Nya nätbrott och andra åtgärder för genomförandet av direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer

Nya nätbrott och andra åtgärder för genomförandet av direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer

Volym 1

Betänkande av Utredningen om genomförande av direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer

Stockholm 2026

SOU och Ds finns på regeringen.se under Rättsliga dokument.

Svara på remiss – hur och varför

Statsrådsberedningen, SB PM 2021:1. Information för dem som ska svara på remiss finns tillgänglig på regeringen.se/remisser.

Layout: Kommittéservice, Regeringskansliet Omslag: Multiply Solutions Tryck och remisshantering: Multiply Solutions, Stockholm 2026

ISBN 978-91-525-1547-1 (tryck) ISBN 978-91-525-1548-8 (pdf) ISSN 0375-250X

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 27 februari 2025 att ge en särskild utredare i uppdrag att analysera direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer, bedöma om, och i så fall vilka, åtgärder som krävs för att genomföra direktivet, och lämna nödvändiga författningsförslag (dir. 2025:21). Samma datum förordnades hovrättsrådet i Svea hovrätt Mikaela Bexar som särskild utredare.

Regeringen beslutade den 13 november 2025 om tilläggsdirektiv genom vilka utredarens uppdrag utökades till att även omfatta att analysera och ta ställning till om det bör införas ett nytt brott, grov olaga förföljelse, och lämna nödvändiga författningsförslag.

Den 7 april 2025 förordnades kansliråden Frida Hansson, Monica Johansson och Anna Olsson till sakkunniga i utredningen. Som experter att biträda utredningen förordnades samma datum statistikoch utredningsrådet Louise Ekström (Brottsförebyggande rådet), seniora åklagaren Carl-Johan Granlund (Åklagarmyndigheten), verksamhetsutvecklaren Erika Gyllenswärd (Polismyndigheten), advokaten Gustaf Linderholm, docenten Annika Suominen (Stockholms universitet) och rådmannen Helen Ziobro. Den 21 augusti 2025 förordnades chefsjuristen Anna Tingbäck (Jämställdhetsmyndigheten) som expert.

Den 1 april 2025 anställdes hovrättsassessorn Petter Selberg som sekreterare i utredningen.

Utredningen har antagit namnet Utredningen om genomförande av direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer.

Lagstiftning och andra förhållanden har kunnat beaktas fram till och med april 2026. Experter och sakkunniga har i allt väsentligt ställt sig bakom utredningens överväganden och förslag. Betänkandet har

därför formulerats så att det är utredningen som gör bedömningar och lämnar förslag.

Utredningen överlämnar nu sitt betänkande Nya nätbrott och andra åtgärder för genomförandet av direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer (SOU 2026:34). Utredningens uppdrag är genom detta slutfört.

Stockholm i juni 2026

Mikaela Bexar

Petter Selberg

Sammanfattning

Utredningens uppdrag

Uppdraget om genomförande av EU-direktivet

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1385 av den 14 maj 2024 om bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i nära relationer är den första lagstiftningen på EU-nivå på området. De nya reglerna trädde i kraft i juni 2024 och medlemsstaterna har tre år på sig att genomföra dem. Syftet med direktivet är att fastställa en heltäckande ram för att effektivt förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer i hela unionen. Det sker genom att åtgärder skärps eller införs avseende fastställande av brottsrekvisit och påföljder, skydd för brottsoffer och tillgång till rättslig prövning, stöd till brottsoffer, förbättrad datainsamling, förebyggande arbete, samordning och samarbete.

Direktivet innehåller straffrättsliga bestämmelser och bestämmelser om skydd och stöd till brottsoffer som ska gälla för alla brottsoffer som utsatts för gärningar som det finns en skyldighet för medlemsstaterna att straffbelägga enligt direktivet, liksom brottsoffer som utsatts för andra våldshandlingar mot kvinnor eller våld i nära relationer som straffbelagts enligt andra unionsrättsakter eller nationell rätt. Vidare innehåller direktivet bestämmelser om förebyggande arbete samt samordning och samarbete.

Utredningens uppdrag har varit att analysera direktivet, bedöma om, och i så fall vilka, åtgärder som krävs för att genomföra direktivet, och lämna nödvändiga författningsförslag.

Utredningen har bedömt att Sverige i stor utsträckning lever upp till de krav som ställs i direktivet. I de delar utredningen ansett att Sverige inte uppfyller något av direktivets krav har förslag till författningsändringar eller andra åtgärder för att åstadkomma ett genom-

förande lagts fram. När utredningens förslag går utöver vad som bedöms motsvara direktivets miniminivå har detta motiverats särskilt.

Utredningen föreslår att ändringar i lag och förordning ska träda i kraft den 14 juni 2027. Detta motsvarar den dag då medlemsstaterna senast ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet.

Uppdraget om grov olaga förföljelse

Utredningen har också haft tilläggsdirektiv. Uppdraget enligt tilläggsdirektiven har varit att analysera och ta ställning till om det bör införas ett nytt brott, grov olaga förföljelse, och lämna nödvändiga författningsförslag.

Utredningen har kommit fram till att grov olaga förföljelse bör införas. Utredningen har också föreslagit att brottskatalogen för olaga förföljelse ska utvidgas genom att göras mer generell samt att det ska införas en presumtion för häktning vid misstanke om grov olaga förföljelse.

Ändringarna föreslås träda i kraft vid samma tidpunkt som de ändringar som är hänförliga till EU-direktivet.

Utredningens förslag

Allmänna utgångspunkter

I betänkandet redovisas utredningens förslag till författningsändringar och andra åtgärder i de delar där utredningen ansett att Sverige inte uppfyller direktivets krav. Förslagen innebär sammantaget en förstärkt straffrättslig lagstiftning på området, stärkta mekanismer för tillhandahållandet av skydd och stöd för brottsoffer samt nya förebyggande åtgärder. Vidare innehåller betänkandet utredningens förslag avseende olaga förföljelse enligt tilläggsdirektiven.

Straffrättens område

Nya brott och utvidgade befintliga brott

Direktivet fastställer minimiregler om brottsrekvisit och påföljder för kvinnlig könsstympning, tvångsäktenskap, delning av autentiskt, falskt eller manipulerat intimt material utan samtycke, nätstalkning, nättrakasserier, nätblottning och offentlig uppmaning till våld eller hat på nätet. Utredningen har kommit fram till att svenska straffbestämmelser motsvarar vissa av direktivets straffrättsliga bestämmelser men att det för att uppfylla direktivets krav på det straffrättsliga området är nödvändigt att införa flera nya brott och att vissa befintliga brott behöver utvidgas.

De nya brott som utredningen föreslår ska införas är olaga övervakning, nättrakasserier, olaga identitetsexponering och könsbaserat näthat. Olaga övervakning, nättrakasserier och olaga identitetsexponering föreslås kunna ingå i grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning samt hedersförtryck. Olaga övervakning föreslås även kunna utgöra underbrott till barnfridsbrott. Vidare innebär de föreslagna ändringarna av bestämmelsen om olaga förföljelse att olaga övervakning, nättrakasserier och olaga identitetsexponering kommer att kunna ingå i ett förföljelsebrott. De befintliga brott som föreslås ska utvidgas är olaga integritetsintrång och det brott som avser könsstympning av kvinnor. Förutom det sistnämnda brottet, som finns i lagen om förbud mot könsstympning av kvinnor och oskuldsingrepp på kvinnor, berör samtliga ändringar brottsbalken.

Inget av brotten kommer att utgöra tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott. Nättrakasserier, olaga identitetsexponering och könsbaserat näthat avser spridning av material med tekniskt hjälpmedel. I den digitala kontext där sådana gärningar begås kan det innebära att gärningarna är straffbara om de utförs i ett forum utanför det grundlagsskyddade området, men straffria om de utförs t.ex. på en webbplats som utgörs av en databas med utgivningsbevis.

I fråga om tilläggsdirektiven föreslår utredningen att brottskatalogen för olaga förföljelse ska utvidgas genom att göras mer generell samt att brottet ska gradindelas genom införandet av grov olaga förföljelse. Det föreslås också att en presumtion för häktning ska gälla vid misstanke om grov olaga förföljelse. En följd av att brottskatalogen görs om är alltså att de nya brotten olaga övervakning, nättrakasserier och olaga identitetsexponering – samt de nya gärningar

som omfattas av straffansvar för olaga integritetsintrång – kommer att kunna ingå i ett förföljelsebrott.

Kvinnlig könsstympning

Könsstympning av flickor och kvinnor är förbjuden och straffbelagd enligt lagen (1982:316) om förbud mot könsstympning av kvinnor och oskuldsingrepp på kvinnor. Utredningen föreslår att ändringar ska göras i lagen. I dag gäller straffansvar för den som utför en könsstympning, dvs. utför ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa dem eller åstadkomma andra bestående förändringar av dem, oavsett om samtycke till ingreppet har lämnats. Enligt förslaget utvidgas straffansvaret till att omfatta även den som genom olaga tvång eller på annat sätt förmår någon annan att genomgå könsstympning eller tillåter att en person som inte har fyllt arton år könsstympas. Även sådana gärningar blir således straffbara som kvinnlig könsstympning.

Vidare görs ändringar i lagens struktur och det införs brottsbeteckningar, kvinnlig könsstympning och grov kvinnlig könsstympning. Motsvarande ändringar görs avseende oskuldsingrepp på kvinnor.

Olaga integritetsintrång

För olaga integritetsintrång döms den som gör intrång i någon annans privatliv genom att t.ex. sprida bild på eller annan uppgift om någons sexualliv eller bild på någons helt eller delvis nakna kropp, om spridningen är ägnad att medföra allvarlig skada för den som bilden eller uppgiften rör och gärningen inte med hänsyn till syftet och övriga omständigheter var försvarlig. Straffansvaret avser alltså spridning av bl.a. autentiskt intimt material.

Utredningen föreslår att straffansvaret för olaga integritetsintrång ska utvidgas till att omfatta också den som gör intrång i någon annans privatliv genom att sprida falskt eller manipulerat intimt material.

Det material som omfattas är enligt lagtexten bild eller ljud som framställts eller ändrats så att det framstår som att personen deltar i en sexuell handling eller som att bilden visar personens helt eller delvis nakna kropp. Exempelvis kan, med hjälp av artificiell intelligens (AI), en pornografisk bild med en figur som ser ut som en verklig person

ha skapats eller ett fiktivt sexuellt sammanhang skapats utifrån en bild på en person (s.k. deepfakes). Alternativt kan ett AI-verktyg ha använts för att ”klä av” en påklädd person på en bild och därigenom generera en fiktiv version av personens helt eller delvis nakna kropp.

I likhet med vad som gäller vid spridning av autentiskt material ska det för ansvar krävas att spridningen av det falska eller manipulerade intima materialet är ägnad att medföra allvarlig skada för personen i fråga och att gärningen inte med hänsyn till syftet och övriga omständigheter var försvarlig.

Olaga övervakning

För det nya brottet olaga övervakning ska den dömas som utsätter en annan person för otillbörlig övervakning som är upprepad eller varaktig, om gärningen varit ägnad att medföra allvarlig skada för personen.

Övervakning tar sikte på ageranden som innebär att gärningspersonen spårar, kartlägger eller bevakar var den utsatta befinner sig eller vad hen gör. Det kan exempelvis ske genom spårning med användning av tekniska hjälpmedel, såsom GPS-utrustning eller mobiltelefonapplikationer. Det kan också vara fråga om fysisk övervakning, t.ex. att uppehålla sig intill den utsattas bostad eller arbetsplats, titta in genom fönstren, dyka upp på platser där den utsatta brukar befinna sig eller följa efter hen.

Ansvar för olaga övervakning ska vara subsidiärt i förhållande till det av regeringen föreslagna brottet psykiskt våld, som ska träda i kraft den 1 juli 2026 och genom vilket det blir straffbart att upprepat utsätta en annan person för kränkningar i form av beskyllning, nedsättande uttalande, förödmjukande beteende, otillbörligt hot, otillbörligt tvång eller otillbörlig övervakning, om kränkningarna sammantagna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla. Det kommer också att utgöra psykiskt våld att utsätta en annan person för otillbörlig övervakning som är varaktig, om gärningen varit ägnad att allvarligt skada personens självkänsla. Ansvar för olaga övervakning kommer således att aktualiseras endast när det inte finns förutsättningar att döma för psykiskt våld vid upprepad eller varaktig otillbörlig övervakning, dvs. när skaderekvisitet i det brottet inte är uppfyllt.

Straffskalan för olaga övervakning föreslås vara böter eller fängelse i högst två år.

Nättrakasserier

Straffansvaret för nättrakasserier ska avse den som tillsammans med andra, genom hotfulla eller kränkande meddelanden som sprids med tekniskt hjälpmedel, angriper en annan person, om angreppet är ägnat att medföra allvarlig skada för personen.

Den straffbara gärningen förutsätter således att flera personer tillsammans angriper en annan person genom att sprida hotfulla eller kränkande meddelanden. Varje deltagare kan då dömas för sitt deltagande i angreppet. Vad som avses är exempelvis samordnade s.k. mobbattacker där ett stort antal personer är delaktiga. Mobbattacker och andra digitala angrepp kan ske i olika sammanhang, t.ex. genom publicering av kommentarer på någons konto på sociala medier eller genom meddelanden inom ramen för en gruppchatt.

Utanför det straffbara området faller meddelanden som kan ses som saklig kritik, även när kritiken framstår som tillspetsad, beskyllande eller aggressiv. Sådana meddelanden kan alltså aldrig ingå i ett ansvarsgrundande angrepp. Varje meddelande måste bedömas för sig och endast meddelanden som i objektiv mening kan anses hotfulla eller kränkande kan ingå.

För straffansvar ska krävas att gärningspersonen agerar tillsammans med minst två andra personer. Straffansvaret bygger på att det går att slå fast att de som är delaktiga i angreppet agerar i någon bemärkelse gemensamt. Det bör krävas ett tydligt tidsmässigt och situationsbundet samband mellan det egna och de andra personernas handlande som visar på ett gemensamt uppsåt.

Straffskalan för nättrakasserier föreslås vara böter eller fängelse i högst två år.

Olaga identitetsexponering

Genom det nya brottet olaga identitetsexponering blir det straffbart att med tekniskt hjälpmedel olovligen sprida en personuppgift i syfte att uppmana till våld mot den som uppgiften avser, eller till

någon annan handling som är ägnad att medföra allvarlig skada för personen.

Personuppgift har samma innebörd som i EU:s allmänna dataskyddsförordning, GDPR. Olaga identitetsexponering utgör inte ett straffbeläggande av all spridning av personuppgifter som sker olovligen utan omfattar endast spridning som sker i syfte att uppmana till våld eller någon annan handling som är ägnad att orsaka personen allvarlig skada. Det krävs alltså att gärningspersonens avsikt varit att uppmana till våld eller någon annan skadegörande handling mot den vars personuppgift sprids. Denna typ av agerande kallas ibland för doxning.

Ett typfall då det är lätt att konstatera ett sådant syfte som krävs för ansvar är när någon sprider personuppgiften tillsammans med en uttrycklig uppmaning i linje med rekvisiten i bestämmelsen. Om syftet inte tydligt framgår bör det i vart fall krävas någon ytterligare omständighet utöver spridningen av personuppgiften som sådan för att syftet ska kunna konstateras. En sådan omständighet kan vara det sammanhang som spridning sker i, t.ex. när personuppgiften sprids tillsammans med allmänt sett hatiska kommentarer eller andra uttryck för fientlighet.

Straffskalan för olaga identitetsexponering föreslås vara böter eller fängelse i högst två år.

Könsbaserat näthat

För det nya brottet könsbaserat näthat ska den dömas som, i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids med tekniskt hjälpmedel, uppmanar till våld mot, hotar eller uttrycker missaktning för en grupp av personer eller en enskild med anspelning på kön.

Könsbaserat näthat har brottet hets mot folkgrupp som förebild. Brottskonstruktionen motsvarar första stycket i bestämmelsen om hets mot folkgrupp, med den begränsningen att den föreslagna bestämmelsen endast omfattar spridning som sker med tekniskt hjälpmedel. Bestämmelserna skiljer sig också åt i fråga om vilka grupper och enskilda gruppmedlemmar som skyddas. Straffansvaret för könsbaserat näthat omfattar – till skillnad från hets mot folkgrupp – uttalanden eller andra meddelanden med anspelning på, dvs. med utgångspunkt i, kön. Med kön avses den juridiska aspekten av kön,

dvs. det kön som är registrerat för brottsoffret och som enligt nuvarande lagstiftning kan vara antingen kvinna eller man.

Att en uppmaning till våld eller hat görs med anspelning på kön innebär att även uttalanden eller andra meddelanden omfattas som endast indirekt grundas på kön, t.ex. hänvisning till öknamn eller annan kränkande benämning på någon av ett visst kön, liksom uttalanden som innefattar kränkande beskyllningar om mindervärdiga egenskaper eller nedsättande handlingar som endast indirekt grundas på kön.

Straffansvaret omfattar uttalanden eller andra meddelanden om en grupp och enskilda medlemmar av en grupp. De grupper som skyddas är samtliga individer av ett visst kön. För att en gärning mot en enskild ska omfattas av bestämmelsen bör krävas att uttalandet eller meddelandet riktas mot den enskilda för att hen har ett visst kön, dvs. är kvinna eller man.

Straffskalan för könsbaserat näthat av normalgraden föreslås vara fängelse i högst två år. För ringa könsbaserat näthat föreslås straffskalan vara böter och för grovt könsbaserat näthat föreslås den vara fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Olaga förföljelse

Olaga förföljelse är det enda sammansatta brott i 4 kap. brottsbalken som innehåller en uppräkning av de enskilda brottstyper, hänvisade till genom lagrum, som kan ingå i brottet. Brottskatalogerna för grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning samt hedersförtryck hänvisar i stället huvudsakligen till hela kapitel i brottsbalken.

Utredningen föreslår att brottskatalogen för olaga förföljelse ska utvidgas genom att göras mer generell, enligt det mönster som gäller för de nämnda brotten. Den ska omfatta 3–6 kap., 12 kap. och 17 kap. 1–3 §§ brottsbalken, 24 § lagen om kontaktförbud samt motsvarande straffbara gärningar på försöks-, förberedelse- och stämplingsstadiet. Som olaga förföljelse ska det alltså vara straffbart att förfölja en person genom att begå eller på annat sätt medverka till sådana gärningar, om var och en av gärningarna har utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet.

Vidare föreslås att olaga förföljelse ska gradindelas genom att grov olaga förföljelse införs. Straffskalan för grov olaga förföljelse

ska vara fängelse i lägst ett och högst sex år. För brott av normalgraden ska straffskalan fortfarande vara fängelse i högst fyra år.

De omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om en olaga förföljelse är grov (de s.k. kvalifikationsgrunderna) ska vara om förföljelsen har varit mycket intensiv eller omfattande eller annars varit av särskilt hänsynslös art.

En förföljelse kan vara mycket intensiv om den kan sägas ha pågått utan uppehåll, dvs. gärningarna har begåtts med hög frekvens. Gärningarnas karaktär och allvar måste då också vägas in. Vid bedömningen av om en förföljelse är mycket omfattande ska det beaktas under hur lång tid förföljelsen har pågått och hur många brottsliga gärningar den innefattat. I kvalifikationsgrunden att förföljelsen annars har varit av särskilt hänsynslös art ryms t.ex. förföljelse av en närstående eller tidigare närstående, ett barn eller en person med funktionsnedsättning. Även omständigheter som rör gärningarna bör kunna beaktas. Att förföljelsen har omfattat något särskilt allvarligt brott, eller flera brott som vart och ett har varit förhållandevis allvarliga, bör kunna innebära att brottet ska anses som grovt.

Ett annat förslag avser att det i rättegångsbalken ska införas en presumtion för häktning vid misstanke om grov olaga förföljelse. Om misstanken avser grov olaga förföljelse ska således häktning ske om det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas. Enligt regeringens förslag ska motsvarande gälla för grov fridskränkning, grov kvinnofridskränkning och hedersförtryck från och med den 1 augusti 2026.

Skydd och stöd till brottsoffer

Förslag om en ny lag samt ändringar i förundersökningskungörelsen och andra förordningar

Direktivet fastställer minimiregler för tillhandahållandet av skydd och stöd till brottsoffer. Det finns i stor utsträckning regler och åtgärder som motsvarar regleringen i direktivet. Utredningen har dock kommit fram till att det för att uppfylla direktivets krav i fråga om brottsoffers skydd och stöd är nödvändigt att dels införa en ny lag om avlägsnande av innehåll online med anknytning till vissa brott, dels göra ändringar i förundersökningskungörelsen, förordningen om kontaktförbud, förordningen om europeisk skyddsorder och

förordningen om statsbidrag till kvinno- och tjejjourer och vissa andra ideella organisationer inom brottsofferområdet.

En lag om avlägsnande av nätbrottsinnehåll

Den nya lagen ska möjliggöra för en behörig myndighet att besluta om förelägganden om att innehåll online med anknytning till vissa brott (nätbrottsinnehåll) ska avlägsnas eller göras oåtkomligt. Med nätbrottsinnehåll avses innehåll som skäligen kan antas utgöra ett led i olaga hot, olaga integritetsintrång, ofredande, nättrakasserier, olaga identitetsexponering, sexuellt ofredande mot barn, sexuellt ofredande eller könsbaserat näthat. Utredningen anser att övervägande skäl talar för att Polismyndigheten bör utses till behörig myndighet att utfärda förelägganden.

Ett föreläggande om avlägsnande eller oåtkomliggörande ska i första hand riktas till värdtjänstleverantören, dvs. den som tillhandahåller den plattform (värdtjänst) där innehållet finns, och i andra hand till andra leverantörer av förmedlingstjänster som har teknisk och operativ kapacitet att vidta åtgärder i fråga om innehållet. Förfarandena ska omgärdas av rättssäkerhetsgarantier och leverantörerna ska ha rätt att överklaga beslut enligt lagen till förvaltningsdomstol. Motsvarande rättigheter ska också den vars innehåll berörs av ett föreläggande ha.

Nätbrottsinnehållet ska avlägsnas eller göras oåtkomligt så snart som möjligt och senast inom en timme från mottagandet av föreläggandet. Det införs också en skyldighet för leverantörerna att som huvudregel bevara nätbrottsinnehåll, samt tillhörande data, som har avlägsnats eller gjorts oåtkomligt till följd av ett föreläggande i sex månader. Vidare ska en sanktionsavgift kunna tas ut av en leverantör som överträder någon av sina skyldigheter enligt lagen.

Utredningen föreslår också en ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) så att sekretess ska gälla hos Polismyndigheten i ärenden enligt lagen om avlägsnande av nätbrottsinnehåll.

Information till målsäganden om möjligheten att få en skyddsorder eller en skyddsåtgärd erkänd i Sverige

Förundersökningskungörelsen (1947:948) ger en målsägande rätt att få viss information så snart som möjligt. Informationsskyldigheten omfattar bl.a. de regler som gäller för meddelande av kontaktförbud, vilka skyddsåtgärder i övrigt som finns och möjligheten att begära att en europeisk skyddsorder utfärdas och sänds över till en annan medlemsstat i EU enligt lagen om europeisk skyddsorder. Informationen lämnas av Polismyndigheten.

Utredningen föreslår att det ska införas en skyldighet om att också informera målsäganden om möjligheten att få en skyddsorder eller en skyddsåtgärd som utfärdats i en annan medlemsstat erkänd i Sverige.

Information till målsäganden om möjligheten att avlägsna onlineinnehåll

Utredningen föreslår att det i förundersökningskungörelsen också ska införas en skyldighet att informera målsäganden om möjligheten att avlägsna innehåll online. Informationen ska omfatta möjligheten att avlägsna eller göra oåtkomligt sådant material som omfattas av lagen om avlägsnande av nätbrottsinnehåll, men också rätten enligt artikel 17 i GDPR att få sina personuppgifter raderade och andra relevanta förfaranden som avser avlägsnande av innehåll online som har anknytning till brottet.

En presumtion för att närstående till en målsägande har skyddsbehov

Enligt förundersökningskungörelsen ska polisen så snart som möjligt göra en individuell skyddsbedömning för att fastställa en målsägandes behov av särskilda skyddsåtgärder under förundersökningen och rättegången.

Utredningen föreslår att det i den aktuella bestämmelsen görs ett tillägg som innebär att om målsäganden har ett behov av särskilda skyddsåtgärder under förundersökningen och rättegången ska närstående till målsäganden förutsättas ha motsvarande behov. Detta ska dock inte gälla om det finns indikationer på att den närstående inte har något sådant behov.

Underrättelse till skyddspersonen om att det har skett en

överträdelse av ett kontaktförbud eller en europeisk skyddsorder

I dag finns det ingen författningsreglerad skyldighet för polisen att informera den som ett kontaktförbud eller en europeisk skyddsorder avses skydda om att det har skett en överträdelse av förbudet eller ordern.

Utredningen föreslår att det i förordningen (1988:691) om kontaktförbud ska införas en bestämmelse om att polisen utan onödigt dröjsmål ska underrätta skyddspersonen om att det har skett en överträdelse av ett kontaktförbud. En motsvarande bestämmelse, som hänvisar till den i förordningen om kontaktförbud, ska enligt förslaget införas i förordningen (2015:646) om europeisk skyddsorder.

Ett krav på personuppgiftsbehandlingen hos vissa ideella organisationer som får statsbidrag

Förordningen (2022:257) om statsbidrag till kvinno- och tjejjourer och vissa andra ideella organisationer inom brottsofferområdet innehåller krav för statsbidrag till ideella organisationer som bedriver verksamhet med huvudsakligt ändamål att arbeta förebyggande eller motverkande eller att stödja eller förbättra situationen för brottsoffer, bl.a. inom områdena mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer.

Utredningen föreslår att det i förordningen ska införas ett krav som innebär att endast de ideella organisationer som förbinder sig att inte lagra en stödsökandes personuppgifter längre tid än vad som är nödvändigt för att tillhandahålla stödet och under alla förhållanden i högst fem år efter den sista kontakten mellan organisationen och den stödsökande ska kunna få statsbidrag. Vidare införs det ett krav på att en ansökan om statsbidrag ska innehålla en sådan förbindelse.

Förebyggande åtgärder, samordning och statistik

Förslag om förebyggande åtgärder och åtgärder avseende politik och statistik

Direktivet fastställer minimiregler som ska gälla för det förebyggande arbetet samt i fråga om samordning och samarbete. Utredningen har kommit fram till att det för att uppfylla direktivets krav i fråga om

det förebyggande arbetet krävs åtgärder som inte innebär författningsändringar, i form av att regeringsuppdrag ges till relevanta myndigheter enligt bestämmelser i direktivet.

I övrigt har utredningen konstaterat att direktivets krav är uppfyllda.

Två uppdrag om förebyggande åtgärder kopplat till ny brottslighet

Ett regeringsuppdrag som utredningen föreslår är att relevanta myndigheter, i samverkan med varandra, ska ta fram och besluta om riktade medvetandegörande och kunskapshöjande insatser om de nya brotten olaga övervakning, nättrakasserier, olaga identitetsexponering och könsbaserat näthat samt de nya gärningar som utgör olaga integritetsintrång.

Ett annat föreslaget regeringsuppdrag innebär att relevanta myndigheter ges i uppdrag att se över sina riktlinjer och bedöma behovet av ytterligare (interna) utbildningsinsatser med utgångspunkt i direktivets krav, bl.a. i fråga om utbildning avseende de föreslagna nya och utvidgade brotten.

Ett uppdrag för att stärka samarbetet med leverantörer när

det gäller att avlägsna eller oåtkomliggöra nätbrottsinnehåll

Utredningen föreslår att berörda myndigheter och andra offentliga aktörer ska ges i uppdrag att – i samband med att den nya lagen om avlägsnande av nätbrottsinnehåll införs – vidta åtgärder för att stärka samarbetet med leverantörer av förmedlingstjänster för att identifiera, bedöma och hantera sådant nätbrottsinnehåll. Uppdraget ska också omfatta att i organisationer, myndigheter och förmedlingstjänster förbättra kunskapen om brotten för att utveckla förebyggande insatser, om hur de som utsatts för brott ska bemötas och om de möjligheter som finns till stöd och hjälp.

Brottsförebyggande rådet ges uppdrag på statistikområdet

Utredningen har bedömt att Brottsförebyggande rådets (Brå) nuvarande uppdrag, enligt myndighetsinstruktionen, motsvarar de uppgifter som ett offentligt organ med ansvar på statistikområdet enligt direktivet ska ha. Det gäller bl.a. om insamling och redovisning av data om anmälda brott och fällande domar i fråga om våld mot kvinnor eller våld i nära relationer.

Utredningen föreslår dock att Brå ska ges ett särskilt uppdrag att, i samverkan med Socialstyrelsen och Uppsala universitet (Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK), samt om det är aktuellt andra berörda aktörer, inrätta en systematiserad insamling av data om dels antalet skyddade boenden och antalet platser på skyddade boenden, dels antalet samtal till nationella stödlinjer. Socialstyrelsen är den aktör som i dag samlar in data om antalet skyddade boenden och antalet platser på skyddade boenden medan NCK samlar in data om antalet samtal till nationella stödlinjer.

Summary

The Inquiry’s remit

Implementation of the EU Directive

The Directive (EU) 2024/1385 of the European Parliament and of the Council of 14 May 2024 on combating violence against women and domestic violence is the first EU-level legislation in this area. The new regulations entered into force in June 2024 and Member States have three years to implement them. The purpose of the Directive is to provide a comprehensive framework to effectively prevent and combat violence against women and domestic violence throughout the Union. It does so by strengthening and introducing measures in relation to the definition of criminal offences and penalties, the protection of victims and access to justice, victim support, enhanced data collection, prevention, coordination and cooperation.

The Directive contains criminal provisions and provisions on victim protection and support that apply to all victims of crime who are subjected to acts that Member States are obliged to criminalise pursuant to the Directive, as well as to victims of crime who are subjected to other acts of violence against women or domestic violence, as criminalised under other Union legal acts or under national law. Further, the Directive includes provisions on prevention, coordination and cooperation.

The Inquiry’s remit has been to analyse the Directive, assess what measures are necessary for the implementation of the Directive, and submit any necessary proposals for legislation.

The Inquiry has found that Sweden lives up to the requirements in the Directive to a large extent. In those aspects where the Inquiry has found that Sweden does not meet the requirements in the Directive,

it has presented proposals for legislative amendments or other measures to achieve implementation. Where the Inquiry’s proposals go beyond what is deemed to correspond with the Directive’s minimum requirements, it has been specifically justified.

The Inquiry proposes that amendments to acts and ordinances enter into force on 14 June 2027. That is the date by which Member States must bring into force the laws, regulations and administrative provisions necessary to comply with the Directive.

Gross unlawful harassment

The Inquiry has also received supplementary terms of reference. Under these terms of reference, the Inquiry has been tasked with analysing and determining whether to introduce a new offence – gross unlawful harassment – and to present the necessary legislative proposals.

The Inquiry has concluded that this offence should be introduced. The Inquiry has also proposed that the catalogue of offences for unlawful harassment should be broadened by making it more general and that a presumption of detention should be introduced in the event of suspected gross unlawful harassment.

The Inquiry proposes that the provisions enter into force at the same time as the amendments related to the EU Directive.

The Inquiry’s proposals

General premises

The report presents the Inquiry’s proposals for legislative amendments and other measures in areas where the Inquiry found that Sweden did not meet the Directive’s requirements. Together, the proposals will lead to enhanced criminal legislation in the area, strengthened mechanisms for the provision of protection and support for victims of crime, and new preventive measures. Furthermore, the report includes the Inquiry’s proposals regarding unlawful harassment in accordance with the supplementary terms of reference.

Criminal law

New criminal offences and extension of provisions for existing offences

The Directive establishes minimum rules on the definition of criminal offences and penalties for female genital mutilation, forced marriage, non-consensual sharing of authentic, false or manipulated intimate material, cyber stalking, cyber harassment, cyber flashing, and cyber incitement to violence or hatred. The Inquiry has concluded that Swedish criminal provisions correspond to some of those in the Directive, but that to meet the Directive’s criminal law requirements, it is necessary to introduce several new offences and broaden the scope of certain existing offences.

The new offences that the Inquiry proposes introducing are unlawful surveillance, cyber harassment, unlawful exposure of identifying information and gender-based online hate. The proposal is that unlawful surveillance, cyber harassment and unlawful exposure of identifying information could form part of gross violation of integrity, gross violation of a woman’s integrity and honour-based oppression. It is proposed that unlawful surveillance could also constitute a predicate crime of the offence of violation of a child’s integrity. Further, the proposed amendments to the provision on unlawful harassment would mean that unlawful surveillance, cyber harassment and unlawful exposure of identifying information would be able to form part of a harassment offence. Existing offences that are proposed to be expanded are unlawful breach of privacy and the offence regarding female genital mutilation. Aside from the latter offence, which is covered in the Act Prohibiting Female Genital Mutilation and Hymenoplasty Procedures on Women, all of these amendments affect the Swedish Criminal Code.

None of these offences will constitute violations of the freedom of the press or freedom of expression. Cyber harassment, unlawful exposure of identifying information and gender-based online hate concern the dissemination of material by means of a technical device. In the digital context where such acts are committed, it can mean that acts are punishable if they take place in a forum outside the constitutionally protected area, but exempt from criminal responsibility if they take place, for example, on a website that constitutes a database with a certificate of publication.

Regarding its supplementary terms of reference, the Inquiry proposes that the catalogue of offences for unlawful harassment should be expanded by making it more general and grading it by introducing the offence of gross unlawful harassment. It is also proposed that the presumption of detention should apply in the event of suspicion of gross unlawful harassment. A consequence of revising the catalogue of offences is that the new offences of unlawful surveillance, cyber harassment, unlawful exposure of identifying information, and the new acts covered by criminal responsibility for unlawful breach of privacy, will be able to form part of a harassment offence.

Female genital mutilation

Female genital mutilation of women and girls is prohibited and is punishable under the Act Prohibiting Female Genital Mutilation and Hymenoplasty Procedures on Women (1982:316). The Inquiry proposes amendments to the Act. Today, any person who carries out genital mutilation, i.e. carries out surgical incisions on external female genitalia with the purpose of mutilating them or permanently altering them, regardless of whether consent to the procedure has been given carries criminal responsibility. According to the proposal, criminal responsibility would be expanded to also cover offenders who, through unlawful coercion or some other means, induce someone to undergo genital mutilation or allow a person who has not yet turned 18 years old to undergo genital mutilation. Thus, these acts will also be punishable as female genital mutilation.

Further, amendments would be made to the legislative structure, introducing offence classifications of female genital mutilation and gross female genital mutilation. Corresponding amendments would be made regarding hymenoplasty procedures on women.

Unlawful breach of privacy

A person who intrudes into another person’s private life by, for example, distributing an image or other information regarding someone’s sexual life or an image of someone’s wholly or partially naked body is guilty of unlawful breach of privacy if the dissemination is

liable to result in serious damage to the person whom the image or information concerns and the act is not justifiable in view of its purpose and other circumstances. Thus, criminal responsibility refers to the distribution of, among other things, authentic material of an intimate nature.

The Inquiry proposes that criminal responsibility for unlawful breach of privacy should be broadened to also include those who breach a person’s private life by distributing fake or manipulated material of an intimate nature.

The material covered according to the legislative proposal is images or sound created or altered so that it appears as if the person is participating in a sexual act or that the image depicts the person’s wholly or partially naked body. This could mean, for example, that a pornographic image featuring what looks like a real person or that depicts a fictitious sexual context has been created using artificial intelligence (AI), based upon a real image of a person (‘deepfakes’). Alternatively, an AI tool may have been used to ‘undress’ a clothed person in an image, thereby generating a fictitious depiction of the person’s wholly or partially naked body.

As is the case with the dissemination of authentic intimate material, criminal responsibility would require that the dissemination of fake or manipulated intimate material is liable to cause serious damage to the person in question and that the act is not justifiable in view of its purpose and other circumstances.

Unlawful surveillance

Under the new offence ‘unlawful surveillance’, a person who subjects another person to repeated or continuous improper surveillance would be convicted if the act is liable to cause serious damage to the victim.

Surveillance means actions that entail the perpetrator tracking, mapping and monitoring where the victim is or what they are doing. This can take place through tracking using technological aids such as GPS or mobile phone applications, for example. It can also entail physical surveillance, e.g. loitering by the victim’s home or workplace, looking through windows, turning up at places where the victim usually is or following them.

Responsibility for unlawful tracking should be subsidiary in relation to the Government’s proposed offence of ‘psychological violence’, which is due to enter into force on 1 July 2026, under which it will become punishable to repeatedly subject another person to violations in the form of accusations, derogatory statements, humiliating conduct, improper threats, improper coercion or improper surveillance, if the violations as a whole were liable to seriously damage the person’s self-esteem. Subjecting another person to improper surveillance of a sustained nature will also be classified as psychological violence if the act was liable to seriously damage the person’s self-esteem. Thus, responsibility for unlawful surveillance will only apply where there is no possibility of a conviction for psychological violence in cases of repeated or sustained improper surveillance, i.e. where the requirement of damage for that offence is not met.

The proposed scale of penalties for unlawful surveillance is a fine or a maximum of two years’ imprisonment.

Cyber harassment

Criminal responsibility for cyber harassment should apply to a person who, together with others, attacks another person through threatening or insulting communications disseminated by means of a technical device, if the attack is liable to cause serious damage to the person.

Thus, the punishable act requires that several people together attack another person by distributing threatening or insulting communications. Each participant may then be punished for their participation in the attack, for example in coordinated online mob attacks involving a large number of people. Mob attacks and other forms of cyber harassment may take place in various contexts, e.g. through the publication of comments on someone’s social media account or through communications within the framework of a group chat.

Communications that fall outside the range of punishable offences are those that may be viewed as objective criticism, even if the criticism appears to be harsh, accusatory or aggressive. Thus, such communications can never be included in an attack giving rise to criminal responsibility. Each communication must be assessed individually and only those communications that could be viewed objectively as threatening or insulting may be included.

The perpetrator must act together with at least two other people to be held criminally responsible. Criminal responsibility is based on the fact that it is possible to establish that the participants in the attack are acting together in some way. There should be a requirement of a clear timeframe and situational link between their own and the other people’s actions that shows their joint intent.

The proposed scale of penalties for cyber harassment is a fine or a maximum of two years’ imprisonment.

Unlawful exposure of identifying information

The new offence ‘unlawful exposure of identifying information’ will make it punishable to unlawfully disseminate personal data, by means of a technical device, with the aim of inciting violence against the person to whom the data refers, or of inciting another act that is liable to cause serious damage to the person.

‘Personal data’ has the same meaning as in the EU’s General Data Protection Regulation (GDPR). Unlawful exposure of identifying information does not criminalise all dissemination of personal data that occurs unlawfully, but rather only covers dissemination that incites violence or some other conduct that is liable to cause the person serious damage. Thus, it is a requirement that the perpetrator’s intention was to incite violence or some other damaging conduct against the person whose personal data is being disseminated. This type of conduct is sometimes called ‘doxing’.

A classic situation where it is easy to establish the kind of intentions required for criminal responsibility is when someone disseminates personal data together with a clear incitement in keeping with the requirement in the provision. If the intention is not clearly stated, then additional circumstances aside from the dissemination of personal data should be required in order to be able to establish intention. One such circumstance could be the context in which the dissemination takes place, e.g. where personal data is disseminated together with generally hateful comments or other expressions of hostility.

The proposed scale of penalties for unlawful exposure of identifying information is a fine or a maximum of two years’ imprisonment.

Gender-based online hate

A person would be guilty of the new offence of ‘gender-based online hate’ if, in a statement or other communication that is disseminated by means of a technical device, they incite violence, threaten or express contempt in relation to a group of people or an individual by allusion to gender.

Gender-based online hate is modelled on the offence of agitation against a population group. The construction of the offence corresponds to the first paragraph in the provision on agitation against a population group, with the caveat that the proposed provision only covers dissemination conducted by means of a technical device. The provisions also differ in terms of which groups and individual group members are protected. Unlike agitation against a population group, criminal responsibility for gender-based online hate includes statements or other communications that allude to gender, i.e. that are based on gender. Gender refers to the judicial aspects of gender, i.e. the registered gender of the crime victim, which, according to current legislation, can either be male or female.

Incitement to violence or hatred by allusion to gender also includes statements or other communications that are only indirectly genderbased, e.g. references to epithets or other offensive terms for someone of a certain gender, as well as statements that include offensive accusations of inferiority or derogatory actions that are only indirectly gender-based.

Criminal responsibility encompasses statements or other communications about a group or individual members of a group. The groups that are protected are all individuals of a certain gender. In order for an act against an individual to be covered by the provision, it would be a requirement that the statement or communication be directed towards the individual because they are of a certain gender, i.e. a woman or man.

The proposed scale of penalties for gender-based online hate of the ordinary degree is imprisonment for at most two years. The proposed scale of penalties for minor gender-based online hate is a fine, and for gross gender-based online hate imprisonment for a minimum of six months and a maximum of four years.

Unlawful harassment

Unlawful harassment is the only compound offence in Chapter 4 of the Swedish Criminal Code that contains a list of the individual offences, with reference to the provisions, that can form part of the offence. The catalogues of offences for gross violation of integrity, gross violation of a woman’s integrity and honour-based oppression instead primarily refer to entire chapters of the Swedish Criminal Code.

The Inquiry proposes that the catalogue of offences for unlawful harassment be expanded by making it more general, in accordance with the template that applies to the abovementioned offences. It should refer to Chapters 3–6, Chapter 12 and Chapter 17, Sections 1–3 of the Swedish Criminal Code, Section 24 of the Non-Contact Orders Act, and to attempting, preparation or conspiracy to commit any of the acts in those provisions. Unlawful harassment would thus make it punishable to harass a person by committing or otherwise participating in such acts if each of the acts was part of a repeated violation of the person’s integrity.

In addition, it is proposed that unlawful harassment be graded by introducing an offence of gross unlawful harassment. The scale of penalties for gross unlawful harassment should be imprisonment for a minimum of one year and at most six years. The scale of penalties for ordinary unlawful harassment would remain imprisonment for at most four years.

The circumstances to which particular consideration should be given when assessing whether an act of unlawful harassment is gross (the classification criteria) should be whether the harassment was very intensive or extensive, or was otherwise of a particularly ruthless nature.

Harassment can be very intensive if it can be described as continuous, e.g. acts that are carried out with high frequency. The nature and seriousness of the acts must also be considered. When assessing whether harassment is very extensive, consideration should be given to how long the harassment has been ongoing and how many criminal acts it has entailed. The classification criteria for harassment of a particularly ruthless nature include for example harassment of a person with whom they are or have previously been in a close relationship, a child or a person with a disability. The circumstances relating

to the acts should also be considered. The fact that the harassment included a particularly serious offence or several offences that were each relatively serious, should mean that the offence is considered to be gross.

Another proposal intends to amend the Swedish Code of Judicial Procedure by introducing a presumption of detention in the event of suspicion of gross unlawful harassment. This means that if gross unlawful harassment is suspected, detention should follow unless it is apparent that there are no grounds for detention. Under the Government’s proposal, this will apply correspondingly to gross violation of integrity, gross violation of a woman’s integrity and honour-based oppression as of 1 August 2026.

Support and protection for victims of crime

Proposal for a new act and changes to the Preliminary Investigations Ordinance and other ordinances

The Directive establishes minimum rules for the provision of support and protection of victims of crime. To a large extent, rules and measures that correspond to these regulations are already in place. However, the Inquiry has concluded that in order to meet the Directive’s requirements concerning support and protection for victims of crime, it is necessary to a) introduce a new act on the removal of online content linked to certain offences and b) make changes to the Preliminary Investigations Ordinance, the Non-Contact Orders Ordinance, the European Protection Orders Ordinance and the Ordinance on government grants to women’s and girl’s shelters and certain other non-profit organisations working with victims of crime.

An act on the removal of illegal online content

The new act should enable a competent authority to issue injunctions whereby online content linked to certain offences (illegal online content) must be removed or access to it disabled. ‘Illegal online content’ refers to content that can be reasonably presumed to be a part of an offence of making an unlawful threat, unlawful breach of privacy, molestation, cyber harassment, unlawful exposure of identi-

fying information, sexual molestation of a child, sexual molestation or gender-based online hate. The Inquiry considers that there are compelling reasons for the Swedish Police Authority to be the designated competent authority to issue these injunctions.

First and foremost, an injunction to remove or disable access to content should be directed to the hosting service provider, i.e. the entity that provides the platform (hosting service) where the content is available; and alternatively to other intermediary service providers that have the technical and operational ability to take measures with regard to the content. Procedures should be protected by fundamental procedural safeguards and the providers should have the right under the act to appeal decisions to an administrative court. Corresponding rights should also be afforded to the owner of the content affected by an injunction.

Illegal online content should be removed or access to it disabled as soon as possible and no later than one hour after receipt of the injunction. The legislation would also oblige providers, as a main rule, to save illegal online content that has been removed or made unavailable as a consequence of an injunction, and associated data, for six months. Moreover, it will be possible to impose a financial penalty on any provider that transgresses any of its obligations under the act.

The Inquiry also suggests an amendment to the Public Access to Information and Secrecy Act (2009:400) whereby secrecy would apply at the Swedish Police Authority in cases under the act on the removal of illegal online content.

Information to the injured party on the possibility of getting a protection order or protection measure recognised in Sweden

The Preliminary Investigations Ordinance (1947:948) gives the injured party the right to receive certain information as soon as possible. The duty to provide information includes the rules that apply to issuing non-contact orders, the other protection measures available and the possibility to request that a European protection order be made out and sent to another EU Member State pursuant to the European Protection Orders Act. The information is provided by the Swedish Police Authority.

The Inquiry proposes to introduce a duty to also inform the injured party about the possibility to get a protection order or protective measure issued by another Member State recognised in Sweden.

Information to the injured party about the possibility to remove online content

The Inquiry proposes that the Preliminary Investigations Ordinance should also include a duty to inform the injured party about the possibility to remove online content. The information should cover the possibility of removing or disabling access to material covered by the act on the removal of illegal online content, as well as the right under Article 17 of the GDPR to have personal data erased, and other relevant procedures concerning the removal of online content connected to the offence.

Presumption that an injured party’s family have a need for protection

Under the Preliminary Investigations Ordinance, the police must make an individual protection assessment as soon as possible to determine an injured party’s need for special protective measures during the preliminary investigation and trial.

The Inquiry proposes a supplement to the provision, whereby if the injured party has a need for special protective measures during the preliminary investigation and trial, then it should be presumed that the injured party’s family will have corresponding needs. However, this should not apply if there are indications that the family member does not have any such needs.

Notifying the protected person that a non-contact order or a European protection order has been breached

There is currently no statutory duty for the Swedish Police Authority to notify a person who is protected by a non-contact order or a European protection order that there has been a breach of the non-contact or protection order.

The Inquiry proposes supplementing the Non-Contact Orders Ordinance (1988:691) with a provision whereby the Swedish Police Authority must notify the protected person without undue delay that a breach of the non-contact order has taken place. Under the proposal, a corresponding provision, which refers to the provision in the Non-Contact Orders Ordinance, should be introduced into the European Protection Orders Ordinance (2015:646).

Processing of personal data requirement for certain non-profit organisations that receive government grants

The Ordinance on government grants to women’s and girl’s shelters and certain other non-profit organisations working with crime victims (2022:257) includes provisions on government grants to non-profit organisations whose activities mainly aim to prevent or counter, or to support or improve the situation for victims of crime, in areas such as men’s violence against women and domestic violence.

The Inquiry proposes introducing a requirement in the Ordinance whereby only non-profit organisations that commit to not storing the personal data of the person seeking support for longer than is necessary to provide support, and in any case for at most five years after the last contact between the organisation and the person seeking support, would be able to receive government grants. In addition, a requirement that government grant applications contain such a commitment would be introduced.

Preventive measures, coordination and statistics

Proposals for preventive measures and measures regarding policy and statistics

The Directive establishes the minimum rules that apply to prevention and to coordination and cooperation. The Inquiry has concluded that in order to meet the Directive’s requirements regarding prevention, measures that do not entail legislative amendments are necessary, in the form of government assignments to relevant government agencies in accordance with the Directive’s provisions.

Otherwise, the Inquiry has concluded that the Directive’s requirements are met.

Two assignments on preventive measures linked to new offences

One government assignment proposed by the Inquiry is that relevant government agencies should, in collaboration with each other, develop and decide on targeted initiatives to raise awareness and knowledge of the new offences of unlawful surveillance, cyber harassment, unlawful exposure of identifying information and gender-based online hate, as well as the new acts that constitute unlawful breach of privacy.

Another proposed government assignment entails relevant agencies being tasked with reviewing their guidelines and determining the need for further (internal) awareness-raising initiatives based on the requirements in the Directive, e.g. regarding training on the proposed new and expanded offences.

Assignment to strengthen cooperation with service providers on removing illegal online content or disabling access to it

In conjunction with the introduction of new legislation to remove illegal online content, the Inquiry proposes that relevant agencies and other public bodies be tasked with taking measures to strengthen cooperation with intermediary service providers to identify, assess and handle such illegal online content. The assignment should also include improving awareness in organisations, government agencies and intermediary service providers of the offences, in order to develop preventive measures, of how victims of the offences should be treated, and of the support and help available.

Statistical assignment to the Swedish National Council for Crime Prevention

The Inquiry’s assessment is that the Swedish National Council for Crime Prevention’s current remit, as per its agency instructions, corresponds to the remit that a public body with responsibility in the area of statistics should have under the EU Directive. This includes

the collection and reporting of data on reported offences and convictions related to violence against women or domestic violence.

Nonetheless, the Inquiry proposes that the Swedish National Council for Crime Prevention be given a specific assignment, in cooperation with the National Board of Health and Welfare and Uppsala University (National Centre for Knowledge on Men’s Violence Against Women) and, where relevant, other stakeholders, to establish the systematic collection of data on the number of shelters and number of places in shelters, and the number of calls made to national helplines. The National Board of Health and Welfare is currently the body that gathers data on the number of shelters and number of places in shelters, while the National Centre for Knowledge on Men’s Violence Against Women gathers data on the number of calls made to national helplines.

1¶Författningsförslag

1.1¶Förslag till lag om avlägsnande av nätbrottsinnehåll

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om förutsättningarna för att avlägsna innehåll med anknytning till vissa brott som begås online.

2 § Lagen gäller nätbrottsinnehåll som sprids till allmänheten online.

Med nätbrottsinnehåll avses innehåll som skäligen kan antas utgöra ett led i

1. olaga hot enligt 4 kap. 5 § brottsbalken, 2. olaga integritetsintrång enligt 4 kap. 6 c § brottsbalken, 3. ofredande enligt 4 kap. 7 § brottsbalken, 4. nättrakasserier enligt 4 kap. 9 d § brottsbalken, 5. olaga identitetsexponering enligt 4 kap. 9 e § brottsbalken,

6. sexuellt ofredande mot barn eller sexuellt ofredande enligt 6 kap. 10 § brottsbalken eller

7. könsbaserat näthat enligt 16 kap. 8 a § brottsbalken.

3 § Lagen gäller endast nätbrottsinnehåll som

1. riktar sig till svenska medborgare eller personer som har hemvist i Sverige,

2. gjorts tillgängligt av någon som befann sig i Sverige, eller

3. avser brott mot en svensk medborgare eller någon som har hemvist i Sverige.

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1385 av den 14 maj 2024 om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer, i den ursprungliga lydelsen.

4 § Lagen gäller inte innehåll som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online eller av lagen (2026:000) om avlägsnande av rekryteringsinnehåll online.

Föreläggande att avlägsna nätbrottsinnehåll

5 § Den myndighet som regeringen bestämmer (den behöriga myndigheten) får besluta att förelägga en värdtjänstleverantör att avlägsna nätbrottsinnehåll eller göra det oåtkomligt.

Med värdtjänstleverantör avses en sådan leverantör av värdtjänster som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (förordningen om digitala tjänster), i denna lag kallad EU:s förordning om digitala tjänster.

Ett beslut om föreläggande gäller omedelbart.

6 § Om ett avlägsnande enligt 5 § inte är möjligt får den behöriga myndigheten besluta att förelägga andra leverantörer av förmedlingstjänster än en värdtjänstleverantör att göra nätbrottsinnehållet oåtkomligt, under förutsättning att de har teknisk och operativ kapacitet att vidta åtgärder i fråga om innehållet.

Med en annan leverantör av en förmedlingstjänst än en värdtjänstleverantör avses en sådan leverantör av en förmedlingstjänst som omfattas av EU:s förordning om digitala tjänster.

Ett beslut om föreläggande gäller omedelbart.

7 § Ett föreläggande enligt 5 eller 6 § ska uppfylla de krav som följer av artikel 9.2 i EU:s förordning om digitala tjänster.

I artikel 9 i EU:s förordning om digitala tjänster finns bestämmelser om förfarandet efter beslut om ett sådant föreläggande.

8 § En värdtjänstleverantör eller en annan leverantör av en förmedlingstjänst som tar emot ett föreläggande ska avlägsna nätbrottsinnehållet eller göra det oåtkomligt så snart som möjligt och senast inom en timme från det att föreläggandet har tagits emot.

Om det är tillräckligt att innehållet görs oåtkomligt i en eller flera stater ska den behöriga myndigheten ange det i föreläggandet.

Bevarande av nätbrottsinnehåll

9 § En värdtjänstleverantör eller en annan leverantör av en förmedlingstjänst ska bevara det nätbrottsinnehåll, och tillhörande data, som har avlägsnats eller gjorts oåtkomligt till följd av ett föreläggande.

Nätbrottsinnehållet och tillhörande data ska bevaras i sex månader från det att innehållet avlägsnats eller gjorts oåtkomligt. Om föreläggandet har överklagats ska materialet alltid bevaras till dess att ärendet har avgjorts genom ett beslut som har fått laga kraft.

Sanktionsavgifter

10 § Den behöriga myndigheten får besluta att ta ut en sanktionsavgift av en värdtjänstleverantör eller en annan leverantör av en förmedlingstjänst som överträder någon av sina skyldigheter enligt 8 och 9 §§.

11 § Sanktionsavgiften ska bestämmas till lägst 5 000 kronor och högst 5 000 000 kronor eller, vid en systematisk eller fortgående underlåtenhet att fullgöra skyldigheten enligt 8 §, upp till ett sådant högre belopp som motsvarar fyra procent av leverantörens globala omsättning närmast föregående räkenskapsår.

Om en överträdelse som kan leda till högre sanktionsavgift än 5 000 000 kronor har skett under leverantörens första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen saknas eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas.

12 § Sanktionsavgiften får sättas ned helt eller delvis om överträdelsen är ringa eller ursäktlig. Avgiften får också sättas ned helt eller delvis om det med hänsyn till omständigheterna framstår som oskäligt att ta ut en avgift.

13 § En sanktionsavgift får beslutas endast om den som avgiften ska tas ut av har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum.

Ett beslut om sanktionsavgift ska delges den det riktas mot.

Betalning av sanktionsavgifter

14 § En sanktionsavgift ska betalas till den behöriga myndigheten inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.

Sanktionsavgiften tillfaller staten.

15 § En sanktionsavgift faller bort till den del beslutet om avgiften inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.

Överklagande

16 § Den behöriga myndighetens beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Rätt att meddela föreskrifter

17 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om informationsskyldigheten enligt artikel 9.5 i EU:s förordning om digitala tjänster.

Denna lag träder i kraft den 14 juni 2027.

1.2¶Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken

dels att 2 kap. 5, 4 kap. 3, 4 b, 6 c och 6 d §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas fyra nya paragrafer, 4 kap. 7 c, 9 d och 9 e §§ och 16 kap. 8 a §, av följande lydelse.

2 kap.

5 §

I de fall som avses i 3 § 2, 3 och 5 är svensk domstol behörig endast om gärningen är straffbar även enligt lagen på gärningsorten (dubbel straffbarhet). Om brottet har begåtts på flera staters område är kravet på dubbel straffbarhet uppfyllt om gärningen är straffbar enligt lagen på någon av gärningsorterna. Det får inte dömas till påföljd som är strängare än det svåraste straff som är föreskrivet för brottet enligt lagen på gärningsorten.

Första stycket gäller inte

1. om brottet har begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig,

2. om brottet har begåtts vid tjänstgöringen av någon som är anställd av en svensk myndighet för att delta i en internationell militär insats eller i internationell civil krishantering,

3. brott för vilket det lindrigaste straff som är föreskrivet enligt svensk lag är fängelse i fyra år eller mer, och

b) 6 kap. 1–6, 8, 9 och 12 §§ eller försök till brott enligt 6 kap. 1, 2, 4–6, 8, 9 och 12 §§, om brottet begåtts mot en person som inte fyllt arton år,

c) 14 kap. 6 § eller försök till sådant brott, d) 22 kap. 6 a och 6 b §§,

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1385 av den 14 maj 2024 om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer, i den ursprungliga lydelsen. 2 Senaste lydelse 2026:000.

e) 2 § lagen (1982:316) om förbud mot könsstympning av kvinnor och oskuldsingrepp på kvinnor,

f) 3–5 och 7–10 §§ lagen (2025:327) om internationella sanktioner, eller

g) 19 § lagen (2023:677) om frysning av tillgångar.

4 kap.

3 §

Den som begår en brottslig gärning som utgör

1. mord, dråp, misshandel, grov misshandel eller synnerligen grov

misshandel enligt 3 kap. 1, 2, 5 eller 6 §,

3. våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt övergrepp, grovt sexuellt över-

grepp, våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, sexuellt utnyttjande

av barn, sexuellt övergrepp mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot

barn, sexuellt ofredande mot barn, sexuellt ofredande, grovt sexuellt

ofredande mot barn eller grovt sexuellt ofredande enligt 6 kap. 1, 2,

4. skadegörelse eller grov skadegörelse enligt 12 kap. 1 eller 3 §, eller

5. straffbart försök till brott enligt någon av 1–4 döms, om gärningen

har bevittnats av ett barn som är närstående eller tidigare närstående

till både gärningsmannen och den som gärningen begås mot, för barn-

fridsbrott till fängelse i högst två år. Om brottet är ringa, döms till

böter eller fängelse i högst sex månader.

Om brottet är grovt, döms för grovt barnfridsbrott till fängelse i

lägst ett och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt

ska det särskilt beaktas om den gärning som har bevittnats har varit av

mycket allvarlig art eller om gärningsmannen visat särskild hänsyns-

Senaste lydelse 2026:000.

4 b §

Den som förföljer en person Den som förföljer en person genom att begå eller på annat sätt genom att begå eller på annat sätt medverka till brottsliga gärningar medverka till

som utgör

1. misshandel enligt 3 kap. 5 § 1. brottsliga gärningar enligt eller försök till sådant brott som 3–6 kap., 12 kap., 17 kap. 1, 2 eller

inte är ringa, 3 § eller enligt 24 § lagen (1988:688) om kontaktförbud, eller

2. olaga tvång enligt 4 kap. 4 § 2. gärningar som utgör straffbart

första stycket, försök eller straffbar förberedelse eller stämpling till brott enligt 1 3. olaga hot enligt 4 kap. 5 §

första stycket,

4. hemfridsbrott enligt 4 kap. 6 § första stycket eller olaga intrång en-

ligt 4 kap. 6 § andra stycket,

5. kränkande fotografering enligt

4 kap. 6 a §,

6. olovlig identitetsanvändning

enligt 4 kap. 6 b §,

7. olaga integritetsintrång enligt

4 kap. 6 c §,

8. ofredande enligt 4 kap. 7 §,

9. uppmaning till självmord eller oaktsam uppmaning till självmord

enligt 4 kap. 7 a §,

10. psykiskt våld enligt 4 kap. 7 b §,

11. förtal eller grovt förtal enligt

5 kap. 1 eller 2 §,

12. förolämpning enligt 5 kap. 3 §,

13. sexuellt ofredande mot barn enligt 6 kap. 10 § första stycket eller sexuellt ofredande enligt 6 kap. 10 §

andra stycket,

4 Senaste lydelse 2026:000.

14. skadegörelse enligt 12 kap. 1 § eller försök till sådant brott,

15. ringa skadegörelse enligt

12 kap. 2 §,

16. våld eller hot mot tjänsteman enligt 17 kap. 1 § första stycket

eller försök till sådant brott,

17. angrepp mot tjänsteman enligt 17 kap. 2 § första och andra

styckena eller försök till sådant brott,

18. förolämpning mot tjänsteman enligt 17 kap. 3 §, eller 19. överträdelse av kontaktförbud eller överträdelse av utvidgat eller särskilt utvidgat kontaktförbud enligt 24 § lagen (1988:688) om kontaktförbud

döms, om var och en av gärningarna har utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet, för olaga förföljelse till fängelse i högst fyra år.

Om brottet är grovt döms för grov olaga förföljelse till fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om förföljelsen har varit mycket intensiv eller omfattande eller annars

varit av särskilt hänsynslös art.

6 c §

Den som gör intrång i någon annans privatliv genom att sprida

1. bild på eller annan uppgift om någons sexualliv,

2. bild på eller annan uppgift om någons hälsotillstånd,

3. bild på eller annan uppgift om att någon utsatts för ett brott

som innefattar ett angrepp mot person, frihet eller frid,

Senaste lydelse 2017:1136.

4. bild på någon som befinner sig i en mycket utsatt situation, eller

5. bild på någons helt eller delvis nakna kropp

döms, om spridningen är ägnad att medföra allvarlig skada för den som bilden eller uppgiften rör, för olaga integritetsintrång till böter eller fängelse i högst två år.

För olaga integritetsintrång döms också den som gör intrång i någon annans privatliv genom att sprida bild eller ljud som framställts eller ändrats så att det framstår som att personen deltar i en sexuell handling eller som att bilden visar personens helt eller delvis nakna kropp, om spridningen är ägnad att medföra allvarlig skada för

honom eller henne.

Det ska inte dömas till ansvar om gärningen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter var försvarlig.

Lydelse enligt prop. 2025/26:218 Föreslagen lydelse

6 d §

Om brott som avses i 6 c § är grovt, döms för grovt olaga

integritetsintrång till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömningen av om brottet Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen med hänsyn till om gärningen med hänsyn till bildens eller uppgiftens innehåll bildens, ljudets eller uppgiftens eller sättet för eller omfattningen innehåll eller sättet för eller omav spridningen var ägnad att med- fattningen av spridningen var ägnad föra mycket allvarlig skada för den att medföra mycket allvarlig skada som bilden eller uppgiften rör. för den som bilden, ljudet eller

uppgiften rör.

6 Senaste lydelse 2026:000.

Författningsförslag

16 kap.

missaktning för en grupp av personer eller en enskild med anspelning på kön döms för könsbaserat näthat

till fängelse i högst två år.

Om brottet är ringa döms för

ringa könsbaserat näthat till böter.

Om brottet är grovt döms för grovt könsbaserat näthat till fängelse

i lägst sex månader och högst fyra år.

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om meddelandet haft ett särskilt hotfullt eller kränkande innehåll och spritts till ett stort antal personer på ett sätt som varit ägnat att väcka

betydande uppmärksamhet.

Denna lag träder i kraft den 14 juni 2027.

1.3¶Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 24 kap. 1 § rättegångsbalken ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2025/26:218 Föreslagen lydelse

24 kap.

1 §

Den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i ett år eller mer får häktas, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållanden eller någon annan omständighet finns risk för att han eller hon

1. avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff,

2. genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning, eller

3. fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Häktning ska ske om det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas och misstanken avser

1. ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år och sex månader,

2. försök, förberedelse eller stämpling till ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år, eller

3. grov fridskränkning, grov 3. grov fridskränkning, grov kvinnofridskränkning eller heders- kvinnofridskränkning, grov olaga förtryck enligt 4 kap. 4 a eller 4 e § förföljelse eller hedersförtryck enligt brottsbalken. 4 kap. 4 a §, b § andra stycket eller

4 e § brottsbalken.

Häktning får ske endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

Kan det antas att den misstänkte kommer att dömas endast till böter, får häktning inte ske.

Denna lag träder i kraft den 14 juni 2027.

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1385 av den 14 maj 2024 om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer, i den ursprungliga lydelsen. 2 Senaste lydelse 2026:000.

1.4¶Förslag till lag om ändring i lagen (1982:316) om förbud mot könsstympning av kvinnor och oskuldsingrepp på kvinnor

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982:316) om förbud mot könsstympning av kvinnor och oskuldsingrepp på kvinnor

dels att 1 och 1 a §§ ska upphöra att gälla, dels att 2 och 3 §§ ska ha följande lydelse.

2 §

Den som bryter mot 1 § döms Den som utför ingrepp i de

till fängelse i lägst två och högst kvinnliga yttre könsorganen i syfte sex år. att stympa dem eller åstadkomma

andra bestående förändringar av dem döms, oavsett om samtycke till ingreppet har lämnats eller inte, för kvinnlig könsstympning

till fängelse i lägst två och högst

sex år. Detsamma gäller den som genom olaga tvång eller på annat sätt förmår någon annan att genomgå könsstympning eller tillåter att en person som inte har fyllt arton år

könsstympas.

Är brottet med hänsyn till Om brottet med hänsyn till

omständigheterna mindre grovt, omständigheterna är mindre döms till fängelse i högst fyra år. grovt, döms till fängelse i högst

fyra år.

Är brottet grovt, döms till Om brottet är grovt, döms

fängelse i lägst fem och högst tio år. för grov kvinnlig könsstympning Vid bedömningen av om brottet till fängelse i lägst fem och högst är grovt ska det särskilt beaktas tio år. Vid bedömningen av om om könsstympningen är särskilt brottet är grovt ska det särskilt omfattande eller om gärningen har beaktas om könsstympningen är

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1385 av den 14 maj 2024 om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer, i den ursprungliga lydelsen. 2 Senaste lydelse av lagens rubrik 2025:1010 1 § 2025:1010 1 a § 2025:1010. 3 Senaste lydelse 2017:333.

orsakat livsfara eller allvarlig sjuk- särskilt omfattande, om ingreppet dom eller om gärningsmannen har orsakat livsfara eller allvarlig i annat fall har visat synnerlig sjukdom eller om gärningsmannen hänsynslöshet. i annat fall har visat synnerlig

hänsynslöshet.

För försök, förberedelse och stämpling samt för underlåtenhet att avslöja eller förhindra brott döms det till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

3 §

Den som bryter mot 1 a § döms Den som utför ingrepp i någon

till fängelse i högst ett år. annans kvinnliga könsorgan i

syfte att det ska framstå som att personen inte har haft vaginalt samlag eller deltagit i jämförbara penetrerande sexuella handlingar döms, oavsett om samtycke till

ingreppet har lämnats eller inte,

för oskuldsingrepp till fängelse i

högst ett år.

Denna lag träder i kraft den 14 juni 2027.

4 Senaste lydelse 2025:1010.

1.5¶Förslag till lag om ändring i lagen (1988:688) om kontaktförbud

Härigenom föreskrivs att 1 a § lagen (1988:688) om kontaktförbud ska ha följande lydelse.

1 a §

Förutsättningarna i 1 § för att meddela ett kontaktförbud enligt den paragrafen ska alltid anses uppfyllda om

1. den som förbudet avses gälla mot har dömts för brott mot den som förbudet avses skydda,

2. brottsligheten har innefattat angrepp mot liv, hälsa, frihet eller frid,

3. brottsligheten har begåtts mot en närstående eller tidigare närstående,

4. brottslighetens straffvärde uppgår till fängelse i sex månader eller mer, och

5. det inte finns särskilda skäl mot att meddela ett kontaktförbud.

Ett kontaktförbud får meddelas med stöd av första och andra styckena inom följande tider när den som förbudet avses gälla mot har dömts till

1. fängelse, fram till dess att påföljden helt har verkställts, dock under minst ett år från frigivningen,

2. sluten ungdomsvård, senast ett år från det att påföljden helt har verkställts,

3. rättspsykiatrisk vård, senast ett år från det att vården har upphört,

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1385 av den 14 maj 2024 om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer, i den ursprungliga lydelsen. 2 Senaste lydelse 2025:561.

4. annan påföljd, senast ett år från det att domen i den del som avser påföljd har fått laga kraft mot den dömde.

Denna lag träder i kraft den 14 juni 2027.

1.6¶Förslag till lag om ändring i lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor ska ha följande lydelse.

2 §

1. tillhandahållande endast av nät eller andra förbindelser för överföring av meddelanden eller av andra anordningar som krävs för att kunna ta i anspråk ett nät eller annan förbindelse,

2. förmedling av meddelanden inom en myndighet eller mellan myndigheter eller inom ett företag eller en koncern,

3. tjänster som skyddas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen,

Denna lag träder i kraft den 14 juni 2027.

Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1385 av den 14 maj 2024 om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer, i den ursprungliga lydelsen. Senaste lydelse 2023:320.

1.7¶Förslag till lag om ändring i offentlighetsoch sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs att 35 kap. 23 c § och rubriken närmast före 35 kap. 23 c § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse.

35 kap.

23 c §

Sekretess gäller hos Polismyndigheten för uppgift om en enskilds

personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den

enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om

uppgiften röjs och uppgiften förekommer i ärende enligt

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1385 av den 14 maj 2024 om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer, i den ursprungliga lydelsen. Senaste lydelse 2026:000. Ibid.

Författningsförslag

Denna lag träder i kraft den 14 juni 2027.

1.8¶Förslag till förordning om ändring i förundersökningskungörelsen (1947:948)

1

Härigenom föreskrivs att 13 a och f §§ förundersökningskungörelsen

2

(1947:948) ska ha följande lydelse.

13 a §

Målsäganden ska så snart som möjligt underrättas om att åklagaren

under vissa förutsättningar kan föra talan om enskilt anspråk med

anledning av brott och om möjligheterna för målsäganden att få

ersättning enligt brottsskadelagen (2014:322). Vårdnadshavaren till

ett barn som har bevittnat brott ska underrättas om möjligheterna

till brottsskadeersättning enligt brottsskadelagen, om inte vårdnads-

havaren är misstänkt för brottet. I samband med underrättelserna bör

också på lämpligt sätt upplysning lämnas om de regler som gäller för

handläggningen av sådana anspråk.

Om brottet är sådant att det kan bli fråga om att förordna ett

målsägandebiträde enligt lagen (1988:609) om målsägandebiträde

eller att meddela kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontakt-

förbud eller om målsäganden har behov av särskilda skyddsåtgärder

enligt 13 f § ska målsäganden så snart som möjligt underrättas om de

regler som gäller för förordnande av målsägandebiträde eller med-

delande av kontaktförbud samt om vilka skyddsåtgärder som finns

och om möjlighet till alternativt boende.

Målsäganden ska så snart som möjligt informeras om

– reglerna om stödperson i 20 kap. 15 § och 23 kap. 10 § rättegångs-

– möjligheterna att få rättshjälp och rådgivning enligt rättshjälps-

– möjligheten att begära att en europeisk skyddsorder utfärdas

och sänds över till en annan medlemsstat i Europeiska unionen enligt

lagen (2015:642) om europeisk skyddsorder,

Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1385 av den 14 maj 2024 om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer, i den ursprungliga lydelsen. Kungörelsen omtryckt 1969:589. Senaste lydelse 2021:278.

– möjligheten att ansöka om gränsöverskridande erkännande av en skyddsorder enligt direktiv 2011/99/EU eller en skyddsåtgärd enligt Europaparlamentets och rådets

förordning (EU) nr 606/2013,

– möjligheten till och förutsättningarna för medling enligt lagen (2002:445) om medling med anledning av brott,

– vilka myndigheter, organisationer och andra som kan lämna stöd, hjälp och vård,

– möjligheten att skydda sig mot de negativa följderna av brott som inneburit missbruk av personuppgifter och möjligheten att få rådgivning om detta,

– de kontaktuppgifter som behövs för att få upplysningar om det egna ärendet,

– den fortsatta handläggningen och vilken roll han eller hon kommer att ha i den,

– rätten till tolkning och översättning,

– rätten till ersättning för kostnader vid inställelse till förhör och sammanträden i domstol,

– vart han eller hon kan vända – vart han eller hon kan vända sig med klagomål som rör hand- sig med klagomål som rör handläggningen av ärendet, och läggningen av ärendet,

– att han eller hon på begäran – att han eller hon på begäran kan få information om hur ärendet kan få information om hur ärendet fortskrider hos polisen, åklagare fortskrider hos polisen, åklagare eller domstol om det kan ske utan eller domstol om det kan ske utan

men för utredningen. men för utredningen, och – möjligheten att avlägsna eller göra oåtkomligt sådant material som omfattas av lagen (2027:000) om

avlägsnande av nätbrottsinnehåll,

– rätten enligt artikel 17 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 att få sina personuppgifter raderade, och – andra relevanta förfaranden som avser avlägsnande av innehåll

online som har anknytning till

brottet.

En åtgärd enligt första stycket andra meningen behöver inte vidtas om det är uppenbart att den inte behövs eller om det är förenat med betydande svårighet att vidta åtgärden.

13 f §

För att fastställa en målsägandes behov av särskilda skyddsåtgärder under förundersökningen och rättegången ska polisen så snart som möjligt göra en individuell skyddsbedömning. Vid bedömningen ska hänsyn särskilt tas till brottets allvar och målsägandens personliga förhållanden. En målsägande som är under 18 år ska alltid anses ha ett särskilt skyddsbehov.

En skyddsbedömning ska omprövas vid behov.

Om det vid en individuell skyddsbedömning enligt första stycket konstateras att målsäganden har ett behov av särskilda skyddsåtgärder ska närstående till målsäganden förutsättas ha motsvarande behov. Detta ska dock inte gälla om det finns indikationer på att en närstående inte har något sådant

behov.

Denna förordning träder i kraft den 14 juni 2027.

4 Senaste lydelse 2015:477.

1.9¶Förslag till förordning om ändring i förordningen (1988:691) om kontaktförbud

Härigenom föreskrivs att det i förordningen (1988:691) om kontaktförbud ska införas en ny paragraf, 4 f §, av följande lydelse.

Denna förordning träder i kraft den 14 juni 2027.

Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1385 av den 14 maj 2024 om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer, i den ursprungliga lydelsen.

1.10¶Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:641) om verkställighet av sluten ungdomsvård

Härigenom föreskrivs att 12 § förordningen (1998:641) om verkställighet av sluten ungdomsvård ska ha följande lydelse.

12 §

Om den dömde avtjänar sluten ungdomsvård för ett brott som

avses i 21 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård

och brottet har begåtts mot en närstående eller tidigare närstående

person, ska Statens institutionsstyrelse underrätta Polismyndigheten

om tidpunkten för frigivning. I samband med en sådan underrättelse

ska Statens institutionsstyrelse på begäran av Polismyndigheten eller

Åklagarmyndigheten även lämna ut uppgifter som kan antas ha betyd-

else i frågor om kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontakt-

En underrättelse ska lämnas i lämplig tid före frigivningen.

Denna förordning träder i kraft den 14 juni 2027.

Senaste lydelse 2025:567.

1.11¶Förslag till förordning om ändring i fängelseförordningen (2010:2010)

Härigenom föreskrivs att 36 a § fängelseförordningen (2010:2010) ska ha följande lydelse.

36 a §

Om en intagen avtjänar straff för ett brott som avses i 35 § och brottet har begåtts mot en närstående eller tidigare närstående person, ska Kriminalvården underrätta Polismyndigheten om tidpunkten för frigivning. I samband med en sådan underrättelse ska Kriminalvården på begäran av Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten även lämna ut uppgifter som kan antas ha betydelse i frågor om kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud.

En underrättelse ska lämnas i lämplig tid före frigivningen.

Denna förordning träder i kraft den 14 juni 2027.

1 Senaste lydelse 2025:568.

1.12¶Förslag till förordning om ändring i häktesförordningen (2010:2011)

Härigenom föreskrivs att 28 a § häktesförordningen (2010:2011) ska ha följande lydelse.

28 a §

Om en intagen avtjänar straff för ett brott som avses i 27 § och

brottet har begåtts mot en närstående eller tidigare närstående person,

ska Kriminalvården underrätta Polismyndigheten om tidpunkten för

frigivning. I samband med en sådan underrättelse ska Kriminalvården

på begäran av Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten även lämna

ut uppgifter som kan antas ha betydelse i frågor om kontaktförbud

enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud.

En underrättelse ska lämnas i lämplig tid före frigivningen.

Denna förordning träder i kraft den 14 juni 2027.

Senaste lydelse 2025:569.

1.13¶Förslag till förordning om ändring i förordningen (2015:646) om europeisk skyddsorder

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 3 § förordningen (2015:646) om europeisk skyddsorder ska ha följande lydelse.

3 kap.

3 §

Om åklagaren har meddelat ett beslut enligt 3 kap. 5, 12 eller 13 § lagen (2015:642) om europeisk skyddsorder, ska den som skyddsordern avses skydda underrättas om beslutet.

Denna förordning träder i kraft den 14 juni 2027.

Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1385 av den 14 maj 2024 om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer, i den ursprungliga lydelsen.

1.14 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2022:257) om statsbidrag till kvinno- och tjejjourer och vissa andra ideella organisationer inom brottsofferområdet

Härigenom föreskrivs att 5 och 13 § förordningen (2022:257) om statsbidrag till kvinno- och tjejjourer och vissa andra ideella organisationer inom brottsofferområdet ska ha följande lydelse.

5 §

Bidrag får, i mån av tillgång på medel, lämnas till en ideell organi-

1. är en juridisk person som bedriver och under minst två år före

ansökan om bidrag har bedrivit en sådan verksamhet i Sverige som

2. bedriver verksamhet som är lokalt förankrad (lokal organisa-

tion), bedriver riksomfattande verksamhet som stöder lokala eller

regionala organisationer (riksorganisation) eller bedriver verksamhet

som är av nationellt intresse (riksintresse),

3. har antagit stadgar och är demokratiskt uppbyggd,

Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1385 av den 14 maj 2024 om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer, i den ursprungliga lydelsen. Senaste lydelse 2025:259.

alla förhållanden i högst fem år efter den sista kontakten mellan organi-

sationen och den stödsökande.

För bidrag som lämnas i form av organisationsbidrag gäller inte första stycket 4.

13 §

En ansökan om bidrag ska innehålla

1. den sökande organisationens stadgar eller stiftelseförordnande,

2. handlingar som visar vem eller vilka som har rätt att företräda sökanden,

3. uppgift om vilket eller vilka kalenderår som ansökan avser,

4. verksamhets- och förvaltningsberättelse, balans- och resultaträkning samt revisionsberättelse för det senaste hela räkenskapsåret,

5. uppgifter om hur den verksamhet som bidrag söks för ska bedrivas,

6. för verksamhetsbidrag, uppgifter om vilka aktiviteter som ansökan avser, vad som är målet med aktiviteterna, hur den sökande ska följa upp de resultat som har uppnåtts och hur de förväntade resultaten förhåller sig till syftet med bidraget,

7. årlig budget för den verksamhet som ansökan avser,

8. uppgifter om andra sökta eller 8. uppgifter om andra sökta eller beviljade bidrag av liknande slag beviljade bidrag av liknande slag och i sådant fall för vilket ända- och i sådant fall för vilket ändamål och med vilket belopp, och mål och med vilket belopp,

9. en sådan förbindelse som avses i 5 § första stycket 6, och 9. övrig information som be- 10. övrig information som be-

hövs för prövning av ansökan. hövs för prövning av ansökan.

Denna förordning träder i kraft den 14 juni 2027.

1.15 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2025:1323) om verkställighet av fängelsestraff med elektronisk övervakning

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 19 § förordningen (2025:1323) om verkställighet av fängelsestraff med elektronisk övervakning ska ha följande lydelse.

3 kap.

19 §

Om den dömde avtjänar straff för ett brott som avses i 2 § och

brottet har begåtts mot en närstående eller tidigare närstående person,

ska Kriminalvården underrätta Polismyndigheten om tidpunkten för

när den elektroniska övervakningen upphör. I samband med en sådan

underrättelse ska Kriminalvården på begäran av Polismyndigheten eller

Åklagarmyndigheten även lämna ut uppgifter som kan antas ha betyd-

else i frågor om kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontakt-

En underrättelse ska lämnas i lämplig tid innan den elektroniska

Denna förordning träder i kraft den 14 juni 2027.

1.16¶Förslag till förordning om ändring i förordningen (2026:266) om verkställighet av säkerhetsförvaring

Härigenom föreskrivs att 18 § förordningen (2026:266) om verkställighet av säkerhetsförvaring ska ha följande lydelse.

18 §

Om den dömde avtjänar säkerhetsförvaring för brott som har begåtts mot en närstående eller tidigare närstående person, ska Kriminalvården underrätta Polismyndigheten om den dömde avtjänar påföljden utanför anstalt enligt 4 kap. 1 § lagen (2026:252) om verkställighet av säkerhetsförvaring, eller om den dömde helt har avtjänat påföljden. I samband med en sådan underrättelse ska Kriminalvården på begäran av Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten även lämna ut uppgifter som kan antas ha betydelse i frågor om kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud.

En underrättelse ska lämnas inom lämplig tid innan den dömde påbörjar avtjänande utanför anstalt enligt 4 kap. 1 § lagen om verkställighet av säkerhetsförvaring eller innan den dömde helt har avtjänat påföljden.

Denna förordning träder i kraft den 14 juni 2027.

2¶Utredningens uppdrag och arbete

2.1¶Utredningens uppdrag

Utredningens direktiv beslutades av regeringen den 27 februari 2025. Av direktiven framgår att en särskild utredare bl.a. ska • analysera direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och

våld i nära relationer, • bedöma om, och i så fall vilka, åtgärder som krävs för att

genomföra direktivet, och • lämna nödvändiga författningsförslag.

Det ingår inte i utredarens uppdrag att lämna förslag till grundlagsändringar. Om utredaren ändå bedömer att direktivet inte kan genomföras på ett fullgott sätt utan ändring av grundlag, ska detta skyndsamt anmälas till regeringen. En sådan anmälan ska innehålla en grundlig analys av de krav som direktivet ställer, vilket behov av ändring av grundlag som finns och vilka konsekvenser detta kan väntas få.

Utredningens direktiv finns intagna som bilaga 1.

1 Dir. 2025:21.

2.2¶Tilläggsdirektiv

Regeringen beslutade den 13 november 2025 ändring i uppdraget. Enligt tilläggsdirektiven ska utredaren även • analysera och ta ställning till om det bör införas ett nytt brott,

grov olaga förföljelse, och • lämna nödvändiga författningsförslag.

Tilläggsdirektiven finns intagna som bilaga 2.

2.3¶Utredningens arbete

Vårt arbete har bedrivits på sedvanligt sätt med regelbundna sammanträden med förordnade sakkunniga och experter. Sedan juni 2025 har vi hållit sammanlagt åtta sammanträden, varav ett som sträckt sig över två dagar. Utöver dessa möten har frekventa underhandskontakter med utredningens sakkunniga och experter ägt rum. Genom expertgruppen har vi löpande utbytt information med i huvudsak Justitiedepartementet, Socialdepartementet, Arbetsmarknadsdepartementet, Brottsförebyggande rådet, Jämställdhetsmyndigheten, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten. Med Justitiedepartementet och Polismyndigheten har vi också tagit särskilda kontakter. Uppgifter har därtill inhämtats från Brottsoffermyndigheten, Domstolsverket, Socialstyrelsen och Uppsala universitet (Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK). De ideella organisationerna inom civilsamhället Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige (Roks), Unizon, Brottsofferjouren Sverige (BOJ), Stiftelsen 1000 Möjligheter, Barnets Rätt i Samhället (Bris), Riksorganisationen GAPF och Terrafem har erbjudits möjlighet att lämna synpunkter på utredningens texter i för organisationerna relevanta delar. Av dessa har Roks, Unizon och BOJ inkommit med synpunkter. Vidare har arbetsmarknadens parter – representerade av LO, TCO, Saco, Arbetsgivarverket, Sveriges kommuner och regioner (SKR) samt Svenskt Näringsliv – erbjudits möjlighet att lämna synpunkter på utredningens texter som avser sexuella trakasserier i arbetslivet. Av dessa har LO, TCO, Saco, Arbetsgivarverket och SKR inkommit med synpunkter.

2 Dir. 2025:100.

När det gäller frågan om ekonomiska konsekvenser av våra förslag har uppgifter inhämtats från Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Jämställdhetsmyndigheten, Polismyndigheten, Regeringskansliet och Åklagarmyndigheten.

Vidare har utredningen haft möten med företrädare för Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) och med Brottsoffermyndigheten. Utredningssekreteraren har även deltagit vid ett genomförandemöte initierat av Europeiska kommissionen. En av de sakkunniga har deltagit vid samma samt två ytterligare genomförandemöten.

De sakkunniga och experterna har i allt väsentligt ställt sig bakom utredningens överväganden och förslag.

2.4¶Betänkandets disposition

Betänkandet är uppdelat i två volymer och innehåller sexton numrerade kapitel. Volym ett innehåller kapitel 1–10 och volym två kapitel 11–16. I kapitel 1 redovisas våra författningsförslag. Därefter behandlas i detta kapitel, kapitel 2, vårt uppdrag och arbete.

I kapitel 3 behandlas utgångspunkterna för genomförande av

EU-direktiv.

I kapitel 4 behandlas bakgrund, med en redogörelse för Sveriges arbete med att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Bland annat redovisas Sveriges internationella åtaganden och den nationella strategin mot mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, utnyttjande i prostitution och människohandel samt hedersrelaterat våld och förtryck.

I kapitel 5 redogör vi allmänt för direktivet. Där återfinns en redogörelse för direktivets innehåll – artikel för artikel – men också en beskrivning av den rättsliga grunden för direktivet och direktivets övergripande syften. Vidare behandlas i det kapitlet viss begreppsbildning i direktivet, bl.a. direktivets definition av brottsoffer.

Kapitel 6 innehåller bedömningar av behovet av åtgärder för

genomförande avseende direktivets artiklar om brott och andra straffrättsliga frågor (kapitel 2, artiklarna 3–13). I det kapitlet finns även en redogörelse för direktivets allmänna bestämmelser (kapitel 1, artiklarna 1 och 2).

I kapitel 7 behandlas behovet av åtgärder för genomförande avseende direktivets artiklar om skydd för brottsoffer och tillgång till rättslig prövning (kapitel 3, artiklarna 14–24).

Bedömningar av behovet av åtgärder för genomförande avseende direktivets artiklar om stöd till brottsoffer (kapitel 4, artiklarna 25–33) finns i kapitel 8.

Kapitel 9 innehåller bedömningar avseende direktivets artiklar om förebyggande arbete och tidig intervention (kapitel 5, artiklarna 34–37). I det kapitlet lämnas också förslag till andra åtgärder än författningsändringar.

I kapitel 10 behandlas behovet av åtgärder för genomförande av direktivets artiklar om samordning och samarbete samt statistik (kapitel 6, artiklarna 38–44), liksom direktivets slutbestämmelser (kapitel 7, artiklarna 45–51). Även i det kapitlet lämnas förslag till andra åtgärder.

I kapitel 11 ges förslag till ändringar av lagen (1982:316) om förbud mot könsstympning av kvinnor och oskuldsingrepp på kvinnor. Vidare föreslås ändringar i brottsbalken, däribland förslag till straffbestämmelser för de nya brotten olaga övervakning, nättrakasserier, olaga identitetsexponering och könsbaserat näthat. I det kapitlet föreslås också en utvidgning av straffansvaret för olaga integritetsintrång och barnfridsbrott. Dessutom föreslås att domsrätten för vilseledande till äktenskapsresa utvidgas. Därutöver ges förslag till ändringar i förundersökningskungörelsen (1947:948), förordningen (1988:691) om kontaktförbud, förordningen (2015:646) om europeisk skyddsorder och förordningen (2022:257) om statsbidrag till kvinno- och tjejjourer och vissa andra ideella organisationer inom brottsofferområdet.

Kapitel 12 innehåller förslag till en ny lag om avlägsnande av nätbrottsinnehåll och ändring av viss anknytande lagstiftning.

Förslag om ändring av straffbestämmelsen om olaga förföljelse och införandet av en ny grov grad av brottet, grov olaga förföljelse, behandlas i kapitel 13. Där föreslås också en ändring i rättegångsbalken.

I kapitel 14 finns våra överväganden i fråga om ikraftträdande och övergångsbestämmelser.

Konsekvenserna av utredningens förslag behandlas huvudsakligen i kapitel 15.

Kapitel 16 innehåller en kommentar till de lagförslag som redovisas i kapitel 1.

3¶Genomförandet av EU-direktiv

3.1¶Allmänna utgångspunkter

EU-direktiv riktar sig till medlemsstaterna och förpliktar dem att inom en viss tid genomföra direktivet i fråga i sin nationella lagstiftning. Ett direktiv är bindande för medlemsstaterna med avseende på det resultat som ska uppnås, men det är upp till medlemsstaterna att bestämma formen och tillvägagångssättet för genomförandet (artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt [FEUF]). Så länge det avsedda resultatet uppnås är därför medlemsstaterna inte bundna av direktivets terminologi och systematik. Vid genomförandet ska beaktas att unionen utgör ett område med frihet, säkerhet och rättvisa med respekt för de grundläggande rättigheterna och de olika rättssystemen och rättsliga traditionerna i medlemsstaterna. Efter utgången av den tid som medlemsstaterna har på sig att genomföra ett direktiv ska det nationella rättsläget fullt ut uppfylla de krav som direktivets text ställer.

3.2¶Former och tillvägagångssätt för genomförande

Av EU-domstolens praxis följer att införlivandet av ett direktiv i nationell rätt inte nödvändigtvis kräver att bestämmelserna i direktivet återges ordagrant i uttryckliga och specifika författningsbestämmelser, utan behovet av reglering får bedömas från fall till fall. Det kan vara tillräckligt, beroende på direktivets innehåll, att det finns en rättslig ram som garanterar att direktivet tillämpas fullt ut på ett tillräckligt klart och precist sätt. Om direktivet syftar till att skapa rättigheter för enskilda krävs dock att dessa får kännedom om sina rättigheter

1 Artikel 67.1 i FEUF.

och i förekommande fall har en möjlighet att göra dessa rättigheter gällande vid domstol.

När ett direktiv ska genomföras måste direktivet analyseras utifrån vilken rättslig grund det är antaget på, dess syfte, dess sammanhang och dess allmänna uppbyggnad. Frågan om ett EU-direktiv blivit korrekt genomfört i nationell rätt är beroende av de ställningstaganden som görs när direktivet analyseras. Det krävs också en analys av direktivets innehåll för att det ska gå att bestämma det eventuella utrymmet för nationella särbestämmelser. Direktiv kan innehålla bestämmelser som syftar till att uppnå olika detaljeringsgrad och olika harmoniseringsgrad (minimiharmoniserings- eller fullharmoniseringsdirektiv). Ett fullharmoniseringsdirektiv syftar till en fullständig harmonisering av det rättsområde direktivet omfattar. Den nationella lagstiftningen på det området får då inte avvika åt något håll från det rättsläge som ska uppnås genom direktivet, såvida det inte finns stöd för det i direktivet. Av ett minimiharmoniseringsdirektiv, eller minimidirektiv, framgår de lägsta kraven som medlemsstaternas lagstiftning måste uppfylla inom det område som harmoniseras i direktivet. Medlemsstaterna har möjlighet att gå längre än vad som följer av direktivet, dvs. införa strängare regler som ger en högre skyddsnivå eller är mer förmånliga, förutsatt att detta inte strider mot EU-rätten i övrigt. Ett direktiv kan också innehålla bestämmelser av både fullharmoniserings- och minimikaraktär.

Att medlemsstaterna själva väljer form och tillvägagångssätt för genomförande av direktiv innebär inte att alla nationella rättskällor kan användas för genomförandet. Som huvudregel ska EU-direktiv genomföras genom någon form av författningsreglering. Detta hänger samman med att det av EU-domstolens praxis framgår att bestämmelserna i ett direktiv ska genomföras med otvetydigt bindande verkan samt på ett sådant tillräckligt specifikt, precist och klart sätt att kravet på rättssäkerhet är uppfyllt. I Sverige genomförs EUdirektiv i första hand genom transformering till svensk författningstext. Finns det redan nationella regler som uppfyller direktivets mål-

2 T.ex. EU-domstolens domar den 23 maj 1985, Kommissionen mot Tyskland, 29/84, EU:C:1985:229, punkt 23, och den 16 juli 2009, Kommissionen mot Irland, C-427/07, EU:C:2009:457, punkterna 54 och 55. 3 Myndigheternas föreskrifter, SB PM 2025:4 s. 58. 4 EU-domstolens dom den 8 juli 1999 i Kommissionen mot Frankrike, C-354/98, ECLI:EU:C:1999:386, punkt 11. 5 EU-domstolens dom den 30 juni 2016 i Kommissionen mot Polen, C-648/13, ECLI:EU:C:2016:490, punkt 78.

sättningar behöver normalt sett inga särskilda genomförandeåtgärder vidtas. Ibland framgår det att direktivet inte kräver genomförande genom författningsändringar. I så fall kan det även vara aktuellt med andra åtgärder, t.ex. regeringsuppdrag, för att uppfylla direktivets målsättningar.

3.3¶Direktiv på straffrättens område

Det straffrättsliga samarbetet inom EU bygger på principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden. Samarbetet inbegriper också en tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar på straffrättens områden. (Artikel 82.1 i FEUF.) Om det är nödvändigt för att underlätta det ömsesidiga erkännandet av domar och rättsliga avgöranden samt polissamarbete och rättsligt samarbete i sådana straffrättsliga frågor som har en gränsöverskridande dimension, får Europaparlamentet och rådet genom direktiv i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet fastställa minimiregler (artikel 82.2). I dessa minimiregler ska skillnaderna mellan medlemsstaternas rättsliga traditioner och rättssystem beaktas. Minimireglerna ska omfatta a) ömsesidig tillåtlighet av bevis mellan medlemsstaterna, b) personers rättigheter vid det straffrättsliga förfarandet, c) brottsoffers rättigheter, d) andra specifika delar av det straffrättsliga förfarandet, vilka rådet i förväg har reglerat genom ett beslut; vid antagandet av detta beslut ska rådet besluta med enhällighet efter Europaparlamentets godkännande. Antagandet av minimiregler hindrar inte medlemsstaterna från att behålla eller införa en högre skyddsnivå för personer.

Europaparlamentet och rådet får anta direktiv med minimiregler om fastställande av brottsrekvisit och påföljder inom områden med särskilt allvarlig brottslighet med ett gränsöverskridande inslag till följd av brottens karaktär eller effekter eller av ett särskilt behov av att bekämpa dem på gemensamma grunder. Detta gäller följande områden av brottslighet: terrorism, människohandel och sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn, olaglig narkotikahandel, olaglig handel med vapen, penningtvätt, korruption, förfalskning av betalningsmedel, it-brottslighet och organiserad brottslighet. Med hänsyn till brottslighetens utveckling får rådet anta ett beslut där andra områden av brottslighet anges som uppfyller de kriterier som avses i punkten.

Rådet ska besluta med enhällighet efter Europaparlamentets godkännande. (Artikel 83.1.)

Om en tillnärmning av medlemsstaternas straffrättsliga lagar och andra författningar visar sig nödvändig för att säkerställa att unionens politik på ett område som omfattas av harmoniseringsåtgärder ska kunna genomföras effektivt, får minimiregler för fastställande av brottsrekvisit och påföljder på det berörda området meddelas i direktiv. Dessa direktiv ska antas enligt samma ordinarie eller särskilda lagstiftningsförfarande som använts för beslutet om harmoniseringsåtgärderna i fråga, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 76. (Artikel 83.2.) EU:s kompetens enligt artikel 83.2 är således begränsad till att gälla tillnärmning avseende allvarlig gränsöverskridande brottslighet och situationer där straffrätt är nödvändig för att säkerställa att unionens politik på ett område som omfattas av harmoniseringsåtgärder ska kunna genomföras effektivt (den s.k. annexkompetensen).

Direktiv har antagits på flertalet av de områden som nämns i artikel 83.1. Kompentensen enligt artikel 83.2 har också använts. Möjligheten enligt artikel 83.1 att utvidga EU:s materiellt straffrättsliga kompetens till nya områden av brottslighet har utnyttjats på området överträdelse av unionens restriktiva åtgärder (sanktioner), vilket därefter resulterat i ett direktiv.

6 Asp & Suominen, Straffrättens europeiska och internationella dimensioner, 2023 s. 129. 7 Direktiv (EU) 2024/1226 om fastställande av brottsrekvisit och påföljder för överträdelse av unionens restriktiva åtgärder.

4¶Sveriges arbete med att bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer

4.1¶Internationella åtaganden

Arbetet med att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer i Sverige har bedrivits parallellt med att sådant våld uppmärksammats i internationella sammanhang. Sverige har anslutit sig till en rad internationella konventioner och andra instrument inom ramen för Förenta nationerna (FN), Europarådet och Europeiska unionen (EU) som innebär jämställdhetspolitiska åtaganden, däribland att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Därutöver bedriver Sverige jämställdhetsarbete inom Norden genom Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet samt inom ramen för andra mellanstatliga samarbeten såsom Östersjöstaternas råd och Världshälsoorganisationen (WHO).

4.1.1¶Förenta nationerna

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna antogs av FN:s generalförsamling 1948. Deklarationen slår fast att alla människor är födda fria och lika i värde och att de mänskliga rättigheterna gäller för alla människor, utan åtskillnad. Vid sidan av deklarationen finns ett flertal konventioner som uppmärksammar diskriminering och hinder som finns för individer inom vissa grupper för att kunna tillgodogöra sig sina mänskliga rättigheter.

Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor

I FN utgör Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, den s.k. kvinnokonventionen (Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination of Women – CEDAW), en viktig startpunkt för att stärka kvinnors rättigheter. Konventionen, som antogs av FN:s generalförsamling 1979, tar inte uttryckligen upp problemet med våld mot kvinnor och våld i nära relationer, men både kommittén som övervakar efterlevnaden av konventionen (Committee on the Elimination of Discrimination against Women) och FN:s Commission on the Status of Women (CSW) har klargjort att våld mot kvinnor är en form av könsdiskriminering av kvinnor och att avskaffandet av diskriminering även omfattar avskaffandet av våld mot kvinnor.

Deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor

En deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor antogs av FN:s generalförsamling 1993. Deklarationen definierar sådant våld, fastslår rättigheter för brottsoffer samt ger medlemsstaterna och FN-organ ett ansvar för att motverka våldet. Generalförsamlingen utsåg 1999 den 25 november som Internationella dagen mot våld mot kvinnor. År 1996 upprättade FN en särskild fond för avskaffandet av kvinnovåld och år 2003 antog FN:s generalförsamling en resolution om avskaffande av våld mot kvinnor i nära relationer.

Agenda 2030

Ett av delmålen i FN:s globala mål för en hållbar utveckling, Agenda 2030, är att avskaffa alla former av våld mot och utnyttjande av kvinnor och flickor. Regeringen överlämnade i december 2024 en ny skrivelse till riksdagen om Sveriges genomförande av Agenda 2030. Den tidigare skrivelsen överlämnades 2022. Regeringen har i den nya skri-

1 CEDAW/C/GC/35 och CEDAW/C/GC/19 samt Beijing Declaration and Platform for Action, 1995. 2 A/RES/48/104. 3 A/RES/54/134. 4 A/RES/50/166 och E/CN.6/1998/9. 5 A/RES/58/147.

velsen förklarat att den kommer att fortsätta arbeta för att EU på ett effektivt sätt genomför Agenda 2030, såväl inom som utanför EU:s gränser. Särskilt fokus ligger på arbetet med att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor.

ILO:s konvention om våld och trakasserier i arbetslivet

I juni 2019 antog Internationella arbetsorganisationens (ILO) högsta beslutande församling, Internationella arbetskonferensen, ILO:s konvention (nr 190) om avskaffande av våld och trakasserier i arbetslivet och ILO:s rekommendation (nr 206) i samma ämne. Konventionen syftar till att skydda arbetstagare och andra personer i arbetslivet mot våld och trakasserier samt könsbaserat våld och könsbaserade trakasserier i arbetslivet. Varje medlemsstat som ratificerar konventionen ska respektera, främja och förverkliga allas rätt till ett arbetsliv fritt från våld och trakasserier. Konventionen innehåller framför allt bestämmelser om arbetsmiljö, arbetsrätt och diskriminering. Instrumenten har också koppling till bl.a. socialförsäkringsrätt, straffrätt och partsgemensamt arbete. Regeringen har föreslagit att riksdagen ska godkänna konventionen samt informerat riksdagen om rekommendationen.

4.1.2¶Europarådet

Europarådet bildades 1949 och är en europeisk sammanslutning av 46 stater. Syftet med rådet är bl.a. att skydda och värna de mänskliga rättigheterna i Europa och resten av världen.

Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen)

Europakonventionen, som också gäller som lag i Sverige sedan 1994, innehåller rättigheter som gäller för var och en. Det finns bl.a. bestämmelser om att envars rätt till liv ska skyddas genom lag (artikel 2) och

6 Skr. 2024/25:66. 7 Prop. 2025/26:134. 8 Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

att ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (artikel 3).

Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (Istanbulkonventionen)

Europarådets ministerkommitté antog år 2002 en rekommendation om skydd för kvinnor mot våld. Syftet med rekommendationen var att stärka medlemsländernas arbete med att motverka våld mot kvinnor. Det fortsatta arbetet med frågan inom Europarådet resulterade i Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (Istanbulkonventionen). Sverige har ratificerat Istanbulkonventionen. Även EU har, inom ramen för sin kompetens, anslutit sig till konventionen (se vidare kapitel 5.1).

Istanbulkonventionen syftar bl.a. till att skydda kvinnor mot alla former av våld och att förebygga sådan brottslighet. Konventionen innehåller krav på kriminalisering av gärningar som kvinnlig könsstympning, tvångsäktenskap, stalkning, tvångsabort och tvångssterilisering samt erkänner våld mot kvinnor som ett brott mot de mänskliga rättigheterna och en form av diskriminering. Konventionen innehåller omfattande krav på rättsliga och politiska åtgärder för att förebygga våld mot kvinnor samt skydda och bistå offren för sådant våld. Till dessa hör åtgärder för datainsamling, upplysning och tillhandahållande av stödtjänster. Konventionen omfattar även könsrelaterat våld kopplat till asyl och migration.

Tillämpningen av Istanbulkonventionen övervakas av en expertgrupp för bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, kallad GREVIO. År 2021 utfärdade GREVIO en rekommendation som tog sikte på den digitala dimensionen av våld. Rekommendationen utgår från analysen att kvinnor och flickors utsatthet för könsbaserat våld, sexuella trakasserier och stalkning har möjliggjorts eller förstärkts av ny teknologi. Särskilt informations- och kommunikationsteknik har lett till viktimisering av kvinnor i en omfattning som tidigare inte varit möjlig. GREVIO rekommenderar bl.a. att medlemsländerna ska

9 Committee of Ministers Rec (2002) 5 on the protection of women against violence, den 30 april 2002. 10 CETS nr 210, 2011. 11 Group of Experts on Action against Violence against Women and Domestic Violence. 12 GREVIO General Recommendation No. 1 on the digital dimension of violence against women.

genomföra kunskapshöjande kampanjer om den digitala dimensionen av våld, öka kunskapen bland yrkesverksamma personer, inkludera de digitala dimensionerna av våld i existerande åtgärder som rör våld mot kvinnor samt säkerställa att statistik avseende våld omfattar denna dimension.

Andra konventioner inom Europarådet

Sverige har även ratificerat Europarådets konvention om bekämpande av människohandel och Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp. Konventionerna innehåller särskilda bestämmelser om insatser för att förebygga och bekämpa sådan brottslighet.

4.1.3¶Europeiska unionen

Den horisontella regleringen av brottsofferfrågor på EU-nivå finns i det s.k. brottsofferdirektivet. Även direktivet om den europeiska skyddsordern ger ett skydd för offer för olika slags brott. Dessutom finns det flera straffrättsliga direktiv som även behandlar frågor om offren för de brott som respektive direktiv avser. Dessa direktiv syftar alltså såväl till att säkerställa att särskilt skydd och stöd ges för brottsoffer som till att förebygga och bekämpa särskilt allvarlig brottslighet.

EU:s brottsofferdirektiv

Europaparlamentets och rådets direktiv (2012/29/EU) om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/ RIF antogs 2012 och innehåller minimiregler om bl.a. information, stöd och skydd till brottsoffer samt deras möjlighet att medverka i straffrättsliga förfaranden. Brottsofferdirektivet är genomfört i svensk rätt.

Enligt artikel 1 ska medlemsstaterna se till att brottsoffer erkänns och behandlas på ett respektfullt, hänsynsfullt, individuellt, professio-

13

CETS nr 197, 2005. 14

CETS nr 201, 2007.

nellt och icke-diskriminerande sätt vid alla kontakter med verksamheter för stöd till brottsoffer och verksamheter för reparativ rättvisa eller behöriga myndigheter som är verksamma inom ramen för straffrättsliga förfaranden.

Av skälen till direktivet framgår att våld som riktas mot en person på grund av den personens kön, könsidentitet eller könsuttryck eller som i oproportionerlig utsträckning drabbar personer av ett visst kön ska ses som könsrelaterat våld. Det kan leda till att offret åsamkas fysisk, sexuell, psykisk eller emotionell skada eller ekonomisk förlust. Könsrelaterat våld ska ses som en typ av diskriminering och som en kränkning av offrets grundläggande friheter och innefattar våld i nära relationer, sexuellt våld (inbegripet våldtäkt, sexuellt tvång och sexuellt ofredande), människohandel, slaveri samt olika slags skadliga beteenden som tvångsäktenskap, kvinnlig könsstympning och s.k. hedersbrott. Kvinnor som är offer för könsrelaterat våld måste också, liksom deras barn, få särskilt stöd och skydd, eftersom det vid sådant våld föreligger en stor risk för sekundär eller upprepad viktimisering, hot eller vedergällning.

Av skälen framgår också att offer för våld i nära relationer kan behöva särskilda skyddsåtgärder. Kvinnor drabbas oproportionerligt hårt av sådant våld, och situationen kan vara värre om kvinnan är beroende av förövaren ekonomiskt och socialt eller när det gäller hennes rätt att uppehålla sig i landet.

Kommissionen har presenterat ett förslag till direktiv om ändring av brottsofferdirektivet som har förhandlats. I december 2025 uppnåddes en överenskommelse mellan rådet och Europaparlamentet. I avvaktan på formellt antagande är det närmare innehållet inte offentliggjort. Enligt kommissionens förslag är syftet med ändringsdirektivet är att brottsoffer ska kunna få stöd och tillgång till information, utkräva rättvisa och få ersättning. De föreslagna ändringarna i direktivet innebär utökade rättigheter för brottsoffer och en anpassning av regelverket till samhällsutvecklingen samt den tekniska och den rättsliga utvecklingen. Särskilda skyldigheter för medlemsstaterna när det gäller offer för våld mot kvinnor eller våld i nära relationer föreslås i artikel 27a. I artikeln anges att när medlemsstaterna antar

15 Skäl 17. 16 Skäl 18. 17 https://www.europarl.europa.eu/news/sv/press-room/20251209IPR32105/eu-strengthenslegal-protections-and-support-systems-for-victims-of-crime. 18 Regeringskansliets faktapromemoria, 2022/23:FPM132.

åtgärder för att följa brottsofferdirektivet ska de säkerställa att det görs utan att det påverkar de skyldigheter enligt direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer som är tillämpliga på sådana brottsoffer utöver de skyldigheter som fastställs i brottsofferdirektivet.

EU:s direktiv om den europeiska skyddsordern

Europaparlamentets och rådets direktiv (2011/99/EU) om den europeiska skyddsordern antogs 2011. Direktivet innehåller bestämmelser om att skyddsåtgärder som har meddelats i en medlemsstat under vissa förutsättningar ska kunna överföras till en annan medlemsstat om skyddspersonen bosätter sig eller uppehåller sig där. Direktivet är genomfört i svensk rätt genom lagen (2015:642) om europeisk skyddsorder och förordningen (2015:646) om europeisk skyddsorder.

EU:s direktiv om förebyggande och bekämpande av människohandel

Europaparlamentets och rådets direktiv (2011/36/EU) om förebyggande och bekämpande av människohandel, om skydd av dess offer och om ersättande av rådets rambeslut 2002/629/RIF antogs 2011. Människohandelsdirektivet innehåller minimiregler när det gäller definitionen av vad som ska utgöra straffbelagd människohandel och påföljder på området. Det innehåller också bestämmelser om bl.a. utredning och lagföring av människohandelsbrott samt hjälp och stöd till och skydd av brottsoffer. I direktivet erkänns det att människohandeln är könsspecifik och att handeln med kvinnor och män ofta har olika syften. Hjälp- och stödåtgärderna bör därför också vid behov vara könsspecifika. Människohandelsdirektivet är genomfört i svensk rätt.

Under 2024 antogs ett ändringsdirektiv till människohandelsdirektivet. Det innehåller bl.a. utökade och förtydligade krav på medlemsstaternas hjälp och stöd till offer för människohandel, förebyggande arbete och åtgärder för att tidigt upptäcka offer för människohandel.

19

COM(2023) 424 final. 20

Europaparlamentets och rådets (EU) 2024/1712 av den 13 juni 2024 om ändring av direktiv 2011/36/EU om förebyggande och bekämpande av människohandel och om skydd av dess offer.

Medlemsstaterna ska ha införlivat direktivet senast den 15 juli 2026. Förslag till genomförande i svensk rätt lämnas i betänkandet Ett nytt brott och andra åtgärder mot människohandel (SOU 2025:119).

EU:s direktiv om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn

Europaparlamentets och rådets direktiv (2011/93/EU) om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/ RIF antogs 2011. Utöver straffrättsliga bestämmelser innehåller det bl.a. bestämmelser om hjälp och stöd till brottsoffer och skydd för barn som är brottsoffer under brottsutredningar och straffrättsliga förfaranden.

I februari 2024 lade kommissionen fram ett förslag till ett direktiv om ändring i direktivet. I förslaget föreslås utökade krav på den straffrättsliga regleringen, men också bl.a. nya bestämmelser om skydd för brottsoffer. Ändringsdirektivet förhandlas för närvarande.

EU:s terrorismdirektiv

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF (2011/36/EU) antogs 2017. Direktivet innehåller huvudsakligen straffrättsliga bestämmelser samt bestämmelser om skydd av, stöd till och rättigheter för offer för terrorism. Terrorismdirektivet är genomfört i svensk rätt.

EU:s non-cash-direktiv

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/713 om bekämpande av bedrägeri och förfalskning som rör andra betalningsmedel än kontanter och om ersättande av rådets rambeslut 2001/413/RF antogs 2019. Direktivet innehåller huvudsakligen straffrättsliga bestämmelser men även bestämmelser om hjälp och stöd till brottsoffer avseende bedrägeri med anknytning till användning av icke-kontanta betalningsinstrument samt informationssystem.

21 COM(2024) 60 final.

4.2¶Det nationella arbetet

Det övergripande riksdagsbundna målet för den svenska jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Jämställdhetspolitiken strävar efter att förändra den strukturella ordning och de processer som resulterar i att kvinnor generellt har en svagare social, ekonomisk och politisk position i samhället än vad män har. Utöver det övergripande målet har jämställdhetspolitiken sju delmål, varav de sjätte och sjunde delmålen rör frihet från våld, förtryck och utnyttjande. • Det sjätte delmålet: Mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer

och utnyttjande i prostitution och människohandel ska upphöra.

Alla, oavsett kön, ska genom hela livet ha samma rätt och möjlig-

het till kroppslig och psykisk integritet.

Mäns våld mot kvinnor inleder delmålet och synliggör att våldet är ett uttryck för historiskt ojämlika maktförhållanden mellan kvinnor och män, samtidigt som det fungerar som ett medel för att upprätthålla dessa. Flickors och kvinnors utsatthet utgör därmed en central utgångspunkt för regeringens arbete inom ramen för delmålet. Mäns våld mot kvinnor omfattar allt våld, i alla sammanhang, som pojkar och män utsätter flickor och kvinnor för, även utanför nära relationer. Det överlappar andra våldsområden.

Våld i nära relationer omfattar det som ingår i Istanbulkonventionens definition av våld i hemmet oavsett kön och ålder. Våldet kan riktas mot en partner eller före detta partner, ett barn eller annan närstående, oavsett om förövaren delar eller har delat bostad med brottsoffret eller inte. Det inkluderar t.ex. flickors och kvinnors utövande av våld mot pojkar och män i nära relationer, våld i hbtqi-personers nära relationer och situationer där barn utsätts för eller bevittnar när en förälder utsätts för våld av en närstående.

Utnyttjande i prostitution och människohandel omfattar alla personer oavsett kön och ålder på förövaren eller den som utnyttjas. När det gäller barn benämns utsattheten som sexuell exploatering i stället för prostitution. När det gäller människohandel avgränsas fokus inom

22

Prop. 2008/09:1, bet. 2008/09:AU1. 23

Prop. 2025/26:1, utgiftsområde 13 s. 78. 24

Skr. 2025/26:245 s. 17. 25

A. skr. s. 17.

ramen för det jämställdhetspolitiska delmålet till människohandel som helt eller delvis är kopplad till sexuella ändamål. • Det sjunde delmålet: Hedersrelaterat våld och förtryck ska upp-

höra. Alla, oavsett kön, ska genom hela livet ha samma rätt och

möjlighet att leva sitt liv utan att begränsas av kollektivt grundade

hedersnormer.

Hedersrelaterat våld och förtryck innebär att människor begränsas i sina liv och utsätts för påtryckningar och våld som syftar till att upprätthålla kollektivets kontroll över individen. Hedersrelaterat våld och förtryck är kopplat till hedersnormer som bygger på starka patriarkala eller heteronormativa föreställningar. Våldet och förtrycket kan ta sig många uttryck: från begränsningar i vardagen rörande klädsel, umgänge och rörelsefrihet till begränsningar i val av utbildning, arbete och äktenskap. I sin mest extrema form kan hedersnormerna leda till allvarlig brottslighet såsom hot om våld och våld, inklusive dödligt sådant. Det hedersrelaterade våldet och förtrycket kan förekomma i form av fysiskt, psykiskt, sexuellt och ekonomiskt våld, inklusive digitala dimensioner av dessa våldsformer. Delmålet inkluderar alla brott där motivet grundar sig på hedersnormer. Delmålet är dock inte begränsat till det straffrättsliga området utan omfattar alla typer av kontrollerande, begränsande och förtryckande handlingar i hederns namn.

4.3 En nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, utnyttjande i prostitution och människohandel samt hedersrelaterat våld och förtryck

Den 14 april 2026 presenterade regeringen en skrivelse med en nationell jämställdhetspolitisk strategi mot våld, förtryck och utnyttjande för perioden 2026–2035. Strategin syftar till att bidra till ett effektivt, hållbart och samordnat arbete för att uppnå de båda jämställdhets-

26 A. skr. s. 17–18. 27 A. skr. s. 20. 28 Frihet från våld, förtryck och utnyttjande – En nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, utnyttjande i prostitution och människohandel samt hedersrelaterat våld och förtryck (skr. 2025/26:245). En tidigare nationell strategi, för 2017–2026, ingick i den jämställdhetspolitiska skrivelsen Makt, mål och myndighet – feministisk politik för en jämställd framtid (skr. 2016/17:10).

politiska delmålen mot våld, förtryck och utnyttjande (det sjätte och det sjunde delmålen).

4.3.1¶Strategins fokus

Strategin har ett tydligt fokus på det våldsförebyggande arbetet, i syfte att betona att våldet ska upphöra, inte enbart hanteras. Den har tre utgångspunkter som ska genomsyra genomförandet: 1. Rättighetsbaserade insatser och ett stärkt brottsofferperspektiv 2. En ändamålsenlig samverkan för att motverka samtliga vålds-

områden 3. Ett kunskapsbaserat arbete

Ett rättighetsbaserat arbetssätt fokuserar på att stärka individer, främja lika rättigheter och delaktighet, motverka diskriminering och säkerställa det allmännas ansvar. Ett brottsofferperspektiv innebär att aktivt främja brottsoffers rättigheter, behov och intressen. Arbetet behöver inkludera fler faktorer än kön, exempelvis faktorer kopplade till könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Det finns även andra omständigheter som kan bidra till ökad risk för våldsutsatthet och som behöver uppmärksammas för ett likvärdigt stöd och skydd. Exempelvis kan det finnas skäl att se över om riskanalyser och metodstöd beaktar social och ekonomisk utsatthet, exempelvis hemlöshet, beroendeproblematik eller att stå utanför arbetsmarknaden. Vidare är det viktigt att ta hänsyn till geografiska förutsättningar för att säkerställa en jämlik tillgång till stöd och skydd för olika grupper och i olika delar av landet.

En ändamålsenlig samverkan för att motverka samtliga våldsområden innebär att myndigheterna bör vidareutveckla metoder och rutiner för strukturerad samverkan mellan aktörer som hanterar individärenden, exempelvis polis, socialtjänst och hälso- och sjukvård. Sådana arbetssätt bör finnas i hela landet och ta hänsyn till olika förutsättningar i glesbygd och tätort samt utgå från individens behov.

29

Skr. 2025/26:245 s. 21. 30

A. skr. s. 31. 31

A. skr. s. 25–26. 32

A. skr. s. 26–27.

Stödet till utsatta inom olika våldsområden bör samordnas när det är möjligt och bedöms vara effektivt. Det är vidare angeläget att myndigheterna samordnar sitt arbete med det generella brottsförebyggande arbetet på lokal, regional och nationell nivå. Vidare bör berörda aktörer skapa förutsättningar för att ha tillräcklig kompetens för att kunna hantera bredden av olika våldsuttryck och vid behov kunna identifiera utsatthet som kräver specifika åtgärder. Det gäller även aktörer som är specialiserade på ett visst våldsområde, t.ex. hedersrelaterat våld och förtryck eller våld i nära relationer. Aktörerna bör även beakta de särskilda förutsättningar och behov som finns inom vissa våldsområden, exempelvis genom att utveckla särskilda metoder, rutiner och arbetssätt för att uppmärksamma vissa grupper eller våldsformer och att tillhandahålla insatser som är anpassade efter individens behov.

Ett kunskapsbaserat arbete innebär att arbetet för att nå de jämställdhetspolitiska delmålen mot våld, förtryck och utnyttjande behöver baseras på aktuella läges- och problembilder. Kunskap ska vara baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet. Kunskapsproducerande myndigheter – myndigheter vars primära uppgift är att ta fram, analysera, sammanställa och sprida kunskap, data och forskningsbaserad information inom sina respektive sektorer – har en viktig roll i att stödja ett kunskapsutvecklande och kunskapsbaserat arbete inom sina respektive verksamhetsområden. Kunskaps- och metodstöd behöver hålla hög kvalitet genom prövning och kvalitetssäkring och komma till användning i yrkesverksammas praktiska arbete med både våldsutsatta och våldsutövare.

4.3.2¶Strategiska områden

I strategin anges att insatserna för att nå de jämställdhetspolitiska delmålen mot våld, förtryck och utnyttjande ska inriktas på följande fem strategiska områden där regeringen bedömer att det finns särskilda utvecklingsbehov.

33 A. skr. s. 28. 34 A. skr. s. 29. 35 A. skr. s. 30.

Våldsförebyggande arbete – stärkta insatser med särskilt fokus på barn och unga

Det första strategiska området är i första hand inriktat på universella våldsförebyggande insatser med barn och unga i fokus. Barn som upplever våld löper ökad risk att själva använda och utsättas för våld, och över tid kan våldet normaliseras. Det är därför centralt att det våldsförebyggande arbetet påbörjas i tidig ålder. En ökad samordning mellan det våldsförebyggande och det bredare brottsförebyggande arbetet möjliggör en kraftsamling kring gemensamma samhällsproblem. Det skapar också förutsättningar för att förebygga och motverka att som barn utsättas för våld och att senare involveras i eller utnyttjas i kriminalitet. En annan aspekt är att våld, hot och kränkningar på digitala arenor har ökat under de senaste åren, t.ex. i sociala medier och på andra plattformar där barn och unga tillbringar mycket tid. Därför behöver det våldsförebyggande arbetet beakta och anpassas till de digitala miljöerna.

Upptäckt av våld och aktivt arbete för att agera vid våld, förtryck och utnyttjande

Upptäckt av våld utgör ett eget strategiskt område i strategin, i syfte att tydliggöra vikten av att våldet upptäcks i större utsträckning och att klargöra centrala aktörers ansvar att agera så att utsatta kan lämna destruktiva relationer och situationer. Samtidigt är det viktigt att arbetet hålls samman med det strategiska område som avser stöd och skydd till våldsutsatta. Samhället måste arbeta aktivt för att tidigt upptäcka våld och bidra till att den som är våldsutsatt får det stöd och den hjälp som behövs och som personen har rätt till. För att våldet ska upphöra är det också centralt att upptäcka våldsutövning och utveckla insatser så att förövare kan upphöra med sitt våldsamma beteende.

36

A. skr. s. 31–32. 37

A. skr. s. 32. 38

A. skr. s. 35–36.

Stöd och skydd till våldsutsatta – förbättrad tillgång och ökad jämlikhet över hela landet

Ett annat strategiskt område är att stödet och skyddet till våldsutsatta barn och vuxna behöver fortsätta att utvecklas och vara jämlikt över hela landet. Samhällets insatser måste vara tillgängliga och likvärdiga för alla. Våldsutsatta kan ha olika behov beroende på faktorer som ålder, sexuell läggning eller funktionsnedsättning. Stöd- och skyddsinsatserna behöver därför utgå från och möta individens livssituation och behov, samtidigt som stödet som ges ska genomsyras av ett rättighetsbaserat arbetssätt. Det är angeläget att samhället har låga trösklar till stöd- och skyddsinsatser och att hjälp kan ges så länge det finns ett behov.

Brottsbekämpning – ökad operativ förmåga att effektivt förebygga, utreda och lagföra brott

Brottsbekämpningen är ett annat strategiskt område. Regeringens utgångspunkt är att mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, sexualbrott, utnyttjande i prostitution och människohandel samt hedersrelaterat våld och förtryck ska bekämpas med samma kraft som den organiserade brottsligheten. Det är avgörande för att nå nollvisionen för det dödliga våldet mot kvinnor. Dessutom finns det kopplingar mellan de våldsområden som strategin omfattar och gängkriminalitet. Det behövs mer kunskap om kopplingarna till annan brottslighet, exempelvis mellan hedersrelaterat våld och förtryck och gängrelaterad kriminalitet. Ett annat viktigt utvecklingsområde är uppsökande arbete och spaning på internet, bl.a. för att aktivt kunna identifiera barn och unga som utnyttjas eller exploateras sexuellt. Vidare har rättsväsendets myndigheter tillsammans en avgörande roll i att förebygga, utreda och lagföra de brott som faller inom ramen för strategin. Alla, oavsett kön och ålder, ska känna tillit och trygghet i att få sin sak prövad i en rättssäker process.

39 A. skr. s. 38. 40 A. skr. s. 42.

Återfallsförebyggande arbete – ett utvecklingsarbete som når fler

Det återfallsförebyggande arbetet, som är ett strategiskt område, utgör en viktig del av samhällets samlade insatser för att våld, förtryck och utnyttjande ska upphöra. Riktade insatser behövs för att de som utövar våld ska förändra och inte återfalla i ett våldsamt beteende. Arbetet syftar även till att förebygga s.k. eftervåld i samband med och efter att en våldsam relation har tagit slut. Utgångspunkten för det återfallsförebyggande arbetet är att stödjande och behandlande insatser för våldsutövare ska utgå från de våldsutsattas behov av skydd, stöd och säkerhet. Också när syftet är stödjande och förebyggande måste de handlingar som utgör kriminella gärningar lagföras. Det överordnade målet är att våld, förtryck och utnyttjande ska upphöra, med brottsoffren i fokus.

4.3.3¶Arbetet med att genomföra strategin

För att stödja genomförandet av strategin och därmed nå regeringens nollvision för det dödliga våldet mot kvinnor (se nedan) har regeringen bedömt att det behövs en nationell samverkansstruktur.

Jämställdhetsmyndigheten ska samordna arbetet samt stödja och bidra till att den nationella samverkansstrukturens arbete utgår från strategins utgångspunkter och dess utpekade strategiska områden. Ett urval av andra centrala myndigheter ska också ingå i samverkansstrukturen och bidra till arbetet utifrån sina verksamhetsområden. Dessa är Barnombudsmannen, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Folkhälsomyndigheten, Försäkringskassan, Kriminalvården, länsstyrelserna, Migrationsverket, Myndigheten för delaktighet, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Pensionsmyndigheten, Polismyndigheten, Rättsmedicinalverket, Socialstyrelsen, Statens institutionsstyrelse, Statens skolverk och Åklagarmyndigheten. Socialstyrelsen ska ansvara för nationell samordning och kunskapsstöd inom socialtjänstens, hälso- och sjukvårdens och tandvårdens område. Länsstyrelserna ska ansvara för regional samordning och stöd samt regionalt och lokalt bidra i arbetet med kunskapsutveckling och uppföljning. Därtill har regeringen gjort bedömningen att Uppsala universitet (Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK), Linköpings

41

A. skr. s. 45–46. 42

A. skr. s. 49.

universitet (Barnafrid – Nationellt centrum för kunskap om våld mot barn) och andra relevanta aktörer bör bidra till kunskapsutvecklingen inom samverkansstrukturen.

4.3.4¶Uppföljning av strategin

I strategin konstateras att ett systematiskt och strukturerat uppföljningsarbete är avgörande för att bedöma utvecklingen inom området, både när det gäller måluppfyllelse och det arbete som bedrivs för att uppnå de jämställdhetspolitiska delmålen mot våld, förtryck och utnyttjande. En kontinuerlig uppföljning synliggör resultat eller avsaknad av resultat, identifierar utvecklingsbehov och skapar förutsättningar för ett långsiktigt och effektivt arbete för att uppnå delmålen. Regeringen har därför beslutat om ett uppdrag till Brottsförebyggande rådet, Jämställdhetsmyndigheten, Socialstyrelsen och Statistiska Centralbyrån om att ta fram indikatorer för uppföljning av nollvisionen för dödligt våld mot kvinnor och de jämställdhetspolitiska delmålen mot våld, förtryck och utnyttjande, med beaktande av den nationella strategin och dess strategiska områden och utgångspunkter. Myndigheterna ska vid genomförandet av uppdraget beakta de punkter som rör uppföljning och datainsamling i rekommendationer till Sverige från Istanbulkonventionens partskommitté.

Jämställdhetsmyndigheten genomför årliga uppföljningar av arbetet med de jämställdhetspolitiska delmålen. Vartannat år genomför myndigheten även en fördjupad uppföljning. I det nya uppdraget anges dock att Jämställdhetsmyndigheten med stöd av länsstyrelserna ska förbereda för att i stället genomföra en fördjupad uppföljning av utvecklingen vart fjärde år. Skälet till detta är att förändringar inom området ofta sker långsamt och det då finns en längre period att analysera. Länsstyrelserna ska fortsatt årligen redovisa en bedömning av resultat och effekter av arbetet på regional och lokal nivå till Jämställdhetsmyndigheten. Dessa redovisningar utgör alltså också ett underlag för Jämställdhetsmyndighetens fördjupade uppföljning.

43 A. skr. s. 47–52.

4.3.5¶Ett särskilt åtgärdsprogram för 2024–2026

Den nuvarande nationella strategin ersätter den strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor som gällde mellan 2017 och 2026. Den tidigare nationella strategin operationaliserades genom tre åtgärdsprogram under strategiperioden. Regeringen beslutade i juni 2024 om det tredje åtgärdsprogrammet – för 2024–2026 – för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck samt prostitution och människohandel. I åtgärdsprogrammet, som omfattar 132 åtgärder, lyfts fyra utvecklingsområden fram som kräver mer fokus för att ett kraftfullt och effektivt arbete ska säkerställas: 1. Ett lämnaprogram för att lämna destruktiva relationer. 2. Kraftsamling mot hedersrelaterat våld och förtryck. 3. Stärkt stöd till barn och unga som upplever våld, inklusive barn

som förs utomlands i hederskontexter. 4. Ökad kunskap om digitala dimensioner av mäns våld mot

kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck.

Åtgärderna är indelade under sex målsättningar, utifrån regeringens prioriteringar, den nationella strategin och Istanbulkonventionen: 1. Övergripande åtgärder för en långsiktig och hållbar struktur för

stöd, organisering och uppföljning. 2. Tidiga och förebyggande insatser, med fokus på barn och unga

och hedersrelaterat våld och förtryck. 3. Återfallsförebyggande insatser med fokus på våldsutövare. 4. Förbättrad upptäckt av våld och starkare skydd och stöd till ut-

satta. 5. Effektivare brottsbekämpning. 6. Förbättrad kunskap och metodutveckling.

44

A2024/00869.

De åtgärder som syftar till att ge ökad kunskap om digitala dimensioner av våld återknyter till GREVIO:s rekommendationer på området. Regeringen konstaterar att kvinnor och män delvis utsätts för olika typer av kränkningar i digitala forum. Män utsätts oftare för mer traditionella former av brott, t.ex. hot och påhopp som gäller deras yrke och kompetens, medan kvinnor i betydligt större utsträckning utsätts för sexuella och sexistiska kränkningar som gäller deras person och kön. När det gäller unga är det vanligare bland tjejer än bland killar att ha fått frågan om att skicka sexuella eller avklädda bilder till någon på internet. Det är även vanligast att tjejer och ickebinära har skickat sådana bilder. Särskilt utsatta är barn och unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och hbtqi-personer.

Ett annat utvecklingsområde som identifieras i åtgärdsprogrammet för 2024–2026 är ett lämnaprogram för att lämna destruktiva relationer. För den som är utsatt för våld i en nära relation eller hedersrelaterat våld och förtryck kan det finns många hindrande faktorer som gör att personen inte berättar om sin utsatthet och söker hjälp. Det behöver därför vara låga trösklar för att söka hjälp och det måste finnas samlad, lättillgänglig och motiverande information så att det är så enkelt som möjligt att komma ur en våldsam eller destruktiv livssituation och sedan inte gå tillbaka.

Vidare har identifierats att kunskapen om ekonomiskt våld behöver öka i syfte att våldsutsatta ska få rätt information, vägledning, stöd och skydd. Regeringen har därför gett flera myndigheter med klientnära verksamheter i uppdrag att sammanställa och sprida information om ekonomiska aspekter av våld i nära relationer till sina målgrupper. Eftersom ekonomiskt våld kan utövas i olika kontexter och vissa grupper kan vara särskilt sårbara, ska insatserna målgruppsanpassas för att möta de utsattas individuella behov.

Regeringen har inte tagit fram något motsvarande särskilt åtgärdsprogram kopplat till den nya nationella strategin. I stället ska prioriteringar på området redovisas i kommande budgetpropositioner.

4.4¶Rådet för kvinnofrid

I januari 2026 inrättade regeringen ett råd för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, Rådet för kvinnofrid. Arbetet i rådet vägleds av en nollvision för det dödliga våldet mot kvinnor och rådet

är en del av Regeringskansliet. I rådet ingår statsministern, justitieministern, socialministern, socialtjänstministern, jämställdhetsministern, rikspolischefen, chefen för Polismyndighetens nationella operativa avdelning, riksåklagaren, generaldirektörerna vid Brottsförebyggande rådet, Kriminalvården, Rättsmedicinalverket, Socialstyrelsen och Jämställdhetsmyndigheten samt chefen för avdelningen för vård och omsorg vid Sveriges kommuner och regioner. Rådet leds av statsministern.

45

https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2026/01/statsministern-inrattar-ett-radfor-kvinnofrid/.

5¶Direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer – en översikt

5.1¶Bakgrund

Europeiska unionen bedriver ett långsiktigt och systematiskt arbete för att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män inom unionen. Jämställdhet mellan kvinnor och män och icke-diskriminering är centrala värden för unionen och grundläggande rättigheter enligt artikel 2 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) respektive artiklarna 21 och 23 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EU:s rättighetsstadga).

År 2010 antog kommissionen ett meddelande om en strategi för jämställdhet under perioden 2010–2015. Strategin fokuserade framför allt på fem huvudområden. Ett av dessa inbegrep att avskaffa könsrelaterat våld. I december 2015 publicerade kommissionen dokumentet Strategiskt åtagande för jämställdhet 2016–2019. Bland de prioriteringar som angavs där återfanns att bekämpa könsrelaterat våld samt att skydda och stödja offren för sådant våld. År 2020 antog kommissionen ett meddelande om jämställdhetsstrategi för 2020– 2025. Under rubriken Stoppa det könsbaserade våldet anges att EU kommer att göra allt som står i dess makt för att förhindra och bekämpa könsbaserat våld, stödja och skydda offren för sådana brott och ställa förövarna till svars för sitt våldsamma beteende.

Europaparlamentet har antagit flera resolutioner som berör våld mot kvinnor. I en resolution, som antogs i november 2009, uppmana-

1 C 326/13, 26.10.2012 (konsoliderad version). 2 2012/C 326/02. 3 KOM (2010) 491. 4 SWD (2015) 0278. 5 COM (2020) 152.

des kommissionen att presentera en riktad och mer konsekvent plan för EU:s politik mot alla former av våld mot kvinnor. I en resolution om våld mot kvinnor, antagen i april 2011, efterfrågade parlamentet ett EU-direktiv mot könsrelaterat våld. Resolutionen uppmärksammar att våldtäkt och andra former av sexuellt våld mot kvinnor är straffbara handlingar som bör falla under allmänt åtal i samtliga medlemsstater.

I en resolution antagen i februari 2014 om att motverka våld mot kvinnor begärde parlamentet återigen att kommissionen skulle presentera en strategi och en handlingsplan inom EU för att bekämpa alla former av våld mot kvinnor och flickor. I en resolution om olika former av könsrelaterat våld mot kvinnor och hbtqi-personer, antagen i september 2021, anmodade parlamentet kommissionen att utvidga den rättsliga grunden för straffrättslig EU-lagstiftning så att den även omfattar könsbaserat våld och att lägga fram ett förslag till ett heltäckande direktiv om könsbaserat våld som genomför bl.a. normerna i Europarådets konvention den 11 maj 2011 om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (Istanbulkonventionen).

År 2013 efterfrågade parlamentet i en resolution att medlemsstaterna och EU skulle ansluta sig till Istanbulkonventionen. Konventionen är det första juridiskt bindande instrumentet om våld mot kvinnor i Europa. Konventionen, som trädde i kraft i april 2014, har som syfte bl.a. att skydda kvinnor och flickor mot alla former av våld och att förebygga, lagföra och avskaffa våld mot kvinnor och våld i hemmet. Efter rådets beslut undertecknade EU Istanbulkonventionen den 13 juni 2017. Den 1 juni 2023 antog rådet, efter parlamentets godkännande, ett beslut om att godkänna konventionen i den utsträckning den är tillämplig på unionens institutioner och offentliga förvaltning samt ett beslut om att godkänna den vad gäller frågor som rör straffrättsligt samarbete samt asyl och non-refoulement, i den utsträckning de faller inom unionens exklusiva befogenhet. Konventionen trädde för EU:s del i kraft den 1 oktober 2023.

Den 8 mars 2022 föreslog kommissionen ett nytt direktiv om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer. För-

6 2010/C 285 E/07. 7 2010/2209(INI). 8 2013/2004(INL). 9 2021/2035(INL). 10 Rådets beslut (EU) 2017/865 och rådets beslut (EU) 2017/866. 11 Rådets beslut (EU) 2023/1075 och rådets beslut (EU) 2023/1076. 12 COM(2022) 105 final.

slaget syftade till att fastställa en heltäckande ram för att effektivt bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer i hela unionen. Det slutliga direktivet, Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1385 av den 14 maj 2024 om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer, är den första lagstiftningen på unionsnivå om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer. De nya reglerna trädde i kraft den 13 juni 2024, och medlemsstaterna har tre år på sig att genomföra dem.

Direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer, som i svensk version är bifogad till betänkandet som bilaga 3, innehåller 95 skäl och 51 artiklar, indelade i sju kapitel.

5.2¶Den rättsliga grunden för direktivet

Direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer har antagits med stöd av artiklarna 82.2 och 83.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF). Bestämmelserna är placerade i kapitel 4 om straffrättsligt samarbete.

Som konstaterats i avsnitt 3.3 får Europaparlamentet och rådet, enligt artikel 82.2, genom direktiv fastställa minimiregler om det är nödvändigt för att underlätta det ömsesidiga erkännandet av domar och rättsliga avgöranden samt polissamarbete och rättsligt samarbete i sådana straffrättsliga frågor som har en gränsöverskridande dimension. I dessa minimiregler ska skillnaderna mellan medlemsstaternas rättsliga traditioner och rättssystem beaktas. Minimireglerna – som inte ska hindra medlemsstaterna från att behålla eller införa en högre skyddsnivå för personer – ska omfatta a) ömsesidig tillåtlighet av bevis mellan medlemsstaterna, b) personers rättigheter vid det straffrättsliga förfarandet, c) brottsoffers rättigheter, d) andra specifika delar av det straffrättsliga förfarandet, vilka rådet

i förväg har reglerat genom ett beslut; vid antagandet av detta

beslut ska rådet besluta med enhällighet efter Europaparlamentets

godkännande.

Enligt artikel 83.1 får Europaparlamentet och rådet genom direktiv fastställa minimiregler om fastställande av brottsrekvisit och påföljder inom områden med särskilt allvarlig brottslighet med ett gränsöverskridande inslag till följd av brottens karaktär eller effekter eller av ett särskilt behov av att bekämpa dem på gemensamma grunder. I artikeln anges de områden av brottslighet som omfattas av denna kompetens, nämligen terrorism, människohandel och sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn, olaglig narkotikahandel, olaglig handel med vapen, penningtvätt, korruption, förfalskning av betalningsmedel, it-brottslighet och organiserad brottslighet. Därutöver ges en möjlighet för rådet att, med hänsyn till brottslighetens utveckling, anta ett beslut där andra områden av brottslighet anges som uppfyller de kriterier som avses i denna punkt. Ett sådant beslut ska fattas av rådet med enhällighet efter Europaparlamentets godkännande.

Våld mot kvinnor och våld i nära relationer är inte utpekat vare sig i artikeln eller ett rådsbeslut som ett sådant område med särskilt allvarlig brottslighet som omfattas av EU:s lagstiftningskompetens. Det har därför inte varit möjligt att låta de materiellt straffrättsliga delarna av direktivet omfatta sådant våld i allmänhet. De krav på kriminalisering som ställs upp i artiklarna 3–8 i direktivet (se vidare nedan) avser i stället sådana gärningar som har ansetts rymmas inom områdena sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn eller it-brottslighet. Det kan nämnas att kommissionens förslag även omfattade ett våldtäktsbrott som var avsett att omfatta visst sexuellt handlande mot en kvinna utan samtycke. Förslaget uppfattades av flertalet medlemsstater som kontroversiellt bl.a. utifrån dess förhållande till den rättsliga grunden och något våldtäktsbrott finns inte med i det slutligen antagna direktivet.

5.3¶Direktivets övergripande syften

Syftet med direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer är att fastställa en heltäckande ram för att effektivt förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer i hela unionen. Det sker genom att åtgärder skärps eller införs avseende områdena fastställande av brottsrekvisit och påföljder, skydd för brottsoffer och tillgång till rättslig prövning, stöd till brottsoffer, för-

bättrad datainsamling, förebyggande arbete, samordning och samarbete (skäl 1).

I skäl 2 konstateras att jämställdhet mellan kvinnor och män och icke-diskriminering är centrala värden för unionen och grundläggande rättigheter enligt artikel 2 i EU-fördraget respektive artiklarna 21 och 23 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (EU:s rättighetsstadga). Våld mot kvinnor och våld i nära relationer äventyrar just dessa värden och rättigheter, urholkar kvinnors och flickors rätt till jämställdhet på livets alla områden och är ett hinder för deras likvärdiga delaktighet i samhälle och arbetsliv.

Enligt skäl 3 är våld mot kvinnor och våld i nära relationer en kränkning av grundläggande rättigheter såsom rätten till människans värdighet, rätten till liv och integritet, förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, rätten till respekt för privatlivet och familjelivet, rätten till frihet och säkerhet, rätten till skydd av personuppgifter, rätten till icke-diskriminering, inbegripet på grund av kön, samt barnets rättigheter, vilka fastställs i EU:s rättighetsstadga och FN:s konvention om barnets rättigheter.

På unionsnivå har det ansetts nödvändigt att ta fram en heltäckande uppsättning regler som på ett riktat sätt angriper det kvarstående problemet med våld mot kvinnor och våld i nära relationer och tillgodoser de särskilda behoven hos brottsoffer som utsätts för sådant våld. De nuvarande bestämmelserna på unionsnivå och nationell nivå har nämligen visat sig vara otillräckliga för att effektivt bekämpa och förebygga våldet samt tillgodose de särskilda behoven hos brottsoffren. Genom direktivet stöds de internationella åtaganden som medlemsstaterna har gjort för att bekämpa och förebygga våld mot kvinnor och våld i nära relationer, bl.a. Istanbulkonventionen (skälen 4 och 5).

I direktivet fastställs minimiregler för kriminalisering och påföljder avseende kvinnlig könsstympning, tvångsäktenskap, delning av intimt eller manipulerat material utan samtycke, nätstalkning, nättrakasserier, s.k. nätblottning, och offentlig uppmaning till våld eller hat på nätet. De bestämmelser i direktivet som avser brottsoffers rättigheter bör vara tillämpliga på alla brottsoffer för brottsliga gärningar som utgör våld mot kvinnor eller våld i nära relationer och som är straffbara enligt unionsrätten eller nationell rätt. Detta inbegriper de nämnda brotten samt brottsliga gärningar som omfattas av andra unionsrättsakter. (Skäl 9.) Eftersom det rör sig om minimiregler står det medlemsstaterna fritt att anta eller behålla strängare straffrättsliga bestämmelser

om fastställande av brottsrekvisit och påföljder. När det gäller bestämmelserna i direktivet om brottsoffers rättigheter kan medlemsstaterna införa eller behålla bestämmelser med högre krav, inbegripet krav på en högre nivå av skydd och stöd för brottsoffer. (Skäl 91.)

Sverige har genomfört människohandelsdirektivet , direktivet om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering

14 15 av barn och barnpornografi samt brottsofferdirektivet , vilka i vissa delar har motsvarande innehåll som direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer. De särskilda åtgärder med avseende på förebyggande samt skydd för och stöd till brottsoffer som föreskrivs i kapitlen 3, 4 och 5 i direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer gäller utöver de åtgärder som fastställs i de andra rättsakterna (artikel 46.2).

5.4¶Närmare om direktivets innehåll

Kapitel 1 – Allmänna bestämmelser

I artikel 1 återfinns direktivets innehåll och tillämpningsområde. Där anges att det i direktivet fastställs regler för att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer och vidare att direktivet fastställer minimiregler om dels fastställandet av brottsrekvisit och påföljder på områdena sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn samt it-brottslighet (punkt 1 a), dels rättigheter för brottsoffer för alla former av våld mot kvinnor eller våld i nära relationer före, under och en lämplig tid efter straffrättsliga förfaranden (punkt 1 b), och dels skydd av och stöd till brottsoffer, förebyggande åtgärder och tidig intervention (punkt 1 c). Vidare klargörs att kapitel 3–7 är tillämpliga på alla brottsoffer för våld mot kvinnor och våld i nära relationer, oavsett kön, och att sådana brottsoffer är alla brottsoffer som utsatts för gärningar som straffbelagts enligt kapitel 2 och brottsoffer som utsatts för andra våldshandlingar mot kvinnor eller våld i nära relationer som straffbelagts enligt andra unionsrättsakter eller nationell rätt (punkt 2).

13 Direktiv 2011/36/EU. 14 Direktiv 2011/93/EU. 15 Direktiv 2012/29/EU.

Artikel 2 innehåller definitioner av begreppen våld mot kvinnor, våld i nära relationer, brottsoffer, värdtjänstleverantör, leverantör av förmedlingstjänster, barn, närstående och behörig myndighet.

Våld mot kvinnor definieras som alla handlingar som innebär könsrelaterat våld som riktas mot kvinnor eller flickor på grund av att de är kvinnor eller flickor eller som i oproportionell grad drabbar kvinnor eller flickor, som leder till, eller troligen kommer att leda till, fysisk, sexuell, psykisk eller ekonomisk skada eller fysiskt, sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt lidande, inbegripet hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, oavsett om det sker i ett offentligt eller privat sammanhang (punkt a).

Våld i nära relationer definieras som alla handlingar som innebär fysiskt, sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt våld som förekommer inom familjen eller i hemmiljön, oavsett om det föreligger biologiska eller juridiska familjeband eller inte, eller mellan makar eller partner eller före detta makar eller partner, oavsett om gärningspersonen delar eller har delat bostad med brottsoffret eller inte (punkt b).

Brottsoffer är en person, oavsett kön, som åsamkats skada som en direkt följd av våld mot kvinnor eller våld i nära relationer, inbegripet barn som åsamkats skada för att de har bevittnat våld i nära relationer (punkt c).

Kapitel 2 – Brott som rör sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn samt it-brottslighet

Enligt artikel 3 (kvinnlig könsstympning) ska följande uppsåtliga gärningar vara straffbelagda: a) Att skära bort, t.ex. genom infibulation, eller på annat sätt stympa

hela eller delar av de yttre eller inre blygdläpparna eller klitoris. b) Att tvinga eller förmå en kvinna eller en flicka att genomgå någon

av de handlingar som anges i led a.

Enligt artikel 4 (tvångsäktenskap) ska följande uppsåtliga gärningar vara straffbelagda: a) Att tvinga en vuxen eller ett barn att ingå äktenskap.

16

För en ytterligare analys av begreppen våld mot kvinnor och våld i nära relationer i olika sammanhang, se Ett inkluderande jämställdhetspolitiskt delmål mot våld (SOU 2024:21 s. 50–54 och 61–62).

b) Att genom vilseledande förmå en vuxen eller ett barn att resa till

territoriet i ett annat land än det där personen bor, i syfte att tvinga

denna vuxna person eller detta barn att ingå äktenskap.

Enligt artikel 5.1 (delning av intimt eller manipulerat material utan samtycke) ska följande uppsåtliga gärningar vara straffbelagda: a) Att med hjälp av informations- och kommunikationsteknik (IKT)

göra bilder, videofilmer eller liknande material som visar handlingar med uttrycklig sexuell innebörd eller en persons intima kroppsdelar tillgängliga för allmänheten utan den personens samtycke, om gärningen sannolikt kommer att åsamka den personen allvarlig skada.

b) Att framställa, manipulera eller ändra bilder, videofilmer eller lik-

nande material som får det att framstå som att en person deltar i

handlingar med uttrycklig sexuell innebörd, och därefter med hjälp

av IKT göra det tillgängligt för allmänheten, utan den personens

samtycke, om gärningen sannolikt kommer att åsamka den perso-

nen allvarlig skada. c) Att hota att utföra någon av de gärningar som avses i led a eller

b i syfte att tvinga en person att utföra, gå med på eller avstå från

en viss handling.

Av artikel 5.2 följer att punkt 1 a och b inte påverkar skyldigheten att respektera de rättigheter, friheter och principer som avses i artikel 6 i EU-fördraget och gäller utan att det påverkar tillämpningen av grundläggande principer med anknytning till yttrandefriheten och informationsfriheten samt friheten för konsten och vetenskapen enligt unionsrätten eller nationell rätt.

Enligt artikel 6 (nätstalkning) ska sådana uppsåtliga gärningar vara straffbelagda som består i att, med hjälp av IKT, vid upprepade tillfällen eller varaktigt ställa en person under övervakning, utan den personens samtycke eller utan lagligt tillstånd, i syfte att spåra eller övervaka den personens rörelser och handlingar, om gärningarna sannolikt kommer att åsamka den personen allvarlig skada.

Enligt artikel 7 (nättrakasserier) ska följande uppsåtliga gärningar vara straffbelagda:

a) Att med hjälp av IKT vid upprepade tillfällen eller varaktigt upp-

träda hotfullt mot en person, åtminstone när gärningen inbegriper

hot om att begå brott, om gärningen sannolikt kommer att få den

personen att känna allvarlig fruktan för sin egen eller närståendes

säkerhet. b) Att tillsammans med andra, med hjälp av IKT, på ett allmänt till-

gängligt sätt uppträda hotfullt eller kränkande mot en person, om

gärningen sannolikt kommer att åsamka den personen allvarlig psykisk skada.

c) Att med hjälp av IKT skicka en oönskad bild eller videofilm eller

annat liknande oönskat material föreställande könsorgan till en person, om gärningen sannolikt kommer att åsamka den personen allvarlig psykisk skada.

d) Att med hjälp av IKT göra material tillgängligt för allmänheten

som innehåller personuppgifter om en person, utan den personens

samtycke, i syfte att uppmana andra att åsamka den personen fysisk eller allvarlig psykisk skada.

Enligt artikel 8.1 (offentlig uppmaning till våld eller hat på nätet) ska det vara straffbelagt att uppsåtligen uppmana till våld eller hat mot en grupp personer eller en medlem av en grupp, utpekad med åberopande av kön, genom att med hjälp av IKT offentligt sprida material med en sådan uppmaning. Av artikel 8.2 följer att vid tillämpningen av punkt 1 får medlemsstaterna välja att straffa enbart gärningar som antingen begås på ett sådant sätt att de är ägnade att vara störande för allmän ordning eller som är hotfulla, otillbörliga eller kränkande.

Artikel 9 reglerar ansvar för anstiftan, medhjälp och försök.

Enligt punkt 1 ska anstiftan till de brott som avses i artiklarna 3–6 och artikel 7 första stycket b vara straffbelagd.

Enligt punkt 2 ska medhjälp till de brott som avses i artikel 3 första stycket a samt artiklarna 4–8 vara straffbelagd.

Enligt punkt 3 ska försök att begå de brott som avses i artiklarna 3 och 4 vara straffbelagt.

I artikel 10 finns bestämmelser om påföljder.

Enligt punkt 1 ska de brott som avses i artiklarna 3–9 vara belagda med effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder.

Enligt punkt 2 ska de brott som avses i artikel 3 vara belagda med ett maximistraff på minst fem års fängelse.

Enligt punkt 3 ska de brott som avses i artikel 4 vara belagda med ett maximistraff på minst tre års fängelse.

Enligt punkt 4 ska de brott som avses i artiklarna 5 och 6, artikel 7 första stycket a, b och d samt artikel 8 vara belagda med ett maximistraff på minst ett års fängelse.

I artikel 11 regleras försvårande omständigheter. Medlemsstaterna ska säkerställa att en eller flera av de uppräknade omständigheterna, i den mån dessa inte ingår i brottsrekvisiten för de brott som avses i artiklarna 3–8 och i enlighet med nationell rätt, kan betraktas som försvårande omständigheter.

Artikel 12 innehåller bestämmelser om medlemsstaternas behörighet, dvs. domsrätt. Bland annat ska medlemsstaterna säkerställa att deras behörighet beträffande de brott som avses i artiklarna 5–9 omfattar situationer i vilka brottet begås med hjälp av IKT till vilken åtkomsten skett från deras territorium, oavsett om leverantören av förmedlingstjänster är baserad inom deras territorium eller inte.

Enligt artikel 13 ska preskriptionstider gälla som möjliggör utredning, åtal, rättegång och dom i fråga om de brott som avses i artiklarna 3–9 under tillräckligt lång tid efter det att brotten begåtts för att dessa brott ska kunna hanteras effektivt. Preskriptionstiden ska stå i proportion till hur allvarligt brottet är. Om brottsoffret är ett barn ska preskriptionstiden för de brott som avses i artikel 3 tidigast börja löpa från det att brottsoffret uppnår arton års ålder.

Kapitel 3 – Skydd för brottsoffer och tillgång till rättslig prövning

Särskilda bestämmelser om anmälningsförfarandet i fall av våldshandlingar mot kvinnor eller våld i nära relationer finns i artikel 14. Bland annat ska personal inom hälso- och sjukvården som omfattas av tystnadsplikt kunna göra en anmälan till behöriga myndigheter om de har rimlig anledning att anta att det finns en överhängande risk att allvarlig fysisk skada kommer att åsamkas en person till följd av våld mot kvinnor eller våld i nära relationer. (Se vidare skäl 33.) De nätbrott som avses i artiklarna 5–8 ska kunna anmälas på nätet eller genom annan åtkomlig och säker IKT och bevisning som har anknytning till anmälan ska kunna laddas upp genom samma kanaler. I artikeln regleras också brottsoffers rätt till rättshjälp. (Se vidare skäl 30.)

I artikel 15 finns bestämmelser med krav hänförliga till utredning och lagföring av våldshandlingar mot kvinnor eller våld i nära relationer. Personer, enheter eller avdelningar som utreder och väcker åtal i sådana fall ska ha adekvat sakkunskap i dessa frågor och effektiva utredningsverktyg till sitt förfogande.

Enligt artikel 16 ska en individuell bedömning göras så tidigt som möjligt för att fastställa det särskilda skyddsbehovet hos åtminstone brottsoffer som utsatts för sexuellt våld och våld i nära relationer. Behöriga myndigheter ska vidta adekvata skyddsåtgärder, med vederbörlig hänsyn till den individuella bedömningen. (Se vidare skälen 38 och 39.) Vidare ska närstående förutsättas ha särskilda skyddsbehov utan att behöva genomgå en individuell bedömning, såvida det inte finns indikationer på att den närstående saknar sådant behov.

Med beaktande av den individuella bedömningen av brottsoffers skyddsbehov ska behöriga myndigheter enligt artikel 17 även bedöma brottsoffrets – och närståendes – individuella stödbehov.

I artikel 18 regleras brottsoffers rätt att kontaktas av stödtjänster, inklusive specialiserade stödtjänster, om de bedömningar som avses i artiklarna 16 och 17 fastställer att särskilda stöd- eller skyddsbehov föreligger, eller om brottsoffret begär stöd.

Särskilda bestämmelser om akuta förbudsåtgärder, kontaktförbud och skyddsorder finns i artikel 19. Bestämmelserna innehåller bl.a. ett krav på att behöriga myndigheter ges befogenhet att utfärda kontaktförbud eller skyddsorder för att så länge det är nödvändigt erbjuda brottsoffer skydd mot alla våldshandlingar som omfattas av direktivet. Överträdelser av akuta förbudsåtgärder, kontaktförbud eller skyddsorder ska vara föremål för effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga eller icke-straffrättsliga påföljder. (Se vidare skälen 44

och 45.)

Artikel 20 föreskriver att i samband med straffrättsliga förfaranden ska bevisning som rör brottsoffrets tidigare sexuella beteende eller andra aspekter av brottsoffrets privatliv vara tillåten endast när det är relevant och nödvändigt (se vidare skäl 48).

Artikel 21 innehåller riktlinjer som får utfärdas för brottsbekämpande myndigheter, inklusive riktlinjer för åklagare, i fråga om fall som rör våld mot kvinnor eller våld i nära relationer. För att säkerställa att riktlinjerna uppdateras på lämpligt sätt ska de vid behov ses över, med beaktande av hur de tillämpas i praktiken. (Se vidare

skäl 49.)

Medlemsstaterna ska enligt artikel 22 utse ett eller flera nationella organ som ska offentliggöra rapporter om och lämna rekommendationer i frågor som rör våld mot kvinnor och våld i nära relationer, bl.a. genom att samla in befintlig god praxis, samt utbyta tillgänglig information med relevanta organ på europeisk nivå, t.ex. Europeiska jämställdhetsinstitutet.

Särskilda bestämmelser om åtgärder för att avlägsna visst onlinematerial finns i artikel 23. Bland annat föreskrivs att det ska vara möjligt för behöriga myndigheter att utfärda bindande rättsliga förelägganden att avlägsna eller göra oåtkomligt material som är allmänt tillgängligt online enligt vad som avses i artikel 5.1 a och b samt artiklarna 7 och 8 i direktivet. Det faktum att materialet avlägsnas eller görs oåtkomligt ska inte hindra behöriga myndigheter från att, utan onödigt dröjsmål, inhämta eller säkra den bevisning som krävs för att utreda och väcka åtal för ett brott som avses i de nämnda artik-

larna. (Se vidare skäl 55.)

Av artikel 24 följer att brottsoffer ska ha rätt att, i enlighet med nationell rätt, begära fullt skadestånd från gärningspersoner för skador som är en följd av brott i form av våld mot kvinnor eller våld i nära relationer. När så är lämpligt ska medlemsstaterna säkerställa att brottsoffer kan få ett beslut om skadestånd i samband med det straffrättsliga förfarandet.

Kapitel 4 – Stöd till brottsoffer

Av artikel 25 framgår att de specialiserade stödtjänster som avses i artiklarna 8.3 och 9.3 i brottsofferdirektivet ska vara tillgängliga för brottsoffer, oavsett om de har gjort en formell anmälan eller inte. Vidare anges i artikeln vilket stöd de specialiserade stödtjänsterna ska erbjuda och det föreskrivs att stödtjänsterna ska tillhandahållas personligen, anpassas till brottsoffrens behov och vara lättillgängliga och lättåtkomliga, inbegripet online eller med hjälp av andra lämpliga metoder, såsom IKT.

I artiklarna 26–28 finns särskilda bestämmelser om specialiserat stöd till brottsoffer som utsatts för sexuellt våld (artikel 26), kvinnlig könsstympning (artikel 27) och sexuella trakasserier i arbetslivet (artikel 28). Det stöd som tillhandahålls till brottsoffer som utsatts för sexuellt våld eller kvinnlig könsstympning ska vara kostnadsfritt.

Brottsoffer som utsatts för sexuellt våld ska bl.a. ha tillgång till medicinska och rättsmedicinska undersökningar. Brottsoffer som utsatts för kvinnlig könsstympning ska bl.a. tillhandahållas gynekologisk, sexologisk och psykologisk vård samt traumavård och rådgivning. Rådgivning ska vara tillgänglig för brottsoffer och arbetsgivare i fall av sexuella trakasserier i arbetslivet som utgör ett brott enligt nationell rätt.

Av artikel 29 följer att nationella stödlinjer som är kostnadsfria och bemannade dygnet runt alla dagar i veckan ska vara tillgängliga för att ge information och råd till brottsoffer. De tjänster som avses ska vara tillgängliga för slutanvändare med funktionsnedsättning. (Se

vidare skäl 66.)

I artikel 30 finns krav på att skyddade boenden och andra tillfälliga boenden som föreskrivs i artikel 9.3 a i brottsofferdirektivet särskilt ska tillgodose behoven hos brottsoffer som utsätts för våld i nära relationer och sexuellt våld, inbegripet behoven hos brottsoffer som löper en ökad risk att utsättas för våld (se vidare skäl 67).

Stödet till barn som är brottsoffer ska enligt artikel 31 vara specialiserat, anpassat till barnets ålder, utvecklingsbehov och individuella situation och ta hänsyn till barnets bästa. Ett barn ska få specifikt lämpligt stöd så snart behöriga myndigheter har rimliga skäl att anta att barnet kan ha utsatts för, eller kan ha bevittnat, våld mot kvinnor eller våld i nära relationer. Barn som är brottsoffer ska få åldersanpassad sjukvård och emotionellt, psykosocialt, psykologiskt och utbildningsmässigt stöd som är särskilt anpassat till barnets utvecklingsbehov och individuella situation, samt annat lämpligt stöd som är särskilt anpassat till situationer där det har förekommit våld i nära relationer.

Enligt artikel 32 ska de relevanta behöriga myndigheterna ha tillgång till information om våld mot kvinnor eller våld i nära relationer som involverar barn, i den mån det är nödvändigt för att denna information ska kunna beaktas vid bedömningen av barnets bästa inom ramen för civilrättsliga förfaranden som rör sådana barn.

I artikel 33 finns särskilda bestämmelser om riktat stöd till brottsoffer med intersektionella behov och riskutsatta grupper (se vidare skälen 71 och 72).

Kapitel 5 – Förebyggande arbete och tidig intervention

I artikel 34 föreskrivs en skyldighet för medlemsstaterna att vidta lämpliga åtgärder för att förhindra våld mot kvinnor och våld i nära relationer genom att anta en omfattande flernivåstrategi (se vidare skäl 73). Förebyggande åtgärder ska bl.a. omfatta genomförande av eller stöd till riktade informationskampanjer eller informationsprogram som riktar sig till personer från tidig ålder, vilka får omfatta forsknings- och utbildningsprogram för att öka allmänhetens medvetenhet om och kunskap om de olika yttringarna av och grundorsakerna till alla former av våld mot kvinnor och våld i nära relationer, behovet av förebyggande arbete och, i lämpliga fall, konsekvenserna av sådant våld, särskilt för barn. Särskilda bestämmelser finns om vad de förebyggande åtgärderna särskilt ska syfta till och inriktas på. (Se

vidare skälen 74 och 75.)

Artikel 35 ålägger medlemsstaterna en skyldighet att vidta särskilda åtgärder för att förebygga våldtäkt och främja samtyckets centrala roll i sexuella relationer. De informationskampanjer eller informationsprogram som avses ska särskilt syfta till att öka kunskapen om att sex utan samtycke betraktas som ett brott.

Artikel 36 innehåller bestämmelser om utbildnings- och informationsinsatser till tjänstepersoner som i sitt arbete sannolikt kommer att komma i kontakt med brottsoffer, såsom poliser och domstolspersonal. Utbildningsinsatser ska främjas eller erbjudas för personal inom hälso- och sjukvården, socialtjänst och utbildningsväsendet som sannolikt kommer att komma i kontakt med brottsoffer, liksom för domare och åklagare som arbetar med straffrättsliga förfaranden och

utredningar. (Se vidare skälen 77–79.)

Enligt artikel 37 ska riktade interventionsprogram inrättas för att förebygga och minimera risken att personer utövar våld mot kvinnor och våld i nära relationer eller att de återfaller. Personer som begått våldtäkt ska uppmuntras att delta i ett sådant interventionsprogram.

Kapitel 6 – Samordning och samarbete

I artikel 38 finns bestämmelser om samordning av politik på området våld mot kvinnor och våld i nära relationer och utseende eller inrättande av samordningsorgan för det syftet. Medlemsstaterna ska anta och genomföra nationell, effektiv, heltäckande och samordnad

politik som innefattar alla lämpliga åtgärder för att förebygga och bekämpa alla former av våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Vidare ska medlemsstaterna utse eller inrätta ett eller flera offentliga organ som ska ansvara för att samordna, genomföra, övervaka och utvärdera politik och åtgärder för att förhindra och bekämpa alla former av våld som omfattas av direktivet. Politiken ska samordnas på central nivå och, när så är lämpligt, på regional eller lokal nivå, i enlighet med befogenhetsfördelningen i den berörda medlemsstaten.

(Se vidare skäl 83.)

Artikel 39 innehåller krav på att medlemsstaterna ska anta nationella handlingsplaner för förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer samt föreskriver att handlingsplanerna ska ses över och uppdateras för att säkerställa att de förblir relevanta.

Enligt artikel 40 ska medlemsstaterna inrätta lämpliga mekanismer för att säkerställa effektiv samordning och samverkan mellan relevanta myndigheter, byråer och organ, däribland ombudsmän, lokala och regionala myndigheter, brottsbekämpande organ, rättsvårdande myndigheter, utan att det påverkar rättsväsendets oberoende, stödtjänster, särskilt specialiserade stödtjänster för kvinnor, icke-statliga organisationer, socialtjänst, däribland myndigheter som ansvarar för stöd och skydd av barn, utbildningsinstitutioner och vårdgivare, arbetsmarknadens parter, utan att det påverkar deras självständighet, samt andra relevanta organisationer och enheter, när det gäller att skydda brottsoffer från våld mot kvinnor och våld i nära relationer och att stödja dem.

Medlemsstaterna ska enligt artikel 41 samarbeta och hålla regelbundna samråd med organisationer i det civila samhället, däribland icke-statliga organisationer som arbetar med brottsoffer (se vidare skäl 84).

Enligt artikel 42 ska medlemsstaterna uppmuntra till samarbete kring självreglering mellan berörda leverantörer av förmedlingstjänster, såsom upprättande av uppförandekoder (se vidare skäl 86).

Artikel 43 innehåller bestämmelser om samarbete mellan medlemsstaterna, i syfte att förbättra genomförandet av direktivet.

I artikel 44 föreskrivs att medlemsstaterna ska ha ett system för insamling, utveckling, produktion och spridning av statistik om våld mot kvinnor eller våld i nära relationer. I artikeln anges vad denna statistik minst ska omfatta samt hur statistik ska delas på unionsnivå.

Kapitel 7 – Slutbestämmelser

Enligt artikel 45 är medlemsstaterna skyldiga att inom ramen för kommissionens arbete med rapportering och översynen av direktivet överlämna all relevant information om hur direktivet fungerar.

Artikel 46 reglerar direktivets förhållande till andra rättsakter. I artikel 47 klargörs att direktivet inte ska påverka särskilda an-

svarssystem med avseende på de grundläggande principerna för pressfrihet och yttrandefrihet i skyddade medier som finns i medlemsstaterna före genomförandetidens utgång, under förutsättning att sådana system kan tillämpas i full överensstämmelse med EU:s rättighetsstadga.

Artikel 48 föreskriver att genomförandet av direktivet inte ska utgöra en grund för att motivera en sänkning av skyddsnivån för brottsoffer.

Enligt artikel 49 ska medlemsstaterna sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet senast den 14 juni 2027. Artikeln anger även att medlemsstaterna vid antagandet eller offentliggörandet av de nationella bestämmelserna ska hänvisa till direktivet.

I artiklarna 50 och 51 föreskrivs att direktivet träder i kraft den tjugonde dagen efter offentliggörandet och att direktivets adressater är medlemsstaterna.

5.5¶Begreppsbildningen i direktivets kapitel 3–7

Artiklarna 14–24 utgör alltså kapitel 3 i direktivet (Skydd för brottsoffer och tillgång till rättslig prövning). Kapitel 4 (Stöd till brottsoffer) består av artiklarna 25–33 och kapitel 5 (Förebyggande arbete och tidig intervention) av artiklarna 34–37. Artiklarna 38–44 utgör kapitel 6 (Samordning och samarbete). I kapitel 7, artiklarna 45–51, finns slutbestämmelser. Kapitlen är tillämpliga på alla brottsoffer för våld mot kvinnor och våld i nära relationer, oavsett kön. Sådana brottsoffer är alla brottsoffer som utsatts för gärningar som straffbelagts enligt kapitel 2 och brottsoffer som utsatts för andra våldshandlingar mot kvinnor eller våld i nära relationer som straffbelagts

enligt andra unionsrättsakter eller nationell rätt. (Artikel 1.2.) Brottsofferbegreppet behandlas närmare nedan.

Många av bestämmelserna i kapitlet avser behöriga myndigheter. Av relevant skälstext framgår att det med behöriga myndigheter bör avses den eller de myndigheter som i enlighet med nationell rätt har utsetts som behöriga att utföra en uppgift som föreskrivs i direktivet. Varje medlemsstat bör fastställa vilka myndigheter som ska vara behöriga att utföra var och en av dessa uppgifter.

5.6¶Närmare om definitionen av brottsoffer

Regleringen i kapitel 3–7 avser alltså brottsoffer. Med brottsoffer avses enligt artikel 2 c en person, oavsett kön, som åsamkats skada som en direkt följd av våld mot kvinnor eller våld i nära relationer, inbegripet barn som åsamkats skada för att de har bevittnat våld i nära relationer. Om inget annat anges i direktivet bör alla brottsoffer åtnjuta de rättigheter som rör skydd för brottsoffer och tillgång till rättslig prövning, stöd till brottsoffer och förebyggande åtgärder.

Brottsofferdefinitionen är komplex och innehåller flera begrepp som i sig är definierade i direktivet. Med ett barn avses en person som är under arton år (artikel 2 f). Våld mot kvinnor omfattar enligt direktivet alla handlingar som innebär könsrelaterat våld som riktas mot kvinnor eller flickor på grund av att de är kvinnor eller flickor eller som i oproportionell grad drabbar kvinnor eller flickor, som leder till, eller troligen kommer att leda till, fysisk, sexuell, psykisk eller ekonomisk skada eller fysiskt, sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt lidande, inbegripet hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, oavsett om det sker i ett offentligt eller privat sammanhang (artikel 2 a). Med våld i nära relationer förstås alla handlingar som innebär fysiskt, sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt våld som förekommer inom familjen eller i hemmiljön, oavsett om det föreligger biologiska eller juridiska familjeband eller inte, eller mellan

17

Det är något missvisande att tala om gärningar och våldshandlingar som straffbelagts enligt kapitel 2 respektive andra unionsrättsakter. Den rättsliga grunden för EU att anta straffbestämmelser, artikel 83 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, innebär att unionen genom direktiv får fastställa minimiregler om fastställande av brottsrekvisit och påföljder inom vissa områden. Själva kriminaliseringen sker därmed genom den nationella rätt som införlivar direktivet. 18

Skäl 14. 19

Skäl 12.

makar eller partner eller före detta makar eller partner, oavsett om gärningspersonen delar eller har delat bostad med brottsoffret eller inte (artikel 2 b).

Direktivet ställer inget krav på att definitionen av brottsoffer som sådan ska införlivas i nationell rätt. Det direktivet kräver är i stället att de personer som omfattas av definitionen tillförsäkras de rättigheter som direktivet anger. I svensk rätt förekommer begreppet brottsoffer i vissa författningar, t.ex. i socialtjänstlagen (2025:400). Det finns dock inte någon tydlig definition av begreppet. I författningar som reglerar det straffrättsliga förfarandet används i stället begreppet målsägande. Med målsägande avses enligt 20 kap. 8 § fjärde stycket rättegångsbalken den mot vilken ett brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada.

Vid genomförandet av brottsofferdirektivet bedömdes direktivets krav i fråga om begreppet brottsoffer (artikel 2) vara uppfyllda. Definitionen av brottsoffer i brottsofferdirektivet är (i) en fysisk person som lidit fysisk, psykisk eller emotionell skada eller ekonomisk förlust som en direkt följd av ett brott, och (ii) familjemedlemmar till en person vars död var en direkt följd av ett brott, och som har lidit skada av den personens död. Det konstaterades vid genomförandet att målsägandebegreppet är mer omfattande än brottsofferbegreppet enligt brottsofferdirektivet och omfattar alla fysiska personer som lidit fysisk, psykisk eller emotionell skada eller ekonomisk förlust som en direkt följd av ett brott.

Det svenska målsägandebegreppet bedöms motsvara definitionen av brottsoffer även i direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Även om definitionerna här och i brottsofferdirektivet inte är identiska kan det konstateras att båda definitionerna utgår från den som lidit skada (eller förlust) som en direkt följd av brott. En skillnad mot brottsofferdirektivet är att typen av skada inte preciseras. Den öppnare formuleringen får dock uppfattas som en förenkling snarare än en indikation på en avsikt att låta definitionen omfatta fler skadetyper än brottsofferdirektivet; en sådan avsikt skulle rimligen ha kommit till tydligare uttryck i artikel- eller skältext. Som nämnts omfattar målsägandebegreppet alla fysiska personer som lidit fysisk, psykisk eller emotionell skada eller ekonomisk

20 I 13 kap. 1 § första stycket socialtjänstlagen anges att socialnämnden ska erbjuda brottsofferstöd och att insatsen kan riktas till ”både den som har utsatts för brott” och ”dennes närstående”. 21 Prop. 2014/15:77 s. 11–14 och Ds 2014:14 s. 41–42.

förlust – dvs. de skadetyper brottsofferdirektivet nämner – som en direkt följd av ett brott, således också brott som avser våld mot kvinnor eller våld i nära relationer. Det kan noteras att definitionerna av våld mot kvinnor och våld i nära relationer inte är uttryckligen begränsade till att avse brottsliga gärningar. Detta skulle kunna vara problematiskt med tanke på att våldsbegreppet inte är begränsat till fysiskt våld – som omfattas av en i praktiken heltäckande kriminalisering i svensk rätt – utan även avser t.ex. ekonomiskt våld. Inte heller definitionen av brottsoffer – som i de övriga språkversioner utredningen har kunnat tillgodogöra sig motsvaras av ordet för offer utan närmare specificering – hänvisar för övrigt till brott. Definitionerna ska dock förstås utifrån de avgränsningar som följer av artikel 1.2, där direktivets tillämpningsområde begränsas till våldshandlingar som straffbelagts i unionsrätten eller nationell rätt. Och när definitionerna läses tillsammans med avgränsningen av tillämpningsområdet, blir det tydligt att de materiella bestämmelserna i direktivets kapitel 3–7 i vart fall som utgångspunkt enbart behöver tillämpas på offer för straffbelagt våld (enligt det breda våldsbegrepp som används i definitionerna av våld mot kvinnor och våld i nära relationer).

Vid genomförandet av brottsofferdirektivet anfördes – som svar på remissynpunkter om att målsägandebegreppet borde utvidgas – att det direktivet inte uppställer något krav på att personer som inte direkt berörs av ett brott, t.ex. bevittnar ett brott, ska omfattas av rättigheterna och inte heller något krav på att barn i sådana situationer ska omfattas av rättigheterna. I det här direktivet anges emellertid barn som bevittnat våld i nära relationer som ett exempel på personer som åsamkats skada som en direkt följd av våld (”inbegripet barn som åsamkats skada för att de har bevittnat våld i nära relationer”). Mot den bakgrunden kan det konstateras att barn som åsamkats skada för att de har bevittnat våld i nära relationer i vissa fall är målsägande i förhållande till barnfridsbrott, enligt straffbestämmelsen i 4 kap. 3 § brottsbalken som införts efter brottsofferdirektivets genomförande. En förutsättning för att den bestämmelsen ska vara tillämplig är att barnet är närstående eller tidigare närstående till både gärningspersonen och den som gärningen begås mot. Bestämmelsen omfattar inte bevittnande av allt våld som är kriminaliserat enligt

22

”Kapitlen 3–7 är tillämpliga på alla brottsoffer för våld mot kvinnor och våld i nära relationer, oavsett kön. Sådana brottsoffer är alla brottsoffer som utsatts för gärningar som straffbelagts enligt kapitel 2 och brottsoffer som utsatts för andra våldshandlingar mot kvinnor eller våld i nära relationer som straffbelagts enligt andra unionsrättsakter eller nationell rätt.”

svenskt rätt och än mindre alla sådana brott som skulle kunna innefatta våld mot kvinnor eller våld i nära relationer enligt direktivets definitioner. Dock torde den omfatta många av de brott som både är möjliga och skadliga för ett barn att bevittna. Att ett barn bevittnar brott i en nära relation kan också i vissa särskilda fall innebära att barnet utsätts för något annat brott. Om barnet själv inte blivit utsatt för något brott anses det dock inte ha målsägandestatus. När det gäller barn som bevittnar brott i nära relationer finns det alltså en viss diskrepans mellan brottsofferbegreppet och målsägandebegreppet. Som framgår i de kommande avsnitten bedöms detta emellertid inte vålla något problem för genomförandet, eftersom direktivets bestämmelser i praktiken inte tar sikte på situationer som berör barn som har bevittnat brott men inte är att anse som målsägande enligt svensk rätt. Exempelvis genomförs artikel 15 (Utredning och lagföring) delvis genom bestämmelser i förundersökningskungörelsen (1947:948) som använder målsägandebegreppet. Detta bedöms inte utgöra något problem då artikeln gäller utredning av brott. Motsvarande gäller för artikel 16 (Individuell bedömning för att fastställa brottsoffers skyddsbehov) som innehåller krav på individuell skyddsbedömning för brottsoffer som utsatts för sexuellt våld och våld i nära relationer och också genomförs genom en bestämmelse i förundersökningskungörelsen där målsägandebegreppet används. Även den artikeln får nämligen anses förutsätta att ett brott utreds och det således finns en målsägande.

Vidare motsvaras flera av direktivets bestämmelser om brottsoffer av bestämmelser i svensk rätt som inte är relaterade till målsägandebegreppet som sådant. Det gäller t.ex. socialtjänstlagens bestämmelse om brottsofferstöd som även omfattar närstående till brottsoffer i den snävare bemärkelsen (13 kap. 1 § första stycket socialtjänstlagen). Vidare konstateras att mycket av det brottsofferstöd som i praktiken erbjuds, oavsett om det är av offentliga eller privata aktörer, inte är begränsat till brottsoffer som har gjort en anmälan om brott eller uppfyller någon annan definition av brottsoffer. Ett viktigt exempel på det är de insatser som görs inom hälso- och sjukvården. Av särskild

23 Som exempel på detta kan nämnas ”TV-rummet” NJA 2025 s. 326, där en man som dömdes för grovt sexuellt övergrepp mot ett närstående barn. Ett annat närstående barn som hade bevittnat gärningen ansågs därigenom ha utsatts för såväl grovt barnfridsbrott som sexuellt ofredande mot barn. 24 Prop. 2020/21:170 s. 13 med hänvisningar. 25 En annan förekomst av begreppet brottsoffer är 2 kap. 9 § brottsdatalagen (2018:1177).

betydelse är vidare det omfattande skydd som finns för barn genom socialtjänstlagen och lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Inte heller här är insatserna beroende av att barnet är att anse som målsägande eller brottsoffer. Brottsofferbegreppet problematiseras i det följande endast i de fall det krävs för att utveckla utredningens bedömning att direktivets krav till fullo är uppfyllda.

6¶Allmänna bestämmelser och straffrättsliga förpliktelser (artiklarna 1–13)

6.1¶Inledning och allmänna bestämmelser (artiklarna 1 och 2)

Övervägandena i detta kapitel gäller i vilken mån direktivets artiklar kräver författningsändringar eller behöver genomföras i svensk rätt på något annat sätt. Det får anses stå klart att något sådant behov inte finns när det gäller artikel 1 om direktivets innehåll och tillämpningsområde.

Artikel 2 innehåller definitioner av begrepp som används i direktivet. I artikeln definieras vad som avses med våld mot kvinnor, könsrelaterat våld, våld i nära relationer, brottsoffer, värdtjänstleverantör, leverantör av förmedlingstjänster, barn, närstående och behörig myndighet. Det finns inte heller beträffande den artikeln något egentligt behov av genomförande på nationell nivå. Definitionerna behöver dock beaktas vid bedömningen av om befintliga regler eller andra åtgärder av relevans för genomförandet uppfyller direktivets krav. Definitionerna behandlas mer utförligt i avsnitt 5.4–5.5 och – såvitt avser brottsoffer – avsnitt 5.6.

6.2¶Kvinnlig könsstympning (artikel 3)

Bedömning

De gärningar som ska vara straffbelagda enligt artikel 3 punkt a är kriminaliserade enligt svensk rätt. Någon lagändring är därmed inte påkallad.

Lagändring krävs för att svensk rätt fullt ut ska fullt ut uppfylla kriminaliseringskravet avseende gärningarna i artikel 3 punkt b, med beaktande även av kravet på försökskriminalisering i artikel 9.3. Även i övrigt finns det fördelar med ett mer specifikt genomförande av punkten.

6.2.1¶Artikel 3

Artikel 3 innehåller krav på att medlemsstaterna ska straffbelägga de uppsåtliga gärningar som anges i artikeln, dvs. att skära bort, t.ex. genom infibulation, eller på annat sätt stympa hela eller delar av de yttre eller inre blygdläpparna eller klitoris (punkt a) och att tvinga eller förmå en kvinna eller en flicka att genomgå någon av de handlingar som anges i punkt a (punkt b).

Med tanke på den särskilda karaktären hos brottet kvinnlig könsstympning och behovet av att säkerställa skydd för brottsoffer som åsamkas särskild skada till följd av detta har det ansetts att brottet bör hanteras specifikt i medlemsstaternas straffrätt. Enligt relevant skälstext bör till kvinnlig könsstympning räknas stympningsmetoder som utförs av icke-medicinska skäl och som orsakar irreparabla och livslånga skador för brottsoffren. Med ”skära bort” bör avses att klitoris och de yttre blygdläpparna helt eller delvis avlägsnas. Med

1 Jfr Världshälsoorganisationens (WHO) delvis överensstämmande definition. WHO delar upp kvinnlig könsstympning i fyra olika grundtyper: – Typ 1: Hela eller delar av klitoristoppen, och ibland även förhuden på klitoris skärs bort. – Typ 2: Hela eller delar av klitoristoppen och de inre blygdläpparna tas bort. Ibland tas även de yttre blygdläpparna bort. – Typ 3: Den vaginala öppningen förminskas genom att inre eller yttre blygdläppar skärs i och sys ihop. Det är vanligt att även klitoristoppen tas bort. – Typ 4: Andra skadliga ingrepp i könsdelarna av icke medicinska skäl som t.ex. prickning (att klitoris sticks med ett vasst föremål), snittning, skrapning eller att man bränner klitoris och omgivande vävnad. Se https://www.who.int/news-room/fact-sheets/detail/female-genital-mutilation och https://nshrv.jamstalldhetsmyndigheten.se/hedersrelaterat-vald-och-fortryck/vad-arkonsstympning/.

”infibulation” bör avses tillslutning av de yttre blygdläpparna genom att vulvans yttre del delvis sys ihop för att minska vaginalöppningen. Med ”på annat sätt stympa” bör avses alla andra fysiska ändringar av kvinnans könsorgan. Av artikelns lydelse framgår att såväl bortskärande, t.ex. genom infibulation, eller stympning som sker på annat sätt kan avse hela eller delar av de yttre eller inre blygdläpparna eller klitoris.

Bestämmelser motsvarande de i artikeln återfinns i artikel 38 i Istanbulkonventionen. Enligt den förklarande rapporten till konventionen tar artikel 38 punkt b – som i huvudsak motsvarar artikel 3 punkt b i direktivet – sikte på personer som hjälper den som utför kvinnlig könsstympning genom att tvinga eller förmå offret att genomgå denna.

6.2.2¶Nuvarande svenska straffbestämmelser

Att skära bort, t.ex. genom infibulation, eller på annat sätt stympa hela eller delar av de yttre eller inre blygdläpparna eller klitoris (punkt a)

Könsstympning av kvinnor är förbjuden och straffbar i Sverige i enlighet med lagen (1982:316) om förbud mot könsstympning av kvinnor och oskuldsingrepp på kvinnor (könsstympningslagen). Enligt 1 § får ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa dem eller åstadkomma andra bestående förändringar av dem inte utföras, oavsett om samtycke till ingreppet har lämnats eller inte. Med de kvinnliga yttre könsorganen avses de yttre och inre blygdläpparna samt klitoris. Alla typer av åtgärder omfattas, från de mest omfattande där stora delar av könsorganen skärs bort och slidöppningen sluts till genom hopsyning (infibulation), till de minst ingripande som prickning av klitoris med ett vasst eller spetsigt föremål. Således är alla former av ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen otillåtna. Kvinnlig könsstympning kan begås mot såväl en vuxen kvinna som en flicka under arton år. Förutsatt att det rör sig om könsstympning i den bemärkelse som lagen avser spelar det ingen

2 Skäl 15. 3 Explanatory Report to the Council of Europe Convention on preventing and combating violence against women and domestic violence p. 200. 4 Prop. 1981/82:172 s. 8. 5 A. prop. s. 8–9.

roll vilket juridiskt kön den som könsstympas har eller vilket kön personen identifierar sig med.

Den som bryter mot förbudet i 1 § döms, enligt 2 §, till fängelse i lägst två och högst sex år, eller om brottet är grovt till fängelse i lägst fem och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om könsstympningen är särskilt omfattande eller om gärningen har orsakat livsfara eller allvarlig sjukdom eller om gärningspersonen i annat fall har visat synnerlig hänsynslöshet. Är brottet med hänsyn till omständigheterna mindre grovt, döms till fängelse i högst fyra år.

Medverkansbestämmelsen i 23 kap. 4 § brottsbalken gäller även beträffande brott enligt specialstraffrätten för vilka fängelse är föreskrivet. Straffbar medverkan till brott mot könsstympningslagen är således möjlig. Enligt 23 kap. 4 § kan inte bara den som har utfört gärningen dömas till ansvar utan även annan som främjat denna med råd eller dåd. Den som inte är att anse som gärningsperson döms, om hen har förmått annan till utförandet, för anstiftan av brottet och annars för medhjälp till det.

Straffansvar kan också följa för försök, förberedelse och stämpling samt för underlåtenhet att avslöja eller förhindra brottet.

Den som begår en sådan gärning som beskrivs i artikel 3 punkt a, dvs. är den som utför kvinnlig könsstympning, gör sig alltså skyldig till brott mot könsstympningslagen.

Att tvinga eller förmå en kvinna eller en flicka att genomgå någon av de handlingar som anges i led a (punkt b)

Att tvinga eller förmå en kvinna eller en flicka att genomgå en könsstympning, som någon annan utför, är inte ett handlande som kan sägas motsvara rekvisiten i bestämmelsen avseende brott mot könsstympningslagen. Den som begår en sådan gärning kan ändå göra sig skyldig till brott mot könsstympningslagen enligt de ovan nämnda reglerna om medverkansansvar i 23 kap. 4 § brottsbalken. Ansvar för anstiftan kan aktualiseras om någon förmått en annan person att utföra en könsstympning. De gärningar som beskrivs i artikel 3 punkt b kan också vara att bedöma som medhjälp till brott, om den med-

6 2 § lagen om förbud mot könsstympning av kvinnor och oskuldsingrepp på kvinnor och 23 kap. 1, 2 och 6 §§ brottsbalken.

verkande fysiskt eller psykiskt övat inflytande på brottets tillkomst. Beroende på omständigheterna är det inte heller uteslutet att den som tvingar eller förmår en kvinna eller en flicka att genomgå könsstympning kan dömas till ansvar som (med)gärningsperson, tillsammans med den som utfört könsstympningen. För det krävs att de sålunda medverkande har begått gärningen tillsammans och i samförstånd.

Det led i punkten som avser att förmå en kvinna eller en flicka att genomgå könsstympning motsvaras i svensk rätt endast av medverkansansvaret i förhållandet till brott mot könsstympningslagen. En sådan kriminalisering kan antas vara något snävare än vad som följer av direktivet. Direktivet utvecklar visserligen inte betydelsen av ”förmå”, men utifrån en allmänspråklig förståelse av ordet går det att föreställa sig fall där någon förmår en kvinna eller en flicka att genomgå könsstympning utan att personen för den skull kan anses ha varit delaktig i utförandet av eller främjat könsstympningen. Ett typfall är när personen utövar allmänna påtryckningar på en kvinna eller en flicka för att hon ska gå med på ett ingrepp utan att några konkreta arrangemang har gjorts och innan någon har åtagit sig att utföra ingreppet. Sådana påtryckningar på kvinnan eller flickan är inte ett främjande av gärningspersonens, dvs. den som utför ingreppet, brottsliga gärning och faller därför utanför medverkansbestämmelserna. Beroende på omständigheterna kan emellertid ett straffbart främjande föreligga om påverkan på kvinnan eller flickan sker i samförstånd med den som ska utföra ingreppet.

Det led som avser att tvinga en kvinna eller en flicka att genomgå könsstympning är däremot inte helt beroende av medverkansläran utan kan också vara att bedöma som olaga tvång. För straffbarhet krävs då att någon genom misshandel eller annars med våld, eller genom vissa angivna typer av hot, tvingar någon att göra, tåla eller underlåta något. Vad för slags våld utöver misshandel som kan leda till ansvar för olaga tvång definieras inte i lagtexten, men det kan tänkas röra sig om varje kraftutveckling riktad mot en person om den är tillräcklig för att övervinna ett motstånd av något slag. De

7 Jfr SOU 1944:69 s. 91 samt t.ex. ”Medhjälparen i Linanäs” NJA 2023 s. 177. 8 Jfr RH 2007:7. 9 Det kan nämnas att det i andra språkversioner av direktivet förekommer uttryck som inte är helt synonyma svenskans ”förmå”. Angående de engelska och franska uttrycken som även förekommer i Istanbulkonventionen, se Ds 2012:52 s. 130–132. 10

Jfr prop. 2024/25:189 s. 48. 11

4 kap. 4 § brottsbalken. 12

Jareborg – Friberg m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2 uppl. 2015 s. 55.

slags hot som omfattas är hot om brottslig gärning, hot att åtala eller ange någon annan för brott eller hot att lämna menligt meddelande om någon annan.

6.2.3¶Nuvarande straffbestämmelser uppfyller endast delvis direktivets krav

Som konstaterats ovan är gärningar som består i att utföra kvinnlig könsstympning (artikel 3 punkt a) straffbara som brott mot lagen om förbud mot könsstympning av kvinnor och oskuldsingrepp på kvinnor (könsstympningslagen). Eftersom gällande lagstiftning därmed bedöms uppfylla kriminaliseringsförpliktelsen i den delen av artikeln är någon lagändring inte nödvändig så långt.

Gärningar som består i att tvinga eller förmå en kvinna eller en flicka att genomgå könsstympning (artikel 3 punkt b) kan under vissa omständigheter också utgöra brott mot könsstympningslagen, eller medverkan till sådant brott, eller bedömas som olaga tvång.

Det kriminaliseringskrav som avser tvång får anses motsvaras av straffansvaret för olaga tvång. Det omfattar visserligen inte alla slags gärningar som i allmänspråket skulle kunna anses som tvång, t.ex. sådana som omfattar hot om något som inte är brottsligt. Direktivet definierar emellertid inte tvång och det får anses godtagbart att utgå från det tvångsbegrepp som används i andra straffrättsliga sammanhang.

Som framgår av avsnitt 3.2, kräver ett direktiv bara att ett visst resultat uppnås, medan form och tillvägagångssätt för genomförandet är upp till medlemsstaterna att bestämma. Mot den bakgrunden, och då olaga tvång sakligt sett alltså får anses motsvara tvång i direktivets mening, bedöms det i och för sig vara möjligt att genomföra tvångsledet i punkten b genom straffbestämmelsen om olaga tvång. Det gäller även med beaktande av det som sägs i skäl 15 om att brottet kvinnlig könsstympning bör hanteras specifikt i medlemsstaternas straffrätt. Ett sådant krav kan inte anses följa av artikeltexten, som är utformad som en sedvanlig bestämmelse med kriminaliseringskrav, och skältext inte är juridiskt bindande. Ett genomförande genom straffbestämmelsen om olaga tvång skulle dock inte betona det särskilt straffvärda i sådant tvång som resulterar i könsstympning och det skulle inte heller vara i samklang med den ambition som uttrycks i skäl 15. Vidare ska det beaktas att ett sådant genomförande skulle

kräva särlösningar till följd av kraven på domsrätt i artikel 12 och preskription i artikel 13 (se vidare avsnitt 6.2.10 och 6.2.11). Det finns därför goda skäl att införa en specifik kriminalisering av tvång att genomgå könsstympning. Utredningen lämnar i avsnitt 11.2.1 förslag om en sådan inom ramen för könsstympningslagen.

När det gäller gärningar som består i att förmå en kvinna eller en flicka att genomgå könsstympning kan det antas att många sådana fall redan i dag är straffbara enligt könsstympningslagen. Som nämnts kan den som förmår kvinnan eller flickan till detta vara att anse som (med)gärningsperson om personen anses begå gärningen tillsammans och i samförstånd med den som utför könsstympningen. I andra fall kan det bli fråga om medverkan i form av anstiftan eller medhjälp. Samtidigt kan det, som nämns, ifrågasättas om denna kriminalisering träffar alla fall då någon kan sägas förmå en kvinna eller en flicka att genomgå könsstympning. Det är därför tveksamt om dagens lagstiftning fullt ut motsvarar denna del av punkt b.

Till detta kommer att kraven i artikel 9 måste beaktas. Enligt artikel 9.1 ska anstiftan till brott enligt artikel 3 vara straffbelagd. Eftersom anstiftan till såväl anstiftan som medhjälp är möjlig i svensk rätt utesluter det kravet i och för sig inte ett genomförande som delvis förlitar sig på olika former av medverkan till brott mot könsstympningslagen. Sådana konstruktioner är dock närmast teoretiska och det kan ifrågasättas om genomförandet på ett tillräckligt tydligt sätt åstadkommer det som direktivet eftersträvar. Vidare kräver artikel 9.3 kriminalisering av försök till brott enligt artikel 3. Som det svenska försöksansvaret är konstruerat är försök till osjälvständiga brottsformer inte möjligt. Kravet på försökskriminalisering omöjliggör därmed att straffansvaret för anstiftan och medhjälp till brott mot könsstympningslagen används för att genomföra det led i artikel 3 b som tar sikte på den som förmår en kvinna eller en flicka att genomgå könsstympning. Även i den här delen bedömer utredningen således att det bör införas en specifik kriminalisering. Förslag om en sådan, inom ramen för lagen om förbud mot könsstympning av kvinnor och oskuldsingrepp på kvinnor, lämnas i avsnitt 11.2.1.

6.3¶Tvångsäktenskap (artikel 4)

Bedömning

De gärningar som ska vara straffbelagda enligt artikel 4 är kriminaliserade enligt svensk rätt. Någon lagändring är därmed inte påkallad.

6.3.1¶Artikel 4

Artikel 4 innehåller krav på att medlemsstaterna ska straffbelägga de uppsåtliga gärningar som anges i artikeln, dvs. att tvinga en vuxen eller ett barn att ingå äktenskap (punkt a), och att genom vilseledande förmå en vuxen eller ett barn att resa till territoriet i ett annat land än det där personen bor, i syfte att tvinga denna vuxna person eller detta barn att ingå äktenskap (punkt b).

Enligt relevant skälstext är tvångsäktenskap en form av våld som är förenat med allvarliga kränkningar av de grundläggande rättigheterna och i synnerhet av kvinnors och flickors rätt till fysisk integritet, frihet, självständighet, fysisk och psykisk hälsa, sexuell och reproduktiv hälsa, utbildning och privatliv. Fattigdom, arbetslöshet, sedvänjor och konflikter är ytterligare faktorer som främjar tvångsäktenskap. Fysiskt och sexuellt våld och hot om våld är former av tvång som ofta används för att tvinga en kvinna eller en flicka att gifta sig. Olika former av fysiskt och psykiskt utnyttjande och våld, t.ex. sexuellt utnyttjande, förekommer ofta i samband med tvångsäktenskap. Mot den bakgrunden har det ansetts nödvändigt att alla medlemsstater kriminaliserar tvångsäktenskap och ålägger gärningspersonerna lämpliga påföljder. Direktivet påverkar inte de definitioner av äktenskap som fastställs i nationell eller internationell rätt.

13 Skäl 16.

6.3.2¶Nuvarande svenska straffbestämmelser

Att tvinga en vuxen eller ett barn att ingå äktenskap (punkt a)

Den 1 juli 2014 infördes en särskild straffbestämmelse om äktenskapstvång. Denna syftade bl.a. till att uppfylla Sveriges förpliktelser enligt artikel 37.1 i Istanbulkonventionen.

För äktenskapstvång döms, enligt 4 kap. 4 c § första stycket brottsbalken, den som, i annat fall än som avses i straffbestämmelsen om människohandel , genom olaga tvång eller utnyttjande av utsatt belägenhet förmår en person att ingå ett äktenskap som är giltigt i den stat där det ingås, i den stat enligt vars lag det ingås eller i en stat i vilken minst en av makarna är medborgare eller har hemvist. Enligt andra stycket gäller detsamma den som på sätt som anges i första stycket förmår någon att ingå en äktenskapsliknande förbindelse, om den ingås enligt regler som gäller inom en grupp och som 1) innebär att parterna betraktas som makar och anses ha rättigheter eller skyldigheter i förhållande till varandra, och 2) innefattar frågan om upplösning av förbindelsen.

För att komma åt även mildare påtryckningar som används för att förmå någon att ingå äktenskap, dvs. påtryckningar som inte kvalificeras som olaga tvång, omfattar bestämmelsen om äktenskapstvång även att gärningspersonen utnyttjar en persons utsatta belägenhet och därigenom förmår personen att ingå ett äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse (andra stycket).

Den 1 juli 2020 infördes en särskild straffbestämmelse om barnäktenskapsbrott. För barnäktenskapsbrott döms, enligt 4 kap. 4 c § tredje stycket brottsbalken, den som begår en gärning som avses i första eller andra stycket mot en person som inte har fyllt arton år. För barnäktenskapsbrott döms också den som i annat fall förmår eller tillåter en person som inte har fyllt arton år att ingå ett äktenskap som är giltigt på sätt som anges i första stycket eller en äktenskapsliknande förbindelse enligt vad som anges i andra stycket. Detta gäller även om den som begår en sådan gärning inte haft uppsåt till men varit oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte fyllt arton år.

Utöver gärningar riktade mot en person under arton år som omfattas av straffbestämmelsen om äktenskapstvång består brottet barn-

14

4 kap. 1 a § brottsbalken. 15

Prop. 2013/14:208 s. 52–55.

äktenskapsbrott alltså i att någon förmår eller tillåter en person under arton år att ingå äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse. Ansvar för barnäktenskapsbrott förutsätter således inte att något otillbörligt medel har använts. Ett syfte med att införa en särskild straffbestämmelse för barnäktenskapsbrott var att ge tydligt besked från lagstiftarens sida om att barnäktenskap inte accepteras.

För äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott är föreskrivet fängelse i högst fyra år. Det har förutsatts att det, när brottets allvar inte fullt ut kan beaktas genom straffskalan för olaga tvång, undantagsvis kan bli aktuellt att i stället döma för grovt olaga tvång. Möjligheten finns enbart i fråga om gärningar som omfattar olaga tvång.

Försök, förberedelse och stämpling till äktenskapstvång och till barnäktenskapsbrott är straffbart. Sedan den 1 december 2025 är även underlåtenhet att avslöja eller förhindra äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott straffbart (4 kap. 10 § brottsbalken). Eftersom brotten är brottsbalksbrott är även reglerna om medverkan till brott tillämpliga.

Regeringen har överlämnat en proposition (Stärkt lagstiftning mot hedersrelaterat våld och förtryck) till riksdagen med förslag om att straffansvaret för äktenskapstvång, och därmed även barnäktenskapsbrott, ska utvidgas. Det straffbara området föreslås från och med den 2 juli 2026 omfatta även den som genom vilseledande angående att ett äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse ingås eller förutsättningarna för dess upplösning förmår en person att ingå ett sådant äktenskap eller en sådan äktenskapsliknande förbindelse som avses i paragrafen.

I propositionen föreslås även straffskärpningar för äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott. Straffminimum föreslås höjas från allmänna fängelseminimum till fängelse i sex månader. Vidare föreslås en höjning av straffmaximum från fängelse i fyra år till fängelse i sex år. Det innebär också att straffbestämmelsen grovt olaga tvång inte längre ska tillämpas på de allvarligaste fallen av äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott som innefattar tvång.

16 Prop. 2019/20:131 s. 42. 17 Prop. 2013/14:208 s. 144. Resonemanget avser äktenskapstvång som då omfattade även sådant brott mot barn. 18 Prop. 2025/26:213. 19 A. prop. s. 33–34.

Att genom vilseledande förmå en vuxen eller ett barn att resa till territoriet i ett annat land än det där personen bor, i syfte att tvinga denna vuxna person eller detta barn att ingå äktenskap (punkt b)

Vilseledande till äktenskapsresa är sedan den 1 juli 2014 straffbelagt som ett särskilt brott i 4 kap. 4 d § brottsbalken. För brottet döms den som, i annat fall än som avses i straffbestämmelsen om människohandel, genom vilseledande förmår en person att resa till en annan stat än den där han eller hon bor, i syfte att personen ska utsättas för en sådan gärning som anges straffbestämmelserna om äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott. Straffet är fängelse i högst två år.

Den 1 juli 2020 utvidgades straffansvaret så att gärningspersonens syfte också kan vara att brottsoffret ska utsättas för en sådan gärning som anges i bestämmelsen om barnäktenskapsbrott (4 kap. 4 c § tredje stycket). Som en följd av detta ändrades brottsbeteckningen från vilseledande till tvångsäktenskapsresa till vilseledande till äktenskapsresa.

Vilseledande har i bestämmelsen samma betydelse som i bestämmelsen om bedrägeri. Vilseledandet kan bestå i att gärningspersonen hos brottsoffret framkallar en oriktig uppfattning, eller vidmakthåller eller förstärker en oriktig uppfattning som den andra redan har. Exempel på vilseledande i det aktuella sammanhanget är att gärningspersonen förmedlar eller vidmakthåller uppfattningen att resan har ett annat syfte än att ett tvångsäktenskap eller barnäktenskap ska ske, t.ex. att det är fråga om en semesterresa eller ett familjebesök.

För straffbarhet krävs att gärningspersonen genom vilseledandet förmår den andra personen till utlandsresan. Det innebär ett krav på kausalitet: Framkallandet eller vidmakthållandet av villfarelsen ska vara kausalt i förhållande till den företagna utlandsresan. I vissa fall – särskilt när det handlar om barn – kan det tänkas att det i praktiken skulle ha saknats utrymme för den utsatta personen att avstå från att följa med på resan, även om han eller hon hade känt till de verkliga förhållandena och önskat att avstå. I sådant fall saknas det kausalsamband mellan vilseledandet och resan som krävs för straffansvar.

Om det finns förutsättningar att döma för äktenskapstvång, barnäktenskapsbrott eller försök till något av dessa brott ska det inte dömas för vilseledande till äktenskapsresa. Vilseledande till äkten-

20

9 kap. 1 § brottsbalken. 21

Prop. 2013/14:208 s. 145. 22

A. prop. s. 145.

skapsresa bör däremot ha företräde framför förberedelse eller stämpling till äktenskapstvång eller barnäktenskapsbrott.

Försök, förberedelse eller stämpling till vilseledande till äktenskapsresa är inte straffbelagda. I den nämnda propositionen (prop. 2025/ 26:213) föreslås dock att försök till vilseledande till äktenskapsresa ska bli straffbart. Vidare föreslås en utvidgning av straffansvaret på så sätt att bestämmelsen ska utvidgas till att omfatta även situationer där en person genom olaga tvång eller utnyttjande av utsatt belägenhet förmås att resa till en annan stat än den där hen bor i syfte att personen ska utsättas för äktenskapstvång eller barnäktenskapsbrott. Det föreslås också att brottsbeteckningen ska ändras från vilseledande till äktenskapsresa till äktenskapsresebrott samt att den som begår en gärning som utgör äktenskapsresebrott mot en person som inte har fyllt arton år ska dömas för äktenskapsresebrott mot barn. För äktenskapsresebrott mot barn ska dömas också den som i annat fall förmår eller tillåter en person som inte har fyllt arton år att resa till en annan stat än den där hen bor, i syfte att personen ska utsättas för en sådan gärning som utgör barnäktenskapsbrott. Detta ska gälla även om den som begår en sådan gärning inte haft uppsåt till men varit oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte fyllt arton år.

Straffskalan för äktenskapsresebrott mot barn föreslås vara fängelse i högst fyra år och det föreslås även att straffskalan för äktenskapsresebrott ska ändras från fängelse i högst två år till fängelse i högst fyra år, dvs. vara densamma som för äktenskapsresebrott mot barn.

6.3.3¶Nuvarande straffbestämmelser uppfyller direktivets krav

Gärningar som består i att tvinga en vuxen eller ett barn att ingå äktenskap (artikel 4 punkt a) är straffbara som äktenskapstvång respektive barnäktenskapsbrott. Straffansvaret sträcker sig dessutom längre än vad direktivet kräver på så sätt att gärningen kan begås genom utnyttjande av utsatt belägenhet som alternativ till olaga tvång. Genom straffbestämmelsen om barnäktenskapsbrott är det därutöver kriminaliserat att förmå eller tillåta ett barn att ingå äktenskap. Slutligen går båda straffbestämmelserna utöver

23 A. prop. s. 147 och Bäcklund m.fl., Brottsbalken – en kommentar, 4 kap. 4 d § Norstedts, 2025, JUNO Version 2025A.

direktivets krav genom att de även träffar gärningar som resulterar i en äktenskapsliknande förbindelse.

Gärningar som består i att genom vilseledande förmå en vuxen eller ett barn att resa till territoriet i ett annat land än det där personen bor, i syfte att tvinga denna vuxna person eller detta barn att ingå äktenskap (artikel 4 punkt b) är straffbara som vilseledande till äktenskapsresa. För det brottet döms även den som genom vilseledande förmår en person att resa till en annan stat än den där personen bor, i syfte att personen ska utsättas för en sådan gärning som avses i straffbestämmelserna om äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott. Genom hänvisningen till äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott är även straffansvaret för vilseledande till tvångsäktenskapsresa mer vidsträckt än vad som följer av direktivet.

Sammantaget bedöms gällande lagstiftning uppfylla kriminaliseringsförpliktelsen i artikel 4. Någon lagändring är därmed inte påkallad.

6.4¶Delning av intimt eller manipulerat material utan samtycke (artikel 5)

Bedömning

De gärningar som ska vara straffbelagda enligt artikel 5 punkt 1 a är kriminaliserade enligt svensk rätt. Någon lagändring är därmed inte påkallad.

Lagändring krävs för att svensk rätt ska fullt ut uppfylla kriminaliseringskravet avseende gärningarna i artikel 5 punkt 1 b.

Under förutsättning att gärningarna i artikel 5 punkt 1 b straffbeläggs i enlighet med direktivets krav kommer gärningarna i artikel 5 punkt 1 c att vara kriminaliserade och därmed kommer inte någon ytterligare lagändring att behövas.

24

Som nämnts tidigare (avsnitt 6.2.2) föreslås i prop. 2025/26:213 den nya brottsbeteckningen äktenskapsresebrott. Vidare föreslås att ett nytt brott, äktenskapsresebrott mot barn, ska införas om gärningen begås mot en person som är under arton år.

6.4.1¶Artikel 5

Artikel 5 innehåller krav på att medlemsstaterna ska straffbelägga de uppsåtliga gärningar som anges i artikeln, dvs. att – med hjälp av informations- och kommunikationsteknik (IKT)

göra bilder, videofilmer eller liknande material som visar handlingar

med uttrycklig sexuell innebörd eller en persons intima kroppsdelar tillgängliga för allmänheten utan den personens samtycke,

om gärningen sannolikt kommer att åsamka den personen allvarlig

skada (punkt 1 a), – framställa, manipulera eller ändra bilder, videofilmer eller liknande

material som får det att framstå som att en person deltar i handlingar med uttrycklig sexuell innebörd, och därefter med hjälp

av IKT göra det tillgängligt för allmänheten, utan den personens

samtycke, om gärningen sannolikt kommer att åsamka den personen allvarlig skada (punkt 1 b),

– hota att utföra någon av de gärningar som avses i led a eller b i

syfte att tvinga en person att utföra, gå med på eller avstå från en viss handling (punkt 1 c).

Av punkt 2 följer att punkt 1 a och b inte påverkar skyldigheten att respektera de rättigheter, friheter och principer som avses i artikel 6 i EU-fördraget och gäller utan att det påverkar tillämpningen av grundläggande principer med anknytning till yttrandefriheten och informationsfriheten samt friheten för konsten och vetenskapen enligt unionsrätten eller nationell rätt.

Spridning av bilder, videor eller annat material som visar handlingar med uttrycklig sexuell innebörd eller en persons intima kroppsdelar utan den personens samtycke till allmänheten med hjälp av IKT bör inte kriminaliseras i de fall där det är nödvändigt att inte kriminalisera för att säkerställa de grundläggande rättigheter som skyddas enligt EU:s rättighetsstadga, särskilt yttrandefriheten, inbegripet friheten att ta emot och sprida information och idéer i ett öppet och demokratiskt samhälle samt friheten för konst och vetenskap, inbegripet den akademiska friheten. Brottet bör inte heller omfatta offentliga

25 Enligt artikeln ska EU erkänna de rättigheter, friheter och principer som fastställs i EU:s stadga om det grundläggande rättigheterna. Vidare ska de grundläggande rättigheterna såsom de garanteras i Europakonventionen och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner ingå i unionsrätten som allmänna principer.

myndigheters hantering av material, särskilt inte hantering som syftar till att genomföra straffrättsliga förfaranden eller till att förebygga, upptäcka eller utreda brott, och medlemsstaterna bör kunna undanta en person från ansvar under särskilda omständigheter, t.ex. om telefon- eller internetbaserade stödlinjer hanterar material för att kunna anmäla ett brott till myndigheterna.

”Tillgängligt för allmänheten”, liksom ”allmänt tillgängligt” som används i andra artiklar, bör förstås som att materialet potentiellt kan nå ut till ett antal personer. Begreppen bör tolkas och tillämpas med hänsyn till omständigheterna, inklusive den teknik som används för att göra materialet tillgängligt. Vid bedömningen av om en gärning sannolikt kommer att åsamka allvarlig skada bör de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall beaktas, utan att detta påverkar domstolsväsendets oberoende. Sannolikheten för att åsamka allvarlig skada kan härledas ur objektiva faktiska omständigheter.

6.4.2¶Nuvarande svenska straffbestämmelser

Att med hjälp av informations- och kommunikationsteknik (IKT) göra bilder, videofilmer eller liknande material som visar handlingar med uttrycklig sexuell innebörd eller en persons intima kroppsdelar tillgängliga för allmänheten utan den personens samtycke, om gärningen sannolikt kommer att åsamka den personen allvarlig skada (punkt 1 a)

Handlingar som innebär att någon gör intrång i någon annans privatliv genom att sprida bild på eller annan uppgift om någons sexualliv eller bild på någons helt eller delvis nakna kropp är straffbelagda som olaga integritetsintrång, om spridningen är ägnad att medföra allvarlig skada för den som bilden eller uppgiften rör och gärningen inte med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig (4 kap. 6 c § första stycket 1 och 5 brottsbalken). Straffskalan är böter eller fängelse i högst två år.

För grovt brott är straffskalan fängelse i lägst sex månader och högst fyra år (4 kap. 6 d §). Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen med hänsyn till bildens eller uppgiftens innehåll eller sättet för eller omfattningen av spridningen

26

Se skäl 20. 27

Se skäl 18. 28

I prop. 2025/26:218 föreslås att maximistraffet för grovt olaga integritetsintrång den 1 augusti 2026 ska höjas till fängelse i sex år.

var ägnad att medföra mycket allvarlig skada för den som bilden eller uppgiften rör.

Med ”bild eller annan uppgift som rör sexuallivet” avses dels bilder – såväl stillbilder som rörliga bilder, på sexuella handlingar, exempelvis s.k. hämndporr, explicita bilder på blottade könsorgan eller andra bilder som är av sexuell natur – dels andra uppgifter hänförliga till sexualitet såsom utförliga uppgifter om någons sexuella preferenser eller sexuella kontakter. ”Bild på en helt eller delvis naken kropp” tar sikte på explicita eller detaljerade bilder som – helt eller delvis – exponerar människokroppen utan kläder.

Ansvar för olaga integritetsintrång förutsätter alltså att den integritetskänsliga bilden eller uppgiften sprids. Med spridning avses i detta sammanhang att bilden eller uppgiften görs tillgänglig för fler än ett fåtal personer. Vid bedömningen av om uppgiften gjorts tillgänglig för fler än ett fåtal personer och därmed blivit spridd bör den rättspraxis som utvecklats kring brottet hets mot folkgrupp kunna vara vägledande. Det krävs inte att personerna faktiskt tar del av bilden eller uppgiften. Spridningens omfattning har betydelse för bedömningen av om spridningen är ägnad att medföra allvarlig skada. Det kan vara tillräckligt att gärningspersonen gör bilden eller uppgiften tillgänglig för ett mer begränsat antal personer under förutsättning att detta typiskt sett ändå kan medföra allvarlig skada. Så kan vara fallet på grund av bildens eller uppgiftens karaktär eller risken för en vidarespridning till en större krets.

För att det ska vara fråga om ett intrång i någons privatliv krävs att spridningen sker mot den andres vilja, i strid med ett förtroende eller i vart fall utan dennes giltiga samtycke.

Med skada avses skada på privatlivet och den personliga integriteten. Av kravet på att skadan ska vara allvarlig följer att ansvaret är begränsat till situationer där spridningen kan leda till psykiskt lidande eller andra allvarliga negativa konsekvenser för den enskilda. Det förutsätts dock inte för straffansvar att någon allvarlig skada uppkommit i det enskilda fallet. Spridningen ska i stället vara ägnad att medföra allvarlig skada. Med det avses att spridningen typiskt sett ska kunna medföra sådan skada. Vid denna bedömning måste särskild betydelse fästas vid vilken typ av uppgifter det är fråga om och

29 Prop. 2016/17:222 s. 34–35 och 95. 30 A. prop. s. 33 och 95 samt ”Instagrambilden” NJA 2020 s. 273 p. 11. 31 ”Instagrambilden” p. 18. 32 A. prop. s. 94 och ”Instagrambilden” p. 12.

hur och i vilken omfattning de blivit spridda. Det kan då vara av betydelse i vilket socialt sammanhang som den utsatta personen befinner sig och vilken spridning som uppgifterna fått bland andra människor som ingår i detta sammanhang. Att uppgifter t.ex. sprids till personer i den utsattes närhet, skolklass eller vänskapskrets kan öka känslan av intrång i privatlivet. Vid vidarespridning av uppgifter får varje spridning bedömas för sig. Att en uppgift redan har gjorts tillgänglig för fler än ett fåtal personer utesluter alltså inte ansvar för en senare spridning.

Prövningen av om gärningen var försvarlig görs utifrån en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Yttrandefrihetsintresset får då vägas mot den enskildas intresse av skydd för sitt privatliv och sin integritet. Att spridningen skett som ett led i en seriös nyhetsförmedling eller i något annat samhälleligt intresse bör tillmätas betydelse. Det kan beaktas om det funnits ett legitimt allmänintresse att sprida uppgifterna. Exempel på det sistnämnda är att spridning skett för att avslöja övergrepp mot enskilda eller andra oegentligheter. Av betydelse är också om spridningen utgör del av ett vetenskapligt arbete eller kan försvaras av ett konstnärligt syfte. Spridning av en myndighet som till följd av sitt uppdrag varit ålagd att lämna ut den integritetskänsliga uppgiften bör normalt anses försvarlig.

Olaga integritetsintrång får åtalas av åklagare endast om målsäganden anger brottet till åtal eller om åtal är påkallat från allmän synpunkt (4 kap. 11 §). Det är inte ett brott som är straffbart som tryckeller yttrandefrihetsbrott.

Handlingar som avses med den här punkten kan också utgöra förtal (5 kap. 1 §). Den straffbara förtalsgärningen består i att peka ut någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller annars lämna uppgift om någon som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning. Om den som lämnat uppgiften var skyldig att uttala sig eller om det annars med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken, ska det dock inte dömas till ansvar om hen kan visa att uppgiften var sann eller att det fanns skälig grund för den. Straffet för förtal är böter och för grovt förtal böter eller fängelse i högst två år. Vid bedömningen av om ett förtalsbrott är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen med hänsyn till uppgiftens inne-

33

A. prop. s. 96. 34

A. prop. s. 41–42 och 96–97.

håll eller sättet för eller omfattningen av spridningen eller annars var ägnad att medföra allvarlig skada (5 kap. 2 § andra stycket). Hänvisning till sättet för spridningen lades till bland kvalifikationsgrunderna 2018. Ändringen innebär att det – utöver det antal personer som uppgiften har gjorts tillgänglig för – även ska beaktas om spridningen skett på ett sätt som syftat till att ett stort antal personer verkligen skulle ta del av uppgiften, t.ex. genom att den lämnats via en tjänst eller webbplats som är välkänd och har ett stort antal besökare eller om publiceringen i sig görs på ett sätt som ägnat att bli uppmärksammat.

Förtalsuppgifter kan lämnas i form av en bild eller en film, som visas eller publiceras. Om en uppgift lämnas i en bild eller en film, får uppgiften den innebörd rörande den berörda personen som själva bilden eller filmen förmedlar. För ansvar är det tillräckligt att det funnits en risk för att den berörda personen skulle komma att utsättas för andras missaktning. Bedömningen av vad som kan anses vara nedsättande ska göras ur den kränkta personens och personens omgivnings synvinkel. Att visa eller publicera en bild eller en film som utvisar en persons intima kroppsdelar eller att en person deltar i handlingar med uttrycklig sexuell innebörd är i sig inte att bedöma som förtal. Sådana uppgifter kan nämligen inte anses ägnade att utsätta personen för andras missaktning. Däremot har det ansetts utgöra förtal när den som sett en film av ett samlag lätt hade kunnat få det felaktiga intrycket att den utsatta personen kände till att samlaget filmades. En uppgift som också har ansetts ägnad att utsätta någon för andras missaktning är att personen har medverkat i en pornografisk film.

Förtal och grovt förtal är i princip målsägandebrott, dvs. det är vanligtvis målsäganden själv som måste väcka åtal. Om målsäganden är under arton år eller anger brottet till åtal får allmänt åtal dock väckas om det är påkallat från allmän synpunkt (5 kap. 5 §). Förtal och grovt förtal kan vara tryckfrihetsbrott eller yttrandefrihetsbrott enligt 7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen respektive 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen.

35 A. prop. s. 101. 36 ”Bilderna som låg kvar” NJA 2020 s. 917 p. 13 med vidare hänvisningar. 37 ”Bilderna som låg kvar” p. 14 med vidare hänvisning. 38 ”Bilderna som låg kvar” p. 13 och ”Smygfilmningen” NJA 1992 s. 594. 39 NJA 2003 s. 567.

Eftersom olaga integritetsintrång har den personliga integriteten som skyddsintresse medan förtalsbrottet skyddar den ära och det anseende någon har hos andra bör det i förekommande fall dömas för båda brotten i konkurrens.

Spridning av integritetskänsliga uppgifter kan också utgöra ofredande genom annat hänsynslöst agerande än fysiskt antastande eller störande kontakter, om gärningen är ägnad att kränka den utsattes frid på ett kännbart sätt (4 kap. 7 § brottsbalken). Ofredande som inte förövats på allmän plats får åtalas av åklagare endast om målsäganden anger brottet till åtal eller om åtal är påkallat från allmän synpunkt (4 kap. 11 §). I fråga om brottskonkurrens bör olaga integritetsintrång ha företräde framför ofredande. Om ofredandet sker på ett sätt som är ägnat att kränka någons sexuella integritet kan det röra sig om sexuellt ofredande eller sexuellt ofredande mot barn (6 kap. 10 §). Ansvar för ofredande eller sexuellt ofredande aktualiseras emellertid främst gentemot den personkrets till vilka det integritetskänsliga materialet görs tillgängligt medan olaga integritetsintrång begås mot den person som materialet skildrar, varför konkurrenssituationer lär vara ovanliga.

Är det ett barn som skildras i materialet kan handlingar som avses i den här punkten bestraffas som barnpornografibrott. För barnpornografibrott (16 kap. 10 a §) döms den som (1) skildrar barn i pornografisk bild, (2) sprider, överlåter, upplåter, förevisar eller på annat sätt gör en sådan bild av barn tillgänglig för någon annan, (3) förvärvar eller bjuder ut en sådan bild av barn, (4) förmedlar kontakter mellan köpare och säljare av sådana bilder av barn eller vidtar någon annan liknande åtgärd som syftar till att främja handel med sådana bilder, eller (5) innehar en sådan bild av barn eller betraktar en sådan bild som hen berett sig tillgång till.

Med barn avses en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som är under arton år. Är pubertetsutvecklingen fullbordad, ska ansvar för samtliga gärningar som kan utgöra barnpornografibrott förutom en gärning som består i att skildra barn i pornografisk bild dömas ut bara om det av bilden och omständigheterna kring den framgår att den avbildade personen är under arton år. Till ansvar för en gärning som består i att skildra barn i

40

A. prop. s. 97. 41

För definitionen av ”allmän plats”, se avsnitt 6.6.2. 42

A. prop. s. 100.

pornografisk bild ska dömas även den som inte haft uppsåt till men varit oaktsam beträffande omständigheten att den som skildras är under arton år.

Straffet för brott av normalgraden är fängelse i högst två år. För ringa brott, är straffet böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt, döms för grovt barnpornografibrott till fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om brottet har begåtts yrkesmässigt eller i vinstsyfte, utgjort ett led i brottslig verksamhet som utövats systematiskt eller i större omfattning, avsett en särskilt stor mängd bilder eller avsett bilder där barnen är särskilt unga, utsätts för våld eller tvång eller utnyttjas på annat särskilt hänsynslöst sätt. Det finns även ett straffansvar för den som i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte av oaktsamhet sprider en sådan bild som avses i bestämmelsen. Hen döms enligt straffskalorna för brott av normalgraden eller ringa brott.

I de fall spridning av uppgifter samtidigt är straffbart som olaga integritetsintrång och barnpornografibrott bör – då det senare är brott mot allmän ordning med delvis annat skyddsintresse – dömas för båda brotten i brottskonkurrens. Ytterst får lösningen av konkurrensfrågor dock bli en uppgift för rättstillämpningen. I vissa fall har det dömts för både barnpornografibrott och förtal i brottskonkurrens.

Att framställa, manipulera eller ändra bilder, videofilmer eller liknande material som får det att framstå som att en person deltar i handlingar med uttrycklig sexuell innebörd, och därefter med hjälp av IKT göra det tillgängligt för allmänheten, utan den personens samtycke, om gärningen sannolikt kommer att åsamka den personen

allvarlig skada (punkt 1 b)

Punkten tar sikte på framtagning och efterföljande spridning av material som gör att det ser ut som om en person deltar i handlingar med uttrycklig sexuell innebörd, trots att så inte är fallet. Detta inbegriper framställning av s.k. deepfakes, som innebär att materialet märkbart liknar en verklig person, ett föremål, en plats eller en annan

43 Prop. 2016/17:222 s. 46. 44 Se t.ex. Svea hovrätts dom 2013-10-31 i mål B 3120-13.

enhet eller händelse, visar en persons sexuella handlingar och felaktigt skulle kunna uppfattas som autentiskt eller sanningsenligt.

Handlingar som avses med den här punkten kan i vissa fall bedömas som förtal eller grovt förtal (5 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken). Om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda står det klart att uppgifterna i den här typen av falskt eller manipulerat material per definition inte är sanna, och det finns knappast situationer då någon är skyldig att tillgängliggöra materialet eller det annars med hänsyn till omständigheterna är försvarligt att göra det.

Som redan nämnts kan dock inte en uppgift, förmedlad i bild, videofilm eller liknande material, om att en person deltar i handlingar med uttrycklig sexuell innebörd anses ägnad att utsätta personen för andras missaktning. Därmed kan tillgängliggörandet för allmänheten av en sådan uppgift inte grunda ansvar för förtalsbrott. Däremot kan alltså en uppgift om att den berörda personen har medverkat i en pornografisk film, liksom en uppgift som förmedlar att personen låtit sig filmas under ett samlag, utgöra förtal eftersom en sådan uppgift får anses nedsättande för henne eller honom.

Motsvarande utgångspunkter får anses gälla avseende tillgängliggörandet för allmänheten av bilder, videofilmer eller liknande material som får det att framstå som att en person deltar i handlingar med uttrycklig sexuell innebörd. Om det falska eller manipulerade materialet förmedlar att den berörda personen medverkar i en pornografisk film eller liknande kan således tillgängliggörandet av materialet för allmänheten vara att bedöma som förtal eftersom uppgiften om det är ägnad att utsätta personen för andras missaktning. I praxis har ett bildmontage publicerat i en s.k. herrtidning av kända personers ansikten infogade på andra personers kroppar som förekom i sexuella situationer, ansetts – särskilt i förening med tillhörande textvinjetter som karaktäriserade deras sexuella vanor på visst sätt – utgöra uppgifter ägnade att utsätta de kända personerna för andras missaktning.

Medan förtalsbrottet skyddar någons ära och det anseende personen har hos andra har olaga integritetsintrång den personliga integriteten som skyddsintresse. Förarbetena berör inte frågan om huruvida tillgängliggörande av den här typen av material kan utgöra olaga integritetsintrång och detta har inte heller prövats i praxis. Ytterst blir det en fråga om uppgifterna som tillgängliggörs kan anses

45

Skäl 19. 46

NJA 1994 s. 637.

vara uppgifter som hör till den utsattas privata sfär, vilket är en förutsättning för ansvar för olaga integritetsintrång. Enligt förarbetena är utgångspunkten vid olaga integritetsintrång att det ska röra sig om sanna och korrekta uppgifter som varje person har ett intresse att själv avgöra om de ska tillgängliggöras för andra eller inte, och i sådant fall för vem. Att det som sprids är ändrat, omstuvat eller på annat sätt manipulerat utesluter dock inte att det i detta material kan finnas en sann uppgift som det kan innebära ett intrång i privatlivet att sprida. Uppgiften att den berörda personen deltar i handlingar med uttrycklig sexuell innebörd är dock inte sann när materialet framställts, manipulerats eller ändrats för att ge sken av detta. Det kan därför ifrågasättas om tillgängliggörande av den här typen av material kan grunda ansvar för olaga integritetsintrång, annat än om det är en manipulerad bild av den utsatta personens faktiska nakna kropp som tillgängliggörs.

Det ska uppmärksammas att de nämnda straffbestämmelserna, så långt de är tillämpliga, främst har betydelse för den del av punkt 1 b som avser tillgängliggörande för allmänheten. Den del som avser framställning, manipulation eller ändring av bildmaterialet motsvaras däremot inte av bestämmelserna. Detta bedöms i och för sig inte vara problematiskt i förhållande till genomförandet, eftersom en kriminalisering av tillgängliggörande av materialet som inte förutsätter att gärningspersonen först har framställt eller bearbetat materialet är mer långtgående än vad direktivet kräver.

Som nämnts ovan under punkt 1 a gör den som skildrar ett barn i en pornografisk bild sig skyldig till barnpornografibrott (16 kap. 10 a §). Med att skildra ett barn i pornografisk bild avses att bilden framställs. En bild kan framställas på olika sätt, t.ex. genom att ett verkligt barn fotograferas, filmas eller tecknas av. Genom olika tekniker kan också mer eller mindre artificiella bilder skapas. För straffansvar krävs inte att bilden föreställer ett verkligt barn, utan även bilder av fiktiva barn omfattas. Nya framställningar kan också skapas genom att redan befintliga skildringar mångfaldigas eller manipuleras, exempelvis genom att filmsekvenser klipps ihop i en annan ordningsföljd eller att en bild av ett barns huvud klipps ihop med bilden av ett annat barns kropp. För att en bild av ett barn ska vara straffbar krävs att den enligt vanligt språkbruk och allmänna värder-

47 A prop. s. 94 och SOU 2016:7 s. 595. 48 Prop. 1997/98:43 s. 159 och prop. 2009/10:70 s. 17.

ingar är pornografisk. Även bilder som inte är verklighetstrogna kan omfattas av det straffbara området.

Ansvar för barnpornografibrott inträder även för den som sprider, överlåter, upplåter, förevisar eller på annat sätt gör en barnpornografisk bild tillgänglig för någon annan. Med spridning avses alla tänkbara förfaranden genom vilka ett bildinnehåll förmedlas eller görs tillgängligt för andra, dock under förutsättning att det görs tillgänglig för fler än endast ett fåtal personer. Riktar sig förfarandet till en enstaka person eller en begränsad krets av personer kan det i stället, med hänsyn till omständigheterna, vara fråga om t.ex. straffbar överlåtelse, upplåtelse eller förevisning. Med överlåtelse avses att en bild säljs, byts eller skänks bort och med upplåtelse att den hyrs eller lånas ut. Hur stor krets som krävs för spridningsansvar synes inte ha prövats i praxis.

Utifrån detta bör de gärningar som punkten avser – att framställa, manipulera eller ändra bilder, videofilmer eller liknande material som får det att framstå som att en person deltar i handlingar med uttrycklig sexuell innebörd, och därefter med hjälp av IKT göra det tillgängligt för allmänheten – kunna bedömas som barnpornografibrott. Det gäller både framställningen av materialet som sådan och spridningen av det, om personen som skildras i materialet är ett barn. Till skillnad från direktivet innehåller straffbestämmelsen om barnpornografibrott inte några krav på avsaknad av samtycke eller sannolik skada som begränsar det straffbara området. Från det straffbara området undantas i stället gärningar som med hänsyn till omständigheterna är försvarliga (16 kap. 10 b §). I enlighet med vad som generellt gäller i fråga om brottskonkurrens mellan barnpornografibrott och olaga integritetsintrång eller förtal (se ovan under punkt 1 a) bör det i de fall spridning av den här typen av uppgifter samtidigt är straffbart som förtal, eller i den mån det är möjligt, olaga integritetsintrång, dömas för båda brotten i brottskonkurrens.

49

Prop. 2009/10:70 s. 16. 50

Prop. 2009/10:70 s. 17. 51

Roos, Brottsbalk (1962:700) 16 kap. 10 a §, Lexino 2025-01-01 (JUNO).

Att hota att utföra någon av de gärningar som avses

i led a eller b i syfte att tvinga en person att utföra,

gå med på eller avstå från en viss handling (punkt 1 c)

Den som hotar någon annan med brottslig gärning på ett sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig rädsla för egen eller annans säkerhet till person, egendom, frihet eller frid, döms för olaga hot till böter eller fängelse i högst två år (4 kap. 5 § brottsbalken). Om brottet är grovt döms för grovt olaga hot till fängelse i lägst ett och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om hotet påtagligt har förstärkts med hjälp av vapen, sprängämne eller vapenattrapp eller genom anspelning på ett våldskapital eller annars har varit av allvarligt slag, eller om gärningen annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art. Uppräkningen av kvalifikationsgrunder är inte uttömmande. Frågan om brottet ska bedömas som grovt ska avgöras med beaktande av samtliga omständigheter vid brottet.

Bedömningen av om ett hot varit ägnat att framkalla allvarlig rädsla hos den hotade utgår från de faktiska förhållandena och görs utifrån hur situationen framstått från den hotades synpunkt. Det är då av betydelse bl.a. vilka åtgärder som avses med hotet, sättet på vilket hotet uttalas, parternas relation till varandra, hur gärningspersonen agerar i övrigt och vad den hotade känner till om gärningspersonens agerande sedan tidigare. För att ett hot ska vara ägnat att framkalla allvarlig rädsla bör normalt krävas att det avser ett brott som inte är helt lindrigt. Hotet behöver dock inte vara objektivt farligt, dvs. gärningspersonens avsikter att verkställa hotet har inte betydelse för straffbarheten även om det kan ha betydelse för bedömningen av gärningens straffvärde. Det behöver inte bevisas att hotet i det enskilda fallet framkallat allvarlig rädsla hos målsäganden. Det är i stället tillräckligt för straffansvar att hotet typiskt sett var av sådant slag.

Hot om brottslig gärning som innebär angrepp på någons frihet eller frid gjordes straffbart 2019. För straffansvar krävs i dessa fall att hotet är ägnat att framkalla allvarlig rädsla hos den hotade för egen eller annans säkerhet till frihet eller frid. Vad som främst är aktuellt är hot att utsätta någon för vissa mer allvarliga och integritetskränkande brott enligt 4 kap. brottsbalken. Det kan t.ex. vara fråga om hot om olaga frihetsberövande, grovt hemfridsbrott eller all-

52 Prop. 2016/17:222 s. 93.

varligare fall av olaga integritetsintrång. Förutsatt att hotet kan anses ägnat att framkalla en allvarlig rädsla kan det således vara straffbart att hota någon med att sprida integritetskänsliga uppgifter om personen, såsom nakenbilder.

Den som genom hot om brottslig gärning tvingar någon att göra, tåla eller underlåta något gör sig skyldig till olaga tvång (4 kap. 4 §). Under förutsättning att de gärningar som avses i punkterna 1 a och 1 b är straffbelagda kommer det att vara straffbart som olaga tvång att hota att utföra någon av dessa, i de fall hoten leder till det av gärningspersonen avsedda resultatet.

Straffet för olaga tvång är böter eller fängelse i högst två år. Om brottet är grovt döms för grovt olaga tvång till fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har innefattat våld av allvarligt slag, har innefattat hot som påtagligt har förstärkts med hjälp av vapen, sprängämne eller vapenattrapp eller genom anspelning på ett våldskapital eller som annars har varit av allvarligt slag, eller annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art. Uppräkningen av kvalifikationsgrunder är inte uttömmande. Frågan om brottet ska bedömas som grovt ska avgöras med beaktande av samtliga omständigheter vid brottet. Exempelvis bör allvaret i det som brottsoffret tvingas göra, tåla eller underlåta beaktas.

Försök, förberedelse och stämpling till grovt olaga hot och grovt olaga tvång, men inte till olaga hot och olaga tvång, är straffbelagt (4 kap. 10 § brottsbalken).

6.4.3¶Nuvarande straffbestämmelser uppfyller endast delvis direktivets krav

Som konstaterats ovan är gärningar som består i att med hjälp av IKT göra bilder, videofilmer eller liknande material som visar handlingar med uttrycklig sexuell innebörd eller en persons intima kroppsdelar tillgängliga för allmänheten utan den personens samtycke (artikel 5 punkt 1 a) straffbara framför allt som olaga integritetsintrång och grovt olaga integritetsintrång.

53

A. prop. s. 93–94. 54

SOU 2016:7 s. 346. 55

Prop. 2015/16:113 s. 82.

Straffbestämmelsen om olaga integritetsintrång utesluter från ansvar spridning av uppgifter som var försvarlig. Någon motsvarande begränsning finns inte i direktivet. Försvarlighetsundantaget får dock anses tillgodose samma intressen som regleringen i artikel 5.2. Det kan också konstateras att de exempel på tillämpningen av försvarlighetsundantaget som lämnas i förarbetena är uteslutande sådana som omfattas av artikeltextens hänvisningar till grundläggande principer med anknytning till yttrandefriheten och informationsfriheten samt friheten för konsten och vetenskapen eller de ytterligare exempel som anges i relevant skälstext. Det straffbara området för olaga integritetsintrång överensstämmer därmed i allt väsentligt med kriminaliseringskravet i direktivet. De gärningar som ska vara straffbelagda enligt punkt 1 a är alltså kriminaliserade enligt svensk rätt och någon lagändring är därmed inte påkallad. I detta ligger att straffbestämmelsen om olaga integritetsintrång ensam skulle kunna genomföra punkt 1 a i svensk rätt. Gärningarna i punkten motsvaras visserligen under vissa förutsättningar också av andra brott, främst förtal och barnpornografibrott. Dock finns det sådana skillnader mellan brottsrekvisiten i de senare straffbestämmelserna och punkt 1 a att de inte ensamma kan ligga till grund för genomförandet (se vidare avseende punkt 1 b nedan). Barnpornografibrottet, som är ett brott mot allmän ordning, har också ett annat skyddsintresse än punkten. Brottet återspeglar i synnerhet inte det skaderekvisit, och därmed det målsägandeperspektiv som är centralt i punkten. Förtalsbrottet och barnpornografibrottet bör därför inte anses ingå i genomförandet, även om bestämmelserna alltså kan komma att tillämpas i vissa fall som omfattas av punkten. Utifrån vad som har uttalats angående brottskonkurrens kan det dock förutsättas att den som begår en gärning enligt punkt 1 a många gånger kommer att dömas för olaga integritetsintrång även om agerandet också bestraffas som förtal eller barnpornografibrott.

Gärningar som består i att framställa, manipulera eller ändra bilder, videofilmer eller liknande material som får det att framstå som att en person deltar i handlingar med uttrycklig sexuell innebörd, och därefter med hjälp av IKT göra det tillgängligt för allmänheten utan den personens samtycke (artikel 5 punkt 1 b), kan vara straffbara som förtal.

56 Skäl 20.

Straffbestämmelsen om förtal är annorlunda konstruerad och innehåller andra rekvisit än punkt 1 b. Som diskuterats ovan är material av det slag som omfattas av direktivet inte nödvändigtvis sådant att någon – vilket förutsätts för förtal – utpekas såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller att uppgift annars lämnas som är ägnad att utsätta personen för andras missaktning. I de fall detta krav visserligen är uppfyllt behöver det beaktas att det enligt direktivet är tillräckligt att tillgängliggörandet av materialet (uppgiften) sannolikt kommer att åsamka den utsatta personen allvarlig skada. Även om utfallet av en prövning av missaktningsrekvisitet och skadebedömningen enligt direktivet kan förmodas ofta bli densamma i det enskilda fallet, är det inte uteslutet att tillämpningsområdet i viss mån kan skilja sig åt. En annan aspekt är att förtalsbrottets skyddsintresse är en persons ära och heder medan tillgängliggörandet av den här typen av falskt eller manipulerat material – på samma sätt som tillgängliggörandet av autentiskt material av intim karaktär – även innebär ett intrång i den utsatta personens personliga integritet.

När den avbildade är ett barn kan gärningarna i punkt 1 b många gånger vara att bedöma som barnpornografibrott. Det finns dock betydande skillnader mellan rekvisiten för barnpornografibrott och punkt 1 b. Även den straffbestämmelsen har således begränsningar i förhållande till punkten. Till detta kommer, som nyss nämnts, att bestämmelsen om barnpornografi har ett annat skyddsintresse.

Övervägande skäl talar vidare, som tidigare nämnts, för att tillgängliggörandet av falskt eller manipulerat material i många fall inte är straffbart som olaga integritetsintrång.

Ett genomförande enbart genom befintliga straffbestämmelser skulle följaktligen inte fullt ut uppfylla direktivets kriminaliseringsförpliktelse såvitt avser punkt 1 b och dessutom inte vara i samklang med upprätthållandet av ett centralt skyddsintresse för brottsoffren för dessa gärningar. Slutsatsen blir att det behöver införas en specifik kriminalisering av gärningarna under den här punkten. Utredningen lämnar förslag om detta i avsnitt 11.2.2.

Hot om att sprida sådant material som avses i punkterna 1 a och b utgör, i den mån spridningen är straffbar, ett hot om brottslig gärning som innebär angrepp på någons frihet och frid. Under förutsättning att de gärningar som avses i punkt 1 a och 1 b är straffbelagda – vilket i dag alltså är fallet endast såvitt avser gärningarna i punkt 1 a – kommer hot om att utföra någon av dessa att vara straffbelagt som

olaga hot eller som olaga tvång, om hotet sker i syfte att tvinga en person att utföra, gå med på eller avstå från en viss handling samt avsett resultat uppnås. Det kan förväntas att hot om att sprida material som visar handlingar med uttrycklig sexuell innebörd eller en persons intima kroppsdelar, eller falskt eller manipulerat material som får det att framstå som en person deltar i handlingar med uttrycklig sexuell innebörd, i normalfallet kommer att uppfylla kravet på att vara ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig rädsla för egen eller annans säkerhet till frid. Någon annan lagändring än den som avser punkt 1 b är därmed inte nödvändig för att uppfylla kriminaliseringsförpliktelsen i punkt 1 c.

Formuleringen ”bör inte kriminaliseras” i direktivets skäl 20 bör innebära att avvägningarna i förhållande till de rättigheter, friheter och principer som avses i artikel 6 i EU-fördraget och tillämpningen av grundläggande principer med anknytning till yttrandefriheten och informationsfriheten samt friheten för konsten och vetenskapen kan göras på lagstiftningsnivå. Undantaget från straffansvar för gärningar som utgör olaga integritetsintrång som är försvarliga – i vilken bedömning respekten för sådana omständigheter ska beaktas – bör då innebära att kriminaliseringen inte påverkar dessa fri- och rättigheter. Genom att den föreslagna nya regleringen avseende gärningarna under punkt 1 b förses med motsvarande undantag kommer respekten för fri- och rättigheterna att upprätthållas även beträffande denna. Se vidare om straffansvarets utformning i avsnitt 11.2.2.

6.5¶Nätstalkning (artikel 6)

Bedömning

Lagändring krävs för att svensk rätt ska uppfylla kriminaliseringskravet avseende gärningarna i artikel 6.

6.5.1¶Artikel 6

Artikel 6 ställer krav på att medlemsstaterna ska straffbelägga de uppsåtliga gärningar som består i att, med hjälp av IKT, vid upprepade tillfällen eller varaktigt ställa en person under övervakning, utan den personens samtycke eller utan lagligt tillstånd, i syfte att spåra eller

övervaka den personens rörelser och handlingar, om gärningarna sannolikt kommer att åsamka den personen allvarlig skada.

Nätstalkning är en modern form av våld som ofta begås mot familjemedlemmar eller personer som bor i samma hushåll som gärningspersonen, men som även begås av före detta partner eller bekanta. Gärningspersonen missbrukar i många fall tekniska lösningar för att intensifiera det tvång och den kontroll, manipulering och övervakning som brottsoffret utsätts för, vilket förstärker brottsoffrets rädsla, ångest och gradvisa isolering från vänner, familj och arbete. Upprepad eller varaktig övervakning av brottsoffret med hjälp av IKT, utan brottsoffrets samtycke eller lagligt tillstånd, kan ske genom behandling av brottsoffrets personuppgifter, t.ex. genom identitetsstöld, genom stöld av lösenord, genom hackning av brottsoffrets utrustning via hemlig installation av tangentloggningsprogram för att komma åt brottsoffrets privata utrymmen, genom installation av spårningsapplikationer, inbegripet s.k. stalkerprogram, eller genom stöld av brottsoffrets utrustning. Brottet nätstalkning bör dessutom omfatta övervakning av brottsoffret, utan brottsoffrets samtycke eller tillstånd, med hjälp av teknisk utrustning som är uppkopplad via sakernas internet, t.ex. smarta hushållsapparater. Det kan dock finnas situationer där övervakning utförs av legitima skäl, t.ex. i samband med att föräldrar kontrollerar var deras barn befinner sig och vad de gör på nätet, i samband med att släktingar övervakar hälsotillståndet hos sjuka, äldre eller utsatta personer eller personer med funktionsnedsättning eller vid mediebevakning och underrättelseinhämtning genom öppna källor.

I definitionen av brottet nätstalkning bör begreppet spårning avse spårning av var en person befinner sig och hur personen förflyttar sig, medan begreppet övervakning bör avse bevakning av en person i mer allmän bemärkelse, inbegripet observation av vad personen gör. I samband med nätstalkning syftar båda åtgärderna i slutändan till att kontrollera en person.

Vid bedömningen av om en handling sannolikt kommer att åsamka allvarlig skada bör fokus ligga på huruvida handlingen normalt sett skulle åsamka brottsoffret skada.

57

Skäl 21. 58

Skäl 23. 59

Skäl 22.

6.5.2¶Nuvarande och föreslagna svenska straffbestämmelser

Det finns för närvarande ingen straffbestämmelse som specifikt innebär en kriminalisering av sådan upprepad eller varaktig övervakning av någon utan samtycke eller lagligt tillstånd som direktivet avser.

Psykiskt våld

Regeringen har överlämnat en proposition till riksdagen med förslag om att det ska införas en straffbestämmelse om psykiskt våld (4 kap. 7 b § brottsbalken). Förslaget innebär att det blir straffbart att upprepat utsätta en annan person för kränkningar i form av beskyllning, nedsättande uttalande, förödmjukande beteende, otillbörligt hot, otillbörligt tvång eller otillbörlig övervakning, om kränkningarna sammantagna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla (första stycket). Det kommer också att utgöra psykiskt våld att utsätta en annan person för otillbörlig övervakning som är varaktig, om gärningen varit ägnad att allvarligt skada personens självkänsla (andra stycket). Straffskalan föreslås vara fängelse i högst fyra år. Det föreslås vidare att brottet psykiskt våld ska kunna ingå som ett led i grov fridskränkning, grov kvinnofridskränkning, olaga förföljelse och hedersförtryck samt utgöra grundbrott till barnfridsbrott. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2026.

Det väsentliga vid en kriminalisering av psykiskt våld har ansetts vara att fånga in de kränkande handlingsmönster som sker för att kontrollera eller bryta ner en person och som i dag faller utanför det straffbara området. Straffansvaret för psykiskt våld, enligt första stycket, konstrueras därför på ett sätt som tar sikte på detta mönster och som innebär att ansvar endast blir aktuellt om det är fråga om kränkningar som tillsammans når upp till en viss allvarlighetsgrad. Eftersom enstaka tillfällen av allvarligare kränkningar ofta innebär att rekvisiten i något annat straffstadgande är uppfyllt, t.ex. olaga hot eller olaga tvång, är det också vid just upprepat lindrigare psykiskt våld som behovet av ytterligare kriminalisering gör sig starkast gällande. Varaktig otillbörlig övervakning föreslås dock vara undantaget från kravet på upprepning. Ett enstaka fall av varaktig otillbörlig övervakning ska således i sig kunna vara straffbart som psykiskt våld.

60 Prop. 2025/26:138. 61 A. prop. s. 33.

Som skäl till detta anges att varaktig otillbörlig övervakning i vissa fall kan anses vara lika allvarlig som upprepade kränkningar.

En första förutsättning för straffansvar enligt första stycket är att någon upprepat utsätter en annan person för kränkningar i form av beskyllning, nedsättande uttalande, förödmjukande beteende, otillbörligt hot, otillbörligt tvång eller otillbörlig övervakning.

Med begreppen beskyllning, nedsättande uttalande och förödmjukande beteende avses motsvarande ageranden som omfattas av handlingsrekvisiten i straffbestämmelsen om förolämpning i 5 kap. 3 § brottsbalken. Det kan vara fråga om såväl muntliga eller skriftliga kränkningar som vissa fysiska kränkningar. Till skillnad från vad som gäller för förolämpning enligt 5 kap. 3 § uppställs dock inte något krav på att det enskilda yttrandet eller agerandet ska ha varit ägnat att kränka den andra personens självkänsla eller värdighet.

Med hot avses uttalanden med hotfull innebörd (jfr rekvisitet ”hotar” i straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 §). Det krävs att hotet framstått som allvarligt menat. Däremot behöver det inte vara fråga om hot i den mening som avses i straffbestämmelsen om olaga hot (4 kap. 5 §). Det krävs således inte att det är fråga om hot om brottslig gärning och inte heller att hotet är ägnat att framkalla allvarlig rädsla för egen eller annans säkerhet till person, egendom, frihet eller frid. Det krävs inte heller att hotet innebär, eller för den hotade framstår som, trängande fara (jfr straffbestämmelsen om rån i 8 kap. 5 §). Hotet behöver inte riktas direkt mot den hotade, utan det kan också vara fråga om hot som vidareförmedlats. I likhet med vad som gäller för straffbestämmelsen om olaga hot omfattas även förtäckta eller underförstådda hot eller hotfulla ageranden. Även hot som används som påtryckningsmedel kan omfattas, exempelvis i sådana fall där agerandet inte medfört att den utsatta ändrat sitt beteende till följd av hotet och det därför inte omfattas av rekvisitet om tvång.

Med tvång avses att gärningspersonen genom våld eller hot tvingar någon att göra, tåla eller underlåta något. Med våld avses, i likhet med vad som gäller enligt straffbestämmelsen om olaga tvång (4 kap. 4 §), inte endast sådant våld som betecknas som ”våld på person” (dvs.

62

A. prop. s. 34–35. 63

A. prop. s. 81. 64

A. prop. s. 81–82.

misshandel eller annat fysiskt betvingande), utan även lindrigare former av våldsanvändning, såvida det varit tillräckligt för att övervinna ett visst motstånd. Med hot avses hot i sådan bemärkelse som anges ovan. Till skillnad från vad som gäller för straffbestämmelsen om olaga tvång omfattas även beteenden som innebär att gärningspersonen ställer upp förhållningsregler, förenade med uttryckliga eller underförstådda hot som inte utgör sådana hot som avses i bestämmelsen om olaga tvång, exempelvis i fråga om hur den utsatta ska se ut, var hen ska befinna sig eller vilka hen får träffa. I likhet med straffbestämmelsen om olaga tvång krävs det dock att tvånget leder till resultatet att den tvungna gör, tål eller underlåter något, dvs. att gärningspersonens agerande har lett till en viss effekt, och att detta omfattats av gärningspersonens uppsåt. Sådana fall där tvånget inte lett till ett visst resultat kan dock ändå leda till straffansvar, om de innefattat ett hot.

Med övervakning avses ageranden som innebär att gärningspersonen spårar, kartlägger eller bevakar var den utsatta befinner sig eller vad hen gör. Det kan exempelvis ske genom spårning med användning av tekniska hjälpmedel, såsom GPS-utrustning eller mobiltelefonapplikationer. Ett annat exempel är att gärningspersonen övervakar den utsatta genom kameror eller kontrollerar vem hen har kontakt med via telefon eller sociala medier, t.ex. genom att skaffa sig tillgång till hens mobiltelefon eller lösenord. Även övervakning av ekonomiska förehavanden omfattas, exempelvis aktivitet på bankkonton, användningen av olika betalningslösningar samt hanteringen av löne- eller bidragsutbetalningar. Det kan också vara fråga om fysisk övervakning, t.ex. att uppehålla sig intill den utsattas bostad eller arbetsplats, titta in genom fönstren, dyka upp på platser där den utsatta brukar befinna sig eller följa efter den utsatta. För att det ska vara fråga om övervakning krävs att den utsatta är medveten om övervakningen. Övervakningen behöver dock inte uppfattas under tiden som den pågår, utan det kan ske vid en senare tidpunkt. Det krävs inte att övervakningen leder till att den utsatta anpassar sitt beteende.

65 A. prop. s. 82. 66 Ibid.

Samtliga av de rekvisit som tar sikte på gärningspersonens agerande är teknikneutrala, vilket bl.a. innebär att kränkningar som skett med hjälp av digitala medel omfattas.

Psykiskt våld kan bestå av flera olika komponenter och däribland inkludera även ekonomiskt våld. Någon enhetlig definition av ekonomiskt våld finns inte. I departementspromemorian som propositionen bygger vidare på ges exempel på olika former av ekonomiskt våld. Vissa av dessa ageranden kan omfattas av rekvisitet om otillbörlig övervakning, t.ex. övervakning av ekonomiska förehavanden på bankkonton. Andra skulle kunna falla in under rekvisitet om tvång, t.ex. om gärningspersonen hindrar den utsatta att söka eller delta i arbete, eller tvingar eller manipulerar den utsatta att söka eller överta lån. Dessa beteenden kan således omfattas av straffbestämmelsen om psykiskt våld. De former av sådana beteenden i övrigt som kan utgöra ekonomiskt våld och beskrivs i promemorian men inte omfattas av den föreslagna straffbestämmelsen för psykiskt våld är till stor del kriminaliserade redan i dag, t.ex. genom förmögenhetsbrotten och förfalsknings- och sanningsbrotten (8 och 9 kap. samt 14 och 15 kap. brottsbalken). Det har därför inte ansetts finnas skäl att låta fler sådana beteenden som ekonomiskt våld kan bestå av omfattas av straffbestämmelsen om psykiskt våld.

För att det ska vara fråga om straffbara kränkningar krävs i fråga om hot, tvång eller övervakning att beteendet varit otillbörligt. Bedömningen bör utgå från omständigheterna i det enskilda fallet, där syftet med agerandet bör kunna tillmätas viss betydelse. Begreppet otillbörligt innebär att det krävs att beteendet varit oacceptabelt med hänsyn till vid gärningstidpunkten rådande sociala och etiska normer. Tolkningen av begreppet bör präglas av försiktighet och för straffbarhet krävs att beteendet klart ligger utanför gränsen för det godtagbara.

Enligt första stycket ska det som nämnts vara fråga om upprepade kränkningar. Rekvisitet innebär att det ska vara fråga om en serie av kränkningar som riktats mot en och samma person. Kränkningarna behöver inte vara av samma slag. Det behöver exempelvis inte vara fråga om flera nedsättande uttalanden eller flera hot; det är tillräckligt

67

A. prop. s. 82. 68

A. prop. s. 56. 69

A. prop. s. 43. 70

Ibid. 71

A. prop. s. 83.

med en kränkning av ett sådant slag, om det även förekommit andra kränkningar som omfattas av straffbestämmelsens övriga handlingsrekvisit. Ageranden som får anses utgöra en del av många mänskliga relationer, exempelvis att någon eller några enstaka gånger i affekt uttala sig nedsättande eller i viss mån hotfullt, omfattas inte av det kriminaliserade området. Straffansvar för psykiskt våld är således endast aktuellt om det är fråga om gärningar som tillsammans når upp till en viss allvarlighetsgrad.

Hur många kränkningar som behövs för att det ska anses vara fråga om en upprepning måste bedömas med utgångspunkt i kränkningarnas karaktär. Ju allvarligare de enskilda kränkningarna är, desto färre krävs för att det ska vara fråga om en upprepning. I fråga om mer lindriga kränkningar bör det krävas ett större antal. Även tidsaspekten har betydelse för bedömningen av om det är fråga om en upprepning. Exempelvis torde ett fåtal kränkningar med långa tidsuppehåll emellan sällan kunna anses som upprepade. Det bör som utgångspunkt krävas att det är fråga om fler kränkningar än vad som krävs enligt fridskränkningsbrotten för att det ska vara fråga om en upprepning.

Av kravet på att kränkningarna sammantagna ska varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla följer att ansvaret är begränsat till situationer som kan leda till psykiskt lidande eller andra allvarliga negativa konsekvenser för den enskilda. Rekvisitet tar sikte på att det ska vara fråga om kränkningar som ingår i ett mönster som sammantaget leder till att den kränkta personen bryts ner. Vid bedömningen av om rekvisitet är uppfyllt kan ledning hämtas bl.a. från straffbestämmelsen om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning (4 kap. 4 a §). Av ”ägnade att” följer att det är tillräckligt att de sammantagna kränkningarna typiskt sett leder till att självkänslan skadas allvarligt. Det behöver alltså inte i det enskilda fallet bevisas att personens självkänsla verkligen har skadats. Det är kränkningarna sedda tillsammans som typiskt sett ska ha kunnat ge en sådan effekt. Prövningen måste dock göras i relation till den enskilda målsäganden och den specifika situationen. Av betydelse blir då, förutom kränkningarna som sådana, även omständigheterna kring dem. Det innebär exempelvis att kränkningar som sker inom ramen för en hetsig och ömsesidig meningsskiljaktighet, eller som utgör ett

72 A. prop. s. 83. 73 Ibid.

visst beteende eller språkbruk som har kommit att accepteras mellan två personer, kan falla utanför det straffbara området. Det bör även beaktas om kränkningarna riktar sig mot en särskilt sårbar person – t.ex. en person som saknar nätverk utanför familjen, som inte behärskar språket eller som saknar kunskap om landets lagar – eller mot någon som befinner sig i beroendeställning, t.ex. ett barn eller en person med funktionsnedsättning.

I propositionen konstateras att det i förhållande till de s.k. övervakningsfallen inte är lika självklart som i förhållande till övriga ageranden att det typiskt sett rör sig om ett angrepp på personens självkänsla. Exempelvis kan det hävdas att det i dessa fall snarare rör sig om ett angrepp på den personliga integriteten. Det skulle också kunna argumenteras för att sådan övervakning är klandervärd, även om den inte varit ägnad att skada den utsattas integritet eller självkänsla. Det utmärkande för det psykiska våldet är dock att det skapar ett mönster av utsatthet. Ofta torde det röra sig om att gärningspersonen genom flera olika former av beteenden kränker den utsatta. För att kränkningarna sammantagna ska anses utgöra psykiskt våld i en straffrättslig kontext framstår det som rimligt att kräva att dessa ska vara ägnade att skada just självkänslan. Det är sådana kränkningar som framstår som de mest klandervärda, och som knyter an till begreppet psykiskt våld. Rekvisitet som tar sikte på självkänsla bedöms därför utgöra en lämplig avgränsning även i förhållande till rekvisitet om övervakning. Vidare konstateras att en straffbestämmelse som under alla förhållanden kriminaliserar sådana ageranden som innebär en kränkning av självkänslan skulle bli alltför vidsträckt. Detta gäller i synnerhet mot bakgrund av att brottskonstruktionen för psykiskt våld i form av upprepade kränkningar är sådan att varje enskild kränkning inte i sig behöver nå upp till gränsen för vad som utgör ett straffbart agerande. För att en sådan form av kriminalisering ska framstå som befogad krävs att det är fråga om ett beteende som kan orsaka en påtaglig skada eller fara. Det straffbara området måste således avgränsas ytterligare så att endast de allvarligaste fallen omfattas. Det bör därför krävas att kränkningarna, sammantagna, ska vara ägnade att allvarligt skada självkänslan. I likhet med vad som gäller för lindrigare former av fridskränkningsbrott tar rekvisitet sikte på

74

A. prop. s. 84.

att det ska vara fråga om kränkningar som ingår i ett mönster som sammantaget leder till att den kränkta personen bryts ner.

I propositionen anges vidare att samma överväganden i stor utsträckning gör sig gällande även för psykiskt våld i form av varaktig otillbörlig övervakning. Även för denna form av psykiskt våld bör det alltså krävas att det är fråga om övervakning som är ägnad att allvarligt skada självkänslan. Kravet på att gärningen ska vara ägnad att allvarligt skada personens självkänsla bör motsvara den nivå av skada som förutsätts för straffansvar för upprepade kränkningar enligt bestämmelsens första stycke. Detta innebär att straffansvar som enbart avser varaktig övervakning som utgångspunkt endast bör komma i fråga vid långvarig eller mycket ingripande övervakning.

Vidare konstateras att varaktig otillbörlig övervakning naturligtvis även kan förekomma tillsammans med förolämpningar, otillbörligt tvång, otillbörliga hot eller annan otillbörlig övervakning. I sådana fall kan det bli aktuellt att döma till ansvar enligt straffbestämmelsens första stycke. Eftersom den varaktiga övervakningen i sig utgör en allvarlig kränkning bör kravet på upprepning i regel vara uppfyllt även om gärningspersonen endast gjort sig skyldig till någon enstaka kränkning vid sidan av den varaktiga otillbörliga övervakningen, under förutsättning att inte alltför lång tid gått mellan kränkningarna.

Psykiskt våld utgörs av ett handlande som är utsträckt i tid. Brottet är fullbordat så snart de upprepade kränkningarna, eller den varaktiga otillbörliga övervakningen, som är ägnade att allvarligt skada den utsattas självkänsla har företagits, men begås så länge som det psykiska våldet fortsätter. För brott som fortsätter att begås efter det att de har fullbordats räknas preskriptionstiden från det att brottet har upphört att begås. Preskriptionstiden bör därför räknas från den tid då brottet upphört, även om brottet kan ha fullbordats tidigare. Bedömningen av när brottet upphört och hur långt eller tydligt ett avbrott måste vara för att det ska vara fråga om två brott måste ytterst avgöras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.

75 A. prop. s. 50–51. 76 A. prop. s. 51. 77 A. prop. s. 34–35. 78 A. prop. s. 61.

Annan strafflagstiftning

Utöver vad som följer av den föreslagna straffbestämmelsen om psykiskt våld är vissa typer av handlande som enligt direktivet kan utgöra ett led i nätstalkning straffbelagt som olovlig identitetsanvändning (4 kap. 6 b §), olovlig avlyssning (4 kap. 9 a §) och dataintrång (4 kap 9 c §).

För olovlig identitetsanvändning döms den som genom att olovligen använda en annan persons identitetsuppgifter utger sig för att vara personen och därigenom ger upphov till skada eller olägenhet för hen. Olovlig avlyssning består i att någon, i annat fall än som sägs i straffbestämmelsen om brytande av post- eller telehemlighet (4 kap. 8 §), olovligen medelst tekniskt hjälpmedel för återgivning av ljud i hemlighet avlyssnar eller upptar tal i enrum, samtal mellan andra eller förhandlingar vid ett sammanträde eller en annan sammankomst som allmänheten inte har tillträde till och som gärningspersonen själv inte deltar i eller som hen obehörigen berett sig tillträde till. För dataintrång döms den som olovligen bereder sig tillgång till en uppgift som är avsedd för automatiserad behandling eller olovligen ändrar, utplånar, blockerar eller i register för in en sådan uppgift. Ett datorprogram kan vara en uppgift som är avsedd för automatiserad behandling och installation av ett sådant kan därför grunda ansvar för dataintrång. Installation av ett spionprogram kan vara ett sätt att olovligen bereda sig tillgång till information, såsom användarnamn och lösenord till webbplatser samt e-postadresser. Om programmet möjliggör ljudupptagning kan ansvar för olovlig avlyssning aktualiseras. För alla tre brott är straffskalan böter eller fängelse i högst två år; för grovt dataintrång finns en särskild straffskala om fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Att övervaka någon kan också i vissa fall utgöra sådant hänsynslöst agerande som är straffbelagt som ofredande (4 kap. 7 §). Ansvar för sådant ofredande som består i hänsynslöst agerande – dvs. ofredande som inte utgör fysiskt antastande eller störande kontakter – förutsätter i princip att gärningen innebär en kännbar fridskränkning och därför också att gärningen uppfattas av den angripna. Det krävs dock inte att den angripna uppfattar gärningen under samma tid som

79

Prop. 2006/07:66 s. 17. 80

Göta hovrätts dom den 12 april 2019 i mål nr B 3416-17. 81

I prop. 2025/26:218 föreslås att straffskalan för grovt dataintrång ska skärpas till fängelse i lägst ett och högst åtta år.

gärningspersonen agerar utan det kan ske vid en senare tidpunkt. För ansvar krävs i ett sådant fall att orsakandet sker på ett relevant sätt och att det är täckt av gärningspersonens uppsåt. Skulle det gå lång tid mellan den tidpunkt då angreppet utfördes och då det uppfattades bör det kunna påverka bedömningen av om gärningen var ägnad att kränka den angripnes frid på ett kännbart sätt.

I praxis har det förekommit att övervakning genom GPS eller annars med användande av elektroniskt hjälpmedel har bedömts som ofredande. En fråga i målen har varit om målsäganden uppfattat övervakningen under tiden den pågått eller när hen annars fått kännedom om den. Rättsläget får dock bedömas som oklart. Ofredande genom elektronisk övervakning finns med på Åklagarmyndighetens lista över prioriterade prejudikatfrågor för 2026. Enligt Riksåklagaren finns det behov av vägledande uttalanden när det gäller ofredande genom elektronisk övervakning då praxis inte ger någon klar ledning om var straffansvarets gränser går. Det finns behov av vägledande uttalanden om när brott fullbordas och kravet på gärningspersonens uppsåt. I prop. 2025/26:138 (avseende psykiskt våld, se mer ovan) konstateras att övervakning av någon annan ”i viss mån” kan vara straffbar i form av ofredande, men att det inte är helt tydligt var gränsen för straffansvar går i dessa fall. En hänvisning görs också till att frågan i flera år har tagits upp av Åklagarmyndigheten som en prioriterad prejudikatfråga. Det anges att det är mot den bakgrunden som övervakning bör omfattas av straffbestämmelsen om psykiskt våld.

Stöld av brottsoffrets utrustning är straffbelagt som stöld (8 kap. 1 §). Stöld av lösenord är i sig inte brottsligt men användandet av lösenorden för att olovligen logga in på t.ex. någons sociala medier kan grunda ansvar för dataintrång.

Vid upprepat agerande, där vart och ett handlande utgör ett brott, kan ansvar för olaga förföljelse aktualiseras (4 kap. 4 b §). För det brottet döms den som förföljer en person genom att begå eller på annat sätt medverka till brottsliga gärningar som utgör bl.a. olovlig identitetsanvändning eller ofredande, men också t.ex. olaga integritetsintrång eller förtal, om var och en av gärningarna har utgjort led i

82 Prop. 2016/17:222 s. 60 och 100 samt ”Rulltrappan” NJA 2017 s. 393 p. 13–16. 83 A. prop. s. 60. 84 T.ex. Hovrätten för Övre Norrlands dom 2020-01-23 i mål B 1136-19 och Göta hovrätts dom 2020-06-18 i mål B 1242-20. 85 Åklagarmyndigheten, Prioriterade prejudikatfrågor 2026 s. 5. 86 Prop. 2025/26:138 s. 39–40.

en upprepad kränkning av personens integritet. Olovlig avlyssning och dataintrång ingår inte i gruppen brott som kan grunda ansvar för olaga förföljelse. Straffskalan för olaga förföljelse är fängelse i högst fyra år.

I sammanhanget ska också nämnas att otillbörlig övervakning sedan den 1 juli 2025 utgör en självständig grund för att meddela kontaktförbud (1 § andra stycket 1 lagen [1988:688] om kontaktförbud).

6.5.3¶Nuvarande och föreslagna straffbestämmelser uppfyller endast delvis direktivets krav

I dagsläget är det inte straffbelagt som ett särskilt brott att, med hjälp av informations- och kommunikationsteknik (IKT), vid upprepade tillfällen eller varaktigt ställa en person under övervakning, utan den personens samtycke eller utan lagligt tillstånd, i syfte att spåra eller övervaka den personens rörelser och handlingar. Under vissa omständigheter kan dock enskilda gärningar som går ut på att övervaka eller spåra någon bedömas som olovlig identitetsanvändning, olovlig avlyssning, dataintrång eller ofredande. Upprepat agerande kan också bedömas som olaga förföljelse, men för det krävs en serie i och för sig straffbara gärningar, vilka dessutom inte kan innefatta bl.a. olovlig avlyssning och dataintrång.

Om den föreslagna straffbestämmelsen om psykiskt våld införs blir det straffbart att upprepat utsätta en annan person för kränkningar i form av bl.a. otillbörlig övervakning, om kränkningarna sammantagna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla. Övervakning innebär alltså att gärningspersonen spårar, kartlägger eller bevakar var den utsatta befinner sig eller vad hen gör. I den delen bedöms kriminaliseringen väl motsvara det som i direktivet sägs om att ställa en person under övervakning i syfte att spåra eller övervaka den personens rörelser eller handlingar. Eftersom bestämmelsen är teknikneutral omfattar den vidare, i enlighet med direktivets krav, gärningar som begås med hjälp av IKT. Otillbörlig övervakning kan utgöra psykiskt våld om den är upprepad eller om gärningspersonen även utsatt offret för någon eller flera av de andra angivna kränkning-

87

De kommer dock att göra det om utredningens förslag om en utvidgning av brottskatalogen för olaga förföljelse genomförs (se avsnitt 13.2). 88

Se dock utredningens förslag i avsnitt 13.2.

arna, dvs. beskyllning, nedsättande uttalande, förödmjukande beteende, otillbörligt hot eller otillbörligt tvång. Vidare blir det straffbart som psykiskt våld att utsätta en annan person för otillbörlig övervakning som är varaktig, om gärningen varit ägnad att allvarligt skada personens självkänsla. I de fallen krävs alltså inte att övervakningen är upprepad eller att gärningspersonen även gjort sig skyldig till något annat slags kränkning utöver övervakningen. Liksom direktivet omfattar straffansvaret för psykiskt våld således såväl upprepad som varaktig övervakning.

Straffansvaret för psykiskt våld avgränsas genom ett krav på otillbörlighet, som saknas i direktivet. Otillbörlighetsrekvisitet syftar till att tydliggöra att endast beteenden som är oacceptabla med hänsyn till vid gärningstidpunkten rådande sociala och etiska normer omfattas. Tolkningen av begreppet bör präglas av försiktighet och för straffbarhet krävs att beteendet klart ligger utanför gränsen för det godtagbara. Att direktivets kriminaliseringskrav bygger på liknande överväganden framgår av att det enbart omfattar övervakning utan den övervakade personens samtycke eller utan lagligt tillstånd. Som framgår av skälen kan det också finnas andra situationer där övervakning utförs av legitima skäl, t.ex. i samband med att föräldrar kontrollerar var deras barn befinner sig och vad de gör på nätet, i samband med att släktingar övervakar hälsotillståndet hos sjuka, äldre eller utsatta personer eller personer med funktionsnedsättning eller vid mediebevakning och underrättelseinhämtning genom öppna källor. Genom kravet på otillbörlighet, såsom det närmare utvecklats i propositionen avseende psykiskt våld , avgränsas det straffbara området i allt väsentligt på samma sätt som i direktivet. Exempelvis innebär otillbörlighetsrekvisitet att ageranden som sker med stöd av och i enlighet med lag faller utanför straffansvaret, vilket som utgångspunkt även gäller för ageranden som sker med ett rättsligt relevant samtycke. Vidare ges föräldrar utrymme att inom ramen för sitt tillsynsansvar styra och uppfostra barnet genom olika medel, utan att dessa beteenden utgör otillbörliga former av t.ex. övervakning. Det anges också att sådana behov kan finnas även inom ramen för andra relationer, exempelvis i relationen mellan en lärare och en elev, eller en arbetsgivare och en arbetstagare. Kravet på otillbörlig-

89 Skäl 21. 90 A. prop. s. 83.

het i bestämmelsen om psykiskt våld bedöms sammanfattningsvis inte vara problematiskt i förhållande till direktivet.

Direktivet ställer krav på att upprepad eller varaktig övervakning ska vara straffbelagd i de fall då gärningarna sannolikt kommer att åsamka den som övervakas allvarlig skada. Det anges inte vilken typ av skada som avses. Utifrån hur sådan övervakning kan väntas påverka den övervakade är det rimligt att som relevant skada betrakta skada på privatlivet och den personliga integriteten. Av kravet på att skadan ska vara allvarlig får anses följa att ansvaret är begränsat till situationer där övervakningen kan leda till psykiskt lidande eller andra allvarliga negativa konsekvenser för den övervakade.

Det skaderekvisit som föreslås gälla för psykiskt våld är ett annat, nämligen att kränkningarna sammantagna, eller den varaktiga otillbörliga övervakningen, ska ha varit ägnade att allvarligt skada den utsattas självkänsla. Även det kravet innebär att ansvaret är begränsat till situationer som kan leda till psykiskt lidande eller andra allvarliga negativa konsekvenser för den drabbade. Det bör också vid sådan otillbörlig övervakning som kan utgöra en del i psykiskt våld främst vara skada på privatlivet och den personliga integriteten som är av relevans. I och med att det är självkänslan som typiskt sett ska skadas allvarligt är emellertid skaderekvisitet i bestämmelsen om psykiskt våld mer kvalificerat än så. Rekvisitet tar sikte på att det normalt ska vara fråga om flera kränkningar som ingår i ett mönster som sammantaget leder till att den kränkta personen bryts ner. Även för den form av psykiskt våld som består i varaktig otillbörlig övervakning som inte är upprepad krävs motsvarande nivå av skada som förutsätts för straffansvar för upprepade kränkningar. Detta innebär att straffansvar som enbart avser varaktig övervakning som utgångspunkt endast bör komma i fråga vid långvarig eller mycket ingripande övervakning.

Som också antyds i propositionen avseende psykiskt våld kan det förekomma fall av otillbörlig övervakning som utgör ett angrepp på privatlivet och den personliga integriteten – och därmed varit ägnat att medföra allvarlig skada – men där agerandet inte varit ägnat att

91

Jfr a. prop. s. 50 och t.ex. prop. 2016/17:222 s. 96 om olaga integritetsintrång. 92

A. prop. s. 84. 93

I andra straffbestämmelser i brottsbalken som är utformade på liknande sätt används i stället ordet gärningar, se 4 kap. 4 a § (grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning) och 4 kap. 4 e § (hedersförtryck). 94

A. prop. s. 84.

allvarligt skada självkänslan hos den som övervakas. Exempelvis kan det röra sig om varaktig övervakning som inte är långvarig eller mycket ingripande. Även vid upprepad övervakning som inte är mycket ingripande, t.ex. vid ett fåtal tillfällen och utan några andra kränkningar såsom förolämpningar eller otillbörliga hot, är det möjligt att handlandet inte når upp till kravet på att ha varit ägnat att allvarligt skada den övervakades självkänsla.

Slutsatsen av det sagda är att den föreslagna straffbestämmelsen om psykiskt våld till följd av skaderekvisitets utformning inte kan anses fullt ut uppfylla direktivets krav på kriminalisering. Förutom när det gäller skaderekvisitet bedöms dock straffansvaret för psykiskt våld fullt ut motsvara vad direktivet kräver.

Handlande som enligt direktivet kan utgöra ett led i nätstalkning är som nämnts i viss utsträckning straffbelagt som bl.a. ofredande, olovlig identitetsanvändning, olovlig avlyssning och dataintrång. Inte heller dessa straffbestämmelser innebär emellertid, ens tillsammans med bestämmelsen om psykiskt våld, en fullständig kriminalisering av alla fall av upprepad eller varaktig övervakning som är otillbörlig och ägnad att allvarligt skada den som övervakas. För att uppfylla kriminaliseringskravet bedömer utredningen därför att ny lagstiftning – utöver den föreslagna straffbestämmelsen om psykiskt våld – är nödvändig för att straffbelägga sådan upprepad eller varaktig övervakning som inte kan förväntas grunda ansvar för psykiskt våld. Förslag om en sådan specifik kriminalisering lämnas i avsnitt 11.2.3.

6.6¶Nättrakasserier (artikel 7)

Bedömning

De gärningar som ska vara straffbelagda enligt artikel 7 a och c är kriminaliserade enligt svensk rätt. Någon lagändring är därmed inte påkallad i dessa delar.

Lagändring krävs för att svensk rätt ska fullt ut uppfylla kriminaliseringskravet avseende gärningarna i artikel 7 b och d.

95 A. prop. s. 51.

6.6.1¶Artikel 7

Artikel 7 innehåller krav på att medlemsstaterna ska straffbelägga följande uppsåtliga gärningar: – att med hjälp av IKT vid upprepade tillfällen eller varaktigt upp-

träda hotfullt mot en person, åtminstone när gärningen inbegriper

hot om att begå brott, om gärningen sannolikt kommer att få den personen att känna allvarlig fruktan för sin egen eller närståendes säkerhet (punkt a),

– att tillsammans med andra, med hjälp av IKT, på ett allmänt till-

gängligt sätt uppträda hotfullt eller kränkande mot en person, om

gärningen sannolikt kommer att åsamka den personen allvarlig psykisk skada (punkt b),

– att med hjälp av IKT skicka en oönskad bild eller videofilm eller

annat liknande oönskat material föreställande könsorgan till en

person, om gärningen sannolikt kommer att åsamka den personen

allvarlig psykisk skada (punkt c), – att med hjälp av IKT göra material tillgängligt för allmänheten

som innehåller personuppgifter om en person, utan den personens

samtycke, i syfte att uppmana andra att åsamka den personen fysisk eller allvarlig psykisk skada (punkt d).

Avsikten är att genom minimiregler för dessa gärningar täcka de allvarligaste formerna av nättrakasserier. Sådana omfattande attacker som avses i punkt b, inbegripet samordnade mobbattacker på nätet, kan leda till attacker utanför nätet eller orsaka betydande psykiskt lidande och i extrema fall leda till att brottsoffret begår självmord. Attackerna är ofta inriktade på framstående kvinnliga politiker, journalister och människorättsförsvarare eller på annat sätt välkända kvinnor, men kan också förekomma i andra sammanhang, t.ex. på universitet, i skolor och på arbetsplatser. Denna typ av nätvåld bör bekämpas i synnerhet när attackerna sker i stor skala, t.ex. i form av trakasserier som utförs av ett stort antal personer. Punkt c tar sikte på s.k. nätblottning – skickandet av oönskat material föreställande könsorgan till en person – som är ett vanligt förekommande sätt att skrämma eller tysta kvinnor, medan punkt d avser s.k. doxning, där brottsoffrets personuppgifter görs tillgängliga för allmänheten med

hjälp av IKT, utan brottsoffrets samtycke, i syfte att uppmana andra att åsamka brottsoffret fysisk eller allvarlig psykisk skada.

6.6.2¶Nuvarande svenska straffbestämmelser

Att med hjälp av IKT vid upprepade tillfällen eller varaktigt uppträda hotfullt mot en person, åtminstone när gärningen inbegriper hot om att begå brott, om gärningen sannolikt kommer att få den personen att känna allvarlig fruktan för sin egen eller närståendes säkerhet (punkt a)

Hot om att begå brottslig gärning är, som konstaterats ovan, straffbelagt som olaga hot när det sker på ett sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig rädsla för egen eller annans säkerhet till person, egendom, frihet eller frid (4 kap. 5 § brottsbalken). Straffbestämmelsen är teknikneutral och olaga hot kan således begås på nätet eller med hjälp av annan IKT.

Straffet för olaga hot är böter eller fängelse i högst två år. För grovt olaga hot är straffet fängelse i lägst ett och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om hotet påtagligt har förstärkts med hjälp av vapen, sprängämne eller vapenattrapp eller genom anspelning på ett våldskapital eller annars har varit av allvarligt slag, eller om gärningen annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art.

Ansvar för olaga hot förutsätter alltså att hotet är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig rädsla för egen eller annans säkerhet till person, egendom, frihet eller frid. Bedömningen är objektiverad. Den utgår från de faktiska förhållandena och görs utifrån hur situationen framstått från den hotades synpunkt. Det är tillräckligt att hotet typiskt sett var av sådant slag att det var ägnat att framkalla allvarlig rädsla hos den hotade.

Hot behöver inte vara explicita för att bedömas som olaga hot utan kan vara underförstådda, men att enbart uppträda hotfullt mot någon når normalt inte upp till att bedömas som olaga hot ens om agerandet är upprepat eller varaktigt.

Den som vid upprepade tillfällen eller varaktigt uppträder hotfullt mot en person kan i stället göra sig skyldig till ofredande genom störande kontakter eller annat hänsynslöst agerande, under förut-

96 Skäl 24. 97 Prop. 2016/17:222 s. 93.

sättning att gärningen var ägnad att kränka den utsattes frid på ett kännbart sätt (4 kap. 7 §).

Ofredande genom störande kontakter kan ske såväl genom direkta kontakter vid fysiska sammanträffanden som kontakter via internet eller något annat sätt att kommunicera. Kontakterna kan vara störande på grund av sitt antal eller på grund av när och hur de sker. Av betydelse är också vad kontakterna inneburit. Om det är fråga om att nedsättande eller kränkande budskap förmedlas kan ett mindre antal kontakter eller meddelanden utgöra ett ofredande, jämfört med till innehållet harmlösa eller innehållslösa kontakter.

Även annat hänsynslöst agerande kan ske såväl genom direkta angrepp på sinnena som genom angrepp via internet eller andra kommunikationsformer. För att agerandet ska vara straffbart krävs att det kan beskrivas och upplevas som hänsynslöst. Exempel på sådana hänsynslösa ageranden kan vara att allvarligt skrämma eller störa någon genom höga ljud eller pyroteknik, att filma någon på ett påträngande sätt eller att filma en naken person så att personen märker det. Mer subtila kontakter som t.ex. att någon följer efter någon annan under en viss tid eller återkommande står utanför någons bostad omfattas också, förutsatt att förföljandet uppfattas av den som förföljs och har viss varaktighet eller frekvens. I viss begränsad utsträckning bör även enstaka yttranden på grund av sitt innehåll kunna anses ge uttryck för ett hänsynslöst agerande. Förutom framförande av falska dödsbud kan det vara fråga om yttranden som ligger nära hot eller som annars allvarligt kränker människovärdet eller rubbar tryggheten och tilliten till andra människor eller på annat sätt ger uttryck för hat mot någon. Ett exempel på detta kan vara att framföra grova och detaljerade kränkningar av sexualiserad eller våldsam natur.

Med att gärningen är ägnad att kränka den utsattas frid på ett kännbart sätt avses att det är tillräckligt att gärningen typiskt sett är sådan att någons frid kränks. Det förutsätts inte för ansvar att någon fridskränkning uppkommit i det enskilda fallet. Genom en sådan avgränsning till typiska effekter, undantas gärningar som kan vara ovälkomna, otrevliga eller obehagliga men som den enskilda rimligen ska kunna tåla. Bedömningen av om gärningen varit ägnad att kränka någons frid på ett kännbart sätt ska göras utifrån de fakt-

98

A. prop. s. 98–99. 99

Ibid.

iska förhållandena i det enskilda fallet och med hänsyn till den enskilda målsäganden.

Ofredande som inte förövats på allmän plats får åtalas av åklagare endast om målsäganden anger brottet till åtal eller om åtal är påkallat från allmän synpunkt (4 kap. 11 §). ”Allmän plats” förekommer i flera bestämmelser i brottsbalken (4 kap. 11 §, 16 kap. 11 och 16 §§ samt 29 kap. 2 a §). Med allmän plats torde i samtliga dessa bestämmelser förstås varje plats, utomhus eller inomhus, som är upplåten för eller annars frekventeras av allmänheten, t.ex. vägar, gator, torg och parker. Internet anses således inte vara en allmän plats.

I fråga om upprepat agerande kan den som förföljer en person genom att begå eller på annat sätt medverka till bl.a. olaga hot och ofredande göra sig skyldig till olaga förföljelse (4 kap. 4 b §). Utöver att det måste vara fråga om flera gärningar förutsätter ansvar för olaga förföljelse också att var och en av gärningarna har utgjort led i en upprepad kränkning av den utsatta personens integritet.

Att tillsammans med andra, med hjälp av IKT, på ett allmänt tillgängligt sätt uppträda hotfullt eller kränkande mot en person, om gärningen sannolikt kommer att åsamka den personen allvarlig psykisk skada (punkt b)

Som redan konstaterats kan den som uppträder hotfullt eller kränkande mot en person göra sig skyldig till ofredande, under förutsättning att agerandet innefattat störande kontakter eller annars kan betecknas som hänsynslöst och det dessutom varit ägnat att kränka den utsattes frid på ett kännbart sätt (4 kap. 7 § brottsbalken). Om det anses vara fråga om regelrätta hot, kan ansvar för olaga hot (4 kap. 5 §) aktualiseras.

Brottskonstruktioner som innebär att flera personers deltagande i en gärning är en förutsättning för ansvar på individnivå är ovanliga i svensk rätt. Vissa av brotten mot allmän ordning i 16 kap. brottsbalken utgör undantag. Sålunda krävs det för att någon ska hållas ansvarig för upplopp, våldsamt upplopp och ohörsamhet mot ordningsmakten (1–3 §§) samt myteri (6 §) att en folksamling respektive en samling av krigsmän agerat på visst sätt. I det avseendet kan sägas att alla deltagare i sådana sammanslutningar får bära ansvar för dessas

100

A. prop. s. 99. 101

T.ex. prop. 1989/90:129 s 10 och prop. 2022/23:53 s. 150.

kollektiva agerande. Vid bedömningen av straffvärdet har det dock betydelse på vilket sätt varje individ som döms för brottet har deltagit.

En annan sak är att flera personer tillsammans begår ett brott som kan begås av en person. Alla personer som har deltagit i brottets utförande kan då, beroende på omständigheterna, vara gärningspersoner. För brottsbalksbrott och vissa brott inom specialstraffrätten är ansvar därtill föreskrivet för både den som utfört gärningen och annan som främjat denna med råd eller dåd. Den som inte är att anse som gärningsperson döms, om hen har förmått annan till utförandet, för anstiftan av brottet och annars för medhjälp till det. Om flera personer medverkar till ett brott, kan var och en alltså dömas som antingen gärningsperson, anstiftare eller medhjälpare. Varje medverkande bedöms efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger henne eller honom till last. (23 kap. 4 §.)

Den gärning som en medverkande har utfört kan vara av sådant slag att den i sig ger anledning att döma hen som gärningsperson. Det är fallet om hen har deltagit i de gärningar som mer direkt knyter an till brottsbeskrivningen. Men även den som har medverkat på annat sätt kan dömas som gärningsperson om hen har utfört brottet tillsammans och i samförstånd med andra. Bedömningen av om en gärning har utförts tillsammans och i samförstånd med andra ska göras med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Det är inte tillräckligt att den som har deltagit i ett brott förstått vad de övriga ska göra för att han eller hon ska dömas som (med)gärningsperson. Medgärningspersonskap förutsätter att de inblandade har någon form av ömsesidig medvetenhet om den brottsliga gärning som de utför gemensamt och att de anpassar sitt individuella agerande utifrån denna medvetenhet.

Ansvar för medhjälp förutsätter alltså att medhjälparen främjat gärningen. Det krävs dock inte att medhjälparens gärning har varit en avgörande orsak till den brottsliga effekten. Det räcker att hens gärning har övat inflytande på händelseutvecklingen och att detta åtminstone till någon del kan sägas ha skett i brottsfrämjande riktning. En gärning som varken fysiskt eller psykiskt har bidragit till huvudgärningen är däremot inte att anse som medhjälp.

102

”Påskupploppet i Örebro” NJA 2023 s. 114 p. 37–38. 103

”Chauffören och rånförsöket” NJA 2023 s. 540 p. 10–11 med vidare hänvisningar. 104

”Medhjälparen i Linanäs” NJA 2023 s. 177 p. 11 med vidare hänvisning.

Att flera deltagit i ett brott kan också vara en försvårande omständighet vid bedömningen av ett brotts straffvärde (29 kap. 2 § 3 brottsbalken angående att den tilltalade utnyttjat ett numerärt överläge).

Att med hjälp av IKT skicka en oönskad bild eller videofilm eller annat liknande oönskat material föreställande könsorgan till en person, om gärningen sannolikt kommer att åsamka den personen

allvarlig psykisk skada (punkt c)

Att blotta sig för någon annan på ett sätt som är ägnat att väcka obehag eller annars genom ord eller handlande ofreda en person på ett sätt som är ägnat att kränka personens sexuella integritet, utgör sexuellt ofredande (6 kap. 10 § andra stycket brottsbalken). Sexuellt ofredande genom beskrivet handlande kan begås både mot vuxna och barn. Om barnet är under femton år döms i stället för sexuellt ofredande mot barn (6 kap. 10 § första stycket andra meningen).

Straffet för sexuellt ofredande är böter eller fängelse i högst två år. För sexuellt ofredande mot barn är straffet fängelse i högst två år. Såväl för grovt sexuellt ofredande som för grovt sexuellt ofredande mot barn är straffet fängelse i lägst sex månader och högst tre år. Vid bedömningen av om ett brott är grovt ska det särskilt beaktas om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningspersonen med hänsyn till offrets låga ålder eller någon annan omständighet visat särskild hänsynslöshet (6 kap. 10 § fjärde stycket.)

Med blottande avses s.k. exhibitiva åtgärder. En förutsättning för ansvar är att blottningen typiskt sett duger för att ge upphov till obehag. Det krävs således inte att någon förargelse åstadkommits i det enskilda fallet. Inte heller krävs någon grad av offentlighet, utan det är tillräckligt att det exhibitionistiska beteendet vidtas i enrum inför en enda person. Ett typfall är att en person är naken under ett ytterplagg och öppnar upp rocken inför en förbipasserande person.

I praxis har det förekommit att handlandet att skicka en bild på ett könsorgan, om det varit gärningspersonens eget, ansetts vara en form av (digital) blottning. Utgångspunkten är annars att den angripna måste uppfatta gärningen under tiden den pågår för att det

105

Bäcklund m.fl., Brottsbalken – en kommentar, 6 kap. 10 § Norstedts, 2025, JUNO Version 2025A).

ska vara fråga om vissa typer av sexuella ofredanden. Det gäller bl.a. blottning. Under alla omständigheter kan handlandet att skicka en bild – eller en film eller liknande material – på sitt könsorgan vara ett sådant annat handlande som ofredar mottagaren på ett sätt som är ägnat att kränka hens sexuella integritet. Detsamma gäller när det är någon annans könsorgan som avbildats. Även i dessa fall kan således ansvar för sexuellt ofredande komma i fråga.

För att ett handlande ska vara ägnat att kränka den sexuella integriteten krävs att detta har haft en tydlig sexuell inriktning eller prägel. Det avgörande är inte gärningspersonens personliga syfte med sitt handlande och inte heller hur målsäganden har upplevt händelsen. Bedömningen ska göras från objektiva utgångspunkter. Ett exempel som hänförs till tillämpningsområdet för sexuellt ofredande är tydliga sexuella kontakter per telefon eller e-post.

Ett handlande som innebär att någon ofredas men där handlandet inte kan anses ha varit ägnat att kränka den sexuella integriteten kan i stället bedömas som ofredande (4 kap. 7 §). I konkurrenshänseende har sexuellt ofredande företräde framför ofredande. Gärningar av det slag som avses i punkt c torde regelmässigt bedömas som det förstnämnda brottet.

Att med hjälp av IKT göra material tillgängligt för allmänheten som innehåller personuppgifter om en person, utan den personens samtycke, i syfte att uppmana andra att åsamka den personen fysisk

eller allvarlig psykisk skada (punkt d)

Regler om hanteringen av personuppgifter finns huvudsakligen i EU:s allmänna dataskyddsförordning (GDPR) och i lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning (dataskyddslagen). Förordningen är inte tillämplig på behandling av personuppgifter en fysisk person utför som ett led i en verksamhet

106

”Rulltrappan” NJA 2017 s. 393 p. 25. Möjligen ska den hänvisning till p. 15 som där görs uppfattas som att det sagda inte reservationslöst gäller vid händelseförlopp som är utsträckta i tiden, såsom vid gärningar som begås genom e-post. 107

Jfr t.ex. Hovrätten för Västra Sveriges dom 2022-10-26 i mål B 4538-22. 108

”Lärarens kommentar” NJA 2024 s. 564 med vidare hänvisningar. 109

Prop. 2004/05:45 s. 149. 110

Bäcklund m.fl., Brottsbalken – en kommentar, 6 kap. 10 §, Norstedts, 2025, JUNO Version 2025A. 111

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning).

av rent privat natur eller som har samband med hens hushåll. Annan personuppgiftsbehandling av en fysisk person kan således omfattas av GDPR.

Som personuppgifter räknas varje upplysning som avser en identifierad eller identifierbar fysisk person. Det finns alltså ingen begränsning angående vad för typ av upplysningar eller vilken typ av information det måste röra sig om, utan en personuppgift kan vara all tänkbar typ av information så länge nämnda kriterier är uppfyllda. Vanliga exempel på personuppgifter är namn, personnummer, adresser, bilder, ljudklipp, IP-adresser och GPS-information. Personuppgifter omfattar även indirekta uppgifter som kräver att uppgifterna kombineras med andra uppgifter för att identifiera en fysisk person. Som känsliga personuppgifter räknas bl.a. uppgifter om etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse, hälsa och sexualliv eller sexuella läggning.

GDPR innehåller en direkt tillämplig reglering av administrativa sanktionsavgifter som gäller i vissa fall. Vidare förpliktar GDPR medlemsstaterna att fastställa regler om andra sanktioner för överträdelser av GDPR, särskilt för överträdelser som inte är föremål för administrativa sanktionsavgifter enligt GDPR:s reglering. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. De kan vara straffrättsliga. Vid införandet av dataskyddslagen gjordes bedömningen att överträdelser av GDPR inte borde vara straffsanktionerade. Genom dataskyddslagen upphävdes personuppgiftslagen (1998:204), som innehållit en straffbestämmelse kopplad till vissa materiella bestämmelser om personuppgiftsbehandling.

Handlande som innefattar behandling av personuppgifter kan emellertid vara brottsligt under vissa omständigheter. Exempel på det är att någon sprider en bild på eller någon annan uppgift om en annan persons sexualliv eller hälsotillstånd (olaga integritetsintrång, 4 kap. 6 c § brottsbalken) och att någon genom olovlig användning av annan persons identitetsuppgifter utge sig för att vara honom eller henne (olovlig identitetsanvändning, 4 kap. 6 b §). Spridandet av sådana känsliga personuppgifter som kan anses ägnade att utsätta

112

GDPR artikel 2.1 c. 113

GDPR artikel 4.1. 114

Frydlinger m.fl., GDPR – juridik, organisation och säkerhet enligt dataskyddsförordningen, 2018, s. 44–45. 115

GDPR artikel 9.1. 116

GDPR artiklarna 83 och 84 samt skäl 152. 117

Prop. 2017/18:105 s. 143–144.

den det rör för andras missaktning kan också grunda ansvar för förtalsbrott (5 kap. 1 och 2 §§). Vidare kan den som olovligen bereder sig tillgång till en personuppgift som är avsedd för automatiserad behandling eller olovligen ändrar, utplånar, blockerar eller i register för in en sådan uppgift göra sig skyldig till dataintrång (4 kap. 9 c §).

Någon mera generell kriminalisering av att för allmänheten tillgängliggöra material som innehåller sådana personuppgifter som i regel inte är känsliga – såsom namn, personnummer, adress eller bilder på någon – finns emellertid inte, ens om det sker utan samtycke och i något visst syfte. Undantagsvis kan straffansvar i sådana sammanhang förekomma t.ex. om tillgängliggörandet som sådant är att bedöma som olaga hot (4 kap. 5 §) eller ofredande (4 kap. 7 §).

6.6.3¶Nuvarande straffbestämmelser uppfyller endast delvis direktivets krav

De gärningar som avses med artikel 7 punkt a – att med hjälp av IKT vid upprepade tillfällen eller varaktigt uppträda hotfullt mot en person, åtminstone när gärningen inbegriper hot om att begå brott, om gärningen sannolikt kommer att få den personen att känna allvarlig fruktan för sin egen eller närståendes säkerhet – är alltså straffbara som olaga hot, grovt olaga hot och ofredande. Om det rör sig om en serie i sig brottsliga gärningar kan agerandet även bestraffas som olaga förföljelse. Gällande lagstiftning bedöms i och med detta uppfylla kriminaliseringsförpliktelsen i punkt a och någon lagändring är inte påkallad i den delen.

Även gärningar som består i att tillsammans med andra, med hjälp av IKT, på ett allmänt tillgängligt sätt uppträda hotfullt eller kränkande mot en person, om gärningen sannolikt kommer att åsamka den personen allvarlig psykisk skada (artikel 7 punkt b) kan under vissa omständigheter utgöra ofredande och vid upprepat agerande, olaga förföljelse. I vissa fall kan också ansvar för olaga hot aktualiseras.

Även om utfallet av en prövning av rekvisitet om kännbar fridskränkning i ofredandebrottet och skadebedömningen enligt direktivet kan förmodas ofta bli detsamma i det enskilda fallet, är det inte uteslutet att tillämpningsområdet i viss mån kan skilja sig åt. Redan av det skälet är det tveksamt om dagens lagstiftning fullt ut täcker in samtliga gärningar under punkt b.

Därutöver kan det ifrågasättas om gällande svensk rätt lever upp till kravet i punkt b när det inte finns någon straffbestämmelse som föreskriver kollektivt ansvar för deltagarna i en grupp som tillsammans agerat på det sätt som anges i punkten. Visserligen kan straffansvar komma i fråga för alla som deltagit i ett brott som ofredande enligt medverkansbestämmelsen i 23 kap. 4 § brottsbalken, antingen som gärningspersoner, anstiftare eller medhjälpare. När flera begår en sådan gärning tillsammans och i samförstånd kan de alla hållas ansvariga som gärningspersoner. De medverkande som inte är gärningspersoner kan i stället dömas för anstiftan eller medhjälp. Att flera personer kan straffas för t.ex. ett och samma ofredande är dock något annat än ett straffansvar som uttryckligen tar sikte på det särskilt klandervärda i ett gemensamt agerande.

Dessutom måste kraven i artikel 9 beaktas. Enligt artikeln ska anstiftan och medhjälp till brott enligt artikel 7 punkt b vara straffbelagda. Visserligen är anstiftan till anstiftan, liksom anstiftan till medhjälp och medhjälp till medhjälp, möjlig i svensk rätt, men det kan ifrågasättas om ett sådant genomförande på ett tillräckligt tydligt sätt åstadkommer det som direktivet eftersträvar.

Slutligen kan det ifrågasättas vilken betydelse medverkansansvaret får vid sådana samordnade mobbattacker på nätet som omfattas av punkt b. De kan involvera ett mycket stort antal personer, som ofta är ovetande om de flesta andras agerande även om de känner till att de ingår i ett större sammanhang. I sådana fall torde deltagarna normalt sett dock inte vara att se som medverkande till samma brott. Det punkten tar sikte på rör sig snarare om en annan typ av gemensamt agerande där kopplingen mellan den enskildas skuld och den gemensamt åstadkomna brottsliga gärningen är av en annan karaktär, utan krav på att deltagarna agerat tillsammans och i samförstånd eller uppsåtligt främjat varandras handlande med råd eller dåd.

Gällande svensk rätt kan alltså inte anses helt uppfylla kriminaliseringskravet i punkt b. Framför allt bedöms det behövas lagstiftning som på ett tydligare sätt än som följer av en tillämpning av reglerna om medverkan kriminaliserar enskildas deltagande i flera personers gemensamma agerande. Utredningens bedömning är därför att ny lagstiftning är nödvändig för att uppfylla direktivets kriminaliseringskrav. Förslag om sådan lämnas i avsnitt 11.2.4.

Gärningar som består i att med hjälp av IKT skicka en oönskad bild eller videofilm eller annat liknande oönskat material föreställ-

ande könsorgan till en person är straffbara som sexuellt ofredande och sexuellt ofredande mot barn. Vare sig agerandet ses som en form av (digital) blottning, vilket förutsätter att det är en avbildning av gärningspersonens eget könsorgan som skickas, eller som ett sådant annat handlande som ofredar en person är i normalfallet kravet på att handlandet är ägnat att väcka obehag respektive är ägnat att kränka personens sexuella integritet regelmässigt uppfyllt. Det straffbara området för sexuellt ofredande, sexuellt ofredande mot barn och motsvarande grova brott bör därmed motsvara vad direktivet kräver.

Sammantaget bedöms gällande lagstiftning uppfylla kriminaliseringsförpliktelsen i punkt c. Någon lagändring är därmed inte påkallad i denna del.

Gällande straffbestämmelser som avser otillbörlig behandling av personuppgifter (främst olaga integritetsintrång, olovlig identitetsanvändning och förtal) omfattar inte på något heltäckande sätt handlandet att med hjälp av IKT göra material tillgängligt för allmänheten som innehåller personuppgifter om en person, utan den personens samtycke, i syfte att uppmana andra att åsamka den personen fysisk eller allvarlig psykisk skada. Det behövs därmed en lagändring för att uppfylla kriminaliseringsförpliktelsen i punkt d. Förslag om detta lämnas i avsnitt 11.2.5.

6.7¶Offentlig uppmaning till våld eller hat på nätet (artikel 8)

Bedömning

De gärningar som ska vara straffbelagda enligt artikel 8 är bara delvis kriminaliserade enligt svensk rätt. Lagändring är därmed påkallad för att uppfylla direktivets krav.

6.7.1¶Artikel 8

Artikel 8 innehåller krav på att medlemsstaterna ska säkerställa att det är straffbelagt att uppsåtligen uppmana till våld eller hat mot en grupp personer eller en medlem av en grupp, utpekad med åberop-

ande av kön, genom att med hjälp av IKT offentligt sprida material med en sådan uppmaning (punkt 1).

Medlemsstaterna får välja att straffa enbart gärningar som antingen begås på ett sådant sätt att de är ägnade att vara störande för allmän ordning eller som är hotfulla, otillbörliga eller kränkande (punkt 2). Detta undantag finns för att säkerställa att en rimlig avvägning görs mellan yttrandefriheten och lagföringen av brottet. Tillämpningen av dessa villkor, när så krävs enligt nationell rätt, bör inte få till följd att den ändamålsenliga verkan av den bestämmelse som fastställer brottsrekvisit för brottet offentlig uppmaning till våld eller hat på nätet undergrävs.

Offentlig uppmaning till våld eller hat på nätet är ett brott som förutsätter att uppmaningen inte uttrycks i ett rent privat sammanhang, utan offentligt genom användning av IKT. Det bör därför kräva spridning till allmänheten, vilket bör förstås som att ett visst material som utgör uppmaning till våld eller hat görs tillgängligt med hjälp av IKT för ett potentiellt obegränsat antal personer, dvs. att materialet görs lätt tillgängligt för användare i allmänhet utan att det krävs någon ytterligare åtgärd från materialleverantörens sida, oberoende av huruvida dessa personer verkligen tar del av informationen i fråga. Om tillgång till materialet kräver registrering eller tillträde till en grupp av användare bör informationen därför anses spridd till allmänheten endast när användare som söker tillgång till materialet automatiskt registreras eller ges tillträde utan att någon beslutar om eller väljer ut vem som ska ges tillgång till materialet. När behöriga myndigheter bedömer huruvida material kan klassificeras som att det utgör en uppmaning till våld eller hat bör de ta hänsyn till den grundläggande rätten till yttrandefrihet, som fastställs i artikel 11 i EU:s rättighetsstadga.

Artikeln har en förlaga i EU:s rasismrambeslut. Enligt det ska medlemsstaterna kriminalisera vissa avsiktliga gärningar, bl.a. offentlig uppmaning till våld eller hat riktat mot en grupp av personer eller en medlem av en sådan grupp, utpekad med åberopande av ras, hudfärg, religion, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung. Medlemsstaterna får välja att straffa enbart gärningar som antingen

118

Skäl 27. 119

Skäl 26. 120

Rådets rambeslut 2008/913/RIF av den 28 november 2008 om bekämpande av vissa former av och uttryck för rasism och främlingsfientlighet enligt strafflagstiftningen. 121

Artikel 1.1 a.

begås på ett sådant sätt att de är ägnade att vara störande för allmän ordning eller som är hotfulla, otillbörliga eller kränkande. Förutom när det gäller vilka grupper eller gruppmedlemmar som skyddas skiljer sig rasismrambeslutets bestämmelse från artikel 8 således endast i fråga om spridningssättet. Medan artikel 8 är begränsad till uppmaningar som sprids offentligt med hjälp av IKT, gäller rasismrambeslutets bestämmelse offentlig uppmaning oberoende av spridningssätt.

6.7.2¶Nuvarande svenska straffbestämmelser

Hets mot folkgrupp

Rasismrambeslutets bestämmelse om offentlig uppmaning till våld eller hat mot vissa grupper motsvaras i svensk rätt främst av straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 § brottsbalken. Genom den är det straffbelagt att i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids uppmana till våld mot, hota eller uttrycka missaktning för en folkgrupp, en annan sådan grupp av personer eller en enskild i någon av dessa grupper med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck (första stycket). För hets mot folkgrupp döms också den som i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids förnekar, ursäktar eller uppenbart förringar ett brott som utgör eller motsvarar folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelse eller aggressionsbrott enligt ett avgörande som har meddelats av en svensk domstol eller av en erkänd internationell domstol för brott mot folkrätten och som fått laga kraft, om gärningen är ägnad att uppmana till våld mot, hota eller uttrycka missaktning för en sådan grupp eller enskild som avses i första stycket (andra stycket).

Hetsbestämmelsen ändrades senast den 1 juli 2024. Ändringarna gjordes bl.a. mot bakgrund av EU-kommissionens synpunkter på det svenska genomförandet av rasismrambeslutet. I februari 2021 beslutade kommissionen om en formell underrättelse om att Sverige hade införlivat rasismrambeslutet på ett icke fullständigt och felaktigt sätt i den nationella lagstiftningen. I den del som här är relevant anförde kommissionen att det saknades ett uttryckligt omnämn-

122

Artikel 1.2. 123

Prop. 2023/24:93.

ande av gärningen uppmaning till våld. Vidare angav kommissionen att bestämmelsen om hets mot folkgrupp inte uttryckligen täckte in gärningar som begås mot enskilda i de grupper som ska skyddas enligt rambeslutet och att varken straffbestämmelsen om olaga hot eller uppvigling – som Sverige hade anmält som relevanta för genomförandet i den del det avsåg gärningar mot enskilda – specifikt straffbelägger gärningar som sker med åberopande av bl.a. etniskt ursprung. Synpunkterna har tillmötesgåtts genom de tillägg i hetsbestämmelsen som avser uppmaning till våld och gärningar riktade mot enskilda i de skyddade grupperna. När det gäller andra delar av rambeslutet anmärkte kommissionen på att det saknades en specifik kriminalisering av det slag som numera finns i hetsbestämmelsens andra stycke.

Kommissionen har efter lagändringarna skrivit av den formella underrättelsen. Mot bakgrund av att kommissionen därmed inte längre driver något överträdelseärende mot Sverige avseende genomförandet av rasismrambeslutet, finns det – trots att hetsbestämmelsen inte erbjuder ett skydd på grunden kön – anledning att närmare redogöra för straffansvaret för hets mot folkgrupp.

Straffet för hets mot folkgrupp är fängelse i högst två år. För ringa hets mot folkgrupp är straffet böter. För grov hets mot folkgrupp är straffet fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om meddelandet haft ett särskilt hotfullt eller kränkande innehåll och spritts till ett stort antal personer på ett sätt som varit ägnat att väcka betydande uppmärksamhet.

Ledning för tolkningen av ”uppmanar” kan hämtas från bestämmelsen om uppvigling i 16 kap. 5 § brottsbalken. Av förarbetena till den bestämmelsen framgår att lovprisande av våld i vissa fall ses som en indirekt uppmaning till våld. En sådan bedömning ska dock göras med betydande försiktighet. Skulle ett lovprisande inte vara att bedöma som uppmaning till våld, kan uttalandet eller meddelandet i stället vara att bedöma som hot eller missaktning och därmed straffbart som hets mot folkgrupp på någon av dessa grunder. Med våld avses inte bara det som i andra sammanhang betecknas som våld å person, dvs. misshandel och annat fysiskt betvingande. Det kan också vara fråga om lindrigare former av våldsanvändning. Här kan ledning hämtas från bestämmelsen om olaga tvång i 4 kap. 4 § brottsbalken. För straffbarhet krävs att det uttalande eller meddelande som består i uppmaning till våld ska riktas mot en skyddad grupp eller

en enskild i en sådan grupp på så sätt att uppmaningen ska innebära att våldet ska användas mot en sådan grupp eller enskild som avses.

Med ”hotar” ska förstås inte bara vad som, om det avsett enskilda individer, skulle ha varit straffbart som olaga hot (4 kap. 5 § brottsbalken) eller olaga tvång utan också vad som är att anses som hot enligt gängse språkbruk.

För att ett meddelande ska anses ge uttryck för ”missaktning” behöver det inte vara av sådant slag som, om det avsett enskilda individer, kunnat leda till ansvar för förtal eller förolämpning. Även andra kränkande omdömen kan vara tillräckliga för straffansvar. Det räcker t.ex. oftast att ett meddelande om en viss folkgrupp är nedsättande för gruppens anseende eller att meddelandet innebär att en viss folkgrupp förlöjligas. Som utvecklas närmare nedan är det dock inte så att alla nedsättande eller förnedrande yttranden innefattas, utan för att ett meddelande ska anses ge uttryck för missaktning krävs att det är fullt klart att yttrandet överskrider gränsen för en saklig kritik av den aktuella folkgruppen.

Ett meddelande ska bedömas med utgångspunkt i det budskap det förmedlar snarare än genom en textkritisk granskning av de exakta ordalagen. Det ska göras en objektiv bedömning av hur meddelandet framstår. Hur en mottagare haft anledning att uppfatta innehållet är centralt för prövningen. Det sagda utesluter inte att det närmare innehållet i ett uttalande har betydelse, t.ex. att det innefattar ett omotiverat och påtagligt kränkande ordval. Inte varje yttrande som innehåller negativa omdömen om en viss grupp är straffbelagt. Vid prövningen av om en gärning är straffbar som hets mot folkgrupp måste uttalandet alltid bedömas i sitt sammanhang. Motiven för gärningen, dvs. syftet med ett uttalande, måste också beaktas.

Meddelandet måste ha spritts. Med detta avses att meddelandet överförts till andra personer utanför den helt privata sfären. Vidare krävs att meddelandet nått ut till fler än enbart ett fåtal personer. Det krävs däremot inte att en större grupp (än ett fåtal personer) faktiskt tagit del av meddelandet utan för att detta ska anses spritt är det i princip tillräckligt att det gjorts tillgängligt för en sådan grupp.

124

A. prop. s. 38. 125

SOU 2015:103 s. 199 med vidare hänvisningar. 126

Prop. 1970:87 s. 72–73 och 130. 127

”Anförandet i fullmäktige” NJA 2023 s. 246 p. 8–9 med vidare hänvisningar. 128

Prop. 1986/87:151 s. 104 och 108–110 samt NJA 1999 s. 702.

Bedömningen av om en person har utsatts för hets mot folkgrupp som enskild eller om brottet ska ses som riktat mot ett anonymt kollektiv är beroende av gärningens kontext. För att brottet ska anses avse en enskild i en skyddad grupp krävs att det är fråga om ett uttalande eller meddelande som är tydligt riktat mot en individ och att det går att identifiera den skadelidande. Bedömningen måste göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Om en gärningsperson exempelvis förnekar Förintelsen på ett hotfullt sätt på en allmän plats utan tydlig adressat bör uttalandet inte anses som riktat mot en enskild person. Detsamma gäller om en gärningsperson skickar ett nedsättande meddelande om exempelvis muslimer till ett stort antal personer på internet. Däremot kan ett hatiskt uttalande som riktar sig mot t.ex. en mindre grupp av förintelseöverlevare eller muslimer vara att se som hets mot enskild om uttalandet är tydligt riktat mot en snäv grupp av personer. För att det ska vara fråga om en hetsgärning mot en enskild krävs också att den enskilda tillhör den skyddade gruppen och att uttalandet eller meddelandet avser den enskilda för att hen tillhör den gruppen. Ett negativt uttalande om en person som i och för sig tillhör en skyddad grupp, men som sker med hänvisning till andra egenskaper, omfattas alltså inte. Ett hetsande uttalande om gruppen i allmänhet som riktas till en enskild har tidigare bedömts kunna vara hets mot folkgrupp riktat mot ett kollektiv. Även ett sådant uttalande kan under vissa omständigheter anses som hets mot enskild.

I och med att straffbestämmelsen även omfattar brott mot enskilda i de skyddade grupperna uppstår frågor om brottskonkurrens. En bedömning av konkurrensfrågan måste alltid göras av domstolen utifrån omständigheterna i det enskilda fallet och med beaktande av de vedertagna principerna på området. Allt efter omständigheterna får den lösning väljas som framstår som mest följdriktig och rimlig. Normalt sett bör hets mot folkgrupp konsumera förolämpning och förtal av normalgraden eftersom hetsbrottet har en strängare straffskala. När det gäller olaga hot får konkurrensfrågan avgöras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Om uttalandet eller hotet enbart riktas mot en utpekad person torde det i många fall finnas skäl att endast döma för hets mot folkgrupp med möjlighet att beakta omständigheterna kring hotet som försvårande. Om det hetsande uttalandet däremot är en underordnad del av hotet kan det finnas

129

Prop. 2023/24:93 s. 38.

skäl att endast döma för olaga hot, med möjlighet att tillämpa straffskärpningsregeln i 29 kap. 2 § 7 brottsbalken. Ytterst får konkurrensfrågor lösas i rättstillämpningen.

Hets mot folkgrupp utgör även ett tryck- och yttrandefrihetsbrott och är således straffbart också om det begås genom tryckt skrift eller något annat grundlagsskyddat medium (7 kap. 6 § tryckfrihetsförordningen och 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen).

Att yttranden eller andra meddelanden straffbeläggs innebär givetvis en inskränkning av yttrandefriheten, även när det är fråga om sådana meddelanden som uttrycker missaktning för särskilt skyddsvärda grupper. Något uttryckligt undantag för situationer då gärningen bör bedömas som straffri på grund av att den är försvarlig, motsvarande ansvarsfrihetsregeln vid förtal, finns inte. Avsikten har emellertid inte varit att varje yttrande som innehåller omdömen om en viss grupp eller varje uttryck för missaktning av en sådan grupp ska vara straffbelagt. För straffansvar bör därför krävas att det är klart att uttalandet överskridit gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande gruppen i fråga. Det är således tillåtet att framföra kritiska uppfattningar om en grupp som omfattas av bestämmelsen även om det som framförs kan uppfattas som uttryck för missaktning, så länge kritiken framförs inom ramen för en saklig diskussion. Vidare kan hänsyn till Europakonventionen påverka tillämpningen på så sätt att en konventionsenlig tolkning, mot bakgrund av Europadomstolens praxis, kan ge anledning till en mer restriktiv tillämpning än vad förarbetena föranlett.

Uppmaning till våld eller hot riktat mot ett visst kön, eller missaktning på grund av kön, kan som nämnts inte grunda ansvar för hets mot folkgrupp. Tidigare förslag om att utöka tillämpningsområdet för hets mot folkgrupp till att även omfatta kön har inte fått gehör med hänvisning till gränsdragningsproblem i fråga om vad som skulle vara straffbart och att bestämmelsen då skulle förlora sin inriktning på minoritetsskydd.

Det har tidigare ifrågasatts om hetsbestämmelsen alls skyddar majoritetsgrupper. Att så är fallet får numera anses vara vedertaget, med undantag för att skyddet på grunden könsöverskridande iden-

130

A. prop. s. 26 och 39. 131

Se bl.a. prop. 2001/02:59 s. 15, 34–36 och 41–42 samt prop. 2023/24:93 s. 42. 132

NJA 2005 s. 805, NJA 2006 s. 467 och NJA 2007 s. 805. 133

Prop. 1986/87:151 s. 110.

titet eller uttryck har utformats som ett rent minoritetsskydd. I sammanhanget kan nämnas att det i den lagrådsremiss som föregick införandet av den grunden föreslogs att grunden skulle utformas så att den inte skulle skydda enbart gruppen transpersoner utan omfatta alla oavsett könsidentitet eller könsuttryck. Detta avstyrktes av Lagrådet, som ansåg att det var tveksamt om intresset att skydda gruppen transpersoner gör det nödvändigt att begränsa yttrandefriheten så långt som föreslogs i lagrådsremissen. Med hänvisning till övervägandena när grunden sexuell läggning infördes i hetsbestämmelsen anfördes i den efterföljande propositionen att det inte är uteslutet att låta bedömningen styras av behoven hos den grupp som den nya lagstiftningen huvudsakligen avser att skydda, samtidigt som lagstiftningen utformas så att den skyddar alla lika. Det som Lagrådet hade anfört ansågs därför inte i och för sig utgöra något hinder mot den konstruktion som förordades i lagrådsremissen. I lagstiftningsärendet beaktades emellertid också invändningar ur legalitetssynpunkt, bl.a. från Lagrådet som hade anfört att förslaget skulle innebära att frågan om en viss handling är straffbar eller inte blir beroende av en många gånger oklar och flytande gräns mellan en handling som riktar sig mot kön och en handling som avser könsidentitet eller könsuttryck. I propositionen anfördes att kritiken inte gick att bortse från. Med hänsyn till svårigheterna att avgränsa en bestämmelse som skyddar alla lika begränsades hetsbestämmelsen i stället så att den endast skyddar transpersoner.

Det bör nämnas att bestämmelsen om hatbrottsmotiv som en försvårande omständighet vid bedömningen av ett brotts straffvärde (29 kap. 2 § 7 brottsbalken) den 1 juli 2025 utvidgades med grunden kön. I samband med det ändrades grunden könöverskridande identitet eller uttryck till könsidentitet eller könsuttryck. Denna straffskärpningsregel för hatbrottsmotiv hade dessförinnan innehållit samma katalog med grunder (hudfärg etc.) som hetsbestämmelsen, med det undantaget att katalogen i straffskärpningsbestämmelsen till skillnad från hetsbestämmelsen inte är uttömmande.

134

Prop. 2017/18:59 s. 20. 135

A. prop. s. 20–22. 136

Prop. 2024/25:125 s. 41–47.

Annan strafflagstiftning

Vissa andra straffbestämmelser än den om hets mot folkgrupp kan till viss del sägas motsvara regleringen i artikel 8.

När det gäller uppmaning till våld är till att börja med straffbestämmelsen om uppvigling i 16 kap. 5 § brottsbalken av intresse. Enligt den döms den som muntligen inför en menighet eller folksamling, i en skrift som sprids eller utlämnas för spridning eller i ett annat meddelande till allmänheten uppmanar eller annars söker förleda t.ex. till brottslig gärning. Eftersom nästan allt våld är straffbelagt (som misshandelsbrottslighet eller i de lindrigaste fallen – t.ex. knuffar – som ofredande) omfattas i princip uppmaningar till alla slags våldshandlingar. Som nämnts kan även lovprisande av våld i vissa fall ses som en indirekt uppmaning till våld.

I den mån en uppmaning till våld kan ses som ett hot om våld och riktas mot en enskild person eller en avgränsad krets av personer kan gärningen utgöra olaga hot enligt 4 kap. 5 §. Det kan vara fallet också om uppmaningen anspelar på personens eller personernas tillhörighet till någon grupp, t.ex. gruppen kvinnor. Ansvar för olaga hot är dock uteslutet om hotet riktats mot en anonym allmänhet eftersom hotet då inte riktar sig mot en tillräckligt preciserad krets av enskilda som, typiskt sett, har anledning att känna att gärningspersonens hot är riktat mot just dem.

Att uppmana till hat mot en enskild person eller en avgränsad krets av personer som utpekas med åberopande av kön kan vara ett sådant annat hänsynslöst agerande som grundar ansvar för ofredande enligt 4 kap. 7 §. Vidare är många uttryck för hat kriminaliserade, t.ex. genom straffbestämmelserna om förtal och förolämpning (5 kap. 1–3 §§). Den som söker förleda till ett sådant brott kan göra sig skyldig till uppvigling.

Om ett motiv för t.ex. ett olaga hot, ofredande eller förtal varit att kränka en person eller en grupp av personer på grund av kön är det som nämnts en omständighet som kan vara försvårande vid bedömningen av straffvärdet (29 kap. 2 § 7 brottsbalken).

137

Prop. 1976/77:121 s. 14 och ”Hotet mot gymnasieskolan” NJA 2020 s. 510.

6.7.3¶Nuvarande straffbestämmelser uppfyller endast delvis direktivets krav

De gärningar som omfattas av kriminaliseringsförpliktelsen i artikel 8 påminner i stor utsträckning om gärningar som i svensk rätt är straffbelagda som hets mot folkgrupp. Hetsbestämmelsens ”uppmanar till våld mot, hotar eller uttrycker missaktning för” svarar väl mot – och går längre än – artikelns ”uppmana till våld eller hat mot”. I båda fallen omfattas såväl gärningar riktade mot skyddade grupper som gärningar riktade mot individer i grupperna. Vidare är det straffbara området för hets mot folkgrupp, som omfattar uttalanden och meddelanden som sprids, större än vad direktivet kräver eftersom det senare endast avser uppmaningar som sprids offentligt med hjälp av IKT. En avgörande skillnad är dock att direktivet kräver att uppmaning till våld och hat straffbeläggs när det riktas mot en grupp personer eller en medlem av en grupp som utpekas med åberopande av kön, medan tillämpningsområdet för hets mot folkgrupp inte omfattar kön. Bestämmelsen om hets mot folkgrupp motsvarar därmed inte direktivets krav.

Uppmaning till våld mot en enskild person eller en avgränsad krets av personer kan, som nämnts, i vissa fall utgöra olaga hot medan uppmaning till hat kan grunda ansvar för ofredande. Det är dock svårbedömt i vilken utsträckning fall av uppmaning till våld eller hat är att bedöma som olaga hot respektive ofredande. Ansvar för olaga hot begränsas dels av kravet på att det rör sig om ett hot om brottslig gärning, dels av att hotet måste vara ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig rädsla för egen eller annans säkerhet till person, egendom, frihet eller frid. Ansvar för ofredande förutsätter att den drabbade personen utsätts för en kännbar fridskränkning. Direktivet innehåller inga motsvarande begränsningar av det straffbara området. Visserligen får medlemsstaterna enligt artikel 8.2 välja att straffa enbart sådana gärningar som är ägnade att vara störande för allmän ordning, hotfulla, otillbörliga eller kränkande, men det är mot bakgrund av ordalydelsen (”straffa”) osäkert om det vid en granskning av genomförandet skulle godtas att en sådan begränsning görs redan på lagstiftningsstadiet snarare än behandlas som en rättstillämpningsfråga. Det är därför tveksamt om de nämnda straffbestämmelserna uppfyller kriminaliseringsförpliktelsen i artikeln.

Uppviglingsbrottet får anses vara den straffbestämmelse vars tillämpningsområde i störst utsträckning överensstämmer med artikelns. Straffansvar för uppvigling kan komma i fråga vid uppmaning till sådana former av hat som uttrycks genom brott, även om det inte rör sig om någon mer generell kriminalisering av hatuppmaningar. Däremot kan offentliga uppmaningar till våld mera generellt utgöra uppvigling, eftersom i princip alla former av våld mot en människa är straffbelagda i svensk rätt. EU-kommissionen har emellertid inte godtagit uppviglingsbestämmelsen som ett led igenomförande av rasismrambeslutets bestämmelse om uppmaning till våld, och det får förutsättas att motsvarande bedömning skulle göras i det här fallet. På motsvarande sätt får även de ovan nämnda straffbestämmelserna – av vilka Sverige hade anmält bestämmelsen om olaga hot som en del av genomförandet av rambeslutet – anses otillräckliga.

Utredningens bedömning är därför att det behöver införas en specifik kriminalisering som nära anknyter till rekvisiten i direktivet. Förslag till en sådan lämnas i avsnitt 11.2.6.

6.8¶Anstiftan, medhjälp och försök (artikel 9)

Bedömning

Nuvarande lagstiftning och de lagändringar som utredningen föreslår innebär att ingen särskild lagändring avseende osjälvständiga brottsformer är nödvändig.

6.8.1¶Artikel 9

Artikel 9 innehåller krav på att medlemsstaterna ska säkerställa att anstiftan, medhjälp och försök till brott i direktivet är straffbelagda. Specifikt gäller det följande: – anstiftan till de brott som avses i artiklarna 3–6 och artikel 7 b

(punkt 1), – medhjälp till de brott som avses i artikel 3 a samt artiklarna 4–8

(punkt 2), – försök att begå de brott som avses i artiklarna 3 och 4 (punkt 3).

6.8.2¶Nuvarande lagstiftning och föreslagna lagändringar uppfyller direktivets krav

Gärningar som består i att utföra kvinnlig könsstympning (artikel 3 punkt a) är straffbara som brott mot lagen om förbud mot könsstympning av kvinnor och oskuldsingrepp på kvinnor (2 §). Försök, förberedelse och stämpling till sådant brott samt underlåtenhet att avslöja eller förhindra brott är straffbart (2 § fjärde stycket). Eftersom fängelse ingår i straffskalan för brott mot könsstympningslagen kan ansvar komma i fråga även för anstiftan och medhjälp till sådant brott (23 kap. 4 § brottsbalken). I denna del krävs alltså inte någon ny lagstiftning. Utredningen föreslår att de gärningar som består i att tvinga eller förmå en kvinna eller en flicka att genomgå könsstympning (artikel 3 punkt b) ska straffbeläggas som brott mot könsstympningslagen (se avsnitt 11.2.1). Också för sådant brott kommer då anstiftan och försök att bli straffbart. Någon ytterligare lagändring är därmed inte nödvändig för att uppfylla kriminaliseringsförpliktelsen avseende osjälvständiga brottsformer kopplat till artikel 3.

Gärningarna i artikel 4 – att tvinga en vuxen eller ett barn att ingå äktenskap (punkt a) och att genom vilseledande förmå en vuxen eller ett barn att resa till territoriet i ett annat land än det där personen bor, i syfte att tvinga denna vuxna person eller detta barn att ingå äktenskap (punkt b) – är kriminaliserade som äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott respektive vilseledande till äktenskapsresa. Anstiftan och medhjälp till dessa brott är straffbart eftersom brotten är placerade i brottsbalken. Ansvar för försök är särskilt föreskrivet (4 kap. 10 § brottsbalken) i förhållande till äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott. Om förslagen i prop. 2025/26:213 genomförs kommer detsamma från och med den 2 juli 2026 att gälla för vilseledande till äktenskapsresa (som föreslås få de nya brottsbeteckningarna äktenskapsresebrott och äktenskapsresebrott mot barn). Det behövs därmed ingen lagändring för att uppfylla kriminaliseringsförpliktelsen avseende osjälvständiga brottsformer kopplat till artikel 4.

Gärningar som består i att med hjälp av IKT göra bilder, videofilmer eller liknande material som visar handlingar med uttrycklig sexuell innebörd eller en persons intima kroppsdelar tillgängliga för

138

Samt medhjälp, som dock inte omfattas av kriminaliseringsförpliktelsen. Genom den placering i lagen som utredningen föreslår blir dessutom förberedelse och stämpling till brottet samt underlåtenhet att avslöja eller förhindra det – vilket inte heller omfattas av kravet – straffbara.

allmänheten utan den personens samtycke, om gärningen sannolikt kommer att åsamka den personen allvarlig skada (artikel 5.1 punkt a) är straffbelagda som olaga integritetsintrång. För brottet, som återfinns i brottsbalken, är det föreskrivet ansvar för anstiftan och medhjälp. Någon lagändring är därmed inte påkallad för att uppfylla kriminaliseringsförpliktelsen avseende osjälvständiga brottsformer kopplat till denna del av artikel 5.

Utredningen föreslår (se avsnitt 11.2.2) att straffbestämmelsen om olaga integritetsintrång ska utvidgas till att även omfatta de gärningar som består i att framställa, manipulera eller ändra bilder, videofilmer eller liknande material som får det att framstå som att en person deltar i handlingar med uttrycklig sexuell innebörd, och därefter med hjälp av IKT göra det tillgängligt för allmänheten, utan den personens samtycke, om gärningen sannolikt kommer att åsamka den personen allvarlig skada (artikel 5.1 punkt b). Därigenom kommer också kriminaliseringsförpliktelsen avseende osjälvständiga brottsformer, som i denna del avser anstiftan och medverkan, att vara uppfyllt.

Givet att gärningarna i artikel 5.1 punkterna a och b är kriminaliserade, kommer de gärningar som består i att hota att utföra någon av de gärningar som avses i artikel 5.1 punkt a eller b i syfte att tvinga en person att utföra, gå med på eller avstå från en viss handling (artikel 5.1 punkt c) att vara straffbelagda som olaga hot, olaga tvång och motsvarande grova brott, dvs. brott för vilka anstiftan och medhjälp är straffbart till följd av deras placering i brottsbalken. Någon ytterligare lagändring än den nämnda utvidgningen av straffansvaret för olaga integritetsintrång är därmed inte påkallad för att uppfylla denna kriminaliseringsförpliktelse.

Gärningarna i artikel 6 – att med hjälp av IKT, vid upprepade tillfällen eller varaktigt ställa en person under övervakning, utan den personens samtycke eller utan lagligt tillstånd, i syfte att spåra eller övervaka den personens rörelser och handlingar, om gärningarna sannolikt kommer att åsamka den personen allvarlig skada – kommer i den del som avser övervakning vid upprepade tillfällen att omfattas av en ny straffbestämmelse om psykiskt våld som enligt förslag i prop. 2025/26:138 ska införas den 1 juli 2026. Utredningen föreslår att det ska införas en till bestämmelsen om psykiskt våld subsidiär bestämmelse som även när övervakningen inte är straffbar som psykiskt våld straffbelägger otillbörlig övervakning som är upprepad

eller varaktig (se avsnitt 11.2.3). Till följd av placeringen i brottsbalken kommer anstiftan och medhjälp till det nya brottet, olaga övervakning, att vara straffbart. Förutsatt att båda förslagen genomförs krävs ingen ytterligare lagändring för att uppfylla kriminaliseringsförpliktelsen avseende osjälvständiga brottsformer kopplat till artikel 6.

Gärningar som består i att med hjälp av IKT vid upprepade tillfällen eller varaktigt uppträda hotfullt mot en person, åtminstone när gärningen inbegriper hot om att begå brott, om gärningen sannolikt kommer att få den personen att känna allvarlig fruktan för sin egen eller närståendes säkerhet (artikel 7 punkt a) är straffbelagda som olaga hot, grovt olaga hot och ofredande samt, vid upprepat agerande, olaga förföljelse och – enligt utredningens förslag i avsnitt 13.1 – grov olaga förföljelse. För dessa brottsbalksbrott är det föreskrivet ansvar för medhjälp. Detsamma gäller gärningarna i artikel 7 punkt c – att med hjälp av IKT skicka en oönskad bild eller videofilm eller annat liknande oönskat material föreställande könsorgan till en person, om gärningen sannolikt kommer att åsamka den personen allvarlig psykisk skada – eftersom dessa är straffbelagda som brott i brottsbalken, nämligen sexuellt ofredande och sexuellt ofredande mot barn samt motsvarande grova brott. Någon lagändring är därmed inte påkallad för att uppfylla kriminaliseringsförpliktelsen avseende osjälvständiga brottsformer kopplat till dessa delar av artikel 7.

För gärningarna i artikel 7 punkt b – att tillsammans med andra, med hjälp av IKT, på ett allmänt tillgängligt sätt uppträda hotfullt eller kränkande mot en person, om gärningen sannolikt kommer att åsamka den personen allvarlig psykisk skada – och artikel 7 punkt d – att med hjälp av IKT göra material tillgängligt för allmänheten som innehåller personuppgifter om en person, utan den personens samtycke, i syfte att uppmana andra att åsamka den personen fysisk eller allvarlig psykisk skada – föreslår utredningen att nya straffbestämmelser ska införas (se avsnitt 11.2.4 respektive 11.2.5). Om så sker, och brotten såsom föreslås placeras i brottsbalken, kommer också kriminaliseringsförpliktelsen avseende osjälvständiga brottsformer i dessa delar av artikel 7 att vara uppfyllt.

Utredningen föreslår (se avsnitt 11.2.6) att en ny straffbestämmelse ska införas för de gärningar som består i att uppmana till våld eller hat mot en grupp personer eller en medlem av en grupp, utpekad med åberopande av kön, genom att med hjälp av IKT offentligt sprida

material med en sådan uppmaning (artikel 8). Om så sker, och brottet såsom föreslås placeras i brottsbalken, kommer också kriminaliseringsförpliktelsen avseende osjälvständiga brottsformer – medhjälp – i denna del att vara uppfyllt.

6.9¶Påföljder (artikel 10)

Bedömning

Med straffskalorna för befintliga brott och de föreslagna nya brott som genomför direktivet uppfylls direktivets krav i fråga om påföljder. Någon ytterligare lagändring är därmed inte påkallad.

6.9.1¶Artikel 10

Artikel 10 innehåller krav på att de brott som avses i artiklarna 3–9 är belagda med effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder. De brott som avses i artikel 3 ska ha ett maximistraff på minst fem års fängelse, de brott som avses i artikel 4 ett maximistraff på minst tre års fängelse och de brott som avses i artiklarna 5 och 6, artikel 7 punkt a, b och d samt artikel 8 ett maximistraff på minst ett års fängelse.

Påföljderna för de brott för vilka brottsrekvisit fastställs i direktivet bör vara effektiva, proportionella och avskräckande. Därför bör miniminivåer för maximala fängelsestraff fastställas för fysiska personer. Det maximala fängelsestraff som i direktivet föreskrivs för de brott som begås av fysiska personer bör vara tillämpligt på åtminstone de allvarligaste formerna av sådana brott.

6.9.2¶Nuvarande svenska bestämmelser

Straffet för ett brott eller – om det rör sig om flera brott – för den samlade brottsligheten bestäms, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde (29 kap. 1 § första stycket brottsbalken). Vid bedömningen av straff-

139

Skäl 28.

värdet ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft. Det ska särskilt beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. (29 kap. 1 § andra stycket.) Vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp ska det vid bedömningen av straffvärdet särskilt beaktas om någon av ett antal försvårande och synnerligen försvårande respektive förmildrande omständigheter har förelegat (29 kap. 2–3 §§).

Utöver brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde ska rätten vid straffmätningen i skälig omfattning beakta ett antal strafflindringsgrunder (s.k. billighetsskäl) som inte är hänförliga till den brottsliga gärningen (29 kap. 5 och 5 a §§). Vidare finns det särskilda regler om straffskärpning vid återfall i brott (29 kap. 4 §) och straffreducering med hänsyn till den tilltalades (låga) ålder (29 kap. 7 §).

Påföljd bestäms utifrån brottslighetens straffvärde när en preliminär straffmätning är avklarad (det s.k. straffmätningsvärdet). De påföljder som kan följa på brott är böter (25 kap.), fängelse (26 kap.), villkorlig dom (27 kap.), skyddstillsyn (28 kap.), överlämnande till särskild vård (31 och 32 kap.) och säkerhetsförvaring (33 kap.). Vissa av påföljderna kan kombineras med varandra (t.ex. villkorlig dom och böter) eller med någon särskild föreskrift (t.ex. villkorlig dom med samhällstjänst). Påföljderna fängelse och böter betecknas som straff (1 kap. 3 §). För varje brott anges en straffskala som innefattar böter eller fängelse. Trots att det inte framgår av straffbestämmelsen kan även andra påföljder komma i fråga. Fängelse kan således under vissa omständigheter ersättas med villkorlig dom eller skyddstillsyn eller överlämnande till särskild vård. Vid val av påföljd är fängelse och säkerhetsförvaring att anse som svårare påföljder än villkorlig dom och skyddstillsyn. Säkerhetsförvaring är att anse som en svårare påföljd än fängelse på viss tid medan fängelse på livstid att anse som en svårare påföljd än säkerhetsförvaring. (30 kap. 1 §.) Böter, som är det lindrigaste straffet, kan inte ersättas med villkorlig dom eller skyddstillsyn men i vissa fall med överlämnande till särskild vård. Säkerhetsförvaring, en ny påföljd som infördes den 15 april 2026, är en tidsobestämd frihetsberövande påföljd. Säkerhetsförvaring kan användas för personer som har begått allvarliga brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid och som har en hög risk för återfall i sådan brottslighet. Påföljden får inte bestämmas till säker-

hetsförvaring om det finns skäl att döma till fängelse på livstid eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. (33 kap. 1 §).

Straff för försöksbrott bestäms högst till vad som gäller för fullbordat brott och får inte sättas under fängelse, om lägsta straff för det fullbordade brottet är fängelse i två år eller däröver (23 kap. 1 § tredje stycket). Vid anstiftan och medhjälp till brott gäller samma straffskala som för den som har utfört gärningen, dvs. den straffskala som framgår av straffbestämmelsen. Har någon medverkat endast i mindre mån, får straffet dock sättas under vad som annars gäller för brottet och i ringa fall ska inte dömas till ansvar (23 kap. 5 §).

Under senare tid har synen på hur allvarliga olika brott är förändrats och lagstiftaren har ansett att det finns ett behov av att kunna markera en strängare syn när det gäller flera brott. Det har inneburit att nya brott tillkommit, att straff skärpts och att straffskalor delats upp.

Regeringen beslutade i juli 2023 att en utredning skulle göra en översyn av straffskalorna samt föreslå ett reformerat och mer rättvist påföljdssystem. Syftet med uppdraget var att straffskalorna på ett bättre sätt än i dag ska återspegla brottens allvar och att påföljderna som döms ut ska framstå som rimliga och rättvisa.

Förslagen från utredningen, som tog namnet Straffreformutredningen, redovisades i juni 2025 (En straffreform, SOU 2025:66). Utredningen föreslår flera ändringar som har betydelse för hur straffen för brott ska bestämmas. Det föreslås förändringar av de allmänna bestämmelserna om hur straffvärdet ska bedömas som bl.a. syftar till en mer nyanserad straffmätning och att hela straffskalan i större utsträckning ska användas. Utredningen föreslår också att en särskild regel för straffvärdebedömningen av flerfaldig brottslighet ska införas. Den regeln är avsedd att leda till ett ökat genomslag för tillkommande brott. Brott som har inneburit ett angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person ska som utgångspunkt ges fullt genomslag. Utredningen lämnar också ett alternativt förslag som innebär att det isolerade straffvärdet för de tre allvarligaste brotten läggs samman (kumuleras). Om det därutöver förekommer brott som inneburit ett allvarligt angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person ska även dessa ges fullt genomslag. Vidare förslår utredningen att reglerna i 26 kap. 2 § om konstruktionen av en gemensam straffskala vid flerfaldig brottslighet ska skärpas.

140

Dir. 2023:115.

I prop. 2025/26:218 (Dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor) behandlas vissa av utredningens förslag, bl.a. förändringar av straffskalor för ett stort antal brott. I propositionen föreslås också, med en delvis annan lagteknisk utformning än Straffreformutredningens förslag, att 26 kap. 2 § ska ändras på så sätt att när fängelse på viss tid används som gemensamt straff för flera brott ska det högsta maximistraffet enligt straffskalorna för brotten få överskridas med upp till det dubbla. Straffet ska dock, liksom hittills, inte få överstiga vare sig maximistraffen sammanlagda med varandra eller arton år. Undantag, där maximistraffet får sättas högre än så, föreslås gälla för brott som omfattas av den särskilda skärpningsgrunden för brott i kriminella nätverk i 29 kap. 2 a § och i vissa fall av återfall i grova brott. Den särskilda bestämmelsen om att det svåraste av de lägsta straffen inte får underskridas föreslås tas bort. Därutöver föreslås att livstids fängelse ska kunna dömas ut som gemensamt straff för vissa allvarliga fall av upprepade våldsoch sexualbrott. Detta gäller då någon ska dömas för flera brott vars maximistraff uppgår till fängelse i tolv år. Då ska det alltså för den samlade brottsligheten vara möjligt att döma till fängelse på livstid. En ny straffskärpningsbestämmelse som tar sikte på alla brott som har ett samband med kriminella nätverk införs också. När bestämmelsen är tillämplig ska straffvärdet som utgångspunkt höjas till det dubbla. Slutligen görs en ändring som innebär att det i straffskalor som inte innehåller livstids fängelse ska vara möjligt att ange ett maximistraff som överstiger fängelse i tio år. Den nuvarande tioårsgränsen för tidsbestämda straff för sådana brott tas därför bort. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 augusti 2026.

Andra delar av Straffreformutredningens förslag behandlas i lagrådsremissen Ett nytt straffrättsligt påföljdssystem som beslutades i april 2026. I lagrådsremissen föreslås bl.a. att ett system med villkorligt fängelse ska införas, att presumtionen mot fängelse (i 30 kap. 4 § andra stycket) ska tas bort och att påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn ska utmönstras. För brott med straffvärden på fängelsenivå kommer således – med undantag för överlämnande till särskild vård (31 och 32 kap.) och säkerhetsförvaring (33 kap.) – det endast att finnas de två påföljderna fängelse eller villkorligt fängelse. Rätten ska få besluta att ett fängelsestraff på viss tid ska vara villkorligt om straffet ändå kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till dess längd, brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet. Om

dessa förutsättningar inte är uppfyllda får rätten besluta att straffet ska vara villkorligt endast om det finns synnerliga skäl. Annars ska alltså ovillkorligt fängelse väljas som påföljd.

I lagrådsremissen behandlas också straffvärdebedömningen. Generellt sett syftar de förslag i lagrådsremissen som handlar om hur straffvärdet ska bedömas till att hela den praktiskt tillämpliga straffskalan, dvs. i vart fall upp till minimistraffet för en grövre svårhetsgrad av brottet, ska komma till användning för alla brott. Behovet av att straffskalornas spännvidd utnyttjas ska tillgodoses genom ändringar i de allmänna bestämmelserna i brottsbalken om bedömning av straffvärdet. I bestämmelsen om grunderna för bedömningen av straffvärdet ska det därför klargöras att det är den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit för brottsoffret eller de andra intressen som straffbestämmelsen ska skydda som ska beaktas vid bedömningen av straffvärdet. Det ska också beaktas vad den tilltalade har insett eller borde ha insett om detta och vilka avsikter eller motiv som hen har haft. De omständigheter vid brottet som går utöver förutsättningarna för att den aktuella straffskalan ska vara tillämplig ska ges ett tydligt genomslag vid straffvärdebedömningen.

Det föreslås också att tillkommande brott ska ges ett större genomslag i straffmätningen och att straffmätningen ska utgå från det sammanlagda straffvärdet för de brott som den tilltalade döms för. När ett gemensamt straff för flera brott bestäms ska rätten vid bedömningen av den samlade brottslighetens straffvärde som utgångspunkt lägga samman straffvärdena för vart och ett av brotten. Vid bedömningen ska också brottslighetens sammantagna allvar och det samband som kan finnas mellan brotten beaktas. Detta innebär att den nedan beskrivna s.k. asperationsprincipen (enligt vilken det brott som har det högsta straffvärdet bildar utgångspunkt och till detta läggs en del av straffvärdet av de andra brotten) inte längre ska tillämpas. Därutöver föreslås att vissa strafflindringsgrunder (billighetsskäl) ska tas bort. De strafflindringsgrunder som finns kvar ska vidare som utgångspunkt inverka endast på straffmätningen, inte på påföljdsvalet.

De förslag i propositionen och i lagrådsremissen som avser försvårande och synnerligen försvårande omständigheter redovisas nedan (se avsnitt 6.10.2). Redan här kan dock nämnas att de försvårande och synnerligen försvårande omständigheterna föreslås lämnas oför-

141

Lagändringarna i lagrådsremissen föreslås träda i kraft den dag som regeringen bestämmer.

ändrade i de avseenden som har relevans för bedömningen av om direktivets krav är uppfyllt (artikel 11).

6.9.3¶Nuvarande ordning uppfyller direktivets krav

Artikel 3 punkt a motsvaras i svensk rätt av brott mot lagen om förbud mot könsstympning av kvinnor och oskuldsingrepp på kvinnor och utredningen föreslår en utvidgning av straffbestämmelsen så att den även kommer att motsvara punkt b i artikeln. För brottet är straffskalan fängelse i lägst två och högst sex år. För grovt brott är straffskalan fängelse i lägst fem och högst tio år. Är brottet med hänsyn till omständigheterna mindre grovt, döms till fängelse i högst fyra år. (2 §.)

Enligt direktivet ska maximistraffet för brott enligt artikel 3 vara fängelse i minst fem år. Så är fallet beträffande både normalgraden och den grova graden. Det gäller däremot inte den särskilda straffskalan för mindre grovt brott, som tar sikte bl.a. på sådana speciella fall där könsstympning utförts på en vuxen kvinna som samtyckt till åtgärden och där ingreppet också fått mycket lindriga följder. Tillämpningen är avsedd att vara restriktiv och den särskilda straffskalan är inte avsedd att tillämpas vid könsstympning på barn, inte ens om följderna av ingreppen skulle kunna anses mycket lindriga. De gärningar som kan komma att bedömas enligt denna straffskala är således inte sådana som kan räknas till de allvarligaste formerna av brottet i artikel 3 (jfr skäl 28 om att de föreskrivna straffen bör vara tillämpliga på åtminstone de allvarligaste formerna av direktivets brott). Den omständigheten att den särskilda straffskalan inte innehåller fängelse i fem år bör redan av det skälet vara oproblematiskt. Till detta kommer att det vid genomförande av EU-straffrättsliga krav på straffskalors utformning är naturligt att betrakta de olika graderna av ett brott som en helhet. Den straffbara gärningen är ju i grunden densamma oavsett till vilken grad av brottet den hänförs. Vidare skiljer sig nationella lagstiftningstraditioner åt när det gäller om straffskalor är gradindelade eller sammanhållna, och även i svensk rätt har det för olika brott gjorts skilda vägval i det avseendet. I viss mån kan det alltså ses som godtyckligt om ett brott är gradindelat

142

Prop. 2016/17:108 s. 55.

eller inte. Sammanfattningsvis bedöms straffet för brott mot könsstympningslagen uppfylla direktivets krav.

Straffskalan för äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott (artikel 4 a) är fängelse i högst fyra år. Direktivets krav på ett maximistraff på minst tre års fängelse är därmed uppfyllt. För vilseledande till äktenskapsresa (artikel 4 b) är straffet fängelse i högst två år. I prop. 2025/26:213 föreslås dock att straffmaximum ska höjas till fyra års fängelse, vilket uppfyller direktivets krav.

Med undantag för gärningen enligt artikel 7 punkt c ska maximistraffet för övriga gärningar i direktivet vara minst ett års fängelse. Kravet är uppfyllt beträffande såväl de befintliga som de föreslagna straffbestämmelser som motsvarar kriminaliseringskraven. Gärningarna under artikel 5 punkt 1 a är straffbelagda som olaga integritetsintrång. Straffet för olaga integritetsintrång är böter eller fängelse i högst två år. Grovt olaga integritetsintrång bestraffas med fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Artikel 5 punkt1 b ska enligt förslaget i avsnitt 11.2.2 genomföras genom ett tillägg i straffbestämmelsen om olaga integritetsintrång (4 kap. 6 c § brottsbalken) med straffskalan böter eller fängelse i högst två år. Även dessa gärningar kan utgöra grovt olaga integritetsintrång. De brott som motsvarar artikel 5 punkt 1 c är olaga hot och olaga tvång. Olaga hot har straffskalan böter eller fängelse i högst två år. För grovt olaga hot är straffskalan fängelse i lägst ett och högst fyra år. För grovt olaga tvång är straffskalan fängelse i lägst ett och högst sex år. Utredningen föreslår att artikel 6 ska genomföras genom en ny straffbestämmelse om olaga övervakning med straffskalan böter eller fängelse i högst två år. Den ska vara subsidiär i förhållande till den nya straffbestämmelse om psykiskt våld som föreslås i prop. 2025/26:138 och ska ha straffskalan fängelse i högst fyra år. Tre brott motsvarar artikel 7 punkt a: olaga hot och grovt olaga hot, med de ovan nämnda straffskalorna, ofredande, med straffskalan böter eller fängelse i högst ett år, och olaga förföljelse, med straffskalan fängelse i högst fyra år. Utredningen föreslår också att det ska införas en grov grad av det senare brottet, grov olaga förföljelse, med straffskalan fängelse i lägst ett och högst sex år (se avsnitt 13.1). När det gäller artikel 7 punkt b och d föreslår utredningen i avsnitt 11.2.4 respektive 11.2.5 införandet av de nya brotten nättrakasserier respektive olaga identitetsexponering, båda med straffskalan böter eller fängelse i högst två år.

143

Lagändringen föreslås träda i kraft den 2 juli 2026.

Vidare föreslår utredningen i avsnitt 11.2.6 att brottet könsbaserat näthat, med straffskalan fängelse i högst två år för brott av normalgraden, böter för ringa brott och fängelse i lägst sex månader och högst fyra år för grovt brott, ska införas för att genomföra artikel 8.

För artikel 7 punkt c, som motsvaras av sexuellt ofredande och sexuellt ofredande mot barn, gäller endast det allmänna kravet på effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder. För sexuellt ofredande mot barn är straffet fängelse i högst två år medan det för sexuellt ofredande är böter eller fängelse i högst två år. Såväl grovt sexuellt ofredande som grovt sexuellt ofredande mot barn har straffskalan fängelse i lägst sex månader och högst tre år.

Sammantaget bedöms direktivets krav i fråga om påföljder vara uppfyllt.

6.10¶Försvårande omständigheter (artikel 11)

Bedömning

Flertalet av de omständighet som anges i artikeln är sådana försvårande omständigheter som särskilt ska beaktas vid straffvärdebedömningen eller som på annat sätt kan medföra en skärpt reaktion på brottet. Då direktivet endast kräver att en eller flera av de uppräknade omständigheterna kan betraktas som försvårande omständigheter är inga lagändringar eller andra åtgärder därmed nödvändiga.

6.10.1¶Artikel 11

Enligt artikel 11 ska, i den mån omständigheterna inte ingår i brottsrekvisiten för de brott som avses i artiklarna 3–8, medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att i samband med de relevanta brott som avses i de artiklarna säkerställa att en eller flera av följande omständigheter, i enlighet med nationell rätt, kan betraktas som försvårande omständigheter:

a) Brottet, eller ett annat brott i form av våld mot kvinnor eller våld

i nära relationer, har begåtts vid upprepade tillfällen. b) Brottet har begåtts mot en person som var särskilt utsatt på grund

av vissa omständigheter, t.ex. en beroendeställning eller ett tillstånd

av fysisk, psykisk, intellektuell eller sensorisk funktionsnedsättning.

c) Brottet har begåtts mot ett barn. d) Brottet har begåtts i närvaro av ett barn. e) Brottet har begåtts av två eller flera personer tillsammans. f) Brottet har föregåtts eller åtföljts av extremt våld. g) Brottet har begåtts med hjälp av vapen eller under vapenhot. h) Brottet har begåtts med våld eller hot om våld, eller med tvång. i) Gärningen har orsakat brottsoffrets död eller orsakat brottsoffret

allvarlig fysisk eller psykisk skada. j) Gärningspersonen har tidigare dömts för likartad brottslighet. k) Brottet har begåtts mot en maka/make eller partner eller före

detta maka/make eller partner. l) Brottet har begåtts av en familjemedlem eller av en person som

bodde tillsammans med brottsoffret. m)Brottet har begåtts av en person som har missbrukat sin erkända

förtroendeställning, sin makt eller sitt inflytande. n) Brottet har begåtts mot en person på grund av att den personen

var en offentlig företrädare, en journalist eller en människorätts-

försvarare. o) Brottets syfte har varit att bevara eller återupprätta den s.k. hedern

för en person, en familj, en gemenskap eller en annan liknande grupp.

p) Brottets syfte har varit att straffa brottsoffret för brottsoffrets

sexuella läggning, kön, hudfärg, religion, sociala ursprung eller politiska övertygelse.

6.10.2¶Nuvarande svenska bestämmelser

Grunderna för det svenska påföljdssystemet har tidigare redovisats på ett översiktligt plan (se avsnitt 6.9.2). Som nämnts där bestäms straff, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som hen haft. Det ska särskilt beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. (29 kap. 1 § brottsbalken.)

I första hand bestäms straffvärdet utifrån de olika rekvisit som är specifika för respektive brottstyp. Vad som utgör skada, kränkning eller fara och skuld är således i första hand avhängigt sådana brottsinterna omständigheter, med följd att vad som är att anse som försvårande vid respektive brottstyp varierar. Vid bedömningen av straffvärdet finns det därutöver, vid sidan av vad som gäller för de olika brotten, generellt sett försvårande omständigheter som särskilt ska beaktas, liksom synnerligen försvårande omständigheter som ska beaktas (29 kap. 2 och 2 a §§). Som utgångspunkt gäller att om en sådan försvårande omständighet getts tillräckligt genomslag redan vid gradindelningen av brott saknas det anledning att ytterligare beakta den i försvårande riktning vid straffvärdebedömningen.

Vissa av de bestämmelser som redovisas i det följande är sådana som kan medföra en i olika avseenden skärpt reaktion på brottet men terminologiskt sett inte avser försvårande (eller synnerligen försvårande) omständigheter. Det gäller de allmänna reglerna om straffvärdebedömningen i 29 kap. 1 §, de bestämmelser som aktualiseras vid flerfaldig brottslighet respektive återfall i brott och s.k. kvalifikationsgrunder för grovt brott, dvs. i en straffbestämmelse angivna omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet ska rubriceras som grovt. Direktivet preciserar inte på vilket sätt en omständighet ska kunna beaktas som försvårande, något som är naturligt då olika rättsordningar har olika sätt att hantera frågan. Mot den bakgrunden, och med hänsyn till vad som i allmänhet gäller för genomförande av direktiv (se avsnitt 3.1–3.2), bedöms genomförandet kunna ske även genom bestämmelser som till sin

144

Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära (2022, version 7, JUNO) s. 112–113.

karaktär är påföljdsskärpande även om de inte klassificeras som försvårande omständigheter i svensk rätt.

I prop. 2025/26:218 föreslås, med utgångspunkt i Straffreformutredningens förslag, att de försvårande och synnerligen försvårande omständigheterna i 29 kap. 2 och 2 a §§ i princip ska lämnas oförändrade. Ett undantag är att det förhållandet att brottsligheten utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form utgår som försvårande omständighet i 29 kap. 2 § 6. Detta förhållande beaktas i stället som synnerligen försvårande enligt 29 kap. 2 a §. Som försvårande omständigheter enligt 29 kap. 2 § 6 ska även fortsättningsvis beaktas om brottet utgjort ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller om brottet föregåtts av särskild planering.

I lagrådsremissen Ett nytt straffrättsligt påföljdssystem föreslås att de omständigheter vid brottet som går utöver förutsättningarna för att den aktuella straffskalan ska vara tillämplig ska ges ett tydligt genomslag vid straffvärdebedömningen. Av detta följer att även de försvårande och synnerligen försvårande (liksom de förmildrande) omständigheterna vid straffmätningen ska ges ett sådant tydligt genomslag vid bedömningen av straffvärdet.

Brottet, eller ett annat brott i form av våld mot kvinnor eller våld i nära relationer, har begåtts vid upprepade tillfällen (punkt a)

Vid flera brott bestäms, inom ramen för den tillämpliga straffskalan, ett straffvärde för den samlade brottsligheten. Den straffskala som är tillämplig vid gemensamt straff för flera brott är strängare än vad som följer av straffskalan för de enskilda brotten. Enligt särskilda bestämmelser i 25 kap. 6 § (som avser böter) och 26 kap. 2 § brottsbalken (som avser fängelse) höjs nämligen maximistraffet vid flerfaldig brottslighet i förhållande till när fråga endast är om enstaka brott. Av den sistnämnda bestämmelsen framgår att fängelse får användas som gemensamt straff för flera brott, om fängelse kan följa på något av brotten. Fängelse på viss tid får då sättas över det svåraste av de högsta straff som kan följa på brotten men får inte överstiga vare sig de högsta straffen sammanlagda med varandra eller arton år. Det får inte heller överskrida det svåraste straffet med mer än ett år, om det svåraste straffet är kortare än fängelse i fyra år, två år, om det svåraste straffet är fängelse i fyra år eller längre men inte uppgår till fängelse i åtta år, eller fyra år, om det svåraste straffet är fängelse i

åtta år eller längre. Vid tillämpningen av bestämmelsen ska bötesstraff anses motsvara fängelse i en månad. Det svåraste av de lägsta straffen får inte underskridas. Som nämnts tidigare (se avsnitt 6.9.2) föreslås i prop. 2025/26:218 (Dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor) att 26 kap. 2 § ska skärpas.

En bärande princip för straffvärdebedömningen vid flerfaldig brottslighet är den s.k. asperationsprincipen. Enligt denna ska det brott som har det högsta straffvärdet bilda utgångspunkt och till detta läggs en del av straffvärdet av de andra brotten. Grunderna för straffvärdebedömningen vid flerfaldig brottslighet är således en tillämpning av asperationsprincipen, med tillgång till en förhöjd straffskala.

När asperationsprincipen tillämpas, är alltså utgångspunkten för straffvärdebedömningen i allmänhet det allvarligaste av de brott som är till bedömning. Till straffvärdet för detta läggs en efter hand minskande del av straffvärdet för vart och ett av de övriga brotten efter brottens allvar. En allmän kontroll görs också av att ett på så sätt beräknat straffvärde inte framstår som oproportionerligt i förhållande till den typ av brottslighet som är aktuell. Vid seriebrottslighet – där det föreligger ett tydligt samband mellan brotten – kan särskilda överväganden göra sig gällande. Särskilt systematik och planering kan här i vissa fall ges betydelse på så sätt, att den reduktion av den samlade brottslighetens straffvärde som följer av asperationsprincipen blir något mindre än annars. Detta kan ske inom ramen för den allmänna efterkontroll som alltid ska göras. Högsta domstolen har uttalat att det därutöver också kan vara så att det förhållandet att en viss gärning upprepas mot en och samma målsägande innebär att allvaret i de enskilda gärningarna ökar med tiden genom att de tillkommande brotten förstärker och förlänger offrets utsatta situation. Denna typ av tilltagande allvar kan beaktas vid bestämmande av straffvärdet för den samlade brottsligheten. När brotten har riktat sig mot samma målsägande kan det alltså inte sällan finnas skäl att låta asperationsprincipen få ett mindre genomslag än annars.

I lagrådsremissen Ett nytt straffrättsligt påföljdssystem föreslås, som nämnts i avsnitt 6.9.2, att en särskild regel för straffvärdebedöm-

145

Borgeke & Forsgren, Att bestämma påföljd för brott (2025, version 5, JUNO), s. 216–217 och t.ex. NJA 2009 s. 485 I–III. 146

”De upprepade förfalskningarna” NJA 2018 s. 378 p. 32–33. 147

”Upprepade grova våldtäkter mot barn” NJA 2019 s. 238 p. 14. 148

”GPS-puckarna” NJA 2020 s. 703 p. 25 med vidare hänvisningar.

ningen av flerfaldig brottslighet ska införas. Enligt bestämmelsen, som är avsedd att leda till ett ökat genomslag för tillkommande brott, ska när ett gemensamt straff för flera brott bestäms rätten vid bedömningen av den samlade brottslighetens straffvärde som utgångspunkt lägga samman straffvärdena för vart och ett av brotten. Vid bedömningen ska också brottslighetens sammantagna allvar och det samband som kan finnas mellan brotten beaktas. Utgångspunkten är därmed att straffvärdet motsvarar summan av straffvärdena för de brott som ingår i brottsligheten. När det gäller den del av bedömningen som tar sikte på brottslighetens sammantagna allvar bör rätten kontrollera att summan av de enskilda straffvärdena inte avviker från straffvärdet för annan brottslighet av motsvarande allvar. Som ett riktmärke bör man ofta kunna utgå från att straffvärdet inte ska understiga summan av straffvärdena för de tre allvarligaste brotten. Det gäller särskilt när det är fråga om ett större antal brott som ska bedömas samtidigt. Det sagda innebär också, som tidigare konstaterats, att asperationsprincipen inte längre ska tillämpas vid flerfaldig brottslighet.

Upprepad brottslighet kan i vissa fall även rubriceras som ett annat allvarligare brott, såsom grov kvinnofridskränkning eller grov fridskränkning (4 kap. 4 a § brottsbalken), olaga förföljelse (4 kap. 4 b §) och hedersförtryck (4 kap. 4 e §). Brotten har betydelse i det här sammanhanget genom att de kan innefatta vissa av de nuvarande och av utredningen föreslagna svenska brott som motsvarar gärningarna i direktivet.

Om det rör sig om ett stort antal brott skulle brottsligheten kunna anses systematisk (se 29 kap. 2 § 6). Att brottsligheten är upprepad utgör annars ingen sådan försvårande omständighet som ska beaktas särskilt vid bestämmande av straffvärdet (jfr 29 kap. 1 § andra stycket andra meningen och 29 kap. 2 §).

I Istanbulkonventionen finns en liknande skrivning (artikel 46 b) och vid genomförandet av denna ansågs Sverige leva upp till konventionens krav avseende upprepad brottslighet. Det hänvisades dels till att upprepad brottslighet införts som rekvisit för grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning för just integritetskränkande gärningar i närståendeförhållanden, dels till att punkten torde kunna beaktas i skärpande riktning vid bedömningen av straffvärdet enligt 29 kap. 1 § andra stycket brottsbalken.

149

Prop. 2009/10:147 s. 43. 150

Ds 2012:52 s. 158; jfr prop. 2013/14:208 s. 112–113.

Brottet har begåtts mot en person som var särskilt utsatt på grund av vissa omständigheter, t.ex. en beroendeställning eller ett tillstånd av fysisk, psykisk, intellektuell eller sensorisk funktionsnedsättning (punkt b), brottet har begåtts mot ett barn (punkt c) och brottet

har begåtts i närvaro av ett barn (punkt d)

Att den tilltalade utnyttjat brottsoffrets skyddslösa ställning eller svårigheter att värja sig är en omständighet som kan särskilt beaktas som försvårande vid bedömningen av straffvärdet (29 kap. 2 § 3). Att vara skyddslös eller ha särskilda svårigheter att värja sig är ofta tillstånd eller egenskaper som tillkommer särskilda grupper av personer, t.ex. barn eller äldre samt funktionsvarierade. I några fall har punkten även tillämpats vid brott mot vuxna som inte haft en särskilt utsatt ställning eller svårigheter att värja sig på grund av just funktionsvariation, hög ålder eller liknande, men av andra orsaker befunnit sig i ett sådant läge. Det har bl.a. skett i vissa situationer som rört mäns våld mot kvinnor. Det förhållandet att ett brott riktas mot en skyddslös person eller liknande är ofta något som medför att gärningen anses innefatta ett större mått av hänsynslöshet, och utnyttjandet av att någon har en sådan ställning är en faktor som normalt bör tillmätas en betydande vikt vid straffvärdebedömningen. Detta gäller särskilt övergrepp mot barn där riskerna dessutom är särskilt stora att övergreppen kan medföra svåra och långvariga personliga skadeverkningar. I linje med det sagda kan ett utnyttjande av någon annans skyddslösa ställning även vara försvårande på den grund som avser att den tilltalade visat stor hänsynslöshet (29 kap. 2 § 2). Förhållanden av denna karaktär kan även påverka gradindelningen av brott. Exempelvis är en av kvalifikationsgrunderna för grovt bedrägeri att gärningspersonen på ett hänsynslöst sätt har utnyttjat offrets skyddslösa eller utsatta ställning (9 kap. 3 § andra stycket 2).

Att utnyttja sin ställning eller att i övrigt missbruka ett särskilt förtroende är en annan omständighet som kan höja ett brotts straffvärde (29 kap. 2 § 4). I praxis finns exempel där brott mot barn bedömts allvarligare på grund av att gärningspersonen ansetts ha missbrukat det särskilda förtroende som denna visats genom att anförtros barnet i sin vård. Det har t.ex. ansetts vara av viss självständig betydelse att ett brott mot ett barn framstod som ett missbruk av det sär-

151

Prop. 2022/23:53 s. 63 samt ”Bajonettmordet” NJA 2013 s. 376 och ”Balkongmålet” NJA 2015 s. 702. 152

Prop. 1987/88:120 s. 83.

skilda förtroende som barnets mor visat genom att anförtro barnet i den tilltalades vård. I ett annat fall skedde straffskärpning med hänvisning till ett barns skyddslösa ställning när en misshandel utövats i hemmet av en av de personer som skulle stå för barnets trygghet.

En annan försvårande omständighet vid straffvärdebedömningen är att brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person (29 kap. 2 § 8). Syftet bakom straffskärpningsgrunden är att tydliggöra och markera att barn som utsätts för brott av närstående i större utsträckning än andra riskerar att berövas sin trygghet. För att bestämmelsen ska vara tillämplig krävs inte att barnets trygghet eller tillit i förhållande till en närstående person skadats i det enskilda fallet. Det är tillräckligt att brottet varit ägnat att åstadkomma en sådan skada. Något syfte att åstadkomma skada krävs inte heller. I sammanhanget ska också nämnas att den gör sig skyldig till barnfridsbrott som begår t.ex. vissa fridsbrott av relevans för direktivet mot någon och gärningen bevittnas av ett barn som är närstående eller tidigare närstående till både gärningspersonen och den som gärningen begås mot (4 kap. 3 §).

Brottet har begåtts av två eller flera personer tillsammans (punkt e)

Sedan en lagändring den 1 juli 2023, som tillkom i samband med generella straffskärpningar för brott som begås i kriminella nätverk, omfattar den straffskärpande grunden att den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller svårigheter att värja sig även att den tilltalade annars har utnyttjat ett numerärt överläge gentemot brottsoffret (29 kap. 2 § 3). Omständigheten kan också påverka gradindelningen av brott. Att de tilltalade varit flera hade i praxis redan tidigare beaktats som försvårande när brott rubricerats som grovt.

Något specifikt antal krävs inte för att det ska vara fråga om ett numerärt överläge, utan såväl två mot en-situationer som när en större grupp angriper en mindre kan omfattas. I sådana situationer utnyttjar de medverkande typiskt sett sitt numerära överläge. Något krav på att utnyttjandet därutöver manifesteras på ett särskilt sätt bör inte uppställas. Avgörande bör vara om det numerära överläget

153

NJA 2000 s. 612. 154

NJA 2003 s. 174. 155

Prop. 2002/03:53 s. 71 och 111–112. 156

”Det grova överfallsrånet” NJA 2011 s. 466.

medför att brottsoffret hamnar i ett särskilt utsatt läge jämfört med om gärningspersonen hade varit ensam och att gärningspersonen utnyttjar detta förhållande. Bestämmelsen gäller inte bara i förhållande till den som är gärningsperson eller begår brottet i medgärningspersonskap. Den kan även tillämpas på andra medverkande, t.ex. någon som agerat som medhjälpare.

För att bestämmelsen ska vara tillämplig krävs alltså att ett numerärt överläge funnits vid brottet och att det har inneburit att brottsoffret befunnit sig i en skyddslös ställning eller haft svårigheter att värja sig. I sådana situationer är således straffvärdet högre än straffvärdet för motsvarande gärning utövad av en ensam person. Straffskärpningsgrunden kan, såvitt är relevant för genomförandet av direktivet, aktualiseras vid exempelvis olaga tvång och olaga hot som utövas av flera. Vidare bör den kunna aktualiseras också vid andra brott som avser en persons hälsa eller trygghet till person, samt i något fall vid brott som inte innehåller en användning av våld eller hot. I förarbetena anges som exempel att om flera personer begår en inbrottsstöld genom att tränga in i en bostad och fråntar brottsoffret sin möjlighet att freda sin egendom bör det anses som försvårande även om gärningen inte innehållit våld, hot eller någon form av tvång. Straffskärpningsgrunden är dock inte tillämplig i samtliga fall då flera personer medverkat till ett brott. Det numerära överläget i förhållande till brottsoffret ska ha utnyttjats för att begå brottet, vilket oftast bör kräva att gärningspersonerna befunnit sig på brottsplatsen tillsammans med brottsoffret och riktat gärningen direkt mot offret. I sådana fall har numerären direkt betydelse för styrkeförhållandet mellan medverkande och brottsoffer. Att flera personer tillsammans begår förmögenhetsbrott som t.ex. häleri eller bedrägeri, är å andra sidan generellt sett inte tillräckligt för straffskärpning.

157

Prop. 2022/23:53 s. 64. 158

A. prop. s. 149. 159

A. prop. s. 63–64 och 149.

Brottet har föregåtts eller åtföljts av extremt våld, brottet har begåtts med hjälp av vapen eller under vapenhot (punkt g) och brottet har begåtts med våld eller hot om våld, eller med tvång (punkt h)

Som konstaterats tidigare ska det, enligt 29 kap. 1 § andra stycket andra meningen brottsbalken, vid straffvärdebedömningen särskilt beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. Bestämmelsen omfattar brott där gärningen har bestått i eller innefattat uppsåtlig allvarligare våldsanvändning, uppsåtligt allvarligare hot eller med sådant våld eller hot jämställbart handlande. Vidare är, som redan nämnts, en försvårande omständighet att den tilltalade visat stor hänsynslöshet (29 kap. 2 § 2). Det ska vara fråga om ett beteende som gått utöver vad som varit nödvändigt för att begå brottet och som samtidigt objektivt sett varit ett uttryck för hänsynslöshet.

En av kvalifikationsgrunderna för grovt olaga tvång och grovt olaga hot enligt 4 kap. 4 och 5 §§ (jfr artiklarna 5.1 c och 7 a) är att hotet påtagligt har förstärkts med hjälp av vapen, sprängämne eller vapenattrapp eller genom anspelning på ett våldskapital eller annars har varit av allvarligt slag.

Gärningen har orsakat brottsoffrets död eller orsakat brottsoffret allvarlig fysisk eller psykisk skada (punkt i)

Att gärningen har orsakat brottsoffrets död är inte en sådan omständighet som särskilt ska beaktas som försvårande vid straffvärdebedömningen enligt 29 kap. 2 § brottsbalken. Om gärningspersonen har uppsåt eller är oaktsam i förhållande till en dödlig effekt av sitt handlande kan det dock bli fråga om ansvar för andra brott där sådana effekter ingår som brottsrekvisit, t.ex. mord eller vållande till annans död.

Det andra ledet – att brottsoffret orsakats allvarlig fysisk eller psykisk skada – avser omständigheter som, beroende på vilka brott det rört sig om, delvis kan falla under bestämmelsen i 29 kap. 1 § andra stycket andra meningen om att det särskilt ska beaktas om

160

Prop. 2009/10:147 s. 41. I lagrådsremissen Ett nytt straffrättsligt påföljdssystem föreslås att bestämmelsen i 29 kap. 1 § andra stycket andra meningen ska tas bort. Det konstateras att sådana omständigheter som avses i bestämmelsen ändå kommer att beaktas inom ramen för straffvärdebedömningen och dessutom ges ett tydligt genomslag (s. 371–372). 161

A. prop. s. 43.

gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. Den bestämmelsen omfattar, som nämnts tidigare, brott där gärningen har bestått i eller innefattat uppsåtlig allvarligare våldsanvändning, uppsåtligt allvarligare hot eller med sådant våld eller hot jämställbart handlande.

En kvalifikationsgrund för grovt brott mot lagen om förbud mot kvinnlig könsstympning och oskuldsingrepp på kvinnor är att gärningen har orsakat livsfara eller allvarlig sjukdom (se 2 § tredje stycket).

Gärningspersonen har tidigare dömts för likartad brottslighet (punkt j)

Att gärningspersonen tidigare har dömts för likartad brottslighet utgör i sig inte en försvårande omständighet vid straffvärdebedömningen av det enskilda brottet eller brotten. Återfall i brott kan dock beaktas på flera sätt vid påföljdsbestämningen. Att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott har till att börja med betydelse för påföljdsvalet, bl.a. som ett skäl för att välja fängelse som påföljd (30 kap. 4 § andra stycket brottsbalken).

När någon döms för brott som har begåtts under prövotiden efter villkorlig frigivning från ett fängelsestraff ska den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad om inte särskilda skäl talar mot det (34 kap. 5 § första stycket). Som särskilda skäl för att inte förverka eller för att förverka endast en del av villkorligt medgiven frihet får rätten beakta (1) om den nya brottsligheten i förhållande till den tidigare är av lindrig beskaffenhet, (2) om lång tid har förflutit mellan brotten samt om lång tid har förflutit mellan tidpunkten för den villkorliga frigivningen och den nya brottsligheten, eller (3) om ett förverkande annars skulle framstå som oskäligt (andra stycket).

Enligt 29 kap. 4 § brottsbalken ska den omständigheten att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott beaktas i straffskärpande riktning vid straffmätningen, om inte förhållandet beaktas genom påföljdsvalet eller i tillräcklig utsträckning genom förverkande av villkorligt medgiven frihet. I prop. 2025/26:181 (Ett förstärkt samhällsskydd och tydligare reaktioner vid återfall i brott) föreslås att bestämmelsen ska ändras så att tidigare brottslighet ska beaktas i straffskärpande riktning om den inte i tillräcklig utsträckning beaktas genom påföljdsvalet eller genom att villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad. Det innebär alltså att straffskärpning kan ske även

i de fall då den tidigare brottsligheten beaktats genom påföljdsvalet men inte i tillräcklig utsträckning. Vid bedömningen av den tidigare brottslighetens betydelse för straffmätningen ska särskilt beaktas vilken omfattning den tidigare brottsligheten haft, vilken tid som förflutit mellan brotten eller mellan tidpunkten för villkorlig frigivning och den nya brottsligheten samt om den tidigare och den nya brottsligheten är likartade, om brottsligheten i båda fallen är särskilt allvarlig eller om den nya brottsligheten är mer allvarlig än den tidigare brottsligheten.

Enligt 26 kap. 3 § gäller också en strängare straffskala vid återfall i allvarlig brottslighet, närmare bestämt när någon har dömts till fängelse i lägst två år och, sedan domen fått laga kraft, begår ett brott som är belagt med fängelse i mer än sex år. För återfallet får då dömas till fängelse på viss tid som med fyra år överstiger det högsta straff som kan följa på brottet eller, om det är fråga om flera brott, det högsta straff som med tillämpning av 26 kap. 2 § kan följa på brotten. Straffet får dock inte överstiga arton år. I den nyss nämna propositionen föreslås att gränsen för det brott som återfallet ska avse ska sänkas så att återfallet ska avse ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i sex år eller mer, vilket innebär att det är tillräckligt att fängelse i sex år ingår i straffskalan för brottet. Därtill föreslås antalet år med vilket straffskalan kan utvidgas ska höjas från fyra till sex år. Av de brott som har betydelse för genomförandet av direktivet är det i dag endast grovt brott enligt 2 § lagen om förbud mot könsstympning av kvinnor och oskuldsingrepp på kvinnor som kan aktualisera en tillämpning av regeln. Genomförs förslaget i propositionen kommer även sådant brott av normalgraden att omfattas. Detsamma gäller grovt olaga integritetsintrång, när straffet skärps för det brottet i enlighet med förslaget i prop. 2025/26:218. I kapitel 13 lämnar vidare utredningen förslag om att olaga förföljelse ska gradindelas. Grov olaga förföljelse förslås ha ett sådant maximistraff att även detta brott omfattas av den föreslagna skärpta regeln i 26 kap. 3 § brottsbalken. Ändringarna i och 26 kap. 3 och 29 kap. 4 föreslås träda i kraft den 2 juli 2026.

I lagrådsremissen Ett nytt straffrättsligt påföljdssystem – som bl.a. innehåller ett förslag om att villkorligt fängelse ska införas som påföljd samt påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn ska

162

I prop. 2025/26:218 föreslås ändringar i ändringsförslaget i förtydligande syfte, med ikraftträdande den 1 augusti 2026.

utmönstras (se avsnitt 6.9.2) – föreslås att det ska införas en bestämmelse (28 kap. 11 §) om att rätten, utöver brottets straffvärde, i skärpande riktning ska ta hänsyn till om den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott. Detta gäller dock inte om det finns förutsättningar att besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt. Det gäller inte heller om den tidigare brottsligheten i tillräcklig utsträckning kan beaktas genom att (1) det döms till ett fängelsestraff som inte är villkorligt, (2) villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad, eller (3) ett beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt upphävs. Bestämmelsen i 28 kap. 11 § är tänkt att ersätta bestämmelsen i 29 kap. 4 §. Innehållet ska så långt möjligt motsvara det i 29 kap. 4 §, men anpassas till det föreslagna systemet med villkorligt fängelse.

Brottet har begåtts mot en maka/make eller partner eller före detta maka/make eller partner (punkt k) och brottet har begåtts

av en familjemedlem eller av en person som bodde tillsammans med brottsoffret (punkt l)

Att brottet har begåtts mot en maka/make eller partner eller före detta maka/make eller partner (punkt k) eller att brottet har begåtts av en familjemedlem eller av en person som bodde tillsammans med brottsoffret (punkt l) motsvarar inte uttryckligen någon av de straffskärpande omständigheter som räknas upp i 29 kap. 2 § brottsbalken. Den straffskärpande omständigheten att brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person (29 kap. 2 § 8) kan dock täcka in en del sådana fall som omfattas av punkt l.

I övrigt tillmäts regelmässigt i praxis det förhållandet att ett brott begåtts mot en närstående, t.ex. en familjemedlem eller partner eller före detta partner, betydelse vid bedömningen av en gärnings straffvärde, även om det inte finns någon uttrycklig punkt om detta i 29 kap. 2 §, med utgångspunkten att den skada eller kränkning som gärningen inneburit är större i sådana fall (29 kap. 1 § andra stycket

163

Vid bedömningen av den tidigare brottslighetens betydelse för straffmätningen ska det särskilt beaktas (1) vilken omfattning den tidigare brottsligheten har haft, (2) vilken tid som förflutit mellan brotten eller mellan tidpunkten för villkorlig frigivning och den nya brottsligheten, (3) om den tidigare och den nya brottsligheten är likartade, och (4) om brottsligheten i båda fallen är särskilt allvarlig eller om den nya brottsligheten är mer allvarlig än den tidigare brottsligheten.

första meningen). I ett fall som redan nämnts skedde straffskärpning med hänvisning till ett barns skyddslösa ställning när en misshandel utövats i hemmet av en av de personer som skulle stå för barnets trygghet. Därutöver bygger fridskränkningsbrotten – grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning (4 kap. 4 a §) – på en skärpt syn på brott som begås mot närstående eller tidigare närstående. Flera av de brott eller föreslagna brott som är avsedda att genomföra direktivet är placerade i 4 kap. och kan därmed ingå i fridskränkningsbrotten.

Brottet har begåtts av en person som har missbrukat sin erkända förtroendeställning, sin makt eller sitt inflytande (punkt m)

Att den tilltalade utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat ett särskilt förtroende är en omständighet som särskilt ska beaktas som försvårande vid bedömningen av straffvärdet (29 kap. 2 § 4). Det finns ofta anledning att se allvarligare på om t.ex. en anställd stjäl något från sin arbetsplats än om motsvarande egendom stjäls av en utomstående. Samma gäller t.ex. om en vårdare på en kriminalvårdsanstalt för in narkotika till de intagna. Som nämnts tidigare kan denna försvårande omständighet även ha relevans vid sådant våld som direktivet omfattar. Exempelvis har brott mot barn bedömts allvarligare på grund av att gärningspersonen ansetts ha missbrukat det särskilda förtroende som denne denna visats genom att anförtrotts anförtros barnet i sin vård.

Dessa brottsexterna försvårande omständigheter kan också ibland överlappa andra omständigheterna i 29 kap. 2 §. Sålunda har den som t.ex. utnyttjat en persons skyddslösa ställning (punkt 3) inte sällan också utnyttjat sin ställning, och visat stor hänsynslöshet (punkt 2).

164

NJA 2003 s. 174. 165

Bäcklund m.fl., Brottsbalken – en kommentar, 29 kap. 2 § Norstedts, 2025, JUNO Version 2025A). 166

NJA 2000 s. 612.

Brottet har begåtts mot en person på grund av att den personen var en offentlig företrädare, en journalist eller en människorättsförsvarare (punkt n)

Att brott begåtts mot en person på grund av att hen eller någon närstående innehaft ett uppdrag som förtroendevald i stat, kommun, region, Sametinget eller Europaparlamentet är en omständighet som särskilt ska beaktas som försvårande vid bedömningen av ett brotts straffvärde (29 kap. 2 § 9 brottsbalken). En förutsättning för straffskärpningsgrundens tillämplighet är att brottet har begåtts på grund av att en person innehaft ett uppdrag som förtroendevald. Det ska alltså finnas ett samband mellan brottet och förtroendeuppdraget. Det kan handla om att gärningspersonen har avsett att skrämma, påverka eller hämnas på en person som innehaft ett förtroendeuppdrag eller uttrycka sin ilska över den förtroendevaldas uppdrag. Däremot krävs det inte att gärningspersonen begått brottet på grund av något särskilt beslut som den förtroendevalda fattat eller någon annan särskild åtgärd som den förtroendevalda vidtagit, eller att den förtroendevalda varit särskilt aktiv i sitt uppdrag, så länge brottet begåtts på grund av förtroendeuppdraget.

På motsvarande sätt är det en straffvärdehöjande omständighet att brott begåtts mot en person på grund av att hen eller någon närstående yrkesmässigt bedrivit nyhetsförmedling eller annan journalistik (29 kap. 2 § 11). Även för denna grund finns ett krav på samband, mellan brottet och den yrkesmässigt bedrivna nyhetsförmedlingen eller journalistiken. Det kan handla om att gärningspersonen har avsett att skrämma, påverka eller hämnas på en person som yrkesmässigt bedrivit nyhetsförmedling eller annan journalistik. Däremot krävs det inte att gärningspersonen begått brottet på grund av exempelvis någon särskild tidningsartikel eller krönika eller på grund av ett visst nyhetsinslag eller radioprogram, så länge brottet begåtts på grund av att den angripna eller närstående till henne eller honom yrkesmässigt bedrivit nyhetsförmedling eller annan journalistik.

Att brott begåtts mot en person på grund av att hen är s.k. människorättsförsvarare, dvs. är profilerad och engagerad i arbete för att främja och skydda mänskliga rättigheter, utgör inte någon straffskärpande omständighet. Möjligen kan ett sådant motiv för brottet

167

Prop. 2018/19:154 s. 30. 168

Prop. 2022/23:106 s. 55. 169

Skäl 17.

beaktas inom ramen för straffvärdebedömningen enligt 29 kap. 1 § andra stycket första meningen.

Brottets syfte har varit att bevara eller återupprätta den s.k. hedern för en person, en familj, en gemenskap eller en annan liknande grupp (punkt o)

Att ett motiv för brottet varit att bevara eller återupprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder är en omständighet som särskilt ska beaktas som försvårande vid bedömningen av ett brotts straffvärde (29 kap. 2 § 10 brottsbalken). Hedersmotivet behöver inte ha varit det enda eller ens det huvudsakliga motivet för brottet för att bestämmelsen ska kunna tillämpas; det räcker att ett motiv för brottet har varit hänförligt till heder. Genom formuleringen bevara eller återupprätta träffas såväl brott vilka begås för att motverka att hedern skadas eller förloras som brott vilka begås när hedern redan anses skadad eller förlorad, dvs. i efterhand i syfte att återupprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps anseende.

Vidare döms för det särskilda brottet hedersförtryck (4 kap 4 e §) den som mot en person begår eller på annat sätt medverkar till brottsliga gärningar enligt bl.a. 3 eller 4 kap. (brott mot liv och hälsa respektive frihet och frid), om ett motiv varit att bevara eller återupprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder och var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla. Straffbestämmelsen syftar bl.a. till att beakta det straffvärda i ett upprepat och systematiskt kränkande handlande, som i och för sig kan utgöras av relativt lindriga gärningar. Flera av de befintliga och föreslagna brott som föreslås genomföra direktivet kan till följd av sin placering i 4 kap. ingå i brottet hedersförtryck.

170

Prop. 2019/20:131 s. 104–105. 171

Prop. 2021/22:138 s. 14.

Brottets syfte har varit att straffa brottsoffret för

brottsoffrets sexuella läggning, kön, hudfärg, religion,

sociala ursprung eller politiska övertygelse (punkt p)

Som försvårande omständighet vid bedömningen av straffvärdet ska det särskilt beaktas om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning, kön, könsidentitet eller könsuttryck eller annan liknande omständighet (29 kap. 2 § 7 brottsbalken). Den personkrets som skyddas av bestämmelsen motsvarar i första hand samma krets som skyddas av straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp, men omfattar också personer som utsätts för brott på grund av kön. Bestämmelsen sträcker sig därutöver längre än hetsbestämmelsen genom att den också avser kränkning på grund av annan med de särskilt uppräknade omständigheterna liknande omständighet. Det kan t.ex. handla om intersexualism, om grunden könsidentitet eller könsuttryck inte är tillämplig.

Socialt ursprung eller politisk övertygelse nämns inte som straffskärpande motiv i 29 kap. 2 § 7. Även innan bestämmelsen infördes fanns det möjligheter att beakta kränkande motiv som en försvårande omständighet med stöd av bestämmelsen i 29 kap. 1 § andra stycket första meningen. Det ansågs emellertid finnas anledning att tydligare markera att kränkningar av rasistiskt och liknande slag är omständigheter som bör ägnas särskild uppmärksamhet vid straffvärdebedömningen. Följaktligen kan det, med stöd av 29 kap. 1 § andra stycket första meningen, vara en försvårande omständighet att ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av socialt ursprung eller politisk övertygelse.

6.10.3¶Nuvarande ordning uppfyller direktivets krav

Flertalet av de omständigheter som nämns i direktivet kan beaktas som försvårande i svensk rätt, i enlighet med hur det begreppet förstås i den svenska rättsordningen, eller medför på annat sätt en

172

Prop. 2017/18:59 s. 45. 173

Bäcklund m.fl., Brottsbalken – en kommentar, 29 kap. 2 § Norstedts, 2025, JUNO Version 2025A.

strängare reaktion på brottet. En del motsvarar helt eller delvis sådana omständigheter som, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt ska beaktas som försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet (29 kap. 2 § brottsbalken). Så är fallet med omständigheterna att brottet har begåtts mot en person som var särskilt utsatt på grund av vissa omständigheter, t.ex. en beroendeställning eller ett tillstånd av fysisk, psykisk, intellektuell eller sensorisk funktionsnedsättning (punkt b), brottet har begåtts mot ett barn (punkt c), brottet har begåtts i närvaro av ett barn (punkt d), brottet har begåtts av två eller flera personer tillsammans (punkt e), brottet har begåtts av en person som har missbrukat sin erkända förtroendeställning, sin makt eller sitt inflytande (punkt m), brottet har begåtts mot en person på grund av att den personen var en offentlig företrädare eller en journalist (punkt n), brottets syfte har varit att bevara eller återupprätta den så kallade hedern för en person, en familj, en gemenskap eller en annan liknande grupp (punkt o) och brottets syfte har varit att straffa brottsoffret för brottsoffrets sexuella läggning, kön, hudfärg, eller religion (punkt p).

Att brottet har föregåtts eller åtföljts av extremt våld (punkt f), att brottet har begåtts med hjälp av vapen eller under vapenhot (punkt g) och att brottet har begåtts med våld eller hot om våld, eller med tvång (punkt h) kan vara straffskärpande omständigheter på grund av att de anses vara uttryck för stor hänsynslöshet från den tilltalades sida (29 kap. 2 § 2). Det kan i sammanhanget konstateras att för samtliga brott gäller i princip samtliga straffskärpande omständigheter i 29 kap. 2 §, men det är inte samtliga straffskärpande omständigheter som är relevanta för samtliga brott. En del kan förväntas aktualiseras ganska ofta vid brott enligt artikel 3–8 medan andra aldrig eller sällan gör det.

Andra omständigheter som räknas upp i direktivet men inte motsvaras av någon försvårande omständighet i 29 kap. 2 § kan vara straffskärpande då de tar sikte på den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som hen haft, eller medför att gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person (29 kap. 1 § andra stycket). Det rör sig om omständigheter som att gärningen har orsakat brottsoffret allvarlig fysisk eller psykisk skada (punkt i), att brottet har begåtts mot en maka/make eller partner eller före detta maka/make eller

partner (punkt k) och att brottet har begåtts av en familjemedlem eller av en person som bodde tillsammans med brottsoffret (punkt l).

Att brottet, eller ett annat brott i form av våld mot kvinnor eller våld i nära relationer, har begåtts vid upprepade tillfällen (punkt a) påverkar också det straffvärde för den samlade brottsligheten som ska bestämmas enligt 29 kap. 1 §. När det bestäms ett gemensamt straff för flera brott gäller också en strängare straffskala än den som är tillämplig för de enskilda brotten. I de fall den tilltalade tidigare har dömts för likartad brottslighet (punkt j) kan återfallet efter omständigheterna – enligt 29 kap. 4 § och 30 kap. 4 § – beaktas i straffskärpande riktning vid såväl straffvärdebedömningen som påföljdsvalet. Därtill kommer i vissa återfallssituationer möjligheten att förverka villkorligt medgiven frihet och att – vid återfall i allvarlig brottslighet – tillämpa en strängare straffskala.

Utöver dessa generellt tillämpliga regler finns, som redovisats närmare ovan, i vissa straffbestämmelser kvalifikationsgrunder för grovt brott som motsvarar försvårande omständigheter enligt direktivet. Vidare kan fridskränkningsbrotten samt brotten hedersförtryck och barnfridsbrott innefatta vissa brott som genomför direktiven. Effekten blir i de fallen en strängare syn på gärningarna i situationer som omfattas av artikelns uppräkning av försvårande omständigheter.

Som inledningsvis konstaterats kräver direktivet inte kräver mer än att en av punkterna i listan kan betraktas som en försvårande omständighet enligt svensk rätt. Flera av punkterna (t.ex. a, b och j) får anses vara helt omhändertagna i svensk rätt. Detsamma gäller omständigheterna att brottet har begåtts mot en maka/make eller partner eller före detta maka/make eller partner (punkt k), som regelmässigt beaktas som försvårande i praxis. Så är fallet även när det gäller omständigheterna att brottet har begåtts av en familjemedlem eller av en person som bodde tillsammans med brottsoffret (punkt l), vilket i vissa fall även kan beaktas genom straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap. 2 § 8. Andra av de försvårande omständigheterna (t.ex. de som avses i punkterna c och d) är i många situationer försvårande även i svensk rätt, även om bestämmelserna inte är identiska. I vissa fall har en punkt i direktivet (t.ex. punkt p) en direkt motsvarighet i svensk rätt förutom såvitt avser något led i punkten. Sammanfattningsvis uppfyller gällande lagstiftning de krav som direktivet ställer.

6.11¶Behörighet (artikel 12)

Bedömning

För att uppfylla direktivets krav i fråga om behörighet behöver kravet på dubbel straffbarhet avseende brottet vilseledande till äktenskapsresa enligt 4 kap. 4 § d upphävas. I övrigt bedöms Sverige uppfylla direktivets materiella krav och inga ytterligare lagändringar eller andra åtgärder är därmed påkallade. Sverige behöver dock underrätta kommissionen om att det finns domsrätt när brott motsvarande direktivets brott har begåtts mot en svensk medborgare eller mot en person som har sin hemvist i Sverige, eller när gärningspersonen har sin hemvist här.

6.11.1¶Artikel 12

Artikel 12.1 innehåller krav på att varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att fastställa sin behörighet – det som också kallas domsrätt – beträffande de brott som avses i artiklarna 3–9, om a) brottet helt eller delvis har begåtts inom medlemsstatens territorium, eller b) gärningspersonen är en av dess medborgare. En medlemsstat ska enligt artikel 12.2 underrätta kommissionen om den beslutar att utvidga sin behörighet beträffande de brott som avses i artiklarna 3–9 och som har begåtts utanför dess territorium, om a) brottet har begåtts mot en av dess medborgare eller mot en person som har sin hemvist inom dess territorium, eller b) gärningspersonen har sin hemvist inom dess territorium. Vidare ska medlemsstaterna säkerställa att deras behörighet beträffande de brott som avses i artiklarna 5–9 omfattar situationer i vilka brottet begås med hjälp av IKT till vilken åtkomsten skett från deras territorium, oavsett om leverantören av förmedlingstjänster är baserad inom deras territorium eller inte.

I de fall som avser behörighet över brott begångna av medlemsstatens medborgare ska varje medlemsstat säkerställa att dess behörighet beträffande de brott som avses i artiklarna 3 och 4 inte är kopplad till villkoret att de gärningar som avses i de artiklarna ska vara straffbara i den stat där de har utförts. I fråga om behörighet på den nyss nämnda grunden ska medlemsstaterna också vidta de

åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att deras behörighet inte är kopplad till villkoret att åtal får väckas endast på grundval av en anmälan från brottsoffret på den plats där brottet begicks, eller en formell underrättelse från den stat där brottet begicks.

6.11.2¶Nuvarande ordning uppfyller i huvudsak direktivets krav

Svensk domstol är behörig att döma över brott som har begåtts i Sverige. Ett brott anses ha begåtts i Sverige om gärningspersonen handlade här. I fråga om straffbar underlåtenhet anses brottet ha begåtts i Sverige om gärningspersonen borde ha handlat här eller befann sig här när hen borde ha handlat. Om det för straffansvar krävs att gärningen medfört en viss effekt anses brottet ha begåtts i Sverige även i de fall effekten inträdde i Sverige eller, vid försök, enligt brottsplanen sannolikt skulle ha inträtt här. Ett brott som utgör medverkan till någon annans brott anses ha begåtts i Sverige om den medverkande handlade här. I fråga om straffbar underlåtenhet anses brottet ha begåtts i Sverige om den medverkande borde ha handlat här eller befann sig här när hen borde ha handlat. Om gärningspersonens brott anses ha begåtts i Sverige, anses den medverkandes brott också ha begåtts här. Om det är ovisst var ett brott har begåtts, ska brottet anses ha begåtts i Sverige om det finns skälig anledning att anta att så är fallet. (2 kap. 1 § brottsbalken.)

Några av de situationer då svensk domstol är behörig att döma över brott som har begåtts utanför Sverige är om brottet begåtts av någon som vid gärningstillfället var svensk medborgare eller hade hemvist i Sverige, av någon som när åtal väcks för brottet är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige, eller av någon som finns i Sverige och det på brottet enligt svensk rätt kan följa fängelse i mer än sex månader, liksom om brottet har riktat sig mot en svensk medborgare eller någon som har hemvist i Sverige (2 kap. 3 § 2 a–c och 3 a). I dessa fall gäller som utgångspunkt ett krav på dubbel straffbarhet, dvs. svensk domstol är behörig endast om gärningen är straffbar även enligt lagen på gärningsorten (2 kap. 5 § första stycket). Något krav på dubbel straffbarhet gäller dock inte för bl.a. äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott enligt 4 kap. 4 c § och brott enligt 2 § lagen om förbud mot könsstympning av kvinnor och oskuldsingrepp på kvinnor (2 kap. 5 § andra stycket 4 a och f). För vilseledande till

äktenskapsresa enligt 4 kap. 4 d § gäller dock krav på dubbel straffbarhet. För inget av brotten är svensk domstols behörighet kopplad till villkoret att åtal får väckas endast på grundval av en anmälan från brottsoffret på den plats där brottet begicks, eller en formell underrättelse från den stat där brottet begicks. En sådan reglering saknas i svensk rätt.

Med stöd av bestämmelserna i 2 kap. 1 och 3 §§ brottsbalken föreligger således svensk domsrätt beträffande de brott som avses i artiklarna 3–9, om brottet helt eller delvis har begåtts i Sverige eller gärningspersonen är svensk medborgare (artikel 12.1). Domsrätt föreligger, enligt 2 kap. 3 §, också om brottet har begåtts mot en svensk medborgare eller mot en person som har sin hemvist i Sverige, eller gärningspersonen har sin hemvist här (artikel 12.2). Sverige kommer att behöva underrätta kommissionen om att landets behörighet avseende de brott som genomför artiklarna 3–9, i likhet med vad som gäller för alla brott, omfattar eller kommer att omfatta de situationer då brott begåtts utanför Sveriges territorium, om brottet har begåtts mot en svensk medborgare eller mot en person som har sin hemvist i Sverige, eller gärningspersonen har sin hemvist här.

Enligt 2 kap. 1 § brottsbalken ska alltså ett brott anses ha begåtts i Sverige om gärningspersonen handlade här. Om det för straffansvar krävs att gärningen medfört en viss effekt anses brottet ha begåtts i Sverige även i de fall effekten inträdde i Sverige eller, vid försök, enligt brottsplanen sannolikt skulle ha inträtt här. Det finns inte några särskilda bestämmelser om lokalisering av brott som begåtts på internet eller med hjälp av annan IKT, utan de allmänna bestämmelserna i 2 kap. brottsbalken får tillämpas. Avgörande är således var en viss handling har vidtagits och var effekten har inträtt. En handling har vanligtvis vidtagits vid den dator eller motsvarande som använts för att få ett datorsystem att utföra en viss aktuell funktion, medan effekten ytterst får lokaliseras med hänsyn till hur den enskilda straffbestämmelsen är utformad. Svensk domsrätt föreligger därmed för brott som begås med hjälp av IKT till vilken åtkomsten skett från Sverige, oavsett om leverantören av förmedlingstjänster är baserad i Sverige eller utomlands (artikel 12.3).

Behörighet är inte kopplad till något villkor om att åtal får väckas endast på grundval av en anmälan från brottsoffret på den plats där

174

”Internetförtalet” Högsta domstolens dom den 30 december 2025 i mål B 5546-24 p. 15.

brottet begicks, eller en formell underrättelse från den stat där brottet begicks (artikel 12.4).

För vilseledande till äktenskapsresa enligt 4 kap. 4 d § gäller krav på dubbel straffbarhet. Enligt direktivet ska något sådant krav inte gälla. Förslag till lagändring finns i avsnitt 11.2.7. I övrigt bedöms Sverige uppfylla direktivets krav i denna del.

6.12¶Preskriptionstid (artikel 13)

Bedömning

Under förutsättning att föreslagna straffskalor införs för de nya bestämmelser som avser brott enligt artiklarna 3 och 5–8, bedöms gällande bestämmelser om preskription uppfylla kraven i artikeln. Inga ytterligare lagändringar eller andra åtgärder är därmed påkallade.

6.12.1¶Artikel 13

Enligt artikel 13 ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att föreskriva en preskriptionstid som möjliggör utredning, åtal, rättegång och dom i fråga om de brott som avses i artiklarna 3–9 under tillräckligt lång tid efter det att brotten begåtts för att dessa brott ska kunna hanteras effektivt. Preskriptionstiden ska stå i proportion till hur allvarligt brottet är. Om brottsoffret är ett barn ska preskriptionstiden för de brott som avses i artikel 3 tidigast börja löpa från det att brottsoffret uppnår arton års ålder.

6.12.2¶Nuvarande svenska bestämmelser

När ett brott preskriberas får en påföljd inte längre dömas ut för brottet. Det finns två typer av preskription: åtalspreskription och absolut preskription. (35 kap. 1 § första stycket brottsbalken.)

Åtalspreskription (35 kap. 2 §) innebär att påföljd inte får dömas ut om den misstänkta inte har häktats, fått del av åtal eller godkänt ett strafföreläggande för brottet inom viss tid från det att brottet begicks. I annat fall har alltså brottet preskriberats. Ett brott pre-

skriberas om den misstänkta inte har häktats, fått del av åtal eller godkänt ett strafföreläggande för brottet inom 1. två år, om det föreskrivna straffet för brottet inte är svårare än

fängelse i ett år, 2. fem år, om det är föreskrivet ett svårare straff för brottet än

fängelse i ett år men inte över två år, 3. tio år, om det är föreskrivet ett svårare straff för brottet än

fängelse i två år men inte över fem år, 4. femton år, om det är föreskrivet ett svårare straff för brottet än

fängelse i fem år men inte över åtta år, 5. tjugofem år, om det är föreskrivet ett svårare straff för brottet

än fängelse i åtta år.

Om en gärning innefattar flera brott får en påföljd dömas ut för alla brotten så länge något av dem inte har preskriberats.

Innebörden av bestämmelserna om absolut preskription (35 kap. 4 §) är att när de angivna fristerna löpt ut kan någon påföljd aldrig dömas ut. Det gäller även om preskriptionsavbrott, genom t.ex. häktning, har skett. Ett brott preskriberas alltid när det har gått 1. fem år, om endast böter är föreskrivet för brottet och tiden för

preskription bestäms enligt ovan och alltså inte är särreglerad i

annan författning, 2. femton år, för andra brott än i 1 för vilka det inte är föreskrivet

ett svårare straff än fängelse i två år, eller 3. trettio år, för andra brott än i 1 och 2.

Vissa brott är undantagna från preskription. Ett sådant brott är brott enligt 2 § första eller tredje stycket lagen om förbud mot könsstympning av kvinnor och oskuldsingrepp på kvinnor, om brottet begåtts mot en person som inte fyllt arton år (35 kap. 10 § första stycket 5). Om gärningspersonen begått brottet innan hen själv fyllt arton år, gäller dock redovisade bestämmelser om preskription.

Huvudregeln är att tiden för åtalspreskription och absolut preskription räknas från den dag brottet begicks. Om det förutsätts att

175

Brott av normalgraden eller grovt brott.

en viss effekt av gärningen ska ha inträtt innan en påföljd får dömas ut, ska tiden räknas från den dag då effekten inträdde. (35 kap. 5 § första stycket.)

För brott mot 2 § könsstympningslagen och försök till sådant brott som begåtts mot en person som ännu inte fyllt arton år räknas tiden för åtalspreskription och absolut preskription från den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt arton år. Detsamma gäller bl.a. brott enligt 4 kap. (fridsbrotten) och 5 kap. 1 eller 2 § (förtalsbrotten) mot underåriga, men endast om de ingår i brottet grov fridskränkning enligt 4 kap. 4 a § eller i brottet hedersförtryck enligt 4 kap. 4 e §, samt för sexuellt respektive grovt sexuellt ofredande mot barn enligt 6 kap. 10 § (35 kap. 6 § första stycket.)

6.12.3¶Nuvarande ordning uppfyller direktivets krav

För samtliga brott som avses i artiklarna 3–9, inklusive de brott för vilka det föreslås införandet av ny straffrättslig reglering (se avsnitt 11.2), kommer en preskriptionstid – för åtalspreskription – om minst två år att gälla. Den absoluta preskriptionstiden kommer att vara minst femton år. Dessa preskriptionstider bör uppfylla kravet på att möjliggöra utredning, åtal, rättegång och dom i fråga om de brott som avses i artiklarna 3–9 under tillräckligt lång tid efter det att brotten begåtts för att dessa brott ska kunna hanteras effektivt. I enlighet med vad som föreskrivs i direktivet är bestämmelserna om preskription i 35 kap. brottsbalken utformade så att preskriptionstiden för olika brott står i proportion till hur allvarligt brottet är.

Brott som avses i artikel 3 (kvinnlig könsstympning) preskriberas som utgångspunkt inte när det gäller brott av normalgraden eller grovt brott, om brottsoffret är under arton år. Undantag gäller endast om även gärningspersonen är under arton år, vilket lär vara ytterst ovanligt. I sådana fall räknas preskriptionstiden från den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt arton år. Detsamma gäller för brott där straffskalan för mindre grovt brott tillämpas. Gällande bestämmelser uppfyller därmed direktivets krav även i denna del.

Sammanfattningsvis bedöms – under förutsättning att föreslagna straffskalor införs för de nödvändiga nya reglerna avseende brott enligt artiklarna 3 och 5–8 – gällande bestämmelser om preskription uppfylla direktivets krav i fråga om preskription.

7¶Skydd för brottsoffer och tillgång till rättslig prövning (artiklarna 14–24)

7.1¶Anmälan av våld mot kvinnor eller våld i nära relationer (artikel 14)

Bedömning

Nuvarande ordning bedöms – med beaktande av Polismyndighetens pågående arbete avseende digital anmälan av brott– uppfylla direktivets krav. Ingen författningsändring eller annan åtgärd är därmed nödvändig.

7.1.1¶Artikel 14

I artikel 14.1 finns bestämmelser om anmälningsförfarandet för fall av våldshandlingar mot kvinnor eller våld i nära relationer. Utöver de rättigheter som brottsoffer har i samband med brottsanmälan enligt artikel 5 i brottsofferdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att brottsoffer kan anmäla våldshandlingar mot kvinnor eller våld i nära relationer till behöriga myndigheter genom åtkomliga, lättanvända, säkra och lättillgängliga kanaler. Detta ska, åtminstone i samband med de nätbrott som avses i artiklarna 5–8 i det här direktivet, in-

1 Enligt artikel 5 i brottsofferdirektivet ska brottsoffer få en skriftlig bekräftelse av brottsanmälan med uppgift om de grundläggande aspekterna av brottet i fråga. Vidare ska brottsoffer som inte förstår eller talar den behöriga myndighetens språk ges möjlighet att göra en brottsanmälan på ett språk som de förstår eller genom att få nödvändigt språkligt stöd samt på begäran få tillgång till kostnadsfri översättning av den skriftliga bekräftelsen av sin brottsanmälan, på ett språk som de förstår. Brottsoffers rättigheter enligt artikel 5 i brottsofferdirektivet, som tillgodoses genom regleringen i 13 e § förundersökningskungörelsen (Ds 2014:14 s. 67–70 och 86–101; jfr prop. 2014/15:77 s. 11 och 14).

begripa möjligheten att göra brottsanmälningar på nätet eller genom annan åtkomlig och säker informations- och kommunikationsteknik (IKT), utan att det påverkar tillämpningen av nationella förfaranderegler avseende formalisering av anmälningar på nätet (första stycket). Möjligheten att göra brottsanmälningar på nätet eller genom annan åtkomlig och säker IKT ska även omfatta möjligheten att lämna in bevisning genom de medel som anges i första stycket, utan att det påverkar tillämpningen av nationella förfaranderegler avseende formen för inlämning av bevisning (andra stycket).

I artikel 14.2 uppställs ett krav på att brottsoffer ska ha tillgång till rättshjälp i enlighet med artikel 13 i brottsofferdirektivet. Medlemsstaterna får utvidga rättshjälpen till att omfatta brottsoffer som anmäler brott, om detta föreskrivs i nationell rätt.

Vidare ska medlemsstaterna enligt artikel 14.3 vidta de åtgärder som är nödvändiga för att uppmuntra alla personer som känner till eller i god tro misstänker att våldshandlingar mot kvinnor eller våld i nära relationer har ägt rum, eller att våldshandlingar kan förväntas, att anmäla dessa handlingar till behöriga myndigheter utan att behöva frukta negativa konsekvenser samt enligt artikel 14.4 säkerställa att personal inom hälso- och sjukvården som omfattas av tystnadsplikt kan göra en anmälan till behöriga myndigheter om de har rimlig anledning att anta att det finns en överhängande risk att allvarlig fysisk skada kommer att åsamkas en person till följd av våld mot kvinnor eller våld i nära relationer.

När brottsoffret är ett barn, ska det enligt artikel 14.5 finnas möjlighet för yrkespersoner som omfattas av tystnadsplikt enligt nationell rätt att göra en anmälan till behöriga myndigheter om de har rimliga skäl att anta att allvarlig fysisk skada har åsamkats barnet till följd av våld mot kvinnor eller våld i nära relationer, dock utan att det påverkar tillämpningen av regler om rätten till förtrolig kommunikation mellan advokat och klient eller, när så föreskrivs i nationell rätt, det privilegierade förhållandet mellan fängelseklient och präst eller motsvarande principer.

Av artikel 14.6 följer att om barn anmäler våldshandlingar mot kvinnor eller våld i nära relationer till behöriga myndigheter, ska anmälningsförfarandena vara säkra, konfidentiella och i fråga om ut-

2 Enligt artikel 13 i brottsofferdirektivet ska brottsoffer ha tillgång till rättshjälp när de är parter i straffrättsliga förfaranden. De villkor eller processrättsliga regler enligt vilka brottsoffren har tillgång till rättshjälp ska fastställas i nationell rätt.

formning, tillgänglighet och språk anpassade till barn på ett sätt som tar hänsyn till deras ålder och mognad. Yrkespersoner som utbildats för att arbeta med barn ska bistå i anmälningsförfarandena för att säkerställa att dessa tar hänsyn till barnets bästa. Vidare ska medlemsstaterna säkerställa att barnets möjlighet att anmäla en våldshandling som en person med föräldraansvar är inblandad i inte är beroende av samtycke från denna person med föräldraansvar och att behöriga myndigheter vidtar de åtgärder som är nödvändiga för att skydda barnets säkerhet innan den personen informeras om anmälan.

7.1.2¶Nuvarande ordning uppfyller direktivets krav

7.1.2.1¶Anmälan av brott (punkt 1)

I svensk rätt finns inga förfaranderegler som formaliserar hur anmälan av brott ska ske eller hur bevisning ska lämnas in. Brott kan som utgångspunkt anmälas på två sätt, antingen genom att anmälaren ringer till polisen (114 14) eller genom att hen besöker en polisstation. Det går också att skicka en anmälan med brev eller e-post, men polisen hänvisar inte aktivt till dessa kanaler.

Vissa brottstyper kan även anmälas på polisens webbplats (www.polisen.se), för den som har svenskt personnummer eller samordningsnummer och inte har skyddad identitet. Brott som kan anmälas på nätet är bl.a. stöld, skadegörelse och s.k. kortbedrägeri. För dessa brottstyper är det dessutom möjligt att lämna in bevisning digitalt i samband med anmälan. Exempelvis kan den som blivit utsatt för kortbedrägeri ladda upp skärmdumpar. Övriga brott, inklusive sådana som innefattar hot och våld på nätet såsom olaga hot och ofredande, kan alltså inte anmälas på nätet, eller genom annan informations- och kommunikationsteknik (IKT), utan i dessa fall är anmälaren hänvisad till att ringa till polisen, skicka brev eller e-post eller besöka en polisstation. Varje år upprättar Polismyndigheten omkring två miljoner brottsanmälningar, varav majoriteten, cirka 65 procent, upprättas vid polisens kontaktcenter (PKC).

3 Vid pågående brott går det även att ringa Sveriges och EU:s nationella nödnummer 112. 4 https://polisen.se/utsatt-for-brott/polisanmalan/polisanmalan-allt-du-behover-veta. 5 https://polisen.se/utsatt-for-brott/polisanmalan/hat-hot-och-vald. 6 Polismyndighetens rapport, Uppdrag om ett stärkt stöd till brottsoffer och vittnen. Redovisning av regeringsuppdrag Ju2024/02472 s. 5.

Anmälan på nätet sker via polisens e-tjänst. Anmälaren fyller i ett särskilt formulär genom att svara på frågor om vad hen blivit utsatt för och kan sedan följa sitt ärende på en egen sida på polisens webbplats. För de brott som för närvarande kan anmälas digitalt på polisens webbplats kan alltså också bevisning lämnas in digitalt i samband med anmälan. Fristående från den möjligheten finns en generell möjlighet att lämna in viss bevisning digitalt, antingen till polisens kontaktcenter (PKC) i samband med att anmälan upptas eller i ett pågående ärende efter att anmälan gjorts. Detta görs via polisens egenutvecklade system Begäran om media (BOM). Via BOM går det att lämna in bilder, filmer och ljudfiler.

Efter gjord anmälan om brott, oavsett anmälningssätt, får målsäganden en skriftlig bekräftelse av anmälan. Om målsäganden inte behärskar svenska, ska bekräftelsen på begäran översättas till ett språk som hen behärskar. Om ett brott anmäls av en målsägande som inte behärskar svenska, ska en tolk anlitas vid anmälan om målsäganden begär det. (13 e § förundersökningskungörelsen.)

När en polis får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal, ska han eller hon lämna rapport om det till sin förman så snart det kan ske (9 § polislagen [(1984:387]). Förundersökning ska inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats (23 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken).

Utredningen bedömer att anmälningsförfarandet hos Polismyndigheten uppfyller kravet på att våldshandlingar mot kvinnor eller våld i nära relationer kan anmälas till behöriga myndigheter genom åtkomliga, lättanvända, säkra och lättillgängliga kanaler.

Polismyndigheten har uppmärksammats på att åtgärder behöver genomföras för att möjliggöra dels att de nätbrott som avses i artiklarna 5–8 i direktivet kan anmälas på nätet eller genom annan åtkomlig och säker IKT, dels att anmälaren av dessa brott kan lämna in bevisning via samma kanaler. Polismyndigheten har därför beslutat att vidta sådana åtgärder inom ramen för ett myndighetsinternt uppdrag. Uppdraget syftar på övergripande nivå till att: • Utveckla digitala tjänster för anmälan av aktuella brottskategorier. • Utveckla förmågan att omhänderta dessa anmälningar baserat på

angelägenhetsgrad.

• Öka kunskapen hos och information till brottsoffer kring digital

anmälan av aktuella brottstyper.

Uppdraget omfattar hanteringen av de brott som utredningen bedömer genomför direktivet, dvs. olaga integritetsintrång (artikel 5.1 a och b), olaga hot (artikel 5.1 c och artikel 7 a), olaga tvång (artikel 5.1 c), psykiskt våld (artikel 6), det av utredningen föreslagna brottet olaga övervakning (artikel 6), ofredande (artikel 7 a), det av utredningen föreslagna brottet nättrakasserier (artikel 7 b), sexuellt ofredande och sexuellt ofredande mot barn (artikel 7 c), det av utredningen föreslagna brottet olaga identitetsexponering (artikel 7 d) och det av utredningen föreslagna brottet könsbaserat näthat (artikel 8). För dessa brottstyper ska det således vara möjligt att göra en anmälan och lämna in bevisning digitalt.

Polismyndigheten har meddelat att uppdraget kommer att hinna leverera en första lösning för digital hantering av uppdragets identifierade ärendetyper inom den tidsgräns som gäller för genomförande av direktivet, dvs. senast den 14 juni 2027. Ett uppdragsdirektiv har tagits fram i det syftet. Under förutsättning att en sådan digital hantering införs som planerat bedöms direktivets krav i detta avseende vara uppfyllt.

7.1.2.2¶Rättshjälp (punkt 2)

I artikeln hänvisas till brottsofferdirektivets bestämmelse om rättshjälp i artikel 13. Enligt denna ska medlemsstaterna säkerställa att brottsoffer har tillgång till rättshjälp när de är parter i straffrättsliga förfaranden. De villkor eller processrättsliga regler enligt vilka brottsoffren har tillgång till rättshjälp ska, enligt bestämmelsen, fastställas i nationell rätt. Vid genomförandet av brottsofferdirektivet ansågs Sverige leva upp till kraven i artikel 13 genom möjligheterna att erhålla målsägandebiträde och allmän rättshjälp. Även åklagarens skyldighet att bistå vid enskilda anspråk, liksom möjlighet till allmän rättshjälp för den som vill föra enskilt åtal, nämndes i sammanhanget.

En målsägande har i vissa fall rätt att få ett målsägandebiträde förordnat för sig av rätten. Målsägandebiträdets uppgifter är att ta

7 A235.205/2026. 8 Ds 2014:14 s. 140–141; jfr prop. 2014/15:77 s. 11.

till vara målsägandens intressen i målet samt lämna stöd och hjälp till målsäganden. Målsägandebiträdet ska även bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet om det inte görs av åklagaren. Om målsäganden biträder åtalet hjälper målsägandebiträdet till även i det hänseendet. (3 § lagen [1988:609] om målsägandebiträde.)

Förutsättningarna för att förordna målsägandebiträde framgår av lagen om målsägandebiträde. Målsägandebiträde ska förordnas i mål om brott enligt 6 kap. brottsbalken (sexualbrott), om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av ett sådant biträde (1 § 1) samt brott enligt 3 eller 4 kap. brottsbalken (brott mot liv och hälsa respektive brott mot frihet och frid), på vilket fängelse kan följa, eller enligt 8 kap. 5 eller 6 § brottsbalken (rån och grovt rån) eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om det med hänsyn till målsägandens personliga relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av ett sådant biträde (1 § 2). Ett målsägandebiträde ska också förordnas i mål om annat brott på vilket fängelse kan följa, om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och övriga omständigheter kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av ett sådant biträde (1 § 3).

Ett målsägandebiträde kan förordnas när en förundersökning har inletts eller återupptagits (1 §). Under vissa förutsättningar kan ett målsägandebiträde även förordnas i högre rätt (1 a §). Ett målsägandebiträde får inte förordnas sedan åklagaren har beslutat att allmänt åtal inte ska väckas eller att sådant åtal ska läggas ned (2 §).

Om ett målsägandebiträde förordnas, ersätts målsägandens därefter uppkommande kostnader för bevisning och utredning med anledning av talan om enskilt anspråk i samma utsträckning som om målsäganden beviljats rättshjälp med anledning av en sådan talan (6 § första stycket). Den tilltalade kan förpliktas att ersätta kostnaden för målsägandebiträdet (8 §). För målsäganden är målsägandebiträdets stöd och hjälp kostnadsfritt.

Målsäganden ska så snart som möjligt underrättas om att åklagaren under vissa förutsättningar kan föra talan om enskilt anspråk och om möjligheterna för målsäganden att få ersättning enligt brottsskadelagen (2014:322). Om brottet är sådant att det kan bli fråga om att förordna ett målsägandebiträde ska målsäganden också underrättas

9 Prop. 2017/18:86 s. 16–17.

om de regler som gäller för sådant förordnande. (13 a § förundersökningskungörelsen.)

I fråga om allmän rättshjälp följer av 8 § rättshjälpslagen (1996:1619) att sådan får beviljas i en rättslig angelägenhet om det med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt är rimligt att staten bidrar till kostnaderna. Allmän rättshjälp har undantagsvis beviljats i brottmål för den som fört enskilt åtal. Även i mål om skadestånd på grund av brott har rättshjälp beviljats, i fall där målsägandebiträde inte kan förordnas. Med hänsyn till åklagarens skyldighet att enligt 22 kap. 2 § rättegångsbalken förbereda och utföra målsägandens talan om enskilt anspråk har det dock ansetts sällan finnas behov av att i dessa fall förordna ett rättshjälpsbiträde.

När rättshjälp har beviljats betalar staten kostnaderna för rättshjälpsbiträde och för bevisning vid bl.a. allmän domstol (15–16 §§ rättshjälpslagen). Den som har beviljats rättshjälp behöver inte betala ansökningsavgift, tilläggsavgift eller expeditionsavgift vid inledande av mål vid domstol eller Kronofogdemyndigheten (19 §).

Genom de möjligheter som finns för brottsoffer att få ett målsägandebiträde förordnat och erhålla allmän rättshjälp samt åklagarens skyldighet att bistå vid enskilda anspråk bedöms Sverige, i likhet med den bedömning som gjordes vid genomförandet av brottsofferdirektivet, uppfylla kravet i fråga om rättshjälp. Även den icke obligatoriska bestämmelsen om att rättshjälpen får utvidgas till att omfatta brottsoffer som anmäler brott får anses uppfyllt i och med att rätten till målsägandebiträde inträder när förundersökningen har inletts.

7.1.2.3¶Uppmuntran att anmäla brott (punkt 3)

Våldshandlingar mot kvinnor och våld i nära relationer kan, som nämnts ovan, i första hand anmälas genom att anmälaren ringer till polisen eller besöker en polisstation. På polisens webbplats finns information om vad som menas med brott i nära relationer samt exempel på sådana brott och vanliga motiv. Vidare uppmanas den som har sett eller hört något som skulle kunna hjälpa polisen att upptäcka, förebygga eller utreda våld i nära relationer att tipsa

10

Ds 2014:14 s. 141; se även NJA 1999 s. 465.

polisen. En länk leder vidare till ytterligare information om hur någon går till väga för att komma i kontakt med polisen för att antingen anmäla brott eller lämna ett tips. Det förtydligas att tips kan lämnas via webbplatsen eller telefon (114 14 eller 112).

Mellan 2020 och 2024 bedrev polisen en informationskampanj #komtilloss som syftade till att uppmuntra personer som utsatts för våld i nära relationer att kontakta polisen. Kampanjen, som betonade allvaret i sådant våld, spreds via polisens egna kanaler, annonsering och media. Den riktades till brottsoffer, deras anhöriga och även till våldsutövare.

Sedan 2024 pågår polisens informationskampanj ”Våld är inte en privatsak” som syftar till att belysa det våld som sker under radarn: inom hemmets fyra väggar, i kommentarsfält, i chattar, i taxin, på krogen. Med kampanjen vill polisen förmedla att mäns våld mot kvinnor inte är privata angelägenheter utan straffbara handlingar som ska förebyggas, stoppas och lagföras.

Polisen bedriver även informationskampanjer i samarbete med andra myndigheter. Ett exempel är kampanjen ”Svartsjuka är inte romantiskt” som bedrivs tillsammans med Jämställdhetsmyndigheten, länsstyrelserna och stiftelsen 1000 Möjligheter och särskilt riktas mot unga vuxna. Utöver dessa kampanjer kan nämnas Brottsoffermyndighetens kampanj ”Tystna inte” som initierades på uppdrag av regeringen. Inom ramen för uppdraget togs en webbplats fram som riktade sig till personer som deltar i samhällsdebatten och utsätts för hot och hat, inte minst på nätet, t.ex. journalister, politiskt förtroendevalda, författare, konstnärer, forskare och influencers. Ett syfte med kampanjen var att uppmuntra fler utsatta att polisanmäla vad de varit med om. Brottsoffermyndigheten har nu samlat informationen från kampanjens webbplats på myndighetens egen webbplats brottsoffermyndigheten.se. Där återfinns bl.a. information om näthat och vad som kan vara brottsligt, hur en polisanmälan går till och var det finns stöd och hjälp att få. Det finns även information till dem som möter utsatta, t.ex. personer som är verksamma på myndigheter eller inom

11 https://polisen.se/utsatt-for-brott/polisanmalan/hat-hot-och-vald/vald-i-nara-relationer/brotti-nara-relationer. 12 https://polisen.se/om-polisen/kontakt/tipsa-polisen. 13 https://polisen.se/komtilloss (inaktuell länk). 14 https://polisen.se/utsatt-for-brott/polisanmalan/hat-hot-och-vald/vald-ar-inte-en-privatsak. 15 https://svartsjukaarinteromantiskt.se.

ideella organisationer. Utredningens bedömning är att kravet på åtgärder i anmälningsuppmuntrande syfte som är uppfyllt.

7.1.2.4¶Anmälan som görs av personal inom hälso- och sjukvården (punkt 4)

Sekretess för uppgifter inom hälso- och sjukvård och annan medicinsk verksamhet regleras i 25 kap. offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL.

Med uttrycket hälso- och sjukvård avses i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador, sjuktransporter och omhändertagande av avlidna (2 kap. 1 § första stycket). Till den förebyggande medicinska hälsovården räknas enligt 25 kap. 1 § OSL t.ex. den verksamhet som bedrivs vid mödra- och barnavårdscentraler och inom den psykiatriska barn- och ungdomsvården, tandvården och sådan hälso- och sjukvård som utgör inslag i annan förvaltning, t.ex. inom skolväsendet, Kriminalvården eller Försvarsmakten. Även tandvården hör i sekretesshänseende alltså till hälso- och sjukvården. Sekretess enligt 25 kap. 1 § OSL gäller som regel också för en uppgift som har gjorts tillgänglig av en annan vårdgivare eller omsorgsgivare enligt lagen (2022:913) om sammanhållen vård- och omsorgsdokumentation (25 kap. 2 §).

Huvudregeln är att sekretess gäller inom hälso- och sjukvården för uppgifter om enskildas hälsotillstånd och andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilda eller någon närstående till hen inte lider men (25 kap. 1 § OSL). Det råder således en presumtion för sekretess för sådana uppgifter inom hälso- och sjukvården.

Sekretessen gäller hos myndigheter. För enskilda vårdgivare och enskild verksamhet finns i stället bestämmelser om tystnadsplikt i patientsäkerhetslagen (2010:659). Utgångspunkten är att den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonal inom enskild hälso- och sjukvård inte obehörigen får röja vad hen i sin verksamhet har fått veta om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden (6 kap. 12 §). Vid tolkningen av obehörighetsrekvisitet

16

https://www.tystnainte.se. 17

Enligt andra stycket omfattar lagen inte tandvård enligt tandvårdslagen (1985:125). 18

Prop. 2024/25:65 s. 132.

har det ansetts naturligt att söka ledning i sekretesslagens skaderekvisit. Som obehörigt röjande anses inte att någon fullgör uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning. Tystnadsplikten inom enskild verksamhet anses inte heller hindra att misstankar om allvarliga brott framförs till polisen.

Sekretess inom hälso- och sjukvården är undantagen från tillämpningsområdet för den s.k. generalklausulen i 10 kap. 27 § OSL som möjliggör lämnande av sekretessbelagd uppgift till en myndighet i fall då det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda och i stort sett från tillämpningsområdet för bestämmelsen i 10 kap. 15 a § OSL (se vidare nedan) som möjliggör att sekretessbelagda uppgifter kan lämnas till en annan myndighet bl.a. om det behövs för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller utreda brott. Det finns dock ett antal andra sekretessbrytande bestämmelser och uppgiftsskyldigheter som kan bryta hälso- och sjukvårdssekretess, t.ex. om en enskild samtycker till det eller om ett uppgiftslämnande till en enskild eller till en annan myndighet är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten ska kunna fullgöra sin verksamhet (10 kap. 1 och 2 §§ OSL).

Förutsättningarna för att, från hälso- och sjukvården, lämna sekretesskyddade uppgifter i brottsförebyggande syfte till Polismyndigheten, och i vissa fall Säkerhetspolisen, regleras i 10 kap. 18 b–c och 19 §§ OSL. Bestämmelsen i 10 kap. 18 b § är tillämplig vid risk för att enskild kommer att begå terroristbrottslighet eller brott mot rikets säkerhet medan 10 kap. 19 § ger utrymme för överlämnande av uppgift som behövs för att förhindra eller avbryta bl.a. trafikbrott och brott mot luftfartslagen som är förestående eller pågående.

Enligt 10 kap. 18 c § OSL hindrar inte sekretessen enligt 25 kap. 1 § att en uppgift som rör en enskild eller en närstående till den enskilda lämnas till Polismyndigheten, om det på grund av konkreta omständigheter finns risk för att den enskilda mot den närstående kommer att begå ett sådant brott som avses i 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken för vilket det lägsta straffet enligt straffskalan för brottet är fängelse i ett år eller mer, och det med hänsyn till planerade eller pågående insatser för den enskilda eller för den närstående, eller av andra särskilda skäl inte är olämpligt att uppgiften lämnas ut. En uppgift som angår misstanke om ett begånget brott får dock lämnas

19 Prop. 2005/06:161 s. 71.

endast under de förutsättningar som i övrigt anges i OSL. Några av de brott som kan aktualisera ett uppgiftslämnande med stöd av bestämmelsen är mord, dråp, grov misshandel, människorov, grov fridskränkning, grov kvinnofridskränkning, våldtäkt och grovt sexuellt övergrepp. Vidare måste det göras en viss riskbedömning och det är också möjligt att avstå från att lämna ut en uppgift om ett utlämnande bedöms vara olämpligt.

Sedan den 1 december 2025 gäller en ny sekretessbrytande bestämmelse i 10 kap. 15 a § OSL som möjliggör ett ökat informationsutbyte mellan myndigheter. Enligt bestämmelsen hindrar inte sekretess enligt 21–40 kap. OSL att en uppgift lämnas till en annan myndighet, om det behövs för att (1) förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, (2) utreda brott, (3) förebygga eller förhindra att en ekonomisk förmån, ett ekonomiskt stöd, en skatt eller en avgift beslutas, betalas ut eller tillgodoräknas felaktigt eller med ett för högt eller ett för lågt belopp, (4) upptäcka eller utreda sådant som avses i 3, eller (5) förebygga, förhindra, upptäcka eller utreda fusk och överträdelser av regler, villkor i beslut eller avtal. En uppgift får inte lämnas om övervägande skäl talar för att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför intresset av att uppgiften lämnas ut. Hänvisningen till 21–40 kap. OSL innebär att bestämmelsen endast omfattar sekretess till skydd för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Bestämmelsen är inte subsidiär i förhållande till annan reglering om sekretessgenombrott eller uppgiftsskyldighet. Det innebär att det inte finns något som hindrar att uppgifter lämnas till en annan myndighet med stöd av bestämmelsen även om det finns en annan sekretessbrytande bestämmelse eller uppgiftsskyldighet som redan reglerar samma uppgiftslämnande.

Undantag från huvudregeln om att uppgiftslämnande får ske utan hinder av sekretessen i 21–40 kap. OSL gäller inte i fråga om sekretess enligt 24 kap. 2 a och 8 §§, 25 kap. 1–5 och 8 §§, 26 kap. 1 a § första stycket, 3, 4 och 6 §§, 29 kap. 1 och 2 §§, 31 kap. 1 § första stycket, 2 och 12 §§, 33 kap. 2 och 4 a §§, 36 kap. 3 § samt 40 kap. 2 och 5 §§. Från bestämmelsens tillämpningsområde undantas därmed bl.a. viss närmare angiven hälso- och sjukvårdssekretess och viss närmare angiven socialtjänstsekretess. Bestämmelsen kan således inte användas

20

Prop. 2024/25:65 s. 135. 21

Prop. 2024/25:180 s. 87. 22

Prop. 2024/25:180 s. 91.

för att lämna en uppgift inom hälso- och sjukvården om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om sekretess gäller för uppgiften (25 kap. 1 §).

Vid röjande av uppgift som omfattas av hälso- och sjukvårdssekretess aktualiseras ansvar för brott mot tystnadsplikt enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. För det brottet döms den som röjer en uppgift som hen är skyldig att hemlighålla enligt lag eller annan författning eller enligt förordnande eller förbehåll som har meddelats med stöd av lag eller annan författning, om inte gärningen är belagd med straff enligt någon annan bestämmelse. Detsamma gäller den som olovligen utnyttjar sådan hemlighet. Straffet är böter eller fängelse i högst två år. Den som begår en sådan gärning av oaktsamhet döms till böter. Om gärningen är ringa utgör den inte brott. För grovt brott mot tystnadsplikt är straffet fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen kunnat medföra allvarlig skada, avsett ett stort antal uppgifter eller annars varit av särskilt farlig art.

Utredningen konstaterar att personal inom hälso- och sjukvården som omfattas av tystnadsplikt enligt den sekretessbrytande bestämmelsen i 10 kap. 18 c § OSL kan lämna uppgift som rör en enskild eller en närstående till den enskilda till Polismyndigheten, om det på grund av konkreta omständigheter finns risk för att den enskilda mot den närstående kommer att begå allvarligare brott mot person eller frihet och frid. Exempelvis kan alltså uppgiftslämnande ske med stöd av bestämmelsen för att förhindra allvarliga våldsbrott. Även om bestämmelsen inte är direkt tillämplig på enskild hälso- och sjukvård, anses tystnadsplikten inom enskild verksamhet inte heller hindra att misstankar om allvarliga brott framförs till polisen. Därmed får direktivets krav i denna del anses uppfyllt.

7.1.2.5 Anmälan som görs av yrkespersoner som omfattas av tystnadsplikt enligt nationell rätt när brottsoffret är barn (punkt 5)

Enligt ovan gäller som utgångspunkt sekretess respektive tystnadsplikt för personal inom allmän och enskild hälso- och sjukvård för uppgift om enskildas hälsotillstånd och andra personliga förhållanden (25 kap. 1 § OSL och 6 kap. 12 § patientsäkerhetslagen).

Även inom socialtjänsten gäller sekretess för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilda eller någon närstående till hen lider men (26 kap. 1 § OSL).

Med stöd av 10 kap. 21–23 §§ OSL kan sekretessen inom hälsooch sjukvården och socialtjänsten, under vissa förutsättningar, brytas vid misstankar om begångna brott. Enligt 10 kap. 21 § OSL hindrar inte sekretessen att en uppgift lämnas till en åklagarmyndighet eller Polismyndigheten, om uppgiften angår misstanke om brott som riktats mot någon som inte har fyllt arton år, och som avses i 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken eller lagen (1982:316) om förbud mot könsstympning av kvinnor och oskuldsingrepp på kvinnor, eller försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott, om en sådan gärning är belagd med straff.

Också i skolan gäller sekretess för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilda eller någon närstående till hen lider men. Sådan sekretess gäller i förskolan och viss annan pedagogisk verksamhet som kompletterar eller erbjuds i stället för förskola samt – i sådan elevhälsa som avser psykologisk, psykosocial eller specialpedagogisk insats – förskoleklassen, grundskolan, anpassade grundskolan, specialskolan, sameskolan, gymnasieskolan och anpassade gymnasieskolan (23 kap. 1 och 2 §§ OSL).

För vissa myndigheter, anställda hos dessa myndigheter och vissa andra yrkesverksamma personer gäller skyldighet att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa. Skyldigheten gäller myndigheter inom hälso- och sjukvården och tandvården, myndigheter inom socialtjänsten, myndigheter inom verksamheter enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, myndigheter och de som är verksamma inom verksamheter enligt skollagen (2010:800), medlare som fått uppdrag enligt 6 kap. 18 a § föräldrabalken, ordningsvakter som fått förordnande enligt lagen (2023:421) om ordningsvakter, Arbetsförmedlingen, Ekobrottsmyndigheten, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogdemyndigheten, Kustbevakningen, länsstyrelserna, Migrationsverket, Polismyndigheten, Rättsmedicinalverket i den del som avser rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet, Skatteverket, Säkerhetspolisen, Tullverket, Åklagarmyndigheten och andra myndigheter om myndighetens verksamhet berör barn och unga.

Vidare gäller sekretessen för de som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet och fullgör uppgifter som berör barn och unga eller inom annan sådan verksamhet inom hälso- och sjukvården eller tandvården, på socialtjänstens område eller enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. (19 kap. 1 § socialtjänstlagen.) Anmälningsskyldigheten gäller således för myndigheter, anställda och yrkesverksamma som typiskt sett i sin verksamhet kommer i kontakt med barn och ungdomar och deras förhållanden på ett sådant sätt att de kan få indikationer om att barn far illa. Det har då inte någon principiell betydelse om arbetet utförs i offentlig eller privat tjänst. Således omfattas yrkesmässigt bedriven verksamhet inom t.ex. socialtjänst, förskola, skola, kyrklig verksamhet för barn och ungdomar, hälso- och sjukvård och tandvård av anmälningsskyldigheten, oavsett om den är i offentlig eller privat regi. Att sekretessen får brytas vid förekomsten av anmälningsplikt följer av 10 kap. 28 § första stycket OSL. Enligt den bestämmelsen hindrar inte sekretess att en uppgift lämnas till en annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning. En sådan lag är socialtjänstlagen.

De som är verksamma inom familjerådgivning är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om att ett barn utnyttjas sexuellt eller utsätts för fysisk eller psykisk misshandel i hemmet (19 kap. 2 § socialtjänstlagen). Också Barnombudsmannen är skyldig att genast anmäla till socialnämnden om ombudsmannen i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa. Barnombudsmannen är skyldig att lämna uppgifter om det förhållande anmälningsplikten omfattar. (19 kap. 3 § socialtjänstlagen och 7 § lagen [1993:335] om Barnombudsman.)

För andra yrkespersoner såsom advokater och biträdande jurister på advokatbyråer finns ingen motsvarande anmälningsplikt som utgör undantag från den tystnadsplikt som dessa omfattas av.

Den själavårdande verksamheten i trossamfund är inte sådan myndighets- eller enskild verksamhet som omfattas av skyldigheten enligt 19 kap. 1 § socialtjänstlagen att till socialnämnden anmäla misstankar om att barn far illa. Vidare gäller att den som är präst inom ett trossamfund eller den som i ett sådant samfund har motsvarande ställ-

23 Prop. 2025/26:12 s. 21–22. 24 8 kap. 4 § rättegångsbalken och 34 § stadgarna för Sveriges advokatsamfund; a. prop. s. 22.

ning inte får höras som vittne om något som hen har erfarit under bikt eller enskild själavård (36 kap. 5 § femte stycket rättegångsbalken).

Utredningen bedömer att kravet på att det, när brottsoffret är ett barn, ska finnas möjlighet för yrkespersoner som omfattas av tystnadsplikt enligt nationell rätt att göra en anmälan till behöriga myndigheter är uppfyllt. För de yrkespersoner som omfattas av anmälningsplikten enligt 19 kap. 1 § socialtjänstlagen krävs alltså inte att vederbörande har rimliga skäl att anta att allvarlig fysisk skada har åsamkats barnet, t.ex. till följd av våld i nära relationer, för att de ska få bryta tystnadsplikten. För andra yrkespersoner såsom privat verksamma jurister, inklusive advokater, eller präster eller andra som har en själavårdande roll finns ingen motsvarande anmälningsplikt. Även kravet i denna del får anses uppfyllt genom gällande lagstiftning.

7.1.2.6¶Barn som anmälare av brott (punkt 6)

Barn kan anmäla brott på motsvarande sätt som vuxna, dvs. antingen genom att ringa till polisen, skicka brev eller e-post eller besöka en polisstation. På sin webbplats tillhandahåller polisen särskild information om anmälningsförfarandet riktad till och anpassad för barn. Där ges en förteckning över organisationer och jourer som ger stöd och hjälp samt informeras om hur polisen utreder brott mot barn. En länk för besökaren vidare till information om Barnahus. På webbplatsen ges också information anpassad till barn om vad som händer från polisanmälan till rättegång. Barns möjlighet att anmäla en våldshandling som en person med föräldraansvar är inblandad i är inte beroende av samtycke från denna person eller från någon annan person med föräldraansvar.

En polisanmälan är en allmän handling. Innehållet i en polisanmälan är dock generellt föremål för sekretess under tiden förundersökningen pågår (18 kap. 1 § och 35 kap. 1 § OSL). Sekretessen gäller för uppgift som hänför sig till förundersökning i brottmål, om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs (18 kap. 1 §) samt för uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den

25

Se mer om Barnahus nedan. 26

https://polisen.se/utsatt-for-brott/brott-mot-barn-och-unga och https://polisen.se/utsattfor-brott/brott-mot-barn-och-unga/brott-mot-barn-och-unga.

enskilda eller någon närstående till hen lider skada eller men och uppgiften förekommer i utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål (35 kap. 1 §).

Oavsett hur en anmälan om brott görs deltar polisanställda som fått utbildning i att bemöta barn som är brottsoffer i något skede under anmälningsförfaranden som gäller barn. Brottsoffer under arton år som utsatts för våld och övergrepp kan få komma till barnahus där polis och socialtjänst samlats i samma hus. Förhör med barnet kan i så fall ske där. Här kan nämnas att Brottsoffermyndigheten har i uppdrag att ta fram en nationell plan för samordning av barnahusverksamheterna i Sverige. Meningen är att förbättra likvärdigheten och tillgången till insatser för alla barn oavsett förutsättningar eller var i landet de bor. Brottsoffermyndigheten ska också stödja och följa utvecklingen av samverkan avseende våldsutsatta barn som deltar i en brottsutredning. Uppdraget ska slutredovisas den 28 januari 2028.

Hos polisen finns särskilt utbildade barnförhörsledare som är vana vid att möta och prata med barn som har blivit utsatta för alla typer av brott. Det följer av lag att förhör med barn bör hållas av en person med särskild kompetens för uppgiften (18 § förundersökningskungörelsen). Åklagare leder ofta förundersökningen vid brott mot barn (6 § 2 och 7 § 5 ÅFS 2005:9 ) och förundersökningarna brukar då handläggas av åklagare med särskild utbildning och erfarenhet.

När en förundersökning har inletts (eller återupptagits) i fråga om ett brott som kan leda till fängelse och har begåtts mot någon som är under arton år, ska en särskild företrädare förordnas för barnet om (1) en vårdnadshavare kan misstänkas för brottet, eller (2) det kan befaras att en vårdnadshavare på grund av sitt förhållande till den som kan misstänkas för brottet inte kommer att ta till vara barnets rätt (1 § första stycket lagen [1999:997] om särskild företrädare för barn). En särskild företrädare ska inte förordnas om det med hänsyn till barnet är obehövligt eller särskilda skäl annars talar mot det (tredje stycket). Om barnet har två vårdnadshavare som inte är gifta eller bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden och sådana omständig-

27 https://polisen.se/utsatt-for-brott/brott-mot-barn-och-unga/barnahus. 28 S2025/01366. 29 https://polisen.se/utsatt-for-brott/brott-mot-barn-och-unga/brott-mot-barn-och-unga. 30 Åklagarmyndighetens föreskrifter och allmänna råd om ledning av förundersökning i brottmål. 31 https://www.aklagare.se/berord-av-brott/utsatt-for-brott/barn-och-unga-som-brottsoffer. 32 Beslut om det fattas av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller åklagaren (23 kap. 3 § rättegångsbalken).

heter som anges i 1 § första stycket finns endast i fråga om en av dem, ska den andra vårdnadshavaren förordnas att ensam ta till vara barnets rätt under förundersökningen och i efterföljande rättegång. Om det med hänsyn till vårdnadshavarnas förhållande till varandra eller till någon annan särskild omständighet får antas vara till barnets bästa, ska dock en särskild företrädare utses. (2 §.)

Om det kan antas vara nödvändigt för att barnets rätt ska kunna tas till vara får domstolen, utan att höra barnets vårdnadshavare, besluta om förordnande enligt 1 eller 2 § för tiden innan ärendet avgörs (interimistiskt beslut). Åklagaren ska underrätta barnets vårdnadshavare om de utredningsåtgärder som vidtas i fråga om barnet sedan ett interimistiskt beslut har meddelats. Underrättelsen ska göras så snart det är möjligt utan men för utredningen. (6 och 7 §§.) Har ett interimistiskt beslut om förordnande om särskild företrädare för barn fattats utan att barnets vårdnadshavare har hörts, får domstolen vänta med att expediera beslutet till dess att det kan ske utan men för utredningen. Expediering får dock aldrig ske senare än den sjätte vardagen efter det interimistiska beslutet. (2 a § förordningen [1999:998] om särskild företrädare för barn.)

Om ett barn behöver skydd från en förälder kan socialtjänsten ingripa genom att ge stöd och skydd. När det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den ungas hälsa eller utveckling skadas, kan domstol efter ansökan av socialnämnden besluta om omhändertagande enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (2 och 4 §§). Socialnämnden får besluta om omedelbart omhändertagande om det är sannolikt att den unga behöver beredas vård med stöd av lagen, och rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den ungas hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras (6 §).

Anmälningsförfarandet när barn anmäler våldshandlingar mot kvinnor eller våld i nära relationer till behöriga myndigheter bedöms uppfylla direktivets krav på att vara säkra och konfidentiella. Innehållet i en polisanmälan är alltså generellt föremål för sekretess under tiden förundersökningen pågår. Förfarandet är också i fråga om utformning, tillgänglighet och språk anpassat till barn på ett sätt som tar hänsyn till deras ålder och mognad. Barns möjlighet att anmäla en våldshandling som en person med föräldraansvar är inblandad i är

inte heller beroende av samtycke från denna person eller från någon annan person med föräldraansvar. Genom främst regelverket kring särskild företrädare för barn och lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga ges behöriga myndigheter de verktyg som krävs för att vidta nödvändiga åtgärder för att skydda barnets säkerhet innan den misstänkta personen med föräldraansvar informeras om anmälan. Vidare är kravet på att polisanställda som är särskilt utbildade för att bemöta barn deltar i anmälningsförfaranden som gäller barn uppfyllt. Även i dessa delar bedöms därmed direktivets krav vara uppfyllda.

7.2¶Utredning och lagföring (artikel 15)

Bedömning

Nuvarande ordning bedöms uppfylla direktivets krav. Ingen författningsändring eller annan åtgärd är därmed påkallad.

7.2.1¶Artikel 15

Artikel 15 innehåller krav på att medlemsstaterna ska säkerställa att personer, enheter eller avdelningar som utreder och väcker åtal i fall av våldshandlingar mot kvinnor eller våld i nära relationer har adekvat sakkunskap i dessa frågor och effektiva utredningsverktyg till sitt förfogande för att på ett effektivt sätt utreda och väcka åtal för sådana handlingar, särskilt i syfte att samla in, analysera och säkra elektronisk bevisning i fall som rör nätbrott som avses i artiklarna 5–8 (punkt 1). Det finns dock inget krav på att inrätta specialiserade tjänster eller enheter. Medlemsstaterna ska också säkerställa att anmälda fall av våldshandlingar mot kvinnor eller våld i nära relationer utan dröjsmål behandlas och överförs till behöriga myndigheter för att utredas och komma under lagföring och för att det ska vidtas skyddsåtgärder i enlighet med artikel 19 i direktivet när så är nödvändigt (punkt 2).

Om behöriga myndigheter har rimliga skäl att misstänka att ett brott kan ha begåtts ska de utan onödigt dröjsmål, efter att ha tagit emot en anmälan eller på eget initiativ, effektivt utreda våldshandlingar

33 Skäl 36.

mot kvinnor eller våld i nära relationer. De ska säkerställa att en officiell registrering görs och föra register över relevanta iakttagelser och bevis i enlighet med nationell rätt (punkt 3). För att bistå vid frivillig bevissäkring, särskilt i fall av sexuellt våld, ska behöriga myndigheter utan onödigt dröjsmål hänvisa brottsoffer till relevant personal inom hälso- och sjukvården eller till de stödtjänster enligt artiklarna 25, 26 och 27 i direktivet som är specialiserade på att bistå med att säkra bevis. Brottsoffer ska informeras om vikten av att samla in sådana bevis så snart som möjligt (punkt 4).

Vidare ska medlemsstaterna säkerställa att utredning eller lagföring av våldtäkter inte är beroende av att brottsoffret eller brottsoffrets företrädare anmäler gärningen, eller av en anmälan från brottsoffret eller brottsoffrets företrädare, och att det straffrättsliga förfarandet inte avbryts enbart på grund av att anmälan har dragits tillbaka (punkt 5). Detta påverkar inte åklagarmyndigheternas utrymme för att utifrån en skönsmässig bedömning avbryta det straffrättsliga förfarandet av andra skäl, t.ex. om de finner att det inte finns tillräcklig bevisning för att fortsätta det straffrättsliga förfarandet.

7.2.2¶Nuvarande ordning uppfyller direktivets krav

7.2.2.1¶Adekvat sakkunskap och effektiva utredningsverktyg (punkt 1)

Inom Polismyndigheten finns det i varje polisområde en specialiserad enhet som utreder våld i nära relationer. Det finns också en nyutvecklad grundutbildning för brottsutredare (Brottsutredarprogrammet) som riktar sig till alla polisanställda som utreder brott oberoende av brottsområde men även till alla anställda som ansvarar för utredningsåtgärder i sin tjänst eller har en stödfunktion i utredningskedjan. I Brottsutredarprogrammet ingår undervisning om våld i nära relationer och utbildning, bl.a. om vilka riskfaktorer som finns för våld i nära relationer, vanliga upplevelser och reaktioner hos personer som har utsatts för våld i nära relationer, psykisk ohälsa som

34

Skäl 37. 35

https://polisen.se/utsatt-for-brott/polisanmalan/hat-hot-och-vald/vald-i-nara-relationer/brotti-nara-relationer/ och Brottsförebyggande rådets (Brå) rapport 2024:9 Polisens utredning av grova brott och brott mot särskilt utsatta brottsoffer.

följd av utsatthet för våld i nära relationer och sexualbrott samt kunskap om trauma och bemötande av personer som upplevt trauma.

Åklagare erbjuds vidareutbildning i bl.a. våld i nära relationer. Inom alla åklagarområden finns åklagare med särskild utbildning och erfarenhet inom området brott mot särskilt utsatta brottsoffer (SUB). Vissa åklagarkammare har ett särskilt team som huvudsakligen arbetar med relationsbrott. Enligt uppgift från Åklagarmyndigheten till utredningen finns på alla allmänna kammare minst en men i många fall flera specialiserade kammaråklagare med särskilda kunskaper i att utreda brott mot särskilt utsatta brottsoffer (SUB). På många åklagarkammare är åklagarna organiserade i team där ett av teamen utreder brott i nära relationer. I Åklagarmyndighetens grundutbildning ingår att lära sig hur man utreder brott mot särskilt utsatta brottsoffer, den s.k. SUB-metoden. Vidare erbjuder myndigheten fördjupningsutbildning i ämnet. De brottskategorier som handläggs av dessa enheter eller team bör innefatta även våld mot kvinnor enligt definitionen i artikel 2 i direktivet. Hos både polis och åklagare finns således särskilt utbildad och specialiserad personal som utreder och väcker åtal i fall av våldshandlingar mot kvinnor och våld i nära relationer.

Inom Polismyndigheten finns sju regionala it-brottscentrum (RC3). Deras roll är att bistå de regionala utredningsenheterna vid de sju polisregionerna med it-forensiska undersökningar. Utöver det finns ett nationellt it-brottscentrum (SC3) som har en liknande uppgift men på nationell nivå. SC3 ska i första hand bistå nationella operativa avdelningens (Noa) utredningsenheter med undersökningar

40 41 men vid behov även kunna stödja hela myndigheten. It-forensik avser de undersökningar som utförs av it-forensiker och it-tekniker på RC3 och SC3 samt på vissa grupper för it-forensik på Nationellt

36 Polismyndigheten, Stärkt kompetens hos polisanställda för att bemöta personer med psykisk ohälsa i ärenden om brott i nära relation. Slutredovisning av regeringsuppdraget Ju2022/02417 s. 8–9. 37 https://www.aklagare.se/jobba-hos-oss/att-jobba-hos-oss/utbildning/. 38 Åklagarmyndighetens årsredovisning 2024 s. 36. 39 Dvs. alla handlingar som innebär könsrelaterat våld som riktas mot kvinnor eller flickor på grund av att de är kvinnor eller flickor eller som i oproportionell grad drabbar kvinnor eller flickor, som leder till, eller troligen kommer att leda till, fysisk, sexuell, psykisk eller ekonomisk skada eller fysiskt, sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt lidande, inbegripet hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, oavsett om det sker i ett offentligt eller privat sammanhang. 40 Brottsförebyggande rådets (Brå) rapport 2023:1 Polisens forensiska verksamhet s. 19. 41 Den forensiska verksamheten i stort kan delas in i tre grenar: kriminaltekniskt fältarbete, laborativ forensik och it-forensik.

forensiskt centrum (NFC). Exempel på undersökningar som de utför är säkring, extrahering, analys och värdering av digitala spår.

När det gäller effektiva utredningsverktyg kan nämnas att tvångsmedel enligt 24–28 kap. rättegångsbalken kan tillämpas vid utredning av våldshandlingar mot kvinnor och våld i nära relationer i enlighet med vad som i allmänhet gäller för respektive tvångsmedel. Möjligheten att använda hemliga tvångsmedel – enligt 27 kap. 18–20 e §§ rättegångsbalken (hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning och hemlig rumsavlyssning), lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning och lagen (2012:278) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet – är på olika sätt begränsad till allvarligare brott, huvudsakligen genom krav som relaterar till det misstänkta brottets straffskala eller straffvärde i det konkreta fallet. Flera brott mot person har straffskalor som medger att i vart fall vissa hemliga tvångsmedel tillämpas. I andra fall omfattas nu relevanta brott av brottskataloger som utvidgar tillämpningen av ett visst tvångsmedel även till brott vars straffskalor inte motsvarar de allmänna kraven. Ett exempel på detta är hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation som omfattar våldtäkt till följd av brottets straffskala och flera andra sexualbrott till följd av särreglering. Det kan nämnas att det för några brott som kan utgöra våld mot kvinnor eller våld i nära relationer inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år, vilket innebär att hemlig rumsavlyssning – som har de mest restriktiva kraven av de hemliga tvångsmedlen – kan tillämpas. Det gäller t.ex. mord, dråp, grov våldtäkt och grovt brott mot lagen om förbud mot könsstympning av kvinnor och oskuldsingrepp på kvinnor.

Genomsökning på distans (28 kap. 10 a–i §§) innebär att söka efter handlingar som finns lagrade i ett avläsningsbart informationssystem utanför den elektroniska kommunikationsutrustning som används för att utföra genomsökningen. Detta tvångsmedel, som alltså gör det möjligt att säkra elektronisk bevisning, får användas om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa. Därmed är det ett tillgängligt tvångsmedel vid utredning av bl.a. alla nuvarande och föreslagna brott som motsvarar artiklarna 5–8 i direktivet.

42

Brottsförebyggande rådets (Brå) rapport 2023:1 Polisens forensiska verksamhet s. 18.

Polismyndighetens utredningsverksamhet är således i hög grad specialiserad och kravet på tillgång till effektiva utredningsverktyg för att samla in, analysera och säkra elektronisk bevisning i fall som rör nätbrott som avses i artiklarna 5–8 – där en del av brotten införs som ett led i genomförandet av direktivet – bedöms uppfyllt. Även i övrigt bedömer utredningen att den nuvarande ordningen uppfyller direktivets krav i fråga om brottsbekämpande myndigheters sakkunskap och tillgång till effektiva utredningsverktyg.

7.2.2.2¶Behandling och överföring av anmälningar (punkt 2)

En förundersökning inleds när det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott har begåtts (23 kap. 1 § rättegångsbalken). Det behöver alltså inte finnas en anmälan för att en förundersökning ska inledas utan misstanke om brott kan uppstå även på andra sätt. Om förundersökningen har inletts av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen och saken inte är av enkel beskaffenhet, ska ledningen av förundersökningen om brottet övertas av åklagare, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagare ska också i annat fall överta ledningen när det är motiverat av särskilda skäl. När förundersökningen leds av en åklagare, får hen anlita biträde av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen för att genomföra den. (23 kap. 3 §.) Exempel på omständigheter som utgör skäl för åklagare att överta förundersökningen är att det under förundersökningen krävs en åtgärd av domstol, t.ex. förordnande av offentlig försvarare, målsägandebiträde eller särskild företrädare för barn, att brottet är svårbedömt eller det annars med hänsyn till utredningens art är påkallat att åklagare leder förundersökningen, eller att det gjorts en ansökan om kontaktförbud (7 § 1 och 4 samt 8 § 4 ÅFS 2005:9). Om polismyndigheten har inlett en förundersökning som ska ledas av åklagare ska denna snarast överlämnas till åklagaren (6 § andra stycket). Åklagare leder alltid förundersökningen när brottet innefattar våld eller hot om våld mot en närstående eller tidigare närstående person eller när målsäganden vid tiden för anmälan var under arton år och brottet riktas mot målsägandens liv, hälsa eller frid och det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än sex månader. (6 § första stycket 1 och 3).

Målsäganden ska så snart som möjligt underrättas om de regler som gäller för meddelande av kontaktförbud samt om vilka skyddsåtgärder som finns, liksom om möjligheten att begära att en europeisk skyddsorder utfärdas och sänds över till en annan medlemsstat (13 a § förundersökningskungörelsen). Det är åklagare som prövar frågor om kontaktförbud (7 § lagen [1988:688] om kontaktförbud). I förhållande till syftet att det ska vidtas skyddsåtgärder åligger det polisen att så snart som möjligt göra en individuell skyddsbedömning avseende målsäganden (13 f § förundersökningskungörelsen). Har en begäran om kontaktförbud gjorts till Polismyndigheten, ska åklagaren omedelbart underrättas om detta (3 § första stycket förordningen [1988:691] om kontaktförbud). Enligt Polismyndighetens rutiner ska den som tagit om hand en begäran om kontaktförbud upprätta en ansökan om kontaktförbud och diarieföra den. En ansökan ska normalt sändas till åklagaren samma dag som begäran gjorts. Det är också åklagare som beslutar om erkännande av europeisk skyddsorder och Åklagarmyndigheten är behörig myndighet i fråga om erkännande av civilrättsliga skyddsåtgärder meddelade i andra medlemsstater.

Utredningens bedömning är att nuvarande ordning tillgodoser kravet på att anmälda fall av våldshandlingar mot kvinnor eller våld i nära relationer utan dröjsmål ska behandlas och överföras till behöriga myndigheter för att utredas och komma under lagföring och för att det ska vidtas skyddsåtgärder i enlighet med artikel 19 när så är nödvändigt. Några författningsändringar eller andra åtgärder är därmed inte nödvändig i dessa avseenden.

7.2.2.3¶Effektiv utredning, registrering och registerföring (punkt 3)

Förundersökningar avseende våldshandlingar mot kvinnor och våld i nära relationer leds alltså av åklagare eller Polismyndigheten och alltid av åklagare i fall av bl.a. våld mot någon närstående eller tidigare närstående person och många våldsbrott mot barn (se avsnitt 7.2.2.2). En åklagare som är förundersökningsledare har en rätt men inte en skyldighet att begära biträde av polisen och det är åklagaren som avgör om hen anser att biträde behövs. Normalt utförs utredningsarbetet av polisen, bl.a. med hänsyn till att åklagare – med undantag

43

Polismyndighetens handbok för kontaktförbud, PM 2026:14 s. 5.

för åklagare vid Ekobrottsmyndigheten – inte har några egna utredningsresurser.

En förundersökning ska bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger (23 kap. 4 § rättegångsbalken). Förundersökning där målsäganden vid tiden för anmälan inte fyllt arton år ska bedrivas särskilt skyndsamt, om brottet riktats mot målsägandens liv, hälsa, frihet eller frid och det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än sex månader. I dessa fall ska förundersökningen vara avslutad och beslut fattat i åtalsfrågan så snart det kan ske och inom tre månader efter den tidpunkt då det finns någon som är skäligen misstänkt för brottet. Tidsfristen får överskridas endast om det är motiverat med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter. (2 a § förundersökningskungörelsen.) Regler om särskild skyndsamhet vid misstanke om brott av underåriga finns i 4 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Vid viss brottslighet mot närstående, exempelvis upprepad våldsbrottslighet, finns det närmast regelmässigt en risk för att gärningspersonen på fri fot fortsätter att begå brott mot den närstående eller utöver påverkan på denna på ett sätt som försvårar brottsutredningen. I sådana fall kan det finnas förutsättningar att häkta den som misstänks för brottet enligt reglerna i 24 kap. rättegångsbalken. När någon häktas bestämmer rätten en tid inom vilken åtal ska väckas. Tiden får inte bestämmas längre än vad som är oundgängligen nödvändigt men kan förlängas enligt vad som närmare anges i 24 kap. 4 a och 18 §§. För häktning av underåriga gäller en särskild yttre tidsgräns för häktning (23 a § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare).

I förundersökningskungörelsen betonas undersökningsledarens ansvar för att förundersökningen bedrivs effektivt och att den enskildas rättssäkerhetsintressen tas till vara (1 a § andra stycket). Vikten av effektiv handläggning och samarbete mellan myndigheter framhålls också särskilt i Åklagarmyndighetens och Polismyndighetens interna styrdokument och riktlinjer.

Bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet finns i 2 kap. tryckfrihetsförordningen. Bestämmelser om registrering m.m. av allmänna handlingar finns i bl.a. 5 kap. 1 och 2 §§ offentlighets- och sekretesslagen (OSL), offentlighets- och sekretessförordningen

44 Lindberg, Rättegångsbalken 23 kap. 3 §, Karnov, besökt 2026-04-30 (JUNO). 45 T.ex. Åklagarmyndighetens rättsliga vägledning Brott i nära relation och olaga förföljelse (RäV 2024:2) samt Polismyndighetens strategi för utredningsverksamheten (PM 2021:10).

(2009:641) och i 5 § 1 arkivlagen (1990:782). Vid en förundersökning ska det föras protokoll över det som har förekommit som är av betydelse för utredningen (23 kap. 21 § första stycket rättegångsbalken). Detaljerade bestämmelser om innehållet i förundersökningsprotokollet och om annan dokumentation under förundersökningen finns i 20–25 §§ förundersökningskungörelsen. Här kan nämnas att protokoll ska avfattas så, att det ger en trogen bild av vad som förekommit vid förundersökningen av betydelse för målet (22 § första stycket) och att underlaget för protokollet ska framställas löpande (23 § första stycket). Protokollet ger inte bara underlag för bedömningen i åtalsfrågan och den kommande rättegången utan utgör också en dokumentation av vad som har förekommit under utredningen. I protokollet ska bl.a. antecknas angivelsen eller vad som annars har varit skälet till att förundersökningen inletts, tid och plats för åtgärder under förundersökningen, iakttagelser vid brottsplatsundersökning och berättelser av hörda personer, nödvändiga upplysningar om dem samt uppgift om att det finns utredningsmaterial som inte har tagits med i protokollet (20 § andra stycket).

För uppgift som hänför sig till förundersökning i brottmål eller till angelägenhet som avser användning av tvångsmedel i sådant mål gäller sekretess, om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs (18 kap. 1 § OSL). Sekretess gäller även för uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilda eller någon närstående till hen lider skada eller men och uppgiften förekommer i utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål eller angelägenhet som avser användning av tvångsmedel i brottmål (35 kap. 1 § OSL). Efter åtal gäller hos domstolen delvis andra regler. Till följd av det blir ofta hela eller stora delar av innehållet i förundersökningsprotokollet då offentligt.

Den nuvarande ordningen bedöms uppfylla direktivets krav i fråga om effektiv utredning, registrering och registerföring. Några författningsändringar eller andra åtgärder är därmed inte nödvändiga i dessa delar.

46

Protokollet ska vidare innehålla nödvändiga diarieuppgifter, såsom nummer på inkommen angivelse och aktnummer (dossiernummer) och en kort beteckning av saken.

7.2.2.4¶Bistående vid frivillig bevissäkring (punkt 4)

Det följer inte av bestämmelserna om underrättelse m.m. i 13 a–e §§ förundersökningskungörelsen att målsäganden ska få information om vikten av att säkra bevisning. I Sverige anses inte bevissäkring, vare sig som allmän utgångspunkt eller specifikt vid utredning av fall av sexuellt våld, vara en fråga för brottsoffret att ta initiativ till utan de brottsutredande myndigheternas ansvar. Polis eller åklagare, som får anses vara Sveriges behöriga myndigheter enligt artikeln, beslutar således om bevissäkrande och bevisinhämtande åtgärder under förundersökning avseende brott och kan därvid begära bistånd från andra myndigheter, i fall av sexuellt våld bl.a. hälso- och sjukvårdspersonal. I den situation som punkten tar sikte på – där brottsoffret har kontakt med behöriga myndigheter – kommer således ett brottsoffer att hänvisas till relevant personal inom hälso- och sjukvården för bevissäkrande åtgärder, men det sker inom ramen för de brottsutredande myndigheternas utredningsansvar och under dessas överinseende. I dessa fall rör det sig inte om frivillig bevissäkring om begreppet ska förstås så att det avser åtgärder som brottsoffret förväntas utföra helt på egen hand. Bevissäkringen är dock frivillig såtillvida att åtgärderna inte utförs tvångsvis mot målsäganden. Även om beteckningen frivillig kan framstå som främmande i en svensk kontext, innebär ordningen att behöriga myndigheter utan dröjsmål hänvisar brottsoffer vidare för bevissäkring. Ordningen bedöms därmed uppfylla direktivets krav. Till bilden hör också att det finns riktlinjer och rutiner för bevissäkring i hälso- och sjukvården när brottsoffer på egen hand söker sig dit, dvs. utan inblandning av de brottsutredande myndigheterna (se avsnitt 8.2.2.1).

När det gäller bevissäkring som personal inom hälso- och sjukvården utför på uppdrag av de brottsutredande myndigheterna finns en skyldighet för en läkare eller tandläkare som är verksam inom den offentligt bedrivna hälso- och sjukvården att, i den omfattning övriga skyldigheter i yrkesutövningen inte hindrar det eller det annars inte finns särskilda skäl mot det, utföra undersökningar och ge utlåtanden

47 För att skapa rättssäkra och enhetliga rutiner inom sjukvården har Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) tagit fram en spårsäkringssats efter sexuella övergrepp samt en handbok för hälso- och sjukvårdens omhändertagande av offer för sexuella övergrepp. Rutinerna omfattar spårsäkring, provtagning och skadedokumentation. Spårsäkringssatsen innehåller material för spårsäkring och provtagning samt en guide i form av en checklista för sjukvården (https://www.uu.se/centrum/nck/for-yrkesverksamma/webbstodforvarden/omhandertagandeoch-sparsakring/handlingsprogram-for-omhandertagande).

över dessa på begäran av länsstyrelse, domstol, åklagarmyndighet, Polismyndigheten eller överförmyndare (6 kap. 9 § första stycket patientsäkerhetslagen [2010:659]). Begränsningen i skyldigheten att utföra undersökningar och ge utlåtanden gäller inte för en läkare som är verksam huvudsakligen inom öppen vård (tredje stycket). Polis eller åklagare kan också ge en läkare i uppdrag att utfärda ett rättsintyg enligt lagen (2005:225) om rättsintyg i anledning av brott. Rättsintyg ska inhämtas från läkare vid rättsmedicinsk avdelning inom Rättsmedicinalverket eller läkare som enligt avtal med verket har åtagit sig att utfärda sådana intyg, om skador, sjukdomar eller andra förhållanden som intyget ska avse bedöms kunna vara av betydelse vid utredning om brott som kan antas föranleda annan påföljd än böter, eller enligt 31 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (om utredning när någon kan misstänkas för brott före femton års ålder) och brottet kunde antas ha föranlett annan påföljd än böter (2 § första stycket). Läkarundersökning i syfte att utfärda rättsintyg får inte ske utan målsägandens samtycke (4 §). Det finns inte någon laglig möjlighet att fatta beslut om kroppsbesiktning av målsäganden.

I betänkandet Ett förstärkt skydd mot sexuella kränkningar (SOU 2021:43) föreslås att det ska införas en särskild lag om hälsooch sjukvårdens spårsäkring efter sexualbrott. Lagförslaget innebär bl.a. att regionerna ska ansvara för att erbjuda personer som har utsatts för eller kan ha utsatts för ett sexualbrott spårsäkring. Spårsäkring ska endast få utföras av regionen inom ramen för dess hälso- och sjukvårdsverksamhet och uppgiften ska inte få överlämnas till privata aktörer. Lagförslaget bereds för närvarande. Socialstyrelsen har efter ett kompletterande utredningsuppdrag föreslagit vissa ändringar i den föreslagna lagen (se även avsnitt 8.1.2.6).

I punkten hänvisas utöver till hälso- och sjukvården även till stödtjänster i senare artiklar som inte enbart avser verksamheter som kan vara relevanta för att säkra bevis utan även sådana som generellt sett knappast kan ha någon betydelse för bevissäkring (t.ex. artikel 25.1 tredje stycket punkt a och b om tillhandahållandet av information och

48

Enligt andra stycket får rättsintyg även inhämtas från annan läkare med tillräcklig kompetens, om det finns särskilda skäl. 49

S2022/00136 (delvis) och S2024/01777. Uppdraget avsåg att komplettera beredningsunderlaget i SOU 2021:43 i den del som avsåg hälso- och sjukvårdens ansvar för spårsäkring efter sexualbrott. 50

Socialstyrelsen, Komplettering av beredningsunderlaget om hälso- och sjukvårdens ansvar för spårsäkring efter sexualbrott. Redovisning av regeringsuppdrag s. 47–49.

stöd om tillgång till boende, utbildning, barnomsorg och ekonomiskt stöd och hjälp att fortsätta att arbeta eller att hitta ett arbete respektive information om tillgång till juridisk rådgivning, däribland möjlighet till rättshjälp, när sådan finns). Den artikel som främst bedöms vara av relevans i förhållande till bevissäkring är den som innebär att brottsoffer ska hänvisas till stödtjänster som erbjuder stöd till brottsoffer som utsatts för nätbrott enligt vad som avses i artiklarna 5–8, bl.a. i fråga om hur nätbrottet ska dokumenteras (artikel 25.1 tredje stycket punkt d). Inga särskilda stödtjänster finns i dagsläget som specialiserar sig på nätbrott. Direktivet torde kunna tolkas så att något krav inte gäller på att sådana inrättas. Hjälp med bl.a. information om hur nätbrottet ska dokumenteras kan lämpligast ges av Polismyndigheten som utreder dessa brott och föreslås få behörighet att utfärda order om att avlägsna brottsanknutet onlineinnehåll (se även avsnitt 7.10.2 och kapitel 12). Polismyndigheten är i så fall den ”stödtjänst” som är specialiserad på att bistå med att säkra bevis. Förslag om Polismyndighetens informationsskyldighet gentemot brottsoffer som utsatts för nätbrott redovisas i avsnitt 11.3.1. Eftersom den situation som punkten tar sikte på är då brottsoffret redan har kontakt med behöriga myndigheter – dvs. i detta fall Polismyndigheten – behöver någon hänvisning inte ske i dessa fall utan brottsoffret kommer att få hjälp med bevissäkring utan hänvisning. Det kan i sammanhanget också noteras att punkten är utformad så att den erbjuder alternativ vid genomförandet – brottsoffer ska hänvisas till hälso- och sjukvården ”eller” stödtjänster enligt de nämnda artiklarna.

Sammantaget bedöms artikelns krav på att brottsoffer ska få bistånd vid frivillig bevissäkring vara uppfyllda.

7.2.2.5¶Inget angivelsekrav avseende våldtäkt (punkt 5)

Enligt punkten ska utredning eller lagföring av våldtäkter inte vara beroende av att brottsoffret eller brottsoffrets företrädare anmäler gärningen, eller av en anmälan från brottsoffret eller brottsoffrets företrädare. Det straffrättsliga förfarandet ska inte heller kunna avbrytas enbart på grund av att anmälan har dragits tillbaka.

Våldtäkt är inte ett av de brott som får åtalas endast om målsäganden anger brottet till åtal eller om åtal är påkallat från allmän syn-

Skydd för brottsoffer och tillgång till rättslig prövning (artiklarna 14–24)

punkt, något som framgår av lagen när så är fallet. Över huvud taget gäller inget sådant anmälningskrav för sexualbrotten i 6 kap. brottsbalken. Det straffrättsliga förfarandet avbryts inte heller enbart på grund av att anmälan har dragits tillbaka (se bl.a. 23 kap. 4 och 4 a §§ rättegångsbalken om när en förundersökning får avbrytas). Direktivets krav i dessa delar uppfylls således.

7.3¶Individuell bedömning för att fastställa brottsoffers skyddsbehov (artikel 16)

Bedömning

Nuvarande ordning bedöms i huvudsak uppfylla direktivets krav. En regel bör införas i förundersökningskungörelsen om att närstående till en målsägande ska förutsättas ha särskilda skyddsbehov utan att behöva genomgå en skyddsbedömning, såvida det inte finns indikationer på att de saknar särskilda skyddsbehov.

7.3.1¶Artikel 16

Artikel 16 föreskriver att medlemsstaterna, utöver de krav i fråga om en individuell bedömning som anges i artikel 22 i brottsoffer-

direktivet , ska säkerställa att även de krav som anges i artikel 16

Enligt artikeln ska medlemsstaterna säkerställa att en individuell bedömning snabbt görs av brottsoffer i enlighet med nationella förfaranden för att fastställa specifika skyddsbehov och för att avgöra huruvida och i vilken utsträckning de skulle få del av särskilda åtgärder under de straffrättsliga förfarandenas gång, i enlighet med vad som föreskrivs i brottsofferdirektivets artiklar om rätten till skydd för brottsoffer med specifika skyddsbehov under straffrättsliga förfaranden och barns rätt till skydd under sådana förfaranden, på grund av deras särskilda sårbarhet för sekundär eller upprepad viktimisering, hot eller vedergällning. Vid den individuella bedömningen ska hänsyn särskilt tas till a) brottsoffrets personliga särdrag, b) brottstypen eller brottets art, och c) omständigheterna kring brottet. Inom ramen för den individuella bedömningen ska särskild uppmärksamhet ägnas åt brottsoffer som har lidit avsevärd skada till följd av brottets allvar, brottsoffer som har utsatts för ett brott som begåtts med diskriminerande motiv som kan ha koppling till framför allt deras personliga särdrag, brottsoffer vars förhållande eller beroendeställning till förövaren gör dem särskilt sårbara. Härvid ska offer för terrorism, organiserad brottslighet, människohandel, könsrelaterat våld, våld i nära relationer, sexuellt våld eller sexuell exploatering och hatbrott samt offer med funktionshinder vederbörligen beaktas. Barn som är brottsoffer ska anses ha specifika skyddsbehov på grund av sin sårbarhet för sekundär eller upprepad viktimisering, hot eller vedergällning. För att avgöra huruvida och i vilken utsträckning de skulle vara hjälpta av sådana särskilda åtgärder som föreskrivs ska barm som är brottsoffer genomgå en individuell bedömning. Omfattningen

uppfylls åtminstone när det gäller brottsoffer som utsatts för sexuellt våld och våld i nära relationer (punkt 1). Så tidigt som möjligt, t.ex. i samband med den första kontakten med behöriga myndigheter, eller så snart som möjligt efter den första kontakten med dem, ska brottsoffrets särskilda skyddsbehov fastställas genom en individuell bedömning, när så är lämpligt i samarbete med alla relevanta behöriga myndigheter (punkt 2).

Den individuella bedömning som avses i punkt 2 ska fokusera på den risk som gärningspersonen eller den misstänkta utgör. Denna risk kan omfatta något av a) risken för upprepat våld, b) risken för kroppsskada eller psykisk skada, c) eventuell användning av och tillgång till vapen, d) omständigheten att gärningspersonen eller den misstänkta bor tillsammans med brottsoffret, e) omständigheten att gärningspersonen eller den misstänkta är narkotika- eller alkoholmissbrukare, f) övergrepp mot barn, g) psykisk ohälsa och h) stalkningsbeteende (punkt 3).

Den individuella bedömning som avses i punkt 2 ska ta hänsyn till brottsoffrets individuella omständigheter – bl.a. om brottsoffret utsätts för diskriminering på grund av en kombination av kön och en eller flera andra diskrimineringsgrunder enligt vad som avses i artikel 21 i EU:s rättighetsstadga (intersektionell diskriminering), och därför löper en ökad risk att utsättas för våld – samt brottsoffrets egen redogörelse och bedömning av situationen. Den ska genomföras med brottsoffrets bästa för ögonen, och särskild vikt ska läggas vid behovet av att undvika sekundär eller upprepad viktimisering (punkt 4).

Medlemsstaterna ska säkerställa att behöriga myndigheter vidtar adekvata skyddsåtgärder, med vederbörlig hänsyn till den individuella bedömning som avses i punkt 2. Sådana åtgärder får vara a) åtgärder enligt artiklarna 23 och 24 i brottsofferdirektivet, b) akuta förbudsåtgärder, kontaktförbud eller skyddsorder enligt artikel 19 i det här direktivet, c) andra åtgärder än de som avses i leden a och b i denna punkt för att påverka gärningsmannens eller den misstänktes beteende, särskilt enligt artikel 37 i det här direktivet (punkt 5).

av den individuella bedömningen får anpassas med hänsyn till brottets allvar och graden av uppenbar skada som har åsamkats brottsoffret. En sådan individuell bedömning ska göras i nära medverkan med brottsoffret och ska ta hänsyn till deras önskemål, inklusive om de inte önskar få del av särskilda åtgärder. Om de omständigheter som ger upphov till en individuell bedömning har förändrats avsevärt ska medlemsstaterna säkerställa att den uppdateras under hela det straffrättsliga förfarandet.

Den individuella bedömning som avses i punkt 2 ska när så är lämpligt genomföras i samarbete med andra behöriga myndigheter som är relevanta i varje skede av förfarandet och med relevanta stödtjänster, såsom center för brottsofferskydd, specialiserade tjänster, socialtjänst, personal inom hälso- och sjukvården, skyddade boenden, specialiserade stödtjänster och andra berörda parter (punkt 6). För att säkerställa att brottsoffer får ett heltäckande stöd och skydd bör alla behöriga myndigheter och relevanta organ, vilket inte bör vara begränsat till brottsbekämpande och rättsvårdande myndigheter, delta i bedömningen av riskerna för brottsoffer och vad som kan vara lämpliga stödåtgärder på grundval av tydliga riktlinjer som utfärdats av medlemsstaterna. Sådana riktlinjer bör omfatta faktorer som ska beaktas vid bedömningen av den risk som en gärningsperson eller misstänkt utgör, bl.a. att misstänkta personer som åtalats för mindre förseelser lika sannolikt kan vara lika farliga som de som åtalats för allvarligare brott, i synnerhet när det rör sig om våld i nära relationer och stalkning. Behöriga myndigheter bör regelbundet se över den individuella bedömningen för att säkerställa att brottsoffret inte har fått nya skydds- eller stödbehov som inte tillgodoses. En sådan omprövning skulle kunna göras vid viktiga tidpunkter i processen, såsom vid inledandet av ett domstolsförfarande, meddelandet av en dom eller ett beslut eller i samband med förfaranden för omprövning av vårdnadsarrangemang eller umgängesrätt.

Behöriga myndigheter ska regelbundet ompröva den individuella bedömning som avses i punkt 2 och när så är lämpligt vidta nya, eller uppdatera pågående, skyddsåtgärder i enlighet med punkt 5 för att säkerställa att dessa beaktar brottsoffrets nuvarande situation (punkt 7). Närstående ska förutsättas ha särskilda skyddsbehov utan att behöva genomgå en individuell bedömning som avses i punkt 2, såvida det inte finns indikationer på att de saknar särskilda skyddsbehov (punkt 8).

52

Skäl 40.

7.3.2¶Nuvarande ordning uppfyller i huvudsak direktivets krav

7.3.2.1¶Fastställande av specifikt skyddsbehov (punkterna 1–4)

Misstanke om brott kan uppkomma på många olika sätt och brottsoffers, inklusive de som utsatts för sexuellt våld eller våld i nära relationer, första kontakt med behöriga myndigheter kan antingen ske i samband med anmälan av brott eller annars vid kontakt med polisen eller vid kontakt med t.ex. hälso- och sjukvård, tandvård eller socialtjänst.

Polisen ska så snart som möjligt göra en individuell skyddsbedömning för att fastställa en målsägandes behov av särskilda skyddsåtgärder under förundersökningen och rättegången. Vid bedömningen ska hänsyn särskilt tas till brottets allvar och målsägandens personliga förhållanden. En målsägande som är under arton år ska alltid anses ha ett särskilt skyddsbehov. En skyddsbedömning ska omprövas vid behov. (13 § f förundersökningskungörelsen.) Bestämmelsen om individuell skyddsbedömning infördes i samband med genomförandet av brottsofferdirektivet i svensk rätt, sedan det konstaterats att det inte fanns någon lagstiftning som föreskrev skyldighet för polisen eller någon annan myndighet att genomföra en bedömning av brottsoffer för att kunna fastställa deras behov av hjälp- och stödåtgärder under det straffrättsliga förfarandet. Genom bestämmelsen uppfyller således Sverige de krav i fråga om en individuell skyddsbedömning som anges i artikel 22 i brottsofferdirektivet. Det lämpligaste sättet att åstadkomma en enhetlig reglering som uppfyllde direktivets krav ansågs vara att låta de behöriga myndigheterna utforma det närmare innehållet i och meddela föreskrifter om förfarandet. Föreskrifterna bedömdes kunna meddelas av dåvarande Rikspolisstyrelsen med stöd av bemyndigandet i 13 e § förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen.

Polisen genomför alltid en riskbedömning på individnivå då en person utsatts för, eller riskerar att utsättas för, våld, hot om våld eller upprepade allvarliga trakasserier. Riskbedömningen ska fungera som underlag för beslut om adekvata stöd- och skyddsåtgärder. En riskbedömning ska omprövas löpande, eftersom varje förändring i omständigheterna kan innebära en förändring av risken. Varje polisanställd som tar emot och upprättar en anmälan ska göra en initial

53 Ds 2014:14 s. 186. 54 A. Ds s. 204 och 207–208.

bedömning av om det finns en omedelbar risk för att brottsoffret kommer att drabbas av våld eller hot om våld, oavsett vilken händelse som anmäls. Om en sådan risk bedöms föreligga ska polisen omgående vidta relevanta skyddsåtgärder. Ärendet ska därefter överlämnas till Bops (Polismyndighetens arbete inom brottsoffer- och personsäkerhetsverksamheten) för vidare ställningstagande.

Enligt uppgift från Polismyndigheten är ordningen numera sådan att en begäran om biträde i ett ärende översänds till Bops som bedömer om Bops ska överta ärendet. Det sker således inte per automatik någon överlämning dit. Ärenden hos Bops handläggs av särskilt utsedd personal med relevant utbildning. Om den initiala riskbedömningen indikerar att det föreligger en risk för hot eller våld ska det så snart som möjligt bedömas om en strukturerad bedömning enligt riskbedömningsinstrumenten SARA, SAM, Patriark eller Check-15 – som avser våld i nära relationer, stalkning, hedersvåld respektive generell hotbild – behöver göras. Den strukturerade riskbedömningen utförs av särskilt utbildad personal inom Bops. En fördjupad riskbedömning ska genomföras då den initiala och den strukturerade bedömningen behöver kompletteras med ytterligare information och analys om t.ex. hotbild. Det kan röra sig om ärenden inom grov organiserad brottslighet, hedersrelaterad brottslighet och gränsöverskridande brottslighet. Ett skyddsärende ska inledas när det genom en strukturerad eller fördjupad riskbedömning bedöms att hotet är så allvarligt att det krävs skyddsåtgärder eller om det är uppenbart att skyddsåtgärder är nödvändiga. Den initiala bedömningen och/eller strukturerade riskbedömningen utgör underlag för skyddsbedömningen enligt 13 f § förundersökningskungörelsen.

Skyddsbedömning avseende målsägande under arton år uppfylls – enligt Polismyndighetens numera upphävda rutindokument – genom upprättade av en anmälan till socialnämnden enligt 19 kap. 1 § socialtjänstlagen avseende barn som far eller misstänks fara illa. Enligt uppgift från myndigheten genomförs en motsvarande skyddsbedöm-

55

Bops har sedan 2015 i uppdrag att öka förtroendet för rättsväsendet, främja allmänheten att våga och vilja anmäla brott, vittna och medverka i förundersökningar och rättegångar. Det innebär att skydda vittnen, målsägande och anställda inom rättsväsendet, eller annan person i behov av skydd. Syftet med verksamheten är att objektiviteten och effektiviteten i brottsutredningsverksamheten inte otillbörligt påverkas av bedömningar och åtgärder inom brottsoffer- och personsäkerhetsverksamheten. Bops huvudsakliga arbetsuppgift är att bedöma risken för upprepad utsatthet för hot och våld samt att vid behov vidta adekvata stöd- och skyddsåtgärder för att förebygga nya brott mot personen. (Polismyndighetens rapport, Uppdrag om ett stärkt stöd till brottsoffer och vittnen. Redovisning av regeringsuppdrag Ju2024/02472 s. 7.) 56

Upphävda PM 2018:42 s. 5–6 och 13–14.

ning avseende målsägande under arton som den som genomförs för vuxna målsägande. Bedöms en hotbild finnas upprättas en anmälan till socialnämnden enligt 19 kap. 1§ socialtjänstlagen. I de fall skyddsbedömningen visar på en hög hotbild, eller om en hög hotbild inte kan uteslutas, kan en begäran om biträde skickas till Bops.

Enligt direktivet ska den individuella bedömningen av brottsoffers skyddsbehov, när så är lämpligt, genomföras i samarbete med alla relevanta behöriga myndigheter. En allmän bestämmelse om att en myndighet inom sitt verksamhetsområde ska samverka med andra myndigheter finns i 8 § förvaltningslagen (2017:900). Bestämmelsen innebär en generell samverkansskyldighet, som dock inte är obegränsad. Bestämmelsen innebär inte någon sådan uppgiftsskyldighet som enligt t.ex. 10 kap. 28 § offentlighets- och sekretesslagen (OSL) bryter sekretessen mellan myndigheter. Myndigheten måste alltså förvissa sig om att informationsutbytet är förenligt med eventuellt tillämpliga bestämmelser om sekretess. Innan en samverkande myndighet lämnar uppgifter till en annan myndighet måste den också beakta de begränsningar som följer av dataskyddsförordningen och annan lagstiftning om behandling av personuppgifter. I 6 kap. 5 § OSL föreskrivs att en myndighet på begäran ska lämna uppgift som den förfogar över till annan myndighet såvida uppgiften inte är sekretessbelagd eller om det skulle hindra arbetets behöriga gång. Enligt 6 § andra stycket polislagen ska Polismyndigheten fortlöpande samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och snarast underrätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem. Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd finns i 19 kap. 1 § socialtjänstlagen. Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska också samarbeta med andra myndigheter och organisationer vilkas verksamhet berör polisverksamheten och andra myndigheter ska ge polisen stöd i dess arbete.

Socialnämnden har ett övergripande ansvar för att erbjuda brottsofferstöd (13 kap. 1 § första stycket socialtjänstlagen). Om socialnämnden får information om något som skulle kunna leda till en åtgärd av nämnden, ska nämnden genast inleda en utredning (14 kap. 2 § första stycket). Både i en utredning som gäller en våldsutsatt vuxen och i en utredning som gäller ett våldsutsatt barn eller ett barn som bevittnat våld ska socialnämnden göra en bedömning av

57 Ahlström, Förvaltningslag 8 §, Lexino 2025-03-01(JUNO).

risken för att den vuxna respektive barnet kommer att utsättas för – eller i fråga om barn bevittna – ytterligare våld. Vid behov ska en ny bedömning göras. (4 kap. 1 § och 5 kap. 2 § HSLF-FS 2022:39 .) Enligt ett till föreskriften hörande allmänt råd avseende våldsutsatta vuxna bör socialnämnden som en del av riskbedömningen använda en standardiserad bedömningsmetod. Socialnämnden bör med samtycke från den våldsutsatta ta del av polisens bedömning av risken för fortsatt våld. Nämnden bör även delge polisen sin riskbedömning, om det inte finns hinder enligt bestämmelserna om sekretess i OSL. En sekretessbrytande bestämmelse i 10 kap. 21 § OSL innebär att bl.a. sekretessen inom socialtjänsten för uppgift om enskilda personliga förhållanden enligt 26 kap. 1 § OSL inte hindrar att en uppgift lämnas till en åklagarmyndighet eller Polismyndigheten, om uppgiften angår misstanke om brott som riktats mot någon som inte har fyllt arton år, och som avses i 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken eller lagen om förbud mot könsstympning av kvinnor och oskuldsingrepp på kvinnor, eller försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott, om en sådan gärning är belagd med straff. För vuxna brottsoffer krävs dock, som anges i Socialstyrelsens allmänna råd enligt ovan, att brottsoffret samtycker till att förmedling av socialnämndens riskbedömning sker till en annan myndighet. Som framgår av 10 kap. 1 § OSL hindrar sekretess till skydd för en enskild inte att en uppgift lämnas till en myndighet om den enskilda samtycker till det. Vidare gäller sedan den 1 december 2025 att sekretess enligt bl.a. 26 kap. 1 § OSL inte hindrar att en uppgift lämnas till en annan myndighet, om det behövs för att bl.a. förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller utreda brott (10 kap. 15 a § OSL). En uppgift får inte lämnas enligt 10 kap. 15 a § OSL om övervägande skäl talar för att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför intresset av att uppgiften lämnas ut.

Socialnämnden och polisen samverkar på olika sätt gällande frågor om våld i nära relationer. Det kan t.ex. handla om samverkan i någon form av fast grupp eller samverkan kring just risk- och skyddsbedömningar för våldsutsatta. Nämnden kan även behöva samverka med Polismyndigheten på flera olika sätt när det gäller att verka för att våldsutövare ska upphöra med våld. Ett sätt att strukturera samarbetet

58

Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer. 59

Med socialtjänst förstås i OSL bl.a. verksamhet enligt lagstiftningen om socialtjänst (26 kap. 1 § andra stycket OSL).

mellan socialnämnden och Polismyndigheten är genom överenskommelser om samverkan. På så sätt kan respektive myndighets ansvar och befogenheter klargöras. Ett sådant avtal kan slutas mellan Polismyndigheten/ett lokalpolisområde och flera kommuner inom ett län.

De individuella skyddsbedömningarna som sådana förefaller inte – enligt de redovisade författningarna och vägledande dokumenten – genomföras i samarbete med andra myndigheter än polisen. Skyddsbedömningarna ligger dock till grund för beslut om vilka stöd- och skyddsåtgärder som ska sättas in och i det ledet blir det naturligt att samverkan sker med företrädesvis socialnämnden och civilsamhällesorganisationer som tillhandahåller brottsofferstöd (se mer om det i kap. 8). Att bestämmelserna om sekretess hos polisen och inom socialtjänsten i viss utsträckning begränsar möjligheten till samarbete vid genomförandet av skyddsbedömningar hos respektive myndighet torde inte medföra att direktivets krav inte uppfylls eftersom samarbete enligt artikel 16.2 ska ske när så är lämpligt.

Nationella operativa avdelningen (Noa) inom Polismyndigheten har tagit fram en rutinbeskrivning för hantering av skyddsbedömningar enligt 13 f § förundersökningskungörelsen som innehåller mer detaljerad information om hur anmälningsupptagaren ska gå till väga för att bedöma hotbildsnivån. Syftet med skyddsbedömningar är, enligt rutinbeskrivningen, att öka tryggheten och säkerheten för individer som kan komma att bli utsatta för våld, hot, förföljelser eller andra allvarliga trakasserier samt att bedöma hotbilden, dvs. en hotaktörs drivkraft och kapacitet. Vidare anges att man även behöver ta hänsyn till om det finns personliga förhållanden (sårbarhetsfaktorer) hos den hotade som kan innebära ett särskilt skyddsbehov.

I rutinbeskrivningen utpekas ett antal faktorer att vara uppmärksam på vid genomförandet av en skyddsbedömning. De frågor som sedan ställs beskrivs som ett stöd för den samlade bedömning som

60 Våld i nära relationer – Handbok för socialtjänsten, hälso- och sjukvården och tandvården, s. 113–114. I fråga om det brottsförebyggande arbetet har Brottsförebyggande rådet (Brå), länsstyrelserna, Polismyndigheten och Sveriges Kommuner och Regioner tagit fram boken ”Samverkan i lokalt brottsförebyggande arbete” (4 uppl. 2025) om samverkan i det lokala brottsförebyggande arbetet. Syftet med boken är bl.a. att ge förslag på hur samverkan kan gå till och den innehåller också verktyg för samverkansprocessen. 61 Upphävda PM 2018:42 s. 13. 62 Nationella operativa avdelningen, Rutinbeskrivning för hantering av skyddsbedömningar. 13 f § förundersökningskungörelsen (1947:948). 63 Rutinbeskrivningen s. 3.

ska göras. Enligt frågeformuläret medför förekomsten av fysiskt våld eller försök till fysiskt våld en förhöjd risk att åter bruka våld och det ska som huvudregel alltid ses som allvarligt om användning av vapen, strypning, våld mot/inför barn eller sexuellt våld har förekommit. Även förekomsten av hot – konkreta hot eller skrämsel om allvarligt eller dödligt våld – medför en förhöjd risk för att bruka våld. Enligt formuläret ska det som huvudregel ses som allvarligt om det förekommer hot/skrämsel om grovt/dödligt våld och/eller hot med skjutvapen, i kombination med att målsäganden bedömer hotet som trovärdigt. En annan omständighet som ska beaktas är om det har skett en upptrappning, vilket definieras som ökad frekvens och/eller svårighetsgrad av exempelvis våld, hot, överträdelse av kontaktförbud, förföljelse eller andra allvarliga trakasserier. Även upptrappning på digitala forum omfattas.

En fråga i formuläret är om det finns andra varningssignaler. Som andra varningssignaler anges om den misstänkta försökt att i hög grad kontrollera och/eller isolera målsäganden, om den misstänkta tidigare använt våld mot någon annan (än målsäganden), om det finns koppling till kriminell miljö, tillgång till skjutvapen eller våldstankar eller planering av våld. Det ska som huvudregel ses som allvarligt om tankar/planer har pågått länge och/eller är detaljerade. Det gäller även om den misstänkta befinner sig i en personlig kris (exempelvis uppsägning, separation, vårdnadstvist), har psykiska problem, uttrycker suicidtankar, suicidhot eller hedersnormer, har ett missbruk eller är instabil. Förekomsten av särskilda personliga förhållanden (sårbarhetsfaktorer) hos målsäganden är, som nämnts, en annan omständighet att beakta. Sådana anges vara exempelvis ålder, graviditet, psykiska problem, missbruk eller allvarlig rädsla. Det framhålls som viktigt att beakta att det finns målsägande som har små resurser att hantera brott de utsätts för, s.k. särskilt utsatta brottsoffer (SUB), och dessa ska som huvudregel ses som särskilt sårbara. SUB avser målsägande inom brottskodsgrupperna brott mot barn (inklusive sexualbrott mot barn), våldtäkt mot vuxen och brott i parrelation.

Innehållet i rutinbeskrivningen ger vid handen att det vid skyddsbedömningen, som fokuserar på den risk som gärningspersonen eller den misstänkta utgör, uttryckligen ska beaktas samtliga de omständigheter som nämns i artikel 16.3, nämligen risken för upprepat våld,

64

Rutinbeskrivningen s. 3–4.

risken för kroppsskada eller psykisk skada, eventuell användning av och tillgång till vapen, omständigheten att gärningspersonen eller den misstänkta bor tillsammans med brottsoffret, omständigheten att gärningspersonen eller den misstänkta är narkotika- eller alkoholmissbrukare, övergrepp mot barn, psykisk ohälsa och stalkningsbeteende. Direktivets krav bedöms vara uppfyllt i denna del.

Vid skyddsbedömningen tas, som nämnts, också hänsyn till målsägandens individuella omständigheter (jfr artikel 16.4) och som särskilt utsatta brottsoffer identifieras barn, vuxna målsägande som utsatts för våldtäkt och målsägande som utsatts för brott i parrelation. Däremot uttrycks inte att hänsyn ska tas till om målsäganden utsätts för diskriminering på grund av en kombination av kön och en eller flera andra diskrimineringsgrunder enligt vad som avses i artikel 21 i EU:s rättighetsstadga (intersektionell diskriminering) och därför löper en ökad risk att utsättas för våld. Faktorer som målsägandens etniska ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, funktionsvariation, ålder eller sexuella läggning – eller för den delen kön – nämns alltså inte som potentiellt riskhöjande. Betydelsen av målsägandens egen redogörelse och bedömning av situationen framhålls inte heller särskilt, förutom när det gäller målsägandens bedömning av allvaret i hot från gärningspersonen eller den misstänkta.

För att uppfylla direktivets krav behöver det framgå – företrädesvis i ett rutindokument avseende utgångspunkterna för skyddsbedömningen – att förekomsten av diskrimineringsgrunder enligt artikel 21 i EU:s rättighetsstadga ska anses medföra en förhöjd risk för att målsäganden utsätts för våld eller annan brottslighet. Det är också nödvändigt att tydligare framhålla betydelsen av målsägandens egen redogörelse och bedömning av situationen. Polismyndigheten har meddelat att detta har beaktats vid en översyn av förfarandet kring den individuella skyddsbedömningen enligt 13 § f förundersökningskungörelsen och att gällande rutindokument numera har ett sådant innehåll som beskrivits. Utredningen bedömer att inkluderandet av de aktuella utgångspunkterna i något av myndighetens rutindokument för skyddsbedömningen utgör en tillräcklig reglering i förhållande till direktivets krav i detta avseende. Fen nuvarande ordningen bedöms därmed uppfylla kraven när det gäller utgångspunkterna för den individuella skyddsbedömningen.

65 Eftersom detta skett i slutskedet av utredningens arbete har det inte varit möjligt att redogöra för de nya rutinerna i betänkandet.

7.3.2.2¶Vidtagande av adekvata skyddsåtgärder (punkt 5)

Som nämnts framgår det av Polismyndighetens riktlinjer för brottsoffer- och personsäkerhetsverksamheten att ett skyddsärende ska inledas när det genom en strukturerad eller fördjupad riskbedömning bedöms att hotet mot målsäganden är så allvarligt att det krävs skyddsåtgärder eller om det är uppenbart att skyddsåtgärder är nödvändiga. Nödvändiga åtgärder ska dokumenteras i en handlingsplan. Handlingsplanen ska vara grundad på en riskbedömning i det enskilda fallet. Skälen för ett beslut om att inleda, inte inleda eller att avsluta ett skyddsärende ska dokumenteras.

Polismyndigheten får bedriva särskilt personsäkerhetsarbete i fråga om vittnen och andra hotade personer (2 a § polislagen). I begreppet särskilt personsäkerhetsarbete innefattas de samlade säkerhetsåtgärder som kan behöva vidtas beträffande exempelvis vittnen och vissa andra personer som är föremål för ytterst allvarliga hot och där ett kontinuerligt och omfattande säkerhetsarbete behöver bedrivas inom ramen för en särskild organisation. Bland de åtgärder som kan komma i fråga är rena säkerhetsåtgärder, såsom flyttning till ett skyddat boende och installerande av larm, men även hantering av praktiska situationer, t.ex. hjälp med olika myndighetskontakter.

Utfallet av en initial riskbedömning kan också föranleda att en ansökan om kontaktförbud lämnas in till åklagare. I både Polismyndighetens och Åklagarkammarens riktlinjer framhålls vikten av nära samverkan mellan myndigheterna i handläggningen av ärenden om kontaktförbud. Om en domstol eller en åklagare meddelar ett beslut om kontaktförbud ska Polismyndigheten så snart som möjligt göra en individuell skyddsbedömning för att fastställa behovet av särskilda skyddsåtgärder under kontaktförbudets giltighetstid för den som förbudet avses skydda. Skyddsbedömningen ska omprövas vid behov. En skyddsbedömning behöver inte göras om en sådan redan har utförts i ärendet. Om det inte finns skäl för det behöver en skyddsbedömning inte heller göras efter meddelat kontaktförbud om en skyddsbedömning har gjorts med stöd av 13 f § förundersökningskungörelsen. (4 d § förordningen [1988:691] om kontaktförbud.) När ett beslut om kontaktförbud har meddelats ska Polismyndig-

66

Upphävda PM 2018:42 s. 14. 67

Prop. 2005/06:138 s. 35. 68

PM 2026:14 s. 7 och 10–11 samt Åklagarmyndighetens rättsliga vägledning (RäV) 2023:1 Kontaktförbud – Handläggning och beslut s. 35–36.

heten utse en kontaktperson för den som förbudet avses gälla mot och en annan kontaktperson för den som förbudet avses skydda. Kontaktpersonen ska hålla löpande kontakt med den som förbudet gäller mot respektive den som förbudet skydda och verka för att kontaktförbudet följs samt lämna stöd och hjälp. (4 e §.) Meddelas kontaktförbud med elektronisk övervakning är verkställighet med s.k. fotboja en del av polisens ansvar.

Enligt artikeln får adekvata skyddsåtgärder vara åtgärder enligt artikel 23 i brottsofferdirektivet, som gäller under brottsutredningar. Användandet av sådana åtgärder – bl.a. åtgärder för att förhindra visuell kontakt mellan brottsoffer och förövare, även under avläggandet av förhörsutsaga, och åtgärder som ger brottsoffret möjlighet att höras i rätten utan att behöva vara närvarande – är i en svensk kontext inte alltid direkt kopplade till målsägandens skyddsbehov utan kan även motiveras med att de är nödvändiga för att inte utsätta målsäganden för påtryckningar och för att se till att målsäganden fritt kan lämna sin förhörsutsaga (36 kap. 18 § och 37 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken). En målsägande som bedöms ha ett skyddsbehov kan dock generellt förväntas komma att omfattas av sådana åtgärder. För barn som är målsägande gäller alltid – i enlighet med artikel 24 i brottsofferdirektivet och oavsett utfallet av en skyddsbedömning – att en särskild företrädare förordnas för barnet om vårdnadshavarna enligt nationell rätt inte får företräda barnet på grund av att det föreligger en intressekonflikt mellan dem och barnet (1–2 §§ lagen om särskild företrädare för barn). För yngre barn gäller att audiovisuella upptagningar av förhör med barnet får göras och användas som bevisning vid straffrättsliga förfaranden (35 kap. 14 § rättegångsbalken).

Till socialnämndens uppgifter hör – utöver erbjudandet av brottsofferstöd – att erbjuda insatser som syftar till att ändra beteendet hos den som utsätter eller har utsatt närstående för våld eller andra övergrepp. När socialnämnden erbjuder sådana insatser ska nämnden särskilt beakta säkerheten för den som utsätts eller har utsatts för våld eller andra övergrepp och för hens närstående. (13 kap. 8 § socialtjänstlagen).

69 Polismyndighetens riktlinjer för kontaktförbud PM 2026:14 s. 9–10. 70 Upphävda PM 2018:42 s. 16.

Sammantaget bedöms nuvarande ordning uppfylla direktivets krav på vidtagande av adekvata skyddsåtgärder på grundval av den individuella skyddsbedömningen.

7.3.2.3¶Samarbete med andra behöriga myndigheter m.m. (punkt 6)

I punkten föreskrivs att den individuella bedömning som avses i punkt 2 när så är lämpligt ska genomföras i samarbete med andra behöriga myndigheter som är relevanta i varje skede av förfarandet och med relevanta stödtjänster, såsom center för brottsofferskydd, specialiserade tjänster, socialtjänst, personal inom hälso- och sjukvården, skyddade boenden, specialiserade stödtjänster och andra berörda parter.

Enligt vad som redovisats ovan finns ingen författningsreglering eller vägledande rutin för Polismyndigheten som säger att de individuella skyddsbedömningarna ska ske i samverkan med andra myndigheter. Skyddsbedömningarna ligger dock till grund för bedömningen av vilka stöd- och skyddsåtgärder som ska sättas in. I Polismyndighetens handbok för kontaktförbud anges att fokus i kontaktpersonernas uppföljningsuppdrag ska vara på den brottsförebyggande och trygghetsskapande aspekten samt samverkan med andra myndigheter som kan lämna stöd och hjälp. När det gäller socialnämndens riskbedömningar avseende våldsutsatta vuxna, framgår av det allmänna rådet till föreskriften i 4 kap. 1 § HSLF-FS 2022:39 att socialnämnden med samtycke från den våldsutsatta bör ta del av polisens bedömning av risken för fortsatt våld. I någon mån kan det anses innebära ett samarbete kring riskbedömningen.

Direktivet ställer krav på att de individuella skyddsbedömningarna ska genomföras i samarbete med andra behöriga myndigheter som är relevanta i varje skede av förfarandet, när så är lämpligt. Att det beträffande riskbedömningen som sådan inte sker någon samverkan med relevanta stödtjänster (såsom center för brottsofferskydd, specialiserade tjänster, socialtjänst, personal inom hälsooch sjukvården, skyddade boenden, specialiserade stödtjänster och andra berörda parter) framstår som naturligt. Samverkan med dessa sker i stället först när riskbedömningen visar på ett skyddsbehov, för att se till att de stöd- och skyddsåtgärder som sätts in är anpassade

71

PM 2026:14 s. 10.

efter det enskilda brottsoffrets behov. Mot den utgångspunkten bedömer utredningen att den nuvarande ordningen uppfyller de krav på samverkan som ställs i direktivet.

7.3.2.4¶Omprövning av skyddsbehovet (punkt 7)

Enligt punkten ska behöriga myndigheter regelbundet ompröva den individuella bedömning som avses i punkt 2 och när så är lämpligt vidta nya, eller uppdatera pågående, skyddsåtgärder i enlighet med punkt 5 för att säkerställa att dessa beaktar brottsoffrets nuvarande situation.

Det följer av 13 f § förundersökningskungörelsen att en skyddsbedömning ska omprövas vid behov. I Polismyndighetens riktlinjer och rutinbeskrivning konstateras också detta. I rutinbeskrivningen anges att kravet på omprövning bl.a. innebär att utredare eller annan berörd personal är skyldiga att ompröva skyddsbehovet om ny information framkommer som påverkar skyddsbedömningen. I riktlinjerna anges att riskbedömningar på individnivå är grunden för brottsofferoch personsäkerhetsverksamheten och ska fungera som underlag för beslut om adekvata stöd- och skyddsåtgärder. Riskbedömningar ska genomföras då personer utsatts för, eller riskerar att utsättas för, våld, hot om våld eller upprepade allvarliga trakasserier. De stödjande och/eller skyddande åtgärderna kan även bidra till att motivera en målsägandes medverkan under rättsprocessen. En riskbedömning behöver omprövas löpande då varje förändring gällande omständigheterna kan innebära en förändring i risk.

Direktivet innehåller ett krav på regelbunden omprövning. Något sådant krav finns inte i 13 f § förundersökningskungörelsen där det i stället anges att en skyddsbedömning ska omprövas vid behov. Ordningen att skyddsbedömningen ska omprövas vid behov bör anses tillgodose syftet med kravet, nämligen att de skyddsåtgärder som sätts in återspeglar och motsvarar brottsoffrets nuvarande situation. Därutöver talas i riktlinjerna från polisen om löpande omprövning av riskbedömningar, vilket ligger nära regelbunden omprövning. Sammanfattningsvis bedöms direktivets krav i denna del vara uppfyllt.

72 Upphävda PM 2018:42 s. 14 och Rutinbeskrivningen s. 8. 73 Upphävda PM 2018:42 s. 13.

7.3.2.5¶Närståendes skyddsbehov (punkt 8)

Enligt punkten ska närstående förutsättas ha särskilda skyddsbehov utan att behöva genomgå en individuell bedömning som avses i punkt 2, såvida det inte finns indikationer på att de saknar särskilda skyddsbehov.

Det finns ingen bestämmelse i någon författning eller någon praxis som innebär att det förutsätts att närstående enligt direktivet – dvs. enligt artikel 2 g ett barn till brottsoffret, eller en annan person än gärningspersonen eller den misstänkta som tillhör samma hushåll som brottsoffret och som får sin dagliga omsorg tillgodosedd av brottsoffret – har särskilda skyddsbehov utan att behöva genomgå en skyddsbedömning, såvida det inte finns indikationer på att de saknar särskilda skyddsbehov. En sådan regel behöver införas på författningsnivå, lämpligen i förundersökningskungörelsen. Förslag om detta lämnas i avsnitt 11.3.2.

7.4¶Individuell bedömning av brottsoffers stödbehov (artikel 17)

Bedömning

Nuvarande ordning bedöms uppfylla direktivets krav. Ingen författningsändring eller annan åtgärd är därmed påkallad.

7.4.1¶Artikel 17

Enligt artikel 17 ska medlemsstaterna, med beaktande av den individuella bedömning som avses i artikel 16, säkerställa att behöriga myndigheter bedömer brottsoffrets individuella stödbehov enligt vad som föreskrivs i kapitel 4 i direktivet. Behöriga myndigheter ska bedöma närståendes individuella stödbehov enligt vad som föreskrivs i kapitel 4, såvida det inte finns indikationer på att de saknar särskilda stödbehov (punkt 1). På den individuella bedömningen av brottsoffers stödbehov enligt punkt 1 ska artikel 16.4, 16.6 och 16.7 tillämpas (punkt 2).

74

En annan sak är att målsägande som är under arton år, som nämnts, alltid anses ha ett särskilt skyddsbehov (13 f § förundersökningskungörelsen).

7.4.2¶Nuvarande ordning uppfyller direktivets krav

7.4.2.1¶Individuell bedömning av brottsoffers stödbehov (punkt 1)

Artikeln ger inte brottsoffer någon rätt till stöd – det regleras i kapitel 4 – utan innebär att behöriga myndigheter ska bedöma deras individuella stödbehov. Som framgår i det följande finns det inte något generellt regelverk kring sådana bedömningar (jfr ovan vad som gäller för skyddsbedömningar enligt artikel 16). Att behovet av stöd måste bedömas framgår i stället av materiella bestämmelser kring olika former av stöd som för sin tillämplighet förutsätter att det finns ett behov av stödet i fråga. Det är därför nödvändigt att något berörda den bakomliggande materiella regleringen här.

Polisen kan erbjuda brottsanmälare stöd i form av bl.a. samtal. Ansvaret för att erbjuda stöd till brottsoffer ligger annars hos socialnämnden i varje kommun. Insatsen (stödet) kan riktas till både den som har utsatts för brott och dennas närstående. I socialnämndens ansvar ingår att vara uppmärksam på att personer kan vara i behov av insatser för att förändra sin situation, såsom kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av en närstående man, andra personer som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av någon närstående samt personer som är eller har varit utsatta för våld eller förtryck med hedersmotiv. (13 kap. 1 § socialtjänstlagen.) Brottsofferstöd kan ges på olika sätt, exempelvis genom rådgivande och stödjande samtal, ekonomiskt bistånd, skyddat boende, hjälp med att söka efter ny bostad, kontakter med andra myndigheter såsom hälso- och sjukvården, Polismyndigheten och övriga rättsväsendet samt upplysningar om hur den enskilda kan komma i kontakt med t.ex. brottsofferjourer, kvinno- och tjejjourer samt annan stödverksamhet för brottsoffer. Det kan handla om akuta insatser och mer långsiktiga insatser.

Bestämmelsen i 13 kap. 1 § synliggör de skyldigheter som åvilar socialnämnden, men den är ingen rättighetsbestämmelse och enskilda beviljas inte insatser med stöd av den. I praktiken innebär bestämmelsen att socialtjänsten vid behov, dvs. efter en individuell bedömning, ska ge stöd och hjälp till alla brottsoffer. Det finns inget hinder

75 Nationella operativa avdelningens metodstöd för brottsoffer-och säkerhetsarbete, 2019 s. 9 76 En kommun ansvarar för socialtjänsten inom sitt område och har det yttersta ansvaret för att enskilda får de insatser som de behöver (4 kap. 1 § första stycket socialtjänstlagen). 77 Prop. 2024/25:89 s. 677 och 360–361.

mot att socialtjänsten även erbjuder insatser utan individuell behovsprövning. Att socialtjänstens stöd ska grunda sig i det behov som finns innebär att så länge mäns våld mot kvinnor är den form av våld i nära relationer som tar sig allvarligast uttryck behöver socialtjänsten i högre utsträckning vara beredd att ge stöd till våldsutsatta kvinnor. Något krav på att den närstående ska vara dömd eller ens polisanmäld finns inte, utan socialnämnden ska kunna erbjuda hjälpinsatser av olika slag på ett mycket tidigt stadium till den som behöver det. Det är viktigt att socialnämnden är lyhörd för vad den som är eller har varit utsatt för våld eller andra övergrepp av närstående kan vara i behov av. Socialnämnden måste aktivt erbjuda hjälp av olika slag. Bestämmelsen medför inte någon inskränkning i det ansvar som vilar på andra myndigheter, som exempelvis Polismyndigheten.

Utgångspunkten för om någon ska betraktas som närstående (oavsett om det är fråga om en närstående förövare eller närstående i behov av brottsofferstöd) eller inte är om det finns en nära och förtroendefull relation mellan hen och den som utsatts för brottet. Exempelvis kan makar, sambor, pojk- och flickvänner som en person har ett mer fast och varaktigt förhållande med, föräldrar och fosterföräldrar, mor- och farföräldrar, mostrar och fastrar, syskon, barn och barnbarn komma att omfattas av närståendebegreppet. Bedömningen ska göras utifrån familje- och levnadsförhållandena i det enskilda fallet.

I Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer (HSLF-FS 2022:39) regleras närmare vilka insatser som ska ges till våldsutsatta vuxna respektive våldsutsatta barn och barn som bevittnat våld. En våldsutsatt vuxen ska socialnämnden erbjuda insatser, akut och på kort och lång sikt, med utgångspunkt i den vuxnas behov av skydd, stöd och hjälp. Nämndens utredning, inklusive den aktuella riskbedömningen, ska ligga till grund för bedömningen av vilka insatser som ska erbjudas (6 kap. 1 §). Socialnämnden ska också vid behov erbjuda en våldsutsatt vuxen stöd och hjälp i form av ett lämpligt, tillfälligt boende som motsvarar den vuxnas behov av skydd med utgångspunkt i nämndens utredning, inklusive den aktuella riskbedömningen (6 kap. 2 §). Våldsutsatta barn och barn som bevittnat våld ska socialnämnden erbjuda insatser, akut

78

A. prop. s. 677–678 med vidare hänvisningar. 79

A. prop. s. 360. 80

A. prop. s. 677 med vidare hänvisningar.

och på kort och lång sikt, med utgångspunkt i barnets behov av skydd, råd och stöd, och vård och behandling. Nämndens utredning, inklusive den riskbedömning som ska göras enligt 4 kap. 1 § och 5 kap. 2 § , ska ligga till grund för bedömningen av vilka insatser som ska erbjudas (6 kap. 3 §).

Till polismyndighetens uppgifter hör att lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen (2 § 4 polislagen). Polismyndigheten genomför, som nämnts, den individuella skyddsbedömningen enligt 13 f § förundersökningskungörelsen. Därutöver görs inte någon bedömning av brottsoffrets individuella stödbehov – i avseendet att utröna vilka specifika stödåtgärder som brottsoffret kan tänkas vara i behov av. I Polismyndighetens numera upphävda riktlinjer för brottsoffer- och personsäkerhetsverksamheten (PM 2018:42) framhålls dock att myndighetens riskbedömningar på individnivå utgör grunden för brottsoffer- och personsäkerhetsverksamheten och ska fungera som underlag för beslut om både adekvata stöd- och skyddsåtgärder. En samverkansskyldighet mellan Polismyndigheten och myndigheterna inom socialtjänsten följer, som tidigare konstaterats, av 6 § andra stycket polislagen.

Det finns inte alltid en skyldighet för behöriga myndigheter – Polismyndigheten eller socialnämnderna – att bedöma det individuella stödbehovet hos närstående till brottsoffer. Undantag gäller för insatsen skyddat boende avseende närstående som är barn. Om en vårdnadshavare beviljas skyddat boende och det finns en direkt eller indirekt risk för att barnets säkerhet äventyras eller hälsa skadas, får även barnet beviljas en sådan insats för placering tillsammans med vårdnadshavaren, trots att det inte finns samtycke från den andra vårdnadshavaren (3 kap. 1 § lagen [2024:79] om placering av barn i skyddat boende). Socialnämnden har dessutom, enligt 13 kap. 1 § socialtjänstlagen, ett ansvar för att erbjuda stöd inte bara till dem som utsatts för brott (och vill ha stöd) utan även till deras närstående. I och med att stödåtgärderna anpassas efter den enskildas behov

81 Se vidare ovan angående artikel 16 punkterna 1–4. 82 Som alltså uppfyller brottsofferdirektivets krav i detta avseende. 83 Riktlinjerna har upphävts den 23 december 2025. Ett internt arbete pågår inom Polismyndigheten med att omhänderta sakinnehållet i ett nationellt stödjande dokument (Polismyndighetens rapport, Uppdrag om ett stärkt stöd till brottsoffer och vittnen. Redovisning av regeringsuppdrag Ju2024/02472 s. 7 fotnot 3). 84 Upphävda PM 2018:42 s. 13.

torde det också kunna sägas att det alltid sker en bedömning även av närståendes individuella stödbehov.

Sammantaget bedöms direktivets krav vara uppfyllda såvitt avser den individuell bedömningen av brottsoffers stödbehov.

7.4.2.2¶Brottsoffrets individuella omständigheter, samverkan mellan myndigheter och omprövning av stödbehov (punkt 2)

När det gäller hänvisningen till artikel 16.4, om hänsyn till brottsoffrets individuella omständigheter, utgår den individuella bedömningen av ett brottsoffers stödbehov, enligt det redovisade, från brottsoffrets individuella situation och syftar till att ge brottsoffret det stöd hen är i behov av. Enligt Socialstyrelsens allmänna råd bör socialnämnden se till att de metoder som används för att ge stöd och hjälp till våldsutsatta och barn som bevittnat våld är utformade med utgångspunkt i bästa tillgängliga kunskap. Vidare bör socialnämnden såväl vid planering av verksamheten som i enskilda ärenden beakta den särskilda utsatthet eller sårbarhet som en våldsutsatt kan ha på grund av bl.a. ekonomisk situation, funktionsnedsättning, hedersrelaterad kontext, kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, skadligt bruk eller beroende, sexuell läggning, tillhörighet till en nationell minoritet, utländsk bakgrund, eller ålder (Allmänna råd tillhörande 2 kap. 8 § HSLF-FS 2022:39). Dessa sårbarhetskriterier – som endast är exemplifierande – motsvarar i huvudsak de diskrimineringsgrunder som avses i artikel 21 i EU:s rättighetsstadga (intersektionell diskriminering). Med det i beaktande bör den nuvarande ordningen anses uppfylla direktivets krav i denna del.

Polismyndigheten och myndigheterna inom socialtjänsten har, som nämnts, en skyldighet att samverka och riktlinjer har tagits fram för hur den samverkan ska gå till i fråga om stödet till brottsoffer. Därutöver ska kommunen (dvs. socialnämnden), om det inte är obehövligt, samverka med regionen och med andra relevanta samhällsorgan och organisationer vid planeringen av insatser (7 kap. 1 § andra stycket socialtjänstlagen). Liksom i det övriga arbetet ska socialnämnden i arbetet med stöd till våldsutsatta, barn som bevittnat våld och våldsutövare samverka externt med berörda verksamheter, myndigheter och organisationer för att skapa förutsättningar för att samordna de olika aktörernas insatser och åtgärder så att de inte motverkar varandra (2 kap. 10 § HSLF-FS 2022:39). I det brotts-

offerstödjande arbetet samarbetar kommunerna med bl.a. hälso- och sjukvården. När en person har behov av insatser både från socialtjänsten och från hälso- och sjukvården finns det bestämmelser i 10 kap. 8 § socialtjänstlagen om att kommunen tillsammans med regionen ska upprätta en individuell plan. Mycket av det stöd som samhället erbjuder brottsutsatta tillhandahålls i praktiken av civilsamhället. Organisationer i civilsamhället utför socialtjänstinsatser enligt socialtjänstlagen och merparten av kommunerna har samarbete med både allmänna brottsofferjourer och kvinno- och tjejjourer.

Sammantaget bedöms direktivets krav vara uppfyllda även i dessa delar.

7.5¶Hänvisning till stödtjänster (artikel 18)

Bedömning

Nuvarande ordning bedöms i huvudsak uppfylla direktivets krav.

I förordningen om statsbidrag till kvinno- och tjejjourer och vissa andra ideella organisationer inom brottsofferområdet bör det införas ett krav som innebär att endast de ideella organisationer kan få statsbidrag som förbinder sig att inte lagra stödsökandes personuppgifter längre tid än vad som är nödvändigt för att tillhandahålla stödet och under alla förhållanden i högst fem år efter den sista kontakten mellan organisationen och den stödsökande.

7.5.1¶Artikel 18

I artikel 18 föreskrivs att om det i de bedömningar som avses i artiklarna 16 och 17 fastställs att särskilda stöd- eller skyddsbehov föreligger, eller om brottsoffret begär stöd, ska medlemsstaterna säkerställa att stödtjänster, såsom specialiserade stödtjänster, i samarbete med behöriga myndigheter kontaktar brottsoffret för att erbjuda stöd, med vederbörlig hänsyn till brottsoffrets säkerhet. Medlemsstaterna får göra en sådan kontakt avhängig av brottsoffrets samtycke (punkt 1). Brottsoffrets begäran om skydd och stöd ska besvaras av behöriga

85 Brottsoffermyndigheten, Samhällets samlade stöd till brottsoffer, 2024, s. 41; jfr Allmänna råd tillhörande 2 kap. 8 § HSLF-FS 2022:39.

myndigheter utan onödigt dröjsmål och på ett samordnat sätt (punkt 2).

Medlemsstaterna ska säkerställa att behöriga myndigheter vid behov kan hänvisa barn som är brottsoffer till stödtjänster, om nödvändigt utan föregående samtycke från den person som har föräldraansvar (punkt 3). Om det är nödvändigt för att säkerställa att brottsoffret får lämpligt stöd och skydd ska medlemsstaterna säkerställa att behöriga myndigheter överför relevanta personuppgifter rörande brottsoffret och brottsoffrets situation till relevanta stödtjänster. Dessa uppgifter ska överföras på ett konfidentiellt sätt. Medlemsstaterna får göra överföringen av sådana uppgifter avhängig av brottsoffrets samtycke (punkt 4).

Stödtjänster ska lagra personuppgifter under så lång tid som är nödvändigt för att tillhandahålla stödet och under alla omständigheter i högst fem år efter den sista kontakten mellan stödtjänsterna och brottsoffret (punkt 5). Enligt skälen bör medlemsstaterna bör säkerställa att behöriga myndigheters behandling av relaterade personuppgifter grundas på lag i enlighet med de relevanta bestämmelserna om laglig behandling av personuppgifter i EU:s allmänna dataskyddsförordning (GDPR) och i enlighet med dataskyddsdirektivet. Sådan lagstiftning bör innehålla lämpligt skydd av personuppgifter som är förenligt med det väsentliga innehållet i rätten till dataskydd och innehålla bestämmelser om lämpliga och särskilda åtgärder för att säkerställa enskildas grundläggande rättigheter och intressen. Om behöriga myndigheter överför brottsoffers personuppgifter i samband med att de hänvisar dem till stödtjänster bör de säkerställa att de överförda uppgifterna begränsas till vad som är nödvändigt för att informera stödtjänsterna om omständigheterna i fallet så att brottsoffren kan få lämpligt stöd och skydd.

7.5.2¶Nuvarande ordning uppfyller i huvudsak direktivets krav

7.5.2.1¶Erbjudande av stöd till brottsoffer (punkt 1)

De inledande punkterna i artikeln handlar bl.a. om hur brottsoffer som har behov av stöd ska sättas i samband med stödtjänster. Vilka stödtjänster som ska erbjudas behandlas inte i artikeln utan i kapitel 4.

86

Skäl 42.

I Sverige kan det handla om tjänster med såväl privata som offentliga utförare.

Som nämnts genomförs den individuella bedömningen av brottsoffers skyddsbehov enligt 13 f § förundersökningskungörelsen av polisen medan det övergripande ansvaret för att erbjuda brottsofferstöd ligger hos socialnämnden. Kommunen får ingå avtal med ett privaträttsligt organ eller en fysisk person om att utföra kommunens uppgifter inom socialtjänsten. Uppgifter som innefattar myndighetsutövning får dock inte överlämnas. (4 kap. 3 § första stycket socialtjänstlagen.) En betydande del av socialtjänstens uppgifter utförs i dag av en enskild fysisk eller juridisk person, ofta kallade privata utförare. När kommunen överlåter genomförandet av en insats till en privat utförare, t.ex. en ideell kvinnojour, blir det fråga om en avtalssituation mellan kommunen och den som genomför insatsen.

Enligt 13 a § tredje stycket förundersökningskungörelsen ska en målsägande så snart som möjligt informeras om vilka myndigheter, organisationer och andra som kan lämna stöd, hjälp och vård. Bestämmelsen innebär inte någon skyldighet för Polismyndigheten att förmedla målsägandens kontaktuppgifter till brottsofferstödjande verksamhet och det följer inte heller av någon annan författning. I förarbetena framhålls emellertid att det är önskvärt att polisen vid fullgörande av sin skyldighet enligt bestämmelsen, när det är möjligt och lämpligt, frågar brottsoffret om hen vill att polisen ska kontakta en stödorganisation. Samtycker brottsoffret till detta finns det inget som hindrar att aktuell information vidarebefordras.

I Polismyndighetens handbok för PKC (dvs. Polismyndighetens kontaktcenter) anges att medarbetare i samband med anmälningsupptagning ska lämna brottsofferinformation till målsäganden. Det påminns också om att brottsoffret enligt författning bl.a. ska informeras om vilket stöd och skydd som finns samt tillfrågas om huruvida kontakt önskas med stödorganisation. Polisen använder sig därutöver av ett metodstöd för brottsoffer- och personsäkerhetsarbete som innehåller bl.a. rutiner för informationslämning till brottsoffer. Enligt avsnitt 4.2 i metodstödet frågar anmälningsupptagaren

87 Prop. 2024/25:89 s. 240. 88 Socialstyrelsen, Våld i nära relationer – Handbok för socialtjänsten, hälso- och sjukvården och tandvården s. 74. 89 Justitiekanslerns beslut 2019-06-19 i ärende 5143-18-2.1. 90 Prop. 2000/01:79 s. 27–28. 91 PM 2024:4 s. 19. 92 Nationella operativa avdelningens metodstöd för brottsoffer-och säkerhetsarbete, 2019.

initialt om brottsoffret vill ha kontakt med någon stödorganisation i enlighet med 13 a § förundersökningskungörelsen. Samtalsstöd framhålls som ett bra komplement för att avlasta den polisiära utredningen med frågor om sådant som inte direkt rör utredningen och det anges att stödåtgärder från stödorganisationer såsom brottsofferjourer, kvinno- och mansjourer, trossamfund, sjukvård m.fl. kan ge detta stöd. Det anges också att eftersom kommunen (enligt 13 kap. 1 § socialtjänstlagen) har det yttersta ansvaret för att hjälpa och stödja brottsoffer ska polisen i vissa fall även förmedla kontakt till socialtjänsten.

Sedan februari 2025 hänvisar polisen alla brottsoffer till Brottsofferjouren Sverige (BOJ), som i sin tur hänvisar vidare till andra brottsofferstödjande verksamheter. BOJ är en organisation av ideella lokala föreningar, som har till uppgift att lämna stöd och hjälp till brottsoffer och vittnen. I samband med denna förändring tog Polisens nationella operativa avdelning (Noa) fram ett användarstöd för förmedling av brottsoffer. I användarstödet beskrivs förmedlingsprocessens olika steg. Polismyndigheten har föreslagit att även vittnen ska kunna omfattas av vidareförmedlingen till BOJ.

När en brottsanmälan upprättas finns det ett antal uppgifter om målsäganden som kan registreras. Handläggaren kan ange om information har lämnats till målsäganden muntligen och/eller skriftligen. Anmälningsupptagaren kan också fylla i uppgifter om vilken skriftlig information som lämnats till målsäganden, dvs. vilka broschyrer som målsäganden fått från den lokala polisen eller från andra. I de polisiära systemen finns en fråga om huruvida målsäganden önskar kontakt med någon brottsofferstödjande verksamhet. Även denna fråga är obligatorisk att registrera. Om det i samband med anmälan inte finns möjlighet att tillfråga målsäganden om detta kan den polisanställda återge sin egen bedömning av om målsäganden är i behov av brottsofferstöd. Det finns även ett dokument i systemet som benämns ”Handling med underrättelser och information till målsägande”, som visar vad målsäganden önskar bli informerad om och vad målsäganden har informerats om. Handlingen lämnas eller skickas till målsäganden

93

Metodstödet s. 10. 94

Polismyndighetens rapport, Uppdrag om ett stärkt stöd till brottsoffer och vittnen. Redovisning av regeringsuppdrag Ju2024/02472 s. 6. 95

Brottsofferjouren Sveriges stadgar, 1 §. 96

Användarstöd för förmedling av brottsoffer – Nationell överföring till Brottsofferjouren, BOJ. 97

Polismyndighetens rapport s. 17.

tillsammans med en kopia av polisanmälan, den s.k. målsägandekopian. Alla anmälningar kvalitetsgranskas av en förundersökningsledare som också fattar beslut om huruvida målsägandekopian ska stoppas, t.ex. vid en anmälan om brott i nära relationer. När målsägandekopian stoppas skickas inte heller den skriftliga brottsofferinformationen ut.

Vissa ärendetyper kan få en markering, även kallad tagg, så att de synliggörs och är sökbara i Polismyndighetens utredningssystem. Det kan vara ärenden som exempelvis hatbrott eller hedersbrott eller där det finns ett skyddsbehov. Syftet med taggen är att tidigt identifiera om särskilda omständigheter föreligger för att vidta rätt utredningsåtgärder och ge utsatta adekvat stöd och skydd. Taggen läggs till vid anmälningsupptagning, vid granskning eller senare i ärendet. Med stöd av gällande lagstiftning finns således rutiner för att – om särskilda stöd- eller skyddsbehov föreligger eller om brottsoffret begär stöd – förmedla kontakt mellan brottsoffer och stödtjänster, med vederbörlig hänsyn till brottsoffrets säkerhet. En sådan kontakt kräver som utgångspunkt brottsoffers samtycke. Direktivets krav i dessa delar är därmed uppfyllda.

7.5.2.2¶Hantering av brottsoffers begäran om skydd och stöd (punkt 2)

I punkten ställs krav på att brottsoffrets begäran om skydd och stöd ska besvaras av behöriga myndigheter utan onödigt dröjsmål och på ett samordnat sätt.

I förvaltningslagen finns bestämmelser om myndigheternas service- och samverkansskyldighet som ger uttryck för den servicenivå som enskilda ska kunna förvänta sig vid kontakter med myndigheterna. Reglerna har ett brett tillämpningsområde och gäller i all förvaltningsverksamhet hos såväl förvaltningsmyndigheter som domstolar. Enligt 6 § ska en myndighet se till att kontakterna med enskilda blir smidiga och enkla. Myndigheten ska lämna den enskilda sådan hjälp att hen kan ta till vara sina intressen. Hjälpen ska ges i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildas

98 Sandén & Lüning, Förundersökningskungörelsen. En kommentar, 13 a §, 2026, JUNO Version 1E. 99 Polismyndighetens rapport s. 6. 100

Polismyndighetens rapport s. 7. 101

Prop. 2016/17:180 s. 65 och 291–292.

behov av hjälp och myndighetens verksamhet. Den ska ges utan onödigt dröjsmål. Vidare föreskrivs i 8 § första stycket att en myndighet inom sitt verksamhetsområde ska samverka med andra myndigheter. Avsikten med bestämmelsen är att en handläggande myndighet – i den utsträckning som det är möjligt och lämpligt – själv ska ta den kontakt med andra myndigheter som behövs för att utredningen i ärendet ska bli tillräcklig. Polismyndigheten, som i samband med anmälningsförfarandet är den myndighet som har att besvara ett brottsoffers begäran om skydd och stöd, har enligt 6 § andra stycket polislagen en skyldighet att fortlöpande samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och snarast underrätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem. Den underrättelseskyldigheten kan avse åtgärder på grund av brottsoffers behov av skydd och stöd. Utredningens bedömning är att direktivets krav i denna del är uppfyllt genom de redovisade bestämmelserna och vad som i dessa föreskrivs om skyndsamhet och samverkan.

7.5.2.3¶Erbjudande av stöd till barn som är brottsoffer (punkt 3)

Enligt punkten ska behöriga myndigheter vid behov kunna hänvisa barn som är brottsoffer till stödtjänster, om nödvändigt utan föregående samtycke från den som har föräldraansvaret för barnet.

Socialnämnden har som nämnts det övergripande ansvaret för att erbjuda brottsofferstöd. Det inbegriper stöd till brottsoffer som är barn. Polisen omfattas av anmälningsskyldigheten enligt 19 kap. 1 § socialtjänstlagen avseende barn som far illa. Om en anmälan till socialnämnden gäller barn eller unga, ska socialnämnden genast göra en bedömning av om barnet eller den unga behöver omedelbart skydd, en s.k. omedelbar skyddsbedömning (20 kap. 1 § första stycket). Vid en utredning av om socialnämnden behöver ingripa till barnets skydd eller stöd får samtal med barnet ske utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande (20 kap. 7 §). Inom ramen för sitt utredningsansvar ska socialnämnden göra en bedömning av risken för att barnet kommer att utsättas för eller bevittna ytterligare våld (5 kap. 2 § HSLF-FS 2022:39). Socialnämnden ska erbjuda ett

102

A. prop. s. 70. 103

Polismyndigheten kan enligt 10 kap. 27 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) lämna uppgifter som omfattas av sekretess till en myndighet, om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda.

våldsutsatt barn och ett barn som bevittnat våld insatser, akut och på kort och lång sikt, med utgångspunkt i barnets behov av skydd, råd och stöd samt vård och behandling. Nämndens utredning, inklusive riskbedömningen, ska ligga till grund för bedömningen av vilka insatser som ska erbjudas. (6 kap. 3 §.)

Generellt gäller att om ett barn inte har fyllt tolv år, får socialnämnden besluta om insatser för att tillgodose barnets personliga behov endast om vårdnadshavaren samtycker till det. För ett barn som har fyllt tolv men inte femton år får nämnden besluta om insatser för att tillgodose barnets personliga behov även utan vårdnadshavarens samtycke, om det är lämpligt och barnet samtycker till det. För ett barn som har fyllt femton år får nämnden besluta om insatser för att tillgodose barnets personliga behov även utan vårdnadshavarens samtycke, om det är lämpligt och barnet begär eller samtycker till det. Vårdnadshavarens samtycke krävs dock alltid för insatser i form av vård i ett familjehem, jourhem, stödboende eller hem för vård eller boende och för insatser i form av boende i bostäder med särskilt stöd. (21 kap. 1 § socialtjänstlagen.) Om det saknas sådant samtycke kan det emellertid i vissa fall finnas förutsättningar för vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Den som är under arton år ska beredas vård enligt LVU, om någon av de situationer som anges i lagen föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unga med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om hen och, när den unga har fyllt femton år, av hen själv. Vård enligt LVU ska bl.a. beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den ungas hälsa eller utveckling skadas.

I en lagrådsremiss föreslås att den nuvarande lagen ska ersätts av en ny lag om omhändertagande för vård av barn och unga och en ny lag om särskilda befogenheter för den statliga barn- och ungdomsvården. I likhet med den nuvarande lagen föreslås den nya lagen om omhändertagande för vård av barn och unga innehålla bestämmelser om vård av barn och unga inom socialtjänsten när det inte finns samtycke till nödvändig vård. Även fortsättningsvis ska således insatser inom socialtjänsten för barn och unga i första hand ges med samtycke från barnet eller den unga och hens vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen. Nuvarande bestämmelser om de generella förutsättningarna för att omhänderta ett barn eller en ung person

för vård föreslås också föras över till den nya lagen om omhändertagande för vård av barn och unga, med förtydligande om att den planerade vården måste vara nödvändig. Vissa ändringar föreslås i fråga om förutsättningarna för omhändertagande för vård på grund av förhållanden i hemmet och eget beteende.

När det gäller specifika insatser till brottsoffer som är barn kan nämnas att barn får beviljas skyddat boende endast om barnet placeras där tillsammans med en vuxen vårdnadshavare (22 kap. 5 § första stycket socialtjänstlagen). Den, eller i förekommande fall de, vårdnadshavare som barnet placeras tillsammans med ska alltså vara i behov av ett skyddat boende och beviljas insatsen för egen del. En frivillig insats förutsätter samtycke från båda vårdnadshavarna och, om barnet är över femton år, även från barnet. Om en vårdnadshavare beviljas skyddat boende enligt socialtjänstlagen och det finns en direkt eller indirekt risk för att barnets säkerhet äventyras eller hälsa skadas, får även barnet beviljas en sådan insats för placering tillsammans med vårdnadshavaren, trots att det inte finns samtycke från den andra vårdnadshavaren (3 kap. 1 § lagen [2024:79] om placering av barn i skyddat boende). Ett sådant beslut om skyddat boende meddelas av förvaltningsrätten efter ansökan av socialnämnden (3 kap. 3 §). Om det kan antas att förutsättningarna för skyddat boende är uppfyllda, och rättens beslut om en sådan insats inte kan avvaktas med hänsyn till risken för att barnets säkerhet äventyras eller hälsa skadas, får socialnämnden bevilja barnet en omedelbar insats i form av skyddat boende (4 kap. 1 §).

Som nämnts tidigare (se avsnitt 7.1.2.6) ska en särskild företrädare enligt lagen om särskild företrädare för barn förordnas om en vårdnadshavare kan misstänkas för ett brott mot barnet som kan leda till fängelse, eller det kan befaras att en vårdnadshavare på grund av sitt förhållande till den som kan misstänkas för brottet inte kommer att ta till vara barnets rätt. Har en särskild företrädare förordnats för barnet med anledning av förundersökning (1 § första stycket) om brott ska hen, i stället för barnets vårdnadshavare, som ställföreträdare ta till vara barnets rätt under förundersökningen och i efterföljande rättegång samt vid åtgärder som rör verkställighet av skadestånd och ansökan om brottsskadeersättning (3 § första stycket). Den särskilda

104

Lagrådsremiss För barns rättigheter och trygghet – en ny lag om omhändertagande för vård av barn och unga s. 115, 149, 156 och 168. 105

Prop. 2023/24:31 s. 304.

företrädaren bör i de fall det är aktuellt samarbeta med socialnämnden. Eftersom den särskilda företrädarens rätt att besluta för barnet är begränsat till det rättsliga förfarandet faller dock ansvaret för barnets vård utanför den särskilda företrädarens uppgifter och vilar på socialnämnden. Det bör dock höra till den särskilda företrädarens uppgifter att uppmärksamma barnets behov av vård och behandling samt att förmedla sin kännedom i dessa avseenden till socialnämnden. I den särskilda företrädarens uppdrag ingår också att ta ställning till om och hur barnet ska ställa in sig för polisförhör och undergå en läkarundersökning i brottsutredande syfte.

Sammantaget bedömer utredningen att kravet på att behöriga myndigheter vid behov kan hänvisa barn som är brottsoffer till stödtjänster, om nödvändigt utan föregående samtycke från den person som har föräldraansvar, är uppfyllt.

7.5.2.4¶Överföring av personuppgifter (punkt 4)

Enligt punkten ska medlemsstaterna säkerställa att behöriga myndigheter, om det är nödvändigt för att säkerställa att brottsoffret får lämpligt stöd och skydd, överför relevanta personuppgifter rörande brottsoffret och brottsoffrets situation till relevanta stödtjänster. Dessa uppgifter ska överföras på ett konfidentiellt sätt. Medlemsstaterna får göra överföringen av sådana uppgifter avhängig av brottsoffrets samtycke. Nedan diskuteras enbart personuppgiftsbehandlingsaspekterna; när det gäller myndigheters informationsutbyte kring brottsoffer hänvisas till framställningen avseende artikel 16.1–4 i avsnitt 7.3.2.1.

Generella bestämmelser om behandling av personuppgifter finns i EU:s allmänna dataskyddsförordning (GDPR). Den ska emellertid inte tillämpas på behandling av personuppgifter som behöriga myndigheter utför i syfte att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, i vilket även ingår att skydda mot samt förebygga och förhindra hot mot den allmänna säkerheten (artikel 2.2 d). På det området gäller i stället data-

106

Prop. 1998/99:133 s. 32. 107

A prop. s. 42–43. 108

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning).

skyddsdirektivet , som i svensk rätt har genomförts genom flera regelverk. Polisens behandling av personuppgifter regleras genom brottsdatalagen (2018:1177) och lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område.

Brottsdatalagen gäller vid behandling av personuppgifter som utförs av behöriga myndigheter i syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder. Den gäller också vid behandling av personuppgifter som en behörig myndighet utför i syfte att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. (1 kap. 2 §.) Lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område gäller utöver brottsdatalagen när bl.a. Polismyndigheten behandlar personuppgifter i syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda eller lagföra brott, verkställa uppbörd eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet (1 kap. 1 § första stycket 1). I båda lagarna regleras de tillåtna rättsliga grunderna för behandling av personuppgifter. Av 2 kap. 1 § 2 i den senare lagen – som är anpassad till hur de rättsliga grunderna för behandling av personuppgifter anges i brottsdatalagen och gäller i stället för motsvarande bestämmelse i 2 kap. 1 § första stycket brottsdatalagen – följer att polisen får behandla personuppgifter om det är nödvändigt för att bl.a. förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet (punkt 1) eller utreda och lagföra brott (punkt 2). Personuppgiftsbehandling vid Polismyndighetens brottsofferarbete omfattas enligt förarbetena av punkt 1.

Innan personuppgifter som behandlas med stöd av bestämmelsen behandlas för ett nytt ändamål ska det säkerställas att det finns en rättslig grund för den nya behandlingen i brottsdatalagen och att det är nödvändigt och proportionerligt att personuppgifterna behandlas

109

Europaparlamentets och rådets direktiv EU) 2016/680 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behöriga myndigheters behandling av personuppgifter för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, och det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av rådets rambeslut 2008/977/RIF. 110

Prop. 2017/18:269 s. 294. 111

A. prop. s. 294; jfr när det gäller begreppsbildningen förarbetena till brottsdatalagen (prop. 2017/18:232 s. 93). Där anges att Polismyndighetens förebyggande insatser som riktar sig till brottsoffer eller personer som riskerar att utsättas för brott brukar räknas till brottsförebyggande arbete, medan det kan diskuteras om sådan brottsofferverksamhet som har anknytning till pågående eller avslutade brottsutredningar, t.ex. uppföljning av meddelade kontaktförbud eller personskydd som beviljats med anledning av begångna brott, bör hänföras till uppgiften att utreda brott eller ses som brottsförebyggande arbete. I sammanhanget sägs det dock sakna betydelse, eftersom det i båda fallen är en uppgift som omfattas av ramlagens tillämpningsområde.

för det ändamålet. Handlar det i stället om behandling för ett (nytt) ändamål utanför lagens tillämpningsområde ska det säkerställas att det är nödvändigt och proportionerligt att personuppgifterna behandlas för det ändamålet. Både i fråga om nya ändamål och ändamål utanför lagens tillämpningsområde gäller att den nyssnämnda prövningen inte ska göras i den utsträckning skyldighet att lämna uppgifter följer av lag eller förordning. (2 kap. 2 § lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område, med hänvisning till 2 kap. 22 § brottsdatalagen.)

Bestämmelser om socialnämndens behandling av personuppgifter finns i lagen (2001:454) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten. Lagen innehåller bestämmelser som kompletterar GDPR (4 §). Enligt 8 § gäller i fråga om utlämnande av personuppgifter som finns inom socialtjänsten de begränsningar som följer av offentlighets- och sekretesslagen (2009:400, OSL), socialtjänstlagen (2025:400) och lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade.

Som utgångspunkt gäller sekretess för uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden hos polis och åklagare under förundersökning av brott och i annan verksamhet som syftar till att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott (35 kap. 1 § OSL). Sådana uppgifter får lämnas ut endast om det står klart att uppgifterna kan röjas utan att den enskilda eller någon närstående till den enskilda lider skada eller men. Inom socialtjänsten – vilket enligt 1 kap. 2 § första stycket socialtjänstlagen innefattar socialnämndens verksamhet enligt socialtjänstlagen – gäller sekretess för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilda eller någon närstående till den enskilda lider men (26 kap. 1 § OSL).

Sekretess hindrar inte att en uppgift lämnas till en enskild eller till en annan myndighet, om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten ska kunna fullgöra sin verksamhet (10 kap. 2 §). Enligt 10 kap. 28 § hindrar inte heller sekretess att en uppgift lämnas från en myndighet till en annan, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning. Eftersom den sekretessbrytande bestämmelsen i 10 kap. 28 § endast är tillämplig i förhållande till myndigheter kan inte en

112

Vid behandling för att lämna ut personuppgifter för ändamål utanför lagens tillämpningsområde ska GDPR tillämpas i stället. Prövningen av om behandlingen är tillåten ska alltså då göras med utgångspunkt i GDPR:s bestämmelser och de ytterligare kraven på nödvändighet och proportionalitet (prop. 2017/18:232 s. 451).

myndighet lämna över sekretesskyddade uppgifter till stödtjänster som är enskilda aktörer, utan i så fall krävs att även 10 kap. 2 § är tillämplig, vilket sällan lär vara fallet.

Att sekretess till skydd för en enskild inte hindrar att en uppgift lämnas till en annan enskild eller till en myndighet, om den enskilda samtycker till det, följer av 12 kap. och gäller med de begränsningar som anges där (10 kap. 1 §). Sekretess till skydd för en enskild gäller inte i förhållande till den enskilda själv, om inte annat anges i OSL (12 kap. 1 §). En enskild kan också helt eller delvis häva sekretess som gäller till skydd för honom eller henne, om inte annat anges i lagen (12 kap. 2 §). Sekretessbelagda uppgifter kan således överlämnas till en privat organisation eller en myndighet som ägnar sig åt brottsstödjande verksamhet om den enskilda samtycker till det. Den ordning som gäller vid anmälningsförfarandet hos polisen (se avsnitt 7.5.2.1) är att polisen informerar brottsoffer om stödtjänster och att dessa stödtjänster kontaktar brottsoffret för att erbjuda stöd. När brottsoffer samtycker till att bli förmedlad till en brottsofferstödjande verksamhet kan polisen dela de personuppgifter som behövs för att stödorganisationen ska kunna ta kontakt. Personuppgifter för barn under femton år som är brottsoffer överförs inte. Ett skäl till det är att barn under femton år inte generellt anses ensamma kunna lämna giltigt samtycke till behandling av personuppgifter utan då krävs även samtycke från barnets vårdnadshavare och Polismyndighetens utredningssystem inte är anpassat efter sådant samtycke. Vidare kan en vårdnadshavare också vara gärningsperson. Att personuppgifter för brottsoffer som är under femton år inte överförs är inte nödvändigtvis något problem om det kan säkerställas att barnen får lämpligt stöd och skydd ändå. Det centrala är att behöriga myndigheter vid behov ska kunna hänvisa barn som är brottsoffer till stödtjänster. (Jfr även artikel 18.3.) Polismyndigheten har rutiner för att barn ska informeras om det stöd de kan få på andra sätt, t.ex. i samband med förhör och, som redovisats ovan (se avsnitt 7.5.2.3) finns mekanismer för hur barn som är brottsoffer ska hänvisas till stödtjänster. Direktivets krav får därmed anses uppfyllt även beträffande

113

Prop. 2000/01:79 s. 27–28. 114

Sedan en tid sker alltså denna förmedling av kontaktuppgifter till Brottsofferjouren Sverige (BOJ) som sedan vidareförmedlar till andra brottsofferstödjande verksamheter. 115

Polismyndighetens rapport, Uppdrag om ett stärkt stöd till brottsoffer och vittnen. Redovisning av regeringsuppdrag Ju2024/02472 s. 6. 116

Polismyndighetens rapport s. 6. 117

Ibid.

barn under femton år. Dock finns skäl att nämna att Polismyndigheten har identifierat att informationslämning och förmedling till stödorganisationer för barn under femton år behöver förbättras och att det finns behov av att göra en genomlysning av hantering och rutiner för att omhänderta barn under femton års behov.

Direktivets krav i fråga om överföring av personuppgifter till stödtjänster bedöms utifrån detta vara uppfyllt.

7.5.2.5¶Lagring av personuppgifter (punkt 5)

Punkten innebär att stödtjänster ska lagra personuppgifter under så lång tid som är nödvändigt för att tillhandahålla stödet och under alla omständigheter i högst fem år efter den sista kontakten mellan stödtjänsterna och brottsoffret.

Enligt EU:s allmänna dataskyddsförordning (GDPR får personuppgifter inte förvaras i en form som möjliggör identifiering av den registrerade under en längre tid än vad som är nödvändigt för de ändamål för vilka personuppgifterna behandlas (artikel 5.1 e). Därefter måste personuppgifterna avidentifieras eller raderas. I relevant skälstext till förordningen rekommenderas den personuppgiftsansvariga att införa tidsfrister för radering eller för regelbunden kontroll för att säkerställa att personuppgifter inte sparas längre än nödvändigt. GDPR är tillämplig på sådan behandling av personuppgifter som helt eller delvis företas på automatisk väg samt på annan behandling än automatisk av personuppgifter som ingår i eller kommer att ingå i ett register (artikel 2.1). Alla verksamheter som ansvarar för sådan behandling av personuppgifter måste alltså följa GDPR. I fråga om stödtjänster omfattar den skyldigheten såväl kommunernas socialnämnder och andra offentliga aktörer som civilsamhällets organisationer som tillhandahåller stöd till brottsoffer. Lagen (2001:454) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten innehåller bestämmelser som kompletterar GDPR när det gäller sådan personuppgiftsbehandling.

118

Polismyndighetens rapport s. 17. 119

Under längre period får personuppgifter lagras i den mån som personuppgifterna enbart behandlas för arkivändamål av allmänt intresse, vetenskapliga eller historiska forskningsändamål eller vissa statistiska ändamål, under förutsättning att de lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder som krävs enligt GDPR genomförs för att säkerställa den registrerades rättigheter och friheter. 120

Skäl 39.

Socialnämnden i en kommun har det övergripande ansvaret för att erbjuda brottofferstöd. Därutöver har även hälso- och sjukvården samt andra myndigheter i viss utsträckning ett sådant ansvar. Stödet ges då ofta i samverkan med socialnämnden. I praktiken tillhandahålls en betydande del av brottsofferstödet av civilsamhällets organisationer, främst kvinno- och tjejjourer samt andra brottsofferjourer. När organisationer i civilsamhället utför stödinsatser på uppdrag av socialnämnden gäller socialtjänstens regelverk i tillämpliga delar de verksamheter som organisationerna bedriver (1 kap. 2 § första stycket 1 socialtjänstlagen). Som framgår av redogörelsen i kapitel 8 om direktivets bestämmelser om stöd till brottsoffer är det främst socialnämnderna och civilsamhällets organisationers brottsofferstödjande verksamheter samt verksamheter inom hälso- och sjukvården som tillhandahåller sådant stöd som avses i direktivet. Att hälso- och sjukvården nämns i sammanhanget visar att även verksamheter vars huvudsakliga uppgift inte är att erbjuda brottsofferstöd kan tillhandahålla en stödtjänst.

Inom all socialtjänst gäller att handläggningen av ärenden som rör enskilda samt genomförande av insatser ska dokumenteras. Det som ska dokumenteras är beslut och åtgärder i ärendet samt faktiska omständigheter och händelser av betydelse. (14 kap. 3 § socialtjänstlagen.) Insatser har samma innebörd som i 10 kap. 1 §, dvs. rådgivning, omsorg, vård, stöd och annan hjälp till enskilda som behöver det. Skyldigheten att dokumentera gäller inte uppgifter om enskildas personliga förhållanden vid rådgivning (14 kap. 4 §). Vidare får socialnämnden, om det finns särskilda skäl, besluta att uppgifter som kan röja den enskildas identitet inte ska dokumenteras vid genomförande av en insats utan individuell behovsprövning enligt 11 kap. 5 § (14 kap. 5 §). Utöver för socialnämnden gäller bestämmelserna om dokumentation i 14 kap. också i enskild verksamhet som står under tillsyn av Inspektionen för vård och omsorg (IVO) enligt socialtjänstlagen vid genomförande av insatser (17 kap. 1 §). Sådana verksamheter omfattas även av IVO:s tillsynsansvar. Av 28 kap. 1 § följer att tillsynen över enskild verksamhet avser både tillsyn över verksamheter som det krävs

121

Prop. 2024/25:89 s. 645. 122

Med socialtjänst avses verksamhet som bedrivs med stöd av socialtjänstlagen, lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (2024:79) om placering av barn i skyddat boende, eller verksamhet som en socialnämnd eller Statens institutionsstyrelse ska bedriva enligt någon annan lag eller förordning (1 kap. 2 § första stycket socialtjänstlagen). 123

Prop. 2024/25:89 s. 682.

tillstånd för och verksamheter som inte är tillståndspliktiga eller anmälningspliktiga. Tillsynen över enskild verksamhet avser verksamhet för vilken det krävs tillstånd enligt 26 kap. 1 § – t.ex. verksamhet i form av stödboende, skyddat boende eller hem för vård eller boende som avses i 9 kap. – samt verksamhet där en kommun genom avtal har överlämnat till en enskild att utföra kommunens uppgifter inom socialtjänsten, liksom annan enskild verksamhet som kommunen upphandlar tjänster från för att fullgöra skyldigheter enligt socialtjänstlagen.

Hos socialnämnden, och i övrigt i verksamheter som utgör socialtjänst, sparas personuppgifter om enskilda framför allt i personakter. Dessa innehåller journalanteckningar och andra handlingar om en eller flera personer som är eller har varit aktuella för utredning eller insats inom – såvitt här är relevant – socialtjänsten (2 kap. 1 § Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd [SOSFS 2014:5] om dokumentation i verksamhet som bedrivs med stöd av SoL, LVU, LVM och LSS).

För socialnämnden gäller enligt 16 kap. 1 § första stycket socialtjänstlagen att anteckningar och andra uppgifter i en personakt hos nämnden som ingår i en sådan sammanställning av uppgifter som avses i lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten ska gallras fem år efter det att sista anteckningen gjordes i akten. Uppgifterna ska dock inte gallras så länge uppgifter om samma person inte har gallrats av nämnden enligt andra stycket. Enligt andra stycket ska uppgifter i en sammanställning som avses i lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten gallras fem år efter det att de förhållanden som uppgifterna avser har upphört. Gallringen ska vara avslutad senast kalenderåret efter det att gallringsskyldigheten inträdde.

I enskild verksamhet som står under tillsyn av IVO enligt socialtjänstlagen ska, enligt 17 kap. 2 § första stycket, anteckningar och andra uppgifter i en personakt som ingår i en sammanställning av uppgifter som avses i lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten bevaras och därefter gallras två år efter det att den sista anteckningen gjordes i akten. Uppgifterna ska dock inte gallras så länge uppgifter om samma person inte har gallrats enligt andra stycket. Enligt andra stycket ska uppgifter i en sammanställning som avses i lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten

124

Prop. 2025/26:15 s. 19.

ska gallras två år efter det att de förhållanden som uppgifterna avser har upphört. Gallringen ska vara avslutad senast kalenderåret efter det att gallringsskyldigheten inträdde.

Av främst rättssäkerhetsskäl, bl.a. för att vissa personer ska kunna ta del av sitt biologiska och sociala ursprung och sin historia, får vissa handlingar inom socialtjänsten inte gallras med stöd av den nämnda huvudregeln. Undantagen omfattar handlingar som har kommit in eller upprättats i samband med utredning om faderskap eller föräldraskap enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken, utredning om adoption eller att ett barn har placerats eller tagits emot i ett familjehem, stödboende, skyddat boende, hem för vård eller boende, boende med särskilt stöd för personer med funktionsnedsättning eller annat enskilt hem som inte tillhör någon av föräldrarna eller någon annan som har vårdnaden om barnet (16 kap. 2 §). Undantagen från gallringsskyldigheten avser således i princip handlingar som inte har något samband med brottsofferstödjande insatser och stödtjänster i direktivets mening. Dock omfattas även handlingar som har kommit in eller upprättats i samband med att ett barn har placerats eller tagits emot i ett skyddat boende, vilket är en sådan stödtjänst. Även för enskilda verksamheter som omfattas av socialtjänstens regelverk gäller ett undantag för det sistnämnda slaget av handlingar. De ska, i stället för att uppgifterna gallras, överlämnas för bevarande till den socialnämnd som beslutat om insatsen. (17 kap. 4 §.)

Vidare får inte handlingar som har kommit in eller upprättats i samband med en utredning av om socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd eller stöd gallras förrän hen fyllt trettio år (16 kap. 2 a §). Denna bestämmelse om förlängd gallringstid har ett bredare omfång och innebär att samtliga handlingar som är hänförliga till en utredning om ett barn, enligt 20 kap. 3 §, ska undantas från gallring till dess personen i fråga har fyllt trettio år. Handlingar som bör sparas är bl.a. skriftlig dokumentation i ärendet, handlingar som socialnämnden har begärt in under utredningen, beslut om att ärendet ska avslutas utan insats, beslut om insats och åtgärder som vidtas för att följa upp att den enskilda får den beviljade insatsen utförd enligt

125

Prop. 2025/26:12 s. 23. 126

Handlingar ska också undantas från gallring med hänsyn till forskningens behov. Det gäller dels handlingar i ett representativt urval av kommuner, dels handlingar beträffande ett representativt urval av personer i övriga kommuner (16 kap. 4 §). Ytterligare bestämmelser om undantag från gallringsskyldigheten – som inte bedöms vara relevanta att redovisa här – finns i 16 kap. 3 § samt 17 kap. 4, 5 och 8 §§.

nämndens beslut. Även beslut om uppföljning av ett barns situation när en utredning avslutats utan beslut om insats och åtgärder som vidtas vid en sådan uppföljning bör sparas. (23 kap. 1 och 3 §§.) En anmälan om oro enligt 19 kap. eller 7 § lagen (1993:335) om Barnombudsman, som kan ha föranlett utredningen, bör också sparas enligt bestämmelsen. Detsamma gäller för handlingar som har kommit in eller upprättats i samband med en sådan anmälan om oro, t.ex. den omedelbara skyddsbedömningen, förhandsbedömningen, beslut och eventuell återkoppling.

Den förlängda gallringstiden i 16 kap. 2 a §, som infördes den 15 januari 2026, motiverades i huvudsak med att barn har ett behov av att i vuxen ålder få information om sin uppväxt och därutöver av att socialnämnden har ett behov av handlingarna för att tillgodose barns behov av skydd eller stöd. Även andra aspekter, såsom möjligheten att utföra kvalitativ forskning som i framtiden kan bidra till bättre åtgärder för barn, likabehandling och rättssäkerhet, framhölls. Att fler ges möjlighet att ta del av handlingar från uppväxten bedömdes stärka barnrättsperspektivet i socialtjänstens verksamhet.

Hälso- och sjukvården kan också utgöra en stödtjänst enligt direktivet. Vid all vård av patienter i hälso- och sjukvården gäller ett krav på att det ska föras patientjournal (3 kap. 1 § första stycket patientdatalagen). I patientdatalagen regleras vad en patientjournal ska innehålla. Uppgifter som ska antecknas i en patientjournal ska föras in så snart som möjligt (3 kap. 9 §). En journalhandling ska bevaras minst tio år efter det att den sista uppgiften fördes in i handlingen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

127

A. prop. s. 125. 128

A. prop. s. 83–84. 129

Om uppgifterna finns tillgängliga, ska en patientjournal enligt 3 kap. 6 § alltid innehålla (1) uppgift om patientens identitet, (2) väsentliga uppgifter om bakgrunden till vården, (3) uppgift om ställd diagnos och anledning till mera betydande åtgärder, (4) väsentliga uppgifter om vidtagna och planerade åtgärder, (5) uppgift om den information som lämnats till patienten, dennes vårdnadshavare och övriga närstående och om de ställningstaganden som gjorts i fråga om val av behandlingsalternativ och om möjligheten till en ny medicinsk bedömning, samt (6) uppgift om att en patient har beslutat att avstå från viss vård eller behandling. En patientjournal får innehålla endast de uppgifter som behövs för de personuppgiftsbehandlande ändamål som anges i 2 kap. 4 § första stycket 1 och 2, dvs. uppgifter som behövs för att (1) fullgöra de skyldigheter som anges i 3 kap. (skyldigheten att föra patientjournal) och upprätta annan dokumentation som behövs i och för vården av patienter och (2) administration som rör patienter och som syftar till att ge vård i enskilda fall eller som annars föranleds av vård i enskilda fall (3 kap. 5 §). Ytterligare bestämmelser om innehållet i en patientjournal finns i Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om journalföring och behandling av personuppgifter i hälso- och sjukvården (HSLF-FS 2016:40).

föreskrifter om att vissa slags journalhandlingar ska bevaras under längre tid än tio år. (3 kap. 17 §.)

Utredningen bedömer att huvudreglerna om socialtjänstens och enskilda verksamhetsutövares gallringsskyldighet enligt 16 kap. 1 § respektive 17 kap. 2 § socialtjänstlagen i allt väsentligt uppnår samma resultat som direktivet kräver. Vidare bedömer utredningen att avsikten med direktivet inte kan vara att innehållet i sådana utredningar som omfattas av den förlängda gallringstiden i 16 kap. 2 a § inte ska få sparas, med hänsyn till att det sker i syfte att dels utgöra underlag för framtida bedömningar av ett barns behov av stöd och skydd, dels möjliggöra för barn att i vuxen ålder få information om sin uppväxt. Samma utgångspunkt bör gälla för undantagen från gallringsskyldigheten i 16 kap. 2 § och 17 kap. 4 § som är relevant för direktivet såvitt dessa rör barns placering i skyddat boende. Om den aktuella punkten förstås som att den tar sikte på personuppgiftsbehandling som uteslutande sker i syfte att tillhandahålla brottsofferstöd bör inte socialtjänstlagens särreglering om längre eller ingen gallringstid för uppgifter om barn medföra något problem. Vid en sådan tolkning av direktivet – som enligt utredningen har fog för sig, eftersom en kategoriskt utformad bestämmelse annars skulle få stora konsekvenser på vitt skilda områden som inte har analyserats närmare under utarbetandet av direktivet – bör inte heller t.ex. uppgifter om brottsoffer i patientjournaler som vårdgivare enligt lag är skyldiga att bevara i minst tio år omfattas. Syftet med att föra en patientjournal är nämligen i första hand att bidra till en god och säker vård av patienten och därutöver att utgöra en informationskälla för patienten samt för uppföljning och utveckling av verksamheten, tillsyn och rättsliga krav, uppgiftsskyldighet enligt lag samt forskning (3 kap. 2 § patientdatalagen).

För stödtjänster som civilsamhällesorganisationer som inte står under tillsyn av IVO tillhandahåller gäller inte socialtjänstens regler om gallring, eller några andra bestämmelser om behandling av personuppgifter utöver GDPR. I ett gemensamt policydokument för Brottsofferjouren Sverige (BOJ) och de enskilda (lokala) brottsofferjourer som är medlemmar i BOJ anges att en stödsökandes personuppgifter lagras så länge ett stödärende pågår och också efter avslutat ärende under en övergångsperiod, bl.a. för att möjliggöra att öppna ärendet på nytt om den stödsökande återkommer efter att ärendet avslutats. Brottsofferjourerna har därför gjort övervägandet att det är försvarbart att behålla stödsökandes personuppgifter i som längst tre

månader efter det att ärendet avslutats. Därefter raderas personuppgifterna från varje plats och i varje medium där de förekommit. Avvikelser från policyn i detta avseende ska alltid ske med stöd av att stödsökanden lämnat separat samtycke enligt artikel 6.1 a i GDPR. I övrigt förefaller brottsofferjourer, inklusive kvinno- och tjejjourer, behandla personuppgifter i enlighet med interna riktlinjer och GDPR.

Bestämmelsen i artikel 5.1 e i GDPR att personuppgifter inte får förvaras i en form som möjliggör identifiering av den registrerade under en längre tid än vad som är nödvändigt för de ändamål för vilka personuppgifterna behandlas innebär i princip en begränsning för stödtjänster, inklusive civilsamhällets organisationer, att lagra personuppgifter under längre tid än som är nödvändigt för att tillhandahålla stödet. Brottsofferjourerna har med utgångspunkt i bestämmelsen som nämnts infört en policy som innebär att stödsökandes personuppgifter ska lagras som längst tre månader efter det att ärendet avslutats. Det finns dock ingen författningsreglerad längsta tid stödtjänster inom civilsamhället som inte står under tillsyn av IVO får lagra stödsökandes personuppgifter. Vidare kan det inte uteslutas att sådana stödtjänster vid sin tillämpning av GDPR anser att det nödvändigt att lagra personuppgifter än längre tid än vad som följer av direktivet. Utredningen anser därför att det i förordningen (2022:257) om statsbidrag till kvinno- och tjejjourer och vissa andra ideella organisationer inom brottsofferområdet bör införas en bestämmelse om att bidrag bara får lämnas till en ideell organisation som förbinder sig att inte lagra stödsökandes personuppgifter längre tid än vad som är nödvändigt för att tillhandahålla stödet och under alla omständigheter i högst fem år efter den sista kontakten mellan organisationen och den stödsökande. Utredningen lämnar förslag om en sådan ändring i förordningen i avsnitt 11.3.4.

130

Brottsofferjourens behandling av stödsökandes personuppgifter – Policy för lokala jourer och Brottsofferjouren Sverige s. 8–9.

7.6¶Akuta förbudsåtgärder, kontaktförbud och skyddsorder (artikel 19)

Bedömning

Nuvarande ordning bedöms i huvudsak uppfylla direktivets krav.

En skyldighet att utan onödigt dröjsmål underrätta den person som ett kontaktförbud eller en skyddsorder avses skydda vid en överträdelse behöver införas i förordningen om kontaktförbud respektive förordningen om europeisk skyddsorder. Vidare är det nödvändigt att i förundersökningskungörelsen införa en skyldighet att informera brottsoffer om möjligheten att ansöka om gränsöverskridande erkännande av en skyddsorder enligt direktiv 2011/ 99/EU eller en skyddsåtgärd enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013.

7.6.1¶Artikel 19

Artikel 19 innehåller krav på att behöriga myndigheter i situationer av överhängande fara för brottsoffrets eller de närståendes hälsa och säkerhet ska ges befogenhet att utan onödigt dröjsmål utfärda beslut mot en gärningsperson eller en person som misstänks för en våldshandling som omfattas av direktivet, genom vilka gärningspersonen eller den misstänkte föreläggs att under tillräckligt lång tid lämna brottsoffrets eller de närståendes bostad samt förbjuds att gå in i eller komma inom ett fastställt avstånd från denna bostad, att besöka brottsoffrets arbetsplats eller att på något sätt kontakta brottsoffret eller de närstående. Sådana förelägganden ska ha omedelbar verkan och inte vara beroende av om brottsoffret gjort en brottsanmälan eller om en individuell bedömning inletts enligt artikel 16 i direktivet (punkt 1). Behöriga myndigheter ska ges befogenhet att utfärda kontaktförbud eller skyddsorder för att så länge det är nödvändigt erbjuda brottsoffer skydd mot alla våldshandlingar som omfattas av direktivet (punkt 2).

Om brottsoffret är vuxen får medlemsstaterna, i enlighet med sin nationella rätt, kräva att de akuta förbudsåtgärder, kontaktförbud och skyddsorder som föreskrivs i punkterna 1 och 2 utfärdas på brottsoffrets begäran (punkt 3). Medlemsstaterna ska säkerställa att be-

höriga myndigheter, när det är av relevans för brottsoffrets säkerhet, informerar brottsoffret om att det är möjligt att ansöka om akuta förbudsåtgärder, kontaktförbud eller skyddsorder och även möjligt att ansöka om gränsöverskridande erkännande av skyddsorder enligt direktiv 2011/99/EU eller Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013 (punkt 4).

Överträdelser av akuta förbudsåtgärder, kontaktförbud eller skyddsorder ska vara föremål för effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga eller icke-straffrättsliga påföljder. Medlemsstaterna ska säkerställa att en omprövning av den individuella bedömning som avses i artikel 16 vid behov övervägs i enlighet med punkt 7 i den artikeln när en sådan överträdelse inträffar (punkt 5). Vidare ska brottsoffer ges möjlighet att utan onödigt dröjsmål bli underrättade vid en överträdelse av en akut förbudsåtgärd, ett kontaktförbud eller en skyddsorder som kan påverka deras säkerhet (punkt 6).

Artikeln ålägger inte medlemsstaterna någon skyldighet att ändra sina nationella system när det gäller huruvida akuta förbudsåtgärder och skyddsorder faller inom ramen för straffrätten, privaträtten eller förvaltningsrätten (punkt 7).

7.6.2¶Nuvarande ordning uppfyller i huvudsak direktivets krav

7.6.2.1¶Akuta förbudsåtgärder (punkt 1)

7.6.2.1.1 Nuvarande ordning

I svensk rätt är kontaktförbud den rättsliga skyddsåtgärd som främst används för att skydda brottsoffer eller annars utsatta personer. Ett kontaktförbud innebär förbud för en person att besöka eller på annat sätt ta kontakt med en annan person eller att följa efter denna person (1 § första stycket lagen [1988:688] om kontaktförbud).

Ett (ordinärt) kontaktförbud får (1 § andra stycket) meddelas om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att den som förbudet avses gälla mot kommer att (1) begå brott mot, för-

131

Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/99/EU av den 13 december 2011 om den europeiska skyddsordern. 132

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013 av den 12 juni 2013 om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor. 133

Andra stöd- och skyddsåtgärder kan inbegripa exempelvis larmpaket och annat brottsofferstöd från polisen, samt skyddat boende till brottsoffret och insatser riktade till våldsutövaren från socialtjänsten (SOU 2024:13 s. 138).

följa, otillbörligt övervaka eller på annat sätt allvarligt trakassera den som förbudet avses skydda, eller (2) utsätta den som förbudet avses skydda för påverkan i syfte att förhindra att hen lämnar uppgifter till en domstol eller en brottsbekämpande myndighet.

Vid bedömningen av om det finns en sådan risk ska det (1 § tredje stycket) särskilt beaktas (1) om den som förbudet avses gälla mot har (a) begått brott mot någon persons liv, hälsa, frihet eller frid, (b) förföljt, otillbörligt övervakat eller på annat sätt allvarligt trakasserat den som förbudet avses skydda, eller (c) utsatt den som förbudet avses skydda för sådan påverkan som avses i andra stycket 2, eller (2) om andra omständigheter som hänför sig till den som förbudet avses gälla mot innebär en ökad risk för sådant beteende som avses i andra stycket.

Förutsättningarna i 1 § för att meddela ett kontaktförbud ska alltid anses uppfyllda om (1) den som förbudet avses gälla mot har dömts för brott mot den som förbudet avses skydda, (2) brottsligheten har innefattat angrepp mot liv, hälsa, frihet eller frid, (3) brottsligheten har begåtts mot en närstående eller tidigare närstående, (4) brottslighetens straffvärde uppgår till fängelse i sex månader eller mer, och (5) det inte finns särskilda skäl mot att meddela ett kontaktförbud (1 a § första stycket). Om domen avser olaga förföljelse eller hedersförtryck enligt 4 kap. 4 b eller 4 e § brottsbalken, gäller första stycket även om de krav som följer av första stycket 3 eller 4 inte är uppfyllda (1 a § andra stycket).

Ett kontaktförbud får också avse förbud att uppehålla sig i en bostad som brukas gemensamt med någon annan, om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att den som förbudet avses gälla mot kommer att begå brott mot den sammanboendes liv, hälsa, frihet eller frid (kontaktförbud avseende gemensam bostad). Ett kontaktförbud avseende gemensam bostad får meddelas endast om den som förbudet avses skydda förbinder sig att medverka till att den som förbudet avses gälla mot i rimlig utsträckning får tillgång till sina personliga tillhörigheter. (1 b §.) När ett beslut om kontaktförbud avseende gemensam bostad har meddelats får en polis avlägsna den mot vilken förbudet gäller från bostaden (13 a § första stycket).

Kontaktförbud kan vara utvidgade (2 §) eller särskilt utvidgade (2 a §). Om det kan antas att ett kontaktförbud enligt 1 § (dvs. ett ordinärt kontaktförbud) inte är tillräckligt, får förbudet utvidgas till att avse förbud att uppehålla sig inom ett eller flera områden kring

en annan persons bostad eller arbetsplats eller annat ställe där den personen brukar vistas (utvidgat kontaktförbud). Ett beslut om utvidgat kontaktförbud får förenas med villkor om elektronisk övervakning. Har den som förbudet avses gälla mot överträtt ett kontaktförbud, ska beslutet förenas med villkor om elektronisk övervakning, om det inte finns särskilda skäl mot det. Den som har överträtt ett utvidgat kontaktförbud får meddelas förbud att uppehålla sig inom ett större område än vad som följer av 2 § (särskilt utvidgat kontaktförbud, 2 a §). Ett sådant förbud får även meddelas om det på grund av särskilda omständigheter finns en påtaglig risk för att den som förbudet avses gälla mot kommer att begå brott som innebär ett allvarligt angrepp på den andra personens liv eller hälsa eller trygghet till person. Förbudet får omfatta ett eller flera områden i anslutning till sådana platser där den andra personen har sin bostad eller arbetsplats eller annars brukar vistas. När områdets storlek bestäms ska det särskilt beaktas att behovet av skydd för den som förbudet avses skydda tillgodoses. Ett beslut om särskilt utvidgat kontaktförbud ska förenas med villkor om elektronisk övervakning, om det inte finns särskilda skäl mot det.

En proportionalitetsavvägning ska alltid göras. Ett kontaktförbud – oavsett om det är ordinärt, avser gemensam bostad, eller är utvidgat eller särskilt utvidgat – får meddelas endast om skälen för ett sådant förbud väger tyngre än den inskränkning i rörelsefriheten eller det intrång eller men i övrigt som förbudet innebär för den som förbudet avses gälla mot (3 §). Vidare ska förbudet förses med de begränsningar och undantag som är påkallade med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet (3 a §). Ett kontaktförbud omfattar inte kontakter som med hänsyn till särskilda omständigheter är uppenbart befogade (1 § fjärde stycket).

Frågor om kontaktförbud prövas av allmän åklagare och tas upp på begäran av den som förbudet avses skydda eller när det annars finns anledning till det (7 §). Frågor om kontaktförbud ska handläggas skyndsamt. I fråga om kontaktförbud avseende gemensam bostad ska åklagarens beslut i ärendet meddelas med särskild skyndsamhet. Har den mot vilken förbudet avses gälla tagits med till förhör ska beslut i ärendet, om det inte finns något synnerligt hinder, meddelas i samband med att förhöret avslutas. (6 a §.) Innan frågan om kontaktförbud prövas ska den mot vilken förbudet avses gälla och den som förbudet avses skydda underrättas om uppgifter som

har tillförts ärendet genom någon annan än personen själv och ges tillfälle att yttra sig över dem. Frågan får dock avgöras utan att så har skett om åtgärderna är uppenbart obehövliga, om det kan befaras att det annars skulle bli avsevärt svårare att genomföra beslutet i ärendet eller om avgörandet inte kan skjutas upp. (11 § första stycket.) Kontaktförbud gäller omedelbart, om inte annat bestäms (4 § andra stycket). Vid överklagande får, om kontaktförbud inte tidigare meddelats, rätten meddela sådant förbud fram till dess att ärendet avgjorts slutligt (17 § andra meningen).

En europeisk skyddsorder som sänds över från en annan medlemsstat i Europeiska unionen ska som utgångspunkt erkännas och verkställas i Sverige (3 kap. 1 § lagen om [2015:642] om europeisk skyddsorder). Lagen om europeisk skyddsorder genomför – tillsammans med förordningen (2015:646) om europeisk skyddsorder Europaparlamentets och rådets direktiv om den europeiska skyddsordern.

Om en europeisk skyddsorder kan erkännas i Sverige, ska åklagaren meddela den som skyddsordern gäller mot förbud att (1) besöka eller på annat sätt ta kontakt med den person som skyddsordern avses skydda eller att följa efter denna person, (2) uppehålla sig i en bostad som brukas gemensamt med den person som skyddsordern avses skydda, (3) uppehålla sig inom ett eller flera områden kring en bostad eller arbetsplats eller annat ställe där den person som skyddsordern avses skydda brukar vistas, eller (4) uppehålla sig inom ett större område än som följer av ett förbud enligt 3 (3 kap. 5 § första stycket). Ett förbud enligt första stycket 4 får omfatta ett eller flera områden i anslutning till sådana platser där den person som skyddsordern avses skydda har sin bostad eller arbetsplats eller annars brukar vistas (andra stycket). Ett förbud enligt paragrafen ska i största möjliga utsträckning stämma överens med den skyddsåtgärd som ligger till grund för skyddsordern (tredje stycket). Ett förbud enligt 3 kap. 5 § gäller omedelbart, om inte annat bestäms (3 kap. 7 §).

En skyddsåtgärd enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013 av den 12 juni 2013 om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor är ett beslut som ålägger en person som är orsak till fara en eller flera av vissa angivna skyldig-

134

På motsvarande sätt får på grundval av ett kontaktförbud en europeisk skyddsorder utfärdas för att erkännas och verkställas i en annan medlemsstat i EU, om den som kontaktförbudet avses skydda begär det och är bosatt eller har för avsikt att bosätta sig i den andra medlemsstaten eller uppehåller sig eller har för avsikt att uppehålla sig där (2 kap. 1 §). 135

Direktiv 2011/99/EU.

heter i avsikt att skydda en annan person när den senare personens fysiska eller psykiska integritet kan vara utsatt för fara (artikel 3.1). Av förordningen följer att ett beslut om skyddsåtgärd som en medlemsstat har meddelat i en civilrättslig fråga automatiskt ska erkännas och vara verkställbart i övriga medlemsstater utan att det krävs någon verkställbarhetsförklaring (artikel 4.1). Eftersom förordningen föreskriver att en skyddsåtgärd ska erkännas i övriga medlemsstater utan att något särskilt förfarande används, och att skyddsåtgärden ska vara verkställbar utan att det krävs någon verkställbarhetsförklaring, blir det inte fråga om någon egentlig prövning av om skyddsåtgärden ska erkännas. Erkännandet är i så måtto automatiskt. En skyddad person som i den anmodade medlemsstaten vill åberopa en skyddsåtgärd som ursprungsmedlemsstaten meddelat ska tillhandahålla den behöriga myndigheten i den anmodade medlemsstaten bl.a. en kopia av skyddsåtgärden som uppfyller de villkor som är nödvändiga för att fastställa dess äkthet och intyg som utfärdats i ursprungsmedlemsstaten (artikel 4.2). Behörig myndighet är åklagaren på den ort där skyddsåtgärden helt eller huvudsakligen ska gälla (2 § lagen [2015:197] med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor). Om det är nödvändigt för att en skyddsåtgärd ska kunna få effekt i den anmodade medlemsstaten, kan den behöriga myndigheten i denna stat justera sakuppgifterna i skyddsåtgärden. En justering får överklagas av såväl den skyddade personen som den person som är orsak till fara (artikel 11). Däremot får en skyddsåtgärd aldrig omprövas i sak i den anmodade medlemsstaten (artikel 12). I vissa undantagssituationer får erkännande och verkställighet av en skyddsåtgärd vägras av en domstol i den anmodade medlemsstaten efter ansökan från den som är orsak till fara (artikel 13). Vidare kan erkännande eller verkställighet uppskjutas eller upphävas om någon liknande åtgärd vidtas med skyddsåtgärden i ursprungsmedlemsstaten (artikel 14).

Åberopande av en skyddsåtgärd enligt förordningen har bedömts få verkan i Sverige genom att åklagaren – som genom att vara behörig myndighet omedelbart får kännedom om det underliggande skydds-

136

En skyddsåtgärd kan avse (a) förbud mot eller föreskrift avseende beträdande av den plats där den skyddade personen bor, arbetar, regelbundet besöker eller vistas, b) förbud mot eller föreskrift avseende alla typer av kontakter med den skyddade personen, inklusive per telefon, elektronisk eller vanlig post, fax eller på något annat sätt, och c) förbud mot eller föreskrift avseende att komma den skyddade personen närmare än ett visst fastställt avstånd. 137

Prop. 2014/15:51 s. 19.

behov som den utfärdande myndigheten har bedömt föreligga – kan pröva frågan om kontaktförbud och därigenom säkerställa ett eventuellt skyddsbehov. Erkännandet av skyddsåtgärden manifesteras också genom registrering och dokumentation. Enligt 7 § förordningen (2015:198) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor ska åklagaren dokumentera de påstådda överträdelser av en erkänd skyddsåtgärd som kommer till åklagarens kännedom.

Den omständigheten att det finns två EU-rättsakter som reglerar ömsesidigt erkännande av kontaktförbudsliknande beslut har sin grund i att medlemsstaterna har reglerat denna typ av beslut på olika sätt i sin nationella rätt. Vissa medlemsstater har låtit dessa frågor hanteras inom ramen för straffrätten medan andra har föreskrivit en civilrättslig ordning.

För fullständighetens skull ska det nämnas att det finns möjlighet att utfärda besöksförbud i familjerättsliga sammanhang. I ett mål om äktenskapsskillnad kan rätten på yrkande av någon av makarna förbjuda makarna att besöka varandra till dess att denna fråga har avgjorts genom en dom som har vunnit laga kraft (14 kap. 7 § andra stycket äktenskapsbalken). I och med att en dom på äktenskapsskillnad vinner laga kraft upphör besöksförbudet och någon möjlighet att förlänga förbudet efter den tidpunkten finns inte. Däremot ges rätten möjlighet att, om handläggningen av ett mål om äktenskapsskillnad har avslutats utan att det har bestämts vem av makarna som ska ha rätt att bo kvar i deras gemensamma bostad till dess att bodelning har skett, på ansökan av en av makarna förordna om kvarsittanderätt för en av dem. På begäran av någon av makarna får rätten också för samma tid förbjuda makarna att besöka varandra. Ett sådant förordnande om besöksförbud förutsätter att domstolen samtidigt beslutar om kvarsittanderätt. Rätten har även möjlighet att meddela interimistiska beslut i dessa frågor. (18 kap. 2 §.) Äktenskapsbalkens bestämmelser om besöksförbud är tillämpliga även vid upplösningen av registrerade partnerskap (2 kap. 3 § lagen [1994:1117] om registrerat partnerskap och 2 § lagen [2009:260] om upphävande av den lagen). Motsvarande bestämmelse om besöksförbud i samband med prövning av kvarsittanderätt till gemensam bostad som i äktenskapsbalken finns även för sambor (28 § sambolagen [2003:376]). Även i

138

A. prop. s. 25. 139

A. prop. s. 22–23.

mål om rätt att överta bostad får domstolen besluta om kvarsittanderätt och besöksförbud på motsvarande sätt som i 28 § (31 § sambolagen). Besöksförbud enligt de nu nämnda bestämmelserna förutsätter inte någon sådan fara som artikel 19 är avsedd att skydda mot. De är också begränsade i tiden och till vissa specifika situationer. Mot den bakgrunden bedöms de sakna betydelse för genomförandet av direktivet.

7.6.2.1.2 Nuvarande ordning uppfyller kraven i punkten

Genom möjligheten att utfärda kontaktförbud samt möjligheten att besluta om erkännande av europeisk skyddsorder och civilrättsliga skyddsåtgärder meddelade i andra medlemsstater uppfylls direktivets krav såvitt avser möjligheten att utan onödigt dröjsmål utfärda beslut mot någon som gjort sig skyldig till eller misstänks för en våldshandling som omfattas av direktivet med förbud att på något sätt kontakta brottsoffret.

Ett ordinärt kontaktförbud (1 § lagen om kontaktförbud) innebär ett generellt förbud att besöka eller på annat sätt ta kontakt med en annan person eller att följa efter denna person. Ett kontaktförbud kan också avse förbud att uppehålla sig i en bostad som brukas gemensamt med någon annan (kontaktförbud avseende gemensam bostad, 1 b §. Och när ett beslut om kontaktförbud avseende gemensam bostad har meddelats får en polis avlägsna den mot vilken förbudet gäller från bostaden. Genom ett utvidgat kontaktförbud (2 §) kan den som förbudet avses gälla mot förbjudas att gå in i eller komma inom ett fastställt avstånd från bl.a. en gemensam bostad och brottsoffrets arbetsplats. Det finns dessutom möjlighet att bestämma om ett ännu större geografiskt förbudsområde genom ett särskilt utvidgat kontaktförbud (2 a §). Europeiska skyddsorder och civilrättsliga skyddsåtgärder kan ha ett liknande innehåll såvitt avser vad förbudspersonen inte är tillåten att göra. Även i fråga om vilket närmare innehåll ett förbud att kontakta brottsoffret ska kunna ha bedöms direktivets krav vara uppfyllt.

Huvudregeln, såvida inte annat beslutas, är att kontaktförbud har omedelbar verkan. Även erkännande av europeiska skyddsorder och civilrättsliga skyddsåtgärder meddelade i andra medlemsstater gäller omedelbart. Ett utfärdande av kontaktförbud är inte beroende av om

brottsoffret gjort en brottsanmälan eller om en individuell bedömning inletts enligt artikel 16 i direktivet. Inga sådana krav gäller heller för meddelande eller erkännande av andra skyddsåtgärder. Även i dessa delar uppfylls således direktivets krav.

Direktivet föreskriver att i situationer av överhängande fara för brottsoffrets eller närståendes hälsa och säkerhet ska förbudsåtgärdena avse all kontakt inte bara med brottsoffret utan även brottsoffrets närstående, dvs. enligt direktivets definition barn till brottsoffret, eller andra personer än gärningspersonen eller den misstänkte som tillhör samma hushåll som brottsoffret och som får sin dagliga omsorg tillgodosedd av brottsoffret (artikel 2 g). Lagen om kontaktförbud förutsätter till skillnad från artikel 19 inte att det finns ett brottsoffer, utan det avgörande är att det i förhållande till skyddspersonen finns en sådan risk för exempelvis brott som ett kontaktförbud syftar till att skydda mot. Den som i direktivets mening är närstående till ett brottsoffer kan alltså enligt svensk rätt vara skyddsperson i sin egen rätt, om den aktuella risken finns i förhållande till den närstående.

Den grund för ordinärt kontaktförbud som närmast motsvarar direktivets ”situationer av överhängande fara för brottsoffrets eller de närståendes hälsa och säkerhet” är att det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att den som förbudet avses gälla mot kommer att begå brott mot, förfölja, otillbörligt övervaka eller på annat sätt allvarligt trakassera den som förbudet avses skydda (1 § andra stycket 1). Det kan i sammanhanget noteras att det vid riskbedömningen särskilt ska beaktas bl.a. om den som förbudet avses gälla mot har begått brott mot ”någon persons” – alltså inte bara den tänkta skyddspersonens – liv, hälsa, frihet eller frid (1 § tredje stycket 1 a). Exemplifieringen utökades 2011 på så sätt att även tidigare brottslighet mot någon annan än den tänkta skyddspersonen särskilt ska beaktas. I förarbetena angavs att tidigare brottslighet mot någon annan – främst brott i nära relationer som t.ex. brott mot före detta maka, make, sambo, partner eller barn – är en viktig indikator vid bedömningen av om det finns risk för att den mot vilken förbudet avses gälla kommer att t.ex. begå brott mot skyddspersonen.

För kontaktförbud avseende gemensam bostad görs riskbedömningen utifrån om det på grund av särskilda omständigheter finns risk

140

Prop. 2010/11:45 s. 40.

för att den som förbudet avses gälla mot kommer att begå brott mot den sammanboendes liv, hälsa, frihet eller frid. Bestämmelsen skyddar inte enbart personer som lever tillsammans som makar eller sambor utan även andra personer som lever tillsammans. Eftersom ett kontaktförbud avseende gemensam bostad innebär att den som förbudet avses gälla mot inte får besöka bostaden kan sammanboende närstående, t.ex. barn, till ett brottsoffer komma att i praktiken skyddas av förbudet. Även för sådant förbud är riskbedömningen individualiserad och görs utifrån risken för att den som förbudet avses gälla mot kommer att begå brott mot den som förbudet avses skydda. Samma sak gäller för utvidgade och särskilt utvidgade kontaktförbud.

Förbudet ska avse att på något sätt kontakta brottsoffret eller de närstående. I svensk rätt finns det inte något generellt förbud mot att kontakta närstående till skyddspersonen, men frågan är om den nyssnämnda formuleringen kan anses kräva det. Formuleringen avser det närmare innehållet i en akut förbudsåtgärd enligt artikel 19.1 och läser man denna tillsammans med den grundläggande förutsättningen för att punkten om akuta förbudsåtgärder ska vara tillämplig – dvs. att det rör sig om en situation av överhängande fara för brottsoffrets eller de närståendes hälsa och säkerhet – ligger det nära till hands att uppfatta formuleringen så att den tar sikte på sådana närstående som hotbilden gäller. Som nämns kan under sådana förutsättningar den som är närstående i direktivets mening skyddas av ett svenskt kontaktförbud på samma sätt som ett brottsoffer. Under förutsättning att direktivet ska förstås på detta sätt, vilket är utredningens uppfattning, bedöms gällande bestämmelser fullt ut uppfylla direktivets krav i fråga om möjligheten att meddela akuta förbudsåtgärder.

7.6.2.2¶Varaktiga kontaktförbud och skyddsorder (punkt 2)

Enligt punkten ska behöriga myndigheter ges befogenheter att utfärda kontaktförbud eller skyddsorder för så länge det är nödvändigt att erbjuda brottsoffer skydd mot alla våldshandlingar som omfattas av direktivet.

Det är tydligt att punkten tar sikte på skydd under en längre tid än de akuta förbudsåtgärder som omfattas av punkt 1. Vidare avser

141

Prop. 2002/03 :70 s. 69. 142

En annan sak är att det är förbjudet att kontakta skyddspersonen genom en tredje person, t.ex. en släkting (prop. 2010/11:45 s. 37).

punkten skydd mot alla våldshandlingar enligt direktivet , till skillnad från punkt 1 som förutsätter överhängande fara för hälsa och säkerhet. Frågan är om punkten enbart syftar till att utsträcka skyddet enligt de akuta åtgärderna på nämnda sätt eller om den också är avsedd att omfatta även andra slags åtgärder än sådana som de akuta skyddsåtgärderna ska innehålla. Artikelns systematik talar för det senare (se punkt 3 som hänvisar till ”de akuta skyddsåtgärder, kontaktförbud och skyddsorder som föreskrivs i punkterna 1 och 2”), liksom direktivets skäl. Begreppet kontaktförbud utvecklas inte i skälen, medan det anges att skyddsorder t.ex. kan förbjuda en gärningsperson eller en misstänkt att gå in i vissa lokaler, att komma inom ett fastställt avstånd från brottsoffret eller närstående eller att kontakta dem, inbegripet via onlinegränssnitt, eller om det är nödvändigt förbjuda innehav av skjutvapen eller dödliga vapen. I vart fall skyddsorder förefaller alltså vara avsett som ett vidare begrepp än akuta förbudsåtgärder även till sitt innehåll. Av betydelse för genomförandet är att punkten inte anger vad ett kontaktförbud eller en skyddsorder ska bestå i, och skälskrivningen är (i linje med det) endast exemplifierande. Att punkten avser kontaktförbud ”eller” skyddsorder talar för att en valmöjlighet är avsedd. Under alla omständigheter kan det konstateras att Sverige har en långtgående lagstiftning om kontaktförbud som även möjliggör flera av de åtgärder som i skälen beskrivs som skyddsåtgärder. Inte heller punktens tillämplighet på alla slags våldshandlingar, enligt direktivets vidsträckta definitioner, torde vålla något problem. Ett ordinärt kontaktförbud kan, som redovisats ovan, meddelas vid risk för brott. Någon formell begränsning finns alltså inte. I förarbetena uttalas att det i första hand ska vara fråga om brott mot någons liv, hälsa, frihet eller frid, men det anges också att även andra brott som kan användas i trakasserande syfte bör kunna läggas till grund för förbud.

När det gäller kravet på åtgärdens varaktighet kan följande noteras. Kontaktförbud enligt svensk rätt ska meddelas för en viss tid, högst ett år. Kontaktförbud avseende gemensam bostad får dock meddelas för högst två månader. (4 § första stycket lagen om kontaktförbud.) Kontaktförbudet gäller omedelbart, om inte annat bestäms (4 § andra stycket). Ett kontaktförbud avseende gemensam bostad får

143

Se definitionerna av våld mot kvinnor och våld i nära relationer (artikel 2 a och b) jämförda med artikel 1.2 som avgränsar kapitlets tillämpningsområde till straffbelagda gärningar. 144

Skäl 45. 145

Prop. 1987/88:137 s. 40–41.

endast förlängas om det finns särskilda skäl och med högst två veckor i taget. Ett kontaktförbud med villkor om elektronisk övervakning får förlängas med högst tre månader i taget. I övrigt får ett kontaktförbud förlängas med högst ett år i taget. (4 § tredje stycket.) Om det på grund av ändrade förhållanden finns skäl till det, får åklagaren häva eller ändra ett beslut om kontaktförbud som har meddelats av åklagaren eller rätten. Detta gäller dock inte om beslutet är föremål för rättens prövning. (23 §.) Utöver begränsningen att kontaktförbud får meddelas endast om skälen för ett sådant förbud väger tyngre än den inskränkning i rörelsefriheten eller det intrång eller men i övrigt som förbudet innebär för den som förbudet avses gälla mot (3 §) finns ingen gräns för hur många gånger ett kontaktförbud får förlängas.

Ett förbud utfärdat på grundval av en europeisk skyddsorder meddelad i en annan medlemsstat ska gälla för en viss tid. När tiden bestäms ska 4 § första stycket lagen om kontaktförbud tillämpas, dvs. förbud ska meddelas för en viss tid, högst ett år, förutom förbud avseende gemensam bostad som får meddelas för högst två månader. (3 kap. 6 § lagen om europeisk skyddsorder.) När det gäller erkännandet av civilrättsliga skyddsåtgärder meddelade i andra medlemsstater ska verkan av erkännandet, oavsett om skyddsåtgärden har en längre varaktighet, begränsas till en period på tolv månader, från och med utfärdandet av intyget (artikel 4.4 i förordningen).

Genom de redovisade bestämmelserna får kravet på att behöriga myndigheter ges befogenhet att utfärda kontaktförbud eller skyddsorder för att så länge det är nödvändigt erbjuda brottsoffer skydd mot alla våldshandlingar som omfattas av direktivet anses uppfyllt.

7.6.2.3¶Möjlighet att ställa krav på samtycke från vuxna brottsoffer (punkt 3)

Punkten innebär att medlemsstaterna, i enlighet med nationell rätt, såvitt avser vuxna brottsoffer ”får” kräva att de åtgärder som omfattas av punkterna 1 och 2 utfärdas på brottsoffrets begäran. Att ställa upp ett sådant krav är alltså en möjlighet men inte en skyldighet för medlemsstaterna. Ingenting sägs om brottsoffer som är barn. Det torde ha att göra med att barn inte nödvändigtvis anses kunna representera sig själva i sammanhang som dessa. Bestämmelsen skulle dock motsatsvis kunna vara avsedd att läsas som att ett krav på begäran inte får ställas när brottsoffret är ett barn, även om det kan diskuteras

om det är möjligt att införa en bindande reglering genom en sådan indirekt lagstiftningsteknik.

En prövning av kontaktförbud kan, som nämnts, initieras av den som förbudet avses skydda, men frågan kan också tas upp när det annars finns anledning till det (7 § lagen om kontaktförbud). Det uppställs inte några formkrav för ansökan, utan även en muntlig begäran godtas. Om den person som förbudet avses skydda är underårig kan ansökan göras av vårdnadshavare. Ett barn som har uppnått tillräcklig ålder och mognad bör själv kunna ta ställning till en fråga om kontaktförbud. Om den tänkta skyddspersonen är medvetslös eller på annat sätt ur stånd att ta ställning till fråga om kontaktförbud bör en god man eller förvaltare utses för att tillvara personens intressen. Om en person av rädsla eller andra orsaker väljer att inte ansöka om kontaktförbud kan en ansökan i stället framföras av t.ex. en polis eller en handläggare inom socialtjänsten. Har en begäran om kontaktförbud gjorts till Polismyndigheten, ska åklagaren omedelbart underrättas om detta (3 § första stycket förordningen om kontaktförbud). Om framställningen kommer från någon annan än den som förbudet avses skydda, måste åklagaren ta reda på dennas inställning så snart som möjligt om detta inte framgår av framställningen på något annat sätt. Det finns i och för sig inget hinder mot att ett målsägandebiträde initierar ett ärende om kontaktförbud. Det ingår dock inte i målsägandebiträdets uppdrag att också föra sökandens talan i processen. Genom en lagändring den 1 juli 2025 ingår det numera i uppdraget för en särskild företrädare för barn att anmäla ett behov av kontaktförbud till åklagaren om företrädaren bedömer att det finns ett sådant behov (3 a § lagen om särskild företrädare för barn). Och sedan den 1 juli 2025 kan en särskild företrädare för barn förordnas med anledning av ett ärende om kontaktförbud (1 § andra stycket). Ett förordnande som särskild företrädare på grund av en förundersökning omfattar även ett ärende om kontaktförbud, om den som kan misstänkas för brottet är samma person som förbudet avses gälla mot (1 § fjärde stycket).

Åklagaren har möjlighet att självmant ta upp frågan om kontaktförbud. Den möjligheten kan vara lämplig att utnyttja i vissa fall

146

Prop. 1987/88:137 s. 25. 147

Prop. 2024/25:123 s. 85. 148

Prop. 1987/88:137 s. 26. 149

Dahlgren, Lagen om kontaktförbud och lagen om europeisk skyddsorder – En kommentar, 7 §, Norstedts, 2025, Juno Version 1E.

när den som förbudet avses skydda av rädsla inte vill framstå som den som formellt sett har tagit initiativet till ett förbud. Även om åklagaren har utrymme att på eget initiativ ta upp frågan förutsätter ett beslut om kontaktförbud att den som förbudet avses skydda inte har någon invändning mot att förbud meddelas. Detta utesluter dock inte att förbud kan meddelas även om den som förbudet avses skydda inte har begärt det, men heller inte har någon invändning. Ett kontaktförbud kan därmed inte utfärdas helt ex officio, utan det krävs att skyddspersonen åtminstone inte motsätter sig att ett sådant förbud utfärdas.

Åklagare beslutar om en europeisk skyddsorder meddelad i en annan medlemsstat ska erkännas i Sverige (3 kap. 5 § lagen om europeisk skyddsorder) och är behörig myndighet i fråga om erkännande av erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor meddelade i andra medlemsstater (2 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor).

Punkten tillåter alltså att medlemsstaterna ställer krav på att t.ex. ett kontaktförbud får meddelas endast på begäran av den som förbudet avses skydda när det är fråga om en vuxen person. I svensk rätt uppställs dock inte något sådant krav för att kontaktförbud ska meddelas (vare sig i fråga om barn eller vuxna). Detsamma gäller för erkännande av europeisk skyddsorder och skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor meddelade i andra medlemsstater. Den omständigheten att ett kontaktförbud förutsätter att den som förbudet avses skydda inte har någon invändning bedöms inte komma i konflikt med direktivet. Den svenska regleringen bedöms därmed vara förenlig med direktivet.

7.6.2.4¶Information om skyddsåtgärder till brottsoffer (punkt 4)

Enligt punkten ska ett brottsoffer, när det är av relevans för brottsoffrets säkerhet, informeras om att det är möjligt att ansöka om akuta förbudsåtgärder, kontaktförbud eller skyddsorder och även möjligt att ansöka om gränsöverskridande erkännande av skyddsorder enligt direktivet om den europeiska skyddsordern eller förord-

150

A. prop. s. 44. 151

A. prop. s. 26. 152

Prop. 1987/88:137 s. 21 och SOU 2024:13 s. 286 samt Dahlgren, Lagen om kontaktförbud och lagen om europeisk skyddsorder – En kommentar, 7 §, Norstedts, 2025, Juno Version 1E.

ningen om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor.

Så snart som möjligt ska polisen för att fastställa en målsägandes behov av särskilda skyddsåtgärder under förundersökningen och rättegången göra en individuell skyddsbedömning. Vid bedömningen ska hänsyn särskilt tas till brottets allvar och målsägandens personliga förhållanden. En målsägande som är under arton år ska alltid anses ha ett särskilt skyddsbehov. En skyddsbedömning ska omprövas vid behov. (13 f § förundersökningskungörelsen.)

Om brottet är sådant att det kan bli fråga om att meddela kontaktförbud eller om målsäganden har behov av särskilda skyddsåtgärder enligt 13 f § ska målsäganden så snart som möjligt underrättas om de regler som gäller för meddelande av kontaktförbud samt om vilka skyddsåtgärder som finns och om möjlighet till alternativt boende. Målsäganden ska också så snart som möjligt informeras om bl.a. möjligheten att begära att en europeisk skyddsorder utfärdas och sänds över till en annan medlemsstat i EU enligt lagen om europeisk skyddsorder. (13 a § andra och tredje styckena.)

Kraven i punkten är därmed i huvudsak uppfyllda. Det finns emellertid ingen skyldighet att underrätta målsäganden om möjligheten att ansöka om gränsöverskridande erkännande av skyddsorder enligt direktivet om den europeiska skyddsordern eller förordningen om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor. En sådan skyldighet behöver därför införas, lämpligen i förundersökningskungörelsen. Se förslag om detta i avsnitt 11.3.1.

7.6.2.5¶Överträdelser av förbudsåtgärder (punkt 5)

Enligt punkten ska överträdelser av akuta förbudsåtgärder, kontaktförbud eller skyddsorder vara föremål för effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga eller icke-straffrättsliga påföljder. En omprövning av den individuella bedömning som avses i artikel 16 i direktivet ska vid behov övervägas i enlighet med punkt 7 i den artikeln när en sådan överträdelse inträffar.

Den som bryter mot ett kontaktförbud döms för överträdelse av kontaktförbud till fängelse i högst ett år (24 § första stycket lagen om kontaktförbud). Om en överträdelse avser ett utvidgat eller särskilt utvidgat kontaktförbud, döms för överträdelse av utvidgat

eller särskilt utvidgat kontaktförbud till fängelse i högst två år (andra stycket). För ringa brott är straffet böter (tredje stycket). Den som har meddelats ett kontaktförbud med villkor om elektronisk övervakning och som hindrar att den elektroniska övervakningen kommer till stånd eller kan fortgå, eller som i övrigt hanterar den elektroniska utrustningen på ett sätt som är ägnat att försvåra övervakningen, döms för hindrande eller försvårande av elektronisk övervakning till fängelse i högst ett år. Den som av grov oaktsamhet begår en sådan gärning, döms för oaktsamt hindrande eller försvårande av elektronisk övervakning till böter eller fängelse i högst ett år. (25 §.) Gärningar enligt 24 § lagen om kontaktförbud återfinns bland de brottsliga gärningar som kan ingå i brotten grov fridskränkning eller grov kvinnofridskränkning (4 kap. 4 a § brottsbalken), olaga förföljelse (4 b §) och hedersförtryck (4 e §).

Den som bryter mot ett förbud som har meddelats enligt 3 kap. 5 § lagen om europeisk skyddsorder döms för överträdelse av europeisk skyddsorder till fängelse i högst ett år. Om brottet är ringa, döms till böter. Åtal för brott mot lagen får väckas endast om det står klart att överträdelsen inte kommer att leda till att det i den andra medlemsstaten inleds ett förfarande för att skärpa skyddsåtgärden eller för att upphäva skyddsåtgärden och i stället påföra en frihetsberövande åtgärd. (3 kap. 14 §.)

Några straffsanktioner finns inte kopplade till överträdelse av erkända skyddsåtgärder enligt förordningen om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor. Ett åberopande av en sådan skyddsåtgärd får som tidigare nämnts verkan i Sverige genom att åklagaren kan pröva frågan om kontaktförbud och därigenom säkerställa ett eventuellt skyddsbehov. Erkännandet av skyddsåtgärden manifesteras också genom registrering och dokumentation. Genom att skyddsåtgärden har åberopats inför åklagaren är den erkänd och gäller i Sverige oavsett utfallet i kontaktförbudsfrågan. Om en överträdelse av en skyddsåtgärd misstänks ha begåtts kan det aktualisera en ny prövning av frågan om att utförda kontaktförbud. Att en skyddsåtgärd erkänns i Sverige kan alltså leda till att ett kontaktförbud meddelas, antingen som en direkt följd av att skyddsåtgärden åberopas hos åklagaren eller om den senare överträds. Därigenom kan det också i förlängningen bli aktuellt att i fall som omfattas av förordningen tillämpa straffbestämmelserna i lagen om kontaktförbud.

153

Prop. 2014/15:51 s. 25.

De straffrättsliga påföljder som gäller för överträdelser av kontaktförbud och skyddsorder bedöms vara effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder. Överträdelser av civilrättsliga skyddsåtgärder meddelade i andra medlemsstater är inte omedelbart föremål för straffrättsliga påföljder men kan föranleda att kontaktförbud meddelas, vilket i sin tur kan leda till straffrättsliga påföljder. Sammantaget bedöms direktivets krav i dessa delar vara uppfyllda.

Som nämnts (se avsnitt 7.3.2.2) ska Polismyndigheten när ett beslut om kontaktförbud har meddelats utse en kontaktperson till den som förbudet avses gälla mot och en annan kontaktperson till den som förbudet avses skydda. Kontaktpersonerna ska hålla löpande kontakt med den som förbudet gäller mot respektive den som förbudet avses skydda och verka för att kontaktförbudet följs samt lämna stöd och hjälp. (4 e § förordningen om kontaktförbud.) Vid en överträdelse av ett meddelat kontaktförbud ska skyddspersonens kontaktperson genomföra en förnyad individuell skyddsbedömning för att klarlägga om det finns behov av ytterligare stöd eller skyddsåtgärder och om det finns förutsättningar att ansöka om ett mer kvalificerat kontaktförbud. Detta ska ske i samråd med kontaktpersonen till förbudspersonen, utredare och åklagare. Kontaktpersonen till skyddspersonen ska också bedöma om det finns behov av biträde av Polismyndighetens brottsoffer- och personsäkerhetsverksamhet (Bops) och om sådant behov finns översända en begäran om biträde till Bops. Kravet på att omprövning sker av den individuella skyddsbedömningen enligt artikel 16.7 i direktivet bedöms därmed vara uppfyllt.

7.6.2.6¶Underrättelse vid överträdelser (punkt 6)

Enligt punkten ska brottsoffer ges möjlighet att utan onödigt dröjsmål bli underrättade vid en överträdelse av en akut förbudsåtgärd, ett kontaktförbud eller en skyddsorder som kan påverka deras säkerhet.

Som nämnts ovan ska alltså vid överträdelser av ett meddelat kontaktförbud eller annan skyddsåtgärd skyddspersonens kontaktperson vid behov begära biträde av Bops. Vidare anges i polisens rutindokument att vid brott mot kontaktförbudet ska kontaktpersonen

154

PM 2026:14 s. 11–12.

till den som förbudet avses skydda ta kontakt med hen. Det finns emellertid ingen författningsreglerad skyldighet att lämna information om överträdelsen till skyddspersonen. En sådan skyldighet behöver därför införas för att direktivets krav ska uppfyllas, både avseende överträdelse av kontaktförbud och överträdelse av europeisk skyddsorder. Utredningen bedömer att detta bör ske i förordning. Förslag om en sådan reglering i förordningen (1988:691) om kontaktförbud och i förordningen (2015:646) om europeisk skyddsorder lämnas i avsnitt 11.3.3.

7.6.2.7¶Ingen skyldighet att ändra nationella system (punkt 7)

I punkten tydliggörs att artikeln inte ålägger medlemsstaterna någon skyldighet att ändra sina nationella system när det gäller huruvida akuta förbudsåtgärder och skyddsorder faller inom ramen för straffrätten, privaträtten eller förvaltningsrätten.

I svensk rätt anses ett beslut om kontaktförbud utgöra ett offentligrättsligt beslut, meddelat i ett närmast förvaltningsrättsligt förfarande med påtagligt straffrättsliga inslag. Överträdelse av kontaktförbud utgör ett brott och prövas i brottmål. Direktivet föreskriver alltså ingen skyldighet att ändra denna ordning.

7.7¶Skydd av brottsoffers privatliv (artikel 20)

Bedömning

Nuvarande ordning bedöms uppfylla direktivets krav. Ingen författningsändring eller annan åtgärd är därmed nödvändig.

7.7.1¶Artikel 20

Enligt artikel 20 ska medlemsstaterna i samband med straffrättsliga förfaranden säkerställa att bevisning som rör brottsoffrets tidigare sexuella beteende eller andra aspekter av brottsoffrets privatliv är tillåten endast när det är relevant och nödvändigt.

155

PM 2026:14 s. 11. 156

Prop. 2014/15:139 s. 31.

Att bevisning som rör brottsoffrets tidigare sexuella beteende, sexuella preferenser eller klädsel läggs fram för att ifrågasätta trovärdigheten och frånvaron av samtycke från brottsoffrets sida i fall av sexuellt våld, i synnerhet våldtäkt, kan bidra till att upprätthålla skadliga stereotyper avseende brottsoffer och leda till upprepad eller sekundär viktimisering. Sådan bevisning bör därför tillåtas endast om det är nödvändigt för att bedöma en specifik fråga i det aktuella ärendet eller för att utöva rätten till försvar.

7.7.2¶Nuvarande ordning uppfyller direktivets krav

I svensk rätt tillämpas fri bevisprövning, innefattande att parterna som utgångspunkt får lägga fram vilken bevisning som helst (principen om fri bevisföring) och att domstolen är fri att avgöra vilket bevisvärde ett visst bevis har för utgången i målet (principen om fri bevisvärdering). Det uttrycks så att rätten efter samvetsgrann prövning av allt som förekommit ska avgöra vad som i målet är bevisat (35 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken).

Den fria bevisprövningen begränsas bl.a. av bestämmelsen om avvisning av bevisning i 35 kap. 7 § rättegångsbalken. Enligt tredje punkten får rätten avvisa bevisning som den bedömer uppenbart skulle bli utan verkan. Med detta avses att beviset inte ska kunna förändra det totala bevisvärdet rörande ett visst bevistema så att tillräcklig bevisning uppnås eller inte längre anses föreligga, och att detta ska vara uppenbart. För att ett bevis ska kunna avvisas med stöd av bestämmelsen måste det helt kunna frånkännas värde. I allmänhet får det anses vara mycket svårt att i förväg uttala sig om resultatet av viss bevisning.

Vid förhör med vittne, part eller målsägande som inte för talan ska rätten avvisa frågor, som uppenbart inte hör till saken eller som är förvirrande eller på annat sätt otillbörliga (36 kap. 17 § femte stycket och 37 kap. 1 § rättegångsbalken). I likhet med vad som gäller för avvisning av bevisning generellt kan det ofta vara svårt att på förhand bedöma om en viss fråga är sakligt berättigad och rätten bör därför vara försiktig vid avvisande av en fråga som onödig eller ovidkommande.

157

Skäl 48. 158

”Kroppskamerainspelningen” NJA 2021 s. 286 p. 8 med vidare hänvisningar. 159

Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken, 1949 s. 511.

Det finns i princip inget hinder mot att lägga fram bevisning om en parts eller ett vittnes personliga förhållanden, anseende eller karaktär i syfte att påverka bedömningen av utsagans trovärdighet. Domstolen kan dock vägra att ta upp bevisning rörande en parts eller ett vittnes trovärdighet i allmänhet, om sådan läggs fram i chikanöst syfte.

Utöver principen om fri bevisprövning kan även Europakonventionens krav på rätten till en rättvis rättegång (artikel 6) ha betydelse för rätten att lägga fram bevisning om brottsoffers personliga förhållanden. Europadomstolen har konstaterat att frågan om tillåtlighet av bevis visserligen är en fråga för nationell rätt, och att det är de nationella domstolarnas uppgift att bedöma om bevisning saknar betydelse och därför inte ska tillåtas, men att tillämpningen av nationella bestämmelser kan resultera i att rätten till en rättvis rättegång har kränkts.

Rätten att lägga fram bevisning om brottsoffers privatliv är således långtgående men inte absolut. Möjlighet finns att avvisa bevisning av sådant slag som är onödig eller ovidkommande, eller läggs fram i chikanöst syfte. Regelverket syftar till att tillgodose den misstänktas rätt till ett fullgott försvar samtidigt som det skyddar brottsoffret från sekundär viktimisering genom att onödig eller ovidkommande information om t.ex. brottsoffrets tidigare sexuella beteende dras in i rättegången. Direktivets krav bedöms därmed vara uppfyllda.

7.8¶Riktlinjer för brottsbekämpande myndigheter och åklagarmyndigheter (artikel 21)

Bedömning

Artikeln är inte tvingande för medlemsstaterna. Befintliga riktlinjer svarar väl mot de rekommendationer för riktlinjernas innehåll som är relevanta för respektive myndighet.

160

NJA II 1943 s. 451 och ”Karaktärsbevisningen” NJA 2007 s. 547. 161

Se t.ex. Judge mot Förenade kungariket, mål nr 35863/10.

7.8.1¶Artikel 21

Medlemsstaterna får i fråga om fall som rör våld mot kvinnor eller våld i nära relationer utfärda riktlinjer för behöriga myndigheter som deltar i straffrättsliga förfaranden, inbegripet riktlinjer för åklagare. Riktlinjerna ska vara könsmedvetna och rådgivande och får ge vägledning om a) hur det ska säkerställas att alla former av våld mot kvinnor och

våld i nära relationer identifieras korrekt, b) hur relevanta bevis, inklusive onlinebevis, ska samlas in och

bevaras, c) hur de individuella bedömningarna enligt artiklarna 16 och 17,

inklusive processen för deras omprövning, ska genomföras, d) hur fall som kan kräva utfärdande eller genomförande av akuta

förbudsåtgärder, kontaktförbud eller skyddsorder ska hanteras, e) hur brottsoffer ska bemötas på ett trauma-, genus-, funktions-

nedsättnings- och barnmedvetet sätt och hur barnets rätt att höras och barnets bästa ska säkerställas,

f) hur det ska säkerställas att brottsoffer behandlas på ett respekt-

fullt sätt och att förfarandena genomförs på ett sätt som förhindrar

sekundär eller upprepad viktimisering, g) hur de ytterligare skyddsbehoven och alla relevanta stödbehov

hos brottsoffer som utsätts för intersektionell diskriminering, enligt vad som föreskrivs i artikel 33.1, ska tillgodoses,

h) hur könsstereotyper ska identifieras och undvikas, i) hur medvetenheten om alla grupper av brottsoffer i samband

med våld i nära relationer ska ökas, j) hur brottsoffer ska hänvisas till specialiserade stödtjänster, inklu-

sive medicinska tjänster, för att säkerställa att brottsoffren behandlas på lämpligt sätt och att fall av våld mot kvinnor eller våld

i nära relationer hanteras på lämpligt sätt utan onödigt dröjsmål,

och k) hur skyddet av brottsoffers integritet och konfidentiella uppgifter

ska säkerställas.

För att säkerställa att riktlinjerna uppdateras på lämpligt sätt ska de vid behov ses över, med beaktande av hur de tillämpas i praktiken.

Med tanke på den alldeles särskilda karaktären hos, och de alldeles särskilda omständigheterna kring, brotten våld mot kvinnor och våld i nära relationer har riktlinjer för brottsbekämpande myndigheter och åklagarmyndigheter ett värde i sig. På grund av brottsoffers särskilda sårbarheter är vägledning om hur de bör behandlas i varje skede av processen av avgörande betydelse för att öka medvetenheten och undvika upprepad viktimisering i samband med hanteringen av dessa typer av brott. Riktlinjer för åklagarmyndigheter kan betraktas som både en handbok för förfaranden och ett referensverk för bästa praxis. Särskilt när det gäller att närma sig brottsoffer och behandla dem utifrån deras unika situation och erfarenhet kan specialiserade tjänster för kvinnor erbjuda expertrådgivning och expertvägledning med utgångspunkt i deras dagliga kontakter med brottsoffer. Medlemsstaterna uppmuntras att samråda och samarbeta med specialiserade tjänster för kvinnor i samband med att sådana riktlinjer utarbetas och ses över. Medlemsstaterna bör se över sina riktlinjer för brottsbekämpande myndigheter och åklagarmyndigheter när det sker en viktig utveckling i deras rättsliga ramar eller samhället i stort. Det skulle bl.a. kunna handla om tillfällen då befintliga lagar eller fast rättspraxis ändras väsentligt eller nya våldstendenser eller våldsformer uppstår, och särskilt om tillfällen då den tekniska utvecklingen leder till nya former av nätvåld.

7.8.2¶Befintliga riktlinjer svarar väl mot rekommendationerna

Artikel 21 är fakultativ och ställer således inte några krav på medlemsstaterna när det gäller att utfärda sådana riktlinjer som anges eller att riktlinjer, om de utfärdas, ska ha det innehåll som anges i artikeln. Nedan redovisas ändå vissa av de riktlinjer som på olika sätt svarar mot artikelns innehåll.

I Sverige är det av hävd myndigheterna själva som tar fram riktlinjer för sina verksamheter. Alldeles oavsett att artikeln inte är tvingande hindrar varken artikelns ordalydelse eller relevant skälstext enligt utredningens bedömning att uppgiften att ta fram riktlinjer på sådant sätt delegeras. Det är i så fall även myndigheternas

162

Skäl 49.

uppgift att regelbundet och vid behov uppdatera riktlinjerna samt, när det bedöms lämpligt, samråda och samarbeta med t.ex. specialiserade tjänster för kvinnor i samband med att riktlinjerna utarbetas och ses över.

I sammanhanget kan noteras att riktlinjerna – enligt uppräkningen i första stycket – i huvudsak är inriktade på brottsbekämpande och brottsutredande verksamhet och att flera av de områden som riktlinjerna är avsedda att ge vägledning om följaktligen inte kan anses vara av omedelbar relevans för domstolarnas verksamhet. Det gäller hur relevanta bevis, inklusive onlinebevis, ska samlas in och bevaras (punkt b), hur de individuella bedömningarna enligt artiklarna 16 och 17 i direktivet, inklusive processen för deras omprövning, ska genomföras (punkt c), hur de ytterligare skyddsbehoven och alla relevanta stödbehov hos brottsoffer som utsätts för intersektionell diskriminering, enligt vad som föreskrivs i artikel 33.1 i direktivet, ska tillgodoses (punkt g), hur medvetenheten om alla grupper av brottsoffer i samband med våld i nära relationer ska ökas (punkt i) och hur brottsoffer ska hänvisas till specialiserade stödtjänster, inklusive medicinska tjänster, för att säkerställa att brottsoffren behandlas på lämpligt sätt och att fall av våld mot kvinnor eller våld i nära relationer hanteras på lämpligt sätt utan onödigt dröjsmål (punkt j). För domstolarnas del är det främst riktlinjer avseende bemötandet av brottsoffer under domstolsprocessen – dvs. att brottsoffer ska bemötas på ett trauma-, genus-, funktionsnedsättnings- och barnmedvetet sätt (punkt e), att förfarandena ska genomföras på ett sätt som förhindrar sekundär eller upprepad viktimisering (punkt f) och att könsstereotyper ska undvikas i förfarandet (punkt h) – som är av betydelse. För Åklagarmyndighetens verksamhet kan ifrågasättas relevansen av riktlinjer avseende punkt c eftersom åklagare inte är omedelbart involverade i de skydds- och stödbedömningar som ska göras enligt artiklarna 16 och 17, utöver i den utsträckning skyddsbedömningar används för att ta ställning till frågor om kontaktförbud och andra skyddsåtgärder.

Behöriga myndigheter som deltar i straffrättsliga förfaranden – avseende våld mot kvinnor eller våld i nära relationer – får i första hand anses vara Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och de allmänna domstolarna, men kan beroende på omständigheterna även omfatta t.ex. Kronofogdemyndigheten. Nedan redovisas ett urval

av riktlinjer motsvarande de i artikeln från några av dessa myndigheter.

Polismyndigheten har tagit fram en handbok för den arbetsmetodik – Polisensmyndighetens nationella utredningsmetodik (PNU) – som ska användas i det brottsutredande uppdraget. Den ska bidra till att utredningsverksamheten bedrivs rättssäkert, enhetligt och effektivt samt med hög kvalitet. Metodiken ska vara ett stöd för myndighetens medarbetare och innehåller bindande regler, rekommendationer och upplysningar om hur arbetet med brottsutredningar ska eller bör bedrivas. Utöver PNU finns också andra nationella och regionala styrdokument och metodstöd för utredningsarbetet, med olika inriktning beroende på bl.a. brottstyp. Särskilda checklistor för initiala utredningsåtgärder vid brott mot särskilt utsatta brottsoffer – som inkluderar sexualbrott, brott i parrelation, hedersrelaterad brottslighet och brott där barn är involverade – har tagits fram för att ge närmare stöd och vägledning vid utredning av sådana brott. Nationella operativa avdelningen har därutöver tagit fram ett metodstöd avseende våld i nära relationer som syftar till att utgöra ett komplement till checklistorna. Metodstödet är ett kunskapshöjande fördjupningsmaterial som riktar sig till alla polisanställda som möter människor i sitt arbete och ger en bred fenomenförståelse för vad mäns våld mot kvinnor och våld i nära relation inkluderar, hur man bör agera, hänvisningar till ytterligare material samt stöd utifrån polisanställdas funktioner och arbetsuppgifter i processen. Metodstödet beskriver de arbetssätt och åtgärder som Polismyndigheten framhåller för att skapa stabila och robusta förundersökningar vid utredning av brott i nära relationer med vuxna målsägande. Eftersom brott i nära relation många gånger är grova brott hanteras de också utifrån den särskilda metodik för utredning av sådana brott som beskrivs i ett metodstöd för utredning av grova våldsbrott (PUG). Som nämnts (se avsnitt 7.3.2.1) finns det riktlinjer för genomförandet av den individuella skyddsbedömningen enligt artikel 16 i direktivet (13 f § förundersökningskungörelsen) och för hanteringen av fall

163

Polismyndighetens handbok för PNU. Polismyndighetens nationella utredningsmetodik, PM 2022:24 s. 4. 164

Checklistor för initiala utredningsåtgärder vid brott mot särskilt utsatta brottsoffer, A249.354/2023. 165

Nationella operativa avdelningens metodstöd för våld i nära relation, 2024. 166

Metodstödet s. 6. 167

Metodstödet s. 7. 168

Upphävda PM 2018:42.

som kan kräva utfärdande eller genomförande av det som i svensk rätt motsvarar direktivets reglering avseende akuta förbudsåtgärder, kontaktförbud eller skyddsorder.

Åklagarmyndigheten har tagit fram en rättslig vägledning avseende brott i nära relation och olaga förföljelse (RäV 2024:2) samt en rättslig vägledning om utredningsmetod för brott mot särskilt utsatta brottsoffer (RäV 2023:6), vilka är avsedda att komplettera varandra. Utöver dessa finns det en särskild rättslig vägledning avseende brott mot barn (RäV 2023:9). I vägledningarna ges främst riktlinjer för hur utredningen av dessa brott ska bedrivas på bästa sätt, men de tar också upp frågor relaterade till bemötande av brottsoffer. Sådana aspekter behandlas annars mer utförligt i en rättslig vägledning om bemötande av brottsoffer (RäV 2022:10). I denna ges riktlinjer för hur brottsoffergrupper som identifierats som särskilt sårbara eller särskilt utsatta, inklusive barn, ska bemötas på korrekt sätt. För åklagare finns också rättsliga vägledningar rörande frågor om kontaktförbud samt om europeisk skyddsorder och civilrättsliga skyddsåtgärder.

Sveriges Domstolar och Domstolsverket har länge prioriterat bemötandefrågor. Sedan 2010 har Sveriges Domstolar en för samtliga domstolar gemensam bemötandestrategi som utgör en övergripande vägledning för arbetet med bemötande av parter, vittnen och andra domstolsaktörer. De enskilda domstolarna har egna bemötandepolicyer, som ibland tas fram gemensamt med andra domstolar i det geografiska närområdet. På uppdrag av bl.a. Domstolsverket och Domstolsakademin har flera arbetsdokument om god domarsed tagits fram. Dessa har samlats i ett sammanhållet dokument som har fått titeln ”God domarsed 2023”. I dokumentet behandlas frågor om domares bemötande av parter, övriga aktörer och allmänheten.

Bland övriga myndigheter kan nämnas Kronofogdemyndigheten, som har tagit fram en handledning för bemötande av våldsutsatta – ”Våld i nära relation – ekonomiskt våld”. Informationen i handled-

169

PM 2026:14. 170

RäV 2024:2 s. 5. 171

RäV 2022:10 s. 9–12. 172

RäV 2023:1. 173

RäV 2021:25. 174

T.ex. domstolarna i Västerbottens och Norrbottens län. 175

https://www.domstol.se/domstolsakademin/god-domarsed-2023. 176

God domarsed 2023 s. 88–91.

ningen riktar sig till anställda på myndigheten som kommer i kontakt med våldsutsatta. Den innehåller information om vad Kronofogdemyndigheten kan göra men även konkreta exempel på hur den kan agera som är utsatt för ekonomiskt våld. Det finns också exempel på frågor som personer i omgivningen kan ställa. På Kronofogdemyndighetens webbplats ges också råd till personer som är utsatta för ekonomiskt våld, bl.a. en upplysning om hur brottsoffer kan få hjälp av myndigheten med att driva in ett skadestånd i ett brottmål om den som ska betala inte gör det.

Utredningens bedömning är att de riktlinjer som myndigheterna själva har utarbetat innehållsmässigt väl motsvarar de rekommendationer i direktivet för riktlinjernas innehåll som är relevanta för respektive myndighet. Ordningen att myndigheterna själva utarbetar riktlinjer för sina verksamheter är i sig förenlig med direktivet.

7.9¶Rollen för nationella organ, inklusive jämställdhetsorgan (artikel 22)

Bedömning

Nuvarande ordning bedöms uppfylla kraven i artikeln. Ingen författningsändring eller annan åtgärd är därmed nödvändig.

7.9.1¶Artikel 22

Medlemsstaterna ska, enligt artikel 22, utse ett eller flera organ och vidta de åtgärder som är nödvändiga för att organet eller organen ska kunna (a) offentliggöra rapporter om och lämna rekommendationer i frågor som rör våld mot kvinnor och våld i nära relationer, bl.a. genom att samla in befintlig god praxis och (b) utbyta tillgänglig information med relevanta organ på europeisk nivå, till exempel Europeiska jämställdhetsinstitutet (European Institute of Gender Equality, EIGE). Vid tillämpningen får medlemsstaterna samråda med organisationer i det civila samhället (punkt 1). De organ som avses i punkt 1 i artikeln kan vara en del av de jämställdhetsorgan

177

Kronofogdemyndigheten, Handledning. Våld i nära relation – ekonomiskt våld. 178

https://kronofogden.se/rad-och-stod/for-dig-som-stodjer-andra/se-det-ekonomiska-valdet.

179 180 som inrättas enligt direktiven 2004/113/EG , 2006/54/EG och 2010/41/EU (punkt 2).

Det kan nämnas att artikel 38 innehåller krav på att medlemsstaterna ska utse eller inrätta ett eller flera offentliga organ som ska ansvara för att samordna, genomföra, övervaka och utvärdera politik och åtgärder för att förhindra och bekämpa alla former av våld som omfattas av direktivet. Där anges också att organet eller organen ska samordna insamlingen av de data som avses i artikel 44 samt analysera och sprida resultaten av sådana insamlingar. Det finns inget krav på att organen i artikel 38 och denna artikel ska vara desamma, men detta framstår som en naturlig ordning.

7.9.2¶Nuvarande ordning uppfyller direktivets krav

Uppgifterna att ta fram och offentliggöra rapporter om samt lämna rekommendationer i frågor som rör våld mot kvinnor och våld i nära relationer åligger främst Brottsförebyggande rådet (Brå) och Jämställdhetsmyndigheten.

Brå har till uppgift att bidra till kunskapsutvecklingen inom rättsväsendet och det kriminalpolitiska området samt att främja brottsförebyggande arbete. Myndigheten ska vidare löpande bistå regeringen i kriminalpolitiska frågor. (1 § förordningen [2016:1201] med instruktion för Brottsförebyggande rådet). När det gäller uppdraget att utveckla kunskap på det kriminalpolitiska området har Brå bl.a. uppgiften att ansvara för den officiella kriminalstatistiken och att initiera och bedriva forsknings-, analys- och utvecklingsarbete (2 §). Brå ska också bidra till att verksamheterna inom det kriminalpolitiska området bedrivs kunskapsbaserat genom att (1) identifiera angelägna utvecklingsområden för rättsväsendet och för det brottsförebyggande arbetet, (2) baserat på kunskap framtagen av myndigheten och på annan nationell och internationell kunskap ge regeringen, rättsväsendets myndigheter och brottsförebyggande aktörer underlag

179

Rådets direktiv 2004/113/EG av den 13 december 2004 om genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män när det gäller tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster. 180

Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (omarbetning). 181

Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/41/EU av den 7 juli 2010 om tillämpning av principen om likabehandling av kvinnor och män som är egenföretagare och om upphävande av rådets direktiv 86/613/EEG.

för åtgärder och prioriteringar, (3) sammanställa och tillgängliggöra nytillkommen forskning om svensk polis och svensk polisverksamhet, och (4) ge metodstöd till rättsväsendets myndigheter och till aktörer på nationell, regional och lokal nivå vars verksamhet har betydelse för det brottsförebyggande arbetet (3 §). I Brås uppdrag ingår även att bidra till utvecklingen av det brottsförebyggande arbetet och till samordning mellan aktörer vars verksamhet har betydelse för det brottsförebyggande arbetet (4 §). Myndigheten ska integrera ett jämställdhets-, barn- och ungdomsperspektiv i sin verksamhet genom att belysa och beakta förhållanden utifrån ålder och kön. Om det inte finns särskilda skäl mot det, ska Brå redovisa statistik, uppföljningar och analyser med kön som övergripande indelningsgrund. (6 §.)

Brå offentliggör även återkommande statistik och rapporter om våld i nära relationer. Inom ramen för den officiella kriminalstatistiken publicerar Brå årligen vissa statistiska uppgifter om våld i nära relation som kommit till rättsväsendets kännedom. Brå genomför även vartannat år en statistisk undersökning som kartlägger kvinnors och mäns utsatthet för våld i nära relation. Vidare publicerar Brå statistik om polisanmälda hatbrott vartannat år, och däremellan en eller flera fördjupningsstudier utifrån statistiken.

Jämställdhetsmyndigheten har som uppgift att arbeta med uppföljning, analys, samordning, kunskap och stöd i syfte att nå de jämställdhetspolitiska målen och ska bidra till en strategisk, sammanhållen och hållbar styrning och ett effektivt genomförande av jämställdhetspolitiken (2 § förordningen [2017:937] med instruktion för Jämställdhetsmyndigheten). Inom ramen för det arbetet använder myndigheten, förutom egna uppföljningar och analyser, tillgänglig statistik, studier, aktuell forskning och andra myndigheters uppföljningar som har relevans för området. Jämställdhetsmyndigheten ska årligen redovisa och analysera resultat av åtgärder som relevanta myndigheter och andra aktörer har vidtagit samt vartannat år göra en fördjupad uppföljning av delmålet om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra(8 §).

I samband med lanseringen av nya nationella strategin mot mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, utnyttjande i prostitution och människohandel samt hedersrelaterat våld och förtryck för 2026–2035

182

https://bra.se/amnen/vald-i-nara-relation. 183

https://bra.se/statistik/statistik-om-rattsvasendet/hatbrottsstatistik#h-Fordjupadestudier.

(se avsnitt 4.3) beslutade regeringen att ge Brottsförebyggande rådet (Brå), Jämställdhetsmyndigheten, Socialstyrelsen och Statistiska Centralbyrån (SCB) i uppdrag att ta fram indikatorer för uppföljning av nollvisionen för dödligt våld mot kvinnor och de jämställdhetspolitiska delmålen mot våld, förtryck och utnyttjande, med beaktande av den nationella strategin och dess strategiska områden och utgångspunkter. Myndigheterna ska vid genomförandet av uppdraget beakta de punkter som rör uppföljning och datainsamling i rekommendationer till Sverige från Istanbulkonventionens partskommitté. I det nya uppdraget anges att Jämställdhetsmyndigheten med stöd av länsstyrelserna ska förbereda för att i stället för vartannat år genomföra en fördjupad uppföljning av utvecklingen vart fjärde år. Skälet till detta är att förändringar inom området ofta sker långsamt och det då finns en längre period att analysera. Länsstyrelserna ska fortsatt årligen redovisa en bedömning av resultat och effekter av arbetet på regional och lokal nivå till Jämställdhetsmyndigheten. Dessa redovisningar utgör alltså också ett underlag för Jämställdhetsmyndighetens fördjupade uppföljning. Jämställdhetsmyndighetens årliga uppföljning ska fortsätta.

Jämställdhetsmyndigheten representerar Sverige i EIGE:s expertråd och samarbetar med EIGE på avdelningsnivå. Som statistikansvarig myndighet och ansvarig för europeisk statistik på området ”Crime and Criminal Justice” medverkar Brå i det internationella samarbetet på statistikområdet för rättsväsendet. Inom ramen för det internationella samarbetet ansvarar Brå för framställning och rapportering av statistik, såväl löpande som i samband med enskilda uppdrag. Brå bistår även genom konsultationer. Uppdragen avser statistik om brott och rättsväsendet på initiativ från olika internationella organ, däribland EIGE och Europeiska kommissionen (inklusive Eurostat) på EU-nivå samt FN:s kontor för narkotikakontroll och förebyggande av brott (UNODC). Brå representerar även Sverige i den tillfälliga arbetsgrupp (Task Force) som EIGE inrättat för att bl.a. fastställa gemensamma standarder för de uppgifter som medlemsstaterna ska rapportera enligt artikel 44 (se avsnitt 10.1.7).

184

A2026/00417 och skr. 2025/26:245 s. 53–54. 185

https://jamstalldhetsmyndigheten.se/om-jamstalldhetsmyndigheten/internationellt-arbete/ och https://eige.europa.eu/about/organisation/experts-forum. 186

https://bra.se/om-bra/projekt-och-uppdrag/projekt/2021-04-12-internationell-verksamhetinom-statistik och Brås verksamhetsplan 2025 s. 14.

Brå gör också insatser som experter i hatbrottsfrågor i internationella sammanhang och fungerar som nationell kontaktpunkt på hatbrottsområdet gentemot bl.a. EU:s byrå för grundläggande rättigheter (European Union Agency for Fundamental Rights, FRA) och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europas (OSSE) kontor för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter (Organisation for Security and Co-operation in Europe [OSCE] Office for Democratic Institutions and Human Rights, ODHIR).

För Sveriges del är det jämställdhetsorgan som inrättats enligt de i artikeln nämnda direktiven Diskrimineringsombudsmannen (DO). DO arbetar med att motverka diskriminering i samhället och utövar tillsyn över att diskrimineringslagen [2008:567] följs (4 kap. 1 § diskrimineringslagen). Diskrimineringslagen innehåller bl.a. förbud mot diskriminering på sju olika grunder, inklusive kön, som gäller på tio i lagen angivna samhällsområden. Den som bryter mot diskrimineringsförbuden kan åläggas att betala diskrimineringsersättning. Mål om sådan ersättning prövas av allmän domstol och handläggs enligt rättegångsbalkens bestämmelser om dispositiva tvistemål. I DO:s uppdrag ingår att inom DO:s verksamhetsområde informera, utbilda, överlägga och ha andra kontakter med myndigheter, företag, enskilda och organisationer samt följa den internationella utvecklingen och ha kontakter med internationella organisationer (3 § lagen [2008:568] om Diskrimineringsombudsmannen).

Utredningen bedömer att Brå och Jämställdhetsmyndigheten är de organ inom den svenska statsförvaltningen som har det primära ansvaret för att utföra de uppgifter som anges i artikeln. DO:s uppdrag avser diskrimineringsområdet, varför DO inte bedöms vara relevant för genomförandet. Sveriges nationella organ bör därmed vara Brå och Jämställdhetsmyndigheten.

Enligt artikeln ska medlemsstaten utse organen och vidta de åtgärder som är nödvändiga för att organen ska kunna utföra uppgifterna. Direktivet reglerar inte hur organen ska utses och det finns inte någon specifik skyldighet att till EU-kommissionen anmäla vilka organ som har utsetts. Brås och Jämställdhetsmyndighetens uppdrag är reglerade i instruktionen för respektive myndighet (se ovan), dvs. på författningsnivå. Utredningen bedömer att myndigheterna bör

187

Brås verksamhetsplan 2025 s. 14–15. 188

5 kap. 1 § första stycket och 6 kap. 1 § andra stycket diskrimineringslagen.

kunna ”utses” genom att de anges som Sveriges nationella organ, och relevanta delar av myndighetsinstruktionerna redovisas, i samband med att Sverige underrättar kommissionen om införlivande av direktivet i enlighet med artikel 49. Brås och Jämställdhetsmyndigheten nuvarande uppdrag enligt respektive myndighetsinstruktion bedöms fullt ut motsvara de uppgifter som avses i artikeln, varför det inte krävs några ytterligare åtgärder i det avseendet.

7.10¶Åtgärder för att avlägsna visst onlinematerial (artikel 23)

Bedömning

Ny lagstiftning behövs för att uppfylla direktivets krav i fråga om möjligheten att avlägsna onlinematerial hänförligt till vissa av de nätbrott som direktivet föreskriver ska vara kriminaliserade.

7.10.1¶Artikel 23

Artikel 23 innehåller krav på att medlemsstaterna, utan att det påverkar tillämpningen av förordningen om digitala tjänster, ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att material som är allmänt tillgängligt online enligt vad som avses i artikel 5.1 a och b samt artiklarna 7 och 8 i direktivet skyndsamt avlägsnas eller att det görs oåtkomligt (punkt 1 första stycket). Åtgärderna ska innefatta en möjlighet för behöriga myndigheter att utfärda bindande rättsliga förelägganden att avlägsna sådant material eller göra det oåtkomligt. Medlemsstaterna ska säkerställa att sådana förelägganden åtminstone uppfyller de villkor som anges i artikel 9.2 i förordningen om digitala tjänster (punkt 1 andra stycket).

Förelägganden som avses i punkt 1 andra stycket ska riktas till värdtjänstleverantörer. Om avlägsnande inte är möjligt får de behöriga myndigheterna även rikta förelägganden att göra det berörda materi-

189

Förordning (EU) 2022/2065 om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG. 190

Det handlar således om material som visar handlingar med sexuell innebörd eller intima kroppsdelar (artikel 5.1 a), falskt eller manipulerat intimt material (artikel 5.1 b), sådant material som utgör nättrakasserier, bl.a. visst hotfullt material och oönskade bilder på könsorgan (artikel 7) samt uppmaningar till våld eller hat med kön som grund (artikel 8).

alet oåtkomlig till andra relevanta leverantörer av förmedlingstjänster än värdtjänstleverantörer vilka har teknisk och operativ kapacitet att vidta åtgärder i fråga om det berörda materialet. (Punkt 2.) Medlemsstaterna ska säkerställa att förelägganden som avses i punkt 1 andra stycket upphävs och att dessa föreläggandens adressater informeras om detta i de fall då straffrättsliga förfaranden gällande ett brott som avses i artikel 5.1 a eller b, artikel 7 eller artikel 8 avslutas utan att det fastställts att ett brott har begåtts (punkt 3).

Vidare ska medlemsstaterna säkerställa att de förelägganden och andra åtgärder som avses i punkt 1 utfärdas och vidtas genom transparenta förfaranden och är föremål för tillräckliga skyddsåtgärder, i synnerhet för att säkerställa att sådana förelägganden och andra åtgärder är begränsade till vad som är nödvändigt och proportionellt och att vederbörlig hänsyn tas till alla relevanta berörda parters rättigheter och intressen, inklusive deras grundläggande rättigheter i enlighet med EU:s rättighetsstadga. Medlemsstaterna ska också säkerställa att värdtjänstleverantörer, andra relevanta leverantörer av förmedlingstjänster och innehållsleverantörer som berörs av ett föreläggande som avses i punkt 1 andra stycket har rätt till ett effektivt rättsmedel. En sådan rätt ska inbegripa rätten att överklaga ett sådant föreläggande till domstol i den medlemsstat vars behöriga myndighet utfärdade föreläggandet. (Punkt 4.)

De relevanta innehållsleverantörer som berörs av ett föreläggande som avses i punkt 1 första stycket ska informeras – när så är lämpligt av värdtjänstleverantörerna eller av andra relevanta berörda leverantörer av förmedlingstjänster – om skälen till att materialet har avlägsnats eller gjorts oåtkomligt i enlighet med de förelägganden eller andra åtgärder som avses i punkt 1 och om möjligheten till rättslig prövning (punkt 5). Det faktum att materialet avlägsnas eller görs oåtkomligt enligt de förelägganden eller andra åtgärder som avses i punkt 1 ska inte hindra behöriga myndigheter från att, utan onödigt dröjsmål, inhämta eller säkra den bevisning som krävs för att utreda och väcka åtal för ett brott som avses i artikel 5.1 a eller b, artikel 7 eller artikel 8 (punkt 6).

7.10.2¶Ny lagstiftning behövs för att uppfylla direktivets krav

Artikeln föreskriver att det ska finnas ett regelverk som möjliggör för behöriga myndigheter att utfärda bindande rättsliga förelägganden att avlägsna eller oåtkomliggöra material hänförligt till vissa av de nätbrott som enligt direktivet ska vara kriminaliserade. Det gäller vissa fall av spridning av autentiskt, falskt eller manipulerat intimt material utan samtycke, nättrakasserier och offentlig uppmaning till våld eller hat på nätet. Något sådant regelverk för närvarande inte och behöver därför införas (se förslag om detta i kap. 12). Nedan redovisas bakgrundsvis regelverk och åtgärder på närliggande områden.

Polismyndigheten har i dagsläget – med stöd av förordnande av regeringen – behörighet att utfärda avlägsnandeorder avseende terrorisminnehåll online, besluta att en värdtjänstleverantör ska vidta s.k. specifika åtgärder samt utfärda vissa förelägganden och sanktionsavgifter. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online (den s.k. TCO-förordningen), vilken såsom EU-förordning är direkt tillämplig i medlemsstaterna, innehåller flera rättsliga verktyg för medlemsstaterna att använda för att motverka spridningen av terrorisminnehåll online. Förordningen innebär framför allt att en behörig myndighet i varje medlemsstat ska ha befogenhet att utfärda en avlägsnandeorder med krav på att värdtjänstleverantörer avlägsnar terrorisminnehåll eller gör terrorisminnehåll oåtkomligt i samtliga medlemsstater inom en timme (artikel 3.1). TCO-förordningen och lagen (2023:319) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online berörs också i kapitel 12 som innehåller förslaget till genomförande av den aktuella artikeln genom införandet av en ny lag om avlägsnande av nätbrottsinnehåll

I förordningen om digitala tjänster, även kallad Digital Services Act, finns bestämmelser om bl.a. villkor som förelägganden om att agera mot olagligt innehåll ska uppfylla (artikel 9) och skyldighet för leverantörer av värdtjänster att införa mekanismer som gör det möjligt för varje individ eller enhet att till dem anmäla förekomster på deras tjänst av specifik information som individen eller enheten anser utgöra olagligt innehåll, en s.k. referral (artikel 16).

I syfte att tillämpa sin behörighet enligt TCO-förordningen effektivt och rättssäkert samt delta aktivt i EU-samarbetet på området har Polismyndigheten inrättat en särskild grupp vid sitt nationella it-brottscentrum, Internet Referral Unit (IRU). IRU motsvarar den IRU som inrättades vid Europol 2016 och de IRU:er som har inrättats i flera medlemsstater med anledning av TCO-förordningen. IRU samverkar även med Säkerhetspolisen för att fullgöra sitt uppdrag.

I lagrådsremissen Nya möjligheter att bekämpa onlinerekrytering föreslås en ny lag om avlägsnande av rekryteringsinnehåll online. Den avser avlägsnande av innehåll som syftar till att rekrytera personer för att begå brott, s.k. rekryteringsinnehåll. Lagen gäller rekryteringsinnehåll som sprids till allmänheten online. Med rekryteringsinnehåll avses innehåll som skäligen kan antas utgöra ett led i (1) straffbar förberedelse eller stämpling till ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller mer, eller (2) involverande av en underårig i brottslighet enligt 16 kap. 5 a § brottsbalken. Lagen möjliggör för den myndighet regeringen bestämmer att förelägga en värdtjänstleverantör att avlägsna rekryteringsinnehåll. De värdtjänstleverantörer som inte följer sina förpliktelser enligt lagen kan drabbas av sanktionsavgift.

Här kan också nämnas att polisen i dagsläget inte har möjlighet att utfärda order om avlägsnande eller oåtkomliggörande av barnpornografiskt material. Europaparlamentets och rådets direktiv (2011/93/EU) om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF ställer krav på att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa ett avlägsnande utan dröjsmål av webbsidor som innehåller eller sprider barnpornografi och vars värdservrar ligger på deras eget territorium, samt sträva efter att uppnå ett avlägsnande av sådana webbsidor vars värdservrar ligger utanför deras territorium (artikel 25.1). Vidare får medlemsstaterna vidta åtgärder för att blockera tillträdet till webbsidor som innehåller eller sprider barnpornografi för internetanvändare inom sitt territorium (artikel 25.2). Vid genomförandet av direktivet bedömdes Sverige leva upp till dessa krav, bl.a. genom möjligheten att inom ramen för det straffrättsliga förfarandet förverka servrar eller webbplatser på internet som innehåller barnpornografiskt material samt polisens samarbete med internetleverantörer (ISP:er) enligt vilket

191

Lagen gäller inte innehåll som omfattas av TCO-förordningen.

blockering av åtkomsten till sådana webbplatser görs av ISP:er med stöd i deras användarvillkor. Det praktiska tillvägagångssättet består i att polisen underrättar internetleverantörerna om att en webbplats innehåller barnpornografiskt material, varefter ISP:erna kan hindra åtkomst till webbplatsen genom omdirigering till en stoppsida. På stoppsidan kan personen läsa att sidan hen försökt gå in på innehåller barnpornografi och därför inte visas. Alla sidor som blockeras har bedömts av polisen, men det är ISP:erna som beslutar om omdirigeringen med stöd i tillämpliga användarvillkor och genomför den tekniska delen av denna.

I juli 2020 presenterade kommissionen ett meddelande om EU:s strategi för en effektivare bekämpning av sexuella övergrepp mot barn. Inom ramen för den strategin tillkom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1232, som trädde i kraft i augusti 2021. Förslaget skapade ett tillfälligt och begränsat undantag från tillämpningen av vissa skyldigheter i direktiv 2002/58/EG, det s.k. eDataskyddsdirektivet, så att det blev möjligt för leverantörer av nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster att fortsätta använda teknik för att behandla personuppgifter och andra uppgifter i den utsträckning som krävs för att upptäcka och rapportera sexuella övergrepp mot barn på nätet och avlägsna material med sexuella övergrepp mot barn på deras tjänster. Den tillfälliga förordningen skulle ursprungligen gälla till och med den 3 augusti 2024 men förlängdes till och med den 3 april 2026. Något beslut om ytterligare förlängning har därefter inte fattats.

I strategin aviserade kommissionen sin avsikt att lägga fram ett lagförslag för att på lång sikt effektivt bekämpa sexuella övergrepp på nätet, med krav på att berörda leverantörer av onlinetjänster ska upptäcka kända fall av material med sexuella övergrepp mot barn och rapportera sådant material till myndigheterna. EU-kommissionen har sedermera den 11 maj 2022 lämnat förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av regler för att förebygga och bekämpa sexuella övergrepp mot barn. Avsikten är att förslaget

192

Ds 2012:45 bilaga 3 s. 63–67. 193

Faktapromemoria 2020/21:FPM6. 194

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1232 av den 14 juli 2021 om ett tillfälligt undantag från vissa bestämmelser i direktiv 2002/58/EG vad gäller användning av teknik hos tillhandahållare av nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster för behandling av personuppgifter och andra uppgifter i syfte att bekämpa sexuella övergrepp mot barn på nätet (Text av betydelse för EES). 195

Faktapromemoria 2019/20:FPM69.

ska ersätta den tillfälliga förordningen. Förhandlingar pågår för närvarande mellan Europaparlamentet och EU:s ministerråd.

I sammanhanget bör också lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor, den s.k. BBS-lagen, nämnas. Enlig BBS-lagen har den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla (en tjänst för elektronisk förmedling av meddelanden, 1 §) en skyldighet att ta bort vissa meddelanden. Av 5 § första stycket följer att om en användare sänder in ett meddelande till en elektronisk anslagstavla ska den som tillhandahåller tjänsten ta bort meddelandet från tjänsten eller på annat sätt förhindra vidare spridning av meddelandet, om meddelandets innehåll uppenbart är sådant som avses i bestämmelserna om olaga hot i 4 kap. 5 § brottsbalken, olaga integritetsintrång i 4 kap. 6 c § brottsbalken, uppvigling i 16 kap. 5 § brottsbalken, hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 § brottsbalken, barnpornografibrott i 16 kap. 10 a § brottsbalken, olaga våldsskildring i 16 kap. 10 c § brottsbalken eller offentlig uppmaning till terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet i 7 § terroristbrottslagen (2022:666), eller det är uppenbart att användaren har gjort intrång i upphovsrätt eller i rättighet som skyddas genom föreskrift i 5 kap. lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk genom att sända in meddelandet. För att kunna fullgöra sin skyldighet har den som tillhandahåller tjänsten rätt att ta del av meddelanden som förekommer i tjänsten. Skyldigheten och rätten gäller också den som på tillhandahållarens uppdrag har uppsikt över tjänsten. (Andra och tredje styckena.)

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 5 § första stycket döms till böter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst två år. I ringa fall ska det inte dömas till ansvar. (7 § första stycket.) Första stycket tillämpas inte, om det för gärningen kan dömas till ansvar enligt brottsbalken, lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk eller terroristbrottslagen. Brott enligt första stycket får i de fall meddelandets innehåll är sådant som avses i bestämmelsen i 4 kap. 6 c § brottsbalken om olaga integritetsintrång åtalas av åklagare endast om målsäganden anger brottet till åtal eller om åtal är påkallat från allmän synpunkt. (Andra och tredje styckena.)

Från BBS-lagens tillämpningsområde undantas tillhandahållande endast av nät eller andra förbindelser för överföring av meddelanden

196

COM(2022) 209.

eller av andra anordningar som krävs för att kunna ta i anspråk ett nät eller annan förbindelse, förmedling av meddelanden inom en myndighet eller mellan myndigheter eller inom ett företag eller en koncern, tjänster som skyddas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen, meddelanden som är avsedda bara för en viss mottagare eller en bestämd krets av mottagare (elektronisk post), eller meddelanden som omfattas av TCO-förordningen (2 §).

BBS-lagen genomför, tillsammans med regler om förverkande och beslag, terrorismdirektivets krav på åtgärder mot internetinnehåll som utgör en offentlig uppmaning till terroristbrott. Artikel 21 i det direktivet innehåller en liknande reglering som den ovan redovisade i direktiv 2011/93/EU. Det handlar i båda fallen om bestämmelser som medger en större flexibilitet vid genomförandet än den artikel som nu är i fråga.

Det ska slutligen nämnas att Brottsoffermyndigheten i sitt regleringsbrev för 2025 har fått i uppdrag att genomföra en förstudie om hur en verksamhet som hjälper vuxna att ta bort kränkande material från plattformar på internet kan organiseras och utvecklas. Fokus för uppdraget till Brottsoffermyndigheten är sexuellt material som spridits i pornografiska eller andra syften. Uppdraget ska redovisas senast den 11 juni 2026. Även om uppdraget omfattar sådant material som avses i artikel 23 ingår det inte i uppdraget att överväga en ordning som uppfyller de specifika kraven i artikeln. Det rör sig också bara om en förstudie. Uppdraget till Brottsoffermyndigheten innebär således inte att det saknas anledning för utredningen att föreslå åtgärder för att genomföra artikeln.

7.11¶Skadestånd från gärningspersoner (artikel 24)

Bedömning

Nuvarande ordning bedöms uppfylla direktivets krav. Ingen författningsändring eller annan åtgärd är därmed nödvändig.

197

Europaparlamentets och rådets direktiv 2017/541 EU av den 15 mars 2017 om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF. 198

Prop. 2017/18:174 s. 88–88. 199

Ju2024/02573 (delvis).

7.11.1¶Artikel 24

Artikel 24 ställer krav på att brottsoffer ska ha rätt att, i enlighet med nationell rätt, begära fullt skadestånd från gärningspersoner för skador som är en följd av brott i form av våld mot kvinnor eller våld i nära relationer. När så är lämpligt ska brottsoffer kunna få ett beslut om skadestånd i samband med det straffrättsliga förfarandet. En sådan möjlighet är ett sätt att undvika sekundär viktimisering av brottsoffer.

7.11.2¶Nuvarande ordning uppfyller direktivets krav

Ett skadeståndsanspråk kan enligt rättegångsbalken antingen handläggas som ett tvistemål efter ansökan om stämning eller som ett krav inom ramen för det brottmål där den skadegörande handlingen behandlas. Det finns inga begränsningar i vad ett sådant skadestånd kan omfatta annat än vad som följer av generella regler om skadestånd.

Även om artikeln inte reglerar rätten till skadestånd som sådan, finns det – mot bakgrund av att den innebär en rätt att begära ”fullt” skadestånd – anledning att nämna något om den materiella skadeståndsrättsliga regleringen. I 2 kap. skadeståndslagen (1972:207) behandlas skadeståndsansvar på grund av eget vållande. Till att börja med ska den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar personskada eller sakskada ersätta skadan (1 §). Vidare ska den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott ersätta skadan (2 §). När grunden för skadeståndsanspråket är brott är i detta avseende rätten till skadestånd mer långtgående än vad som allmänt sett är fallet. Vid viss brottslighet finns också en rätt till kränkningsersättning. Den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ska ersätta den skada som kränkningen innebär (3 §). Sist ska nämnas att den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet genom brott orsakar någon annans död ska betala särskild anhörigersättning till den som stod den avlidne särskilt nära. Detta gäller dock inte om det är uppenbart oskäligt. (3 a §.) I 5 kap. finns regler om hur skadeståndet bestäms för olika skadetyper. Exempelvis omfattar enligt 1 § rätten till skadestånd till den som har tillfogats personskada ersättning för (1) sjukvårdskostnad och andra kostnader för den skadelidande, inbegripet skälig

200

Skäl 56.

kompensation till den som står den skadelidande särskilt nära, (2) inkomstförlust, (3) fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk) eller av bestående art (lyte eller annat stadigvarande men) samt särskilda olägenheter till följd av skadan.

Möjligheten att få ett beslut om skadestånd (eller andra privaträttsliga anspråk) i samband med det straffrättsliga förfarandet regleras i 22 kap. rättegångsbalken. Talan om ett enskilt anspråk i anledning av brott kan föras i samband med åtal för brottet (1 §). Om skadeståndsanspråket inte tas upp inom ramen för brottmålet, ska talan i stället föras i den för tvistemål stadgade ordningen. Har talan om enskilt anspråk tagits upp till behandling i samband med åtalet, får rätten förordna att talan ska handläggas som särskilt mål enligt reglerna för tvistemål, om en fortsatt gemensam handläggning skulle medföra väsentliga olägenheter (5 §). Uttrycket i anledning av brott används för att visa att talan i målet mot den åtalade får föras även av annan än målsäganden. Om målen förenas i en rättegång innebär det att det enskilda anspråket fortfarande är ett tvistemål men att vissa brottmålsregler kommer att gälla eftersom det handläggs inom ramen för en brottmålsrättegång. Ansvarsfrågan och det enskilda anspråket måste i flera hänseenden följa enhetliga processuella regler och de som gäller för brottmålsprocessen tar då över. I övrigt gäller som huvudregel att det enskilda anspråket följer tvistemålsreglerna oavsett om det tas upp i en brottmålsrättegång eller inte. Ett anspråk från målsäganden eller tredje man i en brottmålsrättegång kräver inte en stämningsansökan. Kravet kan framföras på förhand i en skrift på ett relativt formlöst sätt. Det kan också framställas muntligt under huvudförhandlingen. Kravet föranleder i sådana fall inget formellt beslut av domstolen om gemensam handläggning. Domstolen är fri att handlägga det enskilda anspråket i brottmålet om den finner det lämpligt. Om anspråket kräver en omfattande ytterligare utredning som inte har med brottmålet att göra är det lämpligt att den talan avskiljs att handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen. Det är i praktiken mycket vanligt att enskilda anspråk handläggs i en brottmålsrättegång.

Om skadeståndsanspråket grundas på ett brott som hör under allmänt åtal, är åklagaren på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra även målsägandens talan, om det kan ske utan väsentlig olägenhet och anspråket inte är uppenbart

201

Thornefors, Rättegångsbalk (22 kap. 1, Lexino 2025-03-01 (JUNO)).

obefogat (22 kap. 2 § första stycket). Inte sällan företräds emellertid målsäganden av ett målsägandebiträde. En av målsägandebiträdets uppgifter är bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, om detta inte görs av åklagaren. Målsägandebiträdets uppgift kvarstår även om talan avskilts enligt 22 kap. 5 § rättegångsbalken för att handläggas som ett särskilt mål enligt reglerna för tvistemål, såvida inte målet handläggs som ett s.k. förenklat tvistemål enligt de särskilda regler som gäller vid mål om små värden. Målsägandebiträdets uppgift kvarstår också om domen överklagas endast i fråga om enskilt anspråk. (3 § andra stycket lagen [1988:609] om målsägandebiträde.)

Vid genomförandet av brottsofferdirektivet ansågs Sverige genom möjligheten att handlägga skadeståndskrav inom ramen för brottmål uppfylla brottsofferdirektivets krav (artikel 16) på att brottsoffer inom rimlig tid ska få ett beslut om ersättning från förövaren, utom när nationell rätt föreskriver att ett sådant beslut ska fattas genom andra rättsliga förfaranden.

Brottsoffer har sammanfattningsvis rätt att begära skadestånd från gärningspersoner för skador som är en följd av brott, inklusive vid brott i form av våld mot kvinnor eller våld i nära relationer. Som nämnts finns det inga begränsningar av vad ett sådant skadestånd kan omfatta annat än vad som följer av generella regler om skadestånd. Skadeståndskrav kan handläggas inom ramen för ett brottmål. Även om det inte finns någon rätt till detta, är en sådan hantering mycket vanlig i praktiken. Ordningen bedöms som förenlig med direktivets reglering, som innebär att brottsoffer ska kunna få ett beslut om skadestånd i samband med det straffrättsliga förfarandet när så är lämpligt. Sammantaget bedöms direktivets krav i denna del vara uppfyllda.

202

Ds 2014:14 s. 146–148.

8¶Stöd till brottsoffer (artiklarna 25–33)

8.1¶Specialiserat stöd till brottsoffer (artikel 25)

Bedömning

Nuvarande ordning bedöms i huvudsak uppfylla direktivets krav. Ett tillägg bör göras i förundersökningskungörelsen som innebär att Polismyndigheten är skyldig att informera målsägande om olika möjligheter som finns att avlägsna onlineinnehåll hänförligt till brott motsvarande artiklarna 5–8 i direktivet.

8.1.1¶Artikel 25

Enligt artikel 25 ska medlemsstaterna säkerställa att de specialiserade

stödtjänster som avses i artiklarna 8.3 och 9.3 i brottsofferdirektivet är tillgängliga för brottsoffer, oavsett om de har gjort en formell anmälan eller inte. Om sådana specialiserade stödtjänster inte tillhandahålls som en integrerad del av allmänna stödtjänster för brottsoffer

Enligt artikel 8.3 i brottsofferdirektivet ska medlemsstaterna vidta åtgärder för att inrätta kostnadsfria och konfidentiella specialiserade stödverksamheter utöver, eller som en integrerad del av, allmänna stödverksamheter för brottsoffer eller göra det möjligt för stödorganisationer för brottsoffer att anlita redan befintliga specialiserade enheter som tillhandahåller sådant specialiserat stöd. Brottsoffer ska efter sina specifika behov ha tillgång till sådana verksamheter och familjemedlemmar ska ha tillgång efter sina specifika behov och i enlighet med omfattningen av den skada de har lidit till följd av det brott som har begåtts mot brottsoffret. Av artikel 9.3 följer att om detta inte tillhandahålls av andra offentliga eller privata verksamheter ska de specialiserade stödverksamheter som avses i artikel 8.3 minst utveckla och tillhandahålla a) skyddat boende eller annat lämpligt tillfälligt boende för brottsoffer som behöver en säker plats på grund av en överhängande risk för sekundär eller upprepad viktimisering, hot eller vedergällning och b) målinriktat och integrerat stöd till brottsoffer med särskilda behov, såsom personer som har utsatts för sexuellt våld, könsrelaterat våld och våld i nära relationer, inbegripet stöd med anledning av trauman samt rådgivning.

ska allmänna och specialiserade stödtjänster samordnas. De specialiserade stödtjänster ska erbjuda a) information och stöd i alla relevanta praktiska frågor som upp-

står till följd av brottet, däribland tillgång till boende, utbildning,

barnomsorg, ekonomiskt stöd och hjälp att fortsätta att arbeta eller att hitta ett arbete,

b) information om tillgång till juridisk rådgivning, däribland möjlig-

het till rättshjälp, när sådan finns, c) information om och, när så är lämpligt, remittering till tjänster

som tillhandahåller medicinska och rättsmedicinska undersök-

ningar, vilket kan inbegripa omfattande hälso- och sjukvårdstjäns-

ter, samt information om och, när så är lämpligt, remittering till psykologisk rådgivning, däribland traumastöd,

d) stöd till brottsoffer som utsatts för nätbrott enligt vad som avses

i artiklarna 5–8, bl.a. i fråga om hur nätbrottet ska dokumenteras

och information om rättsmedel för att avlägsna onlineinnehåll som

har anknytning till brottet, e) information om och, när så är lämpligt, remittering till stödtjänster

för kvinnor, kriscentrum för personer som utsatts för våldtäkt, skyddade boenden och mottagningscentrum för personer som utsatts för sexuellt våld, och

f) information om och, när så är lämpligt, remittering till specialise-

rade stödtjänster för brottsoffer som löper ökad risk för våld, vilket

kan inbegripa tjänster för rehabilitering och socioekonomisk integrering efter sexuellt utnyttjande. (Punkt 1.)

De specialiserade stödtjänster som avses i punkt 1 ska tillhandahållas personligen, anpassas till brottsoffrens behov och vara lättillgängliga och lättåtkomliga, inbegripet online eller med hjälp av andra lämpliga metoder, såsom IKT (punkt 2).

Medlemsstaterna ska säkerställa att det finns tillräckliga personalresurser och ekonomiska resurser för att tillhandahålla de specialiserade stödtjänster som avses i punkt 1. Om specialiserade stödtjänster som avses i punkt 1 tillhandahålls av icke-statliga organisationer ska medlemsstaterna ge dem tillräckliga medel, med beaktande av den

andel av de specialiserade stödtjänsterna som redan tillhandahålls av offentliga myndigheter. (Punkt 3.)

Medlemsstaterna ska tillhandahålla det skydd och de specialiserade stödtjänster som krävs för att på ett heltäckande sätt tillgodose brottsoffrens olika behov genom att tillhandahålla dessa tjänster, även de som tillhandahålls av icke-statliga organisationer, på en och samma plats, genom att samordna tjänsterna via en kontaktpunkt eller genom att underlätta tillgången till tjänsterna via en gemensam kontaktpunkt på nätet. Dessa tjänster ska åtminstone omfatta primärvård och remittering till ytterligare sjukvård, enligt vad som föreskrivs i det nationella hälso- och sjukvårdssystemet, samt socialtjänst, psykosocialt stöd, juridiska tjänster och polisiära tjänster, eller information om och hänvisning till sådana tjänster. (Punkt 4.)

Vidare ska medlemsstaterna säkerställa att det utfärdas riktlinjer och protokoll för personal inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten om hur de kan fastställa och erbjuda lämpligt stöd till brottsoffer, bl.a. om hur de ska hänvisa brottsoffer till relevanta stödtjänster och undvika sekundär viktimisering. Riktlinjerna och protokollen ska ange hur de särskilda behoven hos brottsoffer som löper ökad risk att drabbas av sådant våld till följd av att de diskrimineras på grund av en kombination av kön och en eller flera andra diskrimineringsgrunder ska tillgodoses. Riktlinjerna och protokollen ska också utarbetas på ett genus-, trauma- och barnmedvetet sätt i samarbete med leverantörer av specialiserade stödtjänster och ska ses över och om lämpligt uppdateras för att spegla förändringar i rätt och praxis. (Punkt 5.)

Medlemsstaterna ska säkerställa att det utfärdas riktlinjer och protokoll för hälso- och sjukvårdstjänster som tillhandahåller primärvård om hur de kan fastställa och erbjuda lämpligt stöd till brottsoffer. Riktlinjerna och protokollen ska omfatta säkrande och dokumentation av bevis och vidarebefordran av bevis till behöriga rättsmedicinska centrum i enlighet med nationell rätt. (Punkt 6.)

Medlemsstaterna ska sträva efter att säkerställa att specialiserade stödtjänster som avses i punkt 1 fortsätter att vara fullt tillgängliga för brottsoffer i kristider, såsom folkhälsokriser eller andra undantagstillstånd (punkt 7). Specialiserade stödtjänster, såsom skyddade boenden och kriscentrum för personer som utsatts för våldtäkt, bör betraktas som samhällsviktiga tjänster under kris- och undantagstillstånd, inbegripet folkhälsokriser. Syftet bör vara att fortsätta er-

bjuda sådana tjänster i situationer under vilka våld i nära relationer och våld mot kvinnor tenderar att öka. Medlemsstaterna ska också säkerställa att specialiserade stödtjänster som avses i punkt 1 är tillgängliga för brottsoffer före, under och en lämplig tid efter straffrättsliga förfaranden (punkt 8).

8.1.2¶Nuvarande ordning uppfyller i huvudsak direktivets krav

8.1.2.1¶Tillhandahållande av specialiserade stödtjänster (punkt 1)

Socialnämnden i en kommun ska erbjuda brottsofferstöd. Insatsen kan riktas till både den som har utsatts för brott och dennas närstående. I socialnämndens ansvar att erbjuda brottsofferstöd ingår att nämnden ska vara uppmärksam på att personer kan vara i behov av insatser för att förändra sin situation, såsom kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av en närstående man, andra personer som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av någon närstående samt personer som är eller har varit utsatta för våld eller förtryck med hedersmotiv. (13 kap. 1 § socialtjänstlagen.) Genom bestämmelsen klargörs att socialtjänsten har ett ansvar för att stödja och hjälpa alla som utsatts för brott och att det bör bedrivas ett aktivt arbete i detta hänseende. Bestämmelsen medför dock inte någon inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvudmän, som exempelvis Polismyndigheten.

Socialnämndens ansvar gäller alltså för alla brottsoffer, oavsett ålder och kön eller vilken typ av brott det är fråga om. Ansvaret gäller oavsett om brottet är polisanmält eller inte. Brottsofferstöd kan ges på olika sätt, exempelvis genom rådgivande och stödjande samtal, ekonomiskt bistånd, skyddat boende, hjälp med att söka efter ny bostad, förmedling av kontakter med andra myndigheter såsom hälso- och sjukvården, Polismyndigheten och övriga rättsväsendet, upplysningar om hur den enskilda kan komma i kontakt med t.ex. brottsofferjourer, kvinno- och tjejjourer samt annan stöd-

2 Skäl 62. 3 Med socialnämnd i socialtjänstlagen eller annan författning avses en nämnd som fullgör en kommuns uppgifter inom socialtjänsten (4 kap. 2 § socialtjänstlagen). 4 Prop. 2006/07:38 s. 26–27 och prop. 2024/25:89 s. 359–360.

verksamhet för brottsoffer. Det kan handla om akuta insatser och mer långsiktiga insatser.

Socialnämndens ansvar att erbjuda brottsofferstöd till den som har utsatts för brott och dennas närstående omfattar barn som är brottsoffer eller närstående. Detta framhålls särskilt i 18 kap. 7 § socialtjänstlagen där det anges att socialnämnden ansvarar för att ett barn som har utsatts för brott, och barnets närstående, får de insatser som de behöver, och ska beakta att även ett barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot närstående är offer för brott.

I en vägledning från Socialstyrelsen framhålls att den som drabbats av brott ofta behöver information om möjligheterna till stöd och hjälp. Socialnämnden kan bl.a. informera om vilka möjligheter till stöd och hjälp som finns, men också om hur man gör en polisanmälan, om försäkrings- och rättsprocessen, om rätten till målsägandebiträde i vissa fall, om möjligheten till kontaktförbud, inklusive kontaktförbud avseende gemensam bostad och om enskilda organisationers verksamhet för brottsutsatta och närstående. Informationen behöver vara tillgänglig för personer med funktionsnedsättningar och för den som inte talar svenska. Även i sin uppsökande verksamhet ska socialnämnden upplysa om socialtjänsten och vilka insatser den kan erbjuda. När det är lämpligt ska nämnden samverka med andra samhällsorgan och med enskilda organisationer. (6 kap. 3 § andra stycket socialtjänstlagen.)

Socialnämndens generella ansvar att erbjuda insatser till enskilda som behöver det framgår av 10 kap. 1 §. I bestämmelsen används ”insatser” som övergripande benämning för rådgivning, omsorg, vård, stöd och annan hjälp. I ”rådgivning, stöd och annan hjälp” ryms i sin tur service, upplysningar, ekonomisk hjälp och annat bistånd. En insats är en aktivitet som är inriktad på ett visst resultat och som ges till en enskild. Insatsen kan utformas på olika sätt, den kan t.ex. vara allmänt utformad och öppen för alla eller individuellt inriktad och anpassad efter den enskildas behov. Den kan även vara inriktad mot vissa målgrupper, situationer eller problem. Familjer ryms i begreppet

5 Prop. 2024/25:89 s. 360–361, 6 kap. 1 § HSLF-FS 2022:39 (Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer) och Socialstyrelsens vägledning Brottsoffer och deras närstående. Socialtjänstens ansvar för att ge stöd och hjälp s. 18. 6 Socialstyrelsens vägledning s. 18. 7 Socialstyrelsens vägledning s. 22 och Socialstyrelsens handbok Våld i nära relationer. Handbok för socialtjänsten, hälso- och sjukvården och tandvården s. 162.

enskilda, varför insatser kan och vid behov ska riktas till familjer som en enhet.

Om socialnämnden får information om något som skulle kunna leda till en åtgärd av nämnden, ska nämnden genast inleda en utredning (14 kap. 2 § första stycket). Socialnämnden har alltså en utredningsskyldighet gällande sådant som tillhör nämndens verksamhetsområde, inbegripet insatser till brottsoffer. Socialnämnden kan få kännedom om en persons behov av stöd genom ansökan, anmälan eller på annat sätt. När en person som utsatts för brott, eller en närstående, vänder sig till socialnämnden ska nämnden därmed inleda en utredning för att bedöma personens behov av stöd.

Socialnämndens insatser ska utformas och genomföras tillsammans med den enskilda och vid behov i samverkan med andra samhällsorgan och enskilda organisationer (10 kap. 3 §). Samverkansskyldigheten är central eftersom en enskild som är i behov av insatser ofta samtidigt är i behov av insatser från socialnämnden och från andra samhällsorgan eller enskilda organisationer. En generell bestämmelse om att myndigheter inom sitt verksamhetsområde ska samverka finns också i 8 § första stycket förvaltningslagen.

Specifikt vid erbjudandet av insatser till brottsoffer ska socialnämnden samverka externt med berörda verksamheter, myndigheter och organisationer för att skapa förutsättningar för att samordna de olika aktörernas insatser och åtgärder så att de inte motverkar varandra. Om insatser och åtgärder riktar sig till flera personer i en familj, ska nämnden även samverka för att skapa förutsättningar för att samordna samtliga insatser och åtgärder. Vid samordningen ska behovet av trygghet och säkerhet hos de våldsutsatta och de barn som bevittnat våld beaktas. (2 kap. 10 § HSLF-FS 2022:39.) Myndigheter som är centrala för socialnämnden att samverka med i det brottsofferstödjande arbetet är bl.a. Polismyndigheten, hälso- och sjukvården, Skatteverket, Åklagarmyndigheten, Kriminalvården, Migrationsverket, Kronofogdemyndigheten, Brottsoffermyndigheten, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Enskilda organisationer som samverkan sker med är bl.a. kvinno- och brottsofferjourer, tjej- och ungdomsjourer, brukarorganisationer och organisationer för personer med funktionsnedsättning. Kommuner kan också behöva samverka med

8 A. prop. s. 667. 9 A. prop. s. 682 och Socialstyrelsens vägledning s. 21. 10 Prop. 1979/80:1 Del A s. 529.

varandra kring olika typer av insatser för brottsoffer och deras närstående. Det kan handla om boende eller insatser för barn. Det kan också gälla information till särskilda grupper, t.ex. personer med funktionsnedsättning eller personer med annat modersmål än svenska. I frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa ska socialnämnden samverka med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs. Nämnden ska ta initiativ till att samverkan kommer till stånd. (18 kap. 6 § socialtjänstlagen.) Vid all samverkan behöver regler om sekretess och tystnadsplikt beaktas.

I Socialstyrelsens handbok om våld i nära relationer redovisas vilka former och vilket innehåll socialnämndens samverkan med andra myndigheter och organisationer kan ha beträffande dessa brottsoffer. Särskilt nämns att många våldsutsatta och barn som bevittnat våld behöver insatser från både socialtjänsten och hälso- och sjukvården. De kan vara i behov av eller har redan kontakt med vårdcentraler, barnavårdscentraler (BVC), mödravårdscentraler (MVC), ungdomsmottagningar, barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) samt vuxenpsykiatrin. Det kan även vara viktigt att samverka med elevhälsan. Avseende barn kan samverkan också behöva ske med skolförvaltningen för att förskola och skola ska bli uppmärksammade på barn som utsatts för och bevittnat våld.

När en person behöver insatser från både socialtjänsten och hälsooch sjukvården finns en skyldighet att upprätta en individuell plan (10 kap. 8 § socialtjänstlagen och 16 kap. 4 § hälso- och sjukvårdslagen). För vissa målgrupper finns det regler om att kommunen och regionen ska ingå en särskild överenskommelse om samarbete. En sådan skyldighet gäller i fråga om personer med psykisk funktionsnedsättning, personer som missbrukar alkohol, narkotika, andra beroendeframkallande medel, läkemedel, dopningsmedel eller spel om pengar samt barn och unga som vårdas utanför det egna hemmet eller är placerade i ett skyddat boende. (16 kap. 3 § hälso- och sjukvårdslagen.) Hälso- och sjukvården ska, på socialnämndens initiativ, i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa, samverka med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs (5 kap. 8 §).

Polismyndigheten har, enligt 6 § andra stycket polislagen (1984:387), en skyldighet att fortlöpande samarbeta med myndig-

11

Socialstyrelsens vägledning s. 31–32 och Socialstyrelsens handbok s. 112–117. 12

Socialstyrelsens handbok s. 112. 13

Socialstyrelsens handbok s. 111.

heterna inom socialtjänsten och snarast underrätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem. Socialnämnden och polisen samverkar på många olika sätt i frågor som rör våld i nära relationer. Samarbete mellan myndigheterna är ofta av central betydelse i dessa ärenden. Det kan t.ex. handla om samverkan i någon form av fast grupp eller samverkan kring risk- och skyddsbedömningar för våldsutsatta (se avsnitt 7.3.2.1 om samverkan med koppling till den individuella bedömningen av målsägandes skyddsbehov). Socialnämnden kan även behöva samverka med Polismyndigheten när det gäller att verka för att våldsutövare ska upphöra med våld.

Socialnämnden och Migrationsverket kan behöva samverka bl.a. för att kunna informera om rätten att få ansöka om bistånd enligt socialtjänstlagen för asylsökande eller personer som saknar permanent uppehållstillstånd i Sverige och som utsätts för våld. Med Försäkringskassan kan socialnämnden behöva samverka om brottsoffret är sjukskriven på grund av fysiska skador eller psykiska konsekvenser, med Arbetsförmedlingen om brottsoffret behöver byta arbete och med Kronofogdemyndigheten om det finns skulder som är föremål för indrivning.

Andra viktiga aktörer för socialnämnden att samverka med på det brottsofferstöjdande området är, som nämnts, enskilda organisationer och föreningar inom civilsamhället som ger stöd åt brottsoffer, såsom kvinno- och tjejjourer, brottsofferjourer och ungdomsjourer. Dessa kan ha omfattande kontakter med brottsoffer, däribland våldsutsatta och barn som bevittnat våld, samt i vissa fall även vuxna och barn som utövar våld. Flera organisationer och föreningar bedriver även skyddade boenden där brottsoffer kan placeras. Samverkan med enskilda organisationer och föreningar kan också handla om att t.ex. ta fram handlingsplaner, göra kartläggningar samt att planera och genomföra utbildningar för olika målgrupper.

Enligt vad som redovisats ovan har hälso- och sjukvården en viktig roll i det brottsofferstödjande arbetet, särskilt för våldsutsatta. Några särskilda regler som tar sikte på brottsoffer finns i huvudsak inte i hälso- och sjukvårdslagen eller patientlagen. Ett undantag är 5 kap. 7 § första stycket hälso- och sjukvårdslagen, enligt vilken ett barns behov av information, råd och stöd särskilt ska beaktas om barnets

14 Socialstyrelsens handbok s. 113–114. 15 Socialstyrelsens handbok s. 116–117. 16 Socialstyrelsens vägledning s. 33 och Socialstyrelsens handbok s. 117.

förälder eller någon annan vuxen som barnet varaktigt bor tillsammans med utsätter eller har utsatt barnet eller en närstående till barnet för våld eller andra övergrepp. I förarbetena har vidare framhållits att det i hälso- och sjukvårdens ansvar ingår att se till att den som söker hälsooch sjukvårdens tjänster, men som också behöver annat stöd, blir hänvisad till det eller de organ som har kompetens och resurser för uppgiften. Vidare betonas att det är viktigt att personal inom sjukvården har kunskap om problematiken och om sjukvårdens ansvar samt kan uppmärksamma brottsoffrets behov av skydd, stöd och hjälp på grund av våldet. Hälso- och sjukvårdspersonalen ska bl.a. informera om möjligheten till vård inom hälso- och sjukvården, stöd och hjälp från socialtjänsten samt kontakt med frivilligorganisationer.

I ett akut skede kan den som utsatts för brott behöva hjälp av hälso- och sjukvården för att få fysiska skador omsedda och dokumenterade. Den brottsutsatta eller närstående kan även vara i behov av professionell krisbearbetning eller traumabehandling. I ett senare skede kan det finnas behov av kontakt med hälso- och sjukvård för psykoterapeutisk eller annan behandling. Det är också hälso- och sjukvårdens sak att medicinskt beskriva eventuella skador och utfärda rättsintyg enligt lagen (2005:225) om rättsintyg i anledning av brott.

Av Socialstyrelsens föreskrifter följer att vårdgivare inom hälsooch sjukvården ska fastställa de rutiner som behövs för att utveckla och säkra kvaliteten i arbetet med våldsutsatta och barn som bevittnat våld (7 kap. 1 § HSLF-FS 2022:39). Vårdgivaren ska samverka för att samordna sina åtgärder så att de inte motverkar varandra. Om åtgärder riktar sig till flera personer i en familj, ska samtliga åtgärder samordnas. (7 kap. 6 §.) Vårdgivaren ska också samverka externt med berörda verksamheter, myndigheter och organisationer för att skapa förutsättningar för att samordna de olika aktörernas åtgärder och insatser så att de inte motverkar varandra. Vid all samordning ska behovet av trygghet och säkerhet hos de våldsutsatta och de barn som bevittnat våld beaktas. (7 kap. 7 §.) När en person har behov av insatser både från hälso- och sjukvården och från socialnämnden ska, som nämnts, regionen tillsammans med kommunen upprätta en individuell plan (16 kap. 4 § hälso- och sjukvårdslagen och 10 kap. 8 § socialtjänstlagen; även 7 kap. 9 § HSLF-FS 2022:39). I frågor som rör barn

17

Prop. 1996/97:60 s. 8 och prop. 1997/98:55 s. 44. 18

Prop. 2011/12:4 s. 17; även 7 kap. 10 § HSLF-FS 2022:39. 19

Socialstyrelsens vägledning s. 39.

som far illa eller riskerar att fara illa ska hälso- och sjukvården, på socialnämndens initiativ, samverka med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs (5 kap. 8 § hälso- och sjukvårdslagen). Även inom tandvården ska vårdgivaren fastställa de rutiner som behövs för att utveckla och säkra kvaliteten i arbetet med våldsutsatta och barn som bevittnat våld (8 kap. 1 § HSLF-FS 2022:39).

Som nämnts finns det inget krav på att brottet ska ha anmälts till polisen för att ett brottsoffer ska ha rätt till stöd enligt socialtjänstlagen. I förarbetena framhålls också betydelsen av att socialnämnden ska kunna erbjuda hjälpinsatser av olika slag på ett mycket tidigt stadium. Kännedom om att ett brottsoffer kan vara i behov av stöd erhålls dock inte sällan i samband med att brott anmäls till polisen. Av betydelse är då också Polismyndighetens skyldighet att fortlöpande samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och snarast underrätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem (6 § andra stycket polislagen). Vid anmälan om brott ska målsäganden, dvs. brottsoffret, ges information om bl.a. vilka myndigheter, organisationer och andra som kan lämna stöd, hjälp och vård, reglerna om stödperson i 20 kap. 15 § och 23 kap. 10 § rättegångsbalken samt möjligheten att få rättshjälp och rådgivning enligt rättshjälpslagen och – i de fall det kan bli aktuellt – om reglerna kring kontaktförbud och särskilda skyddsåtgärder (13 a § tredje stycket förundersökningskungörelsen). Som nämnts (se avsnitt 7.5.2.1) hänvisar polisen sedan februari 2025 alla brottsoffer till Brottsofferjouren Sverige (BOJ). BOJ är en organisation av ideella lokala föreningar, som har till uppgift att lämna stöd och hjälp till brottsoffer och vittnen. Medlemmar i förbundet är de lokala föreningarna. BOJ består av omkring 60 lokala jourer. Organisationen erbjuder stöd till brottsoffer och hänvisar dem vidare till andra brottsofferstödjande verksamheter, såsom kvinno- och tjejjourer. BOJ får också kontakt med brottsoffer genom att dessa själva kontaktar BOJ via den nationella stödlinjen för brottsoffer – 116 006 – eller någon av organisationens andra kanaler. Det finns inget krav på polisanmälan för att få stöd från BOJ eller någon av de lokala brottsofferjourerna. Utöver de brottsofferjourer som är medlemmar i BOJ finns det även enstaka fristående brottsofferjourer som inte är organiserade under BOJ.

20 Prop. 2024/25:89 s. 382–383 och prop. 1997/98:55 s. 137. 21 Stadgar för Brottsofferjouren Sverige, 1 och 3 §§. 22 https://www.brottsofferjouren.se/om-oss/. 23 Brottsoffermyndigheten, Samhällets samlade stöd till brottsoffer, 2024 s. 58.

Mycket av det stöd som samhället erbjuder brottsutsatta tillhandahålls i praktiken av aktörer i civilsamhället. I Sverige finns många ideella organisationer och föreningar som erbjuder brottsofferstöd. Utöver de allmänna brottsofferjourerna som beskrivits ovan – vilka riktar sig till alla brottsoffer – rör det sig i huvudsak om kvinno- och tjejjourer, ungdomsjourer, mansjourer samt jourer som riktar sig till andra specifika grupper av brottsoffer. Civilsamhällets stöd till brottsoffer består vanligtvis av rådgivning, samtalsstöd eller praktiskt stöd. Det kan även handla om stöd eller hjälp med att få ekonomisk kompensation från statliga myndigheter och försäkringsbolag. Stödet kan ges lokalt där aktörerna är verksamma eller digitalt. Flera verksamheter ger alltså stöd till specifika målgrupper och har specialiserad kompetens och erfarenhet av att ge stöd till brottsoffer inom det särskilda området. Organisationerna är ofta tillgängliga utanför kontorstid och kan därför även bistå brottsoffer på kvällar och helger. Merparten av kommunerna har samarbete med både brottsofferjourer och kvinnooch tjejjourer. Kommunen får ingå avtal med ett privaträttsligt organ, såsom en brottsofferjour eller kvinnojour, om att utföra kommunens uppgifter inom socialtjänsten. Uppgifter som innefattar myndighetsutövning får dock inte överlämnas. (4 kap. 3 § första stycket socialtjänstlagen). När organisationer i civilsamhället utför stödinsatser på uppdrag av socialnämnden gäller socialtjänstens regelverk i tillämpliga delar de verksamheter som organisationerna bedriver (1 kap. 2 § första stycket 1). Med regelverket följer ansvar för bl.a. god kvalitet och dokumentation av insatser (5 kap. 1 och 17 kap. 1 §§). Verksamheterna omfattas även av tillsynsansvaret hos Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Av 28 kap. 1 § följer att tillsynen över enskild verksamhet avser både tillsyn över verksamheter som det krävs tillstånd för och verksamheter som inte är tillståndspliktiga eller anmälningspliktiga. Exempel på verksamheter som en organisation i civilsamhället inte yrkesmässigt får bedriva utan tillstånd från IVO är verksamhet i form av stödboende, skyddat boende eller hem för vård eller boende som avses i 9 kap. socialtjänstlagen (26 kap. 1 §).

Stöd till personer som utsatts för våld mot kvinnor eller våld i nära relationer ges i stor utsträckning av kvinno- och tjejjourer. Många av landets kvinno- och tjejjoursverksamheter är medlemmar i Unizon

24

A.a. s. 16 och 58. 25

A.a. s. 41. 26

Prop. 2024/25:89 s. 645. 27

Prop. 2025/26:15 s. 18.

eller Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks). Därutöver finns ett antal kvinno- och tjejjourer som inte är medlemmar i något riksförbund men som erbjuder samma typ av stödverksamhet. Kvinno- och tjejjourerna erbjuder olika stödinsatser. Många av kvinnojourerna ger stöd genom att tillhandahålla ett säkert boende för våldsutsatta kvinnor och barn genom skyddat boende. Brottsutsatta kvinnor, tjejer och barn kan även få stöd genom att samtala med en volontär eller anställd vid en jour. Kontakt kan ske digitalt via chatt, via telefon eller vid ett fysiskt besök på en av verksamheterna. Andra brottsofferstödjande insatser som kvinno- och tjejjourerna kan erbjuda är juridiskt stöd. En del verksamheter har en separat juridikjour som kan ge stödsökande juridisk rådgivning i frågor som kan bli aktuella i samband med exempelvis våldsutsatthet. De som arbetar på jouren kan även vara stödperson vid besök hos exempelvis polis, advokat eller socialtjänst.

Utöver brottsofferjourer och kvinno- och tjejjourer finns, som nämnts, andra organisationer som ger stöd till brottsoffer. Dessas stödverksamheter riktar sig ofta, men inte alltid, till en specifik målgrupp. Ett flertal organisationer erbjuder stöd till särskilt utsatta brottsoffer. Exempel på sådana grupper är barn, hbtqi-personer, personer med funktionsvariation och personer utsatta för hedersrelaterad brottslighet. Av dessa kan nämnas Barnens Rätt i Samhället (Bris) och Rädda Barnen, som ger stöd åt barn som är brottsoffer. RFSL (Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter) erbjuder stöd till hbtqi-personer som utsatts för brott. Existera ger stöd till kvinnor och flickor som har blivit utsatta för könsstympning och Storasyster är en stödorganisation för personer över tretton år oavsett könsidentitet som utsatts för sexuella övergrepp. De ideella brottsofferstödjande verksamheterna, förutom i kategorierna brottsofferjour och kvinno- och tjejjour, är inte samlade i någon gemensam organisation. Det gör att de övriga organisationerna inte har ett gemensamt arbetssätt utan varje enskild organisation bestämmer själv hur den utvecklar och anpassar sina verksamheter. Det stöd som verksamheterna erbjuder varierar men det är vanligt att erbjuda s.k. stödchatt. Stödchatt sker online ofta via applikationer eller webbplatser, vilket ger verksamheterna möjlig-

28 A.a. s. 62. 29 A.a. s. 63–64 och Socialstyrelsens kartläggning av skyddade boenden i Sverige 2024 s. 16.

het att erbjuda stöd nationellt. Flera organisationer erbjuder även stöd fysiskt, t.ex. genom egna samtalsmottagningar.

I fråga om juridisk rådgivning för brottsoffer ska nämnas de möjligheter till rådgivning och biträde som kan ges med stöd av lagen (1988:609) om målsägandebiträde, rättshjälpslagen (1996:1619) och lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn.

Målsägandebiträde ska förordnas i mål om brott enligt 6 kap. brottsbalken (sexualbrott), om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av ett sådant biträde (1 § 1 lagen om målsägandebiträde) samt brott enligt 3 eller 4 kap. brottsbalken (brott mot liv och hälsa respektive brott mot frihet och frid), på vilket fängelse kan följa, eller enligt 8 kap. 5 eller 6 § brottsbalken (rån och grovt rån) eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om det med hänsyn till målsägandens personliga relation till den misstänkta eller andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av ett sådant biträde (1 § 2). Ett målsägandebiträde ska också förordnas i mål om annat brott på vilket fängelse kan följa, om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och övriga omständigheter kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av ett sådant biträde (1 § 3). Målsägandebiträdets uppgifter är att ta till vara målsägandens intressen i målet och lämna stöd och hjälp till målsäganden. Målsägandebiträdet ska även bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk om det inte görs av åklagaren. (3 §.) Om målsäganden biträder åtalet hjälper målsägandebiträdet till även i det hänseendet.

Allmän rättshjälp får beviljas i en rättslig angelägenhet om det med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt är rimligt att staten bidrar till kostnaderna (8 § rättshjälpslagen) och har undantagsvis beviljats i brottmål för den som fört enskilt åtal. Även i mål om skadestånd på grund av brott har rättshjälp beviljats, i fall där målsägandebiträde inte kan förordnas.

En särskild företrädare för barn ska förordnas bl.a. när en förundersökning har inletts (eller återupptagits) i fråga om ett brott som kan leda till fängelse och har begåtts mot någon som är under

30

Här kan också nämnas att Novahuset 2024 fick statsbidrag för ett projekt som syftar till att använda Snapchat för att ge stöd till barn och unga som har blivit utsatta för sexuellt våld. 31

Brottsoffermyndigheten, Samhällets samlade stöd till brottsoffer, 2024 s. 64–67. 32

Prop. 2017/18:86 s. 16. 33

Ds 2014:14 s. 141.

arton år, om (1) en vårdnadshavare kan misstänkas för brottet, eller (2) det kan befaras att en vårdnadshavare på grund av sitt förhållande till den som kan misstänkas för brottet inte kommer att ta till vara barnets rätt (1 § första stycket lagen om särskild företrädare för barn). En särskild företrädare ska inte förordnas om det med hänsyn till barnet är obehövligt eller särskilda skäl annars talar mot det (1 § tredje stycket). Om barnet har två vårdnadshavare som inte är gifta eller bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden och sådana omständigheter som anges i 1 § första stycket finns endast i fråga om en av dem, ska den andra vårdnadshavaren förordnas att ensam ta till vara barnets rätt under förundersökningen och i efterföljande rättegång. Om det med hänsyn till vårdnadshavarnas förhållande till varandra eller till någon annan särskild omständighet får antas vara till barnets bästa, ska dock en särskild företrädare utses. (2 §.) Har en särskild företrädare förordnats för barnet med anledning av förundersökning om brott ska hen, i stället för barnets vårdnadshavare, som ställföreträdare ta till vara barnets rätt under förundersökningen och i efterföljande rättegång samt vid åtgärder som rör verkställighet av skadestånd och ansökan om brottsskadeersättning (3 § första stycket). Den särskilda företrädaren bör i de fall det är aktuellt samarbeta med socialnämnden. Eftersom den särskilda företrädarens rätt att besluta för barnet är begränsat till det rättsliga förfarandet faller dock ansvaret för barnets vård utanför den särskilda företrädarens uppgifter och vilar på socialnämnden. Det bör dock höra till den särskilda företrädarens uppgifter att uppmärksamma barnets behov av vård och behandling samt att förmedla sin kännedom i dessa avseenden till socialnämnden.

Av 13 a § förundersökningskungörelsen följer en skyldighet att underrätta målsäganden om att åklagaren under vissa förutsättningar kan föra talan om enskilt anspråk med anledning av brott och om möjligheterna för målsäganden att få ersättning enligt brottsskadelagen (första stycket) samt – när brottet är sådant att det kan bli aktuellt – om reglerna kring förordnande av målsägandebiträde (andra stycket). Målsäganden ska också informeras om möjligheterna att få rättshjälp och rådgivning enligt rättshjälpslagen (tredje stycket).

Beträffande brottsoffers behov av att hitta en anställning ska Arbetsförmedlingen med hjälp av anställningsfrämjande åtgärder stimulera arbetsgivare att anställa arbetssökande som inte kan få arbete

34 Prop. 1998/99:133 s. 32.

utan stöd (2 § 5 förordningen [2022:811] med instruktion för Arbetsförmedlingen). Arbetsförmedlingen har också i uppgift att samverka med Försäkringskassan, Arbetsmiljöverket och Socialstyrelsen i syfte att uppnå en effektiv användning av tillgängliga resurser inom rehabiliteringsområdet (15 §). Detta stöd kan också komma brottsoffer till del.

Ytterligare insatser för stöd och skydd till brottsoffer svarar Brottsoffermyndigheten för. Brottsoffermyndigheten är Sveriges expertmyndighet för brottsofferfrågor med uppgift att främja brottsoffers rättigheter, uppmärksamma deras behov och intressen samt att vara ett informations- och kunskapscentrum för brottsofferfrågor (1 § förordningen [2007:1171] med instruktion för Brottsoffermyndigheten). I enlighet med brottsskadelagen (2014:322) har myndigheten ansvar för att betala ut ersättning till den som drabbats av skada till följd av brott (1 §). I Brottsoffermyndighetens uppdrag ingår även att sprida information genom utåtriktad verksamhet och öka allmänhetens och andra myndigheters kunskap om brottsofferfrågor (2 § första stycket 1 instruktionen). Myndigheten arrangerar temadagar och digitala webbsändningar för att höja kunskapen om brottsofferfrågor hos relevanta aktörer. Myndigheten administrerar även olika webbplatser och webbutbildningar. Yrkesverksamma och ideellt aktiva som möter brottsoffer utbildas av myndigheten vilket bidrar till att brottsoffer får mer kvalificerat stöd. Myndigheten bidrar även till ökad samverkan på brottsofferområdet.

Utredningens bedömning är att det finns sådana specialiserade stödtjänster som direktivet kräver. Stödtjänsterna är tillgängliga oavsett om brottsoffret har gjort en formell anmälan av brott eller inte. Det finns specialiserade stödtjänster som tillhandahåller information och erbjuder stöd i alla relevanta praktiska frågor som kan uppstå till följd av brottet, däribland tillgång till boende, utbildning, barnomsorg, ekonomiskt stöd och hjälp att fortsätta att arbeta eller att hitta ett arbete, liksom information om tillgång till juridisk rådgivning, däribland möjlighet till rättshjälp, när sådan finns (punkt 1a och b). Socialnämndens och Polismyndighetens samverkan med hälso- och sjukvården innebär att information om och, när så är lämpligt, remittering till tjänster som tillhandahåller medicinska och rättsmedicinska undersökningar sker när sådant behov föreligger. Psykologisk rådgivning

35

Ds 2012:52 s. 81. 36

Brottsoffermyndigheten, Samhällets samlade stöd till brottsoffer, 2024 s. 55.

är en typ av stöd som socialnämnden, men även civilsamhällets aktörer, regelmässigt erbjuder. Även hälso- och sjukvården kan erbjuda vård för psykiska besvär, t.ex. samtalsterapi, inklusive traumabehandling. (Punkt 1 c.) I dessa delar bedöms direktivets krav således vara uppfyllda.

Ett område där det emellertid behöver vidtas åtgärder är erbjudandet av särskilt stöd till brottsoffer som utsatts för nätbrott enligt vad som avses i artiklarna 5–8, (punkt 1d). Vad som avses är alltså stöd i form av informationslämnande om rättsmedel för att avlägsna onlineinnehåll som har anknytning till brottet. Åtgärden skulle kunna anses falla inom skyldigheten enligt 13 a § förundersökningskungörelsen att informera målsäganden om möjligheten att skydda sig mot de negativa följderna av brott som inneburit missbruk av personuppgifter och möjligheten att få rådgivning om detta. Bestämmelsen tar dock inte specifikt sikte på det som avses i direktivet, och detta förefaller inte heller vara en typ av stöd som regelmässigt erbjuds i dag (något som i och för sig inte är anmärkningsvärt när det gäller de specifika nätbrott som det hänvisas till eftersom vissa av dessa gärningar i dagsläget inte fullt ut motsvarar brott enligt svensk rätt).

Enligt utredningens uppfattning är det naturligt att Polismyndigheten i egenskap av anmälningsupptagare och brottsutredande myndighet ges det primära ansvaret att till brottsoffer som gjort en polisanmälan eller överväger att göra en anmälan efter att ha varit i kontakt med polisen erbjuda stöd, företrädesvis i form av rådgivning, i de aktuella avseendena. Polismyndigheten är även föreslagen behörig myndighet att, enligt artikel 23, utfärda förelägganden om att avlägsna onlineinnehåll hänförligt till vissa av nätbrotten och därför lämplig att tillhandahålla information om det förfarandet. Detta gäller även med beaktande av att det kan bli aktuellt att informera också om andra förfaranden, särskilt när det gäller andra nätbrott än de som omfattas av föreläggandena. Sådana andra förfaranden kan t.ex. avse rätten enligt artikel 17 EU:s allmänna dataskyddsförordning (GDPR) att få sina personuppgifter raderade (rätten att bli glömd) eller skyldigheten enligt lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor för den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla att i vissa fall ta bort ett meddelande från tjänsten eller på annat sätt förhindra vidare spridning av meddelandet. Förslag om en ändring i förundersökningskungörelsen som innebär att Polismyndigheten ska informera måls-

37 Brottsoffermyndigheten, Samhällets samlade stöd till brottsoffer, 2024 s. 38.

äganden om olika möjligheter att avlägsna onlineinnehåll lämnas i avsnitt 11.3.1.

När det gäller tillhandahållandet av information om hur nätbrotten ska dokumenteras konstateras att punkten gäller i förhållande till någon som redan har utsatts för brott, varför det naturliga är att polisen säkrar bevisning om brottet inom ramen för utredningen. Att i det läget informera målsäganden om hur nätbrottet ska dokumenteras skulle inte fylla någon praktisk funktion. Polismyndigheten har också rutiner för att säkra sådan bevisning som är typisk för nätbrott och som finns på t.ex. målsägandens dator eller annan digital enhet. Antingen kan bevissäkring ske genom att den digitala enheten tas i beslag och genomsöks eller genom att målsäganden själv uppmanas att ge in bevisningen. I de fall målsäganden ännu inte anmält brottet, vilket utredningen alltså inte bedömer att punkten tar sikte på, kommer det – bl.a. på Polismyndighetens webbplats – att finnas information om att nätbrotten kan anmälas och bevisning ges in digitalt (se avsnitt 7.1.2.1). Sammantaget bedöms ingen åtgärd vara nödvändig för att uppfylla kravet i fråga om tillhandahållande av information om hur nätbrotten ska dokumenteras. Brottsofferstöd i övrigt till dem som utsatts för nätbrotten bör kunna ges av myndigheter, andra offentliga aktörer och civilsamhällets organisationer på samma sätt som stöd ges vid andra brott. Någon åtgärd bedöms inte vara nödvändig heller i det avseendet.

I sammanhanget kan också nämnas att regeringen i regleringsbrevet för 2025 har gett Brottsoffermyndigheten i uppdrag att genomföra en förstudie om hur en verksamhet som hjälper vuxna att ta bort kränkande material från plattformar på internet kan organiseras och utvecklas. I förstudien ingår också att undersöka hur en stödjande del skulle kunna utformas samt föreslå vilken aktör som är bäst lämpad att ansvara för stödet. Myndigheten ska inhämta kunskaper och erfarenheter från Polismyndigheten och för området relevanta civilsamhällesorganisationer. Vidare bör kunskapen om hur material tas bort spridas så att de aktörer som möter denna typ av brottsoffer kan använda sig av det, inte minst berörda organisationer i civilsamhället. Uppdraget ska redovisas senast den 11 juni 2026. Som nämns på annat håll (se avsnitt 9.1.2.8) tillhandahåller i dagsläget organisationen ECPAT Sverige liknande hjälp till personer under arton år som

38

Ju2025/02276.

vill ta bort nakenbilder och avklädda bilder som tagits och spridits mot personens vilja från nätet.

Socialnämnden informerar om och hänvisar brottsoffer som önskar det till kvinno- och tjejjourer. Det gör även BOJ, som alltså har kontakt med brottsoffer som anmält brott och hänvisats dit av polisen. Socialnämnden ansvarar för att brottsoffer och närstående som har sådant behov placeras på skyddade boenden (se avsnitt 8.6.2). Nämnden har en skyldighet att samverka med hälso- och sjukvården i syfte att se till att brottsoffer som utsatts för våldtäkt eller sexuellt våld får erforderligt stöd, oavsett om dessa brottsoffer vårdas på särskilda kriscentrum för personer som utsatts för våldtäkt och mottagningscentrum för personer som utsatts för sexuellt våld (se avsnitt 8.2.2), eller i stället vårdas på reguljära sjukhus. Brottsoffer som löper ökad risk för våld utöver kvinnor i allmänhet kan vara de brottsoffer som omfattas av artikel 33 i direktivet, dvs. exempelvis kvinnor med funktionsnedsättning, kvinnor som söker asyl eller uppehållstillstånd, kvinnor med en minoritetsbakgrund i fråga om etnisk tillhörighet, kvinnor som bor i landsbygdsområden, kvinnor i prostitution, kvinnor med låg inkomst, fängelseintagna kvinnor, homosexuella, bisexuella, transpersoner eller intersexuella, äldre kvinnor eller kvinnor med alkohol- och narkotikamissbruk. Eftersom myndigheter har en skyldighet att informera brottsoffer om olika stödtjänster ska information lämnas – och i förekommande fall hänvisning ske till – även sådana stödtjänster som riktar sig till särskilt utsatta brottsoffer, såsom de nämnda grupperna. Utredningen bedömer att direktivs krav är uppfyllt i dessa delar (punkt 1e och 1f).

8.1.2.2¶Anpassat och lättillgängligt stöd (punkt 2)

Enligt punkten ska de specialiserade stödtjänster som avses i punkt 1 tillhandahållas personligen, anpassas till brottsoffrens behov och vara lättillgängliga och lättåtkomliga, inbegripet online eller med hjälp av andra lämpliga metoder, såsom IKT.

Utredningen konstaterar att allt brottsofferstöd, enligt vad som redovisats ovan, ska utgå från och anpassas efter brottsoffrets behov. Socialnämnderna i kommunerna, myndigheter, andra offentliga aktörer och aktörer i civilsamhället ger stöd till brottsoffer i hela landet.

39 Skäl 71.

Såväl offentliga aktörer som ger stöd till brottsoffer som aktörer i civilsamhället ger generellt information och råd på sina respektive webbplatser och kan i olika utsträckning nås genom chatt, telefonsamtal och e-post. Många av civilsamhällets aktörer erbjuder också stödsamtal digitalt. Såväl kvinno- och tjejjourer som många andra organisationer som ger stöd till särskilt utsatta grupper av brottsoffer ger stöd både fysiskt och digitalt, anpassat efter den aktuella målgruppen. De nationella stödlinjerna kan nås per telefon eller via chattar (se avsnitt 8.5.2.1). Därutöver ges samlad information om vilket stöd brottsoffer kan få på ett flertal myndigheters webbplatser, däribland Brottsoffermyndighetens och Polismyndighetens. Direktivets krav i denna del bedöms vara uppfyllt.

8.1.2.3¶Resurser till specialiserade stödtjänster (punkt 3)

Kommuner och regioner, som har det primära ansvaret för brottsofferstödjande insatser inom ramen för socialnämndens och hälsooch sjukvårdens verksamheter, finansieras av inkomstskatter, avgifter och finansiella intäkter samt statliga bidrag. Bidragen från staten kan vara generella eller riktade. Myndigheter som erbjuder stöd till brottsoffer finansieras genom statliga anslag.

På det icke offentliga området är det huvudsakligen Brottsoffermyndigheten som finansierar Brottsofferjouren Sveriges (BOJ) verksamhet genom medel från Brottsofferfonden. Fonden lämnar även bidrag för grund- och vidareutbildningar för volontärer och anställda. Vissa satsningar som BOJ gör finansieras av projektmedel från andra finansiärer, t.ex. Allmänna arvsfonden, Socialstyrelsen och EU-fonder. De lokala brottsofferjourer som hör till BOJ finansieras huvudsakligen av bidrag från kommuner. Vissa kommuner och brottsofferjourer har tecknat både samverkansavtal och ingått s.k. idéburet offentligt partnerskap, IOP. De lokala jourerna kan även ansöka om projektmedel och verksamhetsstöd från Brottsofferfonden. Intäkterna till

40

Brottsofferfonden finansieras i sin tur huvudsakligen av en avgift som betalas av personer som dömts för brott. Den som dömts för ett eller flera brott som kan leda till svårare straff än penningböter ska betala en särskild avgift på 1 000 kronor till Brottsofferfonden. Detsamma gäller för den som fått ett strafföreläggande för brott. (1 § lag [1994:419] om brottsofferfond.) Den som avtjänar sitt straff i form av elektronisk fotboja ska betala en avgift på 100 kronor per dag, upp till 12 000 kronor för hela perioden (5 § lag [1994:451] om intensivövervakning med elektronisk kontroll. Fonden tar också emot gåvor (https://www.brottsoffermyndigheten.se/sok-projektmedel/om-brottsofferfonden/).

Brottsofferfonden ökade med 17 procent för 2024. En mycket stor del av fondens medel går till BOJ och de lokala brottsofferjourerna.

IOP är en modell för samverkan mellan det offentliga och den idéburna sektorn i syfte att uppnå ett visst allmännyttigt samhälleligt mål och kan betraktas som ett mellanting mellan att ge bidrag och att upphandla en tjänst från en civil aktör. Tanken med IOP är att idéburna aktörer kan medverka till att utföra offentligt finansierade välfärdstjänster, och kommuner och statliga myndigheter kan dra nytta av aktörernas kompetens, erfarenhet och andra resurser. IOP måste samtidigt vara förenligt med upphandlings- och statsstödsreglerna. Inom brottsofferområdet är det möjligt för en kommun och en lokal brottsofferjour att ingå ett IOP-avtal för att ge stöd till brottsoffer. Bland annat ett flertal kvinno- och tjejjourer har ingått sådana avtal med en eller flera kommuner.

Kvinno- och tjejjourer och andra ideella organisationer inom brottsofferområdet kan få statsbidrag enligt förordningen (2022:257) om statsbidrag till kvinno- och tjejjourer och vissa andra ideella organisationer inom brottsofferområdet. Statsbidraget riktar sig till kvinnooch tjejjourer och andra ideella organisationer som bedriver verksamhet med huvudsakligt ändamål att arbeta förebyggande eller motverkande eller att stödja eller förbättra situationen för brottsoffer, inom ett eller flera av områdena mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, sexuellt våld, hedersrelaterat våld och förtryck samt prostitution och människohandel för sexuella ändamål (1 § första stycket förordningen). Syftet med bidraget är att stärka det civila samhällets möjligheter att, genom sådan verksamhet som avses i 1 §, bidra till att förbättra levnadsvillkoren för dem som har utsatts eller riskerar att utsättas för våld (2 §). Bidraget får inte användas till driften av skyddade boenden, som är ett kommunalt ansvar. Bidrag får, i mån av tillgång på medel och under vissa närmare angivna förutsättningar, lämnas till ideella organisationer och stiftelser som inte är statliga eller kommunala (5 och 6 §§). Ansökningsprocessen för bidrag avseende 2026 och 2027 pågår för närvarande. För 2025 fördelades sammanlagt 158,5 miljoner kronor.

41 Brottsoffermyndigheten, Samhällets samlade stöd till brottsoffer, 2024 s. 59 och prop. 2025/26:1 Utgiftsområde 4 s. 50. 42 Brottsoffermyndigheten, Samhällets samlade stöd till brottsoffer, 2024 s. 41 och 62, SOU 2016:78 s. 617–618 och SOU 2019:56 s. 278–279. 43 Socialstyrelsen, Fördelning av statsbidrag för 2025 till kvinno- och tjejjourer och vissa andra ideella organisationer inom brottsofferområdet, dnr 9.1-19897/2023.

Regeringen har i budgetpropositionen för 2026 beslutat om en permanent resursförstärkning till kvinno- och tjejjourer och vissa andra ideella organisationer inom brottsofferområdet genom att öka anslaget med 20 miljoner kronor för 2026 och framåt. Ökningen av stödet sker för att ytterligare stötta dem som har utsatts eller riskerar att utsättas för våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck.

Ideella organisationer som bedriver skyddat boende – vilket främst är kvinno- och tjejjourer – kan få statsbidrag enligt förordningen (2022:291) om tillfälligt statsbidrag till ideella organisationer för kvalitetshöjande åtgärder på skyddade boenden. Statsbidrag för kvalitetshöjande åtgärder på skyddade boenden får, i mån av tillgång på medel och under vissa närmare angivna förutsättningar, lämnas till ideella organisationer som ansökt om tillstånd att bedriva verksamhet i form av skyddat boende hos Inspektionen för vård och omsorg (5 § förordningen). Bidrag får även lämnas stiftelser som inte är statliga eller kommunala (6 §). Syftet med bidraget är att stödja organisationer i deras arbete med att vidareutveckla kvaliteten på skyddade boenden och därigenom stärka organisationernas förutsättningar att utföra insatser enligt socialtjänstlagen (2 §). Bidraget avser inte ordinarie driftskostnader för verksamheten. För bidragsår 2025 fördelades 20 miljoner kronor. En organisation kan maximalt beviljas 300 000 euro i offentligt stöd under en treårsperiod. I beräkningen ska Socialstyrelsen utreda om verksamheten fått annat offentligt stöd som ska tas i beaktan i uträkningen av det totala beloppet om 300 000 euro under en treårsperiod. Mer information om detta finns i anvisningarna till bidraget.

Därutöver kan ideella organisationer som bedriver frivilligt arbete på det sociala området, bl.a. med inriktning på utsatta barn, få statsbidrag enligt förordningen (2011:1062) om statsbidrag till vissa organisationer inom det sociala området m.m. Barnens Rätt i Samhället (Bris), ECPAT Sverige och Rädda Barnen var några av de organisationer som tilldelades bidrag för 2025.

44

Prop. 2025/26:1 Utgiftsområde 13 s. 78–79. 45

Socialstyrelsen, Fördelning av tillfälligt statsbidrag för 2025 till ideella organisationer för kvalitetshöjande åtgärder på skyddade boende, dnr 9.1-68662/2024. 46

https://statsbidrag.socialstyrelsen.se/organisationer/ideella-organisationer-som-driverskyddat-boende/. 47

Socialstyrelsen, Fördelning av statsbidrag för 2025 till vissa organisationer inom det sociala området m.m., dnr 9.1-49353/2024.

Regeringen stödjer även ideella organisationer genom mer riktade statsbidrag under viss tid, i syfte att prioritera en viss verksamhet. Exempel på sådana riktade statsbidrag är stöd till de stödlinjer för brottsoffer som bedrivs av BOJ och Bris (se avsnitt 8.5.2.1). Ett annat exempel är Stiftelsen 1000 möjligheter som beviljats bidrag för att bedriva verksamheten ungarelationer.se som riktas till både unga våldsutövare och unga våldsutsatta i parrelationer. Insatsen ska minska risken för eskalering, minska befintligt våld, hot och kontroll samt förändra könsstereotyda normer och attityder.

Utredningen konstaterar att finansieringen av stödtjänster som tillhandahålls av offentlig verksamhet får anses vara robust. Detsamma gäller finansieringen av civilsamhällets aktörer, också med hänsyn till att denna på redovisat sätt är diversifierad. Att det finns tillräckliga personalresurser beror ytterst på att de ekonomiska resurserna är tillräckliga. Utredningen bedömer sammantaget att direktivets krav på tillräckliga resurser för att tillhandahålla specialiserade stödtjänster är uppfyllt.

8.1.2.4¶Tillhandahållande av skydd och specialiserade stödtjänster på ett heltäckande sätt (punkt 4)

I punkten ställs krav på att medlemsstaterna ska tillhandahålla det skydd och de specialiserade stödtjänster som krävs för att på ett heltäckande sätt tillgodose brottsoffrens olika behov genom att tillhandahålla dessa tjänster, även de som tillhandahålls av icke-statliga organisationer, på en och samma plats, genom att samordna tjänsterna via en kontaktpunkt eller genom att underlätta tillgången till tjänsterna via en gemensam kontaktpunkt på nätet.

Specialiserade stödtjänster för brottsoffer erbjuds, som framgått ovan, av socialnämnderna i kommunerna och andra myndigheter samt enskilda organisationer inom civilsamhället. Det finns en långtgående samverkan såväl mellan myndigheterna som mellan myndigheter och civilsamhällets organisationer, men alla typer av brottsofferstöd tillhandahålls som utgångspunkt inte av en och samma aktör eller på en och samma plats.

När det gäller skydd av brottsoffer har Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och socialnämnden alla ansvar för olika aspekter av

48 https://ungarelationer.se/.

skyddet (se avsnitt 7.3.2.1 och 7.6.2.1). Även andra myndigheter som har till uppdrag att motverka våld, t.ex. länsstyrelserna och Migrationsverket, kan anses vara delaktiga i brottsofferskyddet, liksom enskilda organisationer som driver skyddat boende.

Som nämnts är Brottsoffermyndigheten Sveriges expertmyndighet för brottsofferfrågor med uppgift att främja brottsoffers rättigheter, uppmärksamma deras behov och intressen samt vara ett informationsoch kunskapscentrum för brottsofferfrågor (1 § förordningen [2007:1171] med instruktion för Brottsoffermyndigheten). Till Brottsoffermyndighetens uppgifter hör också att dels bidra till att förbättra förutsättningarna för samverkan i brottsofferfrågor mellan olika samhällsaktörer, dels lämna upplysningar, vägledning och råd i brottsofferfrågor samt ta tillvara synpunkter och erfarenheter från dem som drabbats av brott (2 § första stycket 3 och 4). På sin webbplats ger Brottsoffermyndigheten information till den som utsatts för brott, bl.a. om vilket stöd och skydd som kan ges av myndigheter och enskilda organisationer. Myndigheten har därutöver tagit fram en webbplats med ett användarverktyg – Brottsofferguiden – för vägledning i alla frågor som rör brottsoffer. Brottsofferguiden är tänkt att hjälpa användaren att sortera bland informationen till brottsoffer för att kunna ta till sig den information som är viktigast för brottsoffret i den situation hen befinner sig i. Brottsofferguiden hänvisar även brottsoffer vidare till andra webbplatser, aktörer och verksamheter för den som vill ha fördjupad information eller behöver söka stöd, skydd eller vård. Brottsoffermyndigheten har fått i uppdrag att utveckla och fördjupa informationen i Brottsofferguiden samt genomföra informationsinsatser om hur guiden kan hjälpa brottsoffer med ett särskilt fokus på information till brottsoffer utsatta för mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, hedersrelaterat våld och förtryck samt prostitution och människohandel och liknande. Syftet är att göra brottsoffers rättigheter tillgängliga på ett samlat och lättöverskådligt sätt. Informationen ska även målgruppsanpassas för personer i särskilt sårbara situationer, såsom personer med funktionsnedsättning, barn och unga, hbtqi-personer och äldre.

Socialstyrelsen har på sin webbplats samlat information om det stöd brottsoffer kan få från bl.a. socialnämnden och hälso- och sjuk-

49

https://www.brottsoffermyndigheten.se/utsatt-for-brott/stod-och-skydd/. 50

https://www.brottsofferguiden.se/om-webbplatsen/. 51

Ju2025/02276.

vården. Samlad information om brottsofferstöd finns även på Polismyndighetens webbplats. Motsvarande information ges i en fysisk folder – ”Stöd vid våld och övergrepp” – som finns på svenska, engelska, arabiska, somaliska, polska och tigrinja. Som nämnts är det Polismyndigheten som så snart som möjligt ska informera brottsoffer om vilka myndigheter, organisationer och andra som kan lämna stöd, hjälp och vård (13 a § förundersökningskungörelsen).

För den som polisanmält ett brott har Brottsofferjouren Sverige (BOJ) en samordningsfunktion avseende de enskilda organisationer som erbjuder brottsofferstöd i och med att polisen – enligt gällande rutin och i linje med 13 a § förundersökningskungörelsen – hänvisar samtliga brottsoffer dit som samtycker till det. BOJ har alltså ansvaret i nästa led för att hänvisa brottsoffer vidare till andra enskilda organisationer som erbjuder brottsofferstöd. Även avseende de övrigt brottsofferstödjande enskilda organisationerna kan man säga att dessas stödtjänster i viss utsträckning samordnas via olika kontaktpunkter, såsom webbplatserna för Unizon och Roks som innehåller information om samtliga kvinno- och tjejjourer som är medlemmar i respektive organisation.

Utredningen bedömer att direktivets krav avseende hur det skydd och de specialiserade stödtjänster som krävs för att på ett heltäckande sätt tillgodose brottsoffrens olika behov ska tillhandahållas är uppfyllt genom det alternativa sättet för tillhandahållande som består i att underlätta tillgången till tjänsterna via en gemensam kontaktpunkt på nätet. I detta fall utgör Brottsoffermyndighetens, Socialstyrelsens och Polismyndighetens webbplatsers sådana kontaktpunkter. Därutöver bedöms stödtjänsterna också i hög grad vara samordnade via olika myndigheter som kontaktpunkter, såsom socialnämnderna i kommunerna genom dessas övergripande ansvar att erbjuda brottsofferstöd och Polismyndigheten genom myndighetens skyldighet att informera brottsoffer om vilka myndigheter, organisationer och andra som kan lämna stöd, hjälp och vård.

52 https://www.socialstyrelsen.se/kunskapsstod-och-regler/omraden/vald-och-brott/. 53 https://polisen.se/utsatt-for-brott/hjalp-och-stod-fran-samhallet/. 54 Polismyndighetens rapport, Uppdrag om ett stärkt stöd till brottsoffer och vittnen. Redovisning av regeringsuppdrag Ju2024/02472 s. 6. 55 https://www.unizonjourer.se/hitta-stod/ och https://roks.se/fa-stod/hitta-en-jour.

8.1.2.5¶Riktlinjer och protokoll för personal inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten (punkt 5)

Enligt punkten ska riktlinjer och protokoll utfärdas för personal inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten om hur de kan fastställa och erbjuda lämpligt stöd till brottsoffer, bl.a. om hur de ska hänvisa brottsoffer till relevanta stödtjänster och undvika sekundär viktimisering. Riktlinjerna och protokollen ska ange hur de särskilda behoven hos brottsoffer som löper ökad risk att drabbas av sådant våld till följd av att de diskrimineras på grund av en kombination av kön och en eller flera andra diskrimineringsgrunder ska tillgodoses, De ska utarbetas på ett genus-, trauma- och barnmedvetet sätt i samarbete med leverantörer av specialiserade stödtjänster och ska ses över och om lämpligt uppdateras för att spegla förändringar i rätt och praxis.

Socialstyrelsen är förvaltningsmyndighet för verksamhet som rör hälso- och sjukvård och annan medicinsk verksamhet, tandvård, socialtjänst, stöd och service till vissa personer med funktionsnedsättning samt frågor om alkohol och missbruksmedel (1 § förordning [2015:284] med instruktion för Socialstyrelsen) och är den myndighet som bemyndigats att utfärda föreskrifter och allmänna råd för socialnämnden och hälso- och sjukvården (samt tandvården) på området våld i nära relationer. Föreskrifterna är bindande medan de allmänna råden är generella rekommendationer för hur lagar, förordningar och föreskrifter kan eller bör tillämpas. För både personal inom hälso- och sjukvården och personal inom socialtjänsten (samt personal inom tandvården) finns det föreskrifter och allmänna råd

56 57 om våld i nära relationer (HSLF-FS 2022:39) samt en handbok utfärdade av Socialstyrelsen som ger vägledning om stödet till brottsoffer som utsatts för våld i nära relationer, inbegripet barn som bevittnat våld. Handboken syftar främst till att ge stöd vid tillämpningen av HSLF-FS 2022:39 samt det övriga regelverk som gäller för socialtjänsten, hälso- och sjukvården och tandvården i arbetet med våld i nära relationer.

Socialstyrelsen har dessutom utfärdat en vägledning (kunskapsstöd) för socialtjänsten avseende stöd till brottsoffer i allmänhet och

56

Ändrade genom HSLF-FS 2025:40. I det följande hänvisas till grunddokumentets HSLF- FS-nummer även i ändrade delar. En konsoliderad version av HSLF-FS 2022:39 finns på https://socialstyrelsen.se. 57

Socialstyrelsen, Våld i nära relationer. Handbok för socialtjänsten, hälso- och sjukvården och tandvården, 2023. 58

Handboken s. 11.

deras närstående. Kunskapsstödet utfärdades 2012 och var resultatet av ett uppdrag Socialstyrelsen fått av regeringen att vägleda socialtjänsten i arbetet med brottsoffer.

Socialnämnden har, som nämnts, det övergripande ansvaret att erbjuda brottsofferstöd (13 kap. 1 § socialtjänstlagen) och har ett ansvar för att samverka såväl internt inom nämnden som externt med berörda verksamheter, myndigheter och organisationer för att skapa förutsättningar för att samordna de olika aktörernas insatser och åtgärder så att de inte motverkar varandra (2 kap. 9 och 10 §§ HSLF- FS 2022:39).

Socialstyrelsens föreskrifter innehåller för socialnämndens del bestämmelser om nämndens ansvar för planering och styrning, med krav på att nämnden ska fastställa mål för arbetet med våldsutsatta, barn som bevittnat våld och våldsutövare samt beskriva när och hur målen ska uppnås. Vidare ska nämnden fastställa rutiner bl.a. för när och hur personalen i dess verksamheter ska ställa frågor om våld för att kunna upptäcka våldsutsatta som behöver stöd och hjälp, barn som bevittnat våld som behöver stöd och hjälp, och våldsutövare som behöver insatser för att ändra sitt beteende. (2 kap. 1 och 4 §§.) Socialnämnden ska också fastställa rutiner för hur information om att ett barn kan vara våldsutsatt eller kan ha bevittnat våld ska föras vidare till den del av verksamheten som har ansvaret för att utreda barnets behov (2 kap. 5 §). I allmänna råd till 6 kap. 3 § andra stycket och 13 kap. 1 § socialtjänstlagen anges att socialnämnden bör planera för hur grupper och enskilda, såväl vuxna som barn, ska nås med information om nämndens verksamhet för våldsutsatta, barn som bevittnat våld och våldsutövare (6 kap. 3 § andra stycket) respektive bör se till att de metoder som används för att ge stöd och hjälp till våldsutsatta och barn som bevittnat våld är utformade med utgångspunkt i bästa tillgängliga kunskap (13 kap. 1 §).

Socialnämndens skyldighet att genast inleda en utredning om nämnden får information om något som skulle kunna leda till en åtgärd av nämnden följer av 14 kap. 2 § socialtjänstlagen. Enligt Socialstyrelsens allmänna råd till bestämmelsen bör socialnämnden i ett ärende som gäller en våldsutsatt vuxen, med anledning av våldet, bl.a. utreda

59

Socialstyrelsens vägledning Brottsoffer och deras närstående. Socialtjänstens ansvar för att ge stöd och hjälp, 2012. 60

Vägledningen s. 3.

• den vuxnas behov av stöd och hjälp akut, • våldets karaktär och omfattning, • våldets konsekvenser för den vuxna, • hur den vuxna hanterar sin situation, • hur den vuxnas nätverk ser ut, • om den vuxna som är förälder behöver stöd i sitt föräldraskap,

och • den vuxnas behov av stöd och hjälp på både kort och lång sikt. I ett ärende som gäller ett våldsutsatt barn eller ett barn som bevittnat våld bör socialnämnden, med anledning av våldet, bl.a. utreda • barnets behov av stöd och hjälp akut, inklusive vård eller boende

i ett annat hem än det egna, • våldets karaktär och omfattning, • hur barnets nätverk ser ut, • våldets påverkan på barnet och dess relation till föräldrarna, • barnets egen uppfattning om våldet, • vardera förälderns uppfattning om våldets konsekvenser för barnet,

och • barnets behov av stöd och hjälp på både kort och lång sikt. Vidare föreskrivs att i en utredning som gäller en våldsutsatt vuxen eller ett våldsutsatt barn eller ett barn som bevittnat våld ska socialnämnden göra en bedömning av risken för att den vuxna eller barnet kommer att utsättas för eller bevittna ytterligare våld. Vid behov ska en ny bedömning göras. (4 kap. 1 §.)

Enligt Socialstyrelsens föreskrifter ska socialnämnden erbjuda en våldsutsatt vuxen insatser, akut och på kort och lång sikt, med utgångspunkt i den vuxnas behov av skydd, stöd och hjälp. Nämndens utredning, inklusive den aktuella riskbedömningen, ska ligga till grund för bedömningen av vilka insatser som ska erbjudas (6 kap. 1 §). I ett tillhörande allmänt råd anges vilka typer av stöd socialnämnden bör kunna erbjuda den våldsutsatta vuxna. Listan innefattar information

och råd, stödsamtal, hjälp att ordna stadigvarande boende, stöd i föräldraskap, förmedling av kontakt med frivilligorganisationer och andra aktörer, hjälp vid kontakt med hälso- och sjukvården samt hjälp vid kontakt med andra myndigheter, t.ex. Polismyndigheten och Skatteverket. Ett våldsutsatt barn och ett barn som bevittnat våld ska socialnämnden erbjuda insatser, akut och på kort och lång sikt, med utgångspunkt i barnets behov av skydd, råd och stöd samt vård och behandling. Nämndens utredning, inklusive den aktuella riskbedömningen, ska ligga till grund för bedömningen av vilka insatser som ska erbjudas. (6 kap. 3 §.) Föreskrifterna innehåller också en hänvisning till socialnämndens ansvar, enligt 9 kap. 5 § socialtjänstlagen, för att enskilda som behöver stöd och skydd till följd av hot, våld eller andra övergrepp kan tas emot i ett skyddat boende (6 kap. 2 §).

I Socialstyrelsens handbok ges utförlig information om olika stödinsatser, både på kort och lång sikt, som kan komma i fråga för brottsoffer som utsatts för våld i nära relationer, inklusive barn som bevittnat våld. De insatser som nämns är information och råd, stödsamtal, hjälp med att ordna stadigvarande boende, stöd i föräldraskapet, förmedling av kontakt med frivilligorganisationer och andra aktörer, hjälp vid kontakt med hälso- och sjukvård och myndigheter, kontakt med hälso- och sjukvården, kontakt med Polismyndigheten och med andra rättsvårdande myndigheter eller frivilligorganisationer i samband med en eventuell rättegång, juridiskt stöd för brottsskadeersättning, kontakt med Skatteverket, kontaktperson, hjälp med att hämta tillhörigheter i bostaden, ekonomiskt bistånd och tillfälligt boende samt specifikt för våldsutsatta barn bl.a. stöd i förskola och vård utanför det egna hemmet.

I ett allmänt råd till 13 kap. 1 § socialtjänstlagen – om socialnämndens ansvar att erbjuda brottsofferstöd – anges att socialnämnden såväl vid planering av verksamheten som i enskilda ärenden bör beakta den särskilda utsatthet eller sårbarhet som en våldsutsatt kan ha på grund av bl.a. ekonomisk situation, funktionsnedsättning, hedersrelaterad kontext, kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, skadligt bruk eller beroende, sexuell läggning, tillhörighet till en nationell minoritet, utländsk bakgrund eller ålder. I handboken framhålls att det samtidigt är viktigt att inte generalisera och förutsätta att alla inom en viss grupp är särskilt utsatta eller påverkas av sårbarhetsfaktorer. Varje person som utsatts för våld måste bemötas utifrån sitt

61 Handboken s. 162–181.