Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 22 mars 2021

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77, och rättelser i EUT L 229, 2004, s. 35, och EUT L 197, 2005, s. 34).

3 EUT C 202, 2016, s. 389.

4 Rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening (EUT L 251, 2003, s. 12).

5 Dom av den 16 juli 2015 ( C‑218/14, EU:C:2015:476).

6 Dom av den 30 juni 2016 ( C‑115/15, EU:C:2016:487).

7 Moniteur belge av den 31 december 1980, s. 14584.

8 Artikel 42 quater.1 tredje stycket i lagen av den 15 december 1980 tycks ha införlivat artikel 28 i direktiv 2004/38.

9 Dom av den 13 december 1989, Grimaldi ( C‑322/88, EU:C:1989:646, punkt 8), dom av den 13 juni 2017, Florescu m.fl. ( C‑258/14, EU:C:2017:448, punkt 30), och dom av den 27 februari 2018, Western Sahara Campaign UK ( C‑266/16, EU:C:2018:118, punkt 44).

10 Dom av den 14 maj 2019, M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus) ( C‑391/16, C‑77/17 och C‑78/17, EU:C:2019:403, punkt 71).

11 Dom av den 30 juni 2016 ( C‑115/15, EU:C:2016:487).

12 Dom av den 22 december 2010, Gowan Comércio Internacional e Serviços ( C‑77/09, EU:C:2010:803, punkt 25). Se, även, dom av den 28 mars 2017, Rosneft ( C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 50).

13 Dom av den 30 juni 2016 ( C‑115/15, EU:C:2016:487, punkt 48).

14 Dom av den 30 juni 2016, NA ( C‑115/15, EU:C:2016:487, punkt 50).

15 Dom av tribunal de première instance de Tournai (Förstainstansdomstolen i Tournai, Belgien).

16 Dom av den 30 juni 2016 ( C‑115/15, EU:C:2016:487).

17 I ett sådant fall kan X inte beviljas bibehållen uppehållsrätt enligt denna bestämmelse, och detta oberoende av huruvida han kan visa att han, innan han förvärvade permanent uppehållsrätt, uppfyllde villkoret om tillräckliga tillgångar i artikel 13.2 andra stycket i direktivet, ett villkor som är centralt för den hänskjutande domstolens fråga angående giltigheten av denna bestämmelse.

18 Dom av den 30 juni 2016 ( C‑115/15, EU:C:2016:487).

19 Se, bland annat, dom av den 16 september 2010, Chatzi ( C‑149/10, EU:C:2010:534, punkt 43), och dom av den 31 januari 2013, McDonagh ( C‑12/11, EU:C:2013:43, punkt 44).

20 Dom av den 30 juni 2016 ( C‑115/15, EU:C:2016:487).

21 Dom av den 16 juli 2015 ( C‑218/14, EU:C:2015:476).

22 Dom av den 16 juli 2015 ( C‑218/14, EU:C:2015:476).

23 Dom av den 16 juli 2015, Singh m.fl. ( C‑218/14, EU:C:2015:476, punkt 48). Min kursivering.

24 Dom av den 16 juli 2015, Singh m.fl. ( C‑218/14, EU:C:2015:476, punkt 55). I denna punkt hänvisar domstolen till domen av den 8 november 2012, Iida ( C‑40/11, EU:C:2012:691). Det ska dock påpekas att omständigheterna i det målet skiljer sig från omständigheterna i det mål som avgjordes genom domen Singh m.fl., eftersom sökanden i det målet, Yoshikazu Iida, inte var bosatt i sin makas mottagande medlemsstat utan i hennes ursprungsmedlemsstat och följaktligen inte kunde beviljas uppehållsrätt med stöd av direktiv 2004/38.

25 Dom av den 16 juli 2015, Singh m.fl. ( C‑218/14, EU:C:2015:476, punkt 62).

26 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2015, Singh m.fl. ( C‑218/14, EU:C:2015:476, punkt 66).

27 Dom av den 16 juli 2015, Singh m.fl. ( C‑218/14, EU:C:2015:476, punkt 70 och domslutet). I punkt 68 i denna dom påpekade domstolen att tredjelandsmedborgare enligt nationell rätt i ett sådant fall ändå kan ges ett mer omfattande skydd och därmed kan fortsätta att uppehålla sig i den mottagande medlemsstaten.

28 Se, för en kritisk syn på denna dom, Strumia, F., Divorce immediately, or leave. Rights of third country nationals and family protection in the context of EU citizens’ free movement: Kuldip Singh and Others, Common Market Law Review, 2016, vol. 53(5), s. 1373–1393.

29 Min kursivering. Jag noterar att det i denna bestämmelse inte anges under vilket – av de tre år som äktenskapet ska ha varat innan domstolsförfarandet för äktenskapsskillnad eller upplösningen av partnerskapet inleds – som tredjelandsmedborgaren ska ha uppehållit sig i den mottagande medlemsstaten.

30 Dom av den 16 juli 2015, Singh m.fl. ( C‑218/14, EU:C:2015:476, punkt 48). Se punkt 44 i förevarande förslag till avgörande.

31 Denna aspekt är viktig för förståelsen av räckvidden av domen av den 30 juni 2016, NA ( C‑115/15, EU:C:2016:487) och skälet till att jag anser att den rättspraxis som bygger på denna dom måste uppdateras.

32 Det vill säga leden a–d.

33 Dom av den 16 juli 2015, Singh m.fl. ( C‑218/14, EU:C:2015:476).

34 Dom av den 16 juli 2015, Singh m.fl. ( C‑218/14, EU:C:2015:476, punkt 67). Min kursivering.

35 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Singh m.fl. ( C‑218/14, EU:C:2015:306, punkterna 25 och 26): Enligt ordalydelsen i artikel 13 i direktiv 2004/38 föreskrivs det nämligen varken att unionsmedborgaren och hans eller hennes make måste vistas i den mottagande medlemsstaten tills målet om äktenskapsskillnad har slutförts eller att målet om äktenskapsskillnad ska handläggas och avslutas i denna stat. Generaladvokaten Kokott preciserade emellertid därefter att [o]m man inte ser på artiklarna 12 och 13 i direktiv 2004/38 var för sig, utan tillsammans, kan med en strikt bokstavstolkning bibehållen uppehållsrätt för de frånskilda tredjelandsmedborgarna inte motiveras med stöd av artikel 13 i direktivet. Min kursivering. Se Briddick, C., Combatting or Enabling Domestic Violence? Evaluating the Residence Rights of Migrant Victims of Domestic Violence in Europe, International and Comparative Law Quarterly, vol. 69(4), 2020, s. 1013–1034, särskilt sidan 1021, och, av samma författare, Secretary of State for the Home Department v NA, Journal of Immigration Asylum and Nationality Law, 2016, vol. 30(4), s. 368–374.

36 Jag kommer att behandla denna fråga mer ingående i samband med bedömningen av domen av den 30 juni 2016, NA ( C‑115/15, EU:C:2016:487). Se punkterna 53–58 i förevarande förslag till avgörande.

37 Dom av den 16 juli 2015, Singh m.fl. ( C‑218/14, EU:C:2015:476, punkt 67).

38 Jag tolkar avresa för äktenskapsskillnad, ogiltigförklaring av äktenskap eller upplösning av registrerat partnerskap så, att den make eller maka som är unionsmedborgare omedelbart efter att ha lämnat den mottagande medlemsstaten inleder ett förfarande för äktenskapsskillnad, ogiltigförklaring av äktenskap eller upplösning av partnerskap i ursprungsmedlemsstaten eller i en annan medlemsstat (utom i de fall då tillämplig lag för äktenskapsskillnad, ogiltigförklaring av äktenskap eller upplösning av partnerskap kräver att det ska ha gått en viss tid sedan makarnas samlevnad upphörde eller en viss betänketid innan dom om äktenskapsskillnad meddelas). Begreppet kan också förstås som en avresa som hänger samman med vissa omständigheter som motiverar äktenskapsskillnad, ogiltigförklaring av äktenskap eller upplösning av partnerskap, bland annat att personen i fråga ska ha varit utsatt för våld i hemmet när äktenskapet eller det registrerade partnerskapet fortfarande bestod. En avresa som beror på dessa omständigheter ska således betraktas som en avresa för äktenskapsskillnad, ogiltigförklaring av äktenskap eller upplösning av registrerat partnerskap.

39 Se Strumia, F., op. cit., s. 1381. Se, även, punkt 87 i förevarande förslag till avgörande.

40 Detta är även fallet för Nalini Chenchooliah i det mål som avgjordes genom domen av 10 september 2019, Chenchooliah ( C‑94/18, EU:C:2019:693, punkt 43). Som framgår av de faktiska omständigheter som den hänskjutande domstolen har redogjort för har unionsmedborgaren … återvänt till den medlemsstat där han eller hon är medborgare, i förevarande fall för att avtjäna ett fängelsestraff.

41 Bland annat för att genomgå vederbörligen bestyrkt medicinsk behandling eller för att tillfälligt ta hand om en familjemedlem som lider av en allvarlig sjukdom.

42 Vad gäller bibehållande av uppehållskort vid tillfällig frånvaro, se artikel 11.2 i direktiv 2004/38.

43 Se punkterna 62 och 63 samt fotnot 41 i förevarande förslag till avgörande.

44 Vad gäller makar som bor och arbetar i olika medlemsstater har generaladvokaten Kokott i sitt förslag till avgörande i målet Singh m.fl. ( C‑218/14, EU:C:2015:306, punkt 48) påpekat följande: Systemet i direktiv 2004/38 är ändå inkonsekvent. Efter det att unionsmedborgaren har lämnat landet kan maken från tredjeland nämligen, om han eller hon till exempel av yrkesskäl inte följer med unionsmedborgaren och inte heller vårdar ett gemensamt barn, till och med förlora sin uppehållsrätt i den hittillsvarande mottagande medlemsstaten trots att äktenskapet är intakt, medan tredjelandsmedborgarens uppehållsrätt, om äktenskapet hade spruckit, skulle bibehållas enligt artikel 13 i direktiv 2004/38 om han eller hon kunde ansöka om skilsmässa i rätt tid. Min kursivering.

45 I sitt förslag till avgörande i målet Ogieriakhi ( C‑244/13, EU:C:2014:323, punkt 42) konstaterade generaladvokaten Bot följande: Att kräva att de berörda personerna permanent sammanlever under samma tak är enligt min mening en inblandning i deras privat- och familjeliv som strider emot artikel 7 i [stadgan]. Det ankommer inte på statliga myndigheter att påtvinga medborgare i andra medlemsstater och deras familjemedlemmar en viss syn på sammanlevnad eller livsstil, och i synnerhet inte då ett motsvarande krav inte ställs på de egna medborgarna (min kursivering). Även om detta konstaterande av generaladvokaten Bot rör kravet på samlevnad inom ramen för tolkningen av artikel 10 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, 1968, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 33), anser jag att detta synsätt, med avseende på den grundläggande rätten till respekt för privatlivet och familjelivet, även kan tillämpas på situationer där makarna lever åtskilda, bland annat av yrkesmässiga, hälsorelaterade eller liknande skäl.

46 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Singh m.fl. ( C‑218/14, EU:C:2015:306, punkt 49).

47 Dom av den 16 juli 2015 ( C‑218/14, EU:C:2015:476).

48 Dom av den 16 juli 2015 ( C‑218/14, EU:C:2015:476).

49 Enligt polsk rätt grundar sig en dom om äktenskapsskillnad på konstaterandet att det föreligger djup och varaktig söndring i äktenskapet. Båda förutsättningarna måste föreligga samtidigt (artikel 56.1 i familje- och förmyndarskapslagen). Enligt fransk rätt kan äktenskapsskillnad på grund av djup och varaktig söndring i äktenskapet begäras av en av makarna om paret har levt isär i minst två år den dag ansökan om äktenskapsskillnad lämnades in. Detta förutsätter att makarna inte bor ihop och vill upplösa äktenskapet. Enligt finländsk rätt kan äktenskapsskillnad beviljas efter en betänketid på sex månader. Äktenskapsskillnad erhålls utan betänketid om makarna har bott isär minst två år när ansökan om äktenskapsskillnad lämnas in. Enligt tysk rätt anses, i enlighet med 1566 § i Bürgerliches Gesetzbuch (civillagen, nedan kallad BGB), djup och varaktig söndring råda i äktenskapet om makarna har levt åtskilda en viss tid och om båda gemensamt ansöker om äktenskapsskillnad och redan har levt åtskilda i ett år, eller den ena maken ansöker om äktenskapsskillnad och den andra maken samtycker, och makarna redan har levt åtskilda i ett år, eller den ena maken ansöker om äktenskapsskillnad och den andra maken inte samtycker, men makarna redan har levt åtskilda i tre år. Enligt 1565 § stycke 2 BGB kan, om makarna inte har levt åtskilda i ett år, äktenskapsskillnad endast beviljas i ett fåtal fall, exempelvis om fortsatt äktenskap ter sig orimligt för den make som ansöker om äktenskapsskillnad på grund av den andra makens personliga beteende (till exempel vid fysiskt våld från den andra maken). När det gäller andra nationella bestämmelser, se även Skilsmässa, Europeiska e-juridikportalen, tillgänglig på följande adress: https://e-justice.europa.eu/content_divorce-45-sv.do (senast uppdaterad den 26 oktober 2020).

50 Dom av den 13 februari 1985, Diatta ( 267/83, EU:C:1985:67, punkt 20), och dom av den 10 juli 2014, Ogieriakhi ( C‑244/13, EU:C:2014:2068, punkt 37).

51 Se, för ett liknande resonemang, inom ramen för tolkningen av artikel 10 i förordning nr 1612/68, dom av den 10 juli 2014, Ogieriakhi ( C‑244/13, EU:C:2014:2068, punkt 47 och domslutet).

52 Se förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (KOM(2001) 257 slutlig, EGT C 270 E, 2001, s. 150).

53 Min kursivering.

54 Dom av den 16 juli 2015 ( C‑218/14, EU:C:2015:476).

55 Med hänsyn till längden på vissa nationella förfaranden för hemskillnad, äktenskapsskillnad, ogiltigförklaring av äktenskap eller upplösning av registrerat partnerskap ankommer det på den nationella domstolen att bedöma huruvida exempelvis ett skilsmässoförfarande som inletts en tid efter det att unionsmedborgaren lämnade den mottagande medlemsstaten kan betraktas som en avresa för äktenskapsskillnad i den mening som avses i artikel 13.2 i direktiv 2004/38. Se fotnot 38 i förevarande förslag till avgörande.

56 Dom av den 30 juni 2016 ( C‑115/15, EU:C:2016:487, punkterna 48 och 49).

57 Den hänskjutande domstolen hade förklarat följande: Den 5 december 2006 begärde han att den brittiska gränsmyndigheten skulle återkalla NA:s uppehållstillstånd med motiveringen att han permanent hade bosatt sig i Pakistan och begärde att få information om återkallandet av hans hustrus uppehållskort.

58 NA hade även ansökt om permanent uppehållsrätt i Förenade kungariket, men denna ansökan hade avslagits av den behöriga nationella myndigheten. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 2016, NA ( C‑115/15, EU:C:2016:487, punkterna 15–22).

59 Dom av den 30 juni 2016, NA ( C‑115/15, EU:C:2016:487, punkt 49).

60 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 2016, NA ( C‑115/15, EU:C:2016:487, punkt 36).

61 Dom av den 30 juni 2016, NA ( C‑115/15, EU:C:2016:487, punkt 51).

62 Dom av den 16 juli 2015 ( C‑218/14, EU:C:2015:476).

63 Dom av den 30 juni 2016 ( C‑115/15, EU:C:2016:487).

64 Dom av den 16 juli 2015 ( C‑218/14, EU:C:2015:476).

65 Se punkterna 44, 48 och 49 i förevarande förslag till avgörande.

66 Dom av den 16 juli 2015, Singh m.fl. ( C‑218/14, EU:C:2015:476, punkt 48). Se punkt 44 i förevarande förslag till avgörande.

67 Se punkt 47 i förevarande förslag till avgörande.

68 Se, bland annat, dom av den 1 februari 2017, Município de Palmela ( C‑144/16, EU:C:2017:76, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

69 Detta är för övrigt den vedertagna uppfattningen i doktrinen. Se, bland annat, Gazin, F., Maintien d’un droit de séjour d’un ressortissant d’un État tiers avec un citoyen européen en présence d’enfants et en cas de divorce et de violence domestique commise pendant le mariage: la Cour confirme son interprétation sévère de l’article 13 de la directive 2004/38/CE verrouillant l’accès au droit de séjour à titre individuel des ressortissants de pays tiers mais accepte de reconnaître audits ressortissants un droit de séjour dérivé sur le fondement du règlement 12 du règlement (CEE) no 1612/68 et de l’article 21 TFUE, Europe, 2016, septembre Comm. nr 8–9, s. 28 och 29, Peers, S., Domestic violence and free movement of EU citizens: a shameful CJEU ruling, 2016, tillgänglig på följande adress: http://eulawanalysis.blogspot.com/2016/07/domestiC‑violence-and-free-movement-of.html, Barbou des Places, S., Le droit de séjour des ressortissants d’États tiers ayant la garde effective d’enfants citoyens de l’Union, Revue critique de droit international privé, 2017, nr 1, s. 45, Oosterom-Staples, H., Residence Rights for Caring Parents who are also Victims of Domestic Violence, European Journal of Migration and Law, 2017, vol. 19(4), s. 396–424, och Gyeney, L., Sensitive Issues before the European Court of Justice – The Right of Residence of Third Country Spouses Who Became Victims of Domestic Violence, as Well as Same-Sex Spouses in the Scope of Application of the Free Movement Directive (Legal Analysis of the NA and Coman Cases), Hungarian Yearbook of International Law and European Law, 2017, nr 1, s. 211–256.

70 Min kursivering. Såsom generaladvokaten Wathelet har understrukit i sitt förslag till avgörande i målet NA ( C‑115/15, EU:C:2016:259, punkt 66), föreligger [det] således nödvändigtvis ett tidsgap mellan våldet i hemmet som utlöser en tillämpning av bestämmelsen och äktenskapsskillnaden.

71 I kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (KOM(2001) 257 slutlig, [EUT C 270 E, 2001,] s. 150) anges följande: Den rättighet som regleras här är förbunden med följande alternativa villkor: a) Äktenskapet har … varat …, b) Vårdnaden …, c) Äktenskapet upplöses på grund av en särskilt svår situation. (Det räcker att en enda av dessa situationer föreligger för att uppehållsrätten ska bibehållas). Generaladvokaten Wathelet har i sitt förslag till avgörande i målet NA understrukit att det rör sig om alternativa villkor ( C‑115/15, EU:C:2016:259, punkt 60).

72 Se punkt 73 i förevarande förslag till avgörande.

73 Kommissionen har preciserat att [f]ormuleringen i [artikel 13.2 andra stycket c] är vag, men särskilt avsedd att täcka situationer av våld inom familjen KOM(2001) 257 slutlig, s. 150.

74 Dom av den 25 juli 2008, Metock m.fl. ( C‑127/08, EU:C:2008:449, punkt 84), och dom av den 18 december 2014, McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:2450, punkt 32).

75 Min kursivering.

76 Se förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (KOM(2001) 257 slutlig, [EGT C 270 E, 2001,] s. 150). Min kursivering.

77 Åtminstone om de har ensam vårdnad om ett underårigt barn (se artikel 12.3 i direktiv 2004/38).

78 Generaladvokaten Wathelet angav i sitt förslag till avgörande i målet NA ( C‑115/15, EU:C:2016:259, punkt 70) att [r]isken att bli offer för utpressning i en skilsmässosituation eller nekas äktenskapsskillnad är enligt min mening särskilt framträdande vid våld i hemmet. En förlust av den härledda uppehållsrätten för den make som är tredjelandsmedborgare när unionsmedborgaren lämnat landet skulle kunna användas som ett påtryckningsmedel för att motsätta sig skilsmässa, trots att dessa omständigheter redan som sådana kan medföra en försvagning av offrets psykiska välbefinnande, och under alla omständigheter skapa rädsla för förövaren.

79 Se punkterna 53–58 i förevarande förslag till avgörande.

80 När maken lämnar den mottagande medlemsstaten innan någon av de situationer som avses i artikel 13.2 i direktiv 2004/38 föreligger, medför inte unionsmedborgarens tillfälliga avresa att den make eller maka som är tredjelandsmedborgare förlorar sin härledda uppehållsrätt i de fall som anges i artikel 16.3 i direktiv 2004/38. Se punkterna 61–63 i förevarande förslag till avgörande.

81 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Wathelet i målet NA ( C‑115/15, EU:C:2016:259, punkterna 61 och 62). Min kursivering.

82 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 25 oktober 2012 om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF (EUT L 315, 2012, s. 57). Direktivets införlivandedatum fastställdes till den 16 november 2015. Jag erinrar om att syftet med detta direktiv är att sätta brottsoffret i centrum för det straffrättsliga systemet och att stärka brottsoffers rättigheter så att alla brottsoffer har samma rättigheter oavsett var brottet ägde rum och vad de har för nationalitet eller uppehållsstatus. Europaparlamentets resolution av den 30 maj 2018 om genomförande av direktiv 2012/29, 2016/2328(INI). Parlamentets resolution finns tillgänglig på följande adress: https://www.europarl.europa.eu/doceo/document/TA-8–2018–0229_SV.html. Min kursivering.

83 I artikel 2.1 a i) i direktiv 2012/29 definieras begreppet brottsoffer som en fysisk person som lidit fysisk, psykisk eller emotionell skada eller ekonomisk förlust som en direkt följd av ett brott.

84 Såsom barn (skäl 14), kvinnor som utsatts för sexuellt våld (skälen 6 och 17), personer med funktionsnedsättning (skäl 15), offer för terrorism (skäl 16), hbtq-personer eller offer för människohandel (skäl 17). Framför allt har skäl 17 i direktiv 2012/29 följande lydelse: Våld som riktas mot en person på grund av den personens kön, könsidentitet eller könsuttryck eller som i oproportionerlig utsträckning drabbar personer av ett visst kön ska ses som könsrelaterat våld. Det kan leda till att offret åsamkas fysisk, sexuell, psykisk eller emotionell skada eller ekonomisk förlust. Könsrelaterat våld ska ses som en typ av diskriminering och som en kränkning av offrets grundläggande friheter och innefattar våld i nära relationer … (min kursivering).

85 Se skälen 17 och 18 i direktiv 2012/29. Se även Europaparlamentets betänkande om genomförande av direktiv 2012/29 … av den 14 maj 2018, A8–0168/2018, s. 15, punkt 13: Europaparlamentet erinrar medlemsstaterna om att brottsoffer som inte är lagligt bosatta också bör ha tillgång till rättigheter och tjänster … såsom rättsligt skydd och psykologiskt och ekonomiskt stöd från medlemsstaterna, utan att behöva vara rädda för att utvisas … Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att införa lagstiftning som ger brottsoffer med uppehållstillstånd som familjemedlem möjlighet att ta sig ur situationer där övergrepp förekommer genom att erhålla självständiga uppehållstillstånd … Tillgänglig på följande adress: https://www.europarl.europa.eu/doceo/document/A-8–2018–0168_SV.pdf.

86 I skäl 18 i direktiv 2012/29 anges att [v]åld i nära relationer begås av en person som är eller har varit make eller partner eller annan familjemedlem till brottsoffret, oavsett om förövaren delar eller har delat bostad med brottsoffret eller inte. Sådant våld kan innefatta fysiskt, sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt våld som kan leda till fysisk, psykisk eller emotionell skada eller ekonomisk förlust. Våld i nära relationer är ett allvarligt och ofta dolt socialt problem som kan orsaka ett systematiskt psykiskt och fysiskt trauma med allvarliga följdverkningar eftersom förövaren är en person som offret borde kunna lita på …. Även om dessa typer av våld drabbar både män och kvinnor påpekas det i skäl 18 att [k]vinnor drabbas oproportionerligt hårt av sådant våld, och situationen kan vara värre om kvinnan är beroende av förövaren ekonomiskt och socialt eller när det gäller hennes rätt att uppehålla sig i landet. Min kursivering.

87 Genom rådets direktiv 2004/81/EG av den 29 april 2004 om uppehållstillstånd till tredjelandsmedborgare som har fallit offer för människohandel eller som har fått hjälp till olaglig invandring och vilka samarbetar med de behöriga myndigheterna (EUT L 261, 2004, s. 1) införs däremot ett uppehållstillstånd avsett för offer för människohandel eller, om en medlemsstat beslutar att utvidga räckvidden för detta direktiv, för tredjelandsmedborgare som har fått hjälp till olaglig invandring, för vilka uppehållstillståndet utgör ett tillräckligt incitament för att samarbeta med de behöriga myndigheterna, samtidigt som det är förenat med vissa villkor för att säkerställa att det inte leder till missbruk. Se skäl 9 i direktivet.

88 Dom av den 25 juli 2008, Metock m.fl. ( C‑127/08, EU:C:2008:449, punkt 84), och dom av den 18 december 2014, McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:2450, punkt 32). Se, även, punkt 84 i förevarande förslag till avgörande.

89 Syftet är att erbjuda rättsligt skydd, bland annat för de personer vilkas vistelserätt är kopplad till familjeband, i detta fall äktenskap (eller partnerskap), och som därför riskerar att bli offer för utpressning i en skilsmässosituation eller utpressning i en avresesituation. Se skäl 15 i direktiv 2004/38, KOM(2001) 257 slutlig, s. 150, och punkterna 82–88 i förevarande förslag till avgörande.

90 Se skäl 57 i direktiv 2012/29.

91 Förklaring nr 19 som fogats till slutakten från den regeringskonferens som antagit Lissabonfördraget, undertecknat den 13 december 2007 (EUT C 115, 2008, s. 345, och EUT C 326, 2012, s. 347).

92 Se framför allt artiklarna 2, 3 och 14 konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950, samt Europadomstolens dom av den 9 juni 2009, Opuz mot Turkiet (ECHR:2009:0609JUD003340102, § 132): Våld i hemmet är ett fenomen som kan ta sig olika former – fysiskt våld, psykiskt våld, förolämpningar – … Det rör sig om ett generellt problem som är gemensamt för samtliga medlemsstater, och som inte alltid är uppenbart, eftersom våldet ofta sker i personliga förhållanden eller inom en begränsad krets av personer. Det drabbar inte enbart drabbar kvinnor. Även män kan utsättas för våld i hemmet, liksom barn, vilka ofta utgör direkta eller indirekta offer för sådant våld. Min kursivering. Samtliga medlemsstater har dessutom ratificerat konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, som antogs av Förenta nationernas generalförsamling den 18 december 1979 och trädde i kraft den 3 september 1981 (United Nations Treaty Series, vol. 1249, s. 13). Unionen är inte part i denna konvention.

93 Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (Istanbulkonventionen) av den 11 maj 2011, Europarådets fördragsserie nr 210. För unionens eventuella anslutning till denna konvention, se Yttrande 1/19, Istanbulkonventionen, som domstolen ännu inte slutligt tagit ställning till.

94 Se, även, punkt 1 och följande punkter i den förklarande rapporten till Istanbulkonvention, Europarådets fördragsserie nr 210, tillgänglig på https://rm.coe.int/16800d38c9: Våld mot kvinnor, inklusive våld i hemmet, utgör i en av de allvarligaste kränkningarna av en persons rättigheter på grund av vederbörandes kön som förekommer i Europa, och möts ofta med tystnad. Våld i hemmet – gentemot andra brottsoffer, såsom barn, män och äldre – är även ett underskattat fenomen som påverkar alltför många familjer för att kunna ignoreras. Min kursivering.

95 Enligt punkt 303 i den förklarande rapporten till Istanbulkonventionen har författarna bedömt att det är att föredra att låta parterna i enlighet med nationell rätt definiera under vilka förutsättningar och under vilka tidsperioder brottsoffer på egen begäran kan beviljas ett självständigt uppehållstillstånd. Detta förutsätter att det utses vilka myndigheter som är behöriga att avgöra huruvida upplösningen av förhållandet beror på det våld som offret har utsatts för och vilken bevisning som ska läggas fram för att styrka detta. Det kan exempelvis röra sig om polisprotokoll, ett domstolsavgörande, ett förbuds- eller skyddsföreläggande, ett läkarintyg, en dom om äktenskapsskillnad, rapporter från socialtjänsten eller rapporter från icke-statliga organisationer …

96 Se punkt 307 i den förklarande rapporten till Istanbulkonventionen.

97 Situationen kan förändras om unionen ansluter sig till konventionen.

98 Se punkt 304 i den förklarande rapporten till Istanbulkonventionen.

99 Även om det är riktigt att denna konvention inte är tillämplig i förevarande fall, eftersom unionen inte har anslutit sig till konventionen, kan den ändå tjäna som inspirationskälla vid tolkningen av artikel 13.2 första stycket c i direktiv 2004/38.

100 I avsaknad av ett sådant samband hänvisas det i doktrinen till ett subsidiaritetsförhållande mellan artiklarna 20 och 21 i stadgan, se Bribosia, E., Rorive, I. och Hislaire, J., Article 20. – Égalité en droit, i F. Picod, C. Rizcallah, och S. Van Drooghenbroeck (éd), Charte des droits fondamentaux de l’Union européenne. Commentaire article par article (andra upplagan), Bruxelles, Bruylant, 2019, s. 533: … Artikel 20 skulle kunna användas för att kontrollera att varje skillnad i behandling, oavsett grund, är konsekvent och rationell i förhållande till det eftersträvade målet. Se, även, Bell, M., Article 20 – Equality before the Law, i Peers, S., Hervey, T., Kenner, J. och Ward, A. (éd), The EU Charter of Fundamental Rights – A commentary, Hart Publishing, Oxford, 2014, s. 563, särskilt sidan 577.

101 EUT C 303, 2007, s. 17.

102 Yttrande 1/17 (Övergripande avtal om ekonomi och handel mellan EU och Kanada) av den 30 april 2019 ( EU:C:2019:341, punkt 168).

103 Yttrande 1/17 (Övergripande avtal om ekonomi och handel mellan EU och Kanada) av den 30 april 2019 ( EU:C:2019:341, punkt 169), och dom av den 4 juni 2009, Vatsouras och Koupatantze ( C‑22/08 och C‑23/08, EU:C:2009:344, punkt 52).

104 Yttrande 1/17 (Övergripande avtal om ekonomi och handel mellan EU och Kanada) av den 30 april 2019 ( EU:C:2019:341, punkt 171 och där angiven rättspraxis).

105 Dom av den 11 juli 2006, Franz Egenberger ( C‑313/04, EU:C:2006:454, punkt 33), dom av den 17 oktober 2013, Schaible ( C‑101/12, EU:C:2013:661, punkt 76), och beslut av den 26 mars 2020, Luxaviation ( C‑113/19, EU:C:2020:228, punkt 36).

106 Se, bland annat, dom av den 16 december 2008, Arcelor Atlantique och Lorraine m.fl. ( C‑127/07, EU:C:2008:728, punkt 26), dom av den 7 mars 2017, RPO ( C‑390/15, EU:C:2017:174, punkt 42), och dom av den 22 januari 2019, Cresco Investigation ( C‑193/17, EU:C:2019:43, punkt 42).

107 Se, bland annat, dom av den 22 maj 2014, Glatzel ( C‑356/12, EU:C:2014:350, punkt 84).

108 Domstolen har redan slagit fast att det i de bestämmelser som är tillämpliga på Schengenområdet uttryckligen anges att de inte påverkar den fria rörligheten för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar som följer med eller ansluter sig till dem, vilket bland annat garanteras genom direktiv 2004/38 (dom av den 18 juni 2020, Ryanair Designated Activity Company, C‑754/18, EU:C:2020:478, punkt 40).

109 I protokoll nr 25 om utövande av delade befogenheter (EUT C 326, 2012, s. 307), som fogats som bilaga till EU- och EUF-fördragen, anges att [n]är unionen vidtar åtgärder på ett visst område ska tillämpningsområdet för detta befogenhetsutövande endast omfatta de delar som styrs av unionsakten i fråga och således inte omfatta hela området.

110 Detta är bland annat fallet i direktiv 2003/86.

111 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 2008, Metock m.fl. ( C‑127/08, EU:C:2008:449, punkt 68).

112 Se mitt förslag till avgörande i målet Ryanair Designated Activity Company ( C‑754/18, EU:C:2020:131, punkt 34).

113 Jag erinrar emellertid om att tredjelandsmedborgare, på migrationsrättens område, bland annat kan åberopa stadgan i den mån denna är tillämplig inom ramen för unionsrättens tillämpningsområde. Vad gäller direktiv 2003/86, se dom av den 14 mars 2019, Y.Z. m.fl. (Vilseledande eller bedrägeri i samband med familjeåterförening) ( C‑557/17, EU:C:2019:203, punkt 53).

114 Thym, D., Legal Framework for EU Entry and Border Control Policies, K. Hailbronner och D. Thym (éds.), EU Immigration and Asylum Law. Commentary, andra upplagan, Munich/Oxford/Baden-Baden, C.H. Beck/Hart Publishing/Nomos, 2016, s. 272, särskilt sidan 285. I samma verk, se även Hailbronner, K. och Thym, D., Introduction EU Immigration and Asylum Law: Constitutional Framework and Principles for Interpretation, op. cit., särskilt sidan 4: Den begreppsmässiga autonomin på området med frihet, säkerhet och rättvisa bekräftar att unionens invandrings- och asylrätt inte återupprepar bestämmelserna om unionsmedborgares rörlighet. Tvärtom kännetecknas invandrings- och asylrätten numera av ett antal olika mål som fastställts i unionens fördrag, och som införts genom Lissabonfördraget.

115 Se punkt 121 i förevarande förslag till avgörande.

116 Enligt artikel 3.3 i direktiv 2003/86 ska direktivet inte tillämpas på familjemedlemmar till unionsmedborgare.

117 Dom av den 14 mars 2019, Y.Z. m.fl. (Vilseledande eller bedrägeri i samband med familjeåterförening) ( C‑557/17, EU:C:2019:203, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

118 Se artikel 7.1 i direktiv 2003/86.

119 Dom av den 21 april 2016, Khachab ( C‑558/14, EU:C:2016:285, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

120 Se artikel 8 första stycket i direktiv 2003/86.

121 Se artikel 16.1 i direktiv 2003/86. Se, även, förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Khachab ( C‑558/14, EU:C:2015:852, punkt 31).

122 Vad gäller skyldigheten att klara ett medborgarintegrationsprov, se dom av den 9 juli 2015, K och A ( C‑153/14, EU:C:2015:453).

123 Dom av den 7 november 2018, C och A ( C‑257/17, EU:C:2018:876, punkt 49).

124 Min kursivering. Så är däremot inte fallet med en tredjelandsmedborgare som är make eller maka till en unionsmedborgare. Se dom av den 13 februari 1985, Diatta ( 267/83, EU:C:1985:67, punkt 20), och dom av den 10 juli 2014, Ogieriakhi ( C‑244/13, EU:C:2014:2068, punkt 37). Se, även, punkt 71 i förevarande förslag till avgörande.

125 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 2019, Y.Z. m.fl. (Vilseledande eller bedrägeri i samband med familjeåterförening) ( C‑557/17, EU:C:2019:203, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

126 Se dom av den 14 mars 2019, Y.Z. m.fl. (Vilseledande eller bedrägeri i samband med familjeåterförening) ( C‑557/17, EU:C:2019:203, punkt 53). Se, även, skäl 2 i direktiv 2003/86.

127 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 2018, C och A ( C‑257/17, EU:C:2018:876, punkt 51).

128 Se skäl 15 i direktiv 2003/86. Se, även, punkt 131 i förevarande förslag till avgörande.

129 Dom av den 14 november 2017, Lounes ( C‑165/16, EU:C:2017:862, punkt 31) och dom av den 18 december 2014, McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:2450, punkterna 31 och 32).

130 Se artikel 2.2 och artikel 3.1 i direktiv 2004/38.

131 Se dom av den 21 december 2011, Ziolkowski och Szeja ( C‑424/10 och C‑425/10, EU:C:2011:866, punkt 38), dom av den 16 januari 2014, Onuekwere ( C‑378/12, EU:C:2014:13, punkt 30), och dom av den 17 april 2018, B och Vomero ( C‑316/16 och C‑424/16, EU:C:2018:256, punkt 51).

132 Enligt artikel 14.1 i detta direktiv bibehålls uppehållsrätten så länge unionsmedborgare och deras familjemedlemmar inte blir en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem.

133 Enligt artikel 14.2 i direktiv 2004/38, ska nämligen unionsmedborgare och deras familjemedlemmar ha sådan uppehållsrätt om de uppfyller villkoren i bland annat artikel 7 i direktivet, som syftar till att förhindra att de blir en orimlig belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem.

134 Av artikel 16.1 i direktiv 2004/38 framgår närmare bestämt att rätten till permanent uppehållsrätt inte är underkastad villkoren i kapitel III i detta direktiv.

135 Med avvikelse från artikel 16 i direktiv 2004/38 föreskrivs emellertid en permanent uppehållsrätt i den mottagande medlemsstaten, innan den fortlöpande uppehållsperioden på fem år har löpt ut, för arbetstagare som inte längre arbetar i den mottagande medlemsstaten och för deras familjemedlemmar som uppfyller villkoren i artikel 17 i direktivet.

136 Dom av den 18 december 2014, McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:2450, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

137 Se punkterna 54–58 i förevarande förslag till avgörande.

138 Enligt artikel 18 i direktiv 2004/38 ska unionsmedborgares familjemedlemmar som avses i artikel 12.2 och artikel 13.2, och som uppfyller villkoren däri, förvärva permanent uppehållsrätt efter lagligt uppehåll under fem på varandra följande år i den mottagande medlemsstaten. För artiklarna 12 och 13 i detta direktiv, se min analys av tillämpligheten av artikel 13.2 första stycket c i samma direktiv i punkterna 53–58 i förevarande förslag till avgörande.

139 Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 12.1 andra stycket i direktiv 2004/38, i vilket det föreskrivs att [i]nnan personerna i fråga kan få permanent uppehållsrätt skall de uppfylla villkoren i artikel 7.1 a, 7.1 b, 7.1 c eller 7.1 d, och artikel 13.1 andra stycket i detta direktiv, i vilket det föreskrivs, [i]nnan personerna i fråga kan få permanent uppehållsrätt skall de uppfylla kraven i artikel 7.1 a, 7.1 b, 7.1 c eller 7.1 d.

140 Jag påpekar att det av min analys av tillämpligheten av artikel 13.2 första stycket a i direktiv 2004/38 framgår att en person som befinner sig i en sådan situation som X omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv. Se punkterna 36–93 i förevarande förslag till avgörande.

141 För fullständighetens skull vill jag emellertid påpeka att situationen för en tredjelandsmedborgare, som är make eller maka till en unionsmedborgare och som varit utsatt för våld i hemmet och som – då vederbörande saknar tillräckliga medel och sjukförsäkring – måste lämna den mottagande medlemsstaten för att återvända till tredjelandet kan i princip inte jämföras med den situation som gäller för en unionsmedborgare, som är make eller maka till en unionsmedborgare och som varit utsatt för våld i hemmet och som, under samma omständigheter, måste lämna den mottagande medlemsstaten för att återvända till den medlemsstat han eller hon är medborgare i. Det är nämligen obestridligt att avresa för en tredjelandsmedborgare som varit utsatt för våld i hemmet till ett tredjeland har mycket mer långtgående konsekvenser när det kommer till brytningen med samhället i den mottagande medlemsstaten än motsvarande avresa för en unionsmedborgare, som varit utsatt för våld i hemmet, till den medlemsstat han eller hon är medborgare i eller till en annan medlemsstat.