Förslag till avgörande av generaladvokat Paolo Mengozzi föredraget den 16 november 2006

1 Originalspråk: italienska.

2 Dom av den 5 november 2002 i mål C-475/98, kommissionen mot Österrike (REG 2002, s. I-9797).

3 Dom av den 5 november 2002 i mål C-471/98, kommissionen mot Belgien (REG 2002, s. I-9681).

4 Dom av den 5 november 2002 i mål C-467/98, kommissionen mot Danmark (REG 2002, s. I-9519).

5 Dom av den 5 november 2002 i mål C-469/98, kommissionen mot Finland (REG 2002, s. I-9627).

6 Dom av den 5 november 2002 i mål C-476/98, kommissionen mot Tyskland (REG 2002, s. I-9855).

7 Dom av den 5 november 2002 i mål C-472/98, kommissionen mot Luxemburg (REG 2002, s. I-9741).

8 Dom av den 5 november 2002 i mål C-466/98, kommissionen mot Förenade kungariket (REG 2002, s. I-9427).

9 Dom av den 5 november 2002 i mål C-468/98, kommissionen mot Sverige (REG 2002, s. I-9575).

10 EGT L 240, s. 15 ; svensk specialutgåva, område 7, volym 4, s. 130.

11 EGT L 220, s. 1 ; svensk specialutgåva, område 7, volym 3, s. 174.

12 EGT L 278, s. 1; svensk specialutgåva, område 7, volym 5, s. 12.

13 1 målet C-466/98, kommissionen mot Förenade kungariket, avsåg talan endast åsidosättande av artikel 52 i EG-fördraget.

14 I artikel 80.1 EG föreskrivs som bekant att bestämmelserna i fördraget om transporter skall gälla transporter på järnväg, landsväg och inre vattenvägar. Sjöfarten och luftfarten är däremot föremål för speciella bestämmelser. Rådet får enligt vad som föreskrivs i artikel 80.2 EG med kvalificerad majoritet besluta huruvida, i vilken omfattning och på vilket sätt lämpliga bestämmelser skall kunna meddelas på dessa områden.

15 I det tredje paketet ingick, förutom förordning nr 2409/92, rådets förordning (EEG) nr 2407/92 av den 23 juli 1992 om utfärdande av tillstånd för lufttrafikföretag (EGT L 240, s. 1; svensk specialutgåva, område 7, volym 4, s. 116) och rådets förordning (EEG) nr 2408/92 av den 23 juli 1992 om EG-lufttrafikföretags tillträde till flyglinjer inom gemenskapen (EGT L 240, s. 8; svensk specialutgåva, område 7, volym 4, s. 123).

16 Se exempelvis domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Tyskland, punkt 124.

17 Se exempelvis domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Tyskland, punkterna 128 och 129.

18 Se exempelvis domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Tyskland, punkt 81.

19 Yttrande från domstolen av den 26 april 1977 (REG 1977, s. 741; svensk specialutgåva, volym 3, s. 345), punkterna 3 och 4.

20 Yttrande från domstolen av den 15 november 1994 (REG 1994, s. 1-5267; svensk specialutgåva, volym 16, s. 233), punkt 89.

21 Se exempelvis domen i målet kommissionen mot Tyskland, punkterna 82 och 83.

22 Domstolens dom av den 31 mars 1971 i mål 22/70, kommissionen mot rådet (REG 1971, s. 263; svensk specialutgåva, volym 1, s. 55).

23 Punkterna 16-18 och 22.

24 Se exempelvis domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Tyskland, punkterna 105 och 106.

25 Se exempelvis domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Tyskland, punkterna 114-137. Beträffande rådets förordning (EEG) nr 95/93 av den 18 januari 1993 om fördelning av ankomst- och avgångstider vid gemenskapens flygplatser (EGT L 14, s. 1; svensk specialutgåva, område 7, volym 4, s. 188), som, på villkor att behandlingen är ömsesidig, är tillämplig på lufttrafikföretag från tredjeländer, ansåg domstolen att även om gemenskapen sedan förordningen trädde i kraft har exklusiv behörighet att ingå avtal på detta område med tredjeländer, hade kommissionen inte angivit vilka av de berörda medlemsstaternas internationella åtaganden som kunde inverka på denna förordning.

26 Se exempelvis domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Tyskland, punkterna 147-156.

27 KOM(2002) 649 slutlig.

28 KOM(2003) 94 slutlig.

29 I enlighet med den befogenhet som rådet gett kommissionen inledde denna under juni 2003 förhandlingar för att ingå ett luftfartsavtal mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Amerikas förenta stater å andra sidan. Kommissionen hade färdigställt avtalets lydelse den 18 november 2005, vilken diskuterades under rådets sammanträden av den 5 december 2005, den 27 mars och den 6 juni 2006. Rådet uttryckte visserligen enhälligt sin uppskattning över resultatet av kommissionens förhandlingar under november 2005, men uppställde som villkor för godkännande av detta avtal att den amerikanska regeringen skulle anta reformen avseende bestämmelserna om utländska medborgares ägande och kontroll av amerikanska lufttrafikföretag (se http://ec.europa.eu/transport/air_portal/international/pillars/global_partners/us_en.htm).

30 EUT L 157, s. 7.

31 Domstolens beslut av den 13 juli 1990 i mål 2/88, Zwartveld (REG 1990, s. I-3365; svensk specialutgåva, volym 10, s. 489), punkt 17.

32 Se ovan punkt 32.

33 Domstolens dom av den 18 december 1997 i mål C-129/96, Inter-Environnement Wallonie (REG 1997, s. I-7411).

34 Förstainstansrättens dom av den 22 oktober 1997 i de förenade målen T-213/95 och T-18/96, SCK och FNK mot kommissionen (REG 1997, s. II-1739), punkt 56.

35 Dom av den 21 september 2006 i mål C-113/04 P, Technische Unie mot kommissionen (REG 2006, s. I-8831), punkt 40.

36 På grundval av artikel 41.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som utfärdades i Nice den 7 december 2000 (EGT C 364, s. 1), utgör skyldigheten för unionens institutioner och organ att vidta åtgärder inom en rimlig tidsfrist en beståndsdel i rätten till en god förvaltning.

37 Se exempelvis domstolens dom av den 11 augusti 1995 i mål C-431/92, kommissionen mot Tyskland (REG 1995, s. I-2189), punkt 22.

38 Se dom av den 1 mars 1966 i mål 48/65, Lütticke mot kommissionen (REG 1966, s. 27; svensk specialutgåva, volym 1, s. 237), och av den 14 februari 1989 i mål 247/87, Star Fruit Company mot kommissionen (REG 1989, s. 291), punkterna 11 och 12.

39 Se exempelvis domstolens dom av den 9 juli 1970 i mål 26/69, kommissionen mot Frankrike (REG 1970, s. 565), punkt 10.

40 Domstolens dom av den 14 december 1971 i mål 7/71, kommissionen mot Frankrike (REG 1971, s. 1003; svensk specialutgåva, volym 1, s. 615).

41 Domstolens dom av den 10 april 1984 i mål 324/82, kommissionen mot Belgien (REG 1984, s. 1861).

42 Domstolens dom av den 11 december 1973 i mål 120/73 Lorenz (REG 1973, s. 1471; svensk specialutgåva, volym 2, s. 177).

43 Punkt 12 i domen.

44 Domstolens dom av den 16 maj 1991 i mål C-96/89, kommissionen mot Nederländerna (REG 1991, s. I-2461).

45 Domen i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 39), punkt 15.

46 Se exempelvis domstolens dom av den 18 mars 1997 i mål C-282/95, Guérin automobiles mot kommissionen (REG 1997, s. I-1503), punkt 37, förstainstansrättens dom av den 9 september 1999 i mål T-127/98, UPS Europe mot kommissionen (REG 1999, s. II-2633), punkt 37, med hänvisning till prövningen av anklagelserna avseende åsidosättande av konkurrensreglerna, förstainstansrättens dom av den 3 juni 1999 i mål T-17/96, TF1 mot kommissionen (REG 1999, s. II-3757), avseende prövningen av anklagelserna avseende åsidosättande av bestämmelserna om statliga stöd.

47 Se exempelvis domstolens dom av den 14 juli 1972 i mål 52/69, Geigy mot kommissionen (REG 1972, s. 787), punkt 21, och av den 24 september 2002 i de förenade målen C-74/00 P och C-75/00 P, Falck och Acciaierie de Bolzano mot kommissionen (REG 2002, s. 7869), punkterna 140 och 141, samt domen i målet SCK och FNK mot kommissionen (ovan fotnot 34), punkt 55.

48 Ett annat resonemang kan eventuellt föras i fråga om förfarandet enligt artikel 228 EG, men det skulle avvika från sammanhanget i förevarande mål.

49 Det kan i detta avseende dessutom erinras om att det har påpekats att kommissionens behörighet med stöd av artikel 226 EG sätts in i en funktionell relation i förhållande till dess grundläggande roll som fördragets väktare enligt artikel 211 EG, och att det följaktligen, även i fråga om kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning, när det gäller tidpunkt och villkor för förfarandets olika skeden, inte kan uteslutas att det i princip föreligger en skyldighet för kommissionen att väcka talan. För ett liknande resonemang, jämför generaladvokaten Trabucchis förslag till avgörande i mål 2/73, Geddo (REG 1973, s. 685) och, på senare tid, generaladvokaten Albers förslag till avgörande i mål C-260/98, kommissionen mot Grekland (REG 2000, s. I-6537), punkt 72, och i mål C-358/97, kommissionen mot Irland (REG 2000, s. I-6301), punkt 83. För övrigt har det förhållandet att kommissionen under årens lopp har antagit interna föreskrifter för förfarandet i fördragsbrottsfall inneburit att större insyn i dess handlande har kunnat säkerställas. År 2001 åtog sig kommissionen, under påtryckningar från EU-ombudsmannen, att i konsoliderad form offentliggöra de interna föreskrifter om klagandens ställning i samband med en talan om fördragsbrott. Dessa regler finns i Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och EU-ombudsmannen om klagandens ställning i ärenden om överträdelser av gemenskapsrätten (EGT C 166, 2002, s. 3). Det finns således en tendens till att gradvis avpolitisera fördragsbrottsförfarandet och att förenkla förfarandet åtminstone i det fall i vilket bakgrunden till kommissionens talan är ett klagomål från en enskild person. Det skall slutligen påpekas att EU-ombudsmannen vid olika tillfällen har kontrollerat huruvida kommissionens motiveringar vid avskrivningen av ett klagomål är relevanta. Se exempelvis beslut 995/98/OV.

50 Domstolens dom av den 2 februari 1988 i mål 293/85, kommissionen mot Belgien (REG 1988, s. 305), punkt 14, av den 2 juli 1996 i mål C-473/93, kommissionen mot Luxemburg (REG 1996, s. I-3207), punkt 20, av den 28 oktober 1999 i mål C-328/96, kommissionen mot Österrike (REG 1999, s. I-7479), punkterna 34 och 51, och av den 13 december 2001 i mål C-1/00, kommissionen mot Frankrike (REG 2001, s. I-9989), punkterna 64 och 65.

51 Se domarna i målen Geigy, punkt 21, och Acciaierie di Bolzano, punkt 139 (ovan fotnot 47).

52 Se exempelvis domarna i målen Lorenz (ovan fotnot 42), punkt 4, Geigy, punkt 21, och Acciaierie di Bolzano, punkt 140 (ovan fotnot 47), och förstainstansrättens dom av den 13 mars 1990 i de förenade målen T-34/89 och T-67/89, Costacurta mot kommissionen (REG 1990, s. II-93), punkt 48, och av den 10 februari 1994 i mål T-107/92, White mot kommissionen (REGP 1994, s. IA-41), punkt 46.

53 Punkterna 7 och 8.

54 Sedan fördragsbrottsförfarandet enligt artikel 141 i Euroatomfordraget definierats som det sista medlet som kommissionen har för att utverka att en medlemsstats beteende som strider mot gemenskapsrätten upphör, påpekade generaladvokaten Roemer att det förhållandet att effektiviteten i detta förfarande måste upprätthållas, samt att användandet av detta förfarande med nödvändighet äventyrar den berörda medlemsstatens anseende, trots den objektiva karaktären av fastställandet av ett fördragsbrott, talar för att det inte är fråga om ett automatiskt förfarande och att kommissionen har ett utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om såväl möjligheten att väcka talan mot staten genom fördragsbrottsförfarande som den tidpunkt vid vilken en sådan talan skall väckas.

55 Inofficiell översättning av den tyska originalversionen av förslaget till avgörande. Generaladvokaten Roemer har särskilt framhållit viljan att i ett första skede försöka nå en överenskommelse, de i början begränsade effekterna av fördragsbrottet, kravet att inte förvärra förhållandet genom att inleda förfarandet, krisen som år 1965 hade drabbat gemenskapen och slutligen den omständigheten att nya bestämmelser skulle antas på området i fråga.

56 Punkt 15.

57 Se domstolens dom av den 12 maj 2005 i mål C-287/03, kommissionen mot Belgien (REG 2005, s. I-3761), punkt 14, och av den 8 december 2005 i mål C-33/04, kommissionen mot Luxemburg (REG 2005, s. I-10629), punkt 76. För ett liknande resonemang, se domstolens dom av den 21 januari 1999 i mål C-207/97, kommissionen mot Belgien (REG 1999, s. I-275), punkt 25.

58 Det är möjligt att med hänvisning till förfarandet enligt artikel 228 EG dra en annan slutsats.

59 Jämför ovan punkt 84.

60 Dom av den 12 september 2000 i mål C-358/97, kommissionen mot Irland (REG 2000, s. I-6301).

61 Se ovan punkt 84.

62 Möjligheten att väcka ny talan såvida detta fel kan avhjälpas påverkas således inte.

63 Enligt fast rättspraxis kan domstolen, när den meddelar beslut i samband med en talan enligt artikel 226 EG, som bekant inte beakta den utveckling som skett mellan det motiverade yttrandet och väckandet av talan utan skall endast pröva den situation som rådde vid utgången av den frist som har angivits i det motiverade yttrandet.

64 Se beslut av den 11 juli 1995 i mål C-266/94, kommissionen mot Spanien (REG 1995, s. I-1975), punkt 17, och domstolens dom av den 10 april 2003 i mål C-392/99, kommissionen mot Portugal (REG 2003, s. I-3373), punkt 133, och av den 9 december 2004 i mål C-177/03, kommissionen mot Frankrike (REG 2004, s. I-1167), punkt 20.

65 Punkt 18.

66 Punkt 21.

67 Punkt 22.

68 Se synpunkterna på domen i det ovan i punkt 95 nämnda målet kommissionen mot Irland.

69 Se ovan punkt 93.

70 Eventuella åsiktsskillnader mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten om vilka åtgärder som krävs för ett korrekt införlivande av domstolens dom kan eventuellt beaktas inom ramen för en talan enligt artikel 228 EG.

71 Se domen i det ovan i punkt 95 åberopade målet kommissionen mot Irland.

72 Förevarande fall skiljer sig från de fall som är föremål för domstolens dom av den 14 september 1999 i mål C-170/98, kommissionen mot Belgien (REG 1999, s. I-5493), och av den 4 juli 2000 i mål C-62/98, kommissionen mot Portugal (REG 2000, s. I-5171), i vilka kommissionen i de målen påtalade underlåtenheten att säga upp avtalet och således ställde frågan till domstolen huruvida det förelåg en skyldighet i detta avseende för svarandemedlemsstaterna.

73 För det fall domstolen beslutar att ta ställning till denna fråga finns det enligt min mening dock skäl att anse att när, såsom i förevarande fall om talan bifalls, det förhållandet att bestämmelserna strider mot gemenskapsrätten endast avser vissa klausuler i ett internationellt avtal, skall det endast när det inte är möjligt att uppnå att klausulerna upphävs eller ändras anses vara nödvändigt att säga upp avtalet. Kommissionen borde i förevarande fall således tillåta svarandemedlemsstaten att omförhandla de omtvistade klausulerna så att dessa kan göras förenliga med de relevanta gemenskapsbestämmelserna. Endast när det inte är möjligt att uppnå ett sådant resultat kan det yrkas att avtalet i sin helhet sägs upp.

74 Se domen i målet SCK och FNK mot kommissionen (ovan punkt 59), punkt 57, och analogt, med avseende på den tid som domstolsförfarandet har pågått, domstolens dom av den 17 december 1998 i mål C-185/95 P, Baustahlgewebe mot kommissionen (REG 1998, s. I-8417), punkt 29.

75 Se bilaga C till Memorandum of Consultations av den 15 november 1991, som återfinns som bilaga till ansökan.

76 Se bilaga D till Memorandum of Consultations av den 15 november 1991.

77 Från denna synpunkt kan förevarande situation i många avseenden likställas med det fall som domstolen prövade i domen i det ovannämnda målet C-471/98, kommissionen mot Belgien. Även i detta fall hade det ursprungliga avtalet av år 1946 mellan Belgien och Förenta staterna ändrats vid olika tillfällen för att genomföra en gradvis avreglering av flygtrafiken mellan de två länderna. Ett nytt avtal hade år 1980 ingåtts i detta syfte. Särskilt hade, såvitt är av intresse här, bestämmelserna om de amerikanska trafikföretagens frihet att fastställa biljettpriser på flyglinjer inom gemenskapen och om datoriserade bokningssystem införts före de avtal av år 1994 som kommissionen ifrågasatt i målet. Se punkterna 23-27 i den dom som meddelats i mål C-471/98.

78 Dom av den 4 juli 2000 i mål C-62/98, kommissionen mot Portugal (REG 2000, s. I-5171) och i mål C-84/98, kommissionen mot Portugal (REG 2000, s. I-5215).

79 Domen i målet kommissionen mot Belgien (ovan fotnot 3), punkt 50.

80 Se domen i målet kommissionen mot Belgien (ovan fotnot 3), punkterna 44-53.

81 Det skall i detta avseende dessutom påpekas att det skydd som enligt artikel 307.1 EG ges internationella avtal som medlemsstaterna ingått innan fördraget trädde i kraft inte utsträcker sig till att omfatta de ändringar av dessa avtal som fastställts efter det att fördraget trädde i kraft. För ett liknande resonemang, se dom av den 5 november 2002 i mål C-476/98, kommissionen mot Tyskland, punkt 69.

82 Punkt 45.

83 Antagen den 23 maj 1969.

84 Se exempelvis domen i målet kommissionen mot Tyskland (fotnot 6), punkterna 144-156.

85 Se punkterna 137 och 138.