Förslag till avgörande av generaladvokat Niilo Jääskinen föredraget den 11 december 2014

1 Originalspråk: franska.

2 EGT L 12, 2001, s. 1. Denna förordning kommer att ersättas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, s. 1), vilken till största delen träder i kraft den 10 januari 2015.

3 EGT L 1, 1994, s. 3 (nedan kallat EES-avtalet). Eftersom artikel 53 i EES-avtalet materiellt motsvarar artiklarna 81 EG och 101 FEUF, kommer det som anges avseende de sistnämnda bestämmelserna i tillämpliga delar att avse den förstnämnda i detta förslag till avgörande.

4 I motsats till det genomförandet av bestämmelserna på det offentliga området (public enforcement), vilka ska genomföras av kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna.

5 Särskilda behörighetsbestämmelser för grupptalan vid åsidosättande av gemenskapens konkurrensregler ringades in som ett relevant problem i grönboken om översyn av Bryssel I-förordningen [KOM(2009) 175 slutlig, punkt 8.2 in fine], utan att det fick några följder i förordning nr 1215/2012 som blev resultatet av översynen.

6 Se artikel 6.3 i Europaparlamentets och rådets förordning nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, s. 40), vilken enbart reglerar omständigheter som gett upphov till skada efter den 11 januari 2009 (dom Homawoo, C‑412/10, EU:C:2011:747). I skäl 21 i den förordningen anges att [d]en särskilda regeln i artikel 6 [inte är] ett undantag från huvudregeln i artikel 4.1, [det vill säga att i fråga om en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i en skadeståndsgrundande händelse [ska] lagen i det land där skadan uppkommer tillämpas], utan snarast ett klarläggande av denna.

7 Kommissionens beslut C(2006) 1766 slutlig av den 3 maj 2006 om ett förfarande enligt artikel 81 i EG-fördraget och artikel 53 i EES-avtalet mot Akzo Nobel NV, Akzo Nobel Chemicals Holding AB, EKA Chemicals AB, Degussa AG, Edison SpA, FMC Corporation, FMC Foret SA, Kemira Oyj, L’Air Liquide SA, Chemoxal SA, Snia SpA, Caffaro Srl, Solvay SA/NV, Solvay Solexis SpA, Total SA, Elf Aquitaine SA och Arkema SA (Ärende COMP/F/38.620 – Väteperoxid och perborat (se EUT 2006, L 353, s. 54).

8 Väteperoxid används bland annat som blekmedel i pappers- och textilindustrin samt vid desinficering och avloppsvattenrening. Natriumperborat används huvudsakligen som aktiv substans i syntetiska rengöringsmedel och tvättmedel (se ibidem, punkterna 2–4).

9 Besluten om böter och överklagandena vid Europeiska unionens tribunal och domstolen sammanfattades i pressmeddelande nr 154/13 av den 5 december 2013, vilket finns på följande webbadress: http://curia.europa.eu/jcms/upload/docs/application/pdf/2013‑12/cp130154fr.pdf.

10 I beslutet om hänskjutande anges att CDC har ingått avtal om överlåtelse av skadeståndsfordringar med 32 företag i 13 olika europeiska länder och att vissa av dessa företag tidigare hade ingått sådana avtal med 39 andra företag.

11 Svarande var Akzo Nobel NV (nedan kallat Akzo Nobel), med säte i Nederländerna, Solvay SA (nedan kallat Solvay), med säte i Belgien, Kemira Oyj (nedan kallat Kemira), med säte i Finland, Arkema France SA (nedan kallat Arkema France), med säte i Frankrike (med avseende på vilket CDC senare återkallade sin talan), FMC Foret SA (nedan kallat FMV Foret), med säte i Spanien, och Evonik Degussa, det enda bolaget med säte i Tyskland (inledningsvis svarande och sedan intervenient till stöd för Akzo Nobel, Solvay, Kemira och Arkema France).

12 Chemoxal SA, intervenient till stöd för Solvay och FMC Foret, har sitt säte i Frankrike, och Edison SpA (nedan kallat Edison), intervenient till stöd för Akzo Nobel, Kemira, Arkema France och FMC Foret, har sitt säte i Italien.

13 Se, beträffande detta begrepp, bland annat Mestmäcker, E.‑J., Wirtschaft und Verfassung in der Europäischen Union: Beiträge zu Recht, Theorie und Politik der europäischen Integration, Nomos, Baden‑Baden, andra upplagan, 2006, särskilt s. 30–39 och s. 116–132; Christodoulidis, E.,A Default Constitutionalism? A Disquieting Note on Europe’s Many Constitutions, i The many constitutions of Europe, Tuori, K., och Sankari, S. (under ledning av), Ashgate, Edinburgh Centre for Law and Society series, 2010, s. 31 och följande, särskilt s. 34–38.

14 Dom Eco Swiss (C‑126/97, EU:C:1999:269, punkt 36).

15 Med anledning av en talan om ersättning av skada som unionen vållades på grund av en kartellbildning erinrade domstolen i dom Otis m.fl. (C‑199/11, EU:C:2012:684, punkt 46) om att principen om ett effektivt domstolsskydd utgör en allmän princip i unionsrätten, vilken numera kommer till uttryck i artikel 47 i stadgan.

16 Den omständigheten att grupptalan i motsats till i Förenade kungariket inte medges i Tyskland, men att talan däremot medges av bolag som i likhet med CDC bildas i det enda syftet att väcka skadeståndstalan för sina ägares räkning, berörs i Derenne, J., Réparation du dommage concurrentiel dans le droit de l’Union européenne et des États membres, Concurrences, 2014, nr 3, Colloque, s. 76–78, punkterna 120–122.

17 Skadeståndsrätten är inte tillräckligt utvecklad på detta område och en skadelidandes chanser att erhålla ersättning för skador som orsakats av otillbörlig konkurrens varierar avsevärt mellan medlemsstaterna på grund av de stora skillnaderna mellan de nationella bestämmelserna på området enligt Calisti, D. i Quelles propositions de l’Union européenne pour une meilleure réparation des dommages concurrentiels?, Concurrences, 2014, nr 3, s. 27–31, punkterna 6 och 7. Se även, beträffande lämpligheten av att kunna förena flera käromål mot en och samma svarande bland annat vid kartellbildning, kommissionens rapport till Europaparlamentet, rådet och Ekonomiska och sociala kommittén om tillämpningen av Bryssel I-förordningen (KOM[2009] 174 slutlig, punkt 3.5).

18 C‑453/99, EU:C:2001:465.

19 C‑295/04–C‑298/04, EU:C:2006:461.

20 Ibidem, punkt 95.

21 [I] avsaknad av gemenskapsrättsliga föreskrifter på området skall anges i varje medlemsstats rättsordning vilka domstolar som är behöriga att pröva en skadeståndstalan som grundar sig på ett åsidosättande av gemenskapens konkurrensregler och vilka förfaranden som är avsedda för en sådan talan, förutsatt att dessa förfaranden inte är mindre förmånliga än dem som avser en talan som grundar sig på nationell konkurrensrätt [likvärdighetsprincipen] eller medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att begära ersättning för en skada som orsakats genom en överenskommelse eller ett förfarande som är förbjudet enligt artikel 81 EG [effektivitetsprincipen] (ibidem, punkt 72).

22 Se artikel 6.3 i nämnda förordning samt punkt 75 i detta förslag till avgörande.

23 Det är nämligen ostridigt att sekundärrätten ska tolkas och tillämpas i enlighet med primärrätten. Se, bland annat, dom Spanien/kommissionen (C‑135/93, EU:C:1995:201, punkt 37), där det erinras om att [d]å en subsidiärrättslig föreskrift ger utrymme för mer än en tolkning, skall enligt fast rättspraxis den tolkning som leder till att bestämmelsen är förenlig med fördraget väljas framför en tolkning som leder till att den måste anses vara oförenlig därmed. Se även dom (omprövning) kommissionen/Strack (C‑579/12 RX‑II, EU:C:2013:570, punkt 40).

24 Se dom flyLAL‑Lithuanian Airlines (C‑302/13, EU:C:2014:2319, punkt 29) och generaladvokat Kokotts förslag till avgörande i samma mål (EU:C:2014:2046, punkt 48).

25 EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30, i dess lydelse enligt ändringar genom efterföljande konventioner om anslutning av nya medlemsstater till konventionen. Se även P. Jenards rapport om Brysselkonventionen (JO 1979, C 59, s. 1, nedan kallad Jenard-rapporten) och professor P. Schlossers rapport om konventionen avseende Konungariket Danmarks, republiken Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands anslutning till Brysselkonventionen samt protokollet om domstolens tolkning av konventionen, undertecknad i Luxemburg den 9 oktober 1978 (EGT 1979 C 59, s. 71, nedan kallad Schlosser-rapporten).

26 Se, bland annat, dom OTP Bank (C‑519/12, EU:C:2013:674, punkt 21) och dom Brogsitter (C‑548/12, EU:C:2014:148, punkt 19).

27 Se, bland annat, beträffande artikel 5.3 i Bryssel I-förordningen, dom Folien Fischer och Fofitec (C‑133/11, EU:C:2012:664, punkterna 31 och 32) och dom ÖFAB (C‑147/12, EU:C:2013:490, punkterna 28 och 29) och, beträffande artikel 6.1, dom Freeport (C‑98/06, EU:C:2007:595, punkt 39) och dom Sapir m.fl. (C‑645/11, EU:C:2013:228, punkterna 31 och 42) samt, beträffande artikel 23, dom Refcomp (C‑543/10, EU:C:2013:62, punkterna 18 och 19).

28 Se, bland annat, när det gäller Brysselkonventionen, dom Benincasa (C‑269/95, EU:C:1997:337, punkterna 26 och 27) och, när det gäller Bryssel I-förordningen, dom Melzer (C‑228/11, EU:C:2013:305, punkt 35).

29 Se, beträffande domstolens ställningstagande i detta hänseende, fotnot 31 i detta förslag till avgörande.

30 Se, i detta hänseende, Idot, L., La dimension internationale des actions en réparation. Choisir sa loi et son juge: Quelles possibilités?, Concurrences, 2014, nr 3, s. 43–53, särskilt punkt 5.

31 Enligt dom flyLAL‑Lithuanian Airlines (EU:C:2014:2319, punkt 28), är [f]öremålet för den talan som flyLAL har väckt [i det nationella målet] att erhålla ersättning för skada till följd av åsidosättande av konkurrensrätten. Talan faller således inom rättsområdet för skadestånd utanför avtalsförhållanden.

32 Det vill säga en skadeståndsgrundande handling som till sina konstituterande delar, det vill säga den skadegrundande händelsen och dess påföljande skador, är uppdelade eller utspridda i flera medlemsstater.

33 I detta mål är det andra alternativet i bestämmelsen, avseende ort där skadan … kan inträffa, inte relevant, eftersom käranden anför följder av överträdelser som redan har inträffat.

34 Se, bland annat, dom Hi Hotel HCF (C‑387/12, EU:C:2014:215, punkt 27) och dom Coty Germany (C‑360/12, EU:C:2014:1318, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

35 Se, bland annat, dom Shevill m.fl. (C‑68/93, EU:C:1995:61, punkterna 27 och följande) och dom eDate Advertising m.fl. (C‑509/09 och C‑161/10, EU:C:2011:685, punkt 51).

36 Kommissionen har yrkat att artikel 5.3 i Bryssel I-konventionen i ett sådant sammanhang som i det nationella målet ska tolkas så, att käranden kan väcka talan om skadestånd mot varje deltagare i samverkan antingen vid domstolar i varje medlemsstat där konkurrensbegränsande avtal har ingåtts eller genomförts (orten där den skadevållande handlingen inträffade), eller vid domstolar i varje medlemsstat där marknaden påverkades av de konkurrensbegränsande åtgärderna (orten där resultatet framkallades); de förstnämnda domstolarna är behöriga när det gäller ersättning av den sammanlagda skadan till följd av överträdelsen av kartellbestämmelserna medan de sistnämnda enbart är behöriga när det gäller skada som lidits i domstolsstaten (min kursivering).

37 Kemira har anfört att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning, bland annat på grund av att den inte innehåller något som styrker att olaglig samverkan ingicks eller genomfördes i den hänskjutande domstolens domkrets. I det avseendet räcker det med en erinran om att de frågor som ställts av den hänskjutande domstolen, mot bakgrund av de omständigheter och det regelverk som den själv definierar på eget ansvar och som det inte är domstolens sak att kontrollera, omfattas av en presumtion om relevans som endast får brytas i vissa avgränsade fall (se, bland annat, dom Pohotovosť, C‑470/12, EU:C:2014:101, punkt 27 och följande punkter), vilka jag inte anser föreligger i detta fall.

38 FMC Foret har i synnerhet anfört att medlemsstaternas domstolar inte ska vara behöriga att pröva anspråk som grundas på den andel av den olagliga samverkan som har begåtts och/eller fått sin verkan i denna medlemsstat. Solvay har i stället anfört att ett nära band mellan domstolen och den anhängiggjorda tvisten, som ett kriterium på anknytning, ska fastställas separat med avseende på varje svarande och för alla åberopade skador.

39 Se, bland annat, dom Réunion européenne m.fl. (C‑51/97, EU:C:1998:509, punkt 15), dom Melzer (EU:C:2013:305, punkterna 22 samt 34 och följande punkter), dom Weber (C‑438/12, EU:C:2014:212, punkt 40) och dom Coty Germany (EU:C:2014:1318, punkt 43).

40 Se, bland annat, dom Coty Germany (EU:C:2014:1318, punkterna 44 och 45).

41 Se, bland annat, dom Kronhofer (C‑168/02, EU:C:2004:364, punkterna 14 och 20).

42 Utanför avtalsförhållanden är domstolen på den ort där skadan inträffade nämligen bättre skickad att pröva talan, bland annat av skäl som rör närhet till tvisten och enklare bevishantering (se, bland annat, dom Melzer, EU:C:2013:305, punkt 27).

43 I fotnot 34 i detta förslag till avgörande.

44 Se, bland annat, dom Coty Germany (EU:C:2014:1318, punkterna 47 och 48).

45 Den hänskjutande domstolen har angett att problemet infinner sig [ä]ven om man utgår från ett omfattande solidariskt ansvar på grund av att de andra kartelldeltagarna medverkat i en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 81 EG/101 FEUF.

46 Se dom flyLAL‑Lithuanian Airlines (EU:C:2014:2319, punkt 28).

47 Däremot anser jag att artikel 5.3 kan tillämpas vid vertikala konkurrensbegränsningar – såvida det anförda ansvaret inte är obligatoriskt – och vid karteller som är geografiskt avgränsade, eftersom såväl den konkurrensbegränsande handlingen som dess verkan kan identifieras på ett tydligt sätt.

48 Se skäl 15 i Bryssel I-förordningen.

49 Se punkt 18 i detta förslag till avgörande beträffande de konkreta samverkansformerna i detta mål.

50 EU:C:2013:305, punkt 40.

51 En negativ handling till följd av en kartell är inte detsamma som en positiv handling, eftersom ett avstående som sådant inte kan lokaliseras (se, för ett liknande resonemang, dom Besix, C‑256/00, EU:C:2002:99, punkt 49, i vilken den omtvistade skyldigheten enligt ett avtal bestod i att inte agera och inte var geografiskt begränsad).

52 Generaladvokaten Cruz Villalón underströk följande i sitt förslag till avgörande i mål Hejduk (C–44/13, EU:C:2014:2212, punkt 42): Ett kriterium som tvingar käranden att begränsa omfattningen av talan utifrån territoriella principer som är svåra, för att inte säga omöjliga, att fastställa, är inte ett kriterium som överensstämmer med andemeningen i [Bryssel I-förordningen].

53 Enligt min mening skiljer sig denna situation från, exempelvis, en traditionell kartell som leds av en branschförening eller en samverkan som äger rum inom ett geografiskt avgränsat område med sammankomster på en enda ort, eftersom de skadevållande händelserna i de fallen inte skulle vara utspridda på motsvarande sätt.

54 I dom Kone m.fl. (C‑557/12, EU:C:2014:1317, punkt 30 och följande punkter) medgav domstolen att den omständigheten att en kund till ett företag som inte deltar i kartellen, men som drar fördel av de ekonomiska villkor som uppstår på grund av the umbrella effect, lider skada på grund av att försäljningspriset är högre än det skulle ha varit om kartellen inte hade funnits är en sådan möjlig följd av nämnda kartell som kartelldeltagarna inte kan bortse från.

55 I dom Dumez France och Tracoba (C‑220/88, EU:C:1990:8, punkt 20) tolkade domstolen artikel 5.3 i Brysselkonventionen så, att en indirekt skadelidande med det som grund endast kan väcka talan vid domstolen på den ort där den skadevållande händelsen fick sin direkta effekt på den direkt skadelidande.

56 Det framgår nämligen av bestämmelserna i Bryssel I-förordningen att instrumentet begränsar antalet fall där talan kan väckas mot en svarande i den domstol där käranden har sin hemvist (se, när det gäller Brysselkonventionen, dom Six Constructions, 32/88, EU:C:1989:68, punkterna 13 och 14 samt dom Dumez France och Tracoba, EU:C:1990:8, punkt 19).

57 I det hänseende anges i skäl 21 i Rom II-förordningen att [målen att skydda konkurrerande företag, konsumenterna och den stora allmänheten och säkerställa korrekt fungerande marknadsekonomi] tillgodoses i allmänhet genom anknytningen till lagen i det land där konkurrensförhållandena … påverkas eller kan påverkas [vilken, när det gäller handlingar som begränsar den fria konkurrensen, föreskrivs i artikel 6 i den förordningen].

58 Ashton, D. och Henry, D. understryker i Competition Damages Actions in the EU, Law and Practice, Elgar Competition Law and Practice Series, Cheltenham, 2013, s. 179, punkt 7.030, att [i]n the case of a pan‑European cartel, [the place where the claimant suffered loss] could conceivably be in any Member State, which leads to relatively unrestrained freedom to forum shop in proceedings relating to … abuses with effects felt throughout Europe.

59 EU:C:1995:61, punkt 33, där det anges att domstolarna i varje konventionsstat [i Brysselkonventionen] där publikationen spridits och där den drabbade påstår sig ha utsatts för ett angrepp på sitt rykte, … är behöriga att pröva enbart de skador som orsakats i respektive domstols stat (min kursivering).

60 Domstolarna i varje medlemsstat är bäst i stånd att bedöma arten och omfattningen av skador som inträffat på det nationella territoriet.

61 Se det konkreta exempel som anges av Idot, L. i La dimension internationale des actions en réparation. Choisir sa loi et son juge: Quelles possibilités?, ovan angivet verk, punkt 34.

62 EU:C:2012:664.

63 I artikel 16.1 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget [artiklarna 101 och 102 FEUF] (EUT 2003, L 1, s. 1) anges att nationella domstolar, för att garantera en [e]nhetlig tillämpning av gemenskapens konkurrensrätt när de fäller avgöranden om sådana avtal, beslut eller förfaranden enligt artikel 81 eller artikel [101 FEUF] som redan är föremål för ett beslut av kommissionen [inte får] fatta beslut som strider mot det beslut som kommissionen har fattat. I dom Otis m.fl. (EU:C:2012:684, punkt 51) anges att [d]enna princip gäller även när talan väcks vid de nationella domstolarna om ersättning för skada på grund av en kartell eller ett annat förfarande som strider mot artikel 101 FEUF, när överträdelsen har konstaterats i ett beslut från kommissionen.

64 EU:C:2002:99, punkt 55. I den domen anges att den särskilda behörighetsregeln avseende avtalstvister, som anges i artikel 5.1 i Brysselkonventionen, inte kan tillämpas för det fall det inte går att bestämma uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser … på grund av att den tvistiga avtalsförpliktelsen avser ett åtagande att avstå från visst handlande, utan geografisk begränsning, som karaktäriseras av att det finns ett stort antal orter där förpliktelsen har uppfyllts eller skall uppfyllas (min kursivering).

65 Fastställandet av en anknytning har visserligen betydelse även när det gäller artikel 28 i Bryssel I-förordningen, men på ett annat sätt (se fotnot 70 i detta förslag till avgörande).

66 Se ovan punkt 44.

67 Se domstolens första avgörande med en tolkning av artikel 6.1 i Brysselkonventionen, dom Kalfelis (189/87, EU:C:1988:459, punkt 10), och sedan, beträffande artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen, bland annat dom Reisch Montage (C‑103/05, EU:C:2006:471, punkterna 27–30).

68 I skäl 11 i Bryssel I-förordningen anges att hemvisten [i] fråga om juridiska personer bör … definieras autonomt så att de gemensamma reglerna blir klara och behörighetskonflikter kan undvikas och i artikel 60.1 att, ett bolag eller annan juridisk person vid tillämpningen av denna förordning ska anses ha hemvist i orten för dess stadgeenliga säte, dess huvudkontor eller dess huvudsakliga verksamhet.

69 Som erinras om i dom Freeport (EU:C:2007:595, punkt 53) framgick inte detta krav på samband i artikel 6.1 i Brysselkonventionen, men det angavs i dom Kalfelis (EU:C:1988:459, punkt 12) om tolkningen av den bestämmelsen. Unionslagstiftaren förde sedan in kravet i Bryssel I-förordningen.

70 Detta villkor i artikel 6.1 i nämnda förordning är likadant formulerat i artikel 28, i vilken definieras sambandsbegreppet vid behörighetskonflikter mellan två potentiellt behöriga domstolar, medan det i artikel 6.1 tvärtom föreskrivs en utvidgning av en domstols behörighet med avseende på svarande som i princip inte skulle ingå i dess behörighet. I dom Tatry (C‑406/92, EU:C:1994:400, punkt 53) avseende artikel 22 i Brysselkonventionen, motsvarande artikel 28 i Bryssel I-förordningen, angav domstolen att det är tillräckligt att det finns en risk för motstridiga lösningar, även om besluten kan verkställas separat och även om deras rättsliga följder inte ömsesidigt utesluter varandra.

71 Se dom Painer (C‑145/10, EU:C:2011:798, punkt 77) avseende skälen 12 och 15 i Bryssel I-förordningen.

72 Se, bland annat, dom Glaxosmithkline och Laboratoires Glaxosmithkline (C‑462/06, EU:C:2008:299, punkt 28) och dom Painer (EU:C:2011:798, punkt 74).

73 I dom Glaxosmithkline och Laboratoires Glaxosmithkline (EU:C:2008:299, punkt 20 och följande punkter) utesluts nämligen att denna bestämmelse tillämpas när behörighetsreglerna till skydd för en svagare part i avsnitt 5 i kapitel II i Bryssel I-förordningen är tillämpliga.

74 Kemira har anfört att det första ledet av den första frågan inte kan tas upp till sakprövning av det skälet att den hänskjutande domstolen inte i något fall kan grunda sin behörighet på artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen, eftersom endast Landgericht Essen (regional domstol i Essen, Tyskland) kan vara behörig av geografiska skäl och inte Landgericht Dortmund, eftersom förankringssvaranden har sitt säte i Essen. Det är riktigt att denna bestämmelse avser domstolen på den ort där en av svarandena har hemvist och inte samtliga domstolar i en medlemsstat såsom avses i artikel 2 i förordningen. Jag anser emellertid att det är tänkbart att det i en nationell bestämmelse föreskrivs en koncentration av behörigheter av materiella skäl, bland annat på konkurrensområdet, så som föreskrivs i artikel 89 i den tyska lagen mot konkurrensbegränsningar (Gesetz gegen Wettbewerbsbeschränkungen), förutsatt att en sådan bestämmelse inte får en diskriminerande effekt på gränsöverskridande tvister i förhållandet till inhemska tvister så att de förstnämnda inte tilldelas en domstol som normalt skulle vara behörig såväl av geografiska som materiella skäl (se, för ett liknande resonemang, mitt förslag till avgörande i mål Sanders och Huber, C‑400/13 och C‑408/13, EU:C:2014:2171, punkt 58 och följande, fotnot 72).

75 Dom Sapir m.fl. (EU:C:2013:228, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

76 Se, i detta avseende, fotnot 63 i detta förslag till avgörande.

77 Den hänskjutande domstolen hänför sig i detta avseende till punkt 31 och punkterna 324–327 i kommissionens beslut K(2006) 1766 slutlig av den 3 maj 2006 i ärende COMP/F/38.620.

78 Se, bland annat, dom Sapir m.fl. (EU:C:2013:228, punkt 44) och dom Painer (EU:C:2011:798, punkt 84).

79 Se dom Kalfelis (EU:C:1988:459, punkt 9) samt ovan angiven rapport av P. Jenard, särskilt s. 26 (min kursivering).

80 Kommissionen har angett att detta är fallet i Tyskland, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Finland och Sverige och att samma gäller i tillämpliga bestämmelser om ansvar utanför avtalsförhållanden i Italien, Förenade kungariket, Spanien, Österrike, Rumänien, Kroatien, Tjeckien, Danmark, Estland, Grekland, Ungern, Irland, Litauen, Luxemburg, Polen och Portugal.

81 Se skäl 37 och artikel 11.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/104/EU av den 26 november 2014 om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell rätt för överträdelser av medlemsstaternas och Europeiska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser (EUT L 349, s. 1).

82 Se, för ett liknande resonemang, dom Solvay (C‑616/10, EU:C:2012:445, punkt 28).

83 I dom Sapir m.fl. (EU:C:2013:228, punkterna 47 och 48) underströk domstolen att även om den rättsliga grunden för käromålet mot den elfte svaranden är en annan än den som ligger till grund för den talan som väckts mot de andra svarandena är det nödvändigt att fatta ett enhetligt beslut om de anspråk som gjorts gällande i de olika käromålen avser samma intresse.

84 Se dom Painer (EU:C:2011:798, punkt 83) och dom Solvay (EU:C:2012:445, punkt 29).

85 Se punkt 3 b andra meningen i nämnda artikel 6 samt, beträffande tillämpningsvillkoren för den bestämmelsen, Fitchen, J., The Applicable Law in Cross-Border Competition Law Actions and Article 6(3) of Regulation 864/2007, i Cross-Border EU Competition Law Actions, Mihail, D., Becker, F., och Beaumont, P. (under ledning av), Hart Publishing, Oxford, 2013, s. 297 och följande sidor, särskilt s. 323 och följande sidor.

86 I skäl 7 i Rom II-förordningen anges uttryckligen att denna förordnings materiella tillämpningsområde och bestämmelser bör överensstämma med [Bryssel I-förordningen]. Domstolen har redan inom ramen för sitt tolkningsuppdrag genomfört en tillnärmning mellan behörighetsreglerna i Bryssel I-förordningen och senare lagvalsregler som även följer av unionsrätten (se, bland annat, dom Pammer och Hotel Alpenhof, C‑585/08 och C‑144/09, EU:C:2010:740, punkterna 43, 74 och 84, samt dom Football Dataco m.fl., C-173/11, EU:C:2012:642, punkterna 29 och 31).

87 Se fotnot 6 i detta förslag till avgörande.

88 Även kallad principen om forum perpetuum, eller om perpetuatio fori enligt den terminologi som använts i beslutet om hänskjutande.

89 Evonik Degussa har för sin del begränsat sitt yttrande till att invända att detta led av den första frågan inte kan tas upp till sakprövning av det skälet att frågan är hypotetisk och saknar relevans. Ovan i fotnot 37 angiven rättspraxis ger enligt min mening grund för att avvisa denna invändning.

90 EU:C:2006:471, punkterna 27–31 (min kursivering). Den nationella bestämmelsen om rättegångshinder avseende förankringssvaranden innebar i det fallet att fordringsägare inte kunde väcka enskild talan mot en gäldenär som satts i konkurs.

91 EU:C:2007:595, punkt 54.

92 Av beslutet om hänskjutande framgår att stämningsansökan delgavs det tyska bolaget Evonik Degussa den 7 april 2009 och att de övriga svarandena erhöll en översättning av stämningsansökan i augusti 2009. Talan mot Evonik Degussa återkallades i slutet av september 2009.

93 I artikel 30 anges följande: I detta avsnitt skall talan anses ha väckts vid en domstol 1) när stämningsansökan eller motsvarande handling har ingivits till domstolen, förutsatt att käranden sedan inte har underlåtit att vidta de mått och steg som han var skyldig att vidta för att få delgivningen av svaranden verkställd, eller 2) om delgivning av handlingen skall ske innan handlingen ges in till domstolen, när den tas emot av den myndighet som är ansvarig för delgivning, förutsatt att käranden sedan inte har underlåtit att vidta de mått och steg som han var skyldig att vidta för att få handlingen ingiven till domstolen.

94 Domstolen fastställde för övrigt i dom Kalfelis (EU:C:1988:459, punkt 11) ett formellt samband mellan behörighetsregeln i artikel 6.1 i Brysselkonventionen (motsvarande artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen) och bestämmelserna om samband i artikel 22 i konventionen (motsvarande artikel 28 i förordningen).

95 Se skälen 11 och 12 i förordningen samt skälen 15 och 16 i förordning nr 1215/2012, en omarbetning som är mer detaljerad i detta hänseende.

96 Min kursivering. Se, bland annat, dom Reisch Montage (EU:C:2006:471, punkt 32) och dom Painer (EU:C:2011:798, punkt 78 och där angiven rättspraxis).

97 Enligt den rapporten (se s. 27), som domstolen hänförde sig till i dom Kalfelis (EU:C:1988:459, punkt 9), följer det av kravet på ett samband mellan de käromål som väckts mot olika svarande … att en talan inte kan inges endast i syfte att undandra en av svarandena lagföring vid domstolarna i den medlemsstat där han har hemvist.

98 EU:C:2007:595, punkt 54. Min kursivering.

99 Se, bland annat, Michinel Álvarez, M. A., Jurisprudencia española y comunitaria de Derecho internacional privado, Revista Española de Derecho Internacional, 2007, nr 2, s. 754–757; Idot, L., Pluralité de défendeurs et fraude à la compétence juridictionnelle, Europe, 2007, december, kommentar nr 364, s. 35–36; Würdinger, M., RIW‑Kommentar, Recht der Internationalen Wirtschaft, 2008, nr 1‑2, s. 71–72; Scott, A., Réunion’ Revised? Freeport v. Arnoldsson, Lloyd’s Maritime and Commercial Law Quarterly, 2008, nr 2, s. 113–118.

100 I beslutet om hänskjutande anges att det [s]ett till händelseförloppet rörande det partiella återkallandet av talan och med beaktande av hur käranden samt Evonik Degussa GmbH, tidigare svarande och nu intervenient, har agerat processrättsligt i detta avseende … inte bara [är] möjligt utan [också] ligger … nära till hands att en förlikning hade ingåtts redan innan talan väcktes, åtminstone principiellt och på väsentliga punkter.

101 Angående rättsmissbruk, och i synnerhet skillnaden i den inverkan det kan ha dels på behörighetsfrågan, dels som bristande talerätt, se Usunier, L., Le règlement Bruxelles I bis et la théorie de l’abus de droit, i Le nouveau règlement Bruxelles I bis, Règlement no 1215/2012 du 12 décembre 2012 concernant la compétence judiciaire, la reconnaissance et l’exécution des décisions en matière civile et commerciale, Guinchard, E. (under ledning av), Bruylant, Bryssel, 2014, s. 449 och följande sidor, särskilt s. 473.

102 I detta hänseende anser kommissionen mycket riktigt att villkoret om samband i artikel 6.1 inte är uppfyllt om käranden och förankringssvaranden verkligen träffade en slutlig överenskommelse om det tvistiga rättsförhållandet innan talan väcktes men att talan ändå väcktes mot den svaranden, utan angivande av överenskommelsen, endast i syfte att undandra en eller flera av de övriga svarandena från lagföring vid domstolar i den medlemsstat där de har hemvist.

103 I fotnot 27 i förslaget till avgörande i mål Freeport (C‑98/06, EU:C:2007:302) angav generaladvokat Mengozzi följande Inom vissa gränser är forum shopping, som enligt den definition som generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer har gett begreppet skall förstås som [v]al av forum efter de fördelar som kan utvinnas genom den materiella (eller till och med processuella) rätt som tillämpas där (se förslag till avgörande av den 16 mars 1999 i mål C‑440/97, GIE Groupe Concord m.fl., [EU:C:1999:146], fotnot 10), tveklöst tillåtet (min kursivering).

104 I dom Manfredi m.fl. (EU:C:2006:461, punkt 60) framhölls att denna fulla verkan av artikel 81 EG och i synnerhet av förbudet i artikel 81.1 EG kan undergrävas om inte var och en kan begära ersättning för en skada som orsakats av ett avtal eller ett beteende som kan begränsa eller snedvrida konkurrensen (se domen i det ovannämnda målet Courage och Crehan [EU:C:2001:465], punkt 26).

105 Landgericht Dortmund har angett att för att avgöra huruvida klausuler om domstols behörighet kan gå emot behörighetsregler i lag ska det genom en tolkning av klausulerna fastställas vilka tvister som omfattas av dem samt att det ankommer på den nationella domstolen att göra den tolkningen och att samma sak gäller för skiljedomsklausuler.

106 CDC har exempelvis anfört leveransavtal av den 20 juni 1996 avseende en viss leverans av väteperoxid från koncernen FMC till rättighetsöverlåtaren Stora Enso Oyjs tyska fabrik med följande klausul: Parterna är överens om att talan avseende tvist om detta avtal ska inges vid domstolen i Düsseldorf [Tyskland].

107 CDC har exempelvis anfört ramavtal som ingicks mellan Oy Finnish Peroxides AB och fordringöverlåtaren Stora Enso Oyj i början av mars 2011 avseende leveranser under perioden den 1 februari 2001 till den 31 januari 2002 innehållande följande klausul: Tvister, skiljaktigheter eller anklagelser till följd av eller i samband med förevarande avtal eller åsidosättande av förevarande avtal, uppsägning eller upphävande av avtalet ska underordnas Helsingfors handelskammares bestämmelser. Skiljeförfarandet ska äga rum i Helsingfors, Finland.

108 Vilket anges vara fallet för Stora Enso Oyj i exemplen i de två föregående fotnoterna.

109 CDC har angett att Kemira Kemi AB och rättighetsöverlåtaren Södra Cell AB den 27 juni 1996 för leveransperioden från den 1 januari 1996 till den 31 december 1998 avtalade att skiljeförfarande skulle äga rum i Stockholm [Sverige] och den 2 och den 30 april 1999 att skiljeförfarande skulle äga rum i Malmö [Sverige] för en icke angiven leveransperiod.

110 Se, i detta avseende, punkt 127 i detta förslag till avgörande.

111 Enligt artikel 1.2 d i Bryssel I-förordningen är förordningen inte tillämplig på skiljeförfaranden. En motsvarande bestämmelse fanns i Brysselkonventionen, och i punkt 63 i ovan angiven rapport av Schlosser angavs att konventionen begränsar inte parternas frihet att lösa en tvist vid en skiljedomstol. Det gäller även för det fallet att förfaranden för vilka exklusiv behörighet har inrättats genom konventionen. Konventionen innebär naturligtvis inget förbud för de nationella lagstiftarna att ogiltigförklara överenskommelser om skiljeförfarande som rör tvister för vilka det finns en exklusiv behörighet antingen enligt nationell rätt eller enligt konventionen.

112 Domstolen har funnit att genom att utesluta skiljeförfaranden från Brysselkonventionens tillämpningsområde, av det skälet att skiljeförfaranden redan omfattades av internationella konventioner, avsåg konventionsstaterna att i dess helhet utesluta skiljeförfarandet som sådant, inbegripet förfaranden som inleds vid domstol, och att detta undandragande sträcker sig till sådana förfaranden som att utse skiljedomstol, även om tvisten först reser frågan om det finns någon giltig konvention om skiljeförfarande (se dom Rich, C‑190/89, EU:C:1991:319, punkt 18, och generaladvokat Darmons förslag till avgörande i det målet, EU:C:1991:58; och dom Van Uden, C‑391/95, EU:C:1998:543, punkterna 31 och 32).

113 Dom Allianz och Generali Assicurazioni Generali (C‑185/07, EU:C:2009:69, punkterna 26 och 27).

114 Hänsyn till partsautonomin nämns bland annat i skäl 11 i Bryssel I-förordningen.

115 Konvention om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad i Lugano den 16 september 1988, mellan Europeiska gemenskapens medlemsstater och vissa medlemsstater i Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta) (EGT L 319, s. 9), en parallellkonvention till Brysselkonventionen som sågs över genom en konvention som ingicks i Lugano den 30 oktober 2007 mellan Europeiska gemenskapen, Konungariket Danmark, Republiken Island, Konungariket Norge och Schweiziska edsförbundet (se förklarande rapport av F. Pocar om den sistnämnda konventionen, EUT C 319, 2009, p. 1).

116 I det hänseendet har kommissionen påpekat att domstolar, åtminstone samtliga domstolar på unionens territorium, enligt primärrätten är skyldiga att se till att rättigheter som följer av artikel 101 FEUF verkligen verkställs. Således är det endast avtalsvillkor som innebär att en domstol utanför detta territorium är behörig som kan utgöra ett problem med hänsyn till principen om den fulla verkan av kartellförbudet i unionsrätten.

117 Se ovan punkt 37.

118 Se ovan punkt 127.

119 Däremot föreskrivs i artikel 6.4 i Rom II-förordningen att [d]et [inte får] göras undantag från [på utomobligatoriska förpliktelser] tillämplig lag enligt denna artikel [med rubriken Otillbörlig konkurrens och handlingar som begränsar den fria konkurrensen] genom ett avtal i enlighet med artikel 14, det vill säga genom ett avtal som har ingåtts efter det att den skadevållande händelsen inträffat eller om alla parter bedriver kommersiell verksamhet, också genom ett avtal som de frivilligt har förhandlat fram innan den skadevållande händelsen inträffat, vilket för övrigt respekterar de övriga villkor som anges i sistnämnda artikel.

120 Tvärtom kan den omständigheten att parternas vilja uttrycks genom en prorogationsklausul inte ändra den materiellt grundade behörigheten för en domstol i en medlemsstat, vilken behörighet fastställs i domstolsstatens lag.

121 Se dom Estasis Saloti di Colzani (24/76, EU:C:1976:177, punkt 7).

122 Se dom Meeth (23/78, EU:C:1978:198, punkt 5).

123 När det gäller försäkrings-, konsument- och anställningsavtal är nämligen parternas autonomi begränsad (se skälen 11, 13 och 14 samt artiklarna 13, 17 och 21 i förordningen).

124 Se resonemanget ovan i punkt 127 och följande punkter beträffande bestämningen av föremålet för tvisten i det nationella målet och dess följder med avseende på de anförda skiljedoms- och prorogationsklausulerna.

125 Enligt dom Coreck (C‑387/98, EU:C:2000:606, punkterna 19 och följande punkter) är det tillämplig nationell materiell rätt som avgör huruvida en prorogationsklausul kan åberopas mot någon som inte är part i det ursprungliga avtalet och som övertagit någon av de ursprungliga parternas rättigheter och förpliktelser, även för det fallet att denna part inte gav sitt medgivande till detta vid avtalets ingående.

126 Dom Refcomp (EU:C:2013:62, punkterna 27 och följande punkter).

127 Se dom Powell Duffryn (C‑214/89, EU:C:1992:115, punkt 31, min kursivering).

128 Se skäl 48 och följande skäl samt artiklarna 18 och 19 i nämnda direktiv, samt det kommissionsförslag som lett till att denna rättsakt antogs (COM(2013) 404 final, särskilt s. 22 och följande sidor, punkt 4.6). Såväl Ekonomiska och sociala kommittén (se EUT C 67, 2014, s. 83, punkt 4.7) som rådet (se skrivelse med rubriken Analysis of the final compromise text with a view to agreement av den 24 mars 2014, 8088/14 RC 6 JUSTCIV 76 CODEC 885, särskilt sidorna 4 och 12 samt s. 37 och följande sidor) och Europaparlamentet (se lagstiftningsresolution och ståndpunkt fastställd vid första behandlingen av den 17 april 2014, P7_TA(2014)0451, skäl 43 och artiklarna 18 och 19) har yttrat sig över nämnda förslag och samstämmigt ställt sig positiva till nämnda mekanismer.

129 I det avseende anges i artikel 25.5 andra stycket i förordningen nr 1215/2012 att [g]iltigheten av ett avtal om domstols behörighet [inte kan] ifrågasättas enbart med hänvisning till att det andra avtalet är ogiltigt, i enlighet med principen att en sådan klausul är autonom i förhållande till de materiella bestämmelserna i det avtal i vilket klausulen ingår som angavs av domstolen i dom Benincasa (EU:C:1997:337, punkt 24 och följande punkter). Dessutom följer av dom Effer (38/81, EU:C:1982:79, punkt 7 och följande punkter) att en sådan klausul ska tillämpas även om tvisten avser avtalets utformning.

130 Se punkt 105 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

131 Se, bland annat, skälen 16 och 17 i Bryssel I-förordningen.

132 I dom Renault (C‑38/98, EU:C:2000:225, punkt 29 och följande punkter) fann domstolen att den omständigheten att att domstolen i ursprungsstaten eventuellt har gjort en felaktig tillämpning av vissa gemenskapsrättsliga bestämmelser, såsom principe[n] … om fri konkurrens, inte utan att ifrågasätta konventionens syfte kan anses utgör[a] ett klart åsidosättande av en rättsregel av särskild betydelse i rättsordningen i den stat där domen görs gällande. Domstolen erinrade om att det i artiklarna 29 och 34.3 i Brysselkonventionen (vilka motsvaras av artiklarna 36 och 45.2 i Bryssel I-förordningen) anges att [e]n utländsk dom [aldrig får] omprövas i sak. Se dom flyLAL‑Lithuanian Airlines (EU:C:2014:2319, punkterna 46–54) beträffande kontrollen av att de enligt rättsordningen grundläggande principerna om en rättvis rättegång har efterlevts.

133 Punkt 30 i detta förslag till avgörande. Se även dom Kone m.fl. (EU:C:2014:1317, punkt 21 och följande punkter, samt där angiven rättspraxis).

134 Se, bland annat, dom Kone m.fl. (EU:C:2014:1317, punkt 24 och följande punkter samt punkt 32). Denna rätt är knuten till vad som vanligtvis kallas medlemsstaternas processuella autonomi.

135 Ett mål som syftar till att garantera ett bibehållande av en effektiv och oinskränkt konkurrens på den inre marknaden och således priser som sätts i fri konkurrens.

136 Artikeln har samma direkta verkan i förbindelserna mellan enskilda och medför rättigheter och förpliktelser för enskilda som medlemsstaternas domstolar är skyldiga att skydda (se, bland annat, dom Kone m.fl., EU:C:2014:1317, punkt 20).

137 Ibidem, punkt 21 och följande punkter. I motiveringen till ovan angivet förslag till direktiv, KOM(2013) 404 slutlig (sidorna 2 och 4), understryks att [s]kadeståndstalan vid överträdelser av artiklarna 101 och 102 [FEUF] är ett viktigt delområde inom den privata tillämpningen av EU:s konkurrensregler och följaktligen att [d]et andra huvudsyftet är att garantera att skadelidande vid överträdelser av EU:s konkurrensregler verkligen kan få effektiv ersättning för den skada de lidit.

138 Tillämpliga bestämmelser kan följa antingen av skiljedomsregler som antagits av den aktuella medlemsstaten eller av internationella traktat som staten är ansluten till.

139 Se dom Allianz och Generali Assicurazioni Generali (EU:C:2009:69, punkterna 31–33) samt, beträffande vad som anges i detta avseende i skäl 12 i förordning nr 1215/2012, bland annat, Nielsen, P. A., The New Brussels I Regulation, Common Market Law Review, 2013, vol. 50, s. 505 och följande sidor, samt Menétrey, S., och Racine, J.-B., L’arbitrage et le règlement Bruxelles I bis, i Le nouveau règlement Bruxelles I bis, Règlement no 1215/2012 du 12 décembre 2012 concernant la compétence judiciaire, la reconnaissance et l’exécution des décisions en matière civile et commerciale, Guinchard, E. (under ledning av), Bruylant, Bryssel, 2014, s. 13 och följande sidor, särskilt punkt 37.

140 EU:C:1999:269, punkt 31 och följande punkter, särskilt punkterna 36 och 39.

141 Ibidem, punkterna 37 och 40.

142 Se, bland annat, dom Pfleiderer (C‑360/09, EU:C:2011:389, punkt 28 och följande punkter) och dom Donau Chemie m.fl. (C‑536/11, EU:C:2013:366, punkt 29 och följande punkter), som rör rätten för en person som lidit skada av en överträdelse av artikel 101 FEUF och som velat få ersättning för den skadan att eventuellt få tillgång till handlingar från ett förfarande avseende de ansvariga för överträdelsen, inbegripet om det rör sig om ett program för förmånlig betalning, sedan domstolarna i medlemsstaterna gjort en avvägning av aktuella intressen som skyddas av unionsrätten.

143 Se ovan punkt 94 beträffande de olika formerna av de berörda klausulerna.

144 I dom Powell Duffryn (EU:C:1992:115, punkterna 33 och 36) angavs nämligen att det ankommer på den nationella domstolen att tolka den klausul om domstols behörighet som åberopats vid den.

145 Ibidem, punkt 31, och punkt 110 i detta förslag till avgörande.

146 I den meningen har kommissionen angett dels att High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division, har funnit att en prorogationsklausul avseende ett rättsförhållande mellan parterna inte omfattade rättigheter till följd av skadeståndsansvar utanför avtalsförhållanden på grund av en kartell (dom Provimi Ltd v. Roche Products Ltd [2003] EWHC 961), dels att Helsingfors tingsrätt (Finland) på ett liknande sätt har funnit att en klausul om skiljeförfarande som avsåg samtliga rättigheter till följd av ett leveransavtal inte omfattade rätt till skadestånd till följd av en kartell, eftersom rätten till skadestånd inte har sin grund direkt i det avtalet, utan i en omständighet som ligger utanför avtalet, närmare bestämt svarandens deltagande i ett konkurrensbegränsande avtal (interimistiskt avgörande av den 4 juli 2013, CDC Hydrogen Peroxide Cartel Damage Claims SA mot Kemira Oyj, Mellandom 36492, nr 11/16750).

147 Det följer av fast rättspraxis att begreppet talan som avser skadestånd utanför avtalsförhållanden i artikel 5.3 i förordning nr 44/2001 omfattar varje talan som syftar till att gentemot svaranden göra gällande ett ansvar som inte har anknytning till ett avtal i den mening som avses i artikel 5.1 a i samma förordning. För att bestämma arten av de skadeståndsanspråk som framställts vid den hänskjutande domstolen, ska det därför först prövas huruvida de, oberoende av hur de kvalificeras i den nationella lagstiftningen, har anknytning till ett avtal. (Se, bland annat, dom Engler, C‑27/02, EU:C:2005:33, punkt 29 och följande punkter, samt dom Brogsitter, EU:C:2014:148, punkt 20 och följande punkter.)

148 Enligt rättspraxis från Högsta domstolen i Finland ska en skiljedomsklausul i ett avtal tillämpas på en tvist angående bland annat skadeståndsansvar utanför avtalsförhållandet för det fallet att det anförda åsidosättandet av avtalet uppfyller villkoren för att betraktas som ett bedrägeri i straffrättslig mening (se Högsta domstolen (Finland), dom av den 27 november 2008, KKO:2008:102, tillgänglig på följande webbadress: http://www.finlex.fi/sv/oikeus/kko/kko/2008/20080102).