Vem bestämmer vad? : EU:s interna spelregler inför regeringskonferensen 1996 : en rapport från EU 96-kommittén

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

i

bestämmer vad

Vem

E

inför

Spelregler

EU:s interna 1996

regeringskønferensen

europeiska rådet

Institutionernas

drar upp riktlinjer första pelare.

Kommissionen Ekonomiska

. Ministerrådet A och sociala iägâerffam förmå kommittén verkställer -

övervakar

lämnar Revlsronsratten . . Domstolen yttrande granskar -tolkar v räkenskaper -avgör tvister . .

SWE

En från EU 96-k0mmittén

rapport

. -øhtm Hr

AW

Krim l Vi

Statens offentliga utredningar 1996:4 Utrikesdepartementet

Vem bestämmer Vad

EU:s interna inför

Spelregler

regeringskonferensen

En rapport från gay 96-k0mmittén

Stockholm 1996

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar SOU och Ds av svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, uppdrag Regeringskanslietsforvaltningskontor. av

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 90 90

Denna skrift, , är kostnadsfri. Den kan även erhållas frán EU-upplysningen Sverigesriksdag, 100 12 Stockholm tel: 020-250 000 fax: 08-20 69 27

Det publicerade materialet får återgeshelt eller delvis, gärna med uppgifter om källan.

Tryckt av REGERINGSKANSLIETS OFFSETCENTRAL ISBN 91-38-20156-9 Stockholm1996 ISSN 0375-250X

Förord

Enligt Maastrichtfördraget ska EU-ländema under 1996 sammankalla en konferens med företrädare för medlemsländemas regeringar. Konferensen ska undersöka vilka bestämmelser i fördraget behöver ändras för att de mål som står angivna som där ska kunna uppfyllas. Den här översynen fördraget ska äga rum med sikte av EU ska utvidgas med ett antal länder som vill bli medlemmar, främst i att Central- och Östeuropa.

Den parlamentariska EU 96-kommittén har tillsatts av regeringen för att arbeta medtvå huvuduppgifter: dels låta göra utredningar om viktigare sakfrågor som kan behandlas under regeringskonferensen, dels stimulera den offentliga komma att kring konferensens huvudfrågor och företrädare för olika åsikter debatten ge tillfälle att argumentera för sina uppfattningar.

för den arbetsuppgiften kommittén seminarier och Inom ramen senare arrangerar hearingar ut skriftserie med information och bakgrundsanalyser av samt ger en olika frågor inför regeringskonferensen. Följande övriga skrifter har getts ut:

"EU:s regeringskonferens en lägesrapport" - - EU:s regeringskonferens hearing med organisationsföreträdare, - "Röster om debattörer och forskare" SOU 1995:77 regeringskonferensen 1996 institutionemas rapporter och - "EU om synpunkter i övriga medlemsländer" SOU 1995:80 "EU-kandidater 12 länder kan bli EU:s nya medlemmar" SOU - - som 1995:83 . hearing i "Ett utvidgat EU möjligheter och problem. Sammanfattning av en - augusti 1995" SOU 1995:101 "Medborgarnas EU frihet och säkerhet Frågor om unionens tredje pelare - inför regeringskonferensen 1996" SOU 1995:102 "Omvärld, säkerhet, försvar. Frågor om EU:s andra pelare inför regeringskonferensen 1996" SOU 1995:111 "Sverige i EU makt öppenhet, kontroll. Sammanfattning av ett seminarium i - september 1995" SOU 1995:130 "Politikområden under lupp. Frågor EU:s första pelare inför - om regeringskonferensen 1996 SOU 1996:5"

Denna rapport beskriver relationer och maktförhållandenmellan EU:s institutioner och vilka förändringar i deras struktur kan bli som aktuella under regeringskonferensen. Skriften ges ut i samband med EU 96-k0mmitténs seminarium den 25 januari 1996 om institutionella och konstitutionella frågor. Texten har författats av kanslirådet Thomas Belius på UD:s handelsavdelning. Kommitténs sekretariathar redigerat materialet.

Stockholm i januari 1996

Björn von Sydow Ordförande i EU 96-kommittén

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Inledning Beslutsprocessen Ministerrådet Europaparlamentet Kommittologin Den demokratiska kontrollen 3. Ministerrådet 4. Kommissionen Europaparlamentet Regionkommittén 7. Domstolen 25 Revisionsrätten 27

BILA GA: Artikel 189 b och i Romfördraget 28 c

Inledning

EU står under det närmaste decenniet inför en utvidgning med ett större antal länder. När utvidgningsprocessen är genomförd med de europeiska demokratiska stater önskar medlemskap kan kretsen av medlemsländer som uppgå till 27. Detta ställer krav på förenkling och effektivisering av samarbetet.

Behovet förenkling finns redanidag. EU:s institutionella system och interna av en Spelregler är uppbyggda för att hantera de ursprungliga sex medlemsländemas samarbete. Sedan dess har antalet medlemsländer växt till femton. Det är ett allmänt accepterat faktum bland medlemsländerna att det redan nu behövs förenklingar i samarbetet för att uppnå en högre effektivitet.

EU:s regeringskonferens, inleds i mars 1996, erbjuder ett tillfälle för unionen som sig dessa frågor, skapa de institutionella förutsättningarna för en att ta an utvidgning och bana väg för denna. Med EU:s utvidgning till länderna i Centraloch Östeuropa kan sekellång dröm om att ena hela Europa i ett fredligt en samarbete förverkligas.

EU-samarbetetär till sin grundläggande karaktär ett mellanstatligt samarbetemed överstatliga inslag. De överstatliga inslagen finner inom samarbetets första pelare den del samarbetet kallas EG. De institutionella frågorna handlar - av som ofta huruvida samarbetet skall utvecklas i en mellanstatlig eller en överstatlig om riktning.

Grunden till förändring finns i Maastrichtfördraget

Den formella grunden för att behandladessa frågor återfinns i Maastrichtfördragets artikel B som grunden för regeringskonferensen 1996, femte strecksatsen: anger "- att fullt ut upprätthålla gemenskapens regelverk och bygga ut det samt att därvid, ,överväga i vilken utsträckningden politik och de samarbetsformer som fördrag kan behöva revideras för att säkerställa effektiviteten införs genom detta i gemenskapens mekanismer och institutioner."

Denna grund har kompletterats genom ett antal beslut av Europeiska rådet senare och ministerrådet. l besluten har man särskilt betonat reforrnering av institutionerna, frågan röstviktningen mellan medlemsländernai ministerrådet, om den s.k. uppskovsminoriteten och antalet ledamöter i kommissionen.

Regeringskonferensen syftar till att genomföra förändringar i grundfördragen, främst Romfördraget och Maastrichtfördraget. Flera av de aktuella institutionella frågorna kan dock lösas genom beslut av ministerrådet.

Den här skriften introduktion till de institutionella frågorna i EU, beskriver ger en de aktuella problemen och anger de huvudaltemativ som hittills har diskuterats.

Beslutsprocessen

Beslutsprocessen inom EU:s första pelare se figur 1 genomförs i flera steg. De gemensamma institutionerna har olika roller beroende på vilken beslutsordning som används. I ministerrådet kan beslut fattas med enkel majoritet, kvalificerad majoritet eller med enhällighet. För Europaparlamentet gäller fem olika huvudprocedurer med ett antal undervarianter.

EU:s beslutsprocessuppfattas som tungrodd och svår att tränga igenom även för många av dem som yrkesmässigt arbetar med EU-frågor. Den lider brist effektivitet, och den är tidsödande.

E

Första pelaren Andra pelaren Tredje pelaren

gem. handelspol. gemensam utrikes- -samarbeteirötts- - gem. jordbr. och och säkerhetspolitik liga och inrikes fiskepolitiken frågor inre marknaden - EMU -

Första pelaren skiljer sig från de andra två vad gäller beslutsformer och beslutsprocedurer. Den ör också delvis överstatlig, medan andra och tredje pelarna ör mellanstatliga.

Figur EU-samarbetets tre pelare

Ministerrådet

förslag fler beslut i ministerrådet skall fattas med kvalificerad Det finns om att majoritet i stället för enhällighet. Det grundläggade inom EU historiskt sett har

viktigare beslut policy och andra tunga frågor fattas med enhällighet. varit att om med den inre marknadens genomförande övergick man i högre grad till l och

kvalificerad majoritet.

praktiken sker omröstning vid mycket få tillfällen i ministerrådet. Den stora I beslut fattas med kvalificerad majoritet ligger i stället i att det fördelen med att förhandlingsprocessen for att uppnå komromisslösningar. När ett beslut underlättar med enhälliget kan alltid ett land med specifika intressen blockera skall fattas vilket innebär det medlemsland har de lägsta ambitionerna "sätter beslutet, att som

ribban" för EU:s regler.

Majoritet mer effektivt

Erfarenheterna tyder att beslutsfattandet inom ett visst sakområde blir mer

kvalificerad majoritet används. Inför en utvidgning med ett stort antal effektivt när medlemmar i EU behöver beslutsfattandet ses över, och för att effektiviteten nya rådets arbete skall bibehållas behöver fortsatt utveckling mot anvånding av i en kvalificerade majoritet slås fast.

föreligger förslag övergå från beslut med enhällighet till Konkret om att kvalificerad majoritet inom följande områden: vissa beslut inom utrikes- och säkerhetspolitiken for Sveriges del dock vital nationell betydelse, frågor av

forskning och utbildning, miljöpolitiken dock råder olika uppfattningar i medlemskretsen om miljöavgifter skall omfattas av kvalificerad majoritet,

transportpolitiken, villkor på arbetsmarknaden, kulturfrågor. -

medlemsländer vill behålla kravet på enhällighet när beslut skall fattas De flesta bl.a. EU:s budget, medlemsländer och ändringar i giundfördragen. om nya

Europaparlamentet

Europaparlamentets roll är ibland rådgivande, ibland beslutsfattande. Successivt

inflytande i beslutsprocessen ökat. Den beslutsfattande rollen gäller till har dess övervägande delen i lagstiftningsarbetet, d.v.s. när EU fattar beslut om nya regler.

delar där rollen lagstiftare med ministerrådet, som är den högsta Parlamentet som beslutsfattande institutionen.

denna rollfördelning kan sägaatt besluten om nya regler För att tydliggöra man och förordningar fattas inom for ett tvåkammarsystem, där direktiv - ramen parlamentet utgör folkförsamling en "andra kammare" eller ett en "representanthus", medan rådet representerar "delstatema", d.v.s. medlemsländerna

en "första kammare" eller "senat". För att inte jämförelsen ska leda fel bör framhållas att till skillnad från t.ex. det gamla svenskatvåkammarsystemet det är inom EU den "första kammaren" alltså ministerrådet som har det största inflytandet över besluten. Detta är för övrigt också skälet till att parlamentet ofta kritiserar rådets som man tycker alltför starka ställning i balansen mellan - institutionerna inom EU:s första pelare.

I ett nationellt parlamentariskt system genomförs all lagstiftning i princip inom ramen för en procedur. Inom EU-samarbetets första pelare gäller i stället i huvudsakjjøra olika procedurer:

Konsultations- eller samrådsproceduren Europaparlamentetskall höras, men rådet behöver inte ta hänsyn till parlamentets uppfattning.

Samarbetsprocedurenart, 1890 Tillkom i sambandmed Enhetsakten om den inre marknadensupprättandeoch ger parlamentet mer inflytande över ett beslut. Om parlamentet motsätter sig ett förslag måste det antas av ministerrådet med enhällighet. Se vidare bilaga.

Medbestämmandeprocedurenart 189b Tillkom i samband med Maastrichtfördraget upprättande Europeiska om av unionen och utsträcker parlamentets inflytande ytterligare. Om parlamentet motsätter sig ett ministerrådsbeslut efter en förlikningsprocedur faller förslaget. Parlamentethar alltså en viss, men begränsad,vetorättProceduren ansesvara en komplicerad modell, där det det finns utrymme för förenklingar, samtidigt den som garanterar parlamentet ett rättmätigt mått av deltagandei lagstiftningsfrågor. Se vidare bilaga.

Samtycke Parlamentetmåste ge sitt godkännandemed en majoritet av sina ledamöter,d.v.s. om parlarnenetet motsätter sig rådetsbeslut faller förslaget. Parlamentethar i detta fall full vetorätt.

Dessutomkan nämnas att ministerrådet beslutarallenarådande när det gäller den gemensamma handelspolitiken artikel 1 l3-avtal utan samråd med eller inflytande för parlamentet.

Vilken procedur som gäller för varje enskilt sakområdeframgår de enskilda av artiklarna i fördragen.

Förordar mer av medbestämmandeproccduren

Ett flertal medlemsländer har förordat att medbestämmandeproceduren skall användas i alla de fall beslut fattas med kvalificerad majoritet i ministerrådet. Logiken i resonemanget utgår från att ett eller flera länder kan bli nedröstade vid beslut med kvalificerad majoritet. För att den nödvändiga demokratiska legitimiteten skall upprätthållasbör därför den procedur som ger parlamentet ett stort inflytande tillämpas.

För i någon mån åstadkomma förenkling har förslag framförts att begränsa att en antalet beslutsprocedurer till tre. Huvudförslaget är att lyfta bort

samarbetsproceduren och i stället föra över de frågor som omfattas av denna till

medbstämmandeproceduren.

Om genomför sådan reform skulle bl.a. följande politikområden komma man en att omfattas medbestämmandeproceduren: av biståndsfrågor, beslut förbud mot diskriminering p.g.a. nationalitet, - om transportpolitik, övervakning av den ekonomiska politiken, arbetstagares hälsa och säkerhet, genomförandebestämmelser för den europeiska socialfonden, finansiering av transeuropeiska nätverk, åtgärder för miljöskydd. -

Anses för komplicerad

komplikation medbestämmandeproceduren anses vara komplicerad i sig En är att själv och i behov förenkling. Ett förslag framförts är att ta bort den s.k. av som tredje läsningen i proceduren.Detta skulle indirekt medföra att parlamentet får ett

större inflytande.

tvekan skulle dock besluten inom den första pelaren bli mer överskådliga om Utan tog bort samarbetsproceduren. man

Ett ökat deltagande Europaparlametet i beslutsordningen medför i sig självt en av ökad öppenhet. Beslutsordningen i parlamentet är nämligen mycket öppen - även

utskottens möten är offentliga till skillnad från i ministerrådet, där grundprincipen är att möten äger rum utan offentlig insyn.

Att beslut fattas inom för den första pelaren och inte inom den andra och ramen den tredje medför således ökad öppenhet, liksom att beslut fattas enligt medbestämmandeproceduren och inte enligt konsultationsproceduren. Med ökad insyn i blir också möjligheterna till demokratisk kontroll av besluten processen

inom EU större.

K ommittoløgin

När EUzs ministerråd fattat beslut om en ny regel måste man ofta utarbeta

föreskrifter för hur regeln ska genomföras i medlemsländerna jämför svenska

förhållanden med lagar och förordningar å sidan och myndighetsföreskrifter ena å den andra. Dessa utarbetas inom för den s.k. kommittologin. I ett antal ramen kommittologikommittéer utarbetar representanter för kommissionen och

medlemsländerna föreskrifterna gemensamt.

finns kommittologikommittéer. Det som skiljer dem är främst Det tre typer av inflytande för kommissionen respektive medlemsländerna. graden av

Kommittologin har fått utstå mycken kritik, dels för att dess hantering som utgör -

en typ av myndighetsutövning är svârgenomtränglig och svårförståelig, dels för att det finns ett för stor antal kommittéer. Idag finns cirka 400 olika kommittologikommittéer.

Verkställande makten föreskriver

Det grundläggande är att norrnerandebeslut förordningar, direktiv etc. behöver följas upp med tillämpningsföreskrifter. Detta görs i Sverige myndigheter, d.v.s. av delegering från den verkställande makten regeringen. -

Den verkställande makten inom EU-samarbetetsförsta pelare är kommissionen. Följaktligen borde kommissionen på områdenainom dennapelare även ha rätten att utarbetatillämpningsföreskrifter efter det att beslut fattats av ministerrådet och Europaparlamentet.

Detta är dock inte fallet, eftersom medlemsländerna där föreskrifterna skall tillämpas har velat behålla ett inflytande över hur föreskrifterna utformas. Därför har kommittologin upprättats. I vissa kommittéer har medlemsländernadessutom beslutat att de skall ha det avgörandeinflytandet på besluten. För att ytterligare komplicera procedurenhar även parlamentetunder senare år tillkämpat sig en roll i vissa kommittologibeslut.

Kritik mot parlamentets deltagande

Många förslag har rests att förenkla systemet. Parlamentethar kritiserats för att insistera på att delta även när det gäller tillämpningsbeslut vilket vanligtvis är förbehållet den verkställande makten när det gäller enskilda länder.

Det finns förvisso utrymme för förenkling och ökad överskådlighet/öppenhet. Men området är politiskt mycket känsligt och innefattar starka uppfattningar både i medlemsländernaoch i insititutionema.

Ett förslag som framförts är att överlåta kommissionen att utforma tillämpningsföreskriftema i enlighet med dess verkställande roll. Detta långtgåendealternativ har dock små möjligheter att vinna gehör i ministerrådet. En mindre långtgående modell skulle att minska antalet typer vara av kommittologikommittéer till två: en där kommissionen har det avgörande inflytandet och en där medlemsländernabestämmer Samtidigt skulle, enligt mer. modellen, många av de kommittologikommittéer som idag existerar slås samman så att det totala antalet reduceras avsevärt från dagens ca 400.

Kommittologins nuvarande utformning regleras i ett rådsbeslut från 1987, men frågan är av den karaktären att den förmodligen barakan lösasinom för ramen en paketlösning med ett flertal institutionella frågor vid en regeringskonferens.

Den demokratiska kontrollen

lång tid livaktig diskussion inom EU rör den demokratiska En sedan kontrollen och den demokratiska legitimiteten. Ett flertal olika synsätt har

vuxit fram.

vissa länder utgör ministerrådet medlemsländernas organ i EU-samarbetet För - huvudsakliga instrumentet för demokratisk kontroll och demokratisk legitimitet. det rådets roll både policybeslutandeoch lagstiftande organ, framför De betonar som bekostnad kommissionen och parlamentet. Man kan uttrycka det så att allt på av vill betona samarbetets mellanstatliga karaktär. Företrädare för detta de därigenom förstärka inte bara ministerrådets, utan även Europeiska rådets synsätt vill gärna

ställning i samarbetet.

andra länder utgör Europaparlamentet garanten för den demokratiska För legitimiteten. Följaktligen vill förstärka parlamentets roll i samarbetet, t.ex. man det inflytande även över samarbetet inom utrikes- och genom att ge säkerhetspolitiken och över samarbetet i de rättsliga och inrikes frågorna pelare

EU-samarbetet; figur 1. Dessa länder betonar härigenom två och tre i se samarbetets överstatliga karaktär.

Olika stark förankring

starkt besluten i ministerrådet förankrats på nationell nivå varierar starkt l-lur medlemsländerna. I vissa länder samråder regeringen fortlöpande med mellan Danmark, Sverige, Finland och Österrike. I andra parlamentet t.ex. i medlemsländer sådant samråd i EU-frågor endast rum sporadiskt t.ex. i äger och Frankrike. I det fallet gäller det begränsade inflytandet inte bara Italien senare specifikt för EU-frâgoma, utan även for andra policyfrågor. Länderna följer sina

respektive parlamentariska traditioner när det gäller samrådet i EU-frâgor.

Många parlament har tagit intryck den debatt som uppstod i kölvattnet efter av Maastrichtfördraget och har sina regeringar krävt att få godkännandet av av information och tillfälle att lämna synpunkter på lagstiftningsförslag inom EU ges förordningar och direktiv. Detta har lett till ändrade procedurer och förslag till stärkt roll för parlamenten i bl.a. Storbritannien och Tyskland. en

råder inget tvivel att trenden inom EU går mot en ökad roll för de Det om nationella parlamenten. Den nationella förankringsprocessens betydelse betonas

alltmer.

Permanent utskott föreslaget

forslag framförts inför regeringskonferensen går ut på att inrätta en typ Ett som utskott i Europaparlamentet bestående av representanter för de av permanent parlamenten. Detta utskott skulle på så sätt ansvara för den nationella nationella förankringen och skulle ha insyn och möjlighet att uttala sig i alla slags frågor.

ll

Förslaget skall främst ses som ett alternativ till att regeringama informerar och samrådermed sina respektiveparlament på nationell grund. För den svenskaEUpolitiska beslutsprocessen där en väl inarbetadsamråds-och forankringsprocess redan gäller genom inrättandet av riksdagen EU-nämd skulle sådanmodell - en inte tillföra något.

Ett sådant utskott skulle for övrigt bara behandla frågor som rör EU:s första pelare.Europaparlamentethar inget verkligt inflytande inom de två övriga pelama.

Förslaget om ett permanent utskott med representanter för de nationella parlamenten har små möjligheter att vinna gehör hos alla medlemsländer. Detsammagäller ett annat forslag: att fördragsfastade nationella parlamentensrätt till samråd och information. Varje land vill här utveckla sin egen modell med hänsyn till de parlamentariskatraditioner som råder i respektive land.

Legitimitet via EU:s eller nationellt parlament

Sammanfattningsvis kan sägas att när det gäller den första pelaren den överstatliga delen av samarbetet sker den demokratiska kontrollen via - Europaparlamentets deltagande i beslut. Den sker även via de nationella parlamenten i de länder som har en förankringsprocedur nationell nivå.

När det gäller den andra och den tredje pelaren den mellanstatliga delen av samarbetet sker den demokratiska kontrollen via de nationella regeringarnaoch i förekommande fall de nationella parlamenten.

Icke desto mindre har inför regeringskonferensenväckts förslag om att ge Europaparlamentet större insyn och deltagande vad gäller beslut inom pelare tre. rättsliga och inrikes frågor se Medborgarnas EU frihet och .räkerhetfåSOU - 1995:102, denna skriftserie. i De handlar bl.a. om skyddet av medborgarnaoch deras rättigheter och skyldigheter och bör därför, menar man, präglas den av öppenhet och insyn som medbeslutande av Europaparlamentetkan ge.

3. Ministerrådet

De institutionella frågor som berör ministerrådet handlar bl.a. om röstviktning och rotationsordning för ordförandeskapet.

Idag roterar ordförandeskapet i EUzs ministerråd halvårsvis mellan medlemsländerna. Med den nuvarande rotationsordningenoch 15 medlemsländer innebär det att ett medlemslandinnehar ordförandeskapet ungefär vart sjunde år.

Med kraftigt utökad medlemskrets upp till 27 medlemsländer kommer en - ordförandeskapsperioden för ett enskilt land att infalla vart trettonde år. Det skulle medföra att värdefulla erfarenheter hinner tyna bort för de enskilda länderna. Ett allvarligare problem är att flera av de framtida medlemsländerna är små med svaga administrationen Därför har frågetecken rests kring dessa länders förmåga att hanteraett ordförandeskap som redan av dagens medlemsländerkräver omfattande resurser under det halvår ordförandeskapet varar.

Ordförandeskap i grupp

Som ett alternativ har diskuterats lagordförandeskap,d.v.s. att flera länder skulle dela på ansvaretatt leda arbeteti rådet, Coreper de permanenta representantemas förbereder ministerrådets beslut och arbetsgrupper under kommitté, som ordförandeskapsperioden. Belgien, Nederländerna och Luxemburg har fört fram sådana tankar och sig själva som en naturlig grupp. Medlemmarna bland de ser nordiska länderna Sverigefinland och Danmark och de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen är andra sådana geografiska grupperingar. Man kan också

Från och med den 1 januari 1995 gäller en ny rotationsordnlng för ordförandeskapet i EU:s ministerråd. Ordningen beslutades av ministerrådet den 19 december 1994 och ser ut som följer:

Är första halvåret andra halvåret

1995 Frankrike Spanien 1996 Italien Irland 1997 Nederländerna Luxemburg 1998 Storbritannien Österrike 1999 Tyskland Finland 2000 Portugal Frankrike 2001 Sverige Belgien 2002 Spanien Danmark 2003 Grekland

Tabell Rotationsordning för ordförandeskapet i EU

ha grupperingar som blandar länderna från syd och nord, nettobidragsmottagare och nettobidragsgivareetc.

Den grundläggande rotationsordningen med ett land per halvår är redan idag modifierad på så sätt att ett av de fem största länderna alltid ingår i den grupp om tre som utgör den s.k. trojkan närmast föregående, innevarande och närmast följande ordförandeland. I en ordning med lagordförandeskapkan man antingen låta ett stort land inneha ordförandeskapettillsammans med flera mindre länder, eller mera likt dagens system låta ordförandeskapetaltemera mellan enskilda - stora medlemsländeroch olika grupper av mindre medlemsländer.

De små överrepresenterade

Röstviktningen i ministerrådet är utformad på så sätt att de fem största länderna har 8-10 röster, medelstoraländer 4-5 röster och de minsta medlemsländerna 2-3 röster. I förhållande till folkmängd är de små och medelstora länderna överrepresenterade se tabell 2.

En röstviktning av denna typ har gällt sedanEG:s tillkomst. Det har inte funnits någon vilja att ändra de grundläggandedragen. En modell där röstetalet står i direkt proportion till folkmängden har inte ansetts demokratisk. Den skulle ge de stora länderna,särskilt Tyskland, en för stor relativ röstövervikt. Medlemsländema även de mindre har emellertid accepterat principen att de stora har viss - - en övervikt, inte minst för att dessaskall ha ett engagemang för samarbetet och för att beslut skall ha den nödvändiga legitimiteten även i deras ögon.

Kompromisser och allianser avgör

Allmänt sett är inte ett stort antal röster liktydigt med stort inflytande. För det första är det, som närrmts, mycket sällan som ministerrådet verkligen skrider till omröstning. Röstvikmingen har främst betydelse som ett instrument för att uppnå kompromisser i frågor där beslut fattas med kvalificerad majoritet. För det andra beror ett lands inflytande till stor del på förmågan att verka pådrivande att ta initiativet när problem skall formuleras och att bygga allianser kring de nationella intressenai konkreta frågor.

En tredje faktor som är viktigare än antalet röster är deltagande i grundläggande intressegrupperingar.Ett antal sådanagrupperingarkan identifieras, t.ex. frihandelsvänner gentemot länder med protektionistisk tradition, länder som vill se höga subventionertill jordbruket gentemot länder som önskar en marknadsanspassning jordbrukspolitiken, av nettobidragsgivare gentemot nettobidragsmottagare, länder som får omfattandebidrag från struktur- och samhörighetsfonder, de ursprungliga sex medlemsländerna, de integrationsvänliga länderna, länder som producerarsydliga jordbruksprodukter. -

Stora och små sida vid sida

mycket sällan skiljelinjen i viss fråga följer uppdelningen Det inträffar att en små medlemsländer.l de grundläggande intressegrupperingar som mellan stora och och mindre medlemsländer sida vid sida, och när det räknas upp ovan ingår större i olika frågor söker sig ett enskilt land av naturliga skäl gäller att bygga allianser likartade grunduppfattningar och inte till länder med i törsta hand till dem som har

motsvarande storlek.

land har i frågan röstviktning är det således För att utröna vilka intressen ett om ha klar bild över vilka intressegrupperingar landet avgörande betydelse att en av grupperingarnas relativa röstvikt och förmåga att bilda kvalificerade i fråga tillhör, majoriteter respektive blockerande minoriteter.

Strävan att rubba balansen

Diskussionen kring röstviktning har fokuserats på två frågor. En diskussion rör den

för stora/små medlemsländer, d.v.s. balansen mellan dessa relativa vikten

folkmängd milj röster inv/röst milj Land

57,5 10 5,75 Frankrike 56,9 10 5,69 Italien 58 10 5,8 Storbrit. 80,6 10 8,06 Tyskland Spanien 39,1 8 4,89

10,1 5 2,02 Belgien 10,4 5 2,08 Grekland 15,2 5 3,04 Nederl. 9,9 5 1,98 Portugal 8,8 4 2,2 Sverige

Irland Luxemburg 0,4 2 0,2

Summa 370,4 87

med kvalificerad majoritet fattas med: Beslut nör beslut fattas på förslag kommissionen och a minst 62 röster av röster avgivna minst 10 Iönderi övriga fall. b minst 62 av

Blockerande minoritet: minst 26 röster. Uppskovsminoritet: minst 23 röster.

Tabell Viktningen röster i ministerrådet av

grupperingar. En allmän strävan har varit att inte ändrabalansen mellan och större mindre medlemsländervid de olika utvidgningar som har ägt rum, trots att de större medlemsländema strävat efter att få ett större antal röster i ministerrådet.

l ljuset av den kommande utvidgningen har ett annat problem kommit i förgrunden. Eftersom många av de potentiella nya medlemsländerna har liten folkmängd finns en risk att det uppstår ett läge där antal mindre länder ett stort som tillsammans representerar en minoritet unionens befolkning kan samla av tillräckligt med röster för att kvalificerad majoritet mot ett fåtal länder som representerar en majoritet av befolkningen. Man kan även uttrycka det så att dagens underrepresentationför större medlemsländer och överrepresentation för

mindre medlemsländerförstärks, vilket skulle få negativaeffekter på samarbetets effektivitet.

För att bibehålla balansenmellan stora och små medlemsländer efter framtida en utvidgning anses därför en förändring av röstviktningen nödvändig. Sannolikt vara skulle unionen inom ramen for dagensregler kunna absorbera mindre antal ett nya medlemsländer. För att klara en fortsatt effektivitet med ett växande antal medlemsländerkommer sannolikt någon typ av reform att genomföras.

Dubbel majoritet

Två typer av ändringsförslag har förts fram för bibehållen effektivitet:

1 Införande av dubbel majoritet. En sådaninnebär att för kvalificerad majoritet att skall anses föreligga skall den motsvara kvalificerad majoritet en av röster som

Österrike 4 4

om röstutvidgning i Europaparlamentet skulle appliceras på racet nuvarande antal röster inom parantes

.samtidigtrepresenterar en majoritet av unionens befolkning.

2 Ändring av röstviktningen till de större medlemsländemasfördel se tabell 2b.

Man har även fört på tal införandet av s.k. superkvalificerad majoritet fyra femtedelar av antalet medlemsländer, som i första hand syftar till att komma ifrån kravet enhällighet vid ändringar i fördragen under regeringskonferenser, men som även skulle gälla beslut i rådet som idag kräver enhällighet. Tanken är att ett eller två medlemsländer inte skall kunna stoppa fördragsändringar eller andra viktiga beslut som de övriga anser krävs inom unionssamarbetet.

Vidare har man diskuterat om röstviktningen i ministerrådet enbart skall vara beroende av medlemsstaternas befolkning eller om även andra kriterier som BNP och nettobidraget till EUzs budget skall tillämpas. -

Blockerande minoritet

Spegelbilden av den kvalificerade majoriteten är den blockerande minoriteten, d.v.s. det minsta antal röster som behövs för att stoppaett förslag/förhindra att en kvalificerad majoritet kan bildas. Metoden att försöka uppnå blockerandeminoritet är mycket användbar av länder som motsätter sig ett förslag eller vill modifiera det i en förhandling för att uppnå en kompromisslösning. Den blockerande minoriteten är inte fastlagd i fördraget, utan nivån på denna fastställs i ett ministerrådsbeslut.

Inför den senaste utvidgningen av EU med bl.a. Sverige aktualiseradesinte bara frågan om att vikta om rösterna i ministerrådet, utan också var gränsen för blockerande minoritet skulle gå. Den låg tidigare på 23 röster och har sedanEG:s tillkomst legat kring 30 procent av rösterna.

Gränsen höjdes till 26 röster, vilket motsvarar minst två större och två mindre medlemsländeri allians. Samtidigt argumenteradetvå länder för att bibehålla den gamla nivån, 23 röster. Därigenom skulle det bli lättare att blockera beslut. De övriga medlemsländerna avvisade denna lösning, som de menade skulle göra samarbetet mindre effektivt och gynna krafter som motverkar en förstärkt integration.

En kompromiss uppnåddesi form av ett nytt begrepp, uppskovsminioritet, som formaliserades i ett ministerrådsbeslut. Om länder som representerar minst 23 röster d.v.s. motsvarande den tidigare blockerande minoriteten kan skapa en allians skall rådet inte omedelbart fatta beslut, utan under en begränsadtidsperiod fortsätta att försöka hitta en lösning alla kan enas om. De flesta medlemsländer vill upphäva uppskovsminoriteten. Detta kan ske genom ett beslut av ministerrådet men måste sannolikt ingå som en del i en politisk förhandlingsuppgörelse i anslutning till regeringskonferensen.

Inför en framtida utvidgning är det av effektivitetsskäl av största vikt att nivån på den blockerande minoriteten justeras proportionellt när nya länder tillkommer, så att den även fortsättningsvis ligger vid cirka 30 procent av rösterna i rådet.

Kommissionen

När det gäller kommissionen kan både dess ställning inom den institutionella balansen och antalet ledamöter komma att diskuteras under regeringskonferensen.

Utgångspunkten för mindre medlemsländer är att det finns ett egenvärdei att ha stark och handlingskraftig kommission. De små och mellanstora en medlemsstaterna har ett intresse av en oberoende instans som vakar över att fördragen och den sekundära lagstiftningen efterlevs, och som kan utgöra en motvikt mot de stora länderna.En stark kommission och ett starkt regelverk ger garantier för att länder av olika storlek följer samma Spelregler.

Det ligger därför i de mindre ländernas intresse att vid regeringskonferenseninta allmänt positiv hållning till förslag som bibehåller eller försträker en kommissionens ställning. I motsvarande mån har de intresse av att inta en restriktiv hållning mot förslag som syftar till att försvaga den självständiga ställningen.

Större antal ledamöter ifrågasätts

När det gäller antalet ledamöter i kommissionen har redan dagens antal 20 av vissa ansetts for stort. Vid en utvidgning med upp till tolv nya medlemsländer vara skulle kommissionen komma att bestå av 33 ledamöter. Möjligheten att ge meningsfulla ansvarsområden samtliga kommissionsledamöter har ifrågasätts redan vid nuvarande antal. Problemet blir än större genom den kommande utvidgningen. Dels finns inte tillräckligt många direktorat motsvarar ungefär departementen i regeringen att fördela, dels skulle effektiviteten bli lidande.

Flera medlemsländer trots detta att en kommission med upp till 30 menar ledamöter skulle kunna fungera tillfredställande. Många regeringar i Europa har liknande antal medlemmar, och det anses inte vara ett problem. Det skulle ett innebära att de stora medlemsländerna fem idag, sex vid ett EU med 27 medlemsländer skulle få avståfrån sin andra ledamot. Varje land skulle då endast besättaen plats i kommissionen.

flera områden En ledamot -

Andra alternativ forts fram är att bryta kopplingen mellan medlemsländerna som och ledamöterna i kommissionen. Ledamöterna skulle inte formellt utses på grundval nationstillhörighet. Varje ledamot kunde ansvara för ett eller flera av politikområden. Man skulle kurma minska antalet till tolv, ett mer hanterligt och effektivt antal, Platserna kunde också gå rotation mellan menar man. medlemsländema.

långtgående förslag är kandidater nomineras och sedan väljs av Ett mera att Europaparlamentet. I dag röstar Europaparlamentet foreller emot en tillträdande kommission helhet, inte för eller emot enskilda ledamöter. som

En variant av detta är att tillsätta ett antal 10-15 kommissionärer och att dessa assisteras av ett antal "junior commissioners", ett slags biträdande ledamöter, liknande det system med viceministrar som tillämpas i vissa medlemsländer. I detta fall skulla alla medlemsländerkunna tillsätta en högre post i kommissionen.

Större trovärdighet

Fördelen med ett mindre antal ledamöter är att kommissionen skulle vinna i trovärdighet och legitimitet som bärare av ett europeiskt intresse med förutsättningar att med ännu större kraft vaka över fördragens och detaljreglernas rätta tillämpning i förhållande till medlemsstateroch enskilda.

Motståndet mot en sådanutveckling kommer emellertid sannolikt att bli betydande från många medlemsstater. Man skall inte underskatta betydelsen av att medborgarna i respektivemedlemslanduppfattar kommissionären som en nationell företrädare,vilket gör det lättare att förstå och följa med i kommissionensarbete. Varje medlemsland kan med en nationell kommissionsledamot bidra med egna erfarenheter på ett mycket påtagligt sätt, vilket inte nödvändigtvis är detsamma som att agera i sitt lands intresse.

Europaparlamentet

Europaparlamentet har efter den senaste utvidgningen 626 ledamöter. Medlemsstaterna är i dag representerade på ett mer balanserat sätt där än i ministerrådet. Befolkningskriteriet har också större relevans i parlamentet, vars ledamöter utses i allmänna val som företrädare för EU:s olika folk. En revision i början av 1990-talet, föranledd främst av Tysklands enande, ledde till att de större medlemsländerna, särskilt Tyskland, fick fler platser. Fortfarande är dock mindre länder överrepresenterande och större underrepresenterade.

Tyskland, som har 21,8 procent av EU:s befolkning, har 15,8 procent av ledmötema i parlamentet och 11,5 procent av rösterna i ministerrådet. Sverige, med 2,4 procent av EU:s nuvarandebefolkning, har 3,5 procent av ledmötema i parlametet och 4,6 procent av rösterna i rådet. En rak fördelning efter befolkning skulle innebära 15 svenska ledamöter i parlametet till skillnad från 22 i dagens Europaparlament.Tyskland skulle erhålla 139 ledmöter, att jämföras med dagens 99, o.s.v.

700 eller 500 ledamöter optimalt

Den fråga som diskuteras i samband med regeringskonferensen är vilka konsekvenserden framtida utvidgningen kommer att få för parlamentetsstorlek. En linjär utökning av antalet platser i parlamentet, d.v.s. med dagens under- /överrepresentation,skulle medföra att ett EU med 27 medlemsländer fick 881 platser i parlamentet.

Skulle dessutomde västeuropeiskaländer som idag står utanför unionen på sikt ansluta sig skulle antalet stiga till runt 950.

Många menar att ett parlament med så många ledamöter blir administrativt och organisatoriskt ohanterligt, kommer att lida brist pâ insyn och bli ineffektivt och tungrott. Tanken har därför väckts om att sätta ett "tak" antalet ledamöter. Siffran 700 är den oñast nämnda, men även 500 har varit uppe.

Tabell 3c visar fördelningen av mandat i parlamentet med utgångspunkt från dagensbefolkningsstorlekar och över/underreprentation i ett utvidgat EU vid de bådatänkta "taken". Som framgår skulle Sverige vid 700-altemativet få 17 platser i parlamentet och vid ett "tak" på 500 få 12.

Skulle man låta folkmängden ges ett strikt genomslag skulle det för Sveriges vidkommande medföra 13ledamötervid maximalt 700 och 9-10 vid maximalt 500 ledamöter. En sådanreform är dock osannolik. En viss grad av över- respektive underrepresentationkommer att finnas kvar under överskådlig framtid.

De för svensk del relevanta altemativen är således22 som idag, 17 eller 12 platser i parlamentet om utgår från dagens relativa fördelning mellan stora, medelstora och mindre medlemsländeroch "tak" på 700 respektive 500 platser.

Tabell Mandatfördelningen i Europaparlamentet

Tabell 3b. Mandatfördelningen i Europaparlamentet mellan eventuella nya medlemsstater enligt nuvarande princip

Liten utvidgning klaras utan stora reformer

Utvidgningen är ett projekt på lång sikt. En första grupp länder kan anslutas till Unionen i början av nästa årtionde och andra i senare etapper, allt beroende på ländernas förmåga och vilja att ansluta sig. Det är möjligt för Unionen och medlemsländerna att hantera en utvidgning med en mindre grupp länder inom ramen för det nuvarande systemet.

Det är först när alla 12-15 nya medlemsländer har tillkommit som problemet med ett för stort parlament kan bli akut. Ett beslut om ett tak på antalet ledamöter kan fattas av regeringskonferensenförutsatt att alla medlemsländer är eniga. Man kan också nöja sig med att notera problemet vid regeringskonferensenoch ta sig an detta när konkreta steg i utvidgningsprocessen gör det påkallat.

Tabell 3C. Rökneexempel: Mandatfördelningen i Europaparlamentet med nya medlemmar dock Slovenien och 700 respektive 500 ledamöter

Ännu nuvarande en möjlighet är att man inte ändrar på de nivåerna - och

accepterar olägenhetema med ett större parlament eftersom ett minskat antal nationella ledamöter skulle kunna leda till att mindre partier kan bli utan säte i

Europaparlamentet.

Regionkommittén

I enlighet med Maastriehtavtalet upprättades 1993 en rådgivande kommitté bestående av representanter för regionala och lokala organ. Medlemmarna av kommittén samt ett stort antal suppleanter utses for fyra år genom enhälligt beslut av ministerrådet på förslag av respektive medlemsstat.

De områdendär kommittén kan göra sin stämma hörd är i forsta hand utbildningsoch kulturfrågor, hälsovård, transeuropeiskanätverk samt åtgärder for att stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen. Kommittén skall också ha en övervakande roll vad gäller hur subsitiaritetsprincipenefterlevs.

Under sina få års existenshar regionkommittén lämnat värdefulla bidrag inom EUsamarbetet. Substansmässigthar kommitténs åsikter alltid speglat regionala och lokala åsikter, och man har markerat vikten av subsidiaritetsprincipen.

En frågeställning som är aktuell kring regionkommittén infor regeringskonferensen är två kamrar ska införas en för representanter från lokala organ kommuner om och for regionala representanter. En sådan uppdelning skulle sannolikt försvaga en kommitténs ställning och inflytande och befästa spänningama mellan olika beslutsnivâer inom EU.

Vidare berörs frågan om valbarhet till kommittén, huruvida kommitténs befogenheter skall öka om den t.ex. skall fungera som skiljedomstol i tvister om subsidiaritetsprincipens tillämpning och huruvida antalet frågor där yttrande från kommittén är obligatoriskt skall öka.

Utökade befogenheter troliga

Kommittén kommer även fortsättningsvis att ha en rådgivande roll, d.v.s. det är inte sannolikt att man kan medlemsländemasstöd för utökade befogenheter. Däremot är det troligt att antalet frågor i vilket ett obligatoriskt yttrande krävs från kommittén kommer att utökas. Utöver de områdendär man redan har rätt att yttra sig kan även andra frågor som ett väsentligt sätt berör det lokala självstyret leda till obligatoriskt samråd med kommittén. Det gäller t.ex. miljö, yrkesutbildning och tlyktingmottagande.

Vidare önskar kommittén bli organisatoriskt och administrativt frikopplad från ekonomiska och sociala kommittén ESK, som är ett remissorgantill rådet och kommissionen i bl.a. arbetslivs- och arbetsmarknadsfrågor.ESK är sammansattav arbetsmarknadens parter och vissa andra intresseorganisationer.Det är sannolikt att medlemsländernakommer att regionkommittén tillmötes denna punkt.

Regionkommittén har även föreslagit att subsidiaritetsprincipen skall fordragsfástas,så att lagstiftning inom EU skall kunna prövas av domstolenutifrån ett subsidiaritetsperspektiv.På dennapunkt kommer kommittén att få svårt att få. gehör hos medlemsländerna. De flesta anser att subsidiaritetsprincipen även fortsättningsvis skall vara en i huvudsak politisk och inte en juridisk princip.

Domstolen

Vikten av en stark domstol som garanterar en enhetlig tillämpning av såväl grundfördrag som sekundärrätt erkänns av alla medlemsländer, i synnerhet de mindre. Bland de synpunkter som har framkommit hittills råder en samstämmighet om att man vill bevara domstolens roll inom EU:s första pelare.

Vissa medlemsländervill utsträckadomstolenskompetens även till pelare två och tre, men detta är en minoritetsuppfattning och torde ha små möjligheter att vinna gehör under regeringskonferensen.

Domstolen har dock redan idag en roll som tvistlösare inom ramen för vissa konventioner som upprättas inom tredje pelaren. Vid regeringskonferensenkommer en förstärkning av dennaroll att diskuteras, liksom möjligheten för domstolen att lämna bindande besked till nationella domstolar om hur konventionsbestämmelsemaskall tolkas.

Den legala grunden för domstolen att ha dessa roller finns redan i Maastrichtfördraget, och ytterligare tillägg i Fördraget är egentligen inte nödvändiga. Dock har tillämpningen föranlett sådana kontroverser i medlemskretsenatt en varaktig lösning sannolikt endastkan uppnå inom ramen for en paketuppgörelse under regeringskonferensen.

Arbetsbelastningen kan öka

Vissa frågor har väckts om dels domstolens och förstainstansrättens arbetsbelastning,dels antaletdomarevid en utvidgning av EU. En utvidgning med upp till tolv nya medlemsländer,liksom en utvidgning av domstolenskompetens främst inom tredje pelaren skulle utgöra en stor utmaning för domstolen rent - arbetsmässigt. Det kan komma att kräva en mera ingripande reformering av hela domstolssystemet. Förslag har väckts om att inrätta regionala domstolar eller specialdomstolar vissa sakområden.

Ett annat frågeteckengäller om principen ett land/en domare kan bibehållas vid en utvidgning. Domstolen har i denna fråga inte tagit definitiv ställning men betonat att ett alltför stort antal domare skulle kunna inverka menligt på domstolensroll kollegial institution. Å andrasidanbetonas samstämmig som att en utveckling av gemenskapens praxis förutsätter att samtliga nationella rättssystem finns representerade i domstolen. Ett system där målen avgörs i separata avdelningar kan också medföra en risk för olikartad praxis inom domstolen.

Domare utnämns av parlamentet

När det gäller utnämningar av domare har förslag rests om att även i detta sammanhang ge Europaparlamentet en roll.

Vidare har diskussioner forts om förändringar i rätten att väcka talan inför domstolen för främst Europaparlamentet,och det har rests invändningar mot EGdomstolens sätt att hantera nationella domstolars begäran om förhandsbesked. Även förändringar av beslutsprocedurernafor att ändra domstolarnas stadga respektive rättegångsregler har diskuterats.

Revisionsrätten

Revisionsrätten har en viktig roll att spela när det gäller att kontrollera att unionens gemensamma medel används på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Revisionsrätten bekämpar också i samarbete med andra EU-institutioner och nationella myndigheter bedrägerier mot EU. Detta gäller i synnerhet för de länder bl.a. Sverige som är nettobidragsgivare till EU:s budget.

I Maastrichtfördraget fastslogs principen om att varje medlemsstat skall vidta samma åtgärderför att skydda gemenskapensfinansiella intressen som man vidtar för att skyddanationella finansiella intressen. Medlemsstaternaskall samordnasina insatsersåväl nationellt som med andra medlemsstateroch kommissionen.

Förstärkning på gång

Ett omfattande arbete pågår både inom ministerrådet och kommissionen för att stärka kampen mot bedrägerier. Icko desto mindre är det sannolikt att regeringkonferensenkommer att diskutera att ytterligare stärka revisionsrättens kompetensoch mandat.

Bland annat har man uppmärksammat att revisionsrätteni vissafall har svårigheter att få tillgång till information. För att råda bot på detta har förslaget framförts att revisionsrätten ges rätt att inhämta upplysningar från samtliga organ som förvaltar EUzs gemensamma medel. Hur EU-medel förvaltas bör inte påverka rättens möjligheter att granskaanvändningen.

Vidare har förslag framförts att revisionsrättenbör ha rätt att väcka talan vid EGdomstolen i fall där rätten har förvägrats uppgifter som den bedömer att den bör ha tillgång till enligt fördraget, d.v.s. underlåtelse av myndighet att lämna information. Ett sådant steg skulle förstärka rätten i dess granskningsuppgift.

BILAGA

Artikel 189 b och c i Romfördraget

Artikel 189b81

När det i detta fördrag hänvisas till denna artikel för antagandet av en rättsakt, skall följande förfarande tillämpas:

2. Kommissionen skall lägga fram ett förslag för Europaparlamentet och rådet. Efter att ha inhämtat Europaparlamentets yttrande skall rådet med kvalificerad majoritet ståndpunkt. Rådets anta en gemensam gemensamma ståndpunkt skall delges Europaparlamentet. Rådet skall fullständigt underrätta Europaparlamentet grunderna för sin om gemensamma ståndpunkt. Kommissionen skall fullständigt underrätta Europaparlamentet sin ståndpunkt. om Om Europaparlamentet inom tre månader efter sådan underen rättelse

a godkänner den ståndpunkten, skall rådet slutligt

gemensamma anta rättsakten i fråga i enlighet med den ståndpunkten, gemensamma

b inte har fattat något beslut, skall rådet anta rättsakten i fråga i

enlighet med den ståndpunkten, gemensamma

c med absolut majoritet sina ledamöter det

av anger att avser att avvisa den gemensamma ståndpunkten, skall det genast underrätta rådet sin avsikt; rådet får sammankalla den förlikningskommitom som avses i punkt 4 för att redogöra ytterligare för sin ståndpunkt; Europaparlamentet skall därefter antingen med absolut majoritet av sina ledamöter bekräfta sitt avvisande den av gemen-

3 Artikeln infördes genom artikel G61 MF. 31 Artikeln infördes genom artikel G61 MF.

ståndpunkten, i vilket fall den föreslagna rättsakten skall samma icke antagen, eller föreslå ändringar enligt anses som

d med absolut majoritet sina ledamöter föreslår ändringar i den

av ståndpunkten, skall den ändrade texten översändas gemensamma till rådet och kommissionen; kommissionen skall yttra sig över ändringarna.

Om rådet inom månader efter det ärendet har hänskjutits dit tre att med kvalificerad majoritet godkänner alla Europaparlamentets ändringar, skall rådet andra sin ståndpunkt i enlighet därmed gemensamma och rättsakten i fråga; rådet skall dock besluta enhälligt om anta ändringar som kommissionen har avstyrkt. Om rådet inte antar rättsakten i fråga, skall rådets ordförande i samförstånd med Europaparlamentets ordförande genast sammankalla förlikningskommittén.

4. Förlikningskommittén, skall bestå rådets medlemmar eller som av företrädare för dessa och lika många företrädare för Europaparlamentet, skall ha till uppgift att med kvalificerad majoritet av rådets en medlemmar eller företrädarna för dessa och majoritet av företrädaren för Europaparlamentet uppnå enighet om ett gemensamt utkast. na Kommissionen skall delta i förlikningskommitténs arbete och ta alla nödvändiga initiativ för att närma Europaparlamentets och rådets ståndpunkter till varandra.

Om förlikningskommittén inom veckor efter det att den har sex sammankallats godkänner ett gemensamt utkast, skall Europaparlamentet och rådet ha veckor på sig från godkännandet för att anta sex rättsakten i fråga i enlighet med det utkastet; Europapargemensamma lamentet skall därvid besluta med absolut majoritet av de avgivna rösterna och rådet med kvalificerad majoritet. Om de båda en av institutionerna inte antar den föreslagna rättsakten, skall denna anses som icke antagen.

6. Om förlikningskommittén inte godkänner något gemensamt utkast skall den föreslagna rättsakten som icke antagen, såvida inte anses rådet med kvalificerad majoritet inom veckor efter utgången den sex av tidsfrist har beviljats förlikningskommittén bekräftar den gemensom ståndpunkt den godkänt innan förlikningsförfarandet insamma som

leddes, eventuellt med de ändringar Europaparlamentet föreslagit. som I detta fall är rättsakten slutligt antagen, såvida inte Europaparlamentet inom sex veckor efter rådets bekräftelse avvisar texten med absolut majoritet av sina ledamöter, i vilket fall den föreslagna rättsakten skall räknas som icke antagen.

De tidsfrister på tre månader och veckor i denna sex som anges artikel kan Europaparlamentet och rådet i samförstånd förlänga med högst månad respektive två veckor. Tremånadersfristen i punkt 2 en skall automatiskt förlängas med två månader punkt 2 tillämpas. om c

Tillämpningsområdet för det i denna artikel angivna förfarandet kan i enlighet med förfarandet i artikel N 2 i Fördraget Europeiska om unionen utvidgas på grundval av en rapport kommissionen skall som förelägga rådet senast år 1996.

Artikel 189633

När det i detta fördrag hänvisas till denna artikel för antagandet av en rättsakt, skall följande förfarande tillämpas:

a Rådet skall med kvalificerad majoritet på förslag av kommissionen

och efter att ha inhämtat Europaparlamentets yttrande anta en gemensam ståndpunkt.

b Rådets gemensamma ståndpunkt skall delges Europaparlamentet.

Rådet och kommissionen skall fullständigt underrätta Europaparlamentet grunderna för rådets gemensamma ståndpunkt samt om om kommissionens ståndpunkt. Om Europarlamentet inom tre månader efter en sådan underrättelse godkänner rådets ståndpunkt eller inte har gemensamma fattat något beslut inom denna period, skall rådet slutligt anta rättsakten i fråga i enlighet med den ståndpunkten. gemensamma

c Europaparlamentet kan inom den tremånadersperiod

som anges under b med absolut majoritet sina ledamöter föreslå ändringar i av rådets ståndpunkt. Europaparlamentet kan också, gemensamma med majoritet, avvisa rådets ståndpunkt. Resamma gemensamma

Artikeln infördes genom artikel G.61 MF.

sultatet dessa förfaranden skall meddelas rådet och kommissio av nen. Om Europaparlamentet har avvisat rådets ståndgemensamma punkt, krävs enhällighet i rådet för att detta skall kunna fatta beslut

vid en andra behandling ärendet.

av

d Utifrån de ändringar som Europaparlamentet föreslagit skall kom-

missionen inom en månad ompröva det förslag på grund vilket

av

rådet antog sin ståndpunkt.

gemensamma Kommissionen skall till rådet, tillsammans med sitt omprövade

förslag, översända de ändringar från Europaparlamentet kom-

som missionen inte har godkänt och samtidigt yttra sig över ändringarna. Rådet kan anta dessa ändringar enhälligt beslut. genom

e Rådet skall med kvalificerad majoritet förslaget i dess lydelse

anta efter kommissionens omprövning.

Enhällighet krävs för att rådet skall kunna ändra förslaget i dess

lydelse efter kommissionens omprövning. I de fall i d och skall rådet fatta sitt beslut inom som avses c, e tre månader. Om inget beslut fattas inom denna period, skall kommissionens förslag anses som icke antaget.

s De perioder i b och f kan utsträckas med högst månad

som avses en av rådet och Europaparlamentet i samförstånd.

KUNGL. BIBL.

1996 -02-01

STOCKHOLM

Statens 1996

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Den nya gymnasieskolan 4 hur gárdet U. . Samverkansmönster i FoU-finansieringen. U. . Fritid i förändring. . Omkönoch fördelning fritidsresurser, av C.

Vem bestämmer vad EU:sinternaSpelregler inför . regeringskonferensen 1996.UD.

Politikomráden underlupp.Frågor om EU:sförsta , pelareinför regeringskonferensen 1996,UD,

Ettår medEU. Svenska statstjänslemäns , erfarenheter arbeteti EU. UD. av

Av vitaltintresse.EU:sutrikes-och . säkerhetspolitik inför regeringskonferensen. UD.

Statens offentliga utredningar 1996

Systematisk förteckning

Utrikesdepartementet Vembestämmer vad EU:sinternaSpelregler inför regeringskonferensen 1996.4 Politikomráden underlupp.Frågor om EU:sförsta pelareinförregeringskonferensen 1996.5 Ettår medEU.Svenska statstjänstemäns erfarenheter arbeteti EU. 6 av Av vitaltintresse.EU:sutrikes-och säkerhetspolitik införregeringskonferensen. 7

Utbildningsdepartementet Den nya gymnasieskolan hurgårdet 1 - Samverkansmönster i FoU-finansieringen. 2

Civildepartementet Fritid i förändring. Omkönochfördelning fritidsresurser. av 3

POSTADRESS: 10647 STOCKHOLM FAX 08-205021, TELEFON 08-690 9090

ISBN 91-38-20156-9 ISSN 0375-250X