Förslag till avgörande av generaladvokat Eleanor Sharpston föredraget den 31 oktober 2019

1 Originalspråk: engelska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31). Dublin III-förordningen är den tredje rättsakten av detta slag som är avsedd att reglera vilken medlemsstat som ska ta ansvar för att pröva en ansökan om internationellt skydd, efter konventionen rörande bestämmandet av den ansvariga staten för prövningen av en ansökan om asyl som framställts i en av medlemsstaterna i de Europeiska gemenskaperna (EGT C 254, 1997, s. 1) (nedan kallad Dublinkonventionen), som ersattes av rådets förordning nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (EUT L 50, 2003, s. 1) (nedan kallad Dublin II-förordningen).

3 För en närmare beskrivning av dessa händelser, se mitt förslag till avgörande i de förenade målen A.S. och Jafari ( C‑490/16 och C 646/16, EU:C:2017:443, punkterna 1–18).

4 Många personer kom också in via den västra Balkanrutten som jag har beskrivit i mitt förslag till avgörande i de förenade målen A.S. och Jafari ( C‑490/16 och C‑646/16, EU:C:2017:443, punkterna 7–18).

5 I artikel 13 i Dublin III-förordningen anges att om … en sökande utan tillstånd har passerat gränsen till en medlemsstat landvägen, sjövägen eller luftvägen från ett tredjeland, ska den medlemsstat där inresan ägt rum ansvara för prövningen av ansökan om internationellt skydd. Generellt sett omfattades nästan alla sökande av internationellt skydd som reste in till Italien och Grekland av denna bestämmelse.

6 I mitt förslag till avgörande i målet Mengesteab ( C‑670/16, EU:C:2017:480, punkterna 69–73), uppmärksammade jag några av problemen med att fastställa ett automatiskt ansvar enligt artikel 13 i Dublin III-förordningen för kustmedlemsstater som mottar personer som stiger i land efter en sjöräddningsåtgärd. Dessa (svåra) frågeställningar har ännu inte kunnat lösas.

7 Redan så tidigt som år 2011 erkände domstolen, i dom av den 21 december 2011, N.S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkterna 81–94) att omständigheter kunde uppkomma som gjorde att en medlemsstat (i detta fall Förenade kungariket) inte kunde återsända en asylsökande till Grekland, eftersom förfarandet för att hantera ansökningar om internationellt skydd i denna medlemsstat var på bristningsgränsen.

8 Rådets beslut av den 14 september 2015 om fastställande av provisoriska åtgärder på området internationellt skydd till förmån för Italien och Grekland (EUT L 239, 2015, s. 146).

9 Rådets beslut av den 22 september 2015 om fastställande av provisoriska åtgärder på området internationellt skydd till förmån för Italien och Grekland (EUT L 248, 2015, s. 80).

10 Dom av den 6 september 2017, Republiken Slovakien och Ungern/rådet ( C‑643/15 och C‑647/15, EU:C:2017:631) (nedan kallad domen i målet Republiken Slovakien och Ungern/rådet). Se vidare nedan punkterna 62–69.

11 Se vidare nedan punkterna 86–88 angående den fastställelse som har yrkats i de olika ansökningarna.

12 Antagen och kungjord vid Förenta Nationernas generalförsamling den 10 december 1948, generalförsamlingens resolution 217 A.

13 Även om den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna inte är rättsligt bindande, utgör den en referenspunkt för såväl internationell rätt som unionsrätt. Se Zamfir, Ionel, The Universal Declaration of Human Rights and its relevance for the European Union, European Parliament, 2018, EPRS_ATA (2018)628295_EN.

14 Undertecknad i Genève den 28 juli 1951 och trädde i kraft den 22 april 1954 (Förenta nationernas fördragssamling, volym 189, s. 137), som den kompletterats av protokollet angående flyktingars rättsliga ställning, som antogs i New York den 31 januari 1967 (Förenta nationernas fördragssamling, volym 606, s. 267) och trädde i kraft den 4 oktober 1967 (nedan tillsammans kallade Genèvekonventionen).

15 I skäl 2 i Dublin III-förordningen beskrivs en gemensam asylpolitik, inbegripet Ceas, som en del av Europeiska unionens mål att gradvis upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa som är öppet för dem som av olika omständigheter tvingas söka skydd i unionen på laglig väg.

16 EUT C 326, 2012, s. 391.

17 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9). Genom skyddsgrundsdirektivet upphävdes rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 304, 2004, s. 12) som tidigare hade gällt. Även direktiv 2004/83 innehöll bestämmelser som reglerade undantag från flyktingstatus (artikel 12) eller subsidiärt skydd (artikel 17) och bestämmelser som gjorde att sådan status, om den beviljats, kunde upphävas eller återkallas (artikel 14 (flyktingar) och artikel 19 (personer som beviljats status som alternativt skyddsbehövande)) när det fanns skälig anledning att anta att vederbörande var en fara för säkerheten i den medlemsstat där han eller hon befann sig.

18 De huvudsakliga skillnaderna är att artikel 12.2 b hänvisar till grovt icke-politiskt brott och anger att särskilt grymma handlingar, även om de begåtts i förment politiskt syfte, får betecknas som allvarliga icke-politiska brott och att artikel 12.2 c uttryckligen hänvisar till” gärningar som strider mot Förenta nationernas syften och grundsatser enligt inledningen och artiklarna 1 och 2 i Förenta nationernas stadga” utgör ett skäl för undantag.

19 Se, även, skäl 37 där det anges att [b]egreppet nationell säkerhet och allmän ordning omfattar också fall då en tredjelandsmedborgare är medlem i en sammanslutning som stöder internationell terrorism eller stöder en sådan sammanslutning.

20 Ordalydelsen i artikel 19.2 är i verkligheten inte längre uppfyller kraven … i enlighet med artikel 17.3 (min kursivering). Då sistnämnda bestämmelse ger medlemsstaterna en möjlighet att utesluta en sökande, snarare än att kräva att de ska göra detta, har jag använt uttrycket inte uppfyller – vilket förefaller mer logiskt i mitt förslag.

21 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60).

22 Ordalydelsen i artikel 25 är minst sagt komplicerad. Jag hänvisar de intresserade läsare som önskar veta mer om denna fråga till den fullständiga texten i förfarandedirektivet.

23 Se även, i detta sammanhang, skäl 20: Under klart angivna omständigheter … där det föreligger allvarlig oro för den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen bör medlemsstaterna kunna påskynda prövningen, särskilt genom att införa kortare men rimliga tidsfrister för vissa steg i förfarandet, utan att det påverkar en adekvat och fullständig prövning eller sökandens faktiska tillgång till de grundläggande principer och garantier som föreskrivs i detta direktiv.

24 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 96).

25 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98).

26 Medlemsstaterna har rätt att underlåta att tillämpa direktivet avseende tredjelandsmedborgare som omfattas av ett av de två undantagen i artikel 2.2, det vill säga personer som a) har nekats inresa i enlighet med artikel 13 i kodexen om Schengengränserna eller som grips eller hejdas av de behöriga myndigheterna i samband med att de olagligen passerar en medlemsstats yttre gräns landvägen, sjövägen eller luftvägen och som inte därefter har fått tillstånd eller rätt att vistas i den medlemsstaten eller b) har ådömts att återvända som en straffrättslig påföljd, eller som en följd av en straffrättslig påföljd, i enlighet med den nationella lagstiftningen, eller som är föremål för utlämningsförfaranden. Inte heller ska direktivet tillämpas på personer som har rätt till fri rörlighet enligt [unionslagstiftningen] i enlighet med artikel 2.5 i kodexen om Schengengränserna. (Det är dock osannolikt att detta undantag skulle vara relevant i förevarande mål.)

27 Sådana beslut definieras i artikel 3.4 som ett administrativt eller rättsligt beslut enligt vilket en tredjelandsmedborgares vistelse är olaglig och som ålägger eller fastställer en skyldighet att återvända. (Återvända är i sig ett begrepp som definieras ingående i artikel 3.3.)

28 Kommissionens rekommendation av den 8 juni 2015 om ett europeiskt vidarebosättningsprogram, C(2015) 3560 final.

29 Se motiveringen till kommissionens förslag till rådets beslut om ändring av rådets beslut (EU) 2015/1601 av den 22 september 2015 om fastställande av provisoriska åtgärder på området internationellt skydd till förmån för Italien och Grekland (COM(2016) 171 final), s. 2. Dublinstaterna deltog tillsammans med unionsmedlemsstaterna i det efterföljande initiativet.

30 Rådets dokument 11130/15: Slutsatser från företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, om vidarebosättning av 20000 personer med ett klart behov av internationellt skydd genom multilaterala och nationella system (nedan kallad resolutionen av den 20 juli 2015).

31 Se rådets dokument 11969/15, PRESSE 53, PR CO 45 om rådets session 3498. I enlighet med protokollen nr 21 och 22 i unionsfördragen deltog Danmark, Irland och Förenade kungariket inte i antagandet av beslut 2015/1523.

32 Se domen i målet Republiken Slovakien och Ungern/rådet, punkt 11. Kommissionens ursprungliga förslag till detta beslut ändrades av rådet, på Ungerns begäran, på så sätt att alla hänvisningar till Ungern som stödmottagande medlemsstat togs bort. Vid den efterföljande omröstningen röstade Tjeckien, Ungern, Rumänien och Slovakien mot att anta det ändrade förslaget. Finland avstod från att rösta. På samma sätt som i fråga om beslut 2015/1523 deltog Danmark, Irland och Förenade kungariket, i enlighet med protokollen nr 21 och 22 i unionsfördragen, inte i antagandet av beslut 2015/1601.

33 COM(2016) 171 final, punkt 1.2, s. 2.

34 Skälen 1–5 i beslut 2015/1601 speglar skälen 1–5 i beslut 2015/1523. Jag kommer därför inte att upprepa dem i punkt 51 nedan. Numreringen skiljer sig åt efter de första fem skälen, men innehållet är ofta i stort sett detsamma.

35 Kommissionens förordning (EG) nr 1560/2003 av den 2 september 2003 om tillämpningsföreskrifter till förordning nr 343/2003 (EUT L 222, 2003, s. 3).

36 Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 118/2014 av den 30 januari 2014 om ändring av förordning nr 1560/2003 (EUT L 39, 2014, s. 1).

37 Europaparlamentets och rådets förordning av den 16 april 2014 om inrättande av asyl-, migrations- och integrationsfonden, om ändring av rådets beslut 2008/381/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets beslut nr 573/2007/EG och nr 575/2007/EG och rådets beslut 2007/435/EG (EUT L 150, 2014, s. 168).

38 I artikel 8 beskrevs kompletterande åtgärder som skulle vidtas av Italien och Grekland, vilka skulle läggas fram i en färdplan för kommissionen senast den 16 september 2015.

39 I skälen 1–5 i beslut 2015/1601 upprepades skälen 1–5 i beslut 2015/1523, som har återgetts ovan i punkt 42.

40 De skäl i beslut 2015/1601 som motsvarar de skäl som redan har återgetts i punkt 42 ovan i fråga om beslut 2015/1523, är skälen 10, 16, 21, 22, 23, 24, 30, 31, 32 och 38. För att undvika upprepning har jag inte återgett dem en andra gång.

41 Beslut 2015/1601 ändrades i vederbörlig ordning genom rådets beslut (EU) 2016/1754, se nedan punkt 55 och fotnot 42.

42 Artikel 4.3a infördes genom rådets beslut (EU) 2016/1754 av den 29 september 2016 om ändring av beslut 2015/1601 (EUT L 268, 2016, s. 82). Syftet med ändringen var att de medlemsstater som hade beviljat inresa för syriska medborgare som befann sig i Turkiet med hjälp av vidarebosättning, inresetillstånd av humanitära skäl eller andra former av lagligt beviljad inresa skulle få tillgodoräkna sig dessa ansträngningar i förhållande till det antal asylsökande som skulle omplaceras till deras territorium i enlighet med rådets beslut 2015/1601. Med avseende på de 54000 asylsökande som avsågs i artikel 4.1 c i beslut 2015/1601 innebar ändringen att medlemsstaterna från det antal omplacerade asylsökande som skulle ha tagits emot på deras territorium fick räkna av det antal inresetillstånd som beviljats syriska medborgare som befann sig i Turkiet enligt systemen för vidarebosättning inresetillstånd av humanitära skäl eller andra former av lagligt beviljad inresa enligt andra nationella eller multilaterala system än de som avsågs i det vidarebosättningssystem som inrättades genom stats- och regeringschefernas slutsatser från mötet i rådet den 20 juli 2015. Artikel 10 i rådets beslut (EU) 2015/1601 var tillämplig, vilket innebar att de medlemsstater som valde att utnyttja denna möjlighet beviljades 6500 euro per omplacerad sökande. Se COM(2016) 171 final, punkt 2.1.

43 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning nr 604/2013 och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (EUT L 180, 2013, s. 1) (nedan kallad Eurodacförordningen). I artikel 9.1 i denna förordning anges att [v]arje medlemsstat ska genast ta fingeravtryck av alla fingrar av varje person som ansöker om internationellt skydd och som är 14 år eller äldre.

44 Artikel 5.9 i beslut 2015/1601 var i huvudsak en mer utförlig version av artikel 5.9 i beslut 2015/1523.

45 Se vidare punkt 74 nedan. Jag räknar upp rapporterna här som referens: Första rapporten av den 16 mars 2016, COM(2016) 165 final, andra rapporten av den 12 april 2016, COM(2016) 222 final, tredje rapporten av den 18 maj 2016, COM(2016) 360 final, fjärde rapporten av den 15 juni 2016, COM(2016) 416 final, femte rapporten av den 13 juli 2016, COM(2016) 480 final, sjätte rapporten av den 28 september 2016, COM(2016) 636 final, sjunde rapporten av den 9 november 2016, COM(2016) 720 final, åttonde rapporten av den 8 december 2016, COM(2016) 791 final, nionde rapporten av den 8 februari 2017, COM(2017) 74 final, tionde rapporten av den 2 mars 2017, COM(2017) 202 final, elfte rapporten av den 12 april 2017, COM(2017) 212 final, tolfte rapporten av den 16 maj 2017, COM(2017) 260 final, trettonde rapporten av den 13 juni 2017, COM(2017) 330 final, fjortonde rapporten av den 26 juli 2017, COM(2017) 405 final, och femtonde rapporten av den 6 september 2017, COM(2017) 465 final. På grundval av kommissionens meddelande av den 13 maj 2015 om en europeisk migrationsagenda, COM(2015) 240 final, har kommissionen sedermera utfärdat en första lägesrapport den 15 november 2018, COM(2017) 669 final, en andra lägesrapport den 14 mars 2018, COM(2018) 250 final, en tredje lägesrapport den 16 maj 2018, COM(2018) 301 final, och en fjärde lägesrapport den 6 mars 2019, COM(2019) 126 final.

46 Polen intervenerade till stöd för Slovakien och Ungern. Rådet stöddes av Belgien, Frankrike, Tyskland, Grekland, Italien, Luxemburg, Sverige och kommissionen i sitt försvar av beslut 2015/1601.

47 Förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i de förenade målen Republiken Slovakien/rådet och Ungern/rådet ( C‑643/15 och C‑647/15, EU:C:2017:618).

48 Se punkterna 82–90 nedan angående det administrativa förfarandet.

49 För noggrannhetens skull ska erinras om att domen i målet Republiken Slovakien och Ungern/rådet endast rörde beslut 2015/1601. Tidsfristen för att överklaga det tidigare beslutet, beslut 2015/1523, gick ut för länge sedan och de huvudsakliga mekanismerna i de två besluten liknar varandra. Polen och Tjeckien är de enda medlemsstater vars åsidosättande av beslut 2015/1523 för närvarande är föremål för prövning vid domstolen. Med risk för att förefalla pragmatisk, snarare än puristisk, kan jag inte se hur man realistiskt skulle kunna föreställa sig – mot bakgrund av den detaljerade och omfattande domen i målet Republiken Slovakien och Ungern/rådet – att det skulle vara möjligt för någon av dessa medlemsstater att lägga fram nya argument som skulle kunna leda till att giltigheten av beslut 2015/1523 ifrågasätts (inte heller har någon av dessa medlemsstater försökt att lägga fram några sådana argument).

50 Se ovan punkt 39 och fotnot 29.

51 Domstolen har inte erhållit några uppgifter angående innehållet i denna resolution. Se vidare nedan punkt 79.

52 Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, Europeiska rådet och rådet, COM(2016) 120 final. Detta meddelande utgjorde grunden för de rapporter som har angetts ovan i fotnot 45 och citerats i punkterna 75, 76, 80 och 81 i huvudtexten.

53 Se ovan fotnot 45, punkt 1, s. 2 i rapporten.

54 Se ovan fotnot 45, punkt 2, s. 3 i rapporten.

55 Ref. Ares(2017)2738421–31/05/2017.

56 Se ovan fotnot 45, punkt 2, s. 4 i rapporten.

57 Se ovan fotnot 45, punkt 2, s. 3 i rapporten.

58 De formella underrättelserna skickades den 15 juni 2017 (mål C‑718/17, kommissionen/Ungern, och mål C‑719/17, kommissionen/Tjeckien) respektive den 16 juni 2017 (mål C‑715/17, kommissionen/Polen).

59 Se dom av den 24 maj 2011, kommissionen/Grekland ( C‑61/08, EU:C:2011:340, punkt 122 och där angiven rättspraxis).

60 Se även punkterna 107–110 nedan, om det påstådda åsidosättandet av likabehandlingsprincipen.

61 Dom av den 24 april 2007, kommissionen/Nederländerna ( C‑523/04, EU:C:2007:244, punkt 28).

62 Se von Bardeleben, Eléonore, Donnat, Francis, och Siritzky, David, La Cour de justice de l’Union européenne et le droit du contentieux européen, La Documentation française, Paris, 2012, s. 196.

63 Se dom av den 19 september 2017, kommissionen/Irland ( C‑552/15, EU:C:2017:698, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

64 Dom av den 9 juli 1970, kommissionen/Frankrike ( 26/69, EU:C:1970:67, punkterna 9 och 10).

65 Dom av den 9 november 1999, kommissionen/Italien ( C‑365/97, EU:C:1999:544).

66 Dom av den 9 december 2004, kommissionen/Frankrike ( C‑177/03, EU:C:2004:784).

67 Dom av den 9 december 2004, kommissionen/Frankrike ( C‑177/03, EU:C:2004:784, punkt 21).

68 Dom av den 3 mars 2016, kommissionen/Malta ( C‑12/14, EU:C:2016:135, punkt 26), och dom av den 6 oktober 2009, kommissionen/Spanien ( C‑562/07, EU:C:2009:614, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

69 Dom av den 9 juli 1970, kommissionen/Frankrike ( 26/69, EU:C:1970:67, punkt 10) (min kursivering).

70 Såsom domstolen angav i sin dom av den 15 november 2012, kommissionen/Portugal ( C‑34/11, EU:C:2012:712, punkt 36), som Polen har citerat i sina yttranden, gynnas kommissionen av ett sådant klarläggande, även om det avser ett förhållande som har upphört.

71 Ungern har gjort gällande ett ytterligare tekniskt argument, som enbart gäller Ungern, vilket jag kommer att diskutera nedan i punkt 120.

72 Se dom av den 19 september 2017, kommissionen/Irland ( C‑552/15, EU:C:2017:698, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

73 Dom av den 3 mars 2016, kommissionen/Malta ( C‑12/14, EU:C:2016:135, punkt 25).

74 Se dom av den 11 juli 2018, kommissionen/Belgien ( C‑356/15, EU:C:2018:555, punkt 106 och där angiven rättspraxis).

75 Det framgår exempelvis av trettonde omplacerings- och vidarebosättningsrapporten att Österrike gjorde sitt första och sista formella omplaceringsåtagande i maj 2017. Detta åtagande avsåg 50 personer från Italien. 15 av dessa omflyttades rent faktiskt till Österrike (se bilaga 2 till trettonde rapporten).

76 Polen har i sina skriftliga yttranden på liknande sätt invänt mot de korta tidsfrister som landet fick för att svara på korrespondens under det administrativa förfarandet, dock utan att påstå att dess rätt till försvar har åsidosatts. Jag har uppfattat Polens yttranden i den delen så, att de var avsedda att visa att kommissionen ville fastställa att de tre svarandeparterna var skyldiga till fördragsbrott i syfte att stämpla dem för deras motstånd mot det omplaceringssystem som inrättades genom omplaceringsbesluten.

77 Se dom av den 19 september 2017, kommissionen/Irland ( C‑552/15, EU:C:2017:698, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

78 Se dom av den 19 september 2017, kommissionen/Irland ( C‑552/15, EU:C:2017:698, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

79 Dom av den 13 december 2001, kommissionen/Frankrike ( C‑1/00, EU:C:2001:687, punkt 65 och där angiven rättspraxis). Min kursivering.

80 Se dom av den 19 september 2017, kommissionen/Irland ( C‑552/15, EU:C:2017:698, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

81 Dom av den 2 februari 1988, kommissionen/Belgien ( 293/85, EU:C:1988:40).

82 Dom av den 7 april 2011, kommissionen/Portugal ( C‑20/09, EU:C:2011:214, punkt 41).

83 Det ska påminnas om att det i Ungerns fall endast är beslut 2015/1601 som är i fråga.

84 Se även punkterna 138–143 i detta förslag till avgörande angående definitionen av det påstådda fördragsbrottet.

85 För fullständighetens skull ska påpekas att de argument som de tre svarandemedlemsstaterna har framfört vid domstolen (i sina svaromål, repliker och interventionsinlagor) liknar dem som de har framfört i sina svar på de formella underrättelserna och de motiverade yttrandena. Detta utgör stöd för min uppfattning att medlemsstaternas rätt till försvar inte försvagades, trots de relativt korta frister som fastställdes för att inkomma med svar på kommissionens korrespondens under det administrativa förfarandet.

86 Se vidare nedan, punkterna 169–171.

87 I punkt 21 i kommissionens ansökan förklaras sambandet mellan de två relevanta datumen (den 13 maj respektive den 13 augusti 2016).

88 Meddelande offentliggjort i Europeiska unionens officiella tidning (EUT C 112, 2018, s. 19).

89 Tjeckien har anmärkt att det inte heller i yrkandet i ansökan mot Ungern (mål C‑718/17) har angetts vid vilket datum fördragsbrottet inleddes. Ungern tog inte upp denna fråga i sitt försvar. Det ska anmärkas att Ungern, även om både Polen och Tjeckien har lämnat begränsade meddelanden enligt artikel 5.2 i omplaceringsbesluten, aldrig, ens delvis, har uppfyllt sina skyldigheter enligt beslut 2015/1601. Det var därför inte nödvändigt (om det inte var ett rent formellt krav) att ange ett inledningsdatum för det fördragsbrott som Ungern påstås ha gjort sig skyldig till.

90 Se dom av den 19 september 2017, kommissionen/Irland ( C‑552/15, EU:C:2017:698, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

91 I punkterna 21 och 33 i denna.

92 Det ska upprepas att föremålet för en talan … avgränsas genom det administrativa förfarande som avses i denna bestämmelse. Talan måste alltså avse samma skäl och grunder som det motiverade yttrandet (se dom av den 8 december 2005, kommissionen/Luxemburg, C‑33/04, EU:C:2005:750, punkt 36).

93 Se nedan, punkterna 172–176.

94 I punkt 66. Senare, i punkterna 70–74, undersökte domstolen egenskaperna för provisoriska åtgärder enligt artikel 78.3 FEUF närmare och förklarade att artikel 78.2 och 78.3 är två skilda primärrättsliga bestämmelser som har olika syften. Åtgärder som antas enligt artikel 78.3 FEUF är provisoriska åtgärder som inte är av lagstiftningskaraktär vars syfte är att snabbt åtgärda en viss nödsituation som uppstått för vissa medlemsstater (punkt 73). Se även punkterna 64–68 i förslaget till avgörande av generaladvokaten Bot i dessa mål (EU:C:2017:618).

95 Se dom av den 22 oktober 2014, kommissionen/Nederländerna ( C‑252/13, EU:C:2014:2312, punkt 34), dom av den 16 januari 2014, kommissionen/Spanien ( C‑67/12, EU:C:2014:5, punkt 42), och dom av den 16 juli 2009, kommissionen/Polen ( C‑165/08, EU:C:2009:473, punkt 43).

96 För det exakta påståendet och yrkandet i vart och ett av de tre fördragsbrottsförfarandena, se ovan punkterna 86–88.

97 Se även, med avseende på verkan av artikel 4.3a i beslut 2015/1601, som infördes genom beslut 2015/1754, fotnot 42.

98 Se ovan punkt 70.

99 Se ovan punkt 72.

100 Se ovan punkt 71.

101 Polen har här åberopat dom av den 9 december 1997, kommissionen/Frankrike ( C‑265/95, EU:C:1997:595, punkt 33).

102 Omplaceringsmedlemsstat är det begrepp som har använts i domen i målet Republiken Slovakien och Ungern/rådet för att beskriva den medlemsstat till vilken sökande av internationellt skydd skulle omplaceras från en medlemsstat som ligger i frontlinjen. Se, exempelvis, punkt 290.

103 Dom av den 19 juli 2012, Adil ( C‑278/12 PPU, EU:C:2012:508).

104 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) (EUT L 105, 2006, s. 1).

105 Dom av den 19 juli 2012, Adil ( C‑278/12 PPU, EU:C:2012:508, punkterna 53 och 54).

106 Dom av den 19 juli 2012, Adil ( C‑278/12 PPU, EU:C:2012:508, punkt 56).

107 Dom av den 19 juli 2012, Adil ( C‑278/12 PPU, EU:C:2012:508, punkt 66).

108 Dom av den 21 juni 2017, A ( C‑9/16, EU:C:2017:483).

109 Polens argument såsom detta har återgetts i punkt 306 i denna dom.

110 Punkt 309 i domen i målet Republiken Slovakien och Ungern/rådet.

111 Dom av den 15 februari 2016, N ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 65).

112 Dom av den 11 juni 2015, Zh. och O. ( C‑554/13, EU:C:2015:377, punkt 48).

113 Se mitt förslag till avgörande i de förenade målen A.S. och Jafari ( C‑490/16 och C‑646/16, EU:C:2017:443, punkt 4).

114 Se ovan punkt 19.

115 Se (passim) dom av den 27 oktober 1977, Bouchereau ( 30/77, EU:C:1977:172) (ett mål som rörde tolkningen av artiklarna 2 och 3 i direktiv 64/221/EG). Se nu i samma sammanhang med fri rörlighet för personer, artikel 27.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77) (nedan kallat direktivet om fri rörlighet).

116 Giltigheten av beslut 2015/1601 fastställdes ju naturligtvis av stora avdelningen i domen i målet Republiken Slovakien och Ungern/rådet.

117 De begäranden om förhandsavgörande till denna domstol som denna tvist ledde till var domen av den 19 juni 1990, Factortame m.fl. ( C‑213/89, EU:C:1990:257) (frågan om interimistiskt förfarande); domen av den 25 juli 1991, Factortame m.fl. ( C‑221/89, EU:C:1991:320) (målet avseende saken), och domen av den 5 mars 1996, Brasserie du Pêcheur och Factortame, C‑46/93 och C‑48/93, EU:C:1996:79) (talan om skadestånd). Det ingående förslaget till avgörande från generaladvokaten Mischo i målet Factortame m.fl. ( C‑221/89, ej publicerat, EU:C:1991:113) är särskilt värdefullt att beakta. Kommissionen väckte även talan om fördragsbrott mot Förenade kungariket (dom av den 4 oktober 1991, kommissionen/Förenade kungariket, C‑246/89, EU:C:1991:375) och, parallellt, framställde en ansökan om interimistiska åtgärder (som bifölls) (dom av den 10 oktober 1989, kommissionen/Förenade kungariket, 246/89 R, EU:C:1989:368).

118 För att tala som en (gammalmodig) sjöfarare: Tekniskt sett för ett fartyg en flagg, snarare än seglar under den. I den officiella översättningen av domen användes emellertid seglar under och jag kommer därför också i förekommande fall att använda detta verb i direkta citat.

119 Förfarandet i fråga rörde 95 fartyg som fram till den aktuella tidpunkten hade registrerats i det brittiska fartygsregistret enligt Merchant Shipping Act 1894. Av dessa fartyg var 53 ursprungligen registrerade i Spanien och förde spansk flagg, men de registrerades vid olika tidpunkter från 1980 i det brittiska registret. De resterande 42 fartygen hade alltid varit registrerade i Förenade kungariket, men köptes vid olika tidpunkter, av spanska bolag. Ett bolag, Rawlings Trawling – som av Nicholas Forwood, (dåvarande) QC, vid förhandlingen i det interimistiska förfarandet (mål C‑213/89) beskrevs som bifångsten – var inte spanskt men fastnade ändå på något sätt i den efterföljande juridiska röran. Se, vidare, dom av den 25 juli 1991, Factortame m.fl. ( C‑221/89, EU:C:1991:320, punkterna 3–10).

120 Medlemsstaterna hänvisade till artikel 5.1 i Genèvekonventionen av den 29 april 1958 om det öppna havet (Förenta nationernas traktatserie, vol. 450, s. 11) Varje stat fastställer de villkor som skall uppfyllas för att ett fartyg skall erhålla dess nationalitet samt villkoren för att fartyg skall registreras på dess territorium och erhålla rätt att föra dess flagg. Fartygen har den statens nationalitet vars flagg de har tillstånd att föra. Det måste föreligga ett verkligt samband mellan staten och fartyget; staten skall i tekniska, administrativa och sociala frågor effektivt utöva sin jurisdiktion och kontroll över fartyg som för dess flagg.

121 Dom av den 25 juli 1991, Factortame m.fl. ( C‑221/89, EU:C:1991:320, punkt 13). Domstolen hade redan i domen av den 19 januari 1988, Pesca Valentia/den irländska ministern för fiske och skog ( 223/86, EU:C:1988:14, punkt 13), slagit fast att rådets förordning om fastställande av en gemensam strukturpolitik för fiskerinäringen innebar att begreppen föra en medlemsstats flagg och registrerad i den förordningen skulle definieras i medlemsstaternas nationella lagstiftning.

122 Dom av den 25 juli 1991, Factortame m.fl. ( C‑221/89, EU:C:1991:320, punkt 14 och där angiven rättspraxis).

123 Dom av den 25 juli 1991, Factortame m.fl. ( C‑221/89, EU:C:1991:320, punkt 16).

124 Dom av den 25 juli 1991, Factortame m.fl. ( C‑221/89, EU:C:1991:320, punkt 17 och första stycket i domslutet). Min kursivering.

125 Se dom av den 26 maj 2016, NN (L) International ( C‑48/15, EU:C:2016:356, punkt 43), och dom av den 23 februari 2016, kommissionen/Ungern ( C‑179/14, EU:C:2016:108, punkt 171 och där angiven rättspraxis).

126 Jag vill särskilt nämna artikel 14.4 a och b (se ovan punkt 23) och artikel 19.3 a (se ovan punkt 25).

127 Se ovan punkt 30.

128 Se ovan punkt 29.

129 Se ovan punkt 32.

130 Se ovan punkt 33.

131 Dom av den 26 juli 2005, CE:ECHR:2005:0726JUD003888502, § 158.

132 Dom av den 24 maj 2011, kommissionen/Luxemburg ( C‑51/08, EU:C:2011:336, punkt 124).

133 Risk Analysis for 2016, Frontex, 2016, ISBN 978–92–95205–47–5, s. 5.

134 Se skäl 26 i beslut 2015/1523 och skäl 32 i beslut 2015/1601.

135 Se, särskilt, artikel 5.4, 5.5 och 5.9. Enligt artikel 5.8 ges medlemsstaterna också rätt att utse sambandsmän i syfte att underlätta omplaceringsförfarandet.

136 Punkt 309. Principen om ömsesidigt förtroende är nu en av de viktigaste principerna i unionsrätten och utgör grunden för en stor del av samarbetet mellan medlemsstaterna i FSR-området. Se domstolens yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna) av den 18 december 2014 ( EU:C:2014:2454, punkt 191). Domstolen har också klargjort att ömsesidigt förtroende inte är detsamma som blind tillit. Se dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkterna 78–82).

137 Se rådets genomförandebeslut (EU) 2016/408 av den 10 mars 2016 om tillfälligt upphävande av omplaceringen av 30 % av sökande som tilldelats Österrike enligt beslut 2015/1601 (EUT L 74, 2016, s. 36), och rådets beslut (EU) 2016/946 av den 9 juni 2016 om fastställande av provisoriska åtgärder på området för internationellt skydd till förmån för Sverige i enlighet med artikel 9 i beslut 2015/1523 och artikel 9 i beslut 2015/1601 (EUT L 157, 2016, s. 23).

138 Andra skälet.

139 Fjärde skälet.

140 Dom av den 23 april 1986, Les Verts/parlamentet ( 294/83, EU:C:1986:166, punkt 23).

141 Ett slående exempel nyligen från min egen ursprungsmedlemsstat finns i domen från Förenade kungarikets Högsta domstol i målet R (Miller) v The Prime Minister och Cherry v Advocate General for Scotland [2019] UKSC 41.

142 Se dom av den 24 juni 2019, kommissionen/Polen (Högsta domstolens oavhängighet) ( C‑619/18, EU:C:2019:531).

143 Dom av den 6 mars 2018, Achmea ( C‑284/16, EU:C:2018:158, punkt 34 och där angiven rättspraxis). (Min kursivering.) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 september 2017, The Trustees of the BT Pension Scheme ( C‑628/15, EU:C:2017:687, punkt 47).

144 Se den långa och detaljerade domen av den 27 mars 2019, kommissionen/Tyskland ( C‑620/16, EU:C:2019:256), och, i synnerhet, den slutsats som har dragits i punkterna 98–100.

145 Se, exempelvis, dom av den 6 februari 2018, Altun m.fl. ( C‑359/16, EU:C:2018:63 punkt 42), och dom av den 3 mars 2016, kommissionen/Malta ( C‑12/14, EU:C:2016:135, punkt 37).

146 Deklarationens innehåll återges i sin helhet på följande webbplats: https://europa.eu/european-union/about-eu/symbols/europe-day/schuman-declaration_sv

147 Celex:11951K.

148 Dom av den 14 december 1983, Klöckner-Werke/kommissionen ( 263/82, EU:C:1983:373, punkt 17) (min kursivering). Det är också värt att läsa punkterna 18–20.

149 Det har varit mitt tveksamma privilegium sedan jag påbörjade min tjänstgöring vid domstolen år 2006 att undersöka vissa aspekter av dessa mekanismer i en rad förslag till avgöranden och jag hänvisar de läsare som vill veta mer om sockermarknaden till dessa förslag. Se, exempelvis, mitt förslag till avgörande i de förenade målen Zuckerfabrik Jülich ( C‑5/06 och C‑23/06–C‑36/06, EU:C:1007:346), och i de förenade målen Zuckerfabrik Jülich m.fl. ( C‑113/10, C‑147/10 och C‑234/10, EU:C:2011:701).

150 Dom av den 22 januari 1986, Eridania zuccherifici nazionali m.fl. ( 250/84, EU:C:1986:22).

151 Dom av den 22 januari 1986, Eridania zuccherifici nazionali m.fl. ( 250/84, EU:C:1986:22, punkt 20).

152 Dom av den 20 september 2001, Grzelczyk ( C‑184/99, EU:C:2001:458). Se den utförliga och noggranna bedömningen i punkterna 31–46 och den särskilda hänvisningen till en viss ekonomisk solidaritet mellan medborgarna i värdmedlemsstaten och medborgarna i andra medlemsstater i punkt 44.

153 Dom av den 15 mars 2005, Bidar ( C‑209/03, EU:C:2005:169). Se, särskilt, punkterna 56–63.

154 Från Rabbi Shimon bar Yochais skildringar (Rashbi: 2:a århundradet e.Kr.) som har citerats i Midrash, Vayikra Rabbah 4:6. Se https://www.sefaria.org/Vayikra_Rabbah.1.1?lang=bi&with=all&lang2=en. Jag har gjort översättningen en aning mer lättläst.