Domstolens dom (andra avdelningen) den 2 juli 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)

den 2 juli 2026 ( * )

Innehållsförteckning

I. Tillämpliga bestämmelser

II. Bakgrund till tvisten och det omtvistade beslutet

A. Faktiska omständigheter

B. Förfarandet vid kommissionen och det omtvistade beslutet

1. Kopplingsförbehåll för appen Google Search

2. Kopplingsförbehåll för webbläsaren Chrome

3. Utfärdandet av licenser för Play Store och appen Google Search är villkorat av antifragmenteringsskyldigheterna i antifragmenteringsavtalen

4. Utbetalning av en procentandel av intäkterna på villkor att konkurrerande allmänna söktjänster inte förinstalleras inom ett visst produktsortiment

5. De omtvistade restriktionernas varaktighet och böterna

III. Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

A. Den första grunden: Oriktig bedömning i fråga om definitionen av den relevanta marknaden och förekomsten av en dominerande ställning

B. Den andra grunden, avseende det första och det andra missbruksfallet: Oriktig bedömning i frågan huruvida förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalen skulle anses utgöra missbruk

1. Tribunalens synpunkter rörande de kontextuella omständigheterna

2. Den första delgrunden: ”Konkurrensbegränsning”

3. Den andra delgrunden: Sakliga skäl

C. Den tredje grunden: Oriktig bedömning i fråga om huruvida villkoret i de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen om en enda förinstallering skulle anses utgöra missbruk

D. Den fjärde grunden: Oriktig bedömning i fråga om huruvida villkoret i antifragmenteringsavtalen att licenser för Play Store och appen Google Search beviljades endast när antifragmenteringsskyldigheterna var uppfyllda skulle anses utgöra missbruk

1. Den första delgrunden: Konkurrensbegränsningen

2. Den andra delgrunden: Huruvida det förelåg sakliga skäl

E. Den femte grunden

F. Den sjätte grunden

IV. Parternas yrkanden vid överklagandet och förfarandet inför domstolen

V. Prövning av överklagandet

A. Den första grunden

1. Parternas argument

a) Den första delgrunden

b) Den andra delgrunden

c) Den tredje delgrunden

d) Den fjärde delgrunden

2. Domstolens bedömning

a) Upptagande till prövning och huruvida den första grunden har verkan

b) Den första delgrunden

c) Den andra delgrunden

d) Den tredje delgrunden

e) Den fjärde delgrunden

B. Den andra grunden

1. Parternas argument

a) Den första delgrunden

1) Den första anmärkningen

2) Den andra anmärkningen

3) Den tredje anmärkningen

b) Den andra delgrunden

1) Den första anmärkningen

2) Den andra anmärkningen

2. Domstolens bedömning

a) Allmänna överväganden

b) Den första delgrunden

c) Den andra delgrunden

C. Den tredje grunden

1. Parternas argument

a) Den första delgrunden

b) Den andra delgrunden

2. Domstolens bedömning

a) Den första delgrunden

b) Den andra delgrunden

D. Den fjärde grunden

1. Parternas argument

2. Domstolens bedömning

E. Den femte grunden

1. Parternas argument

2. Domstolens bedömning

F. Den sjätte grunden

1. Parternas argument

2. Domstolens bedömning

VI. Rättegångskostnader

” Överklagande – Konkurrens – Missbruk av dominerande ställning – Marknaden för allmänna söktjänster på internet – Marknaden för licensierbara operativsystem för smarta mobila enheter – Marknaden för Android-appbutiker – Beslut vari konstateras en överträdelse av artikel 102 FEUF och artikel 54 i EES-avtalet – Genom avtal ålagda restriktioner – Kopplingsförbehåll – Utestängningseffekter – Sammanhangets relevans – Kontrafaktiskt scenario – Lika effektiv konkurrent – Betalningar som är beroende av exklusiv förinstallering – Hinder för utveckling och distribution av Android-avgreningar – En enda, fortlöpande överträdelse – Böter – Full prövningsrätt ”

I mål C‑738/22 P,

angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 30 november 2022,

Google LLC, Mountain View (Förenta staterna),

Alphabet Inc., Mountain View,

inledningsvis företrädda av G. Forwood, J. Killick och N. Levy, avocats, D. Gregory, BL, och P. Stuart, BL, A. Komninos, dikigoros, A. Lamadrid de Pablo, abogado, H. Mostyn, barrister, M. Pickford, KC, och J. Schindler, Rechtsanwalt, därefter av G. Forwood, J. Killick och N. Levy, avocats, D. Gregory, BL, och P. Stuart, BL, A. Komninos, dikigoros, A. Lamadrid de Pablo, abogado, H. Mostyn, barrister, och M. Pickford, KC,

klagande,

i vilket de andra parterna är:

Europeiska kommissionen, inledningsvis företrädd av F. Castillo de la Torre, A. Dawes, N. Khan och C. Urraca Caviedes, samtliga i egenskap av ombud, därefter av F. Castillo de la Torre, A. Dawes och C. Urraca Caviedes, samtliga i egenskap av ombud,

svarande i första instans

Application Developers Alliance, Washington (Förenta staterna), företrädd av R. Baena Zapatero, abogado, samt A. Parr och S. Vaz, solicitors,

Computer & Communications Industry Association, Washington, företrädd av B. Byrne, solicitor, M. Levitt, avocat, och P. Lugard, advocaat,

Gigaset Communications GmbH, Bocholt (Tyskland), företrätt av J.‑F. Bellis, avocat,

HMD global Oy, Helsingfors (Finland),

Opera Norway AS , tidigare Opera Software AS, Oslo (Norge),

företrädda av M. Glader och M. Johansson, advokater,

BDZV – Bundesverband Digitalpublisher und Zeitungsverleger eV, tidigare Bundesverband Deutscher Zeitungsverleger eV, Berlin (Tyskland), företrädd av T. Höppner och P. Westerhoff, Rechtsanwälte,

Bureau européen des unions de consommateurs (BEUC), Bryssel (Belgien), företrädd av A. Fratini, avvocat,

FairSearch AISBL, Bryssel, företrädd av K. Missenden och D. Paemen, avocats, samt T. Vinje, advocaat,

Qwant, Paris (Frankrike),

Seznam.cz, a.s., Prag (Tjeckiska republiken), företrätt av J. Dobrý och M. Felgr, advokáti,

Verband Deutscher Zeitschriftenverleger eV, Berlin (Tyskland), företrädd av T. Höppner och P. Westerhoff, Rechtsanwälte,

intervenienter i första instans,

meddelar

DOMSTOLEN (andra avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden K. Jürimäe (referent), domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på andra avdelningen, samt domarna F. Schalin, M. Gavalec och Z. Csehi,

generaladvokat: J. Kokott,

justitiesekreterare: handläggaren M. Longar,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 28 januari 2025,

och efter att den 19 juni 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Google LLC och Alphabet Inc. har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 14 september 2022, Google och Alphabet/kommissionen (Google Android) (T‑604/18, EU:T:2022:541) (nedan kallad den överklagade domen), genom vilken tribunalen

– ogiltigförklarade artiklarna 1, 3 och 4 i kommissionens beslut C(2018) 4761 final av den 18 juli 2018 om ett förfarande enligt artikel 102 FEUF och artikel 54 i EES-avtalet (ärende AT.40099 – Google Android) (nedan kallat det omtvistade beslutet), till den del som de avser det fjärde missbruksfallet inom ramen för den enda, fortlöpande överträdelsen, bestående i att Google som villkor för ingående av intäktsdelningsavtal med vissa originalutrustningstillverkare och mobilnätsoperatörer uppställde krav på exklusiv förinstallering av applikationen Google Search inom en förutbestämd portfölj av enheter,

– fastställde beloppet för de böter som Google åläggs genom artikel 2 i det omtvistade beslutet, såvitt avser den av Google begångna enda, fortlöpande överträdelsen, såsom denna följer av föregående strecksats, till 4 125 000 000 euro, varav Alphabet ska vara solidariskt betalningsskyldigt för 1 520 605 895 euro, och

– ogillade deras talan i övrigt.

I. Tillämpliga bestämmelser

2 I artikel 102 FEUF föreskrivs följande:

”Ett eller flera företags missbruk av en dominerande ställning på den inre marknaden eller inom en väsentlig del av denna är, i den mån det kan påverka handeln mellan medlemsstater, oförenligt med den inre marknaden och förbjudet.

Sådant missbruk kan särskilt bestå i att

a) direkt eller indirekt påtvinga någon oskäliga inköps- eller försäljningspriser eller andra oskäliga affärsvillkor,

b) begränsa produktion, marknader eller teknisk utveckling till nackdel för konsumenterna,

c) tillämpa olika villkor för likvärdiga transaktioner med vissa handelspartner, varigenom dessa får en konkurrensnackdel,

d) ställa som villkor för att ingå avtal att den andra parten åtar sig ytterligare förpliktelser som varken till sin natur eller enligt handelsbruk har något samband med föremålet för avtalet.”

3 Artikel 23.2 första stycket a och 23.3 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 FEUF] och [102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1) har följande lydelse:

”2. [Europeiska kommissionen] får genom beslut ålägga företag och företagssammanslutningar böter, om de uppsåtligen eller av oaktsamhet

a) överträder artikel [101 FEUF] eller artikel [102 FEUF], …

…

3. När bötesbeloppet fastställs, skall hänsyn tas både till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått.”

4 I artikel 31 i förordningen föreskrivs följande:

”[EU]-domstolen skall ha obegränsad behörighet att pröva beslut genom vilka kommissionen har fastställt böter eller viten. [EU]-domstolen får upphäva, sänka eller höja förelagda böter eller viten.”

II. Bakgrund till tvisten och det omtvistade beslutet

5 Bakgrunden till tvisten och innehållet i det omtvistade beslutet kan sammanfattas enligt följande med avseende på förevarande överklagande.

A. Faktiska omständigheter

6 Google är ett företag inom sektorn för informations- och kommunikationsteknik som är specialiserat på varor och tjänster knutna till internet och som är verksamt inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).

7 Under år 2005 förvärvade Google det företag som ursprungligen hade utvecklat operativsystemet Android för smarta mobila enheter. Syftet med detta förvärv var att beakta framväxten och utvecklingen av det mobila internet och de beteendeförändringar som detta troligen skulle framkalla hos användarna såvitt avsåg allmän sökning på nätet. Enligt kommissionen användes Android i juli 2018 av omkring 80 procent av de smarta mobila enheterna i Europa och världen.

8 När Google utvecklar en ny version av Android, offentliggör företaget källkoden på nätet. Detta ger tredje part möjlighet att ladda ned koden och ändra denna i syfte att skapa ”avgreningar” av Android (en avgrening – eller ” fork ” – är ett nytt operativsystem som har skapats på grundval av källkoden till ett befintligt datorprogram). Den Android-källkod som görs tillgänglig under licens för fritt nyttjande (” Android Open Source Project licence ”) innehåller de grundläggande beståndsdelarna i ett operativsystem men däremot inte de Android‑baserade applikationer (nedan kallade appar) och tjänster som ägs av Google. Tillverkare av originalutrustning (nedan kallade originalutrustningstillverkare) som önskar erhålla appar och tjänster från Google måste därför ingå avtal med Google. Sådana avtal ingår Google även med operatörer av mobiltelefoninätverk (nedan kallade mobilnätsoperatörer) som önskar kunna installera Googleägda appar och tjänster på enheter som säljs till slutanvändare.

B. Förfarandet vid kommissionen och det omtvistade beslutet

9 Den 25 mars 2013 inkom FairSearch AISBL – en sammanslutning av företag verksamma inom sektorn för informations- och kommunikationsteknik – med ett klagomål till kommissionen rörande vissa av Googles affärsmetoder inom mobilt internet. Med anledning av det klagomålet begärde kommissionen upplysningar från Google, dess kunder, dess konkurrenter och andra enheter verksamma i denna sektor. Även andra enheter inkom till kommissionen med klagomål på Googles beteende inom mobilt internet.

10 Den 15 april 2015 inledde kommissionen ett förfarande mot Google avseende Android, vilket utmynnade i att det omtvistade beslutet antogs den 18 juli 2018. I det beslutet slog kommissionen fast att Google och, till viss del, Alphabet skulle betala böter för att ha överträtt konkurrensreglerna genom att i avtal ålägga originalutrustningstillverkare och mobilnätsoperatörer konkurrensbegränsande restriktioner i syfte att skydda och befästa Googles dominerande ställning på de nationella marknaderna för allmänna söktjänster inom EES.

11 I beslutet kritiserade kommissionen Google för att ha inkluderat vissa villkor i sina avtal om användning av Android och vissa Googleägda mobiltjänster och mobilappar.

12 I det omtvistade beslutet nämndes följande fyra uppsättningar av genom avtal ålagda restriktioner:

– Två uppsättningar restriktioner i avtal om distribution av mobilappar (nedan kallade appdistributionsavtal) med innebörden att Google ålade originalutrustningstillverkare att förinstallera Googles app för allmän sökning (Google Search) och dess webbläsarapp (Chrome) för att de skulle kunna erhålla en nyttjandelicens för Googles appbutik (Play Store).

– Restriktioner i antifragmenteringsavtal med innebörden att originalutrustningstillverkare som önskade förinstallera Google‑appar inte fick sälja enheter med Android-versioner som inte hade godkänts av Google.

– Restriktioner i intäktsdelningsavtal med innebörden att Google gav originalutrustningstillverkare och mobilnätsoperatörer en viss procentandel av sina reklamintäkter mot att dessa utfäste sig att inte förinstallera någon konkurrerande allmän söktjänst på någon enda enhet i en portfölj som avtalsparterna gemensamt fastställde (nedan kallade portföljbaserade intäktsdelningsavtal).

13 Kommissionen ansåg att dessa olika genom avtal ålagda restriktioner (nedan tillsammans kallade de omtvistade restriktionerna) utgjorde fyra separata överträdelser av artikel 102 FEUF och artikel 54 i avtalet av den 2 maj 1992 om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och att de även utgjorde en enda, fortlöpande överträdelse av dessa bestämmelser, eftersom de är ömsesidigt beroende av varandra och har ett gemensamt syfte.

1. Kopplingsförbehåll för appen Google Search

14 Sedan åtminstone den 1 januari 2011 kopplar Google appen Google Search till Play Store. Kommissionen förklarade att detta beteende utgör missbruk av Googles dominerande ställning på världsmarknaden (utom Kina) för appbutiker för operativsystemet Android (nedan kallade Android-appbutiker).

15 Som första grund för denna slutsats angav kommissionen, till att börja med, att Play Store och appen Google Search är två olika produkter. Vidare har Google en dominerande ställning på marknaden för den kopplande produkten (Play Store), det vill säga världsmarknaden för Android-appbutiker, utom Kina. Slutligen kan den kopplande produkten inte erhållas utan den kopplade produkten, det vill säga appen Google Search.

16 För det andra drog kommissionen i det omtvistade beslutet slutsatsen att kopplingsförbehållet mellan appen Google Search och Play Store kan begränsa konkurrensen. Kopplingsförbehållet ger nämligen Google en betydande konkurrensfördel som konkurrerande leverantörer av allmänna söktjänster inte kan kompensera. Kopplingsförbehåll bidrar dessutom till att upprätthålla och stärka Googles dominerande ställning på var och en av de nationella marknaderna för allmänna söktjänster, ökar inträdeshindren, verkar innovationshämmande och skadar direkt eller indirekt konsumenterna.

17 För det tredje fann kommissionen i det omtvistade beslutet att Google inte hade visat att det fanns sakliga skäl för kopplingsförbehållet mellan appen Google Search och Play Store.

2. Kopplingsförbehåll för webbläsaren Chrome

18 Sedan den 1 augusti 2012 kopplar Google webbläsaren Chrome till Play Store och appen Google Search. Kommissionen förklarade att detta beteende utgjorde missbruk av Googles dominerande ställning på den globala marknaden (utom Kina) för Android-appbutiker och på de nationella marknaderna för allmänna söktjänster.

19 För det första anser kommissionen att webbläsaren Chrome är en separat produkt i förhållande till Play Store och appen Google Search. Vidare har Google en dominerande ställning på marknaden för kopplande produkter (Play Store), det vill säga den globala marknaden, utom Kina, för Android-appbutiker och på de nationella marknaderna för allmänna söktjänster. Slutligen kan de kopplande produkterna inte erhållas utan den kopplade produkten, det vill säga webbläsaren Chrome.

20 För det andra anser kommissionen att kopplingsförbehållet mellan webbläsaren Chrome och Play Store samt appen Google Search kan begränsa konkurrensen. Kopplingsförbehållet ger nämligen Google en betydande fördel som webbläsare avsedda för användning på mobila enheter (nedan kallade mobilwebbläsare) som är operativsystemoberoende inte kan kompensera. Kopplingsförbehållet avskräcker dessutom från innovation, skadar direkt eller indirekt konsumenter som använder mobila webbläsare och bidrar till att upprätthålla och stärka Googles dominerande ställning på var och en av de nationella marknaderna för allmänna söktjänster.

21 För det tredje drog kommissionen slutsatsen att Google inte hade visat att det fanns sakliga skäl för kopplingsförbehållet mellan webbläsaren Chrome, å ena sidan, och Play Store och appen Google Search, å andra sidan.

3. Utfärdande t av licenser för Play Store och appen Google Search är villkora t av antifragmenteringsskyldigheterna i antifragmenteringsavtalen

22 Google har åtminstone sedan den 1 januari 2011 gjort utfärdande av licenser för Play Store och appen Google Search beroende av att tillverkare av hårdvara godtar de skyldigheter avseende fragmentering som anges i antifragmenteringsavtalen (nedan kallade antifragmenteringsskyldigheterna).

23 Kommissionen förklarade att detta beteende utgjorde missbruk av Googles dominerande ställning på den globala marknaden (utom Kina) för Android-appbutiker och på de nationella marknaderna för allmänna söktjänster.

24 För det första anser kommissionen att godtagandet av antifragmenteringsskyldigheterna saknar samband med beviljandet av licenser för Play Store och appen Google Search. Dessa licenser kan emellertid inte erhållas utan att antifragmenteringsskyldigheterna godtas.

25 För det andra har kommissionen i det omtvistade beslutet angett att antifragmenteringsskyldigheterna kan begränsa konkurrensen. I sistnämnda avseende menar kommissionen, för det första, att Android‑avgreningarna utgör ett trovärdigt konkurrenshot mot Google. För det andra övervakar Google aktivt efterlevnaden av antifragmenteringsskyldigheterna och ser till att de efterlevs. För det tredje hindrar antifragmenteringsskyldigheterna utvecklingen av Android-avgreningar. För det fjärde utgör inte kompatibla avgreningar ett trovärdigt konkurrenshot mot Google. För det femte förstärks antifragmenteringsskyldigheternas förmåga att begränsa konkurrensen av att de Googleägda gränssnitten för programmering av appar (nedan kallade de Googleägda programmeringsgränssnitten) inte är tillgängliga för utvecklarna av avgreningar. I detta avseende bidrar, för det sjätte, Googles beteende till att bibehålla och stärka sin dominerande ställning på var och en av de nationella marknader för allmänna söktjänster, verkar innovationshämmande och tenderar att direkt eller indirekt skada konsumenterna.

26 För det tredje har Google inte visat att det fanns sakliga skäl för att göra beviljandet av licenser för Play Store och appen Google Search beroende av antifragmenteringsskyldigheterna.

4. Utbetalning av en procentandel av intäkterna på villkor att konkurrerande allmänna söktjänster inte förinstalleras inom ett visst produktsortiment

27 Mellan den 1 januari 2011 och den 31 mars 2014 gjorde Google betalningar till originalutrustningstillverkare och mobilnätsoperatörer på villkor att de inte förinstallerade någon konkurrerande allmän söktjänst på någon enhet inom ett överenskommet produktsortiment. I det omtvistade beslutet kvalificerade kommissionen detta beteende som missbruk av Googles dominerande ställning på de nationella marknaderna för allmänna söktjänster.

28 För det första ansåg kommissionen att betalningarna av andelar av Googles intäkter för ett produktsortiment utgjorde exklusivitetsbetalningar.

29 För det andra ansåg kommissionen att Googles betalningar av andelar av intäkterna för ett produktsortiment kunde begränsa konkurrensen. Dessa betalningarna minskade nämligen originalutrustningstillverkarnas och mobilnätsoperatörernas intresse av att förinstallera konkurrerande allmänna söktjänster. Vidare försvårade nämnda betalningar tillträdet till de nationella marknaderna för allmänna söktjänster. Slutligen är dessa betalningar innovationshämmande.

30 För det tredje drogs i det omtvistade beslutet slutsatsen att Google inte hade visat att det fanns sakliga skäl för betalningarna av andelar av dess intäkter för ett överenskommet produktsortiment.

31 Enligt kommissionen syftade de omtvistade restriktionerna till att skydda och stärka Googles dominerande ställning inom allmänna söktjänster och därigenom dess intäkter från sökannonser. Att de omtvistade restriktionerna hade ett och samma syfte och uppvisade ett inbördes beroende föranledde kommissionen att dra slutsatsen att de var att anse som en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 102 FEUF och artikel 54 i EES-avtalet.

5. De omtvistade restriktionernas varaktighet och böterna

32 Vad gäller de omtvistade restriktionernas varaktighet, varade de restriktioner som var knutna till appdistributionsavtalen, vad gäller kopplingsförbehållet för appen Google Search och Play Store, från den 1 januari 2011 till den dag då det omtvistade beslutet antogs och, vad gäller kopplingsförbehållet för webbläsaren Chrome och appen Google Search samt Play Store, från den 1 augusti 2012 till den dag då det beslutet antogs. Restriktionerna med anknytning till antifragmenteringsavtal varade från den 1 januari 2011 till den dag då det omtvistade beslutet antogs. Slutligen varade de till intäktsdelningsavtalen knutna restriktionerna från den 1 januari 2011 till den 31 mars 2014, då det sista portföljbaserade intäktsdelningsavtalet löpte ut.

33 Såsom sanktion för de ifrågavarande agerandena, vilka befanns utgöra missbruk, ålade kommissionen Google böter på 4 342 865 000 euro, varav 1 921 666 000 euro solidariskt tillsammans med Alphabet. Vid fastställandet av detta belopp utgick kommissionen från värdet av Googles till den enda, fortlöpande överträdelsen knutna relevanta försäljning inom EES under det sista året av dess deltagande i överträdelsen (år 2017) och applicerade på detta värde en koefficient avsedd att avspegla överträdelsens grad av allvar (11 procent). Därefter multiplicerade kommissionen det erhållna beloppet med det antal år under vilket deltagandet i överträdelsen hade pågått (ungefär 7,52) och lade på ett tilläggsbelopp motsvarande 11 procent av värdet på försäljningar som hade skett under år 2017 i syfte att avskräcka liknande företag från att agera på samma sätt. Kommissionen gjorde också bedömningen att det inte fanns skäl att sänka eller höja bötesbeloppet med hänvisning vare sig till förmildrande respektive försvårande omständigheter eller till Googles avsevärda finansiella kapacitet.

34 Kommissionen krävde även att Google och Alphabet skulle upphöra med dessa ageranden inom 90 dagar från delgivningen av det omtvistade beslutet.

III. Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

35 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 9 oktober 2018 väckte Google och Alphabet talan och yrkade i första hand att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras och, i andra hand, att det bötesbelopp som hade ålagts dessa bolag genom beslutet skulle upphävas eller nedsättas.

36 Genom beslut av ordföranden för tribunalens tredje avdelning av den 23 september 2019, Google och Alphabet/kommissionen (T‑604/18, EU:T:2019:743), beviljades Application Developers Alliance (nedan kallad ADA), Computer & Communications Industry Association (nedan kallad CCIA), Gigaset Communications GmbH (nedan kallat Gigaset), HMD global Oy (nedan kallat HMD) och Opera Norway AS, tidigare Opera Software AS (nedan kallat Opera), tillstånd att intervenera till stöd för Googles och Alphabets yrkanden, medan Bureau européen des unions de consommateurs (BEUC), Verband Deutscher Zeitschriftenverleger eV, BDZV – Bundesverband Digitalpublisher und Zeitungsverleger eV, Seznam.cz, a.s (nedan kallat Seznam), FairSearch och Qwant beviljades tillstånd att intervenera till stöd för kommissionens yrkanden Vissa delar av det omtvistade beslutet och kommissionens svarsskrivelse behandlades konfidentiellt.

37 Till stöd för sin talan åberopade Google och Alphabet följande sex grunder: Den första grunden avsåg oriktig bedömning i fråga om marknadsdefinitionen och förekomsten av en dominerande ställning. Den andra grunden avsåg oriktig bedömning i fråga om huruvida förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalen skulle anses utgöra missbruk. Den tredje grunden avsåg oriktig bedömning i frågan huruvida de portföljbaserade intäktsdelningsavtalens villkor om en enda förinstallering skulle anses utgöra missbruk. Den fjärde grunden avsåg oriktig bedömning i frågan huruvida antifragmenteringsavtalens villkor att licenser för Play Store och appen Google Search beviljades endast när antifragmenteringsskyldigheterna var uppfyllda skulle anses utgöra missbruk. Den femte grunden avsåg åsidosättande av rätten till försvar. Den sjätte grunden avsåg oriktig bedömning av de olika omständigheter som beaktades vid beräkningen av böterna.

A. Den första grunden: Oriktig bedömning i fråga om definitionen av den relevanta marknaden och förekomsten av en dominerande ställning

38 Genom den första grunden för talan gjorde Google och Alphabet gällande att kommissionen på flera punkter hade gjort en oriktig bedömning i samband med fastställandet av de relevanta marknaderna och den därpå följande bedömningen huruvida Google hade en dominerande ställning på dessa marknader.

39 I det omtvistade beslutet identifierade kommissionen följande fyra typer av relevanta marknader: för det första den globala marknaden (utom Kina) för licensierbara operativsystem i bemärkelsen licensierbara operativsystem för smarta mobila enheter, för det andra den globala marknaden (utom Kina) för Android-appbutiker, för det tredje de olika nationella marknaderna inom EES för tillhandahållande av allmänna söktjänster och för det fjärde den globala marknaden för operativsystemoberoende webbläsare för mobila enheter.

40 I detta avseende konstaterade tribunalen, i punkterna 125 och 126 i den överklagade domen, att det, med avseende på det mål som var anhängigt vid den, för det första skulle anses att kommissionen i det omtvistade beslutet vederbörligen hade styrkt att Google på de olika nationella marknaderna för allmänna söktjänster inom EES i betydande omfattning kunde uppträda oberoende i förhållande till sina konkurrenter, sina kunder och konsumenterna och således där hade en dominerande ställning. För det andra framhöll tribunalen att de relevanta marknaderna visserligen redovisades separat i det omtvistade beslutet men att det inte var möjligt att på konstlad väg hålla isär dem, eftersom de alla kompletterade varandra på olika sätt som kommissionen vederbörligen tog upp.

41 Såsom framgår av punkt 129 i den överklagade domen är det mot bakgrund av detta saksammanhang – kännetecknat av relevanta marknader som var separata men hade inbördes samband och av genomförandet av en övergripande strategi vars huvudsakliga syfte enligt kommissionen var att slå vakt om Googles dominerande ställning på de nationella marknaderna för allmänna söktjänster – som tribunalen fann att den skulle pröva de argument som rör den första grunden för talan. Efter denna prövning fann tribunalen, i punkterna 234, 254 respektive 267 i den överklagade domen, att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg de tre delarna av denna grund. Talan kunde således inte vinna bifall såvitt avsåg någon del av den första grunden.

B. Den andra grunden, avseende det första och det andra missbruksfallet: Oriktig bedömning i frågan huruvida förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalen skulle anses utgöra missbruk

42 Inom ramen för sin andra grund för talan, som bestod av två delar, gjorde Google och Alphabet gällande att kommissionen gjorde en oriktig bedömning när den fann att förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalen – som innebar att den som ville erhålla Play Store var tvungen att förinstallera appen Google Search och att den som ville erhålla Play Store och appen Google Search var tvungen att förinstallera webbläsaren Chrome (nedan kallat de första missbruksfallen) – var att anse som missbruk.

1. Tribunalens synpunkter rörande de kontextuella omständigheter na

43 Tribunalen redogjorde inledningsvis, i punkterna 275–316 i den överklagade domen, för det första, för de rekvisit som måste vara uppfyllda för att de ifrågavarande agerandena ska anses utgöra missbruk av dominerande ställning, för det andra, för de olika omständigheter som kommissionen i det omtvistade beslutet hade anfört i syfte att beskriva de utestängningseffekter som dessa ageranden gav upphov till, och, för det tredje, för sambandet mellan nämnda ageranden.

44 Vad gäller dessa villkor erinrade tribunalen, i punkterna 278–280 i den överklagade domen, med stöd av punkterna 134–136 i domen av den 6 september 2017, Intel/kommissionen (C‑413/14 P, EU:C:2017:632), om att alla verkningar av ett utestängande inte nödvändigtvis har en skadlig inverkan på konkurrensen. Det ankommer på det företag som har en dominerande ställning att inte genom sitt beteende skada pris‑ och prestationskonkurrensen på den inre marknaden. Det är därför, enligt artikel 102 FEUF, förbjudet för ett företag i dominerande ställning att tillämpa ett förfarande som leder till en utestängningseffekt för lika effektiva konkurrenter och därmed stärka sin dominerande ställning på andra sätt än genom pris- och prestationskonkurrens. Mot bakgrund av detta kan således inte all konkurrens vare sig på pris eller på andra parametrar anses vara tillåten.

45 De ageranden som i förevarande mål är i fråga inom ramen för de första missbruksfallen utgör kopplingsförbehåll. För att bedöma huruvida sådana förfaranden utgör missbruk erinrade tribunalen, i punkt 284 i den överklagade domen, om de fem kriterier som det hänvisas till i punkt 869 i domen av den 17 september 2007, Microsoft/kommissionen (T‑201/04, EU:T:2007:289), på vilka kommissionen kunde stödja sig, nämligen följande:

– För det första att den kopplande produkten och den kopplade produkten är två separata produkter.

– För det andra att det berörda företaget har en dominerande ställning på marknaden för den kopplande produkten.

– För det tredje ger företaget konsumenterna ingen möjlighet att välja den kopplande produkten utan den kopplade produkten.

– För det fjärde att det aktuella agerandet ”begränsar konkurrensen”.

– För det femte att det saknas sakliga skäl för kopplingsförbehållet.

46 Vad gäller det fjärde kriteriet fann tribunalen, i punkt 295 i den överklagade domen, att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den, i det aktuella fallet, liksom den hade kommit fram till i det beslut som prövades i tribunalens dom av den 17 september 2007, Microsoft/kommissionen (T‑201/04, EU:T:2007:289), förklarade att det behövde göras en noggrann prövning av de konkreta effekterna – eller, med det uttryck som tidigare har använts i det aktuella sammanhanget vidare analys – innan det var möjligt att slå fast att de ifrågavarande kopplingsförbehållen var konkurrensskadliga. Enligt tribunalen minskar en sådan prövning risken för att en sanktion ska åläggas för ett beteende som egentligen inte underminerar pris- och prestationskonkurrensen och skapar dessutom möjligheter att bilda sig en uppfattning om det ifrågavarandet beteendets grad av allvar, vilket i förekommande fall underlättar fastställandet av en lämplig nivå för en eventuell sanktion.

47 Tribunalen underströk emellertid, i punkt 297 i den överklagade domen, att vad kommissionen hade att göra var nämligen inte att utarbeta en prognos på grundval av effekterna av olika antaganden som ännu inte var möjliga att kontrollera i praktiken, vilket den kan behöva göra i andra sammanhang. Tribunalen hänvisade i detta avseende till domen av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl. (C‑307/18, EU:C:2020:52, punkt 145).

48 I punkt 299 i den överklagade domen avslutade tribunalen sina inledande anmärkningar avseende de tillämpliga begreppen genom att först slå fast att skillnaden mellan ”konkurrensbegränsning” och ”förmåga att begränsa konkurrensen” inte påverkar fastställandet av en konkurrensbegränsning i sådana fall som det aktuella, där kommissionen har slagit fast att det föreligger en sådan begränsning med beaktande av de effekter som har uppstått till följd av att de ifrågavarande agerandena har genomförts under en väsentlig period och där dessa effekter är möjliga att observera och gör det möjligt dels för kommissionen att slå fast arten och omfattningen av den konkurrensbegränsande utestängning som dessa effekter har gett upphov till, dels för tribunalen att göra en prövning av kommissionens bedömningar.

49 Tribunalen konstaterade därefter, i punkt 300 i den överklagade domen, att kommissionen i det omtvistade beslutet hade ansett att de första missbruksfallen utgjordes av två kopplingsförbehåll. Dessa kom till uttryck i de förinstalleringsvillkor som föreskrevs i appdistributionsavtalen och som originalutrustningstillverkare och mobilnätsoperatörer som önskade kunna saluföra enheter med samtliga Google Mobile-tjänster (nedan kallad GMS-sviten) var tvungna att godta. Det rörde sig om följande:

– Genom det första kopplingsförbehållet, som innebar att appen Google Search kopplades till Play Store, missbrukade Google enligt kommissionen sin dominerande ställning på den globala marknaden (utom Kina) för Android-appbutiker från den 1 januari 2011 till dagen för det omtvistade beslutet (skälen 752 och 1009 i det omtvistade beslutet).

– Genom det andra kopplingsförbehållet, som innebar att webbläsaren Chrome kopplades till appen Google Search och till Play Store, missbrukade Google enligt kommissionen sin dominerande ställning dels på den globala marknaden (utom Kina) för Android-appbutiker, dels på de nationella marknaderna inom EES för allmänna söktjänster, från den 1 augusti 2012 till dagen för det omtvistade beslutet (skälen 753 och 1010 i det omtvistade beslutet).

50 Tribunalen påpekade slutligen, i punkt 301 i nämnda dom att de argument som Google och Alphabet hade anfört inom ramen för den andra grunden i huvudsak avsåg de omständigheter som angavs i det omtvistade beslutet vad gäller det fjärde och det femte kriteriet i tribunalens dom av den 17 september 2007, Microsoft/kommissionen (T‑201/04, EU:T:2007:289), avseende förekomsten av konkurrensbegränsning respektive de sakliga skäl som dessa hade åberopat i detta hänseende.

2. Den första delgrunden: ”Konkurrensbegränsning”

51 Till stöd för den andra grundens första del gjorde Google och Alphabet gällande att kommissionen i det omtvistade beslutet inte hade styrkt att förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalen utestängde konkurrensen.

52 Google och Alphabet anförde fem argument till stöd för sina påståenden och kritiserade det omtvistade beslutet i den del det, för det första, inte styrkte att förinstalleringsvillkoren gav upphov till en ”status quo-bias”, för det andra bortsåg från att appdistributionsavtalet tillät att originalutrustningstillverkarna förinstallerade konkurrerande tjänster, varvid dessa ställdes in som förvalsalternativ, för det tredje även bortsåg från att konkurrenterna förfogade över andra verkningsfulla medel för att nå ut till användarna, för det fjärde inte styrkte att användningsandelarna för Googles söktjänst och webbläsare var att hänföra till de omtvistade förinstalleringsvillkoren och för det femte inte på vederbörligt sätt beaktade det fullständiga ekonomiska och rättsliga sammanhanget och med ledning därav drog slutsatsen att förinstalleringsvillkoren gav konkurrenterna nya möjligheter i stället för att frånta dem möjligheter.

53 Vad gäller den första anmärkningen, avseende den status quo-bias som förinstalleringsvillkoren gav upphov till, gjorde tribunalen två inledande anmärkningar.

54 Den första av dessa anmärkningar avser avsaknaden av praktiskt intresse av den föreslagna åtskillnaden mellan begreppen ”förinstallering” och ”inställning som förvalsalternativ”. Google och Alphabet har i detta sammanhang kritiserat kommissionen för att inte ha gjort någon åtskillnad eller kvantifiering av vad som omfattas av vart och ett av dessa begrepp.

55 Efter att ha prövat bevisningen från Google och Alphabet fann tribunalen, i punkt 349 i den överklagade domen, att mot bakgrund av det avtalsmässiga sammanhang som de åberopade handlingarna var att hänföra till, nämligen förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalet, saknades det således anledning att fästa något avseende vid Googles argument om nödvändigheten av att göra en sådan åtskillnad, varför den medgav att argument som har anförts i ett sammanhang där det ena av dessa båda begrepp är aktuellt kan vara giltiga även i sammanhang där det andra av begreppen är aktuellt.

56 Vid prövningen av den bevisning som härrörde från utomstående företag påpekade tribunalen dessutom, i punkt 356 i den överklagade domen, att det rådde ett visst mått av samsyn bland originalutrustningstillverkarna om att fördelaktig placering eller inställning som förvalsalternativ, eller en kombination av dessa båda metoder, underlättar användningen av de berörda apparna. I punkt 383 i nämnda dom drog tribunalen slutsatsen att de olika omständigheter som hade angetts i det omtvistade beslutet, betraktade tillsammans, gjorde det möjligt för kommissionen att anse att marknadsaktörerna ansåg att förinstallering av appen Google Search och webbläsaren Chrome på de villkor som föreskrevs i appdistributionsavtalet gjorde det möjligt att ”bevara den rådande situationen” och göra användarna mindre benägna att nyttja en konkurrerande app.

57 Den andra inledande anmärkningen avser den kvantitativa betydelsen av förinstalleringsvillkoren. Tribunalen underströk i detta avseende, i punkterna 336 och 337 i samma dom, att förinstalleringen av appen Google Search och webbläsaren Chrome, som i det första fallet kombinerades med en fördelaktig placering och i det andra fallet med inställning av appen Google Search som förvalsalternativ, fick betydande konsekvenser i kvantitativt hänseende. Förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalet medförde nämligen att appen Google Search och webbläsaren Chrome förinstallerades på ett stort antal smarta mobila enheter.

58 Mot bakgrund av dessa inledande anmärkningar prövade tribunalen den bevisning som kommissionen hade lagt fram och de jämförelser som kommissionen hade gjort för att fastställa förekomsten av en status quo‑bias, efter det att Google och Alphabet hade kritiserat jämförelsernas relevans och hur de utförts. Av detta drog tribunalen, i punkt 418 i den överklagade domen, slutsatsen att de argument som dessa bolag hade anfört till vederläggande av påståendet att förinstalleringen av appen Google Search och webbläsaren Chrome på smarta mobila enheter med operativsystemet Android (nedan kallade Google Android-enheter) ger en fördel inte gjorde det möjligt att ifrågasätta kommissionens slutsatser rörande dessa omständigheter.

59 När det gäller den andra anmärkningen gjorde Google och Alphabet i huvudsak gällande att förinstalleringsvillkoren inte hindrade originalutrustningstillverkarna från att på Google Android-enheter som såldes inom EES vidta samma förinstalleringsåtgärder som de vidtog för appen Google Search och webbläsaren Chrome även för konkurrerande söktjänster och webbläsare.

60 Tribunalen påpekade inledningsvis, i punkterna 425 och 426 i den överklagade domen, att kommissionen inte bestred detta i det omtvistade beslutet. Det som angavs i det omtvistade beslutet var i stället dels att appdistributionsavtalet ”hindrade” originalutrustningstillverkare från att exklusivt förinstallera sådana appar i stället för appen Google Search och webbläsaren Chrome (skäl 832 i nämnda beslut), dels att originalutrustningstillverkarna och mobilnätsoperatörerna enligt intäktsdelningsavtalen var skyldiga att exklusivt förinstallera appen Google Search såvitt avsåg den andel som omfattades av dessa avtal (skäl 833 i samma beslut), vilket inbegriper både de portföljbaserade och de enhetsbaserade intäktsdelningsavtalen, vilket kommissionen hade vitsordat i sitt svar på tribunalens åtgärder för processledning. Det framgår nämligen av skäl 197 i det omtvistade beslutet att Google, inom Europeiska unionen och i Republiken Korea, progressivt hade ersatt de avtal om intäktsdelning som grundades på en portfölj av mobila enheter (nedan kallade de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen) med avtal enligt vilka Googles betalning av intäktsandelar var avhängigt av att originalutrustningstillverkarna och mobilnätsoperatörerna inte förinstallerade någon konkurrerande allmän söktjänst på den berörda enheten (nedan kallade de enhetsbaserade intäktsdelningsavtalen).

61 I detta sammanhang fann tribunalen, i punkt 427 i den överklagade domen, att med tanke på marknadsandelarna och dessas utveckling för appen Google Search mellan år 2011 och antagandet av det omtvistade beslutet, och för webbläsaren Chrome mellan år 2012 och antagandet av det omtvistade beslutet, blir det tämligen hypotetiskt att fråga sig vilka möjligheter konkurrenterna hade att kompensera den konkurrensfördel som förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalet gav upphov till. Härvidlag behöver åtskillnad göras mellan hypotetiska resonemang om konkurrens och den faktiska verkligheten, där de av Google och Alphabet föreslagna konkurrensalternativen förefaller vara föga trovärdiga eller sakna reell inverkan på grund av den status quo-bias som aktualiserades till följd av förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalet och på grund av de effekter som de villkoren i kombination med Googles övriga avtal, däribland intäktsdelningsavtalen, gav upphov till.

62 Vad gäller appen Google Search fann tribunalen, i punkt 436 i den överklagade domen, att leverantörerna av konkurrerande allmänna söktjänster inte, i motsats till vad Google och Alphabet hade gjort gällande, kunde kompensera den konkurrensfördel som förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalet gav upphov till. Vad däremot gäller webbläsare fann tribunalen, i punkt 438 i den överklagade domen, att dessa företags argument inte kunde avfärdas utan vidare.

63 Tribunalen påpekade emellertid, i punkterna 449 och 450 i samma dom, att under åren 2011–2016 omfattades mer än 50 procent av de Google Android-enheter som såldes inom EES av – portfölj- eller enhetsbaserade – intäktsdelningsavtal med Google som part, vilka alla krävde att appen Google Search skulle ställas in som förvald sökmotor i de förinstallerade webbläsarna och vilka alla förbjöd installering av en konkurrerande söktjänst. Härav följer att när en webbläsare var förinstallerad parallellt med Chrome, som var inställd som förvalsalternativ på appen Google Search, fungerade även en sådan webbläsare som förvalsalternativ på den appen.

64 Enligt tribunalens konstateranden i punkt 451 i den överklagade domen illustrerar detta påpekande hur Googles olika ageranden kompletterade varandra och visar att det är nödvändigt att beakta de kombinerade effekterna av appdistributions- och intäktsdelningsavtalen. Skyldigheten enligt intäktsdelningsavtalen att inte installera någon annan app än appen Google Search för genomförande av allmänna sökningar resulterade nämligen i att den teoretiska möjligheten att förinstallera en tjänst som konkurrerade med Googles appar – en möjlighet som alltså i princip stod till buds enligt appdistributionsavtalen – i praktiken var utesluten under åren 2011–2016 såvitt avsåg åtminstone hälften av de Google Android-enheter som såldes inom EES. Med andra ord garanterade intäktsdelningsavtalen exklusivitet för de berörda enheterna, och detta är något som måste beaktas vid bedömningen av appdistributionsavtalens konkurrensbegränsande effekter. Tribunalen preciserade i detta avseende, i punkt 452 i den överklagade domen, att de kombinerade effekterna av appdistributions- och intäktsdelningsavtalen kan beaktas såsom sakomständighet oberoende av huruvida intäktsdelningsavtalen ska anses utgöra missbruk eller inte, både såvitt avser de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen, vilka utgjorde missbruk enligt kommissionens bedömning, som Google och Alphabet har bestritt inom ramen för den tredje grunden, och såvitt avser de enhetsbaserade intäktsdelningsavtalen, vilka i det omtvistade beslutet inte ansågs utgöra missbruk.

65 I punkt 464 i nämnda dom påpekade tribunalen dessutom att det saknade betydelse huruvida en konkurrerande webbläsare kunde ställas in som förvalsalternativ. Google och Alphabet hade för övrigt inte bestritt att denna fråga är hypotetisk mot bakgrund av de kombinerade effekterna av appdistributionsavtalen och antifragmenteringsavtalen. Enligt tribunalen var det som var väsentligt i det aktuella fallet att granska de olika möjligheter som i praktiken stod till buds för konkurrerande allmänna söktjänster när det gällde att nå ut till användarna, med tanke på att Google såg till att originalutrustningstillverkarna i förhållande till webbläsare som konkurrerade med webbläsaren Chrome fullgjorde sin skyldighet enligt antifragmenteringsavtalen att ge appen Google Search åtminstone samma behandling som andra allmänna söktjänster fick.

66 Tribunalen prövade därefter Googles och Alphabets argument avseende de aspekter av motiveringen som avsåg originalutrustningstillverkarnas intresse av förinstallering av konkurrerande appar, den andel av originalutrustningstillverkarnas potentiella intäkter från en eller flera appar för allmän sökning utöver appen Google Search, transaktionskostnadernas inverkan på sannolikheten för att avtal om förinstallering för en liten volym enheter skulle ingås, den negativa inverkan som en dubblering av ett alltför stort antal appar skulle ha på användarens upplevelse eller lagringsutrymmet på vissa enheter. Efter denna prövning fann tribunalen, i punkt 537 i den överklagade domen, att även om vissa av dessa argument gjorde det påkallat att reducera eller nyansera det omtvistade beslutets räckvidd, hade kommissionen ändå gott fog för sin bedömning att det visserligen stod leverantörerna av allmänna söktjänster som konkurrerade med appen Google Search fritt att erbjuda originalutrustningstillverkare och mobilnätsoperatörer förinstallering motsvarande den som på Google Android-enheter som såldes inom EES utfördes såvitt avsåg denna app och webbläsaren Chrome men att detta under huvuddelen av överträdelseperioden inte skedde samt att åtminstone en del av förklaringen till att sådan förinstallering inte skedde var att söka i de kombinerade effekterna av appdistributions-, intäktsdelnings- och antifragmenteringsavtalen.

67 När det gäller den tredje anmärkningen gjorde Google och Alphabet gällande att Googles konkurrenter kunde kompensera den tendens att bevara den rådande situationen som föranleddes av förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalet genom att dra fördel av användarnas beteende, med tanke på att dessa kunde ladda ned nämnda konkurrenters appar eller få tillgång till deras allmänna söktjänst via webbläsaren.

68 Vad gäller möjligheten att ladda ned konkurrerande appar drog tribunalen, i punkt 557 i den överklagade domen, slutsatsen att även om det är enkelt och kostnadsfritt att ladda ned en app för allmän sökning eller en webbläsare visar prövningen av det omtvistade beslutet att sådan nedladdning i praktiken inte skedde alls eller i alla händelser ägde rum enbart vad avser en otillräcklig andel av de berörda enheterna.

69 Vad gäller tillgången till en konkurrerande allmän söktjänst via webbläsaren konstaterade tribunalen, i punkterna 561 och 562 i den överklagade domen, att inställning av en konkurrerande allmän söktjänst som förvalsalternativ i mobilwebbläsare på Google Android‑enheter inte var jämförbart såvitt avsåg förekomst och effekt med förinstallering av appen Google Search. I synnerhet måste det enligt tribunalen i detta avseende tas hänsyn till att Google inte gör det möjligt att som förvalsalternativ definiera en annan söktjänst än appen Google Search i webbläsaren Chrome och att denna webbläsare hade en andel av användningen av cirka 75 procent av de operativsystemoberoende mobilwebbläsarna i Europa och 58 procent i världen totalt. Det framgår dessutom av det omtvistade beslutet att användarna i praktiken inte får tillgång till andra tjänster för allmän sökning via webbläsare och endast sällan ändrar inställningen som förvalsalternativ av dessa webbläsare. Sådana påpekanden är, i motsats till vad Google och Alphabet har gjort gällande, relevanta och de gör det möjligt att slå fast att trots att det finns möjlighet att som förvalsalternativ ställa in en annan sökmotor än den ursprungligen inställda förblir den sistnämnda sökmotorn den som används i praktiken.

70 Vad gäller den fjärde anmärkningen, att det inte hade visats att det fanns ett samband mellan Googles användningsandelar vad avser användningen av allmän sökning och webbläsare och förinstalleringen av appen Google Search och webbläsaren Chrome, påpekade tribunalen för det första, i punkt 571 i den överklagade domen, att kommissionens hänvisningar till utvecklingen av dessa användningsandelar inte kunde kritiseras i sig. Dessa hänvisningar gör det nämligen möjligt för kommissionen att styrka dels att förinstalleringen medför en fördel för den app för allmän sökning och den webbläsare från Google som berördes därav, dels att konkurrenterna inte hade kunnat kompensera den fördelen.

71 Vad för det andra gäller den faktor som avser kvaliteten och prestandan hos webbläsaren Chrome och appen Google Search, fann tribunalen, i punkt 575 i nämnda dom, att kommissionen i ett sådant fall som det ifrågavarande inte specifikt behövde ange huruvida förklaringen till dessa användningsandelar stod att söka enbart i förinstalleringen utan även – måhända till och med huvudsakligen – i den överlägsna kvalitet som Google och Alphabet har gjort gällande. Medan förinstallering inte hade bestritts, hade nämligen kvalitetens inverkan på avsaknaden av förinstallering eller nedladdning av en konkurrerande app inte styrkts av tillräcklig eller särskilt relevant bevisning. I vilket fall som helst skulle, enligt punkterna 577 och 578 i samma dom, den kvalitativa överlägsenheten hos Googles produkter, om en sådan anses vara styrkt, inte vara avgörande, eftersom det inte har påståtts att de tjänster som konkurrenterna erbjuder i tekniskt hänseende skulle ha saknat förmåga att tillgodose konsumenternas behov, eftersom andra variabler än teknik dessutom kan inverka.

72 För det tredje påpekade tribunalen, i punkterna 579 och 582 i den överklagade domen, att kommissionen i det omtvistade beslutet hade angett att en sådan kvalitativ fördel inte föreföll framgå av de betyg som konkurrerande tjänster hade fått i Play Store. Dessa användarbetyg kunde emellertid beaktas för att anse att kvaliteten på de olika konkurrerande söktjänsterna och webbläsarna inte var något avgörande kriterium för deras användning utan att de alla erbjöd en tjänst som kunde tillgodose efterfrågan.

73 Mot bakgrund av dessa omständigheter drog tribunalen, i punkt 583 i den överklagade domen, slutsatsen att kommissionen, mot bakgrund av den tendens att bevara den rådande situationen som kan knytas till förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalet och mot bakgrund av att det inte är styrkt exakt vilken påverkan som kan tillskrivas den kvalitetsmässiga överlägsenhet som enligt Google och Alphabet kännetecknar Googles app för allmänna sökningar och dess webbläsare, hade fog för sin bedömning att Googles användningsandelar bekräftade den status quo-bias som var knuten till förinstallering.

74 Vad gäller den femte anmärkningen gjorde Google och Alphabet gällande att kommissionen, i det i det omtvistade beslutet, underlät att pröva, mot bakgrund av det ekonomiska och rättsliga sammanhanget i dess helhet, huruvida förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalet kunde skada den konkurrens som skulle ha rått utan dessa villkor. Förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalet var nämligen en del av den modell för kostnadsfria licenser som hade utvecklats för plattformen Android och kunde därför inte prövas separat.

75 Tribunalen fann emellertid, i punkt 589 i den överklagade domen, att Googles och Alphabets argument till stöd för denna anmärkning saknade samband med det omtvistade beslutets innehåll. Det missbruk som beskrevs i det beslutet avsåg nämligen inte utvecklingen och underhållet av plattformen Android, inte ens såvitt avser den öppna och kostnadsfria karaktär hos denna plattform som Google hade valt i syfte att bemöta vad företaget såg som att ägarna till övriga operativsystem utestängde andra från dessa. Tribunalen underströk för övrigt, i punkt 590 i den överklagade domen, att kommissionen inför tribunalen hade vitsordat att plattformen Android har ökat möjligheterna för Googles konkurrenter. Kommissionen beaktade således Googles och Alphabets argument vid bedömningen av samtliga relevanta omständigheter.

3. Den andra delgrunden: Sakliga skäl

76 Inom ramen för den andra grundens andra del gjorde Google och Alphabet gällande att det fanns sakliga skäl för förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalet i så måtto att dessa villkor gjorde det möjligt för Google att kostnadsfritt tillhandahålla plattformen Android genom att nämnda villkor garanterade att de intäktsgenererande apparna, det vill säga appen Google Search och webbläsaren Chrome, inte undantogs från förinstallering och från de därtill knutna reklammöjligheterna. De ifrågavarande villkoren, vilka var legitima och konkurrensfrämjande, bidrog enligt Google till mångfald bland mobila enheter och till ett brett genomslag för sådana enheter, minskade inträdeshindren och skapade möjligheter för konkurrenterna.

77 För det första fann tribunalen, i punkt 614 i den överklagade domen, att Google och Alphabet inte hade styrkt att det fanns sakliga skäl för förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalet i så måtto att dessa villkor, genom att garantera att appen Google Search och webbläsaren Chrome förinstallerades på Google Android-enheter, gjorde det möjligt för Google att få täckning för sina utgifter för utveckling och underhåll av plattformen Android.

78 Vad för det andra gäller Googles och Alphabets argument att förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalet gjorde det möjligt för Google att erbjuda Play Store kostnadsfritt, eftersom Play Store hade ett värde för originalutrustningstillverkarna och användarna som motsvarade värdet för Google av att dessa originalutrustningstillverkare gjorde reklam för Googles allmänna söktjänst och att kommissionens förslag att ta ut en licensavgift för Play Store skulle enligt Google undergräva denna modell och dess positiva effekter för konkurrensen, förklarade tribunalen, i punkt 616 i den överklagade domen, att Google och Alphabet inte heller i detta sammanhang hade uppfyllt sin bevisbörda för att styrka sakliga skäl.

79 Av detta drog tribunalen, i punkt 619 i den överklagade domen, slutsatsen att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg den andra delgrunden vilken rör sakliga skäl för förinstallering, liksom den andra grunden, rörande oriktig bedömning av i vilken mån förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalet var att anse som missbruk.

C. Den tredje grunden: Oriktig bedömning i fråga om huruvida villkoret i de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen om en enda förinstallering skulle anses utgöra missbruk

80 Genom den tredje grunden gjorde Google och Alphabet gällande att kommissionen hade gjort en oriktig bedömning när den fann att vissa bestämmelser i de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen skulle anses utgöra missbruk.

81 I punkterna 657, 660 och 662 i den överklagade domen slog tribunalen fast att Google och Alphabet saknade grund för sitt påstående att kommissionen hade gjort en oriktig bedömning när den fann att de aktuella betalningarna utgjorde exklusivitetsbetalningar och att anmärkningen om bristande motivering inte kunde godtas.

82 Däremot konstaterade tribunalen, i punkt 698 i den domen, att det framgick av bedömningen av frågan om täckningsgraden för de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen att kommissionen, i skäl 1286 i det omtvistade beslutet, gjort en oriktig bedömning när den angav att denna täckningsgrad var ”betydande. I punkt 798 i nämnda dom identifierade tribunalen dessutom fyra fel i resonemanget som kunde ge upphov till tvivel om huruvida resultatet av det test avseende en lika effektiv konkurrent ( As Efficient Competitor Test ) (nedan kallat AEC‑testet) som kommissionen hade genomfört, och följaktligen den påstådda utestängningseffekten av de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen på en hypotetisk åtminstone lika effektiv konkurrent, var korrekt. Av detta drog tribunalen, i punkt 799 i samma dom, slutsatsen att det AEC‑test som kommissionen hade genomfört inte kunde anses ge stöd åt konstaterandet att de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen utgjorde missbruk.

83 På grund av kommissionens felaktiga resonemang fann tribunalen, i punkterna 800–802 i den överklagade domen, att slutsatsen att de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen utgjorde missbruk inte kunde anses vara tillräckligt styrkt och att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras i den del de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen i sig ansågs utgöra missbruk.

D. Den fjärde grunden: Oriktig bedömning i fråga om huruvida villkoret i antifragmenteringsavtalen att licenser för Play Store och appen Google Search beviljades endast när antifragmenteringsskyldigheterna var uppfyllda skulle anses utgöra missbruk

84 Genom den fjärde grunden, som består av två delar, har Google och Alphabet bestritt att dess agerande att, inom ramen för appdistributionsavtalen, villkora beviljandet av licenser för Play Store och appen Google Search med godtagande av antifragmenteringsskyldigheterna utgjorde missbruk av dominerande ställning på marknaderna för Android-appbutiker och allmänna söktjänster.

85 I sina inledande anmärkningar preciserade tribunalen omfattningen av det andra missbruksfallet som hade identifierats i det omtvistade beslutet. I punkterna 805–807 i den överklagade domen angav tribunalen således att Google tvingade de originalutrustningstillverkare som önskade få möjlighet att saluföra smarta mobila enheter med Play Store och appen Google Search förinstallerade att ingå ett antifragmenteringsavtal. Google ingick nämligen inte appdistributionsavtal med någon som inte hade ingått ett antifragmenteringsavtal. Enligt antifragmenteringsskyldigheterna skulle dessa enheter uppfylla en lägsta referensstandard för kompatibilitet vid genomförandet av Androids källkod, eftersom enheterna var föremål för en svit av kompatibilitetstester.

86 Även om antifragmenteringsskyldigheterna visserligen är tillämpliga på samtliga mobila enheter som saluförs av en originalutrustningstillverkare som har ingått ett antifragmenteringsavtal, eftersom dessa enheter fungerar under operativsystemet Android eller under en Android-avgrening, preciserade tribunalen i punkt 810 i den överklagade domen att antifragmenteringsavtalen i det omtvistade beslutet endast ansågs utgöra missbruk i den mån de ålade originalutrustningstillverkarna att säkerställa att samtliga enheter som de saluförde och vars operativsystem var Android eller en Android‑avgrening var förenliga med dokumentet för fastställande av kompatibilitet med Android (nedan kallat kompatibilitetsdokumentet), inbegripet sådana enheter på vilka Googles appar inte var förinstallerade. Annorlunda uttryckt befanns antifragmenteringsavtalen utgöra missbruk enbart i det hänseendet att de innebar förbud mot saluföring av smarta mobila enheter med en icke-kompatibel Android‑avgrening som operativsystem även när inga Google-appar var förinstallerade på dessa enheter. Enligt tribunalens konstateranden i punkt 811 i den överklagade domen skulle kommissionens bedömning att konkurrensen kunde begränsas av att efterlevnad av antifragmenteringsskyldigheterna utgjorde ett villkor för beviljande av licens för Play Store och appen Google Search (skäl 1036 i det omtvistade beslutet), men den bedömningen måste ses mot bakgrund av att kommissionen också gjorde bedömningen att godtagbara sakliga skäl kunde anses föreligga såvitt avsåg smarta mobila enheter där GMS‑sviten var förinstallerad men däremot inte såvitt avsåg enheter med en Android-avgrening på vilka inga Google-appar var installerade.

87 I Den första delgrunden av den fjärde grund som åberopades vid tribunalen bestred Google och Alphabet kommissionens bedömning att det aktuella agerandet var konkurrensbegränsande. Inom ramen för den andra delgrunden gjorde de gällande att Googles beteende under alla omständigheter var objektivt motiverat.

1. Den första delgrunden: Konkurrensbegränsningen

88 Tribunalen fann i punkt 828 i den överklagade domen att ”[k]ommissionen har … klandrat Google för att ha villkorat beviljandet av licenser för [appen] Play Store och Google Search med fullgörandet av en uppsättning skyldigheter som inskränkte friheten för de originalutrustningstillverkare som önskade erhålla sådana licenser, i så måtto att dessa tillverkare förbjöds att även saluföra enheter med en icke-kompatibel Android-avgrening. Denna inskränkning härrörde från antifragmenteringsavtalen, och den var – till den del som den avsåg smarta mobila enheter där Google-appar inte var förinstallerade – den enda skyldighet enligt dessa avtal som kommissionen i det [omtvistade] beslutet ansåg utgöra missbruk. Kommissionen bestred nämligen inte Googles rätt att ställa kompatibilitetskrav såvitt avsåg enheter med dess appar installerade. Däremot fann kommissionen att Googles agerande med syftet att hindra utveckling och förekomst på marknaden av enheter med en icke-kompatibel Android-avgrening var att anse som missbruk”. Tribunalen drog härav slutsatsen att det var nödvändigt att pröva huruvida kommissionen, såsom denna ansåg i det omtvistade beslutet, hade styrkt att Google hade genomfört ett agerande avsett att utestänga icke-kompatibla Android-avgreningar samt huruvida detta agerande kunde anses vara konkurrensbegränsande, i den mening som avses i artikel 102 FEUF.

89 Vad för det första gäller existensen i sak av det agerande som kommissionen fann utgöra det andra missbruksfallet, fann tribunalen, i punkt 834 i den överklagade domen, att detta agerandes existens, som Google och Alphabet hade vitsordat, var utrett och att detta agerande genomfördes i praktiken, redan från början av Androids utvecklingshistoria.

90 Vad för det andra gäller frågan huruvida de eftersträvade målen var konkurrensbegränsande, fann tribunalen för det första, i punkterna 837–841 i den överklagade domen, att det framgick av de interna handlingar, som nämndes i det omtvistade beslutet, att antifragmenteringsskyldigheterna hade utarbetats bland annat med syftet att hindra all utveckling av källkoden till Android som inte hade godkänts av Google, varvid detta skedde genom att man såg till att utvecklarna av icke-kompatibla Android-avgreningar saknade avsättningsmöjligheter. Tribunalen fann således att det framgår redan av Googles egna utsagor, vilka får stöd av handlingarna i målet, att Google medvetet genomförde det agerande som i det omtvistade beslutet befanns utgöra missbruk i syfte att begränsa marknadstillträdet för icke‑kompatibla Android-avgreningar.

91 Med utgångspunkt i detta konstaterande prövade tribunalen för det andra huruvida Google och Alphabet hade fog för sitt påstående att kommissionen i det omtvistade beslutet inte hade styrkt att det aktuella agerandet kunde begränsa konkurrensen. Den bedömde således inledningsvis det potentiella hot som de icke-kompatibla avgreningarna utgjorde. I punkt 847 i den överklagade domen fann tribunalen i detta avseende att Google och Alphabet inte hade styrkt att icke-kompatibla Android-avgreningar under inga omständigheter skulle ha kunnat utgöra ett konkurrenshot mot Google. Tribunalen prövade därefter huruvida antifragmenteringsavtalen faktiskt kunde ha försvårat Googles konkurrenters inträde på marknaden för operativsystem.

92 I detta sammanhang fann tribunalen, i punkt 849 i den överklagade domen, att det var styrkt att de mest betydelsefulla ekonomiska aktörerna, vilka skulle ha kunnat erbjuda avsättningsmöjligheter för utvecklarna av icke-kompatibla Android-avgreningar, under överträdelseperioden hindrades av antifragmenteringsavtalen att göra detta.

93 I detta avseende underkände tribunalen, i punkt 850 i nämnda dom, argumentet att kommissionen hade gjort en felaktig tolkning av misslyckandet med den icke-kompatibla Android-avgreningen som hade utvecklats av Amazon.com, Inc, det vill säga Fire OS, vilket berodde på olika faktorer, däribland, enligt Google och Alphabet, Play Stores otillgänglighet. Även om tribunalen erkände att Play Store är en oundgänglig tillgång som avsiktligt förbehålls deltagarna i ”Android‑ekosystemet”, ansåg den ändå att Google och Alphabet inte hade anfört någon bevisning som kunde vederlägga kommissionens konstateranden i det omtvistade beslutet med innebörden att sex av de originalutrustningstillverkare som hade den största försäljningen hade vägrat att ingå avtal om utveckling av enheter med Fire OS och därvid hade uppgett för Amazon att detta tydligt skulle strida mot antifragmenteringsavtalen (skäl 1094 i det omtvistade beslutet). Därför fann tribunalen att det visserligen också kan ha funnits andra orsaker till det kommersiella misslyckandet för Fire OS – även om dessa andra orsaker inte saknade samband med Googles affärspolitik – men att kommissionen likafullt hade styrkt att antifragmenteringsavtalen hade medfört att det operativsystemet inte hade fått tillgång till de avsättningsmöjligheter som skulle ha kunnat erbjudas av de originalutrustningstillverkare som hade ingått ett antifragmenteringsavtal med Google.

94 Tribunalen fann dessutom, i punkt 855 i den överklagade domen, att Googles affärspolitik i fråga om tillgängliggörande av de Googleägda programmeringsgränssnitten måste beaktas såsom en del av sammanhanget vid bedömningen av effekten av de inskränkningar i avsättningsmöjligheter som gjordes genom antifragmenteringsavtalen. Denna verkan är nämligen viktig, eftersom Google och Alphabet inte har bestritt att den tekniska skillnaden mellan de Googleägda programmeringsgränssnitten och de grundläggande versionerna av källkoden ökade under hela överträdelseperioden. Tillgång till de Googleägda programmeringsgränssnitten skulle således vara av strategiskt intresse för utvecklare och originalutrustningstillverkare, eftersom apparna utan de Googleägda programmeringsgränssnitten inte skulle fungera korrekt och rättelser av dessa funktionsfel skulle medföra återkommande och höga kostnader.

95 Med stöd av prövningen av den andra grunden konstaterade tribunalen, i punkt 856 i den överklagade domen, att originalutrustningstillverkare som önskade få tillgång till de Googleägda programmeringsgränssnitten var tvungna att ingå ett appdistributionsavtal, vilket i sin tur förutsatte att de först hade godtagit villkoren i antifragmenteringsavtalen. Tribunalen drog härav slutsatsen att Googles politik för utveckling och distribution av de Googleägda programmeringsgränssnitten skapade incitament att ingå antifragmenteringsavtal, vilka minskade avsättningsmöjligheterna för icke-kompatibla Android-avgreningar.

96 Eftersom kommissionen däremot fann att det andra missbruksfallet bestod i att den uppsättning av tekniska standarder som fastställdes i kompatibilitetsdokumentet tillämpades på enheter där GMS-sviten inte var installerad, och med tanke på att kommissionen gjorde en samlad bedömning av effekterna av den konkurrensbegränsning som det omtvistade agerandet föranledde, fann tribunalen, i punkt 864 i den överklagade domen, att kommissionen, i motsats till vad Google och Alphabet hade gjort gällande, inte var skyldig att närmare ange vilka av standarderna i kompatibilitetsdokumentet som gav upphov till dessa effekter. Den kritik som kommissionen i det omtvistade beslutet riktade mot Google rörde nämligen inte innehållet i de av Google fastställda kompatibilitetsrelaterade skyldigheterna utan Googles agerande med syftet att hindra icke-kompatibla Android-avgreningar från att finna avsättningsmöjligheter.

97 Efter sin analys fann tribunalen att Google och Alphabet inte hade visat att icke-kompatibla Android-avgreningar inte i något fall skulle ha kunnat utgöra ett konkurrenshot mot Google och Alphabet.

2. Den andra delgrunden: Huruvida det före låg sakliga skäl

98 I punkt 866 i den överklagade domen erinrade tribunalen om att kommissionen i det omtvistade beslutet hade ansett att ingen av de sakliga skäl som Google och Alphabet hade anfört kunde godtas.

99 Vad för det första gäller behovet av att skydda kompatibiliteten inom Android-ekosystemet och förhindra fragmentisering – det vill säga en ökning av antalet sinsemellan oförenliga plattformar – fann tribunalen inledningsvis, i punkt 878 i den överklagade domen, att kommissionen i det omtvistade beslutet inte hade gjort bedömningen att införandet av skyldigheter avsedda att säkerställa kompatibiliteten för Android‑avgreningar på vilka Play Store och appen Google Search var installerade utgjorde en överträdelse av artikel 102 FEUF. Det enda som kommissionen ansåg utgöra missbruk var att originalutrustningstillverkare som saluförde enheter med GMS-sviten installerad förbjöds att även erbjuda avsättningsmöjligheter för icke‑kompatibla Android-avgreningar.

100 Härav följer, enligt tribunalens konstateranden i punkt 878 i den överklagade domen, att det sakliga skäl som Google och Alphabet hade åberopat, nämligen nödvändigheten av att garantera kompatibilitet inom ”Android-ekosystemet”, inte har något samband med det andra missbruksfallet och således saknar relevans i det aktuella fallet. Vidare kunde inte enbart skälet avseende den risk som fragmentiseringen skulle medföra för operativsystemet Androids ”överlevnad” motivera att alla avsättningsmöjligheter försvann till följd av antifragmenteringsavtalen för icke-kompatibla Android-avgreningar. Utan att det var nödvändigt att avgöra parternas diskussion om den skadliga karaktären eller de fördelar som fragmentiseringen skulle ha kunnat medföra för Google och för hela sektorn, fann tribunalen att det var tillräckligt att konstatera att Google och Alphabet inte ifrågasatte de konstateranden som gjordes i det omtvistade beslutet på tal om den synnerligen stora marknadsmakt som Android-ekosystemet besatt.

101 Vad för det andra gäller Googles och Alphabets påstående att det var nödvändigt att skydda deras anseende, konstaterade tribunalen i punkt 883 i den överklagade domen att de sistnämnda endast stödde sig på att de åtgärder som kommissionen planerade var otillräckliga för att undanröja all förvirring i fråga om det kommersiella ursprunget för enheter som drivs med kompatibla Android-avgreningar (exempelvis genom att registrera varumärken som innebar att benämningen ”Android” förbehölls sådana enheter).

102 Enligt tribunalen hade Google och Alphabet inte lagt fram någon utförlig bevisning till stöd för detta påstående. Det kan således inte anses styrkt att dessa bolag inte på ett ändamålsenligt sätt skulle kunna slå vakt om sina immateriella rättigheter i syfte att skydda sitt renommé genom att exempelvis förbjuda användning av benämningarna ”Google” och ”Android” på enheter med icke-kompatibla Android-avgreningar som inte utgjorde en del av ”Android-ekosystemet”. Sådana åtgärder skulle säkerligen ha varit mindre konkurrensbegränsande än den utestängning av icke-kompatibla Android-avgreningar som följer av antifragmenteringsavtalen. Denna åtgärd är således oproportionerlig i förhållande till det påstådda syftet.

103 Vad för det tredje gäller Googles behov av att undanröja de dödviktseffekter som följer av att dess teknik ställs till tredje mans förfogande, påpekade tribunalen i punkt 886 i den överklagade domen i huvudsak att detta tillgängliggörande var en naturlig följd av Googles val att lämna ut källkoden till Android.

104 Vad för det fjärde gäller Googles och Alphabets argument att det inte gjordes någon avvägning mellan antifragmenteringsavtalens konkurrensfrämjande effekter och deras konkurrensbegränsande effekter, konstaterade tribunalen att det inte fanns någon nödvändighetsrelation mellan å ena sidan utestängning av icke‑kompatibla Android-avgreningar och å andra sidan kompatibilitet inom Android-ekosystemet, vilket till yttermera visso var det syfte som eftersträvades genom antifragmenteringsskyldigheterna. Under dessa omständigheter fann tribunalen, i punkt 891 i den överklagade domen, att Google och Alphabet saknade grund för sitt påstående att kommissionen borde ha vägt antifragmenteringsskyldigheternas konkurrensfrämjande effekter inom ekosystemet, vilka för deltagarna i det ekosystemet var en följd av de fördelar som kompatibiliteten medförde, mot konkurrensbegränsningarna, vilka uppstod utanför det ekosystemet och utpekades såsom utgörande det andra missbruksfallet.

105 Tribunalen fann, efter att ha prövat den fjärde grunden, att det var styrkt att utestängningen av icke-kompatibla Android-avgreningar genom antifragmenteringsavtalen var konkurrensbegränsande. I motsats till vad Google och Alphabet hade gjort gällande fann tribunalen i punkt 893 i den överklagade domen att kommissionen vederbörligen hade beaktat både det relevanta ekonomiska och rättsliga sammanhanget och de konkreta effekter som det andra missbruksfallet gav upphov till. Med tanke på att kommissionen hade styrkt de omtvistade restriktionernas existens och deras effekter på konkurrensen, behövde den inte – i motsats till vad Google och Alphabet samt de rättegångsdeltagare som hade intervenerat till stöd för deras yrkanden hade gjort gällande – därutöver också göra en kontrafaktisk analys i syfte att värdera de hypotetiska konsekvenser som i avsaknad av det andra missbruksfallet skulle ha kunnat observeras på marknaderna för Android-appbutiker och för allmänna söktjänster – där det ifrågavarande missbruksfallet hade konstaterats – och på marknaden för licensierbara operativsystem, där Google likaledes hade en dominerande ställning.

E. Den femte grunden

106 Genom den femte grunden, som består av två delar, gjorde Google och Alphabet gällande att kommissionen hade åsidosatt deras rätt till försvar genom att inte iaktta dels deras rätt att yttra sig, dels deras rätt att få tillgång till handlingarna i ärendet. Dessa processuella brister medförde enligt Google att det saknades fog för slutsatserna i det omtvistade beslutet, varför detta skulle ogiltigförklaras.

107 Genom den femte grundens andra del, som tribunalen prövade först, kritiserade Google och Alphabet i huvudsak kommissionen för att de anteckningar om möten med tredje part som kommissionen hade låtit dem ta del av inte gjorde det möjligt för dem att få klarhet i vad som hade tagits upp vid diskussionerna eller vilket slags upplysningar som hade lämnats om de vid mötena diskuterade ämnena, något som enligt Google och Alphabet hindrade dem från att på ett korrekt sätt utöva sin rätt till försvar i det hänseendet.

108 Även om tribunalen, i punkt 932 i den överklagade domen, slog fast att en stor del av de anteckningar som kommissionen hade överlämnat var alltför sena och alltför summariska för att kunna anses utgöra resultatet av protokollföring av ett förhör, i den mening som avses i artikel 19.1 i förordning nr 1/2003, så konstaterade den emellertid, i punkt 939 i den överklagade domen, att Google och Alphabet inte hade visat att de skulle ha kunnat försvara sig bättre om ärendet inte hade handlagts på detta påstått felaktiga sätt.

109 Genom den femte grundens första del gjorde Google och Alphabet gällande att kommissionen, i stället för att rikta faktaskrivelser till dem, borde ha antagit ett eller flera kompletterande meddelanden om anmärkningar och därmed på nytt ha gett dem rätt att begära ett muntligt hörande.

110 Tribunalen konstaterade emellertid, i punkterna 966–969 i den överklagade domen, att Google och Alphabet i sitt svar på meddelandet om anmärkningar i förevarande fall hade angett att de avstod från sin rätt till muntligt hörande. Tribunalen fann således, i punkt 971 i den överklagade domen, att Google och Alphabet, oaktat de svårigheter som de hade åberopat för att avgöra huruvida ett muntligt hörande vore ändamålsenligt, kunde de emellertid inte klandra kommissionen för att denna underlåtit att anordna ett muntligt hörande i anslutning till meddelandet om invändningar.

111 Däremot påpekade tribunalen, i punkt 976 i den överklagade domen, att kommissionen senare hade tillställt Google och Alphabet två faktaskrivelser, den ena den 31 augusti 2017 och den andra den 11 april 2018. Även om Google och Alphabet hade haft tillfälle att yttra sig skriftligen, ansåg kommissionen att översändandet av dessa skrivelser uteslöt varje rätt till ett nytt muntligt hörande, vilket låg till grund för förhörsombudets avslag på Googles och Alphabets begäran om detta av den 7 maj 2018.

112 Tribunalen konstaterade i detta avseende, i punkterna 981 och 982 i den överklagade domen, att även om dessa skrivelser inte innebar att det i formell mening lades till någon ny anmärkning utöver dem som hade angetts i meddelandet om invändningar, så innebar de en väsentlig komplettering av innehållet i och räckvidden för den anmärkning som avsåg varför de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen var att anse som missbruk, vilka inte var tillräckligt underbyggda i meddelandet om invändningar, vilket betyder att nämnda skrivelser i väsentlig grad ändrade den bevisning som anfördes till stöd för de omtvistade överträdelserna. Detta gällde särskilt AEC‑testet, som i det aktuella fallet hade reell betydelse för kommissionens bedömning av de portföljbaserade intäktsdelningsavtalens förmåga att stänga ute lika effektiva konkurrenter.

113 Tribunalen drog härav, i punkterna 995 och 996 i den överklagade domen, slutsatsen att kommissionen genom den andra faktaskrivelsen måste anses ha gjort en väsentlig ändring av innehållet i den anmärkning som avsåg de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen, eftersom kommissionen i nämnda skrivelse för första gången redovisade uppgifter som den avsåg att använda i AEC‑testet. Kommissionen, som inte var under någon som helst tidspress, borde därför i detta specifika sammanhang ha antagit ett kompletterande meddelande om invändningar.

114 Detta betyder att kommissionen, genom att i stället för ett kompletterande meddelande om invändningar översända två faktaskrivelser och genom att inte gå med på att anordna ett muntligt hörande om de synpunkter som Google och Alphabet hade framfört som svar på dessa båda faktaskrivelser, kringgick deras rätt att muntligen få utveckla sina argument rörande dessa synpunkter och åsidosatte deras rätt till försvar.

115 Mot bakgrund av dessa överväganden biföll tribunalen, i punkt 1005 i den överklagade domen, talan såvitt avsåg den femte grundens första del och ogiltigförklarade det omtvistade beslutet i den del de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen kvalificerades som missbruk, vilket bekräftade det konstaterande som hade gjorts efter prövningen av den tredje grunden för talan.

F. Den sjätte grunden

116 Efter att ha prövat de fem första grunderna för talan fann tribunalen att det var nödvändigt att bedöma konsekvenserna av de slutsatser som den tidigare hade dragit för det omtvistade beslutet. Eftersom dessa följder kunde påverka bötesbeloppet fann tribunalen, i punkt 1009 i den överklagade domen, att den behövde precisera i vilken mån den bedömning som den hade att göra med stöd av sin obegränsade behörighet skulle beakta de argument som hade anförts inom ramen för den sjätte grunden för talan, vilken avsåg olika omständigheter som beaktades vid bötesberäkningen.

117 Inom ramen för sin sjätte grund, som bestod av tre delar, hävdade Google och Alphabet, för den händelse att tribunalen – i strid med de argument som de hade anfört inom ramen för sina fem första grunder – skulle ställa sig bakom kommissionens bedömningar i det omtvistade beslutet rörande förekomsten av en överträdelse av artikel 102 FEUF, att kommissionen i alla händelser hade begått tre fel som gjorde det påkallat att undanröja eller avsevärt sätta ned böterna.

118 I detta sammanhang hävdade Google och Alphabet, för det första, att överträdelsen varken hade begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet, för det andra, att det omtvistade beslutet stred mot proportionalitetsprincipen och, för det tredje, att det innehöll betydande räknefel med avseende på kommissionens tillämpning av sina riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning (EG) nr 1/2003 (EUT C 210, 2006, s. 2) (nedan kallade riktlinjerna för beräkning av böter). I detta avseende hävdade Google och Alphabet att kommissionen hade gjort en felaktig beräkning av det relevanta försäljningsvärdet, tillämpat en felaktig koefficient för överträdelsens grad av allvar, lagt till ett obefogat tilläggsbelopp och underlåtit att beakta olika förmildrande omständigheter, däribland den begränsade varaktigheten för vissa beteenden.

119 I ett första skede drog tribunalen en rad slutsatser avseende överträdelsen efter prövningen av de fem första grunderna i talan. I punkt 1015 i den överklagade domen konstaterade tribunalen, såsom framgår av prövningen av den första, den andra och den fjärde grunden, såvitt av ser de materiella aspekterna, samt av den femte grundens andra del, såvitt avser de formella aspekterna, att kommissionen hade styrkt att det första, det andra och det tredje missbruksfallet, inom ramen för den enda, fortlöpande överträdelsen, utgjorde missbruk av dominerande ställning.

120 I punkt 1015 i den överklagade domen fann tribunalen emellertid att det framgick av prövningen av den tredje grunden och den femte grundens första del att kommissionen hade åsidosatt Googles och Alphabets rätt till försvar och gjorde flera oriktiga bedömningar i det omtvistade beslutet, när den fann att det fjärde separata missbruksfallet i det omtvistade beslutet utgjorde missbruk av dominerande ställning, i den mening som avses i artikel 102 FEUF.

121 Tribunalen ogiltigförklarade följaktligen, i punkt 1016 i den överklagade domen, artiklarna 1, 3 och 4 i det omtvistade beslutet, men enbart i den del det i nämnda artikel 1 konstaterades att Google och Alphabet hade gjort sig skyldiga till en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 102 FEUF innefattande fyra separata missbruksfall, varav det fjärde bestod i att dessa företag, inom ramen för vissa intäktsdelningsavtal, hade ställt som villkor för att dela med sig av sina intäkter till originalutrustningstillverkare och mobilnätsoperatörer att dessa exklusivt förinstallerar appen Google Search på enheterna i en förutbestämd portfölj samt i den del som detta fjärde missbruksfall omfattas av artiklarna 3 och 4 i nämnda beslut. Tribunalen beslutade följaktligen att ändra artikel 2 i det omtvistade beslutet, i den del det där ålades böter för Googles och Alphabets deltagande i en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 102 FEUF som omfattade det fjärde missbruksfallet.

122 Tribunalen fann emellertid, i punkt 1018 i den domen, och detta oberoende av huruvida det fanns fog för kvalificeringen av de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen mot bakgrund av artikel 102 FEUF – liksom för övrigt de enhetsbaserade intäktsdelningsavtalen – i det omtvistade beslutet på goda grunder beaktades, såsom beståndsdelar i det faktiska sammanhanget, vid bedömningen av de utestängningseffekter som orsakades av den första och den andra aspekten av den enda, fortlöpande överträdelsen (vilka i det omtvistade beslutet betecknades som det första, det andra och det tredje separata missbruksfallet), vars karaktär av missbruk inte hade ifrågasatts i den andra och den fjärde grunden för talan.

123 I detta avseende påpekade tribunalen särskilt i punkt 1019 i nämnda dom att de kombinerade effekterna av de ageranden som Google uppvisade, oberoende av den konkurrensrättsliga kvalificeringen av intäktsdelningsavtalen, ledde till att Google, såvitt avsåg appen Google Search, kom i åtnjutande av en exklusiv förinstallering som åtminstone fram till år 2016 omfattade mer än hälften av de enheter med ett från Android härlett operativsystem som salufördes inom EES (skäl 822 och fotnot 908 i det omtvistade beslutet).

124 I appdistributionsavtalen stadgades dessutom att enheter utrustade med GMS-sviten måste uppfylla de tekniska kompatibilitetsstandarderna i kompatibilitetsdokumentet, vilka till yttermera visso – i kraft av antifragmenteringsavtalen, som de som önskade ingå appdistributionsavtal var tvungna att ha ingått – var tillämpliga på originalutrustningstillverkarna såvitt avsåg samtliga deras enheter med ett operativsystem som utgjordes av en från Android härledd version. Detta samband mellan kompatibilitetsdokumentet och appdistributionsavtalen underlättade, enligt tribunalen, genomförandet av Googles övergripande strategi. Enligt tribunalen hade kommissionen således fog för att beakta kompatibilitetsdokumentet när den bedömde appdistributionsavtalens effekter på marknaderna för allmänna söktjänster.

125 Tribunalen fann således, i punkt 1021 i samma dom, att dessa omständigheter, vilka betraktades som sakförhållanden av relevans för bedömningen av huruvida de beteenden som lades Google till last var att anse som missbruk, visade att det förelåg ett samband dels mellan den första aspekten av den enda, fortlöpande överträdelsen och de intäktsdelningsavtal som Google hade ingick under hela överträdelseperioden, dels mellan det första och det andra missbruksfallet i den enda, fortlöpande överträdelsen.

126 Enligt tribunalen hade dessutom prövningen av den första, den andra och den fjärde grunden för talan visat att den första och den andra omtvistade restriktionen båda ingick i en samlad strategi. Utifrån det konstaterandet hade kommissionen fog för att göra bedömningen att Googles beteende i form av att detta företag ställde särskilda villkor för användning dels av operativsystemet Android, dels av vissa appar och vissa tjänster, var att anse som en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 102 FEUF (skäl 2 och artikel 1 i det omtvistade beslutet).

127 Det var på grundval av dessa överväganden, och i enlighet med Googles och Alphabets begäran, som tribunalen därefter prövade bötesbeloppet med tillämpning av sin obegränsade behörighet enligt artikel 261 FEUF och artikel 31 i förordning nr 1/2003.

128 I detta avseende fann tribunalen inledningsvis, i punkt 1051 i den överklagade domen, att överträdelsen hade begåtts uppsåtligen, vilket skulle beaktas vid fastställandet av bötesbeloppet. Tribunalen prövade därefter i vilken utsträckning överträdelsens allvar och varaktighet skulle beaktas.

129 Vad gäller allvaret fann tribunalen, för det första, i punkt 1060 i den överklagade domen, att det var lämpligt att beakta värdet av Googles försäljning under det sista år då företaget deltog helt och till fullo i överträdelsen, och, för det andra, i punkt 1066 i den domen, att det var lämpligt att inte undanta intäkter genererade av allmänna sökförfrågningar verkställda på Googles ingångssida från det försäljningsvärde som används vid beräkning av grundbeloppet för böterna. För det tredje fann tribunalen, i punkt 1071 i den överklagade domen, att det inte var möjligt att från försäljningsvärdet undanta kostnaderna för att locka trafik. I detta sammanhang fann tribunalen, i punkt 1081 i samma dom, att tillämpningen av en koefficient som hade fastställts till 11 procent av försäljningsvärdet inte i tillräcklig utsträckning återspeglade att överträdelsen verkligen hade genomförts och, i synnerhet, dess intensitet under den aktuella perioden, däribland vad gäller Googles konkurrensbegränsande beteenden under åren 2012–2014.

130 När det gäller överträdelsens varaktighet avvisade tribunalen, i punkt 1085 i den överklagade domen, även kommissionens val att använda en enda och övergripande multiplikationskoefficient (skäl 1461 i det omtvistade beslutet). Enligt tribunalen var det i förevarande fall lämpligare att även beakta andra parametrar, så att vissa särdrag hos överträdelsens utveckling över tid kan avspeglas på ett bättre sätt, särskilt med tanke på överträdelsens varierande intensitet.

131 I punkt 1086 i den överklagade domen använde tribunalen således en annan teknik än den – aritmetiska och linjära – som kommissionen slog fast genom tillämpning av den allmänna metod som den hade angett i riktlinjerna för beräkning av böter. Enligt tribunalen förbättrar detta val nämligen möjligheterna att se till, i överensstämmelse med proportionalitetsprincipen och principen att påföljder ska vara individuella, att vederbörlig hänsyn tas till särdragen hos förevarande mål utan att detta undergräver behovet av att nå upp till en tillräckligt avskräckande nivå.

132 I punkterna 1087 och 1088 i den domen beaktade tribunalen således att de första missbruken kompletterade varandra. Vidare gjorde tribunalen åtskillnad mellan flera perioder för att särskilt beakta intensiteten över tid för de konkurrensbegränsande beteendena och för övriga i det omtvistade beslutet nämnda sakomständigheter.

133 Tribunalen identifierade tre perioder i punkt 1088 i nämnda dom. Den första perioden, som betecknas som ”sonderande”, sträcker sig från den 1 januari 2011 till den 1 augusti 2012. Den kännetecknas av att Google då började förverkliga den övergripande strategi som företaget önskade följa i syfte att säkerställa övergången till det mobila internet. Den andra perioden börjar den 1 augusti 2012 och avslutas med att de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen upphörde att gälla den 31 mars 2014. Det var under denna andra period som överträdelsens intensitet var som högst, eftersom dess effekter då utgjordes av en kombination av de begränsande aspekterna av appdistributionsavtalet (för båda grupperingarna) och antifragmenteringsavtalet, i ett sammanhang där den exklusivitet som följde av de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen i motsvarande grad minskade de teoretiska möjligheterna till parallell förinstallering på enheter utrustade med GMS-sviten. Den tredje perioden löpte från den 31 mars 2014 till den dag då det omtvistade beslutet antogs. Tribunalen ansåg att konkurrenterna under denna tredje period hade ett större manöverutrymme än de hade haft när de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen var i kraft. Tribunalen ansåg däremot att den under nämnda period skulle beakta utvecklingen av de Googleägda programmeringsgränssnitten, vilka förvärrade antifragmenteringsavtalens utestängningseffekter.

134 Denna segmentering gjorde det möjligt för tribunalen att beakta den omständigheten att Google spontant hade avslutat de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen från och med den 31 mars 2014 och ersatt dem med enhetsbaserade intäktsdelningsavtal. Detta försvagade nödvändigtvis inlåsningseffekterna av att appen Google Search och webbläsaren Chrome förinstallerades exklusivt på vissa enheter utrustade med GMS-sviten som salufördes inom EES. Å andra sidan hade effekterna av de aktuella agerandena under den andra perioden varit särskilt betydande, vilket även skulle beaktas, eftersom dessa effekter uppträdde vid en tidpunkt som var ytterst viktigt för både Google och dess konkurrenter, nämligen när det mobila internet utvecklades.

135 Utöver dessa omständigheter fann tribunalen att saksammanhanget inte gjorde det påkallat vare sig att låta Google dra fördel av några förmildrande omständigheter eller att tvärtom beakta några försvårande omständigheter.

136 På grundval av dessa överväganden – särskilt att Google under avsevärd tid uppsåtligen hade genomfört en övergripande strategi vars existens inte med framgång kunde ifrågasättas med hänvisning till de fel från kommissionens sida i samband med det tredje beteende som prövades i det omtvistade beslutet och som hade varierande intensitet under överträdelseperioden – drog tribunalen, i punkterna 1099 och 1100 i den överklagade domen, slutsatsen att det var korrekt att bedöma överträdelsens allvar och varaktighet genom att fastställa det bötesbelopp som Google skulle åläggas till 4 125 000 000 euro i stället för 4 342 865 000 euro. Alphabet hölls dessutom gemensamt och solidariskt ansvarigt i egenskap av moderbolag för Googles rättsstridiga beteende från den 2 oktober 2015 till den 18 juli 2018, med ett belopp på 1 520 605 895 euro.

137 Tribunalen preciserade vidare, i punkt 1111 i den överklagade domen, att det bötesbelopp som den hade fastställt med utövande av sin obegränsade behörighet inte översteg det belopp som föreskrivs i artikel 23.2 andra stycket i förordning nr 1/2003, det vill säga 10 procent av Alphabets sammanlagda omsättning under föregående räkenskapsår.

138 Med tanke på de omständigheter som tribunalen hade beaktat vid utövandet av sin obegränsade behörighet, ansåg den att den saknade anledning att yttra sig i frågan huruvida Google och Alphabet hade fog för sina argument rörande det tilläggsbelopp som uppgick till 11 procent av värdet av den relevanta försäljningen år 2017 (se skälen 1467 och 1468 i det omtvistade beslutet). Tribunalen hade nämligen inte beaktat någon sådant parameter vid utövandet av nämnda behörighet.

139 Följaktligen ändrade tribunalen, i punkt 1113 i den överklagade domen, artikel 2 i det omtvistade beslutet på så sätt att det bötesbelopp som Google ålades för den enda, fortlöpande överträdelse som avses i artikel 1 i det omtvistade beslutet fastställdes till 4 125 000 000 euro, för vilket Alphabet var solidariskt och gemensamt ansvarigt för perioden från den 2 oktober 2015 till den dag då det omtvistade beslutet antogs, med ett belopp på 1 520 605 895 euro.

140 Tribunalen ogillade talan i övrigt.

IV. Parternas yrkanden vid överklagandet och förfarandet inför domstolen

141 Google och Alphabet, som stöds av ADA, CCIA, Gigaset, HMD och Opera, har yrkat att domstolen ska

– upphäva den överklagade domen,

– ogiltigförklara det omtvistade beslutet, och

– i andra hand, återförvisa målet till tribunalen,

– alternativt upphäva punkt 2 i domslutet i den överklagade domen och fastställa det ålagda bötesbeloppet till ett betydligt lägre belopp, samt

– förplikta kommissionen att ersätta samtliga rättegångskostnader i förevarande mål och i målet vid tribunalen.

142 Kommissionen, BEUC, FairSearch och Seznam har yrkat att domstolen ska

– ogilla överklagandet, och

– förplikta Google att ersätta rättegångskostnaderna.

143 Genom beslut av domstolens ordförande av den 19 januari 2023, Google och Alphabet/kommissionen (C‑738/22 P, EU:C:2023:44), och beslut av den 18 april 2023, Google och Alphabet/kommissionen (C‑738/22 P, EU:C:2023:326), beviljades i förhållande till intervenienterna i första instans konfidentiell behandling av dels handlingen i bilaga A.2 till överklagandet, dels vissa uppgifter i fotnot 98 i kommissionens svarsskrivelse, eftersom endast de icke‑konfidentiella versionerna av denna handling och denna inlaga hade delgetts dessa intervenienter.

V. Prövning av överklagandet

144 Till stöd för sitt överklagande har Google och Alphabet åberopat sex grunder. Den första grunden avser att tribunalen gjorde en oriktig bedömning vid sin prövning av orsakssambandet mellan villkoren för förinstallering av appdistributionsavtalen och deras påstådda utestängningseffekter. Den andra grunden avser en felaktig bekräftelse av det omtvistade beslutet trots att kommissionen inte lyckats styrka förmågan att utestänga lika effektiva konkurrenter. Den tredje grunden avser att tribunalen gjorde en oriktig bedömning i den del tribunalen omformulerade konstaterandet i det omtvistade beslutet om missbruk av antifragmenteringsskyldigheterna och tillskrev påstådda utestängningseffekter till ett beteende som kommissionen inte hade konstaterat utgöra missbruk, den fjärde grunden avser en oriktig bedömning av de objektiva skälen till antifragmenteringsskyldigheterna, den femte grunden avser felaktig bekräftelse av det omtvistade beslutet trots att det inte förelåg något missbruk avseende de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen och den sjätte grunden avser att tribunalen använt sin obegränsade behörighet att ändra böterna på ett felaktigt sätt.

A. Den första grunden

1. Parternas argument

145 Genom den första grunden, som består av fyra delar, har Google och Alphabet gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid prövningen av orsakssambandet mellan villkoren för förinstallering i appdistributionsavtalen och deras påstådda utestängningseffekter.

146 Det framgår av rättspraxis, och särskilt av domen av den 6 oktober 2015, Post Danmark (C‑23/14, EU:C:2015:651, punkt 47), att kommissionen ska visa att ett missbruks utestängningseffekter kan tillskrivas det specifika beteendet i fråga, eftersom dessa effekter inte kan presumeras. Kommissionen har emellertid inte uppfyllt denna skyldighet vad gäller appdistributionsavtalen, och tribunalen har godtagit detta felaktiga beteende.

147 Kommissionen, som stöds av BEUC, anser att denna grund är verkningslös i sin helhet, eftersom den grundar sig på det felaktiga antagandet att en kontrafaktisk analys är det enda sättet att avgöra huruvida ett beteende strider mot artikel 102 FEUF.

148 FairSearch har gjort gällande att denna grund är ny och därför inte kan tas upp till prövning. Google och Alphabet hävdade nämligen vid tribunalen att kommissionen inte hade styrkt att det fanns ett orsakssamband mellan förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalen och Googles marknadsandelar. Google och Alphabet har emellertid i sitt överklagande gjort gällande att misstaget bestod i att inte uteslutande hänföra de påstådda utestängningseffekterna till missbruket.

a) Den första delgrunden

149 Den första delgrunden avser att tribunalen gjorde en oriktig bedömning när den fann att kommissionen, i skälen 765 och 888 i det omtvistade beslutet, hade fog för att pröva lagenligheten av de förinstalleringsvillkor som föreskrevs i appdistributionsavtalen med beaktande av de kombinerade effekterna av appdistributionsavtalen och intäktsdelningsavtalen. Tribunalen gjorde således en oriktig bedömning när den, i punkterna 433–435 i den överklagade domen, beaktade effekten av intäktsdelningsavtalen såväl vid bedömningen av kopplingsförbehållet för appen Google Search som vid bedömningen av kopplingsförbehållet avseende webbläsaren Chrome, i punkterna 442–457 i den överklagade domen. Tribunalen gjorde sig således skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte visa att de påstådda utestängningseffekterna kunde tillskrivas förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalen.

150 Google och Alphabet har anfört fem argument i detta avseende. För det första var appdistributionsavtalen och intäktsdelningsavtalen separata avtal, varför undertecknarna av appdistributionsavtalen inte var skyldiga att ingå intäktsdelningsavtal, vilket innebär att lagenligheten av de förinstalleringsvillkor som föreskrevs i appdistributionsavtalen inte kunde bedömas mot bakgrund av de kombinerade effekterna av appdistributionsavtalen och intäktsdelningsavtalen. För det andra är såväl de enhetsbaserade intäktsdelningsavtalen som de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen berättigade. Deras verkningar är således med nödvändighet resultatet av pris- och prestationskonkurrens. För det tredje behöver, enligt tribunalens resonemang, varje kontrafaktiskt scenario förstå intäktsdelningsavtalen så, att de utgör legitima medel för att säkerställa en exklusiv förinstallerad version och en standardinställning av appen Google Search. De förinstalleringsvillkor som föreskrivs i appdistributionsavtalen kunde följaktligen inte ha några egna utestängningseffekter, eftersom intäktsdelningsavtalen i sig kunde ha liknande effekter. För det fjärde borde tribunalen, i punkterna 451 och 452 i den överklagade domen, inte ha beaktat de kombinerade effekterna av appdistributionsavtalen och de enhetsbaserade intäktsdelningsavtalen, eftersom de sistnämnda inte omfattades av det omtvistade beslutet. Google och Alphabet kunde inte försvara sig på denna punkt vid tribunalen. För det femte underlät tribunalen under alla omständigheter att förklara hur de kombinerade effekterna av appdistributionsavtalen och intäktsdelningsavtalen gav upphov till en konkurrensbegränsande avskärmning, med hänsyn till intäktsdelningsavtalens begränsade täckning.

151 Gigaset har gjort gällande att tribunalen felaktigt beaktade intäktsdelningsavtalen, vilka är tillåtna, som relevanta omständigheter vid bedömningen av lagenligheten av de villkor som föreskrivs i appdistributionsavtalen. Det är inte bara så, att verkningarna av intäktsdelningsavtalen inte kan tillskrivas effekterna av appdistributionsavtalen, utan det ska även påpekas att inte alla originalutrustningstillverkare som hade ingått appdistributionsavtal nödvändigtvis hade ingått intäktsdelningsavtal, vilket innebär att det inte är möjligt att göra en sådan generalisering. Så är för övrigt fallet med Gigaset.

152 HMD anser även, av skäl som liknar dem som Google och Alphabet har anfört, att tribunalen inte var skyldig att beakta intäktsdelningsavtalen vid bedömningen av lagenligheten av de förinstalleringsvillkor som föreskrevs i appdistributionsavtalen.

153 Opera anser rent allmänt att det är förvånande att tribunalen slog fast att de icke-exklusiva förinstalleringsvillkoren utgjorde missbruk, trots att de mekanismer som ledde till exklusiv förinstallering inte utgjorde missbruk. Ett sådant tillvägagångssätt skulle i slutändan få till följd att möjligheterna för Googles konkurrenter, såsom Opera, minskade. Genom att tillskriva de villkor för förinstallering som föreskrevs i appdistributionsavtalen de konkurrensbegränsande effekterna av intäktsdelningsavtalen är det i slutändan fråga om en restriktivare modell, grundad på exklusivitet, som främjas, såsom den modell som tillämpas av Apple Inc. och Microsoft Corp.

154 Kommissionen, BEUC, FairSearch och Seznam har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första delgrunden.

b) Den andra delgrunden

155 Den andra delgrunden avser att tribunalen, i punkterna 546–558 i den överklagade domen, felaktigt underkände Googles och Alphabets argument att användarnas val att inte ladda ned konkurrerande appar berodde på deras preferenser. Vid bedömningen av huruvida Googles beteende var lagenligt tog tribunalen nämligen inte hänsyn till huruvida användarna enkelt kunde få tillgång till konkurrerande appar, utan endast till hur ofta dessa användare faktiskt valde att ladda ner sådana appar. Därigenom underlät tribunalen att undersöka de verkliga skälen till det låga antalet nedladdningar av konkurrerande appar.

156 Enligt Google och Alphabet finns det ytterligare fyra skäl som talar för att ett sådant fel har begåtts. För det första strider tribunalens synsätt mot domstolens praxis, som citeras i punkt 79 i den överklagade domen, enligt vilken unionsdomstolen, när kommissionen har konstaterat en överträdelse av konkurrensreglerna på grundval av antagandet att de fastställda omständigheterna inte kan förklaras med något annat än ett konkurrensbegränsande agerande, ska ogiltigförklara det ifrågavarande beslutet om det berörda företaget lägger fram argument som medför att de av kommissionen fastställda omständigheterna kommer i ett annat ljus och gör det möjligt att ge en annan rimlig förklaring till dessa omständigheter. För det andra strider tribunalens tillvägagångssätt mot rättssäkerhetsprincipen, eftersom detta tillvägagångssätt inte gör det möjligt att fastställa vilken andel nedladdningar av konkurrerande appar som är tillräcklig för att kompensera sådan förinstallering. För det tredje leder detta synsätt till irrationella resultat, eftersom förinstallering av en tjänst av låg kvalitet inte utgör missbruk, till skillnad från förinstallering av en tjänst av hög kvalitet. För det fjärde är tribunalens bedömning att den påstådda överlägsenheten hos Googles appar inte är avgörande, eftersom de konkurrerande tjänsterna också kan tillgodose användarnas behov och konkurrera med andra variabler, felaktig. Tribunalen motsäger nämligen sig själv, i punkterna 551 och 577 i den överklagade domen, eftersom den även hävdar att den omfattande nedladdningen av konkurrerande applikationer i vissa geografiska områden kan förklaras av specifika språkliga särdrag.

157 HMD har gjort gällande att tribunalen inte kunde fastställa det omtvistade beslutet genom att underlåta att pröva huruvida användarnas val att inte ladda ned konkurrerande appar oftare berodde på missbruk av förinstallering snarare än på användarnas preferenser. Tribunalen borde tvärtom ha tillämpat den rättspraxis som följer av tribunalens dom av den 11 december 2013, Cisco Systems och Messagenet/kommissionen (T‑79/12, EU:T:2013:635, punkt 79), enligt vilken en app från ett dominerande företag inte kan anses begränsa konkurrensen i avsaknad av tekniska eller ekonomiska begränsningar som hindrar användarna från att ladda ned en annan konkurrerande applikation.

158 Opera har gjort gällande att det, utan en analys av orsakssambandet mellan villkoren för förinstallering i appdistributionsavtalen och deras påstådda effekter på nedladdningar av konkurrerande appar, inte är möjligt att dra slutsatsen att en låg nivå av sådana nedladdningar visar att det föreligger en konkurrensbegränsande utestängning.

159 Kommissionen, BEUC och FairSearch har yrkat att överklagandet ska avvisas såvitt avser denna delgrund. Under alla omständigheter anser kommissionen, BEUC, FairSearch och Seznam att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser denna delgrund.

c) Den tredje delgrunden

160 Genom den första grundens tredje del har Google och Alphabet gjort gällande att tribunalen gjorde en oriktig bedömning när den fann att bevisningen avseende inställning som förvalsalternativ var relevant för bedömningen av förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalen.

161 Därigenom gjorde tribunalen en oriktig bedömning när den godtog kommissionens synsätt att som relevant sammanhang vid bedömningen av dessa förinstalleringsvillkor beakta inställning som förvalsalternativ, trots att denna inställning som förvalsalternativ inte var i fråga och hade ett eget syfte och egna effekter. Detta föranledde tribunalen, i punkt 349 i den överklagade domen, att godta att kommissionen stödde sig på bevisning som inte var relevant samt att inte skilja mellan förinstallering och inställning som förvalsalternativ. Ett sådant synsätt förvanskar det omtvistade beslutet och gjorde det möjligt för kommissionen att undgå sin skyldighet att bedöma orsakssambandet mellan det kritiserade beteendet och de konkurrensbegränsande effekterna.

162 Google och Alphabet har särskilt kritiserat fem skäl som tribunalen angav till stöd för detta synsätt. För det första fann tribunalen, i punkterna 329 och 330 i den överklagade domen, att det inte är lätt att skilja mellan effekterna av förinstallering och effekterna av inställning som förvalsalternativ. En sådan bedömning skulle emellertid innebära ett ifrågasättande av regeln att bevisbördan åvilar kommissionen. För det andra dras i den domen, i punkterna 329 och 330, slutsatsen att en ansvarig för Google själv hade blandat ihop begreppen ”inställning som förvalsalternativ” och ”förinstallering”. Ett fel som begåtts av en sådan ansvarig kan emellertid inte motivera samma fel när det har begåtts av kommissionen eller av tribunalen. För det tredje preciserade tribunalen inte, i punkt 332 i den överklagade domen, vilka fördelaktiga placeringar eller vilka standardinställningar som fanns eller som påstods vara problematiska, trots att kommissionen i det omtvistade beslutet inte ifrågasatte de standardinställningar som föreskrevs i appdistributionsavtalen. För det fjärde gjorde tribunalen en oriktig bedömning när den, i punkt 334 i samma dom, fann att slutsatserna avseende förinstallering även, i tillämpliga delar och i än högre grad, gällde vid inställning som förvalsalternativ, vilket innebär att kommissionen motsäger sig själv. För det femte kastade tribunalen härigenom om bevisbördan, vilket strider mot de principer i rättspraxis som anges i punkt 80 i den överklagade domen.

163 CCIA har gjort gällande att tribunalen felaktigt vägrat att skilja mellan förinstallering och inställning som förvalsalternativ. Tribunalen befriade därigenom kommissionen från den bevisbörda som åligger den, genom att godta att kommissionen hänvisar till rena presumtioner.

164 HMD anser också att det är mycket viktigt att skilja effekterna av förinstallering från effekterna av inställning som förvalsalternativ. Tribunalen fann att argument som hade framförts inom ramen för ett av dessa två begrepp även kunde gälla i samband med det andra. Kommissionen hade emellertid aldrig framfört något sådant argument. Tribunalen ersatte således kommissionens bedömning med sin egen på denna punkt, vilket i sig utgör en felaktig rättstillämpning. Tribunalen gjorde sig dessutom även skyldig till felaktig rättstillämpning genom att underlåta att pröva huruvida den bevisning som kommissionen hade åberopat kunde tillskrivas förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalen och inte inställningen som förvalsalternativ.

165 Opera har gjort gällande att tribunalens slutsats i punkt 334 i den överklagade domen, enligt vilken förinstallering och inställning som förvalsalternativ är likartade, eftersom slutsatsen att ”vad man kan sluta sig till såvitt avser fall av förinstallering även gäller, i tillämpliga delar men i än högre grad, såvitt avser fall av inställning som förvalsalternativ”, är både ologiskt och materiellt felaktigt. För det första är denna slutsats ologisk, eftersom inställning som förvalsalternativ har ett betydligt högre marknadsvärde än en enkel förinstallering. För det andra är den felaktig i sak, eftersom kommissionen och tribunalen, genom att bortse från denna skillnad, inte har visat att det finns ett orsakssamband mellan de aktuella förinstalleringsvillkoren och utestängningseffekterna gentemot lika effektiva konkurrenter.

166 Kommissionen, BEUC, FairSearch och Seznam har gjort gällande att denna delgrund inte kan tas upp till prövning, är verkningslös och under alla omständigheter saknar stöd. I synnerhet kan denna delgrund inte tas upp till prövning av två skäl. För det första har Google och Alphabet bestritt de faktiska omständigheterna. För det andra hänvisas det till punkterna 337–418 i den överklagade domen, trots att dessa punkter inte avser den kritik som dessa företag har formulerat. Denna delgrund är även verkningslös, eftersom Google och Alphabet vid förhandlingen vid tribunalen medgav att förinstallering av en app ger en fördel i förhållande till konkurrerande appar.

d) Den fjärde delgrunden

167 Genom den första grundens fjärde del har Google och Alphabet gjort gällande att tribunalen begått ett fel vid sin bedömning av förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalen genom att inte beakta ett kontrafaktiskt scenario och de konkurrensfrämjande effekterna av dessa villkor.

168 Nämnda villkor utgör den icke-monetära ersättning som Google erhåller av originalutrustningstillverkare i utbyte mot kostnadsfri tillgång till ett antal program, däribland operativsystemet Android och Play Store. Denna ekonomiska modell har medfört konkurrensfrämjande effekter som kommissionen har förbisett genom att inte undersöka huruvida realistiska alternativ skulle ha gett upphov till identiska eller bättre distributionsmöjligheter för konkurrenterna. Tribunalen gjorde fel när den, i punkterna 590, 592 och 594 i den överklagade domen, godkände detta synsätt genom att bekräfta att det inte var nödvändigt att undersöka ett kontrafaktiskt scenario.

169 CCIA har gjort gällande att tribunalen inte prövade huruvida konkurrerande sökmotorer och webbläsare, i ett realistiskt alternativt scenario utan de förinstalleringsvillkor som föreskrivs i appdistributionsavtalen, skulle ha kommit i åtnjutande av bättre konkurrensmöjligheter. Enligt fast rättspraxis var kommissionen emellertid skyldig att göra en kontrafaktisk analys. Tribunalen gjorde således en oriktig bedömning när den bekräftade att de konkurrensfrämjande fördelarna med operativsystemet Android endast skulle beaktas i samband med den objektiva motiveringen och att det ankom på Google och Alphabet att visa att förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalen var det enda legitima sättet att uppnå de konkurrensfrämjande målen med detta operativsystem.

170 CCIA har för det första gjort gällande att kommissionen, i motsats till vad tribunalen slog fast, hade bevisbördan för att det aktuella beteendet var konkurrensbegränsande genom att göra en kontrafaktisk analys. CCIA menar att detta är det korrekta sättet att fastställa ett orsakssamband mellan den påstådda konkurrensbegränsningen och dess effekter för att avgöra om de påstådda konkurrenshämmande effekterna faktiskt kan tillskrivas beteendet hos det företag som har en dominerande ställning.

171 För det andra har CCIA gjort gällande att tribunalen gjorde en oriktig bedömning när den fann att kommissionen hade fog för att bortse från den konkurrenssituation som möjliggjordes av de förhandsinstalleringsvillkor som föreskrivs i appdistributionsavtalen. Så är särskilt fallet i samband med ett ekosystem med olika mångfacetterade marknader. Interaktionen mellan dessa marknader borde således ha beaktats av kommissionen, liksom de konkurrensfrämjande effekter som borde ha undersökts i samband med att den konstaterade begränsningen påvisades och inte endast i samband med den objektiva motiveringen till denna begränsning. Kommissionens tillvägagångssätt, som godtogs av tribunalen, gjorde det möjligt att kringgå skyldigheten att undersöka huruvida realistiska alternativ till det icke-monetära utbyte som sker genom appdistributionsavtalen hade kunnat ge upphov till identiska eller större konkurrensmöjligheter.

172 Gigaset anser att tribunalen felaktigt bedömt förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalen isolerat och felaktigt bortsett från att dessa villkor utgjorde en integrerad del av den licensieringsmodell som hade utvecklats för operativsystemet Android, vilka gör det möjligt för Google att hålla operativsystemet öppet och kostnadsfritt. Gigasets inträde på marknaden för smarta mobila enheter visar att denna modell har konkurrensfrämjande effekter, vilket för övrigt inte har ifrågasatts av tribunalen. Tribunalen godkände emellertid kommissionens tillvägagångssätt att på ett konstlat sätt isolera dessa villkor utan att beakta modellen i dess helhet. Tribunalen underlät därigenom att pröva huruvida Google kunde erbjuda originalutrustningstillverkarna ett realistiskt alternativ till det icke-monetära utbyte som föreskrevs i appdistributionsavtalen.

173 HMD har även gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte pröva huruvida det system med öppna och kostnadsfria licenser som Google erbjöd skulle ha varit möjligt utan förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalen.

174 Opera har gjort gällande att appdistributionsavtalen utgjorde hörnstenen i Googles affärsmodell, som bestod i att bevilja en öppen och kostnadsfri licens för operativsystemet Android i syfte att öka möjligheterna att distribuera sina intäktsgenererande tjänster, särskilt appen Google Search. Denna modell var konkurrensfrämjande för Googles konkurrenter, bland annat på marknaden för mobila webbläsare. Genom att inte undersöka vilken konkurrenssituation som skulle ha förelegat i ett realistiskt kontrafaktiskt scenario utan de förinstalleringsvillkor som föreskrevs i appdistributionsavtalen, bortsåg kommissionen och tribunalen emellertid från dessa konkurrensfrämjande effekter och antog felaktigt att Google skulle ha kunnat bibehålla en sådan affärsmodell även utan dessa villkor. Dessutom bemötte tribunalen inte Googles och Alphabets kritik mot det omtvistade beslutet och kringgick problemet genom att misstolka det beslutet.

175 Tribunalen gjorde sig även skyldig till felaktig rättstillämpning när den godtog att kommissionen endast kunde bedöma de specifika konkurrensfrämjande effekterna av förinstalleringsvillkoren i samband med den objektiva motiveringen av begränsningen.

176 Kommissionen, BEUC och FairSearch har gjort gällande att denna delgrund saknar stöd.

2. Domstolens bedömning

a) Upptagande till prövning och huruvida den första grunden har verkan

177 FairSearch har för det första gjort gällande att den första grunden inte kan tas upp till prövning i någon del, eftersom den utgör en ny grund.

178 Enligt fast rättspraxis ska en grund som framställs för första gången vid domstolen avvisas. Domstolen är i ett mål om överklagande nämligen endast behörig att pröva tribunalens bedömning av de grunder som har behandlats vid tribunalen. Om en part tilläts att åberopa en ny grund som denne inte har åberopat vid tribunalen, så skulle detta innebära att vederbörande vid domstolen, vilken har en begränsad behörighet i mål om överklagande, kunde anhängiggöra en mer omfattande tvist än den som tribunalen har prövat (dom av den 16 juni 2022, Toshiba Samsung Storage Technology och Toshiba Samsung Storage Technology Korea/kommissionen, C‑700/19 P, EU:C:2022:484, punkt 158, och dom av den 3 september 2024, Illumina och Grail/kommissionen, C‑611/22 P och C‑625/22 P, EU:C:2024:677, punkt 133).

179 I förevarande fall räcker det att konstatera att Google och Alphabet genom sin första grund just avser att kritisera den överklagade domen i den del tribunalen underkände deras argument att kommissionen inte hade styrkt något orsakssamband mellan villkoren för förinstallering i appdistributionsavtalen och de utestängningseffekter som var knutna till dessa.

180 Syftet med denna grund är således inte att utvidga föremålet för tvisten utöver det som tribunalen har prövat. Nämnda grund kan således tas upp till prövning.

181 För det andra har kommissionen gjort gällande att den första grunden är verkningslös. Kommissionen menar att den i sin helhet grundar sig på det felaktiga antagandet att en kontrafaktisk analys är det enda sättet att fastställa huruvida ett beteende kan begränsa konkurrensen, trots att en sådan analys endast är ett av flera sätt att fastställa en sådan begränsning.

182 Det bör dock noteras att Google och Alphabet i sin första grund inte bygger hela sin argumentation på en sådan premiss. Den påstått obligatoriska karaktären av den kontrafaktiska analysen inom ramen för artikel 102 FEUF är endast föremål för den fjärde delen av denna grund. Den omständigheten att nämnda premiss eventuellt är felaktig påverkar således inte den första grunden i dess helhet. Argumenten i denna grund kan dessutom användas som anmärkningar mot tribunalens bedömning till stöd för domslutet i den överklagade domen.

183 Kommissionens argument att den första grunden är verkningslös kan följaktligen inte godtas.

b) Den första delgrunden

184 Genom den första grundens första del har Google och Alphabet i huvudsak gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, vid bedömningen av effekterna av förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalen, beaktade effekterna av de enhetsbaserade intäktsdelningsavtalen och de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen, trots att kommissionen inte hade riktat några anmärkningar mot den första typen av sådana avtal och trots att tribunalen fann att den sistnämnda typen av avtal inte utgjorde missbruk. Tribunalen ägnade sig därvid inte åt att kontrollera huruvida kommissionen hade visat att de påstådda utestängningseffekterna orsakades av appdistributionsavtalen.

185 Det ska detta sammanhang erinras om att artikel 102 FEUF förbjuder att ett eller flera företag missbrukar en dominerande ställning på den inre marknaden eller inom en väsentlig del av denna, i den mån det kan påverka handeln mellan medlemsstaterna. Denna artikel 102 syftar till att förhindra att konkurrensen begränsas till nackdel för allmänintresset samt de enskilda företagens och konsumenternas intressen, genom att beivra sådana beteenden av företag i dominerande ställning som begränsar pris- och prestationskonkurrens och som således kan leda till direkt skada för konsumenterna eller som hindrar eller snedvrider konkurrensen och således kan orsaka konsumenterna indirekt skada (dom av den 10 september 2024, Google och Alphabet/kommissionen (Google Shopping), C‑48/22 P, EU:C:2024:726, punkt 87 och där angiven rättspraxis).

186 Det ska påpekas att samtidigt som företag med dominerande ställning åläggs ett särskilt ansvar att inte genom sitt beteende inverka skadligt på en effektiv och icke snedvriden konkurrens på den inre marknaden, förbjuder artikel 102 FEUF inte i sig att ett företag har en dominerande ställning, utan endast missbruk av denna ställning (dom av den 10 september 2024, Google och Alphabet/kommissionen (Google Shopping) (C‑48/22 P, EU:C:2024:726, punkt 163 och där angiven rättspraxis).

187 För att ett beteende i ett visst fall ska anses utgöra ”missbruk av en dominerande ställning” i den mening som avses i artikel 102 FEUF, är det som huvudregel nödvändigt att visa att beteendet, genom att det aktuella företaget använder andra metoder än dem som räknas till pris‑ och prestationskonkurrens mellan företag, har den faktiska eller potentiella effekten att begränsa konkurrensen genom att utestänga lika effektiva konkurrerande företag på den eller de relevanta marknaderna eller genom att förhindra dessa företags utveckling på dessa marknader, varvid det ska påpekas att dessa marknader kan vara såväl den marknad där den dominerande ställningen utövas som anknutna eller närliggande marknader där beteendet kan få faktiska eller potentiella effekter (dom av den 10 september 2024, Google och Alphabet/kommissionen (Google Shopping) (C‑48/22 P, EU:C:2024:726, punkt 165 och där angiven rättspraxis).

188 Denna utredning ska syfta till att, med stöd av precisa och konkreta uppgifter och bevis, styrka att det aktuella beteendet åtminstone har förmåga att medföra utestängningseffekter (dom av den 10 september 2024, Google och Alphabet/kommissionen (Google Shopping) (C‑48/22 P, EU:C:2024:726, punkt 166 och där angiven rättspraxis).

189 Domstolen har preciserat att nämnda utredning, som kan innebära att olika analysramar tillämpas beroende på vilken typ av beteende som är i fråga i ett givet fall, i samtliga fall ska göras genom en bedömning av samtliga relevanta faktiska omständigheter, oavsett om de avser själva beteendet, den eller de relevanta marknaderna eller hur konkurrensen fungerar på denna eller på dessa marknader (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 131 och där angiven rättspraxis, och dom av den 10 september 2024, Google och Alphabet/kommissionen (Google Shopping), C‑48/22 P, EU:C:2024:726, punkt 166). Omständigheter avseende det sammanhang i vilket det dominerande företagets beteende har genomförts, såsom den berörda sektorns särdrag, ska således anses vara relevanta (dom av den 10 september 2024, Google och Alphabet/kommissionen (Google Shopping), C‑48/22 P, EU:C:2024:726, punkt 168).

190 Bedömningen av huruvida ett beteende utgör missbruk kan nämligen inte göras på ett abstrakt sätt. Ett beteende kan visa sig ha förmåga att ge upphov till utestängningseffekter under vissa specifika omständigheter, medan detta inte skulle kunna vara fallet om det hade skett i ett annat sammanhang. Det är i detta avseende som domstolen redan har slagit fast att en konkurrensmyndighet inte kan grunda sig på de verkningar som ett beteende skulle ha kunnat få om vissa särskilda omständigheter, som inte var sådana som rådde på marknaden vid tidpunkten för dess genomförande, hade inträffat (dom av den 19 januari 2023, Unilever Italia Mkt.Operations, C‑680/20, EU:C:2023:33, punkt 43).

191 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 61 i sitt förslag till avgörande följer det av denna rättspraxis att beaktandet av en sakomständighet som en relevant kontextuell omständighet vid bedömningen av verkningarna av ett beteende mot bakgrund av artikel 102 FEUF inte är avhängigt av om denna omständighet ingår i ett beteende som i sig kvalificeras som ett missbruk. Det rör sig nämligen bland annat om att på ett konkret sätt kunna bedöma huruvida verkningarna av ett beteende förstärks eller tvärtom mildras av det sammanhang i vilket beteendet genomförs.

192 I förevarande fall ogiltigförklarade tribunalen det omtvistade beslutet i den del de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen kvalificerades som missbruk enligt artikel 102 FEUF. Tribunalen fann, i punkt 800 i den överklagade domen, att det inte hade styrkts att dessa avtal utgjorde missbruk. Google och Alphabet har åberopat denna ogiltigförklaring och riktat kritik mot att tribunalen, vid bedömningen av den andra grundens första del i första instans, ändå beaktade intäktsdelningsavtalen som relevanta kontextuella omständigheter vid bedömningen av effekterna av förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalen.

193 Inom ramen för denna delgrund anförde Google och Alphabet vid tribunalen att appdistributionsavtalen inte hindrade originalutrustningstillverkarna från att förinstallera sökmotorer eller webbläsare som konkurrerade med appen Google Search och webbläsaren Chrome.

194 För att underkänna denna delgrund konstaterade tribunalen, inom ramen för sina inledande synpunkter, i punkterna 425–427 i den överklagade domen, att kommissionen i det omtvistade beslutet inte bestred den teoretiska möjligheten till en gemensam installering, utan att denna hypotes bortsåg från det särskilda sammanhang i vilket appdistributionsavtalen ingick, särskilt de intäktsdelningsavtal som för ett betydande antal enheter krävde exklusiv förinstallering av appen Google Search.

195 Tribunalen fortsatte sin bedömning genom att, i punkterna 431–436 i den överklagade domen, analysera effekterna av förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalen för leverantörer av konkurrerande sökmotorer och, i punkterna 437–465 i den överklagade domen, hur dessa villkor påverkar konkurrerande leverantörer av webbläsare.

196 I detta sammanhang ska det för det första konstateras att tribunalen, i motsats till vad Google och Alphabet har gjort gällande, korrekt beaktade den omständigheten att appdistributionsavtalen och intäktsdelningsavtalen var separata avtal och att undertecknarna av appdistributionsavtalen inte var skyldiga att ingå intäktsdelningsavtal. Tribunalen beaktade nämligen endast de sistnämnda avtalen som relevanta omständigheter bland andra och beaktade vederbörligen, bland annat i punkterna 426, 447 och 449 i den överklagade domen, den omständigheten att dessa intäktsdelningsavtal inte omfattade samtliga apparater som omfattades av appdistributionsavtalen.

197 För det andra åsidosatte tribunalen inte den rättspraxis som anges i punkterna 188 och 189 ovan när den fann att kommissionen på ett korrekt sätt hade beaktat intäktsdelningsavtalen som relevanta kontextuella omständigheter, oberoende av huruvida de var lagenliga eller rättsstridiga mot bakgrund av artikel 102 FEUF, vid bedömningen av appdistributionsavtalens verkningar. Detta synsätt framgår tydligt av punkterna 426 och 443 i den överklagade domen, i vilka tribunalen utan åtskillnad beaktade de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen och de enhetsbaserade intäktsdelningsavtalen, utan att ge någon som helst relevans för deras eventuella lagenlighet. Det var således med rätta som dessa avtal beaktades som kontextuella omständigheter utan vilka effekterna av appdistributionsavtalen inte kunde bedömas med hänsyn till att de kompletterar varandra, såsom framgår av bland annat punkterna 451 och 452 i den domen, eftersom de förstärkte appdistributionsavtalens utestängningseffekter.

198 För det tredje kan Google och Alphabet inte vinna framgång med sitt påstående att de konkurrensbegränsande effekterna av appdistributionsavtalen inte har styrkts, eftersom intäktsdelningsavtalen i ett kontrafaktiskt scenario där dessa avtal inte ingick skulle ha haft samma utestängningseffekter till nackdel för konkurrerande söktjänster.

199 Detta påstående syftar nämligen till att ifrågasätta tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna, enligt vilken appdistributionsavtalen och intäktsdelningsavtalen kompletterade varandra och att deras verkningar inte kunde särskiljas. Att på ett konstlat sätt särskilja effekterna av dessa två typer av avtal gör det dessutom omöjligt att visa att ett beteende utgör missbruk med åberopande av precisa och konkreta bedömnings- och bevisuppgifter, såsom framgår av punkt 451 i den överklagade domen, och detta särskilt när beteendet i fråga sker i samband med marknader som kännetecknas av nätverkseffekter. Detta skulle nämligen innebära att man bortsåg från det sammanhang i vilket det omtvistade beteendet ägde rum.

200 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens första del.

c) Den andra delgrunden

201 Inom ramen för den första grundens andra del har Google och Alphabet kritiserat tribunalen för att den, i punkterna 546–558 och 570–584 i den överklagade domen, felaktigt underkände deras argument att användarnas beslut att inte oftare ladda ned konkurrerande appar berodde på deras preferenser snarare än den status quo-bias som förinstalleringen påstås ha medfört. Enligt Google och Alphabet borde kommissionen ha visat att de verkliga skälen till det låga antalet nedladdningar av konkurrerande appar berodde på förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalen, snarare än att bara presumera att så var fallet.

202 Vad gäller reglerna om fördelningen av bevisbördan ankommer det på kommissionen att framföra den bevisning som krävs för att styrka förekomsten av de faktiska omständigheter som påstås utgöra en överträdelse av konkurrensrätten. Det ankommer däremot på det företag som åberopar en grund till försvar mot konstaterandet av en sådan överträdelse att bevisa att det finns stöd för denna grund. Även om bevisbördan enligt dessa principer åvilar antingen kommissionen eller det berörda företaget, kan de faktiska omständigheter som en part åberopar vara sådana att motparten tvingas lämna en förklaring eller en motivering, vid äventyr av att bevisbördereglerna kan anses vara uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, Royal Antwerp Football Club, C‑680/21, EU:C:2023:1010, punkt 120 och där angiven rättspraxis).

203 Vad vidare gäller det beviskrav som krävs för att bedöma effekterna av ett visst beteende på slutanvändarna, ska det, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkterna 137–139 i sitt förslag till avgörande, erinras om att det kan förekomma situationer där det inte är möjligt att analysera om användarnas beteende är hänförliga till kvalitativa egenskaper hos det dominerande företagets tjänster eller produkter. I ett fall där det är styrkt att det sätt varpå kunder eller användare gör sitt val är snedvridet för att gynna ett dominerande företag till nackdel för dess konkurrenter, utesluter förekomsten av en sådan snedvridning slutsatsen att detta val berodde på att det dominerande företaget presterade bättre (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2022, Servizio Elettrico Nazionale m.fl., C‑377/20, EU:C:2022:379, punkterna 99 och 102). I en sådan situation kan det i praktiken visa sig omöjligt för kommissionen att skilja mellan effekterna av en sådan snedvridning och vad som ingår i den aktuella varans eller tjänstens inneboende egenskaper.

204 I förevarande fall har Google och Alphabet kritiserat tribunalens bedömning av de argument som anförts inom ramen för den andra grundens första del i första instans, enligt vilka kommissionen bortsåg från att Googles konkurrenter förfogade över andra lika effektiva medel för att nå konsumenterna, särskilt genom nedladdning och webbläsare för allmänna söktjänster. Slutanvändarna var fria att ladda ned konkurrerande appar och använda en annan sökmotor på internet än appen Google Search. Vidare gjorde Google och Alphabet gällande att kommissionen inte hade styrkt sambandet mellan användarandelarna och förinstalleringen.

205 Inom ramen för denna första del av den andra grunden i första instans kritiserade Google och Alphabet den bevisning som kommissionen hade använt, inom ramen för sin bedömning av huruvida kopplingsförbehållet mellan appen Google Search och Play Store var konkurrensbegränsande, som stöd för sin slutsats att förinstalleringen av dessa appar skapade en status quo-bias som hindrade användarna från att ladda ned konkurrerande appar eller använda en annan sökmotor som var tillgänglig online. Googles och Alphabets argument vid tribunalen syftade således inte till att ifrågasätta förekomsten av en status quo-bias, vilken dessutom var föremål för en specifik anmärkning som tribunalen underkände i punkterna 326–418 i den överklagade domen.

206 I detta sammanhang preciserade tribunalen inledningsvis, i punkt 546 i den överklagade domen, att Google och Alphabet inte bestred att användarna enkelt kunde ladda ned appar som konkurrerade med appen Google Search eller webbläsaren Chrome. Därmed avsåg tribunalen att fastställa ramen för sin bedömning, genom att precisera att den teoretiska möjligheten till nedladdningar inte var omtvistad, utan att det snarare handlade om att bedöma de bevis som kommissionen hade till sitt förfogande för att karakterisera de konkreta och faktiska effekterna av det omtvistade beteendet och bekräfta status quo-bias. Det var mot denna bakgrund som tribunalen, i punkt 557 i den överklagade domen, fann att det inte hade bestritts i det omtvistade beslutet att nedladdning i princip kunde kompensera den fördel som förinstalleringen ger.

207 I punkt 557 konstaterade tribunalen således att det, av de skäl som angavs i detta beslut, visade sig att även om det är enkelt och kostnadsfritt att ladda ned en app för allmän sökning eller en webbläsare, så sker denna nedladdning i praktiken inte, eller för så få av de berörda enheterna att den bevisning som har använts för att bekräfta status quo-bias inte kan beaktas. Detta föranledde tribunalen, i punkt 558 i samma dom, att underkänna Googles och Alphabets anmärkning avseende denna möjlighet till nedladdning.

208 Vidare bekräftade tribunalen, i punkterna 570–584 i den överklagade domen, inom ramen för sin bedömning av Googles och Alphabets anmärkning att det inte hade visats att det fanns ett samband mellan användningsandelarna och förinstalleringen, att de omständigheter som kommissionen hade anfört styrkte att förinstalleringen utgjorde en fördel som konkurrenterna inte kunde kompensera. I detta avseende preciserade tribunalen, i punkt 574 i den överklagade domen, att kommissionen utgick från den status quo-bias som den dessutom hade fastställt. När det särskilt gäller Googles och Alphabets argument avseende den högre kvaliteten på deras produkter, vilket skulle förklara utvecklingen av marknadsandelarna, fann tribunalen, i punkt 575 i den överklagade domen, att kommissionen inte var skyldig att, inom ramen för den exakta bedömningen av omständigheter som bekräftar en konstaterad status quo-bias, exakt avgöra huruvida denna utveckling berodde på denna högre kvalitet.

209 Slutligen drog tribunalen, i punkt 583 i samma dom, slutsatsen att mot bakgrund av den tendens att bevara den rådande situationen som kan knytas till förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalet och mot bakgrund av att det inte är styrkt exakt vilken påverkan som kan tillskrivas den kvalitetsmässiga överlägsenhet som enligt Google och Alphabet kännetecknar dess app för allmänna sökningar och dess webbläsare, hade kommissionen fog för sin bedömning att Googles användningsandelar bekräftade den status quo-bias som var knuten till förinstallering.

210 Det framgår således av den överklagade domen att Google och Alphabet inte kan hävda att tribunalen slagit fast att lagenligheten av ett beteende endast beror på en analys av konsumenternas verkliga val. Denna kritik följer av en felaktig tolkning av denna dom i den del kritiken bortser från det sammanhang i vilket tribunalens bedömning ingår och, i synnerhet, den omständigheten att tribunalen i domen analyserat bevisning som styrker att det föreligger en status quo-bias, tribunalen har således inte presumerat sådan bias.

211 Tribunalen kan inte heller klandras för att den i punkt 575 i den överklagade domen slog fast att kommissionen inte var skyldig att fastställa huruvida den lägre användningen av konkurrerande appar berodde på förinstalleringsvillkor eller användarnas preferenser för den högre kvaliteten på Googles appar. För det första bortser nämligen denna kritik från den omständigheten att tribunalen prövade den bevisning som Google och Alphabet hade kritiserat och som bekräftade den status quo-bias som var kopplad till förinstalleringen. För det andra kan Google och Alphabet, i enlighet med den rättspraxis som det har erinrats om i punkt 202 ovan, inte klandra tribunalen för att ha underkänt deras argument, som grundar sig på ett icke styrkt påstående om att deras produkter var överlägsna, trots att tribunalen fann att den bevisning som kommissionen hade lagt fram var tillräcklig för att fastställa utestängningseffekterna av det berörda kopplingsförbehållet. Det ankom nämligen på Google och Alphabet att, i enlighet med reglerna om fördelning av bevisbördan, visa att deras produkter var av högre kvalitet och att denna kvalitet, i motsats till vad kommissionen hävdade, låg bakom nedladdningarna.

212 Denna felaktiga tolkning av den överklagade domen leder Google och Alphabet till slutsatsen att tribunalens synsätt strider mot rättssäkerhetsprincipen eller ger upphov till irrationella resultat. De har nämligen hävdat att tribunalen nöjde sig med att bedöma utvecklingen av användarnas val för att dra slutsatsen att förinstallering utgjorde missbruk, trots att tribunalen endast bekräftade att denna utveckling kunde bekräfta vad kommissionen dessutom hade styrkt.

213 Vidare framgår det av punkt 203 ovan att eftersom kommissionen hade styrkt att användarnas beteende hade snedvridits genom förinstallering som gynnade Googles appar till nackdel för konkurrenternas appar, så utesluter förekomsten av en sådan snedvridning att det kan anses att detta val i princip berodde på det dominerande företagets produkters högre prestanda.

214 Utan att det är nödvändigt att pröva huruvida Den andra delgrunden av den första grunden som åberopats av kommissionen, BEUC och FairSearch ska avvisas, konstaterar domstolen att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser denna delgrund.

d) Den tredje delgrunden

215 Genom den första grundens tredje del har Google och Alphabet gjort gällande att tribunalen gjorde en oriktig bedömning när den fann att bevisningen avseende inställning som förvalsalternativ var relevant för bedömningen av förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalen, vilka reglerade förinstalleringen.

216 I detta avseende bör det erinras om att det framgår av fast rättspraxis att det följer av artikel 256.1 FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol att ett överklagande ska vara begränsat till rättsfrågor. Tribunalen är ensam behörig att fastställa och bedöma de relevanta omständigheterna liksom att bedöma bevisningen. Bedömningen av dessa omständigheter och av bevisningen utgör således inte, under förutsättning att de inte missuppfattats, en rättsfråga som kan prövas i ett mål om överklagande vid domstolen. Det måste utifrån handlingarna i målet vara uppenbart att tribunalen har missuppfattat bevisningen eller de faktiska omständigheterna, och detta utan att domstolen behöver göra en ny bedömning därav (dom av den 28 september 2023, Changmao Biochemical Engineering/kommissionen, C‑666/21 P, EU:C:2023:708, punkterna 121 och 122 samt där angiven rättspraxis).

217 I förevarande fall ingår, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 72–76 i sitt förslag till avgörande, de punkter i den överklagade domen som Google och Alphabet har bestritt inom ramen för tribunalens bedömning av de argument genom vilka de sistnämnda kritiserade relevansen av den bevisning som kommissionen hade lagt fram och som avsåg inställning som förvalsalternativ och inte förinstallering av de berörda apparna. I detta sammanhang gjorde tribunalen, innan den prövade Googles och Alphabets anmärkningar, i punkterna 326–339 i den överklagade domen, inledande anmärkningar avseende bland annat avsaknaden av praktiskt intresse av den åtskillnad som Google och Alphabet hade påstått föreligga mellan förinstallering och inställning som förvalsalternativ. Utan att ifrågasätta själva åtskillnaden mellan dessa båda begrepp konstaterade tribunalen att det inte fanns anledning att göra en sådan åtskillnad vid bedömningen av effekterna av dessa båda beteenden och vid bedömningen av den bevisning som kommissionen hade åberopat för att visa att det förelåg status quo-bias. Med andra ord fanns det enligt tribunalen ingen anledning att skilja mellan effekterna av förinstallering och effekterna av inställning som förvalsalternativ.

218 I punkterna 331 och 332 i den överklagade domen motiverade tribunalen denna slutsats med att det i praktiken inte var möjligt att skilja effekterna av förinstallering från effekterna av inställning som förvalsalternativ i kommissionens bedömning av den bevisning som kommissionen hade lagt till grund för sin bedömning, eftersom inte heller Google internt hade gjort en sådan strikt åtskillnad som Google hade gjorde gällande inom ramen för sin talan i första instans och som således visade sig vara konstlad. Denna åtskillnad var enligt tribunalen än mindre relevant, eftersom Google dels hade medgett att förinstallering faktiskt ökade sannolikheten för att användarna skulle använda de berörda apparna, dels eftersom appdistributionsavtalen inte endast föreskrev förinstallering utan även en fördelaktig placering eller inställning som förvalsalternativ.

219 Det var på grundval av dessa inledande överväganden som tribunalen därefter bedömde den bevisning som kommissionen hade lagt fram för att visa att det förelåg status quo-bias som följde av förinstalleringen och som Google och Alphabet hade kritiserat. Tribunalen fann således att kommissionen hade rätt att beakta denna bevisning avseende effekterna av förinstallering, betraktad i det allmänna sammanhang i vilket förinstalleringen genomfördes, det vill säga ett sammanhang som inbegrep inställning som förvalsalternativ och privilegierad placering.

220 Den kritik som Google och Alphabet har framfört mot denna bedömning inom ramen för den första grundens tredje del kan delvis inte tas upp till prövning och är delvis ogrundad.

221 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 79 och 80 i sitt förslag till avgörande syftar en del av Googles och Alphabets argument i själva verket till att få till stånd en ny bedömning av den bevisning som hade lagts fram vid tribunalen. De har nämligen ifrågasatt innebörden av begreppen ”inställning som förvalsalternativ” och ”förinstallering” såsom den framgår av den undersökta bevisningen eller relevansen och räckvidden av bevisningen avseende dessa båda beteenden. Eftersom Google och Alphabet inte har gjort gällande att tribunalen har missuppfattat denna bevisning och att en sådan missuppfattning inte heller uppenbart framgår av handlingarna i målet, kan deras anmärkningar inte tas upp till prövning.

222 När det gäller Googles och Alphabets argument som syftar till att ifrågasätta relevansen av det sammanhang i vilket förinstalleringen av de berörda apparna ingår för att bedöma dess effekter, finner domstolen att detta beteende, för att visa de eventuella konkurrensbegränsande effekterna av ett beteende, ska bedömas i sitt sammanhang, med beaktande av samtliga relevanta omständigheter. Så är särskilt fallet när olika beteenden är sammankopplade på ett sådant sätt att de kombinerar sina effekter och det skulle vara konstlat att särskilja effekterna av den ena effekten från den andra. Efter en bedömning av de faktiska omständigheterna, vilken inte har bestritts och som det inte ankommer på domstolen att ifrågasätta, fann tribunalen att så var fallet med förinstallering och inställning som förvalsalternativ av de berörda apparna.

223 Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den första grundens tredje del, eftersom den delvis inte kan tas upp till prövning och i övriga delar inte kan leda till bifall för överklagandet.

e) Den fjärde delgrunden

224 Genom den första grundens fjärde del har Google och Alphabet i huvudsak gjort gällande att kommissionen var skyldig att fastställa orsakssambandet mellan förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalen och de påstådda konkurrensbegränsande effekterna genom att använda ett realistiskt kontrafaktiskt scenario för att pröva huruvida en öppen licensmodell som den som gäller för operativsystemet Android skulle ha varit möjlig utan dessa förinstalleringsvillkor. De hävdar att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att kommissionen inte hade någon sådan skyldighet.

225 Vad för det första gäller behovet av att använda sig av ett kontrafaktiskt scenario, finner domstolen, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkterna 93 och 94 i sitt förslag till avgörande, att även om det ankommer på kommissionen att fastställa orsakssambandet mellan det omtvistade missbruket och dess konkurrensbegränsande effekter, kan den i detta sammanhang emellertid använda sig av olika slags bevisning, utan att den är skyldig att systematiskt använda sig av en viss metod, särskilt en kontrafaktisk analys, för att styrka att det föreligger ett sådant orsakssamband (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2024, Google och Alphabet/kommissionen (Google Shopping), C‑48/22 P, EU:C:2024:726, punkterna 228 och 229).

226 För att fastställa missbruk av en dominerande ställning räcker det att styrka att det omtvistade beteendet kan leda till utestängningseffekter. Däremot behöver inte de konkreta effekterna styrkas. Av detta följer att den omständigheten att endast det dominerande företaget, till skillnad från sina konkurrenter, har kunnat påverka kundernas eller användarnas beteende på ett diskriminerande sätt till nackdel för sina konkurrenter kan vara tillräcklig för att styrka att beteendet i fråga kunde skada en effektiv och icke snedvriden konkurrens (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2024, Google och Alphabet/kommissionen (Google Shopping), C‑48/22 P, EU:C:2024:726, punkterna 223–229).

227 I förevarande fall kritiserade Google och Alphabet vid tribunalen kommissionen för att inte ha gjort en fullständig analys av det ekonomiska och rättsliga sammanhanget för appdistributionsavtalen, genom att underlåta att undersöka de nya möjligheter som hade skapats för konkurrenterna och den omständigheten att appdistributionsavtalen utgjorde ett nödvändigt villkor för att den modell med kostnadsfria licenser som hade utvecklats för operativsystemet Android skulle vara lönsam.

228 Det ska i detta hänseende understrykas att tribunalen, i punkterna 590–594 i den överklagade domen, konstaterade att kommissionen, utan att begå något fel, hade kunnat inrikta sig på att visa att de förinstalleringsvillkor som föreskrevs i appdistributionsavtalen hade konkurrensbegränsande effekter, utan att behöva ta ställning till modellen med kostnadsfri licens för operativsystemet Android som helhet. Samtidigt som tribunalen erinrade om att kommissionen vederbörligen hade beaktat samtliga relevanta omständigheter, var den inte skyldig att kontrollera huruvida kommissionen hade gjort en kontrafaktisk analys, vilken inte är obligatorisk, i enlighet med punkterna 225 och 226 i förevarande dom.

229 Vad för det andra gäller beaktandet av konkurrensfrämjande effekter ska det erinras om att när det av en konkurrensmyndighet fastställs att ett beteende som har initierats av ett företag i dominerande ställning kan skada en effektiv och icke snedvriden konkurrens på den inre marknaden, är det fortfarande möjligt för detta företag att, för att det aktuella beteendet inte ska anses utgöra missbruk av en dominerande ställning, visa att förfarandet är eller var objektivt motiverat, antingen av vissa omständigheter i det enskilda fallet, vilka bland annat måste vara externa för det berörda företaget, eller, med hänsyn till det mål som slutligen eftersträvas med artikel 102 FEUF, av konsumenternas intresse (dom av den 12 maj 2022, Servizio Elettrico Nazionale m.fl., C‑377/20, EU:C:2022:379, punkt 84).

230 Enligt denna rättspraxis kan Google och Alphabet emellertid inte klandra tribunalen för att inte ha beaktat de konkurrensfrämjande effekter som de gjorde gällande vid tribunalen. Även om konkurrensmyndigheten, i det skede då den visar att ett beteende är konkurrensbegränsande, i enlighet med den rättspraxis som det har erinrats om i punkt 190 ovan, ska beakta det sammanhang i vilket beteendet förekommer, ankommer det på företaget att visa att beteendet var objektivt motiverat. Domstolen konstaterar dessutom, i detta hänseende, att tribunalen, i punkterna 599–619 i den överklagade domen, underkände de argument avseende eventuella konkurrensfrämjande effekter som Google och Alphabet hade åberopat vid tribunalen, utan att denna bedömning har kritiserats i samband med överklagandet.

231 Överklagandet kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den första grundens första del.

232 Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser någon del av den första grunden.

B. Den andra grunden

1. Parternas argument

233 Genom den andra grunden, som består av två delar, har Google och Alphabet kritiserat tribunalen för att felaktigt ha fastställt det omtvistade beslutet, trots att kommissionen i det beslutet underlät att visa att förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalen kunde utestänga lika effektiva konkurrenter.

234 Det framgår av fast rättspraxis att ett beteende som inte kan utestänga lika effektiva konkurrenter inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 102 FEUF. Kommissionen har emellertid avvikit från denna rättspraxis, utan att tribunalen har kritiserat kommissionens beteende.

235 Google och Alphabet har, tillsammans med HMD, preciserat att tribunalen, i likhet med kommissionen, underlät att styrka att de förinstalleringsvillkor som föreskrevs i appdistributionsavtalen kunde utestänga lika effektiva konkurrenter, trots att den gjorde denna bedömning inom ramen för bedömningen av huruvida de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen var lagenliga.

236 Tribunalen tillämpade ett synsätt som ledde till att den dels åsidosatte begreppet ”utestängning” genom att underlåta att beakta konkurrenternas möjligheter, dels felaktigt slog fast att AEC‑testet endast är tillämpligt på prissättningsrelaterade ageranden. Tribunalen gjorde således en oriktig bedömning när den slog fast att förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalen var rättsstridiga enbart på grund av att de i praktiken inte matchades av konkurrenterna, och detta oberoende av huruvida de var mindre effektiva. Tribunalen underlät därigenom att pröva huruvida de observerade effekterna var en följd av pris- och prestationskonkurrens eller om de var en följd av en konkurrensbegränsande utestängning.

237 CCIA har för det första gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att blanda ihop begreppen ”betydande konkurrensfördel” och ”utestängning”. Därigenom befriade tribunalen kommissionen från skyldigheten att göra en bedömning av det påstådda beteendets effekter. För att konstatera en överträdelse av artikel 102 FEUF ska enligt rättspraxis både det rättsstridiga beteendet och dess verkningar styrkas. Dessa två aspekter får inte förväxlas. Tribunalens synsätt i den överklagade domen strider mot den hänsyn till rättssäkerhet som ska upprätthållas enligt denna rättspraxis, eftersom lagenligheten av förinstallering av appar i praktiken inte är beroende av huruvida användarna är fria att ladda ned konkurrerande tjänster, utan av huruvida de faktiskt gör det. Detta skulle slutligen innebära att begreppen ”korrelation” och ”orsakssamband” blandas ihop.

238 Opera har påpekat att kommissionen i det omtvistade beslutet inte har visat att det föreligger en risk för utestängning av konkurrenter. Kommissionen hävdade nämligen vid tribunalen att den inte var skyldig att styrka detta. Tribunalen ersatte emellertid kommissionens bedömning med sin egen när den fann att kommissionen faktiskt hade konstaterat att det förelåg en risk för utestängning. Även om förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalen visserligen har hjälpt Google att distribuera sina tjänster i stor skala på ett effektivt sätt, menar Opera att dessa villkor inte har lett till någon som helst utestängning av konkurrenter. Tribunalen kom emellertid fram till en sådan slutsats genom att göra uppskattningar av de faktiska omständigheterna, bland annat i sin analys av effekterna av kompatibilitetsdokumentet, och genom att ansluta sig till kommissionens formalistiska synsätt.

239 Enligt kommissionen, FairSearch och Seznam kan den andra grunden delvis inte tas upp till prövning, och den är delvis verkningslös. I vilket fall som helst saknar den stöd.

a) Den första delgrunden

240 Den andra grundens första del avser att tribunalen inte prövade huruvida den omständigheten att försäljningen av appen Google Search kopplades till försäljningen av Play Store kunde utestänga lika effektiva konkurrenters allmänna söktjänster.

241 Denna delgrund innehåller tre anmärkningar, nämligen att kommissionen, för det första, borde ha undersökt det omtvistade beteendets inverkan med avseende på dess täckning, varaktighet och funktion, för det andra, borde ha gjort denna bedömning med hänvisning till hypotetiska lika effektiva konkurrenter och, för det tredje, ha fastställt huruvida beteendet berövade sådana konkurrenter möjligheten att faktiskt konkurrera.

1) Den första anmärkningen

242 Google och Alphabet har gjort gällande att det följer av fast rättspraxis att det ska beaktas hur stor andel av den relevanta marknaden som det aktuella beteendet omfattar, när det fastställs vilken inverkan det har på konkurrensen. Tribunalen analyserade denna täckningsgrad för de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen men underlät, i sin bedömning i punkt 544 i den överklagade domen, felaktigt att beakta den för appdistributionsavtalen.

243 Tribunalen gjorde ytterligare två fel när den konstaterade att den marknad som omfattades av appdistributionsavtalen under alla omständigheter var tillräckligt omfattande för att styrka konstaterandet att det förelåg missbruk. För det första drog tribunalen, på grundval av den liknande täckningsgrad som hade konstaterats för appdistributionsavtalen samt för intäktsdelningsavtalen för åren 2013 och 2014, motsatta slutsatser, vilket är ologiskt. För det andra är den fastställda täckningsgraden för åren 2015 och 2016 betydligt lägre än vad som vanligtvis brukar kunna konstateras när missbruk föreligger.

244 Kommissionen har hävdat att denna anmärkning är verkningslös och att den under alla omständigheter saknar stöd. FairSearch anser att denna anmärkning inte kan tas upp till prövning, eftersom den innebär att det begärs att domstolen ska göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna.

2) Den andra anmärkningen

245 Google och Alphabet har gjort gällande att tribunalen gjorde en oriktig bedömning när den fastställde det omtvistade beslutet, trots att kommissionen i det beslutet frångick AEC‑testet, det vill säga dess skyldighet att visa att förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalen hade kapacitet att utestänga appar för allmän sökning och konkurrerande lika effektiva webbläsare.

246 Medan tribunalen tillämpade detta test på ett korrekt sätt med avseende på intäktsdelningsavtalen, gjorde den inte detta vad gäller appdistributionsavtalen. Nämnda test har emellertid allmän giltighet och är inte endast tillämpligt på prissättning. Tribunalen gjorde sig således skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 577 och 578 i den överklagade domen, slog fast att de aktuella förinstalleringsvillkoren utgjorde missbruk, eftersom de kunde utesluta tjänster som tekniskt sett kunde tillgodose konsumenternas behov vad avser andra variabler, såsom integritetsskydd, språkspecifika särdrag eller teknisk kvalitet.

247 På samma sätt har tribunalen inte prövat om lika effektiva konkurrenter skulle ha kunnat få sina applikationer förinstallerade parallellt med appen Google Search. Tribunalen tillämpade ett alternativt test, i motsats till det test som den tillämpade på de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen. Den utvecklade sin motivering med hänvisning till de nuvarande konkurrenterna utan att visa att de var lika effektiva.

248 Gigaset har tillagt att tribunalen felaktigt godtog att det var tillräckligt att kommissionen visade att de förinstalleringsvillkor som föreskrevs i appdistributionsavtalen kunde utesluta tjänster som tekniskt sett kunde tillgodose konsumenternas behov, oberoende av deras effektivitet och attraktionskraft. Tribunalen godtog därigenom ett synsätt som strider mot domstolens praxis.

249 Tribunalen grundade sig felaktigt på användarnas beteende när den drog slutsatsen att dessa villkor faktiskt gav upphov till utestängningseffekter. Användarens verkliga val till förmån för produkten från ett företag i dominerande ställning kan nämligen inte i sig ligga till grund för att anse att missbruk föreligger, eftersom det är möjligt att se detta som att användarens verkliga preferens återspeglas i detta val, vilket saknar samband med de påstått olagliga utestängningseffekter som detta företags beteende ger upphov till. Detta synsätt strider således mot principen om oskuldspresumtion och rättssäkerhetsprincipen.

250 HMD har gjort gällande att underlåtenheten att genomföra AEC‑testet, såsom den framgår av den överklagade domen, skapar rättsosäkerhet. Detta kriterium har för övrigt allmän giltighet vid tillämpningen av artikel 102 FEUF, vilket framgår av rättspraxis.

251 Kommissionen, BEUC, FairSearch och Seznam anser att denna anmärkning saknar stöd.

3) Den tredje anmärkningen

252 Enligt Google och Alphabet underlät tribunalen, i strid med rättspraxis, att pröva huruvida konkurrenternas återstående möjligheter var tillräckliga för att de skulle kunna konkurrera på ett rimligt sätt. Därigenom förväxlade tribunalen begreppen ”betydande konkurrensfördelar” och ”utestängning”, i strid med det relevanta rättsliga kriteriet. Det är i detta avseende inte tillräckligt att visa att ett visst beteende försvårar konkurrensen på den berörda marknaden.

253 Kommissionen och BEUC har gjort gällande att denna anmärkning saknar stöd. Enligt FairSearch kan denna anmärkning inte tas upp till prövning.

b) Den andra delgrunden

254 Genom den andra grundens andra del, som består av två anmärkningar, har Google och Alphabet gjort gällande att tribunalen gjorde en oriktig bedömning när den underlät att pröva huruvida den omständigheten att försäljningen av webbläsaren Chrome kopplades samman med Play Store och appen Google Search kunde utestänga konkurrerande lika effektiva webbläsare.

255 Kommissionen har däremot gjort gällande att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den fann att kopplingsförbehållet mellan webbläsaren Chrome och Play Store och appen Google Search kunde begränsa konkurrensen.

1) Den första anmärkningen

256 Enligt Google och Alphabet gjorde tribunalen sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den prövade lagenligheten av kopplingsförbehållet till webbläsaren Chrome med hänvisning till en annan geografisk marknad än den som definierades i det omtvistade beslutet. Medan kommissionen i detta beslut för detta beteende hade fastställt att det fanns en global geografisk marknad (inklusive Kina), koncentrerade sig tribunalen enbart på EES och ifrågasatte till och med relevansen av att det fanns en världsmarknad. I synnerhet redogjorde tribunalen inte för skälen till att de enheter som salufördes i Kina inte hade beaktats.

257 Enligt kommissionen, BEUC och FairSearch kan denna anmärkning inte tas upp till prövning och den saknar under alla omständigheter stöd.

2) Den andra anmärkningen

258 Tribunalen gjorde även en oriktig bedömning när den analogt tillämpade de konstateranden som avsåg kopplingsförbehållet för appen Google Search på kopplingsförbehållet till webbläsaren Chrome, utan att beakta de betydande skillnaderna mellan dessa två fall av kopplingsförbehåll. För det första var webbläsaren Chrome mindre synlig eller tillgänglig än appen Google Search. För det andra gjorde tribunalen inte en korrekt bedömning av konkurrenternas förmåga att erhålla en parallell förinstallering. Övervägandena avseende intäktsdelningsavtalen är inte relevanta i detta avseende. För det tredje ansåg tribunalen, utan någon motivering, att nedladdningen av konkurrerande webbläsare var otillräcklig. För det fjärde gjorde tribunalen en oriktig bedömning av konkurrensvillkoren på de relevanta marknaderna. För det femte beaktade tribunalen inte den bevisning som det hänvisades till i det omtvistade beslutet.

259 Enligt kommissionen kan BEUC:s och FairSearchs andra anmärkning inte tas upp till prövning, eftersom den i huvudsak innebär ett ifrågasättande av tribunalens konstateranden rörande de faktiska omständigheterna. Denna anmärkning saknar under alla förhållanden stöd.

2. Domstolens bedömning

260 I sin andra grund har Google och Alphabet i huvudsak gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att kommissionen inte var skyldig att visa att förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalen kunde utestänga lika effektiva konkurrenter trots att kommissionen hade styrkt detta med avseende på de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen.

a) Allmänna överväganden

261 Inledningsvis bör vissa förtydliganden göras beträffande bedömningen av ett beteendes förmåga att ge upphov till utestängningseffekter för att det ska kunna kvalificeras som missbruk av dominerande ställning, i den mening som avses i artikel 102 FEUF.

262 Enligt fast rättspraxis är det särskilda syftet med denna artikel 102 att förhindra att beteenden hos ett företag i dominerande ställning, som, genom användning av andra metoder eller resurser än sådana som räknas till normal konkurrens, till skada för konsumenterna hindrar att den konkurrens som föreligger på marknaden upprätthålls eller utvecklas (dom av den 12 maj 2022, Servizio Elettrico Nazionale m.fl., C‑377/20, EU:C:2022:379, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

263 På en marknad där konkurrensen redan är försvagad, just till följd av att ett eller flera företag med dominerande ställning är verksamma på den, förstås härmed att andra metoder används än sådana som räknas till pris- och prestationskonkurrens mellan företag för att hindra att den på marknaden ännu existerande konkurrensen upprätthålls eller utvecklas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 125 och där angiven rättspraxis, och dom av den 10 september 2024, Google och Alphabet/kommissionen (Google Shopping), C‑48/22 P, EU:C:2024:726, punkt 88).

264 För att fastställa att ett utestängande agerande utgör missbruk av dominerande ställning måste en konkurrensmyndighet visa att detta agerande grundade sig på användning av andra medel än sådana som ingår i pris- och prestationskonkurrens. För det andra måste myndigheten visa att detta agerande, när det ägde rum, hade kapacitet att ge upphov till en sådan utestängningseffekt, i den meningen att det kunde göra det svårare för konkurrenter att träda in på eller behålla sin ställning på den berörda marknaden, och att detta agerande därmed kunde påverka marknadsstrukturen. De två villkoren är kumulativa (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2022, Servizio Elettrico Nazionale m.fl., C‑377/20, EU:C:2022:379, punkt 61 och 103 samt där angiven rättspraxis).

265 Vad för det första gäller villkoret att det berörda beteendet måste avvika från pris- och prestationskonkurrens har domstolen redan preciserat att begreppet pris- och prestationskonkurrens ( competition on the merits ) i princip hänför sig till en konkurrenssituation som gynnar konsumenterna genom lägre priser, bättre kvalitet och ett bredare utbud av nya eller förbättrade varor och tjänster. Pris- och prestationskonkurrens ska således anses omfatta bland annat beteenden som främjar konsumenternas valmöjligheter genom att nya produkter släpps ut på marknaden eller att mängden av eller kvaliteten hos de varor som redan erbjuds höjs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2022, Servizio Elettrico Nazionale m.fl., C‑377/20, EU:C:2022:379, punkt 85).

266 Den omständigheten att ett företag innehar en dominerande ställning innebär i detta sammanhang inte att detta företag får fråntas vare sig rätten att skydda sina ekonomiska intressen när dessa hotas eller möjligheten att inom rimliga gränser vidta sådana åtgärder som det anser lämpliga för att skydda sina intressen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl., C‑377/18, EU:C:2020:52, punkterna 148 och 149 samt där angiven rättspraxis).

267 Artikel 102 FEUF syftar således varken till att hindra företag från att, av egen förtjänst, skapa en dominerande ställning på en eller flera marknader eller till att säkerställa att konkurrenter som är mindre effektiva än dem som har en sådan ställning blir kvar på marknaden. Tvärtom kan pris- och prestationskonkurrens per definition leda till att konkurrerande företag som är mindre effektiva och således mindre intressanta för konsumenterna vad beträffar bland annat pris, produktion, urval, kvalitet eller innovation försvinner eller får mindre betydelse på den relevanta marknaden (dom av den 10 september 2024, Google och Alphabet/kommissionen (Google Shopping) (C‑48/22 P, EU:C:2024:726, punkt 164 och där angiven rättspraxis).

268 När en konkurrensmyndighet avser att visa att ett beteende avviker från pris- och prestationskonkurrens kan den använda sig av en analys av förmågan hos en hypotetisk konkurrent som är lika effektiv men inte dominerande att upprepa detta beteende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2022, Servizio Elettrico Nazionale m.fl., C‑377/20, EU:C:2022:379, punkt 82).

269 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 106 och 127 i sitt förslag till avgörande är vissa beteenden emellertid av princip inbegripna, utan att det är nödvändigt att göra en sådan bedömning, bland åtgärder som avviker från pris- och prestationskonkurrens. Så är bland annat fallet med kopplingsförbehåll som består i att erbjuda en viss produkt (”den kopplande produkten”) endast tillsammans med en annan produkt (”den kopplade produkten”). En sådan analys är nämligen inte nödvändig för att avgöra huruvida kunden kan välja att erhålla den kopplande produkten utan den kopplade produkten. Ett företag som har en dominerande ställning på en eller flera produktmarknader (”marknaden för den kopplande produkten”) kan komma att skada konsumenterna på grund av kopplingsförbehåll genom att avskärma marknaden för andra produkter som är föremål för kopplingsförbehåll (”marknaden för den kopplade produkten”) och indirekt även marknaden för den kopplande produkten.

270 Vad för det andra gäller villkoret avseende beteendets förmåga att medföra utestängningseffekter, måste konkurrensmyndigheten, såsom framgår av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 187 ovan, visa att det aktuella beteendet har den faktiska eller potentiella effekten att begränsa konkurrensen genom att utestänga lika effektiva konkurrerande företag på den eller de relevanta marknaderna eller genom att förhindra dessa företags utveckling på dessa marknader, varvid det ska påpekas att dessa marknader kan vara såväl den marknad där den dominerande ställningen utövas som anknutna eller närliggande marknader där beteendet kan få verkliga eller potentiella effekter.

271 Beteenden som faktiskt eller potentiellt leder till att pris- och prestationskonkurrensen begränsas genom att lika effektiva konkurrerande företag utestängs från den relevanta marknaden eller de relevanta marknaderna ska kvalificeras som ”missbruk av dominerande ställning”, men detta gäller även för beteenden som bevisligen har som faktisk eller potentiell verkan, eller till och med till syfte, att, redan på ett tidigt stadium, hindra potentiella konkurrenters marknadsinträde genom att det skapas hinder för detsamma eller genom att det vidtas andra inlåsningsåtgärder eller används andra medel än dem som kan räknas till pris- och prestationskonkurrens. Dessa beteenden hindrar utvecklingen av konkurrensen på dessa marknader till nackdel för konsumenterna, genom att begränsa produktion eller utveckling av alternativa produkter eller tjänster samt innovation (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 131 och där angiven rättspraxis).

272 Vad gäller frågan huruvida artikel 102 FEUF innebär en systematisk skyldighet för kommissionen att undersöka effektiviteten hos de faktiska eller hypotetiska konkurrenterna till det företag som har en dominerande ställning, har domstolen redan slagit fast att syftet med denna artikel 102 visserligen inte är att säkerställa att konkurrenter som är mindre effektiva än det företag som har en dominerande ställning blir kvar på marknaden. Härav följer emellertid inte att det måste visas att det påtalade agerandet kan utestänga en lika effektiv konkurrent för att det ska kunna slås fast att det föreligger en överträdelse enligt denna artikel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2024, Google och Alphabet/kommissionen (Google Shopping), C‑48/22 P, EU:C:2024:726, punkterna 263 och 264).

273 Det är riktigt att domstolen har slagit fast att denna bedömning, beroende på omständigheterna, kan visa sig vara relevant för såväl prissättningsrelaterade ageranden som andra ageranden. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 131 och 132 i sitt förslag till avgörande, och i enlighet med den rättspraxis som det har erinrats om i punkt 271 ovan, finns det emellertid situationer där det inte är möjligt eller ändamålsenligt att utföra bedömningen av ett visst beteendes utestängningseffekter utifrån utgångspunkten huruvida en lika effektiv konkurrent skulle kunna upprepa detta beteende. Så är bland annat fallet när marknadsstrukturen, som till exempel avser ett ekosystem som kännetecknas av avsevärda hinder och nätverkseffekter, och beteendet i fråga gör det omöjligt för en lika effektiv konkurrent att komma in på marknaden, hålla sig kvar där eller ens försöka att så göra.

274 Det ankommer dessutom på konkurrensmyndigheten att, på grundval av precisa och konkreta uppgifter och bevis, visa att det aktuella beteendet kan ha utestängningseffekter. Såsom framgår av den rättspraxis som det har erinrats om i punkt 189 ovan ska denna utredning, som kan innebära att olika analysramar tillämpas beroende på vilken typ av beteende som är i fråga i ett givet fall, emellertid, i samtliga fall, göras genom en bedömning av samtliga relevanta faktiska omständigheter, oavsett om de avser själva beteendet, den eller de relevanta marknaderna eller hur konkurrensen fungerar på denna eller på dessa marknader.

275 I förevarande fall erinrade tribunalen, i sitt svar på den andra grunden i första instans, om den rättspraxis som den avsåg att tillämpa, i punkterna 276–299 i den överklagade domen. I detta sammanhang konstaterade tribunalen, i punkt 291 i den överklagade domen, att kommissionen hade följt de steg som tribunalen hade ställt upp i sin dom av den 17 september 2007, Microsoft/kommissionen (T‑201/04, EU:T:2007:289), för att visa att ett beteende utgör missbruk, och att den inte hade nöjt sig med att konstatera att de förinstalleringsvillkor som föreskrevs i appdistributionsavtalen utgör kopplingsförbehåll som kan begränsa konkurrensen, utan i stället, i enlighet med denna rättspraxis, hade varit noga med att i det omtvistade beslutet konkret redogöra för de olika omständigheter som enligt kommissionen gjorde det möjligt att fastställa att de påstådda utestängningseffekterna verkligen förelåg.

276 I punkt 294 i den överklagade domen påpekade tribunalen att kommissionen hade dragit slutsatsen att de aktuella beteendena bland annat hade gjort det svårare för konkurrerande söktjänster att få in sökförfrågningar och att erhålla de intäkter och den information som de behövde för att kunna förbättra sina tjänster, hade gjort inträdeshindren mer svårpasserade genom att skydda Google mot konkurrensen från andra söktjänster och hade minskat incitamenten att göra innovationssatsningar hos aktörer som saluförde söktjänster specialiserade på ett visst språk eller avsedda för en specifik grupp av användare.

277 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 112–124 i sitt förslag till avgörande underkände tribunalen Googles och Alphabets argument att kommissionen inte hade styrkt att förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalen begränsade konkurrensen. Tribunalen underkände således sådana argument avseende förekomsten av en status quo-bias till följd av förinstallering (punkterna 320–418 i den överklagade domen), originalutrustningstillverkarnas möjlighet att förinstallera konkurrerande allmänna söktjänster och ställa in dem som förvalsalternativ (punkterna 419–538 i den överklagade domen), de andra medel som konkurrenterna påstås ha haft till sitt förfogande för att nå ut till användarna (punkterna 539–567 i den överklagade domen), orsakssambandet mellan Googles användarandelar och förinstalleringen (punkterna 568–584 i samma dom) och slutligen beaktandet av det ekonomiska och rättsliga sammanhanget (punkterna 585–596 i den överklagade domen).

278 I domskälen i den överklagade domen frångick tribunalen emellertid inte den rättspraxis som det har erinrats om i punkterna 261–274 ovan. I motsats till vad Google och Alphabet har gjort gällande var tribunalen i synnerhet inte skyldig att pröva huruvida kommissionen faktiskt hade styrkt utestängningseffekterna av förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalen med hänvisning till hypotetiska lika effektiva konkurrenter. Såsom tribunalen angav i punkterna 115, 116 och 294 i den överklagade domen är de relevanta marknaderna i det aktuella fallet att hänföra till den digitala ekonomin, där variabler såsom innovation, tillgång till data, mångsidighet, användarnas beteende eller nätverkseffekter spelar en viktig roll, i det avseendet att dessa marknader kännetecknas av höga inträdeshinder och komplexa interaktioner som påverkar och reglerar varandra. Det är just i sådana situationer som det, i enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 271 ovan, inte är möjligt eller ändamålsenligt att vid bedömningen av ett visst beteendes utestängningseffekter ha som utgångspunkt huruvida en lika effektiv konkurrent skulle kunna upprepa detta beteende. Under sådana omständigheter kan nämligen ett beteende som inte omfattas av pris- och prestationskonkurrens göra det i praktiken omöjligt för en lika effektiv konkurrent att komma in på marknaden, hålla sig kvar där eller ens försöka att så göra. Detta är än mer motiverat när beteendet i fråga inte lämpar sig för en kvantitativ prisbaserad analys.

279 Det är mot bakgrund av dessa allmänna överväganden och de preliminära slutsatser som följer därav som den andra grunden ska prövas.

b) Den första delgrunden

280 Den andra grundens första del avser att tribunalen inte prövade huruvida den omständigheten att försäljningen av appen Google Search kopplades till försäljningen av Play Store kunde utestänga lika effektiva konkurrenters allmänna söktjänster.

281 Denna delgrund innehåller tre anmärkningar, nämligen att kommissionen, för det första, borde ha undersökt det omtvistade beteendets inverkan med avseende på dess täckning, varaktighet och funktion, för det andra, borde ha gjort denna bedömning med hänvisning till hypotetiska lika effektiva konkurrenter och, för det tredje, borde ha fastställt huruvida beteendet berövade sådana konkurrenter möjligheten att faktiskt konkurrera med Google på marknaden för allmänna söktjänster.

282 Det ska i detta hänseende konstateras att Google och Alphabet har grundat sig på antagandet att tribunalen borde ha tillämpat ett identiskt test vid bedömningen av effekterna av de villkor som föreskrevs i appdistributionsavtalen och vid bedömningen av effekterna av de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen. Inom ramen för sina tre anmärkningar har Google och Alphabet nämligen underförstått hänvisat till tribunalens bedömning i samband med prövningen av den tredje grunden i första instans, i vilken Google och Alphabet bestred att de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen utgjorde missbruk. De har närmare bestämt upprepat de olika anmärkningar som de i huvudsak har gjort gällande inom ramen för den tredje grundens tredje del i första instans och som sammanfattas i punkt 664 i den överklagade domen.

283 Vid prövningen av dessa anmärkningar bedömde tribunalen det omtvistade beslutet mot bakgrund av en särskild rättspraxis, som sammanfattas i punkterna 637–647 i den överklagade domen, huruvida en exklusivitetsbetalning, såsom de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen, har förmåga att utestänga åtminstone lika effektiva konkurrenter, varvid denna utestängningskapacitet bedömdes genom AEC‑testet.

284 Det framgår emellertid av punkt 272 ovan att AEC‑testet eller, mer allmänt, förmågan att utestänga en lika effektiv konkurrent inte är det enda kriterium som gör det möjligt att fastställa att ett beteende strider mot artikel 102 FEUF. Tribunalen kan således inte klandras för att inte ha ogiltigförklarat det omtvistade beslutet med motiveringen att kommissionen inte tillämpade detta kriterium vid bedömningen av effekterna av förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalen.

285 Domstolen konstaterar även att samtliga anmärkningar i den andra grundens första del grundar sig på ett felaktigt antagande, vilket gör dem verkningslösa.

c) Den andra delgrunden

286 Genom den andra grundens andra del har Google och Alphabet gjort gällande att tribunalen gjorde en oriktig bedömning när den underlät att pröva huruvida den omständigheten att försäljningen av webbläsaren Chrome kopplades samman med Play Store och appen Google Search kunde utestänga konkurrerande lika effektiva webbläsare.

287 Av skäl som är identiska med dem som angetts i punkterna 282–285 i förevarande dom, finner domstolen att samtliga anmärkningar i den andra delgrunden är verkningslösa, eftersom de grundar sig på den felaktiga premissen att tribunalen borde ha bedömt kapaciteten hos de förinstalleringsvillkor som föreskrivs i appdistributionsavtalen med hänvisning till en hypotetisk lika effektiv konkurrent.

288 Under alla omständigheter kan dessa anmärkningar inte tas upp till prövning.

289 När det gäller den första anmärkningen har Google och Alphabet gjort gällande att tribunalen, i likhet med kommissionen, endast beaktade ett undersegment av den relevanta geografiska marknaden vid bedömningen av huruvida det berörda kopplingsförbehållet kunde begränsa konkurrensen på den marknaden. Eftersom klagandena inte framförde denna anmärkning vid tribunalen, trots att de kunde ha gjort det, ska denna anmärkning anses vara ny och den kan följaktligen, i enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 178 ovan, inte tas upp till prövning inom ramen för ett överklagande.

290 När det gäller den andra anmärkningen har Google och Alphabet gjort gällande att tribunalen felaktigt ”analogt” överförde de konstateranden som avsåg kopplingsförbehållet för appen Google Search på kopplingsförbehållet för webbläsaren Chrome, trots de stora skillnaderna mellan vart och ett av dessa kopplingsförbehåll. Närmare bestämt har klagandena ifrågasatt fem av tribunalens konstateranden avseende de faktiska omständigheterna avseende, för det första , graden av den status quo-bias som webbläsaren Chrome hade jämfört med appen Google Search, för det andra , problem som har samband med lagringsutrymmet, för det tredje , den relativa betydelsen av nedladdningar av konkurrerande webbläsare, för det fjärde , bedömningen av konkurrensnivån på marknaden för webbläsare i förhållande till marknaden för sökmotorer, och för det femte , inverkan av graden av parallell nedladdning av konkurrerande appar.

291 Såsom erinrats om i punkt 216 ovan är ett överklagande begränsat till rättsfrågor. Tribunalen är ensam behörig att fastställa och bedöma de relevanta omständigheterna liksom att bedöma bevisningen. Bedömningen av dessa omständigheter och denna bevisning – med förbehåll för det fall att de har missuppfattats – utgör således inte en rättsfråga som i sig är underställd domstolens prövning i ett mål om överklagande.

292 Eftersom Google och Alphabet inte har gjort gällande att den bevisning som åberopats till stöd för de bedömningar av de faktiska omständigheterna som de har bestritt har missuppfattats, ska denna anmärkning underkänna. Den andra grundens andra del ska således avvisas i sin helhet.

293 Av det anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser någon del av den andra grunden.

C. Den tredje grunden

1. Parternas argument

294 Genom den tredje grunden har Google och Alphabet gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att ersätta bedömningen i det omtvistade beslutet avseende antifragmenteringsskyldigheterna med sin egen bedömning avseende konstaterandet av missbruk och genom att tillskriva de påstådda utestängningseffekterna ett beteende som kommissionen inte hade konstaterat utgöra missbruk.

a) Den första delgrunden

295 Enligt Google och Alphabet konstaterade kommissionen i artikel 1.1 c i det omtvistade beslutet att dessa företag hade åsidosatt artikel 102 FEUF genom att göra beviljandet av licenser för Play Store och appen Google Search beroende av antifragmenteringsskyldigheterna.

296 Trots att tribunalen i punkt 828 i den överklagade domen medgav att den enda bestämmelse som i det omtvistade beslutet ansågs utgöra missbruk var den bestämmelse enligt vilken licenser för Play Store och appen Google Search villkorades av att originalutrustningstillverkarna accepterade att inte saluföra enheter med en icke kompatibel Android‑avgrening, gjorde tribunalen därefter sin bedömning med hänvisning till ett mycket vidare agerande, nämligen ”Googles agerande med syftet att hindra utveckling och förekomst på marknaden av enheter med en icke-kompatibel Android-avgrening”.

297 Genom att på detta sätt ”omformulera” det omtvistade beslutet bekräftade tribunalen felaktigt konstaterandet av missbruk i detta beslut genom att hänvisa till ett beteende som gick utöver den skyldighet som kommissionen hade konstaterat utgjorde missbruk.

298 Det skulle emellertid vara olämpligt om tribunalen hade ogillat Googles och Alphabets talan på grund av Googles affärspolicy att endast bevilja licenser för de Googleägda programmeringsgränssnitten om de användes på kompatibla Google Android-enheter, trots att kommissionen i det omtvistade beslutet och tribunalen, i punkterna 810 och 811 i den överklagade domen, ansåg att denna policy var motiverad. Efter att ha funnit att Google kunde kräva kompatibilitet hos de enheter på vilka dess egna appar och tjänster (inbegripet de Googleägda programmeringsgränssnitten) var installerade, kunde tribunalen inte behandla Googles legitima val att inte bevilja licenser för sina ägare till icke-kompatibla Android-avgreningar som en del av det kritiserade beteendet.

299 Vidare har Google och Alphabet kritiserat tribunalen för att den fann att kommissionen inte var skyldig att identifiera de specifika klausuler som begränsade konkurrensen bland de grundläggande referensstandarder för kompatibilitet för Android som undertecknarna av antifragmenteringsavtalen är skyldiga att följa.

300 Tribunalen bortsåg i detta avseende från det fel som kommissionen begick när den, i punkt 864 i den överklagade domen, slog fast att den kritik som kommissionen i det omtvistade beslutet hade riktat mot Google inte rörde innehållet i de av Google fastställda kompatibilitetsrelaterade skyldigheterna utan Googles agerande med syftet att hindra icke-kompatibla Android-avgreningar från att finna avsättningsmöjligheter. Detta påstående utgör inte ett rimligt svar, eftersom artikel 1.1 c i det omtvistade beslutet avser just antifragmenteringsskyldigheterna.

301 Till stöd för den argumentation som framförts av Google och Alphabet har ADA och HMD understrukit att tribunalen, genom att fastställa ett mer omfattande missbruk än det som hade konstaterats i det omtvistade beslutet, har överskridit gränserna för sin rättsliga prövning och ersatt kommissionens bedömning med sin egen.

302 ADA har i detta avseende hänvisat till tre grundläggande aspekter av det missbruk som konstaterats i det omtvistade beslutet. För det första grundar sig den rättsliga och faktiska bedömning som återfinns i detta beslut helt och hållet på artikel 102 d FEUF och tribunalens dom av den 17 september 2007, Microsoft/kommissionen (T‑201/04, EU:T:2007:289). För det andra medgav kommissionen att Google lagligen kunde förklara att antifragmenteringsskyldigheterna gällde för samtliga enheter utrustade med GMS-sviten. För det tredje medgav kommissionen även att Google inte var skyldigt att göra sina egna appar och tjänster tillgängliga för utvecklare av icke-kompatibla Android‑avgreningar.

303 Enligt domstolens praxis, såsom den framgår av domen av den 6 april 1995, RTE och ITP/kommissionen (C‑241/91 P och C‑242/91 P, EU:C:1995:98, punkterna 49 och 50), och domen av den 26 november 1998, Bronner (C‑7/97, EU:C:1998:569, punkt 39), kan en vägran att bevilja en licens för immateriella rättigheter endast anses strida mot artikel 102 FEUF om det föreligger vissa exceptionella omständigheter, men sådan omständigheter har inte konstaterats i förevarande fall. Tribunalen gjorde sig således skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkt 864 i den överklagade domen, fann att Googles beslut att inte bevilja licens för de Googleägda programmeringsgränssnitten till icke-kompatibla avgreningar ingick i ett förfarande som syftade till att hindra dessa avgreningar från att finna avsättningsmöjligheter.

304 Tribunalen gjorde dessutom ytterligare två fel när den, i punkt 854 i den överklagade domen, slog fast att utövandet av en ensamrätt som är knuten till en immateriell rättighet inte kan tillåtas när det just har till syfte att stärka upphovsmannens dominerande ställning och missbruka denna ställning. Tribunalen underlät således att erkänna att utvecklingen av immateriella rättigheter, särskilt på teknikmarknaderna, återspeglar innovation och investeringar och följaktligen utgör pris- och prestationskonkurrens. För det andra tog tribunalen inte tillräcklig hänsyn till det relevanta rättsliga sammanhanget, det vill säga att incitamenten att investera i forskning och utveckling, när det gäller immateriella rättigheter, endast bör dämpas genom ett administrativt eller rättsligt ingripande under exceptionella omständigheter.

305 Kommissionen anser att denna grund är verkningslös och att den i vart fall inte kan leda till bifall för överklagandet.

306 Kommissionen menar att denna grund är verkningslös, eftersom den grundar sig på det felaktiga antagandet att tribunalen ”omformulerade” kvalificeringen i det omtvistade beslutet av Googles beteende som missbruk. Denna ”omformulering” ligger till grund för Googles och Alphabets påstående, vilket utgör den tredje grundens andra del, att tribunalen gjorde en oriktig bedömning av orsakssambandet mellan det ”omformulerade” beteendet och detta beteendes förmåga att begränsa konkurrensen.

307 Enligt kommissionen framgår det emellertid av punkt 855 i den överklagade domen att Googles val att inte bevilja licenser för de Googleägda programmeringsgränssnitten till utvecklare av icke‑kompatibla Android-avgreningar endast beaktades som en del av sammanhanget vid bedömningen av antifragmenteringsskyldigheternas förmåga att begränsa konkurrensen. Vidare anges det såväl i det omtvistade beslutet som i den överklagade domen att samma beteende, det vill säga att ”endast den som hade ingått ett antifragmenteringsavtal kunde beviljas licens för Play Store och appen Google Search”, utgör missbruk.

308 Googles och Alphabets påstående att tribunalen fann att ett mer omfattande agerande utgjorde missbruk än det som beaktades i det omtvistade beslutet grundar sig på två separata avsnitt i den överklagade domen, nämligen den sista meningen i punkt 828 samt punkt 864 i den domen. De strider således inte bara mot slutet av punkt 828, utan även mot övriga överväganden i nämnda dom, särskilt punkterna 232, 247, 805, 809, 811 och 1083 i densamma. En helhetsbedömning av den överklagade domen bekräftar däremot att det i det omtvistade beslutet och i den domen slås fast att samma beteende utgör missbruk.

309 Till stöd för kommissionens argument har FairSearch, med hänvisning till domen av den 27 januari 2000, DIR International Film m.fl./kommissionen (C‑164/98 P, EU:C:2000:48, punkt 42), tillagt att tribunalen under alla omständigheter har rätt att tolka ett kommissionsbeslut så länge denna tolkning inte strider mot logiken i detta beslut. Google och Alphabet har emellertid inte lagt fram någon bevisning för att tribunalen ersatte kommissionens motivering med sin egen.

310 Seznam har även understrukit att påståendet i punkt 828 i den överklagade domen inte är ett ”konstaterande” från tribunalens sida, utan en hänvisning till vad kommissionen redan hade fastställt i det omtvistade beslutet, nämligen att den skyldighet som hindrar utvecklingen och förekomsten på marknaden av enheter utrustade med en icke kompatibel Android-avgrening, vilken utgör en del av antifragmenteringsskyldigheterna, utgjorde missbruk. Tribunalens hänvisning till kommissionens påstående är således inte mer omfattande än kommissionens påstående.

b) Den andra delgrunden

311 Google och Alphabet har för det första gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkt 893 i den överklagade domen, slog fast att en kontrafaktisk analys inte var nödvändig.

312 Enligt Google och Alphabet skulle det i avsaknad av en sådan analys vara omöjligt att dra slutsatsen att de påstådda potentiella effekterna för icke-kompatibla avgreningar kunde tillskrivas det aktuella beteendet, det vill säga att beviljandet av en licens för Play Store och appen Google Search villkorades av att en originalutrustningstillverkare undertecknade ett antifragmenteringsavtal.

313 Den relevanta frågan är vilken situationen för icke-kompatibla avgreningar skulle ha varit om Google inte hade gjort beviljandet av en licens för Play Store och appen Google Search beroende av att en originalutrustningstillverkare undertecknade ett antifragmenteringsavtal. Det framgår emellertid av tribunalens bedömning, i punkt 856 i den överklagade domen, att Google i ett sådant fall skulle ha fortsatt att bevilja licenser för de Googleägda programmeringsgränssnitten endast till kompatibla Google Android-enheter på vilka Googles appar var förinstallerade, vilket Google hade kunnat göra utan att bryta mot några regler. Under dessa omständigheter, och såsom tribunalen bekräftade i punkterna 855 och 856 i den överklagade domen, utgjorde Googles policy avseende utveckling och distribution av de Googleägda programmeringsgränssnitten fortfarande ett incitament för originalutrustningstillverkarna att endast distribuera kompatibla Google Android-enheter, eftersom originalutrustningstillverkarna ansåg att de Googleägda programmeringsgränssnitten var av ”strategiskt intresse”. Härav följer att i ett kontrafaktiskt scenario stötte utvecklingen av icke‑kompatibla avgreningar på samma hinder som det som faktiskt hade konstaterats, det vill säga att originalutrustningstillverkarna var ovilliga att distribuera icke-kompatibla avgreningar.

314 För det andra, trots att Google och Alphabet vid tribunalen förklarade att anledningen till icke-kompatibla avgreningar, såsom Fire OS, aldrig utvecklades var en annan än att originalutrustningstillverkarna hade undertecknat antifragmenteringsavtalen, analyserade tribunalen inte huruvida orsaken till Fire OS:s misslyckande kunde tillskrivas antifragmenteringsskyldigheterna.

315 Tribunalen underlät således återigen att göra en analys av orsakssambandet genom att, i punkt 850 i den överklagade domen, uttryckligen slå fast att den valde att inte pröva huruvida ”andra orsaker” än det krav som Google ålade originalutrustningstillverkarna att underteckna ett antifragmenteringsavtal för att erhålla en licens för Play Store eller appen Google Search kunde förklara Fire OS:s kommersiella misslyckande. Därigenom begick tribunalen det fel som domstolen kritiserade i domen av den 6 december 2012, AstraZeneca/kommissionen (C‑457/10 P, EU:C:2012:770), det vill säga att presumera att det förelåg ett orsakssamband, i strid med principen att ”tvivel ska gynna mottagaren av det beslut i vilket överträdelsen konstateras”.

316 Google och Alphabet har vidare gjort gällande att det i förevarande fall inte ens fanns någon anledning till att hysa tvivel, eftersom tribunalen slog fast att tillgången till de Googleägda programmeringsgränssnitten var kommersiellt viktig och, enligt tribunalen, tillräcklig för att en icke‑kompatibel Android-variant inte skulle kunna uppväga operativsystemet Androids påstått dominerande ställning. Tribunalen gjorde sig därigenom skyldig till en felaktig rättstillämpning liknande den som ledde till ogiltigförklaringen av kommissionens beslut i det mål som avgjordes genom tribunalens dom av den 15 juni 2022, Qualcomm/kommissionen (Qualcomm – Betalningar för exklusiva rättigheter) (T‑235/18, EU:T:2022:358).

317 ADA och HMD anser också att tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig rättslig bedömning genom att anse att kommissionen inte var skyldig att göra en kontrafaktisk analys, vilket skulle ha gjort det möjligt för kommissionen att bedöma konkurrensvillkoren i avsaknad av det omtvistade beteendet.

318 Kommissionen har genmält att Google och Alphabet felaktigt har hävdat att tribunalen gjorde en oriktig bedömning när den fastställde slutsatserna i det omtvistade beslutet att antifragmenteringsskyldigheterna kunde begränsa konkurrensen.

319 Enligt FairSearch kan överklagandet inte tas upp till prövning såvitt avser den tredje grundens andra del, eftersom Google och Alphabet försöker diskutera tribunalens konstateranden av de faktiska omständigheterna avseende skälen till att icke-kompatibla avgreningar inte har utvecklats.

2. Domstolens bedömning

a) Den första delgrunden

320 Google och Alphabet har gjort gällande att tribunalen, vid prövningen av deras fjärde grund i första instans, avseende oriktig bedömning i fråga om huruvida villkoret i antifragmenteringsavtalen att licenser för Play Store och appen Google Search endast skulle beviljas när antifragmenteringsskyldigheterna var uppfyllda skulle anses utgöra missbruk, i punkt 828 i den överklagade domen, fann det nödvändigt att pröva huruvida kommissionen, såsom den hade förklarat i det omtvistade beslutet, hade styrkt att Google hade genomfört ett agerande avsett att utestänga icke-kompatibla Android-avgreningar samt huruvida detta agerande kunde anses vara konkurrensbegränsande, i den mening som avses i artikel 102 FEUF.

321 Tribunalen har härigenom ”omformulerat” det omtvistade beslutet genom att hänvisa till ett beteende som går utöver det beteende som kommissionen i artikel 1.1 c i detta beslut konstaterade utgjorde missbruk. Det skulle i detta avseende vara olämpligt att ålägga Google sanktioner på grund av dess affärspolicy som bestod i att endast bevilja licenser för de Googleägda programmeringsgränssnitten om de användes för kompatibla Google Android-enheter, trots att kommissionen i nämnda beslut och tribunalen, i punkterna 810 och 811 i den överklagade domen, ansåg att denna policy var motiverad. Tribunalen kunde således inte slå fast att den omständigheten att Google inte beviljade licenser till icke-kompatibla Android-avgreningar för de Googleägda programmeringsgränssnitten utgjorde en del av det kritiserade beteendet.

322 Utgångspunkten för detta resonemang från Google och Alphabet är således en omformulering, som betecknas som omfattande, av beskrivningen av ett av de missbruksfall som kommissionen åberopade i det omtvistade beslutet, och att en sådan omformulering innebär en felaktig rättslig bedömning.

323 Domstolen vill i detta sammanhang erinra om att både domstolen och tribunalen, inom ramen för den granskning av lagenligheten som avses i artikel 263 FEUF, är behöriga att pröva en talan rörande bristande behörighet, åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, åsidosättande av fördraget eller av någon rättsregel som gäller dess tillämpning eller rörande maktmissbruk. I artikel 264 FEUF föreskrivs att om talan är välgrundad, så ska den berörda rättsakten förklaras ogiltig. Domstolen och tribunalen kan således inte i något fall ersätta den motivering som upphovsmannen till den överklagade rättsakten har lämnat med en egen motivering (dom av den 27 januari 2000, DIR International Film m.fl./kommissionen, C‑164/98 P, EU:C:2000:48, punkt 38, och dom av den 6 oktober 2021, Ungern/kommissionen, C‑456/19 P, EU:C:2021:793, punkt 70).

324 Även om tribunalen i ett mål om ogiltigförklaring kan ha anledning att tolka motiveringen till den omtvistade rättsakten på ett annorlunda sätt än upphovsmannen, eller i vissa fall till och med förkasta den motivering som denne formellt angett, kan den däremot inte göra så när det inte finns någon faktisk omständighet som motiverar detta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 januari 2000, DIR International Film m.fl./kommissionen, C‑164/98 P, EU:C:2000:48, punkt 42, och dom av den 6 oktober 2021, World Duty Free Group och Spanien/kommissionen, C‑51/19 P och C‑64/19 P, EU:C:2021:793, punkt 71).

325 Av detta följer att även om den terminologi som tribunalen använde i den överklagade domen skiljer sig från den som användes i det omtvistade beslutet, följer det inte nödvändigtvis av detta att tribunalen skulle ha identifierat ett beteende som innebär missbruk som materiellt sett skiljer sig från det som kommissionen angett, eller att den grundade sig på en annan motivering än den som kommissionen angav i det omtvistade beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, World Duty Free Group och Spanien/kommissionen, C‑51/19 P och C‑64/19 P, EU:C:2021:793, punkt 73, och dom av den 10 september 2024, Google och Alphabet/kommissionen (Google Shopping), C‑48/22 P, EU:C:2024:726, punkt 104).

326 I förevarande fall konstaterar domstolen för det första att den mening i punkt 828 i den överklagade domen som Google och Alphabet har kritiserat är entydig. Den kan således inte tolkas oberoende av resten av denna punkt.

327 Till att börja med inleds denna mening med en beskrivning av kommissionens kritik, nämligen den kritiserar Google för att ha villkorat beviljandet av licenser för Play Store och appen Google Search med fullgörandet av en uppsättning skyldigheter som inskränkte friheten för de originalutrustningstillverkare som önskade erhålla sådana licenser, just genom att de dessutom förbjuds att saluföra alla andra enheter med en icke-kompatibel Android-avgrening.

328 Vidare preciseras att ”[d]enna inskränkning härrörde från antifragmenteringsavtalen, och den var – till den del som den avsåg smarta mobila enheter där Google-appar inte var förinstallerade – den enda skyldighet enligt dessa avtal som kommissionen i det [omtvistade] beslutet ansåg utgöra missbruk. Kommissionen bestred nämligen inte Googles rätt att ställa kompatibilitetskrav såvitt avsåg enheter med dess appar installerade. Däremot fann kommissionen att Googles agerande med syftet att hindra utveckling och förekomst på marknaden av enheter med en icke-kompatibel Android-avgrening var att anse som missbruk”.

329 Tribunalen drog härav slutsatsen att det var nödvändigt att pröva huruvida kommissionen, såsom den fann i det omtvistade beslutet, hade styrkt att Google hade genomfört ett agerande avsett att utestänga icke‑kompatibla Android-avgreningar samt huruvida detta agerande kunde anses vara konkurrensbegränsande, i den mening som avses i artikel 102 FEUF.

330 För det andra inleds i punkt 828 i den överklagade domen tribunalens bedömning av den fjärde grundens första del i första instans, avseende oriktig bedömning i fråga om huruvida villkoret i antifragmenteringsavtalen att licenser för Play Store och appen Google Search endast skulle beviljas när antifragmenteringsskyldigheterna var uppfyllda skulle anses utgöra missbruk. Denna bedömning föregås, i punkt 816 i den överklagade domen, av en sammanfattning av skäl 1036 i det omtvistade beslutet, enligt vilken kommissionen hade utvecklat sex olika resonemang till styrkande av att antifragmenteringsskyldigheterna kunde begränsa konkurrensen.

331 Av dessa inledande anmärkningar följer att det är mot bakgrund av punkt 828 i sin helhet i den överklagade domen och denna sammanfattning som Google och Alphabets påstående om den påstådda omformuleringen av det åberopade missbruket ska prövas.

332 Bland de skäl som kommissionen angav i skäl 1036 i det omtvistade beslutet identifierade tribunalen, i punkt 816 i den överklagade domen, den omständigheten att antifragmenteringsskyldigheterna hindrar utvecklingen av icke-kompatibla Android-avgreningar, den omständigheten att kompatibla Android-avgreningar inte utgör ett trovärdigt konkurrenshot mot Google och den omständigheten att antifragmenteringsskyldigheterna förstärks av att de Googleägda programmeringsgränssnitten inte är tillgängliga för utvecklare av icke‑kompatibla Android-avgreningar, vilket minskar utvecklarnas intresse av att utveckla appar för sådana operativsystem.

333 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 175 och 176 i sitt förslag till avgörande framgår det av punkt 816 i den överklagade domen, vilken Google och Alphabet inte har bestritt i sitt överklagande, att kommissionen faktiskt kritiserade Google för att ha tillämpat ett agerande som syftade till att utestänga icke-kompatibla Android‑avgreningar på grund av att de utgjorde ett hot mot detta företag, varvid kommissionen, i avsnitt 12.6.1 i det omtvistade beslutet, förklarade att detta hot var verkligt. Enligt Google var det skälet till att utvecklingen av dessa avgreningar begränsades, att originalutrustningstillverkarna inte längre saluförde dem vid äventyr av att inte längre erhålla licens för Googles appar.

334 Tribunalen ersatte således inte motiveringen i det omtvistade beslutet med sin egen när den prövade huruvida kommissionen hade styrkt dessa faktiska omständigheter.

335 Av detta följer att även om den terminologi som används i den sista meningen i punkt 828 i den överklagade domen skiljer sig från terminologin i artikel 1.1 c i det omtvistade beslutet, så kan det emellertid inte anses att tribunalen därigenom identifierade ett annat beteende som utgjorde missbruk än det som kommissionen hade konstaterat i detta beslut.

336 Även om ordalydelsen i artikel 1.1 c i nämnda beslut endast avser Googles beteende som gjorde beviljandet av licenser för Play Store och appen Google Search beroende av antifragmenteringsskyldigheterna, framgår det dessutom av samma beslut och av den överklagade domen att kompatibilitetskraven avseende de enheter på vilka Googles appar var installerade, vars legitima karaktär inte har ifrågasatts av tribunalen, utgör en relevant omständighet i det sammanhang i vilket agerandet ägde rum.

337 Betydelsen av denna kontextuella omständighet vid bedömningen av det andra missbruksfall som identifierats i det omtvistade beslutet kan för det första utläsas av punkterna 855 och 856 i den överklagade domen. Den första av dessa punkter bekräftar att åtkomst till de Googleägda programmeringsgränssnitten var av strategiskt intresse för utvecklare och originalutrustningstillverkare. Vidare angav tribunalen, i den andra av dessa punkter, att det ”har framgått av tribunalens prövning av den andra grunden [för talan om ogiltigförklaring att] originalutrustningstillverkare som önskade få tillgång till de Googleägda programmeringsgränssnitten [var] tvungna att ingå ett appdistributionsavtal, vilket i sin tur förutsatte att de först hade godtagit villkoren i antifragmenteringsavtalen”. Det var emellertid på grundval av dessa konstateranden som tribunalen, i punkt 856 i den överklagade domen, drog slutsatsen att ”Googles politik för utveckling och distribution av sina egenägda programmeringsgränssnitt skapade incitament att ingå antifragmenteringsavtal, vilka minskade avsättningsmöjligheterna för icke-kompatibla Android-avgreningar”.

338 För det andra bekräftar de ”[i]nledande synpunkter[na] på omfattningen av det i det [omtvistade] beslutet utpekade andra missbruksfallet”, som tribunalen gjorde i punkterna 803–814 i den överklagade domen, betydelsen av nämnda kontextuella omständighet, vilket innebär att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i den entydiga omformulering som tribunalen använde i punkt 828 i den överklagade domen.

339 Det bekräftas uttryckligen i punkt 809 i nämnda dom att ”[e]nligt det [omtvistade] beslutet missbrukade Google … sin dominerande ställning … genom att som villkor för beviljande av licens för Play Store och Google Search kräva godtagande av antifragmenteringsskyldigheterna”. Tribunalen preciserade därefter, i punkt 810 i samma dom, att ”antifragmenteringsavtalen, såsom [Google och Alphabet] också vitsordade vid förhandlingen, i det [omtvistade] beslutet befanns utgöra missbruk enbart i det hänseendet att de innebar att originalutrustningstillverkarna ålades att säkerställa kompatibiliteten med kompatibilitetsdokumentet för samtliga av dem saluförda enheter som hade Android eller en Android-avgrening som operativsystem, inbegripet enheter där inga Google-appar var förinstallerade. Annorlunda uttryckt befanns antifragmenteringsavtalen utgöra missbruk enbart i det hänseendet att de innebar förbud mot saluföring av smarta mobila enheter med en icke-kompatibel Android-avgrening som operativsystem även när inga Google-appar var förinstallerade på dessa enheter.” Slutligen fann tribunalen, i punkt 812 i den överklagade domen, att vad kommissionen i allt väsentligt hade klandrat Google för var ”att ha genomfört ett konkurrensbegränsande agerande med syftet att se till att det inte fanns några avsättningsmöjligheter för icke‑kompatibla Android-avgreningar”.

340 Dessa kontextuella omständigheter visar även att vad kommissionen avsåg med det andra missbruksfall som identifierades i det omtvistade beslutet bestod i själva den omständigheten att kommissionen krävde att samtliga tekniska standarder, som i förevarande fall definierades i kompatibilitetsdokumentet, skulle tillämpas, inbegripet vad avser enheter på vilka de äganderättsligt skyddade apparna och tjänsterna, däribland de Googleägda programmeringsgränssnitten, inte var förinstallerade. Tribunalen gjorde sig således inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkt 864 i den överklagade domen, slog fast att kommissionen inte var skyldig att närmare ange vilka av standarderna i kompatibilitetsdokumentet som gav upphov till dessa effekter.

341 Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grundens första del.

b) Den andra delgrunden

342 Google och Alphabet har gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkt 893 i den överklagade domen, slog fast att kommissionen inte var skyldig att göra en kontrafaktisk analys i syfte att värdera de hypotetiska konsekvenser som i avsaknad av det andra missbruksfallet skulle ha kunnat observeras, eftersom kommissionen hade styrkt de omtvistade begränsningarnas existens och deras effekter på konkurrensen.

343 Såsom det har erinrats om i punkt 225 ovan ankommer det visserligen på kommissionen att fastställa orsakssambandet mellan det omtvistade missbruket och dess konkurrensbegränsande effekter, men den kan i detta sammanhang ändå använda sig av olika slags bevisning, utan att den är skyldig att systematiskt använda sig av en viss metod, särskilt en kontrafaktisk analys.

344 I förevarande fall konstaterade tribunalen, för det första, i punkt 834 i den överklagade domen, att den materiella förekomsten av det agerande som kommissionen i det omtvistade beslutet ansåg utgöra det andra missbruksfallet inte bara hade godtagits av Google och Alphabet, utan även styrkts. För det andra fann tribunalen, i punkt 841 i den överklagade domen, på grundval av dessa företags uttalanden, vilka bekräftades av handlingarna i målet, att denna praxis medvetet hade genomförts i syfte att begränsa tillträdet till marknaden för icke‑kompatibla Android-avgreningar. För det tredje drog tribunalen, i punkt 847 i den överklagade domen, slutsatsen att Google och Alphabet inte hade visat att dessa avgreningar inte i något fall kunde utgöra ett konkurrenshot mot Google. För det fjärde fann tribunalen, i punkt 863 i samma dom, att kommissionen hade styrkt att antifragmenteringsavtalen förbjöd undertecknarna av avtalen att tillhandahålla avsättningsmöjligheter till icke-kompatibla Android‑avgreningar och att detta hinder hade bidragit till att stärka Googles dominerande ställning på marknaderna för allmänna söktjänster, samtidigt som det visade sig vara till nackdel för slutanvändarna.

345 För att motivera behovet av en kontrafaktisk analys har Google och Alphabet hävdat att Googles policy avseende utveckling och distribution av de Googleägda programmeringsgränssnitten under alla omständigheter skulle ha utgjort ett incitament för originalutrustningstillverkarna att endast distribuera kompatibla Google Android-enheter. Google och Alphabet har vidare kritiserat tribunalen för att inte ha analyserat huruvida Fire OS:s misslyckande kunde tillskrivas antifragmenteringsskyldigheterna genom att, i punkt 850 i den överklagade domen, endast slå fast att kommissionen, även om det fanns andra skäl som kunde förklara detta operativsystems kommersiella misslyckande, hade styrkt att antifragmenteringsavtalen hade medfört att nämnda operativsystem inte hade fått tillgång till de avsättningsmöjligheter som skulle ha kunnat erbjudas av de originalutrustningstillverkare som hade ingått ett antifragmenteringsavtal med Google.

346 Det ska i detta hänseende konstateras att Google och Alphabet inte har kritiserat tribunalens övriga konstateranden, såsom att Alibabas operativsystem Aliyun hade misslyckats, vilket ledde till de konstateranden som anges i punkt 344 ovan och slutligen till att det bekräftades att det hade visats att det förelåg en faktisk utestängning av icke-kompatibla Android-avgreningar och denna utestängning hade konkurrensbegränsande effekter.

347 Dessutom har Google och Alphabet, genom sina argument avseende tribunalens bedömning av Googles policy avseende utveckling och distribution av de Googleägda programmeringsgränssnitten och Fire OS:s misslyckande, i själva verket försökt få till stånd en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen, vilken tribunalen redan hade gjort.

348 Såsom det har erinrats om i punkt 216 ovan är ett överklagande begränsat till rättsfrågor. Eftersom Google och Alphabet inte har gjort gällande någon missuppfattning, kan de argument som Google och Alphabet har åberopat till stöd för det påstådda behovet av en kontrafaktisk analys således inte tas upp till prövning.

349 Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens andra del, eftersom den i vissa delar saknar stöd och i övriga delar inte kan tas upp till prövning. Överklagandet kan följaktligen inte bifallas såvitt avser någon del av den tredje grunden.

D. Den fjärde grunden

1. Parternas argument

350 Genom den fjärde grunden har Google och Alphabet gjort gällande att tribunalen underlät att konkret beakta och pröva de argument som Google och Alphabet hade anfört och den bevisning som de hade lagt fram för att visa att antifragmenteringsskyldigheterna var objektivt motiverade.

351 De har särskilt kritiserat tribunalen för att ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i fyra avseenden.

352 För det första undersökte tribunalen inte behovet av antifragmenteringsskyldigheterna. I punkt 880 i den överklagade domen nöjde sig tribunalen med att åberopa omständigheter som styrkte operativsystemet Androids verkliga tillväxt för att motivera sin slutsats att fragmentiseringen av denna plattform inte medförde någon risk för plattformens överlevnad under överträdelseperioden, trots att tribunalen borde ha frågat sig huruvida plattformen skulle ha fått samma snabba tillväxt om Google inte hade infört de omtvistade skyldigheterna. För att göra detta borde tribunalen exempelvis ha hänvisat till erfarenheterna av öppna operativsystem för vilka det vidtagits färre skyddsåtgärder mot fragmentering.

353 För det andra underlät tribunalen att pröva Googles berättigade intresse av att skydda hela Android-ekosystemet, inbegripet enheter som inte integrerar Googleägda appar. Tribunalen fann, i punkt 878 i den överklagade domen, att den motivering som Google och Alphabet hade anfört saknade samband med det påstådda missbruket, vilket endast avsåg tillämpningen av antifragmenteringsskyldigheterna på enheter som inte var utrustade med GMS-sviten. Därigenom underlät tribunalen att bemöta deras argument att Googles berättigade intresse, i egenskap av utvecklare av operativsystemet Android och förvaltare av Android‑ekosystemet, krävde åtgärder för att bevara hela detta ekosystem.

354 För det tredje gjorde tribunalen en oriktig bedömning när den fastställde det omtvistade beslutet trots att kommissionen inte hade gjort en korrekt bedömning av de villkor under vilka Google beviljade en licens för fritt utnyttjande för operativsystemet Android. Tribunalen fann, i punkt 886 i nämnda dom, att Google hade gjort ”valet” att godta de risker som var förenade med lanseringen av detta operativsystem på en öppen plattform, trots att Google betett sig tvärtom genom att medvetet vidta åtgärder för att undvika de risker som en okontrollerad öppen modell medförde, vilket tribunalen inte beaktade.

355 För det fjärde gjorde tribunalen inte en korrekt bedömning av den bevisning som styrkte att antifragmenteringsavtalen var nödvändiga, med hänsyn till att en lösning som bestod i att registrera varumärken som förbehöll dem beteckningen ”Android” var olämplig. Tribunalen nöjde sig i detta avseende, i punkt 883 i samma dom, med att slå fast att Google och Alphabet inte hade lagt fram någon utförlig bevisning till stöd för detta påstående. Tribunalen missuppfattade därigenom den bevisning som visade att lösningen att registrera varumärken var olämplig.

356 Gigaset har medgett att motiveringsskyldigheten inte innebär att tribunalen är skyldig att lämna en uttömmande redogörelse för vart och ett av de resonemang som Google och Alphabet fört. Gigasett har emellertid hävdat dels att Google och Alphabets argument avseende kommissionens bedömning av antifragmenteringsavtalen avsåg omständigheter som var relevanta för en korrekt rättslig bedömning, dels att om dessa omständigheter hade bedömts objektivt, så skulle det ha visat sig att kraven på en lägsta referensstandard för kompatibilitet i antifragmenteringsavtalen utgjorde en legitim och nödvändig åtgärd som syftade till att skydda integriteten för hela Android-ekosystemet.

357 Tribunalen gjorde sig även skyldig till felaktig rättstillämpning när den valde att inte pröva Googles och Alphabets argument att en lösning som bestod i att registrera varumärken som förbehöll dem beteckningen ”Android” inte var tillräcklig för att undvika en förväxling mellan enheter som var kompatibla med kompatibilitetsdokumentet och enheter som inte är det.

358 HMD har i huvudsak upprepat de argument som Google och Alphabet har anfört.

359 Kommissionen och FairSearch har gjort gällande att den fjärde grunden inte kan tas upp till prövning, eftersom Google och Alphabet, under sken av att göra gällande en felaktig rättstillämpning, har bestritt tribunalens konstateranden avseende de faktiska omständigheterna att antifragmenteringsskyldigheterna inte var nödvändiga. Google och Alphabet har dessutom endast upprepat vissa delar av sina argument vid tribunalen, utan att visa att det skett någon felaktig rättstillämpning. Kommissionen har i andra hand hävdat att denna grund saknar stöd.

2. Domstolens bedömning

360 Genom den fjärde grunden för överklagandet har Google och Alphabet gjort gällande att tribunalen gjorde en oriktig bedömning av de sakliga skälen för antifragmenteringsavtalen.

361 Tribunalen erinrar inledningsvis om att det ankommer på det företag som har en dominerande ställning att motivera ageranden som kan omfattas av förbudet i artikel 102 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 mars 2007, British Airways/kommissionen, C‑95/04 P, EU:C:2007:166, punkt 69, och dom av den 27 mars 2012, Post Danmark, C‑209/10, EU:C:2012:172, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

362 Ett sådant företag kan i detta hänseende särskilt visa antingen att dess beteende är objektivt nödvändigt eller att den utestängningseffekt som nämnda beteende ger upphov till kan uppvägas eller rentav övertrumfas av fördelar i effektivitetshänseende som även gynnar konsumenten. Det ankommer på det företag som har en dominerande ställning att visa att de effektivitetsvinster som kan följa av det aktuella beteendet neutraliserar de sannolika skadliga verkningarna på konkurrensen och konsumenternas intressen på de berörda marknaderna, att dessa effektivitetsvinster har uppnåtts eller kan uppnås tack vare nämnda beteende, att beteendet är en nödvändig förutsättning för att effektivitetsvinsterna ska kunna uppnås och att företaget inte eliminerar en reell konkurrens genom att undanröja alla eller nästan alla befintliga källor till faktisk eller potentiell konkurrens (dom av den 27 mars 2012, Post Danmark, C‑209/10, EU:C:2012:172, punkterna 41 och 42 samt där angiven rättspraxis).

363 Mot denna bakgrund anförde Google och Alphabet flera argument vid tribunalen för att visa att kommissionen inte hade beaktat antifragmenteringsskyldigheternas konkurrensfrämjande karaktär, vilka skulle ha varit nödvändiga för att skydda integriteten och kvaliteten hos operativsystemet Android mot de risker som är förenade med eventuella oförenligheter. Dessa argument sammanfattades i punkterna 868–873 i den överklagade domen och underkändes i tur och ordning av tribunalen i dess prövning i punkterna 877–891 i den överklagade domen.

364 Genom den fjärde grunden för överklagandet har Google och Alphabet framfört fyra anmärkningar mot denna prövning.

365 För det första underlät tribunalen att pröva huruvida antifragmenteringsskyldigheterna var nödvändiga för att underlätta kompatibiliteten mellan Google Android-enheter och för att skydda kvaliteten och integriteten hos operativsystemet Android mot riskerna för fragmentering. För det andra begränsade tribunalen på ett olämpligt sätt sin bedömning till behovet av att hjälpa till att skydda enbart Google Android-enheter som integrerar Googleägda appar. För det tredje gjorde tribunalen en oriktig bedömning när den tillskrev Google valet att godta samtliga konsekvenser som var knutna till försäljningen av Android med licens för fritt utnyttjande. För det fjärde gjorde tribunalen inte en korrekt prövning av den bevisning som Google och Alphabet hade lagt fram för att visa att kommissionen hade gjort en oriktig bedömning när den fann att en ändring av varumärkesstrategin gav en lämplig lösning på antifragmenteringsskyldigheterna.

366 Google och Alphabet har emellertid dragit slutsatsen att var och en av dessa fyra anmärkningar avser en och samma felaktiga rättstillämpning. Tribunalen underlät, enligt Google och Alphabet, i den överklagade domen att konkret beakta eller undersöka alla relevanta omständigheter för att fastställa huruvida antifragmenteringsskyldigheterna var objektivt motiverade.

367 Såsom det har erinrats om i punkt 348 ovan är ett överklagande begränsat till rättsfrågor, eftersom tribunalen är ensam behörig att fastställa och bedöma de relevanta faktiska omständigheterna och att bedöma bevisningen. Bedömningen av dessa omständigheter och denna bevisning – med förbehåll för det fall där de har missuppfattats – utgör således inte en rättsfråga som i sig är underställd domstolens prövning i ett mål om överklagande.

368 I förevarande fall konstaterar domstolen för det första att Google och Alphabet inte har gjort gällande att tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheter eller den bevisning som prövades av densamma, med förbehåll för att tribunalen i sina inlagor endast nämnde en missuppfattning av bevisningen avseende ineffektivt försvar av Googles och Alphabets immateriella rättigheter som en följd av underlåtenheten att pröva dessa omständigheter. I avsaknad av bevisning kan en sådan hänvisning inte beaktas.

369 Om en klagande gör gällande att tribunalen har missuppfattat bevisningen, så ska klaganden, enligt artikel 256 FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 168.1 d i rättegångsreglerna, ange exakt vilka bevis som tribunalen har missuppfattat och visa de bedömningsfel som klaganden anser har orsakat denna missuppfattning hos tribunalen. Dessutom ska det utifrån handlingarna i målet vara uppenbart att tribunalen har missuppfattat bevisningen eller de faktiska omständigheterna, utan att domstolen ska behöva göra en ny bedömning därav (se dom av den 7 januari 2004, Aalborg Portland m.fl./kommissionen, C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, EU:C:2004:6, punkt 50, och dom av den 21 december 2023, United Parcel Service/kommissionen, C‑297/22 P, EU:C:2023:1027, punkt 30).

370 För det andra ska det påpekas att de argument som Google och Alphabet har anfört till stöd för de fyra anmärkningar som anförts till stöd för den fjärde grunden för överklagandet, med hänvisning till punkterna 880, 878, 886 respektive 883 i den överklagade domen, bygger på en selektiv tolkning av tribunalens motivering. Google och Alphabet har, genom att kritisera tribunalen för att ha underlåtit att konkret beakta eller pröva alla relevanta omständigheter för att fastställa huruvida antifragmenteringsskyldigheterna var objektivt motiverade, i slutändan försökt bestrida vad tribunalen i ett tidigare skede hade konstaterat vad avser dessa punkter inom ramen för sin bedömning av de sakliga skäl för antifragmenteringsavtalen som Google och Alphabet hade anfört.

371 Mot bakgrund av det ovan anförda kan den fjärde grunden inte tas upp till prövning.

E. Den femte grunden

1. Parternas argument

372 Google och Alphabet har genom sin femte grund gjort gällande att tribunalen felaktigt fastställde konstaterandena i det omtvistade beslutet avseende den enda, fortlöpande överträdelsen, trots att det nämnda beslut ogiltigförklarades i den del det avsåg de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen.

373 Det framgår av rättspraxis att det endast är möjligt att delvis ogiltigförklara ett kommissionsbeslut om de ogiltigförklarade delarna kan avskiljas från resten av beslutet. Så är inte fallet när en delvis ogiltigförklaring får till följd att rättsaktens kärninnehåll ändras. I det omtvistade beslutet ålades Google och Alphabet sanktioner för en enda, fortlöpande överträdelse bestående av fyra olika missbruksfall. I punkt 1029 i den överklagade domen ogiltigförklarade tribunalen detta beslut vad gäller ett av dessa fyra missbruksfall, närmare bestämt det som avsåg de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen, men fastställde nämnda beslut avseende den enda, fortlöpande överträdelsen. Tribunalen gjorde sig därmed skyldig till felaktig rättstillämpning.

374 Tribunalen borde nämligen ha bedömt huruvida ogiltigförklaringen av ett av konstaterandena om en överträdelse ändrade kärninnehållet i konstaterandet av den enda, fortlöpande överträdelsen. Den överklagade domen innehåller således i huvudsak fyra brister på denna punkt. För det första är det inte möjligt att, utan någon som helst grund, ersätta en enda, fortlöpande överträdelse bestående av fyra separata, kompletterande och inbördes beroende missbruksfall enligt det omtvistade beslutet med en enda, fortlöpande överträdelse som endast består av tre olika missbruksfall. För det andra beaktade tribunalen, samtidigt som den ogiltigförklarade konstaterandet avseende de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen, dessa avtal, i punkt 1018 i den överklagade domen, som kontextuella omständigheter för att fastställa det omtvistade beslutet vad gäller förekomsten av en enda, fortlöpande överträdelse. För det tredje beaktade tribunalen, i punkt 1027 i den överklagade domen, avtalet mellan Google och Apple om inställning som förvalsalternativ av appen Google Search i webbläsaren Safari för att bekräfta att det förelåg en enda, fortlöpande överträdelse. Denna faktiska omständighet är emellertid inte relevant, eftersom den aldrig hade konstaterats under det administrativa förfarandet. För det fjärde slog tribunalen, i punkt 1028 i den överklagade domen, utan grund fast att Googles ageranden undergrävde konsumenternas intresse av att ha tillgång till mer än en informationskälla på internet. Något sådant konstaterande har emellertid inte gjorts. Tribunalen har således på ett otillåtet sätt avvikit från konstaterandena i det omtvistade beslutet.

375 CCIA har anslutit sig till de argument som Google och Alphabet har anfört, särskilt vad gäller påståendet att tribunalen ersatte kommissionens motivering i det omtvistade beslutet med sin egen motivering.

376 Kommissionen har gjort gällande att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den inte ogiltigförklarade det omtvistade beslutet i dess helhet. Kommissionen har gjort gällande att den femte grunden för överklagandet inte kan tas upp till prövning, eftersom den utgör en ny grund och är verkningslös, eftersom ogiltigförklaringen endast avser en överträdelse, medan återstående överträdelserna kvarstår. Överklagandet ska under alla förhållanden ogillas såvitt avser denna grund.

2. Domstolens bedömning

377 Genom den femte grunden har Google och Alphabet i huvudsak hävdat att tribunalen inte dragit de korrekta slutsatserna av ogiltigförklaringen av det omtvistade beslutet vad gäller de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen. Detta beslut grundar sig nämligen på konstaterandet att det förelåg en enda, fortlöpande överträdelse, bestående av fyra separata överträdelser, vilket innebär att en ogiltigförklaring av en av dess beståndsdelar borde ha föranlett tribunalen att antingen ogiltigförklara konstaterandet av en enda, fortlöpande överträdelse eller bedöma huruvida avsaknaden av denna omständighet ändrade överträdelsens kärninnehåll.

378 Vad för det första gäller påståendet att denna grund är ny, eftersom Google och Alphabet i första instans inte bestred slutsatsen i det omtvistade beslutet att förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalet, antifragmenteringsskyldigheterna och de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen utgjorde en enda, fortlöpande överträdelse, och inte heller gjorde gällande att detta beslut borde ha ogiltigförklarats i sin helhet, eftersom en del av denna överträdelse hade ogiltigförklarats av tribunalen, räcker det att konstatera att Google och Alphabet genom denna grund vid domstolen avser att vid domstolen göra gällande en grund som har uppstått genom den överklagade domen och som syftar till att bestrida att domen är välgrundad. Denna grund kan således inte avvisas.

379 Vad vidare gäller påståendet att nämnda grund är verkningslös, har kommissionen gjort gällande att även om den skulle anses vara välgrundad, så skulle den endast kunna leda till att de återstående separata missbruken, betraktade tillsammans, inte utgör en enda, fortlöpande överträdelse. Ett sådant konstaterande är således inte tillräckligt för att motivera att den överklagade domen upphävs i sin helhet, eftersom de olika fallen av missbruk inte påverkas av samma grund.

380 Domstolen konstaterar emellertid att i den mån tribunalen grundade beräkningen av böterna på antagandet att det förelåg en enda, fortlöpande överträdelse, räcker enbart ett bestridande av förekomsten av en sådan överträdelse för att ifrågasätta en del av domslutet i den överklagade domen. Kommissionens argument på denna punkt kan således inte godtas.

381 I sak ska det påpekas att en överträdelse av artikel 102 FEUF kan följa inte bara genom ett enstaka handlande utan även genom en serie handlanden eller genom ett fortlöpande beteende. Detta gäller också då ett eller flera led i denna serie handlanden eller i detta fortlöpande beteende även i sig och helt isolerat kan utgöra en överträdelse av denna bestämmelse. När de olika handlandena ingår i en ”samlad plan” på grund av deras identiska syfte som snedvrider konkurrensen inom den gemensamma marknaden, får kommissionen således tillskriva företag ansvar för dessa handlanden utifrån deltagandet i överträdelsen bedömd i dess helhet, särskilt vid beräkningen av bötesbeloppet (se dom av den 7 januari 2004, Aalborg Portland m.fl./kommissionen, C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, EU:C:2004:6, punkt 258, och dom av den 6 december 2012, kommissionen/Verhuizingen Coppens, C‑441/11 P, EU:C:2012:778, punkt 41).

382 Vidare följer det av fast rättspraxis att en ogiltigförklaring av en del av en unionsrättsakt endast är möjlig under förutsättning att denna del kan avskiljas från rättsakten i övrigt. Detta krav på avskiljbarhet är inte uppfyllt när rättsaktens kärninnehåll skulle ändras om en del av den ogiltigförklarades, vilket ska bedömas på grundval av ett objektivt rekvisit, och inte ett subjektivt rekvisit som är knutet till viljan hos den institution som har antagit den aktuella rättsakten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2012, kommissionen/Verhuizingen Coppens, C‑441/11 P, EU:C:2012:778, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

383 I förevarande fall ogiltigförklarade tribunalen artiklarna 1, 3 och 4 i det omtvistade beslutet i den del de avser det fjärde överträdelsen inom ramen för den enda, fortlöpande överträdelsen avseende de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen. Tribunalen beaktade även denna delvisa ogiltigförklaring genom att ändra artikel 2 i detta beslut i syfte att sätta ned de ålagda böterna.

384 Även om kommissionen enligt tribunalen inte hade lyckats visa att de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen utgjorde missbruk, så ansåg tribunalen emellertid att konstaterandet att det förelåg en enda, fortlöpande överträdelse skulle upprätthållas.

385 I likhet med tribunalen konstaterar domstolen, för det första, att eftersom vart och ett av de omtvistade beteendena i det omtvistade beslutet kvalificerades som en separat självständig överträdelse och dessa beteenden tillsammans kvalificerades som en enda, fortlöpande överträdelse, kan ett ifrågasättande av att ett av dessa beteenden utgör missbruk inte påverka frågan huruvida de återstående beteendena utgör missbruk. Vad vidare gäller den fortsatta kvalificeringen av dessa kvarvarande beteenden som en enda, fortlöpande överträdelse, angav tribunalen med rätta att den delvisa ogiltigförklaringen av det omtvistade beslutet vad gäller de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen inte påverkade konstaterandet att det förelåg en övergripande strategi som omfattade de tre återstående överträdelserna.

386 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 212 i sitt förslag till avgörande konstaterade tribunalen nämligen, bland annat, i punkterna 1021–1023 och 1025 i den överklagade domen, att de faktiska omständigheterna kring de fastställda överträdelserna visade att den första till den tredje omtvistade begränsningen, det vill säga kopplingsförbehållet för appen Google Search, kopplingsförbehållet till webbläsaren Chrome och antifragmenteringsavtalen, vilka vart och ett betecknades som separata missbruk, ingick i en övergripande strategi. Denna strategi bestod i att ställa särskilda villkor för användning dels av operativsystemet Android, dels av vissa appar och vissa tjänster. Strategin hade till syfte att förutse och bemöta utvecklingen av internet på mobila enheter och samtidigt slå vakt om Googles egen affärsmodell, som grundar sig på att företaget i huvudsak får sina intäkter från användningen av dess allmänna söktjänst. Inom ramen för denna samlade strategi som Google följde var det således av avgörande betydelse att företaget behöll den dominerande ställning som det under hela överträdelseperioden innehade på de nationella marknaderna för allmänna söktjänster. Den första och andra omtvistade restriktionen bidrog till detta.

387 Trots att det omtvistade beslutet delvis hade ogiltigförklarats på grund av att de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen ansågs utgöra missbruk, fann tribunalen, mot bakgrund av tillgänglig bevisning, att denna övergripande strategi bestod och att den utgjorde en samlad plan, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 381 ovan.

388 Det kan således inte ifrågasättas att konstaterandet avseende de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen kan särskiljas från övriga konstateranden, vilket innebär att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den delvis ogiltigförklarade det omtvistade beslutet samtidigt som den behöll kvalificeringen i detta beslut som en enda, fortlöpande överträdelse.

389 Vad för det andra gäller de mer specifika argument som Google och Alphabet har anfört inom ramen för den femte grunden för överklagandet, ska det för det första preciseras, såsom redan har konstaterats i punkt 197 ovan, att tribunalen hade rätt att beakta intäktsdelningsavtalen, oberoende av huruvida de utgjorde missbruk, såsom relevanta omständigheter i sammanhanget, för att bekräfta att det förelåg en enda, fortlöpande överträdelse. Det framgår nämligen av punkt 1018 i den överklagade domen att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den ansåg att intäktsdelningsavtalen, i det omtvistade beslutet, hade beaktats som faktiska omständigheter vid bedömningen av de utestängningseffekter som orsakats av det första, det andra och det tredje separata missbruksfallet. Eftersom tribunalen i punkt 1019 i den överklagade domen tillade att dessa kontextuella omständigheter även är relevanta för bedömningen av de kombinerade effekterna av agerandena, kan Google och Alphabet inte klandra tribunalen för att ha beaktat dessa omständigheter.

390 Vidare kan Google och Alphabet inte med framgång göra gällande att tribunalen, i punkterna 1027 och 1028 i den överklagade domen, återgav de kontextuella omständigheter som nämndes i det omtvistade beslutet, såsom Googles avtal med Apple eller det begränsade valet av sökmotoranvändare. Dessa kontextuella omständigheter har nämligen inte åberopats som bevis för att det förelåg en enda, fortlöpande överträdelse, utan som omständigheter som illustrerar det vidare sammanhang i vilket Googles omtvistade beteenden ingick. Dessa omständigheter bekräftar således endast de slutsatser som kommissionen och tribunalen har dragit.

391 Mot bakgrund av det ovan anförda kan övervägandet inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.

F. Den sjätte grunden

1. Parternas argument

392 Genom den sjätte grunden har Google och Alphabet gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i fyra avseenden vid utövandet av sin obegränsade behörighet. Google och Alphabet har gjort gällande att tribunalen höjde bötesbeloppet trots att ett av de fyra missbruksfall som tillsammans bildade en enda, fortlöpande överträdelse enligt det omtvistade beslutet inte längre ska anses föreligga, till följd av att tribunalen delvis ogiltigförklarade artiklarna 1, 3 och 4 i nämnda beslut.

393 För det första åsidosatte tribunalens beslut att höja bötesbeloppet Googles och Alphabets rätt till försvar och byggde på en missuppfattning av den bevisning som hade lagts fram vid tribunalen. För det andra åsidosatte tribunalen oskuldspresumtionen i artikel 48.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna genom att vid sin bedömning av den enda, fortlöpande överträdelsens allvar och varaktighet grunda sig på Googles legitima ageranden, såsom de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen, de enhetsbaserade intäktsdelningsavtalen och vägran att göra de Googleägda programmeringsgränssnitten tillgängliga för utvecklare av icke‑kompatibla Android-avgreningar. För det tredje har Google och Alphabet kritiserat tribunalen för att ha åsidosatt principen att domstolen inte får döma utöver vad som har yrkats av parterna ( ne ultra petita ) genom att vid sin bedömning av allvarlighetskriteriet anta ett synsätt som ingen av parterna hade förespråkat samtidigt som den stött sig på extrapolerade faktiska omständigheter i det omtvistade beslutet. För det fjärde och i andra hand är de böter som tribunalen har fastställt oproportionerliga och saknar motivering.

394 Google och Alphabet har härav dragit slutsatsen att punkt 2 i domslutet i den överklagade domen ska upphävas. För det fall domstolen skulle underkänna de fem första grunderna för överklagandet, ska domstolen, inom ramen för sin obegränsade behörighet, sätta ned det ursprungliga bötesbeloppet med minst en tredjedel.

395 Kommissionen har hävdat att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser denna grund.

2. Domstolens bedömning

396 Genom den sjätte grunden har Google och Alphabet gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i fyra avseenden vid utövandet av sin obegränsade behörighet.

397 Tribunalen åsidosatte, för det första, Googles och Alphabets rätt till försvar, för det andra, oskuldspresumtionen enligt artikel 48.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och, för det tredje, principen att domstolen inte får döma utöver vad som har yrkats av parterna ( ne ultra petita ). För det fjärde är de böter som tribunalen fastställde oproportionerliga och saknar motivering.

398 Domstolen erinrar inledningsvis om att tribunalen enligt artikel 261 FEUF och artikel 31 i förordning nr 1/2003 har obegränsad behörighet i fråga om de böter som kommissionen fastställer. Tribunalen är således behörig att, förutom att kontrollera böternas lagenlighet, ersätta kommissionens bedömning med sin egen bedömning. Följaktligen kan den undanröja, sätta ned eller höja de böter som har ålagts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 februari 2007, Groupe Danone/kommissionen, C‑3/06 P, EU:C:2007:88, punkterna 61 och 62, dom av den 22 november 2012, E.ON Energie/kommissionen, C‑89/11 P, EU:C:2012:738, punkterna 123 och 124, och dom av den 12 januari 2023, Lietuvos geležinkeliai/kommissionen, C‑42/21 P, EU:C:2023:12, punkterna 151 och 152).

399 Det är utrett att tribunalen vid utövandet av sin obegränsade behörighet är bunden av vissa skyldigheter, däribland den motiveringsskyldighet som åligger den enligt artikel 36 i domstolens stadga, vilken är tillämplig på tribunalen enligt artikel 53 första stycket i stadgan, samt principen om likabehandling (dom av den 18 december 2014, kommissionen/Parker Hannifin Manufacturing och Parker-Hannifin, C‑434/13 P, EU:C:2014:2456, punkt 77, och dom av den 12 januari 2023, Lietuvos geležinkeliai/kommissionen, C‑42/21 P, EU:C:2023:12, punkt 154). Dessa krav gäller även för tribunalen när den avviker från de vägledande regler som kommissionen har fastställt i sina riktlinjer för beräkning av böter, vilka inte är bindande för unionsdomstolarna men kan vägleda dem när de utövar sin obegränsade behörighet (dom av den 18 mars 2021, Pometon/kommissionen, C‑440/19 P, EU:C:2021:214, punkt 146).

400 Vad gäller iakttagandet av rätten till försvar framgår det även av domstolens praxis att förfarandena vid unionsdomstolarna är kontradiktoriska, varvid utövandet av en obegränsad behörighet inom ramen för ett av dessa förfaranden inte utgör något undantag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2009, Omprövning M/EMEA, C‑197/09 RX-II, EU:C:2009:804, punkt 58, dom av den 8 december 2011, Chalkor/kommissionen, C‑386/10 P, EU:C:2011:815, punkt 64, och dom av den 10 juli 2014, Telefónica och Telefónica de España/kommissionen, C‑295/12 P, EU:C:2014:2062, punkt 213).

401 Det är visserligen utrett att unionsdomstolen vid denna prövning kan beakta samtliga faktiska omständigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 oktober 2002, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen, C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, EU:C:2002:582, punkt 692, och dom av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen, C‑580/12 P, EU:C:2014:2363, punkt 78), men den kontradiktoriska principen innebär inte desto mindre att rättegångsdeltagarna på ett ändamålsenligt sätt måste kunna göra gällande sina synpunkter på hur bötesbeloppet har fastställts och att tribunalen inte får beakta några omständigheter, faktorer eller kriterier som dessa inte kunde ha förutsett (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 februari 2007, Groupe Danone/kommissionen, C‑3/06 P, EU:C:2007:88, punkterna 70 och 82).

402 Vad vidare gäller principen att domstolen inte får döma utöver vad som har yrkats av parterna ( ne ultra petita ) har domstolen vid flera tillfällen slagit fast att utövandet av den obegränsade behörighet som föreskrivs i artikel 261 FEUF och artikel 31 i förordning nr 1/2003 inte är att likställa med en prövning ex officio. Förutom grunder som omfattas av tvingande rätt och som rätten är skyldig att ta upp ex officio, ankommer det således på rättegångsdeltagarna att anföra grunder mot unionsrättsakten och lägga fram bevisning till stöd för dessa grunder (dom av den 8 december 2011, Chalkor/kommissionen, C‑386/10 P, EU:C:2011:815, punkt 64, dom av den 10 juli 2014, Telefónica och Telefónica de España/kommissionen, C‑295/12 P, EU:C:2014:2062, punkt 213, och dom av den 9 juni 2016, Repsol Lubricantes y Especialidades m.fl./kommissionen, C‑617/13 P, EU:C:2016:416, punkt 85). Såsom det har erinrats om i punkt 398 ovan är unionsdomstolen däremot behörig att ersätta kommissionens bedömning med sin egen bedömning när frågan om det bötesbelopp som kommissionen har ålagt med stöd av förordning nr 1/2003 är underställd dess bedömning, varvid den är behörig att ersätta kommissionens bedömning med sin egen bedömning, och följaktligen undanröja, sätta ned eller höja de böter som ålagts.

403 I förevarande fall visar inget av de argument som Google och Alphabet har anfört avseende det påstådda åsidosättandet av principen att domstolen inte får döma utöver vad som har yrkats av parterna ( ne ultra petita ), vilka ska prövas först, att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av de regler som anges i föregående punkt. Det har nämligen inte bestritts att Google och Alphabet i sin talan yrkade att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras och, i andra hand, att böterna skulle upphävas eller sättas ned med stöd av tribunalens obegränsade behörighet. Det belopp som tribunalen fastställde, vilket var lägre än det belopp som kommissionen hade fastställt i det omtvistade beslutet, har fastställts som svar på detta yrkande.

404 För det andra innebär den kontradiktoriska principen, såsom det har erinrats om i punkt 401 ovan, att Google och Alphabet har kunnat göra gällande sina synpunkter på fastställandet av bötesbeloppet på ett ändamålsenligt sätt och att tribunalen inte har beaktat någon omständighet eller något kriterium som dessa parter inte hade kunnat förutse att de skulle beaktas.

405 I förevarande fall fann tribunalen inledningsvis, i punkt 1085 i den överklagade domen, att till skillnad från kommissionen, som hade använt en enda, övergripande multiplikationsfaktor för att beakta varaktigheten av Googles och Alphabets deltagande i överträdelsen, var det lämpligare att beakta andra parametrar, så att vissa särdrag som var specifika för den aktuella enda, fortlöpande överträdelsens förlopp i tiden, bland annat med hänsyn till dess varierande intensitet kan avspeglas.

406 På grundval av denna premiss identifierade tribunalen därefter, i punkt 1088 i den överklagade domen, tre olika perioder, mellan den 1 januari 2011 och den dag då det omtvistade beslutet antogs. Den andra av dessa perioder kvalificerades, i punkt 1093 i nämnda dom, som att den ”hade avgörande betydelse för utvecklingen av tjänster i fråga om online-sökningar utförda från smarta mobila enheter”.

407 Slutligen bekräftade tribunalen, i punkt 1094 i samma dom, att den vid fastställandet av bötesbeloppet skulle beakta såväl varaktigheten av den enda, fortlöpande överträdelsens olika faser som skillnaderna mellan de olika perioderna i syfte att bedöma den varierande intensiteten hos denna överträdelses effekter.

408 Med hänvisning till effekternas varierande intensitet under överträdelseperioden valde tribunalen således, i punkt 1099 i den överklagade domen, således att fastställa bötesbeloppet till 4 125 000 000 euro.

409 Denna uppdelning av överträdelseperioden, på grund av att allvaret i det aktuella företagets beteende kan variera, är, såsom framgår av punkterna 1086 och 1088 i den överklagade domen, en av de parametrar som utgör grunden för den metod som tribunalen valde att använda, i förhållande till den ”aritmetiska och linjära” metod som kommissionen definierade i det omtvistade beslutet.

410 Mot bakgrund av omständigheterna i det aktuella fallet kan det inte med framgång göras gällande att tribunalen åsidosatte Googles och Alphabets rätt till försvar när den, i punkt 1088 i den överklagade domen, slog fast att det vid bedömningen av bötesbeloppet var nödvändigt att särskilt beakta intensiteten i de konkurrensbegränsande beteendena över tid, vilket ledde till att tre olika perioder identifierades, varav den andra perioden, i punkt 1093 i denna dom, betecknades som avgörande.

411 Även om tribunalen vid utövandet av sin behörighet enligt artiklarna 261 och 263 FEUF är skyldig att pröva varje anmärkning, avseende rättsliga eller faktiska omständigheter, som syftar till att styrka att bötesbeloppet inte är korrekt i förhållande till överträdelsens allvar och varaktighet, kan den däremot inte åläggas att anmoda parterna att yttra sig över den ändring av böterna som den konkret avser att göra och de exakta parametrar som tribunalen i detta avseende har för avsikt att beakta.

412 Under alla omständigheter konstaterar domstolen, för det första, att det framgår av den överklagade domen, särskilt av punkterna 1043, 1047 och 1099 däri, att Google och Alphabet avsiktligt genomförde de aktuella missbruken, det vill säga med full kännedom om de effekter som dessa ageranden skulle få på de relevanta marknaderna och att det rörde sig om en övergripande strategi vars kvalificering som en enda, fortlöpande överträdelse, såsom framgår av punkt 385 ovan, inte påverkas av de fel som kommissionen begick vid kvalificeringen av de portföljbaserade intäktsdelningsavtalen.

413 För det andra, såsom tribunalen konstaterade i punkt 1087 i den överklagade domen, fick Googles och Alphabets missbruk av sin dominerande ställning inom ramen för sin övergripande strategi starkare verkan från och med den tidpunkt då både appen Google Search och webbläsaren Chrome omfattades av förinstalleringsvillkoren i appdistributionsavtalet. På detta sätt skaffade sig Google nämligen en betydande konkurrensfördel såvitt avsåg de båda huvudsakliga ingångsvägarna till sökning på internet, vilket är en konkurrensfördel som det var synnerligen svårt för Googles och Alphabets konkurrenter att kompensera.

414 För det tredje framgår det av punkt 1028 i den överklagade domen att Googles och Alphabets missbruk av sin dominerande ställning skadade konsumenternas intresse av att förfoga över mer än en källa för att få information på internet, bland annat genom att begränsa utvecklingen av söktjänster avsedda för segment bestående av konsumenter som fäste särskild vikt exempelvis vid integritetsskydd eller språkliga särdrag inom EES.

415 Det följer av de skäl i den överklagade domen som det hänvisats till i de föregående punkterna ovan att det bötesbelopp som tribunalen fastställde grundar sig på omständigheter som dels varit föremål för ett kontradiktoriskt förfarande, dels motiverar detta, oberoende av eventuella variationer i allvaret i Googles och Alphabets beteende under överträdelseperioden, med hänsyn till behovet av att ålägga böter som är tillräckligt avskräckande med hänsyn till allvaret i de överträdelser som beivras och det sammanhang i vilket de förekommer.

416 När det gäller frågan huruvida detta belopp är proportionerligt har Google och Alphabet hävdat att det i själva verket utgör en höjning av det belopp som fastställdes i det omtvistade beslutet, trots att detta borde ha minskats med minst en tredjedel.

417 I detta avseende räcker det att konstatera att Google och Alphabet utan någon som helst motivering eller förklaring har begärt att detta belopp ska sättas ned med minst en tredjedel. Såsom anges i punkt 402 i förevarande dom ankommer det på klaganden att lägga fram bevisning till stöd för de grunder som åberopats.

418 Tribunalen förklarade dessutom fullständigt varför den konstaterade att det förelåg en enda, fortlöpande överträdelse, trots ogiltigförklaringen av missbruket av intäktsdelningsavtalen, vilket i sig utgör en motivering till den begränsade nedsättningen av bötesbeloppet.

419 Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den sjätte grunden.

420 Eftersom domstolen har funnit att klagandena inte kan vinna framgång med någon av de grunder som de åberopat till stöd för sitt överklagande ska överklagandet ogillas i sin helhet.

VI. Rättegångskostnader

421 Enligt artikel 184.2 i rättegångsreglerna ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller ogillas. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

422 Enligt artikel 140.3 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i dessa regler ska tillämpas i mål om överklagande, får domstolen besluta att en intervenient ska bära sina rättegångskostnader.

423 Enligt artikel 184.4 i nämnda rättegångsregler kan en intervenient i första instans, när intervenienten inte själv har överklagat, inte förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i målet om överklagande, annat än om intervenienten har deltagit i den skriftliga eller den muntliga delen av förfarandet vid domstolen. Om en sådan part har deltagit i rättegången, får domstolen besluta att parten ska bära sina rättegångskostnader.

424 I förevarande fall har kommissionen yrkat att Google och Alphabet ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom dessa parter har tappat målet, ska de bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader.

425 ADA, CCIA, Gigaset, Opera, BDZV – Bundesverband Digitalpublisher und Zeitungsverleger, BEUC, FairSearch, Seznam och Verband Deutscher Zeitschriftenverleger ska bära sina respektive rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

1) Överklagandet ogillas.

2) Google LLC och Alphabet Inc. ska bära sina egna rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.

3) Application Developers Alliance, Computer & Communications Industry Association, Gigaset Communications GmbH, HMD global Oy, Opera Norway AS, BDZV – Bundesverband Digitalpublisher und Zeitungsverleger, Bureau européen des unions de consommateurs (BEUC), FairSearch, Seznam.cz, och Verband Deutscher Zeitschriftenverleger ska bära sina respektive rättegångskostnader.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: engelska.