Förslag till avgörande av generaladvokat Dáamaso Ruiz-Jarabo Colomer föredraget den 28 juni 2001

1 Originalspråk: spanska.

2 Innan skatteförordningen antogs hade kommunfullmäktige den 27 februari 1997 antagit bestämmelser om villkor för externa mottagnings antenner í stadsområden, som exempelvis föreskriver att synliga antenner inte får placeras på byggnader som är klassificerade som byggnadsminne, att byggnadens arkitektoniska karaktär skall respekteras, att en antenn under inga omständigheter får installeras på fasaden och att diametern inte får överstiga 1,20 meter.

3 Till följd av kommissionens Överträdelseförfarande nr 98/4137 mot Belgien avseende antagandet av skatteförordningar i syfte att beskatta parabolantenner, utfärdade huvudstadsregionen Bryssel en skrivelse med meddelande om att skatten stred mot EG-fördraget och anmodade kommunfullmäktige att upphäva den med verkan från den 1 januari 1999. Kommunfullmäktige i Watermael-Boitsfort gjorde detta i ett beslut av den 21 september samma år. Upphävandet har dock ingen som helst betydelse för förevarande fråga, eftersom François de Costers klagomål gäller uppbörden avseende beskattningsåret 1998.

4 I förekommande fall samägarna.

5 Direktivet om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EGT L 298, s. 23; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 3), ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG av den 30 juni 1997 (EGT L 202, s. 60).

6 Se, exempelvis, dom av den 30 november 2000 i mål C-195/98, Österreichischer Gewerkschaftsbund (REG 2000, s. I-10497).

7 M. de Cervantes beskriver i Den snillrike riddaren Don Quijote de La Mancha Sancho Panzas erfarenheter av rättsskipning som styresman för det lilla ståthållardömet Barataría i kapitlen XLV, XLVII, XLIX och LI i andra delen. Det är lustigt att notera att Sancho Panza utövar en befogenhet till förhandsavgörande, vilken är en litterär föregångare till domstolens tolkningsuppdrag. En dag skulle han sitta till doms och fick en fraga av fyra domare som hade till uppgift att tillämpa en bestämmelse som krävde att de som ville Korsa en strid flod skulle svära pä vart de var pä väg och varför, varpå de, om de talade sanning, fick passera fritt och om de ljög, inte kunde räkna med något annat öde än att dö i den galge som rests där. Då en man svor att han skulle dö i galgen, uppkom problemet att om han hängdes så hade han talat sanning ocli förtjänat att gå fri och korsa floden, medan han, om lian inte dömdes till döden, hade talat osanning och enligt lagen skulle dö. Sancho Panza följde det råd lian tidigare fått av Don Quijote och lämnade ett besked enligt regeln att barmhärtigheten skall få råda när rättsläget är osäkert.

8 Dom av den 30 juni 1966 i mål 61/65, Vaassen-Göbbels (REG 1966, s. 377; svensk specialutgåva, volym 1, s. 263).

9 Se ovan fotnot 6.

10 I domen noterade domstolen att skiljedomstolen var ett stadigvarande organ, i vederbörlig ordning upprättat enligt nederländsk lagstiftning och med uppgift att fälla avgöranden i vissa tvister som definierats i lag, genom ett kontradiktorisk förfarande motsvarande det som tillämpades vid de ordinarie domstolarna. Dess medlemmar utsågs av ministern och hade att tillämpa rättsregler. Dessutom var de berörda skyldiga att vända sig till denna domstol i egenskap av rättslig instans för att lösa tvister mellan dem och försäkringsgivaren.

11 Dom av den 11 juni 1987 i mål 14/86, Pretore di Salò (REG 1987, s. 2545; svensk specialutgåva, volym 9, s. 111).

12 Dom av den 30 mars 1993 i mål C-24/92, Corbiau (REG 1993, s. I-1277; svensk specialutgåva, volym 14, s. 105).

13 Egenskapen av utomstående i förhållande till den myndighet som fattat det klandrade beslutet är ett nödvändigt, men inte tillräckligt, villkor för oberoende (se mina överväganden nedan i punkterna 92 och 93).

14 I denna dom slog domstolen fast att luxemburgska directeur des contributions directes et des accises, som av luxemburgska Conseil d'État hade tillerkänts domstolskaraktär, inte var utomstående (se förslag till avgörande av generaladvokaten Darmon, punkt 4). Som chef för förvaltningen hade han en uppenbar organisatorisk koppling till den avdelning som lämnade det omtvistade skattebesked mot vilket det till honom ingivna klagomålet var riktat. Detta bekräftades för Qvrigt av att direktören, i händelse av talan vid Conseil d'État, var part i målet.

15 Dom av den 12 december 1996 i de förenade målen C-74/95 och C-129/95, Brottmål mot x (REG 1996, s. I-6609).

16 Dom av den 17 september 1997 i mål C-54/96, Dorsch Consult (REG 1997, s. I-4961).

17 Och gjorde sig därmed skyldig till en tautologi: den som agerar oberoende itr oberoende.

18 Punkt 35 i domen.

19 I dom av den 4 mars 1999 i mål C-258/97, Hospital Ingenieure (REG 1999, s. I-1405) och av den 18 november 1999 i mål C-275/98, Unitron Scandinavia och 3-S (REG 1999, s. I-8291) besvarade domstolen tolkningsfrågor hänskjutna av organ med uppgift att utöva tillsyn av offentlig upphandling.

20 Men som generaladvokaten Tesauro påpekade i sitt förslag till avgörande gäller inte samma försiktighetsåtgärder som för domare, eftersom varaktigheten för tjänstemannamedlcmmarnas mandat inte är fastställd. Dessa har ingen garanti, om inte för oavsättlighet så åtminstone för en förutbestämd mandattid, eftersom de när som helst kan fråntas sin behörighet, genom enkla interna organisatoriska åtgärder.

21 Dom av den 4 februari 1999 i mål C-103/97, Köllensperger och Atzwanger (REG 1999, s. I-551).

22 Vilket föranledde generaladvokaten Saggio att föreslå att tolkningsfrågan inte skulle tas upp till prövning.

23 Vilket är en återgivning av bestämmelserna i artikel 20 i den österrikiska törbundsgrundlagen, om oberoendet för medlemmar i kollegiala organ av domstolskaraktär.

24 Som, genom hänvisningen till domarlagen, fanns i målet Dorsch Consult.

25 Se generaladvokaten Saggios förslag till avgörande i mål C-407/98, där dom avkunnades den 6 juli 2000, Abrahamsson och Anderson (REG 2000, s. I-5539). Genom domen tillerkändes ett förvaltningsorgan (Överklagandenämnden för högskolan) karaktären av domstol, eftersom den uttalade sig utan att motta några som helst instruktioner och helt opartiskt. Enligt domstolen ger dessa garantier organet egenskap av utomstående och det nödvändiga oberoendet i förhållande till de instanser som har fattat det överklagade beslutet. I sitt förslag till avgörande föreslog däremot generaladvokaten att frågan inte skulle tas upp till prövning på grund av det hänskjutande organets bristande oberoende, eftersom särskilda bestämmelser som definierade villkoren och tillvägagångssättet för uppsägning av dess medlemmar saknades.

26 Man bör erinra sig att domstolen i domen i målet Pretore di Salò (ovan fotnot 11), punkt 7, och Corbiau (ovan fotnot 12), punkt 15, liksom i dom av den 27 april 1994 i mål C-393/92, Almelo (REG 1994, s. I-1477; svensk specialutgåva, volym 15, s. 89), punkt 21, slog fast att gemenskapsbegreppet domstol, enligt de för medlemsstaterna gemensamma rättstraditionerna, innebär att de bestämmelser som reglerar organets sammansättning och verksamhet strikt skall säkerställa medlemmarnas oberoende och egenskap av utomstående. Ännu högre krav bör ställas på de bestämmelser som ger förvaltningen rätt att återkalla utnämningen av organets medlemmar.

27 Dom av den 21 mars 2000 i de förenade målen C-110/98—C-147/98, Gabalfrisa m.fl. (REG 2000, s. I-1577).

28 Alonso García, R., Derecho comunitario. Sistema constitucional y administrativo de la Comunidad Europea, Ed. Centro de Estudios Ramón Areces, S.A., Madrid, 1994, s. 330 och 331. Ruiz-Jarabo, D., El juez nacional como juez comunitario, Ed. Civítas, Madrid, 1993, s. 81 och 82. Le Barbier-Le Bris, M., Le juge espagnol face au droit communautaire, Ed. Apogée (Publications du Centre de Recherches Européennes Université Rennes I), Rennes, 1998, s. 347—350. Denna aspekt har senare betonats av Boulouis, J., Darmon M. och Huglo, J.-G. i Contentieux communautaire, Ed. Dalloz, andra upplagan, Paris, 2001, s. 16. I Banacloche, J. Los Tribunales Económico-Administrativos, ett verk publicerat i Impuestos, revista de doctrina, legislación y jurisprudencia, år XVII, nr 2, januari 2001, s. 1—8, fastslås inledningsvis att det vore önskvärt att EG-domstolen uppmärksammade Tribunales Económico-Administrativos hierarkiska beroendeställning visavi förvaltningen. Författaren konstaterar detta sedan han förklarat att man i dag från konstitutionell synpunkt helt måste ta avstånd från att betrakta dessa organ som domstolar, även om det tidigare eventuellt fanns visst stöd för ett sådant synsätt. Den traditionella uppdelningen inom området för ekonomisk förvaltning mellan förvaltande organ och organ som beslutar om medel har ofta medfört att beslutsfattande organ skenbart utformas som organ av... kvasidomstolskaraktär, när i själva verket denna uppdelning... endast styrs av en princip om uppdelning av arbetet, en specialisering, som inte innebär nagon högre grad av oberoende än inom någon annan förvaltningsgren. Författaren tillägger att Tribunales Económico-Administrativos utgör en del av den verkställande makten, som är domstol och deltar i det förfarande genom vilket dess egna rättsakter klandras och vars tolkningskriterier de inte sällan iakttar.

29 Jag vill inte tänka pä vad Montesquieu skulle ha sagt om en sådan sammanblandning mellan förvaltande och rättsskipande organ.

30 Se ovan fotnot 8.

31 Dom av den 14 december 1971 i mål 43/71, Politi (REG 1971, s. 1039). Frågan väcktes av ordföranden för Tribunale di Torino, som handlade ett summariskt förfarande (beslut om straffpåföljd), där beslutet fattas utan att den tilltalade hörs. Det kan vara intressant att notera att på grund av förfarandets karaktär ifrågasattes om en myndighet som tillhörde en medlemsstats domstolsorganisation nade karaktären av domstol.

32 Dom av den 21 februari 1974 i mål 162/73, Birra Dreher (REG 1974, s. 201). Frågan väcktes inom ramen för ett italienskt summariskt förfarande där domaren, som enbart grundade sitt avgörande på sökandens påståenden, kunde döma motparten utan att ge denne tillfälle att yttra sig, men där beslutet senare kunde klandras. Domstolen hade redan vid flera tillfällen tagit upp tolkningsfrågor inom ramen för summariska förfaranden till prövning (dom av den 12 november 1969 i mål 29/69, Stauder (REG 1969, s. 419; svensk specialutgåva, volym 1, s. 421), av den 17 december 1970 i mål 33/70, SACE (REG 1970, s. 1213; svensk specialutgåva, volym 1, s. 531) och av den 26 oktober 1971 i mål 18/71, Eunomia (REG 1971, s. 811).

33 Enligt generaladvokaten Lenz, i punkt 6 i hans förslag till avgörande i mål 228/87, där dom avkunnades den 22 september 1988, Pretura unificata di Torino (REG 1988, s. 5099). har domstolen sedan domen i målet Birra Dreher givit avkall på kravet på ett kontradiktoriskt förfarande.

34 Dom av den 28 juni 1978 i mål 70/77, Simmenthal (REG 1978, s. 1453). I detta mål begärde Pretore di Alessandria ett förhandsavgörande inom ramen för ett skatteförfarande där domaren åter hade rätt att fälla avgörande enbart grundat på sökandens påståenden.

35 Dom av den 15 december 1993 i de förenade målen C-277/91, C-318/91 och C-319/91, Ligur Carni m.fl. (REG 1993, s. I-6621). Tolkningsfrågorna nade hänskjutits av ordföranden för Tribunale di Genova inom ramen för ett förfarande om vidtagande av interimistiska åtgärder.

36 I mitt förslag till avgörande föredraget den 5 april 2001 i mål C-55/00, Gottardo, där dom ännu inte avkunnats, tillät jag mig att rikta uppmärksamheten på de inneboende riskerna med att domstolen förhåller sig passiv till formuleringen av frågorna inom ramen för en begäran om förhandsavgörande. Där slog jag fast att domstolen skall som den kvalificerade uttolkare av gemenskapsrätten den är analysera frågeställningen ur ett vidare perspektiv och med större flexibilitet för att ge den nationella domstol som har begärt ett förhandsavgörande och de övriga domstolarna i Europeiska unionen ett användbart svar mot bakgrund av de gällande gemenskapsbestämmelserna. I annat fall kan den dialog mellan domstolar som upprättats genom artikel 234 EG i alltför hög grad komma att styras av den domstol som ställer frågan, och svaret kan bli beroende på hur denna formuleras, vilket inträffade i de mål jag beskrivit ovan (punkt 36). Detta äger även giltighet för att avgöra huruvida det är lämpligt att en tolkningsfråga ställs med utgångspunkt i ett ickekontradiktoriskt förfarande. Det är uppenbart att det ankommer på den nationella domstolen att bedöma behovet av en tolkning av gemenskapsrätten för att avgöra den tvist som är anhängig där, men Kontrollen av de krav som gäller för att tillåta ett förfarande om förhandsavgörande ankommer uteslutande på domstolen.

37 Dom av den 5 maj 1977 i mål 110/76, Pretore di Cento (REG 1977, s. 851).

38 Se den i fotnot 33 ovan nämnda domen.

39 Det var fråga om straffrättsliga förfaranden som inletts mot okända personer. Det bör erinras om att pretore är en särskild rättsfigur som införts i det italienska rättssystemet, och som förenar uppgifter som ankommer på åklagaren och undersökningsdomaren.

40 Dom av den 21 april 1988 i mål 338/85, Pardini (REG 1988, s. 2041).

41 Särdragen i målet bestod i att Pretore, samtidigt som tolkningsfrågan ställdes, beslutade om den interimistiska åtgärd som var dess enda föremål. Domstolen tog efter att ha konstaterat att den inte var behörig att pröva en tolkningsfråga när förfarandet vid den nationella domstolen redan var avslutat, upp frågan på grund av att förfarandet om interimistiska åtgärder fortfarande pågick, eftersom de åtgärder som vidtagits kunde bekräftas, ändras eller återkallas efter ingripande av parterna.

42 Vilket var fallet i domen i det ovannämnda målet Pardini.

43 Se punkterna 7 och 26 i förslag till avgörande av generaladvokaten Darmon i målet Corbiau (ovan fotnot 12). Se även punkt 14 i förslag till avgörande av generaladvokaten Saggio i målet Gabalfrisa m.fl. (ovan fotnot 27).

44 Se ovan fotnot 16.

45 Den kommission som tillsatts i Tyskland för att genom revision avgöra klagomål på beslut av prövningsorganet i fråga om offentliga upphandlingar.

46 Domstolen erinrade om att kravet på ett kontradiktoriskt förfarande inte är ett absolut kriterium och påpekade dessutom att även om parterna inte hörs av kommissionen, så hörs de av prövningsorganet i fråga om offentliga upphandlingar.

47 Se ovan fotnot 27.

48 Jag har behandlat dess egenskap av förvaltningsorgan ovan.

49 I dom av den 15 januari 1998 i mål C-44/96, Mannesmann (REG 1998, s. I-73), tog domstolen upp de tolkningsfrågor som ställts av österrikiska Bundesvergabeamt — ett organ som prövar tvister angående offentlig upphandling — till prövning, utan att granska om den hade egenskap av domstol. Generaladvokaten Léger, som faktiskt granskade frågan, var tveksam angående förfarandets kontradiktoriska karaktär, men drog av beslutet om hänskjutande slutsatsen att en kontradiktorisk förhandling av samma slag som den som äger rum inför domstolarna hade förekommit i förfarandet vid det nationella organet. I dom av den 24 september 1998 i mål C-76/97, Tögel (REG 1998, s. I-5357) och av den 24 september 1998 i mål C-111/97, EvoBus Austria (REG 1998, s. I-5411), prövade domstolen åter olika tolkningsfrågor som ställts av Bundesvergabeamt.

50 I den spanska konstitutionen av år 1978 föreskrivs i artikel 103.1 att den offentliga förvaltningen är i sitt agerande... helt underställd lagstiftning och gällande rätt.

51 Och tolkar dem innan de tillämpas.

52 Beslut av den 18 juni 1980 i mål 138/80, Borker (REG 1980, s. 1975: svensk specialutgåva, volym 5, s. 237).

53 En tysk brottmålsdomstol hade nekat honom tillstånd att företräda [en målsägande], varför han begärde att rådet skulle uttala sig om villkoren för att utöva verksamhet som advokat som leverantör av tjänster inför domstolar i andra medlemsstater. I dom av den 30 november 1995 i mål C-55/94, Gebhard (REG 1995, s. I-4165), tillerkände domstolen paradoxalt nog, utan att pröva frågan, italienska Consiglio Nazionale Forense egenskapen av domstol. Enligt generaladvokaten Léger var det som föranledde domstolen att förklara sig sakna behörighet i målet Borker inte det hänskjutandc organets karaktär, utan tolkningsfrågans föremål. Däremot är en tvist om kraven vad gäller antagande, eller om en påföljd som utdömts av ett advokatsamfund, tvister avseende vilka yrkesförbundet, enligt dess uppfattning, har skyldighet att uttala sig. Domstolen borde kanske ha fäst större vikt vid att beslutet från Consiglio Nazionale Forense kunde överklagas till Corte di cassazione.

54 Beslut av den 5 mars 1986 i mål 318/85, Greis Unterweger (REG 1986, s. 955).

55 Domstolen framhöll att det inte förelåg någon skyldighet att hålla en kontradiktorisk förhandling, att den berörde inte själv kunde vända sig till kommissionen och att yttrandet inte var bindande för ministern. Den påpekade dessutom att de påföljder som ålades av ministern efter yttrandet kunde överklagas av de berörda vid ordinarie domstolar, som i detta avseende hade oinskränkt jurisdiktion.

56 Dom av den 12 november 1998 i mål C-134/97, Victoria Film (REG 1998, s. I-7023).

57 Avseende frågor som uttag av en skatt, dess omfattning och liknande.

58 Se ovan fotnot 15.

59 I punkt 7 i mitt förslag till avgörande i målet förklarade jag att Procura della Repubblica inte uppfyller två av de grundläggande krav som domstolen ställer för att ta upp tolkningsfrågor till prövning, nämligen att dess jurisdiktion inte är tvingande (det är inte ens ett organ med jurisdiktion i strikt bemärkelse) och att det inte beslutar efter att ha hört parterna i ett kontradiktoriskt förfarande, eftersom det är part i detta förfarande.

60 Se ovan fotnot 11.

61 Dom av den 16 oktober 1997 i de förenade målen C-69/96—C-79/96, Garofalo m.fl. (REG 1997, s. I-5603).

62 Dora av den 27 november 1973 i mål 36/73, Spoorwegen (REG 1973, s. 1299). I denna dom besvarade domstolen tolkningsfrågor ställda av nederländska Raad van State innan ett — icke juridiskt bindande — yttrande meddelades inom ramen för ett förfarande om överklagande av administrativa rättsakter, i vilket det slutliga avgörandet ankom på statsmakten. Generaladvokaten Mayras, som tog upp frågan i sitt förslag till avgörande, förespråkade lösningen att besvara tolkningsfrågorna.

63 I mitt förslag till avgörande i målet Garofalo (punkt 37) betonade jag att det faktum att det slutliga beslutet framstår som omöjligt att ifrågasätta då det inte kan underställas domstolsprövning utgör en avgörande omständighet till förmån för att hänskjutandet skall få tas upp till sakprövning. Detta är ett uttryck för principen om ändamålsenlig verkan.

64 Domstolens beslut av den 26 november 1999 i mål C-192/98, ANAS (REG 1999, s. I-8583).

65 Domstolens beslut av den 26 november 1999 i mål C-440/98, RAI (REG 1999, s. I-8597).

66 Dom av den 19 oktober 1995 i mål C-111/94, Job Centre I (REG 1995, s. I-3361).

67 Moitinho de Almeida, J.C. La notion de juridiction d'un État membre (article 177 du traité CE), i Mélanges en hommage à Fernand Sckockweiler, 1999, s. 463—478.

68 Tidigare hade domstolen, i dom av den 12 november 1974 i mål 32/74, Haaga (REG 1974, s. 1201), dock utan att pröva frågan om upptagande till sakprövning, besvarat en tolkningsfråga inom ramen för ett liknande förfarande. Generaladvokaten Mayras föreslog domstolen att det hänskjutande organet skulle anses vara en domstol.

69 Se punkt 11 i domen. I förslag till avgörande föredraget den 15 mars 2001 i mål C-178/99 föreslog generaladvokaten Geelhoed att domstolen skulle slå fast att den saknar behörighet att besvara en tolkningsfråga från österrikiska Bezirksgericht Bregenz (lokal förstainstansrätt) i ett förfarande avseende inskrivning av ägande av en fastighet, eftersom den inte fullgör någon domstolsuppgift.

70 I punkt 18 i domen i målet Victoria Film slog domstolen rast att endast för det fall Skatterättsnämndens rörhandsbesked överklagas kan den domstol vid vilken målet på så sätt anhängiggörs anses fullgöra domstolsuppgifter. Just denna situation aktualiserades i dom av den 18 november 1999 i mål C-200/98, x och Y (REG 1999, s. I-8261), där det fastslogs att Regeringsrätten när den prövar ett överklagande av ett beslut av Skatterättsnämnden anses fullgöra domstolsuppgifter.

71 Sedan domstolen väl i domen i målet lob Centre I förklarat sig sakna behörighet att besvara de hänskjutna tolkningsfrågorna, avgjorde Tribunale civile e penale i Milano målet. Dess beslut överklagades till Corte d'appello i Milano, som hänsköt tre tolkningsfrågor. I dom av den 11 december 1997 i mål C-55/96, Job Centre II (REG 1997, s. I-7119), förklarade sig så domstolen behörig och besvarade de ställda frågorna.

72 Skyddet för gemenskapsrättens ändamålsenliga verkan kan vara den tolkningsnyclcel som kan förena de två domarna: i målet Job Center, till skillnad från i målet Haaga, kunde domstolens beslut överklagas.

73 Se ovan fotnot 8.

74 Dom av den 23 mars 1982 i mål 102/81, Nordsee (REG 1982, s. 1095; svensk specialutgåva, volym 6, s. 345).

75 Skiljemannen var på grund av ett avtal behörig att avgöra tvister angående fördelningen av ekonomiska Didrag från EUGFJ. Det var fråga om ett skiljeförfarande reglerat i lag som efter ert kontradiktoriskt förfarande ledde till en skiljedom som gällde på samma sätt som en lagakrafrvunnen dom. Domstolen konstaterade att. förutom att förfarandet inte var obligatoriskt, de ryska myndigheterna inte hade medverkat vid beslutet art välja skiljeförfarande och inte heller på eget initiativ kunde ingripa i förfarandet inför skiljemannen. Mot bakgrund av detta kunde inte skiljeförfarandet och det allmänna rättsskipningssystemet i den berörda medlemsstaten anses vara så nära förknippade med varandra att skiljemannen kunde anses utgöra domstol i en medlemsstat. Sistnämnda övervägande föranledde generaladvokaten Tesauro att, i punkt 28 i sitt förslag till avgörande i målet Dorsch Consult (ovan fotnot 16), tala om bandet till den offentliga makten som ytterligare ert krav som skall uppfyllas för att ett organ skall vara behörigt att hänskjuta tolkningsfrågor.

76 Bonnassies, P., Arbitrage et droit communautaire, i L'Europe et le droit. Mélanges en hommage à Jean Botilouis, Ed. Dalloz, Paris, 1991, s. 21 och följande sidor, redogör för nackdelarna med domstolens ursprungliga rättspraxis avseende skiljedomstolarnas karaktär av domstolar.

77 Dom av den 17 oktober 1989 i mål 109/88, Danfoss (REG 1989, s. 3199; svensk specialutgåva, volym 1, s. 187).

78 Se ovan fotnot 26.

79 I dom av den 1 juni 1999 i mål C-126/97, Eco Swiss (REG 1999, s. I-3055) besvarade domstolen ånyo ett antal tolkningsfrågor som uppkommit inom ramen för ett förfarande mot en skiljedom och som vid detta tillfälle ställts av nederländska Hoge Raad.

80 Se punkterna 19—21 i förslag till avgörande föredraget av generaladvokaten Lenz i det målet. Enligt min uppfattning grundas domstolens dom, som i detta fall sammanfaller med generaladvokatens förslag till avgörande, ännu en gång på behovet av att skydda den ändamålsenliga verkan, eftersom den skiljedomstol som ingav begäran om förhandsavgörande avgjorde tvisten i sista instans.

81 Dom av den 12 december 1990 i de förenade målen C-100/89 och C-101/89, Kaefer och Procacci (REG 1990, s. I-4647).

82 Dom av den 12 februari 1992 i mål C-260/90, Leplat (REG 1992, s. I-643).

83 Dom av den 3 juli 1991 i mål C-355/89, Barr och Montrose Holdings (REG 1991, s. I-3479).

84 Som generaladvokaten Jacobs angav i punkt 4 i sitt förslag till avgörande ingår inte Isle of Man, och inte heller Kanalöarna, i Förenade kungariket och den är inte heller en koloni. Han förespråkade dock en vid tolkning av begreppet domstol i en medlemsstat, som omfattar organ med jurisdiktion var som helst inom det territorium där fördraget, om än bara delvis, tillämpas (punkt 18).

85 Dom av den 16 juli 1998 i mål C-171/96, Pereira Roque (REG 1998, s. I-4607).

86 Denna dom bekräftar att rättspraxis frän domen i målet Barr och Montrose Holdings är tillämplig på Kanalöarnas domstolar.

87 Dom av den 4 november 1997 i mål C-337/95, Parfums Christian Dior (REG 1997, s. I-6013).

88 Dom av den 16 januari 1974 i mål 166/73, Rheinmühlen (REG 1974, s. 33; svensk specialutgåva, volym 2, s. 195).

89 De ölägenheter som situationen föranleder har framhållits av Neville, L. och Kennedy, T., The Court of Justice of The European Communities, Ed. Sweet & Maxwell, London, 1994, s. 209—213, Bergères, M.Ch., Contentieux communautaire, Ed. Presses Universitaires de France, andra upplagan, s. 247 och 248; Jimeno Bulnes, M., La cuestión prejudicial del art. í 77 TCE, Ed. Bosch, Barcelona, 1996, s. 189 och följande sidor.

90 Domstolen har kritiserats för att den vid flera tillfällen har förklarat sig behörig utan att analysera det hänskjutande organets egenskap av domstol. Detta är fallet i dom av den 8 april 1992 i mål C-166/91, Bauer (REG 1992, s. I-2797), och av den 9 augusti 1994 i mål C-447/93, Dreessen (REG 1994, s. I-4087), i vilka det hänskjutande organet var belgiska Conseil d'appel d'expression française de l'ordre des architectes. Även i dom av den 16 juli 1992 i mål C-67/91, Asociación Española de Banca Privada m.fl. (REG 1992, s. I-4785), besvarade domstolen olika tolkningsfrågor ställda av spanska Tribunal de Defensa de la Competencia español, som sorterar under finansdepartementet och inte ingår i domstolsorganisationen, vars avgöranden alltid kan överklagas till förvaltningsdomstolarna. Till dessa skall läggas dom av den 17 juni 1998 i mål C-243/95, Hill och Stapleton (REG 1998, s. I-3739), där domstolen förklarade sig behörig att besvara tolkningsfrågor från Labour Court i Dublin, och dom av den 26 november 1998 i mål C-7/97, Bronner (REG 1998, s. I-7791), angående tolkningsfrågor ställda av Oberlandesgericht Wien (regional appelationsdomstol i Wien) i dess egenskap av Kartellgericht (domstol i första instans i konkurrensfrågor). Jag vill även erinra om de redan nämnda (ovan fotnot 19), domarna i målen Hospital Ingenieure, hänskjutet av Unabhängiger Verwaltungssenat für Kärnten (ett oavhängigt administrativt organ i delstaten Kärnten), med exklusiv behörighet att pröva lagenligheten hos förvaltningsåtgärder, inklusive frågor om offentlig upphandling, och i mål Unitron Scandinavia och 3-S, väckt av. danska Klagenævnet for Udbud (överklagandenämnd). Även dom av den 1 april 1993 i de förenade målen C-260/91 och C-261/91, Diversinte och Iberlacta (REG 1993, s. I-1885), i vilken en tolkningsfråga från spanska Tribunal Económico-Administrativo Central för första gången besvarades, utan någon föregående bedömning av dess karaktär av domstol.

91 EGT C 80, s. 1.

92 Den omprövning som, i undantagsfall, föreskrivs är förbehållen fall då det finns en allvarlig risk för att de undergräver enhetligheten eller konsekvensen i gemenskapsrätten.

93 Jag säger föga nytta eftersom svaret, till vilket jag återkommer nedan (punkterna 75—79), på tolkningsfrågor som ställs av organ som inte är domstolar i strikt bemärkelse kan vara meningslösa, om det avgörande som fälls av det organ som ställde frågan senare kan ignoreras i det nationella rättssystemet.

94 Det skall erinras om att enligt artikel 225.3 EG kan förstainstansrättens förhandsavgörande omprövas av domstolen, pä förslag av generaladvokaten (artikel 61 i stadgan för domstolen, ändrad genom Nicefördraget).

95 Se mitt bidrag, Ruiz-Jarabo, D., La reforma del Tribunal de Justicia realizada por el Tratado de Niza y su posterior desarrollo, i boken El Tratado de Niza, análisis y comentarios, ett kollektivt verk där även E Mariño, R. Silva, A. Mangas, P, Andrés och C. Moreiro medverkar, Ed. Colex, Madrid, 2001, där jag framhåller att förstainstansrätten löper risk att drabbas av samma öde som Ikaros, son till Daidalos och Naukrate, i den grekiska mytologin, som Minos spärrade in i labyrinten på Kreta. För att undkomma tillverkade Daidalos vingar av fågelfjädrar åt sin son som fästes på kroppen med vax, och varnade honom för att inte flyga för nära solen så att vaxet skulle smälta och inte för nära havet, eftersom vingarna, om de blev våta, skulle bli för tunga och därmed obrukbara. Förstainstansrätten kommer att se sig tvingad att utföra samma svåra balansakt: den kan inte lägga sig i domstolens huvuduppgift, utan skall inskränka sig till att bistå denna, men kan inte heller avstå från att påta sig det samarbete med de nationella domstolarna som ingår i behörigheten att meddela förhandsavgöranden, eller från att försöka att harmonisera tolkningen och tillämpningen av gemenskapsrätten. Under de förhållanden som förstainstansrätten tillerkändes behörigheten förlorar den sina mest framträdande särdrag och sin grund, särskilt som den nya behörigheten tillerkänns den i begränsad omfattning och med sa många förbehåll. Det måste undvikas att det öde som drabbade Ikaros — som fascinerades så av att flyga att han kom så nära solen att vaxet smälte, han tappade vingarna, störtade i havet och drunknade — upprepas.

96 Detta var domstolens egen uppfattning, och i sin rapport om vissa aspekter av tillämpningen av fördraget om Europeiska unionen, publicerad i maj 1995, förklarade den utan omsvep att det är i alla avseenden [var] uppenbart att behovet av att säkerställa en enhetlig tolkning och tillämpning av gemenskapsrätten, samt av de konventioner som är oupplösligt förknippade med fullgörandet av fördragets mal, förutsätter att en enda domstol, som EG-domstolen, definitivt fastställer gemenskapsrätten för hela gemenskapen. Den tillade att detta krav är grundläsgande i alla frågor av konstitutionell karaktär eller frågor som aktualiserar någon som helst frågeställning av vikt för den rättsliga utvecklingen.

97 Här följer tvä exempel. Av de tre medlemmarna i finska Maaseutuelinkeinojen valituslautakakunta, som ställde den tolkningsfråga som prövades i dom av den 22 oktober 1998 i de förenade målen C-9/97 och C-118/97, Jokela och Pitkäranta (REG 1998, s. I-6267). var en icke lagfaren sakkunnig. Österrikiska Kartellgericht, som ställde den tolkningsfråga som besvarades i domen i målet Bronner (ovan fotnot 90), bestod av tre medlemmar, varav två var icke lagfarna rådgivare.

98 I mitt förslag till avgörande i målet Gottardo (ovan fotnot 36), påpekade jag att domstolen inom loppet av knappt tvä år gav två helt olika svar på samma fråga på grund av att den hänskjutande domstolen i det första målet, C-348/89, Stocckel (REG 1991, s. I-4047), där dom avkunnades den 25 juli 1991, inte hade hänvisat till ILO-konvcntionen, vilket däremot skett i det andra målet, C-158/91, Levy (REG 1993, s. I-4287), där dom avkunnades den 2 augusti 1993.

99 Chevallier, M. och Maidani, D. påpekar i sin Guide pratique Artide 177 CEE, Luxembourg: Office des publications officielles des Communautés européennes, 1982, att gemenskapsbegreppet domstol inte är helt självständigt i förhållande till de nationella rättsordningarnas rättsliga kategorier. De kännetecken och kriterier som har fastställts i domstolens rättspraxis grundas på de allmänna rättsprinciper som är gemensamma för samtliga medlemsstater.

100 Se ovan fotnot 77.

101 Dora av den 6 oktober 1981 i mål 246/80, Broekmeulen (REG 1981, s. 2311; svensk specialutgåva, volym 6, s. 199), genom vilken en nämnd inrättad av Det kungliga nederländska sällskapet för läkekonstens främjande, som hade till uppgift att pröva de besvär som anförts över beslut fattade av Kommissionen för registrering av allmänpraktiserande läkare tillerkändes egenskap av domstol. Domstolen stödde sig huvudsakligen på att det i praktiken saknas möjlighet att överklaga sällskapets beslut, även om en sådan möjlighet fanns de lege lata. Det är med utgångspunkt i detta synsätt (se även punkterna 23—25 i förslag till avgörande av generaladvokaten Tesauro i målet Dorsch Consult (ovan fotnot 16) som denna dom skall förstås.

102 Se ovan fotnot 83.

103 Se ovan fotnot 85.

104 Kanske är detta vad domstolen avsäg när den i domarna i målen Birra Dreher (ovan fotnot 32), och Simmenthal (ovan fotnot 34), slog fast att förfarandet för förhandsavgörande står öppet för alla nationella domstolar. Endast domen i målet Corbiau, (ovan fotnot 12), skulle motivera en annan lösning. I denna fastslog domstolen att luxemburgska Directeur des contributions directes et des accises inte var en domstol i fördragets mening, trots att den tillerkänts denna status av Conseil d'État i Luxemburg (ovan fotnot 14). Emellertid diskuteras denna institutions karaktär även i den luxemburgska doktrinen (se punkterna 36—39 i generaladvokaten Damions förslag till avgörande).

105 Man bör påminna sig att i målet Job Centre I (ovan fotnot 66), avvisade domstolen direkt en tolkningsfråga som ställts av en domstol i ett förfarande som inte var av tvistemålskaraktär, utan som avsåg frivillig rättsvård.

106 Även vissa organ tillhörande den verkställande makten tolkar och tillämpar rättsregler, men fullgör inte därmed en dömande uppgift. Uppgiften att skipa rätt, att fastställa rättsläget i det konkreta fallet, inskränker sig inte till tillämpningen av lagstiftningen. Uppgiften sträcker sig längre. Den sätter i gång rättsordningens inneboende förmåga. Domstolen tillämpar, i vissa fall, befintliga rättsregler, men gör i andra fall något därutöver, den extraherar dem genom att tillämpa principer om normativ integration och skapar därigenom rätt. Den administrativa rättsakten motsvarar aldrig, och kan inte motsvara, domen. Dess mål är inte att skipa rätt, utan att tillgodose konkreta behov. Dess uppgift är till sitt syfte metajuridisk, även om den utnyttjar rättsreglerna som källa och averänsning (se de Mendizábal, R., Códice con un juez sedente, Real Academia de Jurisprudencia y Legislación, Madrid, 1999, s. 165 och 166).

107 Vid flera tillfällen har jag i detta förslag till avgörande pekat på domstolens lyhördhet dels för behovet av att utsträcka användningen av förfarandet för förhandsavgörande, dels av att säkerställa en enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten, genom att sakpröva tolkningsfrågor frän organ, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning.

108 Se Domstolens för mänskliga rättigheter i Strasbourg dom av den 21 februari 1975, Golder mot Förenade kungariket (scric A nr 18), 36 §.

109 Enligt generaladvokaten Darmons förslag till avgörande i mål 222/84, där dom avkunnades den 15 maj 1986, Johnston (REG 1986, s. 1651; svensk specialutgåva, volym 8, s. 597).

110 Se ovanstående fotnot.

111 Dom av den 15 oktober 1987 i mål 222/86, Hcylcns (REG 1987, s. 4097; svensk specialutgåva, volym 9, s. 223).

112 De enskilda kan med andra ord inte på grund av interna Erocessrättsliga regler fråntas rätten att inför domstol ävda de rättigheter som de tillerkänns genom gemenskapsrätten. Denna princip säkerställer att varje åsidosättande av denna ordning från de nationella myndigheternas sida kan underställas domstolsprövning. Immun makt får inte förekomma. Generaladvokaten Darmon påpekade i punkt 54 i sitt förslag till avgörande i målet Corbiau (ovan fotnot 12) att alla enskilda enligt gemenskapsrätten har en absolut rätt att vända sig till en domstol i den mening som avses i artikel 234 EG när en fråga om tolkning uppkommer, även om denna möjlighet att väcka talan begränsas i den nationella rättsordningen.

113 Den enligt vilken det uteslutande ankommer på den nationella domstolen att bedöma om det är lämpligt att en tolkningsfråga ställs till följd av en kontradiktorisk förhandling (domarna i målet Simmenthal och Ligur Carni m.fl. (ovan fotnot 34 och 35). Eller den som utan vidare fastslår att ett förfarande är kontradiktoriskt när parterna har hörts av den myndighet som fattade det beslut som har klandrats vid det hänskjutande organet, även om ingen förhandling hålls vid denna ( domen i målet Dorscn Consult, ovan fotnot 16).

114 Till denna angelägenhet har den senaste tidens ökning av tolkningsfrågor ställda av förvaltningsorgan som är behöriga att uttala sig om offentlig upphandling i viss mån bidragit.

115 Domen i målet Gabalfrisa m.fl. (ovan fotnot 27) är i detta avseende betecknande.

116 Se ovan fotnot 13.

117 Detta är vad P. Calamandrei kallade psykologisk attityd av inledande likgiltighet, Elogio dei Giudici scritto da un avvocato, Ponte Alle Grazie, Florens, 1989, s. 29 och 122. Frånvaron av opartiskhet är total brist på dömandets själva essens (dom av den spanska Tribunal Constitucional nr 142/1997).

118 H. Sidgwick (till vilken R. de Mendizábal hänvisar i det ovan i fotnot 106 citerade verket, s. 201), förklarade i The Elements of Politics, att bara det faktum att domarna utses av den lagstiftande eller verkställande makten inte äventyrar deras oberoende om de är oavsättliga frän uppdraget eller tjänstcgraden.

119 Domstolens för mänskliga rättigheter i Strasbourg dom av den 19 april 1994, Van de Hurk mot Nederländerna (serie A nr 288), 45 §. och av den 25 februari 1997, Findlay mot Förenade kungariket (Recueil des arrêts et décisions 1997-1), 77 §.

120 Dorm av den 11 januari 2001 i mål C-1/99, Kofisa (REG 2001, s. I-207).

121 Se punkt 78 i detta förslag till avgörande.

122 Dom av den 9 mars 1978 i mål 106/77, Simmenthal (REG 1978, s. 629; svensk specialutgåva, volym 4, s. 75).

123 Dom av den 19 juni 1990 i mål C-213/89, Factortame (REG 1990, s. I-2433; svensk specialutgåva, volym 10, s. 435).

124 Tillämpningen av denna rättspraxis på organ som har behörighet att ställa tolkningsfrågor bekräftas i punkt 21 i samma dom. I följande punkt tillade domstolen att den ändamålsenliga verkan för det genom artikel 177 i EEGfördraget (nu artikel 234 EG) inrättade systemet skulle försvagas om den nationella domstol som förklarar målet vilande till dess att EG-domstolcn har besvarat dess tolkningsfråga, inte kunde bevilja interimistiska åtgärder förrän den meddelar sin dom på grundval av svaret från EG-domstolen.

125 Alonso García, R., Derecho comunitário. Sistema constitucional y administrativo de la Comunidad Europea, Ed. Centro de Estudios Ramón Areces, Madrid, 1994, s. 332 och s. 333, pekar på den förvirrade rättspraxis som slagits fast genom dom av den 22 juni 1989 i mål 103/88, Fratelli Costanzo (REG 1989, s. 1839; svensk specialutgåva, volym 10, s. 83), där domstolen eftertryckligt slog fast att inte bara de nationella domstolarna, utan även den offentliga förvaltningen är skyldiga att avstå från att tillämpa nationella bestämmelser som står i strid med gemenskapsrätten, och att de begick det allvarliga misstaget att inte nyansera detta genom att framhålla att denna oförenlighet skall ha stöd av domstolen.

126 Se Barav, A., La plénitude de compétence du juge national en sa qualité de juge communautaire , i L'Europe et le droit. Mélanges en hommage à lean Boulouis, Ed. Dalloz, Paris, 1991, s. 1 och föjlande sidor.

127 Lag om uppbörd och tvister avseende provinsiella och lokala skatter (Moniteur beige av den 12 februari 1987).

128 Se artiklarna 5 och 9.

129 Artiklarna 96 och 104 i provinslagen av den 30 april 1836 (texten återges i Moniteur belge av den 23 december 1891), i dess lydelse enligt lag av den 25 juni 1997.

130 Artikel 100 i den i föregående fotnot nämnda provinslagen, i dess lydelse enligt artikel 10 i lag av den 15 maj 1949. Fristen på sex år fastställdes i artikel 224 i lag av den 16 juli 1993.

131 Se punkt 1, tredje stycket, i avsnittet verksamhet och behörigheter i den belgiska regeringens svar på domstolens frågor.

132 Förbudet mot att inneha dubbla tjänster regleras i artikel 27 i lag av den 19 oktober 1921 om provinsval. Bilden av förbud mot innehav av dubbla tjänster kompletteras genom artikel 71 i nya kommunallagen av den 24 juni 1988, kodifierad genom kunglig förordning av samma datum (Moniteur belge av den 3 september 1988), ratificerad genom lag av den 26 maj 1989 (Moniteur beige av den 30 maj 1989).

133 Se första kapitlet i avdelning VII i ovannämnda provinslag. Se även Uyttendaele, M., Regards sur un système institutionnel paradoxal. Précis de droit public belge, Ed. Bruylant, Bryssel, 1997, s. 1034 och 1035.

134 Se artikel 104 bis i provinslag av är 1836, införd genom lag av den 6 juli 1987 (Moniteur belge av den 18 augusti 1987), och kunglig förordning av den 17 september 1987 (Moniteur belge av den 29 september 1987).

135 Se ovannämnda artikel 7 i lag av den 23 december 1986.

136 Införd genom särskild lag av den 16 juli 1993.

137 Moniteur belge av den 14 januari 1989.

138 Minst tre medlemmar skall tillhöra den språkgrupp som befinner sig i minoritet.

139 Se artikel 83 quinquies, punkt 2, andra stycket i lag av den 12 januari 1989. Se även punkterna 1 och 2 i avsnittet verksamhet och behörigheter i den belgiska regeringens ovannämnda svar.

140 Se artikel 83 quinquies, punkt 2, tredje stycket i 1989 års lag.

141 Se den i föregående fotnot nämnda artikeln, jämförd med artikel 7 i lag av den 23 december 1986. Hänvisningen i artikel 83 quinquies i 1989 års lag till de förfarandebestämmelser som reglerar regionstyrelsernas rättsskipningsverksamhet omfattar även överklaganden. Se i detta avseende de två sista styckena i den belgiska regeringens svar, där den förklarar att talan kan väckas mot beslut av College vid Cour d'appel, om det tvistiga beloppet är minst 10000 BEF Strax därpå tillägger den att mot beslut av det permanenta utskottet (sic) eller mot det beslut som fattas vid överklagandet, kan en kassationstalan väckas. Detta blir följden av att anse att hänvisningen i artikel 83 quinquies även omfattar bestämmelserna om överklagande, det vill säga. artikel 7 i 1986 års lag. Om talan om överklagande eller Kassation, beroende på omständigheterna, kan väckas mot ett beslut av Collège måste omnämnandet av det permanenta utskottet i den belgiska regeringens svar därmed, på grund av vad som anförts och det sammanhang i vilket etta skett, anses avse Collège juridictionnel.

142 Moniteur belge av den 31 december 1996.

143 Den domstol som svarar för tolkningen av och skyddet av den belgiska konstitutionen.

144 Dom nr 30/98 av den 18 mars 1998.

145 Moniteur beige av den 27 mars 1999.

146 Se artiklarna 9 och 10 i lag av den 24 december 1996, i dess lydelse enligt artiklarna 91 respektive 92 i lag av den 15 mars 1999.

147 Afschrift, T., och Igalson, M., La procédure fiscale après les lois des 15 et 23 mars 1999, i Journal des tribunaux, nr 593, av den 26 juni 1999, s. 48 och följande sidor, punkt 132, förefaller vara av samma uppfattning. Författarna säger att det, efter Cour d'arbitrages dom. skulle ha varit lämpligare att i de flamländska och vallonska regionerna upprätta identiska institutioner som Collège juridictionnel. Lagstiftarens val år 1999 var det motsatta: rent administrativa klagomål med möjlighet till rättslig omprövning.

148 Leroy, M., Contentieux administratif, Ed. Bruylant, Bryssel, 1996, s. 96—98, förklarade att de permanenta utskotten framför allt är politiska institutioner och att om deras beslut i praktiken sällan klandras för att vara partiska, är det ur principiell synpunkt inte försvarbart att upphöja en politiker till domare. Uyttendaele, M., Regards sur un système institutionnel paradoxal. Précis de droit public belge, s. 1035. säger avseende dessa kollegier att det är uppseendeväckande att se ett politiskt organ fullgöra domstolsuppgifter.

149 Se artikel 2 i provinslag av den 30 april 1836, i dess lydelse enligt lag av den 11 april 1936.

150 Se artikel 4 i provinslag av den 30 april 1836, i dess lydelse enligt lag av den 25 juni 1997.

151 Se andra och tredje strecksatserna i artikel 104 i ovannämnda 1836 års lag.

152 De som skall bedöma skatteuppbördens lagenlighet kommer från det organ som, genom utövande av den lagstiftande behörigheten, har godkänt skatteföreskrifterna och som i egenskap av förvaltningsmyndighet har handlagt skatteuppbörden. Afschrift, T., och Igalson, M., La procédure fiscale après les lois des 15 et 23 mars 1999 (ovan punkt 132), kritiserar bristen på oberoende hos det kollegium av kommunrepresentanter som infördes genom 1999 års reform och förklarar att dess medlemmar inte kommer att vara särskilt benägna att upphäva en skatteuppbörd som grundas på de texter som antagits av det egna kommunfullmäktige, där de ingår, och som handlagts av tjänstemän som arbetar direkt under deras ledning. I dom av den 19 mars 1991 i mål C-109/90, Giant (REG 1991, s. 1385), besvarades dock en tolkningsfråga ställd av det permanenta utskottet vid regionstyrelsen i Brabant. Domstolen prövade frågan i sak utan att granska om det hänskjutande organet var en domstol eller inte. Generaladvokaten Jacobs, som faktiskt behandlade frågan, förordade att frågan skulle E rövas i sak och framhöll att utskottet håller offentliga ontradiktoriska förhandlingar och att dess beslut skall motiveras.

153 Afschrift, T., och Igalson, M., La procédure fiscale après les lois des 15 et 23 mars 1999 (ovan), punkt 132.

154 Enligt bestämmelserna i artikel 83 quinquies i lag av den 12 januari 1989, fördelas den behörighet som tillerkänns de permanenta utskotten i provinserna i huvudstadsregionen Bryssel mellan regeringen och Collège juridictionnel: den förstnämnda har tilldelats den administrativa behörigheten och den sistnämnda den dömande. Den lagstiftande behörigheten åligger stadsfullmäktige och, i tillämpliga fall, regeringen (se artiklarna 6, 38 och följande artiklar i lagen).

155 Denna uppfattning framförs av T. Afschrift och M. Igalson, a.a. punkt 132.

156 Dambermont, B., Taxes communales (Loi du 24 décembre 1996, analyse par article, textes légaux), Ed. La Charte, Brygge, 1999.

157 Se ovan punkt 107 och fotnot 141.

158 För att veta om ett beslut av ett organ är det sista i den nationella rättsordningen, bör det beaktas huruvida ett kassationsförfarande kan inledas mot detta. Kassationsförfarandet utgör visserligen inte en ny instans, men med tanke pä dess syfte att fastställa tolkningen av rättsordningen och med hänsyn till syftet med förfarandet för förhandsavgörande, nämligen att fastställa tolkningen av gemenskapens rättsordning, kan inte ett organ mot vars Beslut talan kan väckas vid en kassationsdomstol anses som högsta instans i den mening som avses i artikel 234 EG.

159 Se, exempelvis, dom av den 14 februari 1995 i mål C-279/93, Schumacker (REG 1995, s. I-225), punkt 21.

160 Dom av den 25 juli 1991 i mål C-76/90, Säger (REG 1991, s. I-4221), punkt 12, av den 28 mars 1996 i mål C-272/94, Guiot (REG 1996, s. I-1905), punkt 10, och av den 5 juni 1997 i mål C-398/95, SETTG (REG 1997, s. I-3091), punkt 16.

161 Dom av den 31 januari 1984 i de förenade målen 286/82 och 26/83, Luisi och Carbone (REG 1984, s. 377; svensk specialutgåva, volym 7, s. 473), av den 14 november 1995 i mål C-484/93, Svensson och Gustavsson (REG 1995, s. I-3955), och av den 26 oktober 1999 i mål C-294/97, Eurowings Luftverkehrs REG 1999, s. I-7447), punkt 34.

162 Dom av den 30 april 1974 i mål 155/73, Sacchi (REG 1974, s. 409; svensk specialutgåva, volym 2, s. 269), punkt 6, av den 18 mars 1980 i mål 52/79, Debauve m.fl. (REG 1980, s. 833; svensk specialutgåva, volym 5, s. 79), punkt 8, och av den 5 oktober 1994 i mål C-23/93, TV10 (REG 1994, s. I-4795), punkterna 13—16.

163 Dom av den 31 mars 1993 i mål C-19/92, Kraus (REG 1993, s. I-1663; svensk specialutgåva, volym 14, s. 167), punkt 32, och av den 30 november 1995 i mål C-55/94, Gebhard (REG 1995, s. I-4165), punkt 37.

164 Dom av den 5 december 1989 i mål C-3/88, kommissionen mot Italien (REG 1989, s. 4035; svensk specialutgåva, volym 10, s. 269), punkt 8, och av den 3 juni 1992 i mål C-360/89, kommissionen mot Italien (REG 1992, s. I-3401), punkt 11.

165 Dom av den 5 oktober 1994 i mål C-381/93, kommissionen mot Frankrike (REG 1994, s. I-5145), punkt 17, och av den 28 april 1998 i mål C-118/96, Safir (REG 1998, s. I-1897), punkt 23.

166 Dom av den 26 april 1988 i mål 352/85, Bond van Adverteerders (REG 1988, s. 2085; svensk specialutgåva, volym 9, s. 449), punkt 32, och av den 18 juni 1991 i mål C-260/89, ERT (REG 1991, s. I-2925; svensk specialutgåva, volym 11, s. 209), punkt 24.

167 I detta sammanhang får man inte glömma att det årliga skattebeloppet (5000 BEF) utgör ett väsentligt belopp i förhållande till inköpskostnaden för en parabolantenn. Det råder under alla omständigheter, som kommissionen har påpekat, inga tvivel om att skatten syftar till att avhålla från användningen av denna metod att ta emot audiovisuella sändningar. Själva föreskrifterna anger detta i sin text som motivering: med tanke på det ökande antalet installerade parabolantenner....

168 Dom av den 4 december 1986 i mål 205/84, kommissionen mot Tyskland (REG 1986, s. 3755; svensk specialutgåva, volym 8, s. 741), punkt 27, av den 26 februari 1991 i mål C-180/89, kommissionen mot Italien (REG 1991, s. I-709), punkterna 17 och 18, och av den 20 maj 1992 i mål C-106/91, Ramrath (REG 1992, s. I-3351), punkterna 29—31.

169 Se ovan fotnot 2.

170 Dom av den 6 mars 2001 i mål C-274/99 P, Connolly mot kommissionen (REG 2001, s. I-1611).

171 Domstolens för mänskliga rättigheter i Strasbourg dom av den 7 december 1976, serie A nr 24, 49 §.