Förslag till avgörande av generaladvokat Jean Richard de la Tour föredraget den 9 juli 2026
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
JEAN RICHARD DE LA TOUR
föredraget den 9 juli 2026( 1 )
Mål C ‑ 279/25
IC
mot
Land Baden-Württemberg,
ytterligare deltagare i rättegången:
Vertreterin des Bundesinteresses beim Bundesverwaltungsgericht
(begäran om förhandsavgörande från Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen, Tyskland))
” Begäran om förhandsavgörande – Unionsmedborgarskap – Artikel 21.1 FEUF – Rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier – Unionsmedborgare som vid födseln är medborgare i två medlemsstater – Unionsmedborgare som flyttar mellan de medlemsstater där vederbörande är medborgare – Uppehållsrätt för en tredjelandsmedborgare som är familjemedlem ”
I. Inledning
1. Kan en person som är medborgare i två medlemsstater som vederbörande har rört sig mellan göra gällande sitt medborgarskap i ursprungsmedlemsstat A inför myndigheterna i ursprungsmedlemsstat B och åberopa att han eller hon har utövat sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier enligt unionsrätten och att den rättsliga ordning som följer av detta utövande således är tillämplig?( 2 )
2. Denna fråga har en avgörande betydelse. Medan stater tidigare betraktade dubbelt medborgarskap med misstänksamhet, eftersom medborgarskapet skulle vara exklusivt, är det i dag vanligt att erkänna dubbelt medborgarskap( 3 ) och antalet unionsmedborgare som vid födseln är medborgare i två medlemsstater blir allt större. Denna situation är en följd av den ökade gränsöverskridande rörligheten för personer i Europeiska unionen, uppkomsten av binationella familjer och antagandet av nationell lagstiftning i vilken medlemsstaterna erkänner principen om jämställdhet mellan könen i fråga om överföring av medborgarskap och tillåter innehav av flera pass.( 4 )
3. År 2025 hade 3 612 000 tyska medborgare dubbelt medborgarskap. På grund av den geografiska närheten, de historiska banden och det förstärkta nära samarbetet mellan Förbundsrepubliken Tyskland och Republiken Polen utgjordes den största andelen av dessa, på tyskt territorium, av tyska medborgare som även hade polskt medborgarskap och den utgjordes av 458 000 personer, långt före grupperna med tysk-italienskt, tysk-rumänskt, tysk-grekiskt eller tysk-franskt medborgarskap.( 5 ) Gesetz zur Modernisierung des Staatsangehörigkeitsrechts (lag om modernisering av rätten till medborgarskap)( 6 ) av den 22 mars 2024, som trädde i kraft den 27 juni 2024, torde förstärka detta fenomen i framtiden, eftersom denna lag tillåter dubbelt medborgarskap vid födseln och naturalisering efter att ha varit bosatt i Tyskland i fem år.( 7 )
4. Förevarande begäran om förhandsavgörande har framställts i en tvist mellan IC, som är algerisk medborgare, och de tyska myndigheterna avseende rättsenligheten av ett beslut genom vilket dessa nekade honom den härledda uppehållsrätt som han ansökt om i egenskap av make till en unionsmedborgare som har såväl tyskt som polskt medborgarskap (nedan kallad den berörda). De tyska myndigheterna ansåg att unionsmedborgaren, genom att flytta från Polen till Tyskland, inte hade utövat sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier i den mening som avses i artikel 21.1 FEUF.
5. Då dubbelt medborgarskap i dag betraktas som unionsmedborgarskapets akilleshäl( 8 ) har domstolen anmodats att precisera sin praxis och framför allt avgöra huruvida en unionsmedborgare som är medborgare i två medlemsstater och befinner sig på en av dessa medlemsstaters territorium uppehåller sig där med stöd av nationell rätt eller med stöd av unionsrätten samt följaktligen vilka bestämmelser som är tillämpliga på vistelsen för en tredjelandsmedborgare som är medlem av unionsmedborgarens familj.
6. I det här förslaget till avgörande anger jag skälen till att jag anser att en unionsmedborgare som i likhet med den berörda har lämnat den medlemsstat i vilken han eller hon föddes, vilken vederbörande är medborgare i sedan födseln, för att resa till en annan medlemsstat, i vilken vederbörande också är medborgare sedan födseln och i vilken vederbörande har startat och levt ett familjeliv, inte har använt sig av sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier i den mening som avses i artikel 21.1 FEUF, trots att vederbörande har korsat gränsen mellan dessa båda stater. Jag kommer särskilt att förklara att den lösning som domstolen tillämpade i domen av den 14 november 2017, Lounes,( 9 ) inte förefaller att vara analogt tillämplig, eftersom en sådan medborgare inte kan göra gällande rättigheter som tidigare förvärvats på grundval av direktiv 2004/38/EG.( 10 )
II. Bakgrund till det nationella målet och tolkningsfrågan
7. IC är en algerisk medborgare som är bosatt på tyskt territorium sedan 2009. Eftersom hans ansökan om internationellt skydd har avslagits, uppehåller han sig olagligt i landet, men detta tolereras ändå i enlighet med särskilda tillstånd. Han är far till tre barn som är födda i Tyskland 2012, 2016 respektive 2018 och som är bosatta på tyskt territorium. Barnens mor, som han gifte sig med 2017, är tysk och polsk medborgare. Efter att ha levt i Polen fram till 2008, flyttade hon till Tyskland när hon var tolv år gammal och erhöll permanent uppehållstillstånd innan det konstaterades att hon sedan födseln hade tyskt medborgarskap genom släktskap. Med undantag för sporadiska vistelser i Polen har hon sedan dess varit varaktigt bosatt på tyskt territorium.
8. IC har flera gånger åtalats för brott och har vid flera tillfällen suttit häktad eller i fängelse eller har överlämnats till rättspsykiatrisk vård.( 11 ) IC och den berörda skilde sig den 18 juni 2021.
9. År 2018 ansökte IC om uppehållskort med stöd av 5 § första stycket första meningen i Gesetz über die allgemeine Freizügigkeit von Unionsbürgern (lag om fri rörlighet för unionsmedborgare)( 12 ) av den 30 juli 2004.( 13 ) Efter att ha nekats uppehållskort väckte IC talan mot avslaget vid Verwaltungsgericht Sigmaringen (Förvaltningsdomstolen i Sigmaringen, Tyskland), som ogillade talan. IC överklagade avgörandet vid Verwaltungsgerichtshof Baden-Württemberg (Högsta förvaltningsdomstolen i Baden-Württemberg, Tyskland). Även detta överklagande ogillades genom avgörande av den 5 juli 2023. Dessa domstolar ansåg att den berörde, det vill säga IC:s maka, genom att flytta från Polen till Tyskland inte hade utövat sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier i den mening som avses i artikel 21.1 FEUF.( 14 )
10. IC överklagade vidare till Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen, Tyskland) och gjorde gällande att eftersom den berörda vid tolv års ålder hade utövat sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier genom att bosätta sig i Tyskland, har han en härledd uppehållsrätt på grund av hennes unionsmedborgarskap.
11. Eftersom Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen, Tyskland) var osäker på tillämpningsområdet för artikel 21.1 FEUF och särskilt tillämpligheten av de principer som EU-domstolen fastställt i domen i målet Lounes, beslutade den att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:
”Är artikel 21.1 FEUF tillämplig på en unionsmedborgare som sedan födseln är medborgare i två medlemsstater och som under de första tolv åren av sitt liv har varit bosatt i den ena och därefter i den andra av de båda medlemsstater där han eller hon är medborgare, så att denna unionsmedborgare kan ge en tredjelandsmedborgare, som han eller hon under perioder har varit gift med och som tillsammans har varit bosatta i den andra medlemsstat i vilken han eller hon är medborgare, en härledd uppehållsrätt?”
12. Skriftliga yttranden har inkommit från IC, den tyska regeringen och Europeiska kommissionen. Samtliga dessa deltog vid förhandlingen den 22 april 2026, vid vilken de även svarade på domstolens muntliga frågor.
13. Av diskussionen under förhandlingen framgår att IC fortfarande uppehåller sig olagligt på tyskt territorium, men att detta tolereras. Han har gift om sig och har blivit far till ett fjärde barn.
III. Bedömning
A. Inledande synpunkter
14. Innan jag bedömer tolkningsfrågan vill jag inleda med två synpunkter.
15. Den första synpunkten rör frågan om den rättsliga ställningen för den berörda, som är unionsmedborgare, vid den tidpunkt då hon korsade gränsen mellan Polen och Tyskland. Detta är en grundläggande fråga, eftersom svaret på den avgör huruvida direktiv 2004/38 är tillämpligt.
16. I begäran om förhandsavgörande utgår Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen) från principen att den berörda, som är unionsmedborgare, erhöll medborgarskap i två medlemsstater vid födseln. Detta framgår av tolkningsfrågans själva lydelse. Den vill emellertid få klarhet i huruvida den omständigheten att den berördas tyska medborgarskap klarlades först efter det att hon hade bosatt sig i Tyskland kan påverka bedömningen av utövandet av hennes rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier i den mening som avses i artikel 21.1 FEUF.
17. Jag anser att denna omständighet inte ska beaktas vid bedömningen av tolkningsfrågan. Eftersom erkännandet av medborgarskapet är en fastställelse av redan existerande rättigheter, har detta erkännande retroaktiv verkan från unionsmedborgarens födelse, vilket innebär att den berörda inte kan betraktas som ”endast polsk” vid den tidpunkt då hon korsade gränsen till Förbundsrepubliken Tyskland, såsom IC har hävdat. Eftersom den berörda, som är unionsmedborgare, bodde först i den ena och därefter i den andra av de båda medlemsstater som hon är medborgare i, var direktiv 2004/38, som fastställer begränsningarna och villkoren för unionsmedborgarnas rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier enligt artikel 21.1 FEUF,( 15 ) aldrig tillämpligt. Detta är inte något som är tvistigt i det nationella målet. Det ska nämligen erinras om att enligt artikel 3.1 i detta direktiv är det tillämpligt på alla unionsmedborgare som reser till eller uppehåller sig i en annan medlemsstat än den de själva är medborgare i samt på de familjemedlemmar som följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren. Enligt domstolens praxis reglerar direktivet således inte de härledda rättigheterna för familjemedlemmar till en unionsmedborgare som uppehåller sig i en medlemsstat där han eller hon är medborgare.( 16 )
18. Min andra synpunkt rör relevansen av domstolens praxis avseende de hinder för en unionsmedborgares rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier som följer av de nationella myndigheternas vägran att erkänna eller ändra vederbörandes efternamn.
19. I den hänskjutande domstolens begäran om förhandsavgörande samt i synpunkterna från IC och kommissionen hänvisas nämligen till de principer som domstolen har fastställt i domen av den 2 oktober 2003, Garcia Avello,( 17 ) domen av den 8 juni 2017, Freitag,( 18 ) och domen av den 25 november 2025, Wojewoda Mazowiecki.( 19 ) De ovannämnda eftersträvar emellertid olika syften: medan den hänskjutande domstolen försöker fastställa att det finns en anknytning till unionsrätten, försöker IC och kommissionen å sin sida visa att artikel 21 FEUF är tillämplig och att unionsmedborgare som är medborgare i två medlemsstater och uppehåller sig i någon av dessa stater åtnjuter de rättigheter som följer av denna artikel.
20. Jag anser inte att denna rättspraxis kan tillämpas analogt. Även om alla de bestämmelser som reglerar erkännande, transkribering eller ändring av uppgifter om unionsmedborgares civilstånd, såsom medborgarens efternamn, kön eller äktenskaplig status, och de som reglerar uppehållsrätten för tredjelandsmedborgare som är medlemmar av unionsmedborgarens familj, bidrar till att förverkliga ett område med rörelse- och uppehållsfrihet i unionen, svarar de mot olika mål och har särdrag som strukturerats utifrån specifika principer.
21. Jag kommer följaktligen att koncentrera min bedömning endast kring de principer avseende tillämpningsområdet för artikel 21.1 FEUF som domstolen har fastställt när det gäller beviljandet av en härledd uppehållsrätt för en tredjelandsmedborgare som är medlem av en unionsmedborgares familj.
B. Prövning av tillämpningsområdet för artikel 21.1 FEUF
22. Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida en unionsmedborgare som sedan födseln är medborgare i två medlemsstater och som har flyttat från den ena av dessa stater till den andra i syfte att varaktigt bosätta sig där har utövat sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier enligt artikel 21.1 FEUF, vilket skulle innebära att den tredjelandsmedborgare som unionsmedborgaren har startat och levt ett familjeliv med i den andra av dessa medlemsstater vid de behöriga nationella myndigheterna kan göra gällande en härledd uppehållsrätt som grundar sig på de unionsrättsliga bestämmelserna.
23. Av de skäl som jag redogör för nedan anser jag att artikel 21.1 FEUF inte är tillämplig på en sådan situation. Även om IC och kommissionen försöker visa att den lösning som domstolen tillämpade i domen i målet Lounes beträffande en unionsmedborgare som hade förvärvat ett andra medborgarskap till följd av naturalisering i den mottagande medlemsstaten kan utsträckas till situationen för en unionsmedborgare som sedan födseln är medborgare i två medlemsstater, kommer jag att visa att det finns grundläggande skillnader mellan dessa båda situationer som enligt min mening hindrar att domstolen följer deras förslag.
1. De principer som fastställdes i domen i målet McCarthy
24. I domen av den 5 maj 2011, McCarthy,( 20 ) slog domstolen fast att artikel 21 FEUF inte är tillämplig på en unionsmedborgare som aldrig har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet, som alltid har uppehållit sig i en medlemsstat i vilken vederbörande är medborgare och som dessutom är medborgare i en annan medlemsstat. I det mål som avgjordes genom denna dom hade Shirley McCarthy, som var unionsmedborgare, lämnat in en ansökan om uppehållsrätt enligt unionsrätten i Förenade kungariket, där hon var medborgare och där hon alltid hade varit bosatt. Hon var även irländsk medborgare. Ansökan syftade till att tredjelandsmedborgaren George McCarthy skulle beviljas uppehållsrätt enligt direktiv 2004/38 i egenskap av medlem av Shirley McCarthys familj, eftersom någon motsvarande uppehållsrätt inte följde av en tillämpning av Förenade kungarikets invandringslagstiftning.( 21 )
25. I sin dom inledde domstolen med att erinra om att fördragets bestämmelser om fri rörlighet för personer, och de rättsakter som har antagits för att genomföra dessa bestämmelser, inte kan tillämpas på situationer som inte har någon anknytning till någon av de situationer som avses i unionsrätten, och där samtliga relevanta omständigheter begränsas till en enda medlemsstats inre förhållanden.( 22 ) Den erinrade även om att enbart den omständigheten att en unionsmedborgare är medborgare i två medlemsstater inte i sig räcker för att den berörda personen ska anses omfattas av artikel 21 FEUF.( 23 ) För att bedöma huruvida det fanns en anknytning till unionsrätten i en situation där Shirley McCarthy inte hade utnyttjat sin rätt till fri rörlighet prövade domstolen huruvida avslaget på hennes makes ansökan om uppehållsrätt påverkade hennes rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och mer allmänt de rättigheter som tillkom henne i kraft av unionsmedborgarskapet.( 24 ) Eftersom en sådan påverkan inte förelåg drog domstolen slutsatsen att hennes situation inte hade någon anknytning till någon av de situationer som avses i unionsrätten, och att samtliga relevanta omständigheter för denna situation begränsades till en enda medlemsstats inre förhållanden.( 25 )
26. Påverkas en sådan slutsats av den omständigheten att den berörda i förevarande mål har flyttat mellan de båda medlemsstater som hon är medborgare i? Jag anser inte det.
27. Det har inte bestritts att den berörda, i egenskap av medborgare i två medlemsstater, det vill säga Republiken Polen, där hon är född och där hon uppehöll sig fram till tolv års ålder, och Förbundsrepubliken Tyskland, dit hon reste och där hon har levt ett familjeliv, har ställningen som unionsmedborgare. I artikel 20.1 FEUF anges nämligen att varje person som är medborgare i en medlemsstat har denna ställning och att unionsmedborgarskapet ska komplettera och inte ersätta det nationella medborgarskapet.( 26 ) Enligt fast rättspraxis är ställningen som unionsmedborgare den grundläggande ställningen för medlemsstaternas medborgare.( 27 ) Som unionsmedborgare kan den berörda således, såväl gentemot Förbundsrepubliken Tyskland som gentemot Republiken Polen, göra gällande de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet, bland annat rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier enligt artikel 21.1 FEUF.( 28 )
28. Även om den berörda har manifesterat en viss grad av rörlighet inom unionen är jag emellertid inte övertygad om att denna gränsöverskridande rörlighet mellan medlemsstater där hon är medborgare sedan födseln i sig räcker för att hon ska kunna anses ha utövat den rättighet som hon har enligt artikel 21.1 FEUF, eftersom handlingarna i målet inte innehåller några uppgifter om att hon har rört sig eller uppehållit sig i någon annan medlemsstat än Republiken Polen och Förbundsrepubliken Tyskland.
29. En av de grundläggande unionsrättsliga bestämmelserna rörande rätten att fritt röra sig och uppehålla sig är att denna frihet i princip endast kan åberopas av en medborgare i en medlemsstat som i egenskap av unionsmedborgare, i enlighet med artikel 21 FEUF och på de villkor som anges i direktiv 2004/38, har rört sig och uppehållit sig i en annan medlemsstat än vederbörandes ursprungsmedlemsstat. Domstolen har således uttryckligen slagit fast att ”[r]ätten till fri rörlighet för medborgare i Europeiska unionen innebär … en rätt att resa in i en annan medlemsstat än ursprungsmedlemsstaten ”.( 29 ) Detta är förenligt med principen att unionsmedborgarskapet har en sekundär karaktär i förhållande till det nationella medborgarskapet, eftersom det ger en medlemsstats medborgare en juridisk och politisk ställning som de tillerkänns utöver sin nationella politiska gemenskap.( 30 ) Domstolen har även slagit fast att denna rättighet kan begränsas och villkoras enligt vad som föreskrivs i EUF-fördraget och i de bestämmelser som utfärdats för dess genomförande och har i domen av den 17 november 2011, Gaydarov,( 31 ) uttryckligen understrukit att denna rättighet inte är ”ovillkorlig”.( 32 )
30. På unionsrättens nuvarande stadium omfattar artikel 21 FEUF följaktligen inte rätten för unionsmedborgarna att resa in till och uppehålla sig inom sin ursprungsmedlemsstats territorium, eftersom denna rättighet är knuten till deras nationella medborgarskap. Denna rättighet följer inte av unionsrätten, utan av nationell lagstiftning. I motsats till den rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier som är knuten till unionsmedborgarskapet kan nämnda rättighet inte vare sig begränsas eller villkoras. Domstolen har upprepade gånger slagit fast att enligt en folkrättslig princip får en medlemsstat inte neka sina egna medborgare rätten att resa in i eller stanna inom det egna territoriet och att dessa medborgare således har en ovillkorlig rätt att uppehålla sig där.( 33 )
31. I domen i målet McCarthy drog domstolen således slutsatsen att eftersom vistelsen för en person som är bosatt i den medlemsstat där vederbörande är medborgare inte får villkoras, kan inte direktiv 2004/38, angående villkoren för utövandet av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, vara tillämpligt på en unionsmedborgare som har en ovillkorlig uppehållsrätt på grund av att han eller hon uppehåller sig i den medlemsstat i vilken vederbörande är medborgare.( 34 ) Jag anser att detta resonemang är tillämpligt på artikel 21.1 FEUF, som utgör grunden för det.
32. I förevarande fall lämnade den berörda, som är unionsmedborgare, Republiken Polen, där hon är medborgare, för att resa till och uppehålla sig i Förbundsrepubliken Tyskland, där hon också är medborgare, inte inom ramen för utövandet av sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier enligt artikel 21.1 FEUF, utan med stöd av den självständiga och ovillkorliga rätt att resa in och uppehålla sig som hennes nationella medborgarskap ger henne.( 35 ) Eftersom en sådan premiss inte föreligger och eftersom de eventuella rättigheter som beviljas tredjelandsmedborgare inte är dessas egna rättigheter, utan rättigheter som härleds från unionsmedborgarens rättigheter,( 36 ) kan det inte krävas att Förbundsrepubliken Tyskland ska bevilja IC i dennes egenskap av familjemedlem till en unionsmedborgare en uppehållsrätt som direkt grundas på artikel 21.1 FEUF, när samtliga relevanta omständigheter begränsas till denna medlemsstats inre förhållanden, eftersom paret träffades och startade sitt familjeliv i Tyskland, där de sedan levde ett familjeliv innan äktenskapet avslutades i denna samma stat.
33. Trots den berördas gränsöverskridande rörlighet anser jag således att denna unionsmedborgare, som har flyttat mellan de medlemsstater där hon är medborgare sedan födseln och på vilkas territorium hon hela tiden har bott, inte har utnyttjat sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier i den mening som avses i artikel 21.1 FEUF, vilket innebär att IC inte kan beviljas en uppehållsrätt som direkt grundas på denna bestämmelse.
34. Jag anser dessutom att IC inte heller kan beviljas en uppehållsrätt enligt artikel 20 FEUF. Som domstolen har erinrat om har syftet med och skälen till de rättigheter som härleds från en unionsmedborgares rättigheter sin grund i den omständigheten att det skulle undergräva unionsmedborgarens rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i unionen om nämnda rättigheter inte erkändes.( 37 ) Jag anser att den aktuella situationen inte kan likställas med de mycket speciella situationer där medlemsstaterna, trots att unionsmedborgaren inte har rört sig över gränsen, är skyldiga att erkänna en sådan uppehållsrätt, eftersom unionsmedborgaren i annat fall skulle berövas möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet.( 38 )
35. Enligt fast rättspraxis, som fastställdes av domstolen i domen av den 8 mars 2011, Ruiz Zambrano,( 39 ) finns det situationer ”i vilka en tredjelandsmedborgare, som är familjemedlem till en unionsmedborgare, trots att de sekundärrättsliga bestämmelserna om tredjelandsmedborgares uppehållsrätt inte är tillämpliga och den berörda unionsmedborgaren inte har utnyttjat sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, likväl ska tillerkännas härledd uppehållsrätt enligt artikel 20 FEUF, om unionsmedborgarskapet annars skulle förlora sin ändamålsenliga verkan. Detta är fallet om unionsmedborgaren till följd av den nekade uppehållsrätten i praktiken skulle bli tvungen att lämna unionen i dess helhet och därmed skulle berövas möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet.”( 40 )
36. Som domstolen erinrade om i domen i målet Safi kännetecknas dessa situationer av den omständigheten att även om de regleras av bestämmelser som i princip omfattas av medlemsstaternas befogenhet, nämligen bestämmelser om tredjelandsmedborgares rätt till inresa och uppehåll utanför tillämpningsområdet för unionens sekundärrättsliga bestämmelser, har de emellertid ett mycket nära samband med unionsmedborgarnas rätt till fri rörlighet och uppehållsrätt, vilken utgör hinder för att tredjelandsmedborgare nekas rätt till inresa och uppehåll i den medlemsstat där unionsmedborgaren är bosatt för att inte undergräva dessa rättigheter.( 41 ) Ett beslut att neka en sådan uppehållsrätt kan emellertid endast medföra att unionsmedborgarskapet förlorar sin ändamålsenliga verkan om det föreligger ett beroendeförhållande mellan den berörda tredjelandsmedborgaren och den unionsmedborgare som denne är familjemedlem till och detta beroendeförhållande skulle leda till att unionsmedborgaren blev tvungen att följa med tredjelandsmedborgaren och lämna unionen i dess helhet.( 42 )
37. I motsats till den situation som avsågs i domen av den 8 mars 2011, Ruiz Zambrano,( 43 ) domen av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl.,( 44 ) och domen av den 8 maj 2018, K.A. m.fl. (Familjeåterförening i Belgien),( 45 ) är ingen av omständigheterna i den berördas situation, såsom den har beskrivits i begäran om förhandsavgörande, emellertid sådan att avslaget på IC:s ansökan om uppehållsrätt riskerar att beröva henne eller hennes underåriga barn, möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av deras unionsmedborgarskap.( 46 ) Ingenting tyder nämligen på att de sistnämnda till följd av detta avslag har varit tvungna att lämna unionen eller att de har hindrats från att utöva sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i övriga medlemsstater där de inte är medborgare. Att IC har uppehållit sig i Tyskland har alltid tolererats av myndigheterna och hans familjemedlemmar har trots avslaget på hans ansökan om uppehållstillstånd alltid vistats på tyskt territorium. Denna risk kan dessutom rimligen uteslutas i dag, eftersom det av begäran om förhandsavgörande framgår att paret skiljde sig 2021, vidare eftersom Verwaltungsgerichtshof Baden-Württemberg (Högsta förvaltningsdomstolen i Baden-Württemberg) konstaterade att det inte finns något faktiskt beroendeförhållande mellan IC och de barn som fötts inom äktenskapet med den berörda( 47 ) och slutligen eftersom IC:s ombud vid förhandlingen angav att han numera har en ny familj.
38. Den aktuella situationen kan följaktligen inte betecknas som en ”mycket speciell situation” som motiverar att Förbundsrepubliken Tyskland undantagsvis, på grundval av artikel 20 FEUF, beviljar en härledd uppehållsrätt till en tredjelandsmedborgare som är medlem av en unionsmedborgares familj, i syfte att säkerställa unionsmedborgarskapets ändamålsenliga verkan.
2. De principer som fastställdes i domen i målet Lounes
39. Den lösning som domstolen tillämpade i domen i målet Lounes,( 48 ) och som därefter bekräftades i domen i målet Chief Appeals Officer m.fl., är enligt min mening inte tillämplig i den aktuella situationen.
40. Det måste erkännas att idén om att utsträcka denna lösning uppkommer ganska spontant i tanken på grund av de likheter som föreligger mellan de faktiska omständigheterna. Denna analogi beror på den omständigheten att i målet Lounes hade unionsmedborgaren, liksom i det nu aktuella nationella målet, flyttat mellan två medlemsstater, där hon var medborgare vid den tidpunkt då hon startade och levde ett familjeliv med en tredjelandsmedborgare.
41. I domen i målet Lounes avsågs närmare bestämt situationen för en spansk medborgare, Perla Nerea Garcia Ormazabal, som efter att genom utövande av sin rätt till fri rörlighet ha rest till och under flera år ha uppehållit sig i Förenade kungariket, där hon inte var medborgare , erhöll medborgarskap genom naturalisering i denna stat i enlighet med och med iakttagande av artikel 7.1 eller artikel 16.1 i direktiv 2004/38, utan att avsäga sig sitt spanska medborgarskap. Flera år senare gifte hon sig med en tredjelandsmedborgare, som ansökte om en härledd uppehållsrätt på grundval av artikel 21 FEUF.
42. I denna situation slog domstolen fast att unionsmedborgaren måste kunna ” fortsätta att åtnjuta sina rättigheter enligt [artikel 21.1 FEUF] i den mottagande medlemsstaten, efter att ha förvärvat medborgarskap i den medlemsstaten”( 49 ) och detta av tre skäl: för att säkerställa enhetligheten i det system som bygger på tanken om integrering av unionsmedborgaren, säkerställa den ändamålsenliga verkan av artikel 21 FEUF och främja likabehandling av unionsmedborgarna.
43. Domstolen slog närmare bestämt fast att det skulle stå i strid med den tanke på successiv integration som är avsikten med artikel 21 FEUF att en sådan medborgare, som getts rättigheter enligt denna artikel till följd av att han eller hon utövat sin rätt till fri rörlighet, måste avstå från att utnyttja dessa rättigheter, bland annat rätten till familjeliv i den mottagande medlemsstaten, med motiveringen att han eller hon genom naturalisering eftersträvat en mer långtgående integrering i samhället i den mottagande medlemsstaten.( 50 ) Domstolen betonade således att de rättigheter som en unionsmedborgare ges i den mottagande medlemsstaten, bland annat rätten till familjeliv med en tredjelandsmedborgare, i sådant fall skulle minskas allteftersom den berörde unionsmedborgaren integreras i samhället i den medlemsstaten och beroende på antalet medborgarskap som han eller hon har.( 51 )
44. Domstolen påpekade även att den ändamålsenliga verkan av de rättigheter som en unionsmedborgare ges enligt artikel 21.1 FEUF kräver att en medborgare som befinner sig i en sådan situation måste kunna fortsätta att åtnjuta sina rättigheter enligt den nämnda bestämmelsen i den mottagande medlemsstaten, efter att ha förvärvat medborgarskap i den medlemsstaten utöver sitt ursprungliga medborgarskap. Nämnda ändamålsenliga verkan kräver i synnerhet att den berörde unionsmedborgaren kan leva familjeliv med sin make som är tredjelandsmedborgare, genom att maken ges en härledd uppehållsrätt.( 52 ) Medan domstolen således kräver att en unionsmedborgare som återvänder till sitt ursprungsland åtföljs av tredjelandsmedborgaren, föreligger detta krav däremot inte här, eftersom unionsmedborgaren kan åtnjuta sina rättigheter enligt direktiv 2004/38, även om vederbörande startar och lever ett familjeliv efter flytten till den medlemsstat där han eller hon förvärvat medborgarskap.( 53 )
45. Domstolen påpekade slutligen att i annat fall skulle en unionsmedborgare som har utövat sin rätt till fri rörlighet och som utöver sitt ursprungliga medborgarskap även förvärvat medborgarskap i den mottagande medlemsstaten behandlas sämre såvitt gäller sitt familjeliv än en unionsmedborgare som också utövat sin rätt till fri rörlighet, men som bara har sitt ursprungliga medborgarskap.( 54 )
46. Denna rättspraxis är enligt min mening inte analogt tillämplig på situationen för en unionsmedborgare som sedan födseln är medborgare i den medlemsstat där han eller hon är bosatt.
47. För det första skulle en sådan utsträckning av denna rättspraxis kräva ett medgivande av att rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier enligt artikel 21 FEUF också inbegriper rätten för unionsmedborgarna att resa in till och uppehålla sig i sin ursprungsmedlemsstat. Det ska erinras om att med beaktande av medborgarskapets natur och räckvidd kan rätten att resa in till och uppehålla sig i sin egen medlemsstat emellertid inte förenas med de ”begränsningar och villkor” som det uttryckligen hänvisas till i såväl artikel 20.2 som artikel 21.1 FEUF.( 55 )
48. För det andra skulle en sådan tolkning innebära att medlemsstaternas befogenheter vad gäller uppehållsvillkoren för tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till en unionsmedborgare skulle begränsas ännu mer, vilket i slutänden skulle leda till att de rättigheter som är förbundna med unionsmedborgarskapet skulle erkännas utan begränsningar, trots att detta inte uttryckligen föreskrivs i någon fördragsbestämmelse, eftersom unionsmedborgarskapet har en sekundär och kompletterande karaktär i förhållande till det nationella medborgarskapet, såsom det framgår av lydelsen i artikel 20.1 FEUF. Enligt en sådan tolkning skulle medlemsstaterna enbart på grundval av artikel 21.1 FEUF, också jämförd med artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, vara skyldiga att bevilja sina medborgare som även är medborgare i en annan medlemsstat de rättigheter och fördelar som är förenade med utövandet av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, däribland rätten till en härledd uppehållsrätt, även om direktiv 2004/38 aldrig varit tillämplig.
49. Det är här som den största skillnaden med domen i målet Lounes och domen i målet Chief Appeals Officer m.fl. ligger, och som man återfinner den största svårigheten med att medge en utvidgning av den lösning som domstolen använde i dessa domar.
50. I båda dessa mål hade den nationella medborgaren nämligen, före naturaliseringen i den mottagande medlemsstaten, ”aktiverat” unionsmedborgarskapet genom att utöva sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier enligt de villkor som anges i direktiv 2004/38. Detta innebar att deras rättsliga ställning, bland annat deras personliga situation och familjesituation, från början omfattades av unionsrättens tillämpningsområde, eftersom de hade erhållit nya rättigheter som följde av unionsrätten.( 56 ) Enligt doktrinen skapar unionsmedborgarskapet således ytterligare en krets av rättigheter för de nationella medborgarna. Unionsmedborgarskapet innebär att det till den första gruppen rättigheter som är förbundna med medborgarens nationella medborgarskap tillkommer en andra krets av nya rättigheter, som medborgarna i alla medlemsstater åtnjuter i enlighet med fördragsbestämmelserna.( 57 ) Det var således på grund av själva utövandet av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier enligt de villkor som fastställs i direktiv 2004/38 och den ”successiva integration” som följde av detta utövande i den mottagande medlemsstaten som Perla Nerea Garcia Ormazabal förvärvade sitt brittiska medborgarskap och det var endast i samband med de tidigare förvärvade rättigheterna som domstolen medgav att detta direktiv tillämpades analogt på hennes vistelse i Förenade kungariket.( 58 ) Det var således av grundläggande vikt för domstolen att de rättigheter som hon tidigare hade förvärvat i enlighet med nämnda direktiv, bland annat rätten till familjeåterförening, bibehölls på det brittiska territoriet mot bakgrund av artikel 21.1 FEUF. Det var mindre viktigt att beakta den berördas spanska eller brittiska medborgarskap, eftersom hon framför allt var en unionsmedborgare som hade utövat sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och vars rätt till familjeåterförening måste skyddas.( 59 ) Det handlade inte endast om den ändamålsenliga verkan av artikel 21.1 FEUF, utan också om den autonomi och auktoritet som präglar unionens rättsordning.
51. I en sådan situation som i det nationella målet kan unionsmedborgaren emellertid aldrig göra gällande rättigheter som tidigare förvärvats genom en ”aktivering” av direktiv 2004/38, eftersom direktivet, såsom domstolen upprepade gånger har slagit fast, aldrig är tillämpligt på en unionsmedborgare som rör sig och uppehåller sig inom de medlemsstater där han eller hon är medborgare. Eftersom det är omöjligt för vederbörande att förvärva dessa rättigheter, kan de följaktligen inte heller behållas.( 60 )
52. På unionsrättens nuvarande stadium och om man inte vill utsträcka tillämpningsområdet för artikel 21.1 FEUF befinner den berörda sig således, vad gäller uppehållsvillkoren för hennes familjemedlem, som är tredjelandsmedborgare, i samma rättsliga situation som en tysk ”statisk” medborgare, som alltid har bott i Tyskland och som har startat och levt ett familjeliv i denna medlemsstat.
53. Det är riktigt att en sådan lösning leder till att det införs en skillnad i behandlingen av unionsmedborgare som är medborgare i två medlemsstater beroende på det sätt som de har beviljats sitt dubbla medborgarskap. Å ena sidan har vi unionsmedborgare som, såsom den berörda, är medborgare i två medlemsstater sedan födseln och som måste betraktas som ”statiska”, eftersom de alltid har rört sig och uppehållit sig inom de medlemsstater där de är medborgare. Å andra sidan har vi unionsmedborgare som, såsom Perla Nerea Garcia Ormazabal, har förvärvat medborgarskap i en andra medlemsstat genom naturalisering och som måste betraktas som ”rörliga”. Till det första medborgarskapet har ett andra medborgarskap tillkommit som har kunnat förvärvas eftersom vederbörande har utövat sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier.( 61 )
54. Åtskillnad måste emellertid göras mellan den rättsliga situationen för den berörda respektive för Perla Nerea Garcia Ormazabal, eftersom den sistnämnda hade utnyttjat sina rättigheter enligt direktiv 2004/38.
55. Jag anser således att denna skillnad i behandling kan jämföras med den som tillåts mellan en nationell ”statisk” medborgare, som alltid har uppehållit sig i sin ursprungsmedlemsstat, och en nationell ”rörlig” medborgare, som har använt sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier genom att flytta till en annan medlemsstat än sin ursprungsmedlemsstat.
56. Det är härvid viktigt att påpeka att en utsträckning av den lösning som domstolen tillämpade i domen i målet Lounes skulle leda till att det införs en skillnad i behandlingen mellan nationella medborgare , beroende på om de har ett annat medborgarskap eller inte. En nationell ”statisk” medborgare som endast är medborgare i den medlemsstat där vederbörande alltid har uppehållit sig med sin familj omfattas endast av den nationella utlänningslagstiftningen, medan en medborgare som är medborgare i två medlemsstater och som, såsom den berörda, också har startat och levt ett familjeliv på samma territorium skulle kunna göra gällande mer förmånliga inrese- och uppehållsbestämmelser. Vad gäller bestämmelserna om rätten till inresa och vistelse för deras familjemedlemmar som är tredjelandsmedborgare är deras personliga situation och familjesituation dock enligt min mening fullständigt jämförbara. En sådan tolkning skulle således kunna strida mot artikel 17.1 i den europeiska konventionen om medborgarskap där det anges att ”[m]edborgare i en konventionsstat som har ett annat medborgarskap skall inom den konventionsstats territorium där de har hemvist ha samma rättigheter och skyldigheter som andra medborgare i den konventionsstaten”.
57. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att artikel 21.1 FEUF inte är tillämplig på situationen för en unionsmedborgare som inte har utövat sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier enligt de villkor som anges i direktiv 2004/38 genom att flytta mellan två medlemsstater där han eller hon är medborgare sedan födseln och som har levt ett familjeliv med en tredjelandsmedborgare när han eller hon redan var varaktigt bosatt inom en av dessa staters territorium. I förevarande fall utgör denna artikel således inte hinder för att de tyska administrativa myndigheterna prövar IC:s ansökan om uppehållsrätt i enlighet med de nationella bestämmelserna om uppehållsrätt för den berördas familjemedlem, som är tredjelandsmedborgare.
58. Jag föreslår följaktligen att domstolen slår fast att artikel 21.1 FEUF inte är tillämplig på en unionsmedborgare som alltid har uppehållit sig i någon av de medlemsstater där vederbörande är medborgare sedan födseln och således inte har utövat sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, förutsatt att denna medborgares situation inte innebär tillämpning av bestämmelser i en medlemsstat som skulle medföra att vederbörande berövas möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet eller skulle hindra utövandet av denna rättighet.
IV. Förslag till avgörande
59. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar den fråga som ställts av Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen, Tyskland) på följande sätt:
Artikel 21.1 FEUF är inte tillämplig på en unionsmedborgare som alltid har uppehållit sig i någon av de medlemsstater där vederbörande är medborgare sedan födseln och således inte har utövat sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, förutsatt att denna medborgares situation inte innebär tillämpning av bestämmelser i en medlemsstat som skulle medföra att vederbörande berövas möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet eller skulle hindra utövandet av denna rättighet.
1 Originalspråk: franska.
2 Det finns ett uttryck i fransk rätt enligt vilket ” nul ne peut se prévaloir de son extranéité ” (”ingen kan åberopa sin anknytning till ett annat land”). Detta innebär att en fransman inte kan göra gällande sitt medborgarskap i ett annat land för att undkomma sina rättsliga skyldigheter i Frankrike.
3 För ett historiskt synsätt, se Kochenov, D., ”Double Nationality in the EU: An Argument for Tolerance”, European Law Journal , nr 3, Blackwell, Oxford, 2011, s. 323–343, särskilt s. 326 ff.
4 Se de Groot, D., ”Free Movement of Dual EU Citizens”, i Cambien, N., Kochenov, D., och Muir, E., European Citizenship under Stress: Social Justice, Brexit and Other Challenges , Brill Nijhoff, Leyde, 2020, s. 67–109.
5 Se ”Population in private households by migrant background and dual citizenship” från Destatis, Statistisches Bundesamt, det tyska statistikkontoret, som finns på följande internetadress: https://www.destatis.de/EN/Themes/Society-Environment/Population/Migration-Integration/Tables/migrant-status-dual-citizenships.html. Antalet tysk-italienska medborgare uppgick till 194 000, antalet tysk-rumänska till 151 000, tysk-grekiska till 104 000 och tysk-franska till 91 000.
6 BGBl. 2024 I, nr 104, och rättelse BGBl. 2025 I, nr 98.
7 Vad gäller denna reforms viktigaste punkter, se preciseringar på följande internetadress: https://www.bundesregierung.de/breg-de/aktuelles/droit-nationalite-2254386.
8 Se Szpunar, M, och Blas López, M.E., ”Some Reflections on Member State Nationality: A Prerequisite of EU Citizenship and an Obstacle to Its Enjoyment”, i Kochenov D, EU Citizenship and Federalism: The Role of Rights , Cambridge University Press, Cambridge, 2017, s. 107–124, särskilt s. 108 och 122. Beträffande förhållandet mellan medborgarskap i en medlemsstat och unionsmedborgarskapet, se förslag till avgörande av generaladvokaten Poiares Maduro i målet Rottmann (C‑135/08, EU:C:2009:588, punkt 23).
9 C‑165/16, EU:C:2017:862 (nedan kallad domen i målet Lounes).
10 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77, och rättelse i EUT L 229, 2004, s. 35, och EUT L 197, 2005, s. 34).
11 Av handlingarna i det nationella målet framgår att IC mellan juni 2012 och september 2022 avtjänade flera fängelsestraff, sedan han vid sju olika tillfällen hade dömts för skadegörelse, stöld, misshandel, bedrägeri, medhjälp till sexuellt tvång, olaglig handel med narkotika respektive olovlig körning. Ett utvisningsförfarande som de tyska myndigheterna inlett i maj 2016 inhiberades av familjeskäl i februari 2020.
12 BGBl. 2004 I, s. 1986.
13 I 5 § första stycket första meningen i denna lag, i dess lydelse av den 20 april 2023 (BGBl. 2023 I, s. 106), föreskrivs att ”[f]ör familjemedlemmar som har rätt till fri rörlighet men inte är unionsmedborgare utfärdas automatiskt, inom sex månader efter det att de har lämnat erforderliga uppgifter, ett uppehållskort för familjemedlemmar till unionsmedborgare, vilket har en giltighetstid på fem år”.
14 I sitt beslut av den 5 juli 2023 konstaterade Verwaltungsgerichtshof Baden-Württemberg (Högsta förvaltningsdomstolen i Baden-Württemberg) att det inte fanns något verkligt beroendeförhållande mellan IC och hans barn (punkt 25).
15 Se dom av den 22 februari 2024, Direcţia pentru Evidenţa Persoanelor şi Administrarea Bazelor de Date (C‑491/21, EU:C:2024:143, punkt 27).
16 Se dom av den 21 december 2023, Chief Appeals Officer m.fl. (C‑488/21, EU:C:2023:1013, punkt 43 och där angiven praxis) (nedan kallad domen i målet Chief Appeals Officer m.fl.).
17 C‑148/02, EU:C:2003:539.
18 C‑541/15, EU:C:2017:432.
19 C‑713/23, EU:C:2025:917.
20 C‑434/09, EU:C:2011:277 (nedan kallad domen i målet McCarthy).
21 Se domen i målet McCarthy (punkt 23).
22 Se domen i målet McCarthy (punkt 45 och där angiven praxis).
23 Se domen i målet McCarthy (punkt 54).
24 Se domen i målet McCarthy (punkterna 46 och 48–54).
25 Se domen i målet McCarthy (punkt 55).
26 Se även artikel 9 FEU.
27 Se dom av den 4 juni 2026, Safi (C‑147/24, EU:C:2026:442, punkt 32 och där angiven praxis) (nedan kallad domen i målet Safi).
28 Se domen i målet Lounes (punkt 51). Denna princip har senare bekräftats av domstolen i det särskilda sammanhanget erkännande, transkribering eller ändring av uppgifter om unionsmedborgarens civilstånd. Se, bland annat, dom av den 12 mars 2026, Shipova (C‑43/24, EU:C:2026:183, punkt 33 och där angiven praxis).
29 Se dom av den 17 november 2011, Gaydarov (C‑430/10, EU:C:2011:749, punkt 25 och där angiven praxis). Min kursivering.
30 Se övervägandena av Szpunar. M, och Blas López, M.E., a.a., och förslag till avgörande av generaladvokaten Poiares Maduro i målet Rottmann (C‑135/08, EU:C:2009:588, punkt 23).
31 C‑430/10, EU:C:2011:749.
32 Se dom av den 17 november 2011, Gaydarov (C‑430/10, EU:C:2011:749, punkt 29 och där angiven praxis). Se även, för ett liknande resonemang, domen i målet Safi (punkt 33).
33 Se dom av den 22 juni 2023, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Thailändsk mor till ett nederländskt underårigt barn) (C‑459/20, EU:C:2023:499, punkt 41 och där angiven praxis), och domen i målet Chief Appeals Officer m.fl. (punkt 43). Se även domen i målet Safi (punkt 47 och där angiven praxis).
34 Se domen i målet McCarthy (punkt 34).
35 I domen av den 29 april 2025, kommissionen/Malta (Medborgarskap genom investeringar) (C‑181/23, EU:C:2025:283), erinrade domstolen om att grunden för medborgarskapet i en medlemsstat utgörs av ”det särskilda band av solidaritet och lojalitet som finns mellan staten och dess medborgare, liksom av ömsesidigheten i fråga om rättigheter och skyldigheter” (punkt 96 och där angiven praxis). Se även Kochenov, D., ”Double Nationality in the EU: An Argument for Tolerance”, a.a.
36 Se domen i målet Safi (punkt 35 och där angiven praxis).
37 Se domen i målet Safi (punkt 35 och där angiven praxis).
38 Se domen i målet Safi (punkt 34 och där angiven praxis).
39 C‑34/09, EU:C:2011:124. I det mål som avgjordes genom denna dom hade ett beslut om utvisning från Belgien fattats mot föräldern till minderåriga barn som var belgiska medborgare, och de behöriga myndigheterna hade avslagit vederbörandes ansökan om arbetstillstånd. Domstolen slog fast att dessa beslut medförde att Gerardo Ruiz Zambranos barn berövades möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som tillkommer dem enligt artikel 20 FEUF. De beslut som avsågs i det målet skulle ha inneburit att barnen, som var unionsmedborgare, måste lämna unionen (punkterna 43 och 44).
40 Domen i målet Safi (punkt 41). Se även dom av den 8 maj 2025, Stadt Wuppertal (C‑130/24, EU:C:2025:340, punkt 27 och där angiven praxis).
41 Se domen i målet Safi (punkt 42 och där angiven praxis).
42 Se domen i målet Safi (punkterna 43–47). Se även dom av den 8 maj 2025, Stadt Wuppertal (C‑130/24, EU:C:2025:340, punkt 28 och där angiven praxis).
43 C‑34/09, EU:C:2011:124.
44 C‑133/15, EU:C:2017:354.
45 C‑82/16, EU:C:2018:308.
46 Se även dom av den 8 november 2012, Iida (C‑40/11, EU:C:2012:691, punkt 71), dom av den 8 maj 2013, Ymeraga m.fl. (C‑87/12, EU:C:2013:291, punkt 36), dom av den 10 oktober 2013, Alokpa och Moudoulou (C‑86/12, EU:C:2013:645, punkt 32), dom av den 13 september 2016, Rendón Marín (C‑165/14, EU:C:2016:675, punkt 74), och dom av den 13 september 2016, CS (C‑304/14, EU:C:2016:674, punkt 29).
47 Se fotnot 14 ovan.
48 För kommentarer till denna dom se, bland annat, Benlolo Carabot, M., ”Cour de justice, gde ch., 14 novembre 2017, Toufik Lounes c/ Secretary of State for the Home Department, aff. C‑165/16, ECLI:EU:C:2017:862”, Jurisprudence de la CJUE 2017: décisions et commentaires , Bruylant, Bryssel, 2018, s. 255–266.
49 Se domen i målet Lounes (punkt 60). Min kursivering.
50 Se domen i målet Lounes (punkt 58).
51 Se domen i målet Lounes (punkt 59).
52 Se domen i målet Lounes (punkt 60). Se även domen i målet Chief Appeals Officer m.fl. (punkt 45).
53 Beträffande rättspraxisen om unionsmedborgares återvändande till sitt ursprungsland, se, bland annat, de situationer som avses i domen av den 11 december 2007, Eind (C‑291/05, EU:C:2007:771), domen av den 12 mars 2014, O. och B. (C‑456/12, EU:C:2014:135), och domen av den 27 juni 2018, Altiner och Ravn (C‑230/17, EU:C:2018:497). De mål som avgjordes genom dessa domar avsåg situationen för en unionsmedborgare som återvände till sin ursprungsmedlemsstat efter att enligt de villkor som uppställs i direktiv 2004/38 faktiskt ha vistats i en medlemsstat där vederbörande inte var medborgare och där han eller hon hade byggt upp eller befäst ett familjeliv med en tredjelandsmedborgare. Domstolen fastslog att i sådana situationer krävs det att unionsmedborgaren, för att dennes rättigheter enligt artikel 21.1 FEUF ska få ändamålsenlig verkan, ges möjlighet att vid ett återvändande till den medlemsstat där vederbörande är medborgare fortsätta leva det familjeliv som han eller hon har haft medan han eller hon har utövat rätten att fritt röra sig och uppehålla sig i den mottagande medlemsstaten och att detta följaktligen innebär att den medlemsstat där vederbörande är medborgare måste bevilja uppehållsrätt för den berörda familjemedlemmen som är tredjelandsmedborgare. Domstolen konstaterade att utan en sådan uppehållsrätt skulle unionsmedborgaren kunna avskräckas från att lämna sin ursprungsmedlemsstat för att utöva sin uppehållsrätt i en annan medlemsstat eller att, efter att ha utövat den rätten, återvända till ursprungsmedlemsstaten, på grund av att unionsmedborgaren inte skulle kunna vara säker på att, efter ett återvändande till ursprungsmedlemsstaten, kunna fortsätta att leva det familjeliv med sina nära anhöriga som han eller hon har byggt upp eller befäst i den mottagande medlemsstaten.
54 Se domen i målet Lounes (punkt 59).
55 Se punkt 29 ovan.
56 Se Closa, C., ”Citizenship of the Union and nationality of member States”, Common Market Law Review , nr 2, Wolters Kluwer, Leyde, 1995, s. 487–518, särskilt s. 487.
57 Se Closa, C., a.a., särskilt s. 493 och 494.
58 Se domen i målet Lounes (punkterna 56 och 57).
59 Heymann, J., ”Citoyenneté de l’Union et conflit positif de nationalités”, Revue Trimestrielle de Droit européen , nr 3, Dalloz, Paris, 2018, s. 587–596, särskilt punkt 13.
60 Se arbetsdokumentet ”Right to return and dual citizens in free movement case law” som David de Groot utarbetade för Europaparlamentet i november 2024.
61 I artikel 5.2 i den europeiska konventionen om medborgarskap, som undertecknades i Strasbourg den 6 november 1997 inom Europarådet och trädde i kraft den 1 mars 2000, och som ett stort antal medlemsstater är parter i, anges att ”[v]arje konventionsstat skall vägledas av principen om icke-diskriminering mellan sina medborgare, oavsett om de är medborgare från födelsen eller har förvärvat medborgarskapet senare”. Som det framgår av den förklarande rapporten till konventionen rör denna artikel endast tillämpningen av reglerna om medborgarskap mellan personer som är medborgare från födseln och andra medborgare, inbegripet naturaliserade personer (punkt 46 i rapporten).