Förslag till avgörande av generaladvokat Miguel Poiares Maduro föredraget den 18 januari 2006

1 Originalspråk: portugisiska.

2 Dessutom hänsköt Irland den 9 november 2001, med tillämpning av artikel 290.5 Unclos, en begäran till Internationella havsrättsdomstolen (ITLOS) om interimistiska åtgärder, nämligen vilandeförklaring av tillståndet för MOX-anläggningen och ett stopp för internationella transporter av radioaktivt material med anknytning till MOX-anläggningen. ITLOS beslutade om vissa interimistiska åtgärder som inte var desamma som dem som hade begärts av Irland: ITLOS, beslut av den 3 december 2001 i mål nr 10, The MOX Plant Case (Irland mot Förenade kungariket), Interimistiska åtgärder, Reports of Judgments, Advisory Opinions and Orders 5 (2001), del II, s. 51–54.

3 Irland hade inlett ett närliggande tvistlösningsförfarande mot Förenade kungariket med tillämpning av Konventionen om skydd av den marina miljön i nordöstra Atlanten (OSPAR). Irland hävdade att Förenade kungariket hade åsidosatt artikel 9 i OSPAR-konventionen. Den skiljedomstol som hade tillsatts enligt OSPAR ogillade Irlands krav: slutligt avgörande av den 2 juli 2003 i tvisten avseende tillgång till information enligt artikel 9 i OSPAR-konventionen (Irland mot Förenade kungariket). Förevarande fördragsbrottsförfarande mot Irland avser endast inledandet av tvistlösningsförfarande i enlighet med Unclos.

4 Hittills har fem sådana tvister hänskjutits till domstolen. I två fall ledde förfarandena till dom: dom av den 4 oktober 1979 i mål 141/78, Frankrike mot Förenade kungariket (REG 1979 s. 2923, svensk specialutgåva, volym 4, s. 557), och av den 16 maj 2000 i mål C-388/95, Belgien mot Spanien (REG 2000, s. I-3123). Två mål har återkallats och strukits från registret (beslut av den 15 februari 1977 i mål 58/77, Irland mot Frankrike, ej publicerat i rättsfallssamlingen, och beslut av den 27 november 1992 i mål C-349/92, Spanien mot Förenade kungariket, ej publicerat i rättsfallssamlingen). Ett mål är ännu inte avgjort: mål C-145/04, Spanien mot Förenade kungariket.

5 Andra bestämmelser i EG-fördraget och Euratomfördraget enligt vilka tvister mellan medlemsstaterna kan hänskjutas till domstolen är artiklarna 88.2 EG, 95.9 EG, 239 EG och 298 EG samt artikel 154 EA.

6 Mackel, N., Article 292 (ex-article 219), i Léger, P. (ed.), Commentaire article par article des traités UE et CE, Dalloz/Bruylant, Paris/Bryssel, 2000, s. 1874. Med liknande ord: Lasok, K., och Lasok, D., Law and institutions of the European Union, Reed Elsevier, 2001, s. 371. EKSG-fördraget innehöll en liknande bestämmelse, artikel 87 KS. Angående skillnaden i ordalydelse mellan denna bestämmelse och artikel 292 EG/artikel 193 EA, se Herzog, P., Article 219, i Smit/Herzog, The law of the European Community: a commentary on the EEC Treaty, Bender, New York (1976-), under 6-170.1-2.

7 Yttrande 1/91 av den 14 december 1991 (REG 1991, s. I-6079; svensk specialutgåva volym 11, s. I-533), punkt 35.

8 Van Panhuys, H.F., Conflicts between the law of the European Communities and other rules of international law, 3 Common Market Law Review 420 (1966), s. 445.

9 Detta betyder inte nödvändigtvis att medlemsstaterna alltid nogsamt skall avskilja de gemenskapsrelaterade delarna från en tvist dem emellan för att hänskjuta endast dessa till domstolen, medan den resterande delen av tvisten hänskjuts till en annan tvistlösningsmetod. En sådan lösning skulle i teorin överensstämma med artikel 292 EG eller artikel 193 EA. I praktiken kan det emellertid vara att föredra att hänskjuta hybridtvister mellan medlemsstaterna — som avser såväl frågor som omfattas som frågor som inte omfattas av domstolens behörighet — i deras helhet till domstolen med tillämpning av artikel 239 EG eller artikel 154 EA.

10 Alla medlemsstater hade ratificerat Unclos, utom Danmark. Nu har alla medlemsstater ratificerat Unclos.

11 Se artiklarna 4 och 5 i bilaga IX till Unclos och Europeiska gemenskapens förklaring av den 1 april 1998 enligt artikel 5.1 i bilaga IX till Unclos och artikel 4.4 i avtalet om genomförande av del XI i Unclos. Förklaringen kommer att beaktas nedan i punkterna 35 och 36.

12 Detta är när allt kommer omkring frågor som omfattas av gemenskapens respektive medlemsstaternas exklusiva behörighet.

13 Rådets beslut 98/392/EG av den 23 mars 1998 om Europeiska gemenskapens ingående av Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982 och avtalet av den 28 juli 1994 om genomförande av del XI i denna konvention (EGT L 179, s. 1).

14 Generaladvokaten Tesauros förslag till avgörande i mål C-53/96, Hermès mot FHT (REG 1998, s. I-3603), punkt 8.

15 I Haegemanmålet begärdes att domstolen genom ett förhandsavgörande skulle tolka vissa handelsbestämmelser i EEG:s associationsavtal med Grekland. Beträffande sin behörighet angav domstolen följande: Bestämmelserna i avtalet utgör en integrerad del av gemenskapens rättsordning från och med dagen för avtalets ikraftträdande… [D] omstolen [är] följaktligen behörig att meddela förhandsavgörande om tolkningen av detta avtal (dom av den 30 april 1974 i mål 181/73, Haegeman (REG 1974, s. 449; svensk specialutgåva, volym 2, s. 281), punkterna 5 och 6; se även dom av den 26 oktober 1982 i mål 104/81, Kupferberg (REG 1982, s. 3641; svensk specialutgåva, volym 6, s. 531), punkt 13, och yttrande 1/91 av den 14 december 1991 (REG 1991, s. 6079; svensk specialutgåva, volym 11, s. I-533), punkterna 37 och 38).

16 Yttrande 1/91, nämnt ovan, punkt 38.

17 Dom av den 7 oktober 2004 i mål C-239/03, kommissionen mot Frankrike (REG 2004, s. I-9325), punkt 25 (min kursivering). Se även dom av den 19 mars 2002 i mål C-13/00, kommissionen mot Irland (REG 2002, s. I-2943), punkt 14, och, för ett liknande resonemang, dom av den 30 september 1987 i mål 12/86, Demirel (REG 1987, s. 3719; svensk specialutgåva, volym 9, s. 175), punkt 9.

18 Dom av den 14 december 2000 i mål C-300/98, Dior m.fl. (REG 2000, s. I-11307), punkt 33. Se även generaladvokaten Reischls förslag till avgörande i mål 65/77, Razanatsimba (REG 1977, s. 2229; svensk specialutgåva, volym 3, s. 487), på s. 2243: Det enda villkoret [för att domstolen skall ha behörighet att behandla de frågor som har framställts] är att gemenskapen måste vara bunden av avtalet i fråga och att den även måste vara bunden av den bestämmelse som skall tolkas.

19 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 november 1975 i mål 38/75, Nederlandse Spoorwegen (REG 1975, s. 1450), punkt 16.

20 Med tillämpning av artiklarna 300.2 EG och 220 EG. Se även Schermers, H.G., och Waelbroeck, D.F., Judicial protection in the European Union, Kluwer Law International, Haag/London/New York, 2001, s. 296 och s. 297.

21 I en sådan situation har domstolen inte behörighet avseende den bestämmelsen (se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Tesauros förslag till avgörande i det ovan nämnda målet Hermès mot FHT, punkt 19). En bestämmelse i ett blandat avtal kan emellertid också vara tillämplig både på situationer som omfattas av nationell rätt och på situationer som omfattas av gemenskapsrätten. Det skall här erinras om att domstolen i sådana fall har behörighet att tolka bestämmelsen inom ramen för ett förhandsavgörande, även beträffande situationer som omfattas av nationell rätt (domen i det ovannämnda målet Hermès mot FHT, punkterna 32 och 33; se även dom av den 13 september 2001 i mål C-89/99, Schieving-Nijstad m.fl. (REG 2001, s. I-5851), punkt 30). Grunden för denna del av domstolens behörighet är skyldigheten för medlemsstaterna och gemenskapens institutioner att samarbeta (dom av den 14 december 2000 i de förenade målen C-300/98 och C-392/98, Dior m.fl., REG 2000, s. I-11307, punkt 38). I detta ämne, se Heliskoski, J., The Jurisdiction of the European Court of Justice to Give Preliminary Rulings on the Interpretation of Mixed Agreements, (2000) 4 Nordic Journal of International LawEuropean Foreign Affairs Review 25-52.

22 Avdelning XIX i fördraget. Gemenskapens behörighet att ingå avtal med tredjeländer medges uttryckligen i artikel 174.4 EG.

23 Dom av den 31 mars 1971 i mål 22/70, kommissionen mot rådet (AETR) (REG 1971, s. 263; svensk specialutgåva, volym 1, s. 551), punkt 17. Se även domarna av den 5 november 2002 i de så kallade open skies-målen: mål C-466/98, kommissionen mot Förenade kungariket (REG 2002, s. I-9427), mål C-467/98, kommissionen mot Danmark (REG 2002, s. I-9519), mål C-468/98, kommissionen mot Sverige (REG 2002, s. I-9575), mål C-472/98, kommissionen mot Luxemburg (REG 2002, s. I-9741), mål C-475/98, kommissionen mot Österrike (REG 2002, s. I-9797), och mål C-476/98, kommissionen mot Tyskland (REG 2002, s. I-9855).

24 I detta avseende stöder sig Irland på yttrande 2/91 av den 19 mars 1993 (REG 1993, s. I-1061; svensk specialutgåva, volym 14, s. I-59). Se särskilt punkt 18.

25 Förklaring av den 1 april 1998 av Europeiska gemenskapen enligt artikel 5.1 i bilaga IX till Unclos och artikel 4.4 i avtalet om tolkningen av del XI i Unclos (nedan kallad förklaringen).

26 Se ovan fotnot 23.

27 Nämnt ovan.

28 Domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Frankrike, punkt 27; domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Irland, punkt 16.

29 Domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Irland, punkt 16.

30 Se särskilt punkterna 19 och 23 i domen.

31 Generaladvokaten Mischos förslag till avgörande i målet kommissionen mot Irland, punkt 52.

32 Domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Frankrike, punkt 23.

33 Punkt 29 i domen.

34 Punkterna 30 och 31 i domen. Se även domstolens dom av den 15 juli 2004 avseende begäran om förhandsavgörande i mål C-213/03, Pêcheurs de l'étang de Berre (REG 2004, s. I-7357), angående samma konvention. Domstolen svarade på den nationella domstolens frågor utan att uttryckligen behandla sin behörighet avseende bestämmelserna i konventionen och protokollet.

35 Min kursivering.

36 Som domstolen angav i punkt 23 i sin dom kan en talan om fördragsbrott endast … avse åsidosättande av förpliktelser som följer av gemenskapsrätten. Domstolen undersökte därför [huruvida] de förpliktelser som åligger Frankrike och som utgör talans föremål omfattas av gemenskapsrätten. Det är förvisso möjligt, särskilt vad gäller blandade avtal, att en medlemsstats underlåtenhet att uppfylla en skyldighet som följer av avtalet men som inte omfattas av gemenskapens behörighet kan hindra att gemenskapens syften uppnås och skada gemenskapens intressen. I sådana situationer har domstolen behörighet att döma i fördragsbrottsförfaranden. Fördragsbrottsförfarandet kan emellertid inte inledas som en direkt följd av en underlåtenhet att uppfylla de skyldigheter som följer av ett blandat avtal. Förfarandet måste i stället grundas på en underlåtenhet att uppfylla den skyldighet gentemot gemenskapen som följer av artikel 10 EG. Se även Hillion, C., The evolving system of European Union external relations as evidenced in the EU Partnerships with Russia and Ukraine, avhandling, Leiden 2005, s. 130.

37 Konventionen om skydd för Medelhavet mot förorening och protokollet om skydd av Medelhavet mot förorening från landbaserade källor antogs genom rådets beslut 77/585/EG av den 15 juli 1977 respektive rådets beslut 83/101/EG av den 28 februari 1983, båda på grundval av artikel 235 i EG-fördraget (nu artikel 308 EG).

38 Se domen i det ovannämnda målet Dior m.fl., punkt 33. Se även ovan punkt 22.

39 I artikel 282 Unclos, vars rubrik lyder Förpliktelser enligt allmänna, regionala eller bilaterala överenskommelser, föreskrivs följande: Om de konventionsstater som är parter i en tvist rörande tolkningen eller tillämpningen av denna konvention genom en allmän, regional eller bilateral överenskommelse eller på annat sätt kommit överens om att tvisten, på begäran av den ena parten, skall hänskjutas till ett förfarande som leder till bindande beslut, skall detta förfarande tillämpas i stället för de förfaranden som föreskrivs i denna del, såvida parterna i tvisten inte kommer överens om annat.

40 Se analogt, dom av den 25 september 1979 i mål 232/78, kommissionen mot Frankrike (REG 1979, s. 2729; svensk specialutgåva, volym 4, s. 505), punkterna 7-9.

41 Det ovannämnda yttrandet 1/91, punkt 35.

42 Rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (EGT L 175, s. 40; svensk specialutgåva, område 15, volym 6, s. 226), i dess lydelse enligt rådets direktiv 97/11/EG av den 3 mars 1997 (EGT L 73, s. 5). Direktivet ändrades senare genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/35/EG av den 26 maj 2003 (EGT L 156, s. 17).

43 Rådets direktiv 90/313/EEG av den 7 juni 1990 om rätt att tadel av miljöinformation (EGT L 158, s. 56; svensk specialutgåva, område 15, volym 9, s. 233).

44 Rådets direktiv 80/836/Euratom av den 15 juli 1980 om ändring av direktiv om fastställande av de grundläggande normerna för befolkningens och arbetstagarnas hälsoskydd mot de faror som uppstår till följd av joniserande strålning (EGT L 246, s. 1; svensk specialutgåva, område 15, volym 3, s. 41).

45 Rådets direktiv 92/3/Euratom av den 3 februari 1992 om övervakning och kontroll av transport av radioaktivt avfall mellan medlemsstater samt till och från gemenskapen (EGT L 35, s. 24; svensk specialutgåva, område 15, volym 11, s. 10).

46 Rådets direktiv 96/29/Euratom av den 13 maj 1996 om fastställande av grundläggande säkerhetsnormer för skydd av arbetstagarnas och allmänhetens hälsa mot de faror som uppstår till följd av joniserande strålning (EGT L 159, s. 1)

47 Konventionen om skydd av den marina miljön i nordöstra Atlanten, som ingåtts på gemenskapernas vägnar genom rådets beslut 98/249/EG av den 7 oktober 1997 (EGT L 104, 1998, s. 1).

48 Punkt 6.1 i Irlands inlaga. Kursivering i originalet.

49 I punkt 6.7 i Irlands inlaga.

50 Irlands inlaga, punkt 7.6.

51 Irlands svarsinlaga, punkt 5.14. Se även punkt 5.36: En skiljedomstol tillsatt enligt bilaga VII har till uppgift att på objektiva grunder fastställa omfattningen av en stats skyldigheter enligt Unclos. Det fastställandet kräver med nödvändighet att den bedömer huruvida en stat har till exempel vidtagit de åtgärder som är nödvändiga för att genomföra tillämpliga internationella regler och standarder till vilka det hänvisas i Unclos. Genom att ansluta sig till Unclos har Förenade kungariket samtyckt till att den skiljedomstol som har tillsatts i enlighet med bilaga VII gör detta fastställande.

52 Såsom faktiskt en av ledamöterna i skiljedomstolen också påpekade. Se The Mox Plant Case, Proceedings Day Two, sidan 44 in fine (fråga ställd av Sir Arthur Watts KCMG QC till professor Vaughan Lowe, som var Irlands ombud).

53 Se, till exempel, Irlands påståenden avseende Förenade kungarikets skyldigheter enligt direktiv 85/337 i Irlands inlaga, punkterna 7.28, 8.102 och 8.114.

54 Se ovan punkt 10.

55 Se, till exempel, dom av den 10 februari 1983 i mål 230/81, Luxemburg mot parlamentet (REG 1983, s. 255; svensk specialutgåva, volym 7, s. 17), punkt 37, av den 22 oktober 1998 i de förenade målen C-36/97 och C-37/97, Kellinghusen och Kelsen (REG 1998, s. I-6337), punkt 30, av den 4 mars 2004 i mål C-344/01, kommissionen mot Tyskland (REG 2004, s. I-2081), punkt 79, och av den 13 juli 2004 i mål C-82/03, kommissionen mot Italien (REG 2004, s. I-6635), punkt 15.

56 Se, till exempel, domen i det ovannämnda AETR-målet, punkterna 21 och 22, dom av den 14 juli 1976 i de förenade målen 3/76, 4/76 och 6/76, Kramer (REG 1976, s. 1279; svensk specialutgåva, volym 3, s. 155), punkterna 42–45, avgörande 1/78 av den 14 november 1978 (REG 1978, s. 2151; svensk specialutgåva, volym 4, s. 187), punkt 33, domen i det ovannämnda målet Kupferberg, punkt 13, och dom av den 2 juni 2005 i mål C-266/03, kommissionen mot Luxemburg (REG 2005, s. I-4805), punkterna 57–66.

57 Se, för ett liknande resonemang, det ovannämnda yttrandet 2/91, punkt 36, yttrande 1/94 av den 15 november 1994 (REG 1994, s. I-5267; svensk specialutgåva, volym 16, s. I-233), punkt 108, och dom av den 19 mars 1996 i mål C-25/94, kommissionen mot rådet (REG 1996, s. I-1469), punkt 48.

58 Se, som exempel på fall då domstolen ansåg att artikel 10 EG medförde en skyldighet att rådfråga kommissionen, domen i det ovannämnda målet Frankrike mot Förenade kungariket, punkterna 8 och 9, dom av den 5 maj 1981 i mål 804/79, kommissionen mot Förenade kungariket (REG 1981, s. 1045; svensk specialutgåva, volym 6, s. 79), punkt 31, och av den 7 maj 1987 i mål 186/85, kommissionen mot Belgien (REG 1987, s. 2029), punkt 40, samt domen i det ovannämnda målet C-266/03, kommissionen mot Luxemburg, punkterna 61–66, och dom av den 14 juli 2005 i mål C-433/03, kommissionen mot Tyskland (REG 2005, s. I-6985), punkterna 68–73.