Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 19 juni 2014

1 Originalspråk: franska.

2 T‑431/10 och T‑560/10, EU:T:2013:290 (nedan kallad den överklagande domen).

3 Rådets förordning av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EUT L 248, s. 1), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG, Euratom) nr 1995/2006 av den 13 december 2006 (EUT L 390, s. 1, nedan kallad budgetförordningen).

4 Kommissionens förordning av den 23 december 2002 om genomförandebestämmelser till förordningen nr 1605/2002 (JO L 357, p. 1) i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG, Euratom) nr 478/2007 av den 23 april 2007 (EUT L 111, s. 13, nedan kallad genomförandebestämmelserna).

5 Beslut Nencini/parlamentet av den 19 oktober 2010 (T‑431/10 R, EU:T:2010:441) och beslut Nencini/parlamentet av den 16 februari 2011 (T‑560/10 R, EU:T:2011:40).

6 Artikel 73a ska således skiljas från andra unionsbestämmelser i vilka det införs föreskrifter om rätten att påföra straffavgifter eller andra påföljder. Se vad beträffar sanktionsavgifter för åsidosättande av artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF, artikel 25 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 FEUF] och [102 FEUF] (EUT 2003, L 1, s. 1) och, vad beträffar bedrägerier som skadar unionens finansiella intressen, artikel 3 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (EGT L 312, s. 1).

7 Friedrich Carl von Savigny har redogjort för denna grund i System des heutigen römischen Rechts (Band 5., Berlin 1841, p. 267). Min källa är Kordasiewicz, B., Problematyka dawności, i System prawa prywatnego, Tom 2, Prawo cywilne – Część ogólna, Varsovie, CH Beck, Instytut Nauk Prawnych PAN 2012, p. 576.

8 En jämförande analys finns i Hondius, E.W. (ed.), Extinctive prescription: on the limitation of actions: reports to the XIVth Congress, International Academy of Comparative Law, Aten 1994, och Zrałek, J., Przedawnienie w międzynarodowym obrocie handlowym, Zakamycze – Krakow, 2005.

9 Hondius (op. cit., s. 8) nämner flera olika faktorer som påverkar preskriptionens räckvidd och sammanfattar att det är meningslöst att begränsa diskussionen till en enda aspekt av preskriptionen såsom tidsfristen. I internationell privaträtt begränsas undantaget för allmän ordning, med hänsyn till en olämplig preskriptionstid enligt den lag som är tillämplig på preskriptionstiden, till exceptionella fall och förutsätter ett beaktande av samtliga bestämmelser som påverkar tidsfristens längd (se Zrałek, op. cit., s. 150).

10 Se skäl 26 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1995/2006 av den 13 december 2006 om ändring av förordning nr 1605/2002 (EUT L 390, s. 1).

11 Se exempelvis dom Lito Maieftiko Gynaikologiko kai Cheirourgiko Kentro/kommissionen (T‑552/11, EU:T:2013:349, punkterna 46 och 72). Tribunalen har slagit fast att, för att en fordran ska förfalla till betalning med stöd det aktuella avtal som ingåtts mellan kommissionen och tredjeman, ska kommissionen bland annat ha angett villkoren för återbetalningen av det felaktigt utbetalda beloppet, vilket den har gjort i en debetnota. Detta innebär att fordran, i förevarande fall, inte förföll till betalning förrän debetnotan skickades ut.

12 Se fotnot 6 ovan.

13 I avsaknad av en harmonisering av lagstiftningen om utomobligatoriskt skadeståndsansvar skulle nationell rätt kunna vara tillämplig på fordringar till följd av ett brott som orsakat skada för unionen. Se även kommissionens skadeståndstalan vid en belgisk domstol avseende skada till följd av en kartellbildning mellan flera hisstillverkare. Denna talan föranledde en begäran om förhandsavgörande som gav upphov till domen Otis m.fl. (C‑199/11, EU:C:2012:684).

14 Se Hondius in: Hondius (ed.), s. 21, med avseende på häri angivna nationella rapporter, och Zrałek, op cit, s. 59.

15 I polsk doktrin anges att det inte räcker med vilken information som helst om den ansvarige och att fordringsägaren ska inneha information som kommer från en behörig källa och har en sådan räckvidd att den gör det möjligt att med en tillräcklig grad av sannolikhet anse att en känd person har begått handlingarna i fråga. Se Kordasiewicz, op. cit. s. 612.

16 Exempelvis föreskrivs i artikel 4421.2 i den polska civillagen en exceptionellt lång preskriptionstid på 20 år från den dag då handlingen begicks för fordringar som avser skada till följd av ett brott.

17 I polsk rätt får en domstol avgöra följderna av en preskription när det gäller rättsmissbruk, vilket utgör ett slags soupape de sécurité (se Kordasiewicz, op. cit. s. 606). I tysk rätt har Bundesfinanzhof ansett sig ha en räddningsbefogenhet (Notkompetenz) som ger den möjlighet att förkorta den preskriptionstid som föreskrivs i före detta § 195 i BGB (federal civillag) (BFH, den 7 juli 2009, Az. VII R 24/06). Enligt unionsrätten kan en nationell domstol vara skyldig att ändra preskriptionstiden enligt nationell rätt om dess tillämpning strider mot likvärdighets- och effektivitetsprinciperna (se dom Manfredi m.fl. C‑295/04–C‑298/04, EU:C:2006:461, punkterna 77–82).

18 Jag inskränker mig till att ange följande exempel på dess tillämpning på olika områden: återkrav av rättsstridigt utbetalade stöd (domen Falck och Acciaierie di Bolzano/kommissionen, C‑74/00 P och C‑75/00 P, EU:C:2002:524), avslutning av EUGFL:s räkenskaper (domen Grekland/kommissionen, C‑321/09 P, EU:C:2011:218), återkrav av kostnader vid unionens domstol (beslutet Dietz/kommissionen, 126/76 DEP, EU:C:1979:158), tjänstemans begäran om ersättning (beslut Marcuccio/kommissionen, T‑157/09 P, EU:T:2010:403) och åtgärder för återbetalning av felaktigt utbetalda belopp avseende offentlig tjänst (domen Ronsse/kommissionen, T‑205/01, EU:T:2002:269).

19 Domstolens praxis beträffande begreppet skälig tidfrist sammanfattas i domen Omprövning Arango Jaramillo m.fl./EIB (C‑334/12 RX‑II, EU:C:2013:134, punkterna 27–34).

20 Se domarna Technische Unie/kommissionen (C‑113/04 P, EU:C:2006:593, punkt 48) och Groupe Gascogne/kommissionen (C‑58/12 P, EU:C:2013:770, punkterna 73 och 74).

21 Dom Sison/rådet (C‑266/05 P, EU:C:2007:75, punkt 95), dom Sverige m.fl./API och kommissionen (C‑514/07 P, C‑528/07 P och C‑532/07 P, EU:C:2010:541, punkt 126), och beslut EMC Development/kommissionen (C‑367/10 P, EU:C:2011:203, punkt 93).

22 Se dom FIAMM m.fl./rådet och kommissionen (C‑120/06 P och C‑121/06 P, EU:C:2008:476, punkt 96 och angiven rättspraxis).

23 Se punkterna 94–104 ovan.

24 Se dom E.ON Energie/kommissionen (C‑89/11 P, EU:C:2012:738, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

25 Se särskilt dom Eurocoton m.fl./rådet (C‑76/01 P, EU:C:2003:511, punkt 47).

26 Dom Henrichs/kommissionen (C‑396/93 P, EU:C:1995:280, punkterna 65 och 66), och dom Edwin/harmoniseringsbyrån (C‑263/09 P, EU:C:2011:452, punkt 78). Även om det i nämnda rättspraxis fastställs att en sådan grund avseende rättegångskostnaderna inte kan tas upp till sakprövning, är det enligt min mening lämpligare att fastställa att, för det fall övriga grunder underkänns, det inte längre finns någon anledning att pröva den grunden.