Västsverige och Skåne : regioner i förändring : delbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

VÄSTSVEEUGE OCHSKANE REGIONER 1 FÖRÄNDRING

LA s .. .

SOU 193:97

NJ UU, ÖUU

Kew;

l Statens offentliga utredningar BMW 1993:97 w Civildepartementet

Skåne

och

Västsverige

i förändring - regioner

Delbetänkande av Igggionberedningen Stockholm 1993

SOU och Ds kan köpas från Allmänna Förlaget som ingår i C E Fritzes AB. Allmänna Förlaget ombesörjer också, på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningskontor, remissutsändningar av SOU och Ds.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 90 90

NORSTEDTS TRYCKERI AB ISBN 91-38-13467-5 Stockholm 1993 ISSN 0375-250x

Till statsrådet och chefen för

Civildepartementet

Den 27 augusti 1992 bemyndigade regeringen chefen för Civildepartementet att tillkalla en parlamentarisk beredning med uppgift att utforma förslag om den offentliga verksamhetens uppbyggnad och indelning på regional nivå. Till ordförande förordnades från den 21 oktober 1992 regeringsrådet Elisabeth Palm. Från samma dag förordnades till ledamöter riksdagsledamöterna

Johnny Ahlqvist s och Harriet Colliander nyd, kommunalrådet Sven

Hulterström s, riksdagsledamoten Anders G. Högmark m, landstings-

råden Kent Johansson c, Ralph Lédel m och Lars Axel Nordell kds, professorn Lars Nordström fp, riksdagsledamoten Britta Sundin s och leg. läkaren Gunnar Ågren v.

Till sakkunniga förordnades från den 4 februari 1993 vice förbundsdirektören Sune Eriksson, planeringschefen Carl-Gunnar Peterson, landshövdingen Jan Rydh och verkställande direktören Monica Sundström. Till experter förordnades från den 11 mars 1993 departementssekreteraren Carl Asplund, direktören Sten Bengtsson, departementsråden Per-

Göran Blixt och Maj-Britt Grufberg, direktören Bo Gustafson, kanslirådet

Gunnar Hermanson, departementsrådet Sören Häggroth, kanslirådet Håkan Hällman, departementsråden Tomas Keisu, Rolf Lindell och Ingrid Petersson samt politiskt sakkunnige Douglas Skalin. sekretariatet har bestått av docenten Bengt Norrving från den 24 februari 1993, kammarrättsñskalen Roger Petersson och fil. dr Olof Wennås båda från den 22 mars 1993. I Regionberedningens direktiv sägs att beredningen bör överväga en försöksverksamhet med ändrad regional uppgiftshantering i Skåne och att beredningen, om den kommer fram till att det finns förutsättningar för en försöksverksamhet, bör lägga fram ett förslag till uppläggning och geografisk avgränsning. Vidare sägs i direktiven att beredningen bör beakta de ställningstaganden som görs beträffande Västsverigeutredningens betänkande Västsverige region i utveckling SOU 1992:66. - Den 25 februari 1993 beslöt regeringen att till beredningen överlämna Västsverigeutredningens betänkande jämte remissvaren däröver för fortsatta överväganden. I beslutet sägs att beredningen bör redovisa en eller flera modeller för ökad regional samverkan i den västsvenska

regionen som kan genomföras utan ytterligare utredningsarbete. Beredningen får härmed överlämna sitt delbetänkande Västsverige och Skåne regioner i förändring. - Till betänkandet har fogats reservationer och särskilda yttranden. Beredningen fortsätter sitt arbete och att under våren 1994 lägga avser fram ett slutbetänkande. Stockholm i november 1993

Elisabeth Palm

Johnny Ahlqvist Harriet Colliander Sven Hulterström Anders G. Högmark Kent Johansson Ralph Lédel Lars Axel Nordell Lars Nordström Britta Sundin

Gunnar Ågren

Bengt Norrving Roger Petersson Olof Wennås

Innehåll 5

O

Innehall

Sammanfattning 9 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Lagförslag 13 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Lag om försöksverksamhet med regionförbund 13 . . . . . . . . .

1 Inledning 21 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.1 Uppdraget 21 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.2 Arbetets bedrivande 21 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.2.1 Västsverige 22 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.2.2 Skåne 22 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

2 Västsverige 25 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1 Efterkrigstidens törändringskrav 25 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1.1 Länsindelningen och samhällsutvecklingen 25 . . . . . . 2.1.2 Finns en västsvensk kulturidentitet 26 . . . . . . . . . . . 2.1.3 Ett antal utredningar om länsindelningen åren

1961-1992 28 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 2.2 Västsverigeutredningen 30 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3 Rernissyttrandena över Västsverigeutredningen 31 . . . . . . . . . 2.4 Samråd med de politiska partierna 35 . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.4.1 Huvuddragen i den regionförbundsmodell

referensgruppen förordat 36 . . . . . . . . . . . . . . . . .

3 Skåne 43 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1 Frågeställningar, metod och material 43 . . . . . . . . . . . . . . . 3.2 Skåne blir svenskt 44 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3 Dagens Skåne 45 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3.1 Länsindelningen och länsstyrelserna 45 . . . . . . . . . . 3.3.2 Landstingen och sjukvårdshuvudmännen 45 . . . . . . . 3.3.3 Primärkommunema 46 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3.4 Kommunalförbunden m.m. 46 . . . . . . . . . . . . . . . 3.3.5 Skåne i regionernas Europa 47 . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4 Fempartsgruppens förslag 47 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4.1 Regionen 47 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4.2 Regionalt självstyrelseorgan 48 . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4.3 Uppgifter 48 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4.4 Resursförsörjning 49 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4.5 Organisation 50 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4.6 Medlemmar 50 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4.7 Valsystem 50 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6 Innehåll

3.5 Problemuppfattningen hos partierna och fempartsgruppen 50 . . 3.5.1 Samverkan för utveckling 51 . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5.2 Demokrati och effektivitet 51 . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5.3 Integration och autonomi 52 . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5.4 En skånsk talesman 53 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5.5 Regionala kontra nationella intressen 53 . . . . . . . . . . 3.5.6 Hälso- och sjukvården: en gränslös fråga för

rationalisering 54 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.6 Länsstyrelsernas synpunkter 55 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.7 Försöksomrâde och försöksverksamhet 55 . . . . . . . . . . . . .

4 Allmänna överväganden 57 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.1 Inledning 57 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2 Direktivens utgångspunkter för uppdraget 59 . . . . . . . . . . . . 4.3 Uppgiftsfördelningen mellan staten och den kommunala

självstyrelsen 60 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.1 Tidigare utredningsförslag 61 . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.2 Fyra analysmodeller för uppgiftsfördelningen 62 . . . . . 4.3.3 Enhetsstaten 63 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.4 Den kommunala självstyrelsens uppgifter 67 . . . . . . . 4.3.5 Behövs det en regional nivå for den offentliga

verksamheten 71 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.6 Det internationella perspektivet 75 . . . . . . . . . . . . .

5 Beredningens förslag till regional självstyrelse i

Västsverige och Skåne 77 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1 Inledning 77 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2 Grunddragen i förslaget 78 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3 Regionförbundets uppgifter 80 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4 Medlemskapet 82 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5 Försöksverksamhet 83 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.6 Regional identitet 84 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.7 Resursförsörjning och ekonomiska konsekvenser 87 . . . . . . . . 5.8 Valsystemet 89 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.9 Allmänt lagstiftningen 98 om . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.9.1 Bakgrund 98 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.9.2 Lag om försöksverksamhet med regionförbund 100 . . .

6 Specialmotivering 103 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Förslag till lag om försöksverksamhet med

regionförbund 103 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Reservationer och särskilda yttranden 121 . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilagor

Kommittédirektiv 1992:86 145 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2. Regeringsbeslut1993-02-25 153 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3. Sammanställning av remissyttrandena över betänkandet

Västsverige region i utveckling SOU 1992:66 155 - . . . . . .

Innehåll 7

4. Den västsvenska referensgruppens synpunkter och förslag 169 . Protokoll fört vid sammanträde med den politiska

referensgruppen måndagen den 25 oktober 1993 189 . . . . . . . Den skånska framställningen 195 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Fempartsgruppens förslag 197 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Skrivelse från de politiska partierna i Skåne 209 . . . . . . . . . . Regioners resursutbud och konkurrenskraft. En granskning av regioner i Skåne och södra Sverige. PM av docent Lars-Olof

Olander 213 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sammanfattning 9

Sammanfattning

Regionberedningen har i uppdrag att utforma förslag om den offentliga verksamhetens uppbyggnad och indelning regional nivå. Beredningen har haft att med förtur behandla en begäran om försöksverksamhet med ändrad regional uppgiftshantering i Skåne. Till beredningen har också överlämnats Västsverigeutredningens betänkande Västsverige region i utveckling SOU 1992:66 jämte remissvar. Det är dessa två frågor som redovisas med detta betänkande. Sveriges nuvarande länsindelning har månghundraåriga rötter. Den har bestått i stort sett oförändrad sedan 1800-talets början. I takt med samhällsutvecklingens fortskridande har länsindelningen kommit att framstå alltmera otidsenlig. Den har därför under årens lopp blivit föremål som för ett flertal utredningar. Efter hand har också önskemål förts fram om förändring hanteringen av de offentliga uppgifterna på regional en av nivå. Krav har rests på överföring av viktiga regionala uppgifter till som står under direkt demokratiskt inflytande. Några större förorgan ändringar har dock inte skett som en följd av tidigare utredningsarbete. Sedan lång tid tillbaka har det gjorts gällande att den offentliga en regionala organisationen i Västsverige behöver förenklas och rationalise- Från Skåne har förts fram motsvarande önskemål ras. Västsverigeutredningen föreslog, att det som ett första steg skulle bildas ett regionförbund enligt kommunalförbundslagen av kommunerna

och landstingen i Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt

Skaraborgs län för att ha hand om övergripande utvecklingsfrågor. Kommunförbunden och landstingen i Kristianstads och Malmöhus län samt Malmö kommun har begärt att inleda en försöksverksamhet med ändrad regional uppgiftshantering i Skåne. Regionberedningen har bedrivit den nu aktuella delen av sitt arbete i nära kontakt med de berörda regionerna. För att ett så brett underlag möjligt för sina ställningstaganden har beredningen därvid bl.a. som anordnat hearingar med företrädare för Västsverige och Skåne samt på informell väg knutit en referensgrupp till sig, i vilken ingått representanfrån de politiska partierna i Västsverige. Även i övrigt har det ter förekommit omfattande kontakter med olika regionala intressenter. De skånska initiativtagarna har under hand konkretiserat sitt förslag till förbättrad regional samverkan. Regionberedningen konstaterar att det finns en bred uppslutning bakom önskemålen förbättrad regional organisation i Västsverige och om en Skåne. Enligt beredningens mening är det tydligt att det behövs en effektivare samordning av den offentliga verksamheten inom de nämnda regionerna. Det finns för närvarande en betydande administrativ splittring på den

10 Sammanfattning

regionala nivån och olika organ sysslar med delvis samma frågor. Dessutom är den demokratiska förankringen dålig vid behandlingen av frågor som har stor betydelse for regionens utveckling. Regionberedningen ansluter sig till uppfattningarna från Skåne och Västsverige om att för regionerna viktiga uppgifter bör samlas i ett regionalt demokratiskt organ. Beredningen har diskuterat olika former för regional samverkan. Med hänsyn till att ansvaret för väsentliga frågor som rör regionens utveckling är fördelade mellan kommuner och landsting, bör det enligt Regionberedningens mening öppnas en möjlighet för dessa att bilda regionförbund för samverkan om regionala utvecklingsfrågor. Den statliga förvaltningen på regional nivå har i dag hand om uppgifter rörande regional utveckling. Beredningen anser, att en del av dessa uppgifter kan föras över till regionförbundet. Ett grundläggande krav för att ett regionförbund skall få bildas år att det finns en bred lokal och regional uppslutning bakom en sådan samverkan. När det gäller Skåne och Västsverige föreligger enligt beredningen en sådan uppslutning bakom de initiativ som tagits. Regionberedningen har också övervägt om möjligheten att bilda ett regionförbund bör göras permanent eller tillfällig. Beredningen har därvid stannat för att det är lämpligast med en försöksverksamhet, från vilken erfarenheter kan hämtas innan beslut slutligen fattas om en ändrad regional uppgiftshantering. Regionberedningen föreslår därför att kommuner och landsting i Skåne och Västsverige på försök under längst två mandatperioder skall bilda regionförbund för regional samverkan. I överensstämmelse med de önskemål som har förts fram från Skåne och Västsverige, föreslår Regionberedningen att det regionala självstyrelseorganet skall vara indirekt valt. Enligt Regionberedningens uppfattning bör, om på sikt ett regionalt organ skall finnas för de regionala utvecklingsfrågoma, detta vara direktvalt. Det är enligt Regionberedningens mening viktigt att ett regionalt demokratiskt organ av detta slag har en sådan organisatorisk stadga, som gör det möjligt att föra över väsentliga regionala uppgifter till det. Ett regionförbund måste således kunna arbeta med hela regionen som en enhet och det kan därför inte vara möjligt att ha en ordning enligt vilken vita fläckar av kommuner uppstår, som befinner sig vid sidan den av hantering av de för hela regionen övergripande frågorna, som sker inom ramen för regionförbundets verksamhet. Av det skälet kan man enligt Regionberedningens mening inte kräva mera, men heller inte mindre, än att ett regionförbund får bildas endast om ett betydande flertal av de berörda kommunerna och landstingen det. är ense om Det bör ankomma regeringen att ta ställning till regionala initiativ om att få bilda regionförbund. Om regeringen bifaller en sådan ansökan, skall den samtidigt fastställa förbundsordning för förbundet. Därav skall bl.a. framgå vilka uppgifter förbundet skall ha. Ett regionförbunds verksamhetsområde bör vara väl avgränsat och gälla uppgifter som i dag åvilar kommuner, landsting eller staten och som avser något eller några av följande områden, nämligen uppgifter enligt hälso- och sjukvårdslagen 1985:763, lagen 1978:438 om huvud-

Sammanfattning ll

mannaskap för viss kollektiv persontrafik och 7 kap. plan- och bygglagen 1987: 10 samt uppgifter som rör regionalt utvecklingsarbete, glesbygdsutveckling, näringslivsutveckling, utbildning, kultur, miljö och kommunikationer. Regionberedningen kommer i sitt fortsatta arbete att bl.a. analysera den statliga förvaltningens uppgifter och organisation med utgångspunkt i den regionala nivån. För ett stort antal statliga organ utgör länsgränsen inte verksamhetsgräns. Beredningen avser att analysera på vilket sätt de samlade kan utnyttjas effektivast den regionala nivån. resurserna Beredningen anser därför, med hänsyn till det arbete som återstår, att det för närvarande inte finns tillräckligt med underlag för ett mer uttömmande förslag vilka statliga uppgifter som bör flyttas över till ett om regionförbund. Detta hindrar emellertid inte, enligt beredningens mening, att uppgifter som rör regional utvecklingsplanering och andra åtgärder för regions långsiktiga tillväxt redan nu i väsentliga delar kan föras över en till ett regionförbund. Det rör sig här t.ex. om uppgifter som avser regionalpolitik och kommunikationer. Regionberedningen föreslår redan att ansvar och befogenheter för regional utvecklingsplanering och nu LTA-anslagen förs över från länsstyrelserna. Beredningen kommer i sitt slutbetänkande att redovisa sina överväganden beträffande överföring av ytterliga statliga uppgifter. Den nu föreslagna lagstiftningen är förberedd för detta. Också under försöksperioden bör det vara möjligt att föra över ytterligare statliga uppgifter. Beredningen har övervägt vilka geografiska områden som skall omfattas regionförbund i Västverige och Skåne. Enligt beredningens av åsikt bör söka grunden för vilka delar som skall ingå i de respektive man regionerna i de regionala initiativen. Beträffande Skåne utgörs regionen landskapet Skåne, vilket också har föreslagits från fempartsgruppen. av I fråga om Västsverige finns det en bred uppslutning om att Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län skall ingå. Representanter för

Hallands län har markerat sin tveksamhet till att länet som helhet skall ingå i den västsvenska regionen. Kungsbacka kommun är en integrerad del i Göteborgsregionen och det finns ett uttalat intresse från kommunens sida att bli delaktig i det västsvenska samarbetet. Regionberedningen att det är de lokala och regionala önskemålen som skall bestämma menar, regionens omfattning. Förslaget till regionförbund har utformats för att möjliggöra att delar av ett län kan ingå i en region. Regionberedningen har övervägt olika modeller för ett valsystem och har stannat för att föreslå att beslutanderätten i ett regionförbund utövas ett regionfullmäktige, som väljs av samtliga medlemmar i förbundet av elektorer. Genom en kombination av fasta mandat och tillgenom kommande mandat utjämningsmandat uppnås en god partimässig representativitet i regionfullmäktige. Försökslagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1995 och gälla i princip längst under två mandatperioder därefter.

sou 1993:97 Lagförslag 13

Lagförslag

försöksverksamhet med regionförbund

Lag om

Inledande bestämmelse

l § I denna lag finns bestämmelser om försöksverksamhet med regional samverkan mellan kommuner och landsting. Sådan samverkan sker i regionförbund, omfattar ett eller ñera län och, om det finns särskilda som skäl för det, en eller flera delar av ett län.

Regionförbundets uppgifter

2 § Regionförbund får bildas for att ha hand om uppgifter som armars skall skötas kommuner, landsting eller av staten och som avser ett av eller flera av följande områden: uppgifter enligt hälso- och sjukvårdslagen 1982:763, 2. uppgifter enligt lagen 1978:438 om huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik, 3. uppgifter enligt 7 kap. plan- och bygglagen 1987:10, 4. regionalt utvecklingsarbete, glesbygdsutveckling, näringslivsutveckling, utbildning, kultur, miljö och kommunikationer. Ett regionförbund får också ha hand om andra uppgifter som avser planering, samordning och utveckling och som inte innefattar myndighetsutövning. Regeringen får meddela föreskrifter om överlämnande av uppgifter enligt första stycket

3 § Om uppgifter i 2 § överlämnats till ett regionförbund, som avses skall de föreskrifter gäller dessa uppgifter i tillämpliga delar i stället som gälla beträffande förbundets skötsel av dem.

Bildande av regionförbund

4 § Regeringen beslutar om bildande av regionförbund efter ansökan av dem som avser att bli dess medlemmar. Till ansökan skall fogas förslag till förbundsordning.

5 § Ett regionförbund får bildas, ett betydande flertal kommuner och om landsting i den föreslagna regionen är ense om det.

14 Lagförslag

6 § Om regeringen beslutar om bildande av ett regionförbund, skall den samtidigt fastställa förbundsordning för förbundet. I beslutet skall anges från vilken dag regionförbundet är bildat. Regeringen får avvika från ett förslag till förbundsordning, endast om det finns särskilda skäl för det. Om en avvikelse avser förhållanden av väsentlig betydelse för medlemmarnas inbördes förhållanden eller någon annan fråga stor vikt av som i påtaglig omfattning ändrar förutsättningarna för medlemskap i förbundet, får en ändring ske endast om minst fyra femtedelar de av avsedda förbundsmedlemmarnas fullmäktige samtycker till det. Regeringen får, under samma förutsättningar som nu sagts, besluta om ändring av förbundsordning. I beslutet skall anges när ändringen träder i kraft.

7 § Ett regionförbunds beslutanderätt utövas av regionfullmäktige. Fullmäktige skall tillsätta en regionstyrelse. Förvaltning och verkställighet ankommer regionstyrelsen och, i förekommande fall, övriga nämnder.

8 § För ett regionforbund skall finnas en förbundsordning, som anger förbundets ändamål och medlemmar, 2. förbundets benämning och den ort där det skall ha sitt säte, på vilken förbundsmedlems anslagstavla tillkännagivande om justering av protokoll skall ske, 4. de begränsningar som gäller för förbundets rätt att ta upp lån, ingå borgen och andra förbindelser eller avsätta medel till fonder, 5. förbundsmedlemmarnas andelar i förbundets tillgångar och skulder och, om någon annan grund skall gälla för medlemmarnas deltagande i kostnaderna för förbundets verksamhet, den grunden, grunderna för skifte av förbundets behållna tillgångar, 7. vad förbundsmedlemmarna i övrigt anser nödvändigt för att ordna de ekonomiska förhållandena mellan förbundet och dess medlemmar och förbundets förhållanden i fråga om ekonomi och förvaltning, antalet ledamöter och ersättare i regionfullmäktige, antalet ledamöter och ersättare i förbundets styrelse, 10. antalet revisorer och revisorsersättare, ll. antalet Valkretsar vid val av ledamöter och ersättare i regionfullmäktige, valkretsarnas utformning samt antalet ledamöter och ersättare som skall utses för varje valkrets, 12. antalet elektorer och ersättare som skall utses för varje valkrets samt hur många av dem som skall utses av varje förbundsmedlem inom valkretsen, 13. huruvida det i förbundet utöver styrelsen skall finnas en eller flera särskilda nämnder och, om så är fallet, vilka uppgifter den eller de skall ha hand om. I förbundsordningen får inte tas in någon bestämmelse om begränsning av förbundsmedlems skyldighet att tillhandahålla medel såvitt avser uppgift som anges i 2 § första stycket.

Lagförslag 15

Regionfullmäktige

9 § Beträffande regionfullmäktige tillämpas 2 kap. 3 7 § första och andra stycket samt 10, 12 och 13 §§ kommunalförbundslagen 1985:894.

10 § Regionfullmäktige skall uppgå till ett ojämnt antal ledamöter. Antalet ersättare skall vara lika stort som antalet ledamöter.

11 § Valbar till regionfullmäktige är person som är valbar till någon av medlemmarnas fullmäktige.

Val av regionfullmäktige

12 § Vid val ledamöter och ersättare i regionfullmäktige skall reav gionen delas in i Valkretsar. Vid utformningen av valkretsarna skall eftervarierad regional representation uppnås i fullmäktige. strävas att en Kommun inte ingår i landsting skall utgöra egen valkrets. som Valkretsarna skall i Övrigt utformas så, att antalet ledamöter och ersättare i regionfullmäktige i den mån det är möjligt och lämpligt blir lika fördelade på dem. Ingen valkrets får utformas så, att den skall utse än dubbelt så många ledamöter i regionfullmäktige, som någon mer valkrets. Varje valkrets skall kunna omslutas med en sammanannan hängande gränslinje.

13 § Fyra femtedelar antalet ledamöter som skall väljas till regionav fullmäktige, skall fördelas på valkretsarna i enlighet med vad som i tillämpliga delar föreskrivs i 2 kap. 2 § första stycket vallagen 1972:620. Med röstberättigade avses därvid personer som är röstberättigade enligt 4 kap. 2-4 kommunallagen 1991:900. Antalet ersättare skall för varje valkrets vara lika stort som antalet ledamöter. Beträffande val av övriga ledamöter finns bestämmelser i 18

14 § För valet skall förbundsmedlemmarna företrädas av elektorer. Varje kommunfullmäktige skall utse två elektorer och därutöver så många det återstående antalet elektorer, som i valkretsen belöper av kommunen i enlighet med vad som i tillämpliga delar föreskrivs i 2 kap. 2 § första stycket vallagen 1972:620. Med röstberättigade avses därvid är röstberättigade enligt 4 kap. 2-4 §§ kommunallagen personer som 1991:900. Landstingsfullmäktige skall för varje valkrets utse lika många elektorer, utses de kommuner i valkretsen som ingår i landstinget. som av För varje elektor skall utses en ersättare. Vid val elektorer och elektorsersättare skall lagen 1992:339 om av proportionellt valsätt tillämpas. Beträffande valbarhet gäller 2 kap. 6 § kommunalförbundslagen 1985:894 i tillämpliga delar.

16 Lagförslag

Kommun som inte ingår i landsting skall inte utse elektorer eller elektorsersättare. I en sådan kommun skall valet i stället förrättas av kommunfullmäktige.

15 § Beslut varigenom elektorer och deras ersättare har utsetts, får överklagas endast i samband med att valet till regionfullmäktige överklagas.

16 § Valet till regionfullmäktige sker valkretsvis. Därvid skall lagen 1992:339 om proportionellt valsätt tillämpas. För de Valkretsar där valet skall förrättas av elektorer, skall valet äga rum på tid och plats som beslutas av kommunfullmäktiges ordförande i den kommun, som enligt den senast upprättade röstlängden har flest röstberättigade invånare vid val till kommun- och landstingsfullmäktige. Beslutet skall genom ordförandens försorg kungöras i enlighet med vad som föreskrivs i 2 kap. 12 § kommunalförbundslagen 1985:894. Ordförande som nu sagts är ordförande också vid valets förrättande. Vid förfall för ordföranden ankommer ordförandens uppgifter i stället på vice ordförande i samma kommunfullmäktige. Val som avses i 14 § sjätte stycket skall också kungöras på sätt som nu sagts.

17 § Beträffande valförrättningen skall tillämpas bestämmelser samma som för andra val som förrättas av kommunfullmäktige i kommun som avses i 14 § sjätte stycket eller 16 § andra stycket. Tillkätmagivande om justering av protokoll över förrättningen skall ske i enlighet med vad som föreskrivs i 2 kap. 12 § kommunalförbundslagen 1985:894. Protokollet skall också ges till den centrala valmyndighet, som avses i l kap. 2 § vallagen 1972:620. Utdrag ur protokollet över valförrättningen gäller som bevis för den som har utsetts till ledamot eller ersättare i regionfullmäktige.

18 § Sedan de ledamöter och ersättare som skall väljas av elektorer eller av kommunfullmäktige har utsetts, skall de återstående platserna i regionfullmäktige genast tillsättas. Detta sker av den centrala valmyndighet, som avses i 1 kap. 2 § vallagen 1972:620. Därvid skall förfaras på det sätt som anges i 19 och 20 §§.

19 § Först beräknas för varje parti som är representerat i fullmäktige hos någon av förbundsmedlemmama, partiets andel platserna i av samtliga medlemmars fullmäktige. Därefter jämförs den sålunda beräknade andelen med den andel av samtliga platser i regionfullmäktige, som partiet har erhållit. De tillkommande platserna skall fördelas mellan partierna så, att fördelningen av samtliga platser i regionfullmäktige bli proportionell mot partiernas representation i samtliga förbundsmedlemmars fullmäktige. Vid bestämmandet av det sammanlagda antalet platser som ett parti skall ha i regionfullmäktige gäller, med avseende på hela regionen betraktad

Lagförslag 17

valkrets, vad i tillämpliga delar föreskrivs i lagen 1992:339 som en som proportionellt valsätt. om Om ett parti vid det val som förrättats av elektorer eller av kommunfullmäktige har fått fler platser än vad motsvarar den proportionella som representationen enligt föregående stycke, skall vid fördelningen av de tillkommande platserna bortses från det partiet. För varje plats ledamot fördelas enligt vad som nu sagts, skall som som också fördelas en plats som ersättare. Tillkännagivande justering protokoll över förrättningen skall ske om av i enlighet med vad föreskrivs i 2 kap. 13 § kommunalförbundslagen som 1985:894.

20 § Tillkommande platser enligt 19 § skall besättas med ledamöter och beslut respektive partis företrädare i den av förersättare genom av bundsmedlemmarnas fullmäktige, där partiet har flest företrädare. Om ett parti har antal företrädare i flera medlemmarnas fullmäktige, samma av skall beslutet fattas partiets företrädare i fullmäktige hos den medlem, av där partiet fick flest röster vid det senaste valet dit. Beträffande beslut sagts, gäller i övrigt 17 § i tillämpliga delar. som nu

Regionförbundets verksamhet

21 § Förvaltning och verkställighet ankommer förbundets styrelse och, i förekommande fall, övriga närrmder. Nämnderna bereder även ärenden skall avgöras fullmäktige. För sådana uppgifter kan en som av särskild beredning bestående eller flera personer tillsättas. av en får inrättas med uppgift att svara för viss Partssammansatta organ beredning, förvaltning och verkställighet inom förbundets verksamhetsområde. Beträffande styrelsen och, i förekommande fall, övriga nämnder tillämpas 2 kap. 14-17 §§ kommunalförbundslagen 1985:894.

22§ Beträffande regionförbundets ekonomiska förvaltning tillämpas 2 kap. 18-20 §§ kommunalförbundslagen 1985:894.

Revision

granskning förbundets verksamhet skall finnas minst fem 23 § För av revisorer och lika många ersättare för dem. Beträffande revisorer och revisorsersättare tillämpas i övrigt 9 kap. kommunallagen 1991:900 samt 2 kap. 21 § andra stycket och 22 § kommunalförbundslagen 1985:894.

18 Lagförslag

Medlemmarnas ekonomiska förpliktelser

24 § Om ett regionförbund saknar tillgångar för att betala skuld, är en medlemmarna skyldiga att fylla bristen. Varje medlem skall för så stor del bristen, svara av som svarar mot medlemmens andel av förbundets tillgångar och skulder i enlighet med förbundsordningen.

Överklagande av beslut

25 § Beträffande överklagande beslut har fattats regionförav som av ett bund tillämpas 4 kap. 10 § kommunalförbundslagen 1985:894. Detsamma gäller beslut som har fattats i samband med val till regionfullmäktige genom elektorer eller beslut i kommunfullmäktige. Beslut om fördelning platser enligt l9§ får överklagas av genom besvär hos kammarrätten. Besvärstiden räknas från dagen för tillkännagivande enligt 19 § sjätte stycket. Beträffande besvärsrätt gäller 4 kap. 10 § kommunalförbundslagen.

Utträde och likvidation

26 § Medlem i ett regionförbund får inte utträda förbundet. ur Om det finns särskilda skäl för det, får regeringen dock besluta om utträde. I beslut om utträde skall anges när utträdet äger rum. När en förbundsmedlem utträder regionforbundet kvarstår medur lemmens ansvar för förbundets skulder såvitt medlemskapet, avser om inte något annat har överenskommits mellan medlemmen och förbundet. En sådan överenskommelse skall fastställas av regeringen.

27 § Regeringen får, på ansökan av flertalet ett regionförbunds medav lemmar, besluta att förbundet skall träda i likvidation. Om det finns synnerliga skäl till det, får regeringen också utan ansökan besluta om likvidation. För likvidationen gäller 4 kap. 4-9 §§ kommunalförbundslagen 1985:894 i tillämpliga delar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995 och gäller till utgången det av år, då val i hela landet till kommun- och landstingsfullmäktige därefter har ägt rum andra gången. Regeringen skall senast ett år före utgången lagens giltighetstid av genom proposition lägga fram förslag om de framtida formerna för sådan regional samverkan, i lagen. Oavsett vad sägs i första som avses som stycket upphör denna lag att gälla tidigast vid utgången året efter det, av då ett sådant förslag har lagts fram.

Lagförslag 19

Efter utgången denna lags giltighetstid skall befintliga regionförbund av träda i likvidation, varvid bestämmelserna i lagen fortfarande skall tillämpas i erforderliga delar.

1993:97 Inledning 21 SOU

1 Inledning

1 Uppdraget

Våren 1991 tillsatte regeringen särskild utredare med uppgift att dels en analysera den offentliga verksamhetens regionala uppbyggnad samt göra

perspektivstudie med olika alternativ för framtida struktur dir.

en en 1991:30, dels analysera för- och nackdelar med den nuvarande länsindelningen i västra Sverige samt föreslå åtgärder för att komma till rätta med nackdelarna dir. 1991:31. Utredaren presenterade sina förslag i juni 1992 i betänkandena Regionala roller perspektivstudie SOU 1992:63 jämte bilagor - en SOU 1992:64 och 65 samt Västsverige region i utveckling SOU - 1992:66. Det sistnämnda betänkandet remissbehandlades därefter under hösten 1992. maj 1992 hemställde kommunförbunden och landstingen i Kristian- I stads och Malmöhus län samt Malmö kommun att få bedriva försöksverksamhet med förändrad regional uppgiftshantering i landskapet

Skåne se bilaga 6.

Landstingsförbundet ansåg i skrivelse i juni 1992 att det på försök en borde inrättas friregion i Västsverige. en

Regionberedningen tillkallades i augusti 1992. Beredningens ledamöter

förordnades i oktober 1992. sakkunniga, experter och sekreterare förordnades i februari och 1993. Enligt direktiven 1992:86; se mars bilaga 1 har beredningen till uppgift att utforma förslag om den offentliga verksamhetens uppbyggnad och indelning på regional nivå. Beredningen borde presentera eventuella förslag rörande frågan om en ändrad regional uppgiftshantering i Skåne senast den 1 april 1993 och i övrigt redovisa resultatet sitt arbete senast den 1 mars 1994. av

Regeringen beslöt den 25 februari 1993 se bilaga 2 att Västsverige-

utredningens betänkande och remissyttrandena med anledning därav skulle överlämnas till beredningen för fortsatta överväganden och att resultatet därav borde presenteras senast den 1 oktober 1993. Samtidigt förlängdes tiden för redovisning ett eventuellt förslag rörande av Skånefrågan till samma tidpunkt.

1.2 Arbetets bedrivande

Regionberedningens arbete med frågorna kring Västsverige respektive Skåne har lagts något olika sätt. Bakgrunden till de skilda upp är dels regeringens beslut den 25 februari 1993 beträffande ansatserna

22 Inledning

Västsverige och Skåne, dels tillgången till bakgrundsmaterial. I fråga om Västsverige innebär det ovannämnda regeringsbeslutet, eller flera att ett förslag skall presenteras, som utan ytterligare utredning kan genomföras medan begäran om försöksverksamhet i Skåne kan prövas förutmer sättningslöst.

1.2. 1 Västsverige

I regeringsbeslutet den 25 februari 1993 föreskrevs det fortsatta att arbetet med Västsverigefrågan borde bedrivas i nära samråd med företrädare för de politiska partierna i Västsverige och i kontakt med länsstyrelser, övriga statliga myndigheter, landsting, kommuner och andra organ som kan bli berörda. För att uppfylla önskemålet om ett nära samråd inbjöds i april 1993 de politiska partiernas läns- eller distriktsorganisationer i Hallands N,

Göteborgs och Bohus O, Älvsborgs P och Skaraborgs R län, de s.k.

NORP-länen, att utse företrädare till politisk referensgrupp, bestående en av tre ledamöter och en ersättare för varje parti. Denna referensgrupp har sammanträtt fyra gånger och har därvid diskuterat och givit synpunkter på de frågor och förslag som uppdraget föranlett. Vid två av sammanträdena har företrädare för Värmlands län S deltagit. Regionberedningen har vidare anordnat hearing med 120 föreen ca trädare för näringslivet, de politiska partierna, landstingen och länsstyrelserna, myndigheter och organisationer m.fl. i NORP-länen. Syftet var att ge beredningens ledamöter och sakkunniga tillfälle att ställa frågor om i utredningsbetänkanden och remissyttranden beskrivna problem med den offentliga verksamhetens regionala organisation samt att få del förslag av till lösningar på dessa problem. Samråd har också skett med företrädare för länsstyrelserna i NORPlänen samt med representanter för kommunförbundet och landstingsstyrelsen i Hallands län. Några av beredningens ledamöter samt dess sekretariat har härutöver deltagit i överläggningar med representanter för länsstyrelserna och landstingsstyrelserna i ORP-länen, med vissa kommunstyrelser i NORPområdet, med kommunförbundens presidier i NORP-länen, med Västsvenska handelskammaren m.fl. berörda intressenter.

1.2.2 Skåne

Liksom i fråga om Västsverige har utredningsarbetet beträffande Skåne bedrivits i nära samråd med företrädare för olika intressen. Med utgångspunkt i direktiven slog Regionberedningen tidigt i sitt arbete beträffande försöksverksamheten fast vikten att regionala och lokala av initiativ och intressen klart skulle komma till uttryck och i betydande grad beaktas av beredningen i dess ställningstaganden till olika förslag. För att samla in synpunkter har beredningen genomfört intervjuer, anordnat en hearing samt haft överläggningar med företrädare för olika

Inledning 23

intressen i Skåne och kringliggande områden. Presidierna i de båda landstingen i kommunstyrelsen i Malmö har intervjuats, liksom samt ordförande och vice ordförande för styrelserna i kommunförbunden i Kristianstads och Malmöhus län. För att få bakgrundsinformation om

primärkommunal verksamheten hölls också intervjuer med direktörerna

i de båda länsförbunden. Också företrädare för andra intressen i Skåne har kommit till tals intervjuer och överläggningar. Den statliga regionala förvaltgenom ningen har därvid representerats länsledningarna i Kristianstads och av Malmöhus län. I syfte klarlägga partiernas ståndpunkter har intervjuer att hållits med företrädare för de partier är representerade på regional som nivå. Partiet demokrati har dock omstrukturerats i organisatoriskt ny avseende under den period uppdraget genomförts, varför regionala företrädare för partiet inte har kunnat fastställas och bli föremål för intervjuer. De partier lämnat synpunkter på frågan om regionalt som självstyrelseorgan för Skåne är: moderata samlingspartiet, folkpartiet centerpartiet, kristdemokratiska samhällspartiet, miljöpartiet liberalerna, de gröna, socialdemokratiska arbetarepartiet och vänsterpartiet. Isamtliga fall har partiets distriktsordförande tillfrågats för en intervju. Parallellt med intervjuerna har fempartsgruppen arbetat med att konkretisera sitt förslag till ett regionalt organ för försöksverksamhet och

dokumentation detta har tillställts Regionberedningen se bilaga 7.

om I september 1993 anordnades, liksom i Västsverige, en hearing i Lund med 200 deltagare. Inbjudan gick ut till de politiska partiernas ca läns- och distriktsorganisationer i Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Malmöhus och Hallands län. Därutöver inbjöds också Kristianstads, företrädare för landstingen, länsstyrelserna och andra statliga regionala förvaltningar, kommuner, näringsliv och andra organisationer i samma

län.

Västsverige 25

2 Västsverige

2.1 Efterkrigstidens förändringskrav

2.1.1 Länsindelningen och samhällsutvecklingen

Frågan den offentliga förvaltningens organisation den regionala om nivån har diskuterats åtskilliga gånger under hela efterkrigstiden i riksdagen, inom regeringen och i rad utredningar. Med motiveringar, som en något skiftat med tiderna, har allt starkare krav rests på förändringar. har i följt två huvudlinjer. Den ena linjen har gällt Kraven stort sett krav läns- och landstingsindelningen måste rättas mer efter den att kultur- och näringsgeograñska utvecklingen. Den andra har bestått i fordringar och befogenheter bör föras över från centrala och att ansvar

regionala statliga till landsting och kommuner. Överföring av upp-

organ från statliga länsorgan till landstingen har ofta betecknats som ökad gifter länsdemokrati. Decentralisering, effektivisering och rationalisering har

varit nyckelord för förändringssträvandena. Vad sagts, gäller också Västsverige. Länsindelningen är där, som nu liksom i landet i övrigt, än 350-ârig. Landsregeringen fördelades mer nämligen i 1634 års regeringsform ett landshövdingedöme över

Skaraborgs län och ett över Älvsborgs län och Dalsland. Efter erövringen

Bohuslän och Halland år 1658 tillkom Göteborgs och Bohus län samt av Hallands län. Residensstäderna blev snart därefter de nuvarande. Indelningen byggde urgamla lands- och landskapsgränser och på för tiden. Åsar och skogar skilde, sjöar och kriterier, som var relevanta förenade. Åkerbruk och boskapsskötsel den helt dominevattendrag var rande näringsgrenen. Städerna och mycket små; Göteborg var nyvar anlagt. Kommunikationerna begränsade till sjöfart och till hästburna var eller hästdragna transporter. Handeln ännu mycket outvecklad. Skolvar väsendet bestod några få gymnasier samt ett litet antal lägre läroverk av och stadsskolor med utbildning, i stort lämpade sig endast för en som ämbetsmän i stat och kyrka. Då landstingen inrättades år 1862, Västsverige liksom landet i var i flera avseenden god väg mot den samhällsstruktur har i vår övrigt tid. Men statsmakterna fann det ändå naturligt och riktigt att låta landstingsgränsema följa länsgränserna. Mycket gränsjusteringar har

sedan dess genomförts. I dag är befolkningsfördelningen, näringslivsstrukturen och kommunikationsnäten helt annorlunda än då läns- och landstingsindelningen Detsamma gäller företagens och medborgarnas krav rikt bestämdes.

26 Västsverige

varierade utbildningsvägar, snabba beslutsprocesser och goda utvecklingsmöjligheter.

2.1.2 Finns västsvensk kulturidentitet

en

I den västsvenska regiondebatten har det då och då frågats det i om Västsverige finns en gemensam och allmänt erkänd kulturidentitet. En följdfråga har varit vad i så fall är enbart historiskt värde i den, som av och vad som är levande i dag. Om det inte finns någon sådan nu identitet, har man också frågat, kan den då skapas Dessa och dem närliggande frågor har ställts i betänkandet Västsverige region i utveckling. De har också förekommit i remissyttrandena - över nämnda betänkande, bl.a. från företrädare för Halland. De berördes även vid den hearing som anordnades i Stenungsund i augusti 1993. De ingår vidare som viktiga beståndsdelar i ett forskningsprojekt vid Göteborgs universitets historiska institution med temarubriken Västsvensk kultur och samhällsutveckling genom tiderna. De svar som hittills givits frågorna har varit starkt beroende av vilket perspektiv som anlagts dem. I bilaga till Västsverigeutreden ningens betänkande har förre länsmuseichefen Carl Cullberg sökt besvara dem i ett etnologiskt präglat perspektiv. Cullberg har utgått från den landskapskultur utvecklats långt före som länsindelningen och som ännu kan spåras i sådana företeelser husens som utformning och inredning, människornas redskap och verktyg, kläder, föda etc., men också i företeelser och sägner, historia, som sagor religion och politik, musik och litteratur m.m. Utifrån detta perspektiv konstaterar Cullberg att kulturdragen i de västsvenska landskapen visar ett starkt beroende den forna tillhörigav heten till Sverige, Norge och Danmark och att de kulturella identiteterna fortfarande mer följer de gamla landskapsgränsema än de administrativa länsgränserna. Han går igenom landskap för landskap och uppehåller sig särskilt vid skillnaden mellan landskapsidentitet och länsidentitet i Halland och Västergötland. Som många andra konstaterar Cullberg att det går kulturgräns, den en s.k. Tvååkersgränsen, genom Halland söder Varberg. Den kommer om till uttryck genom bl.a. byggnadsskick, dialekter, möbler, ortnamn, matkultur och textiltradition. Söder gränsen dominerar skånska, om danska och nordkontinentala företeelser t.ex. korsvirkeshus och som fyrkantsgårdar. Norr därom möter ett område bildar övergångszon som mot andra kulturdrag som man finner i det s.k. övre Västsverige. De halländska ådalarna har utgjort viktiga handels- och kulturförbindelser med Västergötland och Småland. Först vid 1800-talets slut började Göteborg allvar bli viktigare för de nordhalländska handelsoch kulturkontakterna.

Älvsborgs län består av Dalsland och södra Västergötland,

men fördelar sig närmare besett på rad olika bygder med gamla kulturidenen titeter, påpekar Cullberg och nämner exempel bl.a. Dalbygden, som

Älvdalsbygden och Sjuhäradsbygden. För Göteborgs

del blev landskaps-

97 Västsverige 27 SOU 1993 :

och länsgränserna ett större problem först under 1900-talet och i takt med näringslivets expansion i Göteborgsområdet. Utifrån sitt etnologiska och kulturhistoriska perspektiv drar så Cullberg några slutsatser beträffande länsindelning i Västsverige. en ny Han avvisar tanken ett nytt län för Storgöteborgsområdet det skulle bli konglomerat kulturregioner som historiskt sett aldrig hört ett av Bättre det med ett västra Sveriges län, omfattande de samman. vore nuvarande NORP-länen. Då bibehålls ett naturligt sätt de gamla bygde- och landskapsidentiteterna. I mångt och mycket, säger Cullberg, är Västsverige region i landet, med naturliga gränser i Dalslands en egen marker, i Vänern, i Tiveden, i Vättern, i Västergötlands och norra Hallands marker samt i Hallandsåsen. Ett mindre etnologiskt präglat perspektiv har professor Christer Winberg anlagt i Regionberedningen beställd uppsats. Författaren, en av leder det förut nämnda forskningsprojektet om västsvensk kultur och som samhällsutveckling tiderna, erinrar först om att det är möjligt att genom utifrån statistik från 1900-talets början urskilja ett västsvenskt kärnområde, i rad avseenden skiljer sig starkt från andra delar av landet som en

och speciellt från Östsverige. Det gäller sådana mer individuella

företeelser andel utomäktenskapliga barn, självmord, politiska som sympatier och kyrkogång, också samhälleliga fenomen som men mer kommunal sparsamhet och motstånd mot folkrörelser. De rör således mer beteenden än föremåls utformning. Studier förhållandena under 1980av talet visar att Västsverige fortfarande skiljer sig från andra delar av landet i många hänseenden, om inte till arten så till graden. förklaringarna till nämnda företeelser och fenomen är enligt En av Winberg att Västsverige legat i periferin av de två stora innovationscentra Stockholmsområdet och Öresundsområdet; enligt det synsättet i Sverige, har Västsverige varit efterblivet och legat vid sidan av. En annan förklaring har tagit fasta den sociala strukturen och nedärvda mer förhållanden, t.ex. att Västsverige historiskt varit präglat av en som hemmansägarstruktur och småborgerlig anda samt en starkare en religiositet antingen denna varit schartauansk eller frikyrklig. Winberg hävdar dessa historiskt givna skillnader lever kvar än i att dag i oväntat hög utsträckning. Regionen är således, hävdar han, alltjämt borgerligt präglad än i de flesta andra delar av landet och har mer fortfarande låg frekvens splittrade familjer och samboendeförhållanden en inte grundas äktenskap, vilket ett visst stöd för teorin om som ger tämligen trögrörliga sociala strukturer. Men Winberg tror ändå att Västsverige för närvarande är mycket betydelselöst identitetsskapande område. Möjligen kan man, säger som han, finna anintositet mot stockholmare och skåningar, en gemensam gissningsvis grundad i det stora politiska inflytande dessa grupper har eller har haft. Det dock möjligt, menar han, att sikt skapa en vore västsvensk nationalkänsla. Winberg dock inte att det är nödvändigt med en sådan gementror skapskänsla. Är det inte möjligt, frågar han, att i stället se en eventuell västsvensk region i allt väsentligt administrativ skapelse och helt som en enkelt motivera den med praktiska fördelar De gamla landskapen stora

28 Västsverige

lever i hög grad kvar tvärs över moderna länsindelningar. Inte mycket talar enligt Winberg heller för att landskapsidentiteterna skulle upplösas om ett landskap delades mellan olika administrativa regioner. Att Lindome sedan 20 år hör till Göteborgs och Bohus län gör sannolikt inte att Lindomeborna känner sig bohusläningar i stället för hallänningar, som avslutar han. Cullberg och Winberg har behandlat frågan västsvensk kulturell om en identitet i ett etnologiskt och kulturhistoriskt perspektiv. Frågan bör emellertid också diskuteras i ett nutida kulturgeograñskt perspektiv, om den skall kunna få ett mera fullständigt svar. Med utgångspunkt i ett sådant synsätt kan konstatera, det man att många områden finns en rad företeelser och förhållanden konstituesom rar en gemensam kulturidentitet i Västsverige. Som exempel kan nämnas att en lång rad statliga myndigheter har av hela eller större delen av västra Sverige sitt eller myndigsom ansvarshetsområde. Detsamma gäller universiteten och högskolorna, och både forskare, lärare och studenter vid de västsvenska högskolorna och forskningsinstitutionema rekryteras till största delen från regionen. Också näringslivets organisationer, t.ex. Västsvenska handelskamsom maren, EG-kontoret m.fl, arbetar med hela eller större delen av Västsverige som en region. Detsamma gäller de större bankerna. Verkstadsindustrins storföretag, med bilindustriema tyngsta enheter, som har underleverantörer spridda över hela Västsverige. Landvetter är som internationell storflygplats angelägenhet för såväl allmänen gemensam heten som hela näringslivet i Västsverige. Göteborgs hamn är en betydande transportekonomisk faktor för all västsvensk och export import. I många avseenden är Västsverige på detta sätt en gemensam arbetsmarknad. Det leder bl.a. till kraftig inpendling till med en orter större industrier och företag. Att infrastrukturen utvecklas genom förbättring av bl.a. vägarna och järnvägsförbindelserna blir därför en naturlig och viktig gemensam västsvensk angelägenhet. Man kan vidare peka den identitet som skapas av att NORP-länen utgör en sjukvårdsregion med gränsöverskridande sjukvård, varigenom patienter i hela området fritt kan välja vilket sjukhus eller vilken vårdgivare de vill vända sig till. Denna möjlighet tillvaratas också i mycket stor utsträckning. De exempel på kulturgeografiska identiteter här nämnts kommer som av allt att döma att bli både fler och betydande i framtiden, inte mer minst som en följd av väntade ökade kontakter mellan Västsverige och andra regioner i Europa.

2.1.3 Ett antal utredningar om länsindelningen åren

1961-1992

Förslag till förändrad organisation och indelning den offentliga regioav nala förvaltningen har diskuterats inte mindre än tiotal utredningar av ett under åren 1961-1992. Diskussionerna har gällt både Västsverige som

Västsverige 29

helhet och Storgöteborgsområdet del därav. Här syftas 1959 som en års länsindelningsutredning SOU 1961:40, 1963 års länsindelningsutredning SOU 1967:23, Länsberedningen SOU 1974:84, Göteborgsut-

redningen Ds Kn 1974:2, Göteborgsdelegationen Ds I 1981:5, Stor-

stadsutredningen SOU 1990:36, samt Västsverigeutredningen SOU 1992:66. De länsdemokratiska kraven har formulerats främst av Länsdemokratiutredningen SOU 1968:47 och Länsdemokratikommittén SOU 1982:24. Länsstyrelsemas samverkan med andra regionala organ har berörts Utredningen samordnad länsförvaltning SOU 1989:5. av om Härtill kan nämnas att indelningsfrågoma diskuterats även i utredningar regionsjukhusorganisationen och om regionstyrelserna högom skoleområdet. Som kort sammanfattning dessa utredningar kan sägas, att behoen av vet rationell läns- och landstingsindelning i Västsverige framav en mer hållits i allt bestämdare ordalag. Samtidigt har pekats på nödvändigheten funktionell struktur för den offentliga verksamhetens regionala av en mer organisation över huvud taget. Huvudargumenten för kraven en förändring har varit att den rådande organisationen inte är anpassad till den nutida näringsgeograñska strukturen, att den inte tillräckligt effektivt och rationellt använder de samlade att dubbelarbete förekommer, att de politiska partierresurserna, kommunerna och landstingen inte har tillräckligt inflytande på den rena, gionala beslutsprocessen, samt att kommunernas utveckling hindras av en alltför stark statlig styrning och detaljkontroll. Decentraliseringskraven och kommunernas önskan att överta och uppgifter har ofta mer av ansvar motiverats med hänvisning till att staten fordrat allt större ekonomiska åtaganden kommunerna utan att staten samtidigt givit kommunerna av ökat inflytande. I slutbetänkandet år 1990 från Storstadsutredningen fördes ytterligare tre skäl fram. De gällde behovet av en utveckling av den allt viktigare infrastrukturen, högskoleutbildningen och forskningen samt av miljöav vården. Utvecklingen på dessa områden skulle främjas av en förenklad organisation den regionala nivån. I betänkandet betonades också behovet stark politisk ledning i regionen och av långsiktiga, demoav en kratiskt förankrade beslut underlag för investeringsstymingen. Där som framhölls vidare, att ett landstingsbaserat huvudmannaskap i jämförelse med ett kommunalförbund skulle medföra en tydligare och mer direkt demokratisk förankring av den strategiska planeringen. De konkreta förslagen till läns- och landstingsindelning har i regel ny gällt minskning antalet län och landsting, en bättre arrondering av en av dem samt sammanslagning av de län eller länsdelar, av vilka Storgöteen borgsregionens utveckling är nära beroende. Kungsbackaomrâdet har regelmässigt ansetts böra höra till samma regionala enhet som Göteborg. De senaste tre decenniernas allt starkare krav på reforrnering av den offentliga regionala förvaltningens organisation och indelning har emellertid inte lett till att statsmakterna vare sig initierat eller genomfört några större förändringar. Länsstyrelsens lekmannaledamöter utses numelandstingen. Det är i stort sett det enda steg som tagits mot utra av

30 Västsverige

vidgad länsdemokrati. Förslag om förändringar har i regel avslagits under hänvisning till pågående utredningar eller beredningar.

2.2 Västsverigeutredningen

I december 1990 ingav Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet till regeringen en framställning om en samlad översyn den av offentliga verksamhetens uppbyggnad regional nivå. Beträffande Västsverige hade också andra propåer om utredning förekommit. Våren 1991 tillsattes Regionutredningen för att i riksperspektiv belysa konsekvenserna av olika utvecklingsalternativ. Därutöver gavs ett särskilt utredningsuppdrag med uppgift att analysera för- och nackdelar med nuvarande länsindelning i västra Sverige och att föreslå åtgärder för att komma till rätta med nackdelarna. Detta skedde under namnet Västsverigeutredningen. Utredningen presenterade i december 1991 en delrapport vari bl.a. föreslogs att ett nytt västsvenskt län skulle bildas. Med Västsverige avsågs därvid de s.k. NORP-länen. Rapporten gick ut på remiss bl.a. till de politiska organisationerna i Västsverige. Remissyttrandena visade, att inte minst de politiska partierna ansåg att frågan länsindelningen om måste behandlas samtidigt som frågan om en ny kompetensfördelning mellan staten och kommunerna i syfte att ge de senare större ansvar och befogenheter. Sommaren 1992 presenterade utredningen därför i betänkandet Västsverige region i utveckling SOU 1992:66 synpunkter och förslag både i fråga om länsindelningen och kompetensfördelningen på den regionala nivån. Motiven och argumenten anknöt till de problem utredningen som identifierat i den regionala strukturen i Västsverige och som sammanfattades sålunda:

Länsindelningen är ålderdomlig och till stor del skild från de funktionella regionerna. Länen är inga lämpliga områden för planering och verksamheter. Det gäller främst de län har som koppling till Göteborgsregionen. Länen är i flera avseenden för små för att man effektivt skall kunna utveckla den infrastruktur som är nödvändig för en tillväxt i näringslivet och en god livsmiljö. Ansvaret för de regionala utvecklingsåtgärderna är splittrat mellan den statliga sektorn å ena sidan och den kommunala självstyrelsen landsting och kommuner å den andra sidan. Västsverige saknar en auktoritativ företrädare i det samarbete regional nivå som växer fram i det nya Europa.

Utredningens förslag till ny regional struktur innehöll i sammandrag följande:

Kommunerna och landstingen i NORP-länen bildar ett regionförbund med ansvar för främst övergripande västsvenska ut-

Västsverige 3 l

vecklingsfrågor. Förbundet tar över länsstyrelsernas uppgifter inom regional utveckling, kommunikationer och utbildning. 2. Förbundets uppgifter knyts i ett första skede främst till näringslivsutveckling, kommunikationer, högre utbildning och forskning, kultur, miljö, marknadsföring och internationell samverkan. Vidare bör förbundet ha uppgifter kring samordningen av kollektivtrafiken och sjukvården. 3. Härigenom koncentreras resurserna för att driva de Övergripande västsvenska utvecklingsfrågorna till ett organ med ett tydligt politiskt mandat. Det bör större handlingskraft med möjligheter ge att företräda regionen, föra förhandlingar och träffa överenskommelser. 4. Samtidigt stärks kommunernas ställning. Decentralisering av uppgifter från länsstyrelserna intensifieras. Även vissa landstingsuppgifter kan föras till kommunerna. 5. Sådana landstingsuppgifter som kan hanteras i ett västsvenskt perspektiv flyttas till regionförbundet. Etablerandet av ett västsvenskt politiskt organ i kombination med en förstärkning av kommunerna innebär att landstingen i en förlängning avvecklas. 6. Regionförbundets fullmäktige föreslås ha 101 ledamöter, vilka väljs i Valkretsar motsvarande landstingsområdena i NORP-länen samt Göteborgs kommun. Partidistrikten nominerar ledamöter och landstingen och Göteborgs kommun utgör valkorporationer. En lag stiftas om särskilt kommunalförbund i Västsverige.

Länsstyrelserna borde enligt förslaget förändras till renodlade statliga förvaltningsmyndigheter. Av det skälet borde inte längre landstingen utse ledamöterna i länsstyrelsernas styrelser. Genom att som första steg bilda ett indirekt valt regionförbund skulle enligt utredningen, bevara handlingsfriheten att längre fram vrida man, utvecklingen mot t.ex. ett direktvalt västsvenskt folkstyre med beskattningsrätt eller ett indirekt valt primärkommunalt samverkansorgan. Bildandet av ett regionförbund som övertog vissa statliga uppgifter skulle, enligt utredningen, vidare innebära att den fortsatta inriktningen lades fast och att ansvaret för regionens utveckling samlades inom ramen för den kommunala självstyrelsen. Det fick enligt utredningen bedömas mindre troligt, att man efter en tid skulle vilja föra uppgifter tillbaka som till staten.

2.3 Remissyttrandena över Västsverigeutredningen

Västsverigeutredningens betänkande gick ut remiss till 180 myndigheter, landsting och kommuner samt övriga remissinstanser. Av dessa hade 144 lämnat yttrande vid remisstidens utgång den 15 november 1992. Då hade också till Civildepartementet kommit in ett 30-tal spontanremisser från bl.a. de politiska partierna och deras läns- eller dis-

32 Västsverige

triktsorganisationer i Västsverige, från kommunförbunden där och från ett 15-tal kommuner och landsting. Utöver betänkandet Västsverige region i utveckling erhöll remissin- stanserna också Regionutredningens betänkande Regionala roller en perspektivstudie jämte bilagor. Detta har föranlett många svarande att kommentera inte bara Västsverigefrâgan utan också frågan om länsindelningen och den generella kompetensfördelningen mellan stat och kommun i landet i stort. En sammanställning av remissyttrandena återges i bilaga Här skall emellertid de viktigaste dragen i svaren redovisas sammanfattningsvis. Därvid beaktas i första hand sådana yttranden som uttryckligen gäller Västsverigefrâgan och som lämnats främst av remissorgan är verksom samma i regionen. sammanfattningen uppdelas två avsnitt, av vilka det första behandlar beskrivningen av identifierade problem med den nuvarande organisationen och det andra redogör för synpunkter på och ställningstaganden till utredningens förslag.

Problembeskrivningen

Det stora flertalet remissyttranden innehåller från förut nämnda utredningar kända synpunkter problemen med den nuvarande indelningen av den offentliga regionala organisationen. Nytt är den stora vikt remissorganen lägger vid organisationens förmåga eller oförmåga att kraftfullt företräda regionen utåt och att främja regionens utveckling. De allra flesta remissorganen instämmer också i stort i Västsverigeutredningens karakteristik av indelningens och organisationens otidsenlighet, bristande effektivitet och splittrade ansvar för utvecklingsfrågoma. Inte minst från näringslivets sida påtalas nackdelarna med det splittrade administrativa ansvaret som ett stort hinder för Västsveriges utveckling till en konkurrenskraftig region i förhållande till andra regioner i Europa. Av de västsvenska remissorganen instämmer i problembeskrivningen, förutom näringslivets organisationer, bl.a. de politiska partiernas distrikts- eller länsorganisationer i ORP-länen och flera av dem i Hallands län N, en lång rad kommuner, landstingen och några kommunalförbund samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Bohuslandstinget framhåller särskilt att situationen i Göteborgsregionen, med tre län och fyra landstingsområden i ett och samma bostads- och arbetsmarknadsområde, påtagligt aktualiserat behovet av

förändringar. Landstinget i Älvsborg åskådliggör problemen genom att citera sitt remissvar över västtågsutredningen i juni 1992: Dagens väst-

svenska struktur med ett myller av onaturliga administrativa gränser och med ett otal aktörer inblandade landsting, länsstyrelser, kommuner, trañkföretag m.fl. saknar förmåga att driva en beslutsprocess, - som stärker regionen som helhet och inte bara den egna bygden eller det egna området. Utan en sådan finns stor fara för handlingsförlamning med på sin höjd punktvisa insatser utan helhetssyn med bristande totaleffektivitet som följd.

Västsverige 33

Bland dem som inte instämmer i Västsverigeutredningens uppfattning om den nuvarande situationen märks länsstyrelserna i Skaraborgs,

Älvsborgs och Hallands län samt Centerpartiets, folkpartiet liberalemas,

moderata samlingspartiets och Vänsterpartiets länsorganisationer i Halland. De pekar på de enligt deras mening hittills goda erfarenheterna av samverkan på det regionala planet som en vägledning för framtiden.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att utredaren kraftigt överbetonat

problemen med nuvarande länsindelning och timer det svårt att överhuvudtaget ange konkreta exempel på att länsgränserna i sig utgjort hinder för utveckling. Däremot kan det enligt länsstyrelsen med fog hävdas att samspelet inom regionen och förmågan att utåt uppträda gemensamt varit otillräcklig.

Regionförbundslösningen

Av de åtta politiska partiernas läns- eller distriktsorganisationer har alla utom ny demokrati lämnat synpunkter förslaget till regionförbund. Socialdemokratiska arbetarepartiet, miljöpartiet de gröna och kristdemokratiska samhällspartiet i NORP-länen, folkpartiet liberalerna och centerpartiet i ORP-länen, samt moderata samlingspartiet och vänsterpartiet i Bohuslän tillstyrker det föreslagna regionförbundet men endast som en uttalad övergångslösning. Moderata samlingspartiet i ORP-länen ansluter sig i ett gemensamt yttrande till tanken ett storlän väsentligen efter Västsverigeutredningens förslag. Folkpartiet liberalerna, centerpartiet, kristdemokratiska samhällspartiet, miljöpartiet de gröna samt vänsterpartiet i Bohuslän betonar att slutmålet måste vara ett direktvalt självstyrelseorgan med beskattningsrätt. Socialdemokratiska arbetarepartiet uttalar sig inte preciserat om den framtida modellen, men framhåller att om landstingen avvecklas, så måste frågan om medborgarinflytandet och beskattningsrätten ytterligare belysas. I fråga om regionens geografiska omfattning ser folkpartiet liberalerna och centerpartiet i ORP-länen helst att Halland och gärna också Värmland ingår i regionbildningen. Socialdemokratiska arbetarepartiet menar att södra Halland bör föras till Sydsverigeregionen om regering och riksdag finner det önskvärt att påbörja försöksverksamhet både i Sydsverige och i Västsverige. Moderata samlingspartiet, folkpartiet liberalerna, centerpartiet och vänsterpartiet i Halland avstyrker regionförbundslösningen och förordar i stället ett halländskt länsparlament ocheller bättre samverkan mellan statliga och kommunala organ. Vänsterpartiet i Skaraborg avstyrker också och vill hellre ha ett skaraborgskt länsparlament. Av de kommuner som svarat tillstyrker nästan alla i O län och flertalet

i R och P län samt Kungsbacka i N län. Övriga fem Hallandskommuner

förklarar däremot att de i nuläget inte vill delta i något regionförbund. I några av kommunerna har dock socialdemokratiska reservationer lämnats till förmån för regionförbundstanken.

2 13-1003

34 Västsverige

Landstingsförbundet, Göteborgs kommun och landstingen utom Hallandslandstinget stöder regionförbundstanken. Svenska Kommunförbundet och några av kommunförbunden i länen ställer sig däremot avvisande regionförbundet anses ge landstingen för stort och kommu- nerna för litet inflytande. Av de 24 statliga verk och myndigheter som uttalat sig om regionförbundslösningen är det 15 som tillstyrker, förklarar sig vara positivt inställda eller inte ha några invändningar. I några fall sker det under villkor att konsekvenserna för verkets ansvarsområde ytterligare utreds. Åtta statliga ämbetsverk samt de tolv länsstyrelser yttrat sig framsom håller alla att någon särlösning för Västsverige inte bör genomföras förrän Regionberedningen närmare analyserat kompetensfördelningen och den regionala organisationen i landet som helhet. De avstyrker också förslaget om ett regionförbund. Det nu sagda gäller även länsstyrelserna i de västsvenska länen. Remissvaren över Västsverigeutredningens betänkande visar således att det råder en bred enighet om att den offentliga regionala organisationen i Västsverige behöver förenklas och effektiviseras och bättre anpassas till tidens fordringar och särskilt till framtidens krav en näringsgeograñskt starkare region. I stort ansluter sig motiveringarna och argumenten härför till dem, som framförts i betänkandet. Beträffande förslaget om ett regionförbund som ett första steg mot ett slutmål som kan vara antingen ett direktvalt regionorgan eller ett indirekt valt kommunalförbund, är meningarna något delade. Men flertalet remissorgan tillstyrker förslaget även om många accepterar det endast övergångslösning. Många pekar också på behovet av ytterligare som en belysning och beredning av frågorna om förbundets sammansättning, valet till förbundsfullmäktige, finansieringen samt om medborgar- och demokratispekterna förbundslösningen. I fråga den föreslagna överföringen av funktioner och uppgifter om från statliga organ främst länsstyrelserna till kommunerna eller till ett - regionförbund, är uppfattningarna däremot mycket samstämmiga: Med undantag några statliga myndigheter, bl.a. länsstyrelserna, tillstyrks av sådan överföring de allra flesta. Detsamma gäller förslaget att en av länsstyrelserna bör renodlas till huvudsakligen förvaltnings- och kontrollmyndigheter. Men många anser också att en överföring av uppgifter från länsstyrelserna bör närmare diskuteras, konkretiseras och genomföras först sedan Regionberedningen analyserat frågan om kompetensfördelningen i stort mellan staten och den kommunala självstyrelsen i ett generellt riksperspektiv. I skrivelse efter remisstidens utgång har Västsvenska handelskammaren, som representerar ca 2 400 västsvenska företag, lämnat synpunkter på regionbildningens organisation. Kammaren säger sig däri acceptera ett indirekt valt regionförbund under en övergångsperiod. Men den förordar på sikt att dagens landsting slås samman till en enda direktvald organisation med beskattningsrätt. Den förordar också att SNORP-länen slås egen samman till ett enda län.

Västsverige 35

2.4 Samråd med de partierna politiska

I regeringsbeslutet den 25 februari 1993 föreskrevs att Regionberedningens arbete med Västsverigefrågan skulle bedrivas i nära samråd med bl.a. företrädare för de politiska partierna. En referensgrupp bildades därför med tre ledamöter och en ersättare för varje parti i NORP-länen. Gruppen utökades sedermera med företrädare för Värmlands län. I detta avsnitt redovisas översiktligt resultatet av referensgruppens överläggningar och ställningstaganden. En mera utförlig beskrivning av detta arbete finns i bilaga Protokoll från gruppens sammanträde den 25 oktober 1993 finns som bilaga 5. Referensgruppen konstaterade inledningsvis att remissyttrandena över Västsverigeutredningen visade att det fanns en bred enighet bland remissorganen om att den nuvarande offentliga regionala organisationen i Västsverige behövde förenklas och rationaliseras. Av de två huvudmotiv som kunde urskiljas, var det ena av demokratinatur och utgick från uppfattningen att mer av ansvar och befogenheter än hittills borde föras över från den statliga centrala och regionala nivån till den kommunala självstyrelsenivån. Det andra huvudmotivet anslöt sig till behovet av en kraftsamling som kunde underlätta områdets utveckling till en dynamisk och konkurrenskraftig region nationellt och internationellt. En sådan kraftsamling forutsatte en förenkling, rationalisering och effektivisering av den offentliga administrationen. Mot denna bakgrund diskuterade referensgruppen olika modeller för en förändring av den västsvenska offentliga administrationen. Modellurvalet hämtades dels från Västsverigeutredningen, dels från betänkandet Regionala roller. Vidare diskuterades de förslag som kommit fram genom remissyttrandena över Västsverigeutredningen. Referensgruppen konstaterade att en framtida organisation av den offentliga förvaltningen regional nivå i Västsverige måste bygga de allmänna utgångspunkter som Regionberedningen hade för sitt arbete och som fanns uttryckta i beredningens direktiv. Den modell referensgruppen i första hand ville förorda var en något förändrad regionförbundsmodell av det slag som föreslagits av Västsverigeutredningen. De andra modellerna som enligt gruppen kunde övervägas var kommuner i samverkan och direktvalt regionorgan. Kommuner i samverkan skilde sig från regionförbundet huvudsakligen på två sätt. Det ena bestod i att det endast var primärkommunema som skulle vara stiftare och medlemmar. Landstingen skulle då ha upphört. Den andra huvudskillnaden var sättet för utseende av förbundets fullmäktige. Direkrvalt regionorgan skilde sig från regionförbundsmodellen främst genom valet till regionorganet och finansieringen av detta.

36 Västsverige

2.4.1 Huvuddragen i den regionförbundsmodell referensgruppen förordat

Regionen

Referensgruppen ansåg att ett regionalt självstyrelseorgan för Västsverige borde avse NORP-länen. Den omständigheten att företrädare för Hallands län var negativa till regionförbundstanken borde enligt gruppen inte få hindra inrättandet av ett västsvenskt regionförbund. När det gällde Värmlands län, ansåg man att förbundet borde konstrueras så, att det blev möjligt för Värmland att senare ansluta sig. Regionförbundet borde enligt referensgruppen utformas så flexibelt, att de som från början inte anslöt sig, skulle kunna komma med vid en senare tidpunkt.

Regionalt självstyrelseorgan

Enligt referensgruppen borde ett regionförbund i form av kommunalförbund bildas av landstingen och kommunerna i Västsverige för mandatperioden 1995-1997. Förbundet borde ges rollen av företrädare för regionen inåt och utåt, nationellt och internationellt. Det skulle inte vara något överhöghetsorgan i förhållande till landsting och kommuner och inte heller inrymma något federativt inslag. Regionförbundets uppgifter föreslogs vara av huvudsakligen inomregional samordnings-, planerings- och utvecklingskaraktär. Uppgifterna borde hämtas främst från landstingen och från Göteborgs kommun som landstingsfri kommun. Förbundet borde emellertid under perioden 1995- 1997 också få uppgifter från statliga regionala organ. Referensgruppen ansåg att landstingen kunde vara kvar med reducerade uppgifter under mandatperioden. Eftersom regionförbundet förutsattes överta ansvar och befogenheter bl.a. för regionplaneringen från länsstyrelserna, ansåg referensgruppen att även om grundtanken var att regionförbundet skulle bildas på ansökan av de berörda det inte var möjligt att tillåta att någon ställde sig utanför regionförbundet. Enligt referensgruppen fanns flera fördelar med den av gruppen förordade regionförbundsmodellen. Fördelarna var främst att verksamheten kunde komma igång snabbt och att det definitiva valet av framtidslösning kunde göras efter det att erfarenheter vunnits.

Uppgifter

Enligt referensgruppen borde, som nyss nämnts, regionförbundets huvudfunktioner vara inornregional samordning, planering och utveckling på för regionen viktiga samhällsområden såsom näringsliv, infrastruktur, kollektivtrafik, miljö samt hälso- och sjukvård. Uppgifterna borde enligt gruppen närmare bestämt vara följande.

Västsverige 37

Regionens talesman: Regionförbundet skulle enligt referensgruppen vara regionens talesman och kontaktorgan såväl nationellt insom ternationellt.

Internationell samverkan: Regionförbundet skulle också samordna och utveckla de internationella kontakterna mellan regionen som helhet och andra regioner i Europa och i världen i övrigt. Det borde samordna och utveckla marknadsföringen av regionen som etableringsområde för enskilda företag och näringslivssektorer samt vara huvudman för det västsvenska EG-kontoret, för vilket alla kommuner i NORP-länen utom fyra samt tiotalet kommuner i Värmlands län tagit ett gemensamt ekonomiskt ansvar.

Näringslivs- och regionalpolitik: Regionförbundet borde enligt referensgruppen olika sätt söka stärka utvecklingen av regionens näringsliv samt samordna, planera och utveckla regionens insatser för turism. Vidare borde förbundet överta landstingens och länsstyrelsernas regionalpolitiska uppgifter såvitt de gäller rent inomregionala förhållanden.

Infrastruktur och kommunikationer: Regionförbundet borde initiera

och driva utvecklingsprojekt samt medverka till att bygga upp effektiva nätverk infrastrukturens område. Det borde vidare avgöra frågor om investeringar i regionens trañkanläggningar samt vara regionens företrädare i Vägverkets och Banverkets och andra statliga organs planeringsarbete.

Kollektivtrafik: Referensgruppen ansåg att regionförbundet skulle samordna, planera och utveckla regionens kollektivtrafik i samverkan med olika slag av kollektivtrafikanordnare samt överta huvudmannaskapet för regiongemensam kollektivtrafik. Till förbundet borde överföras fördelningen av länstrafikanslagen LTA.

Utbildning: Förbundet borde aktivt verka för att sådan gymnasieutbildning, högskoleutbildning och forskning kom till stånd, som främjade regionens utveckling. Förbundet borde överta länsstyrelsernas funktioner på utbildningsområdet. På sikt kunde förbundet överta ansvaret för naturbruksgymnasierna och folkhögskolorna såvida inte dessa kunde föras över till kommunerna eller till särskilda stiftelser.

Kultur: Referensgruppen ansåg att förbundet skulle svara för samordning, planering och utveckling av kulturverksamheten i vid mening i regionen. Vidare borde förbundet överta finansierings- och betalningsansvaret för kulturinstitutioner som drivs i stiftelsefonn eller som kommunala bolag eller fria institutioner, t.ex. Musik i Väst och andra liknande organisationer. Kulturinstitutionema och kulturorganisationerna borde emellertid finnas kvar som verksamhets- och budgetansvariga enheter.

38 Västsverige

Förbundet borde utforma och fastställa ett kulturpolitiskt regionprooch aktivt medverka till en ökad geografisk spridning av gram kulturutbudet såväl till inom regionen. Förbundet borde också som etablera samverkan med högskoleutbildningen och forskningen i kulturvård och kulturmiljövård.

Miljö: När det gällde miljöfrågor ansåg referensgruppen att förbundet skulle samordna, planera, initiera och utveckla olika insatser för att stärka miljömedvetandet. Det skulle också utforma en miljöpolitisk strategi för regionen samt driva särskilda miljövårdsprojekt. Pâ sikt kunde förbundet överta länsstyrelsernas miljövårdsuppgifter utom beträffande tillsyn och kontroll.

Hälsø- och sjukvård: Regionförbundet borde, enligt referensgruppen, för den översiktliga samordningen, planeringen och utvecklingen svara regionens hälso- och sjukvård. Till förbundet borde överföras de av uppgifter åvilar den västsvenska planeringsnämnden för som nu landstingskommunala angelägenheter, vars verksamhet borde inordnas

i förbundet. På sjukvårdsplaneringsomrâdet skulle förbundet ges

beslutanderätt i den omfattning förbundets stiftare kom överens om. Förbundet skulle också initiera och stimulera utvecklingen av befolkningsoch samhällsinriktat folkhälsoarbete.

Regionförbundets finansiering

Referensgruppen såg endast två huvudkällor för regionförbundets finansiering, nämligen statsbidrag och medlemsbidrag. statsbidrag borde enligt referensgruppen kunna påräknas för de verksamheter som nu är statsbidragsberättigade och föreslogs överförda från landstingen och som från länsstyrelserna för vissa utvecklingsprojekt. Kostnaderna för samt samordnings-, planerings- och utvecklingsuppgifterna och eventuellt andra arbetsuppgifter fick förbundsmedlemmarna själva svara för.

I det föreslagna regionförbundet skulle ingå såväl policyformulering

fastställande mål och inriktning för de olika verksamhetsomsom av rådena, budgetarbete, budgetuppföljning och redovisning, resursfördelning samt Verksamhetsuppföljning och verksamhetsutvärdering. Dessa uppgifter överfördes, enligt referensgruppens förslag, till största delen från landstingen och Göteborgs kommun. Gruppen förutsatte att nödvändig personal och nödvändiga resurser kunde erhållas genom samtidig överföring medel och personal från motsvarande verksamav heter hos nuvarande huvudmän. De arbetsuppgifter som kunde komma hämtas från länsstyrelserna och andra statliga organ utgick gruppen att från skulle bli överförda till regionförbundet med resurser och personal. I samtliga fall borde det möjligt att göra rationaliseringsvinster, bl.a. vara att samverkansorganen blev färre. genom

Övriga kostnader fick fördelas mellan medlemmarna. Hur kost-

nadsfördelningen skulle ske fick lösas genom förhandlingar inför en överenskommelse mellan stiftarna om förbundsordningen.

Västsverige 39

Referensgruppen konstaterade att kostnadsfördelningens principer för närvarande skilde sig i olika västsvenska interkommunala samverkansorgan. Göteborgsregionens kommunalförbund utdebiterade ett visst belopp per skattekrona men förbundet avsåg att fr.0.m. 1995 gå över till debitering per invånare, preliminärt uppskattad till 20-25 kr per invånare. Bidragen till det västsvenska EG-kontoret utgick med f.n. 2,33 kr per invånare i medlemskommunen. Kostnaderna för den västsvenska planeringsnämnden fördelades mellan parterna i förhållande till antalet i nämnden invalda ledamöter. Vid referensgruppens diskussioner framhölls att en utdebitering per skattekrona tog större hänsyn till förbundsmedlemmarnas olika skattekraft än en utdebitering per invånare. Om ett nytt statsbidragssystem antogs som i sig innebar en skatteutjämning, reducerades, enligt gruppen, behovet av en utjämning via utdebiteringen. I så fall kunde, ansåg man, debiteringsgrunden med fördel vara relaterad till antalet invånare. Eftersom regionförbundet föreslogs bestå både kommuner och av landsting uppstod en särskild fråga om kostnadsfördelningen mellan dessa båda slag av kommuner. De uppgifter och funktioner, förbundet som avsågs att fullgöra, skulle i allt väsentligt överföras från landstingen och successivt från länsstyrelserna. Referensgruppen ansåg därför att det var naturligt att landstingen bidrog med så stor del motsvarade de som uppgifter som härrörde från landstingens verksamhet.

Organisation

Enligt referensgruppen borde regionförbundet organiseras på ungefär samma sätt som ett landsting eller en kommun, dvs. med regionstyrelen se som exekutivt ledningsorgan under regionfullmäktige. Under regionstyrelsen torde behövas utskott, delegationer, nämnder eller avdelningar med underenheter för skilda verksamhetsområden. Det kunde också vara möjligt med en geografiskt bestämd nämnd- eller delegationsordning och uppdelning av verksamhetsfunlctionerna, t.ex. i den formen att lokala enheter ansvarar för vissa uppgifter.

Valsystem

Referensgruppens utgångspunkter var att regionförbundets fullmäktige borde ha så många ledamöter och ersättare att bästa geografiska rättvisa kunde uppnås och att de politiska partierna kunde få en rättvisande representation i förhållande till valutslaget. Med så många stiftare som fyra landsting och 56 kommuner det var emellertid, enligt referensgruppen, svårt att konstruera modell en som gav full rättvisa i båda de nämnda avseendena. Referensgruppen fann att ett antal om 131 ledamöter och lika många ersättare gjorde det möjligt att få både god geografisk spridning och politisk spridning. Det av Västsverigeutredningen föreslagna valsättet med landstingen och Göteborgs kommun som valkorporationer ansåg referensgruppen den vara

40 Västsverige

enklaste, smidigaste och mest praktiska. Länsstyrelserna borde efter valet och med utgångspunkt i valutslaget bestämma antalet mandat för varje parti inom respektive valkrets. Därefter skulle partierna nominera sina kandidater, varvid de förutsattes ta hänsyn till geografisk spridning och befolkningsmängd. Därpå skulle berörda fullmäktige utse ledamöter och ersättare i regionförbundets fullmäktige.

Överföring av uppgifter från statliga regionala organ till

kommunerna

Referensgruppen konstaterade att fortsatt decentralisering i form av en överföring och befogenheter från länsstyrelserna och andra av ansvar statliga regionala till primärkommunerna var ett mycket starkt organ framträdande krav i remissyttrandena över Västsverigeutredningen. Eftersom överföringar från de statliga myndigheterna i hög grad med den framtida kompetensfördelningen mellan stat och hängde samman kommun, ansåg referensgruppen inte att det var meningsfullt att nu mera utförligt beskriva sådana förslag med deras skilda förutsättningar, konsekvenser och behov lagändringar. De uppgifter som diskuterades av i detta sammanhang var följande.

Regional ekonomi och näringslivsutveckling: Fördelning och beslut inom kommunerna glesbygdsstöd, lokaliseringsstöd, sysselsättningsav stöd och utvecklingsbidrag.

Konkurrensfrämjande verksamhet: Tillstånd till lotterier, bingo och spel.

Miljövård: Inomkommunala planerings-, tillsyns- och tillståndsfrågor,

t.ex. täkttillstånd, tillstånd för avfallsanläggningar och reningsanläggningar, tillsyn över miljöfarlig verksamhet etc. Fastställande av taxor och avgifter för uppgifter inom sakornrâden som sköts av kommunerna.

Planväsende Strandskyddsärenden, frågor om fastighetsbildning m. m. : och fastighetsregistrering.

Social omvårdnad: Tillståndsgivning för och tillsyn av enskilda vårdhem och hem för vård och boende. Tillstånd till utskänkning av alkoholhaltiga drycker. Tillsynsfrågor inom räddningstjänsten.

Allmän förvaltning: Tillsyn stiftelser och donationsfonder och av liknande tillsynsärenden.

Referensgruppen uppmärksammade också att det från flera håll föreslagits utredningar möjligheterna att överföra arbetsförmedlingen till om kommunerna, eller åtminstone att förbättra möjligheterna till samverkan mellan statliga arbetsförmedlings- och arbetslöshetsåtgärder och

Västsverige 41

sysselsättningsskapande åtgärder. Likaså diskuterade referensgruppen möjligheten att föra över försäkringskassorna till kommunerna eller i vart fall att närmare samordna försäkringskassa, social omvårdnad och primärvård så att effektivitetsförbättringar kunde uppnås.

Överföring av uppgifter till icke offentliga

organ

I referensgruppens diskussioner har det förts på tal att det kunde vara möjligt att föra över sådana uppgifter, som länsstyrelsemas lantbruksenheter nu fullgör till lantbrukarnas egna intresseorganisationer, t.ex. till Lantbrukarnas riksförbund eller hushållningssällskapen. Jakt- och fiskefrågor skulle också kunna föras över till berörda intresseorganisationer.

Skåne 43

3 Skåne

3.1 Frågeställningar, metod och material

Mot bakgrund av Regionberedningens huvuduppgift- att utforma förslag om den offentliga verksamhetens uppbyggnad och indelning regional nivå är det naturligt att försöka sätta in förhållandena i Skåne i ett mer principiellt eller övergripande perspektiv. Skåne kan därvid sägas utgöra en illustration till de frågeställningar beredningen generellt har att behandla. Framställningen bygger material av olika slag. En rad olika källor har utnyttjats såsom offentlig statistik, geografiska uppgifter, historisk forskning samt allmänna redovisningar från myndigheter och andra organisationer. En näringsgeografisk redogörelse för Skåne har utarbetats och redovisas som bilaga 9 till detta betänkande. Den övergripande frågeställningen för detta uppdrag är i vad mån Skåne ur näringsgeografisk synvinkel är att betrakta som en enhet. Intervjuer med olika aktörer i Skåne utgör ytterligare en materialgrupp för föreliggande avsnitt. Urvalet av intervjupersoner har styrts av en önskan att låta företrädare för dels Kristianstads läns landsting, Malmöhus läns landsting, Malmö stad, Kommunförbundet län och Kommunförbundet Malmöhus, den s.k. fempartsgruppen, dels länsstyrelserna och dels de politiska partierna regional nivå komma till tals. Från denna utgångspunkt har presidierna för landstingsstyrelsema i Kristianstads läns landsting och Malmöhus läns landsting samt kommunstyrelsens presidium i Malmö stad intervjuats. I styrelserna för Kommunförbundet Kristianstads län respektive Kommunförbundet Malmöhus har intervjuer hållits med ordförande och vice ordförande. Vidare har direktörerna i de båda nyssnämnda kommunförbunden intervjuats. Vid länsstyrelsen i Kristianstads län och Malmöhus län har intervjuer hållits med landshövdingen och länsrådet. De politiska partierna i Skåne har utformat sin distriktsorganisation olika sätt. Socialdemokratiska arbetarepartiet, folkpartiet liberalerna, miljöpartiet de gröna, vänsterpartiet och kristdemokratiska samhällspartiet har vart och ett en distriktsindelning som omfattar hela Skåne. Centerpartiet har en distriktsindelning som följer länsgränserna och följaktligen finns en distriktsorganisation för Kristianstads län och en för Malmöhus län. Moderata samlingspartiet har tre partidistrikt i Skåne: ett för Kristianstads län, ett för Malmöhus län och ett för Malmö stad. Ny demokrati har, som anges i tidigare kapitel, inte redovisat någon distriktsorganisation i Skåne och har därför inte intervjuats.

44 Skåne

Sammantaget finns det tio distriktsorganisationer bland de sju partier som intervjuats. Fempartsgruppen och företrädare för de politiska partierna har haft fortlöpande kontakter. Ett mer konkretiserat förslag förelåg i början av juni 1993 och ingår som bilaga De politiska partierna på regional nivå i Skåne har i en skrivelse till Regionberedningen uttalat sitt stöd för

fempartsgruppens förslag se bilaga 8.

3.2 Skåne blir svenskt

Genom freden i Roskilde den 26 februari 1658 avträdde Damnark-Norge bl.a. Skåne, Halland och Blekinge till Sverige. I mars samma år umämdes riksamiralen Gustav Otto Stenbock till generalguvernör över de skånska landskapen. Skånes svenska period inleddes. På den danska tiden fanns det slott i Malmö, Landskrona och Helsingborg, vart och ett med sitt län. Helsingborg svarade då, i varje fall tidvis för hela norra Skåne. Sedan svenskarna 1612 bränt Vä, tvångsförflyttades Vä-boma till det nyanlagda Kristianstad, byggt som försvarsanläggning. Kristianstad blev 1617 eget län. Efter erövringen 1658 organiserades Skåne, Halland och Blekinge som ett generalguvernement, dvs. både den civila och den militära makten förenades i en och samma person, generalguvemören. Under denne fanns

befallningsmän, länshövdingar, kommendanter benämningama skiftade

på slotten i Malmö, Landskrona, Helsingborg, Kristianstad, Sölvesborg och Kristianopel, vart och ett med sitt län. Halland, som tidigare införlivats trettio år, fastare struktur. Åren 1670-1675 fanns hade en det två landshövdingedömen, ett för västra Skåne med Malmö som residensort och ett för östra Skåne inklusive Blekinge med Kristianstad som residensort. Landshövdingedömena svarade för den civila makten. Den militära låg hos en gemensam överkommendant. Från och med 1675 övefördes östra Blekinge öster om Mörrumsån till Kronobergs län. Under det skånska kriget var det allmän oreda, men 1680 återinfördes generalguvernementet och omfattade då, förutom Skåne, även Halland, Göteborgs stad, Bohuslän och två härad i Västergötland där generalguvernör Ascheberg hade besittningar. Blekinge blev eget län. Från 1693 var Skåne ett eget guvernement, som bestod så länge det stora nordiska kriget varade. Först 1719 blev den nuvarande länsindelningen i Skåne med de två länen definitiv, och nästa år skedde en gränsreglering. Därmed var grunden lagd för en administrativ indelning, vilken skulle visa sig mycket robust mot förändringar. Försvenskningen av Skåne brukar ofta anföras som exempel på ett lyckat försök av detta slag. Det rymmer i sig en hel del dramatik och utgör tillsammans med den administrativa indelningen en målmedveten strävan till att isolera Skåne från Danmark och vända landskapets lojalitet, handel och övriga intressen mot norr och öster. Till skillnad från Halland och Blekinge, vilka hade en lång tradition av omfattande

Skåne 45

kontakter med de angränsande svenska landsdelama, var Skåne under den danska tiden uttalat orienterat mot söder och väster. Skåne brukar anses som en av de regioner i Sverige där man kan tala om en tydlig kulturell identitet. I denna grupp ingår också Gotland, Jämtland och, i någon mån, Dalarna. Det hävdas dock ibland, att hela det område som utgjorde de tidigare danska Skånelanden är en region. Då skulle även förutom Skåne räknas södra Halland och västra Blekinge.

3.3 Dagens Skåne

På yta drygt 1010 mil finns en befolkning ca 1,1 miljon en av människor. Här ryms 2 länsstyrelser, 2 landsting, 3 sjukvårdshuvudmän, 33 kommuner, 6 kommunalförbund och ett stort antal privaträttsliga organ med uppgifter inom den offentliga sektorn.

3.3. 1 Länsindelningen och länsstyrelserna

Vad beträffar länsindelning består landskapet Skåne av Kristianstads och Malmöhus län. Det senare har en yta nästan 5 000 km och en folkmängd på drygt 786 000 invånare. Det gör länet till det näst största i Sverige. Efter Stockholms län är Malmöhus län landets mest tätbefolkade med 159 inv.km2. Till ytan är det endast två län i Sverige som är mindre, nämligen Gotlands län och Blekinge län. I länet finns landets tredje största storstadsområde med centrum i Malmö. Motsvarande förhållanden i Kristianstads län visar på ett mer genomsnittligt län. Folkmängden är drygt 291 000, vilket ger länet en sjundeplats. Arealen är något större än Malmöhus län drygt 6 000 kmz. - Det placerar Kristianstads län bland landets nio till ytan minsta län. Antalet invånare kmz är 48. Med avseende på befolkningen råder det per således en obalans i Skåne. Det finns en betydande befolkningskoncentration till landskapets sydvästra delar. Storleken den statliga länsförvaltningen speglar de befolkningsmässiga förhållandena. Länsstyrelsen i Malmöhus län har ca 450 anställda. Endast Länsstyrelsen i Stockholms län är större. Länsstyrelsen i Kristianstads län utgör med sina 250 anställda ett riksgenomsnitt.

3.3.2 Landstingen och sjukvårdshuvudmännen

Kristianstads läns landsting sammanfaller med Kristianstads län. Malmöhus läns landsting omfattar inte Malmö stad, som i stället är egen sjukvårdshuvudman. I Skåne finns således tre sjukvårdshuvudmän. Skåne tillhör den södra sjukvårdsregionen tillsammans med södra Hallands, Blekinge, Kronobergs och Kalmar län.

46 Skåne

Akutsjukhus finns i Helsingborg, Landskrona, Lund, Malmö,

Trelleborg, Ystad, Simrishamn, Kristianstad, Hässleholm och Angelholm. Med undantag för Landskrona har sjukhusen dygnet runt-jour.

3.3.3 Primärkommunerna

Kristianstads län har 13 primärkommuner och Malmöhus län har 20. Variationerna mellan kommunerna är avsevärd såväl i fråga om folkmängd som areal. De båda residensstäderna, Kristianstad och Malmö, har störst folkmängd i respektive län. Malmö med ca 233 000 invånare är landets tredje största kommun medan Höör med drygt 12 000 invånare är den minsta kommunen i Malmöhus län. Sex kommuner i länet har en

folkmängd som understiger 16 000 medianen för landets kommuner. I

Kristianstads län är den befolkningsmässiga spännvidden mindre mellan kommunerna. Störst är, som nämnts ovan, Kristianstad med drygt 71 000 invånare och minst Perstorp med drygt 7 500. Åtta de kommuav tretton nerna har en folkmängd som understiger 16 000. På en förhållandevis liten yta finns ett stort antal primärkommuner. Nära hälften av dem har en folkmängd som understiger medianen för landet. Det finns anledning att notera det stora antalet kommuner, den lilla arealen och den ganska stora andelen kommuner med liten folkmängd. I fråga om samordning, administrativa resurser m.m. är dessa förhållanden av betydelse.

3 3 4 Kommunalförbunden m. m. . .

Kommunalförbundslagen 1985:894 öppnar möjligheten för kommuner att gemensamt sköta kommunala angelägenheter. I Skåne finns sex kommunalförbund. Tre av dem är s.k. planeringsförbund. Dessa är Sydvästra Skånes kommunalförbund SSK, Mellersta Skånes kommunalförbund MSK och Nordvästra Skånes kommunalförbund NSK. Därutöver finns två samarbetskommittéer, Sydöstra Skånes samarbetskommitté SÖSK och Nordöstra Skånes samarbetskommitté NÖSK med motsvarande uppgifter. De angivna organen har följande kommuner som medlemmar. SSK: Vellinge, Trelleborg, Malmö, Svedala, Staffanstorp, Lomma, Burlöv, Lund och Kävlinge. MSK: Eslöv, Höör och Hörby NSK: Landskrona, Helsingborg, Höganäs, Bjuv, Svalöv, Båstad,

Åstorp, Klippan och Ängelholm

SÖSK: Skurup, Sjöbo, Tomelilla, och Simrishamn NÖSK: Kristianstad, Hässleholm, Östra Göinge, Perstorp, Osby och Bromölla Kommunalförbundet Malmöhus trafik bildades av Malmöhus läns landsting och Malmö kommun som en följd av de s.k. storstadsförhandlingama och har till uppgift att svara för kollektivtrafiken i Malmöhus

Skåne 47

län. Genom avtal har länets primärkommuner överlämnat sina uppgifter beträffande kollektivtrafiken till kommunalförbundet. Det femte kommunalförbundet bedriver gymnasieutbildning i Landskrona i samverkan med angränsande kommuner. Ett sjätte kommunalförbund är bildat för samma uppgifter av kommunerna Sjöbo, Ystad och Tomelilla. Utöver kommunalförbunden och de övriga planeringsförbunden finns ett ganska stort antal samverkansorgan. Några av dem har en bredare kompetens, det stora flertalet är närmast av enfrågekaraktär. Som men exempel kan nämnas Fritidsområden i Skåne, Skånes Djurpark, Musik i Skåne och Skånes Turistråd. I detta sammanhang bör nämnas också de samarbetsorgan som täcker större areal än enbart Skåne. De sydsvenska länen samverkar i en Sydsam i frågor som har med den regionala utvecklingen att göra.

3.3.5 Skåne i regionernas Europa

Offentliga såväl statliga som kommunala, i Skåne har, enligt organ, intervjuuppgifter, ett omfattande internationellt kontaktnät. I första hand är det den närmaste omgivningen i Danmark och Tyskland som intresset riktas mot, men också mot Polen och de baltiska staterna liksom Europas i övrigt. Sedan lång tid tillbaka finns samarbete inom Öresundsstater ett regionen mellan Sverige och Danmark. Stort intresse har naturligen åt frågan fasta förbindelser över Öresund. Det tidigare ägnats om Öresundsrådet har avvecklats och Öresundskommitté i ersatts av en vilken från svensk sida ingår företrädare för landstingen i Skåne och de större kommunerna liksom länsstyrelserna. Sydsam driver tillsammans

med den tyska delstaten Schleswig-Holstein ett EG-kontor i Bryssel.

Ursprungligen var det Malmöhus läns landsting som från svensk sida deltog i detta samarbete.

3.4 Fempartsgruppens förslag

I det följande redovisas kortfattat förslaget från fempartsgruppen i Skåne. Framställningen bygger den promemoria som fempartsgruppen

överlämnade till Regionberedningen den 18 augusti 1993 se bilaga 7.

3.4. l Regionen

Framställningen till Civildepartementet i maj 1992 innehöll en begäran försöksverksamhet med förändrad regional uppgiftshantering inom om ett område initialt omfattar landskapet Skåne. Skrivningen får som tolkas att förslagsställarna sikt kan tänka sig en större region för som samverkan. Från angränsande områden har framhållits vikten av att en verksamhet med Skåne territoriell avgränsning inte försvårar eller som

48 Skåne

förhindra samarbete utanför detta område. Skånes landsting och kommuner är engagerade i Sydsam, som utöver Skåne omfattar södra Halland, Blekinge, Kronobergs och Kalmar län.

3.4.2 Regionalt självstyrelseorgan

Det regionala initiativet från Skåne uttrycker en strävan att åstadkomma ett beslutsforum skånsk nivå. Arbetsnarrmet är Skånskt landskapsförbund och avser ett indirekt valt organ. Fempartsgruppen menar, att man inte redan nu behöver ta ställning till om detta regionala organ i en mer långsiktig lösning skall vara direkt eller indirekt valt. Man framhåller vidare att förslaget inte förespråkar något federativt system: Nationen Sverige består. Den är inte satt i fråga.

3.4.3 Uppgifter

Tre skäl har anförts för samverkan i Skåne. För det första eftersträvas en kraftsamling för att åstadkomma en bättre regional utveckling, där hela Skånes resurser tas tillvara. För det andra vill man åstadkomma en förenkling i den administrativa röran av regionala organ. Det tredje syftet är en förbättrad problemlösning. Det finns uppgifter, framhåller förslagsställarna, som bättre kan lösas eller bara kan lösas i samverkan på landskapsnivâ. Kärnornrådet för verksamheten är den regionala utvecklingen. Man ser framöver en ökad konkurrens med andra regioner på den nationella och den internationella arenan. Fria rörelser av människor, tjänster, varor och kapital skapar nya förutsättningar. Efter att ha framhållit subsidiaritetsprincipen som grund för uppgiftsfördelningen och samverkan inom Skåne som en delegering uppåt redovisar fempartsgruppen ett antal prioriterade uppgifter för ett Skånskt landskapsförbund. Den mest akuta uppgiften för ett regionalt organ framhålls vara den fysiska strukturplaneringen. Viktiga miljöfrågor finns att hantera i anslutning till den fysiska planeringen. Regional trafik och investeringar i infrastruktur framhålls ha en nära koppling till den fysiska strukturplaneringen och utgör ett andra viktigt verksamhetsfált. Det framhålls i förslaget: En viktig uppgift för landskapsförbundet är att utifrån den fysiska strukturbilden för Skåne och kommunernas Översiktsplaner aktivt arbeta för att planerade infrastruktursatsningar snabbt blir förverkligade. Näringspolitik och regionala utvecklingsfrågor lyfts fram som ytterligare ett viktigt uppgiftsområde för ett regionalt organ. Med förslagsställarnas egna ord: Målet är att skapa förutsättningar för ett starkt näringsliv som ger hög sysselsättning och resurser för utveckling av välfärden. Viktiga insatser som samhället kan göra förutom att åstadkomma bättre infrastruktur, bättre utbildad arbetskraft och bättre generella ekonomiska förutsättningar för företagande är t.ex. insatser för

Skåne 49

att stödja utvecklingen teknik, nya produkter och bättre omav ny världskunskap för att stärka konkurrensförmågan i mindre och medelstora företag. Högre utbildning och forskning är ett viktigt stöd för en positiv regional utveckling. Regionen företag behöver tillgång till avancerad kunskap för att kunna hävda sig i en hårdnande internationell konkurrens. Beträffande detta område framhåller man dock, att huvudansvaret även framdeles skall åvila staten. Däremot bör landskapsförbundet enligt förslaget tillvarata och utveckla regionens resurser området. Länsstyrelsens samordnande uppgift i fråga gymnasiala och eftergymnasiala om utbildningar samt arbetsmarknadsutbildning föreslås bli Överförd till landskapsförbundet. Hälso- och sjukvårdens framtida organisation i Skåne bedöms bli en uppgift för ett regionalt när väl det pågående utredningsarbetet organ, inom detta område är slutfört. Intressebevakning, omvärldsbevakning och gränsregional samverkan, företrädarskap och marknadsföring lyfts fram som ytterligare verksamhetsfált för landskapsförbundet och har anknytning till samtliga ovan redovisade ansvarsområden. Fempartsgruppen prioriterar följande uppgiftsområden för en försöksverksamhet med förändrad regional upgiftshantering:

fysisk strukturplanering, regional trafik, infrastruktur och investeringar, näringspolitk och regional utveckling, högre utbildning och forskning, hälso- och sjukvård sä snart de yttre förutsättningarna är klara, intressebevakning, omvärldsbevakning och gränsregional samver- kan, företrädarskap, marknadsföring

Inom flera de områden redovisats ovan finns uppgifter som för av om närvarande är statliga. Enligt fempartsgruppens uppfattning bör alla statliga uppgifter utvecklingskaraktär föras in under kommunal av demokratisk kontroll. I det korta perspektivet är det de regionala uppgifterna inom länsstyrelsens som avses. Främst de uppgifter som ram i dag handhas länsstyrelsernas regionalekonomiska enheter och av fördelningen det statliga anslaget till länstrañkanläggningar LTA. På av längre sikt bör, enligt förslagsställarna, även statliga uppgifter inom storregionalt organiserade verk och centrala statliga verk bli föremål för övervägande. I förslaget exemplifieras med planeringsuppgifter och utvecklingsinsatser inom Vägverket, Banverket, Boverket, Arbetsmarkandsstyrelsen och Naturvårdsverket.

3.4.4 Resursförsörjning

Av landskapsförbundets ställning som indirekt valt organ följer att dess kommer från medlemmarna i de delar huvudmannaskapet i dag resurser

50 Skåne

åvilar kommuner och landsting. I fempartsgruppens förslag till uppgifter för landskapsförbundet finns också verksamheter för närvarande som âvilar statliga organ på den regionala nivån. I den mån dessa verksamheter inrymmer ekonomiska resurser förutsätts i förslaget dessa bli överförda till landskapsförbundet.

3.4.5 Organisation

Den organisatoriska utformningen berörs endast kortfattat i förslaget från fempartsgruppen. Man tänker sig en förbundsförsamling med 151 medlemmar. Man framhåller svårigheterna med att förena krav på representation för varje medlem med krav på en partimåssig fördelning som speglar valresultatet i Skåne. Partierna förväntas spela en betydelsefull roll i nomineringsarbetet. Vikten av att åstadkomma en organisatorisk stabilitet för landskapsförbundet framhålls.

3.4.6 Medlemmar

Enligt förslaget skall såväl de två landstingen som de 33 kommunerna vara medlemmar i landskapsförbundet. Det framhålls att beslutskraften måste underbyggas av medlemmarnas uppriktiga intresse för och aktiva medverkan i förbundet. Verksamheten och beslutsprocessen i landskapsförbundet skall vara så utforamde, att medlemskap framstår som attraktivt och eftersträvansvärt.

3.4.7 Valsystem

Valsystemet är, liksom organisationen, ganska litet behandlat i förslagsställarnas material. Vissa diskussioner har redovisats, men det finns inte något samlat förslag till hur valsystemet skall vara utformat. Ett omfattande underlagsmaterial har dock tagits fram av Kommunförbundet Malmöhus där från principiella utgångspunkter olika lösningar skisseras. Vidare finns i det materialet en ingående analys av hur olika valalternativ utfallet på basis av det senaste kommunalvalet i Skåne. Denna studie av alternativa Valsystem ingår inte i fempartsgruppens material, men utgör en värdefull bakgrund till en fortsatt diskussion kring hur ett regionalt självstyrelseorgan bör utses.

3.5 Problemuppfattningen hos företrädare för

partierna och fempartsgruppen

Vilken problemuppfattning ligger bakom de önskemål om ändrad uppgiftsfördelning i Skåne, som kommer till uttryck i fempartsgruppens

Skåne 51

framställan till regeringen Vilka frågor uppfattas från skånsk horisont som regionala Detta avsnitt bygger företrädesvis på intervjuer med företrädare för fempartsgruppen, de politiska partierna i Skåne samt berörda länsledningar. Till delar har också dokument som tillhandahållits av näringslivets företrädare, fempartsgruppen och länsstyrelserna kunnat utnyttjas. Information lämnades också vid Regionberedningens hearing i Lund den 13 september 1993.

3.5.1 Samverkan för utveckling

Den övergripande frågan är den långsiktigt gynnsamma utvecklingen av regionen i ekonomiskt och socialt avseende. I intervjuerna framhålls frekvent utveckling infrastrukturen i vid mening som en sådan en av uppgift. Till detta hör fysisk strukturplanering, främst i form av regionplanering. Den högre utbildningen och forskningen anges ofta som ytterligare ett område för regional uppmärksamhet. De uppgifter av regionalpolitisk i dag åvilar länsstyrelsen, föreslås överflyttade art, som till ett regionalt självstyrelseorgan. Syftet med de skånska integrationssträvandena är främst att åstadkomma ett bättre stöd från det allmännas sida för en gynnsam ekonomisk och social utveckling regionen. Det hävdas att den nuvarande av

administrativa gränsdragningen geografiskt och funktionellt försvårar

detta. Den administrativa mångfalden framhålls som en administrativ röra. En förenkling nödvändig och ett regionalt organ skall verka anses i ett Skåne utan administrativa gränser eller över dessa gränser.

3.5.2 Demokrati och effektivitet

Argumenteringen för ett regionalt samordnande organ kan sammanfattas i tvâ kategorier: demokrati och effektivitet. Först skall effektivitetsredovisas. Det hävdas från olika håll att den geografiska argumenten gränsdragningen i Skåne försvårar, och i en del fall omöjliggör, en rationell hantering främst infrastrukturfrågor. För dessa uppgifter är av de enskilda kommunerna regel ytmässigt för små. En framgångsrik som planering kräver samordning de primärkommunala planeringsinsaten av Behovet förändring i detta avseende framförs genomgående, serna. av en med särskild intensitet i sydvästra Skåne. Det är företrädesvis ett men storstadsproblem. I sammanhanget hänvisas till den bedömning Boverket, inom för ett regeringsuppdrag, gjort behovet av fördjupad ramen om regionplanering i sydvästra Skåne. Regionplanering i plan- och byggnadslagstiftningens mening har aldrig skett i Skåne. Något som däremot är fallet i de två andra storstadsområdena. Enkelt uttryckt kan problemet sägas handla om betydelsen av geografiska och funktionella gränser för företrädesvis den offentliga verksamheten. Med geografiska gränser förstås indelningen av landet i

52 Skåne

primärkommuner, landsting, län etc. Begreppet funktionella gränser används för ansvarsfördelningen på olika sakornråden såsom landstingens huvudmannaskap för hälso- och sjukvården, primärkommunernas för plan- och byggväsende, länsstyrelsernas för den regionalpolitiska planeringen etc. Den administrativa indelningen ger upphov till två typer problem. av Det första problemet kännetecknas av att huvudmannaskapet för viss en typ av frågor, t.ex. hälso- och sjukvården eller den fysiska planeringen är uppdelat på geografiskt alltför små områden. Tre sjukvårdshuvudmän eller 33 huvudmän för fysisk planering en geografiskt liten yta omöjliggör den samordning som flera anser erfordras. För detta problem förefaller en sammanslagning kunna lösning. En integration i vara en dessa frågor riskerar emellertid att leda till nackdelar beträffande ansvaret för andra frågor. Vid sidan av de här angivna frågorna regional av karaktär finns många där det geografiskt avgränsade området ger en önskvärd autonomi. Detta visar att geografiska gränsdragningar för olika uppgifter inte lätt låter sig förenas. Det är knappast möjligt att finna nog en geografisk gränsdragning som är lämplig för ett stort antal offentliga uppgifter. I strävandena mot en regional samverkan finns också uttalat önskan en att undvika framtida sammanslagningar primärkommuner. Detta har av lett till att flera förordar en regional självstyrelseorganisation, direkt eller indirekt vald, för de regionala frågorna. Den administrativa trängseln i Skåne, framför allt i Malmöhus län, motiverar att vissa frågor lyfts från den primärkommunala nivån till en regional nivå. Den andra typen av problem med den administrativa indelningen har att göra med att sakfrågoma är fördelade olika huvudmän. En del uppgifter åvilar länsförvaltningen, andra landstingen och ytterligare en stor grupp primärkommunema. I en sådan situation finns det uppgifter som inte faller på någons ansvar. Vidare hävdas det, att vissa frågor skulle få en bättre bevakning och lösning de samlades under och om en samma huvudman. I detta sammanhang skall också redovisas en argumentering för en förändring från demokratiska utgångspunkter. Den regionala utvecklingen bör anförtros ett organ med demokratisk legitimering på regional eller lokal nivå. Frågorna uppgift för den kommunala självanses vara en styrelsen. Denna aspekt framhålls som mycket viktig. Det förtjänar således att framhållas, att det inte enbart är effektivitetsskäl ligger som bakom förslaget till regionalt självstyrelseorgan.

3.5.3 Integration och autonomi

Generellt kan problemet uttryckas fråga integration och som en om autonomi. Gränser hindrar eller försvårar integration. Men gränser underlättar och tryggar autonomi. Det lokala politiska inflytandet i en kommun är begränsat till dem bor i kommunen. I enhetsstat har som en visserligen statsmakterna det yttersta inflytandet över händelser också

Skåne 53

lokal och regional nivå, angränsande kommun har formellt inget men en inflytande över en annan. Ett slopande av vissa geografiska gränser innebär minskad autonomi, men ökar naturligen möjligheterna till inen tegration. Det finns andra sätt än slopade geografiska gränser för att åstadkomma integration, det gemensamma förefaller alltid vara en men ökad integration kräver minskad suveränitet, dvs. minskad autonomi. att Det är detta diskussionen om ett svenskt medlemskap i EGEU handlar Det är också detta som diskussionen i Skåne till stora delar gäller. om. Vilka exempel finns det frågor, som inte fått en tillfredsställande lösning till följd den administrativa indelningen i geografiskt och av

funktionellt avseende Åtskilliga fall har anförts i intervjuerna. I första

hand gäller det satsningar infrastrukturen. Det rör sig dock delvis om problemställning inte låter sig fångas i en uppräkning av olika en som sakfrågor. Det har i stället närmast att göra med att de offentliga organen i Skåne inte förmår samordna sitt agerande, utan uppträder splittrade i kontakter med centralmakten och i internationella sammanhang.

3.5.4 En skånsk talesman

Flera intervjupersoner har anfört, att Skåne saknar en talesman. Mycket strävandena att få till stånd ett regionalt organ syftar till att av regionen samlad identitet och tydlig företrädare. Storstadsförge en en handlingarna anförs flera som exempel på oklarhet om vem som av skulle företräda de regionala intressena i förhandlingarna med statens representant. Ytterligare exempel hämtas från centralt beslutad resursfördelning, där intervjupersonerna anser att Skåne har missgynnats. Det skall dock framhållas, att det knappast är avsaknaden av traditionellt regionalpolitiskt stöd till Skåne som upplevs som ett problem, utan oförmågan att samla de olika offentliga aktörerna för ett snarare gemensamt synsätt och handlande.

3.5.5 Regionala kontra nationella intressen

Ett centralt inslag i argumenteringen för ett regionalt självstyrelseorgan är att den regionala utvecklingen bör en angelägenhet för kommunal vara självstyrelse. Detta innebär, att ansvaret för regionalpolitiska insatser skall åvila ett regionalt Ett sådant synsätt reser frågan om inte organ. regionalpolitiken är nationell angelägenhet och bör vara föremål för en centralt beslutsfattande. Ofta framhålls statens övergripande ansvar för hela landet skall leva. Är ett sådant synsätt förenligt med ett att regionalt självbestämmande Eller med andra ord, kan en regions utveckling komma i konflikt med andra regioners intressen gynnsamma eller nationellt beslutad regionalpolitik Är det ett nationellt intresse att ha starka, självständiga regionala organ, som kan ta ansvar för regionens sociala och ekonomiska utveckling Hur skall i så fall deras befogenheter avvägas mot nationella intressen

54 Skåne

I intervjuerna har framhållits, att det inte finns några konflikter mellan ett nationellt och ett regional intresse. Framgångar för den skånska regionen kommer hela landet tillgodo. Ingen kan tjäna på att en del av landet inte förmår åstadkomma bra lösningar t.ex. i fråga om fysisk planering och kollektivtrafik. Samtidigt säger sig många de intervjuade av uppleva, att framtiden kommer att ställa större anspråk på insatser från lokal och regional nivå. Eller som en av de tillfrågade uttryckte det: Det kommer att finnas mindre med pengar att hämta från Stockholm i framtiden. I högre grad blir vi tvungna att förlita på vår oss egen förmåga. Även det regionalpolitiska stödet till Skåne ringa omfattning om är av är emellertid andra statligt finansierade insatser av stor betydelse. Talesmännen för Skåne framhåller, att initiativet till förändrad en uppgiftsfördelning inte skall ses som att staten i framtiden inte behöver finansiera t.ex. infrastruktursatsningar i Skåne. Initiativet till förändrad uppgiftsfördelning skall bl.a. ses som en önskan att bättre samverka med statliga organ och effektivare utnyttja de statliga anslagen för olika verksamheter till regionen.

3.5.6 Hälso- och sjukvården: gränslös fråga för

en

rationalisering

Hälso- och sjukvårdsfrågorna uppfattas av de flesta som en, åtminstone delvis, regional fråga. Nästan oberoende av vilken lösning den nu pågående utredningen om hälso- och sjukvårdens organisation och finansiering stannar för, kommer den regionala nivån intressant att vara för den sjukhusbaserade vården. Hälso- och sjukvården anförs i en del intervjusvar som exempel områden där de geografiska gränserna varit hinder. Idag omfattas Skåne liksom hela södra sjukvårdsregionen av systemet med ett fritt vårdsökande. Till detta kommer vissa vårdgarantier. De tidigare så hindrande gränserna för sjukvårdshuvudmännen är i dag genombrutna. Ett kvarstående problem är dock sjukhusstrukturen. Uppdelningen Skåne av på tre sjukvårdshuvudmän anses försvåra, och hittills ha omöjliggjort, en rationalisering. Enligt en argumentationslinje anförs ungefär följande: Skåne har i dag tio akutsjukhus, varav nio har dygnet runtjour. Lokaliseringen av sjukhusen har skett utifrån ett hänsynstagande till endast det egna geografiska ansvarsområdet. På var sin sida om gränsen ligger på några håll två stora lasarett. Lokaliseringen av sjukhusen är densamma i dag som på hästskjutsarnas tid. Ingen hänsyn har tagits till avsevärt förbättrade kommunikationer. Det krävs en sammanslagning till endast en sjukvårdshuvudman för Skåne för att en strukturrationalisering skall kunna genomföras. Det finns en besparingspotiential 10%. Den skånska hälso- och sjukvården kostar i dag ca 10 000 milj kr. Här kan resurser frigöras för annan användning.

Skåne 55

Denna argumentering delas av flera, men det finns också de som företräder ett annat synsätt. Rationalisering av hälso- och sjukvården måste inte alltid ske nedläggning av lasarett och sammanslaggenom ningar till större enheter. Det mindre sjukhuset har sina fördelar jämfört med det stora. Det är inte enbart avstånden mellan sjukhusen som räknas även inom sjukhuset. En enda huvudman för sjukvården i Skåne är, utan enligt företrädarna för detta synsätt, inte en önskvärd lösning.

3.6 Länsstyrelsernas synpunkter

De båda länsstyrelserna har lämnat ett omfattande material till belysning gränsöverskridande samarbete i Skåne. Här finns också underlag för av bedömning hur länsstyrelsernas olika verksamheter är integrerade en av med varandra. I intervjuer har framhållits den statliga regionala förvaltningens möjligheter att svara för den regionala utvecklingen. Det skall också framhållas att mycket i den problembild som fempartsgruppen och de politiska partierna tecknar får stöd också av länsstyrelsernas företrädare. Intervjuerna med länsstyrelsernas företrädare och det material som myndigheterna överlänat innehåller mycket av intresse för en analys av den statliga regional administrationen. Detta underlag bör komma väl till i Regionberdningens fortsatta arbete. pass

3.7 Försöksområde och försöksverksamhet

Framställan Skåne. En eventuell försöksverksamhet kommer därför avser rimligen att omfatta endast detta område. Under intervjuerna har dock framkommit betydande öppenhet för att i framtiden justera gränserna en för regionalt självstyrelseorgan. Framför allt från företrädare för ett Kristianstads län har framhållits att hela södra Sverige på sikt kan vara ett lämpligt verksamhetsområde. I sammanhanget skall också nämnas ett vaktslående autonomin för Kristianstads län. Med hänvisning till om storleksmässiga och andra skillnader intar en del företrädare för detta län försiktigare hållning till genomgripande sammanslagning av en en verksamheterna i de båda Skånelänen. Företrädare för angränsande områden har i olika sammanhang lämnat

synpunkter på den föreslagna försöksverksamheten. Överlag förefaller det

finnas förståelse för de skånska strävandena samtidigt som man en betonar vikten att också utveckla samverkan med de områden som av gränsar till Skåne. Dessa synpunkter stämmer väl överens med synen hos företrädare för Skåne. På sikt intressanta möjligheter i en större ser man region. Talesmän för Sydsam har förklarat sin uppslutning bakom en försöksverksamhet i Skåne, det också som viktigt att fortsätta och men ser utveckla verksamheten inom hela den sydsvenska regionen. Erfarenheterna från det skånska försöket kan därvid betydelse för den vara av större regionen.

56 Skåne

Begreppet försök är mångtydigt. Också i intervjuerna framkommer skiftningar i betydelsen. För en stor grupp är försöket ett steg på vägen mot en ökad samverkan ett eller annat sätt. I den meningen finns ingen direkt väg tillbaka; Skåne kommer att uppträda enat i mer framtiden. Andra framhåller vikten av att vinna erfarenheter försöket. av Enligt deras synsätt bör man således inte binda sig för definitiv en organisatorisk lösning innan man har sett vad försökesperiod har en gett för resultat. Det förefaller också klart, att förändringar initialt knappast kan vara av så definitivt slag att det inte skall finnas någon väg tillbaka. En försöksverksamhet bör utformas så att det är möjligt att återgå till den situation som rådde före försöket. Detta kan ske genom att initialt man inte bygger upp en omfattande organisation utan till delar utnyttjar de resurser som finns i dagens organisationer. Flera av de intervjuade har dock framhållit vikten av att någonting verkligen händer. Försöket skall representera något nytt och får inte enbart bygga på befintlig en struktur.

1993:97 Allmänna överväganden 57 SOU

Allmänna

4 överväganden

4. l Inledning

Den regionala nivån har, låt vara med växlande intensitet, under hela efterkrigstiden tilldragit sig statsmakternas intresse. Bitarna i det regionala pusslet är dels länsstyrelserna, Axel Oxenstiernas skapelse och således med rötter i 1600-talets stormaktstid, dels landstingen, en produkt 1862 års kommunalförfattningar och en hörnpelare i representationsav reformen 1866 rollen valkorporation till riksdagens första genom av kammare. Inledningsvis hade landstingen också bred kompetens kring en regionala frågor. Vidare finns primärkommunerna, med en lång tradition lokal självstyrelse. Även de är dock främst ett resultat 1862 års av av kommunallagstiftning. Indelningar och uppgiftsfördelningar regional nivå har sysselsatt många utredningar. Den centrala frågan i sammanhanget har i huvudsak varit densamma: Vem är den lämpligaste huvudmannen för regional utveckling och hur organisationen ut Olika förslag har övervägts. ser Dessa har varit:

En statlig regional organisation, främst i form av länsstyrelserna; 1971 års partiella länsförvaltningsreform och senare beslut om vidgad kompetens för länsstyrelserna är steg denna väg. 2. Direktvalda regionala med brett upplagda befogenheter; har organ länge funnits med i debatten har inte prövats, landstingen är i dag men inte dessa trots att de för viktig självstyrelse regional organ svarar en niva. Ekonomiskt, befolkningsmässigt och geografiskt bärkraftiga primärkommuner alternativ till offentliga organ på regional nivå. som

Kommunreformema under 1950- och 1960-ta1en stärkte avsevärt kommunernas kapacitet. De svenska primärkommunema har under hela efterkrigstiden kraftigt ökat sin uppgiftsmängd. Det kanske inte är lika känt, att också landstingen har breddat sitt verksamhetsfált genom att allt fler offentliga uppgifter har överförts dit. Under 1960-talet övertogs provinsialläkarna och mentalsjukvården liksom omsorgsverksamheten för psykiskt utvecklingsstörda från staten. Regionaliseringen av kulturpolitiken 1970-talet landstingen uppgift och samma decennium gav en ny blev gymnasieskolans vård-, trädgårds-, jordbruks- och skogsbrukslinjer landstingskommunalt ansvarsområde. Landstinget fick också i uppdrag ett de förtroendevalda i länsstyrelsen och blev tillsammans med att utse huvudman för utvecklingsfonderna samt ansvarigt för viss staten högskoleutbilding. Den hälso- och sjukvårdslagen gav 1983 nya

58 Allmänna överväganden

landstingen planeringsansvaret för i princip all hälso- och sjukvård i länet och avskaffandet av den statliga länsläkarorganisationen innebar nya uppgifter det miljömedicinska området. Uppgifter har emellertid under senare år förts från landstingen till primärkommunema. Som exempel kan nämnas den så kallade Ädelreformen. Genom den gjordes kommunerna till huvudman för äldrevården. Landstingen är alltså inte enbart specialkommuner för hälso- och sjukvård även detta område har om en budgetmässig dominans ca 80 % i landstingens verksamhet. Däremot - har landstingen inte blivit de länsparlament utredning föreslog på som en 1960-talet. Reformerna den regionala nivån har följt andra banor. I fråga om de tre alternativen har statsmakterna således valt dels en reform vad beträffar den statliga länsförvaltningen, dels förstärkning en av primärkommunerna genom bl.a. kommunsammanslagningar. När den regionala nivån nu ånyo är föremål för utredning sker det bl.a. i ljuset av regionala initiativ. Västsverige har redan varit föremål för särskilda utredningsinsatser; från Skåne föreligger särskild framen ställning med begäran försöksverksamhet med ändrad uppgiftsförom delning. Vem skall göra vad på den regonala arenan Hur skall rikets politiska och administrativa indelning se ut Dessa två frågor är således kärnan i Regionberedningens uppdrag. Svaren skall principiellt avfattade och vara avse hela landet. En första redovisning skall emellertid behandla frågan om regionalt organ, uppgiftsfördelning och administrativ indelning för Västsverige och Skåne. Till grund för beredningens överväganden ligger dels tidigare utredningar beträffande Västsverige, dels den västsvenska referensgruppens förslag, dels också framställning med en senare kompletteringar från Skåne. I detta avsnitt konfronteras förslagen från Västsverige och Skåne med beredningens generella ställningstaganden vad beträffar den offentliga organisationen på regional nivå. Avsnittet är disponerat på följande sätt. Inledningsvis redovisar beredningen sina ställningstaganden i stort i fråga om uppgiftsfördelning mellan stat och självstyrelseorgan, inom den statliga sektorn, mellan självstyrelseorgan på regional och lokal nivå samt vad beträffar geografisk indelning. Denna del inleds med översiktlig en genomgång av direktiven och beredningens tolkning dessa. Arbetet av har koncentrerats till vad som bedömts erforderligt för ställningssom taganden i fråga om Västsverige och Skåne. Det har emellertid ansetts lämpligt att ge en något vidare principiell bakgrund dels för att underlätta ställningstaganden i Skåne- och Västsverigefrågan, dels för att ge underlag för en fortsatt debatt inför Regionberedningens slutbetänkande. De politiska partierna i Jämtlands län har ansökt att bedriva om försöksverksamhet med ändrad samhällsorganisation i länet. Flera de av problem som lyfts fram i samband med denna ansökan är gemensamma med de förhållanden som redovisats för Skåne och Västsverige. På flera områden uppvisar dock Jämtland betydande olikheter jämfört med de båda andra regionerna. Regionberedningen att i särskild ordning avser redovisa sina ställningstaganden beträffande ansökan från Jämtland.

1993:97 Allmänna överväganden 59 SOU

Direktivens för

4. 2 utgångspunkter uppdraget

Enligt direktiven är Regionberedningens uppgift att utforma förslag om den offentliga verksamhetens uppbyggnad och indelning på regional nivå. Vissa utgångspunkter för arbetet slås fast. Dessa är:

subsidiaritetsprincipen, 2. demokratiska styrningsformer, 3. långsiktigt hållbar utveckling, 4. den internationella utvecklingen, hushållning med den offentliga sektorns resurser.

Vilken vägledning dessa principer för beredningens ställningsger taganden och förslag i fråga uppgiftsfördelningen i stort om

Subsidiaritetsprincipen

Med subsidiaritetsprincipen uttrycks direkt i direktiven en princip om att besluten inte skall fattas högre nivå än vad som är nödvändigt för att verksamheten skall kunna skötas på ett ändamålsenligt och effektivt sätt. Ingen funktion bör flyttas till högre nivå med mindre än att det kan en styrkas den lägre nivån är stånd att fullgöra funktionen på ett att ur tillfredsställande och kostnadseffektivt sätt. Vidare slås fast att verksamheten inte skall bedrivas så, att den försvårar decentralisering av beslutsfunktionerna och motverkar möjligheterna till självständiga, samordnade initiativ i de olika regionerna.

Demokratiska styrningsformer

Direktivens krav demokratiska stymingsformer ger inte någon om omedelbar anvisning beträffande uppgiftsfördelningen. Det framhålls dock det gäller att skapa bästa möjliga förutsättningar för ett väl att fungerande medborgarintlytande och att det är angeläget för medborgarna kunna identifiera bär ansvaret för beslut och verksamheter. att vem som

Långsiktigt hållbar utveckling

Den tredje utgångspunkten för Regionberedningens överväganden är att den offentliga verksamheten skall syfta till en långsiktigt hållbar utveckling kan säkerställa hälsosam miljö, livskraftiga ekosystem som en och biologisk mångfald. Denna utgångspunkt uttrycker en grundläggande uppgift för det allmänna, nämligen att försöka kanalisera samhällets utveckling i sådana banor att de ovan formulerade kraven tillgodoses. Kraven i sig uttrycker inte på vilken nivå eller hos vilket ansvaret skall ligga, är naturligen av rikstäckande karaktär. organ men

60 Allmänna överväganden

Beredningen har till uppgift att granska ett för sådan var ansvar en uppgift bör ligga.

Den internationella utvecklingen

Den internationella utvecklingen är den fjärde utgångspunkten. Denna avser förhållanden som påverkar hela det svenska samhället. Det internationella perspektivet vad beträffar regionfrâgan får ses som en nyhet. Inga tidigare utredningar i regionfrâgan har uttryckligen haft detta som en utgångspunkt. Nyheten gäller regionerna och den roll dessa kan och bör spela i ett internationellt sammanhang. Regionberedningen skall relatera de svenska förhållandena till utvecklingen i Europa och belysa vad t.ex. ett framtida svenska medlemskap i EGEU kan innebära i detta avseende. Direktiven som sådana innebär emellertid beträffande denna utgångspunkt ingen styrning i fråga uppgiftsfördelningen mellan om stat och kommuner.

Hushållning med de offentliga resurserna

Den femte och sista utgångspunkten i direktiven är hushållning med den offentliga sektorns ekonomiska Också på denna punkt har resurser. beredningen funnit väsentligt ändrade förutsättningar jämfört med tidigare utredningar. Det allmännas ekonomiska har egentligen alltid resurser utgjort en restriktion, förhållandena är i dag likväl radikalt men annorlunda. Regionberedningens förslag till förändringar skall präglas av förenklingar och förslagen måste kritiskt granskas med utgångspunkt i de besparingar för det allmänna som de kan innebära.

4.3 Uppgiftsfördelningen mellan staten och den kommunala självstyrelsen

Vilka offentliga uppgifter bör i ett land Sverige åvila den statliga som

sektorn och vilka bör anförtros den kommunala självstyrelsens organ

Det är till denna frågeställning som intresset skall koncentreras. Innan nu beredningen redovisar sina överväganden finns det anledning att stifta bekantskap med tidigare utredningars bedömningar i frågan. Sverige har en lång tradition av stark centralförvaltning. Behovet av en stark politisk ledning, dvs. en regering förankrad i majoritet i en riksdagen med grundläggande gemensamma värderingar har ofta hävdats och är en given utgångspunkt för statsskicket. Offentlig organisation och verksamhet på regional nivå har emellertid tilldragit sig betydande intresse och blivit föremål för flera offentliga utredningar under efterkrigstiden.

Allmänna överväganden 61

4.3.1 Tidigare utredningsförslag

Det finns en lång utredningstradition på den regionala förvaltningens område. Det räcker dock att ca 30 år tillbaka i tiden för att fånga grunddragen i diskussionen om den regionala nivåns organisation och verksamhet. År 1964 tillkallades Länsdemokratiutredningen med uppgift att utreda frågan om det ömsesidiga beroendet mellan riksstyrelse samt kommunal och regional självstyrelse m.m. I utredningens slutbetänkande Förvaltning och folkstyre SOU 1968:47 föreslogs väsentligt vidgade uppgifter för landstingen inom den regionala samhällsplaneringens område. Ett grundläggande argument för landstingens nya uppgifter detta organs demokratiska legitimering på regional nivå. Ett var direktvalt organ ansågs vara att föredra ur demokratisk synvinkel framför alternativen med statlig, regional förvaltning eller ett indirekt valt organ baserat på primärkommunerna. Det ansågs vara särskilt viktigt att samhällsplaneringsfrågorna fick en regional förankring. Länsdemokratiutredningens förslag är präglat av den tidens förhållanden inom den offentliga sektorn. Kommunblocksreformen var alltjämt i sin linda, länsstyrelserna hade ännu inte reformerats och försetts med en lekmannastyrelse, den offentliga sektorns kraftiga expansion skulle komma att fortsätta ytterligare nära två decennier. Förslaget ledde inte till några omedelbara åtgärder. I april 1970 tillkallades Länsberedningen för att göra en samlad bedömning av den regionala samhällsförvaltningens uppgifter och organisation på grundval av de många utredningsförslag som förelåg från 1960-talets utredningsarbete. Från slutet av 1950-talet och under praktiskt taget hela 1960-talet hade nämligen pågått ett omfattande utredningsarbete om den regionala organisationen. Det hade börjat med länsindelningsfrågan, och 1959 års länsindelningsutredning hade gjort vissa förberedande studier. Den år 1963 tillkallade Länsindelningsutredningen hade haft till uppgift att göra allsidig och förutsättningslös bedömning av frågan. Parallellt med en indelningsfrågan behandlades också den statliga länsförvaltningens organisation. Detta skedde inledningsvis i Länsförvaltningsutredningen, hade tillsatts 1961 med uppgifter främst i fråga om samordningen av som den statliga verksamheten regional nivå. Frågan om skatteförvaltningen överlämnades till den år 1964 tillsatta Landskontorsutredningen. Frågan om landstingens organisation och verksamhetsformer utreddes av Landstingsutredningen, som hade tillkallats år 1962. Det var endast Landstingsutredningen och Länsdemokratiutredningens första betänkande som hade lett till några konkreta förslag. Det blev Länsberedningens uppgift att summera de övriga utredningarnas arbeten och lägga fram förslag till organisation, verksamhet och indelning den regionala nivan. Länsberedningen kom att ägna uppmärksamhet bl.a. uppgiftsfördelningen mellan och kommuner. Över huvud är det intresse stat taget av att jämföra direktiven för Länsberedningen respektive Regionberedningen. Drygt 20 år skiljer de båda utredningarna åt. I direktiven för Länsberedningen anvisas i allt väsentligt samma arbetsgång som för Regionberedningen. Först skall uppgiftsfördelningen mellan stat och

62 Allmänna överväganden

kommun klarläggas. Därefter skall uppgiftsfördelningen mellan primärkommuner och sekundärkommuner belysas. För det tredje skall förslag läggas till organisatorisk utformning av den statliga, regionala förvaltningen och i anslutning därtill förslag till lämplig geografisk indelning. Med utgångspunkt i ett centraliserings-decentraliseringsperspektiv för Länsberedningen en diskussion kring allmänna principer för uppgiftsfördelningen mellan stat och kommun. Fem principer slås därvid fast:

Princip Det är ett riksintresse att garantera landets alla medborgare en viss minimistandard i fråga om trygghet, säkerhet och välfärd. Princip En uppgift bör ligga högre beslutsnivå än nödvändigt i förhållande till de av besluten direkt berörda. Princip 3. Uppgifter som kräver ett stort mått likformighet eller där av Överblick över hela riket är nödvändig bör ligga på central nivå. Princip Uppgifter som kräver ett betydande inslag av lokalkännedom och specifik detaljlcunskap bör decentraliseras. Princip 5. Näraliggande uppgifter bör verkställas på samma beslutsnivå och handhas av samme huvudman, om därigenom effektivitetsvinster kan uppnås.

Principema år knappast kontroversiella. De ansluter väl till rådande förhållanden inom den offentliga sektorn i Sverige. Det finns anledning att ta fasta på detta i det fortsatta arbetet.

4.3.2 Fyra analysmodeller för uppgiftsfördelningen

Uppgiftsfördelningen mellan stat och kommun och mellan den offentliga sektorns olika nivåer diskuteras i det följande utifrån fyra olika analysmodeller. Den första av dessa modeller kännetecknas av ett top down-perspektiv och kan sägas ansluta till den statsrättsliga synen enhetsstaten. I den representativa, parlamentariska demokratin är riksdagen folkets främsta företrädare och grunden för regeringsmakten. Den lokala nivåns självstyre är konstitutionellt tryggad genom att kommuners och landstings existens och beskattningsrätt finns angivna i författningen. I utgångsläget är emellertid allt som det allmänna ser som sin uppgift nationella angelägenheter, som skall tas om hand av organisationer på olika nivåer och för skilda uppgifter. Frågan gäller hur dessa organisationer skall utformas och fås att verka på ett sätt som överensstämmer med den nationellt beslutade politiken. Styrningsperspektivet är framträdande. Analysvägen kan tecknas med den nedåtriktade pilen även om modellen kan kompliceras avsevärt vad beträffar olika stymingsrelationer. Modell nummer två har sin utgångspunkt i småskaliga förhållanden; i familj och lokalsamhälle; i det privata snarare än det allmänna. Analysriktningens symbol är den uppåtriktade pilen eller, annorlunda uttryckt, bottom up-perspektivet. Principen om subsidiaritet ömsesidigt stöd och

Allmänna överväganden 63

beroende ger vägledning för hur kollektiva lösningar skall sökas, uppgifter åläggas det allmänna och rätt beslutsnivå utrönas. En uppgift skall inte hamna högre nivå än vad som är motiverat av effektivt beslutsfattande och utförande av uppgiften. Den tredje modellen delar till synes a priori in samhällets offentliga organisation i tre nivåer. Den enkla organisationsskissen är tre parallella linjer, är hierarkiskt ordnade och uttrycker uppifrån och ned den som nationella, regionala respektive lokala nivån. Frågan är om denna modell har en självständig, normativ utgångspunkt eller om den är resultatet av analys efter någon av de två första modellerna. Ett resultat av en en analys kan vara, att det givet ett visst geografiskt område, t.ex. Sverige, finns verksamheter som till sin natur varken är strikt nationella eller lokala. De lämpar sig bäst för beslut och utförande på regional nivå. En bra funktionsfördelning förutsätter därvid tre administrativa nivåer. En grund för modellen är ett federativt synsätt, vilket i sin tur annan kan ha olika utgångspunkter såsom kulturella skillnader för befolkningen, vilket kan motivera självstyrelse, eller allmän maktfördelningsprincip. en Det förefaller dock som om de federala perspektiven kan utmönstras ur den fortsatta diskussionen för beredningens vidkommande. Det är däremot klart, att social identitet är en viktig grund för en adminien strativ indelning. Ett sådant synsätt är relevant också för den administrativa indelningen lokal nivå. De många uppslitande gränsstriderna i kommunblocksreforrnen 1960- och 1970-talen vittnar om detta. Av argumenten att döma, är det främst erfarenheter av olika huvudmannaskap och andra administrativa indelningar, som ligger bakom att förordat regional nivå för offentliga uppgifter enligt denna man en modell. Till detta skall fogas det demokratiska argumentet, företrädesvis för ett direktvalt, regionalt organ; de beslut som ett regionalt organ fattar skall ha sin demokratiska legitimering samma nivå. Dessa tre modeller kan kompletteras med en fjärde. Modellen avser att fånga det kanske enklast uttrycks i termer av Europaorientering som och regionernas Europa. Det handlar om Sveriges internationella beroende, strävanden till integration genom ett medlemskap i EGEU och ett närmande över huvud taget till andra delar av Europa samt en förändrad syn regionernas samverkansmöjligheter över nations-

gränserna ofta betecknad som transregionalism. Modellen är grafiskt

representerad dubbelriktad pil över Sveriges gränser från tre olika av en administrativa nivåer. Vilken roll skall regionerna spela i denna relation med omvärlden Det kan naturligtvis ifrågasättas om också denna modell har ett självständigt ursprung. Den tillför emellertid diskussionen en internationell dimension som de övriga inte tar upp.

4.3.3 Enhetsstaten

Utgångspunkten för den första analysmodellen är enhetsstaten, dvs. det finns inte någon i författning angiven maktdelning mellan nationell och underordnand nivå. Den kommunala självstyrelsen har av tradition en mycket stark ställning i vårt land.

64 Allmänna överväganden

Vad det rör sig om är en fördelning av ansvaret för förverkligandet av den nationellt beslutade politiken. Frågan gäller här vilket utrymme som finns för regionala och lokala organ, vilka har sin demokratiska legitimering dessa nivåer, att öva inflytande genomförandet av politiken. Regionberedningen grundar sin analys av uppgiftsfördelningen på en tudelning av uppgifterna, dvs mellan vad som statens egna organ skall ombesörja och vad som skall anförtros regionala och lokala självstyrelseorgan. Eller något annorlunda uttryckt: Vilka frågor som det offentliga ombesörjer är till sin karaktär sådana, att de inte lämpar sig för självstyrelse Regionberedningens slutsatser anknyter delvis till de ovan redovisade principer, som Länsberedningen formulerade. Utformningen av den offentliga organisationen, dess uppgiftsfördelning och verksamhet kan sägas grundas på olika organiseringsvärden. En central organiseringsprincip för den offentliga sektorn bygger naturligt nog den demokratiska normen. Demokrati är vår tids politiska överideologi. Även de politiska partiernas företrädare kan om vara oense om det mesta är man ändå överens om att den politiska verksamheten skall ske i demokratiska former. Denna åsiktsöverensstämmelse är emellertid inte särskilt precis. Det är en svår uppgift, att få grepp om vilka komponenter som bygger upp ett demokratiskt system. Olika organisationsaltemativ måste emellertid bedömas utifrån deras demokratiska värden. Den svenska offentliga organisationen är utformad för att ge demokratisk legitimitet dess verksamhet och beslut. Folksuveränitetens princip förverkligas genom ett representativt statsskick, i första hand genom valen till riksdag, men också genom den kommunala självstyrelsen. Den grundläggande frågan i detta sammanhang gäller om kommunal självstyrelse, regional eller lokal nivå, i demokratiskt avseende är att föredra framför att statliga organ på samma nivåer handhar uppgiften. Båda lösningarna är ägnade att ge demokratisk legitimitet verksamheten, men problemet gäller om en viss lösning är mer demokratisk än en amian. Vid en analys av demokratiska organisationsformer bör man utgå från dels den demokratiska processen, dels innehållet i den demokratiskt styrda verksamheten. De flesta föreställningar om demokrati innehåller båda dessa komponenter. Få hävdar att demokrati är enbart en beslutsregel. Med andra ord är inte allt som beslutas i demokratiska former nödvändigtvis demokratiskt godtagbara beslut. Syftet med ett demokratiskt system anges ofta som folkviljans förverkligande. I det längre perspektivet måste det offentliga beslutsfattandet i ett demokratiskt system stå i överensstämmelse med vad människorna, eller i varje fall en majoritet av dem, önskar. Folkviljan får emellertid inte ta sig vilka uttryck som helst. I ett demokratiskt statsskick skall individerna vara skyddade mot ingrepp i den personliga integriteten samt tillförsäkrade vissa opinionsfriheter såsom yttrandefrihet, mötesfrihet, föreningsfrihet, demonstrationsfrihet etc. Skulle folkviljan ta sig sådana uttryck som en önskan att slopa dessa fri och rättigheter vore det

Allmänna överväganden 65

ett brott mot den demokratiska normen. Det är emellertid knappast detta som är det praktiska demokratiska problemet för Regionberedningen. Problemet gäller i stället hur en organisation utformas för att på bästa sätt tillgodose de krav som anges i beredningens direktiv, nämligen att i fråga om den offentliga verksamheten medborgarna goda möjligheter ge till inflytande, till att identifiera ansvar och till att utkräva ansvar. Det är mot denna bakgrund som den kommunala självstyrelsens demokratiska egenskaper skall konfronteras med de demokratiska kvaliteterna hos en decentraliserad statlig förvaltning. En diskussion om uppgiftsfördelning och organisation inom offentlig sektor har således en naturlig utgångspunkt i den demokratiska normen och olika alternativ bör prövas från denna utgångspunkt. Den demokratiska normen är emellertid inte det enda organiseringsvärdet för offentlig sektor. Ett annat kriterium är effektivitet, dvs. att uppställda mål och ambitioner uppnås med så begränsade resursinsatser som möjligt. Effektivitetskriteriet kläds ofta i ekonomiska termer och det är kanske enklast att låta det representera just detta. Det är ett värde att offentlig verksamhet bedrivs ett kostnadseffektivt sätt. Ytterligare ett organiseringsvärde kan uttryckas i begreppet rättssäkerhet. Det kan hävdas att detta kriterium är en del av den demokratiska normen, men det finns likväl skäl till att redovisa det separat. Den offentliga verksamheten vilar ytterst en maktrelation till medborgarna. Det allmänna har befogenheter i detta avseende inte tillkommer som någon annan. Det är därför av grundläggande betydelse, att den offentliga verksamheten bedrivs i former som tillgodoser rättssäkerhetskravet. Det är således en ganska komplex blandning organiseringsvärden av som skall vägleda utformningen av den offentliga organisationen. Regionberedningen har inte här möjlighet att redovisa ingående en mer analys av den offentliga verksamheten från ovannämnda utgångspunkter. Det finns dock anledning att begrunda dessa kriterier vid bedömningen av uppgiftsfördelningen mellan olika offentliga organ. Regeringsformen stadgar att riksdagen är folkets främsta företrädare. Den offentliga verksamhet som har denna grund kan sägas uttrycka ett nationellt intresse. Det avser i princip hela landet. Statens främsta uppgift i detta avseende är att svara för enhetlighet i den offentliga verksamheten och svara för att nationella intressen tas till vara. Den demokratiska legitimeringen för denna verksamhet sker genom riksdagen. De uppgifter som statliga organ har om hand är ett uttryck för den makt formellt som utgår från alla medborgare i landet. Detta synsätt lämnar stor frihet för olika organisatoriska lösningar. Det är inte alls nödvändigt, att allt statligt beslutsfattande sker i en centraliserad förvaltning. Tvärtom kan en decentraliserad organisationsutformning många gånger vara att föredra. Det karakteristiska är emellertid, att beslutsfattarens ansvar riktas mot den nationella nivån. Hänsynstagande till lokala och regionala förhållanden kan många gånger vara motiverade och föreskrivna i författning. Likväl är det det nationella perspektivet skall hävdas och som komma till uttryck i beslutsfattandet. Det är sedan detta perspektiv som skall kompletteras med den kommunala självstyrelsens uppdrag i den

3 13-1003

66 Allmänna överväganden

demokratiska processen. Regionberedningen vill dock här först redovisa sin vilka uppgifter som utifrån ovannämnda princip bör åvila syn staten. Tre centrala ansvarsområden för staten inställer sig där kommunal självstyrelse på regional eller lokal nivå inte bör ha något formellt inflytande. För det första gäller det statens ansvar att hålla samman landet gentemot omvärlden. Centrala uppgifter är här försvar och utrikespolitik. Den aktuella diskussionen om regionernas ökade betydelse i internationella kontakter kan indikera en intressant utmaning av denna princip. Den nationella nivåns suveränitet i fråga om det internationella samarbetet torde princip vara oomtvistad. Det omfattande insom ternationella samarbete har sin grund i regionala och lokala beslut som har dock väsentligt ökat den internationella kontaktytan. För det andra har staten till uppgift att hålla samman landets inåt; att binda ihop dess olika delar; att skapa nationell identitet för meden

borgarna men inte att förkväva regionala och lokala särdrag. Exempel

på dessa uppgifter är de övergripande infrastruktursatsningarna. Landets riksvägar, stambanor, flygplatser etc. är i sina övergripande drag statliga uppgifter, skall naturligen anknyta till sådana infrastrukturer som men främst stöder regionala och lokala behov. Här finns ett intressant och svåranalyserat fält för samarbete mellan

företrädare för centrala och regionala intressen. Åtskilliga nationella

intressen såsom t.ex. riksvägarna har kanske på många håll sin största betydelse för lokala arbetsresor. På så sätt erhålles ett komplicerat mönster intressen för olika nivåer, där intressen många gånger av sammanfaller långt i från alltid. Denna typ av uppgifter förefaller men särskilt stor betydelse i fråga om regional utveckling. I vid vara av mening rör det sig planering, finansiering och underhåll av inom frastruktur. I övergripande struktur är det statliga uppgifter, men en samtidigt, i detaljbetonade frågor, angelägenheter för regional och mer lokal nivå. Det är inte alldeles enkel uppgift att ange en lämplig en ansvarsfördelning mellan stat och kommun i dessa hänseenden. En viktig fråga är hur mycket av det nationella intresset som måste hävdas genom medverkan av statliga organ. I såväl den första som den andra uppgiften ligger att utforma de samhälleliga spelreglerna. Dessa skall vara gemensamma för hela landet. Lagstiftningen är statlig angelägenhet liksom den rättsvårdande en verksamheten i domstolar samt i förvaltningsmyndigheter för överprövning av olika beslut. För det tredje har staten till uppgift att omfördela resurser över landet, skatteutjämningsbidrag, samt att stöjda regionala utveckt.ex. genom lingsinitiativ. En viktig komponent i detta är att initiera sysselsättningstillfállen i offentlig och privat verksamhet. Regionalpolitiken blir därmed förbunden med näringspolitiken generellt sett. Till betydande delar är det fråga vad region av egen kraft förmår åstadkomma till om en stöd för ekonomisk och social utveckling. Det rör sig emellertid också en till delar att utnyttja statsmakterna anvisade bidrag på ett för om av regionen gynnsamt sätt. Själva anslagsbesluten är renodlat statliga uppgifter. När väl är anvisade till regionen är det inte lika resurserna

Allmänna överväganden 67

givet, att statliga organ måste besluta om den mer detaljerade användningen av resurserna. Detta skulle kunna vara en uppgift för kommunal självstyrelse på, företrädesvis, regional nivå. Det kan erinras om att en av de mer omfattande omfördelningarna av ekonomiska resurser är det kommunala skatteutjämningsbidraget. Detta överförs direkt till kommunerna och har till främsta uppgift att utjämna skillnader i socio-ekonomiska avseenden.

4.3.4 Den kommunala självstyrelsens uppgifter

Den inledande analysen har gällt huvudfrågan om vad som skall vara statliga uppgifter. Utgångspunkten for analysen har varit enhetsstaten. I detta avsnitt skall diskussionen föras utifrån den andra analysmodellen. Ansatsen är här uppgifter som kan, och därför kanske skall, överlämnas till den kommunala självstyrelsen. Det är ett ganska stort antal frågor som ryms inom de tre ovannämnda områdena. Likväl torde det röra sig om en mindre del av den totala uppgiftsmängden i offentlig verksamhet. Huvuddelen av alla de uppgifter som det allmänna ombesörjer kan inte på principiella grunder sägas vara renodlat statliga. I den moderna staten är det få områden inom den offentliga verksamheten där inte de centrala statsorganen har formulerat en politik, men genomförandeansvaret ligger ofta på kommunal nivå. I hög grad handlar det således om stat och kommuner i samverkan. En ny problemställning inställer sig beträffande kriterier för fördelning av ansvar för den stora mängd av offentliga uppgifter, som inte enligt den inledande analysen måste ankomma på statliga organ. En regel skulle kunna vara, att alla offentliga uppgifter som inte måste anförtros statliga organ skall läggas under primärkommunal självstyrelse. Den faktiska utvecklingen under efterkrigstiden ger ett visst stöd för en sådan princip. Ett sådant synsätt kan sägas bygga subsidiaritetsprincipen i den meningen att en, låt vara delegerad, uppgifts organisatoriska placering prövas mot den lägsta organisatoriska nivån. Det förefaller emellertid troligt, att denna nivå inte kan handha alla de uppgifter som kan komma i fråga för prövning. För vissa uppgifter erfordras en högre nivå för ett effektivt handhavande. Framställningen från Skåne, Regionutredningen samt den fortsatta beredningen av den västsvenska frågan visar att så är fallet. Detta diskuteras nedan i redovisningen av den tredje analysmodellen. l det närmast följande skall den kommunala självstyrelsens karaktäristiska drag bli föremål för en mer ingående analys. Vilka är den kommunala självstyrelsens bidrag till det demokratiska systemet och vilka vinster finns i demokratiskt avseende med att överföra offentliga uppgifter till självstyrelseorgan Vilka andra vinster, t.ex. i fråga om effektivitet, finns att göra och vad riskerar man å andra sidan med föra över uppgifter från stat till kommuner Förhållandet mellan stat och kommuner har varit föremål för ett omfattande utredningsarbete vid flera tillfällen. Länsdemokratiutredningen framhåller 1968 i betänkandet Förvaltning och folkstyre SOU 1968:47, s. 13 att den kommunala sektorn utgjorde en integrerad del

68 Allmänna överväganden

allmän samhällsförvaltning och att växelverkan mellan kommunerav en och de suveräna statsmakterna utgjort en viktig förutsättning för den na delegerade samhällsförvaltningens framgång. Utredningen gjorde detta konstaterande hänvisning till sitt första betänkande Författningssom en frågan och det kommunala sambandet SOU 1965:54 där under rubriken Samverkan med staten ger kommunerna styrka också framhålls följande:

Decentraliseringen av statsuppgifter, som blivit ett av vår tids kännetecken, har i vid utsträckning framtvingats av utvecklingen med dess krav på hög reforrntakt och på planmässig och effektiv förvaltning. Ofta har det framstått som den naturligaste och lämpligaste utvägen att låta kommunerna svara för det praktiska genomförandet av beslutade reformer. Riksdagen har dragit upp riktlinjerna för reformema, men kommunerna har fått ge dem konkret innehåll och ombesörja verkställigheten. Ett verkställighetsuppdrag till primärkommuner eller landsting har i åtskilliga fall varit ett rationellt och förhållandevisbilligt alternativ till en utbyggnad av statsförvaltningenmed lokala eller regionala organ. För demokratins egen synpunkt har det erbjudits stora nya fördelar, när man kunnat ge kommunerna beslutanderättpå nya områden och därmed bredda och fördjupa det folkliga inflytandet över politik och administration. Av utomordentlig betydelse för utvecklingenhar varit att kommunerna haft vilja och förmåga att ta på sig nya uppgifter och ökat ansvar. En omfattande delegation av beslutanderätt till kommunerna har emellertid också sina problem. Den förutsätter att kommunerna är eller kan göras till välutrustade förvaltningsenheter med en tillräckligt stor befolkning som underlag för en ändamålsenlig samhällsplaneringoch för en modern skola, hälsovård, åldringsvård osv. Ytterligare krävs att man kan finna medel att bemästrade rättviseproblem, som skulle uppkomma vissa kommuner sackade efter för mycket i standardutvecklingen.Beaktas måste om också de likformighetskrav som kan uppställas i rättssäkerhetensintresse. Dessa synpunkter får emellertid inte tillgodoses på ett sådant sätt att utrymmet för kommunernas valfrihet inskränks till att gälla jämförelsevis obetydliga frågor och de kommunala förtroendemännenförlorar lust och förmåga till initiativ. Problemenkan sammanfattas så, att det gäller att stort i och smått organiserasamarbetet mellan stat och kommun i sådana former att både den kommunala självstyrelsens och riksstyrelsens intressen skyddasoch uppslitande konflikter undviks.

Vad karakteriserar den kommunala självstyrelsen jämfört med verksam-

het i statliga organ Av vilka skäl bör offentliga uppgifter anförtros kommunala organ Två aspekter brukar anföras i sammanhanget. Den

första är den demokratiska. Genom direktvalda kommunala organ, som får i uppgift att dels ta hand om de uppgifter som statsmakterna tilldelar kommunen, dels själva besluta om engagemang i sådana frågor som är kommunala angelägenheter, sker en demokratisk legitimering på en nivå nära de besluten berörda människorna. Möjligheterna för genomslag av den enskilda människans önskemål är rimligen större än om legitimeav ringsgrunden är valet i hela riket. Den kommunala självstyrelsen innebär, hävdar många, ett demokratiskt tillskott. Samtidigt innebär en kommunalisering, att inflytandet över offentlig uppgift undandras de människor en bor i del landet. Det kännetecknande draget för som en annan av riksdagens demokratiska legitimering är att den omfattar samtliga medborgare. Det är därför naturligt, att kommunala uppgifter inte bör ha räckvidd går utöver det geografiska område inom vilket en som beslutsbefogenheten utövas. Skulle så klart vara fallet bör ansvaret ankomma på statliga organ. Vissa s.k. riksintressen är utpräglat lokala till sin karaktär. Deras ställning nationellt intresse gör dock, att ansvaret i detta avseende av skall åvila statliga myndigheter. Det är inte möjligt, att enkelt slå fast vad

Allmänna överväganden 69

som år ett riksintresse och hur avvägningen mellan olika intressen skall göras. Det ankommer i dag kommunala organ att i sin verksamhet beakta riksintressen. Staten får här en mer kontrollerande funktion genom att se till att så sker ett lämpligt sätt. Enbart det faktum, att ett nationellt intresse berörs får inte tas till intäkt för att endast statliga organ bör befatta sig med uppgiften. Bevakningen av de nationellt uttalade intressena skall dock vara en statlig angelägenhet. En uppgift som i allt väsentligt är lokal eller regional till sin natur och som inte är ett uttalat riksintresse bör således kunna anförtros ett självstyrelseorgan aktuell nivå. Sett ur ett demokratiskt perspektiv finns här vinster att göra. De berörda människornas möjligheter till inflytande ökar genom den närhet den demokratiska legitimeringen ger i form av de lokala och regionala valen. Enbart den geografiska närheten till beslutsfattarna är inte till fyllest. Den demokratiska legitimeringen av den statliga förvaltningen utgår från valen till riksdagen. En decentraliserad statlig förvaltning ger inte en i demokratisk mening större närhet. I detta avseende är således inte en regional statlig förvaltning och ett regionalt självstyrelseorgan likvärdiga. Självstyrelseorganet innebär ett demokratiskt tillskott. Ett par sakområden får illustrera olika situationer av lokalt och regionalt inflytande. Vissa är ständigt återkommande som exempel på nationella ansvarsområden. Sådana är försvaret och utrikespolitiken liksom domstolsväsende och rättskipning, uppgifter som i debatten ofta anses vara den s.k. nattväktarstatens centrala uppgifter. Gemensamt för samtliga nämnda områden är att riksdagen fattat beslut om verksamhetens inriktning samt helt finansierar den över statsbudgeten. I de s.k. försvarsbesluten anges inriktning och omfattning försvarsorganisationen. Uppgiftens genomförande är sedan anförtrodd Överbefalhavaren, leder försvarsorganisationen såväl i fred i som som händelse av krig. Verksamheten har en påtagligt regional och lokal karaktär. Det ligger i sakens natur eftersom hela landet skall försvaras. Det finns emellertid här inget utrymme för kommunal självstyrelse. Det är otänkbart, att kommuner som anser sig ha ett från försvarssynpunkt utsatt läge och därför är beredda att tillskjuta ekonomiska resurser för att få ett starkare försvar inom sitt område, skulle kunna få göra detta. Utrikespolitiken är av hävd en uppgift för regeringen. Verksamheten har ingen lokal eller regional organisation i Sverige, men väl genom den svenska utlandsrepresentationen i form av främst våra ambassader. Till utrikespolitiken i vidsträckt mening hör bl.a. u-landsbiståndet. Det har erfordrats en särskild lagstiftning för att kommuner och landsting skall ha rätt att lämna internationell katastrolhjälp och annat humanitärt bistånd. Utrikespolitiska manifestationer i form av bojkott av utländska varor har i princip ansetts ligga utanför den kommunala kompetensen. Det rör sig således om ett verksamhetsområde där det inte är omöjligt att finna uppgifter för den lokala nivån, men där det nationella intresset nästan helt utestänger sådana. Vad skiljer de två ovan redovisade områdena från hälso- och sjukvård samt grundskola och gymnasieskola Också här finns en nationellt

70 Allmänna överväganden

beslutad politik. Få personer skulle vidare ställa upp bakom påståendet, att hälso- och sjukvård och utbildning inte är nationella intressen. Genom val lokal och regional nivå sker, som nämnts ovan, en demokratisk legitimering av den offentliga verksamheten. Den direkta relationen mellan väljare och valda och närheten dem emellan anses vara ett demokratiskt värde. Lokala och regionala intressen kan prägla genomförandet av nationellt beslutad politik och inom ramen för en allmän kompetens kan egna initiativ tas. Det ligger i sakens natur, att ett sådant system kan ge upphov till variationer över landet, vilka ibland av bl.a. massmedia redovisas som orättvisor. Det är emellertid inte enbart den kommunala självstyrelsen som ger upphov till variationer. Varje decentraliserat beslutssystem inrymmer denna möjlighet eller risk. En utflyttning av beslutsbefogenheter från ett centralt ämbetsverk till t.ex. länsstyrelserna kan leda till variationer i beslutsfattandet. I flera fall är just detta syftet med decentraliseringen. Kunskap om förhållandena lokal och regional nivå skall påverka besluten. Den avgörande skillnaden mellan dessa två exempel, den kommunala självstyrelsen och det decentraliserade, statliga beslutsfattandet är just den demokratiska aspekten. Varför väljer då inte statsmakterna att genomgående vid decentralisering föra beslutsbefogenheten till den kommunala självstyrelsen då det förefaller som om demokratiska vinster finns att göra Det principiella hindret härför är, som redovisats ovan, behovet av att ta tillvara ett nationellt intresse av sådant slag, att det inte låter sig förenas med inflytande från lokal och regional självstyrelse. Det rör sig således om frågor, vilka även i sina detaljer uttrycker ett för hela landet centralt intresse. Variationema i detaljutformningen är begränsade; många gånger rör det sig om uttalade bevarandeintressen. Tillsynen över hur den kommunala självstyrelsens verksamhet tillgodoser den nationella målen är ytterligare en uppgift, där staten är en given huvudman. Det finns också, som redovisats ovan, andra värden än de demokratiska att beakta vid uppgiftsfördelning och organisationsutformning. Effektivitetsskäl kan motivera att en uppgift inte sprids ut ett stort antal enheter om t.ex. ärendemängden är ringa eller speciell kompetens erfordras. Många offentliga uppgifter är av administrativ natur och innebär en enkel regeltillämpning utan större handlingsutrymme för beslutsfattaren. I sådana fall är inte de demokratiska aspekterna avgörande för var huvudmannaskapet skall ligga. Det bör noteras, att statlig verksamhet under hela efterkrigstiden i mycket hög grad har kommunaliserats. Polisväsendet är det stora undantaget. Hela idén med en kommunalisering är att lokala intressen skall påverka besluten; medborgarna skall styra sig själva. Av grundläggande betydelse är också den kommunala beskattningsrätten. En decentralisering i den statliga myndighetshierarkien skall också utnyttja lokal och regional kännedom hos beslutsfattarna och närhet till de av besluten berörda, men beslutsfattandet skall företrädesvis ha det nationella intresset som utgångspunkt. Det andra argumentet för kommunal självstyrelse är effektivitet. Närheten till dem som berörs av besluten, den lilla skalan organisation

Allmänna överväganden 71

och verksamhet ger en effektiv och billig förvaltning. Kommunreformerna har givetvis delvis förändrat förutsättningarna för närhet och klassisk lekmannaförvaltning, men likväl är dessa ofta anförda argument, som inte saknar empiriskt stöd. Effektivitetsargimentet för den kommunala självstyrelsen skall också ses i konkurrens med tillvaratagandet av nationella intressen. I ett nationellt perspektiv är det knappast effektivt att få beslut, som är i konflikt med varandra.

4.3.5 Behövs det en regional nivå för den offentliga

verksamheten

Frågan förtjänar att ställas mot bakgrund av den tredje analysmodellen, som redovisas ovan. Modellen förutsätter behovet administrativ av en mellannivâ. Den analys av uppgiftsfördelningen mellan stat och kommuner, som presenterats i de närmast föregående avsnitten, och som främst har sin utgångspunkt i de två första analysmodellema, ger inget på svar denna fråga. Det kan slås fast att det finns ett antal offentliga uppgifter som bör förbehållas statliga organ. Vidare konstateras, att den kommunasjälvstyrelsen väl kan ombesörja en väsentlig del av den offentliga verksamheten. Grunden i den kommunala självstyrelsen är primärkommunerna, som kan sägas representera den lokala nivån. Finns det behov av en regional nivå för handhavandet av offentliga uppgifter I detta avsnitt skall redovisas dels nu gällande förhållanden, dels Regionberedningens syn begreppet region och dels överväganden rörande uppgifter som lämpligen ombesörjes på regional nivå. Analysen innebär också här en tillämpning av subsidiaritetsprincipen såtillvida att den lägsta nivån alltid utgör utgångspunkten för uppgiftsfördelningen.

Regioner och regional administrativ nivå

En första fråga är således om Sverige i dag kan sägas ha regional en nivå för den offentliga verksamheten. Det beror i allt väsentligt på vad som i sammanhanget avses med regional nivå. Regionbegreppet är mångtydigt. Med region kan avses allt ifrån Världsdelar till geografiskt mycket små områden. För en betydande del av diskussionen om regioner spelar de administrativa indelningarna en underordnad roll. Det konstateras ofta, att ekonomiskt framgångsrika regioner i Europa skär över administrativa gränser, till och med nationsgränser, och att den administrativa gränsdragningen inte förefaller vara av någon större betydelse. Ofta rör det sig om nätverk av såväl offentliga som privata organisationer, ibland utan att vara geografiskt sammanhängande. Den traditionellt hierarkiskt ordnade administrationen i olika nivåer är av underordnad betydelse eller saknas helt i dessa fall. Vad beträffar den offentliga sektorns administrativa indelningar är de geografiska gränsdragningarna dock inte utan intresse. För offentliga organ under central nivå måste rimligen klarläggas över vilket geografiskt område de har ett verksamhetsansvar. Gränsdragningsfrågor kan inte

72 Allmänna överväganden

negligeras, men en viktig utgångspunkt från ovanstående redovisning kan vara, att gränser inte nödvändigtvis måste flyttas eller suddas ut för att samverkan i en större region skall komma till stånd. Beslutet om EG:s inre marknad är ett exempel hur nationsgränser bibehålls medan deras hindrande funktioner tas bort. Detta innebär givetvis inte, att gränsernas betydelse är borta för all verksamhet, utan endast inom vissa områden. Samma synsätt kan appliceras på inomnationella förhållanden. För Regionberedningens vidkommande innebär begreppet regional nivå den nivå som i administrativt avseende finns mellan den nationella och den lokala nivån. Den nationella nivån avser hela landet, medan med lokal nivå förstås primärkommunerna. Med dessa distinktioner är svaret på frågan utan tvekan ja. Sverige har i dag en administrativ regional nivå inom offentlig verksamhet. Hur förhåller det sig beträffande den kommunala självstyrelsen Har Sverige i dag direktvalda regionala självstyrelseorgan Frågan gäller förstås hur landstingen skall uppfattas i sammanhanget. Med ovannämnda definition är svaret också denna fråga. Landstingen är att betrakta regionala självstyrelseorgan. Viktigt att notera är emellertid, att som regionala och lokala självstyrelseorgan inte befinner sig i ett hierarkiskt förhållande till varandra. De är i fråga om kompetens sidoordnade. Begreppet region förtjänar ytterligare några kommentarer. Med region således ett geografiskt avgränsat område av Sverige, vilket är avses mindre än hela landet, men större än de enskilda kommunerna inom det aktuella området. Exempel är Västsverige, Skåne och Mälardalen liksom de enskilda län ingår i dessa områden. Ytrnässigt är det inte så stora som områden eftersom det gäller södra delen av landet. Till ytan avsevärt större enheter finns i norra Sverige. Om t.ex. sydspetsen av Jämtlands län placeras den skånska sydkusten kommer länets nordgräns att vid Askersund, alltså vid Vätterns norra spets. Det är således inte den geografiska storleken som bestämmer en region. Den tredje analysmodellen kan således grundas på aktuella förhållanden. Sverige har i dag en regional nivå i administrativt avseende såväl på statlig som kommunal sida. Finns det något som talar för att så inte bör vara fallet i framtiden Knappast. Frågan gäller i stället vilka offentliga uppgifter som bör handhas denna nivå, hur organisationen bör vara utformad och hur ansvaret bör fördelas mellan stat och självstyrelseorgan.

Regionala frågor och uppgifter

Frågan ställs således nytt: För vilka syften eller uppgifter är en region intressant indelningsgrund Regionutredningen talar om en regionens en långsiktigt hållbara utveckling i ekonomiskt och socialt avseende med de skyddet för miljön ställer. Utredningen anför SOU 1992:63, krav som 82: I starkt koncentrat har jag uppfattat det som viktigt att bes. dömningarna och förslagen skall utgå från att den regionala förvaltningen skall bidra till att förbättra förutsättningarna för ekonomisk tillväxt, främja tillväxt genom förnyelse och återväxt samt öka utbytet av insatta

Allmänna överväganden 73

resurser. Den skall samtidigt skapa förutsättningar för utveckling i hela landet. Hur förhåller sig emellertid den regionala nivåns frågor till de intressen kommer till uttryck nationell och lokal nivå Är som en regions gynnsamma utveckling alltid förenlig med nationella och lokala intressen Det finns exempel hur den nationella nivån försökt begränsa tillväxten av en region. Skatter investeringar har införts i Stockholmsorrirådet under 1980-talet och under 1960- och 1970-talen betecknades ofta sydvästra Skåne som en överhettad region. Det kan hävdas, att åtgärder av detta slag sker med regionens bästa för ögonen. Lika vanligt är motivet, att en expansion skall ske jämnare fördelad över landet. Detta aktualiserar också frågan om den nationella nivåns ansvar för en god utveckling i landets olika regioner. Den ekonomiska och sociala utvecklingen i landets regioner får således inte bli en uppgift uteslutande för regionerna själva. En önskan från regional nivå att ta ett större ansvar för regionens utveckling skall ses som en vilja till engagemang; till kraftsamling av de resurser regionen kan erbjuda. Staten kan inte härigenom se sig löst från ett ekonomiskt åtagande som syftar till att skapa förutsättningar för livskraftiga regioner. Det finns här anledning att erinra om den principiella syn beredningen gett uttryck för ovan beträffande det statliga ansvaret för resursomfördelningar. Också Regionutredningen konstaterar, att staten även under överskådlig framtid har kvar ett ansvar för mellanregional utjämning SOU 1992:63, s. 98. Regionberedningen kan dock konstatera, att det sina håll finns omfattande regionalt och lokalt grundade initiativ för att låta regional utveckling bli en uppgift för kommunal självstyrelse. Regionberedningen finner ingen motsättning mellan ett nationellt och ett regionalt ansvar for en regions utveckling. Det är viktigt, att en regional önskan om ett ökat ansvarstagande för den egna regionens utveckling tas tillvara. Olika organisatoriska former för detta är tänkbara. Initiativ i detta avseende har tagits i Skåne och Västsverige och Regionberedningen redovisar i det följande sina överväganden beträffande dessa förslag. Den statliga förvaltningens regionala organisation kommer att ägnas stor uppmärksamhet i beredningens fortsatta arbete. Inte minst kommer sektorsuppdelningen kontra den samordnade förvaltningen att analyseras liksom de skilda geografiska indelningarna för olika statliga sektorer. Ett stort antal statliga myndigheter uppträder på regional nivå i olika geografiska indelningar. Det är i dag som har länet som sin administrativa enhet. För beredningens vidkommande reser detta bl.a. två frågor. Båda är aspekter samordning kontra sektorsansvar. Den första är om behovet av samordning mellan olika statliga myndigheter är tillräckligt tillgodosett med denna sektorsuppdelning. Den andra frågan är om de skilda geografiska gränserna utgör något problem i sammanhanget såväl inom den statliga sektorn som i förhållande till t.ex. kommuner och näringsliv och beredningen skall därvid överväga behovet förändringar i den geografiska indelningen. Även omfattande av om en analys av den statliga förvaltningen således återstår finner beredningen inget som talar för att inte staten även framdeles behöver en organisation på regional nivå.

74 Allmänna överväganden

Beträffande de uppgifter regional nivå som bör åvila ett självstyrelseorgan vill beredningen anknyta till den andra analysmodellen Den kommunala självstyrelsen har sin bas på den lokala nivån, dvs ovan. i primärkommunerna. Uppgifter som förs till självstyrelseorgan skall i första hand ses som ett primärkommunalt ansvar. Först när en analys ger vid handen att uppgiften inte lämpligen kan handhas på primärkommunal nivå bör ett regionalt huvudmannaskap komma i fråga. Man kan uttrycka detta som att bevisbördan åvilar det regionala organet i fråga om uppgiftsfördelningen. Synsättet är en sammansmältning av två analysvägar. Den första är ett uppifrån och ned-perspektiv. Utgångspunkten är uppgiftskoncentrationen till den centrala nivån, som genom en delegation för ut uppgifter till kommunal självstyrelse. Det bör noteras att detta inte avser uppgifters fördelning på statliga organ på olika adminstrativa nivåer. En decentralisering i den statliga myndighetshierarkien ändrar inte den grundläggande demokratiska legitimeringen via riksdag och regering. Det är först när legitimeringsgrunder tillförs genom den kommunala självstyrelsen nya regional och lokal nivå som den andra analysmodellen träder i bruk. Nu är det i stället ett nedifrån och upp-perspektiv som gäller. Detta kan ses ett förenklat uttryck för subsidiaritetsprincipen. som En tillämpning subsidiaritetsprincipen, som resulterat i att uppgifter av bör anförtros statliga organ har gett uttryck for att uppgiften är en nationell angelägenhet; lägre nivåer kan inte lämpligen ha den omhand. När det gäller en överflyttning av statliga uppgifter från central nivå till statliga på regional nivå tillämpas ett något annorlunda synsätt. organ Utgångspunkten är här det nationella intresset och kommunal självstyrelse bör således inte komma i fråga. Regionberedningen konstaterar därvid, att det finns ett antal uppgifter åvilar det allmänna och väl kan anförtros den kommunala självsom styrelsen, där den enskilda kommunen inte utgör den lämpligaste men nivån. För det första kan nämnas de uppgifter som i hög grad berör en kommun men som också har en räckvidd utanför kommunens gränser. Fysisk planering verksamheter med linjekonsekvenser är ofta av detta av slag. Vägar, järnvägar, flygplatser, kollektivtrafik och annan miljöstörande verksamhet är exempel sådana uppgifter. Primärkommunerna har planeringsansvaret men en samverkan med angränsande kommuner är oftast nödvändig för rationella lösningar. Problemet är särskilt framträdande i befolkningstäta områden med ytmässigt små kommuner. Det gör att problemet ter sig olika i skilda delar av landet. Storstadsområdena avviker i detta avseende markant från de norra delarna av vårt land. För det andra skall noteras behovet av ett visst befolkningsunderlag för verksamhet. Alla kommuner har inte de resurser i ekonomiskt och en befolkningsmässigt hänseende erfordras för att var för sig kunna som bedriva gymnasieutbildning, svara för räddningstjänst etc. Samverkan erfordras. Alltför små kommuner kan också leda till att valfriheten för individen begränsas. För det tredje finns det en stark korrelation mellan befolkningsstorlek och administrativa och kompetens. Befolkningsmässigt små resurser kommuner har ibland inte de administrativa resurser, som erfordras för

Allmänna överväganden 75

att handha en uppgift och kan inte själv skaffa sig kompetensen utan stora kostnader. Också i sådana fall kan regionala lösningar erfordras. Framhâllas bör att Sverige har för närvarande 286 kommuner. Till detta kommer de 23 landstingen. Trots en gemensam rättslig reglering i kommunallagen rör det sig om ytterst varierande förhållanden i fråga om befolkning, resurser, ytstorlek etc. Finns det en vilja att bevara denna variationsrikedom erfordras på flera håll interkommunal samverkan; en regional administrativ nivå utkristalliseras. Konstaterandet att vissa offentliga uppgifter till sin natur är regionala är emellertid inte kopplat till en viss organisatorisk utformning. Olika administrativa lösningar kan tänkas. Demokratins krav, effektivitetsskäl och rättssäkerhetsaspekter bildar utgångspunkt för de organisatoriska övervägandena.

4.3.6 Det internationella perspektivet

De senaste årens utveckling i Europa har inneburit dramatiskt ändrade förhållanden i fråga om samverkan stater emellan. De totalitära regimernas fall liksom integrationssträvanden inom EG har ändrat karaktären nationsgränserna. Dessa är inte i samma utsträckning som tidigare hinder för resor, handelsutbyte och annan samverkan. Från att tidigare ha varit en uppgift uteslutande för centralmakten har lägre nivåer, regioner och kommuner, utvecklat internationella relationer. Vänortsutbytet är av ganska gammalt datum. Intressanta exempel från senare tid är den västsvenska regionens uppbyggnad av ett EG-kontor i Bryssel samt Malmöhus läns landstings samverkan med den tyska delstaten Schleswig- Holstein kring ett gemensamt EG-kontor, något som nyligen utvidgats till att ingå i Sydsams verksamhet. Insatserna är ett klart uttryck för regionernas ökade engagemang för att i internationella sammanhang ta tillvara sina intressen och marknadsföra sina möjligheter. Nationsgränsernas minskade betydelse underlättar också infrastruktursatsningar mellan svenska gränsregioner och deras motsvarigheter i angränsande länder. Allt detta är en utveckling som förtjänar stor uppmärksamhet. En region blir här en internationell aktör och kan i konkurrens med andra regioner en internationell arena erbjuda attraktiva villkor för näringsliv och andra organisationer samt själva initiera infrastruktursatsningar. Förebilderna för de svenska regionernas engagemang hämtas ofta från andra länder i Europa. Begreppet regionernas Europa uttrycker möjligheter till regionala framgångar i ekonomiskt och socialt avseende, regionernas ökade betydelse i internationella sammanhang och som allt viktigare enheter i den nationella politiken. De är naturligtvis av stort intresse att följa utvecklingen i Europa. För detta delbetänkande som rör en försöksverksamhet med regionala organ i Västsverige och Skåne är det emellertid inte nödvändigt att djupare in i ämnet. Det räcker nu med att konstatera att företrädare för såväl Västsverige som Skåne starkt har strukit under vikten av ett regionalt organ bildas för att regionens internationella kontakter skall kunna

76 Allmänna överväganden samordnas och utvecklas. Regionberedningen avser att återkomma till de internationella perspektiven i sitt slutbetänkande.

Regional självstyrelse i Västsverige och Skåne 77

5 Beredningens förslag till regional självstyrelse i

Skåne

Västsverige och

5. 1 Inledning

Regionberedningens huvuduppgift är att utforma förslag om den offentliga verksamhetens uppbyggnad och indelning regional nivå. Enligt direktiven skall beredningen med förtur behandla en begäran om försöksverksamhet med ändrad regional uppgiftshantering i Skåne. Till beredningen har också överlämnats Västsverigeutredningens betänkande Västsverige region i utveckling SOU 1992:66 jämte remissvar. - Västsverigefrågan skall behandlas och redovisas samtidigt med Skånefrâgan. Regionberedningen redogör i detta kapitel för sitt förslag till regional självstyrelse i Västsverige och Skåne. Sedan lång tid tillbaka har det gjorts gällande att den offentliga en regionala organisationen i Västsverige behöver förenklas och rationalise- Från Skåne har förts fram motsvarande önskemål. Ett flertal ras. utredningar har behandlat länsindelnings- och länsdemokratifrågor, men de förslag lagts fram har inte lett till någon större förändring av den som offentliga verksamhetens uppgiftsfördelning eller administrativa indelning. När frågorna behandlas nytt sker det i ljuset av de initiativ nu som tagits i Västsverige och Skåne. När det gäller Västsverige har senast Västsverigeutredningen föreslagit att ett regionförbund enligt kommunalförbundslagen skulle bildas som ett första steg av kommuner och landsting i Hallands, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs och Skaraborgs län för samverkan i övergripande utvecklings-

frågor. Betänkandet har remissbehandlats och arbetet med den västsvenska frågan har fortsatt i Regionberedningen i samråd med en politisk referensgrupp. Vad beträffar Skåne har företrädare för kommunförbunden och landstingen i Malmöhus och Kristianstads län samt Malmö kommun begärt att få påbörja försöksverksamhet med ändrad regional en uppgiftshantering i Skåne. Regionberedningen har under sitt arbete med att undersöka om förutsättningar finns för en förändring av den offentliga verksamhetens organisation i Skåne haft kontakter med bl.a. företrädare för politiska partier, näringsliv, kommuner och landsting. Initiativtagama i Skåne har arbetat fram ett konkret förslag till förbättrad regional senare samverkan.

78 Regional självstyrelse i Västsverige och Skåne

Regionberedningen kan konstatera att det råder en stark uppslutning bakom önskemålen om en förbättrad regional organisation i Västsverige och Skåne. Enligt beredningens mening framstår det klart att det som behövs en bättre samordning av den offentliga verksamheten inom de nämnda regionerna. Det finns för närvarande en betydande administrativ splittring på den regionala nivån och olika organ sysslar med delvis samma frågor. Till detta kommer att den demokratiska förankringen inte är tillfredsställande vid behandlingen av frågor som har stor betydelse för regionens utveckling. Regionberedningen ansluter sig till uppfattningarna från Skåne och Västsverige om att för regionen viktiga uppgifter bör samlas i ett regionalt demokratiskt organ. Beredningen anser att det är angeläget att den offentliga organisationen regional nivå i Skåne och Västsverige får en mer samlad lösning och att de offentliga insatserna samordnas på ett effektivare sätt. Vidare bör de hinder som de administrativa gränserna utgör överbryggas. Regionberedningen har diskuterat olika former för regional samverkan. För närvarande finns möjlighet för kommuner och landsting att bilda kommunalförbund. Sådana organ har också bildats i stor utsträckning. Någon möjlighet för landsting och kommuner att bilda gemensamma organ för att ha hand om uppgifter som i dag är kompetensenliga för endast en av dessa typer av kommuner finns det emellertid inte. Med hänsyn till att ansvaret för väsentliga frågor som rör regionens utveckling är fördelade mellan kommuner och landsting bör det, enligt Regionberedningens mening, Öppnas en möjlighet för dessa att bilda regionförbund för gemensam samverkan beträffande regionala utvecklingsfrägor. Ett grundläggande krav för att ett regionförbund skall kunna bildas är att det finns en bred lokal och regional uppslutning bakom en sådan samverkan. När det gäller Skåne och Västsverige visar det arbete som utförts av de politiska partierna inom de båda regionerna och de uttalanden som gjorts bl.a. vid Regionberedningens hearingar och i skrivelser till beredningen att det finns en sådan lokal och regional förankring. Regionberedningen har också övervägt om möjligheten att bilda ett regionalt organ skall göras permanent eller tillfällig. Beredningen har därvid stannat för att det är lämpligast med en försöksverksamhet till en början. Därigenom kan erfarenheter vinnas i avvaktan på att de slutliga ställningstagandena görs beträffande formerna för sådan regional samverkan, som avses här.

5.2 i

Grunddragen förslaget

Regionberedningen föreslår, att ett regionförbund inrättas för försöksverksamhet i Västsverige och Skåne under i princip längst de närmaste två mandatperioderna. Grunden för vilka delar som skall ingå i de respektive regionerna finns i de regionala initiativen. Beträffande Skåne utgörs regionen av landskapet Skåne, vilket också har föreslagits

Regional självstyrelse i Västsverige och Skåne 79

från fempartsgruppen och understrukits företrädare för de politiska av partierna i Skåne. I fråga Västsverige finns det en bred uppslutning om

att Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län skall ingå.

om Hallands län har markerat sin tveksamhet att som helhet ingå i den västsvenska regionen. Kungsbacka kommun är en integrerad del i Göteborgsregionen och det finns ett uttalat intresse från kommunens sida att bli delaktig i det västsvenska samarbetet. Hallands läns landsting behöver i så fall medverka med endast den del av sin verksamhet, som geografiskt omfattar Kungsbacka kommun. Regionberedningen menar, att det är de lokala och regionala önskemålen som skall bestämma regionens omfattning. Förslaget till regionförbund har utformats för att möjliggöra att delar ett län kan ingå i en region. av Före utgången den andra mandatperioden under försöksverksamav hetens giltighetstid skall regeringen hos riksdagen ha väckt frågan om hur verksamhet och organisation skall vara utformad därefter. Ett regionförbund bör kunna påbörja sin verksamhet den 1 januari 1995. Ytterligare arbete återstår innan beredningen är klar med hela den uppgift direktiven omfattar. Bl.a. skall förslag läggas fram i fråga som den långsiktiga utformningen av den regionala nivåns verksamhet om mer och organisatoriska utformning för hela landet liksom beträffande den geografiska indelningen. Det torde därför lämpligt, att inte nu binda vara sig för definitiv lösning för Västsverige och Skåne. en mer En särskild lag behöver stiftas för ändamålet och förebilden är hämtad från den nuvarande kommunalförbundslagen 1985:894. Såväl kommulandsting skall vara medlemmar och det år dessa som skall ta ner som initiativ till bildandet regionförbundet. Beslut om förbundets inrättande av och förbundsordning fattas av regeringen. om Den högsta beslutanderätten i regionförbundet tillkommer regionfullmäktige, är indirekt valt av medlemmarna. För att uppnå en som partimässig proportionalitet används en form av utjämningsmandat. Regionförbundet skall ha hand om uppgifter som i dag ligger landstingen, kommunerna och staten. Verksamheten kan sammanfatmingsvis sägas omfatta frågor kring regional utveckling i vid mening såsom fysisk strukturplanering, kommunikationer, kollektivtrafik, infrastrukturinvesteringar, högre utbildning och forskning. Ytterligare uppgifter är hålso- och sjukvård, kultur och miljö. Därutöver kommer regionförbundet också att kunna ha hand om andra uppgifter, som i dag inte åvilar någon aktör, t.ex. att ikläda sig en talesmannaroll för genom regionen helhet. En del de nämnda uppgifterna ligger i dag på som av statliga regional nivå. Förslaget innefattar möjligheter att under organ försöksperioden låta regionförbundet ta över sådan verksamhet. I forbundsordningen skall vilka uppgifter som förbundet skall ha anges hand om.

80 Regional självstyrelse i Västsverige och Skåne

5.3 Regionförbundets uppgifter

Starka skäl talar, som redovisats ovan, för att samla det regionala utvecklingsansvaret hos ett regionalt självstyrelseorgan. Det föreliggande förslaget är utformat med ett sådant syfte. Begreppet regionpolitik sammanfattar bra de offentliga uppgifter, som är centrala för en regions utveckling och som bör ligga denna nivå. Ansvaret skall vidare ha en förankring i regionens politiska liv och således åvila ett självstyrelseorgan. Förslagen i Västsverigeutredningen, från den västsvenska referensgruppen och från fempartsgruppen i Skåne avser i stora delar samma uppgifter och har legat till grund för beredningens förslag beträffande uppgiftsfördelningen. Det är dock inte nödvändigt, att uppgiftsmängden är densamma för alla regionförbund. Regionala skillnader och önskemål kan motivera olika lösningar. Förslaget är därför utformat så, att yttre en ram läggs fast i lag för vilka uppgifter som kan komma i fråga medan lokala och regionala initiativ får precisera ansvarsområdet. Uppgiftsmängden fastställs sedan i förbundsordning. Regionberedningen föreslår att följande uppgifter skall kunna åvila ett regionförbund. Uppgifter rörande regionalt utvecklingsarbete, glesbygdsutveckling, näringslivsutveckling, utbildning, kultur, miljö och kommunikationer. Detta är frågor som är av grundläggande betydelse för en regions utveckling. Till delar handlar det om verksamheter som avser tillvaratagande av nationella intressen och således även framdeles skall ett vara statligt ansvar. I andra delar är det uppgifter som kan föras över till ett regionförbund. Uppgifter enligt 7 kap. plan och bygglagen 0987:10. Denna bestämmelse avser regionplanering och kan sägas vara det formella uttrycket för den fysiska strukturplaneringen. Primärkommunerna kommer alltjämt att ha kvar sitt planmonopol medan en samordning kan åvila regionförbundet. Det är inte nödvändigt att verksamheten bedrivs i form av regionplanering enligt plan- och bygglagen utan kan ske i former som inte är reglerade i lag. Uppgifter enligt lagen 1978:438 om huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik. Denna verksamhet ligger i dag under ett gemensamt primär- och landstingskommunalt huvudmannaskap. Den viktigaste åtgärden på detta område kan bli en samordning över de geografiska gränserna. Uppgifter enligt hälso- och sjukvårdslagen 1982:763. Denna verksamhet är i dag i allt väsentligt ett ansvar för landstingen och de landstingsfria kommunerna. Av de regionala initiativen framgår, att man önskar samarbeta över gränserna för sjukvårdshuvudmännen. I vissa avseenden är dessa gränser redan i dag överbryggade genom bestämmelser om ett fritt vårdsökande inom såväl den västra som den södra sjukvårdsregionen. Ett regionförbund skall också få ha hand om andra uppgifter som

avser planering, samordning och utveckling och inte innefattar

som myndighetsutövning.

Regional självstyrelse i Västsverige och Skåne 81

Ett regionalt självstyrelseorgan kommer att ha stora kontaktytor mot andra organisationer. Primärkommunerna har ett fortsatt ansvar för den fysiska planeringen lokal nivå. Den högre utbildningen och forskningen har nyligen genom riksdagsbeslut genomgått en omfattande reform för ökad självständighet. Ett regionalt organs befattning med forskning och högre utbildning får därför antas ske i ett informellt samarbete med universitet och högskolor. Till viktiga delar rör det sig ett samordningsansvar för det regionala organet för ovannämnda om frågor. Möjligheterna till regionala initiativ, kraftsamling och ansvarstagande bedöms öka väsentligt genom ett regionalt organ. Verksamhetsfáltet för ett regionalt självstyrelseorgan innefattar, vilket framgår ovanstående, såväl kommunala uppgifter som uppgifter som av är statliga. De sakområden som i dag ligger under kommunalt huvudnu mannaskap är från principiella utgångspunkter lättare att flytta mellan självstyrelseorgan än när det gäller överföring av uppgifter mellan stat och kommun; uppgifterna har redan bedömts kunna falla under den kommunala självstyrelsen och Regionberedningen finner ingen anledning att ifrågasätta denna fördelning. Den statliga förvaltningen på regional nivå har en mycket komplex struktur. Regionberedningen har ovan konstaterat det fortsatta behovet av statlig decentraliserad förvaltning. Den principiella diskussionen om en uppgiftsfördelningen mellan staten och den kommunala självstyrelsen, redovisas klargör att viktiga uppgifter med anknytning till den som ovan, regionala utvecklingen även framdeles måste åvila staten. Mot bakgrund förslagen från Skåne och Västsverige om överföring av statliga uppgifter, finns det anledning att något belysa dessa uppgifter. av Genomgången skall främst ses som en översiktlig inventering. Regionberedningen återkommer i sitt fortsatta arbete till dessa frågor. En del av regionpolitiken utgörs av regional- och näringspolitik. Länsstyrelsemas ansvar för regionala utvecklingsfrågor hör således till de uppgifter som kan komma i fråga att överföras till ett regionförbund. Arbetsuppgifterna är i huvudsak av övergripande och utredande karaktär. På kommunikationsområdet, också det en del av regionpolitiken, har länsstyrelsen ett ansvar för infrastrukturen. Beslut om investeringar i länstrafikanläggningar LTA hör således till det slags verksamhet, som ett regionförbund kan ha ansvaret för. Regionförbundet borde vidare få delta i Vägverkets och Banverkets planering och därvid ha en viktig uppgift i att redovisa och prioritera regionens investeringsbehov. Regionförbundet kan alltså bli den drivande parten i frågor där regionens intressen skall företrädas. Miljöfrågornas betydelse i det regionala perspektivet har ofta framhållits och bedöms få självklar plats i en regionpolitik för en utveckling och därmed i regionförbundets verksamhet. Det måste dock konstateras att ansvarsstruktur inom området är mycket komplex. Ett utökat för kommunerna får anses möjligt och önskvärt. ansvar Också beträffande kollektivtrafiken finns ett ganska komplicerat ansvarsmönster. En samverkan över länsgränsema kommer att kräva vissa förändringar i regelsystemet eftersom den nuvarande strukturen bygger på länsindelningen. Staten har vidare ett betydande engagemang

82 Regional självstyrelse i Västsverige och Skåne

i kollektivtrafiken och större regioner kommer att medföra vissa kostnadsöverflyttningar från staten till den regionala huvudmannen om inte justeringar görs i det aktuella regelverket. Regionberedningen kommer i sitt fortsatta arbete att analysera den statliga förvaltningens uppgifter och organisation med utgångspunkt i den regionala nivån. Det blir därvid aktuellt att studera relationerna till central och lokal nivå, till ett regionalt självstyrelseorgan och till kommunerna. Ett stort antal statliga organ uppräder på regional nivå. Endast sällan utgör länet den geografiska avgränsningen för verksamheten. Regionberedningen har för avsikt att analysera på vilket sätt de samlade resurserna utnyttjas effektivast på regional nivå. Sektorsprincipen står där mot principen om en samordnad länsförvaltning. Regionberedningen anser med hänsyn till det arbete återstår att det för som närvarande inte finns tillräckligt underlag för att lägga fram ett mer uttömmande förslag om vilka statliga uppgifter som bör flyttas över till ett regionförbund. Beredningen föreslår dock redan att och nu ansvar befogenheter för regional utvecklingsplanering och LTA-anslagen förs över från länsstyrelserna. Beredningen kommer i sitt slutbetänkande att redovisa sina överväganden beträffande överföring ytterliga statliga av uppgifter. Den nu föreslagna lagstiftningen är förberedd för detta. Också under försöksperioden bör det vara möjligt att för över ytterligare statliga uppgifter.

5.4 Medlemskapet

Regionberedningen föreslår, i överensstämmelse med de önskemål som har förts fram i de nu aktuella områdena, att det regionala självstyrelseorganet i ett första steg skall vara indirekt valt. Medlemmar bör vara såväl landstingen som primärkommunerna. Två centrala områden där landstingen idag är huvudmän är hälso- och sjukvården och kollektivtratiken. Till detta kommer att landstingen i dag i icke ringa omfattning är engagerade i näringslivsutveckling. Eftersom dessa frågor är aktuella för ett regionalt självstyrelseorgan, är det naturligt att landstingen ingår som medlemmar i den nya organisationen. Landstingens uppdrag som huvudman för hälso- och sjukvården är för närvarande föremål för utredning Kommittén om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation, HSU 2000 och deras framtid får anses i hög grad bestämd av fortsatta uppgifter inom detta område. Det är emellertid omöjligt att för närvarande förutsäga utgången av HSU 2000 och frågans fortsatta beredning. Skall en försöksverksamhet startas snarast möjligt är det naturligt, att landstingen och primärkommunerna ingår likvärdiga som medlemmar i ett regionalt självstyrelseorgan. Medlemskap i den nuvarande formen för kommunalförbund bygger de enskilda medlemmarnas initiativ och varje medlem är oförhindrad att utträda. Det är lätt att finna sådana organisationsformer tilltalande. Den enskilde medlemmens självständighet kommer klart till uttryck. För en ganska stor grupp frågor som kräver interkommunalt samarbete är frivilliga kommunalförbund en utmärkt modell. Kommunerna samlas

Regional självstyrelse i Västsverige och Skåne 83

kring fråga och har intresse av att finna lösningar, som kan en gemensam godtas alla medlemmar. Det rör sig genomgående om frågor för vilka av den enskilde medlemmen har huvudmannaskapet. Det är då också naturligt att autonomin har framträdande plats. Regionberedningen en att grundprincip som nu nämnts bör vara vägledande också anser samma för den organisationsmodell, som här föreslås. Regionberedningen har tidigare, i anslutning till diskussionen om uppgiftsfördelningen, framhållit att i första hand primärkommunen bör komma i fråga vid prövning av huvudmannaskapet för kommunala uppgifter. När kommunal uppgift flyttas till den regionala nivån en samarbetet i ett regionförbund år det naturligt att så sker med genom kommunens samtycke. Samma resonemang kan föras beträffande landstingen som medlemmar i ett regionförbund. När det gäller uppgifter som har förts över till ett regionförbund från statliga eller som inte i dag åvilar enskilda kommer måste ett organ regionförbund emellertid kunna arbeta med hela regionen som en enhet. Det är inte möjligt att ha en ordning, enligt vilken vissa kommuner som isolerade öar står utanför den hantering de för hela regionen överav gripande frågorna, som sker inom ramen för ett regionförbunds verksamhet. Kommunalförbundsmodellen lider av den svagheten att det ofta är svårt att uppnå nödvändig stadga i verksamheten på grund av lösligheten i den organisatoriska uppbyggnaden. Den nackdelen måste undvikas beträffande en verksamhet med samverkan kring viktiga regionala frågor inom ramen för ett regionförbund. Ett grundläggande krav för att bilda ett regionförbund, måste vara att det finns ett lokalt och regionalt initiativ därom, med en i princip uppslutning i hela den berörda regionen. För att tillgodose gemensam kravet på organisatorisk stabilitet är det enligt Regionberedningens mening dock inte möjligt att kräva mera för att ett regionförbund skall få bildas, än att ett betydande flertal av de berörda kommunerna och landstingen det. Detsamma bör gälla beträffande utträde. är ense om

5.5 Försöksverksamhet

Den grundläggande frågan är vad som avses med försöksverksamhet. I begreppet försöksverksamhet ligger naturligen att pröva, experimentera, utprova, försöka etc. i syfte att vinna erfarenheter. När ett försök påbörjas är det naturligt att fastslå syftet med försöket, klargöra vad det är vill uppnå, vilka erfarenheter man vill vinna och vad som skall man ske efter försöket. Utifrån detta finns två principiellt olika vägar att gå fram. Försöket kan, för det första, vara ett steg vägen mot ett mål som redan lagts fast. Verksamheten går då ut på att finna lämpliga metoder och tillvägagångssätt i fråga organisation och process, men någon om återvände ges inte. Den andra formen försök kännetecknas att man inte fastslagit av av något slutgiltigt mål. Detta får i stället anstå tills försöket har utvärderats.

84 Regional självstyrelse i Västsverige och Skåne

Möjliga utfall är en återgång till ursprungsläget, ett permanentande av försöket eller ett beslut om att ta ytterligare steg till förändringar. Enligt Regionberedningens mening skall försöksverksamhet syfta en till att vinna erfarenheter som kan leda till precisering och justering av det fastslagna målet i fråga om organisatorisk slutlösning. Beredningen har till uppdrag att lägga förslag i fråga den långsiktiga om mer organisatoriska lösningen av den offentliga organisationen regional nivå. Det bör därvid bli aktuellt med ett ställningstagande i organisationsfrågan, som kan ses som en målangivelse. Den försöksverksamhet som förordas i detta delbetänkande bör, när erfarenheter vunnits, vägleda den mer preciserade utformningen den offentliga regionala förav valtningen regional nivå. Det är att märka att Regionberedningens arbete är inriktat ett förslag till principbeslut och försöksverkatt en samhet bör ge ett värdefullt bidrag till en framtida lösning den av regionala uppgiftshanteringen. I första hand bör det ankomma det nybildade regionförbundet att utforma sin verksamhet. Delvis bör detta ha ingått som ett led i förberedelserna för ansökan om förbundets bildande. Med tanke på att försöket avser en begränsad tid, är det knappast troligt att några omfattande mer organisationer kommer att byggas upp. Moderna verksamhetsformer kännetecknas ofta av olika enheters samverkan i form nätverk, och av befintliga resurser bör kunna utnyttjas i viss utsträckning. Det är dock viktigt, att försöksverksamheten får en sådan omfattning att den verkligen kommer att representera något nytt.

5.6 Regional identitet

Ordet region fungerar i dag som en semantisk magnet. Med det sistnämnda förstås ett begrepp är tillräckligt vagt för att som . attrahera, samtidigt som det är tillräckligt mångtydigt för att kunna nyttjas i vitt skilda sammanhang. Attraktionskraften ligger i att det tänkes vara bärare av lösningar mer eller mindre väldefinierade problem. Citatet är hämtat ur en forskningsrapport som docent Håkan Magnusson har gjort på uppdrag av Regionberedningen och påtalar det svårfångade i regionbergreppet. Samma svårigheter gäller vid försöken att fånga den känsla av samhörighet och identitet som ligger till grund för att avgränsa en region. Det är således viktigt att notera att begreppen region och regional identitet inte är entydiga och väldefinierade begrepp. Det är därför knappast möjligt att göra invändningsfria indelningar. Regionberedningen konstaterar ett starkt ökat intresse för vad kan som betecknas som regional identitet vid diskussion administrativa om indelningar. En över lång tid kulturella och sociala faktorer grundad samhörighet får inte brytas, hävdas det, vid förändringar av geografiska gränser för den offentliga verksamheten och där så har skett bör de naturliga regionerna återställas. Det råder, nämnts ingen som ovan, fullständig enighet beträffande den geografiska avgränsningen dessa av regioner, men frågan är viktig och kräver uppmärksamhet.

Regional självstyrelse i Västsverige och Skåne 85

Etnologisk forskning hävdar den nationella identitetens betydelse i Sverige, framhåller också regionen som grund för samhörighet. Från men detta forskningsperspektiv framstår ofta Skåne, Gotland, Jämtland och Dalarna geografiskt avgränsade områden där man kan notera en som tydlig regional identitet. De områden som i Regionberedningens överväganden går under beteckningen Västsverige anses inte ha en lika entydig, kulturell identifikation. Likväl rör det sig om ett område där de ekonomiska och sociala aktiviteterna på regional basis har i huvudsak geografiska orientering, dvs. västerut. samma Regionberedningen har olika sätt uppmärksammats de strävanden till bevarad och förstärkt regional identitet, som finns olika håll i landet. De ställningstaganden, redovisas i detta delbetänkande, som Skåne och Västsverige. Här bör också noteras en framställan från avser de politiska partierna i Jämtland försöksverksamhet med regional om självstyrelse beträffande vilken Regionberedningen avser att redovisa sina ställningstaganden och förslag i särskild ordning. Av intresse i detta sammanhang är att notera det stöd, förslagsställarna finner i den som regionala identiteten. Denna framhålls viktig kraft att ta till vara som en i strävandena till gynnsam utveckling för Jämtland, men också för att en bevara regionen självständig administrativ enhet. som en Beträffande försöksverksamhet i Skåne framhålls just landskapet Skåne naturlig enhet. Den tudelning som representeras av indelningen som en i Kristianstads och Malmöhus län upplevs av förslagsställarna som onaturlig och ett hinder för en rationell hantering av offentliga som uppgifter. Regionberedningen har funnit vägande skäl för att, åtminstone i fråga självstyrelse regional nivå, låta Skåne utgöra en enhet. om Härigenom får administrativ indelning en naturlig regional identitet. en Det hävdas emellertid, att landskapet Skåne utgör en alltför begränsad region. De tidigare s.k. Skånelanden, dvs. delar av de områden som Sverige erhöll freden i Roskilde 1658 och som i dag utgörs av genom Skåne, södra Halland och Blekinge, framhålls som en lämpligare regional indelning. Från näringslivets sida förespråkas en ännu större region Skåne, södra Halland, Blekinge, Kronobergs län och södra bestående av län. Ur näringsgeografisk synvinkel påstås detta område delen av Kalmar enhet. Vad beträffar Kalmar län är förhållandena snarlika representera en dem i Halland. Det vill säga att länet är orienterat åt två håll. Norra Kalmar län har sina huvudsakliga kontakter norrut mot Norrköping Linköpingsområdet. Södra delen lånet är orienterad söderut. av Regionberedningen vill här framhålla, att framställningen beträffande frågan geografisk avgränsning och att därvid sikt ett Skåne tar upp om större område än Skåne kan komma i fråga. Initialt föreslås dock försöket avse endast landskapet Skåne. Regionberedningen har tidigare framhållit vikten av att en reform snabbt kan komma till stånd och att försöksområdet bl.a. av detta skäl bör begränsas till Skåne. Vidare inrymmer de båda andra förslagen till geografisk avgränsning delar av län, vilket i sig är problematiskt när det gäller offentlig verksamhet och erfordrar ytterligare överväganden. Vidare skall konstateras att landskapet Halland återfinns i diskussionen den västsvenska regionen och därför måste bedömas också i det om

86 Regional självstyrelse i Västsverige och Skåne

sammanhanget. Beredningen vill också understryka vikten att denna av avgränsning inte försvårar eller förhindrar utvidgning vid en en senare tidpunkt. Inte heller får gränsdragningen resultera i att angränsande områden avskärmas från samverkan. Det gäller således finna att organisatoriska former där gränserna klargör och autonomi, ansvar men där en integration med angränsande områden framstår naturlig och som önskvärd. Denna ambition måste vägleda uppbyggnaden den regionala av självstyrelsen. Administrativa gränser kan aldrig dras på ett sådant sätt, att de blir lämpliga för alla offentliga verksamheter. Det är naturligt, att med en geografisk indelning försöka fånga väsentliga verksamhetsområden. Samverkansformer måste emellertid utvecklas för lätt att ett och effektivt sätt kunna överbrygga gränserna. Den flexibilitet som härigenom skapas bör kunna minska behovet gränsjusteringar varje av gång en verksamhet ändrar karaktär. Västsverige kännetecknas inte av en lika tydlig identitet Skåne. som Likväl finns här grund för att tala om en regional sammanhållning. Företrädare för olika offentliga i Halland har dock inför Regionbeorgan redningen framhållit vikten att bevara Hallands län självav som en ständig enhet. En del förträdare för Halland har emellertid framhållit att samverkan bör ske med såväl Skåne som Västsverige i övrigt. Från Kungsbacka kommun har hävdats att ett nära samarbete med övriga Västsverige är nödvändigt. Halland är näringsgeografiskt delat. Den norra delen är orienterad Västsverige medan den södra har sina huvudsakliga kontakter med Skåne. Det finns också ett icke ringa utbyte med angränsande delar Småland. av Delar av Skaraborgs län har kontaktytor mot Jönköpings län och Örebro län, varför man inte heller här kan tala om entydig geografisk en orientering västerut. Västsverigeutredningens diskussion den västsvenska regionen avsåg om

Hallands län, Göteborgs och Bohus län, Skaraborgs län samt Älvsborgs

län. Företrädare for Värmlands län har också framfört intresse för en mer organiserad samverkan med N ORP-länen alternativt att ingå i denna grupp. Enligt Regionberedningens mening är det fullt möjligt att Värmlands län efter egen önskan kan bli en del den västsvenska av regionen. Regionberedningen finner det viktigt, att den regionala samhörigheten verkligen har sin grund i lokala och regionala förhållanden; regional identitet kan inte kommenderas fram. Det förtjänar dock att framhållas, att den samverkan i en geografiskt större region möjliggörs med det som förslag, som läggs fram i detta delbetänkande, knappast kan hota de identiteter som här diskuteras. För Hallands del är det angeläget att finna en rationell indelning, som möjliggör samverkan mellan i första hand en Kungsbacka och Västsverigeregionen i övrigt. De påtalade olägenheterna med den nuvarande gränsdragningen framstår som betydande och bör inte negligeras. Beredningens förslag går dock ut på regionbildning att en sker på ett lokalt och regionalt initiativ.

Regional självstyrelse i Västsverige och Skåne 87

5.7 Resursförsörjning och ekonomiska

konsekvenser

Dagens kommuner och landsting har en i regeringsformen erkänd beskattningsrätt. Denna ñnansieringsmöjlighet anses allmänt vara av utomordentligt betydelse för den kommunala självstyrelsen. Förmågan att stor själv kunna de erforderliga ekonomiska resurserna skapar en generera betydande självständighet. För ett direktvalt är det av grundorgan läggande betydelse att ha möjlighet till resursförsörjning. Denna en egen behöver emellertid inte dagens inkomstbeskattning utan nya former avse kan tänkas. Egen beskattningsrätt för ett indirekt valt organ är inte möjlig. Resursförsörjningen får därför ske genom uttaxering av medlemmarna. Olika modeller kan tänkas. Bl.a. kan man diskutera om det är möjligt att åstadkomma variationer i konstnadsuttag för olika delar av regionen och mellan landsting och primärkommuner. Hushållning med den offentliga sektorns är av grundläggande resurser betydelse for Regionberedningens förslag till förändringar. Ett viktigt krav organisation är att den skall leda till minskade kostnader en ny för den offentliga sektorn eller annat sätt innebära ekonomiska fördelar. Andra viktiga krav att beakta är de demokratiska värdena, liksom rättssäkerheten. Det är inte möjligt, att i detalj bedöma konsekvenserna i kostnadshänseende de förslag här framläggs. Ett visst underlag finns dock att av som redovisa. De ekonomiska konsekvenserna kan sägas vara av tre slag. För det forsta handlar det vilka ekonomiska effekter som i stort om kan förutses vad beträffar regional utveckling till följd av en ny eller förändrad organisation. Ett grundläggande syfte med förslagen från Västsverige och Skåne är att åstadkomma gynnsammare ekonomisk en och social utveckling regionen än vad som nuvarande organisation och av uppgiftsfördelning medger. Det handlar i stor utsträckning om att åstadkomma tillväxt långsiktigt hållbart sätt. Skulle så bli fallet får ett detta således räckvidd utanför den offentliga sektorn. Vinsterna finns en främst hämta för regionens befolkning och näringsliv, men också att indirekt för det allmänna. Det är svårt att göra några beräkningar i detta avseende. Bakom initiativen finns önskan om mobilisering av lokala en och regionala hos allmänna för en mer samordnad och resurser organ samlad satsning på främst strategiska utvecklingsfrågor. Framgångar i dessa avseenden kan betydande ekonomiska vinster. Regionbege redningen det är angeläget att olika förslag prövas, som kan anser att leda till ekonomisk utveckling. Beredningen har ovan redovisat sin anslutning till den problembeskrivning, redovisats från Västsverige som och Skåne. Den nuvarande ordningen inom den offentliga sektorn i dessa båda regioner har sina klara brister. Att slå vakt om det bestående motverkar den utveckling kan skönjas. Inga ekonomiska skäl med som avseende på här diskuterade faktorer talar för att avstå från att pröva den föreslagna ordningen.

88 Regional självstyrelse i Västsverige och Skåne

En andra ekonomisk konsekvens finns att söka i kostnaderna för de verksamheter som det allmänna ansvarar för främst på regional nivå. Två områden har framhållits, hälso- och sjukvård samt kollektivtrafik. Beträffande hälso- och sjukvården har från båda regionerna strukits under möjligheterna till en strukturrationalisering främst den sjukhusbundna av vården om huvudmannaskapet för densamma får bättre geografisk en indelning. Det har hävdats, att samverkan mellan sjukvårdshuvudmännen alternativt ett formellt samgående skall kunna besparingar på 5-10 % ge av de totala kostnaderna för hälso- och sjukvården i respektive region. För Västsveriges del är den totala omslutningen 17 000 milj. kr och ca besparingen således mellan 800 och 1 700 milj. kr. För Skånes del är motsvarande siffror 10 000 milj. kr och mellan 500 och 1 000 milj. kr. Detta är mycket betydande besparingsmöjligheter, vilka också är svåra att bedöma. Frågan kan ställas inte denna besparing kan åstadkommas om utan den här föreslagna samverkan eller sammanslagningen. Förslagsställarna har framhållit svårigheterna med att inom varje sjukvårdshuvudmans ansvarsområde åstadkomma den strukturrationalisering som erfordras för besparingen i fråga. Den politiska beslutsprocessen förutsätter gemensam handling inom varje region och ett inom regionen gränsöverskridande utnyttjande av sjukvårdens Också i denna resurser. fråga finner Regionberedningen, att de föreslagna förändringarna bör få gynnsamma ekonomiska konsekvenser. Beträffande kollektivtrafiken har inte förslagsställama anfört motsvarande besparingsmöjligheter. Skälen till regional samverkan har i en stället anförts vara en väsentligt förbättrad service. Också detta har positiva ekonomiska konsekvenser. Vad beträffar de ekonomiska konsekvenserna av en regions gynnsamma utveckling liksom besparingsmöjlighetema i de offentliga organens verksamheter regional nivå, främst hälso- och sjukvården är Regionberedningen hänvisad till översiktliga bedömningar. De ekonomiska effekterna låter sig inte beräknas med någon exakthet. Alternativet är att inte genomföra de föreslagna åtgärderna. Några positiva ekonomiska konsekvenser av en oförändrad situation är dock svåra jämfört med att se dem som kan förväntas vid en reformering av den regionala organisatio- Även betydande osäkerhet råder beträffande nen. om en de ekonomiska konsekvenserna finner beredningen möjligheterna så goda, reform att en bör genomföras. Den tredje faktorn i fråga ekonomiska konsekvenser är direkt om kopplad till den regionala organisationens uppbyggnad och administration. Kostnaderna för den regionala organisationen är i förhållande till de tidigare nämnda ekonomiska konsekvenserna blygsamma, likväl men viktiga att uppmärksamma. Det finns emellertid inga beräkningar att tillgå för att bedöma vilka direkta organisationskostnader ett regionförbund kan medföra. Förslagsställarna i såväl Skåne Västsverige har som redovisat ambitioner att reducera antalet samverkansorgan olika slag av på den regionala nivån. I Skåne kan kostnaderna för de kommunalförbund m.m. vars verksamhet planeras bli ersatt regionförbundet av beräknas till ca 20 milj. kr. Beslut i fråga avveckling om av samverkansorgan ankommer den kommunala självstyrelsen, utgör men

Regional självstyrelse i Västsverige och Skåne 89

likväl viktig besparingspotential. Tillskapandet av ett nytt regionalt en självstyrelseorgan behöver därför inte medföra ytterligare kostnader för den offentliga organisationen denna nivå. Enligt direktiven skall Regionberedningen i sina förslag noga beakta behovet hushållning med det allmännas resurser. Den här föreslagna av regionala organisationen uppfyller detta krav. Noteras bör också ambitionen att åstadkomma en långsiktigt hållbar utveckling. De kanske viktigaste ekonomiska konsekvenserna av förslaget kan komma att visa sig just i fråga ekonomisk utveckling för regionerna med om en gynnsam stöd den kraftsamling ett regionalt kan åstadkomma i fråga av som organ bl.a. infrastruktursatsningar. om

5.8 Valsystemet

Det är främst tre faktorer förtjänar uppmärksamhet när det gäller som frågan hur representationen i ett regionalt organ skall utformas. Den om gäller den partipolitiska representativiteten, dvs. att partiernas ena styrkeförhållanden i medlemmarnas fullmäktige skall få genomslag i valet representanter till regionfullmäktige. Den andra bygger en av befolkningsmässig representativitet, som innebär att medlemmarnas invånarantal skall återspeglas i det antal platser medlemmarna medverkar till utse i regionförbundets beslutande organ. Den tredje faktor som att skall beaktas i detta sammanhang är att olika delar av en region måste rimliga möjligheter att sina synpunkter framförda i regionens ges beslutande församling. En någorlunda strikt tillämpning av dessa principer i kombination med ett förhållandevis stort antal medlemmar av mycket varierande storlek leder till orimligt stora beslutande församlingar. Begränsningar leder i sin tur till dålig eller ingen representation för små partier, dålig proportionalitet i fråga om befolkningsstorlek eller små möjligheter att kunna uttryck för skilda regionala intressens synge punkter. Olika modeller är tänkbara för att försöka komma till rätta med ovannämnda problem. Först måste emellertid klargöras vad sammansättningen regionfullmäktige främst skall spegla. Är det l medlemmarnas av befolkningsstorlek, 2 partiernas styrkeförhållanden i regionen eller 3 regionens olika delar För de mindre partiernas del ökar givetvis möjligheterna till proportionell representation om inget avseende fästs vid en den geografiska tillhörigheten. Detta är också den modell som mest liknar förhållande med direktval efter de regler som i dag gäller för ett landstings- och riksdagsvalen. Valkretsindelningen är då kompletterad med någon form utjämningsmandat. De ingående medlemmarnas av skilda invånarantal kommer naturligtvis klarast till uttryck om antalet platser i regionfullmäktige baseras kommunstorlek. För att säkerställa jämn regional fördelning ledamöterna i den beslutande församen av lingen får en indelning i Valkretsar ske. Det måste konstateras, att ett valsystem som någorlunda tillgodoser blir relativt komplicerat. Även viss alla de nu nämnda kraven om en komplexitet måste accepteras är det likväl nödvändigt att delvis göra

90 Regional självstyrelse i Västsverige och Skåne

avsteg från vissa principer. Enligt Regionberedningens mening bör utgångspunkten för den fortsatta diskussionen att det är vara, mest angeläget att i första hand slå vakt om principen ett proportionellt om valsystem, dvs. att partirepresentationen i fullmäktigeförsamlingen i den utsträckning det är möjligt skall spegla valmanskårens preferenser, sådana de kommit till uttryck i valen till förbundsmedlemmarnas fullmäktige. Detta innebär dock inte att de båda andra principerna skall länmas åsido. Också de måste tillmätas berättigad hänsyn vid utformningen av valsystemet. Resultatet av den nämnda diskussionen får visa hur en lämplig avvägning mellan dessa krav bör ut. se De regionala initiativtagarna är överens om att valet till ett regionförbund enligt en temporär lagstiftning skall indirekt. Som framhållits vara tidigare anser också Regionberedningen att så måste fallet. vara Flera olika modeller för indirekt val regionfullmäktige har av presenterats i de nu aktuella ärendena. Det rör sig t.ex. om det västsvenska förslaget, enligt vilket regionfullmäktige skall väljas de ingående av landstingens samt Göteborgs kommuns fullmäktige grundval de av nomineringar, som de politiska partierna dessförinnan gjort. Dessa valförsarnlingar skulle således härvid få närmast expeditionell uppgift, en i det att de i praktiken har att konñrmera de dem förelagda nomineringarna. Man har i dessa diskussioner framhållit att modellen är den enklaste, mest praktiska och från partipolitisk synpunkt mest rättvisande, står som till buds. Vidare har understrukits, att dessa valkoporationer endast skulle fullgöra en rent teknisk uppgift vid ett enda tillfälle under mandatperioden. Enligt ett annat alternativ skall samtliga förbundsmedlemmar garanteras rätten att tillsätta ett visst antal platser i regionfullmäktige, varefter

resterande platser tillsätts annat sätt av medlemmarnas fullmäktige

eller elektorer som utses av dem, eventuellt efter indelning i Valkretsar. Ytterligare andra modeller talar om att förbundsmedlemmama skall företrädas av elektorer, som förrättar det formella valet ledamöterna av i regionfullmäktige. En möjlighet är här att dela in regionen i Valkretsar, varvid eventuellt de största förbundsmedlemmarna bildar Valkretsar. egna I den konkretisering som den s.k. fempartsgruppen har gjort av framställningen från 1992 om att bedriva försöksverksamhet med förändrad regional uppgiftshantering inom ett område initialt som omfattar landskapet Skåne, anförs att representativitetsmâlet lättare skulle kunna uppnås om nomineringen ledamöter samordnades i partiav en gemensam valberedning för hela Skåne. Valberedningen skulle då föreslå medlemmarna att välja angivet antal ledamöter från aktuella partier, utan att ange personnamn. Förfarandet kunde också ske i Valkretsar. Ledamot i regionfullmäktige väljs sedan, enligt de förutsättningar valbesom redningen givit, av den medlems fullmäktige, där i fråga ingår. personen Fempartsgruppen framhåller i sin nu aktuella skrivelse, att den föreslagna lösningen är behäftad med svagheter och att den därför endast bör ses som en övergångslösning i avvaktan på ändrad lagstiftning. Som delvis framgått tidigare och som utvecklas ytterligare i avsnitt 5.9.1, skall enligt kommunalförbundslagen varje förbundsmedlem vara representerad i förbundsfullmäktige. Om den principen, förordats i som

Regional självstyrelse i Västsverige och Skåne 91

vissa förslag, skall appliceras också regionförbundsmodellen samtidigt som den hänsyn tas till förbundsmedlemmarnas storlek och partiernas inbördes styrkeförhållanden, som ovan framhållits vara av grundläggande betydelse, blir resultatet en fullmäktigeförsamling med ett ohanterligt stort antal ledamöter. En sådan lösning är inte önskvärd eller praktiskt möjlig. Om storleken på den beslutande församlingen hålls nere, leder det till en kraftig snedvridning av den partipolitiska representationen. Som ett exempel vad nyss sagts kan tas de effekter som redovisats i ett underlagsmaterial som tagits fram i samband med Skånediskussiooch bygger 1991 års valresultat. Utgångspunkten var där, nerna, som att regionfullmäktige skulle bestå av 151 ledamöter, utsedda av samtliga kommuner i Skåne. Enligt de beräkningar som då gjordes skulle moderata samlingspartiet få 66 mandat, medan partiet vid en strikt proportionell fördelning för hela regionen skulle 45 mandat. För folkpartiet liberalernas del var skillnaden som gick i andra riktningen relativt sett ännu större: 7 mandat i stället för 13. Det skall framhållas att dessa resultat bygger antagandet att de fyra borgerliga partierna

moderata samlingspartiet, folkpartiet liberalerna, centerpartiet och

kristdemokratiska samhällspartiet bildar kartell i samtliga kommuner och att mandatfördelningen inom detta block sker med strikt tillämpning av

heltalsmetoden dHondts metod.

Beträffande Västsverige redovisas liknande effekter i ett underlagsmaterial har tagits fram Regionberedningens uppdrag. som Beräkningarna, ORP-länen samt Göteborgs kommun, bygger som avser på följande fyra modeller.

Larzdstingsmodellen: Landstingen samt Göteborgs kommun utser ledamöterna i regionfullmäktige det rör sig således här om Västsverigeutredningens förslag. Kommun- och landstingsmodellen: Hälften av regionfullmäktiges ledamöter väljs kommunerna, den andra hälften av landstingen. Samtliga av förbundsmedlemmar tillförsäkras således representation fullmäktige. Elektorsmodellen: Valet till regionfullmäktige förrättas dels av Göteborgs kommun, dels av tre elektorsförsamlingar representerande O, P och R län. Kommunerna och landstinget utser hälften var av elektorerna. Elektorsmodellen med utjämning: Föregående modell kompletteras med ett utjämningsförfarande genom att varje valkrets tillförs utjämningsmandat, sedan tillsätts genom beslut av respektive partis elektorssom företrädare i de olika valkretsarna.

Det framhålls i redovisningen av beräkningarna, att de vilar ett flertal osäkra faktorer. Bl.a. har man utgått från att listsamverkan har skett mellan vissa partier och att partierna agerar likadant i hela regionen. Denna osäkerhet har dock inte påverkat huvudresultatet av arbetet. Beräkningarna rättvis mandatfördelning har byggt det antal av en röster respektive parti har fått totalt i regionen i kommun- och som landstingsvalen. Mandatfördelningen har därefter beräknats med hjälp av

92 Regional självstyrelse i Västsverige och Skåne

den jämkade uddatalsmetoden A Sainte-Laguês metod. Bland resultaten av de nu nänmda beräkningarna kan följande nämnas. Landstingsmodellen ger en ganska rättvisande partipolitisk fördelning.

Små partier missgynnas dock något mp och v förlorar ett mandat

vardera till förmån för s om antalet ledamöter i fullmäktige är 101; vid en fullmäktigeförsamling med 131 ledamöter förlorar kds och ett c, mp mandat vardera till förmån för s och v. Kommun- och landstingsmodellen leder till en mycket stor fullmäktigeförsamling. Med utgångspunkten att en ledamot utses 10 000 per röstberättigade, skulle antalet ledamöter i regionfullmäktige komma att uppgå till 237. Modellen leder vidare till en mycket snedvriden partipolitisk fördelning av platserna i fullmäktige. Av de platser som skulle utses av kommunerna förutom Göteborgs kommun skulle t.ex. moderata samlingspartiet 30 och centerpartiet 24 platser, medan rättvis en fördelning skulle ge de partierna 17 resp. l0 platser. De mindre

partierna fp, kds, mp, nyd och v skulle tillsammans få 7 platser mot

annars 28. Detta resultat förstärker ytterligare riktigheten att avvisa av en sådan modell. Också elektorsmodellen leder till en snedvridning, som dock inte är lika stor som i kommun- och landstingsmodellen. Moderata samlingspartiet och socialdemokratiska arbetarepartiet får en ganska stor överrepresentation 18 mot 14 resp. 29 mot 23 mandat i O, P och R läns elektorsförsarnlingar, dvs. förutom Göteborgs kommun, centerpartiet en mindre sådan 11 mot 9, medan övriga partier missgynnas sammanlagt får de 12 i stället för 24 mandat. Siffrorna bygger att antalet platser i fullmäktige är 101. En ökning av antalet elektorer minskar snedför-

delningen endast obetydligt rn får t.o.m. ytterligare ett mandat. Dessa

resultat styrks av det skånska underlagsmaterialet. Enligt de beräkningarna skulle m och s 51 resp. 58 mandat mot rättvisa 45 resp. 54

mandat med förbehåll för vissa osäkerheter.

I elektorsmodellen med utjämning utgår man i beräkningarna från en fullmäktigeförsamling bestående av 131 ledamöter. 101 av platserna är fasta mandat, medan 30 23 % är tilläggsmandat. 9 av tilläggsmandaten tillfaller Göteborgs kommun, som besätter dem tillsammans med de övriga 31 platser som belöper den kommunen. För valkretsarna O, P och R län räknas fram hur en partipolitiskt rättvis mandatfördelning skulle se ut inom varje valkrets. De tillkommande mandaten fördelas därefter på de olika partierna, vars elektorer i de olika valkretsarna då har att besätta dem med partiföreträdare. Beräkningarna ser ut som följer.

Regional självstyrelse i Västsverige och Skåne 93 rättvis fördelning utsedda av elektorer utjämningsmandat

s l l 1 0 0 O 1 l l v summa 27 D h G - O O O

Den rättvisa fördelningen bygger, som ovan redovisats, det totala antalet röster varje parti har erhållit vid valen till regionens fullmäktige. Andra resultat erhålls, t.ex. endast de fullmäktigeförsamlingar om beaktas där partierna har blivit representerade. Om den rättvisa fördelningen i stället sker med avseende hela regionen får vi följande

resultat med 101 fasta mandat och 22 utjämningsmandat, dvs. 18 %.

rättvis utsedda av utjänmingsfördelning elektorer mandat

27 27 O m 12 12 0 c

s 6 2 4 v

summa 123 101 22

Andelen utjämningsmandat blir här mindre än om utjämning skulle ske inom varje valkrets för sig. Att andelen ändå överstiger den som gäller vid landstingsvalen dvs. en tiondel beror att behovet av utjämningsmandat ökar vid indirekt valda församlingar. Enligt Regionberedningens mening är det uppenbart att representatioi regionfullmäktige inte i första hand kan knytas till de enskilda förnen bundsmedlemmarna, utan att så i stället måste ske i förhållande till de politiska partierna. Häremot kan invändas att det vore principiellt felaktigt att förbundsmedlemmar som i vissa fall kanske t.o.m. blivit det mot sin vilja är ålagda förpliktelser i förhållande till förbundet i - första hand ett ekonomiskt för dess utgifter men samtidigt är ansvar formellt avskurna från möjligheten att utöva inñytande över förbundets verksamhet. En sådan lösning skulle dessutom strida mot grunderna för kommunalförbundslagen. Invändningar av detta slag måste tas stort allvar. Samtidigt måste hålla i minnet att bildande av ett regionförman bund skall bygga på regionala initiativ, bakom vilka finns en stor majoritet de kommuner och landsting som avses bli medlemmar i av förbundet. Om representationslösning som den nu beskrivna skulle en

94 Regional självstyrelse i Västsverige och Skåne

väljas för regionförbundsmodellen, skulle den omständigheten vara en av dem som presumtiva förbundsmedlemmar har att beakta, innan de tar ställning till ett eventuellt medlemskap. De är då medvetna att deras om möjligheter att bli direkt företrädda i den beslutande församlingen fått begränsas med hänsyn till en ändamålsenlig lösning de yttre formerna av för förbundets verksamhet. Dessutom kan det förväntas att de kommuner som inte fått formell representation i regionfullmäktige trots det får ett reellt inflytande inom ramen för de samråd som sker inom de politiska partierna eller mellan olika förbundsmedlemmar. Regionberedningen kan inte finna att de invändningar som och det, som sagts, inte utan rätt - i nu aktuellt hänseende kan riktas mot det presenterande lagförslaget är av sådan tyngd, att det är av avgörande vikt att de tillgodoses. Slutsatsen att varje medlem inte kan vara garanterad egen representation i regionfullmäktige står därför fast. De enskilda partierna har naturligtvis möjlighet att i nomineringsarbetet välja att som företrädare i regionfullmäktige föreslå personer också från kommuner inte skulle som annars bli företrädda. För att kunna bli vald till regionfullmäktige räcker det enligt lagförslaget nämligen med att vara valbar till någon av medlemmarnas fullmäktige. Om samtliga förbundsmedlemmar således inte kan garanteras att bli företrädda i regionfullmäktige, framstår det som en naturlig förutsättning för ett regionförbunds organisatoriska grund, att de i vart fall får möjlighet att vara med och påverka fullmäktiges sammansättning. En annan ordning skulle stå i mindre god överensstämmelse med de idéer som bär upp regionförbundsmodellen. Det rör sig om en församling som skall företräda medlemmarna som sådana, än inte dem om envar av genom en egen representant. Att då, som föreslagits i vissa diskussioner, i princip utesluta en kategori av medlemmar är lösning Regionbeen som redningen inte vill förorda. De argument som anförts till stöd för en sådan ordning, kan enligt beredningens mening inte helt anses vara övertygande. I Västsverigeutredningens betänkande SOU 1992:66, s. 174 sägs t.ex.: Ett annat alternativ, som känns rätt i ett mera organ med karaktären av regionalt folkstyre, är att anknyta till landstingsvalen. Även med kommunernas medverkan stiftare borde som valet kunna organiseras i Valkretsar som omfattar de fyra landstingen och Göteborgs kommun. Det är otvivelaktigt så, att det finns fördelar med en ordning enligt vilken det reella ansvaret för vilka personer som skall ingå i regionfullmäktige i praktiken läggs på de politiska partierna genom deras nomineringsarbete och att det blir smidigare och enklare att med dessa nomineringar som grund låta endast ett fåtal organ utse ledamöterna i regionfullmäktige. Dessa fördelar kan dock inte förändra Regionberedningens grundläggande bedömning i denna fråga. Också ett system som skulle kunna uppfattas som mera komplicerat än det nyss beskrivna skulle endast tillämpas en gång under mandatperioden. Det förefaller då mindre befogat att tillmäta systemets enkelhet den avgörande betydelsen, särskilt om en sådan omständighet ställs mot överväganden som rör mera grundläggande demokratiska aspekter, nämligen samtliga förbundsmedlemmars möjlighet att i en valprocess få vara med och påverka sammansättningen av ett regionförbunds beslutande organ. En sådan rättighet bör

Regional självstyrelse i Västsverige och Skåne 95

enligt Regionberedningens mening inte förbehållas en mycket begränsad krets medlemmar. Det kan i sammanhanget också anmärkas, att en av ordning enligt vilken mandatfördelningen mellan olika partier har avgjorts förhand kan leda till oförutsedda komplikationer. Det räcker här med att peka att en sådan lösning beträffande partier som inte alls är företrädda i den aktuella valkorporationen förutsätter att andra partiers representanter skall utse de personer som skall bekläda ett sådant partis mandat. Eftersom de enskilda förbundsmedlemmarna enligt Regionberedningens förslag inte får någon garanterad representation i regionfullmäktibör vid valet ledamöter dit regionen delas in i Valkretsar för att på ge, av så sätt i vart fall säkerställa att olika regionala intressen blir företrädda i den beslutande församlingen. Som framhållits tidigare anser Regionberedningen att det är viktigt att olika regionala intressen blir väl företrädda i regionfullmäktige. Detta ligger så att säga i själva idén med den form för regional samverkan, som behandlas i detta betänkande. Av valsystemets utformning följer att de olika valkretsarna måste företrädas av elektorer. Även elektorsval inte är så vanligt i Sverige, förekommer om med sådana val dock i lagstiftning. Således föreskrivs ett system annan i 43 kap. l § kyrkolagen 1992:300, att ledamöter och ersättare i t.ex. stiftsfullmäktige väljs elektorer. Elektorema vid val till regionav fullmäktige respektive valkrets ingående kommunernas får utses av de i fullmäktige till ett antal mot det antal röstberättigade som som svarar finns i den enskilda kommunen i förhållande till det totala antalet röstberättigade i förbundets samtliga kommuner. Det förefaller dock rimligt att varje förbundsmedlem får utse åtminstone två elektorer. Landstinget bör för varje valkrets utse lika många elektorer som kommunerna. Skulle valkrets omfatta mer än ett landsting, får en elektorema fördelas mellan de landstingen efter kommunernas invånarantal. Om landstingsfri kommun ingår i ett regionförbund, bör en den utgöra valkrets. Dess representanter i regionfullmäktige en egen behöver då inte utses genom elektorer, utan det valet kan i stället ske beslut i kommunfullmäktige som ett vanligt valärende. genom För att komma till rätta med den snedvridning som uppkommer med system med enbart fasta mandat, måste som framgått ovan någon ett form utjämning ske. Regionberedningen anser att man för detta av ändamål kan bygga på vad som i det föregående benämnts elektorsmodellen med utjärrming. Regionberedningen föreslår att följande modell används. Till att börja med tillsätts bestämd andel fasta platser i regionen fullmäktige. Denna andel kan lämpligen bestämmas till fyra femtedelar. Av den föregående redovisningen följer att en lägre andel dvs. en högre andel utjämningsmandat knappast kan anses påkallad. Sedan de fasta mandaten tillsatts görs, den centrala valmyndighet som avses i 1 kap. av 2 § vallagen, avstämning mellan varje partis andel mandat i regionens en samtliga fullmäktige, och den andel erhållits av samtliga platser i som regionfullmäktige. Underrepresenterade partier skall därvid tillföras ytterligare mandat eller mandat överhuvudtaget i förhållande till

96 Regional självstyrelse i Västsverige och Skåne

skillnaden mellan andelen platser i regionens fullmäktige och vad som dittills erhållits i regionfullmäktige. Frågan är hur de tillkommande mandaten skall besättas med partiföreträdare jämte ersättare. Att nytt samla hela eller större delen de av olika elektorsförsamlingama förefaller enligt Regionberdningens mening mindre lämpligt för ett så begränsat val. En smidigare lösning då synes vara att låta platserna tillsättas av respektive partis företrädare i fullmäktige i den förbundsmedlem, där partiet i fråga har flest företrädare eller, om därvid inte uppstår entydighet, fullmäktige i den medlem, där partiet fick flest röster vid det senast valet dit. Det tillkommande valet kan därmed genomföras ett mycket enkelt sätt. Den regionala dimensionen torde enligt Regionberedningens bedömning ha blivit tillräckligt beaktad genom elektorernas val, för att ytterligare garantier i detta avseende skall vara nödvändiga i form av en fördelning av de tillkommande mandaten mellan de olika valkretsarna. Det föreslagna valsystemet är komplicerat. Beredningen har emellertid inte kunnat finna ett enklare system som tillgodoser de legala och demokratiska krav som måste ställas. De politiska partierna förutsätts spela en avgörande roll genom sina nomineringsarbeten. Det är dock inte godtagbart att, såsom i det förslag som framförts från Västsverige, förutsätta att en valförsamling endast skall bekräfta en nominering utan att kunna påverka resultatet genom sitt eget beslut i händelse av oenighet. Detta gäller såväl den regionala och partimässiga representationen, som fördelningen mellan vad som kan anses vara företrädare för kommuner och landsting. Den nu presenterade lösningen med tillkommande mandat innebär visserligen till en del ett avsteg från den princip som tidigare

slagits fast, nämligen att samtliga förbundsmedlemmar i valkrets

en skall kunna påverka vilka företrädare som skall ingå i regionfullmäktige. Modellen innebär emellertid ingen mera påtaglig avvikelse från de principiella överväganden, som legat till grund för utformningen av valsystemet som helhet. Eftersom förfarandet skall komma till användning endast en gång per mandatperiod och enligt det presenterade lagförslaget därmed i princip högst två gånger, kan modellen enligt Regionberedningens mening godtas. Genom den föreslagna ordningen uppnås, enligt Regionberedningens mening, ett valsystem som uppfyller de grundläggande kraven att samtliga förbundsmedlemmar skall vara delaktiga i valet av regionfullmäktige samt att representationen i fullmäktige blir rättvisande såväl med avseende på de politiska partiernas inbördes storlek som i grova drag med beaktande av olika regionala förhållanden. Enligt beredningens mening är det system som nu föreslås det bästa som kunnat tas fram med hänsyn till de principer som legat till grund för beredningens överväganden och med beaktande av den tid som stått till förfogande för att utforma ett valsystem som kan användas i en försökslagstiftning av nu förevarande art. Antalet ledamöter och ersättare i regionfullmäktige samt deras fördelning på Valkretsar skall framgå av förbundsordningen, som fastställs av regeringen i samband med att den beslutar om bildande av regionförbund. Därvid skall beaktas att fullmäktigeförsamlingen får ett

Regional självstyrelse i Västsverige och Skåne 97

hanterligt omfång men också att antalet ledamöter inte blir så få, att en partipolitiskt rättvisande representation inte blir möjlig. Också antalet elektorer och deras fördelning skall anges i förbundsordningen. Vid de fördelningar som här är i fråga bör samma metod användas, framgår som av 2 kap 2 § första stycket vallagen, nämligen den s.k. valkvotsmetoden. Samtliga förbundsmedlemmar bör dock utse åtminstone två elektorer var. Vid val av elektorer skall lagen 1992:339 om proportionellt valsätt tillämpas under de förutsättningar som anges däri. Det har diskuterats huruvida någon form av småpartispärr borde införas vid valet till regionfullmäktige. Något egentligt krav på sådan en ordning har dock inte förts fram från de regionala intressenter, som initierat de nu aktuella ärendena. Det skall i detta sammanhang också hållas i minnet dels att valkretsindelningarna vid kommunalvalen där några utjänmingsmandat för närvarande inte finns i praktiken vanligen har en spärreffekt mellan två och tre procent, dels också att det finns en formlig treprocentsspärr vid valen till landstingsfullmäktige. De riktigt små partierna sållas således bort redan vid dessa val. Inte heller mindre partier som är företrädda enbart i enstaka medlemmars fullmäktige, och som därigenom inte heller kan anses företräda några egentliga regionala intressen, kan räkna med att kunna erhålla representation i regionfullmäktige. På grund av det nu anförda finns det enligt Regionberedningens mening alltså inte någon anledning att föreslå införandet av en småpartispärr. Vid valet får partiernas valberedningar förutsättas spela central roll. en Oavsett om dessa tillsatts valkretsvis, länsvis eller för hela regionförbundet, eventuellt gemensamt för samtliga partier, är det partierna som nominerat de personer som enligt deras mening skall ledamöter i vara regionfullmäktige. Partierna kan i det sammanhanget ta de hänsyn av regional art, som kanske annars inte hade blivit tillgodosedda. Det formella valet av de fasta mandaten åvilar givetvis elektorema, och då som företrädare för samtliga förbundsmedlemmar i den aktuella valkretsen, men det synes naturligt att förutsätta att de i praktiken följer respektive valberednings förslag. Det är också så saken har beskrivits i diskussionerna med företrädare för Skåne och västra Sverige. Valen till de fasta mandaten går till samma sätt vid andra val som i kommun- eller landstingsfullmäktige, dvs. om så begärs i enlighet - med vad som föreskrivs i lagen proportionellt valsätt. Också vid om fördelningen av de tillkommande mandaten bör förfarandet enligt den lagen användas. Enligt den föreslagna lagtexten skall det vid valet till regionfullmäktige utses lika många ersättare som ledamöter. Man har i 1993 års Vallagskommitté diskuterat om antalet ersättare i kommunfullmäktige skall höjas, på grund av att de små partierna inte har tillräckligt antal ersättare, vilket har medfört praktiska svårigheter. Enligt Regionberedningens mening gör sig det nu beskrivna problemet såvitt ett avser regionförbund inte gällande med sådan styrka, att det motiverar att det i valet till regionfullmäktige skall utses ännu fler ledamöter och ersättare än de 131 + 131 262 som skulle bli följden den storlek på ett av regionförbund, som företrädesvis har diskuterats i Västsverige och Skåne.

4 iJ-ioogwi

98 Regional självstyrelse i Västsverige och Skåne

Allmänt

5.9 om lagstiftningen

5.9. 1 Bakgrund

Att det i Sverige finns kommuner och landsting framgår av 1 kap. 7 § regeringsformen. Med regeringsformens terminologi kallas de primärkommuner och landstingskommuner, eller med en gemensam beteckning enbart kommuner. Av 8 kap. 5 § regeringsformen framgår att grunderna för rikets indelning i kommuner skall bestämmas i lag. Förekomsten länsstyrelser och därmed rikets indelning i län följer av endast indirekt av regeringsformen. I 11 kap. 6 § sägs således att under regeringen lyder bl.a. länsstyrelserna. Beträffande Sveriges kommunala indelning sägs i 1 kap. 1 § kommunallagen 1991:900 att landet är indelat i kommuner och landsting. I regeringens tillkännagivande av länens indelning i kommuner SFS 1991:1782 framgår närmare till vilka av landets 24 län de från den 1 januari 1992 286 kommunerna hör. Enligt 1 kap. 2 § kommunallagen skall varje landsting omfatta ett län, inte något annat är särskilt föreskrivet. Av p. 4 i Övergångsbeom stämmelserna till lag följer att tidigare avvikelser från denna regel samma skall gälla även fortsättningsvis. Undantaget gäller numera endast Göteborg, aldrig har ingått i landsting, samt Malmö och Gotland, som som utträdde landstinget 1871 respektive 1971. ur En sammanslagning av kommuner kan väl sägas vara den yttersta formen för kommunal samverkan. Mindre genomgripande samverkansformer är de sker genom privaträttsliga associationer i form av som aktiebolag, ekonomiska föreningar, stiftelser etc. Den olfentligrättsliga formen för kommunal samverkan är kommunalförbundet. Bestämmelser därom finns i kommunalförbundslagen 1985:894, som i huvudsak har följande innehåll. Kommunalförbundet frivillig sammanslutning mellan kommuner är en eller landsting eller kommuner och landsting. I vissa undantagsfall finns bestämmelser tvångsvisa kommunalförbund t.ex. enligt lagen om [1978:438] huvudmarmaskap för viss kollektiv persontrafik. Inom om kommunalförbundets skall handhas en eller flera kommunala angeläram genheter. Det måste således röra sig om kompetensenliga uppgifter för

samtliga medlemmar. Bestämmelserna i 10 kap. kommunallagen om s.k.

laglighetsprövning, tidigare kommunalbesvär gäller i tillämpliga delar i fråga kommunalförbund. om Ett kommunalförbund kan bildas för bestämd eller obestämd tid. Det skall ha förbundsordning, som antas av medlemmarna. Förbundet är en bildat när förbundsordningen har antagits och undertecknats av medlemmarna. Ett kommunalförbund som har bildats för viss tid skall träda i likvidation när tiden har gått ut. I övrigt gäller att en förbundsmedlem får säga sitt medlemskap när helst. Förbundet skall då likvideras upp som år efter uppsägningen, inte någon annan uppsägningstid har ett om bestämts i förbundsordningen.

Regional självstyrelse i Västsverige och Skåne 99

Har sådana ändrade förhållanden inträtt, att det vid en samlad bedömning framstår som oskäligt att en medlem skall vara fortsatt bunden av sitt medlemskap, skall på begäran av förbundsmedlemmen förbundet omedelbart träda i likvidation. När grund för likvidation föreligger enligt vad ny sagts, får förbundsmedlemmarna avtala att en medlem får utträda ur förbundet i stället för att det skall likvideras. Ett

kommunalförbund är upplöst, när likvidators styrelsen eller direktionen

förvaltningsberättelse och redovisningshandlingar delgetts samtliga förbundsmedlemmar. Tvister om likvidation och upplösning samt om rätt till utträde skall handläggas enligt lagen 1929:145 om skiljemän. Det finns två former av kommunalförbund: kommunalförbund med fullmäktige och kommunalförbund med förbundsdirektion. I den förstnämnda varianten utövas förbundets beslutanderätt av fullmäktige och förvaltning och verkställighet av styrelsen och övriga nämnder. Varje förbundsmedlem skall vara representerad i ñillmäktige. Ledamöter och suppleanter väljs av medlemmarnas fullmäktige. Valbar är därvid endast ledamot eller suppleant i förbundsmedlemmens fullmäktige. Beträffande delegation, sammanträde m.m. gäller angivna bestämmelser i kommunallagen. När förbundets budget fastställs bestämmer fullmäktige det bidrag som varje medlem skall lämna till förbundet enligt de grunder som anges i förbundsordningen. Bestämmelserna i 9 kap. kommunallagen gäller i tillämpliga delar i fråga om revision hos kommunalförbundet. När det gäller kommunalförbund med förbundsdirektion ankommer beslutanderätt, förvaltning och verkställighet på direktionen. Förbundsmedlemmarna bestämmer antalet ledamöter och suppleanter i direktionen. Antalet ledamöter skall vara lägst fem och varje medlem skall ha minst en ledamot eller suppleant i förbundsdirektionen. Dessa väljs av medlemmarnas fullmäktige. Beträffande valbarhet m.m. gäller samma regler som för kommunalförbund med fullmäktige. Förbundsmedlemmarna får besluta närmare föreskrifter reglemente om förbundsdirektionens verksamhet. När budgeten fastställs bestämmer förbundsdirektionen det bidrag som varje medlem skall lämna till förbundet enligt de grunder som anges i förbundsordningen. Bestämmelserna i 9 kap. kommunallagen gäller i övrigt i tillämpliga delar i fråga om revision. Förbundsmedlemmarna skall var för sig pröva frågan om ansvarsfrihet för direktionen. Under senare år har kommunerna tillförts nya uppgifter av olika slag. Det räcker här med att erinra den s.k. Ädelreformen. Innan den om nya kommunallagen trädde i kraft förekom försöksverksamhet inom olika områden, förutom enligt den s.k. frikommunlagstifmingen bl.a. enligt lagen 1985:1089 om försöksverksamhet inom hälso- och sjukvårdens område. Den lagen, som avsåg kommuners möjlighet att bedriva viss hälso- och sjukvård primärvård, gäller visserligen till utgången av år 1996, men saknar numera praktisk betydelse. Av intresse är i stället lagen 1991:1136 om försöksverksamhet med kommunal primärvård. Lagen har i huvudsak följande innehåll.

100 Regional självstyrelse i Västsverige och Skåne

En kommun som ingår i ett landsting får inom ramen för en försöksverksamhet erbjuda viss hälso- och sjukvård primärvård, om landstinget och kommunen har kommit överens om det och fått tillstånd till det. Om viss tandvård distriktstandvård bedrivs som en integrerad del av primärvården får även denna tandvård ingå i försöksverksamheten. Socialstyrelsen prövar frågor om tillstånd till sådan försöksverksamhet och får fastställa villkor för verksamheten. Socialstyrelsens beslut får överklagas hos regeringen. En stor del av hälso- och sjukvårdslagens 1982:763 regler gäller för den vård som ingår i försöksverksamheten, bl.a. bestämmelser om mål och krav hälso- och sjukvården, personal, avgifter och tillsyn. Kommunen skall erbjuda en god vård dem som är bosatta inom det område som omfattas av försöksverksamhet och därvid verka för en god hälsa hos hela denna befolkning. Sådan vård som avses med försöksverksamheten omfattas inte av landstingets ansvar enligt hälso- och sjukvårdslagen. Om ett landsting och en kommun har träffat en överenskommelse om försöksverksamhet, får landstinget lämna sådant ekonomiskt bidrag till kommunen, som motiveras av överenskommelsen. Försöksverksamhet bedrivs f.n. i sju kommuner, nämligen Ale, Aneby, Kävlinge, Helsingborg, Sigtuna, Håbo och Katrineholm.

5.9.2 Lag om försöksverksamhet med regionförbund

Som tidigare konstaterats, bör den rättsliga regleringen av en försöksverksamhet med regionförbund ske genom särskild lagstiftning. Det är naturligt att den regleringen till stor del får bygga vad som föreskrivs i kommunalförbundslagen. Eftersom den lagen i väsentliga avsnitt innehåller hänvisningar till kommunallagen, blir kommunallagens bestämmelser i aktuella hänseenden tillämpliga också såvitt avser regionförbund. Regionberedningen har sett det som en lämplig lösning att det skall ankomma regeringen att, efter regionala initiativ, besluta om bildande regionförbund. Innan så kan ske måste nämligen prövas huruvida det av avsedda förbundet motsvarar de formella krav som ställs i förslaget till försöksverksamhet med regionförbund RFL och inte minst lag om - vilka uppgifter som skall överlämnas till förbundet. Däremot bör det normalt inte regeringens sak att ta ställning till om det är lämpligt vara för region att samverka inom ramen för ett regionförbund. De en regionala initiativen torde i sig utgöra bevis för att så är fallet, och de bör därför i regel tillgodoses i den utsträckning det är möjligt. RFL bör bli generellt tillämplig för hela landet. Genom en sådan lösning skapas möjlighet att vid behov kunna få till stånd försöksverksamhet också i andra regioner än de nu diskuterade Skåne och - Västsverige eller att under hand göra de justeringar av påbörjad verksamhet, kan bli påkallade under hand inträffade omständigsom av heter eller förändrade bedömningar. Vidare måste det anses bäst förenligt med vad som är normalt för svensk lagstiftning att i formellt hänseende

Regional självstyrelse i Västsverige och Skåne 101

ge den nya lagen generell räckvidd. Det utesluter givetvis inte att lagen i praktiken därefter endast kommer att tillämpas på regional samverkan i begränsade delar av landet, på sätt som här förutsatts. Av samma skäl som nu angivits, bör RFL inte heller i några avseenden innehålla särbestämmelser för vissa regioner i landet. Eftersom det förslag som nu läggs fram avser en försöksverksamhet, bör den nya lagen tidsbegränsas, dvs. ges en temporär karaktär. En sådan tidsbegränsning kan visserligen riskera att få en i vissa avseenden hämmande effekt på ett regionförbunds vilja eller förmåga att på bästa sätt verka för de regionala intressena, eftersom det redan från början står klart att förbundet skall bestå under en begränsad tid. Den vetskapen kan då föranleda förbundet att inskränka sin verksamhet, med påföljd att behövliga samverkansåtgärder under försöksperioden inte kommer till stånd i tillräcklig utsträckning. Inte desto mindre måste det anses nödvändigt att med hänsyn till lagens natur göra den begränsat tillämplig i tiden. Giltighetstiden kan dock bestämmas generöst, förslagsvis till två mandatperioder. Om behov av en utvidgad försöksperiod ändå skulle uppstå, kan lagens giltighetstid förlängas ett relativt enkelt sätt. Ett sådant förfarande är för övrigt inte ovanligt i andra sammanhang. Det måste förutsättas att statsmakterna, om det slutliga ställningstagandet till regionfrågans lösning skulle dra ut tiden utöver den som gäller för försökslagstiftningens giltighet, tillmötesgår klara och berättigade önskemål från befintliga regionförbund om en förlängning av RFL. Något annat vore knappast förenligt med grunderna för det nu presenterade förslaget. För att ytterligare tillgodose de regionala intressenas berättigade behov av stadga i den försökslagstiftning som nu läggs fram, föreslår Regionberedningen att det i övergångsbestämmelsema till RFL tas in en bestämmelse av innebörd att regeringen senast ett år före utgången av lagens giltighetstid för riksdagen skall lägga fram förslag om regionfrågans långsiktiga lösning och att lagen upphör att gälla tidigast ett år efter det att ett sådant förslag har presenterats.

Specialmotivering 103

6 Specialmotivering

Förslag till lag om försöksverksamhet med regionförbund

1 § I den inledande bestämmelsen anges att ett regionförbund som medlemmar skall ha såväl kommuner som landsting. Någon valfrihet härvidlag, som är fallet enligt kommunalförbundslagen 1985:894; KFL, är det således inte frågan om. Regionförbundet skall syssla med regionala frågor. Det behöver dock inte röra sig om frågor som har betydelse för hela den region som förbundet omfattar, utan det är tillräckligt att flera kommuner berörs. Det torde kunna förutsättas att de uppgifter som är aktuella i normalfallet berör ett betydande antal av de kommuner som ingår i förbundet. Av sista meningen framgår att samtliga kommuner och landstinget i ett län normalt skall ingå i regionförbundet. Härigenom undviks vita fläckar i form av kommuner som står utanför det gemensamma planeringsarbetet och de övriga funktioner som förbundet har hand om. Situationer kan dock tänkas uppstå där ett län är så splittrat att det delas i två eller kanske ännu fler delar, som orienterar sig mot olika kringliggande regioner. För sådana fall bör det finnas en möjlighet att dela länet och föra olika kommuner till olika regionförbund. Något hinder mot att ett regionförbund på så sätt tillförs delar av fler än ett län föreligger inte. Det är i och för sig inte nödvändigt att de återstående kommunerna i ett län ingår i ett annat regionförbund, för att möjligheten till delning skall kunna tillämpas. En stark önskan att motverka att det finns kommuner som inte deltar i regional samverkan kan dock medföra att regeringen väljer att inte tillgodose önskemål från delar av ett län om att få bli medlem i ett regionförbund, om återstoden av det länet inte skulle komma att ingå i något annat förbund. Om den återstoden skulle utgöras av ett fåtal kommuner, finns också möjligheten att regeringen, med stöd av 6 beslutar att hela länet skall ingå i ett regionförbund, trots motstånd från dessa kommuner. Att landstinget i ett delat län skall vara medlem i samma regionförbund som de berörda kommunerna, och att det landstinget således kan bli medlem i mer än ett förbund, följer av grunderna för den regionala samverkan som regleras i RFL. Landstingets medlemskap avser i så fall endast dess verksamhet såvitt den geografiskt sett omfattar dessa kommuner.

104 Specialmotivering

Det ligger i sakens natur att samtliga medlemmar i ett regionförbund måste vara geografiskt förenade med varandra, antingen direkt eller indirekt. Så kan för att ta ett exempel inte enbart landstingen och - kommunerna i Hallands och Skaraborgs län bilda ett regionförbund. Däremot finns inget hinder mot att de två länen tillsammans med den

södra delen Älvsborgs län ingår i samma förbund.

av I lagförslaget finns ingen motsvarighet till 1 kap. 9 § första stycket 3 KFL, vari föreskrivs att en förbundsordning skall ange den tid som förbundet skall bestå, om det inte har bildats för obestämd tid. Avsikten med RFL är att förbund som bildas med stöd av den lagen inte skall tidsbegränsas annat sätt än vad som följer av lagens karaktär av

försökslag se ikraftträdandebestämmelserna. Av 27 § framgår att ett

regionförbund huvudregel inte kan likvideras under lagens giltigsom hetstid, men att regeringen i angivet fall ändå kan besluta om likvidation.

2 § I denna paragraf anges vilka uppgifter ett regionförbund får ha hand om. Det behöver och kommer i det enskilda fallet knappast heller inte att röra sig om samtliga dessa uppgifter, men det förefaller rimligt att anta att det normalt kommer att bli frågan om en betydande del därav. Uppgifterna definieras genom hänvisning till berörd lagstiftning hälso- och sjukvårdslagen, lagen om huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik samt plan- och bygglagen samt genom en allmän hänvisning till statliga uppgifter rörande regionalt utvecklingsarbete, glesbygdsutveckling, näringslivsutveckling, utbildning, kultur, miljö och kommunikationer jfr 3 § förordningen [1990:1510] med länsstyrelseinstruktion. Såvitt avser de statliga uppgifterna är bestämmelsen allmänt hållen jfr 3 § andra stycket i det förslag till lag om ett särskilt kommunalförbund i Västsverige, som lades fram i Västsverigeutredningens betänkande SOU 1992:66. Vilka konkreta uppgifter som övertas av ett regionförbund skall närmare anges i förbundsordningen genom att förbundets ändamål

definieras se 8 § första stycket 1. Det torde normalt endast bli fråga om

att låta ett regionförbund ha hand om begränsade delar av sådana uppgifter annars åvilar något annat organ. När det t.ex. gäller hälsosom och sjukvårdens område torde de uppgifter som kan komma att överlämnas avse planeringsfrågor och andra övergripande uppgifter, medan det direkta ansvaret för sjukvårdsinrättningarna och den vård som bedrivs där kvarstår hos respektive sjukvårdshuvudman. I de delar överlämnande inte skett gäller aktuella författningar på vanligt sätt. Förbundet är skyldigt att sköta de uppgifter överlämnats till det. Uppgifterna kan återgå som till det ursprungliga organet först efter en ändring av förbundsordningen enligt 6 Genom att uppgifter överlämnas till ett regionförbund upphör de att vara kompetensenliga för de organ som annars skulle ha haft hand om dem. Något dubbelkommando kan eller får således inte uppstå inom ett regionförbunds geografiska område. Detta gäller naturligtvis endast de beslutsfunktioner uttryckligen har förts över till det regionala som organet.

Specialmotivering 105

Bestämmelsen i andra stycket avser bl.a. verksamhet där regionförbundet medverkar till att ta fram olika former av underlag som kan vara till nytta inför beslut som skall fattas av andra organ än förbundet. Det kan här röra sig om aktiviteter av många olika slag. I förbundets uppgifter får härvid inte ingå myndighetsutövning, varmed avses utövning av befogenhet att bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller annat jämförbart förhållande. Förbundet har således inga maktbefogenheter till sitt förfogande när det gäller utövningen av denna rätt att medverka i planering och framtagning av beslutsunderlag m.m. Att förbundet deltar i sådan verksamhet som nu sagts hindrar inte att också andra organ samtidigt gör det. I stället kan det i vissa fall uppfattas som en fördel om uppgifterna sköts av flera organ, t.ex. när det gäller turismutveckling eller liknande. För att regeringen skall kunna vidta de ändringar i förordningar som reglerar statliga organs befattning med uppgifter som lämnas över till ett regionförbund, har det i tredje stycket tagits in ett bemyndigande därom.

3 § Genom denna bestämmelse blir de regler i andra författningar som avser uppgifter som har överlämnats till ett regionförbund och som annars skulle ha handhafts av andra organ, i stället tillämpliga på regionförbundet såvitt följer av de uppgifter som har överlämnats till det.

4 § De kommuner och landsting som vill bilda ett regionförbund skall ansöka om att få göra det hos regeringen. I detta avseende kan göras en jämförelse med lagen 1957:281 om kommunalförbund, föregångaren till KFL. Enligt den lagen var utgångspunkten också ett regionalt initiativ. Det skulle underställas länsstyrelsen, som därefter hade att fatta det avgörande beslutet. Enligt KFL ligger bestämmanderätten helt hos initiativtagarna. Att vissa kommuner eller landsting motsätter sig att ett regionförbund bildas hindrar inte att en ansökan ändå görs. Till ansökan skall fogas förslag till förbundsordning. Därav skall bl.a. framgå vilka kommuner och landsting som föreslås bli medlemmar i förbundet jfr 5 §, dvs. vilka som skall tillkomma utöver dem som genom att biträda ansökan avser att bli medlemmar.

5 § För att ett regionförbund skall få bildas, måste det finnas en allmän uppslutning kring att så sker bland dem som enligt förslaget till förbundsordning skall bli dess medlemmar. Enligt förevarande paragraf krävs att ett betydande flertal av de tilltänkta medlemmarna ställer sig bakom ansökan. Att kräva total uppslutning vore knappast realistiskt eller lämpligt och har heller inte krävts i de olika regionala diskussionerna. Ä andra sidan måste man

106 Specialmotivering

respektera en mera utbredd motvilja mot att ingå i ett regionförbund. Som uttalats i olika sammanhang är det viktigt att nya regionala samverkansmodeller har sitt ursprung i regionerna och att man iakttar ett underifrånperspektiv. Staten bör därför vara försiktig med att tvinga på kommuner eller landsting lösningar, som de mera allmänt motsätter sig. I den nu aktuella bestämmelsen sägs endast att ett betydande flertal av berörda kommuner eller landsting skall biträda ansökan. Hur det skall tolkas får i viss mån bli beroende av förhållandena i det enskilda fallet, men rent allmänt bör krävas att åtminstone fyra femtedelar av de tilltänkta medlemmarna är villiga att medverka. Om den dominerande kommunen i en region, med en mycket stor andel av den totala befolkningen och antalet sysselsättningstillfällen, motsätter sig att det bildas ett regionförbund lär det bli svårt att inte godta och respektera en sådan inställning. Detsamma gäller naturligtvis också beträffande ett landsting. Vad nyss sagts får därför mera ses som ett allmänt riktmärke, än en som absolut gräns över vilken det inte föreligger några hinder att bilda ett regionförbund. Avgörandet ligger ytterst hos regeringen, som har att avvägning mellan respekten för den kommunala självstyrelsen göra en och de önskemål om övergripande samverkan mellan alla delar av en region, som kommer till uttryck i en ansökan om att ett regionförbund skall bildas. Som tidigare framhållits skall regeringen i princip inte pröva relevansen dessa Önskemål om samverkan, utan prövningen skall mera av inriktad de formella förutsättningarna för att en ansökan skall vara kunna bifallas. Bland dem finns det nu behandlade kravet på en allmän uppslutning inom regionen, låt vara att prövningen till följd av vad som framgått till viss del kommer att inrymma moment som innebär en ovan tillämpning av skönsmässiga överväganden. Vad berörda landsting och kommuner skall ta ställning till enligt 6 § är huruvida det skall bildas ett regionförbund. Att de kan ha invändningar mot förslaget till förbundsordning saknar i detta avseende betydelse. Sådana invändningar får i stället beaktas av regeringen i samband med att förbundsordning skall fastställas enligt 6 Regeringen är nämligen, med de undantag som framgår av den bestämmelsen, inte bunden av det förslag som fogats till ansökan om att bilda ett regionförbund.

6 § Regeringen fastställer förbundsordning för regionförbundet. Den initiativtagarna enligt 4 § dragit upp är i normalfallet ram som bindande för regeringen. Detta innebär att förbundet inte får omfatta

landsting och kommuner i flera län eller i förekommande fall delar av

län, än framgår av ansökan. När det gäller de hela län som avses som ingå i förbundet räcker det således att initiativtagarna namnger dem, för att de där befintliga kommunerna sedan skall kunna anges i förbundsord-

ningen se 8 § första stycket 1, medan det beträffande delade län krävs

att varje kommun som avses bli medlem anges med namn. Att landstinget i ett sådant län också skall vara medlem i regionförbundet framgår av de grunder för förbundets verksamhet, som anges i l Därav följer att huvudreglen i 6 § inte hindrar att landstinget i ett delat län blir medlem

Specialmotivering 107

i förbundet, även om det inte uttryckligen skulle anges i förslaget till förbundsordning. Utöver vad som nu sagts får ett regionförbund normalt heller inte ges fler uppgifter än de som initiativtagarna ansett att förbundet skall ha hand om. Om det finns särskilda skäl för det, får regeringen avvika från initiativtagamas förslag till förbundsordning. Detta gäller avvikelser i såväl utökande som inskränkande riktning. Regeringens prövning skall i första hand avse den föreslagna förbundsordningens formella överensstämmelse med RFL. Brister därvidlag utgör alltid sådana särskilda skäl, som ger regeringen rätt att justera förslaget. Regeringen måste emellertid också göra en lämplighetsprövning av den föreslagna förbundsordningen. Inte minst gäller detta förutom naturligtvis vilka uppgifter som skall anförtros förbundet- såvitt förbundsordningen avser

representationen i regionfullmäktige och valet dit antalet ledamöter och

elektorer, valkretsarnas utformning etc.. Rör det sig om en mera ingripande avvikelse, måste flertalet av de avsedda medlemmarnas fullmäktige godkänna den för att den skall gälla. Under samma förutsättningar som nu sagts får regeringen också ändra ett redan befintligt regionförbunds forbundsordning. En sådan ändring kommer således normalt till stånd efter initiativ från förbundet, men får vidtas också utan ett sådant eller med avvikelse från vad som angivits i samband därmed. Vad som sägs i tredje stycket om avsedda medlemmar gäller härvid självklart i stället de faktiska medlemmarna. Enligt l kap. 7 § andra stycket KFL är ett kommunalförbund bildat när förbundsordningen har antagits och undertecknats av medlemmarna. Beträffande regionförbund skall förbundsordningen enligt 6 § fastställas av regeringen i samband med att den förordnar om att förbundet skall bildas. Tidpunkten för förbundets bildande måste då kopplas till regeringens beslut, och det synes lämpligt att regeringen därvid får förordna om när förbundet skall vara bildat. Om t.ex. endast en kortare tid återstår till nästa allmänna val, kan det framstå som lämpligt att låta förbundet vara bildat först därefter för att på så sätt undvika två val av regionfullmäktige med kort mellanrum.

7 § Denna bestämmelse motsvarar 2 kap. l och 2 KFL samt 3 kap. 1-3 §§ kommunallagen l991:900; KL. Närmare föreskrifter om fullmäktige och styrelsen finns i 9 och 17 §§. Beträffande övriga nämnder kan också hänvisas till 8 § första stycket 13.

8 § Denna paragraf motsvarar i huvudsak l kap. 9 och 10 §§ KFL.

108 Specialmotivering

9 §

Genom hänvisningen till 2 kap. 3 § KFL blir föreskrifterna i 3 kap. 10 §

första stycket och 16-18 §§, 4 kap. 11-16, 18 § första stycket, 19,

20 och 22 §§ samt 5 kap. 7-23, 25-34, 36-46 och 48-62 §§ KL tillämp-

liga också beträffande fullmäktige i ett regionförbund.

De nämnda bestämmelserna i KL avser

delegation av fullmäktiges beslutanderätt en nämnd 3 kap. - 10 §,

kommunala företag 3 kap. 16-18 §§, upphörande av uppdrag som ledamot av fullmäktige 4 kap. 8 och - 9 §§,

ledighet från anställning och ekonomiska förmåner såvitt avser ledamot av fullmäktige 4 kap. 11-15 §§,

initiativrätt för ledamöter och ersättare i fullmäktige 4 kap. 16 § och 18 § första stycket,

omröstning, beslut och reservation 4 kap. 19, 20 och 22 §§, tidpunkten för fullmäktiges sammanträden 5 kap. 7 §, kungörande av fullmäktiges sammanträden 5 kap. 8-11 §§, ersättares tjänstgöring 5 kap. 12-17 §§, beslutförhet 5 kap. 18 och 19 §§, jäv 5 kap. 20 §, rätt och skyldighet för utomstående att medverka 5 kap. 21 och - 22 §§,

ärenden i fullmäktige 5 kap. 23 och 25 §§, ärendeberedning 5 kap. 26-34 §§, bordläggning 5 kap. 36 och 37 §§, offentlighet och ordning vid fullmäktiges sammanträden 5 kap. 38 och 39 §§,

hur ärenden avgörs 5 kap. 40-45 §§, proportionella val 5 kap. 46 §, interpellationer och frågor 5 kap. 49-56 §§, protokoll 5 kap. 57-62 §§. - I 2 kap 3 § sista meningen KFL sägs att bestämmelserna i 5 kap.

12-17 §§ KL gäller endast om ersättare har utsetts. Eftersom det är

obligatoriskt med ersättare i regionförbunds fullmäktige se 10 §, saknar

den bestämmelsen betydelse vid tillämpningen av RFL.

2 kap. 7 § första och andra stycket KFL har följande innehåll.

Ledamöter och ersättare i förbundsfullmäktige väljs för tre år, räknat från

och med den 1 januari året efter det, dä val i hela riket till kommun- och

landstingsfullmäktige har ägt rum. Valet förrättas av de nyvalda

fullmäktige det är då val i hela riket till kommun- och landstings-

fullmäktige har ägt rum.

I 2 kap. 8 § KFL sägs följande. När val av ledamöter och ersättare i

förbundsfullmäktige sker första gången skall det avse tiden från valets

förrättande till ingången av det är, då nästa tjänsgöringstid för fullmäkti-

börjar. När sammanträde med förbundsfullmäktige skall hållas första ge gången utfärdas kungörelse sammanträdet av ordföranden i fullmäktiom ge hos den förbundsmedlem som har flest röstberättigade invånare eller,

ordföranden är förhindrad, av vice ordföranden i samma fullmäktige. om

Specialmotivering 109

Enligt 2 kap. 10 § KFL väljer förbundsfullmäktige för den tid fullmäktige bestämmer bland sina ledamöter en ordförande och en eller två vice ordförande. Till dess valet har förrättats utövas ordförandeskapet av den som fullmäktige utser. I 2 kap. 12 och 13 §§ KFL sägs att kungörelsen om fullmäktiges sammanträde skall anslås anslagstavlan för varje förbundsmedlem och att tillkännagivande om justering av fullmäktiges protokoll skall ske på en av förbundsmedlemmarnas anslagstavla i enlighet med vad som har

bestämts i förbundsordningen se 8 § första stycket 3.

10 § Enligt 8 § första stycket 8 skall antalet ledamöter och ersättare anges i förbundsordningen. Motsvarande gäller enligt 2 kap. 10 § 1 KFL. Enligt 10 § skall antalet ledamöter i regionfullmäktige bestämmas till ett ojämnt antal ledamöter. Antalet kan därvid bestämmas sä, att varje förbundsmedlem i realiteten kommer att kunna utse en eller flera fullmäktigeledamöter. Något krav att så sker, ens om det skulle vara praktiskt möjligt med hänsyn till behovet av en hanterlig storlek på fullmäktigeförsamlingen, finns det dock inte. Det ligger snarare i själva den regionala idén att ledamöterna i regionfullmäktige inte skall företräda enskilda förbundsmedlemmars intressen, utan mera beakta övergripande regionala aspekter.

ll § Beträffande valbarheten till regionfullmäktige gäller, enligt förevarande paragraf, 4 kap. 2-6 §§ KL, som har följande innehåll. Den som är folkbokförd i kommunen och har fyllt 18 år senast på valdagen har rösträtt vid val av ledamöter och ersättare i kommunfullmäktige. Den som inte är svensk medborgare har rösträtt bara om han har varit folkbokförd i Sverige den 1 november de tre åren närmast före valåret. Rösträtt vid val av ledamöter och ersättare i landstingsfullmäktihar den som är röstberättigad vid val av ledamöter och ersättare i ge kommunfullmäktige i en kommun inom landstinget. Frågor om rösträtt avgörs grundval av röstlängd som upprättas före valet. Ledamöter och ersättare i fullmäktige väljs bland dem som har rösträtt enligt vad som nyss sagts. Detsamma gäller valen av ledamöter och ersättare i nämnder samt av revisorer och revisorsersättare. Den som har fyllt 18 år senast på dagen för ett sådant val är valbar. Den som är anställd hos en kommun eller ett landsting för att ha den ledande ställningen bland personalen är inte valbar. Den som är chef för en förvaltning hör till nämnds verksamhetsområde får inte väljas till som en ledamot eller ersättare i nämnden. Enligt 2 kap. 6 § första meningen KFL får till ledamot eller ersättare i förbundsfullmäktige väljas endast ledamot eller ersättare i förbundsmedlems fullmäktige. Den bestämmelsen skall ses i ljuset av att samtliga förbundsmedlemmar skall vara representerade i förbundsfullmäktige. Det kan emellertid finnas behov av att låta också person som inte är ledamot

1 10 Specialmotivering

eller ersättare i medlems fullmäktige kunna vara ledamot i regionfullmäktige. Den synpunkten har t.ex. framförts, att ett parti borde kunna utse ordföranden i sin länsdistriktsorganisation till ledamot, oavsett om

han också är kommun- eller landstingsfullmäktig. Överhuvudtaget har det

inte förts fram några konkreta önskemål om andra krav för valbarhet till regionfullmäktige, än valbarhet till någon av förbundsmedlemmarnas fullmäktige. Någon bestämmelse motsvarande den i KFL har därför inte tagits in i RFL. Den närmare avvägningen beträffande vilka personer som skall ingå i regionfullmäktige får göras i hägnet av den process som utgörs av nomineringsarbetet inom de olika politiska partierna.

12 § Att valkretsamas antal och utformning skall anges i förbundsordningen framgår av 8 § första stycket ll. Eftersom enligt 14 § tredje stycket landstinget och de kommuner som ingår i landstinget för varje valkrets skall utse lika många elektorer vid val till regionfullmäktige, måste en eventuell landstingsfri kommun som ingår i ett regionförbund bilda en egen valkrets. Beträffande valkretsamas utformning i övrigt finns bestämmelser i 12 § tredje stycket. Dessa bestämmelser har till viss del utformats med beaktande av vad som föreskrivs i 2 kap. 6 och 9 §§ vallagen beträffande valkretsindelning vid val till kommun- och landstingsfullmäktige. Det finns inte något hinder mot att en valkrets består av en enda kommun som ingår i landstinget, förutsatt att bestämmelserna i 12 § är uppfyllda. En sådan lösning kan dock vara mindre lämplig med hänsyn till önskemål om att hålla ned antalet Valkretsar, för att därigenom minska de spärreffekter som uppkommer genom en valkretsindelning och som vid ett stort antal Valkretsar kan bli svårt att korrigera genom det förfarande som föreskrivs i 19 och 20 §§.

13 § Fördelningen på valkretsama av det antal ledamöter och lika många ersättare som skall utses genom fasta mandat vid valet till region- fullmäktige skall, enligt 8 § första stycket 11, anges i förbundsordningen. Fördelningen sker enligt den s.k. valkvotsmetoden, som i detta fall

innebär följande. Respektive valkrets tillförs en plats ett mandat för

varje gång som antalet röstberättigade där vid val till kommun- och landstingsfullmäktige år jämnt delbart med det tal som erhålls, om det sammanlagda antalet röstberättigade vid de valen i hela regionen delas med det antal platser som skall fördelas. De platser som härefter återstår, tillförs valkretsarna efter storleken av de överskott som uppkommit vid denna fördelning. Vid lika överskottstal avgör lotten.

Specialmotivering 1 11

14 § Eftersom valet sker i valkretsar och inte genom att varje förbundsmedlem eller flera ledamöter i regionfullmäktige måste medlemmarna, utser en framhållits i det föregående, företrädas av elektorer. som Denna paragraf innebär att varje medlem först tilldelas två elektorer och att fördelningen därefter, med beaktande härav, sker på samma sätt vid den fördelning antalet ledamöter och ersättare, som beskrivs som av i 13 Med fördelning platser avses härvid självklart i stället av fördelning av elektorer. Vid elektorsvalet skall lagen 1992:339 om proportionellt valsätt tillämpas. Den lagen har i huvudsak följande innehåll. Ett val skall proportionellt, om det begärs av minst så många vara väljande motsvarar den kvot som erhålls om antalet närvarande som ledamöter delas med det antal personer som valet avser, ökat med Om därvid erhålls brutet tal, skall det avrundas till närmast högre hela tal. Vid valet skall de väljande bland sig utse ett tillräckligt antal personer att biträda ordföranden eller den som annars skall förrätta valet. Valet skall ske med slutna valsedlar. De skall vara enkla och omärkta samt lika till storlek, material och färg. På valsedlama skall finnas en gruppbeteckning. Den skall anges som beteckning i ord for viss de väljande eller för en viss en en grupp av meningsinriktning. Om valsedel upptar namn fler än en person, skall namnen tas en i följd under varandra och förses med nummer som visar upp en ordningen mellan dem. Varje person skall anges ett sådant sätt att det

klart framgår vem som avses. En valsedel är ogiltig, om den saknar gruppbeteckning, upptar mer än gruppbeteckning, inte är enkel eller den är försedd med något en om kännetecken uppenbarligen har satts dit med avsikt. som Ett på valsedel skall obefmtligt, om personen inte är namn en anses valbar, är överstruket, det inte klart framgår vem som avses eller namnet ordningen mellan namnet och något annat namn på valsedeln inte om klart framgår. Om valsedeln upptar flera namn än som valet avser, skall det eller de sista övertaliga anses obefintliga. namnen Sedan valsedlama har avlämnats skall de giltiga valsedlama ordnas i Inom varje valsedelsgrupp skall ordningen mellan namnen grupper. bestämmas. När ordningen bestämts, skall platserna fördelas mellan

grupperna. Valsedlar med gruppbeteckning bildar en valsedelsgrupp. samma Ordningen mellan inom varje valsedelsgrupp skall bestämmas namnen särskilda sammanräkningar, i den utsträckning sådana behövs. genom Efter varje sammanräkning skall det namn som har fått det högsta röstetalet föras på lista för valsedelsgruppen, det ena under det upp en andra. Namnen gäller i den ordningsföljd de har blivit uppförda på som listan. Vid varje sammanräkning gäller valsedel bara för ett namn. en Valsedeln gäller för det står först valsedeln, så länge detta namn som inte har förts listan. Därefter gäller valsedeln för det namn namn upp står näst efter det redan har förts upp listan. som namn som

1 12 Specialmotivering

En valsedel som gäller för sitt första namn räknas röst. När som en den gäller för sitt andra namn räknas den halv röst. En valsedel som en som gäller för sitt tredje namn räknas som en tredjedels röst, och så vidare efter samma grund. Platserna fördelas en i taget. Den grupp som för varje gång får det högsta jämförelsetalet tilldelas platsen. För varje gång en valsedelsgrupp tilldelas en plats skall den genast besättas med den som enligt gruppens lista står närmast i tur att platsen. Detta gäller också om den är som berättigad till platsen redan har fått en plats från en eller flera andra grupper. Jämförelsetalet för en grupp är lika med det antal röster som valsedelsgruppen har fått, så länge gruppen inte har blivit tilldelad någon plats. För varje gång som en grupp har tilldelats en plats, skall jämförelsetalet beräknas så, att gruppens röstetal delas med det tal som motsvarar det antal platser som gruppen har tilldelats, ökat med Om en person har fått platser från två valsedelsgrupper, skall vardera platsen dock bara anses som en halv plats vid beräkningen av det antalet platser som har delats ut. Om någon har fått platser från tre grupper, skall varje sådan plats räknas som en tredjedels plats, och så vidare efter samma grund. Om en valsedelsgrupp har tilldelats platser så många gånger som motsvarar antalet namn gruppens lista, skall gruppen inte längre räknas vid den fortsatta fördelningen. Vid lika röstetal eller jämförelsetal avgör lotten. När ersättare har utsetts genom proportionella val skall de tjänstgöra enligt följande: Den ersättare som har utsetts från en valsedelsgrupp med samma beteckning som den grupp från vilken ledamoten är vald, har företräde framför andra ersättare. Av andra ersättare har den företräde, som har utsetts från en grupp med högre röstetal. Inom samma grupp har den ersättare företräde, vars namn har blivit tidigare uppfört på gruppens lista. Den ersättare som har blivit tilldelad en plats från två eller flera grupper, skall anses vald för den grupp från vilken ersättaren först blev tilldelad platsen. För varje elektor skall utses en ersättare. Beträffande valbarheten till elektor innebär hänvisningen till 2 kap. 6 § KFL, att endast ledamot eller ersättare i förbundsmedlems fullmäktige får väljas. Den omständigheten att tjänstgöringstiden för ledamöter och ersättare i förbundsmedlemmarnas fullmäktige upphör vid utgången av oktober månad det är då val i hela landet till kommun- och lands-

tingsullmäktige har ägt rum se 5 kap. 5 § första stycket kommunalla-

gen, innebär dock inte att uppdraget som elektor eller elektorsersättare upphör för tjänstgöringstidens utgång. Beträffande Stockholms kommun sägs i 5 kap. 5 § tredje stycket kommunallagen, att mandatperioden räknas från den 15 oktober valåret. Nyss nämnda undantag gäller, oavsett dess hänvisning till utgången av samma månad, naturligtvis även beträffande den kommunen.

Specialmotivering 1 13

15 § Denna paragraf motsvarar 43 kap. 12 § kyrkolagen 1992:300.

16 § Också vid elektorernas val av ledamöter och ersättare i regionfullmäktige skall lagen om proportionellt val tillämpas. Bestämmelsen i andra stycket har till viss del sin motsvarighet i 2 kap. 8 § andra stycket KFL, berörts ovan under 9 Genom hänsom visningen till 2 kap. 12 § KFL följer att kungörelser om valen i de olika valkretsarna skall anslås på samtliga förbundsmedlemmars anslagstavlor.

17 § Föreskriften i första stycket i huvudsak att göra bestämmelserna i avser 5 kap. kommunallagen tillämpliga, såvitt själva förfarandet vid val. avser Detta gäller offentlighet vid förrättningen, förande av protokoll och justering därav etc. I övrigt framgår förfaranderegler av lagen om proportionellt valsätt, vartill hänvisas i 16 Kommun- eller landstingsfullmäktiges beslut om val får, liksom andra

fullmäktige, överklagas enligt 10 kap. kommunallagen genom

beslut av s.k. laglighetsprövning. Detsamma gäller, enligt 25 § första stycket beslut regionfullmäktige. Även elektorsförsamförsta meningen, av om lingens verksamhet regleras i RFL, är den inte vare sig ett sådant kommunalt organ som avses i kommunallagen eller en del av ett regionförbund. För att elektorsförsamlingens beslut skall kunna över klagas har därför tagits in en uttrycklig bestämmelse därom i 25 § första stycket andra meningen. Av motsvarande skäl föreskrivs också i förevarande paragrafs andra stycke, att tillkännagivande om justering av protokollet över valförrättningen på sätt beträffande kungörelse om valets förrättande samma som

skall ske i enlighet med vad som framgår av 2 kap. 12 § KFL till

skillnad från vad gäller beträffande regionfullmäktiges protokoll, som skall kungöras enligt 2 kap. 13 § KFL; se 9 §. Besvärstiden för som överklagande enligt 25 § första stycket blir då för medlemmarna i de kommuner och landsting ingår i regionförbundet, liksom för dessa som själva, beroende när tillkännagivande skett hos respektive organ av förbundsmedlem. Att utdrag protokollet över valförrättningen gäller som bevis för ur den har utsetts till ledamot eller ersättare i regionfullmäktige, som framgår tredje stycket jfr 15 kap. 1 § andra stycket och 2 § andra av stycket vallagen.

18 § Den fördelning här och beskrivs i 19 och 20 §§ görs av som avses som

Riksskatteverket se förordningen [l985:953] om central valmyndighet.

1 14 Specialmotivering

19 § Inledningsvis räknas för för samtliga partier är representerade i som någon av förbundsmedlemmarnas fullmäktige fram hur stor andel partiet har av samtliga platser i regionens fullmäktige. Denna andel jämförs härefter med den andel som de olika partierna har erhållit i regionfullmäktige. Underrepresenterade partier skall erhålla tillkommande mandat i den omfattning som behövs och går att åstadkomma, för att de skall uppnå en proportionellt riktig representation i regionfullmäktige. Regionen betraktas härvid som en enda valkrets, och platserna fördelas i tillämpliga delar i enlighet med vad som föreskrivs i lagen om proportionellt valsätt, dvs. enligt samma heltalsmetod använts för att som fördela de fasta mandaten. De jämförelsetal och röstetal i som avses den lagen är härvid storleken av den underrepresentation, uttryckt som skillnaden mellan andelen platser i samtliga regionens fullmäktige och andelen platser i regionfullmäktige, som beräknats för de olika partierna.

20 § De tillkommande platserna skall besättas med ledamöter och ersättare genom beslut av de olika partiernas företrädare i den av förbundsmedlemmarnas fullmäktige, respektive parti har flest företrädare. Vid lika antal företrädare, avgör antalet erhållna röster i valet till respektive fullmäktigeförsamling. Beslutet i fullmäktige skall i princip ske vilket annat valärende som som helst, med den skillnaden att endast det parti får delta i beslutet, vars ledamotledmöter jämte ersättare skall utses.

21 § Första stycket motsvarar 2 kap. 2 § KFL. Genom hänvisningen i andra stycket till 2 kap. 14-17 §§ KFL blir föreskrifterna i 4 kap. 11-15, 17-23 §§, 6 kap. 1-7, 9-38 §§ samt 7 kap. KL tillämpliga också beträffande ett regionförbunds förvaltning och verkställighet. De nämna bestämmelserna i KL gäller valbarhet 4 kap. 5 och 6 §§, upphörande av uppdrag 4 kap. 8 och 9 §§, ledighet från anställning och ekonomiska förmåner 4 kap. 11- - 15 §§, initiativrätt 4 kap. 17 §, omröstning, beslut och reservation 4 kap. 19-22 §§, närvarorätt för annan än ledamot eller ersättare i nämnd 4 kap. - 23 §, styrelsens uppgifter och nämndernas för verksamheten - ansvar 6 kap. 1-7 §§, antalet ledamöter och ersättare och deras tjänstgöring 6 kap. - 9-11 §§, mandattider 6 kap. 12-14 §§, ordförande och vice ordförande 6 kap. 15-17 §§, -

Specialmøtivering 115

tidpunkt för sammanträden 6 kap. 18 §, närvarorätt för utomstående 6 kap. 19 §, utskott och nämndberedningar 6 kap. 20-27 §§, hur ärenden avgörs 6 kap. 28 och 29 §§, protokoll 6 kap. 30 §, delgivning 6 kap. 31 §, reglementen 6 kap. 32 §, delegering ärenden inom nämnd 6 kap. 33-38 §§, av en medbestämmandeformer 7 kap.. - I 2 kap. 15-17 §§ KFL föreskrivs följande.

I nybildat förbund skall val av ledamöter och ersättare i förbundets ett styrelse vid förbundsfullmäktiges första sammanträde. Valet äga rum skall tiden från valets förrättande till ingången av det år, då nästa avse tjänstgöringstid för ledamöter och ersättare börjar.

Styrelsen skall hålla förbundsmedlemmarna underrättade om den

allmänna planläggningen förbundets verksamhet samt om frågor av av ekonomisk eller organisatorisk räckvidd. Styrelsen får från större förbundsmedlemmarnas styrelser infordra de yttranden och upplysningar,

behövs för att styrelsen skall kunna fullgöra sina uppgifter. som

När justering protokoll tillkännages, skall 2 kap. 13 § tillämpas se

av kommentaren till 9 §.

22 § 2 kap. 18 § KFL hänvisas till 8 kap. l-4 §§, 5 § första och andra I styckena, 10 12-16 §§, 17 § första stycket och 18 § KL samt anges

i övrigt gäller de begränsningar i rätten att ta upp lån, ingå borgen att och andra förbindelser eller avsätta medel till fonder, som framgår av

förbundsordningen.

De nämnda bestämmelserna i KL gäller

målen för den ekonomiska förvaltningen 1 §, medelsförvalmingen 2 och 3 §§, budgetens innehåll 4 och 5 §§, tillhandahållande för allmänheten styrelsens förslag till budget av - 10 §.

utgiftsbeslut under budgetåret 12 §, förbud mot pantsättning 13 §, räkenskapsföring och redovisning 14-16 §§, 17 § första stycket samt 18 §.

I 2 kap. 19 och 20 §§ KFL föreskrivs följande.

Förslaget till budget skall göras förbundsstyrelsen. Övriga

upp av nämnder skall, inom den tid styrelsen bestämmer, ge in sina som budgetförslag till denna. Innan förslaget till budget görs upp, skall

förbundsstyrelsen samråda med förbundsmedlemmarnas styrelser.

Budgeten fastställs vid sammanträde med förbundsfullmäktige före

utgången av september månad.

När budgeten fastställs bestämmer förbundsfullmäktige det bidrag som

varje medlem skall lämna till förbundet enligt de grunder som anges i

förbundsordningen.

1 16 Specialmotivering

23 § Enligt 9 kap. 1 § KL skall nyvalda fullmäktige under de år då val av fullmäktige har förrättats i hela landet välja revisorer och revisorsersättare för granskning av verksamheten under de tre följande åren. Vid en samlad revision av hela verksamheten skall minst tre revisorer och lika många ersättare väljas. Vid en särskild revision för granskning av en viss eller vissa nämnders verksamhet skall minst tre revisorer och lika många ersättare väljas för varje nämnd eller nämnder grupp av 9 kap. 2 § KL. Genom bestämmelsen i 19 § första stycket gäller för regionförbund i stället att minst fem revisorer och lika många ersättare skall väljas. 9 kap. KL innehåller i övrigt bestämmelser om jäv 4 och 5 §§, revisorernas ställning 6 §, revisorernas uppgifter 7-9 §§, revisorernas rätt till upplysningar 10 och 11 §, - m.m. revisorernas förvaltning 12 och 13 §§, revisionsberättelse 14 och 15 §§, prövning av frågan om ansvarsfrihet 16 och 17 §§, revisionsreglemente 18 §. - Enligt 2 kap. 21 § andra stycket KFL skall i ett nybildat förbund val av revisorer och revisorsersättare äga vid förbundsfullmäktiges rum första sammanträde. Valet skall avse granskning verksamheten under av tiden från valet till dess nästa tjänstgöringstid för revisorer och revisorsersättare börjar. I 2 kap. 22 § KFL föreskrivs att kopia av revisionsberättelsen jämte infordrade förklaringar skall tillställas förbundsmedlemmamas styrelser minst två veckor före det sammanträde, då berättelsen läggs fram för förbundsfullmäktige.

24 § Motsvarar 1 kap. 5 § KFL. Förbundsmedlemmamas gäller även för skulder kan bli ansvar som kända först efter en upplösning av förbundet med stöd 27 §. Beav träffande ansvar efter utträde, se 26 § fjärde stycket.

25 § Enligt 4 kap. 10 § KFL gäller bestämmelserna i 10 kap. KL i tillämpliga delar i fråga om kommunalförbund. I 10 kap. KL regleras det som nu kallas för laglighetsprövning, men som tidigare kallades för kommunalbesvär. Kapitlet har i huvudsak följande innehåll. Enligt 2 § fär följande beslut överklagas: beslut av fullmäktige, beslut av en nämnd eller ett partssammansatt beslutet - organ, om inte är av rent förberedande eller rent verkställande art, samt

Specialmotivering 117

sådana beslut revisorerna, avses i 9 kap. 13 § beslut som av som revisorerna fattar om sin förvaltning. Besvären klagomålen skall skriftliga och ges in till kammarvara inom veckor från den dag då det tillkännagavs anslagstavlan rätten tre protokollet över beslutet justerats 4-6 §§. att Ett överklagat beslut skall upphävas, om

det inte har tillkommit i laga ordning, beslutet hänför sig till något inte är en angelägenhet för som -

kommunen eller landstinget eller i detta fall regionförbundet,

det har fattat beslutet har överskridit sina befogenheter, organ som eller beslutet strider lag eller författning 8 § första stycket. mot annan - Kammarrättens prövning är kassatorisk. Det innebär att domstolen

endast kan upphäva felaktigt beslut. Den får inte sätta något annat ett beslut i det felaktigas ställe 8 § andra stycket. prövningen besvären får inte beaktas andra omständigheter än Vid av klaganden hänvisat till före besvärstidens utgång. sådana som beslut har upphävts ett avgörande som har vunnit laga Om ett genom beslutet har verkställts, skall det organ som har fattat kraft och om beslutet till verkställigheten rättas i den utsträckning som det är se att

möjligt 15 §. Varje medlem kommun eller ett landsting har rätt att få av en kommunens eller landstingets beslut prövad enligt 10 kap. lagligheten av Genom bestämmelsen i 4 kap. 10 § KFL får såväl för- KL l §. bundsmedlem medlem kommun eller landsting som ingår i som av förbundet besvärsrätt. kammarrättens beslut går klaganden emot, får bara klaganden Om överklaga beslutet. Om kammarrätten har upphävt ett beslut eller själv förbjudit det verkställs, får kammarrättens beslut överklagas av att eller landstinget eller deras medlemmar 10 kap. 14 § kommunen av

KL. 4 kap. 10 § KFL följer att regionförbundet eller förbundsmedlem Av beslut upphävande eller förbud mot verkställighet. får överklaga ett om Första stycket andra meningen har kommenterats ovan under 17

Beslut fördelning platser enligt 19 § fattas av en statlig myndigom av Bestämmelserna laglighetsprövning i 10 kap. kommunallagen kan het. om då inte användas. Enligt vallagen och kyrkolagen får överklagande ske

hos riksdagens valprövningsnämnd. Regionberedningen har dock ansett

samtliga besvärsfrågor rör val till regionfullmäktige bör prövas att som Enligt andra stycket skall därför också beslut om av samma organ.

fördelning tillkommande platser i regionfullmäktige överklagas hos

av kammarrätten. Av förordningen 1977:937 om kammarräternas

följer besvären skall prövas Kammarrätten i domkretsar m.m. att av Beträffande besvärsrätt gäller de bestämmelser som beskrivits Stockholm. Besvärstiden börjar löpa den dag då protokollet över förrättningen ovan. anslagits på den anslagstavla avses i 8 § första stycket som

1 18 Specialmotivering

26 § En förbundsmedlem får inte utträda förbundet under den tid det består ur i enlighet med vad som följer giltighetstiden för RFL. En situation kan av dock uppstå, där det framstår rimligt att ändå tillåta utträde. 26 § som möjliggör ett sådant förfarande. Det är naturligt att de grunder för ett regionförbunds omfattning, berörts under 1 och 5 §§, inom som ovan ramen för vad som i 26 § med särskilda skäl blir vägledande också avses för regeringens prövning ansökan utträde. Såväl situationen för av en om den eller de utträdande kommunerna som för dem står kvar som som medlemmar i förbundet skall därvid beaktas. Enligt 4 kap. 3 § andra stycket KFL skall, vid avtal utträde, de om kvarvarande förbundsmedlemmarna göra de ändringar i förbundsordningen, som föranleds utträdet. Eftersom ändringar regionförav av ett bunds förbundsordning beslutas av regeringen, också får besluta som om utträde, är en motsvarande bestämmelse i RFL obehövlig. Regeringen har nämligen ändå att tillse att förbundsordningen är i överensstämmelse med förbundets verksamhet, och behövliga förändringar måste då vidtas i anslutning till beslut utträde. Vad de kvarvarande förbundsmedom lemmarna anser om en följdändring detta slag saknar härvid betydelse, av eftersom utträdet utgör ett sådant särskilt skäl i 6 som avses Beträffande bestämmelsen i fjärde stycket kan följande sägas. I 4 kap. 3 § tredje stycket KFL föreskrivs att en förbundsmedlems för ansvar ett kommunalförbunds skulder upphör när medlemmen utträder förbundet, ur om något annat inte har överenskommits i samband med att medlemmen tillåtits utträda. Enligt huvudreglen i KFL skall förbundet nämligen likvideras, om någon medlem säger sitt medlemskap. Likvidationen upp skall ske ett år efter uppsägningen, om inte någon uppsägningstid annan har bestämts i förbundsordningen. Oavsett vad får dock som nu sagts förbundsmedlemmarna avtala att medlem får utträda förbundet, i en ur

stället för att det likvideras. Enligt 1957 års kommunalförbundslag

gällde 26 §, att en förbundsmedlems upphörde ett år efter ansvar utträdet, om inte länsstyrelsen medgav annat. I förarbetena till KFL prop. 198485:2l6 sägs följande: I vad mån en utträdande medlem bör befrias från förbundets skulder berör inte bara förbundet och dess medlemmar utan också tredje rätt. Som framgår mans av 1 kap. 5 § har förbundsmedlemmarna för förbundets ytterst ett ansvar skulder. Det innebär att de förbundsmedlemmar fortsätter verksamsom heten i ett förbund där någon medlem har utträtt, har kvar sitt för ansvar skulderna efter den nya andelsbestämningen. Från tredje synpunkt mans bör det därför knappast finnas betänkligheter mot att den medlem som utträder ur förbundet frigörs från skulderna. För denne medlem är det givetvis av största betydelse att snarast möjligt avveckla sina mellanhavanden med förbundet. Enligt RFL ankommer det visserligen regeringen att pröva huruvida en förbundsmedlem får utträda ett regionförbund, varför de för tredje ur man ogynnsamma effekter som kan bli följden påtaglig av en mera decimering av ett förbund får tas i beaktande vid denna prövning. Enligt Regionberedningens mening framstår det trots detta rimlig som en ordning, att en förbundsmedlem huvudregel är ansvarig för som

Specialmotivering 1 19

förbundets åtgöranden under den tid medlemskapet varat, även om ett utträde skulle medges. Befrielse från medlemmens andel av senare förbundets skulder för tid efter medlemskapts upphörande bör därför inte ske än regeringens fastställelse av en Överenskomkunna annat genom melse därom mellan medlemmen och förbundet.

27 § RFL försöksverksamhet är ett regionförbunds existens Eftersom avser en tiden begränsad i enlighet med vad följer av lagens ikraftträdandei som bestämmelser nedan. Lagen medger dock inte att någon bestämmelse

se

ytterligare begränsar förbundets livstid tas in i förbundsordningen. som ändå möjliggöra likvidation under lagens giltighetstid har det För att en bestämmelse därom i förevarande paragraf. Beträffande förtagits in en hänvisas därvid till 4 kap. 4-9 §§ KFL, som i huvudsak har farandet följande innehåll. Likvidationen verkställs förbundets styrelse i egenskap av likvidaav Förbundets egendom skall, i den mån det behövs för likvidationen, tor. till Förbundets verksamhet får fortsättas, om det förvandlas pengar. behövs för ändamålsenlig avveckling. en likvidator fullgjort sitt uppdrag skall den avge slutredovisning När förvaltningsberättelse, skall innehålla en redovisning för genom en som skiftet behållna tillgångar. av förbundsmedlem inte är nöjd med redovisningen eller skiftet En som väcka talan detta mot de övriga förbundsmedlemmarna har rätt att om år från det slutredovisningen delgavs medlemmen. inom ett framkommer någon tillgång för kommunalförbundet efter dess Om det eller talan väcks mot förbundet eller om det på något upplösning om uppkommer behov ytterligare likvidationsåtgärd, skall annat sätt av en likvidationen fortsätta. Tvister handläggs enligt lagen 1929:145 om skiljemän.

Ikraftträdande föreslås träda i kraft den 1 januari 1995 och gälla till utgången av Lagen år, då allmänna val till kommuner och landsting därefter har ägt rum det gången. Såvitt kan bedömas i dag, kommer lagen därför att för andra gälla till utgången av år 2002. dock gälla tidigast året efter det att regeringen Lagen upphör att proposition har lagt fram förslag de framtida formerna för genom om sådan regional samverkan som avses i lagen. utgången lagens giltighetstid skall då befintliga regionförbund Efter av likvideras. RFL jämte de lagar den hänvisar till skall tillämpas

beträffande likvidationen i den mån det behövs.

SçâbfzisFJ{3flêåIE$$êÃ:T,

i 9

WTáágjâwâåüx

å

w

.

.att

ik

.arsa V

xmyvgzá, wittfäâx.am

. .

zs-iéasäfzxz, ;dam f

câaösårzgáwfâswgg av sä

iiüaâwwxânânâ f ffânma ääsár; .

;itä äng ämmiaâøiilêâáêflia

, V

1993:97 Reservationer och särskilda yttranden 121 SOU

Reservationer och särskilda

yttranden

Reservation av ledamoten Harriet Colliander

Förslaget till lagstiftning försöksverksamhet med regionförbund bör om inte genomföras.

Frivillig kommunsamverkan Ja Tvingande regionförbund Nej - -

Jag kommunal samverkan bör ske frivilligt och inte genom anser att tvång, vilket förslaget till lag regionförbund innebär. Den föreslagna om samarbetsorganisationen blir i praktiken andra sekundärkommunal en struktur jämsides med landstingen. Det är orimligt att skapa en fullmäktigeförsamling bestående 151 ledamöter och lika många ersättare för att av lösa vissa arbetsuppgifter omfattar flera kommuner. Det är också som orimligt kommuner skall kunna tvingas in i en organisation som de att inte de får representation med säkerhet vet att de får betala vet om men till.

Det är min bestämda övertygelse att regionförbundsorganisationen inte

kan genomföras inom befintliga ekonomiska ramar. Beredningens obefintliga redovisning kostnader och luddiga skrivningar om av besparingar samhällskostnader har inte givit anledning till annan av ståndpunkt. Jag att i den ansträngda ekonomi som råder, och där anser det inom den offentliga sektorn finns krav såväl effektiviseringar som kraftiga kostnadsnedskärningar, saknas ekonomiskt utrymme för ytterligare regional organisation. Statens budgetunderskott är drygt en 200 miljarder och många kommuner låner till sin drift. Jag styrningen landet kräver endast två administrativa anser att av nivåer, den statliga, regionalt kanaliserad genom länsstyrelserna, och den primärkommunala. Kommunala arbetsuppgifter som omfattar flera kommuner löses bäst berörda kommuner i frivillig samverkan. Staten av har sitt övergripande för landets utveckling också en genom ansvar samordnande roll inom regionalpolitiken. Jag har också den uppfattningen verksamheter så långt möjligt skall skötas utan politisk att inblandning. Regionförbundstanken den uttrycks i betänkandet går som dock i riktning. Högre utbildning, forskning och sjukvård m.m. motsatt till föremål för ökad politisk styrning, även i ren myndighetsutövgörs ning. önskemålen förändring förhållandena i Västsverige och om en av Skåne är betingade dels att länsstyrelsernas och landstingens gränser av

122 Reservationer och särskilda yttranden

upplevs som icke ändamålsenliga, dels att det sker mycket onödigt av dubbelarbete. Uttryck som att man vill bringa reda i den administrativa röran är talande för den situation råder, speciellt i Västsverige. Mot som denna bakgrund ter det sig mycket tveksamt att inrätta regionförbund, som förutom flerkommunala uppgifter också skall överta vissa av länsstyrelsernas och landstingens arbetsuppgifter. Bortsett från LTAanslagen och kollektivtrafiken är uppgifterna svepande formulerade. Det kan komma att innebära att statens myndighetsutövning blir olika i olika delar av landet. Detta är inte förenligt med direktivens anvisningar om att Sverige framgent skall nationalstat. Även rättssäkervara en ur hetssynpunkt är det betänkligt att låta fråga bli föremål för samma myndighetsutövning i en del av landet och politisk omröstning i en arman. Önskemålen ändringar administrativa om av gräser i Västsverige och Skåne har också kommit att sammankopplas med behovet starka av svenska regioner i ett EG-perspektiv. Jag anser att denna uppfattning är ett felslut som grundar sig missuppfattning det europeiska en av regionbegreppet. I Europa har folkgrupper med språk bott sida vid egna sida och oberoende av nationalstatemas gränser behållit och stärkt sina identiteter. I Sverige har den månghundraåriga nationalstatens styrning och det gemensamma språket inte utvecklat någon starkare regional identitetskänsla. Därför är det fel att på administrativ väg skapa regioner som inte har uttalat stöd i det folkliga medvetandet. Inför det framtida EG-samarbetet är det viktigare än någonsin hålla att samman nationalstaten Sverige som en region. Här bor drygt 8 miljoner människor, dvs. invånarantalet kan jämföras med det i EG:s mindre regioner. Det finns inget som hindrar svenskt näringsliv från att engagera sig internationellt. Är det inhemska trassliga administrativa gränser som hämmar slagkraften, är det dessa som skall ändras. En fragmentisering av Sverige är inte botemedlet, inte heller införandet regionförbund. av

Kritik av Regionberedningens arbetssätt

Jag anser att Regionberedningen inte har följt regeringens direktiv som förutsatte att beredningen först skulle definiera ansvarsfördelningen mellan stat och kommun, och med denna utgångspunkt skapa som en organisationsmodell för hur arbetsuppgifterna skulle fördelas. Utifrån denna analys skulle sedan beredningen lämna förslag till försöksverksamhet i Västsverige och Skåne. Nu blev arbetsgången i stället den omvända. Jag anser att beredningen trots den korta tiden fram till avlämnandet av detta betänkande hade kunnat arbeta annorlunda, arbetssättet är bl.a. men betingat av att beredningens majoritet redan från början hade fastlagt direktvalda regionparlament slutmål. Det föreslagna indirekt som nu valda regionförbundet betraktas av majoriteten bara ett första steg som på vägen. Regeringen förtjänar också kritik. Jag att det fel anser var att regeringen pressade fram utredning försöksverksamhet landets en om av styrelseskick innan en genomdiskuterad organisationsmodell för

Reservationer och särskilda yttranden 123

förändring hade möjlighet att föreligga. Överhuvudtaget är tidpunkten för

beredningens arbete fel. Beredningen kan inte själv ta ställning till en så avgörande fråga landstingens eller icke vara, eftersom den som vara frågan skall lösas den pågående utredningen om sjukvårdens organisaav tion, HSU 2000. Dess betänkande avlämnas ungefär samtidigt som Regionberedningen lämnar sitt slutbetänkande våren 1994. logisk arbetsordning hade problemen i Västsverige och Skåne Med en fått lösning. Man hade kunnat angripa roten till det onda i en annan stället för att lindra symptomen genom inrättandet av regionförbund.

124 Reservationer och särskilda yttranden

Reservation ledamöterna Anders G.

av Högmark och Ralph Lédel

Regionberedningen har enligt sina direktiv haft till uppgift att överväga en försöksverksamhet med ändrad regional uppgiftshantering i Skåne. Likaså har uppdragits beredningen redovisa eller flera att en modeller för ökad regional samverkan i den västsvenska regionen. Dessa uppdrag finns redovisade i föreliggande betänkande. I huvudbetänkande ett senare avser beredningen att presentera heltäckande och ingående analys en mer och därtill hörande förslag rörande den offentliga verksamhetens uppbyggnad och indelning på regional nivå. Det förslag som beredningens majoritet lägger innebär nu att legala möjligheter tillskapas för regionförbund med obligatoriskt medlemsskap. Medlemmar i dessa skall kunna kommuner och landsting. vara Förbundet kommer till stånd om ett betydande antal dessa kommuner så begär av efter att regeringen prövat framställningen och fastställt förbundsordningen. För samtliga kommuner inom den angivna regionen blir medlemsskapet i sådant fall obligatoriskt. Obligatoriet motiveras av att vissa statliga arbetsuppgifter majoriteten föreslås överföras till det av nybildade regionförbundet. Vilka uppgifter det gäller och motiven som för detta, är enligt vår mening otillräckligt belysta. Detta har sin uppenbara förklaring i att beredningen hunnit tillfredsställande göra en analys av ändamålsenligheten i den nuvarande uppdelningen regionala av och nationella uppgifter. Beredningen ägna dessa frågor avser att ingående uppmärksamhet i sitt huvudbetänkande och det enligt vore vår mening fel att föregripa detta arbete. Så långt möjligt bör regional som samverkan ske i frivilliga former och så långt möjligt frikopplat från som olika administrativa gränser. Beredningens förslag om regionförbundens aktiva roll i högskolefrâgor ifrågasätter vi mot bakgrund dagens strävanden av att utveckla universitets- och högskoleväsendets självständighet. Beredningens majoritet föreslår att landstingskommuner kan ingå i regionförbundet med sjukvårdsfrågor viktig uppgift. som Den parlamentariska utredningen HSU 2000 befinner sig mitt i sitt arbete med nu uppe att utarbeta olika modeller och förslag till hälso- och sjukvårdens framtida finansiering. Organisationen den framtida sjukvården av får konsekvenser för den regionala strukturen.

Med en allmän sjukvårdsförsäkring Moderata Samlingspartiet

som förespråkar upphör i praktiken behovet landstingens verksamhet. av Detta är ett tungt vägande skäl för att avvakta utredningens förslag innan man som beredningens majoritet förefaller vilja nu göra, låsa

upp hälso- och sjukvårdsfrågorna i en ny regionförbundsstruktur, oaktat

denna i detta delbetänkande endast skulle omfatta Skåne och Västsverige i en försöksverksamhet. Beredningens majoritet presenterar förslag till ett valsystem för indirekta val i regionförbundet. Oaktat motiven för ha indirekt att ett valt regionfullmäktige framstår valsystemet alltför komplicerat. som Detta sagt med all respekt för de uppenbara svårigheter föreligger med som att

1993:97 Reservationer och särskilda yttranden 125 SOU

tillgodose såväl partiproportionalitet som allsidig geografisk representation. Möjligheterna att urskilja och utkräva någon form av politiskt framstår minimala och konstruktionen går tvärs emot en ansvar som allmän strävan att minska politikens inflytande och möjligheten att

utkräva politiskt ansvar. Oaktat angivna invändningar delar i stora stycken beredovan ningens beskrivning behovet bättre samordning av såväl de av av en regionala de nationella intressena den regionala nivån. Inte bara som Skåne och Västsverige lider detta i dag. De samhällsekonomiska av kostnaderna för detta skall inte underskattas. Den regionala dynamiken inom för nationalstaten skulle bättre kunna utnyttjas om dessa ramen brister kunde åtgärdas. Att i större utsträckning själv få fatta viktiga beslut för regionernas utveckling enligt subsidiaritetsprincipen bör vara vägledande i detta reformarbete. Icke obetydliga samhällsekonomiska effektivitetsvinster skulle uppnås genom en sådan process. Vi utgår ifrån att beredningen i sitt huvudbetänkande efter en grundläggande analys dessa frågor inklusive de överväganden och av förslag HSU 2000 presenterar då har större förutsättningar att som heltäckande och genomarbetat förslag om den presentera ett mera offentliga verksamhetens uppgiftsfördelning, uppbyggnad och indelning på regional nivå. De särskilda problem och möjligheter som föreligger i Skåne och Västsverige skall då självfallet särskilt beaktas. Fram till denna tidpunkt finns det då goda möjligheter för dessa regioner liksom för andra att utifrån respektives regionala perspektiv precisera tänkbara och önskvärda samarbetsfrågor samt inleda samverkan inom de områden kan ske lagstiftning. Dessutom är det viktigt att förankra som utan ny denna samverkan i dess olika former i den politiska debatten ibland regionens invånare. Utan dessa invånares aktiva stöd och medverkan riskerar regionfrågorna de presenteras i beredningens betänkande att som brista i demokratisk legitimitet. Avslutningsvis vill vi understryka behovet fördjupade ekonomiska av analyser i enlighet med direktiven hushållning med den offentliga om Dessa analyser och kalkyler innehåller ganska naturligt sektorns resurser. både intäkts- och kostnadssida vilka bör beaktas i bereden en noga ningens arbete och förslag. Vi dessa tillräckligt penetrerade i anser föreliggande delbetänkande.

126 Reservationer och särskilda yttranden

Särskilt yttrande ledamoten Lédel av Ralph

Jag anser att Regionberedningens förslag till lagstiftning försöksverkom samhet med regionförbund inte bör genomföras. Skälen härtill redovisas nedan. Regional samverkan är en viktig uppgift som bör ske frivilligt mellan kommuner, landsting och staten. Men regional samverkan i ett modernt perspektiv känner inga administrativa gränser. Regionen kan bestå av fyra kommuner i ett samarbetsprojekt, av 22 kommuner och två landsting i ett annat och av fem länsstyrelser i ett tredje. Därför är det fel, som Regionberedningens majoritet föreslår, att skapa nya konstlade administrativa, byråkratiska och politiska heltäckande regionförbund i Skåne och i Västsverige. Ett bra sätt att bedriva regionalt samarbete är det som redan startat i Mälardalen. Samarbetet är frivilligt, den juridiska formen är förening och både kommuner och landsting är medlemmar och staten via länsstyrelserna deltar också i denna samverkan. Någon ny lagstiftning eller några tvångsåtgärder har inte behövts för att få i gång samarbetet i Mälardalen. Det är också fel att besluta om nya gränser och organisationsformer innan man bestämt sig för vilka uppgifter som är lämpliga för regional styrning. Det är också oriktigt att starta en försöksverksamhet i vissa delar av landet från 1.1.1995 när man vet att Regionberedningens slutbetänkande skall avslutas våren 1994. Enligt Regionberedningens majoritet kan uppgifter enligt hälso- och sjukvårdslagen överföras till ett nytt politiskt regionförbund. Enligt min uppfattning är detta totalt felaktigt. Beslut angående sjukvården bör i framtiden fattas av enskilda individer i full valfrihet utan inblandning av politiska organ. Finansieringen bör allmän och obligatorisk vara men produktionen kan utföras av privata, offentliga eller ideella organ. Det finns också anledning att invänta resultatet från den pågående utredningen om sjukvårdens finansiering och organisation innan någon försöksverksamhet igängsätts.

Vidare föreslås att kollektivtrafiken kan styras av politiska regionala

formella organisationer. Enligt min uppfattning skall kollektivtrafiken upphandlas i full konkurrens och ägas av de primärkommuner ingår som i ett naturligt område vad avser arbetsplatser och bostäder. Den högre utbildningen och forskningen föreslås också bli föremål för politisk regional styrning. Enligt min uppfattning bör universiteten och högskolorna i landet få en mera självständig ställning utan politisk styrning. De bör i grunden finansieras av staten, man skall eftersträva en total frihet och självständighet vilket innebär en ökad finansiering från näringslivet, olika organisationer, stiftelser m.m. Om svenska universitet och högskolor i framtiden skall kunna hävda sig internationellt är det fråga om mera vetenskap och mindre politik Regionalpolitik är en statlig uppgift som skall kanaliseras via länsstyrelserna och målsättningen är att hela landet skall leva. Nationalstaten mäste bevaras och stå stark när Sverige närmar sig EU. Bered-

1993:97 Reservationer och särskilda yttranden 127 SOU

ningens majoritet intar här bonderomantisk uppfattning som inte hör en hemma i ett modernt europeiskt samhälle. Beredningens majoritet tar mycket lättvindigt regeringens direktiv att subsidiaritetsprincipen skall tillämpas. Enligt min uppfattning om behövs bara två politiska beslutsnivåer i Sverige om subsidiaritetsprincipen skall tillämpas fullt nämligen staten och primärkommunema. ut - De enskilda människorna kommer i framtiden att själva fatta beslut om barnomsorg, skolan, bostäderna och sjukvården utan politisk styrning. Detta innebär att det inte finns något utrymme för regionala politiska parlament eller motsvarande. Vad de demokratiska styrningsformerna har beredningens avser majoritet hamnat på ett villospår. De underliga valprocesser som föreslås speciellt i Västsverige är helt främmande för den parlamentariska traditionen i Sverige. Om är medlem från Gullspång i en organisaman tion skall ha röst och stämma i församlingen och inte företrädas av man något diffust landstingsråd från Bohuslän Oavsett motiven får man enligt min mening inte så vâldfora sig grundläggande principer for vår representativa demokrati. Regeringens direktiv hushållning med den ojfentliga sektorns om innebär från regeringens sida förväntar sig förslag resurser att man om effektivare, billigare och enklare offentliga system. Framställningen från såväl Skåne Västsverige innehåller inga förslag om besparingar. Inte som heller föreslår beredningens majoritet några offentliga besparingar. Detta är direkt oansvarigt när de offentliga utgifterna i landet nu visar ett underskott över 200 miljarder kr. Ett konkret förslag att snarast möjligt avskaffa landstingen, i vore enlighet med Lindbeckkommissionen, och inte ersätta dessa med några skattefmansierade Ett annat konkret förslag är att slå ihop ett nya organ. antal landsting och länsstyrelser med syfte att minska kostnaderna. Men sådana förslag redovisas emellertid inte vare sig från Skåne eller Västsverige. Jag tror att sammanslagning av länen och av landstingen en i Skåne skulle öka effektiviteten och minska de totala kostnaderna. Likaså länsgränsjustering i trakterna kring Göteborg kunna underlätta skulle en ett framtida samarbete. Ekonomiska beräkningar på omfattande besparingar saknas från Skåne och Västsverige motsvarande de finns från Falköping som visar att som kommunen kan sänka skatten med krona den blir landstingsfri en om kommun.

128 Reservationer och särskilda yttranden

Särskilt

yttrande av sakkunnige Sune Eriksson

Temporära lösningar

Regionberedningens huvuduppdrag är enligt direktiven utforma att förslag om den offentliga verksamhetens uppbyggnad och indelning på regional nivå. Det är tänkbart att beredningen kommer att föreslå att det slutliga ställningstagandet skjuts relativt långt i framtiden och vägleds av erfarenheter från försök. I nuvarande skede beredningens arbete av måste dock enligt min mening motiven till förslagen beträffande Västsverige och Skåne väsentligen sökas ett annat plan än tankar om egentlig försöksverksamhet. Det avgörande motivet till att nu föreslå särskilda åtgärder beträffande Västsverige och Skåne måste enligt min mening att det finnas vara anses påtagligt aktuella behov av att för dessa delar landet skapa förutav sättningar för hantering viktiga samhällsfrågor i regionalt av annat perspektiv än som följer av nuvarande länsindelning. Dessa behov skall anses vara av sådan vikt att temporära lösningar är erforderliga. Ett självklart krav är att de föreslagna åtgärderna kan förutsättas leda till rationella lösningar av faktiska problem.

Västsverige

Det mest märkbara problemet beträffande förutsättningarna för rationellt regionalt perspektiv i Västsverige är det förhållandet att den sammanhängande bostads- och arbetsmarknaden i Göteborgsområdet är delad tre län. Jag ifrågasätter utifrån det synsättet det rimliga i att framlägga ett förslag om ett stort västsvenskt regionförbund, geografiska vars avgränsning kan bli sådan att Göteborgs närområde förblir splittrat medan kommuner pä långt avstånd från Göteborg tvingas till medlemskap. Det hade enligt min mening varit klokt att avvakta det skede i Regionberedningens arbete då länsindelningen kan utgöra ett instrument för lösning av problemen. Det finns risk för att det framlagda nu förslaget ger upphov till kan bli till skada än en process som mera nytta beträffande förutsättningarna för framtida samverkan.

Ansvarsfördelning

Det förhållandet att man för Västsverige och Skåne vill skapa förutsättningar för hantering av vissa frågor i nytt regionalt perspektiv utgör inte logiskt motiv för att föregripa beredningens kommande överväganden beträffande fördelning befogenheter mellan olika samhällsorgan. av Beredningen föreslår nu att till regionförbundet i Västsverige och Skåne ansvar och befogenheter för regional utvecklingsplanering och LTA-anslagen förs över från länsstyrelserna. Detta förutsätts ske i ett

Reservationer och särskilda yttranden 129

inledande skede. Ytterligare Överföringar av befogenheter från statliga organ avses därefter ske under den tid de temporära lösningarna fungerar. Beredningen vill alltså introducera ett system som innebär variationer mellan olika delar av landet beträffande statliga organs och ansvar befogenheter. Konsekvenserna av detta har inte analyserats. Underlag för sådana analyser har förelegat. Det är enligt min mening först i slutbetänkandet beredningen kan ha förutsättningar för att ta ställning till vilka sådana variationer som är möjliga och lämpliga.

Medlemskap

Beredningen föreslår en i princip generellt giltig lag om regionförbund. Utöver de nu aktuella skall alltså ytterligare regionförbund kunna tillkomma under lagens giltighetstid. Jag kan från den utgångspunkten inte se något sakligt skäl till att föreskriva att både kommuner och landsting alltid måste vara medlemmar. Enligt min mening borde en generellt giltig lag även möjliggöra bildande av regionförbund med enbart kommuner som medlemmar. Lagförslaget innebär att tvång till medlemskap skall kunna förekomma. Det bärande motivet härför är att befogenheter förutsätts bli överförda från statliga organ. Jag har i det föregående framfört invändningar mot dessa förslag. Därmed ifrågasätts även motiven till obligatoriskt medlemskap utifrån nuvarande förutsättningar.

Valsystemet

Förslagets grundprincip är att alla medlemmar skall tillförsäkras inflytande valet av regionförbunds fullmäktige. Den principen är enligt min mening riktig och den enda rimliga. Jag finner likväl anledning att framföra vissa synpunkter beträffande det föreslagna valsystemet. De föreslagna reglerna innebär hälftendelning av inflytandet mellan å ena sidan kommunerna som kollektiv och å andra sidan landstingen. Med hänsyn till tänkta uppgifter kan detta te sig rimligt för det västsvenska förbundet men inte för det skånska. Landstingsinflytandet borde vara väsentligt mindre i det skånska förbundet än i det västsvenska. Landstingens inflytande avses bli utövat genom val av elektorer. En naturligare lösning borde vara att landstingsfullmäktige direkt väljer företrädare i regionförbundets fullmäktige medan kommunernas val sker via elektorer. Det föreslagna systemet med utjämningsmandat har i ett mycket sent skede kommit in i bilden. Närmare studier av konsekvenserna har därför inte kunnat ske. På det hela taget är det min uppfattning att grundligare överväganden borde ha skett beträffande valsystemets utformning.

5 0-1003

130 Reservationer och särskilda yttranden

Långsiktigt mål

I avsnitt 5.5 försöksverksamhet har angetts att det är i slutbeom tänkandet det blir aktuellt med ett ställningstagande i organisationsfrågan, som kan ses som en målangivelse. Tyvärr har detta logiska synsätt inte ñillföljts. I samma avsnitt har nämligen den uppfattningen slagits fast att ett eventuellt organ för regionala utvecklingsfrâgor bör vara direktvalt. I annat avsnitt 4.3.5 uttrycks åsikten att det knappast finns något talar för att det inte i framtiden skall finnas ett sådant som organ. Jag finner det märkligt att beredningens majoritet föregripit resultaten av det fortsatta utredningsarbetet.

Frågans fortsatta behandling

Regionberedningen har förutsatt att de nya storregionala organen i Västsverige och Skåne skall träda i funktion den l januari 1995. Det innebär sannolikt att regeringen skall framlägga proposition innan Regionberedningens slutbetänkande föreligger och att riksdagen skall fatta beslut innan remissbehandlingen av detta är avslutad. Detta förutsätter enligt min mening att de nya organens roll anpassas till synsättet att ställningstaganden till varaktiga och generella lösningar inte får föregripas. De temporära lösningarna får inte konstrueras så att de förutsätter principiella ställningstaganden av riksdagen våren 1994 beträffande sådana frågeställningar som analyseras först i beredningens slutbetänkande.

Reservationer och särskilda yttranden 131

Särskilt yttrande av sakkunnige Jan Rydh

Jag anser att Regionberedningens förslag till lagstiftning om försöksverksamhet med regionförbund inte bör genomföras. Skälen härtill redovisas nedan. Jag inleder med en kortfattad bakgrundsteckning och en problemanalys och beskriver i ett andra avsnitt ett alternativt arbetssätt samt redovisar i avsnitt 3 synpunkter på beredningens förslag.

l Bakgrund och problemanalys

1.1 Effektivitet i den offentliga administrationen måste bli en huvudfråga

Sverige är mitt inne i en omfattande ekonomisk förvandling. Många har betecknat läget som ekonomisk kris. Den offentliga verksamhetens omfattning och arbetssätt måste omprövas. Stat, landsting och kommuner tvingas till omprioriteringar. Stora neddragningar har skett och sker i det svenska välfärdssystemet. Det kan råda politisk oenighet om inriktningen av och tidpunkt och former för en âtstraming. Däremot synes det råda en stor enighet om att det är nödvändigt att driva den offentliga verksamheten med effektivitet och med så låga kostnader som möjligt. De åtgärder som vidtages inom själva välfárdssystemet innebär att förmåner minskas, att den enskildes kostnader för barnomsorg, sjukvård m.m ökar. Det andra området för besparingar rör kostnaderna för verksamheten och innebär att en prövning görs av den offentliga sektorns egen administration. En ökad produktivitet genom förenkling av arbetsmetoder, lednings-, besluts- och organisationsstruktur har den fördelen att sådana åtgärder inte drabbar den service och den verksamhet som möter allmänheten. I detta avseende måste den offentliga verksamhetens organisation prövas och värderas samma sätt som sker inom konkurrensutsatt verksamhet. Enligt min uppfattning är det möjligt att åstadkomma väsentliga besparingar i fråga om kostnaderna för den offentliga administrationen. Detta förutsätter att organisationen förenklas och att t.ex. antalet offentliga nivåer helst minskar. Detta förutsätter också att eventuella förslag till försöksverksamhet kan bedömas mot en genomtänkt modell för ett slutförslag. Försöksverksamhet syftar till att testa en tänkt modell jämfört med uppställda hypoteser. Regionberedningen har föga diskuterat målen för sitt förslag och redovisar också därför mycket vaga slutmål avseende försöksverksamheten. En majoritet tycks dock föreställa sig att slutmålet bör vara att

direktvalda regionparlament inrättas se t.ex. s. 82, 5.4 Medlemskapet:

det regionala självstyrelseorganet i ett första steg skall vara indirekt valt min kursivering. Analysen om effektivitet i den föreslagna organisationen jämfört med andra alternativ saknas dock helt. Enbart denna omständighet är för mig tillräcklig för att bestämt avråda från experiment av det slag som beredningen nu föreslår.

132 Reservationer och särskilda yttranden

1.2 Den internationella utvecklingen kräver samling

Sverige står nu inför mycket viktiga beslut rörande det internationella samarbetet. Förhandlingar med EU är i ett avgörande skede. Det svenska folket skall inom det närmaste året i en folkomröstning uttala sin mening om Sverige skall ingå som medlem i EU. Oavsett hur detta val faller ut kommer utomordentliga krav att ställas landets regering, organisationer, näringsliv och medborgare att samlat företräda svenska intressen och värderingar. Det förefaller mig vara en dålig prioritering, mindre välbetänkt, att in i detta stora omstållningsskede och samtidigt göra ett omfattande experiment med det svenska styrelseskicket. Den nationella nivån bör i detta skede snarare förstärkas. Det är inte sant att regionernas Europa kräver att det svenska systemet regionaliseras. Europas regioner utgörs av en mångfald, mycket stora och mycket varierande regioner, mycket sällan försedda med en politiskt administrativ överbyggnad. De regioner, t.ex. tyska förbundsländer, med vilka vi ibland jämförs är i många fall till invånarantal större än Sverige. Landet Sverige torde vara en bra region i europeisk mening. En intressant rapport, Regionerna i forskningen, har utarbetats av docent Håkan Magnusson. Slutorden förtjänar att återges i sin helhet: många bedömare forskare, debattörer och politiska aktörer har från - olika infallsvinklar tyckt sig se att regionernas betydelse är i växande. I dessa bedömningar finns, synes det oss, en blandning av analys, önsketånkande och egenintressen, delvis beroende vem som gör

bedörrmingen. Citat från Sverker Sörlin, Regiontanken, i Gidlund Jan-

Erik Sverker Sörlin, 1993.

1.3 Sjukvårdens finansiering och organisation landstingens roll

Under de senast åren har en omfattande decentralisering genomförts av uppgifter inom den offentliga sektorn. Genomgående har varit att såväl statliga som landstingskommunala uppgifter överförts till primärkommu- Ädelreformen är ett exempel denna trend. För närvarande nerna. pågår en särskild utredning angående hälso- och sjukvårdens organisation och finansiering HSU 2000. I denna utredning kommer bl.a. landstingens roll och ställning att utgöra en av de centrala diskussionsfrågorna. Utredningens resultat skall enligt tidplanen presenteras under våren 1994. Det är enligt min mening inte rimligt att utarbeta förslag till en försöksverksamhet där landstingen avses ingå som en väsentlig part i ett läge där landstingens totala roll är under utredning och omprövning. Beredningen borde enligt min uppfattning redan tidigt i sitt arbete dragit denna slutsats.

Reservationer 06h särskilda yttranden 133

1.4 Beredningens arbetssätt

Beredningen har valt att uppfatta sitt uppdrag som ett beställningsuppdrag. Efter samtal och diskussioner med lokala företrädare redovisar beredningen ett förslag till försöksverksamhet i enlighet med framförda önskemål. Jag är mycket kritisk till detta förfaringssätt. Innebörden är att avgörande frågor om hur Sverige skall styras redovisas utifrån ett perspektiv där både statens och kommunerna synpunkter saknas. I referensgrupperna har i huvudsak ingått företrädare för från början en färdig uppfattning. I de hearings som genomförts och vid övriga sammankomster har inte redovisats några alternativ. Problembeskrivningen har accepterats utan analys och förslag till lösningar lämnats utan

någon form av helhetssyn och principiell debatt. Ängelholms kommun

har i en särskild skrivelse till beredningen dnr 591993 kritiserat detta förfaringssätt. Jag delar kommunens uppfattning. Kommunen har också redovisat kritiska synpunkter på beredningens förslag. Jag instämmer också med dessa synpunkter som i stort överensstämmer med vad jag tidigare framfört i beredningen. Beredningens arbetssätt innebär att endast en modell övervägts. Alternativa och enligt min mening enklare och näraliggande mer lösningar har överhuvudtaget inte diskuterats. Jag utgår från sådan att en analys redovisas i slutbetänkandet. Det är orimligt att begära att regering och riksdag skall behandla förslagen om försöksverksamhet som inkluderar lagstiftning om obligatoriska kommunalförbund med för Sverige helt principer, utan nya att det fullständiga underlaget föreligger. Redan remissomgången kommer att visa att den av beredningen förmodade enigheten inte föreligger när kommunerna skall ta ställning till de långtgående och konkreta förslagen. Beredningen borde också av detta skäl ha valt en annan arbetsform, där principerna och långsiktiga mål och alternativ först redovisas. Också detta har jag framfört i beredningens diskussioner. Beredningens lagförslag medför betydande oklarhet regeringens om roll. Regeringen bemyndigas enligt 5 § att fatta beslut ett bildande om av ett regionförbund om ett betydande flertal kommuner och landsting är ense om det. I specialmotiveringen sägs men rent allmänt bör krävas att åtminstone fyra femtedelar av de tilltänkta medlemmarna är villiga att medverka. Regeringen riskerar att hamna i svåra överväganden när beslut skall fattas som innebär att några kommuner tvångsvis måste deltaga. Vad är den reella och politiska innebörden av fyra femtedelar

1.5 En alternativ modell är uppenbar

Jag begränsar mig till att i detta sammahang påpeka att i ett läge när landstingens verksamhet ifrågasätts, och därmed också behovet tre av olika politiska nivåer, borde det vara självklart att i första hand satsa möjlighten att styra Sverige genom att begränsa den svenska administrationen till två nivåer stat och primärkommun. Jag är övertygad - om att majoriteten av medborgare, t.ex. de i dag är eller blir arbetslösa, som

134 Reservationer och särskilda yttranden

äldre som är oroade för besparingar inom omsorgen, företagare som sliter med resultat och kostnader, inte i första hand önskar en utbyggnad den offentliga administrationen i landet av För mig är det uppenbart att det nu är tid 0 att trimma och rationalisera den statliga nivån, O att fortsätta decentraliseringen av verksamheten till kommunerna, och att i samband därmed främja kommunernas frivilliga samverkan, 0 att efter utredningen HSU 2000 fatta beslut om sjukvårdens organisation, 0 att därefter besluta om landstingens roll samt O att till sist ta ställning till om det överhuvudtaget finns behov av och kostnadsmässigt utrymme för att i stället för landstingen införa en ny regionnivå mellan stat och kommun. Den stora faran med att nu starta en försöksverksamhet enligt Regionberedningens förslag är att därmed undanskyms och stoppas de i dag existerande stora möjligheterna till rationalisering av den offentliga förvaltningen. De finns inte fem år när nya försök låst fast nya, nu - on1 kostnadskrävande strukturer. I avsnitt 2 utvecklar jag kortfattat den alternativa modellen.

2 Alternativ modell

2.1 Trimma den statliga organisationen

Den statliga verksamheten består av tre huvudsakliga delar. Riksdag och

regering med sina departement, de centrala verken i vissa fall bolag och

regeringens förlängda arm, länsstyrelserna. Reformen samordnad länsförvaltning innebär att regering och departement kan ses som koncernledning, att centrala sektorsmyndigheter, regeringens uppdrag, utvecklar och försvarar övergripande sektorsintressen och att länsstyrelserna som operativa dotterbolag samordnar verksamheten på fältet. Länsstyrelserna är statens organ och svarar som sådana för att den

nationella politiken får genomslag i hela landet se t.ex. regeringens

budgetproposition 1993. Däri ingår som viktiga inslag närings- och utvecklingsfrågor. Länsstyrelsen och landshövdingen som person fungerar samordnare och bildar en plattform där olika intressenter och som därmed kan samverka utan att olika politiska läsningar behöver resurser uppstå. Denna statliga utvecklingsinsats står inte i konflikt med kommuintressen och kan inte heller ersättas med enbart en ny politisk nernas nivå. I debatten regionala frågor föreligger ofta en missuppfattning om där många, felaktigt, föreställer sig att länsstyrelserna enbart skulle vara ett organ för regionala intressen och att därför landsting och länsstyrelser enkelt skulle kunna slås samman. statsförvaltningen är dock ännu mycket ostrukturerad. Fortfarande bygger varje centralt verk med självaktning upp sin egen regionala organisation. Optimering sker inom varje verk och man uppfattar det som utveckling och rationalisering att minska antalet regioner i ett verk en från 24 till t.ex. För helheten innebär dock detta att om 20 statliga

Reservationer och särskilda yttranden 135

verk bygger upp vardera 8 separata regioner kommer koncernen staten att ha 160 verksmyndigheter och 24 länsstyrelser. Samordningen den av statliga administrationen försvåras och kompliceras och statens kostnader sammantaget blir onödigt stora. Denna fråga har jag tidigare belyst i PM till regeringen från Länsstyrelsen i Västmanlands län, dnr 09-3772-93. Den har också behandlats i en intervju den 16 augusti 1993 i Svenska Dagbladet med landshövding Ulf Adelsohn. Enligt min uppfattning kan den statliga organisationen trimmas väsentligt genom att t.ex. samordning av sektorsintressen sker inom respektive länsstyrelse. Denna fråga kommer beredningen att ta upp i sitt slutbetänkande, vad jag förstår av de diskussioner som förevarit, bl.a. med de av mig angivna utgångspunkterna. Denna huvudfråga är avgörande för att kunna bedöma den föreslagna försöksverksamheten och utgör därmed ett ytterligare skäl för att försöksverksamheten måste anstå till dess att samtliga viktiga aspekter kunnat belysas.

2.2 Delegera till primärkommunerna

Regionberedningen beskriver den utveckling som skett och som innebär att allt fler uppgifter delegerats till primärkommunal nivå. Beredningen använder dock begreppet kommunal självstyrelse så luddigt att en sammanblandning lätt görs mellan landstingskommunal och prirnärkommunal verksamhet. Enligt min uppfattning borde beredningen ha tagit konsekvensen av vad beredningen själv säger på 74: Först när s. en analys ger vid handen att uppgiften inte lämpligen kan handhas på primärkommunal nivå bör ett regionalt huvudmannaskap komma i fråga. Man kan uttrycka detta som att bevisbördan åvilar det regionala organet i fråga om uppgiftsfördelningen. Avsnittet 4.3 Uppgiftsfördelningen mellan staten och den kommunala självstyrelsen borde ha innehållit en klar beskrivning primärkommuav nernas ansvar, vilka uppgifter som kan utföras där och vilka som eventuellt återstår. Därefter kan diskuteras om de återstående uppgifterna motiverar en självständig regional administration eller om de, jag som anser, enkelt kan utföras inom ramen för redan befintliga möjligheter till samverkan och samarbete mellan primärkommunema. Det naturliga är att låta kommunerna avgöra i frivillig form vilka Samarbetsområden som är önskvärda och angelägna och låta dessa Samarbetsområden växa fram i en mångfald. Varje kommun ingår i olika naturliga samarbetscirklar. En sådan Organisationsform innebär att effektivitet och kreativitet kan förenas. Det är inte givet att t.ex. samarbete om universitet och högskola bäst sker i samma organisation som samarbete om avlopps- och sophantering, att turistfrågor och Vattenförsörjning är en del i samma region. Det förefaller mig inte heller vara givet att kommuner och närdemokrati är bäst betjänta av att det införs ett organ, regionfullmäktige, mellan kommun och stat. I så fall vorde det snabbare och enklare att låta de nuvarande landstingen utveckla sin roll, liksom att slå samman landstring, om nu större regioner vore eftersträvansvärda. Inte heller detta alternativ är belyst. I diskussionen

136 Reservationer och särskilda yttranden

inom beredningen har det avvisats på grund av att landstingsorganisatiointe ansetts lämplig. Varför skall då nya landsting prövas nen vara redan innan de nuvarande avskaffats

2.3 HSU 2000 och landstingens roll

Frågan landstingens roll i den framtida sjukvården utreds. Det hade om i varje organisationsutredninge varit självklart att avvakta och, annan kanske påskynda, denna viktiga utredning innan ställning tas till en försöksverksmahet som omfattar åtta år. I en konkurrensutsatt verksamhet skulle för övrigt inte en sådan lång period betecknas som försöksperiod.

2.4 En stor rationalisering är möjlig

Jag att stor förändring och rationalisering av den offentliga anser en sektorn är både önskvärd och möjlig. Detta förutsätter att organisatoriska modeller utfvecklas utifrån ett sådant perspektiv. Erfarenhet av varje organisationsförändring där stora organisationer är involverade annan visar entydgt att den enda framkomliga vägen är att radikalt minska antalet administrativa nivåer. Det vore beklagligt om denna möjlighet inte tas till För mig Regionberedningen ha hamnat i en nu vara. synes återvändsgränd där 30 års slitningar mellan företrädare för länsparlament och kommunal närhet inte på något sätt lösts upp.

3 Kommentarer till beredningens förslag

De mig angivna principiella synpunktema gör att det är föga av ovan meningsfullt att kommentera detaljer i beredningens förslag. I ett antal avsnitt utgår dock beredningen från redovisade eller antydda förutsättningar betydelse för det fortsatta arbetet och diskussionen. som är av Jag redovisar därför i detta avsnitt kommentarer till beredningens sätt att

tolka remissvaren på Västsverigeutredningen avsnitt 2.3 samt bilaga 3

samt ger synpunkter beredningens förslag avseende försöksverksamheten och följer därvid betänkandet sammanfattning s. 9 ff..

3.1 Avsnitt 2.3 Remissyttrandena över Västsverigeutredningen samt bilaga 3

En genomgång samtliga remissvar enligt min uppfattning inte den av ger enhetligt positiva och tillstyrkande bild som redovisats i förslag till beredningens delbetänkande. Inte heller regeringen har tyckt sig kunna de klara tillstyrkanden beredningens remissammanställning se som uttrycker. I direktiven säger regeringen som sammanfattning av remissvaren på Västsverigeutredningen: Förslaget har fått ett blandat

1993:97 Reservationer och särskilda yttranden 137 SOU

mottagande remissinstanserna. De politiska partierna har i särskilda av skrivelser uttalat sitt stöd för reform. Någon enighet bland de berörda en intressenterna i den föreslagna regionen finns dock inte. Beredningens sammanfattning remissvaren utgår från vad som av skulle bevisas. Allt tyds till det bästa. Invändningar och avstyrkanden utelämnas. Lösryckta meningar av instämmanden i vissa delar tas som intäkt för är med på huvudförslagen till lösning. Ett sådant att man exempel är citatet SAF:s inställning bilaga s. 158, där SAF av citeras att de nuvarande läns- och landstingsgränsema ses som hinder för det samarbete redan förekommer och som behöver vidgas som framöver. På 165 sägs SAF tveksamt till regionförbundstanken s. vara accepterar den en temporär lösning. men som I den för beredningen tillgängliga remissammanställningen finns SAF :s yttrande i sin helhet 243. Där framgår att SAF inte önskar någon s. regional nivå. SAF framhåller: Även det bakomliggande syftet ny om med ett regionförbund är gott ställer Svenska Arbetsgivareforeningen SAF sig tveksam till att tillskapa ytterligare regionala myndighetsorgan. Från effektivitetssynpunkt kan ifrågasättas om inte den nödvändiga översynen den regionala organisationen skulle komma att försenas, i av stället för att önskvärt påskyndas, av en sådan åtgärd. Under tiden som länsstyrelsernas och landstingens framtid övervägs bör det utökade regionala samarbetet kunna bedrivas i de former som gällande lagar, t ex kommunalförbundslagen, medger. Skulle förslaget genomföras anser SAF detta måste betraktas temporär lösning i avvaktan en att som en ändamålsenlig regional indelning. Ett stort antal andra remissvar är ofullständigt citerade, viktiga principiella synpunkter från t.ex. NUTEK och Statskontoret är utelämnade. Jag nedan ett antal exempel utan att kunna göra anspråk på att anger denna sammanställning tillräckligt kompletterar beredningens ens material. i

Rikspolisstyrelsen

Rikspolisstyrelsen RPS konstaterar att betänkandet inte berör polisverksamheten. RPS finner dock anledning att förutsätta att länsstyrelsernas för polisverksamheten inte förändras samt påpekar att polisverkansvar samheten är integrerad med samhällsverksamheten i Övrigt. RPS tar inte ställning i övrigt, men RPS krav på en enhetligt statligt samordningsansvar via länsstyrelserna bör uppfattas som mycket stort.

2. ÖB

Av ÖB:s synpunkter återges endast ett principiellt konstaterande. I sitt säger ÖB uttryckligen att de grundläggande idéerna om en översyn svar den regionala indelningen är lovvärd men tillägger: Nuvarande av förslag påverka verksamheten i fred, under olika kriser och krig synes på negativt sätt. ÖB att innan ett eventuellt beslut tas ett anser om en

138 Reservationer och särskilda yttranden

inriktning enligt utredningens förslag, måste totalförsvarsfrågoma behandlas. ÖB påpekar: Redan genom att bilda ett indirekt valt regionförbund, med handlingsfrihet till olika utvecklingar, påverkas fungerande nu totalförsvarssamordning. ÖB erinrar vidare CFL-utredningen om och LEMO-utredningen.

3. ÖCB

ÖCB framhåller: Den civila beredskapen är för närvarande ett ansvar för hela länsstyrelsen. Så länge den civila beredskapens förändrade förutsättningar är tillräckligt penetrerade vill ÖCB därför avstyrka förslaget.

4. Statens räddningsverk

Räddningsverket redovisar tveksamhet och kräver ytterligare utredning av konsekvenser och erforderliga åtgärder för regionbildning. en

5. Statskontoret

Statskontorets yttrande redovisar stor tveksamhet. I sin helhet utgör yttrandet en samlad plädering för en effektiv organisationsmodell baserad på delegering till starka kommuner i kombination med förstärkt statlig en samordning. Sammanfattningsvis anser vi att utredningens förslag inte bör genomföras som en särlösning för västra Sverige. Frågan landets om regionala indelning och den regionala nivåns politiska och admini- strativa struktur bör i sin helhet och utan läsningar kunna behandlas - av regionberedningen.

RRV

RRV avstyrker utredningens förslag ett i lag instiftat västsvenskt om regionförbund. En slutsats som RRV vill dra utifrån Västsverigeutredningen är att förändringar av det föreslagna slaget varken bör utredas eller genomföras med regionalt begränsade mandat.

Jordbruksverket

Jordbruksverket avstyrker utredningens förslag med omfattande en nationell och internationell motivering.

Reservationer och särskilda yttranden 139

8. AMS

AMS ñnner inte skäl att förorda dellösning for Västsverige med ett en i form ett kommunalförbund för planering och utvecknytt organ av lingsfrågor .

9. NUTEK

NUTEK redovisar i brett upplagt remissvar ett stort antal invändett ningar och varken Göteborgsregionen eller Skåne bör behandlas anser att NUTEK:s synpunkter förtjänar att läsas i sin helhet och separat. överensstämmer i sin breda analys med de huvudpunkter för en rationell statlig organisation jag tidigare törordat. Det är uppseendeväckande som inte NUTEK:s synpunkter noteras annat än ett avstyrkande till att som försöksverksamhet påbörjas. NUTEK pläderar i själva verket för att en en helt annan modell.

10. Länsstyrelserna

Samtliga länsstyrelser, även utanför Västsverige, avvisar förslag till försöksverksamhet i Västsverige. Länsstyrelserna redovisar ett flertal principiella invändningar mot utredarens tankemodell och förutsättningar. En särskild sammanställning borde ha gjorts dessa synpunkter. Av av särskilt intresse redovisningen från Länsstyrelsen i Stockholms är t.ex. bl.a. konstaterar regionplanering i Stockholmsområdet inte län, som att någon fråga och väcker ett stort politiskt intresse i det är som engagerar särskilda regionplaneorgan som upprättats.

11. Landstingen

Landstingen är så samfällt positiva till utredarens förslag. Det gott som bör dock två landsting i Västsverige, Hallands och Värmlands, noteras att inte tillstyrker förslaget. I synnerhet borde den principiellt intressanta diskussionen i remissvaret från landstinget i Värmland ha redovisats. Beredningen har valt att enbart redovisa den för regiontanken positiva delen och ignorera de omfattande och principiellt mycket att mer intressande invändningama. Däremot sägs att företrädare för Värmland har framfört intresse för organiserad samverkan med NORPen mer

alternativt ingå i denna grupp betänkandet, s. 86. De

länen att utelämnade remissvaren från Värmland ger inget stöd för den senare delen i detta förmodande.

12. Kommunerna

Kommunerna närmast Göteborgsregionen tillstyrker. Det bör dock många kommuner tillstyrker med mycket bestämda förutsättnoteras att

140 Reservationer och särskilda yttranden

ningar, t.ex. att sammansättningen ett regionförbunds fullmäktige helt av utgår från primärkommunerna Vänersborgs kommun. Liknande förutsättningar finns i Skövde kommuns remissvar. Ett antal kommuner utanför Västsverige avstyrker, t.ex. Nyköping, Nynäshamn, Jönköping, Ljungby mfl. Remissvaret från Umeå kommun tar upp ett antal viktiga frågor.

13. TCO

TCO redovisar tveksamhet: Det föreslagna regionförbundet är en ny politisk beslutsnivå. Frågan om antalet beslutsnivâer bör också övervägas ytterligare innan den definitiva lösningsn fastställs.

14. Sveriges kommunaljuridiska förening

Föreningen anser således sammanfattningsvis att frågan den om administrativa indelningen och därmed sammanhängande och ansvarsuppgiftsfördelning mellan olika nivåer måste ske i ett sammanhang för hela riket.

3.2 sammanfattningen betänkandet 9 ff. s.

3.2.1 Länsindelningen i Skåne och Västsverige

Beredningen anser att I takt med samhällsutvecklingens fortskridande har länsindelningen kommit att framstå som alltmera otidsenlig och konstaterar att krav har rests på överföring viktiga regionala av uppgifter till organ som står under direkt demokratiskt inflytande. Några större förändringar har dock inte skett följd tidigare som en av utredningsarbete. Slutkonstaterandet är korrekt, vilket måhända beror på

att den svenska organisationen är stabil och robust se t.ex. remissvaret

på SOU 1992:66 Västsverige region i utveckling från Länsstyrelsen i - Stockholms län. Det förhållandet att riksdagar och regeringar under 30 år inte vidtagit åtgärder kan också bero på att motsatta uppfattningar i själva verket bedöms ha saklig tyngd. Utredningen hamnar fel genom sin generella problembeskrivning och brist på analys. Det finns all anledning att över länsindelningen runt se Storgöteborg och i Skåne. Utredningen har, märkligt inte diskuterat nog, detta mer närliggande alternativ. Om sjukvårdsfrågoma behöver en mer samlad lösning i Skåne borde väl i första hand de båda landstingen slås samman och Malmö kommun överväga att ingå i detta storlandstirg nya I Västsverige är problemen koncentrerade till indelningsfrågor runt Storgöteborg. Då bör lösningen också sökas justeringar gränser genom av och samarbete inom detta område. Beredningen förutsätter att Göteborgsregionens problem skall lösas genom att storregion Västsverien

ge tillskapas. Redan från början står det klart att hallänningar cch

värmlänningar inte anser sig tillhöra Västsverige i politiskt cch

Reservationer och särskilda yttranden 141

administrativt hänseende. Inte heller medborgare och kommuner i

Skaraborg eller ens alla i Älvsborg torde känna igen problembeskriv-

ningen. Storlän är kanske redan det ett begrepp som numera är eller

otidsenligt borde vara Ett ökat regionalt samarbete är dock önskvärt på många håll i landet. sådant samarbete förekommer redan i dag och etableras enklast på Ett frivillig väg, där det i samarbetet ingående parterna utser sina represen- Samarbetet är mångfaldigt och består ofta av grupperingar där tanter. kommuner och landsting ingår på den offentliga sidan. I ett sådant stat, ingår också företrädare för näringslivs, fackliga och andra samarbete organisationer. Denna form flexibelt samarbete underlättas inte genom av politiska beslutsnivåer införs. att nya

3.2.2 Den regionala röran beredningen inför ytterligare en nivå -

Regionberedningen framhåller s. 9: Enligt beredningens mening är det det behövs effektivare samordning den offentliga tydligt att en av verksamheten inom de nämnda regionerna. Beredningens förslag innebär redan existerande inrättas under en åttaårsperiod att utöver organ med 151 representanter, med nämnder och tjänsteytterligare ett organ försvinner. Beredningen förutsätter också att män utan att något annat vissa uppgifter från den statliga förvaltningen kan föras över till regionförbundet. Motiverar det demokratiska mervärdet en sådan överflyttning Kan det så antal frågor där sammanjämkning vara att ett och ämbetsansvar skapar trygghet och rättssäkerhet förskjuts till att bli politiska omröstningsfrågor Jag kan inte att den regionala röran se minskar genom beredningens förslag.

3.2.3 Bred lokal och regional uppslutning

Beredningen säger s. 10 att Ett grundläggande krav för att ett regionförbund skall bildas är det finns bred lokal och regional att en uppslutning bakom sådan samverkan. När det gäller Skåne och en Västverige föreligger enligt beredningen sådan uppslutning bakom de en initiativ tagits. Beredningen har här i andra sammanhang en som som övertolka fakta. I Skåne det finnas en bred uppfattning tendens att synes Samordning sjukvårdsfrågorna motiverar att om att Skåne är en enhet. av landstingen slogs och att Malmö kommun ingår i ett det båda samman storlandsting. Enigheten denna enkla och konkreta lösning nytt om dock vara mindre. synes Västsverige entusiasmen påtagligt med avståndet från Göte- I avtar Landsting, kommunförbund och länsstyrelse i Halland och borg. Värmland har samtliga klart deklarerat att man inte önskar delta i ett västsvenskt storförbund. Det är enligt min uppfattning mycket tveksamt

kommuner i Skaraborg och Älvsborg i tillräcklig omfattning stöder

om det framlagda förslaget. På samma sätt som i Skåne har kommuner nu och stat inte deltagit i den s.k. referensgruppens arbete.

142 Reservationer och särskilda yttranden

3.2.4 Statliga arbetsuppgifter på regional nivå

Beredningen sammanfattar s. 11 att beredningen därför, med anser hänsyn till det arbete som återstår, att det för närvarande inte finns tillräckligt med underlag för ett mer uttömmande förslag vilka statliga om uppgifter som bör flyttas över till ett regionförbund. Beredningen anser sig dock utan sådant underlag kunna fastställa att uppgifter rör som regional utvecklingsplanering och andra åtgärder för regions lången siktiga tillväxt redan nu i väsentliga delar kan föras över till regionett förbund. Det är anmärkningsvärt att beredningen på detta sätt anser sig kunna bedöma konsekvenser för den nationella utvecklingspolitiken, för NUTEK:s roll och samverkan med länsstyrelserna, för förhandlingar med EGEU om regionalpolitik, för konkurrenspolitiken, där det hittills råder ett direkt förbud för kommunala, politiskt tillsatta, hantera stöd organ att och åtgärder som riktar sig till enskilda företag Beredningen m.m. förutsätter också att andra statliga organs verksamhet kan övertas av ett regionfullmäktige. Jag konstaterar att frågan svensk näringspolitik om kommer att vara en av de viktigaste för landets utveckling. Det är inte lämpligt att dessa frågor avgörs i ett svepande sammanhang, del som en i ett experiment med det svenska styrelseskicket.

3.2.5 Valsystemet till regionfullmäktige

Beredningens förslag till hur ett regionfullmäktige skall väljas borde i sig leda till slutsatsen att själva grundtanken är fel. För lekman en synes förslaget vara obegripligt och jag förmodar att även experter kan ha stora principiella invändningar. Beredningen redovisar s. 93 antal inett vändningar men konstaterar s. 94, i en språklig och logisk kullerbytta, att beredningen kan inte finna att de invändningar och det, som - som sagts, inte utan rätt i nu aktuellt hänseende kan riktas mot det presenterade lagförslaget är av sådan tyngd, att det är avgörande vikt av att de tillgodoses. Beredningen konstaterar att Slutsatsen att varje medlem dvs. varje kommun, min anmärkning inte kan garanterad vara egen representation i regionfullmäktige står därför fast. Varje medlem, dvs. varje kommun, skall dock enligt lag skyldig att finansiera vara förbundets verksamhet Orsaken till att beredningen har hamnat i detta komplicerade valsystem är att beredningen avsett att i ett kommunalförbund införa ett valsystem som liknar direktval. I ett direktvalt finns inga medlemmar. Det organ är inget samarbetsorgan för kommuner ocheller landsting utan ett självständigt organ där medborgarna direkt utövar sitt inflytande. Ett sådant organ skulle kunna skapas i Skåne och Västsverige landstingen om slogs samman. Detta kräver, i motsats till ett formellt regionparlament, ingen grundlagsändring. Det nu lagda förslaget är märklig och i en grunden felaktig sammanblandning två system. I ett förbund för av samarbete mellan kommuner bör naturligtvis medlemmarna utse sina

representanter.

Reservationer och särskilda yttranden 143

3.2.6 Frivillig kommunsamverkan

Min för kommuers samarbete, vilket jag finner önskvärt, slutsats är att därför förordar, finns redan erforderlig lagstiftning. I Mälardalen och jag har detta skett helt frivilligt i form förening där de kommuner och av en landsting sig ha samarbetet kan ingå. I andra fall kan som anser nytta av lösningen. Önskar i stället kommunalförbund vara den bästa man landstingen i form regionförbund kan detta enklast och permanenta av snabbast ske att landstingen sammanslås ocheller tillförs nya genom uppgifter. Jag tidigare angivna skäl mycket tveksam till en sådan är av lösning, under alla omständigheter bör anstå till dess att HSU 2000 som lagt sina förslag.

1993:97 Bilaga 1 145 soU

1 Bilaga

Kommittédirektiv

En regionberedning

Dir. 1992:86

Beslut vid regeringssammanträde 1992-08-27

Chefen för Civildepartementet, statsrådet Davidson, anför.

1 Mitt förslag

Jag föreslår beredning med parlamentarisk sammansättning att en tillkallas med uppgift att utforma förslag den offentliga verksamhetens om uppbyggnad och indelning regional nivå.

2 Bakgrund

Inledning

Den offentliga sektorn genomgår i dag betydande förändringar. Det pågående förnyelsearbetet berör såväl statliga myndigheter som kommuoch landsting. Syftet är att göra verksamheten mera effektiv och ner förbättra servicen till medborgarna. Det innebär att verksamheten inom den offentliga sektorn måste omprövas för att på bästa sätt ta till vara de gemensamma resurserna. En viktig del i förändringsarbetet tar sikte på en ökad samverkan mellan olika samhällsorgan. För att uppnå målen med verksamheten i den offentliga sektorn krävs bl.a. ett väl fungerande samspel mellan staten, kommunerna och landstingen. Den offentliga förvaltningen på regional nivå består av både statliga och kommunala Länsstyrelser och länsnämnder är statens organ. huvudsakliga företrädare i länen medan landstingens beslutande församlingar utses i allmänna val. Under decennierna har betydande förändringar gjorts i de senaste uppgiftsfördelningen mellan den centrala, den regionala och den lokala forvaltningsnivån. Utvecklingen har gått mot ökad decentralisering av en

146 Bilaga 1

de offentliga uppgifterna. Uppgifter har således förts över till kommunerna från såväl staten som landstingen. Landstingens ansvarstagande har å andra sidan ökat inom vissa delar den offentliga verksamheten, av t.ex. när det gäller kollektivtrafiken och de regionala kulturinstitutionerna. Länsstyrelsernas samordnande roll har stärkts reformen genom om samordnad länsförvaltning. Idag ägnas den regionala nivåns uppbyggnad och indelning stor uppmärksamhet. En del förslag syftar till att ge landstingen ett större ansvar för regionens angelägenheter och utveckling medan andra ifrågasätter landstingens existens och önskar en annan fördelning av ansvaret för den offentliga verksamheten. När det gäller länsindelningen har eller mindre genomgripande mer förändringar aktualiserats. Inom delar den statliga verksamheten pågår av en utveckling där särskilda regionala indelningar skapas omfattar som större administrativa områden än ett län. Det gäller t.ex. den statliga skoladministrationen. Riksdagen behandlade under hösten 1991 olika motioner länsom demokrati och den regionala indelningen. Konstitutionsutskottet framhöll i sitt betänkande 199192:KU4 om länsdemokratifrågor att frågor regionemas ställning och det medom borgerliga inflytandet över den regionala förvaltningsorganisationen har hög aktualitet. Utskottet ansåg att detta inte minst gäller till följd det av ökade EG-samarbetet. Med hänvisning till Regionutredningens uppdrag var utskottet dock inte berett att förorda någon förändring i huvudmannaskapet för den nuvarande statliga regionala förvaltningen. Riksdagen beslutade enligt utskottets hemställan prot. 199192:34. Bostadsutskottet behandlade motioner om den regionala indelningen i sitt betänkande 199192:BoU4 rikets administrativa indelning om m.m. Utskottet ansåg att resultatet Regionutredningen och Västsverigeutredav ningen borde avvaktas. Riksdagen följde utskottet prot. 199192: 28. I en skrivelse som kom in till Civildepartementet den 15 maj 1992 hemställde Kristianstads och Malmöhus läns landsting, Malmö kommun samt Kommunförbunden i Kristianstads och Malmöhus län att bedriva försöksverksamhet med förändrad regional uppgiftshantering inom ett område som omfattar landskapet Skåne. Området bör dock enligt framställningen kunna utvidgas, det naturligt och önskvärt även i de om anses områden i landskapets närhet skulle kunna ingå. som Landstingsförbundet hemställer i skrivelse till regeringen den 9 juni en 1992 att det försök inrättas en friregion i Västsverige. Som underlag för framställningen har lägesrapporten Nya regioner från förbundets regionprogram samt diskussionsprotokoll från förbundets kongress 1992 överlämnats.

Regionutredningen

En särskild utredare Regionutredningen C 1991:09 har haft i - uppgift att göra en analys av den offentliga verksamhetens regionala uppbyggnad samt att på grundval av denna analys presentera perspeken tivstudie med olika alternativ för framtida struktur dir. 1991:31. en

Bilaga 1 147

har bl.a. ingått analysera hur pågående och förväntade I uppdraget att förändringar inom olika samhällsområden påverkar förutsättningarna för

fördelning arbetsuppgifter mellan central, regional och lokal nivå. Det av också ingått i uppdraget att belysa hur de regionala samarbetshar behöver utvecklas inom olika områden samt att överväga om mönstren enda mönster för den regionala indelningen är att föredra eller om ett flera olika indelningar bör tillämpas. hr vidare haft att redovisa konsekvenserna av de olika Utredaren alternativen för framtida struktur bl.a. i fråga om möjligheterna att en uppnå skilda nationella mål, effektivitet i resurshushållningen, med-

borgarinñytande och förtroendevaldas arbetsvillkor.

Regionutredningen överlämnade i juni i år betänkandet SOU 1992:63 Regionala roller perspektivstudie. I betänkandet presenterar

- en utredaren analys alternativ för uppbyggnaden av den offentliga en av tre verksamhetens regionala nivå.

Som centrala utgångspunkter för analysen har utredaren angett

den allt starkare internationella integrationen, närings- och regionalpolitik inriktad på uthållig tillväxt, - en ackumulerade förändringar i den statliga förvaltningen som ställer krav på ny ordning i strukturema, förändringar inom kommuner och landsting som aktualiserar -

gränsöverskridande samarbete,

önskvärd finansiell prioritering utvecklingsskapande investeringav ar i infrastruktur. Det första alternativet innebär ett statligt ansvar för de regionala

utvecklingsfrägorna. Den samordnade länsförvaltningen utvidgas till ñer

områden och länsstyrelsens roll sammanhållande regionalt organ som Länsstyrelsernas organisation renodlas vidare genom att lekstärks. mannastyrelserna avskaffas. Landstingen berörs inte direkt i detta

alternativ. Deras roll blir i hög grad beroende utfallet av den pågående av utredningen hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation. om Det andra alternativet innebär att kommuner i samverkan får ansvaret

regionala frågorna. Landstingen avvecklas och deras uppgifter förs för de till kommunerna eller till kommuner i samverkan. Länsstyrelserna över i detta alternativ kvar med i princip nuvarande inriktning och finns omfattning. Eventuellt kan vissa uppgifter föras över från länsstyrelserna

för kommuner i samverkan. till ett organ Enligt det tredje alternativet bildas ett nytt regionalt folkvalt organ.

uppgifter från dagens landsting och länsstyrelser. Lands- Det får sina avvecklas medan länsstyrelserna omformas till att bli myndigtingen hetsutövande statliga på regional nivå. organ det gäller den geografiska indelningen betonas att de framtida När bör utformade efter näringsgeograñska utgångspunkter. regionerna vara vidare utformade efter samhällsplaneringens Regionerna bör vara mer vad i dag är fallet. Antalet regioner bör enligt utredaren behov än som färre än i dag inte så få att nationalstatens suveränitet utmanas. vara men

148 Bilaga 1 sou 1993:97

Västsverigeutredningen

Förhållandena i västra Sverige har motiverat särskild översyn en av länsindelningen i denna del landet. En särskild utredare Västsveriav geutredningen C 1992:08 har haft i uppgift att analysera för- och nackdelar med den nuvarande indelningen samt föreslå åtgärder för att komma till rätta med nackdelarna dir. 1991:30. Västsverigeutredningen överlämnade i juni i år betänkandet SOU 1992:66 Västsverige region i utveckling. Utredaren föreslår i betänkandet att som ett första steg ett regionförbund enligt kommunalförbundsmodell bildas där kommuner och landsting i Hallands, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län får samverka i övergripande

utvecklingsfrågor. Länsstyrelsens ansvar för regionala utvecklingsfrågor flyttas till förbundet. I betänkandet diskuterar utredaren också möjligheten att på sikt slå samman de fyra västsvenska länen till ett. Västsverigeutredningens betänkande remissbehandlas för närvarande.

3 En parlamentarisk regionberedning

Den regionala strukturen uppvisar i dag splittrad bild. Ansvarsfören hållandena är delvis oklara. Samverkan och samordning behöver förbättras. Den administrativa geografiska indelningen medför åtminstone i vissa delar av landet problem. Det finns därför skäl att förutsättningslöst och i samverkan med företrädare för de olika regionerna överväga såväl uppgifts- och ansvarsfördelning indelning den offentliga försom av valtningen på regional nivå. En framtida struktur för den regionala offentliga förvaltningen bör utformas så, att den bidrar till positiv en utveckling i de olika landsändarna samtidigt samordning, utveckling som och en hållbar tillväxt i landet som helhet främjas. Syftet med Regionutredningens arbete har varit att skapa god saklig en grund för en samrnanvägning av olika intressen. I årets budgetproposition l99192:100 bil. 14 9 uttalar jag min s. avsikt att föreslå regeringen att tillkalla parlamentarisk beredning för en det fortsatta arbetet med såväl den regionala verksamhetens uppbyggnad som landets indelning i län. Denna beredning bör tillkallas. nu Som tidigare nämnts remissbehandlas för närvarande Västsverigeutredningens förslag om ett särskilt regionförbund för de regionala utvecklingsfrågoma i västra Sverige. När remissbehandlingen avslutats bör regeringen ta ställning till det finns förutsättningar för sådan om en temporär lösning eller om frågan bör beredas vidare i den parlamentariska beredningen.

4 Beredningens uppdrag

Den parlamentariska regionberedningen bör ha till uppgift att på grundval av de analyser som gjorts av Regionutredningen och övrigt aktuellt utredningsmaterial utforma förslag den offentliga verksamhetens om uppbyggnad och indelning på regional nivå.

1993:97 Bilaga 1 149 sou

För beredningens arbete bör vissa grundläggande utgångspunkter

gälla. En första utgångspunkt är subsidiaritetsprincipen, den s.k. närhetsprincipen. Principen innebär att besluten inte skall fattas en högre nivå än vad är nödvändigt för att verksamheten skall kunna skötas på ett som ändamålsenligt och effektivt sätt. De högre nivåernas roll är i första hand verka stödjande och samordnande. I största möjliga mån bör följaktatt ligen decentralisering beslutsfattandet eftersträvas. Ingen funktion en av bör flyttas till högre nivå med mindre än att det kan styrkas att den en lägre nivån är stånd att fullgöra funktionen på ett tillfredsställande och ur kostnadseffektivt sätt. Med denna utgångspunkt bör förslagen inriktas på skapa effektiv offentlig förvaltning med förutsättningar för ökad att en produktivitet och med god rättssäkerhet och en fast demokratisk en förankring. Om politiska uppgifter förs över till annan nivå än i dag, så skall det ske till står under demokratisk styrning och kontroll. organ som Detta påverkar dock inte beredningens möjligheter att föreslå förändrad ansvarsfördelning mellan eventuella regionala organ, landstingen staten, och kommunerna eller det förhållandet att vissa i dag förekommande verksamheter kan överflyttas från offentligt huvudmannaskap. I detta sammanhang bör förutsättningarna att låta andra aktörer i samhället större beaktas. Det gäller bl.a. folkrörelser, ta ett ansvar trossamfund och föreningar olika slag. Det finns ingen anledning att av själva produktionen offentlig verksamhet alltid skall ske i offentlig av regi. Att skilja på offentlig kontroll och finansiering å ena sidan och en fri produktion med enskilda, kooperativa och offentliga producenter å den bli därför grundläggande princip för förnyelse av de olika andra en välfárdssystemen. Verksamheten skall inte bedrivas så, att den försvårar decentralisering beslutsfunktionema och motverkar möjligheterna till av självständiga, samordnade initiativ i de olika regionerna. utgångspunkt bör gälla offentlig verksamhet skall Som en andra att styrd i demokratiska former. Det gäller att skapa bästa möjliga förutvara sättningar för väl fungerande medborgarinflytande. Det är angeläget ett för medborgarna att kunna identifiera vem som bör ansvaret för beslut

och verksamheter. En tredje utgångspunkt bör att verka för långsiktigt hållbar vara en utveckling kan säkerställa hälsosam miljö, livskraftiga ekosystem som en och biologisk mångfald. Försiktighetsprincipen, dvs. vetenskaplig osäkerhet skall inte hindra åtgärder när allvarliga miljöskador riskeras, och hänsynen till naturens kretslopp är grundläggande förutsättningar. Den fysiska samhällsplaneringen skall genom plan- och naturresurslagstiftningen bidra till att förebygga att miljöskador uppkommer. En fjärde utgångspunkt bör den internationella utvecklingen. vara Genom bl.a. det ökade europeiska samarbetet kommer nya mönster att uppstå för samverkan mellan politiska och administrativa institutioner i Europas olika länder. Denna utveckling måste enligt min uppfattning tillmätas stor betydelse i beredningens arbete. femte utgångspunkt bör kraven på hushållning med den En vara offentliga sektorns ekonomiska Detta kräver enligt min mening resurser. omprövningar görs gjorda åtaganden så att de offentliga utgifternas att av bruttonationalprodukten minskas. I detta sammanhang är det andel av

150 Bilaga 1 soU 1993:97

viktigt att beakta risken för att behov utgifter skapas nya av genom nya komplicerade strukturella lösningar. Antalet skattenivâer i samhället bör belysas från denna utgångspunkt. Beredningen bör inleda sitt arbete med att överväga ansvarsfördelningen i stort mellan den statliga och den kommunala sektorn. Det bör klargöras vilka uppgifter bör handhas inom för kommunal som ramen en självstyrelse med lokal eller regional förvaltning och vilka uppgifter som bör förbehållas staten. Betydelsen ett samband mellan nationell, av regional och lokal nivå bör också belysas. Länsstyrelsernas roll bör tydliggöras på det förvaltningsrättsliga området, inte minst från rättssäkerhetssynpunkt. Därefter bör uppgiftsfördelningen inom de kommunala respektive de statliga områdena behandlas. Det gäller såväl ansvarsfördelningen mellan olika nivåer som mellan olika nivå. I detta sammanhang organ samma bör bl.a. värdet av samordning, regional balans och verkningsfulla statliga styrinstrument beaktas. Detsamma gäller betydelsen närhet i av form av insyn, påverkan, samhörighet och delaktighet i beslut som rör den egna regionens utveckling. Som ett resultat av dessa överväganden uppgiftsfördelningen om mellan nivåer och huvudmän bör beredningen lägga fram förslag till organisation för den offentliga verksamheten på regional nivå. Mot bakgrund av det förslag till organisation beredningen som stannar för bör den administrativa indelningen på regional nivå övervägas. Om beredningen finner skäl till det, bör förslag till indelning eller ny ändringar i nuvarande länsindelning utformas. Det är viktigt att eventuelförslag har förankring i berörda regioner och att kommuner och landsting uttryckt att det finns ett ökat behov samarbete av över gränserna. Därvid bör också möjligheterna till decentralisering inom ett län eller inom ett område med indelning beaktas. I anslutning till annan detta bör beredningen även ta frågan den anpassning statliga upp om av myndigheters regionala organisation kan följa förändrad som av en länsstruktur och sambanden mellan lokal, regional och central nivå. sammansättningen av länsstyrelsernas och andra statliga regionala myndigheters styrelser bör också övervägas. Beredningens arbete med frågan framtida regional struktur bör om en även innefatta länsindelningen i västra Sverige. Beredningen bör därvid beakta de ställningstaganden som görs med anledning Västsverigeutav redningens förslag. Den begäran som föreligger försöksverksamhet med ändrad om en regional uppgiftshantering i Skåne bör övervägas beredningen. Om av beredningen kommer fram till att det finns förutsättningar för fören söksverksamhet, bör ett förslag till uppläggning och geografisk avgränsning läggas fram. Beredningen bör även överväga andra typer försöksverksamhet om av kan vara av värde för den fortsatta processen. Beredningen bör oförhindrad att ta även andra frågor vara upp som hänger samman med utredningsuppdraget.

1993:97 Bilaga I 151 SOU

5 Arbetets bedrivande

Beredningen bör bedriva sitt arbete så, att problem, önskemål och synpunkter i olika delar landet fångas upp. Om beredningen finner av skäl till det bör stegvis reformprocess kunna väljas, där förslag till en fram för olika regioner. Även i övrigt för lösningar efter hand läggs förslag till delreformer kunna läggas fram. Beredningens arbete bör bedrivas i nära kontakt med andra utredningar har betydelse för bedömningen den offentliga verksamheten på som av regional nivå. Det gäller bl.a. Lokaldemokratikommittén C 1992:01 och Kommittén S 1992:04 hälso- och sjukvårdens finansiering och om organisation. Beredningen har att beakta vad sägs i regeringens direktiv till som samtliga kommittéer och särskilda utredare om utredningsförslagens inriktning i ekonomiskt hänseende dir. 1984:5, beaktande av EGaspekter i utredningsverksamheten dir. 1988:43 samt redovisning av regionalpolitiska konsekvenser dir. 1992:59. I arbetet med frågan försöksverksamhet med ändrad regional om en uppgiftshantering i Skåne bör beredningen ha kontakt med de länsstyrelövriga statliga myndigheter, landsting, kommuner och andra organ ser, kan komma att beröras. Ett eventuellt förslag i denna del bör som redovisas senast den 1 april 1993. Beredningen bör i övrigt redovisa resultatet sitt arbete senast den av 1994. I första hand bör beredningens redovisning vara inriktad på l mars förslag till principbeslut reforrnering den regionala nivån. ett om av Därutöver bör behovet fortsatta utredningar för ett genomförande av redovisas.

6 Hemställan

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen nu bemyndigar chefen för Civildepartementet tillkalla beredning med parlamentarisk sammansättning att en omfattad kommittéförordningen 1976:119 bestående av högst elva av ledamöter med uppgift att utforma förslag om den offentliga verksamhetens uppbyggnad och indelning på regional nivå, att utse ledamöterna att vara ordförande, en av besluta sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträda att om kommittén. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar kostnaderna skall belasta trettonde huvudtitelns anslag Utredningar att

m.m.

7 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hennes hemställan. Civildepartementet

Bilaga 2 153

2 Bilaga

CIVILDEPARTEMENTET

PROTOKOLL 18

vid regeringssammanträde

1993-02-25 C92159LST C92610FOU C92645FOU

betänkande SOU 1992:66 Västsverige region Västsverigeutredningens i utveckling

har gjorts länsindelningen i västra Ett särskilt utredningsarbete om överlämnade i juni 1992 betänkandet

Sverige. Västsverigeutredningen

region i utveckling. I betänkandet föreslås SOU 1992:66 Västsverige regionförbund enligt kommunalförbundsmodell att som ett första steg ett och landsting i Hallands, Göteborgs och bildas där samtliga kommuner skall samverka i övergripande

Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län

länsstyrelsemas för regionala utvecklingsfrågor. De berörda ansvar utvecklingsfrâgor flyttas till förbundet. Betänkandet har remissbehandlats. C 1992:06 har i uppgift att utforma förslag om

Regionberedningen

uppbyggnad och indelning regional nivå. den offentliga verksamhetens beredningen dir. 1992:86 framgår att regeringen när Av direktiven för Västsverigeutredningens betänkande har avslutats remissbehandlingen av till det finns förutsättningar för en sådan temporär skall ta ställning om föreslagits eller frågan skall beredas vidare i beredlösning som om ningen. uppdrag ingår överväga framställning om

I Regionberedningens att en ändrad regional uppgiftshantering i Skåne. Ett

försöksverksamhet med skall enligt direktiven redovisas senast den eventuellt förslag i denna del

l april 1993.

angeläget den offentliga verksamhetens Regeringen anser det att indelning i västra Sverige ägnas särskild uppmärksamuppbyggnad och har redovisat ett analysmaterial och ett het. Västsverigeutredningen

154 Bilaga 2 sou 1993:97

förslag till lösning de regionala samverkansfrågorna. av Förslaget har fått ett blandat mottagande remissinstansema. av De politiska partierna i flertalet berörda län har i särskilda skrivelser uttalat sitt stöd för en reform. Någon enighet bland de berörda intressenterna i den föreslagna regionen finns dock inte. Enligt regeringens mening bör frågan därför

beredas vidare i Regionberedningen. Regeringen beslutar att Västsverigeutredningens

betänkande och remissyttrandena skall överlämnas till

Regionberedningen för fortsatta

överväganden. Beredningen bör därvid även överväga andra möjligheter för att åstadkomma ökad regional samverkan i den västsvenska regionen som bl.a. framförts i remissvaren.

I arbetet bör beredningen ha kontakt med de länsstyrelser, övriga statliga myndigheter, landsting, kommuner och andra organ kan som komma att beröras. Arbetet bör bedrivas i nära samråd med företrädare för de politiska partierna i Västsverige.

Beredningen bör behandla Västsverigefrâgan

med förtur och redovisa resultatet av sina överväganden senast den 1 oktober 1993. Beredningen bör därvid redovisa en eller flera modeller för ökad regional samverkan i den västsvenska regionen kan som genomföras utan ytterligare utredningsarbete.

Regeringen beslutar samtidigt förlänga att tiden för beredningens arbete med frågan om en försöksverksamhet i Skåne så, att ett eventuellt förslag skall redovisas senast den 1 oktober 1993.

Bilaga 3 155

3 Bilaga

över

Sammanställning av remissyttrandena region i utveckling

betänkandet Västsverige -

SOU 1992:66

huvudsakligen de yttranden, som uttryckligen Sammanställningen avser och lämnats främst remissorgan vilka är gäller Västsverigefrågan som av Redovisningen uppdelas två avsnitt, av vilka verksamma i regionen. beskrivningen identifierade problem med den nudet första refererar av och indelningen, medan det andra redogör för varande organisationen Västsverigeutredningens huvudförslag om bildandet av Synpunkterna regionförbund första steg mot ett framtida regionalt kommuett som ett nalförbund eller ett direktvalt regionfullmäktige.

Problembeskrivningen

remissyttranden återkommer från förut nämnda I det stora flertalet kända synpunkter problemen med den nuvarande utredningar den offentliga regionala organisationen. Nytt är den stora indelningen av lägger vid den nuvarande indelningens och organisavikt remissorganen eller oförmåga kraftfullt företräda regionen utåt och tionens förmåga att främja regionens utveckling. att

partiernas läns- eller distriktsorganisationer De politiska

partiernas länsorganisationer i Västsverige ny

De flesta politiska

inte remissen varierar något olika sätt demokrati har dock svarat offentliga förvaltningens otidsenliga struktur vilken sägs temat om den utveckling. Fyra partier i Halland anmäler dock försvåra regionens

avvikande mening. folkpartiet liberalerna i ORP-länen att de nuvarande Således anser onödiga svårigheter få till stånd god service, ett gränserna medför att en och effektiv administrarationellt utnyttjande av gemensamma resurser en organisations- och styrelseformer krävs för att möta konkurrens tion. Nya bedriva samverkan med regioner i andra länder. från och decentraliserings- och demokratiargument anför centerpartiet Förutom för sin uppfattning att rationell offentlig ekonomisk motivering en mer en Betydande besparingar i administrationen skulle organisation behövs:

156 Bilaga 3 sou 1993:97

kunna göras genom att föra arbetsuppgifter samman av närbesläktat slag

på regional nivå till ett i stället organ för till flera.

Kristdemokratiska samhällspartiet framhåller att ett mer samlat ekono-

miskt och administrativt får avgörande betydelse ansvar för landets regi-

onala utveckling och tillväxtmöjligheter. Miljöpartiet

de gröna uppfattar

den regionala nivån i dag särskilt problematisk som rörig, orationell och resurssvag. En funktionell regional enhet mera som kan fatta beslut

på flera områden efterlyses.

Också socialdemokratiska arbetarepartiet önskar former nya för beslut

och ansvar i de regionala frågorna och det gör med motiveringen att

administrativa gränser inte får försvåra en samhällsservice som svarar mot medborgarnas behov. Vänsterpartiet pekar på behovet av en effektivare samordning regionala och regional av resurser administration.

En avvikande mening anmäler folkpartiet, centerpartiet, vänsterpartiet

och moderaterna i Halland. De tycker inte att den gällande länsindel-

ningen är något avgörande hinder för en gynnsam utveckling av

regionen. Folkpartiet i Halland sålunda för varnar att inrättandet av en

fjärde nivå, även under försöksperiod, en kan medföra ökad byråkra-

tisering och ökade kostnader. Centerpartiet tror inte att framtidens

problem kan lösas genom storskalighet och mer centralisering och genom

en ändring av länsgrånsema. Partiet antar att ett nytt västsvenskt masto-

dontlän kommer att leda till mer samarbetsproblem och ett ökat

politikerfcirakt. Hallandsmoderaterna understryker behovet av en översyn

av beslutsprocesser och regelverk varigenom sådana negativa tendenser

kan motverkas som att samordningsfrågor över länsgränserna

nu ibland

löses till priset av omfattande administrativa processer. Vänsterpartiet

avger liknande synpunkter moderaterna. som

Kommunförbunden och några kommunalförbund

Älvsborgs kommunförbund hävdar

att nuvarande länsgränser utgör hinder

för en rationell samverkan, vilket sägs vara särskilt tydligt i frågor om infrastrukturella investeringar i väg- och jämvägsnät och om samordning

av kollektivtrafiken. Förbundet saknar för Västsverige ett gemensamt

organ för näringslivsutveckling, marknadsföring

och internationell samverkan det nystartade EG-kontoret har begränsad - en mer uppgift. I

fråga om planeringen sjukvårdens av struktur och verksamhet påtalas att

den västsvenska planeringsnämnden för sakornrådet inte kan fatta

bindande beslut för t.ex. strukturfrågorna, vilket i framtiden torde

erfordras. Man anser att samverkan i miljö- och kulturfrågorna bör

förstärkas och fördjupas liksom i fråga om den högre utbildningen och

forskningen.

En bättre samordning över länsgränserna beträffande infrastruktur och

kollektivtrafik även Regionkommittén anser Fyrstad och Kommun-

förbundet Skaraborg önskvärd båda den - menar att nuvarande admini-

strativa splittringen hämmar utvecklingen.

Göteborgsregionens kommu-

nalförbund beklagar att utredningen inte gått längre och redan nu

föreslagit en ändrad länsindelning.

Bilaga 3 157 sou 1993:97

Landstingen

Landstingen i regionen delar uppfattningen att den rådande länsindelningändras den sägs verka hindrande och fördröjande i många en behöver fall då det gäller uppnå goda lösningar på dagens problem. att Bohuslandstinget framhåller särskilt att situationen i Göteborgsregionen och fyra landstingsområden i ett och samma bostads- och armed tre län betsmarknadsområde påtagligt aktualiserat behovet av förändringar. utvecklings- och framtidsfrågor har visat sig svåra att hantera ef- Viktiga fektivt och kraftfullt.

Landstinget i Älvsborg åskådliggör problemen genom att citera sitt

remissvar över västtågsutredningen i juni 1992: Dagens västsvenska med myller onaturliga administrativa gränser och med ett struktur ett av inblandade landsting, länsstyrelser, kommuner, trafikotal aktörer m.fl. saknar förmåga att driva beslutsprocess som stärker företag en regionen helhet och inte bara den bygden eller egna området. som egna sådan finns fara för handlingsforlarnning med sin höjd Utan en stor punktvisa insatser utan helhetssyn med bristande totaleffektivitet som

följd.

Länsstyrelserna och andra statliga organ

Länsstyrelserna i Hallands, Skaraborgs och Älvsborgs län är, förutom

för folkvalda och fyra politiska partiorganisationer i

företrädare organ Halland, de enda remissinstanser från Västsverige som avvisar uppfattlänsindelning behövs. De pekar i stället de enligt ningen att en ny mening hittills goda erfarenheterna samverkan det regionala deras av planet vägledning för framtiden. som en Ett betydande samarbete över läns- och kommungränserna förekommer områden och mellan flera olika samhällsaktörer, framhåller inom en rad sålunda Länsstyrelsen i Hallands län. Genom årliga samverkansmöten, där berörda länsstyrelser, landsting, kommunförbund och handelskamrar får projekten bred förankring. Länsstyrelsen inte samarbetet deltar, en ser med andra län komplikation utan snarare som något fruktbart och som en stimulerande. Framgångsrika regioner i Europa sägs vara flexibla och ofta ingå i flera olika nätverk utan att vara administrativt samman- Dessutom förmodas samverkansbehoven med de sydsvenska kopplade. länen inte försvinna Halland går upp i en västsvensk region. att om

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att utredaren kraftigt överbetonat

med nuvarande länsindelning och finner det svårt att problemen överhuvudtaget konkreta exempel på att länsgränserna i sig utgjort ange utveckling. Däremot kan med fog hävdas, att samspelet inom hinder för regionen och förmågan att utåt uppträda gemensamt varit otillräcklig. likalydande åsikter redovisar Länsstyrelsen i Skaraborgs län Nära nog också betonar det nödvändiga i att tydliggöra vad som skall uträttas som och kommun och vilken arbetsfördelning skall gälla dem inom stat som Vidare avfärdas tanken på samhällsinstans på regional nivå emellan. en den inte skulle kunna utöva några styrande funktioner med argumentet att

158 Bilaga 3

i förhållande till näringslivet sådan instans skulle följaktligen inte - en kunna med någon auktoritet företräda regionens näringsliv. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län däremot delar uppfattningen att den administrativa indelningen i Västsverige är otidsenlig och behöver reformeras. Samma uppfattning förs fram Domstolsverket, Kammarav kollegiet, Kammarrätten i Göteborg, Polismyndigheten i Göteborg,

Överbefälhavaren ÖB och Överstyrelsen för civil beredskap

båda påtalar samverkanssvårighetema ledningssynpunkt med ur nuvarande organisation, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Arbetsmarknadsstyrelsen, Socialstyrelsen, Vägverket, Boverket Samhällsvetensamt

skapliga fakulteten vid Göteborgs universitet. ÖB övergång

anser att en till större regioner inom såväl den militära civila som sektorn skulle vara av godo från lednings- och samverkanssynpunkt.

Näringslivets organisationer mil.

Från näringslivets sida påtalas nackdelarna med det rådande splittrade administrativa ansvaret. Det sägs utgöra hinder för Västsveriges ett stort utveckling till en livskraftig och dynamisk region i förhållande till andra regioner i Europa.

Således framhåller Svenska Arbetsgivareföreningen det närings-

att ur livets synpunkt är viktigt och angeläget att de geografiska myndighetsgränserna anpassas till vad som är optimalt för åstadkomma att en konkurrenskraftig region den nuvarande länsindelningen inte - motsvarar dagens krav i detta avseende. De nuvarande läns- och landstingsgränserna ses som hinder för det samarbete inom regionen redan förekommer som och som behöver vidgas framöver. Västsvenska handelskammaren önskar en regional organisation bättre än den nuvarande kan medverka till som kraftiga infrastrukturella förändringar och kan effektivare prioritera som bland önskvärda investeringar. Svenska lokaltrafikföreningen karakteriserar nuvarande läns- och landstingsindelning som ålderdomlig och skild från den funktionella regionindelningen. I stort samma uppfattning de refererade har Föreningen som nu Sveriges Kommunalekonomer som därtill fogar ett effektivitetsmotiv för en förenkling av den komplicerade regionala organisationen. För nu att uppnå en hög total effektivitet i den offentliga sektorn, skriver föreningen, räcker det inte med att varje myndighet eller institution uppfyller höga effektivitetskrav. Det krävs också, att offentliga kan nå organ en hög total effektivitet i alla de besluts- och ärendeprocesser där flera offentliga organ är inblandade. Vägen att uppnå detta är klargöra och att renodla ansvar och det sättet undvika dubbelarbete och resursslukande revirstrider. Sveriges kommunaljuridiska förening avstår uttryckligen från att behandla områdesindelningens lämplighet. HCK i NORP-regionen ser det som viktigt att det demokratireform skapas regioner i som en stället för län och landsting. Handikapprörelsen har märkt bristen på god en samordning i fråga om bl.a. hälso- och sjukvård, kollektivtrafik och

Bilaga 3 159

utbildning och det med nuvarande administrativa gränser inte anser att går att effektivt utnyttja befintliga resurser.

Regionförbundslösningen

De politiska partiernas länsdistriktsorganisationer

de åtta politiska partiernas läns- eller distriktsorganisationer har alla Av Ny demokrati lämnat synpunkter förslaget till regionförbund. utom Socialdemokraterna, miljöpartiet och kristdemokraterna i NORP-länen, folkpartiet och centerpartiet i ORP-länen samt moderaterna och vänsterpartiet i Bohuslän tillstyrker det föreslagna regionförbundet men endast uttalad övergångslösning. De tillstyrker också förslaget att länssom en styrelserna bör renodlas till rent statliga förvalmingsmyndigheter. Folkpartiet, centerpartiet, kristdemokraterna och miljöpartiet samt vänsterpartiet i Bohuslän betonar att slutmålet måste vara ett direktvalt självstyrelseorgan med beskattningsrätt. Socialdemokraterna uttalar sig inte preciserat den framtida modellen, men de framhåller att om om landstingen avvecklas, så måste frågan medborgarinflytandet och beom skatttiingsrätten ytterligare belysas. Moderata samlingspartiet i ORP-länen tillstyrker bildandet av ett storlän i allt väsentligt enligt Västsverigeutredningens förslag. Partiet anser i övrigt formerna bör utredas vidare, att delar av Halland och Västeratt götland kan föras till angränsande län, att länsstyrelserna bör bli rent statliga och att inget nytt organ bör införas som överprövar organ kommunala beslut. I fråga regionens geografiska omfattning ser folkpartiet och om centerpartiet i ORP-länen helst att Halland och gärna också Värmland ingår i regionbildningen. Socialdemokraterna menar att södra Halland bör

föras till Sydsverigeregionen regering och riksdag finner det önskvärt

om påbörja försöksverksamhet både i Sydsverige och i Västsverige. att Moderaterna, folkpartiet, centerpartiet och vänsterpartiet i Halland avstyrker och förordar i stället ett halländskt länsparlament ocheller samverkan mellan statliga och kommunala Vänsterpartiet bättre organ. i Skaraborg avstyrker också och vill hellre ha ett skaraborgskt länsparla-

ment.

Landstingsförbundet samt landstingen i NORP-länen

Landstingsförbundet tillstyrker förslaget att bilda ett regionförbund och renodla länsstyrelserna till rent statliga utan landstingsvalda leatt organ Förbundet regioner bör få växa fram successivt damöter. anser att nya utifrån förhållanden i olika delar landet och att Sverige inte behöver av i och form varken i fråga regionernas storlek eller stöpas en samma om arbetsfördelningen mellan lokal, regional och nationell nivå.

160 Bilaga 3 sou 1993:97

Med avgivandet den grundsynen avstår förbundet från av mer detaljerade synpunkter uppgifter, organisation och geografisk avgränsning för en västsvensk region. Bohuslandstinget tillstyrker bildandet möjligt regionsnarast av ett förbund som ett bra första steg vägen direktvalt regionfullmot ett mäktige. Det stryker under vikten att överföring påbörjas av en snarast av ansvar och befogenheter från staten till regionförbundet och kommunerna, en förutsättning för överförande uppgifter från landstingen till av regionförbundet och kommunerna. Värmland kan ingå där så om man önskar och helst även Halland, i varje fall dess del, detta får norra men inte vara avgörande för bildandet ett västsvenskt regionförbund. När av ett regionfullmäktige bildats, bör länsstyrelserna ha sin organisaanpassat tion till den västsvenska regionen.

Även landstinget i Älvsborg

tillstyrker i allt väsentligt samtidigt som det förklarar sig stödja förstärkning kommunernas ställning och en av betonar vikten av att förberedelsearbetet påbörjas så snabbt möjligt. som Ett tillläggsförslag om att slutmålet skall ett direktvalt regionalt vara folkstyre förlorade knappt vid företagen omröstning. Landstinget i Skaraborg uttrycker sin positiva inställning till regionett förbund som en etapp mot ett framtida regionparlament diutsett genom rekta val. Man efterlyser emellertid utförligare analyser konsekvenserav na för ekonomin och för utkrävandet det politiska Mav ansvaret. ledamöterna reserverade sig mot uttalandet ett framtida regionparlaom ment. Till skillnad från de tre nu nämnda landstingen avstyrker landstinget i Halland och förordar i stället ett intensiñerat samarbete bl.a. med landstingen i Sydsverige. Mot beslutet reserverade sig socialdemokraterna, kristdemokraterna och miljöpartiet, vilka stod fast vid respektive partiorganisations yttranden behovet ett regionalt om av organ. Här skall också nämnas att Värmlands läns landsting intagit en avvaktande hållning, som dock, sägs det, inte skall definitivt ses som ett avståndstagande. Yttrandet, som delvis är likalydande med länsstyrelsens i länet, behandlar också ett antal principiellt viktiga frågor, bl.a. den om primär- och landstingskommunala självstyrelsen landstinget ansluter sig till utredningens framhållande dess betydelse. av

Kommunerna och några kommunalförbunden av

Alla kommunerna i Bohuslän har i allt väsentligt tillstyrkt regionförbundslösningen antingen i yttranden eller yttranden från egna genom

Göteborgs Regionens kommunalförbund, Fyrstadskansliets kommunalför-

bund och kommunalförbundet BOSAM. I det förstnämnda förbundet ingår från O-länet Göteborg, Härryda, Kungälv, Mölndal, Partille, Ste-

nungsund, Tjörn och Öckerö, från P-länet Ale och Lerum från N-

samt länet Kungsbacka. I Fyrstadsförbundet ingår Lysekil och Uddevalla i Olänet och Trollhättan och Vänersborg i P-länet. BOSAM har bildats av Lysekil, Munkedal, Sotenäs, Strömstad, Tanum och Uddevalla.

Bilaga 3 161

Huvudargumenten för tillstyrkandet är i stort sett desamma i alla yttranden: Västsverige bör snabbt enas organisatoriskt i ett kraftfullt regionorgan, väl rustat att företräda hela regionen i det samarbete på regional nivå som nu växer fram i Europa. Regionförbundet väntas få stor betydelse för regionens utveckling. sammansättningen, valsättet, finansieringen och behovet av en särskild lagstiftning anges dock av många som frågor som fordrar vidare beredning. Detsamma gäller demokratifrågorna. Göteborgs kommun hävdar härutöver att regionförbundet bör bildas även om något län vill ställa sig utanför eller om något län kan komma att delas. Om en regionförbundsverksamhet inleds samtidigt i Skåne och Västsverige, öppnas möjligheter att hitta en för Halland önskvärd lösning, heter det vidare. Om Värmland önskar ingå, bör länet erbjudas vara med från början. Förbundets personella och ekonomiska resurser måste övervägas mera ingående. Sist framhåller kommunen att det är väsentligt att staten för över uppgifter och resurser från länsstyrelserna till regionförbundet. Härryda, Orust och Sotenäs markerar att slutmålet bör vara ett direktvalt regionalt folkstyrelseorgan. Med undantag av Kungsbacka förklarar däremot Hallandskorrtmunerna att de i nuläget inte vill delta i något regionförbund. De vill avvakta Regionberedningens ställningstagande generellt innan de själva tar ställning. I några av kommunerna, bl.a. Halmstad och Hylte, har dock socialdemokratiska reservationer lämnats till förmån för regionförbundstanken.

Av de 18 kommunerna iÄlvsborgs län har 17 svarat. I alla svaren

tillstyrks i allt väsentligt Västsverigeutredningens förslag. Regionförbundslösningen accepteras som en övergångsföreteelse. I ett tiotal svar rekommenderas uttryckligen som slutmål ett direktvalt regionalt folkstyrelseorgan med beskattningsrätt. Fullmäktigemajoriteteten i Vänersborg avvisar dock det slutmålet och talar för ett rent kommunalförbund och vill inte heller att landstinget skall tas med i ett temporärt regionförbund. Allmänt anses det angeläget att kommunerna får överta mer av ansvar och befogenheter från de statliga regionala organen. Några kommuner ser gärna att Värmland får ingå. Flera pekar behovet av ytterligare belysning av medborgarinflytandet och de ekonomiska aspekterna. Endast 9 av de 17 kommunerna i Skaraborgs län har lämnat egna yttranden; flera kommuner har hänvisat till de politiska partiernas svar. Av de svarande är Mariestad helt avvisande, medan övriga åtta är i huvudsak positiva men i somliga fall med vissa tveksamheter. Alla instämmer dock i behovet av en reformering av den nuvarande organisationen och i önskemålen om en förstärkning av kommunernas ansvar och uppgifter. Flera talar för att Värmland bör beredas tillfälle att ingå. Habo och Mullsjö diskuterar möjligheterna att tillhöra flera regioner eller att flyttas över till Jönköpings län. Som skäl för sin avvisande inställning anför Mariestad bl.a. risken för att de mindre kommunerna i ett stort regionparlament får ett mycket litet inflytande. Även kommunerna skulle ökat inflytande, finns om ett

6 I3-I003

162 Bilaga 3

risken att viktiga övergripande frågor avgörs inom en mycket begränsad krets runt Göteborg. Det kan leda till risk för utamming av de mer perifera områdena, t.ex. norra Skaraborg. Andra samverkansformer än regionförbundet bör därför undersökas. Även Skövde och Habo det anser angeläget att den föreslagna samverkansformen av samma skäl ytterligare utreds. Falköpings kommun tror inte på ett lappverk av samverkansavtal och andra överenskommelser utan ser fördelar i ett regionalt samarbete i en fastare Organisationsform på primärkommunal grund. Kommunen anser därtill att landstingen bör avskaffas snarast möjligt.

Svenska Kommunförbundet och kommunforbunden i NORP-länen

En lösning av de västsvenska samverkansbehoven bör inte ges den ut-

fornming som Västsverigeutredningen föreslagit, hävdar Svenska

Kommunförbundet. Det föreslagna regionförbundet blir alltför starkt landstingsanlcnutet. Kommunerna utom Göteborg kommer att sakna - -

inflytande. Övergângslösningen är inte rimlig om man vill se samverkan

mellan kommuner som en realistisk framtida lösning. Tendens till överorganisering finns genom att länsstyrelserna och landstingen skall vara kvar under en övergångsperiod om än med begränsade uppgifter. Regionförbundets landstingsanlcnyming innebär bindning till länsgränser vid prövning av samverkansornrådets geografiska avgränsning. Svårlösta finansiella problem är inte utredda. Kommunerna försätts i en märklig situation när de skall bidra till regionförbundets kostnader utan att ha rätt till inflytande på dess verksamhet. En viktig riktpunkt for frågans vidare beredning bör vara, säger Kommunförbundet till sist, att man söker en uppläggning som tillgodoser behovet av fast förankring hos och inflytande för kommunerna. I en reservation tillstyrker däremot Göran Johansson s, Göteborg, i allt väsentligt betänkandets förslag. Han vill, skriver han, i likhet med många remissinstanser i Västsverige starkt förorda att regeringen ger Västsverige möjlighet att alltjämt hålla ett högt tempo i de regionala frågorna utan att för den skull de berörda ges otillräcklig tid för samråd.

Kommunförbunden i Skaraborg och i Älvsborg samt Göteborgs-

regionens kommunalförbund anknyter till Svenska kommunförbundets uppfattning och hävdar att samverkan i första hand bör bygga primärkommunerna.

De statliga verken och myndigheterna

15 av de 24 statliga verk och myndigheter som uttalat sig om den föreslagna regionförbundslösningen som ett första steg mot en förändrad regional organisation tillstyrker eller förklarar sig vara positivt inställda

eller inte ha några invändningar. I några fall, t.ex. Överbefälhavaren,

Överstyrelsen för civil beredskap och Räddningsverket, sker det under

Bilaga 3 163

villkor att konsekvenserna för respektive verks ansvarsområde ytterligare utreds. Utan särskilda villkor tillstyrker bl.a. Socialstyrelsen, Statens livsmedelsverk, Konkurrensverket, Kammarkollegiet, Koncessionsnämnden för miljöskydd, Kammarrätten i Göteborg och Samhällsvetenskapliga

fakulteten vid Göteborgs universitet. Banverket förklarar sig också

positivt, men anser att hela järnvägsnätet bör planeras av samma myndighet. Konkurrensverket går något längre än övriga tillstyrkande organ och anser det angeläget att det föreslagna regionförbundet väljer sådana lösningar på förekommande problem som är inriktade en effektiv konkurrens. Effektiva konkurrensförhållanden inom regionen sägs utgöra förutsättning för konkurrenskraft i förhållande till andra regioner. en Verket finner det vidare naturligt att den föreslagna modellen för Västsverige får utgöra utgångspunkt för överväganden rörande regionala organisationsformer även i andra delar av landet. Modellen löser den inneboende motsättningen iden nuvarande länsstyrelsekonstruktionen, där länsstyrelsen har att verka som regeringens förlängda arm samtidigt som dess styrelse utses av landstinget. Några svarande avstår från synpunkter eller finner både för- och nackdelar med ett regionförbund. Till dessa hör bl.a. Rikspolisstyrelsen, Riksskatteverket och Statens kulturråd. Statskontoret, Riksrevisionsverket, SCB, Riksförsäkringsverket, Boverket, Jordbruksverket, AMS, NUTEK och Naturvårdsverket avstyrker påbörjandet av en verksamhet med en förändrad kompetensfördelning mellan stat och kommun innan Regionberedningen tagit ställning till hur kompetensfördelningen generellt bör vara i landet. Jordbruksverket deklarerar särskilt att lantbruksenheternas verksamhet alltjämt bör ligga kvar inom den statliga förvaltningen. Boverket rekommenderar en temporär lösning med ett regionplaneorgan for Göteborgsregionen. Glesbygdsmyndigheten anser att förslaget om överföring av uppgifter från statliga till kommunala regionala organ är alltför långtgående. Utvecklingsfonderna i NORP-länen förklarar sig tveksamma de ser inga större fördelar med en sammanslagning av dem till större enheter.

Länsstyrelserna

De tolv länsstyrelser som yttrat sig framhåller alla att någon särlösning för Västsverige inte bör genomföras förrän regionberedningen närmare analyserat kompetensfördelningen och den regionala organisationen i landet som helhet. De avstyrker också förslaget om införande av ett regionförbund. Det nu sagda gäller även länsstyrelserna i de västsvenska länen. Länsstyrelsen i Hallands län, som behandlat remissen i lekmannastyrelsen, ifrågasätter därutöver om det är rationellt att åtminstone under en övergångsperiod ha en fjärde nivå regionförbundet utöver de

nuvarande tre den kommunala, den landstingskommunala och länsstyrel-

serna. Styrelsen påtalar också risken av att de kommuner, som inte blir

164 Bilaga 3 soU 1993:97

representerade i förbundets beslutande organ, kommer att möjligse heterna att hävda sina intressen minskade. Uppgiftsfördelningen och beslutsprocesserna anses dessutom inte tillräckligt klarlagda. Länsstyrelsen var dock inte enig. De socialdemokratiska ledamöterna reserverade sig till förmån för regionförbundstanken. De ville starkt förorda att regeringen ger Västsverige och Sydsverige möjligheter att fortsätta hålla ett högt tempo i de regionala frågorna. Om regeringen och riksdagen skulle finna det önskvärt att påbörja försöksverksamhet i såväl Västsverige som Skåne, borde södra Halland föras till Skåneregionen. Eftersom landstingen kan komma att avvecklas i samband med att kommunerna stärks, måste dock frågorna om medborgarinflytande och beskattningsrätt ytterligare belysas. I en annan reservation tillstyrkte även miljöpartiets företrädare det föreslagna regionförbundet det skulle göra den regionala organisationen enklare och tydligare, mindre byråkratisk och mer resurssnål. Förbundet fick dock inte bli endast ännu en samverkansorganisation det måste ges betydande resurser av såväl stat som landsting och kommun och det särskilt för bevakningen av miljöfrågorna. Vidare borde småpartiemas ställning stärkas.

Liksom Länsstyrelsen i Hallands län förordar Länsstyrelsen iÄlvsborgs

län ett fortsatt och vidgat samarbete via olika samverkansorgan som lösning på den västsvenska problematiken. Styrelsen erinrar också att om länsstyrelserna i växande omfattning verkar som konsulter framför allt mindre kommuner. Man pekar även på risken av att kommunerna försvagas i stället för stärks genom ett regionförbund, som hämtar sina uppgifter från kommunerna i det perspektivet förmodas förslaget innebära att står inför en ny kommunreform med verkligt stora kommuner. Nästan likalydande synpunkter lämnar Länsstyrelsen i Skaraborgs län som tillägger att den nödvändigaste reformen nu är att snabbt genomföra planerna på en samordnad länsförvaltning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län för som argument för sitt avslagsyrkande fram bl.a. uppfattningen att ett regionförbund skulle göra det svårare att samordna de statliga verksamheter som är viktiga i ett utvecklingsperspektiv, t.ex. miljöskydd, arbetsmarknad och näringsliv samt utbyggnaden av trafik, infrastruktur och högre utbildning. Det sägs vidare stå klart att kommunerna via regionförbundet skulle ta ett ökat ekonomiskt ansvar för uppgifter som i dag är statliga. Länsstyrelsen anser emellertid samtidigt att en funktionell region som sammanfaller med den administrativa bör eftersträvas och att NORPlänen därvid är ett lämpligt geografiskt område. En stegvis reformering av länsindelningen förordas, där man i första skedet lägger samman

Göteborgs och Bohus län och Älvsborgs län.

Näringslivets organisationer och arbetsmarknadens parter

Västsvenska handelskammaren uttalar ingen speciell uppfattning om det föreslagna regionförbundets konstruktion. Men kammaren har efter

sou 1993:97 Bilaga 3 165

remisstidens utgång i en särskild skrivelse lämnat sina synpunkter i

frågan se nedan.

Sydsvenska handelskammaren tillstyrker bildandet av ett regionförbund bestående enbart av landstingen. Kammaren anser också att Kungsbacka och Varberg bör tillhöra det västsvenska förbundet och övriga hallandskommuner den sydsvenska regionbildningen om en sådan kommer till stånd. Arbetsmarknadens parter har inte ägnat någon större uppmärksamhet åt frågan om organisationsfonnen för ett regionförbund. SAF är tveksamt till regionförbundstanken men accepterar den som en temporär lösning, LO avstår från yttrande och TCO förordar att man avvaktar Regionberedningens ställningstagande och under tiden närmare belyser demokratiaspekterna. SACO översänder Läkarförbundets yttrande vari regionförbundsförslaget ses som ett sätt att anpassa landstingen till väntade förändringar. Därutöver betonas vikten av att regionförbundet verkligen får mandat att besluta i strukturfrågor.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan konstateraras, att de allra flesta remissorganen i stort instämmer i Västsverigeutredningens karakteristik av problemen med den nu rådande indelningen och organisationen av den offentliga regionala verksamheten i NORP-länen. Det gäller bl.a. näringslivets organisationer, kommunförbunden och några kommunalförbund, landstingen, en lång rad kommuner inkluderande Göteborgs och Kungsbacka kommuner samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Bland dem som inte delar uppfattningen återfinns länsstyrelserna i

Skaraborgs, Älvsborgs och Hallands län samt Centerpartiets, folkpartiet

liberalernas, moderata samlingspartiets och vänsterpartiets länsorganisationer i Halland. Remissvaren visar således att det med några undantag råder en bred enighet om att den offentliga regionala organisationen i Västsverige behöver förenklas och effektiviseras och bättre anpassas till tidens fordringar och särskilt till framtidens krav på en mer konkurrenskraftig region. I stort ansluter motiveringarna och argumenten härför till dem, som framförts i betänkandet Västsverige region i utveckling. - Beträffande förslaget om inrättandet av ett regionförbund som ett första steg mot ett slutmål som kan vara antingen ett direktvalt regionorgan eller ett indirekt valt kommunalförbund är meningarna något mer delade. De allra flesta tillstyrker bildandet av ett regionförbund med både kommunerna och landstingen som medlemmar, men många accepterar förslaget endast som en övergångslösning. Många pekar också på behovet av ytterligare belysning och beredning av frågorna om förbundets sammansättning, om valet till förbundsfullmäktige, om dess finansiering och ekonomi och om medborgar- och demokratispekterna på förbundslösningen.

166 Bilaga 3

Förslaget tillstyrks således bl.a. av flertalet politiska partiorganisationer i ORP-länen, av alla eller flertalet kommuner där som yttrat sig samt av Landstingsförbundet och landstingen i samma län. Företrädarna för flera av partiorganisationerna i Halland avstyrker dock liksom fem av de sex halländska kommunerna samt landstinget och länsstyrelsen i Halland. I stället rekommenderas därifrån främst fortsatt och utökad samverkan mellan olika organ. Svenska kommunförbundet och några av kommunförbunden i länen avvisar också regionförbundsförslaget det anses ge landstingen för stort inflytande. I fråga om det föreslagna överförandet av funktioner och uppgifter från statliga främst länsstyrelserna till kommunerna eller till ett organ - regionförbund, är uppfattningarna mycket enstämmiga: Med undantag av några statliga myndigheter, bl.a. länsstyrelserna, tillstyrks en sådan överföring av de allra flesta. Detsamma gäller förslaget att länsstyrelserna bör renodlas till huvudsakligen förvaltnings- och kontrollmyndigheter. Men många anser också att ett överförande av uppgifter bör närmare diskuteras, konkretiseras och genomföras först sedan Regionberedningen analyserat frågan om kompetensfördelningen i stort mellan staten och den kommunala självstyrelsen i ett generellt riksperspektiv.

Yttranden och skrivelser efter remisstidens utgång

Västsvenska handelskammaren har i en skrivelse till Regionberedningen den 25 augusti 1993 lämnat sina synpunkter på regionbildningens orgnisation. Där sägs att det västsvenska näringslivet vill ha en regionindelning som bättre motsvarar moderna krav rationell organisation och entydig ansvarsuppdelning. Den nuvarande organisationen medför långa och tidsödande beslutsvägar, och den skapar hos företag och organisationer förvirring och oklarhet i fråga om ansvar och befogenheter på grund av sin struktur med fem län, en mängd samarbetsorgan med skilda uppgifter samt stor splittring av de statliga verkens regionala organisation. Den nya organisationen bör ansvara för infrastrukturplaneringen och vara huvudman för den regionala trafiken, ansvara för den regionala samhällsservicen beträffande t.ex. delar av sjukvården, kulturen och näringspolitiken, ansvara för marknadsföringen av regionen i Sverige och utomlands, vara regionens talesman gentemot statsmakter, internationella organisationer och myndigheter, samt ha ett samlat ansvar för planeringen av utbildningssystemet på gyrnnasie- och högskolenivå. Kammaren accepterar under en övergångsperiod ett indirekt valt regionförbund förordar sikt att dagens landsting slås samman till men en enda direktvald organisation med egen beskattningsrätt och med de ovan uppräknade funktionerna, vilket innebär att vissa regionalpolitiska frågor överflyttas dit från länsstyrelserna. SNORP-länen bör slås samman till ett län. West Sweden, Västsveriges EG- och representationskontor, stryker i en särskild skrivelse den 12 juni 1993 under vikten av att de fem

Bilaga 3 167

SNORP-länen snarast får en enda offentlig organisation som kan underlätta områdets utveckling till en kraftfull och konkurrenskraftig region i förhållande till motsvarande regioner i Europa. En sådan organisation skulle dessutom vara mer besluts- och kostnadseffektiv än den nuvarande. Men EG-kontoret tar inte någon ställning till den närmare utformningen av organisationen.

Bilaga 4 169

4 Bilaga

Den västsvenska referensgruppens synpunkter

och förslag

Det råder i Västsverige bred enighet om att den nuvarande offentliga en regionala organisationen behöver förenklas och rationaliseras. Samma enighet har vid skilda slag överläggningar deklarerats av företrädare av för näringslivet, för kommuner och landsting och för de politiska par-

tierna i regionen. Två huvudmotiv för den önskade reformeringen urskiljer sig klart framför andra. Det är av demokratinatur och ansluter till de länsdeena mokratisträvanden tidigare redovisats. Det utgår från uppfattningen som att och befogenheter än hittills bör föras över från den mer av ansvar statliga centrala och regionala nivån till den kommunala självstyrelsenivån. Därigenom fors besluten över från statliga tjänstemän länsnivâ till politiskt ansvariga medborgarombud, framhåller man. Förändringen innebär samtidigt tillämpning subsidiaritetsprincipen och blir ett en av nytt led i decentraliseringssträvandena. Detta motiv har särskilt framträdande plats i remissvar och uttalanen den från företrädare för de politiska partierna och för kommunerna och

landstingen. Det andra huvudmotivet ansluter till behovet av en kraftsamling som kan underlätta områdets utveckling till dynamisk och konkurrenskrafen tig region nationellt och internationellt och till, som det heter i somliga remissvar, livskraftig del regionemas Europa. En sådan kraften av samling förutsätter, hävdar förenkling, rationalisering och effekman, en tivisering den offentliga regionala organisationen. Den förutsätter av också länsindelning bättre än den rådande är avpassad efter regioen som nutida näringsgeografiska struktur. nens Detta motiv framträder starkast i svar och uttalanden från näringslivets företrädare, det förs också fram representanter för kollektivtrafik, men av kommuner och landsting. Med något enstaka undantag har behovet av regionala organ inte satts ifråga. Det kommer alltjämt, menar man, att finnas uppgifter som måste fullgöras på nivå mellan staten och primärkommunerna, dvs. för en områden, är mindre än riket men större än en enskild kommun. som

170 Bilaga 4 sou 1993:97

Föreslagna modeller för ökad samverkan

Regionberedningen skall föreslå eller flera modeller för ökad regional en samverkan i Västsverige. Den skall därvid också beakta förslag kan som ha länmats i remissyttrandena över Västsverigeutredningens betänkande. Referensgruppen har med anledning härav diskuterat dels de tre modeller som skisserats i betänkandet Regionala roller, dels det alternativ som presenterades i betänkandet Västsverige region i - utveckling, och dels även de modeller som återfunnits i remissyttrandena över det sistnämnda betänkandet.

Övervägandena har därmed kommit att omfatta följande alternativ:

Statligt regionalt ansvar. Staten kraftsamlar sina regionala planerings- och samordningsuppgifter i länsstyrelserna med huvudinriktning mot regional utveckling och bevakning riksintressena i av samhällsplaneringen. Lekmannastyrelsema avvecklas. Landstingen och kommunerna berörs inte direkt.

2. Kommuner i samverkan. Interkommunala frågor inom ett län eller en region löses genom avtalsbunden samverkan, aktiebolag, stiftelser, föreningar eller kommunalförbund. Landstingen avskaffas och deras uppgifter fors över till kommunerna eller till kommunerna i samverkan. Vissa uppgifter kan föras från länsstyrelserna till ett kommunalförbund som omfattar ett helt län eller flera län i en region.

3. Regionalt folkstyre. Ansvaret för offentliga uppgifter på regional nivå läggs på direktvalda självstyrelseorgan. Verksamheten finansieras med egna skattemedel, statsbidrag samt, i den mån statliga uppgifter förs över till det regionala självstyrelseorganet, med statliga anslag som i dag disponeras av statliga sektorsmyndigheter eller av länsstyrelserna.

4. Regionförbund av landsting och kommuner ett första som steg mot ett framtida mera definitivt val regionbildning, enligt av förslag i betänkandet Västsverige region i utveckling. -

I remissyttrandena över Västsverigeutredningens betänkande har presenterats tre andra modeller för ökad samverkan. De har emellertid där inte närmare beskrivits, varför de främst skisser eller idéer. De är ses som följande:

Fortsatt och intensifierad regional samverkan inom såväl

som mellan befintliga och nya statliga och kommunala självstyrelseorgan har föreslagits i svar från företrädare för olika i Halland organ samt i svaren från länsstyrelserna i Västsverige.

sammanslagning av Älvsborgs län och Göteborgs och Bohus län

som första steg mot ett enda Västsverigelän rekommenderas av

Bilaga 4 171

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. En sådan reform sägs kunna helt och bättre förutsättningar för rationella lösningar ge nya på de strukturella och planeringsmässiga problemen inom och mellan Trestadsområdet, Göteborgsregionen och Boråsregionen. Frågor hushållningen med naturresurser, miljövård, turism om skulle få dimension om norra Bohuslän, Dalsland och m.m. en ny Göta Älvdalen kunde behandlas i ett sammanhang.

7. Ett regionplaneorgan för Göteborgsregionen bör enligt Boverket bildas permanentar Göteborgsregionens kommugenom att man nalförbund regionplaneorgan. Regeringen bör förhandla med som kommunerna i Göteborgsregionen om preciserade uppgifter för

detta organ.

Bedömning modellerna

av

Vid övervägandet vilken modell eller vilka modeller som bör av förordas, har referensgruppen tagit hänsyn inte endast till de av Västsverigeutredningen och remissorganen påtalade bristerna och problemen, också till de grundläggande utgångspunkter och riktlinjer som utan Regionberedningen enligt direktiven har att följa i sitt arbete. Av dessa

har följande bedömts vara särskilt relevanta:

Enligt subsidiaritetsprinctpen bör ingen funktion flyttas till en högre nivå med mindre än att det kan styrkas, att den lägre nivån inte kan fullgöra funktionen ifråga ett tillfredsställande och kost-

nadseffektivt sätt.

Förslagen bör inriktas mot att skapa effektiv ojfentlig förvaltning

en -

med ökad produktivitet, god rättssäkerhet och fast demokratisk

förankring. Om politiska uppgifter förs över till annan nivå än i dag, så skall det ske till står under demokratisk styrning organ som och kontroll. Förutsättningarna för att låta andra aktörer ta ett större bör beaktas, bl.a. folkrörelser, trossamfund och ansvar föreningar.

Den offentliga verksamheten skall styrd i demokratiska former

vara med bästa möjliga förutsättningar för ett välfungerande medborgarinflytande. Medborgarna skall kunna identifiera vilka som bär

ansvaret för beslut och verksamheter. Den internationella utvecklingen med ökat europeiskt samarbete måste tillmätas stor betydelse. Hushållning med den offentliga sektorn resurser måste iakttas, vilket bl.a. kräver omprioriteringar gjorda åtaganden så att de av offentliga utgiftemas andel BNP minskas. Antalet skattenivåer av bör belysas med hänsyn till risken av att nya utgiftsbehov skapas komplicerade strukturella lösningar. genom nya

Med dessa utgångspunkter grund och med ledning av kraven och som önskemålen från dem, önskar förändring den offentliga regiosom en av

172 Bilaga 4

nala organisationen och kompetensfördelningen, har referensgruppen bedömt några av alternativen och andra mindre väl som mer som lämpade att vidareutveckla.

Alternativen statligt regionalt och fortsatt och intensifierad

ansvar samverkan genom olika samverkansorgan har endast mycket få tillskyndare och motsvarar inte flertalet västsvenska remissinstansers krav på överföring av ansvar och befogenheter från den statliga nivån till den kommunala självstyrelsenivån. Alternativet stämmer inte heller så väl med de ovan refererade utgångspunkterna i beredningens direktiv. Så t.ex. kan en alltför intensiv samverkan leda till att beslutsprocessema blir onödigt komplicerade och därigenom mindre kostnadseffektiva. Dessutom ökar alternativet inte medborgarinflytandet och gör det inte lättare för medborgarna att identifiera vilka som bär ansvaret för besluten. Sarnrådsförfarandet är för övrigt redan mycket väl utvecklat i Västsverige samverkansorganen mellan länsstyrelserna i regionen uppgår för närvarande till ett 70-tal. Alternativet permanent regionplaneorgan för Göteborgsregionen löser endast en mindre del av problemet med Västsveriges regionala organisation och har därför inte ansetts vara tillräckligt relevant. Dessa tre alternativ har på anförda grunder betraktats mindre insom tressanta att vidareutveckla.

Alternativet sammanslagning av Älvsborgs län och Göteborgs och Bo-

hus län som första steg mot bildandet ett västsvenskt storlän skulle beav tydligt förenkla den komplicerade regionala strukturen i Storgöteborgsregionen, Fyrstadsområdet och Boråsregionen. Å andra sidan talar emot förslaget att det inte löser den större frågan ändamålsenlig statlig om en regional organisation för hela Västsverige. Återstår så alternativen kommuner i samverkan, regionalt folkstyre samt regionförbund av kommuner och landsting som ett steg mot en regionbildning enligt någon av de två förstnämnda modellerna. Dessa alternativ har bedömts uppfylla de allra flesta fordringarna i Västsverigeutredningens betänkande och i remissyttrandena över detta. De ligger också väl i linje med de allra flesta utgångspunkterna i regeringens direktiv. En bred majoritet av referensgruppens ledamöter har förordat en vidareutveckling av dessa modeller. Därvid borde modellerna kommuner i samverkan och regionalt folkstyrelse utvecklas mer översiktligt men ändå så mycket, att deras konturer blir tillräckligt tydliga alternativa som slutmål. Regionförbundsförslaget borde utformas utförligare och mer konkret, men då som ett tidsbeståmt alternativ och med förändringar och kompletteringar i de avseenden så behövs. Regionförbundsmodellen har därför här utarbetats förstahandssom ett alternativ. Därutöver beskrivs mycket översiktligt modellerna primärkommunalt regionförbund respektive direktvalt regionfullmäktige. Referensgruppen har ställt sig bakom huvuddragen i regionförbundsmodellen. Företrädare för fyra politiska partier i Halland, länsstyrelsen, landstingets presidium och kommunförbundets presidium i länet ifråga har dock anmält, att de inte önskar delta i bildandet nu av

sou 1993:97 Bilaga 4 173

regionförbund; de vill i stället verka för utvecklingen av ett eget länsett demokratiskt alternativ. Referensgruppen har villkor för sin tillstyrkan av regionförsom bundsmodellen ställt att det under perioden 1995-1997 förs över uppgifter från statliga regionala till förbundet och till kommunerna. organ Bland dessa uppgifter bör redan från början finnas sådana som i dag länsstyrelsernas regionalekonomiska enheter. Dessutom bör hanteras av fördelningen medel till länstrafikanläggningar LTA-anslagen föras av över. Referensgruppen har förutsatt att Regionberedningen skall föreslå de författningsändringar behövs för att åstadkomma dessa överfösom ringar.

Regionförbund 1995-97

Huvuddragen i modellen

Den förstahandslösning således här skall utvecklas, bygger i stort på som principerna i Västsverigeutredningens förslag med vissa förändringar och kompletteringar. Huvuddragen i modellen tecknas först, och därefter beskrivs modellen närmare i skilda avsnitt. För mandatperioden 1995-97 bildar landstingen och kommunerna i Västsverige ett regionförbund i form av ett kommunalförbund med fullmäktige. Om kommande mandatperiod för riksdag och kommuner utsträcks till 1998, skall motsvarande gälla för regionförbundet. Förbundet rollen företrädare för regionen inåt och utåt, natioges av nellt och internationellt. Det skall dock inte vara något överhöghetsorgan över landstingen och kommunerna. Det skall inte heller ges några uppgifter kan medföra begränsning statssuveräniteten det som en av skall således inte i något hänseende vara ett federativt organ. Regionförbundet tilldelas funktioner huvudsakligen inomregional av samordnings-, planerings- och utvecklingskaraktär. Funktionerna och uppgifterna hämtas till början huvudsakligen från landstingen och från en Göteborg landstingsfri kommun samt i viss mån från länsstyrelserna. som Sedan Regionberedningen och statsmakterna bestämt sig för den generella kompetensfördelningen mellan stat och kommun och för princiför den framtida ansvarsfördelningen mellan centrala, regionala perna och kommunala bör regionförbundet under perioden 1995-1997 organ, tilldelas ytterligare funktioner och uppgifter som nu fullgörs av länsstyrelserna och andra statliga regionala organ. Landstingen bibehålls under mandatperioden om än med något reducerade uppgifter. Andra regionalt uppbyggda organisationers roll och funktion, de nuvarande kommunalförbundens, över under perioden. t.ex. ses Bildandet ett regionförbund utesluter inte att andra samverkansav former kan behövas precis Det kan gälla stiftelser, kommunala som nu. bolag, kommunalförbund för speciella uppgifter etc. Valet framtida regionorgan skall enligt referensgruppen ske senast av under år 1996 eller 1997. Detta bör direktvalt om man då organ vara väljer att även i fortsättningen ha ett regionalt organ.

174 Bilaga 4

Den här i sina huvuddrag tecknade modellen är försöksmodell och en dess angivna verksamhetsperiod prövotid. Kontinuerligt en vunna erfarenheter kan och bör nämligen leda till omprövningar, justeringar och kompletteringar av funktioner och uppgifter. Med den skisserade modellen vinner man enligt referensgruppen flera fördelar. Man kan komma igång snabbt med verksamheten. Det definitiva valet av framtidslösning kan göras med tids erfarenheter en som grund. Kompetensfördelningen mellan statliga det regionororgan, nya ganet och kommunerna kan ske under beaktande de ställningstaganden av till denna fördelning som Regionberedningen och statsmakterna stannat för. I diskussionerna om regionförbundet har ibland frågats varför bör man bilda ett regionförbund med både landstingen och kommunerna som stiftare när förbundet i varje fall till en början huvudsakligen kommer att arbeta med landstingsfrågor. Ett den frågan är att direktivens svar önskemål om stark demokratisk förankring och god stabilitet bedömts bli bättre tillgodosedda om både landsting och kommuner år stiftare. Ett annat svar frågan är osäkerheten sjukvårdens framtida om finansiering och organisation och därmed också ovissheten landsom tingens framtida fortvaro. Under våren 1994 kommer hälso- och sjukvårdsutredningen att lämna sitt betänkande, och först efter remiss av detta med åtföljande riksdagsbehandling kommer osäkerheten ha att förbytts i säkerhet. Om man vill komma igång så möjligt med snart som en regionbildning, så har regionförbundsalternativet bedömts den vara bästa om inte den enda lösningen. I regionförbundsmodellen kvarstår, tidigare nämnts, landstingen som under mandatperioden. Detta beror bl.a. den nämnda osäkerheten nyss beträffande hälso- och sjukvårdens framtida finansiering och organisation, men också på att landstingen och Göteborgs kommun förutsatts behålla ägar- och driftsansvaret för i varje fall sjukhusen under mandatperioden 1995-1997. Det torde för övrigt mycket svårt att något eller vara några få år förändra ägar- och driftsansvaret för sjukhusen och andra landstingsägda institutioner.

Regionförbundets geografiska avgränsning

Regionförbundet avses i första hand omfatta NORP-länen. Liksom många remissorgan anser också referensgruppen att något läns eventuella avståndstagande från att ingå i regionbildningen inte får hindra övriga nu Västsverige från att bilda ett regionorgan. Inget bör heller hindra kommuner och landsting, som tills vidare vill stå utanför regionförbundet, från att senare in i det. Om kommunerna och landstinget i Värmlands län eller vill nu senare inträda i regionbildningen, bör också de välkomna göra det. vara att Regionförbundets organisation måste med tanke på vad sagts som nu utformas så flexibelt, att de, som från början inte ansluter sig, utan större svårigheter senare kan göra det.

Bilaga 4 175 sou 1993:97

Eftersom regionförbundet förutsätts få överta ansvar och befogenheter för regionplaneringen från länsstyrelserna, kan anslutningen inom b1.a. frivillig. Ingen kommun torde nämligen kunna ställa ett län knappast vara utanför regionbildning, har övertagit för hela regionen viktiga sig en som

inornregionala planeringsfrågor. En länsstyrelse kan rimligen inte heller

planeringsansvaret endast för eller några kommuner i länet. behålla en torde inget avgörande hinder kunna anföras mot en justering Däremot länstillhörigheten och därmed regiontillhörigheten för vissa gränskomav initierad folkomröstning. Landskapstillhörigheten och muner, t.ex. genom landskapsidentiteten för medborgarna i sådana kommuner behöver vid inte förtona. Dessa identiteter är mycket gammal natur- och länsbyten av kulturgeograñsk karaktär och vilar på mycket lång historisk tradition. De

påverkas juridiskt-administrativa gränsjusteringar

torde inte nämnvärt av eller omorganisationer.

Regionförbundets funktioner och uppgifter

Regionförbundets huvudfunktioner föreslås bli inomregional samordning, planering och utveckling för regionen viktiga sakområden, bland dem särskilt näringsliv, infrastruktur, kollektivtrafik, utbildning, kultur och kulturvård, miljö hälso- och sjukvård. De statliga regionala organen samt dock alltjämt för planeringsfunktioner som är starkt beroförutsätts svara eller har nära samband med planeringen den nationella ende av,

nivan. Samordnings-, planerings- och utvecklingsfunktionema föreslås främst huvudsakligen rådgivande karaktär eller servicenatur. I fråga bli av av

hälso- och sjukvårdsplanering och kollektivtrafik föreslås förbundet

om få även viss beslutandefunktion. förbundet förs över huvudmannafunktionen för EG-kontoret och Till

funktioner den västsvenska planeringsnämnden för lands-

för de som tingskommunala angelägenheter fullgör. Från länsstyrelserna och nu andra statliga förs över uppgifter som anges i nedanstående organ sammanställning. Slutligen förbundet rollen regionens talesman och kontaktorges som såväl nationellt internationellt i frågor som gäller regionen som gan som helhet. Däremot skall regionförbundet, förut framhållits, inte tilldelas som någon roll eller funktion överhöghetsorgan över landstingen och som Det skall tvärtom betraktas och naturligtvis i verkligkommunerna. som, också slags sektorsorgan inom den kommunala självstyrelheten vara, ett specialkommun för bestämda funktioner. sens ram eller m.a.o. en Uppgifterna föreslås, med den givna funktionsbeskrivningen som ovan grund, bli följande.

Regionens talesman: Regionförbundet skall, genom de företrädare det regionens talesman och kontaktorgan såväl nationellt som utser, vara internationellt. Detta innebär självklart dock inte, att förbundet skall för andra organisationer t.ex. inom näringslivet. ersätta talesmännen

176 Bilaga 4

Internationell samverkan: Regionförbundet skall samordna och utveckla de internationella kontakterna mellan regionen helhet och som andra regioner i Europa och i världen för övrigt. Det skall samordna och utveckla marknadsföringen av regionen etableringsområde, som däremot naturligtvis inte fullgöra marknadsföringsfunktioner för enskilda företag eller näringslivssektorer. Det skall huvudman för vara det västsvenska EG-kontoret, för vilket alla kommuner i NORP-länen utom fyra samt tiotalet kommuner i Värmland tagit ett gemensamt ekonomiskt ansvar.

Näringslivs- och regionalpolitik: Regionförbundet skall på olika sätt söka stärka utvecklingen av regionens näringsliv. I samarbete med utvecklingsfonderna oavsett deras framtida status och organisationstill- hörighet skall förbundet främja näringslivets förnyelse - och expansion. Till förbundet överförs landstingens och länsstyrelsernas regionalpolitiska uppgifter såvitt de gäller rent inomregionala förhållanden. Förbundet skall vidare samordna, planera och utveckla regionens insatser för turism.

Infrastruktur och kommunikationer: Förbundet skall initiera och

driva utvecklingsprojekt samt medverka till uppbyggnaden effektiva av nätverk infrastrukturens område. Det skall vidare avgöra frågor om investeringar i regionens trafikanläggningar regionens samt vara företrädare i Vägverkets och Banverkets och andra berörda statliga organs planeringsarbete.

Kollektivtrafik: Förbundet skall samordna, planera och utveckla regionens kollektivtrafik i samverkan med olika slag kollektivtrañkaav nordnare. Till förbundet överförs huvudmannaskapet för regiongemensam kollektivtrafik samt fördelningen länstrafikanslagen LTA. av

Utbildning: Förbundet skall aktivt verka för att sådan gymnasieutbildning, högskoleutbildning och forskning kommer till stånd som främjar regionens utveckling. Till förbundet överförs snarast möjligt länsstyrelsernas funktioner på utbildningsområdet. På sikt kan förbundet överta ansvaret för naturbruksgymnasierna och folkhögskolorna såvida inte dessa kan föras över till kommunerna eller till särskilda stiftelser.

Kultur: Förbundet skall svara för övergripande samordning, planering och utveckling av kulturverksamheten i vid mening i regionen. Förbundet övertar vidare finansierings- och betalaransvaret för kulturinstitutioner som drivs i stiftelseform eller kommunala bolag eller som fria institutioner, t.ex. Musik i Väst och andra liknande organisationer. Kulturinstitutionerna och kulturorganisationerna består alltjämt som verksamhets- och budgetansvariga enheter. Förbundet skall utforma och fastställa ett kulturpolitiskt regionprogram. Det skall vidare aktivt medverka till en ökad geografisk spridning av kulturutbudet såväl till som inom regionen. Det kan ske senare

Bilaga 4 177

bl.a. intensifierad gästspelsverksamhet mellan kulturinstitugenom en tionerna i Göteborg och i övriga Västsverige. Till förbundet överförs ansvaret också för kulturvårds- och kulturmiljöfrågor. Samverkan etableras därvid med högskoleutbildningen och forskningen i kulturvård och kulturmiljövärd.

Miljö: Förbundet skall samordna, planera, initiera och utveckla olika insatser för att stärka miljömedvetandet. Det skall också utforma en miljöpolitisk strategi för regionen samt driva särskilda miljövärdsprojekt. Till förbundet överförs länsstyrelsemas miljövärdsuppgifter utom beträffande tillsyn och kontroll.

Hälsø- och sjukvård: Förbundet skall svara för den översiktliga samordningen, planeringen och utvecklingen regionens hälso- och av sjukvård. Till förbundet skall överföras de uppgifter som nu åvilar den västsvenska planeringsnänmden för landstingskommunala angelägenheter verksamhet inordnas i förbundet. Pâ sjukvårdsplavars neringsområdet förbundet beslutanderätt i den omfattning förges bundets stiftare överenskommer. Förbundet skall också initiera och stimulera utvecklingen av befolknings- och samhällsinriktat folkhälsoarbete.

Till sist skall nämnas, att betydande rationaliserings- och besparingseffekter totalt sett kan förväntas samordnings- och planeringsansvaret om för sjukvården förs över till regionförbundet.

Förbundets konkreta arbetsuppgifter

I arbetsuppgifterna kommer att ingå såväl policyformulering som fastställande mål och inriktning för de olika verksamhetsområdena, av budgetarbete, budgetuppföljning och redovisning, resursfördelning, i vissa fall t.ex. i fråga utvecklingsprojekt egen genomförandeverk- - om samhet, samt härutöver uppföljning och utvärdering av verksamheten, allt i enlighet med nutida mål- och resultatstyrningsprinciper. Nämnda arbetsuppgifter överförs till största delen från landstingen och Göteborgs kommun. Nödvändig personal och nödvändiga resurser i övrigt förutsätts kunna erhållas samtidig överföring av medel och genom personal från motsvarande verksamheter hos nuvarande huvudmän. När Regionberedningen och statsmakterna bestämt den framtida generella kompetensfördelningen mellan stat och kommun, kan tillkomma ytterligare arbetsuppgifter hämtas från länsstyrelserna och andra statsom liga Därvid förutsätts både och personal bli överförda organ. resurser från de statliga till regionförbundet. Också i de fallen bör det organen möjligt att göra rationaliseringsvinster bl.a. genom att samverkansvara organen blir färre.

178 Bilaga 4

sammansättning och val av regionförbundets fullmäktige

Direktivens utgångspunkter och hänsynen till remissyttrandena talar för att regionförbundets fullmäktige bör ha så många ledamöter och ersättare, att bästa möjliga geografiska rättvisa kan uppnås och att de politiska partierna kan få en rättvisande representation i förhållande till valutslaget. Med så många stiftare som fyra landsting och 56 kommuner kan emellertid knappast någon modell konstrueras full rättvisa i båda som ger de nämnda avseendena. Kommunalförbundslagen föreskriver att varje medlem i ett kommunalförbund skall representerad i förbundets fullvara mäktige, men antalet ledamöter och ersättare skulle bli ohanterligt stort och valproceduren mycket komplicerad om lagen skulle tilllämpas i dena fall. Därför måste en särskild lag stiftas gör det möjligt att tilllämpa som andra bestämmelser för regionförbundets sammansättning och val. I Västsverigeutredningens betänkande föreslogs 101 ledamöter i regionförbundets fullmäktige. Som valkorporation föreslogs de nuvarande landstingen samt Göteborgs kommun. I betänkandet redovisades också ett räkneexempel för mandatfördelningen med detta ledamotsantal och med utgångspunkt i 1991 års valresultat. Exemplet visar att metoden leder till i det närmaste proportionell rättvisa under av Västsverigeutredningen

givna antaganden och förutsättningar se SOU 1992:66, s. 175-177.

I sammanhanget tillades att fullmäktigeförsamlingens storlek kunde behöva övervägas ytterligare bl.a. utifrån regionala politiska förutsätb ningar. Referensgruppen har också prövat konsekvenserna både 131 av och 151 ledamöter. Prövningen har visat att de högre talen kan större ge geografisk och politisk rättvisa. Men å andra sidan måste praktiska och ekonomiska skäl också vägas in. Referensgruppen har förordat 131 ledamöter och lika många ersättare. Tillsammans blir detta 262, och det antalet gör det möjligt att få både god geografisk och politisk spridning. Här kan erinras om att fullmäktigeförsamlingarna i de fyra landstingen och Göteborgs kommun f.n. tillsammans har 381 ledamöter, 57 i varav

Hallandslandstinget, 71 i Bohuslandstinget, 101 i Älvsborgslandstinget,

71 i Skaraborgslandstinget och 81 i Göteborgs kommun. Härtill kommer ett nästan lika stort antal ersättare. Det av Västsverigeutredningen föreslagna valsättet, med landstingen och Göteborgs kommun som valkorporationer, har bedömts det vara enklaste, mest praktiska och mest rättvisande från partipolitisk synpunkt. Det bör observeras, att valkorporationema endast fullgör en rent teknisk uppgift vid ett enda tillfälle enligt den ordning som presenteras nedan. Valförfarandet föreslås följande huvuddrag. Antalet mandat för varje valkrets bestäms före utgången av april 1994 den centrala av valmyndigheten med utgångspunkt i antalet röstberättigade hösten 1994 vid landstingsvalet i respektive landsting och i kommunvalet i Göteborg. Antalet mandat för varje parti inom respektive valkrets bestäms efter valet av respektive länsstyrelse med utgångspunkt i valutslaget vid landstingsvalet i de berörda landstingen och kommunfullmäktigevalet i Göteborgs kommun. Den sålunda fastställda mandatfördelningen meddelas berörda fullmäktige och deras valberedningar.

Bilaga 4 179

De politiska partiernas läns- eller distriktsorganisationer nominerar sedan i oktober-november 1994 kandidater till regionförbundets fullmäktige. De därvid hänsyn till behovet geografisk spridning och rätttar av visa. Endast, eller i varje fall företrädesvis, ledamöter och ersättare i och kommunfullmäktige bör väljas till regionförbundets fulllandstingsmäktige. fall erhålls inte den förankring i regionen som är en för- I annat utsättning för regionförbundet skall tillräckligt starkt som företräatt vara dare för dess medborgare. Sedan de politiska partierna nominerat sina kandidater och lämnat till respektive valberedningar, utser berörda landstingsbesked härom fullmäktige och Göteborgs kommunfullmäktige i november eller decem- 1994 ledamöter och ersättare i regionförbundets fullmäktige. ber valdas mandatperiod föreslås löpa från 1 januari 1995-31 decem- De 1998, förlängning nästkommande mandatperiod ber 1997 eller om en av eventuella fyllnadsval under mandatperioden förfares i beslutas. Vid avseenden sätt vid valet hösten 1994. relevanta samma som har för denna modell efter ingående Referensgruppen stannat diskussioner i vilka valsätt med elektorsförsamling avstyrkts som ett svåröverskâdligt. Ett bidragande skäl har också varit alltför krångligt och omständigheten regionförbundets verksamhet är av försökskarakden att

Regionförbundets organisation

Regionförbundet bör organiseras på ungefär samma sätt som ett landsting kommun, dvs. med regionstyrelse som exekutivt ledningseller en en

under regionförbundsfullmäktige. Under regionstyrelsen torde

organ behövas utskott, delegationer, nämnder eller avdelningar med underenverksamhetsområden alltefter deras karaktär, behov och heter för skilda närkontakt med medborgarna och brukarna. grad av önskad bestämd nämnd- eller delegationsordning och uppdelning Geografiskt verksamhetsfunktionerna är också möjlig, t.ex. iden formen att lokala av för vissa uppgifter ocheller vissa verksamhetsgrenar lokaliseras enheter befolkningscentra, till nuvarande residensstäder. Det kan till olika t.ex. kollektivtrafikområdet, kulturområdet och miljö-

gälla sjukvårdsområdet,

området. Någon detaljerad diskussion organisationen kan dock knapmera om förrän det klarlagts och i vilken utsträckning föreslagna past föras om tilldelas regionförbundet. Detsamma gäller ekonouppgifter kommer att följder för länsstyrelserna och landstingen

miska och personalmässiga

på kompetens och personalbehov iden nya organisationen. liksom kraven förbundets organisation är kommunal självstyrelsenatur Frågan om av därför avgöras förbundet självt inom ramen för bestämoch bör av i kommunalförbundslagen. Frågan har emellertid berörts här melserna kan ha betydelse för ställningstagandena till regionförbundseftersom den förslaget i övrigt.

180 Bilaga 4

Regionförbundets finansiering

För regionförbundets finansiering torde kunna räkna med endast två man huvudkällor, nämligen statsbidrag och medlemsbidrag. statsbidrag kan påräknas för verksamheter är statsbidragsberättigade som nu och som överförs från landstingen och från länsstyrelserna, för vissa samt utvecklingsprojekt. Kostnaderna för samordnings-, planeringsoch utvecklingsuppgifterna och eventuellt andra arbetsuppgifter måste förbundsmedlemmarna själva svara för. Efter vilka grunder bör då kostnaderna fördelas mellan medlemmarna I kommunalförbundslagen föreskrivs endast att förbundsfullmäktige då budgeten för förbundet fastställs bestämmer det bidrag, som varje medlem skall lämna, och att bidraget skall utgå efter de grunder som anges i förbundsordningen. Inget sägs vilka dessa grunder skall om vara 2 kap. 20 § kommunalförbundslagen [1985:894]. Kostnadsfördelningens principer skiljer sig för närvarande i olika västsvenska interkommunala samverkansorgan. Så utdebiterar t.ex. Göteborgsregionens kommunalförbund f.n. ett visst belopp skattekroper na, men förbundet kommer fr.o.m. 1995 att över till debitering per invånare, preliminärt uppskattad till 20-25 kr invånare. per Bidraget från kommunerna till EG-kontoret i Västsverige utgår också efter ett visst krontal invånare, f.n. 2,33 kr. Kostnaderna för den per västsvenska planeringsnämnden fördelas mellan parterna i förhållande till antalet i nämnden invalda ledamöter. I övervägandena om lämpligaste debiteringsgrunden har ingått det faktum att en utdebitering per skattekrona tar större hänsyn till förbundsmedlemmarnas olika skattekraft än utdebitering invånare. Om en per riksdagen antar ett förslag till nytt statsbidragssystem i sig innebär som en skatteutjämning, reduceras emellertid behovet utjämning via av utdebiteringen. I så fall bör enligt referensgruppens mening debiteringsgrunden med fördel relaterad till antalet invånare. vara Eftersom regionförbundet har både kommuner och landsting som

stiftare, uppstår särskild fråga kostnadsfördelningen mellan

en om dessa båda slag av kommuner. De uppgifter och funktioner, förbundet som skall fullgöra, övertas emellertid i allt väsentligt från landstingen och successivt, i den utsträckning regering och riksdag så medger, från länsstyrelserna. Det kan då vara naturligt, att landstingen bidrar med så stor andel som motsvarar de uppgifter härrör från landstingens verksom samhet. Även frågan debiteringsgrunden om ligger inom den kommunala självstyrelsens och fordrar för sin lösning inte direkt statsmakternas ram ställningstagande. Den har emellertid tagits här därför den spelat upp att en ganska framträdande roll i många överläggningar regionfrågan i om Västsverige. Frågan blir av särskilt stor vikt den förut skisserade tanken på om ett regionalt ansvarstagande för hälso- och sjukvården förverkligas. Sjukvården inom Västsverige, eller precist uttryckt inom NORPmera länen, har idag årskostnader i storleksordningen 15-17 miljarder.

1993:97 Bilaga 4 181 sou

Frågan utdebiteringens grunder får slutligt lösas genom förhandom lingar inför överkommelse mellan stiftarna om förbundsordningen. en

Övriga ekonomiska aspekter

Det är mycket svårt att mera exakt ange de kostnader, som förväntas nu uppstå för förbundets verksamhet. Kostnaderna är beroende av många för närvarande okända faktorer. Det sagda gäller inte minst personalkostnaderna. Vid EG-kontoren i Göteborg och i Bryssel finns f.n. fyra heltidsanställda och vid den västsvenska planeringsnämnden fem. Den personal som i övrigt nu fullgör sådana uppgifter inom landstingen och Göteborgs kommun vilka föreslås bli överförda till regionförbundet, har uppskattats till ca 20-30 heltidsanställda. Totalt skulle detta betyda 30-40-talet anställda på regionförbundets kansli vid starten eller strax därefter. Någon preciserad uppskattning personalbehovet kan inte nu mer av göras. En huvudregel bör dock att antalet anställda begränsas så vara mycket möjligt. Alla rationaliseringsvinster som kan göras vid en som sammanläggning uppgifter från landstingen och Göteborgs kommun av till ett regionförbund för Västsverige bör självfallet tas till vara.

Till personalkostnaderna kommer kostnader för lokaler, kontorsmateriel,

etc. för både förtroendemän och tjänstemän. De kostnademas resor storlek är beroende kommer att utnyttja befintliga lokaler av om man eller kommer att skaffa andra lokaler. Här förutsätts, att lokaler om man landstingen och kommunerna kommer att användas. som nu ägs av Kostnadsaspekterna är givetvis av stort intresse för de berörda kommunerna och landstingen. Men någon närmare precisering av kostnaderna torde inte behövas inför regeringens och riksdagens ställningstagande till modell för ökad regional samverkan i Västsverige. Om det är svårt att redovisa preciserade kostnadsberäkningar, nu mer torde det däremot möjligt att i beredningens slutbetänkande lämna vara sådana. Dessa kan då vila genomförda analyser av personal- och lokalbehov och behovet ekonomiska resurser för de verksamheter, av av förbundet i varje fall till början beräknas bedriva. som en De administrativa kostnaderna för regionförbundets verksamhet torde, sammanfattningsvis, i varje fall efter initialperiod mer än väl kunna en motsvarande besparingar främst hos landstingen och Göteborgs täckas av kommun. I detta sammanhang skall helt kort nämnas något om möjligheterna ur budgetsynpunkt att påbörja verksamheten i ett regionförbund den 1 januari 1995, vilket förutsätter att regering och riksdag fattar erforderliga beslut våren 1994. Om det bedöms troligt att regionförbundet kan komma till stånd, måste de landsting och kommuner, planerar att gå in i det, beakta sina som uppskattade kostnader för förbundet redan då de under senvåren 1994 förbereder sin budget för 1995 och för treårsperioden 1995-1997.

182 Bilaga 4

Primärkommunalt regionförbund

Efter den nu givna beskrivningen förstahandsalternativet till modell av för ökad regional samverkan i Västsverige, skall här översiktligt skisseras alternativen kommuner i samverkan och direktvalt regionorgan. Denna skissering kan göras mycket kort. I båda alternativen förutsätts nämligen regionorganet i allt väsentligt samma ansvar och befogenheter som det förut beskrivna regionförbundet. Därutöver kan tillkomma nya funktioner och uppgifter bl.a. följd den framtida kompesom en av tensfördelningen mellan staten och den kommunala självstyrelsen. Nya uppgifter kan också tillkomma som resultat av den pågående utredningen om sjukvårdens framtida finansiering och organisation. De huvudsakliga skillnaderna gentemot vad föreslagits för regionsom förbundet är två. Den ena består däri att endast primärkommunema utgör stiftare och medlemmar. Landstingen antas då ha upphört. Den andra huvudskillnaden består i sättet för utseende förbundets av fullmäktige. Några alternativ skall här diskuteras. Därvid förutsätts att fullmäktige består av 131 ledamöter och lika många ersättare. Ett alternativ är att kommunerna var för sig eller i olika grupperingar utser en elektorsförsamling som i sin tur väljer förbundsfullmäktigeförsamlingen efter nominering via de politiska partierna. Kraven på geografisk spridning kan då tillgodoses dels vid utseendet elektorsförav samlingen, dels vid nomineringen av kandidater till fullmäktigeförsamlingen. Detta alternativ innebär att valet blir dubbelt indirekt. Ett annat alternativ är att indela kommunerna i Valkretsar, vilka motsvarar antingen de nuvarande landstingen och Göteborgs kommun eller de nuvarande riksdagsvalkretsama. Till förmån för det talar senare det förhållandet att de politiska partiernas läns- eller distriktsorganisationer följer indelningen i riksdagsvalkretsar, vilket kan ha betydelse för nomineringsarbetet. Fördelningen av mandat på respektive valkrets kan ske på flera sätt. Den kan göras proportionell mot folkmängden eller antalet röstberättigade i respektive valkrets. Den kan göras så att varje valkrets tilldelas lika många mandat och att något eller några mandat fördelas enligt särskild ordning, t.ex. som utjämningsmandat; denna metod dock Valkretsar ger med högre befolkningstal en kraftig underrepresentation och kretsar med lägre befolkningstal en kraftig överrepresentation. Man kan slutligen skapa nya slag av Valkretsar så att t.ex. Göteborg och eventuellt ytterligare några större städer utgör egna Valkretsar medan mindre kommuner sammanförs till större Valkretsar. Det torde också vara möjligt att genomföra det slutliga valet genom poströstning. Det enklaste alternativet synes vara att kommunerna indelas i de nuvarande riksdagsvalkretsarna, att centrala valmyndigheten fastställer antalet mandat i varje valkrets med hänsyn till antalet röstberättigade, att länsstyrelsen fastställer antalet mandat för varje parti med ledning av närmast föregående kommunalval, att partierna nominerar kandidater, att fullmäktige i varje valkrets får utgöra valkorporation och att denna

sou 1993:97 Bilaga 4 183

korporation sina röster post till länsstyrelsen som slutligt avger per fastställer valet. Ifråga finansieringen gäller givetvis samma regler som för alla om kommunalförbund bidragen måste komma från medlemmarna i den mån de inte består statsbidrag. Debiteringsgrunderna får medav lemmarna komma överens om i förbundsordningen.

Direktvalt regionfullmäktige

Den huvudsakliga skillnaden mellan det för landsting och kommuner regionförbundet och det rent primärkommunala regionförgemensamma bundet å sidan och å den andra ett direktvalt regionfullmäktige består ena dels i ett annat sätt för val, dels i ett annat sätt för finansiering. Denna skillnad är i flera avseenden av stor principiell betydelse. Den är viktig med hänsyn till direktivens förut återgivna utgångspunkter om demokratisk förankring, och den är väsentlig med avseende på regionbildningens möjligheter att med kraft och framgång verka för sina uppgifter. Vad först beträffar valsättet, blir det till arten detsamma som vid val till landsting och kommuner. De röstberättigade medborgarna väljer direkt regionbildningens ledamöter gång de väljer rikssamma som dags- och kommunfullmäktigeledamöter. Eftersom landstingen förutsätts upphöra samtidigt den direktvalda regionbildningen införs, blir skillsom naden i landstingsvalkretsarna ingen de röstande får som hittills tre valsedlar att avlämna. I Göteborgs kommun däremot får väljarna lämna ytterligare valsedel förutom riksdagsvalsedeln och kommunfullmäktien gevalsedeln. Beträffande formerna för valet är det tänkbart att låta hela regionen valkrets. Därigenom blir det lättare att nå partipolitisk rättvisa, vara en det kan bli svårare att nå geografisk rättvisa. Det blir också svårare men för väljarna att identifiera sina kandidater eftersom det geografiska avståndet mellan väljare och valda i vissa fall kan bli mycket stort. Bättre är då att dela in regionen i Valkretsar som motsvarar de nuvarande landstingsomrâdena och Göteborgs stad. Man kan också tänka sig att dela in Göteborgs stad i två Valkretsar, varigenom denna valkrets ifråga folkmängden blir lik övriga Valkretsar. Ytterligare ett alom mer ternativ är att använda sig av riksdagsvalkretsarna, vilka överensstämmer

med de politiska partiernas distrikts- eller länsorganisationer. Med un-

dantag för demokrati inte längre har några distriktsorganisationy som ner. Det förefaller emellertid enklast att regionen fördelas på de sex riksdagsvalkretsarna med hänsyn till att partiernas läns- eller distriktsorganisationer omfattar dessa valkretsar. Det blir då lättare att genomföra nomineringen och att praktiskt ordna övriga valarrangemang. Nominering och val till ett direktvalt regionfullmäktige kan i Övrigt följa bestämmelserna för lands- och kommunfullmäktigeval. Antalet mandat i regionfullmäktige kan lämpligen detsamma som rekommendevara rats för regionförbundet, nämligen 131.

184 Bilaga 4

Det kan diskuteras om nuvarande spärr vid landstingsval och systemet med utjämningsmandat skall gälla eller inte gälla vid val till regionfullmäktige. Här förutsätts att båda bestämmelserna alltjämt skall gälla. Det har på sina håll frågats om det med hänsyn till grundlagen finns formella möjligheter att bilda ett regionfullmäktige med finansegna ieringsmöjligheter så att verksamheten kan påbörjas den 1 januari 1998 eller samma datum 1999 om en förlängning nästkommande mandatav period beslutas. Detta förutsätter nämligen att val till regionfullmäktige kan ske hösten 1997 1998. Svaret är att sådana möjligheter finns under förutsättning att detta regionfullmäktige officiellt och formellt benämns landsting, t.ex. Västsveriges landsting. I annat fall behövs grundlagsändring. En sådan en kan enligt 8 kap. 15 § regeringsformen tidigast genomföras ett genom första beslut någon gäng under perioden 1995-1997 eller 1998 om mandatperioden förlängs, därefter nyval 1997 1998 och ett andra beslut tidigast senhösten 1997 1998. Då kan ett direkt val till regionfull-

mäktige det nya regionlandstinget ske först vid de allmänna valen år

2000, 2001 eller 2002 beroende kommande beslut mandatom periodernas längd. Ett sådant regionfullmäktige skulle då inte kunna börja sin verksamhet förrän några år på 2000-talet. Något grundlagsenligt hinder för att upplösa de nuvarande landstingen då ett landsting för regionen har bildats, föreligger däremot inte. l kap. 7 § regeringsformen lämnar inga föreskrifter antalet landsting eller om att landstingen skall täcka hela riket. Kommunallagens bestämmelse i 1 kap. 2 § om att varje landsting omfattar ett län kan ändras genom vanligt lagstiftningsförfarande. Det torde vara en allmänt erkänd uppfattning att ett kommunalt organs beslutskraft och politiska tyngd är starkt beroende att det självständigt av förfogar över ekonomiska resurser. Om ett direktvalt regionfullmäktige skall önskvärd tyngd, torde det behöva medges beskattningsrätt. Men beskattningen måste inte nödvändigtvis densamma landstingen vara som och landstingsfria kommuner har. På många håll i Europa finns andra nu former för finansiering av regionernas verksamhet. En de vanliga av formerna är den att fastighets- och markskatterna går till regionerna. Samma eller liknande ñnansieringsmöjlighet kan tänkas även för de svenska regionbildningarna.

Valet av framtida Organisationsform

Från olika håll, bl.a. från flera västsvenska politiska partiers sida, har framförts önskemål om att man redan bör bestämma sig för val nu av slutlig Organisationsform för regionbildningen, dvs. välja mellan de båda ovan nämnda alternativen kommuner i samverkan respektive direktvalt regionfullmäktige. Ett sådant ställningstagande skulle inte påverka utformningen av regionförbundsmodellen eller genomförandet den under mandatav en periods prövotid. Det skulle tvärtom i flera avseenden underlätta

Bilaga 4 185 sou 1993:97

och genomförandet eftersom i så fall redan från början planeringen man kände slutmâlet. För skall kunna föra seriös och sakligt grundad diskussion att man en vilket de två alternativen bör väljas som framtidsmodell, om av som utgå från någon bestämd värderingsgrund. Här skall ett kort måste man i frågan föras utifrån sådan värderingsgrund, nämligen resonemang en demokratiuppfattning är allmänt erkänd både politiker och den som av i demokratiskt styrda länder världen över. Kärnan i den samhällsvetare uppfattningen är följande: Demokrati är styrelseform förverkligas mer eller mindre i den en som har inflytande över den offentliga beslutsprocessen och mån medborgarna valet dess aktörer, samt i den mån det råder en dialog eller av växelverkan mellan väljare och valda. Det betyder med andra ord att inflytande medborgarna har och intensivare växelverkan eller större dialogen mellan dem och deras ombud är, desto större är också graden

av demokrati. Utifrån denna förefaller modellen direktvalt regionalt själv-

definition

föredra framför modellen kommunalförbund. styrelseorgan vara att grundläggande utgångspunkter säger att beredningens Direktivens bör inriktas motlskapandet offentlig förvaltning som har en förslag av en fast demokratisk förankring och i vilken medborgarna skall kunna bär för de offentliga besluten. När överföring identifiera dem som ansvar uppgifter från nivå till skall det ske till organ som sker av en en annan, styrning och kontroll. Även utifrån dessa står under demokratisk utgångspunkter förefaller modellen direktvalt regionalt folkstyre vara bättre än ett indirekt valt kommunalförbund. direktvalt folkstyrelseorgan med den omfattning och de uppgifter Ett förutsatts, torde också större stadga och stabilitet än ett indirekt som ge förbund. Det torde också större politisk tyngd dess företrädare valt ge direkt tala på medborgarnas och väljarnas vägnar och måste kan mer direkt inför dem stå till för sina uttalanden och beslut. De frestas svars därmed inte i första hand tala för medlemskommunernas intressen att för hela regionens gemensamma intressen. utan Principiellt viktigt demokratisynpunkt är vidare det förhållandet, att ur folkstyrelseorgan erfarenhetsmässigt större reella möjligdirektvalda ger insyn både för allmänheten och för massmedia än indirekt heter till valda. kommunalförbund har medborgarna endast indirekt, via sina kom- I ett munfullmäktigeledamöter och dem utsedda företrädare i kommunalförav bundets fullmäktige och styrelse, något inflytande på beslutsprocessen. Väljarna kan inte direkt ställa kommunalförbundsledamöterna till politiskt Det blir också svårare för dem att identifiera vilka som bär ansvar. ansvaret för de politiska besluten. Forskningsresultat och dokumenterad erfarenhet visar vidare att regelmässigt de större politiska partierna och indirekt valda organ gynnar missgynnar de mindre. Utifrån andra definitioner och synsätt, t.ex. att demokrati råder i den utsträckning medborgarnas behov eller vilja tillgodoses, kan självfallet

186 Bilaga 4

andra aspekter läggas på frågan vilken Organisationsform om som bäst motsvarar de i direktiven givna utgångspunkterna. I remissvaren och vid åtskilliga överläggningar har landstingen och en majoritet av de svarande kommunerna samt majoritet företrädare en för folkpartiet liberalerna, centerpartiet, miljöpartiet, kristdemokraterna, socialdemokraterna och vänsterpartiet och antal företrädare ett även för moderata samlingspartiet och demokrati bestämt förordat alternativet ny direktvalt folkstyre. Många dem har dessutom uttryckligen av framhållit

att de ser regionförbundslösningen endast övergångslösning

som en på vägen mot ett direktvalt regionorgan. Centerpartiet har ställt villkor som

för att med regionförbundslösningen denna

att avlöses av ett direktvalt regionfullmäktige. Många företrädare för moderata samlingspartiet och demokrati ny har dock varit tveksamma eller negativa till ett direktvalt regionorgan och särskilt om detta ges beskattningsrätt. Socialdemokraternas företrädare i referensgruppen har förordat senareläggning beslutet framtida en av om Organisationsform så att erfarenheterna prövotiden med av ett regionförbund då kan tjäna som vägledning. Referensgruppen har, förut nämnts, förordat direktvalt som ett regionorgan om försöksverksamheten med det föreslagna regionförbundet leder till att man alltjämt önskar ett regionalt organ.

Länsindelningen och länsstyrelsernas framtida uppgifter och organisation

I Västsverigeutredningens betänkande och i den övervägande

delen av de västsvenska remissvaren över detta betonas önskvärdheten renodav en ling av länsstyrelsernas funktioner till tillsyns- och myndighetsfunktioner för statens räkning. Analogt därmed föreslås de landstingsvalda att lekmannastyrelsema avvecklas, varigenom länsstyrelserna skulle bli rent statliga organ. Vidare uttalas i många ett starkt krav de svar att nuvarande fyra länen bör slås samman till ett enda. Referensgruppens majoritet har förordat avveckling länsstyrelen av sernas lekmannastyrelser, men har i övrigt det riktigast ansett vara att staten själv får genomföra den omorganisation den regionala förav valtningen i Västsverige kan bli följden kommande ställningssom av taganden till den generella kompetensfördelningen mellan staten och den kommunala självstyrelsen.

Överföring av uppgifter från statliga regionala till

organ

kommunerna

Fortsatt decentralisering i form överföring och befogenheter av av ansvar från länsstyrelserna och andra statliga regionala till primärkommuorgan nerna är ett mycket starkt framträdande krav i remissyttrandena från kommunerna och kommunförbunden. Detsamma gäller yttrandena från

Bilaga 4 187 sou 1993:97

uttalanden vid olika slag överläggningar.

partiorganisationerna samt av

I många och uttalanden denna decentralisering som den allra svar anges viktigaste delen i regional organisationsreform. Den anges av många en förutsättning för ett tillstyrkande av reformen. vara en Från olika håll har också lämnats förslag önskade uppgiftsöverföringar. Här skall ett antal exempel i punktform: ges

Regional ekonomi och näringslivsutveckling: Fördelning och beslut

inom kommunerna glesbygdsstöd, lokaliseringsstöd, sysselsättningsav töd och utvecklingsbidrag; alternativt bör kommunerna åtminstone få samverka vid fördelningen. Turismfrämjande åtgärder.

Konkurrensfrämjande verksamhet: Tillstånd till lotterier, bingo och

spel.

Miljövård: Inomkommunala planerings-, tillsyns- och tillståndsfrågor, täkttillstånd, tillstånd för avfallsanläggningar och reningsant.ex. läggningar, tillsyn över miljöfarlig verksamhet etc. Fastställande av och avgifter för uppgifter inom sakområdet som sköts av komtaxor

Frågor om miljöskyddskoncessioner.

munerna.

Planväsende Strandskyddsärenden, frågor fastighetsbildning m. m.: om och fastighetsregistrering.

Social omvårdnad: Tillståndsgivning för och tillsyn av enskilda och hem för vård och boende. Tillstånd till utskänlcning av vårdhem alkoholhaltiga drycker. Tillsynsfrågor inom räddningstjänsten.

förvaltning: Tillsyn stiftelser och donationsfonder och Allmän av liknande tillsynsärenden.

Från flera håll har föreslagits utredningar möjligheterna att överföra om arbetsförmedlingen till kommunerna, eller åtminstone att förbättra möjligheterna till samverkan mellan statliga arbetsförmedlings- och arbetslöshetsåtgärder å sidan och å den andra kommunernas näringslivsena

och sysselsättningsskapande åtgärder.

Likaså har diskuterats möjligheterna att föra över försäkringskassorna till kommunerna eller att i varje fall närmare samordna försäkringskassa, social omvårdnad och primärvård så att effektivitetsförbättringar kan upp-

nas. har instämt i kraven på överföring av uppgifter från Referensgruppen till kommunerna och har förutsatt att frågan om fortsatt statliga organ decentralisering till primärkommunema kommer att behandlas i

slutbetänkandet.

188 Bilaga 4

Överföring av uppgifter till icke-offentliga organ

I diskussionen i Västsverige har möjligheten förts på tal att föra över sådana uppgifter, som länsstyrelsernas lantbruksenheter fullgör till nu lantbrukarnas egna intresseorganisationer, till Lantbrukamas riksex. förbund och hushâllningssällskapen. Jakt- och ñskefrågor skulle också kunna föras över till berörda intresseorganisationer. Då denna fråga har nära anknytning den generella kompetensfördelningen mellan stat, kommun och icke-statliga har referensorgan, gruppen förutsatt att frågan kommer att beaktas i Regionberedningens slutbetänkande.

Bilaga 5 189

5 Bilaga

Protokoll fört vid sammanträde med den

politiska referensgruppen måndagen den

25 oktober 1993

Närvarande från referensgruppen

Arne Kjömsberg s Lennart Nilsson s Lars Svensson s Stig Sandström v Viking Bengtsson v

Georg Simonsson kds

Arne Feldert c Lars Nordqvist c Alvar Persson c Ivar Franzén c Per Olov Blom c

Karin Westin mp Claes Roxbergh mp Gunnel Adler mp Per-Agne Jacobson kds

Elver Jonsson fp

Jan Hallberg m

Verna Rydén fp

Dagens sammanträde har tillkommit för att ge den politiska referenstillfälle att precisera sina ståndpunkter i några strategiskt viktiga gruppen frågor inför Regionberedningens slutskrivning inför kommande remissrunda. Till protokollssekreterare utses undertecknad Per Olov Blom. Till att justera dagens protokoll utses Claes Roxberg mp, Göteborg och Lars Svensson s, Halmstad. Lämnas kort rapport arbetslaget i Regionberedningen särskilt en om vad beträffar Västsverige- och Skânefrâgorna. Olof Wennås redovisar att i beredningen är oenig om valsättet till ett ev. regionförbunds man fullmäktige i Västsverige. I beredningen undersöks lösningen med en elektorsförsamling enligt en tänkt skånsk modell. Beredningen avser att ha ett slutjusterat förslag till den lO november.

190 Bilaga 5 sou 1993:97

Verna Rydén presenterar ett förslag till tydliggörande refeav var rensgruppen står vad gäller det föreslagna regionförbundet och dess uppgifter. Det har följande lydelse: Referensgruppen ställer sig bakom huvddragen i beskrivningen av det föreslagna regionförbundet. Gruppen ställer dock som villkor för tillstyrkandet att uppgifter förs över under perioden 1995-97 från statliga regionala till regionförorgan bundet och kommunerna samt att uppgifter från länsstyrelsernas regionalekonomiska enheter och fördelningen av anslagen för lokaltrafikanlåggningar LTA-anslagen förs över till regionförbundet redan från början. Referensgruppen diskuterar förslaget och antar det som sitt eget. Referensgruppen villkorar alltså sitt bifall till det föreslagna regionförbundet med ovanstående formulering. Vidare görs strykningar sid. 14 och 16 i det utskickade materialet. Strykningarna för förslag om regionförbundets ev. handhavande av finansierings- och betalarfunktioner för sjukvård, kollektivtrafik och vissa kulturverksamheter redan från början. Referensgruppen avvisar alltså detta förslag. Frågan om ett statligt storlän omfattande hela den västsvenska regionen diskuteras. Referensgruppen enas om att inte uttala någon egen mening om hur staten i ett sådant läge väljer att organisera sin egen återstående verksamhet. De socialdemokratiska representanterna formulering på tar upp en sid. 12 angående försöksverksamhetens karaktär. Den ifrågasätta formuleringen ger intryck av att försöket är en etapp i en process som inte kan stoppas när den väl påbörjats. För socialdemokraterna är medverkan i försöket villkorat av att det verkligen rör sig ett försök. om Skulle erfarenheterna visa sig bli dåliga måste försöket kunna avbrytas efter försöksperioden och ersättas av något annat. Referensgruppen delar denna uppfattning. Vidare tar centerns representant Per Olov Blom upp frågan sättet om på vilket representanter till ett ev. permanent regionfullmäktige efter försöksperioden skall utses. Referensgruppen bör inte genom sina ställningstaganden riskera att de direktvalda landstingen kan komma att ersättas av en indirekt utsedd fullmäktigeförsamling. Referensgruppen bör tydliggöra att det indirekta valet till regionfullmäktige endast kan accepteras som en ren övergångslösning. En permanent församling måste bli direktvald. Referensgruppen delar denna uppfattning. Referensgruppen säger bestämt nej till tanken en elektorsförsarnling för att utse representanter till regionförbundet. Textavsnittet om var ett ev. regionförbunds kansli skall placeras bör utgå. Det är en onödig detaljfråga i detta sammanhang. Frågan är viktig men bör övervägas först när beslut föreligger om ett försök verkligen blir av i Västsverige. I övrigt görs en del justeringar i texten till det utskickade materialet. Det som ändras är formuleringar som ger intrycket att man i Västsverige är nöjd med en långsam överflyttning av den statliga regionala verksamheten till regionförbundet. Referensgruppen är överens om att en stor del

Bilaga 5 191

nyttan med försöksverksamhet i regionförbundets form omintetgörs av en inte staten visar beredvillighet att medverka i försöket genom att föra om över statliga uppgifter till regionförbundet och kommunerna. Alla formuleringar måste bli tydliga i detta avseende så att regionberedningen inte kan sväva i okunnighet denna entydiga uppfattning hos referensom gruppen.

Ordförande Vid protokollet

Verna Rydén Per Olov Blom

Justeras Justeras

Claes Roxbergh Lars Svensson

Särskilt yttrande Jan Hallberg

av m

Göteborgsmoderatema har i remissvar och under utredningens gång uttalat sig positivt för ett långt utvecklat regionalt samarbete i form av regionalt organ med en stark legalitet. Vi konstaterar att det för närvarande saknas förutsättningar att komma längre än de ställningstaganden referensgruppen nu gör. En grundförutsättning för att förslaget skall nå framgång och kunna utvecklas vidare är, att de landsting och kommuner som kommer att ingå hyser konstruktiv vilja att ta vara de fördelar som ett regionalt en samarbete kommer att innebära och har en strävan att ytterligare utveckla detta samarbete. En strävan bör att uppnå enighet och för den skull bör inte heller vara modellen kommuner i samverkan avvisas. Jag förutsätter att Hallands deltagande i det västsvenska samarbetet löses på ett för alla parter tillfredsställande sätt. Jag vill samtidigt understryka det mycket angelägna i att regionberedningen i sitt fortsatta arbete löser frågan om länsindelningen i Västsverige. Den dyrbara och otidsenliga indelning som nu råder måste ändras och få tillfredsställande lösning. en

192 Bilaga 5 sou 1993:97

Särskilt yttrande Ivar Franzén

av c

Hallandscentern anser det angeläget med ökat samarbete i Västsverige, men tror inte att en jätteregion omfattande NORP-länen är bra en lösning. För Hallands del som ligger mellan storstadsregionerna - Göteborg och Malmö finns det strot behov samarbet både och av norr söderut, men också österut med smålänningarna. Halland kan aldrig odelat ingå i vare sig en Väst- eller Sydregion. I den stora region som föreslås blir representationen i förhållande till folkmängden så liten att den folkliga och demokratiska förankringen av regionsbesluten starkt kan ifrågasättas. Med 131 ledamöter i regionfullmäktige får Halland endast 19 ledamöter. Inte mycket än mer i riksdagen. I regionstyrelsen sannolikt två hallänningar. I max. arbetsutskott eller motsvarande som svarar för beredningen och i praktiken de flesta besluten är det inte alls säkert att Halland blir representerat. Den föreslagna försöksverksamheten innebär att ett kommunalförbund bildas samtidigt som såväl landsting som länsstyrelser är kvar. Detta är något helt annat än hur en framtida region bör organiseras och vad den skall arbeta med. Ett framtida regionfullmäktige måste vara direktvalt. Det är därför tveksamt om erfarenheterna från den föreslagna försöksverksamheten är av något större värde. Basen för regionens verksamhet bör vara den som i dag finns hos landsting och länsstyrelse. De två bör bli statlig verksamhet ett, men ren skall undantas och bör kunna samordnas med skatteförvaltningen eller tingsrätten. Därtill bör en del av de uppgifter ligger på de statliga som verken överföras till regionen. T.ex. ökat ansvar för väg och järnväg. Dvs. att regionen bör disponera en del av de resurser som i dag går till Väg- och Banverk och använda dem på det sätt som bedöms bäst för regionen. En region med ovan angivna uppgifter innebär att mycket dubbelarbete Länsstyrelse Landsting kan undvikas och betydande effektivitetsvinster kan göras. Regionernas arbetsuppgifter och ansvar måste fastläggas innan det är meningsfullt att ta ställning till nya geografiska gränser. Det finns sannolikt betydande fördelar med ett regionorgan har - som ovan skissade ansvar och arbetsuppgifter regionbesluten kan - om en folkligt och demokratiskt god förankring. Med Halland som egen region skulle detta vara möjligt. Halland är ett väl fungerande län och har den bästa landstingsekonomin. Det ger Halland goda förutsättningar att effektivt ta till vara regionens intressen och smidigt samarbeta med grannregionema. Halland bör samma arbetsuppgifter och ansvar som de större regionerna. Det måste vara av stort nationellt intresse att pröva hur såväl större som mindre regioner kan fungera. Hallands läge mellan tvâ storstadsregioner är ett starkt motiv för Halland som egen region. Hallandscentern säger med ovan angivna skäl nej till att ingå i den föreslagna försöksverksamheten, men anser det angeläget och värdefullt om Halland kan fungera som en egen region enligt ovan skissade riktlinjer.

Bilaga 5 193

Särskilt yttrande Viking Bengtsson

av v

I fråga arbetet med regionen ser vi två huvudelement. om Dels demokratifrågan, dels frågan om regionstorlän och dess ansvarsområde, geografiska område och kompetens. Evad de gäller direktvalda länsförsamlingar populärt kallade länsparlament är vi för dessa och har i skilda sammanhang agerat härför. När det gäller frågan om storlän om än tappningen kallas region menar vi att de nuvarande länen är riktigare områden för att en fungerande och nära demokrati. När det gäller frågan om en regional organisation i forsökstappning bestående av intresserade kommuner och landsting for att lösa gemenfrågor under demokratisk kontroll kan det vara en intressant samma framtidslinje förutsatt att den inte slår undan förutsättningarna for en genuin och nära länsdemokrati.

7 13-1003

Bilaga 6 195

6 Bilaga

Den skånska framställningen

Landstinget, Kristianstads län Malmöhus läns landsting Malmö stad Kommunförbundet Kristianstads län Kommunförbundet Malmöhus

Civildepartementet

103 33 STOCKHOLM

Framställan försöksverksamhet med förändrad regional

om

uppgiftshantering inom ett område som initialt omfattar

landskapet Skåne

Regionutredningen konstaterar att framtidsfrågorna torde kräva ett ökat kommunalt ansvarstagande regional nivå. Vi delar den uppfatmingen. Vi är också överens om att beslut om uppgifter och geografisk avgränsning för ett regionalt organ är starkt sammanhängande med varandra. Regionavgränsningen påverkar ansvarstagande och uppgifter och vice versa. Uppgifter och ansvarsområden bör enligt vår mening och växa fram i en praktisk politisk process med utgångspunkt genereras att samhällets åtaganden och service bör skötas lägsta möjliga nivå. De båda kommunförbunden och landstingen är överens om att arbeta för ett nytt regionalt organ för Skåne. Det finns således en manifesterad vilja till förändring, är ämnad att följas upp med mer ingående som analyser och diskussioner mellan aktörerna. Frågans vidd och verksamhetens innehåll kräver dessutom ett starkt kommunalt engagemang i förändringsarbetet. Vi vill med andra ord få möjlighet att arbeta vidare med frågan under friare och flexibla former och samtidigt tid att bredda dismer kussionerna. Det känns naturligt att i sakfråga efter sakfråga få överväga hur det regionala engagemanget ska komma till uttryck och formerna för hur det ska hanteras. Vi anser att dett bör kunna genomföras inom ramen

196 Bilaga 6

för en försöksverksamhet, som tillåter omprövning av nuvarande ansvarsoch uppgiftsfördelning likväl som den geografiska avgränsningen. Inledningsvis bör försöket omfatta landskapet Skåne. Området bör dock kunna utökas om det upplevs som naturligt och önskvärt även i de områden i landskapets närhet, som skulle kunna ingå. Vi hemställer därför att få bedriva försöksverksamhet med förändrad regional uppgiftshantering inom ett område initialt omfattar som landskapet Skåne.

Landstinget Kristianstads län Malmöhus läns landsting

Henrik Hammar Carl Sonesson

Malmö stad

Joakim Ollén

Kommunförbundet Kristianstads län Kommunförbundet Malmöhus

Margareta Arvidson Lars-Olof Strufiøe

Bilaga 7 197

Bilaga

7 Fempartsgruppens förslag

Kommunförbundet Kristianstads län Kommunförbundet Malmöhus Landstinget Kristianstads län Malmöhus läns landsting Malmö stad

Samverkan för utveckling

Skåne

Förslag om ett heltäckande kommunalt landskapsförbund

Ett för Skåne upprop

Denna promemoria har sammanställts uppdrag av presidierna i de tvâ kommunförbunden och de två landstingen i Skåne, samt Malmö stad. Sammanställningen har gjorts av en tjänstemannagrupp från de fem parterna. Syftet med skriften är att väcka insikten om Skånes situation i en delvis förändrad omvärld och att visa på hur denna situation måste mötas med ett aktivt regionalt agerande. Skåne har genom sitt geografiska läge landets bästa möjligheter att dra nytta av den fria rörligheten av kapital, arbetskraft, varor och tjänster, blir ett resultat redan som av EES-avtalet. Närheten innebär emellertid också en ökad konkurrens för lokala företag som är inriktade den egna hemmamarknaden. Konkurrenstrycket ökar och kommer att ytterligare öka strukturomvandlingen i regionens näringsliv. Många grundläggande förutsättningar vi levt under kommer att förändras. Möjligheter eller hot... Vilket som kommer att överväga bestäms av hur företag och samhällsorganisation kan hantera den nya situationen.

8 13-1003

198 Bilaga 7 sou 1993:97

Vi måste samverka Utvecklingen går att påverka

-

Slutsatsen blir den som dragits i många andra regioner. Vi måste samverka på ett bättre sätt än hittills kring de frågor som är avgörande för regionens utveckling. Utvecklingen kan påverkas. En delvis ny syn kommer att krävas, där var och en inser att det som är bra för en del av Skåne kan till nytta för andra delar, t.ex. olika satsningar på vara infrastruktur. Alla goda krafter måste förenas kring det som är bra för regionen som helhet. Riskerna för landskapets utveckling är stora om splittringen mellan oss består. Vi som står bakom den här skrivelsen anser att vi i Skåne själva både kan och bör ha ett större inflytande i beslut som rör oss. Vi som bor och verkar i Skåne bör genom våra valda företrädare få mer att säga till bekostnad beslutfattare i centrala statliga ämbetsverk och om av departement. Kunskapen om vad som är bäst för Skånes utveckling och framtid finns i Skåne. Vi har därför gjort en framställning till civildepartementet om Försöksverksamhet med förändrad regional uppgiftshante-

ring inom ett område som initialt omfattar landskapet Skåne. Fram-

ställningen har överlämnats till den särskilt tillsatta regionberedningen skall framställningen senast den 1 oktober 1993. Vi som avge svar hoppas naturligtvis på ett positivt svar, som kan möjliggöra en förenklad beslutsprocess, smidig regional förvaltning och beslut i uten mer vecklingsfrågor är demokratiskt förankrade i regionen. Oavsett hur som svaret utformas måste ändå fortsätta den inslagna vägen att gemensamt ta tillvara Skånes intressen utifrån en helhetssyn på landskapets behov och möjligheter.

Ett skånskt landskapsförbund

Vi är ganska klara över vilka uppgifter som är centrala att samverka nu kring och vilka krav Övertagande av nu statliga uppgifter som vi vill ställa. Vi är överens att det behövs ett beslutsforum skånsk nivå. om I den här skriften har vi använt arbetsnamnet ett Skånskt landskapsförband. Vi behöver inte ta ställning till om detta regionala organ skall nu indirekt valt eller direktvalt. Den senare möjligheten kommer ändå vara inte att Öppna sig för förrän framåt sekelskiftet. Under de närmaste oss mandatperioderna måste skånsk samverkan under alla förhållanden manifesteras via ett indirekt valt organ.

Nationen är inte satt i fråga

Nationen Sverige består. Den är inte satt i fråga. Det är inte någon form federalistiskt system vi är förespråkare för. Syftet med landskapsförav bundet är inte att bryta nationalstatens möjligheter att upprätthålla och nationella mål. Tvärtom förenklas och effektiviseras kommunistyra mot kationerna mellan staten och regionen om staten kan samtala och

sou 1993:97 Bilaga 7 199

förhandla med regionala representanter med tydligt ansvar, vilka företräder hela Skåne. Dessa bör enligt vår uppfattning väljas av de som har ansvaret för regionala utvecklingsfrågorna, dvs. kommuner och landsting i Skåne.

Fortsatt splittring ger negativa signaler utåt och en nedåtgående utvecklingsspiral

Om vi skall vara ärliga måste vi konstatera att Skånes agerande i olika sammanhang inte precis karaktäriseras av enighet. Exemplen på skånsk splittring är många. Uppbackningen kring våra skånska institutioner är svag eller obefmtlig. Det krävs en självprövning där vi funderar över effekterna och vad effekterna i stället skulle ha blivit om vi uppträtt enigt utåt och tagit diskussionerna hemma på skånsk mark. Ett är klart splittringen skapar ingen uppåtgående spiral för ekonomisk utveckling och sysselsättning. I stället är det den nedåtgående spiralen som får en extra puff. Det här vill vi ändra på.

för

Kraftsamling utveckling, rationalisering och problemlösning

Vi anser att det finns tre viktiga skäl för samverkan i Skåne. Tre kriterier för att avgöra vilka uppgiftsområden som är centrala att samverka kring. Vi behöver för det första kraftsamla för att åstadkomma bättre en regional utveckling, där resurserna i hela Skåne tas till vara. Det behövs för det andra en rationalisering i röran av regionala organ. För det tredje, problemlösning. Det finns problem som bättre kan lösas, eller kanske till och med bara lösas, i samverkan på landskapsnivå.

Regional utveckling

Här har en egentliga kämfrågan. Inom vilka områden bör Skåne kraftsamla för att skapa bra förutsättningar för landskapets utveckling i konkurrens med andra regioner på en nationell och internationell arena med fria rörelser av människor, varor, tjänster och kapital Regional utveckling kopplas av flertalet bedömare till: 0 goda kommunikationer O välrenommerad högre utbildning och forskning inom många discipliner

0 god livsmiljö vad avser luft och vatten, kultur, fritid och rekreation

0 god tillgång till kvalificerad arbetskraft

0 väl sammansatt näringsliv med god kringservice för företagen ekonomi, teknik, transporter, marknadsföring

200 Bilaga 7

De regionala kvaliteterna måste också bekantgöras i relevanta målgrupper, dvs. marknadsföras, för att kunna tas i beaktande och bidra till en positiv regional utvecklingsprocess. Vi får därför tillföra ytterligare en faktor: 0 intressebevakning och Marknadsföring av regionen

Rationalisering

Den regionala röran av samverkans- och planeringsorgan kan reduceras om. uppgifterna överfördes som ansvar för det regionala organetlandskapsförbundet. Det är viktigt att betona att uppgifter för befintliga kommunala och kommunaltstatliga samverkansorgan på regional nivå inte skall övertas med automatik. En ordentlig omprövning av behoven av om uppgifterna skall utföras regional nivå och formerna för hur detta skall ske är en grundläggande förutsättning. Rationaliseringsaspekter kan också läggas offentlig serviceproduktion med regional räckvidd. Här avses i första hand hälso- och sjukvård i en situation som skulle uppstå om primärvården överförs från landstingen till primärkommunema. En produktionsrationalisering skulle då kunna uppnås i den kvarvarande sjukhusvården som är betydligt mer långtgående än dagens planeringssamverkan mellan sjukvårdshuvudmännen.

Problemlösning

Kriteriet sorterar ut områden där medborgarna upplever att det finns problem som inte kan lösas av enskilda kommuner eftersom frågorna är gränsöverskridande, t.ex. föroreningar av luft och vatten och andra former av miljöbelastning. Många frågor som kan hänföras till miljövård

kan inte lösas effektivt ens regional och nationell nivå utan först på en

internationell nivå.

Offentliga samhällsuppgifter skall alltid utföras på lägsta möjliga nivå

Innan vi närmare konkretiserar de uppgifter som vi anser bör läggas på det regionala organet vill vi göra den klara och entydiga deklarationen att vi anser att offentliga samhällsuppgifter alltid skall utföras lägsta effektiva nivå. Närhetsprincipensubsidiaritetsprincipen är grundläggande.

soU 1993:97 Bilaga 7 201

Grannsamverkan och skånsk samverkan delegering

genom

uppåt

Utgångspunkten är att varje offentlig uppgift skall skötas på lägsta effektiva nivå, i normalfallet primärkommunen. I det fall finner att man den effektiva nivån ligger över den primärkommunala nivån, lämnas uppgifterna genom delegering uppåt till den första samverkansnivån grannsamverkan, som är olika samverkansformer med grannkommuner. När inte heller detta anses rationellt sker delegeringen uppåt till den andra samverkansnivån, den skånska nivån. För att förhindra att uppgifter sköts på högre nivå än som är befogat bör det ske återen kommande prövning utifrån frågan lägsta möjliga nivå . Samma tänkande, delegering uppåt, bör även styra insorteringen av offentliga uppgifter som i dag utförs av statliga I första hand organ. bör prövas om ansvaret kan läggas primärkommunal nivå och först om det visar sig att den effektiva nivån är högre blir det aktuellt att diskutera om ansvaret skall överföras till det regionala organet. Ett överförande av statliga uppgifter med tillhörande resurser under kommunal demokratisk kontroll är angeläget inom områden är som betydelsefulla för den regionala utvecklingen, t.ex. för satsresurser ningar på utbyggnad av infrastruktur.

Prioritering av uppgifter för ett skånskt landskapsförbund

Behovet av ett mer samlat ansvar för att ange de grova utvecklingslinjema för trafik, bebyggelse och grönstmktur i Skåne påtalas samtidigt nu från många håll, bl.a. från Boverket, Naturvårdsverket och Länsstyrelsen i M län. Bristerna har också tydliggjorts ide diskussioner forts kring som olika större infrastrukturfrågor, t.ex. frågor i anslutning till Öresundsbron, Riksbangård Syd, avlastning av södra stambanangodsspår, och i Hulterströmförhandlingarna. I avsaknad ett med legitimitet att av organ åta sig denna uppgift för hela Skåne tas nu skilda och inte alltid samordnade planeringsinitiativ av flera olika aktörer. I vissa fall dessutom i total avsaknad av lokalt förankrade politiska mandat. Dessa initiativ kan övertas och fullföljas av det regionala organet. nya Ett nytt regionalt organ i Skåne bör ges uppgiften att utifrån ett skånskt helhetsperspektiv samordna de 33 kommunernas Översiktsplaner och föreslå lösningar planeringsfrågor av övergripande regional betydelse. En aktiv planeringssamordning och konfliktlösning förutsätter existensen av en sammanhållande och överenskommen fysisk strukturbild omfattande hela landskapet och dess koppling till omvärlden. Det regionala organet bör åläggas uppgiften att driva den planeringsprocess som krävs för att åstadkomma denna gemensamma fysiska vision. För att markera att planeringsuppgiftema gäller de grova linjerna och har en övergripande karaktär har vi använt begreppet fysisk strukturplanering.

202 Bilaga 7 sou 1993:97

Vi att denna uppgift är den mest akuta uppgiften för ett regionalt anser att ägna sig åt i en försöksverksamhet. organ Landskapsförbundet möter de viktigaste miljöfrågorna i anslutning till den fysiska planeringen. I ett senare skede kan miljöfrågornas växande betydelse komma att motivera att dessa frågor får en egen status i landskapsförbundet.

Nära kopplat till fysisk strukturplanering är regional trafik och

planeringens fortsättning i ett genomförandeskede i form av konkreta projekt och investeringar i infrastruktur. Under senare tid har ett delvis nytt synsätt utvecklats på investeringarna inom trañkomrâdet. Ett allt tydligare samband har markerats mellan investeringar i trafikens infrastruktur och produktivitetstillväxten i ekonomin. En viktig uppgift för landskapsförbundet är att utifrån den fysiska strukturbilden för Skåne och kommunernas Översiktsplaner aktivt arbeta för att planerade infrastruktursatsningar snabbt blir förverkligade. Inom detta område det regionala politiska ansvaret for kollektivtrafikens standard sorterar och struktur. Näringspolitik och regionala utvecklingsfrâgor är ett mycket centralt uppgiftsornråde för ett regionalt Målet är att skapa förutsättningar organ. för starkt näringsliv hög sysselsättning och resurser för ett som ger utveckling välfärden. Viktiga insatser som samhället kan göra förutom av att åstadkomma bättre infrastruktur, bättre utbildad arbetskraft och bättre generella ekonomiska förutsättningar för företagande är t.ex. insatser för att stödja utvecklingen teknik, nya produkter och bättre omvärldsav ny kunskap för att stärka konkurrensförmågan i mindre och medelstora företag. Landskapsförbundet bör överta landstingens roll som huvudman för utvecklingsfonderna eller det omstöpta regionala ansvar för småföretagsutveckling kan bli resultat av pågående utredningsarbete. som Landskapsförbundet bör också överta rollen som intressent i verksam- IDEON, Nyföretagarcentrum, EICC-SYD etc. heter som I nära anslutning till närings- och utvecklingsfrâgor ligger utvecklingen turism och ett levande och starkt kulturliv i Skåne. Kulturens roll som av viktig utvecklingsfaktor för regioner har först på senare år allvar uppmärksammats. De regionala turistiska och kulturella intressena bör därför infogas i landskapsförbundets uppgifter. Högre utbildning och forskning är ett av de viktigaste medlen för att skapa förutsättning för positiv regional utveckling. Tillgång till en avancerad kunskap är förutsättning för att regionens företag skall en kunna hävda sig i hårdnande internationell konkurrens. Att stärka en kvaliteten inom utbildning och forskning och samtidigt upprätthålla bredden i utbildningsutbudet i regionen är därmed viktigt för regionens utveckling. I och med att medlemsbasen i det regionala organet är primärnya kommuner och landsting kommer planering för hälso- och sjukvårdens framtida organisation i Skåne att sikt bli en viktig uppgift. Den tidigare deklarerade närhetsprincipen innebär i sig motiv för en fortsatt decentralisering landstingsbaserade sjukvârdsuppgifter till av nu primärkommunerna. För regionala uppgifter inom specialistsjukvârden föreligger redan ett påtagligt behov samverkan och rationalisering nu av

Bilaga 7 203

av den offentliga vårdproduktionen. Ett konkret utredningsoch samverkansarbete i detta syfte har inletts de båda landstingen. av I vilken takt och hur denna förändring sjukhusvården kommer kunna av att ske kommer inte minst att bestämmas den pågående utredningen av om hälsooch sjukvårdens finansiering och organisation HSU 2000. Intressebevakning, omvärldsbevakning och gränsregional samverkan, företrädarskap, marknadsföring är andra viktiga uppgifter. Det nya regionala organet företräder regionen, t.ex. när och dess regionala staten företrädare vill ha skånska synpunkter på planerade förändringar och framtida satsningar. Ett skånskt landskapsförbund med ansvar för regional utveckling får naturligt rollen auktoritativ företrädare för som Skåne i omvärldskontakter både inom landet och internationellt. Även i frågor om gränsregional samverkan blir det nya organet den naturliga samtalsparten till skillnad från i dag när ansvarsfördelningen i de regionala utvecklingsfrågoma är splittrad och uppdelad på många aktörer. Landskapsförbundet övertar de medlemskap medlemmarna som nu har i samverkansorgan Öresundskommittén och SydSam. som

Sammanfattningsvis anser vi följande uppgiftsområden bör utgöra

prioriterade uppgiftsområden i försöksverksamhet med förändrad en regional uppgiftshantering: O fysisk struktulplanering,

0 regional trafik, infrastruktur och investeringar,

0 näringspolitik och regional utveckling, 0 högre utbildning och forskning, O hälso- och sjukvård tillförs så snart de förutsättningarna yttre för sjukvården är klargjorda samt genomgående för samtliga områden

0 intressebevakning, omvärldsbevakning och gränsregional

samverkan, jöreträdarskap, marknadsföring.

Statliga uppgifter av utvecklingskaraktär bör

föras in under kommunal demokratisk kontroll

Inom flera av de uppgiftsområden finns uppgifter som ovan angetts som för närvarande är statliga. Vår uppfattning är att alla statliga uppgifter av utvecklingskaraktär bör föras in under kommunal demokratisk kontroll. I ett kort perspektiv är det framför allt de redan regionala statliga uppgifterna som är aktuella främst inom länsstyrelsens .På längre ram sikt bör även statliga uppgifter inom storregionalt organiserade verk och centrala statliga verk bli föremål för övervägande. Hit hör plant.ex. eringsuppgifter och utvecklingsinsatser inom Vägverket och Banverket,

men också t.ex. Boverket, Arbetsmarknadsstyrelsen och Naturvårdsver-

ket.

204 Bilaga 7

Regionalekonomiska frågor övertas

De uppgifter i arbetet med regionala utvecklingsfrågor som regionalekonomiska enheten vid de båda länsstyrelserna nu utför kan redan inom ett relativt kort perspektiv överföras till landskapsförbundet, t.ex. samordningsansvar för regional utveckling samt fördelning av regionalpolitiskt stöd till näringsliv och projektverksamhet .

Disposition av LTA-anslaget

Länsstyrelsens uppgifter som gäller planering och beslut om investeringar i länstrañkanläggningar, LTA, överförs till det regionala organet. Det gäller också dispositionen av själva LTA-anslaget, dvs. de statliga medel som tilldelas regionen. I landskapsförbundets ansvar ingår att i nära samarbete med kommunerna samordna regionens intressen och representera dessa gentemot Banverket, Vägverket, regeringen, departement m.fl. I ansvaret ingår också regionala avvägningar mellan investeringar i trañkanläggningar. Funktionen kommunikationsexpert vid länsstyrelserna bör då också överföras till landskapsförbundet.

Länsstyrelserna återgår till sin traditionella roll

Huvudansvaret för högre utbildning och forskning förutsätts även i framtiden vara statligt. Däremot bör landskapsförbundet aktivt medverka i att tillvarata och utveckla regionens resurser på detta strategiska område. När länsskolnämnderna avvecklades övertog länsstyrelsen den 1 juli 1991 vissa av dess planerande uppgifter. Dessa avser bland annat samordning beträffande de gymnasiala och eftergymnasiala utbildningarna samt arbetsmarknadsutbildningen. Detta ansvar bör föras över till landskapsförbundet liksom funktionen utbildningsexpert vid länsstyrelserna. Länsstyrelserna i Skåne återgår till en mer traditionell roll, som rättsvårdande och övervakande, men inte planerande organ.

Formerna ett offentligrättsligt organ baserat på

-

primärkommuner och landsting

Beslutskompetens

För att kunna utföra de uppgifter som här redovisats krävs ett organ med beslutskraft. Medlemmarna, primärkommuner och landsting, måste vara beredda att subsidiaritetsprincipens grund ge förbundet reell beslutskompetens på de områden där det skall verka. Beslutskraften måste också underbyggas medlemmarnas uppriktiga intresse för och aktiva av medverkan i förbundet. Att något sätt få vara med i kommunalförbun-

Bilaga 7 205

det och dess beslutsprocess måste goda grunder ses som något attraktivt och eftersträvansvärt bland medlemmarna.

Oavsett lösning Ett indirekt valt organ för försöksperioden

-

Vi kan konstatera att det finns två uppfattningar om den slutliga permanenta organisationsformen för ett regionalt organ. Skâneparlamentet ett direktvalt regionalt organ med beskatt- - ningsrâtt Skåneförbundet ett indirekt valt organ med medelsanslag från - medlemmarna, primärkømmuner och landsting. Oavsett slutlösning är den enda organisationsform som av legala skäl kan komma i fråga för försöksperioden ett indirekt valt organ. Vi anser att samverkansorganet skall ges en sådan offentligrättslig status att statlig verksamhet med åtföljande resurser kan föras över till det regionala organet och därmed införas under kommunal demokratisk kontroll. Av detta följer kravet på ett obligatoriskt medlemskap i landskapsförbundet för primärkommuner och landsting i Skåne.

Nuvarande kommunalförbund

olämplig form på

sikt

I dag finns ingen organisatorisk form som lämpar sig för det förbund av landsting och kommuner som vi här förslår. Gällande kommunalförbundslag SFS 1985:894 är inte väl lämpad för de regionala uppgifter som här har diskuterats. Medlemskapet i nuvarande kommunalförbund är frivilligt och de uppgiftsområden som här har presenterats har en bredd som inte nuvarande kommunalförbund var tänkt för. Därtill kommer att det blir komplicerat att uppnå full representativitet med avseende partitillhörighet och medlemsrepresentation om både nominering och val sker helt oberoende för varje medlem för sig. Det är inte realistiskt att tänka sig en beslutande församling med ett så stort antal ledamöter att representationen från varje medlem kan spegla både partifördelningen hos medlemmen och i Skåne totalt. Med en förbundsförsamling på låt oss säga 151 ledamöter skulle majoritetsval i enskilda kommuner var för sig ge en fördelning på partier i förbundsförsamlingen som dåligt överensstämmer med partifördelningen i Skåne. Enligt gällande kommunalforbundslag, SFS 1985:894 4 skall varje förbundsmedlem vara representerad i förbundsfullmäktige. Ledamot skall vara ledamot också i medlemmens fullmäktige och väljas av denna församling.

206 Bilaga 7 sou 1993:97

Partierna nominerar medlemmarna väljer

-

Representativitetsmålet skulle lättare kunna uppnås om nomineringen av ledamöter samordnades i en partigemensam valberedning för Skåne. Valberedningen föreslår helt enkelt medlemmarna att välja ett angivet antal ledamöter från angivna partier utan att ange person. Detta förfarande kan också ske i en uppdelning i Valkretsar. Vid en uppdelning i tre Valkretsar skulle Malmö stad, Malmöhus län och Kristianstads län kunna utgöra Valkretsar. Medlemsrepresentanternaledamöterna väljs därefter formellt, enligt de förutsättningar som valberedningen givit, av det fullmäktige där ledamoten ingår. Genom att valet av ledamöter sker i respektive medlems fullmäktige bär det kravet som gällande kommunalförbundslag ställer anses vara uppfyllt. Det förhållandet kommer då att uppstå att fullmäktigeförsamlingama i de skånska kommunerna kommer att föreläggas valförslag från den centrala skånska valberedningen som inte överensstämmer med det val som fullmäktige skulle fatta i en oberoende valsituation, vilket innebär en stor svaghet i konstruktionen. Användningen av dagens gällande kommunalförbundslag för associationen skulle därutöver kräva att obligatoriskt medlemskap försäkrades genom ett anslutande konsortialavtal mellan medlemmarna. I detta avtal förbinder sig medlemmen, dels att under viss tidsperiod ingå i förbundet, dels att förrätta val av representanter med den partitillhörighet som föreslås av den skånska valberedningen. Sammanfattningsvis måste konstateras att ett förbund av skånska kommuner och landsting baserat på nuvarande kommunalförbundslag har svagheter i sin konstruktion som gör att lösningen endast föreslås som en provisorisk övergångslösning i avvaktan på ändrad lagstiftning .

Speciallag krävs för ett landskapsförbund i Skåne

Om landskapsförbundet på ett effektivt sätt skall kunna sköta de uppgifter som tidigare redovisats krävs nya lagregler. En ny lag kan beakta kravet på obligatoriskt medlemskap, dvs. att landskapsförbundet, på de områden där det givits beslutskompetens, företräder alla primärkommuner och landstingen i Skåne. Med stöd av förändrad lagstiftning kan andra lösningar skisseras representationsproblematiken. Nära till hands ligger en modell där medlemmarna väljer en större elektorsförsamling som i sin tur väljer ledamöterna i den regionala organets högsta beslutande organ. Detta kan även ske med uppdelning i valkretsar. En annan modell är en direkt överföring av den som föreslagits för Västsverige. Enligt denna nominerar partiorganisationerna i Skåne ledamöterna till landskapsförbundets fullmäktige. Med direkt överföring av förslaget för Västsverige skulle Malmö stad och de två landstingen utgöra de formella valkorporationerna.

Bilaga 7 207

Tre etapper på vägen

Tre etapper kan urskiljas vägen mot ett skånskt landskapsförbund kort sikt, medellång sikt, lång sikt. Det försök med ändrad regional uppgiftshantering som har gjort framställning om omfattar den medellånga sikten. Allt som sker dessförinnan kan kommuner och landsting i Skåne själva besluta om utan godkännande av statliga myndigheter. På kort sikt 1993-94 sker informell samverkan inom ramen för huvudmannens respektive kompetensomrâde och ett nära samarbete för att bereda senare etapper. Den regionala röran minskar. Under den första etappen kan ett formellt regionalt organ bildas, med mandat att samordna och representera Skånes intressen inom och utom landet. Denna första etapp genomförs inom ramen för nuvarande lagstiftning samtidigt som konkreta samtal inleds med staten om erforderliga ändringar i lagar och förordningar.

På medellång sikt ca 1995-9899 fördjupas och utvidgas samarbetet,

relevanta statliga uppgifter ställs under regional kontroll och permanent och långsiktig lösning förbereds. Det skånska landskapsförbundet baseras nu en ny kommunalförbundslag för regional samverkan.

På lång sikt ca 1999- är det regionala organet etablerat. För-

söksperioden är över. Nu finns erfarenheter och därmed fullgott beslutsunderlag för ställningstagande till om organisationen skall omvandlas till ett direktvalt organ eller även fortsättningsvis vara indirekt valt.

Innebörden i begreppet försöksverksamhet

För att det skall vara möjligt att redan under försöksperioden rationalisera bland befintliga regionala samverkansorgan och uppgifter måste det finnas ett tillstånd efter prövotiden med någon form av regionalt organ där samverkansfrâgor fortsättningsvis kan hanteras. Innebörden i begreppet försöksverksamhet måste därför definieras så att det permanent kommer att behövas ett samverkansorgan på skånsk nivå. Försöksverk-

samheten är i själva verket en provverksamhet för att finna bra arbetsformer och de viktigaste uppgifterna för detta samverkansorgan. Under

försöksverksamheten prövas också hur statliga uppgijier med tillhörande resurser kan föras in under kommunal demokratisk kontroll.

Kommunerna i Skåne avgör om visionen är

möjlig

Det är nu upp till de politiska församlingarna i Skåne att avgöra om man vill medverka i en skånsk kraftsamling. Partiorganisationer, kommunalpolitiker och landstingspolitiker måste nu ta ställning. Regionberedningens och regeringens inställning till framställningen från de fem

208 Bilaga 7

parterna kommunförbunden, landstingen och Malmö stad kommer i mycket hög grad att avgöras av den anslutning som tanken om ett mer enat Skåne möter bland de förtroendevalda ute i landskapet. De kontakter som nu kommer att tas under sommaren 1993 med partier och kommuner kommer att visa om engagemanget för landskapets framtid är så starkt att en konkret samverkan genom ett skånskt landskapsförbund är möjlig att realisera.

Bilaga 8 209

8 Bilaga

Skrivelse från de i Skåne

politiska partierna

Försöksverksamhet med ändrad

Skåne

samhällsorganisation i

Bakgrund

Skåne är ur geografisk och historisk synvinkel en region som har stora förutsättningar att utvecklas positivt i ett förändrat framtida Europa. För att uppnå detta fordras emellertid att regionens alla resurser samordnas. I dag är landskapet indelat i tre landsting, två län samt ett antal kommunalförbund. Denna regionala röra, där beslut fattas av olika organ innebär att samordningsvinster går förlorade och att regionen har svårt att hävda sig såväl nationellt som internationellt. Under flera år har därför förts en debatt om en ny regional organisation. Denna debatt resulterade under våren 1992 i en skrivelse till civildepartementet, undertecknad av ordförandena i de båda landstingen, de båda kommunförbunden samt Malmö stad. I skrivelsen anhöll man om att få starta en försöksverksamhet i Skåne med förändrad regional uppgiftshantering och styrning. Regeringen har sedan tillsatt en regionberedning som bl.a. ska behandla frågan om försöksverksamhet i Skåne med utvidgat regionalt styre.

Grundläggande kännetecken

En framtida samhällsorganisation ska främst kännetecknas av: en väl fungerande demokrati, effektivitet, enkelhet i uppbyggnad, långtgående decentralisering, rättssäkerhet för medborgarna. - Ovanstående inriktning innebär att stor vikt kommer att läggas vid politikernas framtida roll och möjlighet att företräda medborgarna.

210 Bilaga 8 sou 1993:97

Effektiviteten ställer krav på bra styrmedel, rationell administration och renodling av uppgifter. Beslut ska tas lägsta möjliga nivå och så nära berörd verksamhet som möjligt. Detta förutsätter att landstingens och länsstyrelsernas nuvarande roll omprövas och att en ny regional organisation tillskapas. Kommunerna utgör grundstenarna också i en framtida ny organisation. Endast verksamheter av regional övergripande natur ska hanteras på regional nivå. Länsstyrelserna ska ses om statens förlängda arm och enbart svara för statlig uppföljning samt myndighetsutövning.

Regional utveckling

För att en region ska ha möjlighet till utveckling fordras att samtliga nedanstående faktorer uppfylles: goda kommunikationer, välfungerande och samordnade forsknings- och utbildningsresurser, tillgång till kultur och rekreation, god miljö, god samhällelig service. Enbart en stark samordnad regional organisation kan ge förutsättning för att uppfylla dessa krav.

Regionala uppgifter

För en kraftfull regional satsning med sikte på en stark demokratisk sarnhällsorganisation och en utveckling av näringsliv och forskning samt en god miljö för medborgarna krävs att speciellt nedan uppräknade områden alfabet.ordn. samordnas: arbetsmarknadspolitik, fritid, rekreation, turism och kultur, hälso- och sjukvård, högre utbildning och forskning, marknadsföring av regionen, miljö- och naturvård, näringspolitik och regional utveckling, regional trafik och infrastrukturella investeringar, övergripande fysisk planering. - En försöksverksamhet med ny regional organisation måste innebära att ovanstående uppgifter, så långt möjligt, samordnas redan vid starten, oavsett i vilken form försöket bedrivs.

Regional organisation

Undertecknade politiska partier i Skåne är eniga om att en ny regional organisation är nödvändig.

Bilaga 8 211

Målet är ett direktvalt regionalt organ med möjlighet till egen finansiering. Det är viktigt att vi med denna nya organisation fâr en klar definition uppgiftsfördelningen mellan kommunal, regional och statlig nivå. av Närhetsprincipen ska vara vägledande och inga beslut ska tagas högre nivå än verksamheten kräver.

Geografisk avgränsning

Under de diskussioner som förts har den geografiska avgränsningen utgjort Skåne. Denna begränsning är däremot inte avgörande utan ska ses som en gräns under försöksverksamheten. En utvidgning av regionen mot angränsande län kan naturligtvis ske senare initiativ från landskapets grannar.

Tidplan

Med nuvarande lagstiftning är det inte möjligt att till valet 1994 införa ett direktvalt parlament för Skåne. Därför måste förändringen av den regionala organisationen ske i följande steg:

Alternativ

1 januari 1995: ett gemensamt kommunalförbund för Malmö, Malmöhus och Kristianstads län startar.

2. Valet 1998 direktval till regionparlament

Denna tidplan förutsätter att riksdagen hinner besluta om nödvändiga förändringar i gällande lagstiftning före såväl valet 1994 som 1998.

Alternativ

1 januari 1995 ett gemensamt kommunalförbund för Malmö, Malmöhus och Kristianstads län startar.

Hösten 1998: Malmös, Malmöhus och Kristianstads läns landstingsuppgifter slås samman. Vid valet 1998 sker direktval till detta storlandsting.

3. Valet år 2002: direktval till regionparlament.

212 Bilaga 8

Enligt vår mening är det tidplan alt. 1 som bör eftersträvas för att målet ett direktvalt parlament snarast ska uppnås. I annat fall får tidplan alt. 2 tillämpas. Vägen via skapandet av ett kommunalförbund och ett eventuellt storlandsting ska inte betraktas som en permanent lösning utan enbart ses som ett sätt att snarast samordna resurser och verka för att utvecklingen av regionen intensiñeras. En förutsättning för att försöksverksamheten ska avsedda effekter är, att uppgifter från bl.a. länsstyrelsen överförs redan vid steg

Lund 1993-06-17

Socialdemokraterna Folkpartiet Centerpartiet i Skåne i Skåne i Malmöhus län

Moderaterna KDS i Miljöpartiet i i Malmö Kristianstad Malmöhus och och Malmöhus lån Kristianstads lån

Vänsterpartiet i Skåne

Anm a Moderaterna i Malmöhus och Kristianstads län ansluter

sig till förslaget om en försöksverksamhet med kommunalförbund för de regionala frågorna. Först då erfarenheter vunnits från denna försöksverksamhet bör slutlig ställning tas till den regionala organisationen.

b Centerpartiet i Kristianstads län är inte i dag beredd

att ansluta sig till förslaget om en sammanslagning av de båda länen i Skåne.

Bilaga 9 213

9 Bilaga

Regionernas resursutbud och konkurrenskraft

En granskning regioner i Skåne och södra Sverige

av

Av docent Lars-Olof Olander

Bakgrund

En specifik geografisk miljö, region, kännetecknas av att den erbjuder en tillgång till resursstruktur som på olika sätt påverkar den ekonomiska en utvecklingen i regionen. Historiskt har tillgången till råvaror, energi och regionala marknader spelat stor roll i regioners utveckling. Tillgång en till råvaror har emellertid aldrig gett någon garanti för att de exploateras. Exploatering förutsätter tillgång till lämplig teknik, kapital och arbetskraft. Tidigare dessa produktionsfaktorer i stor utsträckning orörliga var eller trögrörliga. Samtidigt innebar höga transportkostnader att avståndsfriktionen stor, varför konkurrensen regionala markander i var huvudsak konkurrens mellan företag med produktion i eller i var en närheten regionen. Därmed fanns också påtagliga skillnader i av förutsättningarna för ekonomisk utveckling mellan olika regioner. Den tekniska utvecklingen i kombination med ekonomins intemationalisering har inneburit att de traditionella produktionsfaktorema har blivit alltmer rörliga. Geografiska barriärer har eroderats och avståndsfriktionen minskat. Effektivare transportsystem har inneburit att bulkvaror och andra insatsvaror fraktas över hela världen. I dag är också kapitalmarknaden global samtidigt kvalificerad arbetskraft uppvisar som ökande rörlighet mellan regioner. Genom att allt fler produktionsen faktorer omsätts globalt försvagas den starka historiska kopplingen mellan regions näringsliv och dess resurser i form av råvaror, kapital en och arbetskraft. Näringslivets regionala omvandling och konkurrensförmåga bestäms därför allt mindre regionernas utbud avbasala produkav tionsfaktorer och alltmer specialiserade faktorer och av företagens av möjligheter att utveckla, vidmakthålla och utnyttja teknologiska och kompetensmässiga försteg, ofta i nätverk, dvs. i samverkan med institutioner, andra företag, kunder och leverantörer. Regionernas har sannolikt inte minskat i betydelse för näringslivets resurser omvandling och konkurrensförmåga. Det är snarare fråga om att helt vilka förutsättningar regionerna har för andra resurser i dag bestämmer ekonomisk utveckling.

214 Bilaga 9

Uppläggning

Den inledande beskrivningen kan likväl väcka tvivel, t.ex. om regionala produktionsmiljöer verkligen kan ha något annat än marginell betydelse för företagen i en värld som kännetecknas att insatsvaror och av komponenter i allt högre grad överskrider nationella gränser, där kommunikationer och transportsystem gör det möjligt att insamla information, samordna beslut och produktionsnätverk i allt snabbare takt och där exportens andel av produktionens värde ständigt ökar Den forsatta framställningen skall några sidor utveckla ett teoretiskt stöd för varför modernt näringsliv inte gjort sig foot loose i förhållande till regionala och lokala miljöer. Några data från nyligen genomförd en undersökning refereras för att stödja en del slutsatser och för att beskriva den generella bilden i Sverige. Mot denna bakgrund skall sedan Skåneregionernas och några andra regioners industristruktur och konkurrenskraft lyftas fram. Avsikten är diskutera vilka samband som i dag finns mellan regionernas storlek, resursutbud och konkurrenskraft och vilka möjligheterna som finns att påverka utvecklingen i framtiden.

Hemmabasernas betydelse

Mycket talar för att regionala produktionsmiljöer har fundamental en betydelse, särskilt för den mest avancerade delen av modern industri. Företagen grundlägger nämligen med största sannolikhet sin konkurrenskraft i hemmabasen, dvs. i den region där företagsledning, forskning och utveckling och de viktigaste produktionsanläggningarna är belägna. Företagets hemmabas och företagets kärnverksamhet anses höra samman. Ju starkare hernmabasen är i fråga innovations-, om kunskaps-, produktions- och kommunikationsfördelar, desto bättre konkurrenskraft har företagen både hemmamarknaden och exportmarknaden. Dessutom bättre exportförmåga, desto bättre förmåga har företagen att komplettera sina fördelar med t.ex. utlandsproduktion eller andra engagemang utomlands. Däremot kan företagen inte kompensera hemmabasens nackdelar med produktion utomlands. Anledningen är att fördelarna med att vara verksam i utlandet sällan kan kompensera både de kostnader som verksamhet i främmande länder för med sig och hemmabasens brister eller nackdelar. Vinnare hemmaplan blir m.a.o. mycket lättare också vinnare bortaplan. För en del företag är det hemmabasens innovationsfördelar är som viktigast, medan fördelarna produktions- och marknadssidan kan sökas i många andra regioner eller i utlandet. För andra är möjligheterna till teknik- och produktionssamarbete med andra företag i regionen de viktigaste fördelarna. Hemmabasens fördelar kan också finnas i arbetskraftens speciella kompetens, närheten till underleverantörer eller bra kommunikationer. Vad företagen finner viktigt i hemmabasen varierar sannolikt från sektor till sektor. Gemensamt är dock att för många företags kärnverksamhet är hemmabasens närhet, tradition och möjligheter så centrala

Bilaga 9 215

för vissa funktioner att resurser i andra regioner inte är några verkliga alternativ trots allt snabbare kommunikationer. Hemmabaserna har komparativa fördelar förefaller kunna binda företagens kärnsom verksamhet till de regionerna, trots att moderna kommunikationer egna erbjuder allt effektivare sätt att decentralisera verksamheter och funktioner. Det företagen inte finner nödvändigt ha i den egna regionen kan däremot med fördel kompletteras i många andra regioner eller i

utlandet. Antagligen varierar även hemmabasens geografiska utbredning mellan olika sektorer. För del företag kan hemmabasen fångas in av en en kommun eller kommuner, en arbetsmarknadsregion. För en grupp av andra företag, söker många fördelar i hemmabasen, kan det handla som större stadsområden, flerkärniga regioner, med transportsystem som om länkar dess olika delar. Dessa regioner kan sannolikt samman överskrida nationella gränser. Varför är hemmabasen egentligen viktig för företagens konkurrenskraft Kan inte företagens resurser kompensera en svag resursmiljö egna Det är antagligen möjligt i många fall, men endast på kort sikt. Om företagen skall behålla kvaliteten på sina interna resurser är de i de allra flesta fall beroende att mottaga impulser från omgivningen. av nya Relationerna inom koncern, mellan moderbolag och dotterbolag, eller en mellan dotterbolag, kan självfallet förstärka företagets interna resurser, kompenserar sällan fullt ut bristfälliga externa resurser. Externa men påverkar därmed de interna kvalitet och uthållighet. resurser resurserna Det fimis naturligtvis undantag från denna regel, nämligen de fåtal starka företag med överlägsen och uthållig innovationsförmåga och som teknikanvändning är faktorskapande och faktorattraherande än mera beroende externa Det är dessa företag som ensamma eller av resurser. med några få andra kan initiera dynamik och tillväxt där något sådant inte funnits på många år. De allra flesta företag ingår inte i denna kategori, utan är eller mindre, antingen kort eller lång sikt, mer beroende hemmabasens externa resurser det sätt som skisserats. av En rimlig hypotes förefaller därför vara att fler företag är konkurrenskraftiga på exportmarknaderna och i utlandsproduktion i regioner som har goda faktorresurser för deras verksamhet än i de som har sämre. Det kan antas att detta samband är starkare i sektorer som är beroende av produktinnovationer och snabb teknisk utveckling än i andra sektorer. Vad händer företagen ändrar konkurrensstrategi, dvs. ändrar om produktionsinriktning, produktionsteknik eller marknadsinriktning, som i sin tur ställer krav både interna och externa resurser Företagen nya kan självfallet byta hemmabas i de fall deras interna resurser inte kan kompensera eventuella brister i regionens resursutbud då kraven ändras. Hemmabasbyten är sällsynta, de händer. Ju mer avancerat och men relevant resursutbudet är i regionen, desto mindre är risken för att de skall inträffa. Byte hemmabas är vanligast bland stora multinationella av företag med diversifierad verksamhet. Det är då vissa affärsområden eller produktdivisioner bryter sig ut ur koncernens hemmabas för att som finna ännu avancerat och specialiserat resursutbud på annat håll. Det mer

216 Bilaga 9 sou 1993:97

förhållande att företagen kan byta hemmabas i vissa sällsynta fall sätter inte antagandet om dess betydelse i fråga, snarare tvärtom. Om ett företag ändrar konkurrensstrategi och byter hemmabas som ett sätt att möta nya krav har detta negativa effekter industrins struktur och konkurrensförmåga i den region som företaget lämnar. Om däremot företaget klarar av situationen via sina interna och och externa resurser håller fast vid hemmabasens fördelar blir effekten den rakt motsatta. Konkurrenskraften och den industriella utvecklingen i regionen går då ett steg i gynnsam rikming. Vad händer med företagen och deras konkurrenskraft regionens om resursutbud förbättras eller försämras Förändringarna antas bero på den politik som har som mål att faktormarknaderna att fungera effektivare eller att marknadskrafterna verkat i eller andra ena riktningen. Förbättrad produktionsmiljö kan föra med sig företag att nya startas, eller att företag flyttar dit för att vinna fördelar. De nya viktigaste effekterna sker dock in situ. Befintliga företag expanderar till följd av ökad konkurrenskraft. En försämring resursutbudet kan å av andra sidan leda till att företag läggs ned eller omlokaliseras till andra regioner. Befintliga företag förlorar i konkurrenskraft och deras verksamhet minskar i omfattning.

Empiriskt stöd

I en nyligen avslutad undersökning så gott samtliga industriav som företag i 24 svenska A-regioner avsikten bl.a. att försöka mäta var resursutbudets samband med industrins omfattning och internationella konkurrenskraft i de olika regionerna. Industrin delades in i fyra internationellt konkurrensutsatta huvudsektorer och en skyddad sektor. Den mest avancerade konkurrensutsatta sektorn är F-sektorn forskningsintensiv industri, med bl.a. elektronik, läkemedel och flygplan. Den kännetecknas stora insatser i forskav ning-och utveckling, både mätt som andel förädlingsvärdet och i andel av personal med formell forskarutbildning. Därefter följer K-sektom kunskapsintensiv industri, med bl.a. hushållskapitalvaror, bilar, maskiner och insatsvaror. Forskning och utveckling är inte lika intensiv i denna sektor, men industrin har hög teknikeringenjörstäthet. Inom C-sektorn ryms mycket av traditionell basindustri kapitalintensiv industri, med bl.a. delar av skogs- och livsmedelsindustrierna, kemisk industri och metallvaruindustri. Denna sektor kännetecknas dels av att den är starkt rävarubaserad, dels av höga kapitalinsatser i förhållande till förädlingsvärdet. Den sista av de konkurrensutsatta sektorerna är

A-sektom arbetsintensiv industri, med bl.a. delar skogs- och livsme-

av

1Källa i detta avsnitt tabeller och citat: Sydostregionen hemmabas för internationell konkurrens Lundquist Olander 1993. -

sou 1993:97 Bilaga 9 217

delsindustrierna, möbel-, pappers- och textilindustri. Sektom har genomgående ett stort antal anställda i förhållande till förädlingsvärdet. Skyddad industri är mycket litet eller inte alls utsatt för internationell konkurrens och avsätter sin produktion på en i huvudsak nationell eller regional marknad bl.a. skyddad livsmedelsindustri, grafisk t.o.m. industri och byggmaterialindustri. Industrisektoremas omfattning i regionerna fastställdes med hjälp av industristatistikens produktions- och sysselsättningsdata. Konkurrenskraften beräknades via enkäter, omfattande 1 200 företag. Med ca konkurrenskraft de olika industrisektoremas exportkvoter i avses regionerna. Exportkvotema jämförs med förväntade värden beräknade utifrån huvudsektorernas specifika branschsammansättning iregionema och de nationella genomsnittliga exportvärdena. Ju högre exportkvoterna är i region i förhållande till förväntade värden, desto bättre kompaen rativa fördelar har regionen i jämförelse med den nationella exporten. Lägre exportkvoter indikerar på motsvarande sätt komparativa nackdelar. Resursutbudet i regionerna har mätts med ett trettiotal variabler. Förekomsten offentlig service, universitet och högskolor, avancerad av företagsservice, befolkningens utbildningsprofil och regionernas positioner i nationella och internationella transportsystem är några exempel på variabelområden. Andra är företagsstmktur, branschsammansättning, arbetsställenas storlek och arbetsmarknadens kvalitet och omfattning. De används framförallt för att pröva nätverkens och samarbetsmöjligsenare hetemas betydelse i regionerna. Huvudresultaten undersökningen sammanfattas i tabell Generellt av

Tabell Resursutbudets förmåga att förklara varför industrins olika sektorer varierar med avseende omfattning och konkurrenskraft i 24 A-regioner. Förklarad varians, justerade RZ-värden vid multipel regression

Lokalisering Konkurrenskraft

Generellt:

Smá företag:

kan konstateras att det är F-sektom, den mest avancerade och forskningsintensiva industrin, är mest bereoende resursutbudets kvalitet. som av Företagens interna räcker inte till för expansion och egna resurser konkurrenskraft. Ju bättre resursutbud, desto större omfattning har

218 Bilaga 9

sektorn i en region. Konkurrenskraften påverkas dessutom positivt av regionernas produktionsförutsättningar. Sverige har vid internationell jämförelse en alldeles för liten forskningsintensiv industri. För att denna avancerade och sysselsättningsskapande industri skall öka i landet, bör

fler regioner vara tillräckligt stora se vidare nedan och ha tillräckligt

hög kvalitet på resursutbudet. De kunskapsintensiva och kapitalintensiva sektorerna är inte alls lika beroende av hemmabasemas produktionsförutsättningar. Dessa sektorer domineras av stora företag, sedan länge internationaliserade. Deras interna resurser är betydande. Kunskapsutvecklingen sker i stor utsträckning inom företagen och produktionnätverken är geografiskt mycket spridda. För den arbetsintensiva industrin, som är den tekniskt minst avancerade, betyder emellertid hemmabasemas kvalitet ganska mycket för sektorns lokalisering. Arbetskraftens kunnande och förekomsten av små och medelstora företag inom regionerna är det har som störst betydelse. Konkurrenskraften påverkas däremot inte i samma omfattning. Det kanske mest överraskande fyndet i tabellen är indikationerna på att småföretagen inom så gott som alla sektorer är starkt beroende av resursutbudet i regionerna. Både småföretagsdelens omfattning och konkurrenskraften kan till mycket stora delar förklaras med faktorförhällandena i produktionsmiljöerna. Framväxten av små och medelstora företag, som allmänt bedöms som viktig för svensk industri och ekonomi, kan alltså i högsta grad sägas vara beroende hur regionerna är av utformade och vilka produktionsförutsättningar de erbjuder. Den forskningsintensiva industrin som helhet och de små företagen inom kunskapintensiv industri skall lyftas fram som exempel och få illustrera vilka krav på regioner och resursutbud det egentligen som handlar om. Ett par citat som på ett enkelt sätt sammanfattar förhållandena skall återges. Den forskningsintensiva industrin är mest framträdande i regioner med stor och ökande befolkning. Den enskilda regionen hemmabasen eller A-regionen behöver i sig inte vara särskilt stor. Viktigare är att befolkningskoncentrationen är betydande inom en radie på 50-100 km. F-sektorns regioner är i allmänhet service- och tjänsteinriktade. Den offentliga sektorn är i regel avancerad och omfattande och förekomsten av avancerad företagsservice är klart märkbar. Vid sidan forskav ningsintensiv industri är den industriella basen i övrigt F-sektorn svag. förefaller inte trivas i industridominerade regioner. Där F-sektorn är

omfattande, dvs. där en stor del av de egna företagen i regionen är

forskningsintensiva, där är också andelen forskningsintensiva filialarbetsställen vanligt förekommande. Den forskningsintensiva industrin verkar ha behov av regioner där potentialen för nätverksbyggande med egen sektor, med service- och tjänsteföretag och avancerad offentlig verksamhet är mycket hög. Arbetsmarknaden är dock den viktigaste regionala resursen. Den forskningsintensiva industrin år omfattande i regioner med betydande inslag av forskarutbildad arbetskraft, med eller utan industriell inriktning. Förvånansvärt nog finns däremot inget tydligt samband med

Bilaga 9 219

arbetskraft har lång universitetsutbildning, inte ens om den annan som har industriell inriktning. Forskningsnivån förefaller m.a.0. vara viktigare än utvecklings- och tillämpningsnivån vad gäller arbetskraften. F-sektorn är vidare betydande i regioner där stora industriföretag i allmänhet är ett vanligt inslag. Stora företag har sannolikt en gynnsam effekt på både serviceutbud och arbetsmarknad. Avståndet inom Sverige till Europas kärnområden kan inte påvisas ha någon betydelse för var sektorn är mest omfattande. Däremot har F-sektorns hemmabaser i regel positioner inom persontrafiksystemen som ger dem både hög nationell och internationell åtkomlighet och tillgänglighet. För nå den bästa konkurrenskraften förefaller den forskningsinatt tensiva industrin särskilt beroende av arbetsmarknadens kvalitet. vara Det gäller då inte bara tillgången till forskare av olika slag, utan också universitetsutbildad personal i allmänhet, särskilt den med industriell men

inriktning. Det sistnämnda gäller inte för sektorns omfattning se ovan,

däremot i högsta grad för konkurrenskraften. Den forskningsinmen tensiva industrin är för sin konkurrenskraft särskilt beroende av andra företag inom sektor och har hemmabasen i samma region samma som de själva. Förekomsten filialarbetsställen har mindre betydelse i som av sammanhanget. Variationer i den offentliga sektorn, företagsservicen och åtkomligheten i olika persontrafiksystem förefaller däremot inte ha någon betydelse för konkurrenskraften i olika regioner, troligen beroende på att nivån på alla dessa områden är så hög i alla F-sektorns regioner skillnaderna inte har någon avgörande betydelse för hur konkurrensatt kraften varierar. Det förtjänar understrykas att möjligheterna till nätverksbyggande och arbetsmarknadens kvalitet förefaller ha mycket större betydelse för konkurrenskraften än t.ex. avancerad offentlig service, företagsnära service och nationella och internationella transportmöjligheter. De små kunskapintensiva företagen är framträdande i befolkningsmässigt små regioner, med relativt perifert geografiskt läge. De små företagen skiljer sig i detta avseende inte i någon större utsträckning från sektorn helhet. Varken avancerad företagsservice eller god som åtkomlighet i nationella eller internationella transportnätverk spelar någon roll för dessa små företag. Deras krav arbetsmarknaden förefaller mycket små. Småföretagen ansamlas nämligen framförallt i också vara regioner med betydande andelar billig och lågutbildad arbetskraft. Vidare föredrar de små företagen regioner har traditioner inom småföresom tagsamhet. I regioner med många små kunskapsintensiva företag finns i många fall även småföretag inom andra sektorer i betydande omfattning. De konkurrenskraftiga småföretagen inom sektorn finns i mest resursmässigt något starkare regioner än vad som annars utmärker småföretagsgruppen. Avancerade företagstjänster förekommer i något större utsträckning och regionernas positioner i transportnätverken är bättre, sambanden är inte något sätt starka eller signifikanta. men Mest typiskt är att små konkurrenskraftiga kunskapintensiva företag finns i regioner där K-sektorn har en betydande hemmabas både små och stora företag och där småföretagande inom industri i allmänhet är utbredd. Hemmabasens möjligheter till nätverk, samarbete och beroende förefaller

220 Bilaga 9 sou 1993:97

hjälpa sektorns små företag till konkurrenskraft och internationella framgångar. Faktorkostnaderna torde spela betydligt mindre roll i en sammanhanget. Den forskningsintensiva industrin svarar för 11 procent och den kunskapintensiva industrin för 30 procent Sveriges industrisysselav sättning. De små företagen inom den industrin är de senare som skall ta över när storföretagen minskar sin verksamhet i Sverige och ökar den i utlandet. Citaten ovan berör de enda delar industrin kan tänkas av som bidra med ökad industrisysselsättning i framtiden. I det perspektivet framstår deras krav det regionala resursutbudet speciellt som intressant. Valet av strategi för att utveckla svenska regioner som produktionsmiljö kommer att få stor betydelse för industrins omfattning och konkurrenskraft framöver. Hur sådan strategi bör utformas skall en inte utvecklas här. Citaten gör det emellertid möjligt lyfta fram ovan att två observationer som kan ha betydelse i sammanhanget. Den ena är att utbyggnaden av enskilda produktionsfaktorer endast har marginell betydelse för industrins utveckling och konkurrensförmåga i en region. Det gäller t.ex. enstaka eller ett fåtal satsningar på offentlig service, högskolor, avancerad företagsservice och regionernas nationella och internationella transportförbindelser. Den andra är att industrins framgångar är mycket starkt kopplade till regioner har föresom en tagsstruktur som i sig själv skapar möjligheter till nätverk och samarbete och där arbetsmarknaden är avancerad och välintegrerad. Sådana fördelar uppstår först när regioner nått en tillräcklig storlek. Ibland talas det om att företagsbeståndet och arbetsmarknaden skall ha kritisk passerat en massa. Det verkar också som om företagens benägenhet att dra nytta av avancerad offentlig infrastruktur ökar först när denna kritiska massa av annan verksamhet har nåtts. Det förefaller som om offentliga investeringar i många regioner riskerar hamna hälleberget eftersom den kritiska massan av ekonomiska verksamheter är för liten. Offentliga investeringar kanske istället måste börja med att integrera regioner till större enheter. Företagsbestånden i närliggande regioner måste knytas närmre varandra, arbetsmarknader måste utvidgas till större kompletterande och sammanhängande enheter. Redan befintliga regionala måste utnyttjas resurser bättre genom att närliggande regioner knyts kommunikationsoch samman transportmässigt till större stadsbildningar, konurbationer. Det är troligt att sådana initiala investeringar i den interna transportstrukturen skulle ge bättre effekter än t.ex. investeringar i enskilda små regioners nationella eller internationella transportmöjligheter. I så fall måste offentliga investeringar och annan samhällsplanering samordnas på en nivå som ligger högre än både kommuner och nuvarande arbetsmarknadsregioner. Mer än tidigare förefaller det ett mellankommunalt vara mellanregionalt lagarbete att regioner attraktiva och konkurrenskraftiga.

Bilaga 9 221

Skånska regioner

Med undantag för MalmöLund har de skånska A-regionerna kraftiga

underskott forskningsintensiv och kunskapsintensiv industri tabell 2.

av Regionerna domineras arbetsintensiv och skyddad industri. av

Tabell 2. Huvudsektorernas andelar industrins sysselsättning i några sydsvenska av A-regioner och i riket år 1990.

Huvudsektor MöLd HbgLa K-stad H-stad

F-sektor 10 7 7 l K-sektor 25 16 14 17 C-sektor 5 17 14 22 A-sektor 21 26 35 40 Skyddad 36 33 28 19 Ogrupperad 3 l 2 1

Totalt 100 100 100 100

Absoluta tal 35 968 24 417 10 931 10 973

Huvudsektor Ljungby Växjö K-hamn Riket

vars 1980-talet, är stödjepunkt med någorlunda modern industriunder en en

struktur. Övriga regioners industri har sammansättning som gör dem

en sårbara. Konkurrensen från i första hand den inre marknaden och öststatsekonomiema kommer att bli hård under resten av 1990-talet. Arbetsmarknaden för deras traditionella sektorer kommer att krympa åren framöver. MalmöLund tillsammans med Helsingborg är de under enda hemmabasema med resursutbud som någorlunda når upp till de forskningsintensiva industrin ställer. De båda regionerna krav som den dock ännu inte, varken enskilt eller tillsammans, nått den kritiska har gör dem lämpade for alla forskningsintensiva delsektorer. massa som Nätverken och arbetsmarknaden är begränsad till några få verksamheter, allt den medicinska och medicinsktekniska. Den kunskapsinframför

222 Bilaga 9

tensiva industrin i Skåne är storföretagsdominerad. Någon tydlig småföretagstradition kan inte noteras i någon region. Kristianstad, liksom för övrigt flera andra A-regioner i Skåne har resursutbuden anpassade till ganska storskalig arbetsintensiv och skyddad industri. Konkurrenskraften på internationella marknader år mycket snedfördelad i Skåne tabell 3. MalmöLund och Helsingborg har båda konkurrenskraftig industri. För MalmöLunds del gäller det framför allt kun-

Tabell 3. Huvudsektorer och regioner vars exportkvoter visar signifikanta komparativa fördelarnackdelar, jämförda med landet som helhet år 1990.

Huvudsektor MöLd HbgLa K-stad H-stad

F-sektor + K-sektor + C-sektor A-sektor

F-sektor - - - K-sektor - - - C-sektor - A-sektor + - -

Små företag + + -

Samtliga sektorer - - -

skapsintensiv och arbetsintensiv industri. För Helsingborg forskningsintensiv och kunskapintensiv industri. Det är något förvånande att

MalmöLunds forskningsintensiva industri ännu inte data år 1990

avser har nått komparativa fördelar. Varken MalmöLund eller Helsingborg är specialiserade på de små företagens internationalisering. Båda regionerna

exporterar emellertid totalt sett mer än förväntat inom hela industrin. Kristianstad, som valt exempel bland övriga skånska regioner, har komparativa nackdelar i alla industrins sektorer. Situationen kan antas vara likartad i andra skånska och betydligt mindre A-regioner. De skånska regionerna utanför västra Skåne kommer med största sannolik-

het aldrig att egen hand kunna skapa det resursutbud behövs för som att öka tillväxten av de industrier skall bära utvecklingen framöver som

inklusive den offentliga och privata tjänstesektorn indirekt är be-

som roende av industrin bärkraft. MalmöLund och Helsingborg kan dock bli

Bilaga 9 223

centrum för övriga Skånes utveckling. En förutsättning för detta är ett dock att västra Skåne själv kan öka sin kritiska massa genom att dra anknytningen till Storköpenhamn, att integrera kringlignytta av genom gande regioners och närheten till övriga Europa. Studier resurser genom har visat ett sådant centrum kan bärkraft närliggande regioner att ge inom 50-100 km. Med integrerande transportsystem, vägar och kollektiva fárdmedel, kan västra Skåne skapa en med övriga regioner väl integrerad samarbetsregion och arbetsmarknad. Inom dessa avstånd är risken ganska liten att centrum kommer att dra till sig all utvecklingskraft och utarma de små regionerna. Därmed minskar också risken för att offentliga satsningar service, bostäder, skolor, rekreationsområden i dessa små regioner enbart får marginella effekter. Tvärtom Ökar m.m. möjligheterna lokala satsningar kan växlas ut med full kraft att nyttan av sådan integrerad stadsregion. Öar ekonomisk ensidighet och inom ett av specialisering kan visserligen skapas inom ett sådant större stadsområde, det är något förefaller oundvikligt inom alla tillväxmen som tregioner.

Gränsregioner

De A-regioner ligger omedelbart utanför Skåne har en mycket som typisk industristruktur. De har alla mycket liten forskningsintensiv en industri, omfattande kunskapsintensiv industri och ansenliga andelar en arbetsintensiv industri. Med enstaka undantag är dock den kunskapintensiva industrin dominerad ñlialarbetställen. Dessa filialer styrs från av andra delar landet och bidrar inte nämnvärt till regionernas ekonoav

miska utveckling. Den egna kunskapsintensiva industrin är småföre-

tagsdominerad i dessa regioner. De små företagen har god internationell konkurrenskraft och exporterar än jämförbara företag på andra håll mer i landet. Resursutbudet är begränsat och saknar potential för en dynamisk utveckling industri och arbetsmarknad. av För dessa regioner är stödjepunkt liknande den MalmöLund kan en för Skåne i övrigt, helt nödvändig om moderniseringen av vara näringslivet skall accelerera. Det största problemet förefaller vara att öka den forskningsintensiva industrins andel och att få de små kunskapsintensiva företagen att växa sig större. Växjö har i sig ganska goda förutsättningar industri med god internationell konkurrenskraft, genom en har för liten kritisk Kalmar har i sin tur inte det geografiska men massa. läge kan göra regionen till ett nav i utvecklingen. Västra Skåne är som alternativ, avstånden är betydande. MalmöLund kan knappast ett men i välintegrerad arbetsmarknadsregion som sträcker sig vara centrum en utanför Skånes gränser. En tänkbar utveckling är snarare att Skåne kommer bli alternativ för ekonomisk verksamhet och därmed i att ett

någon mån utarma angränsande regioner.

KUNGL. BIBL.

1993 12-1 0

- STOCKHOLM

1993 Statens offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

1.Stymings-och samarbetsformer i biståndet.UD 34.Förarprövare. K. 2. Kursplaner rör gnmdskolan. U. 35. Reaktion mot ungdomsbrott.Del A ochB. Ju. 3. Ersättning för kvalitetoch effektivitet. 36.Lag om totalförsvarsplikt.Fö. Utformning ett nytt resurstilldelningssystem för 37.Justitiekanslem.En översyn av JK:s arbetsuppgifter - av grundläggande högskoleutbildning.U. m.m. Ju. 4. Statligt stödtill rehabilitering tortyrskadade 38. Hälso- och sjukvårdeni framtiden tre modeller. S. av flyktingar m. fl. S. 39.Engräns för ñlmcensuren. Ku. Bensodiazepiner beroendeframkallande psykofar- 40.Fri- och rättighetsfrågor.Del A ochB. Ju. maka.S. 4l.Folk- och bostadsräkning är 1990ochi framtiden. Livsmedelshygien och småskalig livsmedelsproduk- Fi. tion. Jo. 42.Försvarets högskolor.Fö. Löneskillnaderoch lönediskriminering. 43. Politik mot arbetslöshet.A. Om kvinnor och män på arbetsmarknaden. Ku. 44. Översyn av tjänsteinkomstbeskattningen. Fi. Löneskillnaderoch lönediskriminering.Om kvinnor 45.Trosa bryter sig loss. Bytänkandeeller demokratins ochmän arbetsmarknaden. Bilagedel.Ku. räddning.C. 9. Postlag.K. 46. Vissa kyrkofrågor. C. 10.En datalag.Ju. 47. Konsekvenser av valmöjligheterinom skola, ny 1l Socialtörsäkringsregister. S. barnomsorg, äldreomsorg och primärvård. C. . i 12. Vârdhögskolor 48. Kommunala verksamheteri egen förvaltningoch kvalitet utveckling huvudmannaskap. U. kommunala aktiebilag.En jämförande studie.C. - - - 13. Ökad konkurrens påjärnvägen. K. 49.Ett är med betalningsansvar. S. 14.EG ochvära grundlagar.Ju. 50.Serveringsbestämmelser. S. 15. Svenska regler för internationell omfördelning av 51. Naturupplevelser utan buller en kvalitet att värna. olja vid en oljekris. N. M. 16. Nya villkor för ekonomioch politik ekonomi- 52. Ersättning vid arbetslöshet.A. kommissionens förslag. Fi. 53. Kostnadsutjämning mellankommuner. Fi. 16.Nya villkor för ekonomioch politik ekonomi- 54. Utvisning gnmd av brott. Ku. kommissionens forslag. Bilagor. Fi. 55.Det allmännas skadeståndsansvar. Ju. 17. Ägandet radio och televisioni allmänhetens 56. Kontrollen över export av strategisktkänsliga varor. av tjänst.Ku. UD. 18.Acceptans Tolerans Delaktighet.M. 57. Beskattning av fastigheter,del l 19.Kommunerna och miljöarbetet.M. Schablonintäkt eller fastighetsskattFi. - 20. Riksbankenoch prisstabiliteten. Fi. 58. Effektivareledning i statliga myndigheter.Fi. 2l.Ökat personval.Ju. 59.Ny marknadsföringslag. C. 22. Vad är ett statsrådsarbete värt Fi. 60. Polisens rättsliga befogenheter.Ju. 23.Kunskapens krona. U. 61.Överföring av HIV-smitta genom läkemedlet 24. Utlänningslagen en partiell översyn. Ku. Preconativ.S. - 25.Socialaåtgärder för jordbrukare.Jo. 62. Rättssäkerheten vid beskattningen. Fi. 26.Handläggningen av vissa säkerhetsfrâgor. Ju. 63.Person ochparti Studieri anslutningtill - 27.Miljöbalk. Del 1 och2. M. Personvalskommitténs betänkande 28.Bankstödsnärrmden. Fi. Ökat personvalSOU 1993:21. Ju. 29.Fortsatt reformering av företagsbeskattningen. 64. Frågorför folkbildningen.U. Del Fi. 65. Handlingsplan mot buller. 30. Rätten till biståndinom socialtjänsten. S. Handlingsplan mot buller. Bilagedel.M. 31 Kommunernas roll alkoholområdetochinom 66.Lag om införande av miljöbalken.M. . missbrukarvárden. S. 67. Slutförvaring av använt kärnbränsle KASAMs - 32.Ny anställningsskyddslag. A. yttrande över SKBsFUD-program 92. M. 33. Åtgärder för att förberedaSveriges jordbruk och 68.Elkonkurrens med nätmonopol.N. livsmedelsindustriför EG. Jo.

Statens offentliga

utredningar

1993 Kronologisk förteckning

69.RevisorernaochEG. N. 70.Strategiför smáföretagsutveckling. N. 71 Organisationernas bidrag.C. . 72.Att inhämtasynpunkterfrån medborgarna Det kommunalaomröstningsinstitutet i tillämpning.C. 73.Radikalaorganisationsförändringar i kommuneroch landsting.C. 74.Kvalitetsmätningi kommunalverksamhet.C. 75.Vissamervärdeskattefrågor offentlig II, verksamhet m.m. Fi. 76.Verkstäl1ighet fängelsestraff.Ju. av 77.Kommunaltjänsteexportochinternationellt biståndC. 78.Miljöskadeförsäkringenframtiden. i M. 79.Handelochmiljö mot en hållbarspelplan.M. - 80.statsförvaltningenochEG. Ju. 81. Översyn av arbetsmiljölagen.A. 82.Frivilligt socialtarbete.Kartläggningoch kunskapsöversikt. S. 83.Statistikochintegritet,del l Skyddför uppgifter till denstatligastatistiken m.m. Fi. 84.Innovationerför Sverige.N. 85.Ursprungochutbildning socialsnedrekryteringtill högrestudier.U. 86.Anmingsvänligasjukhus för att skydda,stödjaoch främja amning.S. 87.Beredskapslagring olja. N. av 88.Produktsäkerhetslagen ochEG. C. 89.Massflykttill Sverige av asyl-ochhjälpsökande. Fö. 90.Lokal demokratii utveckling.C. 91.Socialtjänstens roll i samhällsplanering och samhällsarbete. En kunskapsöversikt ochett diskussionsunderlag. S. 92.Dencentralapolisorganisationen. Ju. 93.Vårdenssvåraval. 94.Anpassadkontroll av byggandet.M. 95.Ansvars-ochuppgiftsfördelninginomdetcivila försvaret.Fö. 96.Förändringari lönegarantisystemet. A. 97.VästsverigeochSkåne regioneri förändring.C. -

1993 Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Socialtjänstens roll i samhällsplanering ochsamhälls-

arbete. En kunskapsöversikt och ett diskussions- En ny datalag. [10] underlag. [91] EG ochvåra grundlagar. [14] Vårdens svåraval. [93] Ökatpersonval.[21]

Handläggningen av vissa säkerhetsfrågor.[26] Kommunikationsdepartementet

Reaktionmot ungdomsbrott. Del A och B. [35] Postlag. [9] Justitiekanslern.En översynav JK:s arbetsuppgifter Ökad konkurrens järnvägen.[13] m.m. [37] Förarprövare. [34] Fri- och rättighetsfrågor. Del A ochB. [40]

Det allmännas skadeståndsansvar. [55]

Finansdepartementet

Polisensrättsliga befogenheter. [60] Personoch parti Studier i anslutning till Nya villkor för ekonomi ochpolitik ekonomi- - - Personvalskommitténs betänkande kommisionens forslag.[16]

Ökat personvalsou 1993:21. [63] Nya villkor för ekonomiochpolitik ekonomi- fängelsestraff. [76] kommisionens förslag.Bilagor. [16] Verkställighetav statsförvaltningenoch EG. [80] Riksbankenoch prisstabiliteten.[20]

Den centrala polisorganisationen. [92] Vad är ett statsrådsarbetevärt [22]

Bankstödsnämnden. [28]

Utrikesdepartementet Fortsatt reformering av företagsbeskattningen.

Styrnings-och samarbetsformer i biståndet.[l] Del 2. [29]

strategisktkänsliga [56] Folk- ochbostadsräkning år 1990ochi framtiden.[41] Kontrollenöver export av varor. Översyn av tjänsteinkomstbeskattningen. [44]

Försvarsdepartementet Kostnadsutjämning mellankommuner. [53]

Beskattning fastigheter, av del I Lag om totalförsvarsplikt.[36] Schablonintâkt eller fastighetsskatt[57] Försvarets högskolor. [42] - Effektivareledning i statligamyndigheter. [58] Massflykttill Sverigeav asyl- ochhjälpsökande. [89] Rättssäkerheten vid beskattningen. [62] Ansvars-och uppgiftsfördelning inomdetcivila Vissa mervärdeskattefrågor II, offentlig verksamhet försvaret.[95] m.m. [75]

Socialdepartementet Statistikochintegritet, del l Skyddför uppgiftertill rehabilitering tortyrskadade denstatligastatistikenm.m. [83] Statligt stödtill av

flyktingar m. fl. [4] Utbildningsdepartementet Bensodiazepiner beroendeframkallande psykofarmaka. - Kursplanerför grundskolan. [2] [5] Ersättningför kvalitetoch effektivitet. Socialförsäkringsregister. [11] Utformning av ett nytt resurstilldelningssystem för Rättentill biståndinomsocialtjänsten. [30] grundläggande högskoleutbildning.[3] Kommunernas roll alkoholområdetochinom Vårdhögskolor missbrukarvården.[31] kvalitet utveckling huvudmarmaskap. [12] Hälso-ochsjukvården i framtiden tre modeller. [38] - - - - Kunskapens krona. [23] Ett år medbetalningsansvar. [49] Frågor för folkbildningen. [64] Serveringsbestämmelser. [50] Överföring Ursprung ochutbildning social snedrekrytering till av HIV-smitta genom läkemedlet högre studier.[85] Preconativ.[61]

Frivilligt socialtarbete. Kartläggningochkunskaps- Jordbruksdepartementet översikt. [82] Amningsvänligasjukhus för skydda,stödjaoch Livsmedelshygien och småskalig livsmedelsproduktion. - att främja amning.[86] [61

Socialaåtgärder för jordbrukare.[25]

Åtgärder för att förberedaSveriges jordbruk och

livsmedelsindustri för EG. [33]

Statens offentliga utredningar

1993 Systematisk förteckning

Arbetsmarknadsdepartementet Miljö- och naturresursdepartementet

Ny anställningsskyddslag. [32] AcceptansToleransDelaktighet.[18] Politik mot arbetslöshet.[43] Kommunernaochmiljöarbetet.[19] Ersättningvid arbetslöshet.[53] Miljöbalk. Del l och2. [27] Översyn av arbetsmiljölagen.[81] Naturupplevelser buller utan en kvalitet att värna. - Förändringari lönegarantisystemet. [96] [51] Handlingsplan mot buller. Kulturdepartementet Handlingsplan mot buller. Bilagedel.[65] Löneskillnader ochlönediskriminering. Lag om införande av miljöbalken.[66] Omkvinnor och män arbetsmarknaden. [7] Slutförvaring av använt kämbränsle KASAMs - Löneskillnaderoch lönediskriminering. Om kvinnor yttrande över SKBs FUD-program 92. [67] och män på arbetsmarknaden. Bilagedel. [8] Miljöskadeförsäkringen i framtiden. [78] Ägandet radio ochtelevisioni allmänhetens tjänst. Handelochmiljö mot hållbar spelplan.[79] av - en [17] Anpassadkontroll av byggandet.[94] Utlänningslagen en partiell översyn. [24] - En gräns för ñlmcensuren. [39] Utvisning grund av brott. [54]

Näringsdepartementet Svenskaregler för internationellomfördelning olja av vid en oljekris. [15] Elkonkurrensmednätmonopol.[68] RevisorernaochEG. [69] Strategiför småföretagsutveckling. [70] Innovationerför Sverige.[84] Beredskapslagring olja. [87] av

Civildepartementet Trosabryter sig loss.Bytänkandeeller demokratins räddning.[45] Vissakyrkofrägor. [46] Konsekvenser valmöjligheterinom skola, av barnomsorg,äldreomsorgochprimärvård.[47] Kommunalaverksamheteri egen förvaltningochi kommunalaaktiebilag.Enjämförandestudie.[48] Ny markriadsföringslag. [59] Organisationernas bidrag. [71] Att inhämtasynpunkterfrån medborgarna Det kommunalaomröstningsinstitutet i tillämpning.[72] Radikalaorganisationsförändringar i kommuneroch landsting.[73] Kvalitetsmätningi kommunalverksamhet.[74] Kommunaltjänsteexportochinternationelltbistánd.[77] Produktsäkerhetslagen ochEG. [88] Lokal demokratii utveckling.[90] Västsverigeoch Skåne regioneri förändring.[97] -