Förslag till avgörande av generaladvokat Evgeni Tanchev föredraget den 15 april 2021

1 Originalspråk: engelska.

2 Dom av den 3 mars 2011, Tomaszewska ( C‑440/09, EU:C:2011:114).

3 I beslutet om hänskjutande preciseras inte huruvida den försäkrade är arbetstagare i den mening som avses i artikel 45 FEUF. Varje hänvisning till denna bestämmelse i detta förslag till avgörande ska således läsas med detta förbehåll. Det ska påpekas att den personkrets som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1, och rättelsen i EUT L 200, 2004, s. 1), vilken är tillämplig i tiden (ratione temporis) i det nationella målet (se punkt 6 nedan), inte enbart omfattar arbetstagare. Den som gör gällande rättigheter vad gäller social trygghet ska vara försäkrad i den mening som avses i artikel 1 c i förordning nr 883/2004 och enligt artikel 2.1 ska förordning nr 883/2004 tillämpas på alla som är medborgare i en medlemsstat, statslösa och flyktingar som är bosatta i en medlemsstat och som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater, samt deras familjemedlemmar och efterlevande.

4 Se artikel 1 s i förordning nr 883/2004.

5 Se punkt 12 nedan.

6 Enligt artikel 91 i förordning nr 883/2004, i dess ändrade lydelse, jämförd med artikel 97 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 284, 2009, s. 1), var förordning nr 883/2004 tillämplig från och med den 1 maj 2010. Enligt artikel 90 i förordning nr 883/2004 har alla bestämmelser i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda eller egenföretagare och deras familjer flyttar inom gemenskapen (EUT L 1971, 2009, s. 416; svensk specialutgåva, område 5, volym 1. s. 57) som är relevanta i det nationella målet upphävts och ersatts. Motsvarigheten till artikel 6 i förordning nr 883/2004 är artikel 45.1 i förordning nr 1408/71. Motsvarigheten till artikel 52.1 i förordning nr 883/2004 är artikel 46.2 i förordning nr 1408/71.

7 Dom av den 3 mars 2011, Tomaszewska ( C‑440/09, EU:C:2011:114, punkt 27).

8 Det framgår av rättspraxis att migrerande arbetstagare inte ska drabbas av en sänkning av beloppet av de sociala trygghetsförmånerna därför att de har utövat sin rätt till fri rörlighet. Se till exempel dom av den 21 februari 2013, Salgado González ( C‑282/11, EU:C:2013:86, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

9 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Jacobs angående artikel 46.2 i förordning nr 1408/71 i målet Stinco och Panfilo ( C‑132/96, EU:C:1997:436, punkt 5).

10 Dom av den 26 juni 1980, Menzies ( 793/79, EU:C:1980:172, punkt 11).

11 Tidigare hade artikel 45.1 i förordning nr 1408/71, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1), ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1992/2006 av den 18 december 2006 (EUT L 392, 2006, s. 1) följande lydelse: Om en medlemsstats lagstiftning för förvärv, bibehållande eller återfående av rätt till förmåner enligt ett system som inte är ett särskilt system i punkt 2 eller 3 kräver att försäkrings- eller bosättningsperioder har fullgjorts, skall den behöriga institutionen i den medlemsstaten, i förekommande fall, beakta försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning oavsett om sådana perioder har fullgjorts enligt ett allmänt system eller enligt ett särskilt system och oavsett om så skett som anställd eller som egenföretagare. Dessa perioder skall därvid beaktas som om de hade fullgjorts enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar.

12 Artikel 52.1 b i förordning nr 883/2004 var tidigare artikel 46.2 a och 46.2 b i förordning nr 1408/71. I denna artikel föreskrevs följande: Om villkoren i en medlemsstats lagstiftning för rätt till förmåner uppfylls endast efter tillämpning av artikel 45 och/eller artikel 40.3 skall följande regler tillämpas: a) Den behöriga institutionen skall beräkna det teoretiska beloppet för den förmån som personen skulle kunna göra anspråk på om alla försäkrings- och/eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt lagstiftningen i de medlemsstater som den anställde eller egenföretagaren har omfattats av hade fullgjorts i den medlemsstaten och enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar den dag då förmånen beviljas. Om förmånens belopp enligt den lagstiftningen inte är beroende av de fullgjorda periodernas längd, skall detta belopp anses utgöra det teoretiska belopp som avses i detta stycke. b) Den behöriga institutionen skall sedan fastställa förmånens faktiska belopp på grundval av det teoretiska belopp som avses i föregående stycke enligt proportionen mellan längden av de försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts innan försäkringsfallet inträffar enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar och den totala längden av de försäkrings- och bosättningsperioder som har fullgjorts enligt alla de berörda medlemsstaternas lagstiftningar innan försäkringsfallet inträffade.

13 Den övre gränsen på 1/3 av avgiftsperioderna som är tillämplig på icke-avgiftsperioder tycks vara grundad på artikel 5.2 i lagen om ålderspension.

14 Även den behöriga institutionen i enlighet med artikel 1 q i förordning nr 883/2004.

15 Dom av den 3 mars 2011, Tomaszewska ( C‑440/09, EU:C:2011:114).

16 Se punk 11 ovan.

17 Fotnot 6 ovan.

18 Fotnot 6 ovan.

19 Dom av den 3 mars 2011, Tomaszewska ( C‑440/09, EU:C:2011:114, punkt 12).

20 Dom av den 5 december 2019, Bocero Torrico och Bode ( C‑398/18 och C‑428/18, EU:C:2019:1050, punkt 33), och förslag till avgörande av generaladvokaten Hogan i de förenade målen Bocero Torrico och Bode ( EU:C:2019:596, punkt 37).

21 Se även punkt 1 i beslut nr H6, punkt 11 ovan, och dom av den 18 april 2013, Mulders ( C‑548/11, EU:C:2013:249, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

22 Dom av den 3 mars 2011, Tomaszewska ( C‑440/09, EU:C:2011:114, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

23 Dom av den 28 juni 2018 Crespo Rey ( C‑2/17, EU:C:2018:511, punkterna 45–47 och där angiven rättspraxis).

24 Ibidem. Beträffande medlemsstaternas behörighet i fråga om social trygghet, se även artikel 153.4 FEUF.

25 Det ska erinras om att beslut nr H6 utgör en genomförandeförordning till förordningarna nr 883/2004 och 987/2009. Enligt domstolens fasta praxis ska en genomförande- eller tillämpningsförordning tolkas i enlighet med bestämmelserna i grundförordningen där så är möjligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 maj 2009, Internationaal Verhuis- en Transportbedrijf Jan de Lely, C‑161/08, EU:C:2009:308, punkt 38, och dom av den 19 juli 2012, Pie Optiek, C‑376/11, EU:C:2012:502, punkt 34). Se dom av den 4 september 2019, Bundesagentur für Arbeit, Familienkasse Baden-Württemberg West ( C‑473/18, EU:C:2019:662, punkt 30).

26 Dom av den 15 december 2011, Bergström ( C‑257/10, EU:C:2011:839), och förslag till avgörande av generaladvokaten Mazák i målet Bergström ( C‑257/10, EU:C:2011:407). Se även, till exempel, förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Dumont de Chassart ( C‑619/11, EU:C:2012:805, punkt 50).

27 Dom av den 15 december 2011, EU:C:2011:839), och förslag till avgörande av generaladvokaten Mazák i målet Bergström ( C‑257/10, EU:C:2011:407, punkt 39). Se dom av den 20 januari 2005, Salgado Alonso ( C‑306/03, EU:C:2005:44, punkterna 28 och 29). Se även, till exempel, dom av den 3 mars 2011, Tomaszewska ( C‑440/09, EU:C:2011:114, punkt 30), och dom av den 14 mars 2019, Vester ( C‑134/18, EU:C:2019:212, punkt 33).

28 Fuchs, M., and Cornelissen, R., (utgivare), EU Social Security Law, Nomas, 2015, s. 33. Konventionen återfinns på följande webbplats: https://www.ilo.org/dyn/normlex/en/f?p=NORMLEXPUB:12100:0:NO:P12100_ILO_CODE:C048. I artikel 2 till exempel hänvisas till försäkringsperioder som har sammanlagts.

29 Dom av den 5 december 2019, Bocero Torrico och Bode ( C‑398/18 och C‑428/18, EU:C:2019:1050, punkt 41 och där angiven rättspraxis). För exempel på indirekt diskriminering som uppkommer i samband med likabehandling som skyddas enligt artikel 3.1 i förordning nr 1408/71, se dom av den 25 juni 1997, Mora Romero ( C‑131/96, EU:C:1997:317), och dom av den 21 februari 2008, Klöppel ( C‑507/06, EU:C:2008:110).

30 Dom av den 5 december 2019, Bocero Torrico och Bode ( C‑398/18 och C‑428/18, EU:C:2019:1050, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

31 Dom av den 3 mars 2011, Tomaszewska ( C‑440/09, EU:C:2011:114).

32 Ibidem, punkt 22 och där angiven rättspraxis.

33 Ibidem, punkt 24 och där angiven rättspraxis.

34 Ibidem, punkt 25 och där angiven rättspraxis. Vad gäller de övergripande principerna för förordning nr 883/2004, en åtgärd som syftar till att samordna medlemsstaternas sociala trygghetssystem, se dom av den 28 juni 2018, Crespo Rey ( C‑2/17, EU:C:2018:511, punkterna 45–47, återges i punkt 32 ovan) och dom av den 14 mars 2019, Vester ( C‑134/18, EU:C:2019:212, punkterna 29–33).

35 Ibidem, punkt 26.

36 Ibidem, punkt 27.

37 Ibidem, punkt 28.

38 Ibidem, och ovannämnd rättspraxis.

39 Ibidem, punkterna 29, 31, 32, 34 och 36.

40 Ibidem, punkt 30 och där angiven rättspraxis. Se, mer nyligen, avseende den ofördelaktiga situation för en migrerande arbetstagare jämfört med en arbetstagare som hela tiden har varit verksam i den berörda medlemsstaten, dom av den 28 juni 2018, Crespo Rey ( C‑2/17, EU:C:2018:511, punkt 69). Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 januari 2020, Bundesagentur für Arbeit ( C‑29/19, EU:C:2020:36, punkt 33).

41 Ibidem.

42 Min kursivering. Dom av den 21 februari 2013, Dumont de Chassart ( C‑619/11, EU:C:2013:92, punkt 52) i vilken det hänvisas till avgörandet i dom av den 15 december 2011, Bergström ( C‑257/10, EU:C:2011:839, punkt 42). Den betydelse som sammanläggning har vid beräkningen av pensionsförmåner förklarades i punkt 4 i förslag till avgörande av generaladvokaten Jacobs i målet Koschitzki ( C‑30/04, EU:C:2005:272). Se även punkt 45 i förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i målet Reichel-Albert ( C‑522/10, EU:C:2012:114), där generaladvokaten påpekade att en av huvudprinciperna vid tolkningen av den förordning som föregick förordning nr 883/2004 är, såsom domstolen vid flera tillfällen har slagit fast, att en försäkringstagare inte kan göra gällande att en flytt till en annan medlemsstat inte påverkar den typ av förmåner som vederbörande hade rätt till i ursprungsstaten eller nivån på desamma. Min kursivering.

43 Dom av den 4 juli 2013, Gardella ( C‑233/12, EU:C:2013:449, punkt 34).

44 Artikel 5 i förordning nr 883/2004 kan underlåtas att beaktas i det nationella målet. Detta beror på att det i skäl 10 i förordningen anges att de principer som återspeglas i artikel 5 inte [bör] inkräkta på principen om sammanläggning av sådana försäkrings- eller anställningsperioder, perioder som egenföretagare eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning med sådana som har fullgjorts enligt den behöriga medlemsstatens lagstiftning. Se analysen i Fuchs, M., och Cornelissen, R., (utgivare) EU Social Security Law, Nomos, 2015, s. 123. Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Hogan i de förenade målen Bocero Torrico och Bode ( C‑398/18 och C‑428/18, EU:C:2019:596, punkt 44).

45 Se exemplet i punkt 34 ovan.

46 Punkt 42 ovan.

47 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i målet Reichel-Albert ( C‑522/10, EU:C:2012:114, punkt 45). Se mer nyligen, till exempel, dom av den 19 mars 2019, Vester ( C‑134/18, EU:C:2019:212, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

48 Se allmänt bedömningen av bestämmelserna för tolkning av EU:s åtgärder i mitt förslag till avgörande i målet Pinckernelle ( C‑535/15, EU:C:2016:996, punkterna 35–70).

49 C‑30/04, EU:C:2005:272, punkt 4. Se även punkt 23 i domstolens dom av den17 december 1998, Lustig, ( C‑244/97, EU:C:1998:619): … enligt … EG-fördraget skall alla perioder som beaktas i lagstiftningen i de olika länderna läggas samman inte bara för förvärvande och bibehållande av rätten till förmåner utan även för beräkning av förmånernas storlek.

50 Dom av den 21 februari 2013, Salgado González ( C‑282/11, EU:C:2013:86, punkt 43 och där angiven rättspraxis. Se även punkt 50).

51 Ibidem, punkt 41 och där angiven rättspraxis.

52 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Jacobs, med avseende på artikel 46.2 i förordning nr 1408/71, i målet Stinco och Panfilo ( C‑132/96, EU:C:1997:436, punkt 4).

53 Ibidem, punkt 5. Generaladvokaten Jacobs har anfört följande exempel: Om en person således har arbetat i medlemsstat A i tio år och i medlemsstat B i 20 år, är han enligt artikel 46.2 berättigad till att av medlemsstat A få en tredjedel av den förmån som han skulle kunna göra anspråk på om han hade arbetat där i 30 år. Detta gäller även om han enligt lagstiftningen i medlemsstat A inte skulle vara berättigad till en pension för en försäkringsperiod på tio år (till exempel därför att denna stat kräver att sökanden arbetat där i 15 år). Se nyligen förslag till avgörande av generaladvokat Hogan i de förenade målen Bocero Torrico och Bode ( C‑398/18 och C‑428/18, EU:C:2019:596, punkt 39).

54 Ibidem, punkt 49.

55 Se punkt 7 i generaladvokaten Fennelly i Lustig ( C‑244/97, EU:C:1998:419), med avseende på föregångaren till artikel 52.1 b i förordning nr 883/2004, nämligen artikel 46.2 b i förordning nr 1408/71. Min kursivering.

56 Till exempel, dom av den 26 juni 1980, Menzies ( 793/79, EU:C:1980:172), dom av den 23 september 1982, Besem ( 274/81, EU:C:1982:315), dom av den 18 februari 1992, Di Prinzio ( C‑5/91, EU:C:1992:76), dom av den 24 september 1998, Stinco och Panfilo ( C‑132/96, EU:C:1998:427), dom av den 21 februari 2013, Salgado González ( C‑282/11, EU:C:2013:86). Jämför emellertid dom av den 21 juli 2005, Koschitzki, ( C‑30/04, EU:C:2005:492). Avseende ytterligare bestämmelser om beräkning av de teoretiska och faktiska pensionsförmånsbeloppen, se artikel 43.1 i förordning nr 987/2009 och hänvisningen i denna till artikel 12.3, 12.4, 12.5 och 12.6 i denna. Dessa bestämmelser tycks inte vara relevanta för målet vid den nationella domstolen.

57 Dom av den 26 juni 1980, Menzies ( 793/79, EU:C:1980:172, punkt 10). Se mer nyligen, till exempel, dom av den 3 oktober 2002, Barreira Pérez ( C‑347/00, EU:C:2002:560, punkt 28), och förslag till avgörande av generaladvokaten Wathelet i målet Zaniewicz-Dybeck ( C‑189/16, EU:C:2017:329, punkt 51) där det hänvisas till dom av den 21 juli 2005, Koschitzki ( C‑30/04, EU:C:2005:492, punkt 28).

58 Dom av den 26 juni 1980, Menzies ( 793/79, EU:C:1980:172, punkt 11). Kursivering i originalet.

59 Ibidem.

60 Se Fuchs, M., och Cornelissen, R., ovan, s. 17. Min kursivering. Det ska noteras att det i handlingarna i målet inte finns något som antyder att den ålderspension som det rör sig om i det nationella målet är en del av det fastställda förmånssystemet i den mening som avses i artikel 1.2 i kommissionens förordning (EU) 2021/492 av den 21 mars 2017 om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen och av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 (EUT L 76, 2017, s. 13), en bestämmelse som föreskriver ett undantag eller icke-tillämpning av proportionell beräkning av förmåner. Bilaga VIII ändrades tidigare med avseende på Polen genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 988/2009 av den 16 september 2009 (EUT L 284, 2009, s. 43).

61 Dom av den 7 december 2017 ( C‑189/16, EU:C:2017:946).

62 Ibidem, punkt 42. Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Wathelet i målet Zaniewicz-Dybeck ( C‑189/16, EU:C:2017:329, punkterna 43 och 44). Republiken Tjeckien har även åberopat punkt 42 i domen i målet Zaniewicz-Dybeck, till stöd för argumentet att artikel 52.1 i förordning nr 883/2004 innebär en skyldighet för den behöriga pensionsmyndigheten att beakta de försäkringsperioder som fullgjorts i andra medlemsstater vid fastställandet av såväl det teoretiska som det faktiska pensionsbeloppet.

63 Dom av den 3 oktober 2002 ( C‑347/00, EU:C:2002:560).

64 Artikel 3b i regeringens föreskrifter av den 18 januari 1967 om tillämpnings- och genomförandebestämmelser avseende åldersförmåner (BOE nr 22 av den 26 januari 1967).

65 Dom av den 3 oktober 2002, Barreira Pérez ( C‑347/00, EU:C:2002:560, punkt 26). Artikel 1 r i förordning nr 1408/71 är nu artikel 1 t i förordning nr 883/2004.

66 Ibidem, punkt 33.

67 Ibidem, punkt 34.

68 Ibidem, punkterna 38 och 39. För att komma fram till denna slutsats hänvisade domstolen till dom av den 18 februari 1992, Di Prinzio ( C‑5/91, EU:C:1992:76, punkt 54). Dom av den 26 juni 1980, Menzies ( 793/79, EU:C:1980:172), och den dom som det hänvisas till nedan i fotnot 69 är de enda andra domar som domstolen nämnde när den avgjorde målen i sak.

69 Ibidem, punkterna 40–41, i vilka det hänvisas till dom av den 15 oktober 1991, Faux ( C‑302/90, EU:C:1991:385).

70 Punkterna 52–60 ovan.

71 Se punkt 54 ovan.

72 Punkt 34 ovan. Såsom domstolen nyligen erinrade i sin dom av den 28 juni 2018, Crespo Rey ( C‑2/17, EU:C:2018:511, punkterna 70–72), om medlemsstaternas lagstiftning inte kan tolkas i enlighet med förordning nr 883/2004 ska den inte tillämpas.

73 Se mitt förslag till avgörande i målet Pinckernelle ( C‑535/15, EU:C:2016:996, punkt 40).

74 Dom av den 26 juni 1980, Menzies ( 793/79, EU:C:1980:172).

75 Se, till exempel, dom av den 18 februari 1992, Di Prinzio ( C‑5/91, EU:C:1992:76), dom av den 24 september 1998, Stinco och Panfilo ( C‑132/96, EU:C:1998:427), dom av den 17 december 1998, Lustig ( C‑244/97, EU:C:1998:619), dom av den 19 juli 2012, Reichel-Albert ( C‑522/10, EU:C:2012:475), dom av den 21 februari 2013, Dumont de Chassart ( C‑619/11, EU:C:2013:92), dom av den 21 februari 2013, Salgado González ( C‑282/11, EU:C:2013:86) jämför dom av den 21 juli 2005, Koschitzki ( C‑30/04, EU:C:2005:492).

76 Se i detta avseende dom av den 7 mars 2013, van den Booren ( C‑127/11, EU:C:2013:140, punkterna 38–46). Efterlevnaden av bestämmelser i unionens sekundärrätt, såsom förordningarna nr 1408/71 och nr 883/2004, utesluter inte att det föreligger hinder för den fria rörligheten, vilket strider mot artikel 45 FEUF. Se med avseende på artikel 21 FEUF, dom av den 19 juli 2012, Reichel-Albert ( C‑522/10, EU:C:2012:475, punkt 38):Domstolen erinrar om att även om medlemsstaterna bibehåller sin behörighet att utforma sina sociala trygghetssystem, måste de likafullt iaktta unionsrätten vid utövandet av denna behörighet, och särskilt fördragets bestämmelser om fri rörlighet för unionsmedborgare i artikel 21 FEUF (se, för ett liknande resonemang, [dom av den 23 november 2000, Elsen ( C‑135/99, EU:C:2000:647 punkt 33), och dom av den 1 april 2008, Gouvernenment de la Communauté française och Gouvernement wallon ( C‑212/06, EU:C:2008:178, punkt 43)].

77 Dom av den 26 oktober 2006, Tas-Hagen och Tas ( C‑192/05, EU:C:2006:676, punkterna 34 och 35). Se mer nyligen förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Staatssecretaris van Economische Zaken och Staatssecretaris van Financiën ( C‑133/13, EU:C:2014:2255, punkt 38).