Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 10 september 2014

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1992/2006 av den 18 december 2006 (EUT L 392, s. 1) (nedan kallad förordning nr 1408/71). Förordning nr 1408/71 har upphävts och, från och med den 1 maj 2010, ersatts av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, s. 1, och rättelse i EUT L 200, s. 1). Den är dock fortfarande tillämplig i de nationella målen, eftersom det rör sig om överklaganden av förvaltningsbeslut som antagits enligt de gamla reglerna.

3 Se angående den negativa lagvalskonflikten bland annat, Rodière, P., Droit social de l’Union européenne, LDGJ, 2014, s. 662.

4 Den hänskjutande domstolen anser att det, under de omtvistade perioderna, är den tyska lagstiftningen som är tillämplig på C.E. Franzen och F. van den Berg. Den anser det däremot vara oklart vilken lagstiftning som är tillämplig på H.D. Giesens maka.

5 Denna artikel avser inte bara anställda och egenföretagare, utan även studerande, statslösa eller flyktingar bosatta inom en medlemsstats territorium samt deras familjemedlemmar och efterlevande. Sedan dom Martínez Sala (C‑85/96, EU:C:1998:217) har nämligen unionsmedborgarskapet medfört en utvidgning av tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71. Denna utökning av förmånstagarna enligt förordningen bekräftades av dom Grzelczyk (C‑184/99, EU:C:2001:458) och dom Collins (C‑138/02, EU:C:2004:172). Unionsmedborgarskapet har således tillfört samordningen av de nationella systemen för social trygghet en ny dimension. Se Cornelissen, R., The principle of territoriality and the Community regulations on social security (Regulations 1408/71 and 574/72), Common Market Law Review, 1996, 33, s. 439–471. Se även Marzo, C., La dimension sociale de la citoyenneté européenne, Université Paul Cézanne – Aix-Marseille III, Collection B. Goldman, Presses Universitaires d’Aix-Marseille, s. 344.

6 Enligt artikel 1 a led iv i förordning nr 1408/71 ska den som är frivilligt försäkrad mot en eller flera av de risker som täcks av de grenar som förordningen behandlar, enligt en medlemsstats system för social trygghet, och som inte är verksam som anställd också omfattas av förordningens bestämmelser, om personen tidigare varit försäkrad mot samma risk enligt ett system för anställda eller egenföretagare i samma medlemsstat.

7 I samband med den första tolkningsfråga som ställdes till domstolen i fråga om social trygghet, uttalade domstolen, med hänsyn till rådets förordning nr 3/58 av den 25 september 1958 om social trygghet för migrerande arbetstagare (EGT 1958, 30, s. 561), att begreppet anställd eller därmed likställd person har således en gemenskapsrättslig innebörd, och syftar på alla de som, i sig och oavsett beteckning, omfattas av de olika nationella systemen för social trygghet (dom Unger, 75/63, EU:C:1964:19, punkt 1). Se även dom Megner och Scheffel (C‑444/93, EU:C:1995:442, punkt 20).

8 Dom Dodl och Oberhollenzer (C‑543/03, EU:C:2005:364, punkt 34) och dom Borger (C‑516/09, EU:C:2011:136, punkt 26).

9 Det framgår av SVB:s yttrande att ställningen som geringfügig Beschäftigte avser utförandet av arbete som inte överstiger en viss tröskel vad gäller timmar eller inkomst.

10 EU:C:1990:183.

11 Ibidem, punkt 10.

12 Ibidem, punkt 14.

13 Ibidem, punkterna 9 och 11.

14 Jag vill här dessutom påpeka att det antingen är lagstiftningen i den stat där personen tidigare förvärvsarbetat, om vederbörande fortsätter att vara bosatt där, eller lagstiftningen i den stat dit personen i förekommande fall har flyttat som, med stöd av artikel 13.2 f och enligt lagstiftningen i den medlemsstat där vederbörande är bosatt, är tillämplig på en person som helt har slutat förvärvsarbeta i en medlemsstat och som följaktligen inte längre uppfyller förutsättningarna i artikel 13.2 a i förordning nr 1408/71 och inte heller uppfyller förutsättningarna i någon annan bestämmelse i denna förordning för att omfattas av en medlemsstats lagstiftning. Se dom Kuusijärvi (C‑275/96, EU:C:1998:279, punkt 34).

15 Se punkterna 68 och 69 i detta förslag till avgörande.

16 Dom Kulzer (C‑194/96, EU:C:1998:85, punkt 35).

17 Dom Merino García (C‑266/95, EU:C:1997:292, punkterna 24–26), dom Martínez Sala (EU:C:1998:217) och dom Schwemmer (C‑16/09, EU:C:2010:605, punkt 34).

18 Se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten La Pergolas förslag till avgörande i de förenade målen Stöber och Piosa Pereira (C‑4/95 och C‑5/95, EU:C:1996:225, punkterna 13 och 28).

19 Dom Lenoir (313/86, EU:C:1988:452, punkt 13), dom Hervein m.fl. (C‑393/99 och C‑394/99, EU:C:2002:182, punkt 52) och dom Pasquini (C‑34/02, EU:C:2003:366, punkt 52).

20 Cornelissen, R., a.a., s. 439–441.

21 Dom Piatkowski (C‑493/04, EU:C:2006:167, punkt 20), dom Nikula (C‑50/05, EU:C:2006:493, punkt 20) och dom Derouin (C‑103/06, EU:C:2008:185, punkt 20).

22 Se, bland annat, dom Gravina (807/79, EU:C:1980:184, punkt 7), dom Rönfeldt (C‑227/89, EU:C:1991:52, punkt 12) och dom Leyman (C‑3/08, EU:C:2009:595, punkt 40).

23 Se, analogt, dom Kauer (C‑28/00, EU:C:2002:82, punkt 26). Se även generaladvokaten Jääskinens förslag till avgörande i målet Reichel-Albert (C‑522/10, EU:C:2012:114, punkt 44).

24 Mekanismen infördes genom förordning nr 3/58, vilken kom att bli förordning nr 1408/71. Förordning nr 1408/71 och rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordning nr 1408/71 (EGT L 74, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 106) har ändrats många gånger, både för att anpassa dem till utvecklingen i de nationella lagstiftningarna och för att införliva det regelverk som följer av domstolens praxis. Dessa förordningar om samordning utgör ett väsentligt bidrag till den europeiska integrationen. Se, för ett liknande resonemang, Cornelissen, R., a.a., s. 471.

25 Dom Nikula (EU:C:2006:493, punkt 20) och dom Tomaszewska (C‑440/09, EU:C:2011:114, punkt 28). Bytet av tillämplig lagstiftning får således inte medföra ett bristande eller ett olikartat socialt skydd. Se Mavridis, P., La sécurité sociale à l’épreuve de l’intégration européenne, Bruylant, 2003, s. 34. Beträffande avterritorialiseringen av den tillämpliga lagstiftningen i en viss situation, se Cornelissen, R., a.a., s. 444–446 och 470.

26 Se, bland annat, dom Belbouab (10/78, EU:C:1978:181, punkt 5), dom Buhari Haji (C‑105/89, EU:C:1990:402, punkt 20), dom Chuck (C‑331/06, EU:C:2008:188, punkt 28) och dom da Silva Martins (C‑388/09, EU:C:2011:439, punkt 70).

27 Dom Duffy (34/69, EU:C:1969:71, punkt 6) och dom Massonet (50/75, EU:C:1975:159, punkt 9).

28 Se Rodière, P., a.a., s. 662 och fotnot 3.

29 Dom Luijten (60/85, EU:C:1986:307, punkterna 12–14).

30 Dom Ten Holder (302/84, EU:C:1986:242, punkt 19) och dom Luijten (EU:C:1986:307, punkt 12).

31 Dom Kits van Heijningen (EU:C:1990:183, punkt 12) och dom Kuusijärvi (EU:C:1998:279, punkt 28).

32 Samordningsmekanismen i förordning nr 1408/71 grundar sig även på följande tre principer: för det första, likabehandling av ett lands medborgare och utlänningar, för det andra, sammanläggning av försäkringsperioder (eller bibehållande av rättigheter som håller på att förvärvas) och, för det tredje, överföring av förmåner inom unionen (bortseende från krav på bosättning eller bibehållande av förvärvade rättigheter).

33 Dom Kits van Heijningen (EU:C:1990:183, punkt 12).

34 I elfte skälet i förordning nr 1408/71 anges att [m]an bör göra undantag från denna allmänna regel i särskilda situationer då ett annat kriterium för anslutning är berättigat. Undantagen från lex loci laboris föreskrivs i artiklarna 14–17 i förordning nr 1408/71. Artikel 17 i förordningen rör överenskommelser som avser särskilda grupper av personer och som ska ingås till förmån för de berörda personerna. Förutom i avdelning II, föreskrivs även undantag av sociala hänsyn och av hänsyn till den praktiska verkan i avdelning III i förordningen (Mavridis, P., a.a., s. 443).

35 Dom Ten Holder (EU:C:1986:242, punkt 21) och dom Luijten (EU:C:1986:307, punkt 14).

36 Det ska här noteras att genom ikraftträdandet av förordning nr 883/2004 (se artikel 11.1) har principen att endast en lagstiftning är tillämplig bekräftats.

37 Dom Ten Holder (EU:C:1986:242, punkt 19) och dom Luijten (EU:C:1986:307, punkt 12).

38 Se fotnot 34.

39 Morsa, M., Sécurité sociale, libre circulation et citoyennetés sociales, Anthemis, 2012, s. 142.

40 Dom Bosmann (C‑352/06, EU:C:2008:290) och dom Hudzinski och Wawrzyniak (C‑611/10 och C‑612/10, EU:C:2012:339). För en översikt över reaktionerna på denna rättspraxis i doktrinen, se, bland annat, Kessler, F., Prestations familiales: une nouvelle remise en cause du principe d’unicité de la législation applicable, Revue de jurisprudence sociale, 10 (2008), s. 770–773, Lhernould, J.-P., Ouverture de droits à prestations familiales dans deux États membres de l’Union: consolidation de nouveaux principes?, Revue de jurisprudence sociale, 8-9 (2012), s. 583 och 584, Devetzi, S., The coordination of family benefits by Regulation 883/2004, European Journal of Social Security, volym 11, 1-2 (2009), s. 205–216, s. 212.

41 EU:C:2008:290, punkt 32.

42 EU:C:2012:339, punkt 49.

43 EU:C:1986:242. Det ska erinras om att domen i målet Ten Holder avsåg en person som hade upphört med sin yrkesverksamhet i Tyskland, som där uppbar sjukersättning enligt lagstiftningen i den medlemsstaten och som hade flyttat till Nederländerna utan att återuppta någon verksamhet där samtidigt som hon erhöll nämnda sjukersättning. Det framgick dock inte att hon definitivt hade upphört med all yrkesverksamhet och att hon inte skulle återuppta någon verksamhet i sin nya bosättningsstat. Trots att ingen av bestämmelserna i avdelning II i förordning nr 1408/71 uttryckligen reglerar denna situation, slog domstolen fast att lagstiftningen i den medlemsstat där en sådan person senast utförde arbete (Tyskland) fortsätter att vara tillämplig på denna person, enligt artikel 13.2 a i förordningen. Jag noterar här att i dag omfattas denna typ av fall av artikel 13.2 f i förordning nr 1408/71.

44 EU:C:1986:307. Det ska erinras om att i domen i målet Luijten upprepade domstolen samma princip om att en lagstiftning är exklusivt tillämplig, med hänsyn till risken för en samtidig tillämpning av anställningsstatens och bosättningsstatens lagstiftningar som gav de försäkrade möjlighet att få en familjeförmån.

45 EU:C:2008:290. Det målet hade sin grund i beslutet av den tyska institution som ansvarade för familjeförmåner att inte längre bevilja barnbidrag till Brigitte Bosmann, som var belgisk medborgare och bosatt i Tyskland med sina barn, från och med den tidpunkt då hon blev anställd i Nederländerna. I sistnämnda medlemsstat uppfyllde hennes barn inte villkoren i nederländsk rätt för att beviljas motsvarande förmåner.

46 EU:C:2012:339. Denna dom, vilken avkunnades i två förenade mål, avsåg två polska arbetstagare som bodde med sina familjer i Polen och som kom för att arbeta tillfälligt i Tyskland, den ene – som var egenföretagare i Polen – som säsongsarbetare, och den andre – som var anställd – inom ramen för en utstationering.

47 Dom Bosmann (EU:C:2008:290, punkt 32), och dom Hudzinski och Wawrzyniak, (EU:C:2012:339, punkt 49).

48 Dom van Delft m.fl. (C‑345/09, EU:C:2010:610, punkt 99).

49 Ibidem, punkt 100.

50 Dom von Chamier-Glisczinski (C‑208/07, EU:C:2009:455, punkterna 85 och 87) och dom da Silva Martins (EU:C:2011:439, punkt 72).

51 Se generaladvokaten Jääskinens förslag till avgörande i målet Reichel-Albert (EU:C:2012:114, punkt 45).

52 Dom da Silva Martins (EU:C:2011:439, punkt 73 och där angiven rättspraxis).

53 Ibidem, punkt 74 och där angiven rättspraxis.

54 Dom Kits van Heijningen (EU:C:1990:183, punkt 12).

55 Jag noterar här att det i artikel 84.1 b i förordning nr 1408/71 föreskrivs att de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna ska till varandra översända all information om ändringar i nationell lagstiftning som kan påverka tillämpningen av förordningen. Jag noterar även att det framkom vid den muntliga förhandlingen att den tyska lagstiftningen har ändrats sedan januari 2013, så att de arbetstagare som utför arbete i ringa omfattning också omfattas av pensions- och sjukförsäkringarna.

56 Det tycks vara nödvändigt att fundera över vilken inverkan de nya formerna av rörlighet har på förordningarna om samordning i fråga om social trygghet. Se, bland annat, Jorens, Y., och Van Overmeiren, F., General principles of coordination in Regulation 883/2004, European Journal of Social Security, volym 11, 1-2 (2009), s. 47–79, s. 73.

57 Domstolen har slagit fast att [d]e åtgärder som arbetstagare som inte är bosatta i medlemsstaten och som önskar teckna en frivillig försäkring själva måste vidta, samt de krav som är förknippade med denna typ av försäkring, såsom att ansökan om försäkringen måste göras inom vissa frister, utgör omständigheter som medför att arbetstagare som inte är bosatta i denna stat – vilka har endast en möjlighet att teckna en frivillig försäkring – hamnar i en mindre förmånlig situation än de arbetstagare som är bosatta i medlemsstaten i fråga och som omfattas av en obligatorisk försäkring. Se dom Salemink (C‑347/10, EU:C:2012:17, punkt 44).