Förslag till avgörande av generaladvokat Tamara Ćapeta föredraget den 16 februari 2023

1 Originalspråk: engelska.

2 Se, exempelvis, dom av den 18 juni 1987, Lebon ( 316/85, EU:C:1987:302, nedan kallad dom Lebon), dom av den 26 februari 1992, Bernini ( C‑3/90, EU:C:1992:89), dom av den 8 juni 1999, Meeusen ( C‑337/97, EU:C:1999:284), dom av den 17 september 2002, Baumbast och R ( C‑413/99, EU:C:2002:493), dom av den 8 maj 2013, Alarape och Tijani ( C‑529/11, EU:C:2013:290), dom av den 20 juni 2013, Giersch m.fl. ( C‑20/12, EU:C:2013:411), dom av den 16 januari 2014, Reyes ( C‑423/12, EU:C:2014:16, nedan kallad dom Reyes), dom av den 15 december 2016, Depesme m.fl. ( C‑401/15–C‑403/15, EU:C:2016:955, nedan kallad dom Depesme), och dom av den 26 mars 2019, SM (Barn som omhändertagits enligt institutet kafala i algerisk rätt) ( C‑129/18, EU:C:2019:248).

3 Se, exempelvis, dom av den 17 april 1986, Reed ( 59/85, EU:C:1986:157), dom av den 30 mars 2006, Mattern och Cikotic ( C‑10/05, EU:C:2006:220), dom av den 25 juli 2008, Metock m.fl. ( C‑127/08, EU:C:2008:449), dom av den 12 mars 2014, O och B ( C‑456/12, EU:C:2014:135), dom av den 16 juli 2015, Singh m.fl. ( C‑218/14, EU:C:2015:476), dom av den 30 juni 2016, NA ( C‑115/15, EU:C:2016:487), dom av den 14 november 2017, Lounes ( C‑165/16, EU:C:2017:862, nedan kallad dom Lounes), dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl. ( C‑673/16, EU:C:2018:385), och dom av den 12 juli 2018, Banger ( C‑89/17, EU:C:2018:570).

4 Europaparlamentets och rådets förordning av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1). Enligt artikel 70.2 i den förordning har sådana förmåner tre huvuddrag: 1) de är avsedda att täcka levnadsomkostnader för personer som inte kan försörja sig själva, 2) de finansieras inte genom avgifter, utan genom skatt och 3) de förtecknas i bilaga X till förordning nr 883/2004.

5 Se artikel 70.4 i förordning nr 883/2004.

6 Se section 210.1 a i 2005 års konsoliderade lag om social trygghet.

7 Se section 210.9 i 2005 års konsoliderade lag om social trygghet.

8 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77) (nedan kallat rörlighetsdirektivet).

9 Regulation 6 i 2015 års förordning handlar om uppehållsrätt för längre tid än tre månader. Den införlivar artikel 7.1 i rörlighetsdirektivet, inbegripet punkt d, med irländsk rätt.

10 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen (EUT L 141, 2011, s. 1) (nedan kallad arbetstagarförordningen).

11 Se, för ett liknande resonemang, dom Lounes, punkt 61 och där angiven rättspraxis.

12 Domen Lounes, punkterna 52 och 53.

13 Arbetstagarförordningen innehåller bland annat bestämmelser om att en arbetstagare, som är medborgare i en medlemsstat, men som arbetar i en annan medlemsstat ska behandlas på samma sätt i en annan medlemsstat än den där arbetstagaren är medborgare. Precis som rörlighetsdirektivet är den således inte tillämplig på arbetstagares rättigheter i den stat där de är medborgare. Den kan därför inte reglera de rättigheter som AC, som är irländsk medborgare, har i Irland. Enligt samma logik som den som har förklarats vad rörlighetsdirektivet beträffar kan dock inte rättigheterna för en person som har utövat sin fria rörlighet för att ta anställning i en annan medlemsstat än den där han eller hon ursprungligen var medborgare, vilka följer direkt av artiklarna 45 och 21.1 FEUF, begränsas endast på grund av att den personen också har förvärvat medborgarskap i en mottagande medlemsstat.

14 Se, exempelvis, dom av den 5 maj 2011, McCarthy ( C‑434/09, EU:C:2011:277, punkt 24), och dom av den 20 oktober 2022, Digi ( C‑77/21, EU:C:2022:805, ej publicerad, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

15 Se regulation 3.5 b i 2015 års förordning där begreppet familjemedlem definieras på samma sätt (nästan ordagrant) som i artikel 2.2 i rörlighetsdirektivet.

16 Se artikel 6.3 a i 2015 års förordning om införlivande av artikel 7.1 i rörlighetsdirektivet, rörande uppehållsrätt för längre tid än tre månader.

17 Det kravet uppställs genom att det slås fast att en person har bibehållen uppehållsrätt så länge som han eller hon uppfyller de tillämpliga bestämmelser som ligger till grund för uppehållsrätten, bland annat den bestämmelse som införlivar artikel 7.1 d i rörlighetsdirektivet.

18 Alla de deltagare som inkom med skriftliga yttranden till EU-domstolen är överens om att eftersom det nationella målet rör en EU-medborgare och inte en tredjelandsmedborgare, måste hänvisningen till artikel 7.2 i rörlighetsdirektivet betraktas som ett skrivfel och frågan tolkas så, att den avser artikel 7.1 d i det direktivet.

19 Dom av den 9 januari 2007, Jia ( C‑1/05, EU:C:2007:1, punkt 37).

20 Domen i målet Reyes, punkt 30 och där angiven rättspraxis.

21 Målet Jia gällde en ansökan om uppehållstillstånd från föräldrarna (som var tredjelandsmedborgare) till en make till en EU-medborgare som utövade sin rätt till fri rörlighet. Målet Reyes avsåg en ansökan om uppehållstillstånd från en släkting i rakt nedstigande led (som var tredjelandsmedborgare) till en maka till en EU‑medborgare som utövade sin rätt till fri rörlighet.

22 Samma person kan förvärva en ursprunglig uppehållsrätt, i motsats till en härledd sådan som grundar sig på ett beroendeförhållande, på grundval av andra bestämmelser i rörlighetsdirektivet. Så kan till exempel ske efter fem års bosättning i den mottagande staten (artikel 16 i rörlighetsdirektivet) eller om den familjemedlemmen blir ekonomiskt aktiv som anställd eller egenföretagare i den mottagande staten (artikel 7.1 a i rörlighetsdirektivet).

23 Dom av den 26 mars 2019, SM (Barn som omhändertagits enligt institutet kafala i algerisk rätt) ( C‑129/18, EU:C:2019:248, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

24 Detsamma gäller även för släktingar i rakt nedstigande led.

25 Enligt rörlighetsdirektivet (artikel 2.2 c) anses släktingar i rakt nedstigande led automatiskt vara beroende för sin försörjning om de är under 21 år, men tillåter även att de kan vara fortsatt beroende för sin försörjning även efter denna ålder.

26 Rådets förordning av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, 1968, s. 2).

27 Min kursivering.

28 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, KOM(2001) 257 slutlig (EGT L 270E, 2001, s. 150).

29 Gemensam ståndpunkt (EG) nr 6/2004 av den 5 december 2003, antagen av rådet i enlighet med det i artikel 251 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen angivna förfarandet, inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT C 54E, 2004, s. 12). I artikel 2.2 d i den versionen av texten angavs då underhållsberättigade släktingar i rakt uppstigande led, utan någon ytterligare förklaring.

30 Merparten av dessa mål rörde släktingar i rakt nedstigande led. Målet Lebon gällde till exempel dottern till en rörlig EU-arbetstagare, som själv var EU-medborgare. Målet Reyes gällde dottern, en tredjelandsmedborgare, till en rörlig EU‑medborgare. Målet Depesme rörde barn till makar eller registrerade partner till flera rörliga gränsarbetare. Undantaget är målet Jia, som rörde föräldrar i beroendeställning.

31 Den enda aspekt rörande begreppet beroende för sin försörjning som EU‑domstolen uttryckligen klargjorde i dessa mål var att ställningen som försörjningsberoende familjemedlem är resultatet av en rent faktisk situation Se dom Lebon punkt 22, dom Jia punkt 35 och dom Depesme, punkt 58).

32 Se förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, s. 150, punkt 2.4, se fotnot 28 ovan. Se även Meduna, M., Stockwell, N., Geyer, F., Adamo och C., Nemitz, P., Institutional Report, Neergaard, U., Jacqueson, C. och Holst-Christensen, N., Union Citizenship, Development, Impact and Challenges, The XXVI FIDE Congress in Copenhagen, 2014, Congress Publication, vol. 2, s. 247.

33 Artikel 7 i stadgan.

34 Se Europadomstolen, 4 mars 2013, Butt mot Norge, CE:ECHR:2012:1204JUD004701709, inbegripet punkt 76, där den domstolen prövade artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som återspeglas i artikel 7 i stadgan.

35 Se, analogt, dom av den 8 mars 2011, Ruiz Zambrano ( C‑34/09, EU:C:2011:124, punkterna 42 och 43), där en förälder, dock inte i en situation som innebar rörlighet, ansågs ha uppehållsrätt eftersom barnet, en statisk EU-medborgare, annars skulle vara tvungen att lämna EU:s territorium. Se även, för ett mer aktuellt exempel, dom av den 5 maj 2022, Subdelegación del Gobierno en Toledo (En familjemedlems vistelse – Otillräckliga tillgångar) ( C‑451/19 och C‑532/19, EU:C:2022:354, punkt 45), som bygger på en liknande logik.

36 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2002, Carpenter ( C‑60/00, EU:C:2002:434, punkt 38), och dom av den 25 juli 2008, Metock m.fl. ( C‑127/08, EU:C:2008:449, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

37 Se, exempelvis, dom Reyes, punkt 23, eller dom av den 26 mars 2019, SM (Barn som omhändertagits enligt institutet kafala i algerisk rätt) ( C‑129/18, EU:C:2019:248, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

38 Dom av den 15 september 2022, Minister for Justice and Equality (Tredjelandsmedborgare som är kusin till en unionsmedborgare) ( C‑22/21, EU:C:2022:683, punkterna 23 och 27). De behov av stöd som beaktades utöver behovet av ekonomiskt stöd var hälsotillstånd eller nära och stabila personliga band som, exempelvis har uppstått inom ett gemensamt hushåll.

39 I Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/54/EU av den 16 april 2014 om åtgärder som underlättar utövandet av arbetstagares rättigheter i samband med fri rörlighet för arbetstagare (EUT L 128, 2014, s. 8) föreskrivs i skäl 1 att begreppet deras familjemedlemmar ska förstås enligt definitionen i artikel 2.2 i rörlighetsdirektivet, även vad arbetstagarförordningen beträffar. Detta bekräftades senare i dom Depesme, punkterna 51–55, och i domen av den 2 april 2020, Caisse pour l’avenir des enfants (barn till make/maka till en gränsarbetare) ( C‑802/18, EU:C:2020:269, punkt 51).

40 Under förhandlingen medgav de intervenerande medlemsstaterna i själva verket att de fysiska, materiella och känslomässiga aspekterna av beroendeförhållandet mellan AC och GV dock skulle fortsätta att föreligga, oberoende av om invaliditetsersättningen utbetalades eller inte.

41 Dom Lebon, punkt 20.

42 För relevanta referenser, se den rättspraxis som anges i punkt 107 i förevarande förslag till avgörande.

43 Detta var även det argument som domare Garrett Simons (High Court) (Förvaltningsöverdomstolen, Irland) framförde i domen i första instans i målet vid den nationella domstolen. Garrett Simons ansåg att det inte uppställs något krav i artikel 7.1 a eller 7.1 d [i det direktivet] på självförsörjning när det gäller en arbetstagare och en underhållsberättigad familjemedlem, dom av High Court (Förvaltningsdomstolen, Irland) av den 29 maj 2020, GV v. Chief Appeals Officer, Social Welfare Appeals Office, [2020] IEHC 258, punkt 76.

44 Se punkt 118 och följande punkter i förevarande förslag till avgörande.

45 Se, exempelvis, MacCormick, N., Rhetoric and the rule of law: A Theory of Legal Reasoning Oxford University Press, Oxford, 2005, s. 138.

46 Se punkt 37 ovan i förevarande förslag till avgörande.

47 Detta förbud mot diskriminering på grund av nationalitet är en av grunderna för EU-rätten. Den uttrycks i dag i artikel 18 FEUF och ingår i alla fördragsbestämmelser om de grundläggande friheterna. Den anges även i artikel 21.2 i stadgan.

48 Jag har valt denna ordning eftersom den fria rörligheten för arbetstagare kan tolkas utifrån dess särskilda uttryck, efter det att EU-medborgarskapet infördes i fördragen. Såsom EU-domstolen har förklarat tar sig artikel 21.1 FEUF, som föreskriver en allmän rätt för alla unionsmedborgare att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, särskilt uttryck i artikel 45 FEUF om fri rörlighet för arbetstagare … (dom av den 11 november 2021, MH och ILA (Pensionsrättigheter vid konkurs) ( C‑168/20, EU:C:2021:907, punkt 61 och där angiven rättspraxis)).

49 Artikel 7.2 i arbetstagarförordningen var tidigare artikel 7.2 i dess föregångare, förordning nr 1612/68. Rättspraxis avseende den förordningen är således relevant för tolkningen av begreppet social förmån i den nuvarande förordningen. För ett liknande resonemang, se dom av den 6 oktober 2020, Jobcenter Krefeld ( C‑181/19, EU:C:2020:794, punkt 34).

50 Dom av den 30 september 1975, Cristini ( 32/75, EU:C:1975:120, punkt 12).

51 Dom av den 6 oktober 2020, Jobcenter Krefeld ( C‑181/19, EU:C:2020:794, punkt 41 och där angiven rättspraxis). Detta är en stående fras som upprepade gånger har förekommit i domstolens praxis sedan domen av den 31 maj 1979, Even och ONPTS ( 207/78, EU:C:1979:144, punkt 22).

52 Dom av den 27 maj 1993, Schmid ( C‑310/91, EU:C:1993:221, punkt 18), och dom av den 5 maj 2011, kommissionen/Tyskland ( C‑206/10, EU:C:2011:283, punkt 34).

53 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 maj 1993, Schmid ( C‑310/91, EU:C:1993:221, punkt 17, och dom av den 2 april 2020, Caisse pour l’avenir des enfants, ( C‑802/18, EU:C:2020:269, punkterna 45 och 46).

54 Dom av den 11 april 1973, S. ( 76/72, EU:C:1973:46, punkt 9).

55 I det målet drog EU-domstolen den motsatta slutsatsen att den aktuella förmånen inte utgjorde en förmån för arbetstagare, eftersom klagandens far inte längre försörjde sin ättling. Se dom Lebon, punkt 13.

56 Spaventa, E.(utg.), Rennuy, N., Minderhoud, P., The legal status and rights of the family members of EU mobile workers, Europeiska kommissionen, Generaldirektoratet för sysselsättning, socialpolitik och inkludering, direktorat E – Arbetskraftens rörlighet och internationella frågor, Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2022, s. 17.

57 Detta är i själva verket AC:s situation efter naturaliseringen. Det kan dock också finnas irländska medborgare som har förvärvat det medborgarskapet genom födelsen, men vars föräldrar inte är irländska medborgare.

58 I fråga om en underhållsberättigad ättling till en migrerande arbetstagare, se domen i målet Lebon, punkt 12, samt dom av den 26 februari 1992, Bernini ( C‑3/90, EU:C:1992:89, punkt 26), och dom av den 2 april 2020, PF m.fl. ( C‑830/18, EU:C:2020:275, punkt 26). I fråga om en migrerande arbetstagares make eller maka, se dom av den 10 september 2009, kommissionen/Tyskland ( C‑269/07, EU:C:2009:527, punkt 65).

59 Dom av den 12 juli 1984, Castelli ( 261/83, EU:C:1984:280, punkt 10), dom av den 6 juni 1985, Frascogna ( 157/84, EU:C:1985:243, punkt 23), och dom av den 9 juli 1987, Frascogna ( 256/86, EU:C:1987:359, punkt 6).

60 Domen i målet Lebon, punkt 13.

61 Dom av den 6 oktober 2020, Jobcenter Krefeld ( C‑181/19, EU:C:2020:794, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

62 Dom av den 11 november 2014, Dano ( C‑333/13, EU:C:2014:2358, punkt 69).

63 Dom av den 14 juni 2012, kommissionen/Nederländerna ( C‑542/09, EU:C:2012:346, punkt 57).

64 Ibidem. Se även dom av den 20 juni 2013, Giersch m.fl. ( C‑20/12, EU:C:2013:411, punkterna 51 och 52), och dom av den 24 oktober 2013, Thiele Meneses ( C‑220/12, EU:C:2013:683, punkt 43).

65 Skäl 10 i rörlighetsdirektivet.

66 Se, exempelvis, Verschueren, H., Free Movement or Benefit Tourism: The Unreasonable Burden of Brey, European Journal of Migration and Law, vol. 16, 2014, s. 147–179, Thym, D., The Elusive Limits of Solidarity: Residence Rights of and Social Benefits for Economically Inactive Union Citizens, CMLRev, vol. 52, 2015, s. 17–50, s. 28.

67 För att ett sådant argument ska kunna beaktas som en möjlig motivering av begränsningar av rätten till rörlighet, ska den medlemsstat som åberopar argumentet om orimlig belastning visa att det föreligger ett verkligt hot mot dess sociala biståndssystem genom att lägga fram seriösa, överensstämmande och övertygande uppgifter i detta avseende. Se, exempelvis, dom av den 13 april 2010, Bressol m.fl. ( C‑73/08, EU:C:2010:181, punkt 71). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i de förenade målen Prinz och Seeberger ( C‑523/11 och C‑585/11, EU:C:2013:90, punkterna 61–64).

68 Se och jämför Dougan, M., The constitutional dimension to the case-law on Union citizenship, E.L.Rev., vol. 31(5), 2006, s. 613–641.

69 Dom av den 1 augusti 2022, Familienkasse Niedersachsen-Bremen ( C‑411/20, EU:C:2022:602, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

70 Supiot, A. La solidarité, Enquête sur un principe juridique, Odile Jacob, Paris, 2015, s. 12, De Witte, F., Justice in the EU, The Emergence of Transnational Solidarity, Oxford University Press, Oxford, 2015, kap. 4 (där det uttryckligen argumenteras för ett gemenskapsbaserat synsätt när det gäller existensminimumbidrag, såsom särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner, s. 151–155).

71 En sådan tolkning av argumentet om orimlig belastning kan, enligt min mening, förklara den rättspraxis där det har erkänts att det är motiverat att kräva att det finns ett faktiskt samband eller en viss grad av integration i den mottagande statens samhälle för förvärvande av uppehållsrätt och närstående rättigheter till socialt bistånd. Se, exempelvis, i fråga om arbetssökande, dom av den 11 juli 2002, D’Hoop ( C‑224/98, EU:C:2002:432, punkt 39), dom av den 23 mars 2004, Collins ( C‑138/02, EU:C:2004:172, punkterna 67–69), och dom av den 4 juni 2009, Vatsouras och Koupatantze ( C‑22/08 och C‑23/08, EU:C:2009:344, punkterna 38 och 39). I fråga om studenter, se, exempelvis, dom av den 18 november 2008, Förster ( C‑158/07, EU:C:2008:630, punkt 54), dom av den 15 mars 2005, Bidar ( C‑209/03, EU:C:2005:169, punkterna 62 och 63), dom av den 23 oktober 2007, Morgan och Bucher ( C‑11/06 och C‑12/06, EU:C:2007:626, punkterna 43 och 44), dom av den 18 juli 2013, Prinz och Seeberger ( C‑523/11 och C‑585/11, EU:C:2013:524, punkterna 36 och 37), och dom av den 24 oktober 2013, Thiele Meneses ( C‑220/12, EU:C:2013:683, punkterna 35 och 36), eller dom av den 26 februari 2015, Martens ( C‑359/13, EU:C:2015:118, punkterna 36–39).

72 Artikel 6 i rörlighetsdirektivet.

73 Artikel 7 i rörlighetsdirektivet.

74 Kapitel IV i rörlighetsdirektivet.

75 Det systemet återupptar i själva verket, huvudsakligen, de etapper och villkor som föreskrivs i de olika unionsrättsliga instrument och i den rättspraxis som gällde innan direktivet trädde i kraft. Tillhörighet till en viss gemenskap kan således utmynna i en uppehållsrätt. Dom av den 21 december 2011, Ziolkowski och Szeja ( C‑424/10 och C‑425/10, EU:C:2011:866, punkt 38), och dom av den 1 augusti 2022, Familienkasse Niedersachsen-Bremen ( C‑411/20, EU:C:2022:602, punkt 30).

76 Även under denna period är möjligheten att göra undantag begränsad till särskilda icke avgiftsfinansierade kontanta förmåner och inte andra sociala trygghetsförmåner. Se dom av den 1 augusti 2022, Familienkasse Niedersachsen-Bremen ( C‑411/20, EU:C:2022:602, punkt 53).

77 Se, exempelvis, domen i målet Lounes, punkt 56.

78 Dom av den 20 september 2001, Grzelczyk ( C‑184/99, EU:C:2001:458, punkt 44). Angående solidaritetsprincipen och sociala system, se, redan, dom av den 17 februari 1993, Poucet och Pistre ( C‑159/91 och C‑160/91, EU:C:1993:63).

79 I maj 2013 klagade exempelvis ministrar i fyra medlemsstater, nämligen Österrike, Tyskland, Nederländerna och Förenade kungariket, över bedrägerier och systematiskt utnyttjande i samband med den fria rörligheten. Se, exempelvis, Blauberger, M. och Schmidt, S. K., Welfare migration? Free movement of EU citizens and access to social benefits, Research and Politics, oktober–december 2014, s. 1–7. Se även Pascouau, Y, Strong attack against the freedom of movement of EU citizens: Turning back the clock, kommentar på European Policy Centres webbplats den 30 april 2013.

80 Dom av den 11 november 2014, Dano ( C‑333/13, EU:C:2014:2358).

81 Se, för ett liknande resonemang, tolkningen av domen av den 11 november 2014, Dano ( C‑333/13, EU:C:2014:2358), i domen av den 6 oktober 2020, Jobcenter Krefeld ( C‑181/19, EU:C:2020:794, punkt 68).

82 Enligt en studie som kommissionen beställde år 2016 gick det inte att finna några belägg för att EU-medborgares drivkraft för att flytta är förmånsrelaterad. Se, exempelvis, A fact finding analysis on the impact on the Member States’ social security systems of the entitlements of non-active intra-EU migrants to special non-contributory cash benefits and healthcare granted on the basis of residence, slutrapport ingiven av ICF GHK i samarbete med Milieu Ltd, GD Sysselsättning, socialpolitik och inkludering inom ramen för GD Rättsliga frågors ramavtal, 2013. Se även Mantu, S. och Minderhoud, P., Exploring the limits of social solidarity: welfare tourism and EU citizenship, UNIO – EU Law Journal, vol. 2(2), 2016, s. 4‑19.

83 Dom av den 1 augusti 2022, Familienkasse Niedersachsen-Bremen ( C‑411/20, EU:C:2022:602, punkt 53).

84 Vilket klagandens advokater klargjorde vid förhandlingen. Enligt Irish Nationality and Citizenship Act 1956 (1956 års lag om nationalitet och medborgarskap i Irland), i dess konsoliderade ändrade version, måste en vuxen, ogift EES‑medborgare uppfylla följande villkor för att kunna naturaliseras (section 15 i lagen): a) vara över 18 år, b) ha god vandel, c) ha haft ett års sammanhängande bosättning i staten omedelbart före dagen för ansökan och, under de åtta åren omedelbart före den perioden, ha varit bosatt i staten i sammanlagt fyra år, d) ha goda avsikter att fortsätta att vara bosatt i staten efter naturaliseringen och e) vara villig att delta i en medborgarskapsceremoni och avge en lojalitetsförklaring.

85 Vad gäller en diskussion om påverkan av omständigheter som ligger till grund för mål som EU-domstolen ombeds pröva, se Davies, G., Has the Court changed, or have the cases? The deservingness of litigants as an element in Court of Justice citizenship adjudication, Journal of European Public Policy, vol. 25, 2018, s. 1442–1460.

86 Vilket i princip är när villkoren för bosättning är uppfyllda.