Förslag till avgörande av generaladvokat Michal Bobek föredraget den 6 oktober 2021

1 Originalspråk: engelska.

2 Beslut av den 20 maj 2020, Nord Stream 2/parlamentet och rådet ( T-526/19, EU:T:2020:210) (det överklagade beslutet).

3 EUT L 117, 2019, s. 1.

4 Se särskilt skäl 3 i den angripna rättsakten.

5 EUT L 211, 2009, s. 94.

6 Se särskilt skälen 6–9 i gasdirektivet.

7 När det gäller nätverksindustrier används begreppet åtskilja för att beskriva en separation av verksamhet som skulle kunna bli föremål för konkurrens (till exempel produktion och leverans) från verksamhet där konkurrens inte är möjlig eller inte är tillåten (till exempel transport). Syftet är att hindra systemansvariga för överföringssystem från att ge fördelar för sin egen leveransverksamhet, till nackdel för oberoende leverantörer.

8 Yttrandet har titeln Rekommendation till rådets beslut om bemyndigande att inleda förhandlingar om ett avtal mellan Europeiska unionen och Ryska federationen om driften av rörledningen Nord Stream 2 – Fördelning av befogenheter och åtföljande rättsliga frågor.

9 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, 2001, s. 43).

10 Se även punkt 82 i det överklagade beslutet.

11 Punkterna 106–108 i det överklagade beslutet.

12 Punkterna 78 och 79 i det överklagade beslutet.

13 Det är säkerligen i princip riktigt. I praktiken kan direktiv emellertid, till och med före eller i avsaknad av införlivande ge upphov till i) en blockerande verkan på de nationella myndigheterna, vilket kan påverka enskilda negativt – dom av den 18 december 1997, Inter-Environnement Wallonie ( C‑129/96, EU:C:1997:628, punkterna 35–50) eller ii) sidoeffekter för tredje part – dom av den 7 januari 2004, Wells ( C‑201/02, EU:C:2004:12, punkterna 54–61), och dom av den 30 april 1996, CIA Security International ( C‑194/94, EU:C:1996:172, punkterna 40–55), eller iii) leda till en tolkning av nationell rätt i enlighet med ett sådant direktiv som skulle kunna vara till nackdel för en enskild – se, till exempel, dom av den 19 april 2016, DI ( C‑441/14, EU:C:2016:278, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

14 Dom av den 6 november 2018, Scuola Elementare Maria Montessori/kommissionen, kommissionen/Scuola Elementare Maria Montessori och kommissionen/Ferracci ( C‑622/16–P-C‑624/16 P, EU:C:2018:873, punkt 42 och där angiven rättspraxis). Min kursivering.

15 Se, med hänvisningar till relevant rättspraxis och juridisk doktrin, mitt förslag till avgörande i målet Région de Bruxelles-Capitale/kommissionen ( C‑352/19 P, EU:C:2020:588, punkt 48).

16 Se bland annat dom av den 22 juni 2021, Venezuela/rådet ( C‑872/19, EU:C:2021:507, punkt 66).

17 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Hogan i målet Venezuela/rådet ( C‑872/19, EU:C:2021:37, punkt 105).

18 Se dom av den 11 november 1981, IBM/kommissionen ( 60/81, EU:C:1981:264, punkt 9) och dom av den 12 september 2006, Reynolds Tobacco m.fl./kommissionen ( C‑131/03 P, EU:C:2006:541, punkt 47). Min kursivering. Se mer nyligen, för ett liknande resonemang, dom av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78, punkt 51), och beslut av den 2 september 2020, ENIL Brussels Office m.fl./kommissionen ( T-613/19, ej publicerat, EU:T:2020:382, punkt 25).

19 Se, bland många andra, dom av den 20 februari 2018, Belgien/kommissionen ( C‑16/16 P, EU:C:2018:79, punkt 32 och där angiven rättspraxis), och dom av den 9 juli 2020, Tjeckien/kommissionen ( C‑575/18 P, EU:C:2020:530, punkt 47). Min kursivering.

20 Samma synsätt tillämpas också på andra frågor, till exempel huruvida det är fråga om en akt mot vilken talan kan väckas enligt artikel 263 FEUF – se, till exempel, dom av den 20 februari 2018, Belgien/kommissionen ( C‑16/16 P, EU:C:2018:79, punkt 19).

21 Se, bland annat, dom av den 7 oktober 2009, Vischim/kommissionen ( T-420/05, EU:T:2009:391, punkterna 67, 78 och 79), dom av den 7 oktober 2009, Vischim/kommissionen ( T-380/06, EU:T:2009:392, punkterna 57–59) och dom av den 2 mars 2010, Arcelor/parlamentet och rådet ( T-16/04, EU:T:2010:54, punkt 94 och där angiven rättspraxis).

22 Se, bland annat, dom av den 25 september 2015, PPG och SNF/ECHA ( T-268/10 RENV, EU:T:2015:698, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

23 Se även artiklarna 58–60 i tribunalens rättegångsregler.

24 Se bland annat beslut av den 13 oktober 2006, Vischim/kommissionen ( T-420/05 RII, EU:T:2006:304, punkt 33).

25 Dom av den 21 december 2011 ( C‑366/10, EU:C:2011:864, punkterna 127 och 128).

26 Se, för ett liknande resonemang, domar av den 15 december 2005, Infront WM/kommissionen ( T-33/01, EU:T:2005:461, punkterna 114–150), 13 mars 2008, kommissionen/Infront WM ( C‑125/06 P, EU:C:2008:159, punkterna 41–64), och 25 oktober 2011, Microban International och Microban (Europe)/kommissionen ( T-262/10, EU:T:2011:623, punkt 28).

27 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 2021, Venezuela/rådet ( C‑872/19 P, EU:C:2021:507, punkt 71).

28 Vilket tribunalen själv påpekar, på grundval av fast rättspraxis, i punkt 78 i det överklagade beslutet. Se även dom av den 2 mars 2010, Arcelor/parlamentet och rådet ( T-16/04, EU:T:2010:54, punkt 94 och där angiven rättspraxis). Se mer nyligen, analogt, förslag till avgörande av generaladvokaten Hogan i målet Venezuela/rådet ( C‑872/19 P, EU:C:2021:37, punkt 119).

29 Se, för ett liknande resonemang, Lenaerts, K., Maselis, I. och Gutman, K., EU Procedural Law, Oxford University Press, Oxford, 2014, s. 768 och 769.

30 Se, bland annat, dom av den 15 juli 1963, Plaumann/kommissionen ( 25/62, EU:C:1963:17, s. 107), och för ett nyare exempel, dom av den 17 september 2015, Mory m.fl./kommissionen ( C‑33/14 P, EU:C:2015:609, punkt 93).

31 Förslag till avgörande av generaladvokaten Wathelet i målet Stichting Woonlinie m.fl./kommissionen ( C‑133/12 P, EU:C:2013:336, punkt 41). Nyligen även angiven i dom av den 28 november 2019, Banco Cooperativo Español/SRB ( T-323/16, EU:T:2019:822, punkt 51).

32 Se domar av den 6 november 1990, Weddel/kommissionen ( C‑354/87, EU:C:1990:371, punkt 19) och den 13 oktober 2011, Deutsche Post och Tyskland/kommissionen ( C‑463/10 P och C‑475/10 P, EU:C:2011:656, punkt 70).

33 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 mars 2008, kommissionen/Infront WM ( C‑125/06 P, EU:C:2008:159, punkt 62), och den 17 februari 2011, FIFA/kommissionen ( T-385/07, EU:T:2011:42, punkt 41).

34 Se dom av den 13 maj 1971, International Fruit Company m.fl./kommissionen ( 41/70–44/70, EU:C:1971:53, punkterna 23–26). Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 28 november 2019, Banco Cooperativo Español/SRB ( T‑323/16, EU:T:2019:822, punkterna 60–63).

35 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 september 2009, kommissionen/Koninklijke FrieslandCampina ( C 519/07 P, EU:C:2009:556, punkt 49), dom av den 26 september 2000, Starway/rådet ( T-80/97, EU:T:2000:216, punkterna 61–65), och dom den 1 juli 2009, ISD Polska m.fl./kommissionen ( T-273/06 och T-297/06, EU:T:2009:233, punkt 68).

36 Se, för ett liknande resonemang, domar av den 29 juni 1994, Fiskano/kommissionen ( C‑135/92, EU:C:1994:267, punkt 27) och den 25 oktober 2011, Microban International och Microban (Europe)/kommissionen ( T-262/10, EU:T:2011:623, punkt 29).

37 Dom av den 3 april 2003, Royal Philips Electronics/kommissionen ( T-119/02, EU:T:2003:101, punkt 276).

38 Ibidem, punkterna 277–281. Se även den rättspraxis som anges ovan i fotnot 21.

39 Beslut av den 10 september 2002, Japan Tobacco och JT International/parlamentet och rådet ( T‑223/01, EU:T:2002:205, punkt 46). Min kursivering.

40 Se punkterna 45–47 ovan.

41 Ett sådant beslut skulle visserligen också kunna fattas, som en rättspolitisk fråga. Det bakomliggande syftet skulle i så fall vara att i praktiken styra alla framtida frågor om giltigheten hos unionsakter som kräver någon form av nationell inblandning, hur marginell en sådan inblandning än skulle vara, till domstolen i form av förhandsavgöranden om giltighet enligt artikel 267 FEUF i stället för att låta dem behandlas av tribunalen enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF. För en kritisk syn när det gäller sundheten i en sådan ärendehantering med hänsyn till unionsdomstolens institutionella struktur i dag, se mina förslag till avgörande i målet Région de Bruxelles-Capitale/kommissionen ( C‑352/19 P, EU:C:2020:588, punkterna 137–147) och i de förenade målen Tyskland och Ungern/kommissionen och kommissionen/Ville de Paris m.fl. ( C‑177/19 P–C‑179/19 P, EU:C:2021:476, punkterna 108 och 109).

42 För tydlighetens skull ska det påpekas att vissa språkversioner av gasdirektivet använder olika termer för att hänvisa till dessa båda situationer (exempelvis används i den engelska språkversionen derogation och exemption och i den tyska Ausnahme och Abweichung). I vissa andra språkversioner används däremot en och samma term (såsom dérogation i den franska språkversionen och deroga i den italienska).

43 Ett av villkoren för undantaget är enligt artikel 36.1 b i gasdirektivet att den risknivå som är förenad med investeringen ska vara sådan att investeringen inte skulle bli av om inte undantag beviljades.

44 Detta är obestridligt med tanke på det mycket långt framskridna skedet i uppförandet av rörledningen. Enligt klaganden antogs det slutliga beslutet om den huvudsakliga investeringen i september 2015.

45 Det vill säga inom ungefär en månad från antagandet av den angripna rättsakten. Se även, i fråga om den sistnämnda aspekten, beslut av den 20 maj 2020 BK7–19–108 av Bundesnetzagentur (Federala nätverksbyrån, Tyskland).

46 Jämför med om av den 22 juni 2021, Venezuela/rådet ( C‑872/19 P, EU:C:2021:507, punkt 90).

47 Den regeln innebär en fullständig åtskillnad mellan ägandet och driften av gasöverföringsnät och gasproduktions- och leveransverksamhet.

48 Enligt ISO-modellen – som beskrivs i artikel 14 i gasdirektivet – äger ett vertikalt integrerat företag ett nät för överföringssystem, men den systemansvariga för överföringssystemet måste vara en oberoende enhet.

49 Enligt ITO-modellen – som beskrivs i kapitel IV i gasdirektivet – äger ett vertikalt integrerat företag en rättsligt åtskild enhet som äger och driver överföringssystemet (dvs. ITO). Den sistnämnda enheten måste driva sin verksamhet oberoende av det vertikalt integrerade företaget.

50 Se punkt 113 i det överklagade beslutet.

51 Som hänvisas till ovan i punkterna 61–65 i förevarande förslag till avgörande.

52 Dom av den 15 december 2005, Infront WM/kommissionen ( T-33/01, EU:T:2005:461).

53 Punkt 117 i det överklagade beslutet.

54 Om tribunalen menade att det angripna direktivet är ett verkligt direktiv och inte ett förklätt beslut (som rådet har hävdat i förevarande överklagande) skulle jag helt enkelt hänvisa till den rättspraxis som säger att [e]nbart det förhållandet att de omtvistade bestämmelserna ingår i en allmängiltig rättsakt som utgör ett verkligt direktiv och inte ett beslut i den mening som avses i [artikel 263 fjärde stycket FEUF], som skenbart antagits som ett direktiv, är inte i sig tillräckligt för att utesluta möjligheten att dessa bestämmelser kan beröra en enskild direkt och personligen. Se dom av den 2 mars 2010, Arcelor/parlamentet och rådet ( T-16/04, EU:T:2010:54, punkt 94 och där angiven rättspraxis). Min kursivering.

55 Se punkterna 96 och 98 i det överklagade beslutet.

56 Klaganden har i vederbörlig ordning tagit upp tribunalens underlåtenhet i detta avseende inom ramen för sina argument om felaktig tolkning och tillämpning av artikel 263 fjärde stycket FEUF, även om den inte har betecknat det som bristande motivering. Se ovan, punkt 67 i förevarande förslag till avgörande.

57 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 december 2017, EUIPO/European Dynamics Luxembourg m.fl. ( C‑677/15 P, EU:C:2017:998, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

58 Se, bland annat, beslut av den 5 september 2013, ClientEarth/rådet ( C‑573/11 P, ej publicerat, EU:C:2013:564, punkt 20).

59 Jag avser framför allt det avtal om gasöverföring som ingicks den 7 mars 2017 med Gazprom Export LLC och de långsiktiga skuldfinansieringsavtal som ingicks i april och juni 2017 med Gazprom, Engie SA, OMV AG, Royal Dutch Shellplc, Uniper SE och Wintershall Dea GmbH. Relevanta utdrag ur dessa avtal har företetts vid tribunalen.

60 Se, i tillämpliga delar, förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Sahlstedt m.fl./kommissionen ( C‑362/06 P, EU:C:2008:587, punkterna 66–76).

61 Min kursivering.

62 Min kursivering.

63 Dom av den 15 juli 1963, Plaumann/kommissionen ( 25/62, EU:C:1963:17), även om den berörda verksamhetens art i det målet hade stor relevans för begreppet personligen berörd.

64 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i kommissionen/Infront WM ( C‑125/06 P, EU:C:2007:611, punkt 84)

65 Se punkterna 16 och 17 ovan i detta förslag till avgörande.

66 Se punkterna 18 och 19 ovan i detta förslag till avgörande.

67 Se dom av den 16 maj 2017, Berlioz Investment Fund ( C‑682/15, EU:C:2017:373, punkt 96 och där angiven rättspraxis).

68 Se, nyligen, beslut av den 12 juni 2019, OY/kommissionen ( C‑816/18 P, ej publicerat, EU:C:2019:486, punkt 6 och där angiven rättspraxis). Min kursivering.

69 Se, för ett liknande resonemang, domar av den 29 februari 1996, Lopes/domstolen ( T-280/94, EU:T:1996:28, punkterna 56–59), den 6 september 2013, Persia International Bank/rådet ( T-493/10, EU:T:2013:398 punkt 95) och den 12 september 2013, Besselink/rådet ( T-331/11, ej publicerad, EU:T:2013:419, punkterna 11 och 12 och där angiven rättspraxis). Se även, analogt, domar av den 25 januari 2007, Dalmine/kommissionen ( C‑407/04 P, EU:C:2007:53, punkterna 46–51) och den 1 juli 2008, Sverige och Turco/rådet ( C‑39/05 P och C‑52/05 P, EU:C:2008:374, punkt 57).

70 Se, analogt, dom av den 26 september 2018, Infineon Technologies/kommissionen ( C‑99/17 P, EU:C:2018:773, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

71 Se, med avseende på Internationella domstolens rättspraxis om samma fråga, Quintana, J.J., Litigation at the International Court of Justice, Leiden, Brill, 2015, s. 385.

72 Se, framför allt, dom av den 12 maj 2015, Dalli/kommissionen ( T-562/12, EU:T:2015:270, punkterna 47 och 48 och där angiven rättspraxis), och beslut av den 23 mars 2017, Troszczynski/parlamentet ( T-626/16, ej publicerat, EU:T:2017:237, punkterna 27 och 28) och den 23 mars 2017, Gollnisch/parlamentet ( T-624/16, ej publicerat, EU:T:2017:243, punkterna 27 och 28).

73 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2018, QB/ECB ( T-827/16, ECLI:EU:T:2018:756, punkt 67). Se även, e contrario, dom av den 17 december 1981, Ludwigshafener Walzmühle Erling m.fl./rådet och kommissionen ( 197/80–200/80, 243/80, 245/80 och 247/80, EU:C:1981:311, punkt 16).

74 Domar av den 12 maj 2015, Dalli/kommissionen ( T-562/12, EU:T:2015:270, punkt 49) och den 8 november 2018, QB/ECB ( T-827/16, EU:T:2018:756, punkterna 68–72).

75 Detta verkar också vara den vanligaste ståndpunkten i doktrinen: se, bland annat, Lasok, K.P.E, The European Court of Justice: Practice and Procedure, andra utgåvan, Buttersworth, 1994, s. 344, och Barbier de la Serre, E., och Sibony, A.L., Expert Evidence Before the EC Courts, Common Market Law Review, 2008, s. 958 och 959, och Lenaerts, K., Maselis, I., och Gutman, K., EU Procedural Law, Oxford University Press, Oxford, 2014, s. 768 och 769.

76 Se, till exempel, dom av den 31 januari 2020, Slovenien/Kroatien ( C‑457/18, EU:C:2020:65, punkt 67), och beslut av den 14 maj 2019, Ungern/parlamentet ( C‑650/18, ej publicerat, EU:C:2019:438, punkterna 9, 12 och 13).

77 Artikel 4.2 i förordning nr 1049/2001.

78 Se, framför allt, skälen 6 och 11 i förordning nr 1049/2001.

79 Se punkt 128 i det överklagade beslutet och där angiven rättspraxis.

80 Se, bland annat, beslut av den 23 oktober 2002, Österrike/rådet ( C‑445/00, EU:C:2002:607, punkterna 12 och 13) och den 23 mars 2007, Stadtgemeinde Frohnleiten och Gemeindebetriebe Frohnleiten ( C‑221/06, EU:C:2007:185, punkterna 20–22), och dom av den 31 januari 2020, Slovenien/Kroatien ( C‑457/18, EU:C:2020:65, punkt 70).

81 Se, till exempel, dom av den 23 september 2015, Cerafogli/ECB ( T-114/13 P, EU:T:2015:678, punkt 43).

82 Se mer allmänt i det avseendet Barents, R., Remedies and Procedures Before the EU Courts, andra utgåvan, Wolters Kluwer, 2020, s. 651 och 652.

83 Se, till exempel, dom av den 12 maj 2015, Dalli/kommissionen ( T-562/12, EU:T:2015:270, punkterna 50–53).

84 Se, för ett liknande resonemang, beslut av den 13 februari 2014, kommissionen/rådet ( C‑425/13, ej publicerat, EU:C:2014:91, punkterna 22–24), och dom av den 6 mars 2001, Dunnett m.fl./EIB ( T-192/99, EU:T:2001:7, punkterna 33 och 34), dom av den 11 juli 2014, Esso m.fl./kommissionen ( T-540/08, EU:T:2014:630, punkt 61), och dom av den 12 maj 2015, Dalli/kommissionen ( T-562/12, EU:T:2015:270, punkt 51).

85 Se, till exempel, dom av den 11 juli 2014, Esso m.fl./kommissionen ( T-540/08, EU:T:2014:630, punkt 62) och dom av den 4 juli 2017, European Dynamics Luxembourg m.fl./Europeiska unionens järnvägsbyrå ( T-392/15, EU:T:2017:462, punkterna 52–56), samt beslut av den 25 februari 2015, BPC Lux 2 m.fl./kommissionen ( T-812/14 R, ej publicerat, EU:T:2015:119, punkt14).

86 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juli 2011, Sverige/MyTravel och kommissionen ( C‑506/08 P, EU:C:2011:496, punkt118). Se även, analogt, förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Dragnea/kommissionen ( C‑351/20 P, EU:C:2021:625, punkt 92).

87 Framför allt hamnar fler och fler handlingar i den publika domänen på ett eller annat sätt utan att detta kan tillskrivas den part som senare vill åberopa dem.

88 Beslut av den 12 juni 2019, OY/kommissionen ( C‑816/18 P, ej publicerat, EU:C:2019:486, punkt 7).

89 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2000, Ghignone m.fl./rådet ( T-44/97, EU:T:2000:258, punkt 45), och, analogt, dom av den 21 juli 2011, Sverige/MyTravel och kommissionen ( C‑506/08 P, EU:C:2011:496, punkt 115).

90 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 september 2002, Falck och Acciaierie di Bolzano/kommissionen ( C‑74/00 P och C‑75/00 P, EU:C:2002:524, punkterna 60 och 61).

91 Se, analogt, dom av den 21 juli 2011, Sverige/MyTravel och kommissionen ( C‑506/08 P, EU:C:2011:496, punkt 116 och där angiven rättspraxis).

92 Se, framför allt, artikel 15.3 FEUF.

93 Se, framför allt, artikel 38 i tribunalens rättegångsregler och artikel 22.2 i domstolens rättegångsregler.

94 Se, framför allt, artikel 66 i tribunalens rättegångsregler. Se även dom av den 1 juli 2010, AstraZeneca/kommissionen ( T-321/05, EU:T:2010:266, punkt 25).

95 Se, framför allt, artiklarna 68.5, 68.4, 103, 104 och 144 i tribunalens rättegångsregler och artikel 131.2–131.4 i domstolens rättegångsregler. Se även dom av den 12 maj 2010, kommissionen/Meierhofer ( T-560/08 P, EU:T:2010:192, punkt 72 och där angiven rättspraxis).

96 Se, till exempel, dom av den 12 maj 2011, Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen ( F‑50/09, EU:F:2011:55, punkt 156).

97 Se dom av den 10 april 2019, Jindal Saw och Jindal Saw Italia/kommissionen ( T-301/16, EU:T:2019:234, punkterna 48–51).

98 Se artikel 105.2 i tribunalens rättegångsregler och artikel 190a i domstolens rättegångsregler. Se även domstolens beslut (EU) 2016/2386 av den 20 september 2016 om säkerhetsbestämmelser för upplysningar eller handlingar som har getts in till tribunalen enligt artikel 105 i dess rättegångsregler (EUT L 355, 2016, s. 5), och tribunalens beslut (EU) 2016/2387 av den 14 september 2016 om säkerhetsbestämmelser för upplysningar eller handlingar som har getts in enligt artikel 105.1 eller 105.2 i rättegångsreglerna (EUT L 355, 2016, s. 18).

99 Det avsnittet består av några inledande synpunkter där tribunalen försökte fastställa den tillämpliga rättsliga ramen (punkterna 38–46) och av tre särskilda avsnitt där tribunalen i tur och ordning tillämpade den ramen för att undersöka om de olika handlingar som omfattades av rådets begäran kunde tillåtas som bevisning (punkterna 47–56 i fråga om den första berörda handlingen, punkterna 57–64 i fråga om den andra berörda handlingen och punkterna 65–68 i fråga om den tredje berörda handlingen).

100 Punkterna 125–135 i det överklagade beslutet.

101 Punkt 40, 52 och 55 i det överklagade beslutet.

102 Punkt 51 i det överklagade beslutet.

103 Punkterna 41, 42 och 135 i det överklagade beslutet.

104 Eventuellt kan man anse att det görs en kort underförstådd bedömning i punkt 129 i det överklagade beslutet i fråga om de oavkortade tyska handlingarna.

105 Se särskilt punkt 51 i det överklagade beslutet.

106 Se särskilt punkt 52 i det överklagade beslutet.

107 Punkt 135 i det överklagade beslutet.

108 Skiljedomsförfarandet inleddes den 26 september 2019 i enlighet med artikel 26.4 b i energistadgefördraget och artikel 3 i skiljedomsreglerna från Förenta nationernas kommission för internationell handelsrätt (Uncitral) 1976.

109 Punkterna 57–63 i det överklagade beslutet. Punkt 63 är särskilt avslöjande i det avseendet: tribunalen avslutade sin analys med att fastställa att rådet gjorde en riktig bedömning när det fann att ett utlämnande av denna handling i det nu aktuella fallet konkret och faktiskt skulle undergräva skyddet för det allmänna samhällsintresset i fråga om internationella förbindelser, i den mening som avses i artikel 4.1 i förordning nr 1049/2001 …, vilket i sig motiverar att handlingen avlägsnas från akten, utan att det behövs någon avvägning av skyddet för detta allmänna samhällsintresse och ett överordnat allmänintresse …. Min kursivering.

110 Punkt 135 i det överklagade beslutet.

111 Jag behöver i sammanhanget knappast påpeka att ett av kraven för privata sökandens talerätt är just att det föreligger ett intresse av att få saken prövad.

112 Utan att ens gå in på frågan om vem som skulle kunna avgöra (och hur) vad som är en ädel sak som är värdig nog att beviljas särskilda rättigheter och vad som bara är vanlig individuell egoism.

113 För fullständighetens skull kan det tilläggas att den rättspraxis som tribunalen hänvisade till i detta sammanhang gällde olika typer av talan och (delvis) också olika typer av handlingar. Båda de avgöranden som anges i punkt 54 i det överklagade beslutet meddelades i tvister mellan priviligierade sökande som, enligt reglerna i fördragen och stadgan för Europeiska unionens domstol, per definition befinner sig i en annan ställning än privata sökande (som klaganden i förevarande mål).

114 Se särskilt skäl 6 i förordning nr 1049/2001. Se även dom av den 1 juli 2008, Sverige och Turco/rådet ( C‑39/05 P och C‑52/05 P, EU:C:2008:374, punkterna 45–47) och dom av den 4 september 2018, ClientEarth/kommissionen ( C‑57/16 P, EU:C:2018:660, punkterna 84–95).

115 Se punkt 140 i detta förslag till avgörande.

116 Se, bland annat, beslut av den 23 oktober 2002, Österrike/rådet ( C‑445/00, EU:C:2002:607, punkt 12), och den 14 maj 2019, Ungern/parlamentet ( C‑650/18, ej publicerat, EU:C:2019:438, punkt 8).

117 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2018, QB/ECB ( T-827/16, EU:T:2018:756, punkt 65 och där angiven rättspraxis). Se även dom av den 3 oktober 1985, kommissionen/Tordeur ( C‑232/84, EU:C:1985:392), och beslut av den 15 oktober 1986, Laisa/rådet (31/86, ej publicerat i rättsfallssamlingen).

118 Det kan vara fallet när talan väcks på grund av maktmissbruk eller efter läckor från visselblåsare, eller om talan kan beröra brott som har begåtts av någon tjänsteman vid institutionerna.

119 Vilket den, som anges i punkt 116, hade befogenhet att göra.

120 Punkterna 131–135 i det överklagade beslutet.

121 Vilket rent praktiskt fortfarande är möjligt. Även om domstolen i undantagsfall faktiskt undantar en viss handling i en akt är det knappast domstolens sak att bedriva censur och kontrollera innehållet i inlagorna från en part för att se om ett rättsligt argument som framförs av en part eventuellt redan förekommit eller inte förekommit i en annan handling.

122 Utgångspunkten måste alltså med nödvändighet alltid vara skillnaden mellan att hänvisa till en extern auktoritet (detta är korrekt eftersom en unionsinstitution har sagt det och det var här den sade det) och ett fristående argument i sak, som så att säga står på egna ben, utan behov av att hänvisa till en extern auktoritet.

123 Se, bland annat, dom av den 15 juli 1963, Plaumann/kommissionen ( 25/62, EU:C:1963:17, s. 107), och, mer nyligen, dom av den 17 september 2015, Mory m.fl./kommissionen ( C‑33/14 P, EU:C:2015:609, punkt 93).

124 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 november 2018, Scuola Elementare Maria Montessori/kommissionen, kommissionen/Scuola Elementare Maria Montessori och kommissionen/Ferracci ( C‑622/16 P–C624/16 P EU:C:2018:873, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

125 Se, bland annat, dom av den 19 december 2013, Telefónica/kommissionen ( C‑274/12 P, EU:C:2013:852, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

126 Se dom av den 17 september 2009, kommissionen/Koninklijke Friesland Campina ( C‑519/07 P, EU:C:2009:556, punkt 51 och där angiven rättspraxis). Se även dom av den 18 maj 1994, Codorniu/rådet ( C‑309/89, EU:C:1994:197, punkt 19).

127 Se dom av den 18 maj 1994, Codorniu/rådet ( C‑309/89, EU:C:1994:197, punkt 22).

128 Se, för ett liknande resonemang, domar av den 17 januari 1985, Piraiki-Patraiki m.fl./kommissionen ( 11/82, EU:C:1985:18, punkt 31), den 22 juni 2006, Belgien och Forum 187/kommissionen ( C‑182/03 och C‑217/03, EU:C:2006:416, punkt 60), och den 27 februari 2014, Stichting Woonpunt m.fl./kommissionen ( C‑132/12 P, EU:C:2014:100, punkterna 59 och 60).

129 Förslag till avgörande av generaladvokaten VerLoren van Themaat i målet Piraiki-Patraiki m.fl./kommissionen ( 11/82, EU:C:1982:356, s. 218).

130 Förslag till avgörande av generaladvokaten Lenz i målet Codorniu/rådet ( C‑309/89, EU:C:1992:406, punkt 38). Min kursivering.

131 Se domar av den 13 mars 2008, kommissionen/Infront WM ( C‑125/06 P, EU:C:2008:159, punkt 72), och den 27 februari 2014, Stichting Woonpunt m.fl./kommissionen ( C‑132/12 P, EU:C:2014:100, punkt 59).

132 Se dom av den 18 november 1975, CAM/EEG ( 100/74, EU:C:1975:152, punkt 18). Se, på liknande sätt, dom av den 13 maj 1971, International Fruit Company m.fl./kommissionen ( 41/70–44/70, EU:C:1971:53, punkterna 17 och 18).

133 Se dom av den 28 januari 1986, Cofaz m.fl./kommissionen ( 169/84, EU:C:1986:42, punkterna 24 och 25).

134 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2008, British Aggregates/kommissionen ( C‑487/06 P, EU:C:2008:757, punkterna 50–57). Se, på liknande sätt, dom av den 12 december 2006, Asociación de Estaciones de Servicio de Madrid och Federación Catalana de Estaciones de Servicio/kommissionen ( T-95/03, EU:T:2006:385, punkterna 52–55).

135 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 april 2003, kommissionen/Nederlandse Antillen ( C‑142/00 P, EU:C:2003:217, punkterna 71–76 och där angiven rättspraxis), och dom av den 3 februari 2005, Comafrica and Dole Fresh Fruit Europe/kommissionen ( T-139/01, EU:T:2005:32, punkt 110). Se även dom av den 6 november 1990, Weddel/kommissionen ( C‑354/87, EU:C:1990:371, punkterna 20–22), och dom av den 15 juni 1993, Abertal m.fl./kommissionen ( C‑213/91, EU:C:1993:238, punkt 23).

136 Vilket till exempel kommissionen själv medgav när den lade fram sitt förslag till den angripna rättsakten: se kommissionens faktablad Questions and Answers on the Commission proposal to amend the Gas Directive (2009/73/EC), MEMO/17/4422, 8 november 2017 (svar på fråga 10).

137 Se, bland andra fritt tillgängliga handlingar, i) kommissionens faktablad Questions and Answers on the Commission proposal to amend the Gas Directive (2009/73/EC), MEMO/17/4422, 8 november 2017 (svar på frågorna 8–11), ii) frågor från Europaparlamentet, svar av Arias Cañete på Europeiska kommissionens vägnar (E-004084/2018(ASW)) den 24 september 2018, och iii) information från Europaparlamentets utredningstjänst, EU Legislation in Progress, Common rules for gas pipelines entering the EU internal market, 27 maj 2019, s. 2.

138 Se, framför allt, svar från kommissionären med ansvar för energi Airas Cañete och den information till parlamentet som anges i föregående fotnot. Se även det beslut från Bundesnetzagentur som anges i fotnot 43.

139 Se, till exempel, dom av den 28 februari 2018, kommissionen/Xinyi PV Products (Anhui) Holdings ( C‑301/16 P, EU:C:2018:132, punkt 78), och dom av den 20 mars 2014, kommissionen/Litauen ( C‑61/12, EU:C:2014:172, punkt 62).

140 Se artikel 2 i den angripna rättsakten. Intressant nog beviljades medlemsstaterna en period på ungefär dubbelt så lång tid för att införliva gasdirektivet (se artikel 54 i direktivet) och ännu längre tid för att tillämpa bestämmelsen om åtskillnad (se artikel 9 i direktivet).

141 Se också punkt 96 ovan.