Förslag till avgörande av generaladvokat Niilo Jääskinen föredraget den 12 september 2013

1 Originalspråk: engelska.

2 EUT L 86, 2012, s. 1.

3 Kommissionens delegerade förordning (EU) nr 918/2012 av den 5 juli 2012 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 236/2012 om blankning och vissa aspekter av kreditswappar vad gäller definitioner, beräkning av korta nettopositioner, statskreditswappar med täckning, tröskelvärden för anmälan, likviditetströskelvärden för upphävande av restriktioner, avsevärt prisfall för finansiella instrument och ogynnsamma händelser, EUT L 274, 2012, s. 1. Denna delegerade akt antogs på grundval av artiklarna 2.2, 3.7, 4.2, 7.3, 13.4, 23.7 och 30 i förordning nr 236/2012.

4 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten), om ändring av beslut 2009/716/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/77/EG (EUT L 331, 2010, s. 84), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU av den 8 juni 2011 om förvaltare av alternativa investeringsfonder och om ändring av direktiven 2003/41/EG och 2009/65/EG och förordningarna (EG) nr 1060/29 och (EU) nr 1095/2010 (EUT L 174, 2011, s. 1).

5 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut 2009/716/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG (EUT L 331, 2010, s. 12).

6 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten), om ändring av beslut 2009/716/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/79/EG (EUT L 331, 2010, s. 48).

7 Långtgående åtgärder rekommenderades i Larosière-gruppens slutliga rapport av den 25 februari 2009. Se http://ec.europa.eu/internal_market/finances/docs/de_larosiere_report_en.pdf.

8 För en utförlig redovisning av detta, se till exempel Tridimas, T., Financial Supervision and Agency Power: Reflections on ESMA, Shuibhne, N., och Gormely, L. (utgivare), From Single Market to Economic Union: essays in memory of John. A. Usher (Oxford University Press, Oxford, 2012), sidorna 55–83.

9 För en utförlig analys av detta se till exempel Payne, J., The regulation of short selling and its reform in Europé, European Business Organization Law Review 13(3) (2012), sidorna 413–444; Juurikkala, O., Credit Default Swaps and the EU Short Selling Regulation: A Critical Analysis, European Company and Financial Law Review 9 (2012), sidorna 307–341.

10 Se skälen 8–12 i förordning nr 1095/2010 och kommissionens arbetsdokument SEC(2009) 1234 av den 23 september 2009, sidorna 27 och 28.

11 Dom av den 13 juni 1958 i mål 9/56, Meroni mot höga myndigheten (REG 1958, s. 133; svensk specialutgåva, s. 21).

12 Dom av den 14 maj 1981 i mål 98/80, Giuseppe Romano mot Institut national d’assurance maladie-invalidité (REG 1981, s. 1241).

13 Se Couzinet, J.-F., La prise en compte de l’existence des Agences par les récents traités, i Les agences de l’Union européenne (sous la direction de Joël Molinier), Bryssel 2011, sidorna 191–197.

14 Detta fastslogs redan av förstainstansrätten i dom av den 8 oktober 2008 i mål T-411/06, Sogelma (REG 2008, s. II-2771), punkterna 33–57.

15 Se till exempel Griller, S., och Orator, A., Everything under control? The way forward for European agencies in the footsteps of the Meroni doctrine, European Law Review 35 (2010), sidorna 3–35, Chamon, M., EU agencies: does the Meroni Doctrine make sense, Maastricht Journal of European and Comparative Law 17 (2010), sidorna 281–300, Chamon, M., EU Agencies between Meroni or the Devil and the Deep Blue Sea, Common Market Law Review 48 (2011), sidorna 1055–1075, särskilt s. 1072, Hofmann, H., och Morini, A., The Pluralisation of EU Executive-Constitutional Aspects of Agencification, European Law Review 37 (2012), sidorna 419–443. För en utförlig analys av Esma i lagstiftningen avseende EU:s byråer, se Schammo, P., The European Securities and Markets Authority: Lifting the Veil on the Allocation of Powers, Common Market Law Review 48 (2011), sidorna 1879–1914; Busioc, M., Groenleer, M., och Tondal, J. (utgivare), The Agency Phenomenon in the European Union: Emergence, institututionalism and every-day decision making (Manchester University Press, Manchester 2012), Busuioc, M., European Agencies: Law and Practices of Accountability (Oxford University Press, Oxford, 2013). Se även meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet, EU:s byråer – Mot en gemensam ansats, KOM(2008) 135 slutlig.

16 Se även artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

17 Enligt domstolens rättspraxis kan skadeståndstalan riktas mot byråer om villkoren i artikel 230 FEUF för unionens utomobligatoriska ansvar är uppfyllda, trots att det i bestämmelsen inte uttryckligen hänvisas till byråer. Se dom av den 8 oktober 2008 i mål T‑411/06 där förstainstansrätten tog ställning till en skadeståndstalan på denna grund mot Europeiska byrån för återuppbyggnad.

18 I artikel 1.2 i förordning nr 1095/2010, i dess ändrade lydelse, föreskrivs bland annat att Esma ska agera enligt de befogenheter som den tilldelas genom denna förordning och vara verksam inom tillämpningsområdet för ett flertal andra rättsakter.

19 Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 827/2012 av den 29 juni 2012 om tekniska genomförandestandarder för metoderna för att offentliggöra nettopositioner i aktier, för formatet på uppgifter till Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten om korta nettopositioner, för typer av avtal, överenskommelser eller åtgärder för att ge tillräckliga garantier för aktiers eller statspappers tillgänglighet för avveckling samt för datum och period för att bestämma huvudhandelsplatsen för en aktie enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 236/2012 om blankning och vissa aspekter av kreditswappar (EUT L 251, 2012, s. 11).

20 Utkast till interinstitutionellt avtal om rambestämmelser för EU:s tillsynsmyndigheter av den 25 februari 2005, KOM(2005) 59 slutlig, s. 5. Olika definitioner har också föreslagits i doktrinen. Till exempel, Griller och Orator (ovan fotnot 15), sidorna 3 och 4 har anfört att byråer är relativt oberoende permanenta organ som har ställning som juridisk person som kan härledas ur unionens sekundärrätt och som har tilldelats särskilda uppgifter. Se även Chiti, E., Existe-t-il un modèle d’Agence de l’Union européenne, sidorna 73–74, i Les agences de l’Union européenne (sous la direction de Joël Molinier), Bryssel 2011, sidorna 49–74.

21 Internet: http://europa.eu/about-en/agencies/regulatory_agencies_bodies/index_en.htm.

22 Busuioc (ovan fotnot 15), s. 4, som hänvisar till Everson, M., Independent Agencies: Hierarchy Beaters, European Law Journal 1 (1995), sidorna 180–204, särskilt s. 190. Se även Weiler, J., Epilogue: Comitology as Revolution Infranationalism, Constitutionalism and Democracy, i Joerges, C., och Vos, E. (utgivare), EU Committees, Social Regulation, Law and Politics (Hart Publishing, Oxford, 1999), sidorna 347–349.

23 Detta är till exempel fallet med Europeiska försvarsbyrån (artiklarna 42.3 FEU och 45 FEU) och Europeiska polisbyrån (artikel 88 FEUF).

24 För en sammanfattning av Esmas funktioner se Moloney, N., The European Securities and Markets Authority and institutional design for the EU financial market – a tale of two competences: Part 1: rule making, European Business Law Review 12 (1) (2011), sidorna 41–86, och del 2 rules in action, European Business Law Review 12(2) (2011), sidorna 177–225.

25 Se (ovan fotnot 15) Hofmann och Morini, s. 436.

26 EGT L 11, s. 1. Dessa organ utgörs av genomförandeorganet för konkurrenskraft och innovation, genomförandeorganet för hälso- och konsumentfrågor, genomförandeorganet för utbildning, audiovisuella medier och kultur, genomförandeorganet för det transeuropeiska transportnätet, genomförandeorganet för forskning och genomförandeorganet för Europeiska forskningsrådet. Se http://europa.eu/about-eu/agencies/executive_agencies/index_en.htm.

27 Före Lissabonfördraget förelåg en skillnad mellan kommissionens byråer och rådets byråer, de förstnämnda inrättades enligt den tidigare första pelaren, medan de sistnämnda har sitt ursprung i den andra och den tredje pelaren. Se Busuioc (ovan fotnot 15), sidorna 21–22.

28 Rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3).

29 Rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt (EGT L 227, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 60, s. 196).

30 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1592/2002 av den 15 juli 2002 om fastställande av gemensamma bestämmelser på det civila luftfartsområdet och inrättande av en europeisk byrå för luftfartssäkerhet (EGT L 240, 2002, s. 1). Förordning nr 1592/2002 upphävdes genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 216/2008 av den 20 februari 2008 om fastställande av gemensamma bestämmelser på det civila luftfartsområdet och inrättande av en europeisk byrå för luftfartssäkerhet, och om upphävande av rådets direktiv 91/670/EEG, förordning (EG) nr 1592/2002 och direktiv 2004/36/EG (EUT L 79, s. 1).

31 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG (EUT L 396, 2006, s. 1).

32 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 726/2004 av den 31 mars 2004 om inrättande av gemenskapsförfaranden för godkännande av och tillsyn över humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel samt om inrättande av en europeisk läkemedelsmyndighet (EUT L 136, 2004, s. 1).

33 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 713/2009 av den 13 juli 2009 om inrättande av en byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (EUT L 211, 2009, s. 1).

34 Skillnaden mellan byråer som medverkar i beslutsberedning och beslutsfattande byråer förekommer i Griller och Orator samt Chamon, M. (2011) (ovan fotnot 15).

35 Se Curtin, D., och Dehousse, R., European Union agencies: tipping the balance, Busioiuc, M.,Groenleer, M., och Tondal, J. (utgivare) (ovan fotnot 15), sidorna 193 och 195.

36 Moloney, del 1 (ovan fotnot 24), punkt 2.1, har anfört att Esmas överklagandenämnd, det centrala beslutsfattande organ som inrättades enligt artiklarna 40–44 i förordning nr 1095/2010, huvudsakligen företräder cheferna för den behöriga medlemsstatens myndigheter, men för det mesta fattar majoritetsbeslut, och under vissa omständigheter beslut med kvalificerad majoritet (se artikel 44 i förordning nr 1095/2010). Detta innebär därför att ingen behörig myndighet i en medlemsstat har befogenhet att inge sitt veto mot åtgärder som vidtas på grundval av artikel 28.

37 De beslut som fattas av Europeiska kemikaliemyndigheten som kan överklagas till dess överklagandenämnd anges i artikel 91 i Reach-förordningen och artikel 77 i förordningen om biocidprodukter. Se i) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG (EUT L 396, 2006, s. 1), och ii) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 528/2012 av den 22 maj 2012 om tillhandahållande på marknaden och användning av biocidprodukter (EUT L 167, 2012, s. 1).

38 Se ovan fotnot 32.

39 Se ovan fotnoterna 28, 29 och 30.

40 Busuioc, M. (ovan fotnot 15), s. 18.

41 Moloney, N., EU Financial Market Regulation after the Global Financial Crisis: More Europe or More Risks, Common Market Law Review 47 (2010), sidorna 1317–1383, särskilt s. 1341. För en tveksam uppfattning om huruvida artikel 114 FEUF är lämplig som rättslig grund för Europeiska bankmyndigheten, se Fahey, E., Does the Emperor Have Financial Crisis Clothes? Reflections on the legal Basis of the European Banking Authority, Modern Law Review (74) (2011), sidorna 581–595, särskilt s. 593, och House of Commons Treasury Committee, The Committee’s Opinion on proposals for European financial supervision, Sixteenth Report of Session 2008-2009, § 32. För argument som talar för att artikel 114 FEUF utgör korrekt rättslig grund för inrättande av Esma, se Hänle, F.: Die neue Europäische Finanzaufsicht, Hamburg 2012, sidorna 40–44, och Frank, A., Die Rechtswirkungen der Leitlinien und Empfehlungen der Europäischen Weltpapier- und Marktaufsichtsbehörde, Baden-Baden 2012, sidorna 53–55. Den sistnämnda författaren har emellertid inte tagit ställning till frågan huruvida detta också är tillämpligt på Esmas befogenheter att anta bindande genomförandebestämmelser.

42 Se generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande av den 25 september 2005 i mål C-217/04, Förenade kungariket mot parlamentet och rådet (nedan kallad domen i målet Enisa) (REG 2006, s. I-3771), punkt 2.

43 Dom av den 6 december 2005 i mål C-66/04 (REG 2005, s. I-10553).

44 Punkt 63.

45 Se generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande av den 8 september 2005 (REG 2005, s. I-10553), punkt 25.

46 Ovan fotnot 42.

47 Punkt 64.

48 Punkt 62.

49 Punkt 42, vari det hänvisas till domen i målet Smoke flavourings.

50 Punkt 43, vari det hänvisas till domen i målet Smoke flavourings.

51 Punkt 44. Se även dom av den 9 augusti 1994 i mål C-359/92, Tyskland mot rådet (REG 1994, s. I-3681), punkt 37.

52 Domstolen har slagit fast att [g]emenskapslagstiftaren har rätt att med stöd av artikel 95 EG vidta lämpliga åtgärder i överensstämmelse dels med artikel 95.3 EG, dels med de rättsprinciper som anges i fördraget eller som har fastställts i rättspraxis, i synnerhet proportionalitetsprincipen, när det föreligger handelshinder, eller när det är sannolikt att sådana hinder kommer att uppstå i framtiden, på grund av att medlemsstaterna har vidtagit eller är i färd med att vidta olikartade åtgärder med avseende på en vara eller en kategori av varor, varvid olika grad av skydd säkerställs, vilket i sin tur medför att varan eller varorna i fråga hindras att cirkulera fritt inom gemenskapen. Se dom av den 12 juli 2005 i de förenade målen C-154/04 och C-155/04, The Queen on the Application of Alliance for Natural Health och Nutri-Link Ltd (REG 2005, s. I-6451), punkt 32, och där angiven rättspraxis. Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Smoke flavourings (ovan fotnot 43), punkt 41.

53 Se Moloney (ovan fotnot 15).

54 Förenade kungariket har bland annat åberopat generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i mål C‑359/92, Tyskland mot rådet, där generaladvokaten i punkt 36 anförde att tidigare artikel 100 a, nu artikel 114 FEUF, endast kan användas för att vidta sådana åtgärder genom vilka enhetliga bestämmelser fastställs som i det enskilda fallet enbart kan tillämpas av de nationella myndigheterna.

55 Trots att den terminologi som tillämpas i yrkandet är ny och det inte uttryckligen har hänvisats till avsaknad av befogenhet i den del av Förenade kungarikets ansökan som rör artikel 114 FEUF är yrkandet tillräckligt klart för att möjliggöra för samtliga parter och intervenienter att ta ställning till det. Avsaknad av befogenhet är dessutom en av de grunder som domstolen tagit upp ex officio med hänsyn till allmän ordning. Se till exempel dom av den 13 juli 2000 i mål C-210/98 P, Salzgitter mot kommissionen (REG 2000, s. I-5843), punkt 56, och generaladvokaten Mengozzis förslag till avgörande i mål C‑355/10, parlamentet mot rådet, punkt 54.

56 Det ska för fullständighetens skull erinras om att det allmänna materiella tillämpningsområdet för artikel 115 FEUF är identiskt med det för artikel 114 FEUF, men enligt förstnämnda bestämmelse underkastas harmoniseringsåtgärder på områden till vilka det hänvisas där ett speciellt lagstiftningsförfarande och enhällighet i rådet krävs.

57 Denna nämnd inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning nr 1092/2010 av den 24 november 2010 om makrotillsyn av det finansiella systemet på EU-nivå och om inrättande av en europeisk systemrisknämnd (EUT L 331, 2010, s. 1).

58 Se ovan punkt 14.

59 Kommissionen hänvisade till domen i mål C‑359/92, Tyskland mot rådet, punkt 37, där denna princip anges.

60 EGT L 11, 2002, s. 4. Det är intressant att notera att de beslut som kommissionen antar på grundval av denna bestämmelse måste genomföras av den behöriga nationella myndigheten inom 20 dagar, om inte en annan tidsfrist anges i dessa beslut.

61 Dom av den 5 oktober 2000 i mål C-376/98, Tyskland mot Europaparlamentet och rådet (REG 2000, s. I-8419), punkt 84.

62 Punkt 85, och där angiven rättspraxis.

63 Punkt 86. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juni 2010 i mål C‑58/08, Vodafone m.fl. (REU 2010, s. 4999), punkt 33.

64 Ovan fotnot 42, punkt 44.

65 Punkt 45.

66 Esmas beslut fattas av överklagandenämnden. Endast chefen för respektive nationell offentlig myndighet med behöriget att utöva tillsyn över finansmarknadsaktörer är röstberättigad medlem (artikel 40 i förordning nr 1095/2010). Såsom anförts ovan i fotnot 36 fattar nämnden antingen beslut med enkel majoritet eller undantagsvis med kvalificerad majoritet av de röstberättigade medlemmarna (artikel 44.1 i förordning nr 1095/2010). Beslut enligt artikel 28 i förordning nr 236/2012 kräver kvalificerad majoritet.

67 Parlamentet har till stöd för sitt påstående åberopat domen i målet Enisa (ovan fotnot 42), punkterna 42–45, 59 och 60.

68 Dom av den 12 juli 1973 i mål 8/73 (REG 1973, s. 897; svensk specialutgåva, volym 2, s. 139).

69 Punkt 3.

70 Dom av den 26 mars 1996 i mål C-271/94, parlamentet mot rådet (REG 1996, s. I-1689), punkt 32.

71 Dom av den 26 mars 1987 i mål 45/86, kommissionen mot rådet (REG 1987, s. I-1493; svensk specialutgåva, volym 9, s. 55), punkt 13, och dom av den 13 juli 1995 i mål C-350/92, Spanien mot rådet (REG 1995, s. I-1985), punkt 26.

72 Jag instämmer med den ståndpunkt som A. Dashwood intagit i artikeln Article 3087 EC as the Outer Limits of Expressly Conferred Community Competence, i Barnard, C., och Odudu, O. (utgivare), The Outer Limits of European Union Law (Hart Publishing, Oxford, 2009), sidorna 35–44, särskilt s. 40, att artikel 308 EG (nu artikel 352 FEUF) fortfarande kan fylla en användbar funktion i konstitutionellt hänseende genom att föreskriva att institutionernas befogenheter kan kompletteras på grundval av vissa specifika rättsliga grunder när detta är nödvändigt för att uppnå det gemenskapsmål med avseende på vilket befogenheten i fråga har tilldelats.

73 Dom av den 3 september 2008 i mål C-402/05 P, Kadi och Al Barakaat International Foundation mot rådet och kommissionen (REG 2008, s. I-6351), punkt 203.

74 Domen i målet Kadi och Al Barakaat (ovan fotnot 73), punkt 235.

75 Domen i målet Kadi och Al Barakaat (ovan fotnot 73), punkt 220.

76 Domen i målet Kadi och Al Barakaat (ovan fotnot 73), punkt 227.

77 Protokoll från det 3148:e mötet i Europeiska unionens råd i Bryssel den 21 februari 2012, punkt 1 på dagordningen. Det råder ingen tvekan om att den allmänna principen om grundlagsenlighet och rättsstatsprincipen innebär att politiska överväganden inte kan göras gällande vid fastställandet av korrekt rättslig grund för en unionslagstiftningsakt vilket endast ska grunda sig på objektiva kriterier. Domstolen har i sin praxis emellertid angett att frågan huruvida det lagstiftningsförfarande som ska tillämpas påverkas av valet av rättslig grund är avgörande för huruvida domstolen måste pröva denna fråga. Dom av den 9 september 2004 i de förenade målen C-184/02 och C-223/02, Spanien och Finland mot parlamentet och rådet (REG 2004, s. I-7789), punkterna 42–44. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 2003 i mål T-213/00, CMA CGM m.fl. mot kommissionen (REG 2003, s. II-913), punkterna 85–103. I punkt 103 slog förstainstansrätten fast att talan inte kan bifallas på sökandenas grund avseende en felaktig rättslig grund, eftersom det påstådda felet inte har berövat sökandena det processrättsliga skydd som föreskrivs i de relevanta förfarandereglerna och inte har lett till några negativa följder för sökandenas rättsliga ställning. Förstainstansrättens dom överklagades till domstolen, som dock ogillade överklagandet i beslut av den 28 oktober 2004 i mål C‑236/03 P, kommissionen mot CMA CGM m.fl.

78 Tvärtom, såsom anfördes i en kommentar, fick Europaparlamentet möjlighet att spela en viktig roll vid utformningen av deras avtal när byråerna började inrättas på grundval av medbeslutandeförfarandet. Se Busuioc (ovan fotnot 22), s. 117.

79 Domstolen framförde motsvarande synpunkter avseende Europaparlamentet i domen i målet Kadi och Al Barakaat (ovan fotnot 73), punkt 235.

80 Enligt domstolens fasta rättspraxis, till exempel dom av den 29 april 2004 i mål C-338/01, kommissionen mot rådet (REG 2004, s. I-4829), punkterna 56 och 57, gäller i undantagsfall: [o]m det visas att en rättsakt har flera syften, vilka har ett sådant samband att de inte kan åtskiljas, utan att det ena syftet är sekundärt och indirekt i förhållande till det andra, [att] … en sådan rättsakt … [kan] ha flera rättsliga grunder som motsvarar syftena (se bland annat dom av den 19 september 2002 i mål C-336/00, Huber, REG 2002, s. I-7699, punkt 31, av den 12 december 2002 i mål C-281/01, kommissionen mot rådet, REG 2002, s. I-12049, punkt 35, dom av den 11 september 2003 i mål C-211/01, kommissionen mot rådet, punkt 40, och yttrande 2/00 av den 6 december 2001, REG 2001, s. I-9713, punkt 23). En kumulering av två rättsliga grunder är emellertid utesluten om de förfaranden som föreskrivs för de båda grunderna inte överensstämmer med varandra (se bland annat domen i det ovannämnda målet Titandioxid, punkterna 17–21, och dom av den 25 februari 1999 i de förenade målen C-164/97 och C-165/97, parlamentet mot rådet, REG 1999, s. I-1139, punkt 14). Dessa principer är naturligtvis tillämpliga på alla alternativa rättsliga grunder med stöd av vilka artikel 28 i förordning nr 236/2012 kan ha antagits.

81 Se Lenaerts, K., och van Nuffel, P., European Union Law (tredje upplagan, Sweet and Maxwell, London, 2011), punkterna 17‑008–011.

82 Domen i målet Meroni, s. 150. Här konstaterade domstolen att [m]öjligheten för Brysselorganen att anta beslut som är befriade från de krav som besluten skulle ha varit underkastade om de hade antagits direkt av Höga myndigheten faktiskt ger Brysselorganen mer vidsträckta befogenheter än vad Höga myndigheten har erhållit genom fördraget.

83 Ibidem, s. 149.

84 Ibidem, s. 152.

85 Ibidem, s. 154.

86 EGT C 44, 1976, s. 3.

87 EGT L 74, 1972, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 1.

88 Domen i målet Romano (ovan fotnot 12), punkt 20. Generaladvokaten Warner företrädde mer bestämt uppfattningen att avsaknaden av domstolarnas prövningsbefogenheter innebar att den administrativa kommissionens beslut inte var normativt. Se hans förslag till avgörande av den 20 november 1980, s. 1265.

89 Chamon (2011) (ovan fotnot 15), s. 1056. Författaren har emellertid påpekat att generaladvokaten Geelhoed i sitt förslag till avgörande av den 3 oktober 2002 i mål C‑378/00, kommissionen mot parlamentet och rådet (EGT 2003, s. I-937), i en fotnot anförde att domen i målet Meroni är tillämplig på byråer utan att diskutera frågan mer i detalj.

90 Se Chamon (ovan fotnot 15), s. 1058.

91 Chamon (ovan fotnot 15), s. 1059.

92 Enligt artikel 263.5 FEUF kan i de akter genom vilka unionens organ och byråer inrättas särskilda villkor och former föreskrivas för talan som väcks av fysiska eller juridiska personer mot akter som antas av dessa organ eller byråer och som ska ha rättsverkan i förhållande till dem. Enligt artikel 61 i förordning nr 1095/2010 ska tribunalen och slutligen domstolen granska tillämpningen av artikel 28 i förordning nr 236/2012.

93 Domen i målet T-411/06 (ovan fotnot 14), Sogelma.

94 Såsom anförts av Hofmann och Morini (ovan fotnot 15), s. 420.

95 Piris, J-C., The Constitution for Europe. A legal Analysis (Cambridge University Press, Cambridge, 2006), s. 73.

96 Se arbetsgrupp 4:s slutrapport avseende förenkling av den 29 november 2002, CONV 424/02, WG IX 13, sidorna 10–12.

97 Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa (EGT C 47, 2004, s. 1), artikel I – 36 avseende delegerade europeiska förordningar och artikel I – 37 avseende genomförandeakter. För en noggrann undersökning av rättsakter som antagits enligt Lissabonfördraget, se Hofmann, H., Legislation, Delegation and Implementation under the Treaty of Lisbon: Typology Meets Reality, European Law Journal 15 (2009), sidorna 482–505.

98 Se allmänt Schwarze, J., European Administrative Law in the Light of the Treaty of Lisbon, European Public Law 18 (2012), sidorna 285–304, särskilt sidorna 294–296, Peers, S., och Costa, M., Accountability for Delegated and Implementing Acts after the Treaty of Lisbon, European Law Journal 18 (2012), sidorna 427–460, särskilt sidorna 439–460. Artiklarna 145 EEG och 155 EEG, och artiklarna 202 EG och 211 EG, i vilka det emellertid inte gjordes någon skillnad mellan delegering av normgivningsbefogenheter och genomförande i form av verkställande, var föregångare till artiklarna 290 FEUF och 291 FEUF.

99 Se allmänt avseende artikel 290, Blumann, C., À la frontière de la fonction législative et de la fonction exécutive: les nouveaux actes délégués, Mélanges en l’honneur de Jean Paul Jacqué (Dalloz, Paris, 2010), sidorna 127–144, Garzón, C., Les actes délégués dans le système des sources du droit de l’Union Européenne, ERA Forum 12 (2011), sidorna 105–134.

100 Domstolen drog följande slutsats i dom av den 5 september 2012 i mål C-355/10, Europaparlamentet mot rådet, punkterna 64–65: Enligt fast rättspraxis omfattas antagande av regler som är centrala på det aktuella området av unionslagstiftarens behörighet … De på området centrala reglerna ska fastställas i de grundläggande bestämmelserna och kan inte bli föremål för delegering … Bestämmelser vars antagande kräver sådana politiska val som omfattas av unionslagstiftarens eget ansvar kan inte bli föremål för en sådan delegering. … Härav följer att genomförandeåtgärder varken kan ändra väsentliga delar av grundbestämmelserna eller komplettera dessa genom nya väsentliga delar.

101 Kröll, T., Delegierte Rechtsetzung und Durchführungsrechtsetzung und das institutionelle Gleichgewicht der Europäischen Union, Zeitschrift für öffentliches Recht, volym 66, 2011, sidorna 253–298, särskilt s. 284.

102 Avseende avgränsningen mellan tillämpningsområdet för artiklarna 290 FEUF och 291 FEUF, se kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet om genomförandet av artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, Bryssel, av den 9 september 2009, KOM(2009) 673 slutlig, punkt 2.2. För en sammanfattning av domstolens praxis avseende genomförandebefogenheter, se generaladvokaten Mengozzis förslag till avgörande av den 17 april 2012 i mål C‑355/10, Europaparlamentet mot rådet, punkterna 26–29.

103 Körner, S., Experience and Conduct. A Philosophical Enquiry into Practical Thinking (Cambridge University Press, Cambridge, 1980), s. 186.

104 Se generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande av den 17 januari 2013 i mål C-583/11 P, Inuit Tapiriit Kantami m.fl. mot parlamentet och rådet, punkt 56.

105 Dom av den 23 februari 2006 i mål C-122/04, kommissionen mot parlamentet (EGT 2006, s. I‑2001), punkt 37, och där angiven rättspraxis. Se även artikel I – 37 punkt 4 i fördraget om upprättande av en konstitution för Europa (ovan fotnot 97), enligt vilken unionens genomförandeakter ska utformas som europeiska genomförandeförordningar eller europeiska genomförandebeslut.

106 Lenaerts och van Nuffel (ovan fotnot 82), punkt 17–006.

107 Se även skälen 41 och 43 i förordning nr 236/2012. Det är intressant att notera att kommissionen har intagit ståndpunkten att den hyser … allvarliga tvivel om huruvida begränsningarna av dess roll vid antagandet av delegerade akter och genomförandeåtgärder [på området finansiella tjänster] är i linje med artiklarna 290 FEUF och 291 i EUF-fördraget. Se kommissionens uttalanden, tillägg till I/A-punktsnot, Europeiska unionens råd, den 10 november 2011, rådsdokument 15649/10 tillägg 1.

108 Som exempel på mål i vilka domstolen har tagit ställning till frågor avseende den institutionella jämvikten och befogenheter med hänvisning till skyddet för demokratiprincipen, se dom av den 29 oktober 1980 i mål 138/79, SA Roquette Frères mot Europeiska gemenskapernas råd (REG 1980, s. 3333; svensk specialutgåva, volym 5, s. 405), av den 25 februari 1986 i mål 294/83, Les Verts mot parlamentet (REG 1988, s. 1339; svensk specialutgåva, volym 8, s. 529), av den 22 maj 1990 i mål C-70/88, parlamentet mot rådet (REG 1990, s. I-2041), och av den 11 juni 1991 i mål C-300/89, kommissionen mot rådet (REG 1991, s. I-2867; svensk specialutgåva, volym 11, s. I-199). För ett mål vid förstainstansrätten, se dom av den 17 juni 1998 i mål T-135/96, UEAPME mot rådet (REG 1998, s. II-2335).

109 Det har också påpekats att kommittéförfaranden inte är relevanta för utövandet av befogenheter enligt artikel 290 FEUF. Se Piris, J.C., Les articles 290 and 291 du TFEU: Les compétences délégués ou conférées à la Commission par le législateur européen. Les actes délégués et les actes d’exécution, Publications de Congrès, FIDE XXIII 2008–2009, sidorna 247–251.

110 Se artikel 17.8 FEU.

111 Dom av den 26 maj 2005 i mål C-301/02 P, Tralli mot Europeiska centralbanken (REG 2005, s. I-4071), punkt 43, där det hänvisas till domen i målet Meroni.

112 Dom av den 5 juli 1988 i mål 291/86, Central-Import Münster (REG 1988, s. I-3679), punkt13, och domen i målet Tralli (ovan fotnot 112), punkt 43.

113 Dom av den 5 september 2012 i mål C‑355/10, parlamentet mot rådet, punkt 65, där domstolen slog fast att [b]estämmelser vars antagande kräver sådana politiska val som omfattas av unionslagstiftarens eget ansvar … inte [kan] bli föremål för … delegering. Till skillnad från generaladvokaten fastställde domstolen ett samband mellan delar som är väsentliga och de som kräver politiska ställningstaganden. Se Chamon, M., How the concept of essential elements of a legislative act continues to elude the Court, Common Market Law Review 50 (2013), sidorna 849–860, särskilt s. 854.

114 Genomförandet av unionsprogram kan inte delegeras till ett genomförandeorgan när det finns utrymme för skönsmässig bedömning för att omsätta politiska beslut i handling. Se skäl 5 i förordning nr 58/2003 och artikel 6.1 i förordning nr 58/2003.