Förslag till avgörande av generaladvokat Paolo Mengozzi föredraget den 18 juli 2013

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets direktiv av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 304, s. 12, med rättelse i EUT L 204, 2005, s. 24).

3 Konvention I angående förbättrande av sårades och sjukas behandling vid stridskrafterna i fält, konvention II angående förbättrande av behandlingen av sårade, sjuka och skeppsbrutna tillhörande stridskrafterna till sjöss, konvention III angående krigsfångars behandling respektive konvention IV angående skydd för civilpersoner under krigstid.

4 Enligt artikel 2 k i direktivet avses med ursprungsland det land eller de länder där en person är medborgare eller, i fråga om statslösa personer, tidigare hade sin vanliga vistelseort. Samma definition används i detta förslag till förhandsavgörande.

5 Se rättelsen (ovan fotnot 2).

6 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, s. 9).

7 Moniteur belge av den 31 december 1980, s. 14584. Artikel 48/4 infogades genom en ändringslag av den 15 september 2006 (Moniteur belge av den 6 oktober 2006, s. 53533).

8 Beslut nr 45.299.

9 Beslut nr 61.019.

10 Se dom av den 2 oktober 1995 i målet Tadic beträffande försvarets invändning om bristande behörighet. Icty inrättades av FN:s säkerhetsråd i enlighet med kapitel VII i Förenta nationernas stadga och är enligt artikel 1 i Ictys stadga behörig att lagföra personer som är ansvariga för allvarliga brott mot internationell humanitär rätt begångna på f.d. Jugoslaviens territorium sedan 1991.

11 Dom av den 17 februari 2009 i mål C-465/07, Elgafaji (REG 2009, s. I-921).

12 I denna artikel, som har rubriken Förbud mot tortyr, anges att [i]ngen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

13 FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) har uttryckt sig i en liknande riktning i dokumentet Safe at last? Law and practice in selected EU member States with respect to asylum-seekers fleeing indiscriminate violence, juli 2001, sidorna 103 och 104, som finns på UNHCR:s webbplats www.unhcr.org/refworld/docid/4e2ee0022.html, och även i en not som har utarbetats inom ramen för förevarande mål och är bifogad till de yttranden som Aboubacar Diakité har ingett till domstolen.

14 Se dom av den 9 november 2010 i de förenade målen C‑57/09 och C‑101/09, B och D (REU 2010, s. I‑10979), punkterna 89–94.

15 Se, bland annat, dom av den 18 januari 1984 i mål 327/82, Ekro (REG 1984, s. 107), punkt 11, av den 19 september 2000 i mål C-287/98, Linster (REG 2000, s. I-6917), punkt 43, av den 21 oktober 2010 i mål C‑467/08, Padawan (REU 2010, s. I‑10055), punkt 32, och av den 1 mars 2012 i mål C‑166/11, González Alonso, punkt 25. Se även dom av den 1 februari 1977 i mål 51/76, Verbond van Nederlandse Ondernemingen (REG 1977, s. 113), punkterna 10 och 11, av den 14 januari 1982 i mål 64/81, Corman (REG 1982, s. 13), punkt 8, av den 2 april 1998 i mål C-296/95, EMU Tabac m.fl. (REG 1998, s. I-1605), punkt 30, av den 22 maj 2003 i mål C-103/01, kommissionen mot Tyskland (REG 2003, s. I-5369), punkt 33, och av den 18 december 2007 i mål C-314/06, Société Pipeline Méditerranée et Rhône (REG 2007, s. I-12273), punkt 21.

16 Se dom av den 24 november 1992 i mål C-286/90, Poulsen och Diva Navigation (REG 1992, s. I-6019; svensk specialutgåva, volym 13, s. I‑189), punkt 9, av den 16 juni 1998 i mål C-162/96, Racke (REG 1998, s. I-3655), punkt 45, och av den 3 september 2008 i de förenade målen C-402/05 P och C-415/05 P, Kadi och Al Barakaat International Foundation mot rådet och kommissionen (REG 2008, s. I-6351), punkt 291, samt, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2011 i mål C‑366/10, Air Transport Association of America m.fl. (REU 2011, s. I‑13755), punkt 101.

17 Se domarna i de ovannämnda målen Poulsen och Diva Navigation (punkt 9), Kadi och Al Barakaat International Foundation mot rådet och kommissionen (punkt 291) och Air Transport Association of America m.fl. (punkt 123).

18 I artikel 216.2 FEUF föreskrivs att avtal som ingås av unionen ska vara bindande för unionens institutioner och medlemsstaterna.

19 Se domarna i de ovannämnda målen Poulsen och Diva Navigation (punkt 10), när det gäller regler enligt hävdvunnet bruk inom internationell sjörätt, och Racke (punkt 46), där det handlade om regler som kodifierats i artikel 62 i Wienkonventionen om traktaträtten av den 23 maj 1969 vad beträffar upphörande av en avtalsförbindelse på grund av en förändring av omständigheter. Samma konstaterande, men med en mer allmän räckvidd, återfinns i domen i det ovannämnda målet Air Transport Association of America m.fl. (punkt 101).

20 Se, när det gäller avtal som ingåtts av unionen, dom av den 10 september 1996 i mål C-61/94, kommissionen mot Tyskland (REG 1996, s. I-3989), punkt 52, av den 9 januari 2003 i mål C-76/00 P, Petrotub och Republica (REG 2003, s. I-79), punkt 57, av den 1 april 2004 i mål C-286/02, Bellio F.lli (REG 2004, s. I-3465), punkt 33, av den 12 januari 2006 i mål C-311/04, Algemene Scheeps Agentuur Dordrecht (REG 2006, s. I-609), punkt 25, av den 8 mars 2007 i de förenade målen C-447/05 och C-448/05, Thomson och Vestel France (REG 2007, s. I-2049), punkt 30, av den 7 juni 2007 i mål C-335/05, Řízení Letového Provozu (REG 2007, s. I-4307), punkt 16, och av den 6 juli 2010 i mål C‑428/08, Monsanto Technology (REU 2010, s. I‑6765), punkt 72.

21 Se, för ett liknande resonemang, Simon, D., La panacée de l’interprétation conforme: injection homéopathique ou thérapie palliative?, De Rome à Lisbonne: les juridictions de l’Union européenne à la croisée des chemins, Mélanges en l’honneur de s. Mengozzi, Bruylant, 2013, sidan 279 och följande sidor, särskilt s. 285.

22 I domen av den 3 juni 2008 i mål C-308/06, Intertanko m.fl. (REG 2008, s. I-4057), bekräftade domstolen emellertid principen att det, med hänsyn till den sedvanerättsliga godtrosprincipen, som ingår i allmän internationell rätt, och principen om lojalt samarbete ankommer på domstolen att tolka bestämmelserna i ett direktiv mot bakgrund av en konvention som inte är bindande för unionen, men i vilken alla medlemsstater är parter.

23 Internationella domstolens rådgivande yttrande av den 8 juli 1996, Legality of the Threat or Use of Nuclear Weapons, ICJ Reports, 1996, s. 226, punkt 79. Se även punkt 80.

24 Framför allt konventionerna av den 29 juli 1899 och den 18 oktober 1907.

25 Denna gren av den internationella humanitära rätten anses ha uppkommit till följd av Henry Dunants upprop i boken Minnen från Solferino, i vilken han beskriver de ohyggligheter som han bevittnade under slaget vid Solferino. Utgivningen av boken 1862 följdes av inrättandet av International Committee for Relief to the Wounded, som senare blev Internationella rödakorskommittén (ICRC), och undertecknandet av den första Genèvekonventionen 1864.

26 Se punkt 75 i Internationella domstolens yttrande (nedan fotnot 23). Kärnan i internationell humanitär rätt, såsom den har identifierats av Internationella domstolen, kompletteras av andra internationella fördrag som förbjuder användning av vissa vapen och militära taktiker eller skyddar vissa kategorier av personer eller egendom, såsom Haagkonventionen av den 14 maj 1954 om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt och de båda protokollen till den, konventionen av den 10 april 1972 om förbud mot biologiska vapen, Förenta nationernas konvention från 1980 om vissa klassiska vapen och de fem protokollen till den, konventionen av den 13 januari 1993 om kemiska vapen, Ottawakonventionen från 1997 om personminor och det fakultativa protokollet från 2000 till konventionen om barnets rättigheter vid indragning av barn i väpnade konflikter.

27 Artikel 50 i konvention I, artikel 51 i konvention II, artikel 130 i konvention III och artikel 147 i konvention IV. Se även artiklarna 11.4, 85 och 86 i protokoll I.

28 För en beskrivning av de olika steg som ledde fram till utvidgningen och de diskussioner som den föranledde vid diplomatkonferensen 1949, se kommentarerna om Genèvekonventionernas gemensamma artikel 3 på ICRC:s webbplats http://www.icrc.org/applic/ihl/dih.nsf/vwTreaties1949.xsp.

29 Ibidem.

30 Idem.

31 Se punkt 4 ovan. Denna artikel är resultatet av en noga avvägd kompromiss, som var föremål för utdragna förhandlingar, och av vilken hela protokollets öde berodde ända fram till dess slutliga antagande vid konferensens plenum, se Sandoz, Y., m.fl., Commentaire des Protocoles additionnels du 8 juni 1977 aux Conventions de Genève, ICRC, Genève, 1986, som finns på ICRC:s webbplats http://www.icrc.org/applic/ihl/dih.nsf/vwTreaties1949.xsp.

32 Icty fastslog uttryckligen i sin dom av den 30 november 2005 i målet åklagaren mot Fatmir Limaij (IT‑03‑66‑T), punkt 170, att de krigförandes syften inte är relevanta.

33 Se ICRC, How is the term Armed Conflict defined in international humanitarian law? Detta yttrande från mars 2008 finns på ICRC:s webbplats http://www.icrc.org/fre/resources/documents/article/other/armed-conflict-article-170308.htm.

34 Ictys dom i det ovannämnda målet åklagaren mot Fatmir Limaij (särskilt punkterna 136–168).

35 Se Vité, S., Typology of armed conflicts in international humanitarian law: legal concepts and actual situation, International Review of the Red Cross, volym 91, nr 873, mars 2009, s. 69–94.

36 Enligt Sandoz, Y., m.fl. (ovan fotnot 31), punkt 4467, förutsätter detta villkor en viss stabilitet i kontrollen över om så bara en liten del av territoriet.

37 I domen i det ovannämnda målet åklagaren mot Fatmir Limaij betonade Icty att Kosovos befrielsearmé, förutom att ha en hierarkisk struktur, även hade inrättat organ och tillämpade metoder för information till allmänheten, hade upprättat reglementen som fastställde en militär hierarki mellan olika kommandonivåer och hade inrättat en militärpolis som ansvarade för bland annat disciplinen bland soldaterna, hade kapacitet att rekrytera nya soldater och utbilda dem, bar uniform och deltog i förhandlingarna med företrädare för Europeiska gemenskaperna och utländska beskickningar baserade i Belgrad (se punkterna 94–134).

38 Se ICRC, How is the term Armed Conflict defined in international humanitarian law? (ovan fotnot 33) (punkt II.1 a).

39 Punkt 70, min kursivering. Denna definition återkommer konsekvent i Ictys rättspraxis. Se till exempel domen i det ovannämnda målet åklagaren mot Fatmir Limaij (särskilt punkt 84).

40 Stadgan undertecknades i Rom den 17 juli 1998 och trädde i kraft den 1 juli 2002, Förenta nationerna, Förenta nationernas fördragssamling, volym 2187, nr 38544.

41 I denna bestämmelse förtecknas allvarliga kränkningar av lag eller sedvanerätt som är tillämplig på icke-internationella väpnade konflikter, utom allvarliga kränkningar av Genèvekonventionernas gemensamma artikel 3, vilka förtecknas i artikel 8.2 c.

42 Min kursivering.

43 Se, för ett liknande resonemang, Vité, S. (ovan fotnot 35), s. 81–83.

44 ICRC agerade i enlighet med det mandat som de stater som är parter i Genèvekonventionerna av den 12 augusti 1949 har gett ICRC i stadgarna för den internationella rödakors- och rödahalvmånenrörelsen.

45 Dessa dokument lades fram av ICRC under det första mötet vid expertkonferensen 1971, se Sandoz, Y., m.fl. (ovan fotnot 31).

46 Se även artikel 8.2 d och f i stadgan för ICC.

47 I det förstnämnda fallet är det bestämmelserna i de fyra Genèvekonventionerna av den 12 augusti 1949 och protokoll I som är tillämpliga, medan endast dessa konventioners gemensamma artikel 3 och protokoll II är tillämpliga i det andra fallet. Gränslinjen mellan dessa båda typer av konflikter är emellertid så otydlig att den nästan utraderats i Ictys nyare rättspraxis. Se Sassoli, M., och Olson, L. M., The judgement of the ICTY appeals chamber on the merits in the Tadic case, International Review of the Red Cross, 2000, nr 839, som finns på ICRC:s webbplats http://www.icrc.org/eng/resources/documents/misc/57jqqc.htmp.

48 Varken Genèvekonventionernas gemensamma artikel 3 eller protokoll II innehåller några bestämmelser som syftar till att straffbelägga överträdelser av dessa instrument. Det system för beivrande av allvarliga överträdelser som föreskrivs i de fyra Genèvekonventionerna och som nämns ovan i punkt 31 tillämpas dessutom endast på internationella väpnade konflikter. Principen om straffrättsligt ansvar för överträdelse av den rätt som är tillämplig på icke-internationella väpnade konflikter har emellertid bekräftats av Icty i domen i målet Tadic (ovan fotnot 10) beträffande försvarets invändning om bristande behörighet (se framför allt punkt 134). Tvärtemot vad som är fallet när det gäller stadgan för Icty fastställs i stadgan för Internationella brottmålsdomstolen för Rwanda, som inrättades av Förenta nationernas råd genom resolution nr 955 (1994) av den 8 november 1994, uttryckligen att den är behörig att pröva allvarliga överträdelser av Genèvekonventionernas gemensamma artikel 3 och protokoll II (artikel 4). Som jag tidigare nämnt är detta fallet även när det gäller stadgan för ICC (se ovan punkt 45).

49 Till de grundläggande stegen i processen för harmonisering av EU-medlemsstaternas asylpolitik hör de program som antogs vid Europeiska rådets möten i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999, Haag den 4 och 5 november 2004 och Stockholm den 10 och 11 december 2009. Före det sistnämnda mötet antogs även den europeiska pakten för invandring och asyl den 24 september 2008.

50 Se skäl 6 i direktivet (min kursivering).

51 Se förslaget till rådets direktiv om miniminormer för när medborgare i tredje land och statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning, KOM(2001) 510 slutlig, EGT C 51 E, 2002, s. 325, avsnitt 2.

52 Förenta nationernas fördragssamling, volym 189, s. 150, nr 2545 (1954).

53 Se, framför allt, skäl 24 i direktivet.

54 Se, för ett liknande resonemang, skälen 1, 5, 6 och 24 i direktivet samt artiklarna 1 och 2 a och e i direktivet.

55 Rådets direktiv av den 20 juli 2001 om miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer och om åtgärder för att främja en balans mellan medlemsstaternas insatser för att ta emot dessa personer och bära följderna av detta (EGT L 212, s. 12).

56 Se, för ett liknande resonemang, punkt 33 i generaladvokaten Poiares Maduros förslag till avgörande av den 9 september 2008 inför domen i det ovannämnda målet Elgafaji.

57 Se det ovannämnda förslaget till direktiv, KOM(2001) 510 slutlig (avsnitt 3).

58 Ibidem. Se även skäl 25 i direktivet.

59 I den text till artikel 15 c som ursprungligen föreslogs av kommissionen var definitionen av den kategori av personer som kunde beviljas alternativt skydd mer i linje med definitionen i artikel 2 c i direktivet om tillfälligt skydd och täckte varje person som fruktar [e]tt hot mot personens liv, säkerhet eller frihet till följd av urskillningslöst våld i situationer av väpnad konflikt, eller som ett resultat av systematiska eller utbredda överträdelser av mänskliga rättigheter. Denna text var föremål för utdragna diskussioner under processen för antagande av direktivet och har varit föremål för ett stort antal ändringar som slutligen resulterade i att man endast behöll en hänvisning till situationer som kännetecknas av urskillningslöst våld i situationer av internationell eller intern väpnad konflikt.

60 Se, framför allt, Europadomstolens dom i målet Vilvarajah mot Förenade kungariket av den 30 oktober 1991. Se även noten från Europeiska unionens ordförandeskap till den strategiska kommittén för invandring, gränser och asyl av den 25 september 2002, 12148/02, som är bifogad till kommissionens yttranden.

61 Se artikel 5 i direktivet, beträffande skyddsbehov på plats.

62 Dom av den 2 mars 2010 i de förenade målen C‑175/08, C‑176/08, C‑178/08 och C‑179/08, Salahadin Abdulla m.fl. (REU 2010, s. I‑1493), punkterna 52, 53 och 54, av den 17 juni 2010 i mål C‑31/09, Bolbol (REU 2010, s. I‑5539), punkterna 37 och 38, och domen i de ovannämnda förenade målen B och D, punkt 78.

63 I artiklarna 12.2 a och 17.1 a i direktivet, vilka avser skälen till att inte bevilja en person flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande, hänvisas, när det gäller att fastställa vilka handlingar som ska betraktas som brott mot freden, krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten, till de internationella instrument som har upprättats för att beivra sådana brott.

64 Se det ovannämnda förslaget till direktiv, KOM(2001) 510 slutlig (avsnitt 3).

65 Se punkt 6.2 i Stockholmsprogrammet (ovan fotnot 49).

66 Det ska i detta sammanhang påpekas att det i själva direktivet anges en lägsta tröskel för när artikel 15 e är tillämplig. I skäl 26 anges nämligen att [r]isker som en befolkningsgrupp i ett land eller ett segment av befolkningen överlag är utsatta för utgör i normalfallet i sig inte ett personligt hot som kan betecknas som allvarlig skada.

67 Se, bland annat, punkterna 33–38 och domslutet.

68 Se FN:s flyktingkommissariat, Safe at last? Law and practice in selected EU member States with respect to asylum-seekers fleeing indiscriminate violence (ovan fotnot 13), s. 65–71.

69 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet, KOM(2009) 551 slutlig. I avsnitt 2 i förslaget hänvisar kommissionen till domstolens tolkning i domen i det ovannämnda målet Elgafaji för att motivera avsaknaden av förslag som syftar till att precisera villkoren för tillämpning av artikel 15 c i direktivet, trots det stora antal begäranden om detta som hade inkommit.