Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 5 oktober 2016

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets förordning av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, 1971, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57).

3 Europaparlamentets och rådets förordning av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1 och rättelse i EUT L 200, 2004, s. 1).

4 Det nationella målet avser Linda Tolleys rättigheter från och med den 6 november 2002 (se punkt 20 i förevarande förslag till avgörande). Tvisten regleras således av förordning nr 1408/71 i den lydelse som var tillämplig vid den tidpunkten.

5 Rådets förordning av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1).

6 Europaparlamentets och rådets förordning av den 5 juni 2001 (EGT L 187, 2001, s. 1).

7 [2010] EWCA Civ 291.

8 Dom av den 18 oktober 2007, kommissionen/parlamentet och rådet ( C‑299/05, EU:C:2007:608, punkt 68).

9 Enligt artikel 1 j i förordning nr 1408/71 avses med beteckningen lagstiftning i förordningen samtliga lagar och andra författningar om grenar av och system för social trygghet och särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner.

10 Villkoren för anlutning till det nationella systemet för social trygghet regleras i nationell rätt (se bland annat dom av den 12 juli 1979, Brunori ( 266/78, EU:C:1979:200, punkterna 5 och 6), dom av den 7 juli 2005, van Pommeren‑Bourgondiën ( C‑227/03, EU:C:2005:431, punkt 33), och dom av den 19 mars 2015, Kik ( C‑266/13, EU:C:2015:188, punkt 51)).

11 Dom av den 12 maj 1998 ( C‑85/96, EU:C:1998:217, punkt 36). Se även, bland annat, dom av den 7 juni 2005, Dodl et Oberhollenzer ( C‑543/03, EU:C:2005:364, punkt 30), och dom av den 10 mars 2011, Borger ( C‑516/09, EU:C:2011:136, punkt 28).

12 I till exempel domen Dodl och Oberhollenzer (dom av den 7 juni 2005 ( C‑543/03, EU:C:2005:364, punkterna 32–34)), fann domstolen att de personer som begärt österrikiska familjeförmåner ska anses som arbetstagare, förutsatt att den nationella domstolen bekräftar att de är anslutna till den österrikiska sjukförsäkringen.

13 Se Secretary of State for Work and Pensions mot LT (DLA) [2012] UKUT 282 (AAC) och Tolley mot The Secretary of State for Work and Pensions [2013] EWCA Civ 1471.

14 Dom av den 21 februari 2013 ( C‑619/11, EU:C:2013:92, punkterna 27–29). Av beslutet om hänskjutande framgår att Linda Tolley kan ha haft rätt till allmän ålderspension beroende på huruvida hon uppfyllde avgiftsvillkoren när hon uppnådde pensionsåldern. Förenade kungarikets regering anser således att rätten till en sådan pension enbart kunde uppkomma i framtiden och var hypotetisk, eftersom Linda Tolley inte kan anses vara försäkrad mot risken för ålderdom. Den hänskjutande domstolen har emellertid anfört att sistnämnda var försäkrad mot den risken. Denna bedömning kan inte ifrågasättas, eftersom frågan om en person är försäkrad enligt ett system för social trygghet regleras i lagstiftningen i den berörda medlemsstaten (se fotnot 11 i förevarande förslag till avgörande).

15 Dom av den 10 mars 2011, Borger ( C‑516/09, EU:C:2011:136, punkt 30).

16 Dom av den 18 oktober 2007 ( C‑299/05, EU:C:2007:608, punkt 68).

17 Dom av den 6 oktober 1982 ( 283/81, EU:C:1982:335, punkt 21).

18 Se bland annat dom av den 6 oktober 1982, Cilfit m.fl. ( 283/81, EU:C:1982:335, punkt 21), och dom av den 1 oktober 2015, Doc Generici ( C‑452/14, EU:C:2015:644, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

19 I dom av den 27 mars 1963, Da Costa m.fl. ( 28/62–30/62, EU:C:1963:6), till vilken Förenade kungarikets regering hänvisat, konstaterade domstolen att den redan i en tidigare dom hade prövat en fråga som är identisk med den tolkningsfråga som ställts till den och slog inte fast att den inte kunde upptas till sakprövning, utan hänvisade den nationella domstolen till den domen.

20 Se dom av den 6 oktober 1982, Cilfit m.fl. ( 283/81, EU:C:1982:335, punkt 15), och dom av den 17 juli 2014, Torresi ( C‑58/13 och C‑59/13, EU:C:2014:2088, punkt 32).

21 Dom av den 17 juli 2014, Torresi ( C‑58/13 och C‑59/13, EU:C:2014:2088, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

22 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2006, De Cuyper ( C‑406/04, EU:C:2006:491, punkt 27).

23 Dom av den 18 oktober 2007 ( C‑299/05, EU:C:2007:608, punkterna 66–68).

24 Dom av den 21 juli 2011 ( C‑503/09, EU:C:2011:500, punkt 37).

25 Dom av den 18 oktober 2007 ( C‑299/05, EU:C:2007:608).

26 Dom av den 21 juli 2011 ( C‑503/09, EU:C:2011:500, punkterna 37 och 38).

27 Dom av den 18 oktober 2007 ( C‑299/05, EU:C:2007:608, punkt 63). Den bedömningen hänförde sig till den svenska invaliditetsersättningen som också var föremål för talan om ogiltigförklaring som gav upphov till den domen.

28 Dom av den 30 juni 2011 ( C‑388/09, EU:C:2011:439, punkt 48)

29 Dom av den 30 juni 2011, da Silva Martins ( C‑388/09, EU:C:2011:439, punkt 48).

30 Dom av den 18 oktober 2007 ( C‑299/05, EU:C:2007:608).

31 Dom av den 5 mars 1998 ( C‑160/96, EU:C:1998:84).

32 Dom av den 5 mars 1998, Molenaar ( C‑160/96, EU:C:1998:84, punkterna 22–25). Se även dom av den 8 juli 2004, Gaumain‑Cerri och Barth ( C‑502/01 och C‑31/02, EU:C:2004:413, punkterna 19 och 20).

33 Dom av den 8 mars 2001 ( C‑215/99, EU:C:2001:139, punkt 28).

34 Dom av den 21 februari 2006 ( C‑286/03, EU:C:2006:125, punkt 48). Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 18 oktober 2007, kommissionen/parlamentet och rådet ( C‑299/05, EU:C:2007:608, punkt 61), och dom av den 30 juni 2011, da Silva Martins ( C‑388/09, EU:C:2011:439, punkterna 43–48).

35 Se i detta avseende Jorens, Y., m.fl., Coordination of Long‑term Care Benefits – current situation and future prospects, Think Tank Report 2011, Training and Reporting on European Social Security, tillgänglig på webbplatsen: http://www.tress‑network.org/EUROPEAN%20RESOURCES/EUROPEANREPORT/trESSIII_ThinkTankReport‑LTC_20111026FINAL_amendmentsEC‑FINAL.pdf, s. 41 och s. 42.

36 I beslutet om hänskjutande anges inte vad Linda Tolleys tidigare inbetalningar till socialförsäkringen avsett.

37 Såvitt jag vet inleddes först från och med den 1 januari 2007 successivt införandet av en bestämmelse om rätt till vård- och omsorgsersättning i den spanska lagstiftningen genom lag 39/2006 av den 14 december 2006 avseende främjande av personlig autonomi och omsorg för vårdbehövande personer (BOE nr 299, 15 december 2006, s. 44142). Det ankommer dock slutligen på den hänskjutande domstolen att göra den bedömningen.

38 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juni 1986, Ten Holder ( 302/84, EU:C:1986:242, punkt 22), och dom av den 10 juli 1986, Luijten ( 60/85, EU:C:1986:307, punkt 15).

39 Varje medlemsstat har emellertid rätt att på vissa villkor bevilja arbetstagare som är anslutna till det sociala trygghetssystemet i en annan medlemsstat sociala trygghetsförmåner (se, bland annat, dom av den 20 maj 2008, Bosmann ( C‑352/06, EU:C:2008:290, punkt 31), dom av den 12 juni 2012, Hudzinski och Wawrzyniak ( C‑611/10 och C‑612/10, EU:C:2012:339, punkt 68), och dom av den 11 september 2014, B. ( C‑394/13, EU:C:2014:2199, punkt 28)). Dessutom utgör inte principen om att lagstiftningen i endast en medlemsstat är tillämplig hinder mot att en arbetstagare som är obligatoriskt ansluten till bosättningsstatens sociala trygghetssystem, bibehåller sin frivilliga anslutning till det sociala trygghetssystemet i den medlemsstat där han senast varit anställd med avseende på grenar till vilka han inte längre är obligatoriskt ansluten (dom av den 7 juli 2005, van Pommeren‑Bourgondiën ( C‑227/03, EU:C:2005:431, punkterna 36–38)).

40 Se, bland annat, dom av den 7 juli 2005, van Pommeren‑Bourgondiën ( C‑227/03, EU:C:2005:431, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

41 Särskilt en person som arbetar i medlemsstaten (eller successivt i flera medlemsstater) förvärvar där typiskt sett pensionsrättigheter som denne bibehåller när han bosätter sig i en annan medlemsstat. Artikel 17a i förordning nr 1408/71 avser ett sådant fall, eftersom den är tillämplig på personer som samtidigt som de omfattas av lagstiftningen i bosättningsstaten, har rätt till pensioner enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat.

42 Se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i målet Kuusijärvi ( C‑275/96, EU:C:1997:613, punkt 65) och generaladvokaten Cruz Villalóns förslag till avgörande i målet Stewart ( C‑503/09, EU:C:2011:159, punkt 47).

43 Se, särskilt, artiklarna 12, 46a, 46b, 46c och 76 i förordning nr 1408/71 och artiklarna 7–10 i rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpningen av förordning nr 1408/71 (EGT L 74, 1972, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 106).

44 Såsom generaladvokaten Jacobs påpekade i sitt förslag till avgörande i målet Kuusijärvi ( C‑275/96, EU:C:1997:613, punkt 54), innebär det förhållandet att lagstiftningen i det … [land där en person senast var anställd] upphör att vara tillämplig inte nödvändigtvis, eller ens i normalfallet, att den personen samtidigt förlorar rätten … [att behålla en förmån som han hade rätt till i den medlemsstaten].

45 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 maj 2001, kommissionen/Belgien ( C‑347/98, EU:C:2001:236, punkt 31).

46 Domstolen har redan, i domen da Silva Martins (dom av den 30 juni 2011 ( C‑388/09, EU:C:2011:439)), uttalat sig om huruvida förmåner till täckande av risken för vård- och omsorgsbehov som den berörda personen började uppbära på bekostnad av institutionen i en första medlemsstat efter att han bosatt sig i en andra medlemsstat kan exporteras. Domstolen prövade emellertid inte denna problematik mot bakgrund av artikel 19.1 eller artikel 22.1 b i förordning nr 1408/71, utan mot bakgrund av artiklarna 27 och 28 i den förordningen. Sistnämnda bestämmelser som är tillämpliga på rätten till pensioner avser inte Linda Tolleys situation. Hon hade nämligen inte rätt till pension vare sig enligt lagstiftningen i Förenade kungariket eller enligt den spanska lagstiftningen.

47 Det verkar som om även kommissionen uttalade sitt stöd för den uppfattningen under förhandlingen (se fotnot 54 i förevarande förslag till avgörande).

48 Se ovan punkt 53 i förevarande förslag till avgörande.

49 Dom av den 16 juli 2009 ( C‑208/07, EU:C:2009:455, punkt 46).

50 I dom av den 16 juli 2009, von Chamier‑Glisczinski ( C‑208/07, EU:C:2009:455, punkterna 44–46), fann domstolen, utan att ta ställning till skiljelinjen mellan tillämpningsområdet för artikel 19.1 respektive artikel 22.1 b i förordning nr 1408/71, att den omständigheten att sökanden flyttade från Tyskland till Österrike, trots att hon redan beviljades tyska förmåner vid sjukdom vars export hon begärde, talade för en tillämpning av den andra av dessa bestämmelser.

51 Dom av den 31 maj 1979 ( 182/78, EU:C:1979:142, punkt 7). Domstolen gjorde i detta avseende inte någon skillnad beroende på om arbetstagaren definitivt eller tillfälligt upphört att vara yrkesverksam.

52 I artikel 13.2 a och b i förordning nr 1408/71 avses [d]en som är anställd för arbete och [d]en som är egenföretagare.

53 Enligt Förenade kungarikets regering gäller detta sedan dagen efter det att Linda Trolley bosatte sig där (se punkt 74 i förevarande förslag till avgörande).

54 Det verkar som om kommissionen förespråkade samma synsätt under förhandlingen när den gjorde gällande att artikel 22.1 b i förordning nr 1408/71 enbart avser ekonomiskt aktiva personer, eftersom inaktiva personer omfattas av lagstiftningen i deras bosättningsstat.

55 Även den medlemsstat avses där den institution från vilken den berörda personen har rätt, eller skulle ha rätt, till förmåner om han … var [bosatt] inom den medlemsstats territorium där institutionen finns.

56 I artikel 71.1 a i förordning nr 1408/71 föreskrivs att en gränsarbetare som är arbetslös som tidigare var anställd och som under sin senaste anställning var bosatt inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens skall få förmåner vid arbetslöshet som antingen belastar den behöriga institutionen (om han är delvis eller periodvis arbetslös) eller institutionen i sin bosättningsstat (om han är helt arbetslös).

57 Dom av den 11 november 2004 ( C‑372/02, EU:C:2004:705, punkt 29).

58 Dom av den 11 juni 1998 ( C‑275/96, EU:C:1998:279).

59 Dom av den 11 juni 1998, Kuusijärvi ( C‑275/96, EU:C:1998:279, punkt 71).

60 Dessutom hänvisas i artikel 73 i förordning nr 1408/71 inte till behörig stat utan till den stat vars lagstiftning gäller för den anställde.

61 Rådets förordning av den 25 juni 1991 om ändring av förordning nr 1408/71, samt av förordning nr 574/72 (EGT L 206, 1991, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 5, s.46).

62 Dom av den 12 juni 1986 ( 302/84, EU:C:1986:242, punkt 15).

63 Se dom av den 21 februari 1991, Noij ( C‑140/88, EU:C:1991:64, punkterna 9 och 10), dom av den 21 februari 1991, Daalmeijer ( C‑245/88, EU:C:1991:66, punkterna 12 och 13), och dom av den 10 mars 1992, Twomey ( C‑215/90, EU:C:1992:117, punkt 10).

64 Under dessa förhållanden utgör bestämmelserna i avdelning II och avdelning III i förordning nr 1408/71 hinder mot att en person som befinner sig i en sådan situation omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där vederbörande är bosatt (se dom av den 21 februari 1991, Noij ( C‑140/88, EU:C:1991:64, punkt 15)).

65 Se skäl 3 i förordning nr 2195/91.

66 Se dom av den 11 juni 1998, Kuusijärvi ( C‑275/96, EU:C:1998:279, punkt 40).

67 På samma sätt skulle en arbetstagare som råkar ut för ett olycksfall i arbetet eller drabbas av en arbetssjukdom efter att han upphört att vara yrkesverksam och bosatt sig i en annan medlemsstat förlora rätten till förmåner vid olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar i den första medlemsstaten enligt artikel 55.1 b i förordning nr 1408/71. Denna bestämmelse avser, såsom artikel 22.1 b i förordning nr 1408/71 en arbetstagare som, efter att ha fått rätt till förmåner på den behöriga institutionens bekostnad, får tillstånd av denna institution att återvända till den medlemsstats territorium där han är bosatt eller att flytta till en annan medlemsstats territorium.

68 Se skäl 6 i förordning nr 1408/71.

69 Se skälen 1 och 2 i förordning nr 1408/71.

70 Förslag till avgörande Kuusijärvi ( C‑275/96, EU:C:1997:613, punkt 65). Tvärtemot vad Förenade kungarikets regering gjort gällande har domstolen inte avvisat detta synsätt (se punkt 107 i förevarande förslag till avgörande). Se även, analogt, dom av den 30 juni 1966, Vaassen‑Göbbels ( 61/65, EU:C:1966:39, s. 399) och generaladvokaten Darmons förslag till avgörande i målet Newton ( C‑356/89, EU:C:1991:98, punkt 23).

71 På den grunden fann Upper Tribunal (domstol i andra instans) att Linda Tolley hade rätt att överföra den del av invalidpensionen som avser vård efter att hon flyttat, trots att hon inte hade fått tillstånd att göra detta (Secretary of State for Work and Pensions v LT (DLA) [2012] UKUT 282 (AAC), punkterna 88 och 89).

72 Detta övervägande verkar vara särskilt relevant när den medlemsstat som har ansvar för betalningen av den berörda förmånen (som är den behöriga staten i den mening som avses i artikel 22.1 b i förordning nr 1408/71) även är behörig stat enligt lagvalsreglerna i artikel 13.2 i förordningen, vilket innebär att den i allmänhet kommer att vara tvungen att bära sjukförsäkringskostnaderna för den berörda partens försämrade hälsotillstånd. Detta gäller även när den stat som har ansvar för betalningen av förmånen inte längre är behörig stat enligt lagvalsreglerna. I ett sådant fall kommer den stat som har ansvar för betalningen av den berörda förmånen vara skyldig att fortsätta att betala ut den under en längre period enligt artikel 22,1 b i ovannämnda förordning.

73 Se, analogt, i fråga om kravet på förhandstillstånd i artikel 22.1 c i förordning nr 1408/71, dom av den 23 oktober 2003, Inizan ( C‑56/01, EU:C:2003:578, punkt 24).

74 Se bland annat dom av den 14 oktober 2010, van Delft m.fl. ( C‑345/09, EU:C:2010:610, punkt 99 och där angiven rättspraxis).

75 Se, analogt, dom av den 20 maj 2008, Bosmann ( C‑352/06, EU:C:2008:290, punkterna 27–31).

76 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juni 2012, Hudzinski och Wawrzyniak ( C‑611/10 och C‑612/10, EU:C:2012:339, punkt 57).