Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 11 juli 2019

1 Originalspråk: franska.

2 E 101-intyget, vars rubrik lyder Intyg om tillämplig lagstiftning, är en standardblankett utarbetad av Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare (nedan kallad administrativa kommissionen). Se administrativa kommissionens beslut nr 202 av den 17 mars 2005 om de standardblanketter som behövs för tillämpningen av rådets förordningar (EEG) nr 1408/71 och (EEG) nr 574/72 (E 001, E 101, E 102, E 103, E 104, E 106, E 107, E 108, E 109, E 112, E 115, E 116, E 117, E 118, E 120, E 121, E 123, E 124, E 125, E 126, E 127) (EUT L 77, 2006, s. 1). Sedan byttes E 101-intyget ut mot ett portabelt dokument med beteckningen A1. Mot bakgrund av tidpunkten för de faktiska omständigheterna i de nationella målen kommer jag emellertid i detta förslag till avgörande att använda benämningen E 101‑intyg.

3 Rådets förordning (EEG) av den 14 juni 1971, i dess genom rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1) ändrade och uppdaterade version och i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1992/2006 av den 18 december 2006 (EUT L 392, 2006, s. 1) (nedan kallad förordning nr 1408/71).

4 Rådets förordning av den 21 mars 1972 om tillämpning av [förordning nr 1408/71], i dess genom förordning nr 118/97 ändrade och uppdaterade version, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 647/2005 av den 13 april 2005 (nedan kallad tillämpningsförordning nr 574/72).

5 Dom av den 6 februari 2018, Altun m.fl. ( C‑359/16, EU:C:2018:63) (nedan kallad domen Altun).

6 Begreppet social dumpning omfattar, enligt den definition som ges i Europaparlamentets resolution av den 14 september 2016 om social dumpning i Europeiska unionen (A8–0255/2016), ett brett spektrum av avsiktligt otillbörliga metoder och kringgående av befintliga europeiska och nationella lagar (däribland lagar och allmänt tillämpliga kollektivavtal), vilket ger upphov till illojal konkurrens genom olaglig minimering av arbetskrafts- och driftskostnader och leder till brott mot arbetstagarnas rättigheter och utnyttjande av arbetstagare.

7 Europaparlamentets och rådets förordning av den 31 mars 2004 (EUT L 100, 2004, s. 1).

8 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) av den 29 april 2004 (EUT L 166, 2004, s. 1).

9 Europaparlamentets och rådets förordning av den 16 september 2009 (EUT L 284, 2009, s. 1).

10 JORF, 13 mars 2007.

11 JORF, 23 november 2006.

12 Efter ikraftträdandet av artikel R. 330‑2‑1 i lagen om civil flygfart har artikel L. 342‑4 i arbetslagen ersatts av artikel L. 1262‑3 i arbetslagen, men det har inte gjorts någon konsekvensändring i nämnda artikel R. 330‑2‑1.

13 När en arbetstagare ensidigt häver sitt anställningsavtal med hänvisning till omständigheter som han eller hon lägger arbetsgivaren till last, utgör detta hävande enligt fransk rätt ett formellt konstaterande som får samma verkan som en uppsägning utan saklig grund från arbetsgivarens sida. Arbetstagaren får emellertid endast häva anställningsavtalet med hänvisning till arbetsgivarens avtalsbrott om det rör sig om ett åsidosättande som är så allvarligt att anställningsavtalet inte kan fortsätta att löpa. Annars är verkan av ett formellt konstaterande densamma som verkan av en uppsägning från arbetstagarens sida.

14 Dom av den 27 april 2017 ( C‑620/15, EU:C:2017:309) (nedan kallad domen A‑Rosa Flussschiff).

15 Jag hänvisar därvidlag i stället läsaren till mina förslag till avgörande i målet A‑Rosa Flussschiff ( C‑620/15, EU:C:2017:12, punkterna 44–55) och i målet Altun m.fl. ( C‑359/16, EU:C:2017:850, punkterna 32–37).

16 E 101-intyg kan utfärdas inte endast med stöd av tillämpliga bestämmelser om utstationering av arbetstagare, vilka återfinns i artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71 och i artikel 11.1 i tillämpningsförordning nr 574/72, utan även med stöd av andra bestämmelser, bland annat artikel 14.2 a i förordning nr 1408/71, som gäller transportföretags resande eller flygande personal (se punkterna 124 och 134 i detta förslag till avgörande).

17 Cour de cassation, straffrättsliga avdelningen, nr 11‑88420.

18 Se dom av den 26 januari 2006, Herbosch Kiere ( C‑2/05, EU:C:2006:69, punkterna 19 och 32).

19 Dessa domar gav bland annat upphov till meningsmotsättningar i den nationella doktrinen. Bland dem som var skeptiska till domarna märks Lhernould, J. P., Une compagnie aérienne peut-elle détacher des navigants en France? L’étonnante leçon anti-européenne de la chambre criminelle à propos du formulaire E 101, RJS, 2014, och bland dem som välkomnade domarna märks Muller, F., Face aux abus et contournements, la directive d’exécution de la directive détachement est-elle à la hauteur?, Dr. Soc., 2014, s. 788. Till yttermera visso inledde kommissionen sedermera, med anledning av ett klagomål från Vueling, ett EU Pilot-förfarande mot Frankrike, men ärendet lades ned efter det att domen A‑Rosa Flussschiff hade meddelats.

20 Se domen A‑Rosa Flussschiff, punkt 61. I den domen slog EU-domstolen också – underförstått men nödvändigtvis – fast att E 101-intygets bindande verkan inte är avhängigt av huruvida det åberopas i ett civilrättsligt eller straffrättsligt förfarande utan att intyget är bindande för medlemsstaternas samtliga domstolar. Se beslut av den 24 oktober 2017, Belu Dienstleistung och Nikless ( C‑474/16, ej publicerat, EU:C:2017:812, punkt 17).

21 Med andra ord anser jag att de franska brottmålsdomstolarna – även om jag menar att de i någon mån förhastade sig när de lämnade de av Vueling företedda E 101-intygen och EU-domstolens därtill knutna praxis utan avseende – valde en lösning som i princip är förenlig med unionsrätten.

22 Se mitt förslag till avgörande i målet Altun m.fl. ( C‑359/16, EU:C:2017:850, punkt 35).

23 Se mitt förslag till avgörande i målet Altun m.fl. ( C‑359/16, EU:C:2017:850, punkt 36).

24 Se, för ett liknande resonemang, domen Altun, punkterna 37–39 och 41–43 samt där angiven rättspraxis.

25 Domen Altun, punkterna 39 och 40.

26 Se bland annat dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (brister i rättssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

27 Domen Altun, punkt 48.

28 Se domen Altun, punkt 49. Se även dom av den 22 november 2017, Cussens m.fl. ( C‑251/16, EU:C:2017:881, punkterna 27, 30, 31 och 33).

29 Såvitt avser rekvisiten för bedrägeri i unionsrättslig bemärkelse och den bevisning som krävs för att styrka ett sådant bedrägeri, se avsnitt C i detta förslag till avgörande.

30 Se domen Altun, punkterna 55, 56 och 60.

31 Se domen Altun, punkterna 20 och 21.

32 Domen Altun, punkterna 54 och 55.

33 Se punkterna 26–31 i detta förslag till avgörande.

34 Se dom av den 22 november 2017, Cussens m.fl. ( C‑251/16, EU:C:2017:881, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

35 Dom av den 26 februari 2019 ( C‑115/16, C‑118/16, C‑119/16 och C‑299/16, EU:C:2019:134, punkterna 96–102).

36 Dom av den 26 februari 2019 ( C‑116/16 och C‑117/16, EU:C:2019:135, punkterna 70–76).

37 Se dom av den 26 februari 2019, N Luxembourg 1 m.fl. ( C‑115/16, C‑118/16, C‑119/16 och C‑299/16, EU:C:2019:134, punkterna 110 och 120), och dom av den 26 februari 2019, T Danmark och Y Denmark ( C‑116/16 och C‑117/16, EU:C:2019:135, punkterna 76 och 82).

38 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Lenz i målet Calle Grenzshop Andresen ( C‑425/93, EU:C:1995:12, punkt 63). Se, analogt, dom av den 27 september 1989, van de Bijl ( 130/88, EU:C:1989:349, punkterna 20–27), och förslag till avgörande av generaladvokaten Darmon i målet van de Bijl ( 130/88, ej publicerat, EU:C:1989:157, punkt 17). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Mischo i målet Paletta ( C‑45/90, ej publicerat, EU:C:1991:434, punkterna 29–34) och dom av den 2 maj 1996, Paletta ( C‑206/94, EU:C:1996:182, punkterna 24–28). I de ovannämnda domarna vitsordade EU-domstolen att vissa handlingar som har utfärdats av institutioner i en medlemsstat och i princip är bindande för institutionerna i en annan medlemsstat får lämnas utan avseende av en domstol i denna andra medlemsstat om det föreligger bedrägeri. I de berörda målen avvisade EU-domstolen förslag från rättegångsdeltagare med innebörden att samarbetet mellan institutioner skulle ges företräde.

39 Se mitt förslag till avgörande i målet Altun m.fl. ( C‑359/16, EU:C:2017:850, punkt 44).

40 Se övervägandena i punkt 82 i detta förslag till avgörande.

41 Se mitt förslag till avgörande i målet Altun m.fl. ( C‑359/16, EU:C:2017:850, punkt 71).

42 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2018, kommissionen/Belgien ( C‑356/15, EU:C:2018:555, punkt 105), där EU-domstolen fann att den lagstiftning som var i fråga i målet, vilken var avsedd att förhindra att E 101-intyg erhölls eller åberopades på ett bedrägligt sätt, inte uppfyllde kraven enligt domen Altun, bland annat därför att det i denna lagstiftning inte föreskrevs någon skyldighet för förvaltningen att inleda det samråds- och förlikningsförfarande som föreskrivs i förordningarna nr 883/2004 och nr 987/2009.

43 Se mitt förslag till avgörande i målet Altun m.fl. ( C‑359/16, EU:C:2017:850, punkt 46). Se även Europaparlamentets ovannämnda resolution av den 14 september 2016 om social dumpning i Europeiska unionen. Se också, analogt på tal om skattedumpning, dom av den 26 februari 2019, N Luxembourg 1 m.fl. ( C‑115/16, C‑118/16, C‑119/16 och C‑299/16, EU:C:2019:134, punkt 107), och dom av den 26 februari 2019, T Danmark och Y Denmark ( C‑116/16 och C‑117/16, EU:C:2019:135, punkt 79).

44 Se skäl 4 i administrativa kommissionens beslut nr H5 av den 18 mars 2010 om samarbete för att förhindra bedrägerier och felaktigheter i samband med [förordning nr 883/2004] och [förordning nr 987/2009] (EUT C 149, 2010, s. 5).

45 Se, analogt, förslag till avgörande av generaladvokaten Darmon i målet van de Bijl ( 130/88, ej publicerat, EU:C:1989:157, punkt 17).

46 De beslut av administrativa kommissionen där sådana tidsfrister anges saknar ju bindande verkan. I det förslag till ändring av samordningsförordningarna som för närvarande diskuteras av unionslagstiftaren föreslås emellertid att det ska införas frister för hur snart en utfärdande institution, på begäran av en behörig institution i en annan medlemsstat, måste ompröva huruvida det var berättigat att utfärda ett visst E 101-intyg och i förekommande fall återkalla eller rätta intyget. Såvitt avser fall där den som har ansökt om handlingen obestridligen har gjort sig skyldig till bedrägeri innebär förslaget att den utfärdande institutionen omedelbart ska återkalla eller rätta handlingen, med retroaktiv verkan. Se, för mer utförliga uppgifter, mitt förslag till avgörande i målet Altun m.fl. ( C‑359/16, EU:C:2017:850, punkt 21).

47 Det mål som föranledde domen av den 6 september 2018, Alpenrind m.fl. ( C‑527/16, EU:C:2018:669), är ett talande exempel på detta. I det målet hade den behöriga institutionen i den mottagande medlemsstaten uppgett för den utfärdande institutionen att de portabla A1‑dokument som denna hade utfärdat för vissa arbetstagare inte var att anse som giltiga, men den utfärdande institutionen hade nekat att återkalla dessa dokument. Med anledning av denna oenighet hade de berörda medlemsstaterna hänskjutit ärendet till administrativa kommissionen, som hade meddelat ett beslut med innebörden att dokumenten skulle återkallas, men detta förlikningsförfarande hade ändå inte resulterat i att den utfärdande institutionen återkallade nämnda dokument.

48 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 15 maj 2014 (EUT L 159, 2014, s. 11). I synnerhet föreskrivs det i artikel 6.10 i det direktivet att en förfrågan om information mellan institutioner som är behöriga i frågor som rör utstationering inte ska hindra de behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten från att vidta åtgärder i enlighet med gällande nationell rätt och unionsrätten för att utreda och förhindra påstådda åsidosättanden av reglerna om utstationering av arbetstagare.

49 Här tänker jag bland annat på den typ av bedrägeri som var i fråga i det mål som föranledde domen Altun, en typ som innebär att det inrättas brevlådeföretag i en viss medlemsstat med det enda syftet att kunna utstationera arbetstagare till en annan medlemsstat. Irland och kommissionen har emellertid gått så långt som att hävda att domstolen i den mottagande medlemsstaten utan dialog med den utfärdande institutionen inte kan förfoga över bevisning som styrker bedrägeri. Detta påstående är uppenbart överdrivet. En sådan dialog kan visserligen visa sig nyttig när det gäller att inhämta bevisning, men en sådan dialog är inte oundgänglig. Den utfärdande institutionen har nämligen inte alltid bättre förutsättningar än myndigheterna i den mottagande medlemsstaten att slå fast att bedrägeri föreligger. I synnerhet kan man ofta påträffa avgörande bevisning i den mottagande medlemsstaten. Så är fallet under sådana omständigheter som här är i fråga i de nationella målen, där det bland annat handlar om att slå fast att arbetsgivaren har en filial i den medlemsstaten och att arbetstagarna är knutna till denna filial (se avsnitt C i detta förslag till avgörande). För övrigt har unionslagstiftaren själv betonat den kontrollerande funktion som myndigheterna i den mottagande medlemsstaten ska fylla: i artikel 7 i direktiv nr 2014/67 föreskrivs väsentligen att det är den medlemsstatens myndigheter som ska kontrollera att det direktivet och direktiv 96/71 iakttas, varvid de i förekommande fall ska bistås av myndigheterna i den utstationerande medlemsstaten.

50 I det aktuella fallet skulle den utfärdande institutionen antagligen ha ogiltigförklarat de omtvistade E 101-intygen om de franska myndigheterna hade inlett dialogen tidigare, med tanke på att nämnda institution väsentligen anförde preskriptionsrelaterade skäl till sitt beslut att inte ogiltigförklara dem.

51 Se mitt förslag till avgörande i målet Altun m.fl. ( C‑359/16, EU:C:2017:850, punkt 56).

52 Se övervägandena i fotnot 56 i detta förslag till avgörande.

53 Se, exempelvis, såvitt avser rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), dom av den 10 november 2016, Poltorak ( C‑452/16 PPU, EU:C:2016:858, punkt 45). Se även, inom ramen för Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1) (nedan kallad Bryssel Ia-förordningen), dom av den 16 juli 2015, Diageo Brands ( C‑681/13, EU:C:2015:471, punkterna 40 och 63).

54 Se, bland annat, dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 82 och där angiven rättspraxis).

55 Se, såvitt avser denna princip, punkt 57 i detta förslag till avgörande.

56 Allmänt sett bör ett konstaterande att bedrägeri föreligger särskilt medföra att de berörda arbetstagarna retroaktivt ansluts till den mottagande medlemsstatens system för social trygghet. För närvarande innehåller samordningsförordningarna emellertid inte några bestämmelser som reglerar de ekonomiska följderna av ett sådant retroaktivt byte, i synnerhet såvitt avser avgifter som arbetsgivaren har erlagt utan grund. De svårigheter som ett sådant byte ger upphov till kan emellertid hanteras genom att de behöriga institutionerna i en anda av samarbete förhandlar fram en lösning. I detta hänseende anser jag att när en domstol i den mottagande medlemsstaten genom en lagakraftvunnen dom har slagit fast att bedrägeri har förelegat, bör den utfärdande institutionen med anledning av den domen återkalla de omtvistade intygen och medverka till att förhandla fram en sådan lösning. Ömsesidigt förtroende bör nämligen gälla åt båda hållen (se mitt förslag till avgörande i målet Altun m.fl. ( C‑359/16, EU:C:2017:850, punkt 65)). Till yttermera visso föreskrivs det mekanismer avsedda att underlätta hanteringen av de ekonomiska följderna i det ännu inte antagna förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning [nr 883/2004] och av förordning [nr 987/2009] (COM(2016) 815 final).

57 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2017, Cussens m.fl. ( C‑251/16, EU:C:2017:881, punkt 43 och där angiven rättspraxis), och mitt förslag till avgörande i målet Altun m.fl. ( C‑359/16, EU:C:2017:850, punkt 66).

58 Se dom av den 21 oktober 2015, Gogova ( C‑215/15, EU:C:2015:710, punkterna 45 och 46), och Fawcett, J.J., The impact of Article 6(1) of the ECHR on private international law, International & Comparative Law Quarterly, 2007, 56(1), s. 1.

59 Enligt artikel 1.2 c i Bryssel Ia-förordningen är social trygghet ett av de ämnen som den förordningen inte är tillämplig på. En av arbetstagaren väckt talan mot den utfärdande institutionen skulle alltså falla utanför tillämpningsområdet för nämnda förordning. Så vore däremot inte fallet för en av arbetstagaren väckt skadeståndstalan mot arbetsgivaren, även om bakgrunden till talan var att arbetsgivaren hade åsidosatt sina skyldigheter i fråga om social trygghet (se dom av den 14 november 2002, Baten ( C‑271/00, EU:C:2002:656, punkt 48)).

60 Se dom av den 15 januari 1987, Shenavai ( 266/85, EU:C:1987:11, punkt 16), och dom av den 27 februari 2002, Weber ( C‑37/00, EU:C:2002:122, punkt 40). I detta hänseende anser jag att den ort där arbetstagaren i fråga vanligtvis utför sitt arbete, i en situation som den i det nationella målet, inte är belägen i den utstationerande medlemsstaten, men i den mottagande medlemsstaten (se punkt 147 i detta förslag till avgörande).

61 Se, analogt såvitt avser territoriell behörighet i samband med konsumentskydd, dom av den 27 juni 2000, Océano Grupo Editorial och Salvat Editores ( C‑240/98 till C‑244/98, EU:C:2000:346, punkterna 22–24).

62 Se även här, e contrario, dom av den 11 juli 2018, kommissionen/Belgien ( C‑356/15, EU:C:2018:555, punkt 105), där EU-domstolen underkände den ifrågavarande lagstiftningen också av ett andra skäl, nämligen att denna lagstiftning inte endast innebar att domstolarna fick slå fast att bedrägeri förelåg och med anledning av detta lämna ett portabelt A1-dokument utan avseende, utan nämnda lagstiftning gav även de nationella förvaltningsmyndigheterna befogenhet att göra detta, helt utanför ramen för rättsliga förfaranden.

63 Se dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses ( C‑64/16, EU:C:2018:117), och dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (brister i rättssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586).

64 Till yttermera visso skulle ett eventuellt fel begånget av en nationell domstol i sista instans kunna konstateras inom ramen för en skadeståndstalan (dom av den 30 september 2003, Köbler ( C‑224/01, EU:C:2003:513)) eller en talan om fördragsbrott (dom av den 4 oktober 2018, kommissionen/Frankrike (förskottsskatt på kapitalinkomster) ( C‑416/17, EU:C:2018:811)) mot den berörda medlemsstaten.

65 I detta hänseende förklarade den franska regeringen vid förhandlingen att den administrativa praxis som tillämpades vid den aktuella tidpunkten innebar att arbetsinspektionen överlämnade sina skriftliga rapporter rörande överträdelser både till den behöriga avdelningen inom Urssaf och till allmänna åklagaren. Om åklagaren väckte åtal mot arbetsgivaren, avvaktade Urssaf utfallet av förfarandet. Vid fällande avgörande underrättade URSSAF den utfärdande institutionen. Med andra ord ansåg de franska myndigheterna att det inte fanns anledning att underrätta den utfärdande institutionen redan när det hade konstaterats att det rådde tvivel om giltigheten av ett E 101-intyg, utan först när domstolen efter ett kontradiktoriskt förfarande hade slagit fast att reglerna för social trygghet hade åsidosatts.

66 Vueling har inför EU-domstolen gjort gällande att den utfärdande institutionen bekräftade att de omtvistade E 101-intygen var välgrundade. Jag vill härvidlag påpeka att av beslutet av den 5 december 2014 (som Vueling har försett EU-domstolen med en officiell översättning av) framgår att den utfärdande institutionen delade de franska myndigheternas bedömning i fråga om vilken lagstiftning om social trygghet som borde ha tillämpats på de berörda arbetstagarna. Intygen i fråga hade endast upprätthållits av praktiska skäl (se även punkterna 27 och 28 i detta förslag till avgörande). Det ankommer emellertid på de hänskjutande domstolarna – vilka ensamma är behöriga att pröva de faktiska omständigheterna – att kontrollera huruvida så verkligen är fallet.

67 I det mål som föranledde domen Altun hade ju den institution som hade utfärdat E 101-intygen lämnat ett svar till myndigheterna i den mottagande medlemsstaten men underlåtit att i detta svar beröra de uppgifter som nämnda myndigheter hade åberopat.

68 Se punkterna 27 och 28 i detta förslag till avgörande.

69 Som exempel kan noteras att kommissionen, i det förslag till förordning som för närvarande diskuteras av unionslagstiftaren, har tänkt sig att den utfärdande institutionen ska ha 25 arbetsdagar på sig, räknat från dagen för begäran från en annan institution, för att ompröva och i förekommande fall rätta eller återkalla ett E 101-intyg.

70 Det angavs visserligen i skrivelsen av den 9 december 2014, som nämnts i punkt 30 i detta förslag till avgörande, att de spanska myndigheterna inte hade kunnat konstatera något bedrägligt uppsåt, men detta nämndes inte i beslutet av den 5 december 2014. Till yttermera visso diskuterades de uppgifter rörande förekomsten av bedrägligt uppsåt som de franska myndigheterna hade redovisat inte vare sig i skrivelsen eller i beslutet.

71 Domen Altun, punkterna 50–52.

72 Detta begrepp definierades vid tidpunkten för de aktuella faktiska omständigheterna i bilaga III till rådets förordning (EEG) nr 3922/91 av den 16 december 1991 om harmonisering av tekniska krav och administrativa förfaranden inom området civil luftfart (EGT L 373, 1991, s. 4) i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1899/2006 av den 12 december 2006 (EUT L 377, 2006, s. 1). I nämnda bilaga III definierades stationeringsorten som [d]en av operatören för varje besättningsmedlem fastställda ort där besättningsmedlemmen vanligen inleder och avslutar en tjänstgöringsperiod eller en serie tjänstgöringsperioder och där operatören vanligen inte är ansvarig för besättningsmedlemmens inkvartering. I det sammanhanget är stationeringsorten avgörande för tillämpningen av reglerna för maximal flygtid och obligatoriska viloperioder. En stationeringsort ska därför fastställas för varje besättningsmedlem. Nämnda bilaga III har ersatts vid två tillfällen, närmare bestämt genom kommissionens förordning (EG) nr 8/2008 av den 11 december 2007 (EUT L 10, 2008, s. 1) och genom kommissionens förordning (EG) nr 859/2008 av den 20 augusti 2008 (EUT L 254, 2008, s. 1), men den ovan angivna definitionen har därvid inte ändrats.

73 Se, för utförligare förklaringar, Urban, Q., Le droit individuel applicable au personnel d’une compagnie aérienne low cost à l’épreuve de son organisation en réseau, i Lyon-Caen, A., & Urban, Q., Le droit du travail à l’épreuve de la globalisation, Dalloz, 2008, s. 119 och följande sidor, Jorens, Y., Fair aviation for all, a discussion on some legal issues, ETF, januari 2019, särskilt. s. 12, 13 och 19–31, och rapporten En luftfartsstrategi för Europa: Upprätthållande och främjande av höga sociala standarder från Europeiska kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt regionkommittén av den 1 mars 2019 (COM(2019) 120 final). Se även, i samma ämne, dom av den 14 september 2017, Nogueira m.fl. ( C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688).

74 I den artikeln föreskrivs alltså väsentligen att en arbetsgivare som har ett fast driftställe i Frankrike inte kan åberopa bestämmelserna om utstationering. Jag har inte för avsikt att i detta förslag till avgörande ta ställning till huruvida nämnda artikel är förenlig med unionsrätten.

75 Det har för övrigt föreslagits i doktrinen att Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1008/2008 av den 24 september 2008 om gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen (EUT L 293, 2008, s. 3) borde kompletteras med en definition av begreppet driftcentral liknande den som återfinns i fransk rätt (an airport at which the airline permanently bases aircraft and crew and from where it operates routes. Both fleet and personnel return to the base at the end of the day), i syfte att identifiera en infrastruktur från vilken ett flygbolag bedriver verksamhet på ett stadigvarande och kontinuerligt sätt, eller med andra ord en plats där bolaget har ett sekundärt driftställe som träffas av EUF-fördragets bestämmelser om etableringsfriheten. Se Jorens, Y., a.a., s. 29 och 30.

76 Jag anser det särskilt beklagligt att Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris) inte motiverade sitt avgörande med hänvisning till förordning nr 1408/71. I stället förde nämnda domstol ett resonemang som uteslutande grundade sig på nationella bestämmelser (något som i sig är ägnat att väcka tvivel om iakttagandet av principen om unionsrättens företräde) vilka, som jag förstår saken, är avsedda att med fransk rätt införliva Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (EGT L 18, 1997, s. 1). De bestämmelserna är emellertid att hänföra till arbetsrätten och kunde inte ha direkt relevans för bedömningen av huruvida de regler rörande social trygghet som föreskrivs i förordning nr 1408/71 hade iakttagits. Utstationeringsbegreppet och de därtill knutna villkoren i dessa båda rättsakter är förvisso närliggande men ändå åtskilda. Även om det går att dra analogier på vissa punkter, är det därför inte möjligt att utan vidare utgå från att de lösningar som är tillämpliga på ett av områdena automatiskt kan överföras till det andra.

77 Europaparlamentets och rådets förordning av den 22 maj 2012 om ändring av förordningarna nr 883/2004 och nr 987/2009 (EUT L 149, 2012, s. 4).

78 Se artikel 11.5 i förordning nr 883/2004 i dess lydelse enligt förordning nr 465/2012.

79 Se mitt förslag till avgörande i målet A‑Rosa Flussschiff ( C‑620/15, EU:C:2017:12, punkt 35).

80 De förklaringar som Tribunal de grande instance de Bobigny (Förstainstansdomstolen i Bobigny, Frankrike) har lämnat och lydelsen av dess första fråga avspeglar Vuelings argumentation. I sitt yttrande till EU-domstolen har Vueling nämligen, samtidigt som bolaget har hävdat att villkoren enligt artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71 var uppfyllda i det aktuella fallet, gjort gällande att de omtvistade E 101-intygen hade utfärdats med stöd av artikel 14.2 a i den förordningen och artikel 12a.1a i tillämpningsförordning nr 574/72.

81 Mina kursiveringar.

82 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 2015, Kik ( C‑266/13, EU:C:2015:188, punkt 59).

83 Se, för ett liknande resonemang, Gamet, L., Personnel des aéronefs et lois sociales françaises: les compagnies low cost dans les turbulences du droit social français, Droit social, 2012, s. 502, och, analogt såvitt avser resande personal, Lhernould, J. F., & Palli, B., Le statut social du chauffeur routier international à la lumière des dernières propositions législatives communautaires, Droit social, 2017, s. 1057.

84 Se, analogt, dom av den 6 september 2018, Alpenrind m.fl. ( C‑527/16, EU:C:2018:669, punkt 95).

85 Det ska emellertid preciseras att artikel 14.2 a i förordning nr 1408/71 endast avser resande personal som är verksam i två eller flera medlemsstater, vilket innebär att den bestämmelsen inte är tillämplig på arbetstagare som uteslutande ombesörjer inrikesflygningar. I sådana fall ska den i artikel 13.2 i förordning nr 1408/71 angivna huvudregeln om tillämpning av principen om lex loci laboris följas (se, i detta ämne, det mål som föranledde domen av den 27 april 2017, A‑Rosa Flussschiff ( C‑620/15, EU:C:2017:309)), och sådana arbetstagare skulle kunna omfattas av reglerna om utstationering. Det specialfallet är emellertid inte för handen här, eftersom den flygande personalen hos ett flygbolag som genomför internationella flygningar kan förväntas arbeta vanemässigt ombord på flygplan som flyger till olika medlemsstater. Vidare noterar jag också att lösningen skulle ha kunnat vara en annan om situationen hade reglerats av artikel 11.5 i förordning nr 883/2004 i dess lydelse enligt förordning nr 465/2012. Inom ramen för den där angivna rättsliga fiktionen anses nämligen den flygande personalen inte längre utföra sitt arbete i flera medlemsstater utan uteslutande i den medlemsstat där respektive persons stationeringsort är belägen (se punkt 120 i detta förslag till avgörande).

86 Se, bland annat, dom av den 22 mars 2018, Anisimovienė m.fl. ( C‑688/15 och C‑109/16, EU:C:2018:209, punkt 89 och där angiven rättspraxis).

87 Se dom av den 9 mars 1999, Centros ( C‑212/97, EU:C:1999:126, punkterna 17–21), och dom av den 26 september 2013, Texdata Software ( C‑418/11, EU:C:2013:588, punkt 63).

88 Se dom av den 30 november 1995, Gebhard ( C‑55/94, EU:C:1995:411, punkt 28), och dom av den 11 december 2003, Schnitzer ( C‑215/01, EU:C:2003:662, punkt 32).

89 Se dom av den 22 november 1978, Somafer ( 33/78, EU:C:1978:205, punkt 12), och dom av den 11 april 2019, Ryanair ( C‑464/18, EU:C:2019:311, punkt 33).

90 Se punkt 41 i detta förslag till avgörande.

91 Se, angående denna definition, punkt 119 i förevarande förslag till avgörande.

92 En skillnad mellan begreppen filial eller fast representation och driftcentral skulle eventuellt kunna vara att det förstnämnda begreppet inbegriper ett krav på självständighet som vid en första anblick inte förefaller följa av det sistnämnda. I alla händelser är det fastställt att den central som Vueling hade i Roissy förfogade över en direktör och rättslig företrädare, varför det i de aktuella målen saknas behov av att gå närmare in på frågan om denna eventuella skillnad.

93 Se, analogt, dom av den 6 september 2018, Alpenrind m.fl. ( C‑527/16, EU:C:2018:669, punkt 98).

94 Se Omarjee, I., Droit européen de la protection sociale, Larcier, 1 uppl., 2018, s. 223 och följande sidor.

95 Se dom av den 26 maj 1982, Ivenel ( 133/81, EU:C:1982:199, punkterna 15 och 20), och dom av den 15 januari 1987, Shenavai ( 266/85, EU:C:1987:11, punkt 16).

96 Dom av den 14 september 2017 ( C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688). Se även mitt förslag till avgörande i de förenade målen Nogueira m.fl. ( C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:312).

97 Se dom av den 14 september 2017, Nogueira m.fl. ( C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688, punkterna 61, 63 och 77). Se, såvitt avser begreppet stationeringsort och dess användning i unionsrätten, punkterna 116 och 120 i detta förslag till avgörande.

98 Se domen Altun, punkt 53.

99 Se, analogt, skäl 11 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1371 av den 5 juli 2017 om bekämpande genom straffrättsliga bestämmelser av bedrägeri som riktar sig mot unionens finansiella intressen (EUT L 198, 2017, s. 29).

100 Se, såvitt avser denna fråga, punkterna 127–132 i detta förslag till avgörande.

101 Se, analogt, dom av den 17 december 1970, Manpower ( 35/70, EU:C:1970:120, punkt 14), och dom av den 25 oktober 2018, Walltopia ( C‑451/17, EU:C:2018:861, punkterna 34 och 35).

102 De omständigheter som är i fråga i de nationella målen skulle således kunna anses befinna sig på gränsen mellan bedrägeri och rättsmissbruk. I princip är detta separata begrepp. Enligt EU-domstolens praxis krävs det för att styrka rättsmissbruk dels att det föreligger vissa objektiva förhållanden av vilka det framgår att målsättningen med den berörda unionslagstiftningen inte har uppnåtts trots att de villkor som uppställs i denna lagstiftning formellt sett har uppfyllts, dels en subjektiv faktor som består i en avsikt att erhålla en förmån som följer av unionslagstiftningen genom att på konstlad väg skapa de omständigheter som krävs för att erhålla nämnda förmån (se mitt förslag till avgörande i målet Altun m.fl. ( C‑359/16, EU:C:2017:850, fotnot 45)). I praktiken är det emellertid inte alltid möjligt att dra en tydlig rågång mellan dessa båda begrepp.

103 Se dom av den 10 februari 2000, FTS ( C‑202/97, EU:C:2000:75, punkt 28), och dom av den 4 oktober 2012, Format Urządzenia i Montaże Przemysłowe ( C‑115/11, EU:C:2012:606, punkterna 30 och 31).

104 Se skäl 13 i administrativa kommissionens beslut nr 181 av den 13 december 2000 om tolkningen av artiklarna 14.1, 14a.1, 14b.1 och 14b.2 i [förordning nr 1408/71] (EGT L 329, 2001, s. 73) och Steinmeyer, H.D., Title II – Determination of the legislation applicable, i: Fuchs, M., & Cornelissen, R., EU Social Security Law – A Commentary on EU Regulations 883/2004 and 987/2009, Nomos, 2015, s. 167.

105 Närmare bestämt omfattar rättskraften allt som slutgiltigt, nödvändigtvis och säkert har slagits fast av brottmålsdomstolen såvitt avser förefintligheten av de faktiska omständigheter som ligger till grund både för den civilrättsliga talan och det straffrättsliga åtalet, den rättsliga kvalificeringen av dessa omständigheter och skulden eller oskulden för den som dessa omständigheter har lagts till last.

106 Se Cour de cassation (Högsta domstolen), civilrättsliga avdelningen, 7 mars 1855, Quertier, Bull. civ. nr 31, Cour de cassation (Högsta domstolen), första civilrättsliga avdelningen, 24 oktober 2012, nr 11‑20.442, och Cour de cassation (Högsta domstolen), arbets- och socialrättsliga avdelningen, 18 februari 2016, nr 14‑23.468. Denna princip har nära samband med principen om att straffrätten håller kvar civilrätten i utgångsläget (le pénal tient le civil en l’état), enligt vilken det i fall där både civilrättslig talan och straffrättsligt åtal har väckts avseende samma faktiska omständigheter åligger den civilrättsliga domstolen att vilandeförklara målet till dess att det föreligger en lagakraftvunnen straffrättslig dom. Se, såvitt avser hur denna sistnämnda princip har tillämpats i de här aktuella nationella målen, punkt 33 i detta förslag till avgörande.

107 Se punkterna 24 och 40 i detta förslag till avgörande.

108 Se förklaringarna i punkt 50 i detta förslag till avgörande.

109 Cour de cassation (Högsta domstolen) har exempelvis motiverat denna rättskraft med att det vore till förfång för samhällsordningen om det enbart för att tillgodose ett privat intresse uppkom en motsättning som innebar att det rättmätiga förtroendet för straffrättsliga domar urholkades och att det ånyo ifrågasattes huruvida den dömde som av domstol förklarats för skyldig kanske ändå var oskyldig eller huruvida den tilltalade som av domstol befunnits inte ligga bakom de omständigheter som lagts honom till last kanske ändå var ansvarig för dessa. (Cour de cassation (Högsta domstolen), civilrättsliga avdelningen, 7 mars 1855, Quertier, Bull. civ. nr 31.)

110 Se, för ett liknande resonemang, Kornezov, A., Res Judicata of national judgments incompatible with EU law: time for a major rethink?, Common Market Law Review, nr 51, 2014, s. 809 och följande sidor.

111 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 oktober 2018, XC m.fl. ( C‑234/17, EU:C:2018:853, punkterna 52 och 53 samt där angiven rättspraxis).

112 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 oktober 2018, XC m.fl. ( C‑234/17, EU:C:2018:853, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

113 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2009, Fallimento Olimpiclub ( C‑2/08, EU:C:2009:506, punkterna 29–31). Den aktuella synen på rättskraftsinstitutet är för övrigt inte allmänt vedertagen i medlemsstaterna. Principen om straffrättsliga avgörandens rättskraft i förhållande till tvistemål har övergetts i Spanien och Tyskland och den är okänd i common law-länderna,. Enligt lagen i Nederländerna och Portugal tillmäts en brottmålsdomstols bedömningar endast värdet av brytbara presumtioner (se Pradel, J., Droit pénal comparé, Précis Dalloz, 4 uppl., 2016, s. 564–567).

114 Dom av den 20 mars 2018 ( C‑596/16 och C‑597/16, EU:C:2018:192, punkterna 25, 28, 29 och 32–34).

115 Se dom av den 20 mars 2018, Di Puma och Zecca ( C‑596/16 och C‑597/16, EU:C:2018:192, punkterna 32–34).