Förslag till avgörande av generaladvokat Melchior Wathelet föredraget den 17 mars 2015

1 Originalspråk: franska.

2 Denna princip om institutionell jämvikt som innebär att institutionerna har en viss autonomi ska sättas i relation till deras skyldighet till lojalt samarbete, som är synonym med förpliktelsen att agera och att avstå från att agera, vilken inte enbart ålägger institutionerna att fullgöra de uppgifter som de tilldelats utan även tillåter att det införs förfaranden som kan säkerställa att beslutsprocessen fungerar väl, så länge dessa förfaranden inte hotar den institutionella jämvikten och är förenliga med fördraget (se Jacqué, J-P., Droit institutionnel de l’UE, Dalloz, 2004, s. 184).

3 Se, i detta sammanhang utöver de mål som nämns i detta förslag till avgörande, exempelvis mål rådet/kommissionen (C‑73/14) (angående kommissionens beslut att inge skriftliga yttranden till internationella sjörättsdomstolen i unionens namn, utan att rådet i förväg gett sitt godkännande) och mål rådet/kommissionen (C‑660/13) (angående undertecknandet i unionens namn av tillägget till promemorian om samförstånd angående ett ekonomiskt bidrag från Schweiziska edsförbundet). Dessa båda mål är för närvarande anhängiga vid domstolen. Se även, Andersson, D., i hans förord till det normgivande verket på området: Eeckhout, P., External Relations Law, 2:a uppl. Oxford, 2011 och som på ett utmärkt sätt illustrerar detta slagfält: [t]his book functions [..] as a definitive military history of that forty years’ war, ranging from the dramatic early breakthroughs of ERTA and Opinion 1/76 and the set-piece battles of Opinion 1/94 and Open Skies to more recent skirmishes over such vitally important matters – to those involved – as whether it is open to a Member State to propose a pollutant for regulation in an international forum where the Commission is also represented.

4 Som skulle omfatta 45,5 procent av den globala bruttonationalprodukten.

5 Se kommissionens webbplats angående dessa förhandlingar på följande adress: http://ec.europa.eu/trade/policy/in-focus/ttip/index_fr.htm. Det kan noteras att rådet beslutade den 9 oktober 2014 att häva sekretessen för förhandlingsdirektiven om TTIP (av den 17 juni 2013). Se rådets webbplats på följande adress: http://data.consilium.europa.eu/doc/document/ST-11103-2013-DCL-1/en/pdf.

6 EGT L 275, s. 32

7 EUT L 140, s. 63

8 Det är i princip likgiltigt vilken form en rättsakt eller ett beslut har för frågan om en ogiltighetstalan riktat mot denna rättsakt eller detta beslut kan tas upp till sakprövning eller ej (se beslut Makhteshim-Agan Holding m.fl./kommissionen (C‑69/09 P, EU:C:2010:37, punkterna 37 och 38).

9 Commentaire Mégret, J., Le droit de la CE et de l’Union européenne, 12 Relation extérieures, Éditions de l’Université de Bruxelles, 2005, s. 84.

10 I detta sammanhang, se även, Eeckhout, P., External relations of the European Union, Oxford, 2005, s. 173: [i]t is thus not clear at this stage whether Commission observance of the Council’s negotiating directives is subject to judicial review. In principle, any Commission act producing legal effects can be challenged on grounds of violation of the Treaty in an action for annulment. In so far as the Commission adopts such an act in the framework of an international negotiation, it would seem possible to argue a violation of the provisions of Article 300(1) EC. The case is unlikely to arise, however, as the Commission’s actions are subject to political review by the Council. If the latter is unhappy with the outcome of a negotiation, it may simply refuse to conclude the agreement. Where it does conclude [it], it obviously agrees with the Commission’s approach, and a challenge to particular Commission conduct in the course of negotiations would then in any event be unable to affect the outcome, namely conclusion of the agreement, as this is a separate Council act.

11 Det är intressant att här notera att rådet i punkt 22 i sin svarsinlaga i det målet tydligt bekräftade att förhandlingsdirektiven ur dess synvinkel har rättsverkningar för kommissionen: Förhandlingsdirektiven är såsom i förevarande fall en del av ett beslut riktat till kommissionen som antagits av rådet. Därför är de tvingande för kommissionen. Denna ståndpunkt skiljer sig emellertid i hög grad från den som rådet tidigare intagit. Domstolen sammanfattade rådets argument i sitt yttrande 3/94 (EU:C:1995:436) om huruvida det avtal som kommissionen ingår är förenligt med förhandlingsdirektiven: I praktiken måste kommissionen ofta gå utöver dessa direktivs tillämpningsområde när den förhandlar om ett internationellt avtal. Under dessa förhållanden brukar rådet helt enkelt godta slutresultatet och underteckna avtalet i stället för att ändra direktiven.

12 Se, angående förevarande mål, andra meningen i artikel 2 i det omtvistade beslutet och avsnitt A i tillägget till bilagan som kommissionens talan avser.

13 Såvida det planerade avtalet inte uteslutande eller huvudsakligen rör utrikespolitiken eller den gemensamma säkerhetspolitiken är det inte nödvändigt att tala om unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik.

14 Se artikel 218.4 FEUF.

15 Se, exempelvis, Cornu, G., Vocabulaire juridique, PUF, 2007, s. 312.

16 Även om innehållet i förhandlingsdirektiven i praktiken ofta återges i pressen.

17 Eller ett beslut som antas ensidigt och som inte kan överklagas och som inte lämnar något utrymme för skönsmässig bedömning åt dem till vilka det är riktat. Se Le Petit Robert, Dictionnaire de la langue française, VUEF, 2003, s. 750.

18 Jag erinrar om att det är kommissionen som enligt EUF-fördraget innehar rollen som förhandlare (se fotnot 13 i detta förslag till avgörande).

19 Se dom Meroni/Höga myndigheten (9/56, EU:C:1958:7). Det är intressant att notera att principen om institutionell jämvikt inte nämns uttryckligen i fördragen utom i protokoll nr 7 som bifogats Amsterdamfördraget angående tillämpningen av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna där det erinras om att [t]illämpningen av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna skall ske med iakttagande av de allmänna bestämmelserna och av fördragets mål, särskilt när det gäller … jämvikten mellan institutionerna.

20 Se Blumann, C., och Dubouis, L., Droit institutionnel de l’Union européenne, 5:e uppl. LexisNexis, 2013, s. 401 ([den gemensamma handelspolitikens område] har alltid gett upphov till kontroverser som inletts såväl från kommissionens sida därför att den ansett sig vara alltför bunden och sakna möjlighet att ta minsta riktiga initiativ, som av rådets eller medlemsstaternas sida, vilka tvärtom ansett att kommissionen alltför lätt frigör sig från de ramar som satts upp för den. De stora internationella handelsförhandlingarna inom ramen för GATT-WTO utgör den främsta arenan för dessa konfrontationer. Problemets kärna är i synnerhet förhandlingsdirektiven och deras grad av precision).

21 Enligt vad H. Paeme som var Commission’s Chief Negotiator under the Uruguay Round negotiations konstaterade, är det i praktiken inte lätt att åstadkomma förhandlingsdirektiv som företräder gemenskapens intressen eftersom [the] uppermost concern [of the Member States] is to look after their national interests, in the narrow sense of the term [and] [i]nevitably, [the Commission] proposals [for negotiating directives] intended to reflect the collective position – ie the Community interest – are amended to take account of disparate national views until, in many cases, all that is left is the lowest common denominator (se Devuyst, Y., EU law and practice in the negotiation and conclusion of international trade agreements, Journal of International Business and Law, 2014, volym 12, nr 2, artikel 13, s. 290).

22 Se dom Italien/kommissionen (T‑226/04, EU:T:2006:85, punkterna 76 och 78) samt fotnot 10 i detta förslag till avgörande.

23 Se, exempelvis, punkt 11 i den tjeckiska regeringens yttrande.

24 Se fotnot 5 i detta förslag till avgörande.

25 Denna slutsats kommer att motiveras nedan genom en bedömning de lege lata, eftersom Tysklands uppfattning (interventionsinlagan, punkt 27), att det skulle skada unionens intressen är politisk till sin karaktär.

26 Se, i detta ämne, Guerassimoff, C., La coopération interinstitutionnelle dans l’Union européenne, RAE, Paris, 1997, s. 472; Huiban, O., Les accords interinstitutionnels dans l’Union européenne, i Problèmes actuels du droit communautaire, LGDJ, 1998, s. 93; Gautron, J.-C., Les accords interinstitutionnels dans l’ordre juridique communautaire, Les règles et principes non écrits en droit public, LGDJ, 2000, s. 195; Godet, R., Accords interinstitutionnels et équilibre institutionnel dans la Communauté européenne, Université Panthéon-Sorbonne, Paris, 2001.

27 Se Tournepiche, M.-A., Les accords interinstitutionnels dans l’Union européenne, del 18, Bruylant, 2011, och Blumann, C., Les accords interinstitutionnels, JCI. Europe, volym 1, häfte 193 (se även, av samma författare Équilibre institutionnel et séparation des pouvoirs en droit communautaire, i Clés pour le siècle, Dalloz, 2000, s. 1639).

28 Se Blumann, C., och Dubouis, L., a.a., sidan 199 (se, även avsnittet angående principen om institutionell jämvikt, s. 194 och följande sidor).

29 Se bilaga III.2 i ramavtal om förbindelserna mellan Europaparlamentet och Europeiska kommissionen (EUT L 304, 20.11.2010, s. 47), vilket för övrigt har införts i parlamentets arbetsordning som bilaga XIII. Angående kritik mot detta ramavtal, se artikeln i European Journal of International Law: Weiler, J., Dispatch from the Euro Titanic: And the Orchestra Played On, 2 februari 2011, som finns tillgänglig på följande internetadress: http://www.ejiltalk.org/dispatch-from-the-euro-titanic-and-the-orchestra-played-on-ejil-editorial/.

30 Ibidem (bilaga III.4).

31 Somliga anser att alla tre institutionerna borde vara parter i ett sådant avtal. Se Weiler, J., a.a. (What is rather astonishing in this respect is the fact that this [Framework] Agreement [between the Parliament and the Commission] was negotiated in its entirety without Council involvement – arguably contrary to the very Treaty stipulations on interinstitutional agreements [ie Article 295 TFEU]).

32 Se dom Frankrike/kommissionen angående avtalet mellan kommissionen och Förenta staterna om tillämpningen av deras konkurrensrätt (C‑327/91, EU:C:1994:305, punkt 28).

33 Ibidem.

34 Och detta trots kommissionens bestridande (se punkt 11 i detta förslag till avgörande).

35 Och enbart det faktum som åberopats av rådet och vissa medlemsstater, däribland Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (interventionsinlagan, punkt 13) och Konungariket Sverige (interventionsinlagan, punkterna 24 och 25), att artikel 218.2‑218.4 FEUF inte utgör något uttryckligt hinder för dem, räcker inte för att motivera dem.

36 Se, i detta sammanhang, exempelvis Krajewski, M., External Trade Law and the Constitution Treaty: Towards a Federal and More Democratic Common Commercial Policy?, Common Market Law Review, Kluwer Law, 2005, och Müller-Graff, P.-C., The Common Commercial Policy Enhanced by the Reform Treaty of Lisbon? i Dashwood, A. och Maresceau, M., Law and Practice of EU External Relations, Cambridge University Press, 2008, s. 188.

37 Dom kommissionen/rådet (C‑27/04, EU:C:2004:436, punkt 81).

38 Enligt avsnitt A kan rådet fastställa detaljerade förhandlingsståndpunkter (punkt 1), det ska delges tidsplanen och ämnet för förhandlingen (punkt 2), kommissionen ska lämna en rapport till rådet om resultatet av varje förhandlingsrunda (punkt 4 och artikel 2 andra meningen i det angripna beslutet), och underrätta rådet om varje betydande problem (punkt 4).

39 Den särskilda kommittén nämns också i avsnitt A i samband med fastställandet av detaljerade förhandlingsståndpunkter (punkt 1), för att väsentliga frågor ska kunna avgöras och det i varje enskilt fall ska fastställas ståndpunkter och riktlinjer för förhandlingen(punkt 3).

40 Se Eeckhout, P., External relations of the European Union, Oxford, 2005, s. 171.

41 Se Macleod, I., Hendry, I. D., och Hyett, S., The external relations of the European Communities, Oxford University Press, 1998, s. 88, angående artikel 228 EEG CEE, nu artikel 218 FEUF. På denna punkt överensstämmer deras lydelse, förutom att det i artikel 228 EEG preciserades att förhandlingarna leds av kommissionen i samråd med särskilda kommittéer som utses av rådet för att bistå den i denna uppgift medan det i artikel 218 FEUF föreskrivs att rådet får … utse en särskild kommitté med vilken samråd ska ske under förhandlingarna.

42 Numera rådet får ge förhandlaren direktiv enligt artikel 218 FEUF.

43 Se Macleod, I; Hendry, I. D. och Hyett, S., a.a. Författarna hävdar med rätta, exempelvis följande: Article 228 [EEC] does not preclude the possibility of involvement of experts from Member States in such negotiations if the Commission is agreeable, but the conduct of the negotiations is the responsibility of the Commission (s. 87) och förhandlingsdirektiven could not authori[s]e – or require – the Commission to begin a completely new set of negotiations with other parties. Such a change of tack would require a new Commission recommendation. On the other hand, it would seem to be possible for the Council to call a halt to negotiations by a directive under Article 228 [EEC] (s. 89).

44 Eeckhout, a.a., s. 171. För mer ingående upplysningar om de båda här nämnda exemplen (det handlar dels om Blair House-avtalen, dels om bananförhandlingarna), se s. 172 och följande sidor.

45 Se dom Wybot (149/85, EU:C:1986:310, punkt 23).

46 Se dom kommissionen/rådet, kallad AETR (22/70, EU:C:1971:32, punkt 73) och dom Massey-Ferguson (8/73, EU:C:1973:90, punkt 4).

47 Denna gång var det tribunalen. Se dom Roquette Frères/kommissionen (T‑322/01, EU:T:2006:267, punkt 327).

48 Dom parlamentet/rådet (13/83, EU:C:1985:220, punkt 17).

49 Yttrande 1/78 (EU:C:1979:224, punkt 30).

50 Se dom Meroni/Höga myndigheten (9/56, EU:C:1958:7, s. 44).

51 Dom parlamentet/rådet (C‑133/06,EU:C:2008:57, punkt 57 och där angiven rättspraxis). Se, i detta sammanhang, Etienne, J., Le principe de l’équilibre institutionnel, manifestation et condition de l’État de droit, i L’état de droit en droit international, Pedone, 2009, s. 249.

52 Såsom Delcourt, C., anger i Le principe de coopération loyale entre les institutions dans le traité établissant une Constitution pour l’Europe, i Le droit de l’Union européenne en principes: liber amicorum en l’honneur de Jean Raux, Apogée, 2006, s. 464.

53 Jacqué, J.-P., Droit institutionnel de l’Union européenne, 4:e uppl., Dalloz, Paris, 2006, s. 217.

54 Se punkt 84 ovan i detta förslag till avgörande.

55 Se dom Frankrike/kommissionen, Avtal mellan kommissionen och Förenta Staterna om tillämpningen av deras konkurrensrätt (C‑327/91, EU:C:1994:305, punkt 28).

56 C‑70/88, EU:C:1990:217, punkt 21.

57 Interventionsinlagor från Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (punkt 8), Konungariket Danmark (punkterna 9–12), Förbundsrepubliken Tyskland (punkterna 29 och 32), Republiken Frankrike (punkt 6) och Republiken Polen (punkt 7).

58 Se dom Frankrike/kommissionen Avtal mellan kommissionen och Förenta Staterna om tillämpningen av deras konkurrensrätt (C‑327/91, EU:C:1994:305, punkt 28) och punkt 84 i detta förslag till avgörande.

59 Cloos, J., Reinesch, G., Vignes, D. och Weyland, J., Le traité de Maastricht Genèse, analyse, commentaires, 2:a uppl., Bruylant, 1994, s. 343. Se även, Krenzler, H.G., och Pitschas, C., Progress or Stagnation?: The Common Commercial Policy After Nice, European Foreign Affairs Review, 2001, volym 6, s. 291.

60 Uppkallad efter artikel 113 EEG vars motsvarighet i dag är artikel 207 FEUF. Se, även, MacLeod m.fl., a.a., s. 88: Article 113 ... established a committee ... to assist the Commission in the negotiation of agreements … This committee developed a general monitoring role across the whole field of the common commercial policy, but there was no similar arrangement in the original Treaty for the systematic scrutiny of the conduct of negotiations in other areas. In practice, this caused no great problem: the Commission’s progress in negotiation of agreements for the Community was kept under review in the Council’s regular working groups and in COREPER … Article 228 [EEC] codifies the existing arrangements, and develops them. The Council is now specifically given a right to establish special committees and the Commission is required to negotiate in consultation with these committees.

61 Det vill säga, i meningen Förhandlingarna ska föras av kommissionen … i samråd med en särskild kommitté som utses av rådet (artikel 113.3 EEG, sedermera artikel 133.3 EG, och nu artikel 207.3 FEUF).

62 Det spända förhållandet mellan dessa båda institutioner visar sig även i det pågående målet rådet/kommissionen (C‑73/14, se fotnot 3 i detta förslag till avgörande), i vilket rådet har överklagat ogiltigförklaringen av kommissionens beslut att rikta en skriftlig framställning till Internationella havsrättsdomstolen i unionens namn – utan att i förväg ha erhållit rådets tillstånd. I Commentaire Mégret a.a., nämns på sidan 87 att [d]et spöke som utgörs av Blair House-avtalen (på jordbruksområdet) och Marrakechavtalet (om bananer) ledde till viss misstänksamhet mot kommissionen några år senare, under regeringskonferensen 1996). Det ska emellertid påpekas att i praktiken hade samarbetet mellan medlemsstaternas delegationer och kommissionen under förhandlingarna inte inneburit några problem. Samarbetet verkade tvärtom ha bidragit till att förhandlingarna blev framgångsrika, då de gjorde det möjligt för kommissionen och medlemsstaterna att på ett pragmatiskt och flexibelt sätt tolka rådets förhandlingsdirektiv … (min kursivering).

63 Se punkt 13 i svarsinlagan. Se även det angelägna i att undvika tråkiga överraskningar vilket nämns i punkt 115 i detta förslag till avgörande.

64 Republiken Tjeckien (punkt 6), Konungariket Danmark (punkt 17), Republiken Frankrike (punkt 21) och Republiken Polen (punkt 5).

65 Konungariket Danmark, punkterna 14 och 17 samt Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, punkt 15 c.

66 Som är karaktäristisk för gemenskapsmetoden och inte för den mellanstatliga metoden.

67 Europaparlamentet (punkt 34).

68 Devuyst, Y., EU law and practice in the negotiation and conclusion of international trade agreements, Journal of International Business and Law, volym 12, nr 2, 2014, artikel 13, s. 295 och följande sidor (min översättning av de citerade partierna).

69 Se, exempelvis, Cremona, M., Defending the Community Interest: the Duties of Cooperation and Compliance, i Cremona, EU Foreign Relations Law, de Witte, 2008.

70 Punkt 5 i dupliken.

71 Yttrande 2/94 (EU:C:1996:140), punkt 4 (den tjeckiska regeringens kursivering).

72 Se även, för ett liknande resonemang, dom rådet/in 't Veld (C‑350/12 P, EU:C:2014:2039, punkt 58), enligt vilken domstolen ansåg att ett sådant argument inte var relevant i ett liknande sammanhang.

73 Konungariket Sverige, punkt 16.

74 Se punkt 28 i kommissionens yttrande över interventionsinlagorna.

75 Se punkt 95 i detta förslag till avgörande.

76 I artikel 207.3 FEUF föreskrivs följande: Kommissionen ska regelbundet rapportera till den särskilda kommittén och Europaparlamentet om förhandlingsläget.

77 Detta förefaller också var majoritetens ståndpunkt i doktrinen. Se, exempelvis, Lenaerts, K., och Van Nuffel, P., Constitutional law of the European Union, Thomson/Sweet & Maxwell, 2005, s. 883 (eftersom rådet måste godkänna det avtal som är ett resultat av förhandlingarna, är det rimligt att det kan tillkännage sin uppfattning både i början av och under förhandlingarna).

78 Se punkt 36 i kommissionens yttrande över interventionsinlagorna.

79 Se, bland annat, MacLeod, J., Hendry, I. D. och Hyett, S., The External Relations of the European Communities: a manual of law and pratice, 1996, s. 89.

80 Ibidem.

81 A.a., s. 85. Se även, Devuyst, Y., a.a., s. 294: [t]he Council may adopt negotiating directives at the time of launching the negotiations or at a later point in time; they may be updated and supplemented at any time during the negotiations. Här hänvisas det till kommissionens handling av den 26 april 2005 med rubriken: Commission Services, Legal Issues Relating to the Negotiations within the Framework of the WTO’s Doha Development Agenda 4 SEC(2005)566 slutlig.

82 Nämligen SEC(2008)2721 och SEC(2009)83.

83 Avtalet med Georgien har undertecknats (EUT L 321, s. 1).

84 Regelbundet, har Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland hävdat i punkt 15 d i sin inlaga.

85 Dom Frankrike/kommissionen Avtal mellan kommissionen och Förenta Staterna om tillämpningen av deras konkurrensrätt (C‑327/91, EU:C:1994:305, punkt 36). Se även, yttrande 1/94 (EU:C:1994:384, punkt 52).

86 Den tolkningen bekräftas av bland andra, MacLeod m.fl., a.a., s. 87 (Strictly, the Commission is not mandated by the Council, but authori[s]ed).

87 Enligt rådet, ska kommissionen leda förhandlingarna inom gränserna för det mandat som den erhållit av rådet (svarsinlagan, punkt 42).

88 Se Waelbroeck, M., Louis, J., Vignes, D. och Dewost, J.L.: Le droit de la Communauté économique européenne Relations extérieures, volym 12, Éditions de l’Université, Bruxelles, 1981, s. 30.

89 Så är inte fallet här, tvärtemot vad Konungariket Sverige har påstått (punkt 4), och som grund angett att miljöpolitik hänför sig till den delade befogenheten. Förhandlingarna har bemyndigats och letts med utgångspunkt i att avtalet ingås enbart av unionen. Enligt artikel 3.2 FEUF, har unionen exklusiv befogenhet att ingå ett internationellt avtal, om ingåendet av avtalet föreskrivs i en unionslagstiftningsakt (i detta fall i artikel 25.1 i direktiv 2003/87/EG).

90 Se punkt 157 ovan i detta förslag till avgörande.

91 Artiklarna 225 FEUF och 241 FEUF.

92 Såväl i punkt 1 i avsnitt A i förhandlingsdirektiven (i början av förhandlingarna) som i punkt 3 (före varje förhandlingsrunda).

93 CITES avser konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter.

94 Se dom kommissionen/rådet, kallad CITES-domen (C‑370/07, EU:C:2009:590, punkterna 43 och 44).

95 Enligt rådet ankommer det på kommissionen att avgöra hur det ska förhandlas (understruket i originalet i punkt 43 i svarsinlagan).

96 Det bör noteras att förhandlingsdirektiven ursprungligen är formulerade på engelska.

97 Och i likhet med vad Republiken Tjeckien har anfört blir det på så sätt möjligt att undvika problem i det skede då rådet ska godkänna avtalet (punkt 16).

98 Här föreskrivs följande: Enligt principen om lojalt samarbete ska unionen och medlemsstaterna respektera och bistå varandra när de fullgör de uppgifter som följer av fördragen.

99 Se ansökan, punkterna 20 och 27 samt repliken punkterna 7 och 35.

100 Se, exempelvis, Förbundsrepubliken Tyskland (interventionsinlaga punkt 17). Republiken Frankrike har medgett att rådet inte kan ställa upp nya villkor för förfarandet, men har hävdat att avsnitt A endast är en praktisk tillämpning av skyldigheten till lojalt samarbete (interventionsinlaga, punkterna 27, 28, 32 och 33).

101 Detta litet mystiska begrepp som man inte vet om det är moraliskt, politiskt eller juridiskt (se Verhoeven, J., förord till La loyauté. Mélanges offerts à E. Cerexhe, Larcier, 1997, s. 1).

102 Principen om lojalt samarbete i dess olika former – lojalt ömsesidigt samarbete mellan gemenskapen och dess medlemsstater, horisontell solidaritet medlemsstater emellan och lojalt samarbete mellan gemenskapens institutioner – är verkligen central för gemenskapens rättsordning (se Simon, D., Le système juridique communautaire, 3:e uppl. 2001, s. 151). Domstolen har uppställt en princip om lojalt samarbete (dom Wells, C‑201/02, EU:C:2004:12, punkt 64), en skyldighet till lojalt samarbete (dom kommissionen/Italien, C‑33/90, EU:C:1991:476, punkt 20), ömsesidiga skyldigheter till lojalt samarbete (dom Luxemburg/parlamentet, 230/81, EU:C:1983:32, punkt 37), en skyldighet till lojalt samarbete (dom Athanasopoulos m.fl., C‑251/89, EU:C:1991:242, punkt 57), krav på lojalt samarbete (dom kommissionen/Tyskland, C‑105/02, EU:C:2006:637, punkt 87), lojalitetsplikt (dom kommissionen/Irland, C‑459/03, EU:C:2006:345, punkt 169), lojalitetsplikten (dom EU-Wood-Trading, C‑277/02, EU:C:2004:810, punkt 48), och en anda av lojalt samarbete (dom kommissionen/Irland, C‑494/01, EU:C:2005:250, punkt 45) (se Magnon, X., La loyauté dans le droit institutionnel de l’Union européenne, R.A.E., 2011/2, s. 245). Se vidare, exempelvis, dom parlamentet/rådet, kallad Generella förmånstullar, C‑65/93, EU:C:1995:91, punkterna 21–28, där domstolen emellertid gjorde en avvägning mellan den institutionella jämvikten och kravet på lojalt samarbete mellan institutionerna (se även, för en annan uppfattning, förslag till avgörande av generaladvokat Tesauro i det målet (C-65/93, EU:C:1994:405)).

103 Se Simon, D., Le système juridique communautaire, Paris, PUF, 2001, 3:e uppl., s. 149. Se, även i det sammanhanget, Burgorgue-Larsen, L., La coopération interinstitutionnelle – Approche comparative et tentative de systématisation, i Auvret-Finck, J., L’Union européenne carrefour de coopérations, LGDJ, 2002, s. 13 och följande sidor; Neframi, E., The duty of loyalty: rethinking its scope through its application in the field of EU external relations, CMLR, 47, 2010, s. 323; Le Barbier-Le Bris, M., Les principes d’autonomie institutionnelle et procédurale et de coopération loyale, i Le droit de l’Union européenne en principes, a.a., s. 419; Potvin-Solis, L., Le principe de coopération loyale, Annuaire du droit européen, volym VI/2008 (2011), s. 165; Thies, A., Le devoir de coopération loyale dans l’exercice des compétences externes de l’Union européenne des États membes, i Objectifs et compétences dans l’Union européenne, Bruylant, 2013, s. 315.

104 Se dom parlamentet/kommissionen (C‑403/05, EU:C:2007:624, punkt 49) samt dom parlamentet och Danmark/kommissionen (C‑14/06 och C‑295/06, EU:C:2008:176, punkt 50).

105 Förr artikel 7.1 andra stycket EG.

106 Principen om lojalt samarbete, vilken enligt rättspraxis som kodifierats i artikel 13.2, sista meningen FEU ska även iakttas av unionens institutioner (se, för ett liknande resonemang, dom Grekland/rådet, 204/86, EU:C:1988:450, punkt 16, och dom parlamentet/rådet, kallad Generella förmånstullar C‑65/93, EU:C:1995:91, punkterna 23 och 27).

107 Se Jacqué, J. P., The Principle of Institutional Balance, Common Market Law Review 41, 2004, s. 384. Jacqué räknar principen om institutionell jämvikt till de strukturella principerna tillsammans med principen om institutionell autonomi och principen om lojalt samarbete mellan institutionerna och betecknar den institutionella jämvikten som en konstitutionell princip. Se även Van Raepenbusch, S., Droit institutionnel de l’Union européenne, 4:e uppl., Larcier, 2005, s. 451 (det handlar om en princip som ligger till grund för gemenskapens institutionella system), Tridimas, T., The General Principles of EU Law, 2:e uppl., OUP, Oxford, 2006, s. 4 (denna princip tillhör de systemic principles which underlie the constitutional structure of the Community and define the Community legal edifice); Guillermin, G., Le principe de l’équilibre institutionnel dans la jurisprudence de la Cour de justice des Communautés européennes, JDI, 1992, s. 319 (betecknar denna princip som en strukturell princip), Papadopoulou, R. E., Principes généraux du droit et droit communautaire, Bruylant, 1996, s. 118 (det rör sig om en allmän grundläggande eller strukturell princip av konstitutionell karaktär), De Witte, B., Institutional Principles: A Special Category of General Principles of EC Law, i Bernitz, U., och Nergelius, J., General Principles of EC Law, Kluwer, 2000, s. 143 (den institutionella jämvikten räknas bland de allmänna principerna i institutionell rätt, i kategorin horisontella principer).

108 Se hans förslag till avgörande rådet/kommissionen (C‑409/13, EU:C:2014:2470, punkt 98).

109 För en fördjupad analys, hänvisar generaladvokat Jääskinen till Blumann, C., Caractéristiques générales de la coopération interinstitutionnelle, L’Union européenne carrefour de coopérations, LGDJ, 2000, sidorna 29–61.

110 Se Jacqué, J. P., a.a., s. 386, som tillägger att the principle has [also] provided useful support for the Commission when it tried to oppose claims of the Parliament to obtain the withdrawal of its proposals.

111 Enligt vad generaladvokaten Tizzano med rätta framhöll (se hans ställningstagande kommissionen/rådet, C‑27/04, EU:C:2004:313, punkt 140), skulle det stå i strid med jämvikten mellan institutionerna att tolka fördragen så att en institution endast fyller en funktion som notarius publicus, på grund av att den endast skulle ha att bestyrka kommissionens rekommendationer. Detta påpekande som avsåg rådet i det nämnda målet gäller naturligtvis i tillämpliga delar de övriga institutionerna (här kommissionen).

112 Mot bakgrund av att rådet endast låter kommissionen bestämma hur den ska förhandla och fråntar den vad som ska förhandlas fram. Vid förhandlingen hävdade rådet att det har the right to steer the negotiations, vilket enligt min mening uppenbarligen strider mot EUF-fördraget.

113 För övrigt anges det i artikel 10.1 FEU att [u]nionens sätt att fungera ska bygga på representativ demokrati.

114 I detta sammanhang har Eeckhout, P., 2011, a.a., s. 196, med rätta anfört att there is clearly a need for the Commission, which ensures the application of the Treaties and of EU legislation (again with the exception of the CFSP), to be the negotiator for agreements covering matters of internal policy-making under the TFEU. The negotiated agreement will need to fit into the broader framework of EU law, and the Commission has the institutional capacity and memory to ensure this.

115 Med den latinske författaren Juvenalis ord: Sed quis custodiet ipsos custodes?

116 Exempelvis Förbundsrepubliken Tyskland, punkterna 6–10.

117 Det vill säga i november 2013.

118 Konungariket Sverige, punkt 38, Konungariket Danmark, punkt 31.

119 Konungariket Sverige, punkt 42.

120 Såsom för övrigt uppges i Commentaire Mégret, J., a.a., s. 436: Kommissionen vilken förkroppsligar [unionens] allmänna intressen bör … få sin funktion som internationell företrädare värdesatt utöver enbart de exklusiva och till och med övervägande befogenheterna för [unionen]. I ett Europa med ett växande antal stater visar den sig av olika skäl vara den samtalspartner som behövs i de internationella forum för att uttrycka [unionens] och dess medlemsstaters röst. Den förfogar över obestridlig expertis, den förkroppsligar stabilitet i förhållande till den virvelvind av ordförandeskap som växlar varje halvår och vars personal är mer eller mindre insatt i vissa internationella ärenden. Låt oss tänka oss en internationell förhandling som pågår i tre år och där man, utanför områden med exklusiv befogenhet, skulle se sex samtalspartners snurra runt kring ordförandeskapet, av vilka somliga är kända, andra okända och saknar lyskraft ….

121 Se dom parlamentet/rådet, kallad Lomékonventionen (C‑316/91, EU:C:1994:76, punkterna 11 och 12).

122 Se, exempelvis, dom kommissionen/rådet,C‑29/99, EU:C:2002:734, punkt 45, och där angiven rättspraxis.

123 Det kan uppstå problem om en bestämmelse som det hänvisas till försvinner, men i regel inte när den bestämmelse som innehåller hänvisningen försvinner.

124 Det rör sig om fast rättspraxis. Se, exempelvis, dom C‑239/01, Tyskland/kommissionen, EU:C:2003:514, punkt 37; mål C‑244/03, Frankrike/parlamentet och rådet, EU:C:2005:299, punkt 12.

125 Dom C‑295/07 P, kommissionen/Département du Loiret, EU:C:2008:707, punkt 104; dom av den 6 december 2012, kommissionen/Coppens, EU:C:2012:778, punkt 54.