Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 18 maj 2017

1 Originalspråk: engelska.

2 Se artikel 3.3 FEU.

3 Se artikel 26.2 FEUF.

4 Se Müller-Graff, P.-Chr., 'Die Verfassungsziele der Europäischen Union’, punkt 113, i Dauses, M.A., Handbuch des EU-Wirtschaftsrechts, Band 1, EL 31, C. H. Beck, München, 2016.

5 Inte minst eftersom jag inte vill bli anklagad för plagiat av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, vilken som bekant använder denna terminologi vid tolkning av Europakonventionen sedan dess dom av den 25 april 1978, Tyrer mot Förenade kungariket, ECLI:CE:ECHR:1978:0425JUD000585672, § 31.

6 Alltså varje annat politiskt område som erkänns som en grund för begränsning, antingen uttryckligen i FEUF eller som EU-domstolen har utvecklat i form av ett bindande krav (eller oavvisligt krav eller tvingande hänsyn till allmänintresset).

7 Exempelvis genom att erkänna att begränsningar av de grundläggande rättigheterna går utöver själva principen om skydd mot diskriminering på grund av nationalitet, se beträffande varor dom av den 11 juli 1974, Dassonville ( 8/74, EU:C:1974:82), avseende etablering dom av den 30 november 1995, Gebhard ( C‑55/94, EU:C:1995:411), och när det gäller tjänster dom av den 25 juli 1991, Säger ( C‑76/90, EU:C:1991:331).

8 Genom att exempelvis begränsa tillämpningsområdet för den fria rörligheten för varor i dom av den 24 november 1993, Keck och Mithouard ( C‑267/91 och C‑268/91, EU:C:1993:905), eller genom att regelbundet tillåta berättigade begränsningar för medlemsstaterna och genom att utveckla sin praxis på grunder som inte uttryckligen anges i FEUF.

9 För att ge de mest välvilliga exemplen: Genom att i dom av den 20 februari 1979, Rewe-Zentral ( 120/78, EU:C:1979:42) (även kallad Cassis de Dijon), beträffande varor och i dom av den 30 november 1995, Gebhard ( C‑55/94, EU:C:1995:411), beträffande etablering erkänna att medlemsstater kunde hänvisa till andra grunder än dem som uttryckligen anges i FEUF, såsom att det finns något som kallas konsumentskydd eller miljöskydd, begrepp som inte fanns i fördragens upphovsmäns medvetande år 1957.

10 Med huvudundantaget fri rörlighet för arbetstagare, se dom av den 6 juni 2000, Angonese ( C‑281/98, EU:C:2000:296).

11 Även om det i praktiken ofta är lätt att tolka in en situation med ett gränsöverskridande inslag, se dom av den 1 oktober 2015, Trijber och Harmsen ( C‑340/14 och C‑341/14, EU:C:2015:641), och även om domstolen har varit öppen när det gäller att acceptera att lämna förhandsavgöranden i situationer som är klart begränsade till en enda medlemsstat (för en dogmatisk sammanfattning av rådande rättspraxis, se dom av den 15 november 2016, Ullens de Schooten ( C‑268/15, EU:C:2016:874)).

12 Se skälen 5 och 6 i direktiv 2006/123.

13 Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, 2006, s. 36).

14 Se Wathelet, M., 'La genèse de la directive «services”', i Ferrari-Breeur (ed.), La directive « services", Bruylant, Brussels 2011, sidorna 21–31, punkterna 23–25.

15 Se artikel 44.1 i direktiv 2006/123.

16 Detta skulle kunna tolkas som ett gott tecken i den meningen att direktivet uppfyller dess uttalade mål att skapa rättslig tydlighet och därigenom minska antalet tvister.

17 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7 mars 2002 om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektiv) (EGT L 108, 2002, s. 7).

18 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektiv) (EGT L 108, 2002, s. 21), ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/140/EG av den 25 november 2009 (EGT L 337, 2009. s. 37).

19 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) (EGT L 108, 2002, s. 33) ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/140/EG av den 25 november 2009 (EGT L 337, 2009, s. 37).

20 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster) (EGT L 108, 2002, s. 51),

21 Dessutom hyser parterna i målen vid de nationella domstolarna tvivel beträffande tolkningen av artikel 2.2 c i direktiv 2006/123 såsom den gjorts av den hänskjutande domstolen.

22 Se skäl 5 i direktiv 2002/21. De andra direktiven är direktiv 2002/19, direktiv 2002/22, och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/66/EG av den 15 december 1997 om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet inom telekommunikationsområdet (EGT L 24, 1998, s. 1).

23 Artiklarna 1 och 2 i direktiv 2002/21, se även Bell, R. S. K./Ray, N., EU Electronic Communications Law, Richmond Law & Tax, 2004, s. 24.

24 Skäl 7 i direktiv 2002/20.

25 Skäl 36 i direktiv 2002/20.

26 Mot denna bakgrund framgår inte det exakta syftet med nätverket av de uppgifter som har lämnats till domstolen. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att fastställa huruvida nätverket dessutom är ett allmänt kommunikationsnät såsom det definieras i artikel 2 d i ramdirektivet.

27 Nyttjanderätt avser rätt till användning av radiofrekvenser (artikel 5 i direktiv 2002/20). Detta saknar emellertid relevans i detta mål.

28 Se exempelvis dom av den 27 juni 2013, Vodafone Malta och Mobisle Communications ( C‑71/12, EU:C:2013:431, punkt 21 och följande punkter).

29 En avgift som inte är knuten till en allmän auktorisation omfattas inte av tillämpningsområdet för nämnda artikel 12. Se dom av den 17 december 2015, Proximus ( C‑454/13, EU:C:2015:819, punkt 22), och dom av den 17 september 2015, Fratelli De Pra and SAIV ( C‑416/14, EU:C:2015:617, punkt 41).

30 Eftersom den nederländska regeringen inte har anmält denna kommun till kommissionen som en nationell regleringsmyndighet. En sådan utebliven anmälan har av domstolen ansetts tillräcklig för att utesluta ställningen som nationell regleringsmyndighet för en kommun, se exempelvis dom av den 7 november 2013, UPC Nederland ( C‑518/11, EU:C:2013:709, punkt 53).

31 Min kursivering.

32 I de franska och tyska språkversionerna används i artikel 11 i direktiv 2002/21 och artikel 13 i direktiv 2002/20 samma begrepp (autorité compétente respektive zuständige Behörde), medan det i den engelska språkversionen finns en liten lingvistisk skillnad mellan en relevant authority (artikel 13 i direktiv 2002/20) och en competent authority (artikel 11 i direktiv 2002/21). Enligt min uppfattning råder det emellertid inget tvivel om att både artikel 11 i direktiv 2002/21 och artikel 13 i direktiv 2002/20 hänför sig till samma typ av myndigheter.

33 Det framgår nämligen av kommissionens meddelande – Resultat av det offentliga samrådet om 1999 års kommunikationsöversyn och vägledning för det nya regelverket (KOM(2000) 239 slutlig, sidorna 8–9) att det problem som telekomleverantörerna upplevde var de alltför betungande tillståndssystem som införts av nationella reglerare. Eftersom tilldelning av radiofrekvenser och nummer kräver någon typ av auktoriseringssystem, ansågs avgifter för ledningsrätter vara en extra kostnad för dessa auktoriseringar och tillstånd.

34 Se skäl 1 i direktivet.

35 Se dom av den 12 juli 2012, Vodafone España och France Telecom España ( C‑55/11, C‑57/11 och C‑58/11, EU:C:2012:446, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

36 Se artikel 8 i direktiv 2002/21.

37 Beträffande möjligheten att administrativa kostnader snedvrider konkurrensen, se även generaladvokaten Sharpstons förslag till avgörande i de förenade målen Vodafone España ( C‑55/11, C‑57/11 och C‑58/11, EU:C:2012:162, punkterna 62–64).

38 Det är värt att påpeka att ramregelverket är tillämpligt på alla elektroniska kommunikationer och inte bara på telefonleverantörer, där ett allmänt auktoriseringssystem normalt sett är nödvändigt eftersom ett begränsat antal nummer och tillgängliga radiofrekvenser behöver tilldelas på ett rättvist sätt.

39 Dom av den 12 juli 2012 ( C‑55/11, C‑57/11 och C‑58/11, EU:C:2012:446, punkterna 34 och 35).

40 Generaladvokaten Sharpstons förslag till avgörande i målet Vodafone España och France Telecom España ( C‑55/11, C‑57/11 och C‑58/11, EU:C:2012:162, punkt 63).

41 I Belgacom och Mobistar rörde målet en allmän skatt som skulle betalas på grundval av den yta som upptogs av driftställena och utan samband med installeringen av en facilitet, se dom av den 4 september 2014 ( C‑256/13 och C‑264/13, EU:C:2014:2149, punkterna 36 och 37). På liknande sätt tillämpade domstolen inte direktiv 2002/20 på kommunal lagstiftning om uttag av skatt på all telekommunikationsutrustning i dom av den 17 december 2015, Proximus ( C‑454/13, EU:C:2015:819). Varken i domen Proximus (punkt 28) eller i Belgacom och Mobistar (punkt 36) var avgifterna relaterade till installationen av faciliteterna, eller var skatterna av sådan karaktär att de gjorde inträdet på marknaden mer betungande för nya aktörer som inte redan hade en installerad infrastruktur.

42 Enligt den nederländska regeringen införlivade den nederländska lagstiftaren denna artikel i artikel 5.4 i telekommunikationslagen vilken garanterar nätverksleverantören en rätt att lägga kablar efter att ha kommit överens om tid och plats med den behöriga kommunen.

43 Dom av den 12 juli 2012, Vodafone España och France Telecom España ( C‑55/11, C‑57/11 och C‑58/11, EU:C:2012:446, punkt 39).

44 Se dom av den 18 januari 1984, Ekro ( 327/82, EU:C:1984:11, punkt 11). Se även dom av den 19 september 2000, Linster ( C‑287/98, EU:C:2000:468, punkt 43) och dom av den 4 september 2014, Germanwings ( C‑452/13, EU:C:2014:2141, punkt 16).

45 Se även skälen 19 och 20 i direktiv 2006/123.

46 Se även dom av den 27 februari 2014, OSA ( C‑351/12, EU:C:2014:110, punkt 58).

47 Beträffande värdet av skäl som ett tolkningsverktyg, särskilt avseende direktiv 2006/123, se punkt 132 och fotnot 123 i detta förslag till avgörande.

48 Distribution är det begrepp som normalt används av kommissionen för att täcka detaljhandel och liknande verksamhet, se exempelvis s. 3 i meddelandet om en handlingsplan för detaljhandeln COM(2013) 36 final. Det ska även påpekas att i den ursprungliga rapporten från kommissionen till rådet och Europaparlamentet Situationen på den inre marknaden för tjänster, Rapport inom ramen för den första etappen av strategin för tjänster på den inre marknaden (KOM(2002) 441 slutlig) nämndes ordet detaljhandel 35 gånger. Jag är väl medveten om att rapporten låg till grund för det ursprungliga utkastet till Bolkestein-direktivet, vilket senare var föremål för betydande ändringar. Jag har emellertid inte fått intrycket av att direktivets syften och bestämmelser ändrades beträffande det materiella tillämpningsområdet och de verksamheter som omfattades. Tvistefrågan vid den tidpunkten var snarare, såsom är allmänt känt, ursprungslandsprincipen och dess olika rättsliga konsekvenser och förgreningar. Beträffande denna sistnämnda aspekt, se Obwexer, W., Ianc, Sinziana, 'Das binnenmarktliche Recht der Dienstleistungsfreiheit’, in Müller-Graff, P.-Chr. (ed.), Europäisches Wirtschaftsordnungsrecht (Enzyklopädie Europarecht, Band 4), Nomos, Baden-Baden, 2015, sidorna 397–448, punkterna 428–429.

49 Det ska påpekas att domstolen redan tidigare har nöjt sig med en hänvisning till skäl 33 för att göra gällande att certifieringstjänster omfattades av tillämpningsområdet för direktivet, se dom av den 16 juni 2015, Rina services m.fl. ( C‑593/13, EU:C:2015:399, punkt 24).

50 Se mina förslag i de förenade målen Trijber and Harmsen ( C‑340/14 och C‑341/14, EU:C:2015:505, punkterna 36 och 54) och Hiebler ( C‑293/14, EU:C:2015:472, punkt 69). Se även generaladvokaten Cruz Villalóns förslag till avgörande i målet Femarbel ( C‑57/12, EU:C:2013:171, punkt 22) och i Rina Services m.fl. ( C‑593/13, EU:C:2015:159, punkt 39).

51 Se Handbok om genomförandet av tjänstedirektivet, Byrån för Europeiska gemenskapernas officiella publikationer, 2007, punkt 2.1.1, tillgänglig på http://bookshop.europa.eu/sv/handbok-om-genomfoerandet-av-tjaenstedirektivet-pbKM7807096/. Kommissionens inställning, såsom den uttrycks i handboken, är kanske inte förvånande eftersom kommissionens plan från början tycks ha varit att inkludera distribution i tillämpningsområdet för direktiv 2006/123.

52 Se dom av den 23 december 2015, Hiebler ( C‑293/14, EU:C:2015:843, punkterna 32, 53 och 73), och dom av den 11 juli 2013, Femarbel ( C‑57/12, EU:C:2013:517, punkt 37).

53 Se Europaparlamentets ståndpunkt vid den första behandlingen. Europaparlamentet föreslog att skäl 14 i kommissionens förslag skulle strykas.

54 Se skäl 33.

55 Se tredje delen, avdelning IV, FEUF om fri rörlighet för personer, tjänster och kapital, som i sin tur är indelad i kapitel 1 (arbetstagare), kapitel 2 (etableringsrätt), kapitel 3 (tjänster) och kapitel 4 (kapital och betalningar).

56 Detta systematiska resultat ändrar inte på något sätt den omständigheten att friheten att tillhandahålla tjänster i huvudsak avser tjänster som en produkt. Se i detta hänseende Müller-Graff, P.-Chr., i Streinz, R. (ed.), EUV/AEUV Kommentar, C. H. Beck, Munich, andra upplagan, 2012, Artikel 56 AEUV, punkt 7.

57 Se även Klamert, M., Services Liberalization in the EU and the WTO, Cambridge University Press, 2015, s. 177.

58 Se även, om än med hänvisning till kapitel III i direktiv 2006/123, Klamert, M., ibidem.

59 Se artikel 56.1 FEUF.

60 I artikel 57 andra och tredje styckena FEUF hänvisas till verksamhet, men i ett illustrerande sammanhang.

61 I artikel 53 FEUF hänförs specifikt till verksamhet.

62 Begreppet activity (i den svenska språkversionen verksamhet, översättarens kommentar) i singular eller plural används så mycket som 146 gånger i direktivet, vid 85 tillfällen i ingressen och 61 i direktivets bestämmelser. Däremot används begreppet barriers (i den svenska språkversionen; hinder, översättarens kommentar) 15 gånger och endast i ingressen, medan begreppet restrictions (i den svenska språkversionen; restriktioner, begränsningar, hinder, översättarens kommentar) återfinns på 20 ställen, 15 i ingressen och 5 i bestämmelserna.

63 Och trots frågan om rent inhemska situationer, vilken behandlas nedan.

64 I situationer där någon etablerar sig för att sälja varor eller tillhandahålla tjänster.

65 Se dom av den 11 maj 1999, Pfeiffer ( C‑255/97, EU:C:1999:240, punkt 26), dom av den 24 mars 2011, kommissionen/Spanien ( C‑400/08, EU:C:2011:172, punkterna 70–72), och, mer nyligen, dom av den 5 februari 2014, Hervis Sport- és Divatkereskedelmi ( C‑385/12, EU:C:2014:47, punkt 24).

66 Se, exempelvis, Müller-Graff, P.-Chr., in Streinz, R. (ed.), EUV/AEUV Kommentar, C. H. Beck, Munich, andra upplagan, 2012, Artikel 56 AEUV, punkt 8, och Tiedje, J., in von der Groeben, H., Schwarze, J., Hatje, A. (eds), Europäisches Unionsrecht (Kommentar), Band 1, sjunde upplagan, Nomos, Baden-Baden, 2015, Artikel 57 AEUV, punkt 30.

67 Se dom av den 3 oktober 2006, Fidium Finanz ( C‑452/04, EU:C:2006:631, punkt 32).

68 Se dom av den 14 oktober 2004, Omega ( C‑36/02, EU:C:2004:614, punkt 26 och där angiven rättspraxis). I doktrinen se, exempelvis, Frenz, W., Handbuch Europarecht, Band 1 Europäische Grundfreiheiten, Springer, andra upplagan. 2012, s. 31, Rz. 74, och Hatzopoulos, V., 'Recent Developments in the Case Law of the ECJ in the Field of Services’, Common Market Law Review, 2000, vol. 37, s. 51.

69 Se, exempelvis, dom av den 13 januari 2000, TK-Heimdienst ( C‑254/98, EU:C:2000:12). Ett förbud mot försäljning med förlust prövades också enligt bestämmelserna om fri rörlighet för varor, se dom av den 24 november 1993, Keck och Mithouard ( C‑267/91 och C‑268/91, EU:C:1993:905, punkt 10). Som bekant fann domstolen i domen Keck och Mithouard till och med att denna frihet inte var tillämplig.

70 Dom av 26 maj 2005 ( C‑20/03, EU:C:2005:307).

71 Se dom av den 26 maj 2005, Myanmar/Burmanjer m.fl. ( C‑20/03, EU:C:2005:307, punkt 34).

72 Dom av den 30 april 1974, Sacchi ( 155/73, EU:C:1974:40), och dom av den 18 mars 1980, Debauve m.fl. ( 52/79, EU:C:1980:83). Ett mål om rättvis handel behandlades enligt friheten att tillhandahålla tjänster och etableringsfriheten, se dom av den 15 januari 2002, kommissionen/Italien ( C‑439/99, EU:C:2002:14). Coffeeshops granskades enligt friheten att tillhandahålla tjänster, se dom av den 16 december 2010, Josemans ( C‑137/09, EU:C:2010:774, punkt 50).

73 Ett undantag i bedömningen av reklam avseende avgränsningen av grundläggande friheter i dom av den 25 mars 2004, Karner ( C‑71/02, EU:C:2004:181, punkt 47) i vilken domstolen antydde att reklam omfattas av multipla friheter, men sedan fann att varuaspekten var dominerande.

74 Se dom av den 22 januari 2002, Canal Satélite Digital ( C‑390/99, EU:C:2002:34, punkt 29).

75 Se generaladvokaten Stix-Hackls förslag till avgörande Canal Satélite Digital ( C‑390/99, EU:C:2001:147, punkt 35).

76 Se dom av den 9 juli 1997, De Agostini och TV-Shop ( C‑34/95–C‑36/95, EU:C:1997:344, punkterna 39 och 48), och dom av den 8 mars 2001, Gourmet International Products ( C‑405/98, EU:C:2001:135, punkterna 13 och 35).

77 Det gjorde inte heller generaladvokaten Jacobs i något av dessa mål. Se hans förslag till avgörande i de förenade målen De Agostini och TV-Shop ( C‑34/95–C‑36/95, EU:C:1996:333) och i Gourmet International Products ( C‑405/98, EU:C:2000:690).

78 Dom av den 24 november 1993 ( C‑267/91 och C‑268/91, EU:C:1993:905).

79 Denna precisering var, enligt min uppfattning, nödvändig, eftersom domstolen i domen Keck and Mithouard själv inte undersökte andra grundläggande friheter än den fria rörligheten för varor, se dom av den 24 november 1993 ( C‑267/91 och C‑268/91, EU:C:1993:905, punkt 6).

80 Dom av den 16 juni 2015 ( C‑593/13, EU:C:2015:399). Som generaladvokaten Cruz Villalón påpekade i sitt förslag till avgörande i det målet var detta första gången som bestämmelserna i direktiv 2006/123 tillämpades i praktiken, se hans förslag till avgörande Rina Service och Rina ( C‑593/13, EU:C:2015:159, punkt 1).

81 I det fallet en medlemsstats lagstiftning med krav på att bolag som klassificerats som certifieringsorgan skulle ha sitt säte i den medlemsstaten.

82 Artikel 52.1 FEUF.

83 Enligt vilket medlemsstaterna ska tillämpa bestämmelserna i direktivet i enlighet med bestämmelserna i fördraget om etableringsrätt och fri rörlighet för tjänster.

84 Se dom av den 16 juni 2015, Rina Services m.fl. ( C‑593/13, EU:C:2015:399, punkterna 36–40). Detta upprepades i dom av den 23 februari 2016, kommissionen/Ungern ( C‑179/14, EU:C:2016:108, punkt 47).

85 Se även Schönberger, Chr., 'Normenkontrollen im EG-Föderalismus: die Logik gegenläufiger Hierarchisierungen im Gemeinschaftsrecht’, Europarecht, 2003, sidorna. 600–627, särskilt sidan 621, enligt vilken primärrätten ska förstås mer som en motor än gränsen för harmoniseringsåtgärder.

86 Dom av den 24 november 1993 ( C‑267/91 och C‑268/91, EU:C:1993:905).

87 Se Kotler, P./Armstrong, G., Principles of Marketing, fjortonde upplagan, Pearson Prentice Hall, 2012, Chapter on Retail, sidorna 374–394, särskilt sidan 384.

88 Se tolkningsfråga 2 i mål C‑340/14 och tolkningsfråga 1 i mål C‑341/14, punkt 28 respektive 37 i dom av den 1 oktober 2015 ( C‑340/14 och C‑341/14, EU:C:2015:641).

89 Se de förenade målen C‑340/14 och C‑341/14, EU:C:2015:505, punkterna 49–57.

90 Domstolen såg i det målet inget behov av att pröva frågan om rent inhemska situationer, och besvarade inte denna, eftersom de situationer som var föremål för tolkningsfrågorna i de båda målen inte var rent inhemska, se dom av den 1 oktober 2015, Trijber och Harmsen ( C‑340/14 och C‑341/14, EU:C:2015:641, punkt 42).

91 Jag upprepade senare min uppfattning i mina förslag till avgörande i målet Hiebler ( C‑293/14, EU:C:2015:472, punkt 24) och i de förenade målen Promoimpresa m.fl. ( C‑458/14 and C‑67/15, EU:C:2016:122, punkt 50).

92 Se, exempelvis, artikel 5.3 i direktiv 2006/123.

93 Se, exempelvis, kapitel VI i direktivet.

94 Tidigare artiklarna 47.2 och 55 EG.

95 Domstolen har själv hänvisat till harmonisering i detta hänseende, se dom av den 12 oktober 2004, Paul m.fl. ( C‑222/02, EU:C:2004:606, punkt 36).

96 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 2014, s. 190).

97 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG (EUT L 145, 2004, s. 1).

98 Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/49/EG av den 14 juni 2006 om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (omarbetning) (EUT L 177, 2006, s. 201).

99 Trots att dessa omfattade ett mål där domstolen sammanträdde i plenum, se dom av den 12 oktober 2004, Paul m.fl. ( C‑222/02, EU:C:2004:606), vilken rörde rådets första direktiv 77/780/EEG av den 12 december 1977 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (EGT L 322, 1977, s. 30; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 210), rådets direktiv 89/299/EEG av den 17 april 1989 om kapitalbasen i kreditinstitut (EGT L 124, 1989, s. 16; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 211) och rådets andra direktiv 89/646/EEG av den 15 december 1989 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut, samt med ändring av direktiv 77/780/EEG (EGT L 386, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 3 s. 27), vilka alla har antagits enligt artikel 53 FEUF.

100 Dom av den 15 november 2016 ( C‑268/15, EU:C:2016:874).

101 Se även mitt förslag till avgörande i målet The Gibraltar Betting and Gaming Association ( C‑591/15, EU:C:2017:32, punkt 62).

102 Dom av den 15 november 2016 ( C‑268/15, EU:C:2016:874).

103 Se dom av den 16 juni 2015 ( C‑593/13, EU:C:2015:399). Generaladvokaten Cruz Villalón prövade frågan i sitt förslag till avgörande och kom fram till slutsatsen att det fanns tillräckliga gränsöverskridande inslag, se hans förslag till avgörande i målet Rina Services och Rina ( C‑593/13, EU:C:2015:159, punkterna 14 and 15). Det ska emellertid påpekas att generaladvokaten inte prövade frågan huruvida rent inhemska situationer omfattas av kapitel III i direktiv 2006/123.

104 Se dom av den 1 oktober 2015 ( C‑340/14 och C‑341/14, EU:C:2015:641, punkt 42).

105 Dom av den 23 december 2015 ( C‑293/14, EU:C:2015:843).

106 De var till och med begränsade till en region i den berörda medlemsstaten, vilket, som jag angav i mitt förslag till avgörande, saknade relevans, eftersom ett gränsöverskridande inslag inte var nödvändigt, se mitt förslag till avgörande i målet Hiebler ( C‑293/14, EU:C:2015:472, punkterna 23 och 24).

107 Se dom av den 23 december 2015, Hiebler ( C‑293/14, EU:C:2015:843, punkt 27 och följande punkter).

108 Dom av den 14 juli 2016 ( C‑458/14 och C‑67/15, EU:C:2016:558).

109 I mitt förslag till avgörande i de förenade målen Promoimpresa m.fl. ( C‑458/14 och C‑67/15, EU:C:2016:122, punkt 50), upprepade jag min ståndpunkt att bestämmelserna i kapitel III i direktiv 2006/123 är tillämpliga oberoende av huruvida det föreligger ett gränsöverskridande inslag.

110 Se dom av den 14 juli 2016, Promoimpresa m.fl. ( C‑458/14 och C‑67/15, EU:C:2016:558, punkterna 27 och följande punkter).

111 Se dom av den 14 juli 2016, Promoimpresa m.fl. ( C‑458/14 och C‑67/15, EU:C:2016:558, punkt 68).

112 Se dom av den 16 november 2016, Hemming m.fl. ( C‑316/15, EU:C:2016:879).

113 Se generaladvokaten Wathelets förslag till avgörande Hemming m.fl. ( C‑316/15, EU:C:2016:618).

114 Rättsfallsanalyser i juridisk doktrin har också lett fram till denna slutsats, i den mån de avsåg denna fråga. Se, exempelvis, Reinstadler, A., Reinalter, A., 'Partikuläre Anwendung der RL 2006/123/EG auf rein innerstaatliche Sachverhalte?’, Zeitschrift für Europarecht, internationales Privatrecht und Rechtsvergleichung, 2016, sidorna 124–126, särskilt sidan 125, Korte, S., 'Dienstleistungsfreiheit: Gebietsbeschränkungen für Rauchfangkehrer’, Europäische Zeitschrift für Wirtschaftsrecht, 2014, sidorna 224–229, särskilt sidan 228, och Streinz, R., 'Anwendungsbereich der DienstleistungsRL bei rein innerstaatlichen Sachverhalten; Kohärenz und Systematik als Maßstab für die Verhältnismäßigkeit der territorialen Beschränkung von Gewerbekonzessionen’, Juristische Schulung, 2016, sidorna 759–761, särskilt sidan 761. Kritik avseende mitt förslag till avgörande i de förenade målen Trijber och Harmsen ( C‑340/14 och C‑341/14, EU:C:2015:505), Schiff, A., 'Zur Anwendbarkeit der Dienstleistungsrichtlinie auf Inlandssachverhalte’, Zeitschrift für europäisches Wirtschaftsrecht, 2015, sidorna 899–904, särskilt sidan 901.

115 Se även punkt 115 i detta förslag till avgörande.

116 Dom av den 1 oktober 2015 ( C‑340/14 och C‑341/14, EU:C:2015:641).

117 Dom av den 14 juli 2016 ( C‑458/14 och C‑67/15, EU:C:2016:558).

118 Dom av den 16 november 2016 ( C‑316/15, EU:C:2016:879).

119 EFTA-domstolens dom av den 28 september 2015, Eftas övervakningsmyndighet/Konungariket Norge, EFTA-domstolens rapport 2015–484, punkt 50.

120 Se lydelsen i artikel 4.6 i direktivet, min kursivering: avses med tillståndsförfarande ett förfarande som innebär att en tjänsteleverantör eller tjänstemottagare måste vända sig till en behörig myndighet för att erhålla ett formellt eller ett indirekt beslut om att få tillträde till eller utöva en tjänsteverksamhet.

121 Eller som följer av rättspraxis, administrativpraxis, regler från yrkesorganisationer eller kollektiva regler som yrkessammanslutningar eller andra branschorganisationer har antagit som ett led i utövandet av sitt rättsliga oberoende.

122 Dom av den 19 november 1998, Nilsson m.fl. ( C‑162/97, EU:C:1998:554, punkt 54), dom av den 24 november 2005, Deutsches Milch-Kontor ( C‑136/04, EU:C:2005:716, punkt 32), och generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomers förslag till avgörande i målet TeliaSonera Finland ( C‑192/08, EU:C:2009:309, punkterna 87–89).

123 Se dom av den 8 maj 2013 ( C‑197/11 och C‑203/11, EU:C:2013:288, punkt 104), dom av den 16 juni 2015, Rina Services m.fl. ( C‑593/13, EU:C:2015:399, punkterna 24 och 38), dom av den 1 oktober 2015, Trijber och Harmsen ( C‑340/14 och C‑341/14, EU:C:2015:641, punkterna 44, 49, 52 och 53), dom av den 23 december 2015, Hiebler ( C‑293/14, EU:C:2015:843, punkterna 41, 44 och 73), dom av den 14 juli 2016, Promoimpresa m.fl. ( C‑458/14 och C‑67/15, EU:C:2016:558, punkterna 39, 44 och 48), dom av den 23 februari 2016, kommissionen/Ungern ( C‑179/14, EU:C:2016:108, punkterna 62, 63, 88, 106 och 111), och dom av den 16 november 2016, Hemming m.fl. ( C‑316/15, EU:C:2016:879, punkt 28).

124 Se dom av den 8 maj 2013 ( C‑197/11 och C‑203/11, EU:C:2013:288, punkt 104).

125 Enligt vilket direktivet inte är tillämpligt på sociala tjänster som rör subventionerat boende.

126 Se även Rodin, S., Scope of the Services Directive 2006/123/EC, i Conference notes Internal Market for Services, University of Maribor, 2009, s. 21, och Klamert, M., Services Liberalization in the EU and the WTO, Cambridge University Press, 2015, s. 285.

127 Se dom av den 16 juni 2015, Rina Services m.fl. ( C‑593/13, EU:C:2015:399, punkt 39).

128 I doktrinen anses syftet med artikel 14.5 vara att utgöra ett test av ekonomisk efterfrågan ('Bedarfsplanung’), se exempelvis Schlachter, M./Ohler, Chr., Europäische Dienstleistungsrichtlinie, Handkommentar, Nomos, Baden-Baden, 2008, Artikel 14, punkt 16.

129 Artikel 15 är direkt tillämplig och kan åberopas av enskilda mot en medlemsstat, se mitt förslag till avgörande i målet Hiebler ( C‑293/14, EU:C:2015:472, punkt 53).

130 Se även punkterna 6.2.5 och 6.3.1 i kommissionens handbok om genomförandet av tjänstedirektivet.

131 Lydelsen i artikel 15.3 i direktivet påminner om domstolens formulering i dom av den 30 november 1995, Gebhard ( C‑55/94, EU:C:1995:411, punkt 37). Se även Davies, G., 'The Services Directive: extending the country of origin principle, and reforming public administration’, European Law Review, vol. 32, 2007, sidorna 232–245, särskilt sidan 234. Beträffande kraven i artikel 15.3 i direktivet, se vidare, Botman, M. R., De Dienstenrichtlijn in Nederland, Boom Juridische uitgevers, Den Haag, 2015, Kapitel 7, § 4.1.2, s. 275.

132 Det har dessutom hänförts till detta som ett överordnat skäl med hänsyn till allmänintresset i skälen 40, 56 och 66 i direktiv 2006/123. I skäl 40 inkluderas till och med uttryckligen fysisk planering i skyddet av stadsmiljön.

133 Se dom av den 29 november 2001, De Coster ( C‑17/00, EU:C:2001:651, punkt 38).

134 Även om kulturpolitik inte hade kommit upp i domstolens praxis före antagandet av direktivet, såsom har påpekats i Barnard, C., 'Unravelling the services directive’, 45 Common Market Law Review, 2008, sidorna 323–396, särskilt sidan 354.

135 Situationen är således väsentligt annorlunda i förhållande till de faktiska omständigheterna i målet kommissionen/Spanien, där en spansk lag systematiskt uteslöt en viss typ av detaljhandels-outlets, se dom av den 24 mars 2011 ( C‑400/08, EU:C:2011:172).

136 Se dom av den 23 februari 2016, kommissionen/Ungern ( C‑179/14, EU:C:2016:108, punkt 118).