringen inför toppmötet i Maastricht den 7 februari 1992 (se Jessurun d'Oliveira, a.a, s. 83).

110 Europeiska rådets sammanträde i Rom, den 13—14 december 1990, ast. För mer detaljer om regeringskonferensen om den politiska unionen och en sammanfattande beskrivning av de dokument som utväxlats mellan deltagarna, se även Marias, E.A., From Market Citizen to Union citizen, i Marias, E.A., European Citizenship, IEAP, Maastricht, 1994, s. 1, särskilt s. 5—9.

111 Detta är den mindre restriktiva lydelse som föreslogs för artikel x 4 i Europeiska gemenskapernas kommissions yttrande av den 21 oktober 1990 angående förslag till ändring av fördraget om upprättande av den Europeiska ekonomiska gemenskapen om den politiska unionen (Bulletin CE, supplement 2/91, s. 71, i synnerhet s. 81).

112 Se dom av den 30 november 1995 i mål C-175/94, Gallagher (REG 1995, s. I-4253), och domen i målet Shingara och Radiom, domen i målet Pereira Roque och domen i målet Calfa.

113 Se dom av den 20 mars 1997 i mål C-96/95, kommissionen mot Tyskland (REG 1997, s. I-1653), där domstolen tog ställning till en talan som väckts den 24 mars 1995, vilken visar att kommissionen själv anser att direktiven 90/364 och 90/365 (föremål för det fördragsbrott som Förbundsrepubliken Tyskland anklagades för) fortfarande är i kraft.

114 Rådets direktiv av den 28 juni 1990 om rätt till bosättning för studerande (EGT L 180, s. 30), som ogiltigförklarades av domstolen ría grund av en felaktig rättslig grund, nämligen artikel 235 i EG-fördraget (nu artikel 308 EG) i stället för artikel 6, andra stycket, i EG-fördraget (nu artikel 12 EG andra stycket i ändrad lydelse). Se dom av den 7 juli 1992 i mål C-295/90, parlamentet mot rådet (REG 1992, s. I-4193; svensk specialutgåva, volym 13, s. 1). Domstolen har emellertid latit verkningarna av nämnda direktiv bestå i avvaktan på att det ersätts av ett nytt direktiv.

115 Andra bestämmelser i detta direktiv, liksom i andra direktiv om bosättning, förefaller inte ha blivit ogiltiga genom verkningarna av artikel 8a.1. Jag tänker i synnerhet på rätten till bosättning för en make till en studerande och till dennes barn som han är försörjningsansvarig för, som, om och i den mån de är medborgare i ett tredje Tand, inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 8.a.1, vilken endast rör medborgare i unionen.

116 Se dom av den 23 mars 1982 i mål C-53/81, Levin (REG 1982, s. 1035; svensk specialutgåva, volym 6, s. 335), punkt 9, i vilken domstolen har uttalat att de rättigheter som följer av principen om fri rörlighet för arbetstagare, och särskilt rätten... att uppehålla sig på en medlemsstats territorium, [ävenl är knutna till ställningen som arbetstagare eller det faktum att en person utövar eller önskar utöva en avlönad verksamhet... (mina kursiveringar).

117 Se förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 68/360/EEG om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer och direktiv 73/148/EEG om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medborgare i medlemsstaterna i fråga om etablering och tillhandahållande av tjänster (EGT C 307, 1995, s. 18, nedan kallat det första förslaget). Se även det andra forslaget (nämnt ovan i fotnot 94) vari, å ena sidan, det föreskrivs att första meningen i artikel 2.1 i direktivet ersätts med en skyldighet för medlemsstaterna att ge medborgare i gemenskapen rätt att lämna deras territorium för att söka arbete (mina kursiveringar. I samma avseende, se de ändringar i artikel 1.1 i förordningen som föreskrivs i förslaget, nämnt ovan i fotnot 68, som det andra förslaget uttryckligen hänvisar till), och vari å andra sidan, det läggs till ett fjärde stycke i artikel 6, och en ny punkt d i artikel 8.1 i direktivet, enligt vilken dels en migrerande arbetstagare som är arbetslös har rätt att automatiskt få sitt uppehållstillstånd förnyat för perioder om minst sex månader, under förutsättning att han eller hon fortfarande söker arbete, och dels, i det fall att arbetssökandet varar längre än sex månader, värdmedlemsstaten har möjlighet att kräva att ”den arbetssökande styrker att han eller hon aktivt söker arbete och att han eller hon har rimliga förutsättningar att hitta ett arbete (mina kursiveringar. Se domen i målet Antonissen, punkt 21).

118 Se yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén om det första förslaget (EGT C 174, 1996, s. 40), lagstiftningsresolution från Europaparlamentet om det första förslaget (EGT C 347, 1996, s. 58), och yttrande från, bland annat, Ekonomiska och sociala kommittén om förslaget (se ovan fotnot 68) och om det andra förslaget (EGT C 169,1999, s. 24, ovan fotnot 94). Av sistnämnda förslag framgår att syftet att fullt ut förverkliga unionsmedborgarnas rätt att flytta och bosätta sig var som helst inom Europeiska unionen ännu inte har uppnåtts (punkt 2.3.1.):

119 Rapport om hur Fördraget om Europeiska unionen fungerar, av den 10 maj 1995, SEC(95) 731 slutlig, på http://europa.eu.int/en/agenda/igc-home/eu-doc/commissn/reports.html.

120 Se del 1, avdelning 1-A.1, punkterna 8—10.

121 Delrapport från ordföranden i reflektionsgruppen om 1996 års regeringskonferens, den 1 september 1995, SN 509/1/95 REV 1 (REFLEX 10) på http://europa.eu.int/en/agenda/igc-home/eu-doc/reflect/west_fr.html. I Westendorprapporten föreslås en förstärkning av de europeiska medborgarnas konkreta rättigheter, i synnerhet genom att uppnå frihet till bosättning utan restriktioner (se s. 19 i den franska versionen).

122 Rapport från expertgruppen på hög nivå för fri rörlighet för personer, under ordförandeskap av Simone Veil, framlagd för kommissionen den 18 mars 1997, EUR-OP, Luxemburg, 1998, speciellt kapitel 1 (se även http://europa.eu.int/comm/dg15/fr/people/hlp/summ.htm). I denna rapport anges Över 80 rekommendationer för att lösa svårigheter som påträffats.

123 Andra rapporten från kommissionen om unionsmedborgarskap, av den 27 maj 1997, KOM(97) 230 slutlig, i vilken det utesluts att den rätt till bosättning som föreskrivs i artikel 8a.1 utgör en ny rättighet, införd genom fördraget om Europeiska unionen, och den ehandlas snarare i det kapitel som rör tidigare rättigheter i detta fördrag, med alla de begränsningar som hör till dessa (se s. 4 och del II.4.1). Handlingsplan för den gemensamma marknaden: meddelande från kommissionen till Europeiska rådet, framlagd den 4 juni 1997 av kommissionären Monti, KSE(97) 1 slutlig. Kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet om uppföljningen av rekommendationerna från expertgruppen på hög nivå [Veilrapporten] för fri rörlighet för personer, av den 1 juli 1998 KOM(98) 403 slutlig, i vilken kommissionen anser att det är nödvändigt att tillnärma alla gemenskapsmedborgares rättsliga ställning i medlemsstaterna, oberoende av om de utövar en ekonomisk verksamhet eller inte.

124 Det är berättigat med en realistisk läsning av artikel 8a.1 i fördraget i ljuset av det som verkar vara medlemsstaternas ständiga bekymmer, nämligen att skillnaden mellan ländernas socialförsäkringsförmåner, i avsaknad av harmonisering inom gemenskapen, inte skall ge upphov till omfattande flyttning. Redan i Adonninorapporten, godkänd av Europeiska rådet, uttrycktes följande: Det förefaller nödvändigt att som villkor för fritt uppehåll uppställa att det skall finnas tillräckligt med meelel för försörjning... om man vill undvika flyttströmmar som endast orsakas av ekonomiska överväganden som i synnerhet grundar sig på den omständigheten att de europeiska sociala trygghetssystemen inte är harmoniserade (Adonninorapporten ställd till Europeiska rådet i Bryssel den 29—30 mars 1985, Bulletin CE, supplement nr 7/85, s. 9, speciellt s. 14). Genom att uppställa krav på att den berörda personen visar att han nar tillräckliga medel för sin försörjning och en sjukförsäkring, återges i direktiven om bosättning — av vilka det sista antogs i slutet av 1993 — detta bekymmer. I denna riktning har även exempelvis R. Adam uttryckt sig i Prime riflessioni sulla cittadinanza dell'Unione, i Riv. dir. int., 1992, s. 622, speciellt s. 639.

125 Dom av den 16 april 1997 i mål T-66/95, Kuchlenz-Winter mot kommissionen (REG 1997, s. II-637), punkterna 44—48.

126 Förutom några enstaka åsikter (se Marias, E.A., a.a., Menegazzi Munari, F., Cittadinanza europea: una promessa da mantenere, Giappichelli, Turin, 1996, i synnerhet s. 177, enligt vilket det, av humanitära skäl, är berättigat med en icke-selektiv läsning av bestämmelsen i fråga, då det anses otillåtligt att ekonomiskt svaga personer utesluts från utövandet av dessa friheter, endast därför att deras materiella situation redan är osäker), delas den åsikt som jag har framfört i allt väsentligt av andra (se Alston, P. och Weiler, J.H.H., An Ever Closer Union in Need of a Human Rights Policy: the European Union and Human Rights, Harvard Jean Monnet Working Paper nr 1/99, på http://www.law.harward.edu/Programs/Jean Monnet/papers/99/990101.html, i synnerhet del 14-A-1, Baubück, R., Citizenship and National Identities in the European Union, Harvard Jean Monnet Working Paper nr 4/97, på http://www.law.harvard.edu/Programs/Jean Monnet/papers/97/97-04-.html, i synnerhet del 3, Dollat, P., Libre circulation des personnes et citoyenneté européenne: enjeux et perspectives, Bruylant, Bruxelles, 1998, s. 131—140, Gautier, Y., Article 8 A, i Constantinesco, V., Jacqué, J.P., Kovar och R., Simon, D., Traité sur l'Union européenne. Commentaire article par article, Economica, Paris, 1995, s. 139, speciellt s. 140, Hall, S., Nationality, Migration Rights and Citizenship of the Union, Martinus Nijhoff, Dordrecht, 1995, speciellt s. 8—13, 117—119, 124, 125 och 176—181, Jessurun d'Oliveira, H.U., a.a, speciellt s. 92 och 93, 99 och 103—106, Kovar, R. och Simon, D., La citoyenneté europénne, i CDE, 1993, s. 284, speciellt s. 295—300, Mattera, A. a.a., speciellt s. 20 och 21, O'Keefe, D., Union Citizenship, i O'Keefe, D. och Twomey, P.M., Legal Issues of the Maastricht Treaty, Chancery Law, London, 1994, s. 87, se särskilt s. 93 och s. 94, Orlandi, M., Cittadinanza europea e libera circolazione delle persone, Edizioni Scientifiche Italiane, Neapel, 1996, s. 48—53, Shaw, J., Citizenship of the Union: towards post-national Membership?, Harvard Jean Monnet Working Paper nr 6/97, på http://www.law.harvard.edu/Programs/Jean Monnet/papers/97/97-06-.html, i synnerhet del IV-D, Shaw, J., European citizenship: the IGC and beyond, EIoP, 1997, nr 3, på http://eiop.or.at/eiop/texte/1997-003a.htm, speciellt del II, Vincenzi, C., a.a., s. 273, Weiler, J.H.H., The selling of Europe: the Discourse of European Citizenship in the IGC 1996, Harvard Jean Monnet Working Paper nr 3/96, på http://www.law.harvard.edu/Programs/Jean Monnet/papers/96/9603.html, i synnerhet delen med titeln Citizenship and Authority in the TEU (av samma författare, se även Les droits des citoyens européens, i RMUE 1996, nr 3, s. 35, i vilken första delen återger vissa av de reflexioner som finns i ovannämnda artikel), Wouters, J., European Citizenship and the Case-law of the Court of Justice of the European Communities on the Free Movement of Persons, i European Citizenship, nämnd ovan s. 25, på s. 47—50, Wyatt, D. och Arnull, A. och Dashwood, A., Wyatt and Dashwood's European Community Law, Sweet & Maxwell, London, 1993, tredje uppl, s. 659).

127 Se High Court Leicester (Förenade kungariket), dom av den 20 mars 1995, Vitale I, i CML Reports, 1995, vol. 3, s. 605, Court of Appeal i Förenade kungariket, dom av den 17 augusti 1995, mål nr FC3 95/6339/D, Phull, ej publicerat] (men återgiven på samma sätt av samma Court of Appeal i domen i målet Vitale II, se nedan, där det ansågs betydelsefullt att House of Lords vägrade att bevilja prövningstillstånd utan att ens hänskjuta en fråga för förhandsavgörande enligt artikel 177 i fördraget, på samma gång som domarna i målen Vitale I och Vitale II, kommenteras även domen i målet Phull av O'Keefc, D. och Horspool, M., European Citizenship and the Free Movement of Persons, i The Irish jurist, vol. XXXI Sweet & Maxwell, 1996, s. 145), Court of Appeal (Förenade kungariket), dom av den 19 januari 1996, Vitale II, i CML Reports, 1996, vol. 2, s. 587.

128 I mitt förslag till avgörande i målet Martínez Sala påpekade jag att ... det nya [med artikel Sa är inte) att rätten till fri rörlighet för personer i [fördraget] fastslås direkt. Den friheten erkändes... i en annan primärrättslig källa, nämligen enhetsakten, i den bestämmelse som definierar den inre marknaden som ett område utan inre gränser... Den enskilde tillerkänns unionsmedborgarskapet omedelbart genom den primärrättsliga föreskriften... [och etkänns formellt som rättssubjekt]... (punkt 18 i förslaget till avgörande).

129 Redan i målet Martínez Sala uttryckte jag den synpunkten enligt vilken direktiv 90/364 (ett av direktiven om bosättning), efter ikraftträdandet av artikel 8a i fördraget fortsätter... att reglera villkoren för att komma i åtnjutande av den frihet som fastslås i [EU-]fördraget (punkt 18. I samma avseende, se även punkt 19.)

130 Artikel 3.1 i direktivet (se ovan punkt 2). Medlemsstaterna skall i största möjliga mån underlätta för de familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat att få de visa de behöver (artikel 3.2 i direktivet).

131 Se domen i målet Boukssid, i synnerhet s. 281.

132 Vad gäller de villkor som måste uppfyllas för inresa och appellåll i värdmedlemsstaten, erinrar jag om att Virginie Michonneau, som fick tillstånd i Förenade kungariket i egenskap av migrerende arbetstagare (se punkt 15 ovan), inte bar behövt bevisa att hon nade tillräckliga ekonomiska medel och en sjukförsäkring — i enlighet med vad som föreskrivs i direktiv 90/364 (se punkt 24) och artikel 6.2f i EUA Order, som anger definitionen nå en person som kan försörja sig med egna medel {se fotnot 46) — vilka villkor inte skiljer sig helt (i vart fall skälen till dessa) från dem som anges i artikel 281, punkt v) och vi) (se punkt 9 ovan).

133 Enligt den brittiska lagstiftning till vilken den hänskjutande domstolen uttryckligen hänvisar, kan de villkor som föreskrivs i artikel 281 i Immigration Rules inte likställas med dem som föreskrivs för inresa i Förenade kungariket för medborgare i gemenskapen som utnyttjar sina rättigheter enligt fördraget (se särskilt domen i målet Boukssid. Se likväl anmärkningen sist i ovannämnda fotnot).

134 Arben Kaba har angett att det förfarande som syftar till att kontrollera om de villkor som uppställs i artikel 281 i Immigration Rules är uppfyllda är så långdraget och, följaktligen, mödosamt, att medborgare som inte är medborgare i gemenskapen som vill följa med sin make som är brittisk medborgare och som är bosatt i Förenade kungariket ibland föredrar att göra gällande de rättigheter som ges i fördraget (och tack vare vilka inresan sker omedelbart) i de fall då en brittisk medborgare kan åtnjuta den fria rörlighet som han tillerkändes i domen i målet Singh, till vilken sedermera kan läggas domen i målet Wijsenbeck (se fotnot 36 ovan). Omständigheterna Í domen i målet Boukssid bekräftar detta. Boukssid, en student med marockansk nationalitet och bosatt i Förenade kungariket med ett uppehållstillstånd som löpt ut, gifte sig i november 1993 med Stollery, som var brittisk medborgare. I september 1994 flyttade de båda makarna till Nederländerna, där maken hade fått en anställning. Efter det ansökte Boukssid om hemvist i Förenacie kungariket vid Förenacie kungarikets konsulat i Amsterdam, där tjänstemännen hade förklarat för henne att hon, för att erhålla ett inresetillstånd i enlighet med brittisk utlänningslagstiftning, skulle tillbringa en tid utanför Förenade kungariket, separerad från sin make (som, naturligtvis, återvänt till sitt ursprungsland), i avvaktan på att myndigheterna skulle vidta erforderliga kontroller. Om hon däremot, förklarade man för henne, hade utnyttjat rättigheterna i gemenskapernas rättsordning, skulle hon kunnat resa in i Förenade kungariket direkt. Boukssid beslöt sig för att lämna in en ansökan i egenskap av familjemedlem, medborgare i ett tredje land, beroende av en medborgare i gemenskapen för sin försörjning (A. st. s. 277).

135 Aven om det inte påverkar den rättsliga prövningen av de bestämmelser som är föremål för tolkningsfrågorna, kan noteras att Arben Kaba och Virginie Michonneau har skilt sig efter det att ansökan om rätt till varaktig bosättning lämnats in.