Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 12 januari 2017

1 Originalspråk: franska.

2 E 101-intyget, med rubriken intyg avseende tillämplig lagstiftning, är en standardblankett som tagits fram av den administrativa kommission för social trygghet för migrerande arbetare som avses i avdelning IV i förordning nr 1408/71. Se den administrativa kommissionens beslut nr 202 av den 17 mars 2005 om de standardblanketter som behövs för tillämpningen av rådets förordningar (EEG) nr 1408/71 och (EEG) nr 574/72 (E 001, E 101, E 102, E 103, E 104, E 106, E 107, E 108, E 109, E 112, E 115, E 116, E 117, E 118, E 120, E 121, E 123, E 124, E 125, E 126, E 127) (2006/203/EG) (EUT L 77, 2006, s. 1). E 101-intyget ersattes den 1 maj 2010 av den bärbara handlingen A1, i och med de nya förordningarna Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 (EUT L 284, 2009, s. 1).

3 Se, beträffande begreppet behörig institution, artikel 1 o i rådets förordning nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, 1971, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1 s. 57), i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 1390/81 av den 12 maj 1981 (EGT L 143, 1981, s. 1; svensk specialutgåva: område 5, volym 2, s. 132, rådets förordning (EG) nr 1606/98 av den 29 juni 1998 (EGT L 209, 1998, s. 1) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 631/2004 av den 31 mars 2004 (EUT L 100, 2004, s. 1) (nedan kallad förordning nr 1408/71).

4 Se bland annat dom av den 10 februari 2000, FTS ( C‑202/97, EU:C:2000:75), dom av den 30 mars 2000, Banks m.fl. ( C‑178/97, EU:C:2000:169) och dom av den 26 januari 2006, Herbosch Kiere ( C‑2/05, EU:C:2006:69).

5 Samma fråga är även föremål för flera mål som ännu inte avgjorts av domstolen. Se bland annat mål C‑474/16, Belu Dienstleistung och Nikless, C‑359/16, Altun m.fl. och mål C‑356/15, kommissionen/Belgien.

6 Se fotnot 3.

7 År 2012 och år 2013 utfärdades sammanlagt 1,53 miljoner respektive 1,74 miljoner A1-intyg (den nya handling som ersatt E 101-intyget). I synnerhet har antalet A1-intyg som utfärdats till personer som arbetar i två eller flera medlemsstater ökat signifikant, från 168279 år 2010 till 370124 år 2013, vilket är en ökning med 120 procent under denna period. Se Pacolet, J., och de Wispelaere, F., Posting of workers – Report on A1 portable documents issued in 2012 and 2013, publicerad av kommissionen i december 2014, s. 8.

8 Se fotnot 2. Det bör nämnas att förordningen inte innehåller några särskilda regler som är tillämpliga på personer som arbetar inom den internationella transportsektorn. Dessa personer omfattas hädanefter av bestämmelsen i artikel 13 i förordningen vilken gäller personer som arbetar i två eller flera medlemsstater. Se Praktisk vägledning: Lagstiftningen som gäller för anställda i Europeiska unionen (EU), Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (december 2013), s. 24 och 31.

9 Se artikel 91 i förordning nr 883/2004 och artikel 97 i förordning (EG) nr 987/2009.

10 Se även nedan punkterna 13, 17 och 18 nedan.

11 Rådets förordning av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT L 74, 1972, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 647/2005 av den 13 april 2005 (EUT L 117, 2005, s. 1) (nedan kallad förordning nr 574/72).

12 Se fotnot 2.

13 Se artikel 96.1 i förordning nr 987/2009.

14 Se även punkterna 11, 17 och 18 nedan.

15 Avtal som undertecknades i Luxemburg den 21 juni 1999 och godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets och, i fråga om avtalet om vetenskapligt och tekniskt samarbete, kommissionens beslut 2002/309/EG av den 4 april 2002 om ingående av sju avtal med Schweiziska edsförbundet (EGT L 114, 2002, s. 1).

16 Beslut nr 1/2012 av den 31 mars 2012 om ersättande av bilaga II (Samordningen av socialförsäkringssystemen) till avtalet (EUT L 103, 2012, s. 51).

17 Se även bilaga II, avsnitt A, punkterna 3 och 4, till avtalet, i dess ändrade lydelse, i vilken det fortfarande hänvisas till förordningarna nr 1408/71 och nr 574/72, när det gäller fall som inträffat tidigare.

18 Den franska regeringen har tillhandahållit en översättning av den tyska originalversionen av skrivelsen.

19 Se bland annat dom av den 10 februari 2000, FTS ( C‑202/97, EU:C:2000:75), dom av den 30 mars 2000, Banks m.fl. ( C‑178/97, EU:C:2000:169) och dom av den 26 januari 2006, Herbosch Kiere ( C‑2/05, EU:C:2006:69).

20 Dom nr 1078 (FR:CCASS:2014:CR01078) och dom nr 1079 (FR:CCAS:2014:CR01079) av den 11 mars 2014. Genom dessa domar slog Kassationsdomstolen (avdelningen för brottmål) fast att två flygtransportbolag, ett brittiskt och ett spanskt, hade gjort sig skyldiga till dolt arbete, trots att dessa bolag hade företett E 101-intyg av vilka framgick att de berörda arbetstagarna var anslutna till socialförsäkringssystem i andra medlemsstater. Den domstolen ansåg inte att det fanns någon anledning att ställa en tolkningsfråga till domstolen.

21 Se ovan punkterna 22 och 28.

22 Närmare bestämt anser jag att det nu aktuella målet inte rör undantagen i artikel 14.1 i förordning nr 1408/71 om personer som sänds till andra medlemsstaters territorier.

23 Vid förhandlingen gjorde Urssaf d’Alsace gällande att alla franska domstolar hade fastställt att det förekommit bedrägeri i det nu aktuella fallet. Den franska regeringen har för sin del i det skriftliga yttrandet anfört att bolaget A-Rosa sannolikt undanhöll den omständigheten att de berörda arbetstagarna endast arbetade i en enda medlemsstat i den ansökan om intyg som bolaget ingav efter Urssafs kontroll, i syfte att anställda från unionens medlemsstater skulle undgå den franska lagstiftningen. Enligt den franska regeringen har den franska revisionsrätten uppskattat att bedrägerier i samband med utstationerade arbetstagare som inte anmälts innebär en intäktsförlust på 380 miljoner euro för det franska socialförsäkringssystemet.

24 Enligt domstolens fasta praxis är det i ett förfarande för förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF den nationella domstolen som är ensam behörig att fastställa och bedöma omständigheterna i det nationella målet. Se bland annat dom av den 28 juli 2016, Kratzer ( C‑423/15, EU:C:2016:604, punkt 27).

25 Parterna i det nationella målet och intervenienterna vid domstolen har uttalat skilda ståndpunkter i frågan om de berörda arbetstagarnas situation omfattas av artikel 14 i förordning nr 1408/71. A-Rosa har gjort gällande att arbetstagarnas situation omfattas av både punkt 1 och punkt 2 i artikel 14 och har anfört att de berörda arbetstagarna hade anställts för att arbeta på bolagets samtliga kryssningsfartyg, oavsett geografisk plats. Urssaf d’Alsace anser däremot att ingen av de två punkterna är tillämplig i det nu aktuella fallet. Samma ståndpunkt har intagits av den irländska regeringen. Kommissionen delar de franska domstolarnas bedömning att artikel 14.2 a i förordning nr 1408/71 uppenbarligen inte är tillämplig. Däremot anser kommissionen att det var fel av den hänskjutande domstolen att grunda tolkningsfrågan på antagandet att arbetstagarna uppenbarligen inte omfattas av tillämpningsområdet för punkt 1 a i denna artikel. Den cypriotiska regeringen har anfört att E 101-intygen måste förutsättas ha utfärdats i enlighet med bestämmelserna och återspegla de faktiska omständigheterna, i och med att den behöriga institutionen har utfärdat dem.

26 Se punkt 27 ovan.

27 Det nya avgiftsbeslut som delgavs A-Rosa den 22 oktober 2007 avsåg således perioden 1 april 2005–30 september 2007, det vill säga förfluten tid. Se punkt 23 ovan.

28 Dom av den 10 februari 2000, FTS ( C‑202/97, EU:C:2000:75).

29 Dessa parter har även åberopat ett tredje argument, att det är nödvändigt att motverka missbruk och bedrägerier. Eftersom det inte följer av beslutet om hänskjutande att det i det nu aktuella fallet rör sig om missbruk eller bedrägeri, anser jag inte att detta argument behöver prövas i detta mål. Se punkt 36 ovan.

30 Se fjärde skälet i förordning nr 1408/71 och dom av den 3 april 2008, Derouin ( C‑103/06, EU:C:2008:185, punkt 20).

31 Se dom av den 14 oktober 2010, van Delft m.fl., C‑345/09, EU:C:2010:610, punkt 52).

32 Se dom av den 4 oktober 2012, Format Urządzenia i Montaże Przemysłowe ( C‑115/11, EU:C:2012:606, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

33 Se punkt 8 ovan. Se, beträffande principen om en enda lagstiftning, dom av den 26 oktober 2016 Hoogstad ( C‑269/15, EU:C:2016:802, punkterna 35 och 36) och åttonde skälet i nämnda förordning.

34 Se, för ett liknande resonemang, generaladvokat Lenz förslag till avgörande i målet Calle Grenzshop Andresen ( C‑425/93, EU:C:1995:12, punkt 60).

35 Det följer av förarbetena till artikel 12a.1a i förordning nr 574/72 att denna artikel infördes [f]ör rättssäkerhetens skull. Se motiveringen av det förslag som utmynnade i antagandet av förordning nr 647/2005 om ändring av förordning nr 574/72 [KOM(2003) 468 slutlig, punkt 2]. Se även dom av den 12 februari 2015, Bouman ( C‑114/13, EU:C:2015:81, punkt 27).

36 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 januari 2006, Herbosch Kiere ( C‑2/05, EU:C:2006:69, punkt 20). Se även andra skälet i nämnda förordning och dom av den 26 maj 2005, Allard ( C‑249/04, EU:C:2005:329, punkt 31).

37 Se bland annat dom av den 10 februari 2000, FTS ( C‑202/97, EU:C:2000:75, punkt 55), dom av den 30 mars 2000, Banks m.fl. ( C‑178/97, EU:C:2000:169, punkt 42) och dom av den 26 januari 2006, Herbosch Kiere ( C‑2/05, EU:C:2006:69, punkt 26). Se dessutom Eftadomstolens dom av den 14 december 2004, Tsomakas Athanasios m.fl. v Staten v/Rikstrygdeverket (E-3/04, Efta Court Report 2004, s. 95, punkt 31), i vilken motsvarande officiella förklaringar (equivalent official statements) likställs med E 101-intyg. Även om domstolen ännu inte uttryckligen har uttalat sig om den bindande verkan av ett E 101-intyg som utfärdats med stöd av undantaget i artikel 14.2 a i förordning nr 1408/71, har domstolen ändå angett att dess praxis i frågan avser sådana förhållanden då E 101-intyg har utfärdats i enlighet med bestämmelserna i avdelning III i förordning nr 574/72 för arbetstagare som omfattas av avdelning II i förordning nr 1408/71, utan att göra någon åtskillnad mellan de bestämmelser som föreskrivs där. Se dom av den 12 februari 2015, Bouman ( C‑114/13, EU:C:2015:81, punkt 26) och dom av den 9 september 2015, X och van Dijk ( C‑72/14 och C‑197/14, EU:C:2015:564, punkt 43).

38 Se dom av den 26 januari 2006, Herbosch Kiere ( C‑2/05, EU:C:2006:69, punkt 30–32).

39 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokat Jacobs i mål FTS ( C‑202/97, EU:C:1999:33, punkt 60).

40 Medlemsstaternas högre domstolar har också tagit till sig domstolens praxis. Se bland annat dom av den 2 juni 2003 av Cour de cassation (Kassationsdomstolen, Belgien) i mål S.02.0039.N och dom av den 24 oktober 2006 av Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) i mål 1 StR 44/06.

41 Se bland annat dom av den 10 februari 2000, FTS ( C‑202/97, EU:C:2000:75, punkterna 53–55), dom av den 30 mars 2000, Banks m.fl. ( C‑178/97, EU:C:2000:169, punkterna 40–42) och dom av den 26 januari 2006, Herbosch Kiere ( C‑2/05, EU:C:2006:69, punkterna 24–26 och 30–32). Se även dom av den 12 februari 2015, Bouman ( C‑114/13, EU:C:2015:81, punkterna 26 och 27), och dom av den 9 september 2015, X och van Dijk ( C‑72/14 och C‑197/14, EU:C:2015:564, punkterna 40 och 41).

42 Denna risk har faktiskt blivit verklighet i det nu aktuella fallet, eftersom de franska myndigheterna lät de berörda arbetstagarna omfattas av det franska socialförsäkringssystemet, trots att de redan omfattades av det schweiziska socialförsäkringssystemet. Se punkt 73 ovan.

43 En arbetstagare kan visserligen utnyttja de administrativa och rättsliga möjligheter till överprövning som finns i de berörda medlemsstaterna, men ingenting hindrar att arbetstagaren till slut ställs inför två slutgiltiga beslut som är motstridiga.

44 Se fotnot 25 ovan.

45 Se dom av den 15 december 1987, Danmark/kommissionen ( 348/85, EU:C:1987:552, punkt 19).

46 Se, för ett liknande resonemang, generaladvokat Lenz förslag till avgörande i mål Calle Grenzshop Andresen ( C‑425/93, EU:C:1995:12, punkt 61), och generaladvokat Jacobs förslag till avgörande i mål FTS ( C‑202/97, EU:C:1999:33, punkt 53).

47 Så som generaladvokat Szpunar framhöll i förslaget till avgörande i mål Bouman ( C‑114/13, EU:C:2014:123, punkt 30) motiveras begränsningen av domstolens kontroll av rättssäkerhetsskäl.

48 Se, för ett liknande resonemang, generaladvokat Jacobs förslag till avgörande i mål FTS ( C‑202/97, EU:C:1999:33, punkt 60). Samma övervägande skulle kunna vara förklaringen till att tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1) inte omfattar skattefrågor eller förvaltningsrättsliga frågor eller statens ansvar för handlingar eller underlåtenhet vid utövandet av offentliga maktbefogenheter (acta jure imperii). Se artikel 1.1 i den förordningen.

49 I det sammanhanget är E 101-intyget ett uttryck för den behöriga institutionens rättsliga bedömning av faktiska omständigheter, det vill säga bedömningen att situationen för den arbetstagare som avses med intyget omfattas av tillämpningsområdet för en av undantagsreglerna i avdelning II i förordning nr 1408/71. Se, för ett liknande resonemang, generaladvokat Lenz förslag till avgörande i mål Calle Grenzshop Andresen ( C‑425/93, EU:C:1995:12, punkt 59).

50 Se artikel 5 i förordning nr 987/2009, med rubriken Rättsverkan för handlingar och styrkande underlag som utfärdats i en annan medlemsstat. I artikel 5.1 föreskrivs att handlingar som en medlemsstats institution utfärdar för att intyga en persons ställning vid tillämpningen av förordning nr 883/2004 och förordning nr 987/2009 samt de styrkande underlag som ligger till grund för utfärdandet av handlingarna, ska godtas av de andra medlemsstaternas institutioner så länge som de inte dras tillbaka eller förklaras ogiltiga av den medlemsstat där de har utfärdats. Se även skäl 12 i förordning nr 987/2009, i vilket det hänvisas till bland annat domstolens praxis och administrativa kommissionens beslut. Det nya regelverket är inte tillämpligt i tiden på det nu aktuella fallet. Se punkterna 11, 13, 17 och 18 ovan.

51 Se punkt 43 ovan.

52 Se punkt 42 ovan.

53 Se även artikel 5.2 i förordning nr 987/2009, i vilken det föreskrivs att institutionen i den medlemsstat som tar emot handlingen, när det råder tvivel om handlingens giltighet eller huruvida de faktiska omständigheter som ligger till grund för de uppgifter som anges i handlingen är korrekta, ska vända sig till den utfärdande institutionen och begära nödvändiga förtydliganden och, i förekommande fall, att handlingen dras tillbaka. Den utfärdande institutionen ska ompröva grunderna för utfärdandet av handlingen och, vid behov, dra tillbaka denna. Förordning nr 987/2009 är inte tillämplig i tiden på det nu aktuella fallet. Se punkt 13 ovan.

54 Såväl l’Urssaf d’Alsace som den franska regeringen har framhållit att namnet på de fartyg där arbetstagarna var placerade eller var arbetet skulle utföras inte angavs i de aktuella E 101-intygen.

55 I beslutet om hänskjutande har den hänskjutande domstolen framhållit att E 101-intygen i det nu aktuella fallet utfärdades av den schweiziska institutionen i två omgångar och, i viss mån, retroaktivt.

56 Se dom av den 30 mars 2000, Banks m.fl. ( C‑178/97, EU:C:2000:169, punkt 53). Se även punkt 6 i den administrativa kommissionens beslut nr 181 av den 13 december 2000 om tolkningen av artiklarna 14.1, 14a.1, 14b.1 och 14b.2 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 (2001/891/EG) (EGT L 329, 2001, s. 73). Se även punkt 1 i administrativa kommissionens beslut nr 126 av den 17 oktober 1985 om tillämpningen av artiklarna 14.1 a, 14a.1 a, 14b.1 och 14b.2 i förordning nr 1408/71 (EGT C 141, 1986, s. 3), av vilken följer att den institution som avses i artiklarna 11 och 11a i förordning nr 574/72 är skyldig att utfärda ett intyg om tillämplig lagstiftning (formulär E 101), även om utfärdandet av detta intyg begärs efter det att arbetet i en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten har påbörjats.

57 Se bland annat dom av den 10 februari 2000, FTS ( C‑202/97, EU:C:2000:75, punkt 51). Domstolen har dessutom angett att tillämpningen av det lagvalssystem som införts genom förordning nr 1408/71 endast är avhängig den objektiva situation som den berörda arbetstagaren befinner sig i (dom av den 14 oktober 2010, van Delft m.fl., C‑345/09, EU:C:2010:610, punkt 52). När det gäller omständigheter som ska beaktas vid en bestämning av tillämplig lagstiftning, se dom av den 4 oktober 2012, Format Urządzenia i Montaże Przemysłowe ( C‑115/11, EU:C:2012:606, punkterna 45 och 46), av vilken det bland annat följer att den behöriga institutionen är skyldig att grunda sin bedömning på arbetstagarens faktiska situation och, i förekommande fall, vägra att utfärda ett E 101-intyg.

58 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 februari 2000, FTS ( C‑202/97, EU:C:2000:75, punkt 56). Se även punkt 7 a och 7 c i administrativa kommissionens ovannämnda beslut nr 181. Även om detta beslut inte är direkt tillämpligt i det nu aktuella fallet, eftersom de aktuella E 101-intygen utfärdats i enlighet med artikel 14.2 a i) i förordning nr 1408/71, som inte berörs av detta beslut, återspeglar ändå beslut nr 181 i stor utsträckning domstolens praxis för alla situationer då ett E 101-inyg har utfärdats i enlighet med bestämmelserna i avdelning III i förordning nr 574/72. Se fotnot 37 ovan.

59 Se även punkt 9 i administrativa kommissionens ovan angivna beslut nr 181, dom av den 10 februari 2000, FTS ( C‑202/97, EU:C:2000:75, punkt 57), dom av den 30 mars 2000, Banks m.fl. ( C‑178/97, EU:C:2000:169, punkt 44) och dom av den 26 januari 2006, Herbosch Kiere ( C‑2/05, EU:C:2006:69, punkt 28).

60 Enligt artikel 80.3 i förordning nr 1408/71 får administrativa kommissionen endast fatta enhälliga beslut om frågor som avser tolkningen av förordningen.

61 Se även artikel 81 a i förordning nr 1408/71, av vilken följer att administrativa kommissionens behörighet inte påverkar den rätt som myndigheter, institutioner och berörda personer har att utnyttja de förfaranden och domstolar som föreskrivs i medlemsstaternas lagstiftning, denna förordning eller i fördraget.

62 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 februari 2000, FTS ( C‑202/97, EU:C:2000:75, punkt 58), dom av den 30 mars 2000, Banks m.fl. ( C‑178/97, EU:C:2000:169, punkt 45) och dom av den 26 januari 2006, Herbosch Kiere ( C‑2/05, EU:C:2006:69, punkt 29).

63 Vid förhandlingen framkom att kommissionens företrädare inte hade kännedom om något fall där en medlemsstat begärt att kommissionen skulle inleda ett förfarande avseende fördragsbrott mot en annan medlemsstat av det skälet att institutioner i denna medlemsstat inte iakttagit sina skyldigheter att garantera att uppgifterna i E 101-intyg är riktiga. Detta kan tyckas förvånande, med hänsyn till de betydande nationella intressen som står på spel enligt de synpunkter som lagts fram av bland annat Urssaf d’Alsace och den franska regeringen.

64 Se artikel 14, i synnerhet 14.2, i avtalet mellan EU och Schweiz.

65 Se punkterna 27, 38 och 39 ovan. Se, beträffande tillämpningsområdet för undantaget i artikel 14.2 a i förordning nr 1408/71, dom av den 19 mars 2015, Kik ( C‑266/13, EU:C:2015:188, punkt 59). Domstolen klargjorde i den domen att detta undantag rör personer som utför ett i huvudsak mobilt arbete under sådana villkor att arbetets utförande inte kan knytas till en särskild plats.

66 I förordning nr 1408/71 och förordning nr 574/72 anges ingenting om vilka korrigeringar som ska göras om ett E 101-intyg dras tillbaka eller upphävs. Se kommissionens ovan angivna handledning, s. 36–37, i vilken följande anges: Om de uppgifter som inledningsvis lades fram för att bestämma vilken lagstiftning som är tillämplig inte var avsiktligt oriktiga, ska ändringar till följd av omprövningen få sin verkan från och med dagen för omprövningen.

67 Se punkterna 21–26 ovan.

68 Enligt domstolens praxis är administrativa kommissionen inte behörig att anta normativa rättsakter. Ett beslut av denna kommission är inte av den arten att det förpliktar de sociala trygghetsinstitutionerna att tillämpa vissa metoder eller att göra vissa tolkningar när de tillämpar unionens regler. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 maj 1981, Romano ( 98/80, EU:C:1981:104, punkt 20) och dom av den 8 juli 1992, Knoch ( C‑102/91, EU:C:1992:303, punkt 52).

69 Först och främst tycks en viss svaghet i det nuvarande systemet bero på att beslut som fattas av administrativa kommissionen inte är bindande, vilket för övrigt på förhand utesluter att unionsdomstolarna kan pröva huruvida beslut av denna kommission är välgrundade.

70 Se bland annat artikel 71.2 i förordning nr 1408/71, i dess lydelse enligt förordning nr 465/2012, enligt vilken administrativa kommissionen ska fatta beslut med kvalificerad majoritet i enlighet med bestämmelserna i fördragen, förutom när det gäller dess arbetsordning, och administrativa kommissionens beslut A1 av den 12 juni 2009 om inrättande av ett samråds- och förlikningsförfarande när det gäller handlingars giltighet, fastställande av tillämplig lagstiftning och utgivande av förmåner enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 (EUT C 106, 2010, s. 1), vilket trädde i kraft den 1 maj 2010. Se även administrativa kommissionens beslut H5 av den 18 mars 2010 om samarbete för att förhindra bedrägerier och felaktigheter i samband med förordning nr 883/2004 och förordning nr 987/2009 (EUT C 149, 2010, s. 5).

71 Se punkt 9 i Europaparlamentets resolution av 14 september 2016 om social dumpning i Europeiska unionen [2005/2255(INI)] [P8_TAPROV(2016)0346], i vilken parlamentet bland annat understryker att de berörda myndigheterna i värdmedlemsstaten i samförstånd med motsvarande myndigheter i den utsändande staten bör kunna kontrollera tillförlitligheten av formuläret A1 i fall av allvarliga tvivel om huruvida utstationeringen verkligen ägt rum. Se även betänkandet i samma fråga av den 18 augusti 2016 (A8–0255/2016) från parlamentets utskott för sysselsättning och sociala frågor.

72 Man hänvisar bland annat till dom av den 23 november 1999. Arblade m.fl ( C‑369/96 och C‑376/96, EU:C:1999:575, punkt 38), dom av den 3 april 2008 ( C‑346/06, EU:C:2008:189, punkt 42 och där angiven rättspraxis), dom av den 7 oktober 2010, dos Santos Palhota m.fl. ( C‑515/08, EU:C:2010:589, punkt 47 och 48 och där angiven rättspraxis), dom av den 19 december 2012, kommissionen/Belgien ( C‑577/10, EU:C:2012:814, punkt 45), dom av den 3 december 2014, De Clercq m.fl. ( C‑315/13, EU:C:2014:2408, punkt 69). Man hänvisar även till dom av den 2 december 1997, Dafeki ( C‑336/94, EU:C:1997:579), i vilken domstolen, i punkt 21 i domen, konstaterade att de nationella institutioner som är behöriga att handlägga frågor rörande social trygghet och de nationella domstolarna i en medlemsstat är skyldiga att i förfaranden angående prövningen av rätt till sociala förmåner för migrerande arbetstagare som är medborgare i gemenskapen godta personbevis och liknande handlingar avseende personuppgifter, som har utfärdats av behöriga myndigheter i andra medlemsstater, såvida det inte på grund av konkreta uppgifter i det enskilda fallet finns särskilda skäl att ifrågasätta huruvida uppgifterna i handlingarna är korrekta.

73 Se bland annat dom av den 2 december 1997, Dafeki ( C‑336/94, EU:C:1997:579, punkt 16), dom av den 7 oktober 2010, dos Santos Palhota m.fl. ( C‑515/08, EU:C:2010:589, punkt 25), och dom av den 19 december 2012, kommissionen/Belgien ( C‑577/10, EU:C:2012:814, punkt 43 och 44).

74 Se punkterna 59–66 ovan.

75 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 1976, kommissionen/Italien ( 52/75, EU:C:1976:29, punkt 11), i vilken domstolen underströk att fördraget inte bara har inneburit att ömsesidiga skyldigheter skapats mellan de rättssubjekt som fördraget tillämpas på, utan en ny rättsordning har också inrättats, som reglerar befogenheter, rättigheter och skyldigheter för dessa rättssubjekt, liksom de förfaranden som är nödvändiga för att kunna konstatera och sanktionera varje överträdelse.

76 Se dom av den 23 maj 1996, Hedley Lomas ( C‑5/94, EU:C:1996:205, punkt 20).

77 Se punkt 36 ovan. Det följer av fast rättspraxis att unionsrätten inte får missbrukas eller åberopas i bedrägligt syfte. Se bland annat dom av den 28 juli 2016, Kratzer ( C‑423/15, EU:C:2016:604, punkt 37 och där angiven rättspraxis).