Förslag till avgörande av generaladvokat Eleanor Sharpston föredraget den 22 juni 2017

1 Originalspråk: engelska.

2 Dom av den 12 juli 1990, Foster ( C‑188/89, EU:C:1990:313).

3 Se, angående utvecklingen av ansvarsförsäkring för motorfordon i unionen, dom av den 11 juli 2013, Csonka m.fl. ( C‑409/11, EU:C:2013:512, punkterna 26–38 och där angiven rättspraxis).

4 Rådets direktiv av den 24 april 1972 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (EGT L 103, 1972, s.1; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 111), i dess lydelse enligt rådets tredje direktiv av den 14 maj 1990 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon (EGT L 129, 1990, s. 33).

5 Rådets andra direktiv av den 30 december 1983 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfordon (EGT L 8, 1984, s. 17), i ändrad lydelse enligt tredje direktivet.

6 Se skäl 3.

7 Se skäl 6.

8 Skäl 3.

9 Skäl 4.

10 Skäl 5.

11 Se, särskilt, skälen 8, 9, 10 och 12.

12 I första stycket i artikel 2.1 anges att lagregler och villkor i försäkringsavtal som föreskriver att försäkringen inte omfattar fordon som nyttjas eller förs av vissa kategorier personer, inte ska, såvitt avser tillämpningen av artikel 3.1 i första direktivet om motorfordonsförsäkring, tillämpas på ersättningskrav från tredje man som orsakat skador vid en trafikolycka. I andra stycket anges dock att [b]estämmelser eller villkor som avses i första stycket får göras gällande gentemot personer som frivilligt färdats i det fordon som orsakat skadorna, om försäkringsgivaren kan bevisa att dessa personer känt till att fordonet var stulet. Såvitt jag känner till är det inget som antyder att denna bestämmelse har relevans för omständigheterna i det nationella målet.

13 Den obligatoriska försäkringen omfattade inte delar av fordonet som inte var avsedda för passagerare.

14 Se punkt 19 nedan.

15 Beskrivningen nedan bygger dels på uppgifterna i beslutet om hänskjutande och parternas yttrande, samt dels på vad som framkommit genom svar på domstolens frågor vid förhandlingen.

16 Enligt beslutet om hänskjutande härrör MIBI:s stiftelseurkund och bolagsordning från juni 1946. Vad som hände mellan detta datum och dess inrättande i november 1954 är oklart, men det är inte sannolikt att detta har relevans för förevarande förfarande. Det ska också anmärkas att MIBI verkar ha registrerats som bolag den 26 oktober 1955.

17 I detta avtal ersattes Minister for Local Government (kommunministern) av Minister for Transport (transportministern) som statens part i avtalet. 1998 års avtal var tillämpligt vid tidpunkten för Elaine Farrells olycka.

18 Såvitt jag känner till finns det inget i de faktiska omständigheterna som pekar på att denna bestämmelse har någon relevans i målet vid den nationella domstolen.

19 Enligt klausul 1 i huvudavtalet mellan ministeriet för lokal styrning och motorfordonsförsäkringsföretag verksamma i Irland daterat den 10 mars 1955 åtog sig dessa försäkringsbolag att inrätta ett organ kallat Motor Insurers Bureau of Ireland, att bli medlemmar och att ombesörja att organet hade nödvändiga medel för att uppfylla sina skyldigheter.

20 Enligt regulation 16A.2 i European Communities (Non-Life Insurance) (Amendment) (No 2) Regulations, 1991 (lag 1991 om Europeiska gemenskaperna (icke livförsäkring) (ändring) (nr 2)), som infördes genom regulation 10 i European Communities (Non-Life Insurance) (Amendment) Regulations 1992 (lag 1992 om Europeiska gemenskaperna (icke livförsäkring) (ändring)), ska MIBI, samt den garantifond som inrättats enligt artikel 1.4 i andra direktivet om motorfordonsförsäkring, finansieras av dess medlemmar, till ett belopp som står i proportion till bruttopremieinkomsten. Bestämmelserna återges numera i huvudsak i regulation 34.2 och 3 i European Communities (Non-Life Insurance) Framework Regulations 1994 (1994 års ramlag om de Europeiska gemenskaperna (icke livförsäkring)).

21 Section 78 i 1961 års lag infördes genom regulation 9 i European Communities (Road Traffic) (Compulsory Insurance) Regulations 1992 (1992 års lag om Europeiska gemenskaperna (vägtrafik) (obligatorisk försäkring)), med verkan från den 20 november 1992. Vissa undantagna personer (huvudsakligen lagreglerade myndigheter) måste utfärda ett åtagande att handlägga anspråk från tredje part på villkor som liknar dem som har avtalats mellan MIBI och ministern.

22 Dom av den 19 april 2007, C‑356/05, EU:C:2007:229 (nedan kallad domen i målet Farrell I).

23 Dom av den 19 april 2007, Farrell I ( C‑356/05, EU:C:2007:229, punkt 44).

24 Den hänskjutande domstolen har inte fått närmare upplysningar om ersättningen och de saknar relevans i förhållande till tolkningsfrågorna.

25 Dom av den 5 februari 1963, van Gend & Loos ( 26/62, EU:C:1963:1), … gemenskapen utgör en ny rättsordning inom folkrätten till vars förmån staterna, låt vara på begränsade områden, har inskränkt sina suveräna rättigheter och som inte enbart medlemsstaterna utan även dessas medborgare lyder under. På samma sätt som gemenskapsrätten ålägger de enskilda förpliktelser, är den följaktligen även avsedd att oberoende av medlemsstaternas lagstiftning skapa rättigheter som blir en del av de enskildas rättsliga arv. Rättigheterna uppkommer inte enbart då detta uttryckligen sägs i fördraget, utan även på grund av de skyldigheter som fördraget på ett väl angivet sätt ålägger såväl de enskilda som medlemsstaterna och gemenskapens institutioner (punkt 12). Teorin om direkt effekt som domstolen hade skapat mottogs dock inte enbart positivt. I en välkänd, tidig artikel The doctrine of 'direct effect’: an infant disease of Community law, som publicerades i nytryck i E.L.Rev. 2015, 40(2), s. 135–153), anförde Judge Pierre Pescatore att legal rules, by their very nature, have a practical purpose. Any legal rule is devised so as to operate effectively (we are accustomed, in French, to speak here about effet utile). If it is not operative, it is not a rule of law. … Practical operation for all concerned, which is nothing else than 'direct effect’, must be considered as being the normal condition of any rule of law … In other words, 'direct effect’ must be presumed, it has not to be established a priori (rättsregler har till sin natur ett praktiskt syfte. Rättsregler utformas så, att de kan tillämpas effektivt (på franska talar vi här om effet utile). Om rättsregeln inte kan tillämpas, utgör den inte en rättsregel. … Praktisk tillämpning för alla inblandade, vilket inte är annat än 'direkt effekt’ måste anses vara det normala tillståndet för rättsregler … Med andra ord måste 'direkt effekt’ förutsättas, det måste inte styrkas a priori) (se s. 135).

26 Se, bland annat, dom av den 12 juli 1990, Foster ( C‑188/89, EU:C:1990:313, punkt 16 och där angiven rättspraxis).

27 Dom av den 12 juli 1990, Foster ( C‑188/89, EU:C:1990:313, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

28 I domen i målet Marshall (dom av den 26 februari 1986, 152/84, EU:C:1986:84) påstods inte att hälsovårdsmyndigheterna hade något ansvar för underlåtelsen att genomföra det i målet aktuella direktivet.

29 Det är ofta så, att ett lagstiftningsinitiativ har medfört ett partiellt eller bristfälligt genomförande. Även när detta inte är fallet kan det finnas tidigare lagstiftning på det område som omfattas av direktivet som kan tolkas mot bakgrund av kraven i direktivet.

30 I syfte att vara koncis kommer jag nedan att använda den franska termen.

31 Se dom av den 13 november 1990, Marleasing ( C‑106/89, EU:C:1990:395, punkterna 8–14), för ett uttalande om principen interprétation conforme som är nästan samtida med domen i målet Foster (domen i målet Marleasing bygger i sin tur på dom av den 10 april 1984, von Colson och Kamann, EU:C:1984:153, punkt 26). För en noggrann utredning om den exakta omfattningen och begränsning av denna skyldighet, se en senare domen av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl. ( C‑397/01–C‑403/01, EU:C:2004:584, punkterna 107–119). Domstolen klargjorde utom allt tvivel i domen i målet Dominguez (dom av den 24 januari 2012, C‑282/10, EU:C:2012:33) att [d]en nationella domstolens skyldighet att beakta ett direktivs innehåll vid tolkningen och tillämpningen av relevanta bestämmelser i nationell rätt begränsas således av allmänna rättsprinciper och den kan inte tjäna som grund för att nationell rätt tolkas contra legem (punkt 25 och där angiven rättspraxis).

32 Principen om sådant skadestånd härrör från domen i målet Francovich m.fl. (dom av den 19 november 1991, C‑6/90 och C‑9/90, EU:C:1991:428). I det målet var bestämmelserna i direktiv 89/987/EEG ovillkorliga och tillräckligt precisa med avseende på innehållet i garantin för betalning av arbetstagares utestående lönefordringar, men inte med avseende på identiteten på person som var skyldig att utfärda garantin och domstolen undersökte därför huruvida staten hade ett skadeståndsansvar. Domstolen fann att sådant ansvar kunde föreligga i princip och fastställde tre villkor (i punkterna 39–41) för att sådant ansvar skulle föreligga. Testet i detta mål verkade antyda att staten har strikt ansvar om villkoren är uppfyllda. I domen i målet Brasserie du pêcheur och Factortame (dom av den 5 mars 1996, C‑46/93 och C‑48/93, EU:C:1996:79), fastställde domstolen att även om detta var testet när en medlemsstat var skyldig att inom en viss tidsfrist vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att uppnå det resultat som föreskrivs i ett direktiv (punkt 46), så var testet under förhållanden där medlemsstaten åtnjöt ett vidsträckt utrymme för skönsmässig bedömning av om överträdelsen var tillräckligt klar (punkt 51) huruvida en medlemsstat … uppenbart och allvarligt har missbedömt gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning (punkt 55).

33 Såsom generaladvokaten Jacobs mycket skarpt iakttog i punkterna 30 och 31 i sitt förslag till avgörande i målet Vaneetveld ( C‑316/93, EU:C:1994:32): 30. Möjligheten för en enskild, enligt domen i målet Francovich, att kräva skadestånd av medlemsstaten när ett direktiv inte har genomförts på riktigt sätt är inte, enligt min uppfattning, ett tillräckligt alternativ i stället för direkt tillämpning av direktiv. Det skulle ofta kräva att sökanden inledde två olika rättsliga förfaranden, antingen samtidigt eller efter varandra, ett mot den privaträttsliga motparten och ett mot den offentliga myndigheten, vilket knappast kan vara förenligt med kravet på ett effektivt rättsmedel. 31. Det kan inte ifrågasättas, anser jag, att det skulle minska rättssäkerheten att införa skyldigheter på enskilda. Tvärtom är den kanske mest betydelsefulla egenskapen med befintlig rättspraxis på denna punkt att den har skapat osäkerhet. Den har för det första lett till en mycket vidsträckt tolkning av begreppet medlemsstat, vilket har medfört att direktiv kan tillämpas även mot kommersiella företag där det förekommer ett visst moment av statlig inblandning eller kontroll, oavsett om dessa företag inte har något ansvar för medlemsstatens underlåtelse att genomföra direktivet och oavsett att de indirekt kan konkurrera med företag i den privata sektorn mot vilka samma direktiv inte kan tillämpas. Den har också lett till stor osäkerhet i fråga om tillämpningsområdet för nationell lagstiftning, mot bakgrund av skyldigheten för nationella direktiv som inte har genomförts på riktigt sätt. När nationell lagstiftning tolkas extensivt i syfte att ge verkan åt ett direktiv kan resultatet dessutom mycket väl vara att införa skyldigheter för enskilda som de inte skulle ha utan direktivet. Redan direktiv som inte har genomförts på rätt sätt kan därför ge upphov skyldigheter för enskilda. Mot denna bakgrund verkar det inte vara ett skäligt motargument att direkt tillämpning av direktiv mot enskilda skulle vara ett hot mot rättssäkerheten. Tvärtom kan det mycket väl främja större rättssäkerhet, och ett mer enhetligt system, om bestämmelserna i detta direktiv ansågs direkt tillämpliga mot enskilda i lämpliga omständigheter.

34 Dom av den 8 oktober 1996, Dillenkofer m.fl. ( C‑178/94, C‑179/94 och C‑188/94–C‑190/94, EU:C:1996:375, punkterna 16 och 19–29): en logisk slutsats på grundval av vad domstolen redan angett i målet Francovich m.fl. (punkterna 39–41) och fastställt i målet Brasserie du pêcheur och Factortame (punkt 46). Det faktum att valet står mellan två alternativ kan förklara varför Elaine Farrell, lyckligtvis, redan har erhållit ersättning för sina skador (se punkt 25 ovan).

35 Min kursivering.

36 Min kursivering. Det faktum att den inte finns någon konjunktion före ordet och måste innebära att de olika faktorer som räknas upp fram till denna punkt ska tolkas kumulativt.

37 Denna uppgift underlättas tack vare en historisk lustighet. Jag var rättssekreterare i målet Foster för Sir Gordon Slynn, då tillförordnad ordförande för domstolen och var den som huvudsakligen skrev domen.

38 Rådets direktiv av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor (EGT L 39, 1976, s. 40; svensk special utgåva, område 5, volym 1, s. 191).

39 Det nedanstående har hämtats från punkterna 3–7 i domen i målet Foster.

40 Dom av den 19 januari 1982, 8/81, EU:C:1982:7. Motparten i målet Becker var det kommunala skattekontoret. Strukturellt utgjorde myndigheten en del av staten som var underställd staten och stod under dess tillsyn. Skattekontoret hade vidare särskilda befogenheter att ta ut och pålägga avgifter i syfte att möjliggöra avtalade offentliga utgifter.

41 Dom av den 26 februari 1986, 152/84, EU:C:1986:84. Motparten i målet Marshall var Southampton and South-West Hampshire Health Authority (Southampton och South-West Hampshire hälsomyndighet) (den organisation som vid den aktuella tidpunkten ansvarade för sjukhus och läkarvård i det geografiska område den tilldelats). Strukturellt var den inte en del av staten, men var underställd staten och stod under dess tillsyn. Domstolen har inte angett huruvida organisationen hade särskilda befogenheter och det är inte heller något som antyder att den hade sådana befogenheter (se vidare nedan punkt 49). Organisationen hade uppenbart ett uppdrag att tjäna allmänhetens intresse genom att tillhandahålla lämplig allmän hälsovård inom det område den tilldelats. Funktionellt sett kunde den därför anses agera på statens vägnar.

42 Min kursivering.

43 Min kursivering. Dom av den 19 januari 1982, 8/81, EU:C:1982:7.

44 Dom av den 22 februari 1990, C‑221/88, EU:C:1990:84. I detta mål fann domstolen att Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG), i avsaknad av genomförandeåtgärder, kunde åberopa en rekommendation (efter utgången av den för genomförandet föreskrivna fristen) mot en medlemsstat som inte hade genomfört denna. Erkännandet av företrädesrätten för EKSG:s fordringar gällde dock bara i förhållande till denna stat – varvid dessa fordringar kunde få samma ställning som statens fordringar – men förminskade inte för andra borgenärer än staten de rättigheter som utan hänsynstagande till rekommendationen skulle följa av tillämpningen av den nationella lagstiftningen om borgenärers rättigheter. Se punkt 30 och punkt 1 i domslutet.

45 Dom av den 22 juni 1989, 103/88, EU:C:1989:256. Motparten i målet Costanzo var en italiensk kommunstyrelse. Strukturellt utgjorde den en del av staten och delade statens strukturella behörighet och stod under dess tillsyn samt innehade normala statliga befogenheter (såsom rätten att reglera) och driva verksamhet i syfte att tjäna allmänhetens intresse.

46 Dom av den 15 maj 1986, 222/84, EU:C:1986:206. Motparten i målet Johnston var Chief Constable vid Royal Ulster Constabulary (Polischefen vid Ulster Constabulary), den befattningshavare som ansvarade för Nordirlands polis. I domen beskrivs polisen (företrädd av polischefen) som en oberoende myndighet som utövade statlig befogenhet och tillsyn och som innehade särskilda befogenheter (eftersom staten hade monopol på laglig användning av våld) och hade uppgiften att upprätthålla allmän säkerhet och ordning.

47 Dom av den 26 februari 1986, 152/84, EU:C:1986:84. Jag har redan beskrivit motpartens egenskaper i detta mål (se ovan fotnot 42). Med avseende på huruvida motparten hade särskilda befogenheter, se vidare punkt 49 nedan.

48 Domstolen hade till och med tidigare (i punkt 15) påpekat att den var behörig att genom förhandsavgörande fastställa gentemot vilka kategorier av rättssubjekt ett direktivs bestämmelser kan åberopas, medan det ankom på de nationella domstolarna att avgöra om en part i något där anhängigt mål hör till någon av de på så sätt bestämda kategorierna.

49 Det händer att domstolen ger den hänskjutande domstolen en tydlig antydan om vad resultatet av att tillämpa den teoretiska vägledning domstolen just lämnat bör vara. Ett tydligt exempel cirka sex år efter domen i målet Foster återfinns i det tredje Factortame-målet (dom av den 5 mars 1996, Brasserie du pêcheur och Factortame, C‑46/93 och C‑48/93, EU:C:1996:79). I punkt 51 i nämnda dom formulerade domstolen testet för när skadestånd kan utkrävas av en medlemsstat för brott mot unionsrätten och i punkt 56 angav domstolen i allmänna termer de omständigheter som den behöriga domstolen kan behöva ta hänsyn till. Därefter, i punkterna 58–64, gav domstolen vägledning till de två hänskjutande domstolarna, Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) respektive High Court of Justice, Queen’s Bench Division, Divisional Court (Överdomstolen) – i fråga om de troliga svaren (… lämpligt att påminna om vissa omständigheter som de nationella domstolarna skulle kunna ta hänsyn till). De olika försvårande omständigheterna som angavs i punkterna 61–64, med avseende på Förenade kungarikets regerings antagande av Merchant Shipping Act 1988 (handelssjöfartslagen från 1988) pekade samtliga på att skadestånd borde utgå i det målet. Detta var också utgången i målet, efter livliga invändningar från regeringens sida, när målet väl avgjordes vid den nationella domstolen.

50 Domstolen verkar ha grundat sin slutsats att BGC hade särskilda befogenheter på omständigheten att det hade monopol på gasdistributionen (punkt 3).

51 Min kursivering.

52 Se vidare punkterna 62, 79–105, 114 och 120.1 nedan.

53 Se fotnot 51 ovan.

54 Dom av den 26 februari 1986, 152/84, EU:C:1986:84.

55 Eftersom begäran hade framställts av en domstol i Förenade kungariket är den engelska språkversionen den bindande språkversionen och den föreslagna översättningen granskades såväl av den brittiske domaren (Sir Gordon Slynn) som dennes seniora rättssekreterare (jag själv) tillsammans med dåvarande chefen för domstolens engelska språktjänst. Vi var medvetna om det faktum att särskilda befogenheter inte helt fångade alla nyanser i det franska utkastet, men vid tidpunkten var det ingen som kunde komma på något bättre förslag. En kontroll av några av de övriga språkversionerna av domen visar att uttrycket har översatts till poderes exorbitantes på spanska, besondere Rechte på tyska, poteri på italienska (utan hänvisning till att befogenheterna var särskilda), bijzondere bevoegdheden på nederländska och poderes exorbitantes på portugisiska. Detta antyder att det på vissa språk var enklare att översätta begreppet än på andra språk.

56 Tribunal des conflits av den 8 februari 1873, 00012, offentliggjord i recueil Lebon (den franska texten finns på https://www.legifrance.gouv.fr/affichJuriAdmin.do?idTexte=CETATEXT000007605886).

57 Domen i målet Blanco handlade om ett yrkande om skadestånd som framställts i ett mål på vägnar av en för en underårig persons räkning, som hade skadats till följd av åtgärder av anställda hos tobaksmyndigheterna i Bordeaux. Den centrala delen av den (korta) domen hade lydelse: Då det ansvar som kan åligga staten på grund av skada som enskilda har orsakats till följd av handlingar av personer som är anställda i statens offentliga verksamhet inte kan regleras genom principer som föreskrivs i civillagen med avseende på förhållandet mellan enskilda, då detta ansvar är varken allmänt eller absolut, då det omfattas av särskilda bestämmelser som kan skilja sig åt beroende på de krav som ställs på tjänsten och kravet att väga statens rättigheter mot de enskildas rättigheter, då den administrativa myndigheten … således ensam är behörig att pröva dem.

58 Dom av den 23 mars 1983, Conseil d’État, SA Bureau Véritas et autres, no 33803, 34462. I domen i målet Bureau Veritas hade Buerau Veritas och franska staten överklagat en rättsfråga i ett mål där ett flygbolag hade väckt talan om skadestånd mot Bureau Veritas i dess egenskap av myndighet med behörighet att utfärda luftvärdighetsbevis till följd av myndighetens dröjsmål med att utfärda sådant bevis. Domstolen fann att staten hade gett Bureau Veritas i uppgift att utöva en offentlig serviceverksamhet och utöva tillförordnade offentliga rättigheter i detta syfte. Konsekvensen av detta var att staten själv inte ansågs skadeståndsskyldig för den skada som orsakats av Bureau Veritas.

59 Se punkt 129 nedan och följande punkter.

60 Dom av den 4 december 1997, C‑253/96–C‑258/96, EU:C:1997:585.

61 Punkt 12 i domen.

62 Punkt 17 i domen.

63 Direktiv av den 14 oktober 1991 om arbetsgivares skyldighet att upplysa arbetstagarna om de regler som är tillämpliga på anställningsavtalet eller anställningsförhållandet (EGT L 288, 1991 s. 32; svensk specialutgåva, område 5, volym 5, s. 97).

64 Punkt 45 i domen.

65 Däremot kan ett direktiv åberopas gentemot organ eller enheter som är underställda staten, står under tillsyn av denna eller har särskilda befogenheter utöver dem som följer av de rättsregler som gäller i förhållandet mellan enskilda, såsom lokala myndigheter eller organ som, oavsett sin rättsliga form, i enlighet med en av staten antagen rättsakt har fått i uppdrag att fullgöra en tjänst av allmänintresse under statens tillsyn. (punkt 46). Det är intressant att den punkten i domen varken hänvisar till punkt 18 eller 20 i domen i målet Foster, utan till punkt 19 samt till domen i målet Costanzo (dom av den 22 juni 1989, 103/88, EU:C:1989:256), punkt 31 (… när de enligt domstolens rättspraxis erforderliga villkoren för att de enskilda vid de nationella domstolarna skall kunna åberopa bestämmelserna i ett direktiv är uppfyllda, är alla förvaltningsorgan, inbegripet lokala myndigheter såsom kommuner, skyldiga att tillämpa dessa bestämmelser).

66 Punkt 47 i domen och punkt 2 i domslutet.

67 Dom av den 14 september 2000, C‑343/98, EU:C:2000:441.

68 Se punkterna 7–9 i domen.

69 Se punkterna 10–13 i domen.

70 Direktiv av den 14 februari 1977 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter (EGT L 61, 1977, s. 26; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 91).

71 Punkt 19 i domen.

72 Se punkterna 20–25 i domen. Omständigheten att domstolen utnyttjade punkt 20 i domen i målet Foster (där det angavs att ett organ som uppfyller de angivna kriterierna under alla förhållanden ingår bland de gentemot vilka bestämmelser i ett direktiv som kan ha direkt effekt kan åberopas) kan ses som en försiktig antydan till den nationella domstolen om att Telecom Italia faktiskt var en förlängning av staten inom med avseende på vertikal direkt effekt.

73 Dom av den 5 februari 2004, C‑157/02, EU:C:2004:76.

74 Se punkterna 20 och 21 i domen.

75 Dom av den 19 januari 1982, 8/81, EU:C:1982:7, punkterna 23–25.

76 Dom av den 26 februari 1986, 152/84, EU:C:1986:84, punkt 49.

77 Dom av den 12 juli 1990, C‑188/89, EU:C:1990:313, punkterna 16 och 17.

78 Dom av den 14 september 2000, C‑343/98, EU:C:2000:441, punkt 23.

79 Se punkterna 25 och 26 i domen.

80 Punkt 27 i domen. I fråga om aspekten särskilda befogenheter i detta test kriterier, se dock vidare nedan punkt 130 och följande punkter.

81 Se punkt 28 i domen.

82 Beslut av den 26 maj 2005, C‑297/03, EU:C:2005:315.

83 Se punkterna 11 och 12 i det motiverade beslutet för mer information om de omständigheter som låg till grund för domstolens avgörande. Domstolens korta bedömning av fråga 1 (den fråga som är relevant i förevarande mål) återfinns i punkterna 27–30. Bedömningen nämner inte några särskilda befogenheter.

84 Dom av den 7 september 2006, C‑180/04, EU:C:2006:518.

85 Punkt 24 i domen.

86 Se punkterna 26 och 27 i domen.

87 Dom av den 19 april 2007, Farrell I ( C‑356/05, EU:C:2007:229, punkterna 40 och 41).

88 Dom av den 24 januari 2012, C‑282/10, EU:C:2012:33.

89 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, 2003, s. 9).

90 Punkt 36 i domen.

91 Punkterna 39 och 40 i domen.

92 Dom av den 12 december 2013, C‑361/12, EU:C:2013:830.

93 Det som i det följande återges från detta mål har hämtats från punkterna 29–31 i domen.

94 Det är intressant att domstolen inte citerade domen i målet Foster direkt, utan stödde sig på domen i målet Kuso (dom av den 12 september 2013, C‑614/11, EU:C:2013:544) (ett mål som avgjordes utan att föregås av ett förslag till avgörande), som citerar punkt 20 i domen i målet Foster. Det verkar inte heller ha gjorts någon särskild prövning i fråga om aspekten särskilda befogenheter i testet i domen i målet Foster.

95 Dom av den 12 december 2013, C‑425/12, EU:C:2013:829.

96 Direktiv av den 14 juni 1993 om samordning av upphandlingsförfarandet för enheter som har verksamhet inom vatten-, energi-, transport- och telekommunikationssektorerna (EGT L 199, 1993, s. 84; svensk specialutgåva, område 6, volym 4, s. 177), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/4/EG av den 16 februari 1998 (EGT L 101, 1998, s. 1).

97 Se punkt 35 och fotnot 16 i förslaget till avgörande. Det framgår av vad jag redan har sagt att jag anser att det är punkt 18 som är den centrala punkten i domen i målet Foster, och inte punkt 20. I detta sammanhang ska anmärkas att generaladvokaten Wahl citerar förslaget till avgörande av generaladvokaten van Gerven i målet Foster ( C‑188/89, EU:C:1990:188) som det (enda) stödet för tanken att den omständigheten att ett privat företag har fått i uppdrag att tillhandahålla en allmännyttig tjänst i egenskap av koncessionshavare med ensamrätt är inte tillräcklig för att bestämmelser i ett direktiv som inte har införlivats i den nationella rättsordningen ska kunna åberopas mot det. Det måste konstateras att företaget i fråga har särskilda befogenheter och står under en offentlig myndighets tillsyn. Sedan domstolen i målet Foster inte utnyttjade detta påstående är det svårt att se hur det citerade stödet för saken framåt.

98 Se punkt 45 i förslaget till avgörande. Generaladvokaten Wahl citerade bland annat, domen i det ovannämnda målet Collino och Chiappero (punkt 24), det ovannämnda målet Farrell (punkt 41) och det ovannämnda målet Dominguez (punkt 40) till stöd för vad han beskrev som det synsätt som domstolen traditionellt tillämpat. Det kan vara så, att generaladvokaten med detta menade att avgörandet på grundval av de faktiska omständigheterna skulle lämnas till den nationella domstolen (vilket domstolen också gjort i alla tre mål han hänvisade till). Om han emellertid menade att det finns ett traditionellt synsätt som innebär att det krävs att alla faktorer som räknades upp i punkt 20 i domen i målet Foster kumulativt ska vara uppfyllda för att ett organ ska kunna betraktas som en förlängning av staten, framgår det av vad jag sagt tidigare (i punkterna 43–54) att jag inte kan godta att ett sådant synsätt medvetet och konsekvent har genomförts i domstolens praxis.

99 Se punkterna 62–66 i förslaget till avgörande av generaladvokat Wahl.

100 Se punkterna 19 och 20 i domen.

101 Se min ingående bedömning av vart och ett av dessa mål ovan. De enskilda punkterna som citerades i punkt 24 i domen i målet Portgás citerar punkt 20 i domen i målet Foster (och innehåller uttryck som klart visar att ett organ som uppfyller alla kriterier som har fastställts där ingår bland dem som utgör en förlängning av staten). De citerade målen stöder, enligt mig, inte påståendet att punkt 20 i domen i målet Foster utgör en absolut definition som omfattar alla organ som är en förlängning av staten.

102 Dom av den 14 juli 1994, C‑91/92, EU:C:1994:292, punkterna 19–25 (särskilt punkterna 24 och 25).

103 Se punkt 25 i domen.

104 Se ovan punkterna 61–64.

105 Min kursivering.

106 En något modifierad version av denna omformulering återkommer sedan i domslutets andra punkt. Med avseende på aspekten särskilda befogenheter i testet, se vidare nedan punkt 130 och följande punkter.

107 Sedan dess har akademiker funderat över huruvida detta sistnämnda problem verkligen inte har något samband med frågan om direktivets (horisontella eller vertikala) direkta effekt, såsom både generaladvokaten och domstolen verkade anföra (genom att i stället betona medlemsstatens skyldighet att säkerställa att ett direktiv uppfylls). Se, exempelvis, Albors-Llorens, Albertina, The direct effect of EU Directives: fresh controversy or a storm in a tea-cup? Comment on Portgás i (2014) EL.Rev s. 851.

108 Se ovan punkterna 58, 60, 65, 66 och 67.

109 Se kommissionens tillkännagivande om begreppet statligt stöd som avses i artikel 107.1 FEUF (nedan kallat kommissionens tillkännagivande om statligt stöd). Detta tillkännagivande ändrades senast i juni 2016 (EUT C 262, 2016, s. 1).

110 Dom av den 16 maj 2002, Frankrike/kommissionen ( C‑482/99, EU:C:2002:294, punkt 23).

111 Dom av den 16 maj 2002, Frankrike/kommissionen ( C‑482/99, EU:C:2002:294, punkt 23 och där angiven rättspraxis), och dom av den 20 november 2003, GEMO ( C‑126/01, EU:C:2003:622, punkt 23). Se vidare dom av den 12 december 1996, Air France/kommissionen ( T-358/94, EU:T:1996:194, punkt 62). Se, slutligen, förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet UTECA ( C‑222/07, EU:C:2008:468, punkt 124).

112 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 maj 2002, Frankrike/kommissionen ( C‑482/99, EU:C:2002:294, punkt 24). En användbar definition av vad som utgör ett offentligt företag finns i kommissionens direktiv 2006/111/EG av den 16 november 2006 om insyn i de finansiella förbindelserna mellan medlemsstater och offentliga företag samt i vissa företags ekonomiska verksamhet (EUT L 318, 2006, s.17). I artikel 2 b i detta direktiv anges att offentliga företag är varje företag, över vilket de offentliga myndigheterna direkt eller indirekt kan utöva ett dominerande inflytande till följd av ägarskap, finansiell medverkan eller gällande regler.

113 Dom av den 16 maj 2002, Frankrike/kommissionen ( C‑482/99, EU:C:2002:294, punkt 52). Se även dom av den 26 juni 2008, Air SIJ/kommissionen ( T-442/03, EU:T:2008:228, punkterna 93–100).

114 Dom av den 16 maj 2002, Frankrike/kommissionen ( C‑482/99, EU:C:2002:294, punkt 53). Det är inte heller nödvändigt att styrka att det offentliga företaget, i ett visst fall, skulle ha handlat annorlunda om det hade handlat självständigt, se dom av den 25 juni 2015, SACE och Sace BT/kommissionen ( T-305/13, EU:T:2015:435, punkt 48).

115 Dom av den 16 maj 2002, Frankrike/kommissionen ( C‑482/99, EU:C:2002:294, punkt 53).

116 Dom av den 16 maj 2002, Frankrike/kommissionen ( C‑482/99, EU:C:2002:294, punkt 54).

117 Dom av den 16 maj 2002, Frankrike/kommissionen ( C‑482/99, EU:C:2002:294, punkt 55) (min kursivering). De åtgärder som talar för att en åtgärd kan tillskrivas staten räknas upp i punkt 3.1.1 i kommissionens tillkännagivande om statligt stöd. Dessa åtgärder omfattar det offentliga företagets integrering i den offentliga förvaltningen, det faktum att det företag genom vilket stödet beviljades måste ta hänsyn till direktiv som utfärdats av regeringsorgan, arten av det offentliga företagets verksamhet och huruvida det bedriver denna verksamhet på marknaden under normala konkurrensförhållanden i förhållande till privata aktörer.

118 Se, exempelvis, dom av den 17 juli 2008, Essent Netwerk Noord m.fl. ( C‑206/06, EU:C:2008:413, punkt 70), och dom av den 16 maj 2000, Frankrike/Ladbroke Racing och kommissionen, C‑83/98 P, EU:C:2000:248, punkt 50.

119 Se dom av den 12 december 1996, Air France/kommissionen ( T-358/94, EU:T:1996:194, punkterna 65–67), angående stöd som beviljades av Caisse des Dépôts et Consignations och finansierades genom frivilliga insättningar från enskilda som när som helst kunde tas ut. Eftersom Caisse des Dépôts et Consignations kunde använda medel från det överskott som uppkom till följd av insättningar som överskred uttag, som om de permanent stod till dess förfogande ansågs dessa utgöra statliga medel. Se även dom av den 16 maj 2000, Frankrike/Ladbroke Racing och kommissionen ( C‑83/98 P, EU:C:2000:248, punkt 50).

120 Bestämmelsen är också tillämplig på företag som har karaktären av fiskala monopol. Jag anser inte att denna senare kategori är relevant i förevarande diskussion.

121 Dom av den 24 juli 2003, Altmark Trans and Regierungspräsidium Magdeburg, ( C‑280/00, EU:C:2003:415, punkt 89 och följande punkter) (nedan kallad domen i målet Altmark).

122 Se dom av den 12 februari 2008, BUPA m.fl./kommissionen ( T-289/03, EU:T:2008:29, punkt 172) (min kursivering). Se även dom av den 10 december 1991, Merci convenzionali Porto di Genova ( C‑179/90, EU:C:1991:464, punkt 27).

123 Se arbetsdokument från kommissionens avdelningar av den 29 april 2013 Guide to the application of the European Union rules on State aid, public procurement and the internal market to services of general economic interest, and in particular to social services of general interest (SWD(2013) 53 final/2). Se även meddelande från kommissionen om Europeiska unionens rambestämmelser för statligt stöd i form av ersättning för offentliga tjänster (2011) (EUT C 8, 2011, s. 15).

124 Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska sociala kommittén samt regionkommittén En kvalitetsram för tjänster av allmänt intresse i Europa KOM(2011)900 slutlig, s. 3.

125 Ibidem, s. 3. Se även Meddelande från kommissionen – Tjänster i allmänhetens intresse i Europa (EGT C 17, 2001, s. 4), punkt 14, vari anges att [i] fall då myndigheterna bedömer att en viss tjänst ligger i allmänhetens intresse och att marknadskrafterna inte förväntas leda till att denna tjänst tillhandahålls på ett tillfredsställande sätt, kan de emellertid fastställa en rad kriterier för hur dessa behov skall uppfyllas och låta tjänsten omfattas av en förpliktelse. Se, mer särskilt, inom ramen för statligt stöd på marknaden för bredbandsnät, meddelande från kommissionen om EU:s riktlinjer för tillämpning av reglerna för statligt stöd på snabb utbyggnad av bredbandsnät (EUT C 25, 2013, s. 1), punkt 20, vari anges att kommissionen [anser] att när det gäller områden där privata investerare redan har finansierat bredbandsinfrastruktur (eller håller på att ytterligare utvidga nätet) och redan tillhandahåller konkurrenskraftiga bredbandstjänster med tillräcklig täckning, kan utbyggnaden av parallell konkurrerande och offentligt finansierad bredbandsinfrastruktur inte anses utgöra en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse i den mening som avses i artikel 106.2 i EUF-fördraget. Se även dom av den 16 september 2013, Colt Télécommunications France/kommissionen ( T‑79/10, ej publicerad, EU:T:2013:463, punkt 154), där tribunalen fann att förekomsten av ett marknadsmisslyckande är en förutsättning för att klassificera en verksamhet som [en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse].

126 Dom av den 10 december 1991, Merci convenzionali porto di Genova ( C‑179/90, EU:C:1991:464), punkt 27, dom av den 17 juli 1997, GT-Link ( C‑242/95, EU:C:1997:376, punkt 53), och dom av den 18 juni 1998, Corsica Ferries France ( C‑266/96, EU:C:1998:306, punkt 45).

127 Se, exempelvis, förslag till avgörande av generaladvokaten Tizzano i målet Ferring ( C‑53/00, EU:C:2001:253, punkt 51). Se även dom av den 15 juni 2005, Olsen/kommissionen ( T-17/02, EU:T:2005:218, punkt 216 och där angiven rättspraxis), samt vidare meddelande från kommissionen om tillämpningen av Europeiska unionens regler om statligt stöd på ersättning för tillhandahållande av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (EUT C 8, 2012, s. 4), punkt 46.

128 Se nedan punkt 129 och följande punkter.

129 Se artikel 1.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU av den 26 februari 2014 om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG (EUT L 94, 2014, s. 65). I artikel 1.4 betonas att [d]etta direktiv påverkar inte medlemsstaternas frihet att i enlighet med unionsrätten definiera vad de anser vara tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, hur dessa tjänster bör organiseras och finansieras i enlighet med bestämmelserna om statligt stöd samt vilka särskilda krav de bör underställas. Detta direktiv påverkar inte heller myndigheters beslut om huruvida, hur och i vilken omfattning de önskar utöva offentliga funktioner själva, i enlighet med artikel 14 i EUF-fördraget och protokoll nr 26.

130 Min kursivering.

131 Domstolen fastställde att tre av dessa villkor var kumulativa i dom av den 15 januari 1998, Mannesmann Anlagenbau Austria m.fl. ( C‑44/96, EU:C:1998:4, punkt 21). Se, vidare, dom av den 16 oktober 2003, kommissionen/Spanien ( C‑283/00, EU:C:2003:544, punkt 69).

132 Dom av den 3 oktober 2000, University of Cambridge ( C‑380/98, EU:C:2000:529, punkt 21).

133 Dom av den 3 oktober 2000, University of Cambridge ( C‑380/98, EU:C:2000:529, punkt 26). Domstolen angav därefter att [k]valificeringen av ett sådant organ som universitetet som 'upphandlande myndighet’ skall således göras på årsbasis. Det budgetår under vilket ett visst upphandlingsförfarande påbörjas måste anses vara den lämpligaste perioden för att beräkna finansieringen av detta organ (punkterna 40 och 41).

134 Dom av den 15 januari 1998, Mannesman Anlagenbau Austria m.fl. ( C‑44/96, EU:C:1998:4, punkt 35).

135 Dom av den 27 februari 2003, Adolf Truley ( C‑373/00, EU:C:2003:110, punkterna 33–40).

136 Dom av den 16 oktober 2003, kommissionen/Spanien ( C‑283/00, EU:C:2003:544, punkt 81).

137 Dom av den 10 maj 2001, Agorà and Excelsior ( C‑223/99 och C‑260/99, EU:C:2001:259, punkt 37).

138 Se, bland annat, dom av den 15 februari 1986, Marshall ( C‑152/84, EU:C:1986:84, punkt 49), dom av den 12 juli 1990, Foster ( C‑188/89, EU:C:1990:313, punkt 17), och dom av den 14 september 2000, Collino och Chiappero ( C‑343/98, EU:C:2000:441, punkt 23). I punkt 30 i sitt förslag till avgörande av den 18 september 2013 i målet Portgás ( C‑425/12, EU:C:2013:623), angav generaladvokaten Wahl (genom att citera domen i målet Marshall, punkt 47) att …erkännandet av direktivens direkta effekt grundar sig på två kompletterande mål: nödvändigheten att effektivt garantera de rättigheter för enskilda som följer av dessa rättsakter och ett behov av att vidta sanktioner mot nationella myndigheter som underlåter att respektera deras bindande verkan och inte säkerställer en effektiv tillämpning av dem. Jag delar helt och hållet den första delen av detta uttalande. I den utsträckning som inte bara efterföljande avgöranden, utan även domen i målet Marshall självt, fastställer att organ som över huvud taget inte hade något att göra med (och inte hade någon möjlighet att påverka) statens underlåtelse att genomföra direktivet fortfarande ska iaktta bestämmelser i detta direktiv som har direkt effekt enligt principen om vertikal direkt effekt om de ska betraktas som en förlängning av staten, måste jag dock erkänna att jag inte helt kan ställa mig bakom den andra delen av detta uttalande.

139 Se, exempelvis, dom av den 21 maj 1985, Schul Douane-Expediteur ( 47/84, EU:C:1985:216, punkt 17), dom av den 3 juli 2012, UsedSoft ( C‑128/11, EU:C:2012:407, punkt 40), dom av den 9 november 2016, Wathelet ( C‑149/15, EU:C:2016:840, punkt 29), och dom av den 2 mars 2017, J.D. ( C‑4/16, EU:C:2017:153, punkt 24).

140 Se, särskilt, punkterna 35, 49 och 64 ovan.

141 Se ovan punkt 65.

142 Se ovan punkt 68.

143 Det framgick redan av den rättspraxis som föregick domen i målet Foster, som citerades i punkt 19 i domen i målet Foster, att vissa organ som strukturellt utgjorde en del av staten skulle betraktas som staten själv, bland annat skattemyndigheter (dom av den 19 januari 1982, Becker, 8/81, EU:C:1982:7, och dom av den 22 februari 1990, Busseni, C‑221/88, EU:C:1990:84), och lokala eller regionala myndigheter (dom av den 22 juni 1989, Costanzo, 103/88, EU:C:1989:256).

144 Se ovan punkterna 61 och 62.

145 I punkt 19 i domen i målet Foster, nämnde domstolen två organ som utifrån sin funktion var förlängningar av staten: konstitutionellt oavhängiga myndigheter som har till uppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet (dom av den 15 maj 1986, Johnston, 222/84, EU:C:1986:206) och offentliga myndigheter som ansvarar för hälsovård (dom av den 26 februari 1986, Marshall, 152/84, EU:C:1986:84).

146 Se, exempelvis, Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/73/EG av den 23 september 2002 om ändring av rådets direktiv 76/207/EEG om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor (EGT L 269, 2002, s. 15).

147 Se, exempelvis direktivet om erkännande av yrkeskvalifikationer (Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (EUT L 255, 2005, s. 22)), i ändrad lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EG av den 20 november 2013 om ändring av direktiv 2005/36 och förordning (EU) nr 1024/2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (nedan kallad IMI-förordningen) (EUT L 354, 2013, s. 13). Allmän information om hanteringen av systemet med ömsesidigt erkännande finns på http://ec.europa.eu/growth/single-market/services/free-movement-professionals_en.

148 Se, exempelvis, Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (EGT L 108, 2002, s. 33), i ändrad lydelse enligt förordning (EG) nr 544/2009 och direktiv 2009/140/EG.

149 Dom av den 26 februari 1986, 152/84, EU:C:1986:84.

150 Det är också den (något ovanliga) ordningen som gör att MIBI kan förhandla med skadelidande och väcka talan trots att trots att MIBI inte har något särskilt avtal eller uppdrag som ger det befogenhet att göra detta. Det ska noteras att det faktum att alla bilförsäkringsföretag måste vara medlemmar i MIBI är en garanti för att samma förutsättningar, konkurrensrättsligt, gäller för alla och att MIBI alltid, i det långa loppet, kommer att kunna täcka sina kostnader om det måste betala ytterligare, oförutsedd ersättning. MIBI kommer bara att höja sina medlemsavgifter, och medlemmarna kommer bara att höja de extra belopp de lägger på enskilda försäkringsavtal de utfärdar i syfte att finansiera sina avgifter till MIBI.

151 Dom av den 12 juli 1990, C‑188/89, EU:C:1990:313, punkt 23 (min kursivering).

152 Dom av den 15 maj 1986, 222/84, EU:C:1986:84, punkt 56.

153 Se ovan punkt 54.

154 Se punkt 58 och följande punkter ovan.

155 Se dom av den 4 december 1997, Kampelmann m.fl. ( C‑253/96–C‑258/96, EU:C:1997:585, och punkt 58).

156 Se dom av den 14 september 2000, Collino och Chiappero ( C‑343/98, EU:C:2000:441), och punkterna 59 och 60 ovan.

157 Se dom av den 5 februari 2004, Rieser Internationale Transporte ( C‑157/02, EU:C:2004:76), och punkterna 61–63 ovan. I punkt 12 i domen anges att Asfinag enligt avtalet mellan bolaget och den österrikiska staten (som beskrevs både som licens och avtal) gavs rätt att i eget namn och för egen räkning ta ut vägtullar och trafikavgifter för att täcka sina egna kostnader. Domstolens efterföljande bedömning var fokuserad på statlig kontroll (punkt 25) och omständigheten att Asfinag inte har rätt att på eget initiativ fastställa beloppet av de vägtullar som tas ut. Detta belopp är fastställt i lag (punkt 26). Domstolen drog omedelbart slutsatsen att Asfinag var en förlängning av staten, utan att ange vilka särskilda befogenheter det hade (punkt 27).

158 Se dom av den 26 maj 2005, Sozialhilfeverband Rohrbach ( C‑297/03, EU:C:2005:315), och punkt 64 ovan.

159 Se dom av den 7 september 2006, Vassallo ( C‑180/04, EU:C:2006:518), och punkt 65 ovan.

160 Se dom av den 24 januari 2012, Dominguez ( C‑282/10, EU:C:2012:33), och punkt 67 ovan.

161 Se dom av den 12 december 2013, Carratú ( C‑361/12, EU:C:2013:830), och punkt 68 ovan.

162 Dom av den 12 december 2013, Portgás ( C‑425/12, EU:C:2013:829). Se vidare punkterna 69–76 ovan.

163 Dom av den 12 december 2013, Portgás ( C‑425/12, EU:C:2013:829, punkterna 30 och 31).

164 Se ovan punkt 112.

165 Se ovan punkt 98.

166 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2000, University of Cambridge ( C‑380/98, EU:C:2000:529, punkt 40).

167 Se ovan punkt 90.

168 Dom av den 14 juli 1994, C‑91/92, EU:C:1994:292.

169 För några exempel på de många kritiska studier angående denna rättspraxis, se Tridimas, Takis, Black, White and Shades of Grey: Horizontality Revisited (2002) 21 Y.B.E.L., s. 327; Dashwood, Alan, From Van Duyn to Mangold via Marshall: reducing Direct Effect to Absurdity (2006-7) 9 C.Y.E.L.S., s. 81; Dougan, Michael, When worlds collide! Competing Visions of the Relationship between Direct Effect and Supremacy (2007) 44 C.M.L.Rev., s. 931; Craig, Paul, The Legal Effects of Directives: Policy, Rules and Exceptions (2009) 34 E.L.Rev, s. 349; and de Mol, Mirjam, Dominguez: A Deafening Silence (2012) 8 European Constitutional Law Review, s. 280.

170 Förslag till avgörande av den 9 februari 1994 ( C‑91/92, EU:C:1994:45, punkt 47).

171 Se förslag till avgörande av generaladvokaten van Gerven av den 26 januari 1993 i målet Marshall II ( C‑271/91, EU:C:1993:30, punkt 12), och förslag till avgörande av generaladvokaten Jacobs av den 27 januari 1994 i målet Vaneetveld ( C‑316/93, EU:C:1994:32, punkt 15 och följande punkter). Generaladvokaten Trstenjak tog på nytt upp de bakomliggande frågorna i olika delar av sitt förslag till avgörande av den 8 september 2011 i målet Dominguez ( C‑282/10, EU:C:2011:559).

172 Dom av den 14 juli 1994, C‑91/92, EU:C:1994:292.

173 I detta avseende ansluter jag mig som helhet till generaladvokaten Jacobs iakttagelser i punkterna 30 och 31 i sitt förslag till avgörande i målet Vaneetveld ( C‑316/93, EU:C:1994:32), vilka citerats i sin helhet i fotnot 33 ovan.

174 Dom av den 12 juli 1990, C‑188/89, EU:C:1990:313.