Förslag till avgörande av generaladvokat Paolo Mengozzi föredraget den 24 januari 2008

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT L 27, s. 20.

3 De fyra IPE-företagen var följande: NV Elektriciteits-Produktiemaatschappij Oost-en Noord-Nederland (EPON), NV Elektriciteits-Produktiemaatschappij Zuid-Nederland (EPZ), NV Elektriciteitsproduktiemaatschappij Zuid-Nederland (EZH) och NV Energieproductiebedrijf UNA (UNA).

4 SEP som bildats i juni 1949 var ett aktiebolag som ursprungligen hade till uppgift att organisera ömsesidig hjälp bland producenterna vid skador till följd av en optimal användning av nätet av inhemska och internationella kopplingar (se kommissionens beslut 91/50/EEG av den 16 januari 1991 om ett förfarande enligt artikel 85 i EG-fördraget, IV/32.732-Ijsselcentrale m.fl.). Den 29 december 2000 ändrades SEP till BV Nederlands Elektriciteit Administratiekantoor (NEA).

5 I november 1999 övertogs EPON av den belgiska koncernen Electrabel och EZH av det tyska bolaget Preussen Elektra. UNA förvärvades, också det år 1999, av det amerikanska bolaget Reliant och överfördes år 2002 till NUON, som ägs av provinser och kommuner.

6 Enligt artikel 2 i Elektriciteitswet 1989 hade SEP, i sin egenskap av angivet bolag, tillsammans med IPE-företagen, anförtrotts ett uppdrag av allmänt ekonomiskt intresse, som bestod i att säkerställa att elenergi tillhandahölls av staten till lägsta möjliga kostnad (se dom av den 23 oktober 1997 i mål C-157/94, kommissionen mot Nederländerna, REG 1997, s. I-5699).

7 Essent har dock bestritt att distributionsbolagen som sådana var parter i avtalet.

8 Det är fråga om SEP.

9 NEA, Elektrabel Groep BV och Edon Groep BV har i avtalet efterträtt SEP, Epon respektive Edon.

10 Enligt artikel 1.1 k i Elektriciteitswet 1998.

11 I målet vid den nationella domstolen begärde Essent att SEP och Saranne skulle fullgöra sina garantiåtaganden medan Aldel begärde att staten skulle fullgöra sina garantiåtaganden.

12 Enligt Elektriciteitswet 1998 hade SEP, i sin egenskap av angivet bolag, ensamrätt till import av elenergi för offentligt bruk och med en spänning överstigande 500 volt (se dom av den 27 april 1994 i mål C-393/92, Almelo, REG 1994, s. I-1477; svensk specialutgåva, volym 15, s. 1/I 0089). En privat förbrukare som Aldel hade således redan på grundval av denna lag rätt att importera elenergi för eget bruk. Den 1 januari 2000 avslutades dessutom den första etappen av avregleringen av den nederländska elmarknaden med genomförande av direktiv 92/96. Samtidigt öppnades marknaden för det segment som omfattade storkonsumenterna. Frågan huruvida denna möjlighet, under den period då det omtvistade tillägget tillämpades, motsvarades av en faktisk möjlighet för Aldel att importera elektricitet berodde antingen på de avtalsförhållanden genom vilka bolaget vid den tidpunkten var knutet till inhemska producentföretag eller på de sistnämndas och SEP:s beteende på marknaden (se kommissionens beslut 91/50/EEG, ovan fotnot 4).

13 Se särskilt dom av den 15 juni 1999 i mål C-421/97, Tarantik (REG 1999, s. I-3633), punkt 33, av den 22 januari 2002 i mål C-390/99, Canal Satélite Digital (REG 2002, s. I-607), punkt 19, och av den 15 juni 2006 i de förenade målen C-393/04 och C-41/05, Air Liquide Industrie Belgium (REG 2006, s. I-5293), punkt 24.

14 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 maj 1982 i mål 15/81, Schul Douane Expediteur (REG 1982, s. 1409; svensk specialutgåva, volym 6, s. 369), punkt 26. Se även dom av den 14 december 1962 i de förenade målen 2/62 och 3/62, kommissionen mot Luxemburg och Belgien (REG 1962, s. 813, särskilt s. 827; svensk specialutgåva, volym 1, s. 133).

15 Se tidigare, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juli 1965 i mål 10/65, Deutschmann (REG 1965, s. 601), och av den 16 juni 1966 i mål 57/65, Lütticke (REG 1966, s. 293; svensk specialutgåva, volym 1, s. 243), som har följts av många andra domar.

16 I praktiskt taget alla de fall i vilka domstolen har tolkat dessa artiklar med hänvisning till en bestämd nationell skattebestämmelse, eller har bedömt lagenligheten av denna på grundval av bestämmelserna i dessa artiklar, har den funnit det vara nödvändigt att avgöra frågan om huruvida avgiften kan hänföras till den ena eller den andra artikelns tillämpningsområde. I dom av den 3 februari 2000 i mål C-228/98, Dounias (REG 2000, s. I-577), punkt 50, har domstolen följt ett mindre dikotomiskt synsätt.

17 Se bland annat dom av den 1 juli 1969 i mål 24/68, kommissionen mot Italien (REG 1969, s. 193; svensk specialutgåva, volym 1, s. 389), punkt 9, av den 9 november 1983 i mål 158/82, kommissionen mot Danmark (REG 1983, s. 3573), punkt 18, och av den 17 september 1997 i mål C-347/95, UCAL (REG 1997, s. I-4911), punkt 18.

18 Se domen i målet kommissionen mot Luxemburg och Belgien (ovan fotnot 14), s. 828, dom av den 18 juni 1975 i mål 94/74 IGAV (REG 1975, s. 699), punkt 10, och av den 25 maj 1977 i mål 77/76, Cucchi (REG 1977, s. 987; svensk specialutgåva, volym 3, s. 383), punkt 13.

19 Se bland annat domen i målet UCAL (ovan fotnot 17), punkt 19.

20 Se bland annat dom av den 21 maj 1980 i mål 73/79, kommissionen mot Italien (REG 1980, s. 1533), punkt 15, av den 11 mars 1992 i de förenade målen C-78/90–C-83/90, Compagnie commerciale de l'Ouest m.fl. (REG 1992, s. I-1847), punkt 26, och domen i målet UCAL (ovan fotnot 17), punkt 21.

21 Se dom av den 16 december 1992 i mål C-17/91, Lornoy m.fl. (REG 1992, s. I-6523), punkt 21, av den 27 oktober 1993 i mål C-72/92, Scharbatke (REG 1993, s. I-5509), punkt 10, domen i det ovannämnda målet Compagnie commerciale de l'Ouest m.fl., punkt 27, och domen i målet UCAL (ovan fotnot 17), punkt 22.

22 Se bland annat domen i det ovannämnda målet Compagnie commerciale de l'Ouest m.fl., punkt 28, och domen i det ovannämnda målet Lornoy m.fl., punkt 22.

23 Se dom av den 25 maj 1977 i mål 105/76, Interzuccheri (REG 1977, s. 1029), punkt 12, och domen i målet Cucchi (ovan fotnot 18), punkt 19.

24 Se dom av den 2 augusti 1993 i mål C-266/91, CELBI (REG 1993, s. I-4337), punkt 18.

25 Dessa svårigheter framgår för övrigt av antalet tolkningsfrågor, som mot bakgrund av en otvetydig rättspraxis ställts på denna punkt.

26 Generaladvokaten Roemer uttryckte redan i sitt förslag till avgörande i målet Capolongo (dom av den 19 juni 1973 i mål 77/72, REG 1973, s. 611, särskilt s. 632; svensk specialutgåva, volym 2, s. 109), tvekan i samband med de komplicerade bedömningar som krävdes för att kontrollera kompensationens storlek. I domen i detta mål fastställdes för första gången i rättspraxis kriteriet kompensation. Några år senare föreslog generaladvokaten Trabuchhi i sitt förslag till avgörande i målet IGAV (ovan fotnot 18) och generaladvokaten Reischl i målet Cucchi (ovan fotnot 18) att detta kriterium skulle tillämpas restriktivt. De ansåg att rättspraxis i målet Capolongo endast skulle hänföras till fallen med väsentligt kringgående av lagen. Generaladvokaterna Mayras (dom av den 28 mars 1979 i mål 222/78, ICAP, REG 1979, s. 1163) och Gulmann (i mål CELBI, ovan fotnot 24, punkt 15) framförde öppet kritiska anmärkningar. Generaladvokaten Tesauro, slutligen, har vid upprepade tillfällen påpekat svårigheterna att tillämpa kompensationskriteriet i enskilda rättsfall (se exempelvis hans förslag till avgörande i det ovannämnda målet UCAL, ovan fotnot 17).

27 Se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Gulmanns förslag till avgörande i målet CELBI (ovan fotnot 24, punkt 15), och, före honom, generaladvokaten Mayras förslag till avgörande i det ovannämnda målet ICAP (ovan fotnot 24).

28 Så till exempel fann domstolen, i samband med en talan om överträdelse mot Italien, inte att en av en yrkesorganisation fastställd och i lag föreskriven avgift utgör en avgift med motsvarande verkan, eftersom det inte var obligatoriskt att använda de tjänster som denna avgift tillämpades på. Se dom av den 9 februari 1994 i mål C-119/92, kommissionen mot Italien (REG 1994, s. I-393), punkterna 46–47.

29 Se exempelvis dom av den 16 februari 1977 i mål 20/76, Schöttle (REG 1977, s. 247; svensk specialutgåva, volym 3, s. 299), punkterna 12 och 13.

30 Se bland annat målet Interzuccheri (ovan fotnot 23), vilket avsåg två olika pristillägg på socker som fastställts av regeringens priskommitté för att betalas till en kompensationsfond för socker. I förevarande fall framgår det av SEP:s yttrande till domstolen att under den period då det omtvistade tillägget tillämpades hade avgiften för eltransporten fastställts av ett offentligt organ.

31 Se dom av den 15 juli 1964 i mål 6/64, Costa (REG 1964, s. 1141; svensk specialutgåva, volym 1, s. 211), i vilken det fastslås att elenergi kan omfattas av tillämpningsområdet för artikel 31 EG i fråga om statliga handelsmonopol, och dom av den 23 oktober 1997 i mål C-158/94, kommissionen mot Italien (REG 1997, s. I-5789), punkt 17, och domen i målet Almelo (ovan fotnot 12), punkt 28, i vilken domstolen har ansett att det är ostridigt att elektricitet utgör en vara i den mening som avses i artikel 28 EG. I dom av den 2 april 1998 i mål C-213/96, Outokumpu (REG 1998, s. I-1777), har domstolen bedömt huruvida en accis på produktion av elström är förenlig med artiklarna 25 EG och 90 EG.

32 Se domen i det ovannämnda målet C-158/94, kommissionen mot Italien, punkt 18.

33 Såsom exempelvis i det fall i vilket avgiften utgörs av ersättningen för utfärdandet av importlicenser eller för hälsokontroller.

34 Domen i målet Schöttle (ovan fotnot 29).

35 Punkt 16.

36 Domslutet.

37 Punkt 15.

38 Se ovan, punkterna 36–39.

39 Denna slutsats synes kunna uppnås även i avsaknad av uppgifter om de totala belopp som följer av att det ifrågavarande tillägget tillämpades och om den andel elenergi som importerades från andra medlemsstater och som – antingen direkt eller indirekt genom SEP – under den period då detta tillägg togs ut tillhandahölls de rättssubjekt som var skyldiga att betala tillägget.

40 Av kommissionens beslut av den 25 juli 2001 samt av den inledande rapporten till OEPS framgår det dock att de skyldigheter som följer av avtalen om stadsuppvärmning fortfarande åligger det företag som ingick avtal om dem. Av svaren på domstolens skriftliga frågor tycks det däremot framgå att ansvaret för samtliga strandade kostnader fram till slutet av år 2000 låg hos SEP. Ansvaret för de skyldigheter som följde av avtalen för stadsuppvärmning överfördes, enligt vissa procentuella andelar, från och med den 1 januari 2001 till IPE-företagen. Ansvaret för de kostnader som Demkolec gett upphov till låg dock fortfarande hos SEP (genom NV Demkolec, ett helägt dotterbolag till SEP), som fram till den dag då centralen överfördes från detta bolag till NUON var ägare till denna.

41 Av parternas svar på domstolens frågor synes inte den omständigheten ha ifrågasatts att de fyra IPE-företagen under referensperioden fortsatte att vara verksamma på grundval av samarbetsavtalet från år 1986. Enligt detta avtal gavs SEP i uppdrag att saluföra all elenergi som IPE-företagen producerat och som bland annat innebar att produktionskostnaderna samlades på ett ställe samt att de fördelades mellan IPE-företagen enligt procenttal som återspeglade vart och ett av företagens andelar i SEP:s kapital. Det framgår dessutom att SEP:s aktiva roll inom sektorn för elenergitillförsel minskade i och med att bolaget den 1 januari 2001 omvandlades till NEA, vilket bolag endast har till uppgift att slutföra de transaktioner som inletts före år 2001.

42 I svaren på domstolens skriftliga frågor har Essent påpekat att produktionssektorn enligt protokollet har rätt att av distributionssektorn kräva beloppet på 400 miljoner NLG för år 2000, förmodligen även då distributionsföretagen inte kan täcka dessa belopp med hjälp av transport– eller leveransavgifterna.

43 Det skall dock påpekas att det av parternas svar på domstolens skriftliga frågor framgår att Essent till följd av fusion blev en av de fyra aktieägarna i NEA (före detta SEP) och att bolaget även är verksamt inom produktionssektorn.

44 Se domen i målet Interzuccheri (ovan fotnot 23), punkt 15.

45 Se bland annat dom av den 22 mars 1977 i mål 78/76, Steinike & Weinlig (REG 1977, s. 595; svensk specialutgåva, volym 3, s. 329), punkt 14, av den 30 november 1993 i mål C-189/91, Kirsammer-Hack (REG 1993, s. I-6185), punkt 14.

46 Se bland annat dom av den 21 november 1991 i mål C-354/90, Fédération nationale du commerce extérieur des produits alimentaires och Syndicat national des négociants et transformateurs de saumon (REG 1991, s. I-5505; svensk specialutgåva, volym 11, s. 463), punkt 12, och av den 16 december 1992 i mål C-17/91, Lornoy m.fl. (REG 1992, s. I-6523), punkt 30 (ovan fotnot 21).

47 Se domen i målet Air Liquide (ovan fotnot 13), punkt 42. Se dessutom domen i målet Fédération nationale du commerce extérieur des produits alimentaires och Syndicat national des négociants et transformateurs de saumon (ovan fotnot 46), punkt 12, och dom av den 13 januari 2005 i mål C-174/02, Streekgewest (REG 2005, s. I-85), punkt 17.

48 Se dom av den 21 oktober 2003 i de förenade målen C-261/01 och C-262/01, Van Calster m.fl. (REG 2003, s. I-12249), punkt 49, av den 27 november 2003 i de förenade målen C-34/01–C-38/01, Enirisorse (REG 2003, s. I-14243), punkt 44..

49 Se domen i det ovannämnda målet Van Calster, punkt 47. Se tidigare, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 1970 i mål 47/69, Frankrike mot kommissionen (REG 1970, s. 487; svensk specialutgåva, volym 1, s. 449), punkt 13.

50 Se domen i det ovan i punkt 48 nämnda målet Van Calster, punkt 51.

51 Ibidem, punkt 52.

52 Ibidem, punkt 54.

53 Se domen i målet Streekgewest (ovan fotnot 47), punkt 26. Se dessutom, för ett liknande resonemang, dom av den 27 oktober 2005 i de förenade målen C-266/04–C-270/04, C-276/04 och C-321/04–C-325/04, Casino Francia m.fl. (REG 2005, s. I-9481), punkt 40, och domen i det ovan i punkt 13 nämnda målet Air Liquide, punkt 46.

54 Se bland annat domen i målet Air Liquide Industries Belgium (ovan fotnot 13), punkt 28.

55 Detta även om, såsom den nederländska regeringen har påpekat och såsom framgår av beslutet om hänskjutande, avtalsprotokollet utgör förutsättningen för att denna skyldighet skall kunna åläggas. Vidare skall uttaget av tillägget vara ägnat att möjliggöra avtalsprotokollets verkställande och därmed tillåta distributionssektorn att överföra de avgifter som följer av detta på konsumenterna. I artikel 9 OEPS föreskrivs för övrigt inte uttryckligen något kompensationssystem för det fall i vilket SEP redan helt eller delvis har erhållit de betalningar som nätoperatörerna (eller leverantörerna) är skyldiga att verkställa enligt protokollet.

56 Jag påpekar i förbigående att artikel 97 i Elektriciteitswet dock har medfört att verkställandet av avtalsprotokollet har gjorts obligatoriskt i lag. Även om den hänskjutande domstolen inte direkt har beaktat denna bestämmelse, som inte synes ha anmälts till kommissionen, kan denna bestämmelse i sig utgöra en stödåtgärd vars finansieringsmetod föreskrivs i artikel 9 i OEPS.

57 Det är inte känt om nätoperatörerna och/eller leverantörerna, i det fall i vilket de redan har verkställt protokollet, har befriats från betalningarna enligt artikel 9.4 OEPS i fråga om de belopp som motsvarar deras andel i de strandade kostnaderna eller om de, med undantag för om SEP senare återkräver dessa belopp, dock är skyldiga att göra dessa betalningar.

58 Enligt artikel 9.5 OEPS är detta överskott dock avsett att gynna elproducenterna för täckningen av de strandade kostnaderna.

59 Se bland annat dom av den 29 april 2004 i mål C-372/97, Italien mot kommissionen (REG 2004, s. I-3679), punkt 44, och domen i målet Air Liquide Industries Belgium (ovan fotnot 13), punkt 34.

60 Se dom av den 15 december 2005 i mål C-148/04, Unicredito Italiano (REG 2005, s. I-11137), punkt 56 och där angiven rättspraxis, och domen i det ovannämnda målet Air Liquide Industries Belgium, punkt 35.

61 Enligt Elekriciteitswet 1989, se domen i målet Almelo (ovan fotnot 12), punkt 13 och följande punkter.

62 Se domen i det ovannämnda målet Air Liquide Industries Belgium, punkt 37.

63 Se dom av den 30 januari 1985 i mål 290/83, kommissionen mot Frankrike (REG 1985, s. 439; svensk specialutgåva, volym 8, s. 39), punkterna 13 och 14, av den 2 februari 1988 i de förenade målen 67/85, 68/85 och 70/85, Kwekerij van der Kooy m.fl. mot kommissionen (REG 1988, s. 219; svensk specialutgåva, volym 9, s. 305), punkterna 32–38, och av den 7 juni 1988 i mål 57/86, Grekland mot kommissionen (REG 1988, s. 2855), punkt 12, och förslag till avgörande av generaladvokaterna VerLoren van Themaat i de förenade målen 213/81–215/81, Norddeutsches Vieh– und Fleischkontor Will m.fl. (dom av den 13 oktober 1982, REG 1982, s. 3583), Slynn i det ovannämnda målet kommissionen mot Grekland och Darmon i de förenade målen C-72/91 och C-73/91, Sloman Neptun (dom av den 17 mars 1993, REG 1993, s. I-887; svensk specialutgåva, volym 14, s. 47).

64 Domen i det ovannämnda målet Sloman Neptun.

65 Denna formulering hade redan använts i dom av den 24 januari 1978 i mål 82/77, van Tiggele (REG 1978, s. 25; svensk specialutgåva, volym 4, s. 1), punkt 25.

66 Vid detta tillfälle hade kommissionen öppet anmodat domstolen att ompröva sin rättspraxis, särskilt mot bakgrund av den senare utvecklingen av gemenskapens rättsordning.

67 Dom av den 13 mars 2001 i mål C-379/98, PreussenElektra (REG 2001, s. I-2099).

68 Punkterna 59 och 61.

69 Dom av den 15 juli 2004 i mål C-345/02, Pearle m.fl. (REG 2004, s. I-7139).

70 Punkt 36.

71 Punkt 37.

72 På så sätt har exempelvis kommissionen, genom att hänvisa till domen i målet PreussenElektra, avstått från att på grundval av artikel 87.1 EG bedöma påförandet i Förenade kungariket av en skatteliknande avgift (Competitive Transition Charge) som tas ut av slutkonsumenterna och som betalas direkt till elleverantörerna (beslut av den 27 februari 2002 i förfarandet N 661/99).

73 Kommissionens meddelande avseende analysmetodik för statligt stöd i samband med vissa strandade kostnader, som antogs den 26 juli 2001.

74 Genom denna omformulering har domstolen kunnat begränsa räckvidden av frågan från den hänskjutande domstolen – som utsträcktes till att omfatta bedömningen av hela det system av åtgärder till stöd för energiproduktionen från förnybara källor som föreskrivs i de omtvistade bestämmelserna – och begränsa den till enbart en prövning av de skyldigheter som åligger parterna i målet vid den nationella domstolen enligt dessa bestämmelser.

75 Dom av den 16 maj 2000 i mål C-83/98 P, Frankrike mot Ladbroke Racing och kommissionen (REG 2000, s. I-3271), genom vilken förstainstansrättens dom av den 27 januari 1998 i mål T-67/94, Ladbroke Racing mot kommissionen (REG 1998, s. II-1) fastställdes.

76 Dom av den 16 maj 2002 i mål C-482/99, Frankrike mot kommissionen (REG 2002, s. I-4397). Se dessutom generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande.

77 Punkt 50 i domen i det ovannämnda målet Frankrike mot Ladbroke Racing och kommissionen och punkt 37 i domen i det ovannämnda målet Stardust. Denna princip hade tidigare fastställts av förstainstansrätten i dom av den 12 december 1996 i mål T-358/94, Air France mot kommissionen (REG 1996, s. II-2109), punkt 67.

78 Punkt 38.

79 Punkt 95.

80 Domstolen har i domen i det ovannämnda målet Stardust klargjort de kriterier som skall ligga till grund för fastställandet av begreppet kan tillskrivas staten (ovan fotnot 76).

81 Se domen i målet PreussenElektra (ovan fotnot 67), punkt 58 och där angiven rättspraxis.

82 Dom av den 2 juli 1974 i mål 173/73, Italien mot kommissionen (REG 1974, s. 709; svensk specialutgåva, volym 2, s. 321), punkt 35. Se även domen i målet Steinike Weinling (ovan fotnot 45).

83 Se, för ett liknande resonemang, kommissionens beslut av den 31 oktober 2001 i förfarandet N/6/A/2001.

84 Se, för ett liknande resonemang, även generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomers förslag till avgörande.

85 EGT L 195, s. 35; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 54.

86 Situationen förefaller inte vara annorlunda för de andra nätoperatörerna som också ägs av offentliga organ.

87 Jag vill dessutom påpeka att även om det är sant att Essent enligt artikel 9.1 och 9.4 OEPS endast hade i uppdrag att uppbära det ifrågavarande tillägget och att betala det till SEP var bolaget dock – enligt artikel 97 i Elektriciteitswet 1998, enligt vilken verkställandet av avtalsprotokollet blev obligatoriskt – i lag skyldigt att gentemot SEP verkställa de betalningar som det vid tillämpning av detta protokoll ålåg bolaget att göra. I frågan från den hänskjutande domstolen hänvisas det inte till att artikel 97 i Elektriciteitswet eventuellt utgör en stödåtgärd i den mening som avses i artikel 87.1 EG. Det är således inte nödvändigt att göra någon sådan prövning.