Förslag till avgörande av generaladvokat Paolo Mengozzi föredraget den 8 september 2016

1 Originalspråk: franska.

2 Jag vill påpeka att de rättsakter som tribunalen ogiltigförklarade antogs med stöd av artikel 215 FEUF och således utanför ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp). Dessa rättsakter omfattas följaktligen av unionsdomstolarnas allmänna behörighet, i enlighet med artikel 19 FEU (se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Wathelets förslag till avgörande i målet Rosneft ( C‑72/15, REU, EU:C:2016:381, punkt 48)). Tribunalen var följaktligen behörig att pröva den skadeståndstalan som klagandeföretaget väckte för att få ersättning för de skador som uppkommit på grund av antagandet av dessa rättsakter, något som för övrigt aldrig har bestridits av rådet, varken vid tribunalen eller vid domstolen.

3 Rådets beslut av den 26 juli 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140/Gusp (EUT L 195, 2010, s. 39).

4 Rådets beslut av den 23 maj 2011 om ändring av beslut 2010/413 (EUT L 136, 2011, s. 65).

5 Rådets förordning av den 25 oktober 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning (EG) nr 423/2007 (EUT L 281, 2010, s. 1).

6 Rådets förordning av den 23 maj 2011 om genomförande av förordning nr 961/2010 (EUT L 136, 2011, s. 26).

7 Rådets beslut av den 1 december 2011 om ändring av beslut 2010/413 (EUT L 319, 2011, s. 71).

8 Rådets förordning av den 1 december 2011 om genomförande av förordning nr 961/2010 (EUT L 319, 2011, s. 11).

9 Rådets förordning av den 23 mars 2012 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning nr 961/2010 (EUT L 88, 2012, s. 1).

10 Rådets beslut av den 16 april 2014 om ändring av beslut 2010/413 (EUT L 119, 2014, s. 65).

11 Rådets förordning av den 16 april 2014 om genomförande av förordning nr 267/2012 (EUT L 119, 2014, s. 1).

12 Tribunalen konstaterade att klagandeföretaget inte längre bestred att det var företaget som avsågs med det aktuella upptagandet och drog slutsatsen att det därför inte längre var nödvändigt att pröva den första grunden (punkterna 23–25 i den överklagade domen).

13 Yrkandet om ogiltigförklaring av upptagandet av företag som är knutna till klagandeföretaget avvisades däremot (punkterna 41–44 i den överklagade domen).

14 I artikel 174 i domstolens rättegångsregler föreskrivs att [y]rkandena i svarsskrivelsen ska avse att överklagandet helt eller delvis ska bifallas, avvisas eller ogillas.

15 I artikel 179 i rättegångsreglerna föreskrivs att [n]är ett anslutningsöverklagande har skett, får klaganden … inkomma med svarsskrivelse. Svarsskrivelsen får endast avse de grunder som åberopats till stöd för anslutningsöverklagandet.

16 Se nedan punkt 29.

17 Se, bland annat, dom av den 9 september 2008, FIAMM m.fl./rådet och kommissionen ( C‑120/06 P och C‑121/06 P, EU:C:2008:476, punkt 106 och där angiven rättspraxis).

18 Se, bland annat, dom av den 5 mars 1996, Brasserie du pêcheur och Factortame ( C‑46/93 och C‑48/93, EU:C:1996:79, punkt 51), dom av den 4 juli 2000, Bergaderm och Goupil/kommissionen ( C‑352/98 P, EU:C:2000:361, punkterna 41 och 42), dom av den 10 december 2002, kommissionen/Camar och Tico ( C‑312/00 P, EU:C:2002:736, punkt 53), och dom av den 10 juli 2003, kommissionen/Fresh Marine ( C‑472/00 P, EU:C:2003:399, punkt 25).

19 Se dom av den 5 mars 1996, Brasserie du pêcheur och Factortame ( C‑46/93 och C‑48/93, EU:C:1996:79, punkt 55), dom av den 4 juli 2000, Bergaderm och Goupil/kommissionen ( C‑352/98 P, EU:C:2000:361, punkt 43), dom av den 10 december 2002, kommissionen/Camar och Tico ( C‑312/00 P, EU:C:2002:736, punkt 54), och dom av den 10 juli 2003, kommissionen/Fresh Marine ( C‑472/00 P, EU:C:2003:399, punkt 26).

20 Se dom av den 4 juli 2000, Bergaderm och Goupil/kommissionen ( C‑352/98 P, EU:C:2000:361, punkt 44), dom av den 10 december 2002, kommissionen/Camar och Tico ( C‑312/00 P, EU:C:2002:736, punkt 54), och dom av den 10 juli 2003, kommissionen/Fresh Marine ( C‑472/00 P, EU:C:2003:399, punkt 26).

21 Se dom av den 5 mars 1996, Brasserie du pêcheur och Factortame ( C‑46/93 och C‑48/93, EU:C:1996:79, punkt 57).

22 Se punkt 38 i den överklagade domen.

23 Punkterna 56 och 57 i den överklagade domen.

24 Se även punkt 58 i den överklagade domen.

25 Punkt 59 i den överklagade domen (min kursivering).

26 Se, bland annat, dom av den 18 januari 2007, PKK och KNK/rådet ( C‑229/05 P, EU:C:2007:32, punkterna 109–111), dom av den 29 juni 2010, E och F ( C‑550/09, REU, EU:C:2010:382, punkt 57), dom av den 21 mars 2012, Fulmen/rådet ( T‑439/10 och T‑440/10, EU:T:2012:142, punkterna 96 och 97), dom av den 13 mars 2012, Melli Bank/rådet ( C‑380/09 P, EU:C:2012:137, punkt 46), dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi ( C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 142), och dom av den 12 december 2006, Organisation des Modjahedines du peuple d’Iran/rådet ( T‑228/02, EU:T:2006:384, punkt 159). Det är intressant att notera att EU-domstolen, i dom av den 18 februari 2016, rådet/Bank Mellat ( C‑176/13 P, EU:C:2016:96), bekräftade rådets skyldighet att visa att det finns grund för de restriktiva åtgärder som vidtagits genom att lägga fram uppgifter och bevisning så att unionsdomstolen kan pröva deras lagenlighet (punkterna 109–112), samtidigt som EU-domstolen dock angav att rådet, i vart fall vad beträffar en första rättsakt om upptagande i en förteckning, inte är skyldig att undersöka om sådana upplysningar och bevishandlingar är relevanta och korrekta, när dessa har ingetts till rådet av en medlemsstat eller av unionens höga representant (punkterna 88–91).

27 Punkt 38 i den överklagade domen.

28 Punkt 171 i förslaget till avgörande i målet rådet/Manufacturing Support & Procurement Kala Naft (C‑348/12 P, EU:C:2013:470), se även punkterna 172 och 174 i samma förslag.

29 Punkterna 109 och 110 i den domen.

30 Se punkterna 109–111 i samma dom.

31 Frågan rörande motiveringen, som avser en väsentlig formföreskrift, är givetvis – såsom domstolen upprepade gånger har framhållit – fristående från frågan rörande bevisningen avseende det påstådda beteendet, som avser den aktuella rättsaktens lagenlighet i sak och som innebär en prövning av de angivna omständigheternas riktighet och av bedömningen att dessa motiverar att restriktiva åtgärder vidtas mot den berörda personen; se, bland annat, dom av den 15 november 2012, rådet/Bamba ( C‑417/11 P, EU:C:2012:718, punkt 60).

32 Se punkt 57, min kursivering. I samma punkt tillade domstolen att möjligheten att göra en sådan domstolsprövning är absolut nödvändig för att säkerställa en lämplig balans mellan de krav som ligger till grund för antagandet av de aktuella åtgärderna, i det fallet kampen mot den internationella terrorismen och skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna. I linje härmed hade domstolen, i dom av den 3 september 2008, Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen ( C‑402/05 P och C‑415/05 P, REG, EU:C:2008:461), bland annat redan angett att sådana restriktiva åtgärder som dem som var i fråga i det mål som föranledde den domen inte undgick all kontroll från unionsdomstolens sida enbart på grund av att den rättsakt genom vilken dessa åtgärder hade införts rörde känsliga områden, såsom nationell säkerhet och kampen mot terrorism (se, särskilt, punkt 343; se även punkterna 281, 326, 350‑351 i den domen).

33 Detta är den ståndpunkt som rådet intog bland annat i målet Kala Naft (se generaladvokaten Bots förslag till avgörande i det målet, (C‑348/12 P, EU:C:2013:470, punkt 88).

34 Se, bland annat, dom av den 4 juli 2000, Bergaderm och Goupil/kommissionen ( C‑352/98 P, EU:C:2000:361, punkt 40).

35 Se punkterna 86 och 87 i den överklagade domen.

36 Se, bland annat, dom av den 9 juli 1981, Krecké/kommissionen ( 59/80 och 129/80, ej publicerad, EU:C:1981:170, punkterna 73 och 74), dom av den 7 oktober 1985, van der Stijl/kommissionen ( 128/84, EU:C:1985:395, punkt 26), dom av den 9 juli 1987, Hochbaum och Rawes/kommissionen ( 44/85, 77/85, 294/85 och 295/85, EU:C:1987:348, punkt 22), dom av den 6 juli 1999, Séché/kommissionen ( T‑112/96 och T‑115/96, EU:T:1999:134, punkt 281), dom av den 16 december 2004, De Nicola/EIB ( T‑120/01 och T‑300/01, EU:T:2004:367, punkt 73), och dom av den 18 september 2015, Wahlström/Frontex ( T‑653/13 P, EU:T:2015:652, punkterna 82–85).

37 Min kursivering.

38 Min kursivering. Samma formulering har använts, ibland med några variationer, i samtliga personalmål i vilka den aktuella principen har tillämpats.

39 Se, exempelvis, dom av den 26 oktober 1993, Caronna/kommissionen ( T‑59/92, EU:T:1993:91, punkt 107), och dom av den 10 juni 2004, François/kommissionen ( T‑307/01, REG, EU:T:2004:180, punkt 110).

40 Se dom av den 11 oktober 1995, Baltsavias/kommissionen ( T‑39/93 och T‑553/93, EU:T:1995:177, punkt 86), och dom av den 16 juni 2000, C/rådet ( T‑84/98, EU:T:2000:156, punkt 101).

41 Se dom av den 24 november 2005, Marcuccio/kommissionen ( T‑236/02, EU:T:2005:417, punkterna 234 och 237).

42 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 februari 1990, Culin/kommissionen ( C‑343/87, EU:C:1990:49, punkterna 27 och 28), och dom av den 6 juni 2006, Girardot/kommissionen ( T‑10/02, EU:T:2006:148, punkt 131).

43 Se dom av den 7 februari 1990, Culin/kommissionen ( C‑343/87, EU:C:1990:49, punkterna 27 och 28), dom av den 23 mars 2000, Rudolph/kommissionen ( T‑197/98, EU:T:2000:86, punkt 98), dom av den 10 juni 2004, François/kommissionen ( T‑307/01, EU:T:2004:180, punkt 110), dom av den 9 december 2010, kommissionen/Strack ( T‑526/08 P, EU:T:2010:506, punkt 108), och dom av den 2 oktober 2012, Q/kommissionen ( F‑52/05 RENV, EU:F:2012:139, punkt 273).

44 Se punkt 70.

45 I dom av den 18 februari 2016, Jannatian/rådet ( T‑328/14, ej publicerad, EU:T:2016:86, punkterna 62–66), kom tribunalen – i motsats till i den överklagade domen – efter att ha bedömt samtliga omständigheter i det aktuella fallet fram till slutsatsen, i de domskäl som angavs för fullständighetens skull, att ogiltigförklaringen utgjorde en lämplig ersättning för hela den ideella skada som sökanden lidit.

46 Klagandeföretaget har hänvisat till punkterna 88, 109, 145 och 147 i den överklagade domen.

47 Se, bland annat, dom av den 9 september 2008, FIAMM m.fl./rådet och kommissionen ( C‑120/06 P och C‑121/06 P, EU:C:2008:476, punkt 106 och där angiven rättspraxis).

48 Se dom av den 16 september 1997, Blackspur DIY m.fl./rådet och kommissionen ( C‑362/95 P, EU:C:1997:401, punkt 31), och dom av den 16 juli 2009, SELEX Sistemi Integrati/kommissionen ( C‑481/07 P, ej publicerad, EU:C:2009:461, punkt 36).

49 Se dom av den 21 maj 1976, Roquette frères/kommissionen ( 26/74, EU:C:1976:69, punkterna 22 och 23), och dom av den 16 september 1997, Blackspur DIY m.fl./rådet och kommissionen ( C‑362/95 P, EU:C:1997:401, punkt 31).

50 Se. bland annat, dom av den 3 december 2015, PP Nature-Balance Lizenz/kommissionen ( C‑82/15 P, EU:C:2015:796, punkterna 26 och 27).

51 Se, bland annat, dom av den 18 juli 2007, Industrias Químicas del Vallés/kommissionen ( C‑326/05 P, EU:C:2007:443, punkterna 60 och 63).

52 Vad särskilt beträffar den bevisbörda som åligger klagandeföretaget i fråga om den beräknade vinstmarginalen, ska det påpekas att även om det, när det rör sig om att fastställa värdet på en utebliven vinst och följaktligen värdet på hypotetiska ekonomiska transaktioner, kan vara svårt eller till och med omöjligt för sökanden att exakt beräkna det belopp som motsvarar den skada som sökanden påstår att den lidit, kan detta emellertid inte befria sökanden från skyldigheten att styrka den åberopade skadan. Om värdet på en utebliven vinst nödvändigtvis motsvaras av en hypotetisk uppgift som ska beräknas när något säkert fastställande inte kan ske, är det likväl så att de uppgifter som beräkningen grundas på kan – och i möjligaste mån ska – styrkas av den part som åberopar uppgifterna (se dom av den 28 april 2010, BST/kommissionen ( T‑452/05, EU:T:2010:167, punkterna 167 och 168).

53 Klagandeföretaget har även hänvisat till en betydande nedgång i dess omsättning och lönsamhet samt till uppsägningen av många anställda och andra oförutsedda kostnader.

54 Även om klagandeföretaget inte har formulerat någon anmärkning om felaktig kvalificering av de faktiska omständigheterna vad beträffar tribunalens slutsats att det inte hade styrkts att det fanns något orsakssamband mellan det handlande som lades rådet till last och hävningen av avtalet med Mobarakeh, vill jag ändå påpeka att med direkt skada avses, enligt rättspraxis, skada som, oberoende av andra positiva eller negativa orsaker, följer av en rättsstridig handling av den ansvariga personen (se generaladvokaten Trabucchis förslag till avgörande i målet Compagnie Continentale France/rådet ( 169/73, EU:C:1974:32, punkt 4)), eftersom det påtalade handlandet ska vara den avgörande orsaken till skadan (se beslut av den 31 mars 2011, Mauerhofer/kommissionen ( C‑433/10 P, ej publicerat, EU:C:2011:204, punkt 127)).

55 Dom av den 16 juli 2009, kommissionen/Schneider Electric ( C‑440/07 P, EU:C:2009:459, punkt 192).

56 Dom av den 16 juli 2009, kommissionen/Schneider Electric ( C‑440/07 P, EU:C:2009:459, punkt 193).

57 Dom av den 30 januari 1992, Finsider m.fl./kommissionen ( C‑363/88 och C‑364/88, EU:C:1992:44, punkterna 24 och 25).

58 Se dom av den 15 juni 2000, Dorsch Consult/rådet och kommissionen ( C‑237/98 P, EU:C:2000:321, punkt 25).

59 Se dom av den 19 maj 1982, Dumortier m.fl./rådet ( 64/76, 113/76, 167/78, 239/78, 27/79, 28/79 och 45/79, EU:C:1982:184, punkt 21), dom av den 18 mars 2010, Trubowest Handel och Makarov/rådet och kommissionen ( C‑419/08 P, EU:C:2010:147, punkt 53), och dom av den 10 maj 2006, Galileo International Technology m.fl./kommissionen ( T‑279/03, EU:T:2006:121, punkt 130 och där angiven rättspraxis).

60 Se, bland annat, dom av den 8 maj 2013, Eni/kommissionen ( C‑508/11 P, EU:C:2013:289, punkt 74 och där angiven rättspraxis).

61 Se dom av den 1 juni 1994, kommissionen/Brazzelli Lualdi m.fl. ( C‑136/92 P, EU:C:1994:211, punkt 66).