Förslag till avgörande av generaladvokat

1. Syftet med denna begäran om förhandsavgörande är att få klarhet i på vilka villkor medlemsstaterna kan bevilja stöd till företag som driver lokal kollektivtrafik.

I — Tillämpliga bestämmelser

A — Tillämpliga gemenskapsrättsliga bestämmelser

2. De bestämmelser som är relevanta för prövningen av tvisten är de som reglerar statligt stöd och vägtransporter.

3. Artikel 92.1 i fördraget innebär ett förbud mot statligt stöd som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen och har följande lydelse:

4. När det gäller transportområdet föreskrivs i artikel 74 i EG-fördraget (nu artikel 70 EG) att fördragets mål skall uppnås inom ramen för en gemensam transportpolitik.

5. Artikel 77 i fördraget handlar om statligt stöd som kan beviljas inom transportområdet. Den lyder enligt följande:

6. Förordning nr 1191/69 syftar till att undanröja sådana skillnader som kan orsakas av att medlemsstaterna ålägger transportföretag allmän trafikplikt. Enligt förordningen är medlemsstaterna skyldiga att upphäva sådan allmän trafikplikt och häri fastställs gemensamma regler för att bibehålla denna skyldighet samt för att ersätta kostnader som därigenom uppkommer för företagen.

7. Artikel 1.1 i förordning nr 1191/69 lyder enligt följande:

8. Enligt artikel 1.2 avses med stads- och förortstrafik sådana transporter som tillgodoser behoven i en stadskärna eller en storstadsregion och behovet av transporter däremellan och de omgivande områdena. Regional trafik definieras som sådana transporttjänster som utförs för att tillgodose transportbehoven i en region.

9. Artikel 1.3 i förordningen slår fast principen enligt vilken [m]edlemsstaternas behöriga myndigheter skall upphäva de med begreppet offentlig tjänst förbundna förpliktelser som avser transporter med järnväg, väg eller inre vattenvägar.

10. I artikel 1.4 och 1.5 föreskrivs undantag från denna princip i två fall.

11. Enligt artikel 2 i förordningen avses med allmän trafikplikt skyldigheter som ett transportföretag inte alls skulle fullgöra eller inte fullgöra i samma utsträckning eller på samma sätt, om det tog hänsyn enbart till sina egna affärsintressen. Dessa skyldigheter omfattar skyldighet att driva trafik, skyldighet att utföra transporter och skyldighet att följa taxebestämmelser.

12. I artikel 6.2 i förordningen föreskrivs att beslut om att bibehålla allmän trafikplikt skall innehålla bestämmelser om ersättning för de kostnader som uppkommer till följd av beslutet. Ersättningsbeloppet skall framräknas i enlighet med de gemensamma principerna för ersättning som fastställs i artiklarna 10—13 i förordning nr 1191/69.

13. När det gäller förfarandet föreskrivs i artikel 17.2 i förordningen att ersättning som utbetalas till följd av dess tillämpning inte omfattas av förfarandet för förhandsinformation enligt artikel 93.3 i fördraget (nu artikel 88.3 EG).

B — Tillämpliga nationella bestämmelser

14. I Tyskland föreskrivs i persontransportlagen (nedan kallad PbefG) att det krävs tillstånd för att bedriva persontransporter med motorfordon i linjetrafik. Det handlar om tillstånd som tilldelas ett företag för att driva linjetrafik på en bestämd linje.

15. Tillståndet medför vissa skyldigheter för transportföretaget, såsom att endast ta ut tillåten taxa, att respektera fastställd tidtabell och att rätta sig efter de skyldigheter att bedriva verksamhet och att utföra transporter som åligger det enligt lag. I gengäld ger det innehavaren i det närmaste ensamrätt eftersom ingen trafik tillåts på samma linje under den tid som tillståndet är gällande.

16. Det framgår av handlingarna i målet att den tyska lagstiftaren fram till den 31 december 1995 uttryckligen använde sig av den möjlighet som ges i artikel 1.1 i förordning nr 1191/69 beträffande stads-, förorts- och regional trafik. I förbundstrafikministerns förordning av den 31 juli 1992 föreskrivs att förordning nr 1191/69 inte skall tillämpas på lokal kollektiv persontrafik.

17. Den 1 januari 1996 införde den tyska lagstiftaren en åtskillnad mellan självfinansierande trafiktjänster och allmännyttiga trafiktjänster.

18. I PbefG uppställs principen enligt vilken offentlig stads-, förorts- och regional trafik skall vara självfinansierande. Detta begrepp betecknar trafik vars kostnader täcks av biljettintäkter, intäkter från lagreglerade kompensations- och återbetalningssystem inom taxe- och tidtabellområdet samt av övriga företagsinkomster.

19. När det däremot inte är möjligt att säkerställa tillräcklig tillgång till självfinansierande transporttjänster, får dessa utföras enligt villkoren för allmän trafikplikt. I detta fall preciseras i § 8 fjärde stycket tredje meningen att det är nödvändigt att tillämpa gällande bestämmelser i förordning (EEG) nr 1191/69.

II — Bakgrund och förfarande

20. Tvisten vid den nationella domstolen avser beviljande av tillstånd att bedriva linjetrafik med buss i Landkreis (distriktet) Stendal i Tyskland.

21. Regierungspräsidiums Magdeburg tilldelade den 25 september 1990 företaget Altmark Trans GmbH (nedan kallat Altmark) 18 stycken tillstånd att bedriva persontrafik på regionala linjer. Dessa tillstånd upphörde att gälla den 19 september 1994.

22. Regierungspräsidium tilldelade genom beslut av den 27 oktober 1994 Altmark nya tillstånd. Samtidigt avslogs en ansökan om tillstånd från företaget Nahverkehrsgesellschaft Altmark GmbH (nedan kallat NVGA).

23. NVGA begärde omprövning av beslutet med motiveringen att Altmark saknade ekonomisk kapacitet. NVGA gjorde därvid gällande att tilldelningen av tillstånd var rättsstridig, eftersom Altmark skulle vara oförmöget att överleva ekonomiskt utan det offentliga stöd som det erhöll.

24. Regierungspräsidium fann i ett beslut av den 29 juni 1995 inte skäl att ändra sitt beslut. Den 30 juli 1996 förlängde denna myndighet dessutom giltighetstiden för Altmarks tillstånd fram till den 31 oktober 2002.

25. Under dessa omständigheter överklagade NVGA beslutet till Verwaltungsgericht (förvaltningsdomstol i första instans) Magdeburg. Domstolen ansåg att Altmark hade ekonomisk kapacitet, eftersom det förväntade underskottet i den löpande verksamheten täcktes av stöden från Landkreis Stendal.

26. Däremot upphävde Oberverwaltungsgericht (förvaltningsdomstol i andra instans) Sachsen-Anhalt de tillstånd som Altmark hade beviljats. Domstolen ansåg att Altmarks ekonomiska kapacitet inte längre kunde garanteras, eftersom företaget var beroende av stöd från Landkreis Stendal för att bedriva den trafik som de omtvistade tillstånden avsåg och att dessa stöd stred mot gemenskapsrätten.

27. Altmark överklagade detta avgörande till Bundesverwaltungsgericht. Denna domstol har i sin begäran om förhandsavgörande betonat att överrätten inte har gjort en tolkning av bestämmelserna i nationell rätt. Bundesverwaltungsgericht har angett att det faktum att ett företag har behov av stöd för att bedriva lokal kollektivtrafik, enligt tysk rätt inte innebär att det inte kan betraktas som självfinansierande i den mening som avses i § 8 fjärde stycket PbefG.

III — Tolkningsfrågorna

28. Bundesverwaltungsgericht har därför beslutat att förklara målet vilande och begära att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande beträffande följande fråga:

29. I sin begäran om förhandsavgörande har Bundesverwaltungsgericht angett att frågan består av tre delfrågor som lyder enligt följande:

IV — Föremålet för tolkningsfrågorna

30. I Bundesverwaltungsgerichts begäran om förhandsavgörande har två grupper av frågor väckts.

31. Den första gruppen frågor gäller tolkningen av bestämmelserna i fördraget. Dessa frågor har ställts för att få klarhet i huruvida stöd som beviljats av en medlemsstats myndigheter för att ersätta kostnaden för allmän trafikplikt, som har ålagts ett företag som bedriver lokal kollektivtrafik, utgör sådant statligt stöd som omfattas av förbudet i artikel 92.1 i fördraget. Den nationella domstolen vill dessutom få klarhet i på vilka villkor det enligt artikel 77 kan vara tillåtet att bevilja sådana stöd.

32. Den andra gruppen frågor gäller förordning nr 1191/69. Dessa frågor har ställts för att få klarhet i huruvida myndigheterna i en medlemsstat kan organisera och finansiera lokal kollektivtrafik utan att beakta de bestämmelser i förordningen som rör bibehållande av allmän trafikplikt och gemensamma förfaranden för ersättning.

33. Jag anser att det är nödvändigt att kasta om ordningsföljden på frågorna. Förordning nr 1191/69 utgör nämligen lex specialis i förhållande till artikel 92 och artikel 77 i fördraget. I förordningen fastställs harmoniserade rambestämmelser där det anges under vilka villkor medlemsstaterna kan bevilja stöd för att ersätta transportföretag för kostnaden för allmän trafikplikt. Genom förordningen konkretiseras fördragets bestämmelser om statligt stöd inom området för kollektivtrafik på väg.

34. Under dessa omständigheter består den första frågan i att avgöra huruvida förordning nr 1191/69 är tillämplig på självfinansierande trafiktjänster. Om svaret blir j åkande får de tyska myndigheterna endast bevilja stöd till sådana tjänster i enlighet med de villkor som fastställs i förordningen. Om förordningen däremot inte är tilllämplig är det nödvändigt att granska de bestämmelser i fördraget som rör statligt stöd.

V — Frågan om tillämpningen av förordning nr 1191/69

35. Bundesverwaltungsgericht har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 1.1 andra stycket i förordning nr 1191/69 skall tolkas så att den tillåter en medlemsstat att undanta tillämpningen av denna förordning för en begränsad kategori lokala kollektivtrafiktjänster, såsom självfinansierande trafik i den mening som avses § 8 fjärde stycket och § 13 PbefG.

36. Den nationella domstolen önskar således få klarhet i huruvida de tyska myndigheterna får bevilja dessa företag stöd utan att beakta de villkor som fastställs i förordning nr 1191/69.

37. Det framgår av handlingarna i målet att den tyska lagstiftaren på ett särskilt sätt har använt sig av den möjlighet som ges enligt artikel 1.1 andra stycket i förordningen.

38. Den fråga som uppstår är således huruvida artikel 1.1 andra stycket tillåter myndigheterna i en medlemsstat att införa ett partiellt undantag från förordningen för en begränsad kategori lokala kollektivtrafiktjänster.

39. Parterna i målet vid den nationella domstolen anser att de tyska myndigheterna hade rätt att undanta självfinansierande trafik från förordningen. De har med hänvisning till principen a maiore ad minus hävdat att om det enligt artikel 1.1 andra stycket i förordningen är tillåtet att undanta en hel kategori av trafiktjänster (nämligen stads-, förorts- och regional trafik), borde det även vara tillåtet att undanta en begränsad del av dessa tjänster.

40. Domstolen har aldrig haft tillfälle att ta ställning till huruvida medlemsstaterna kan föreskriva ett partiellt undantag från förordning nr 1191/69. För att avgöra denna fråga anser jag att domstolen skulle kunna göra en parallell jämförelse med sin rättspraxis angående sjätte mervärdesskattedirektivet. Två domar tycks mig förtjäna särskild uppmärksamhet i detta hänseende.

41. Den första domen handlar om tolkningen av artikel 28.3b i sjätte direktivet.

42. Domstolen resonerade på samma sätt i domen av den 14 juni 2001 i målet kommissionen mot Frankrike. I det målet gjorde kommissionen gällande att Frankrike hade ändrat sin lagstiftning efter det att sjätte direktivet trädde i kraft genom att begränsa rätten till avdrag för mervärdesskatt för privatfordon till sådana fordon som används till förarutbildning.

43. Enligt min mening kan följande princip härledas ur denna rättspraxis. När ett direktiv har till syfte att införa harmoniserade bestämmelser inom ett visst område och när medlemsstaterna enligt detta direktiv har rätt att föreskriva undantag från dessa bestämmelser, kan de medlemsstater som har utnyttjat denna möjlighet ändra sin lagstiftning efter det att direktivet har trätt i kraft för att begränsa utrymmet för undantag och på så sätt närma sig de målsättningar som direktivet eftersträvar. Däremot får inte en medlemsstat efter det att direktivet har trätt i kraft utvidga utrymmet för de undantag som föreskrivs i dess nationella rätt och inte heller återinföra undantag som staten ursprungligen hade avskaffat

44. Denna princip verkar enligt min mening helt kunna överföras på föreliggande fall.

45. För det första har jag konstaterat att syftet med förordning nr 1191/69 är att upprätta harmoniserade rambestämmelser på området för sådan allmän trafikplikt som medlemsstaterna ålägger företag som bedriver transporter på väg. I förordningen fastställs de villkor enligt vilka medlemsstaterna kan ålägga trafikplikt och bevilja stöd för att ersätta kostnader som därigenom uppkommer för företagen.

46. För det andra kan medlemsstaterna enligt förordningen göra undantag från de regler som fastställs däri. I artikel 1.1 andra stycket föreskrivs att medlemsstaterna får undanta stads-, förorts- och regional trafik från förordningens tillämpningsområde.

47. För det tredje har de tyska myndigheterna ändrat sin lagstiftning efter det att förordningen trädde i kraft i syfte att minska utrymmet för de undantag som föreskrivs i nationell rätt.

48. För det fjärde bidrar denna förändring av lagstiftningen till att de mål som eftersträvas i förordning nr 1191/69 uppnås.

49. På denna punkt erinrar jag om att förordningen syftar till att undanröja de skillnader som uppstår på grund av att medlemsstaterna ålägger landtransportföretag allmän trafikplikt och som avsevärt kan snedvrida konkurrensen. Gemenskapslagstiftaren har likväl genomfört en gradvis liberalisering och harmonisering av den lokala och regionala persontrafiken.

50. Av dessa omständigheter följer att förordning nr 1191/69 syftar till att åstadkomma en gradvis avreglering av den lokala och regionala kollektivtrafiken på väg.

51. Den ändring som den tyska lagstiftaren har infört i PbefG bidrar till att uppnå dessa olika målsättningar.

52. Följaktligen finner jag att den tyska lagstiftaren hade rätt att undanta självfinansierande trafik från tillämpningsområdet för förordning nr 1191/69. Jag föreslår således att domstolen besvarar den första tolkningsfrågan på så sätt att artikel 1.1 andra stycket i förordning nr 1191/69 inte utgör hinder för en medlemsstat att efter denna förordnings ikraftträdande vidta en lagstiftningsåtgärd i syfte att begränsa undantaget från förordningen till att avse en bestämd kategori av lokal kollektivtrafik på väg, som till exempel självfinansierande trafik i den mening som avses i §§ 8 fjärde stycket och 13 PbefG.

53. Eftersom förordning nr 1191/69 inte är tillämplig på de trafiktjänster som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, är det nödvändigt att undersöka de allmänna bestämmelser i fördraget som behandlar statligt stöd.

VI — Artikel 92.1 i fördraget

54. Den andra tolkningsfrågan gäller artikel 92.1 i fördraget. Den nationella domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida stöd som tilldelats av myndigheterna i en medlemsstat för att täcka underskott i den lokala kollektivtrafiken för passagerarbefordran omfattas av förbudet i den ovan nämnda bestämmelsen.

55. I artikel 92.1 i fördraget fastställs fyra kumulativa villkor.

56. I föreliggande fall omfattar Bundesverwaltungsgerichts fråga uteslutande det sista villkoret. Den nationella domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida de omtvistade stöden omfattas av förbudet i artikel 92.1 i fördraget, eller huruvida det följer redan av deras regionala karaktär,... att de inte kan påverka handeln mellan medlemsstaterna.

57. Domstolen skulle således i princip kunna begränsa sig till att undersöka frågan om de omtvistade stödens inverkan på handeln inom gemenskapen.

58. Efter det att förhandlingen i detta mål hade hållits meddelade emellertid domstolens sjätte avdelning dom i målet Ferring.

59. Frågan i detta mål bestod i att fastställa huruvida finansiella förmåner, som beviljats av myndigheterna i en medlemsstat för att ersätta kostnader för att fullgöra allmännyttiga skyldigheter som de ålagt vissa företag, utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 92.1 i fördraget.

60. Målet Ferring har en omedelbar betydelse för det svar som bör ges på den fråga som Bundesverwaltungsgericht har ställt.

61. I föreliggande fall föreslår jag emellertid domstolen att inte tillämpa domen i målet Ferring. Jag anser nämligen att den tolkning som domstolens sjätte avdelning har gjort är sådan att den kan rubba uppbyggnaden och systematiken i fördragets bestämmelser angående statligt stöd.

62. Innan jag lägger fram de skäl på grund av vilka jag anmodar domstolen att se över domen i målet Ferring, vill jag i korthet erinra om bakgrunden till den domen.

A — Bakgrunden till domen i målet Ferring

63. Den centrala frågan i målet Ferring hade besvarats på olika sätt i kommissionens praxis och i gemenskapsdomstolarnas rättspraxis.

64. Jag vill börja med att erinra om att kommissionen under lång tid har ansett att stöd i syfte att kompensera kostnaden för att fullgöra allmännyttiga skyldigheter inte utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 92.1 i fördraget.

65. Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt avvisade denna tolkning i en dom av den 27 februari 1997. Målet handlade om skatteförmåner som de franska myndigheterna beviljade La Poste för att kompensera för kostnader förknippade med fullgörandet av allmännyttiga uppdrag. I motsats till kommissionen ansåg förstainstansrätten att de omtvistade åtgärderna utgjorde statligt stöd i den betydelse som avses i artikel 92.1 andra stycket. Förstainstansrätten tillade emellertid att dessa åtgärder kan vara motiverade enligt artikel 90.2 i EG-fördraget (nu artikel 86.2 EG).

66. Den 10 maj 2000 bekräftade förstainstansrätten sin bedömning i domen i målet SIC mot kommissionen som rörde finansiering av offentliga portugisiska TVkanaler.

67. Domen i målet Ferring var den första i vilken domstolen prövade denna fråga.

68. Målet rörde en skatt som de franska myndigheterna hade infört vid försäljning av läkemedel från läkemedelslaboratorier.

69. Domstolens sjätte avdelning besvarade den första frågan genom att utveckla ett resonemang i två steg.

70. Domstolen prövade inledningsvis huruvida, bortsett från de allmännyttiga skyldigheter som den franska lagstiftaren har föreskrivit, det förhållandet att partihandlare inte är skattskyldiga till skatt på direktförsäljning i princip kan utgöra ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 92.1 i fördraget.

71. Därefter prövade domstolen huruvida det på grund av de särskilda allmännyttiga skyldigheter som partihandlarna åläggs i det franska systemet för läkemedelstillförsel till apotek är uteslutet att definiera denna ordning som stöd.

72. Domstolens sjätte avdelning besvarade sedan frågan rörande artikel 90.2 i fördraget. Den ansåg att om det framkommer att den förmån som partihandlarna får genom att inte vara skattskyldiga till skatt på direktförsäljning av läkemedel överstiger de merkostnader som de har för att fullgöra de allmännyttiga skyldigheter de har enligt nationella bestämmelser, kan denna förmån, i den del den överstiger de nämnda merkostnaderna, sålunda i vart fall inte anses vara nödvändig för att dessa aktörer skall kunna fullgöra sin särskilda uppgift.

B — Bedömning av domen i målet Ferring

73. Jag samtycker inte till det resonemang som har utvecklats av domstolens sjätte avdelning i domen i målet Ferring. Enligt min mening är detta resonemang av sådant slag att det rubbar uppbyggnaden och systematiken av de bestämmelser i fördragets bestämmelser om statligt stöd.

74. Bestämmelserna i fördraget angående statligt stöd är klart uppbyggda.

75. Detta innebär enligt min mening att domen i målet Ferring ger upphov till tre problem i förhållande till bestämmelserna i fördraget.

76. För det första anser jag att det i domskälen i domen i målet Ferring görs en sammanblandning av två rättsligt skilda frågor: den om huruvida åtgärden skall anses utgöra statligt stöd och den om huruvida den statliga åtgärden är motiverad.

77. Artikel 92 syftar till att förhindra att handeln mellan medlemsstaterna påverkas av förmåner som beviljats av offentliga myndigheter och som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen. Beträffande detta syfte har domstolen ansett att artikel 92.1 inte skiljer på skälen för eller målen med de statliga ingripandena utan att de enbart definieras i förhållande till verkningarna. Följaktligen kan varken en åtgärds skattemässiga karaktär, sociala målsättning eller allmänna syfte utgöra skäl för att den skall undgå att anses som stöd i den mening som avses i artikel 92.1 i fördraget.

78. I föreliggande fall förefaller det som om det i domen målet Ferring skett en sammanblandning av dessa två frågor. Det faktum att det i domen utvecklas ett resonemang i två steg tycks i detta hänseende vara kännetecknande. Först konstaterade nämligen domstolen att det omtvistade undantaget från skatteplikt kunde utgöra ett sådant statligt stöd som faller under det förbud som föreskrivs i artikel 92.1. Därefter fastställde domstolen att det var uteslutet att beteckna åtgärden som stöd på grund av de särskilda allmännyttiga skyldigheter som partihandlarna åläggs. Domstolen prövade således frågan huruvida den omtvistade åtgärden omfattades av förbudet mot stöd, och huruvida den kunde anses motiverad med hänsyn till de mål som eftersträvades.

79. För det andra anser jag att domen i målet Ferring medför att artikel 90.2 i fördraget fråntas en stor del av sin ändamålsenlighet.

80. Artikel 90.2 i fördraget utgör den centrala bestämmelsen i fördraget när det gäller att förena gemenskapens mål. Såsom domstolen har fastställt syftar denna bestämmelse till att förena medlemsstaternas intresse att använda vissa företag som redskap för sin ekonomi-, skatte- eller socialpolitik med gemenskapsintresset att säkerställa efterlevnaden av konkurrensreglerna och att bevara den gemensamma marknadens enhet.

81. Enligt domen i målet Ferring gäller emellertid följande:

82. Detta innebär att artikel 90.2 i fördraget inte är tillämplig i det första fallet eftersom den omtvistade åtgärden inte faller under det förbud som föreskrivs i artikel 92.1. Emellertid är artikel 90.2 inte heller tillämplig i det andra fallet, eftersom den del av stödet som överstiger kostnaderna för fullgörandet av de allmännyttiga skyldigheterna inte omfattas av tilllämpningsområdet för detta undantag. Under dessa omständigheter tycks det som om domen i målet Ferring medför att artikel 90.2 i fördraget fråntas sin ändamålsenlighet på området för statligt stöd.

83. Samma överväganden gäller för bestämmelserna i artikel 77 i fördraget och de förordningar som antagits med stöd av denna artikel.

84. Artikel 77 i fördraget utgör ett undantag till artikel 92.1 i fördraget. Den tilllåter medlemsstaterna att bevilja stöd för att ersätta kostnader som uppkommer på grund av allmän trafikplikt vid landtransporter. I förordning nr 1191/69 fastställs vidare de villkor enligt vilka medlemsstaterna kan bevilja stöd som kompensation för sådana skyldigheter. Ett av de mål som enligt denna förordning eftersträvas är att säkerställa att staterna inte företar någon överkompensation för kostnader som uppkommer på grund av allmännyttiga skyldigheter. Detta är anledningen till att det i artiklarna 10—13 i förordningen föreskrivs gemensamma metoder för kompensation.

85. Om man följer det resonemang som utvecklas i domen i målet Ferring, måste det anses att subventioner som endast kompenserar kostnader för att fullgöra allmännyttiga skyldigheter inte utgör stöd i den mening som avses i artikel 92.1. Detta innebär att det inom området för landtransporter blir praktiskt taget meningslöst att tillämpa de bestämmelser som föreskrivs i artikel 77 i fördraget och i förordningarna nr 1191/69 och nr 1107/70. De villkor som uppställs i domen i målet Ferring tycks nämligen vara tillräckliga för att bedöma huruvida stöd som beviljats företag som ålagts att bedriva kollektivtrafik är förenligt med fördraget. Med andra ord framstår det som om domen i målet Ferring innebär att bestämmelserna som föreskrivs i artikel 77 i fördraget och i förordningarna nr 1191/69 och nr 1107/70 blir överflödiga.

86. Det följer av dessa överväganden att den tolkning som gjorts i domen i målet Ferring kan medföra att artiklarna 90.2 och 77 i fördraget fråntas en stor del av deras ändamålsenlighet. Man frågar sig om inte domen i målet Ferring har infört ett mer flexibelt system i stället för dessa bestämmelser. I detta hänseende kan det vara lämpligt att i korthet jämföra de villkor som uppställs i artikel 90.2 med de villkor som följer av domen i målet Ferring.

87. I artikel 90.2 i fördraget uppställs sex villkor. I huvudsak syftar dessa villkor till att säkerställa att

88. Det framgår av domen i målet Ferring att en statlig åtgärd kan undgå att omfattas av artikel 92.1 i fördraget om den uppfyller två villkor. Det är nödvändigt att: 1) det mottagande företaget den nationella lagstiftningen åläggs att fullgöra allmännyttiga skyldigheter och: 2) stödbeloppet inte överstiger kostnaderna för att fullgöra de allmännyttiga skyldigheterna.

89. I synnerhet är det med detta system inte möjligt att fastställa, i enlighet med domstolens rättspraxis, huruvida de skyldigheter som har ålagts företagen har ett tillräckligt samband med föremålet för tjänsterna av allmänt ekonomiskt intresse och om de direkt avser att bidra till att tillfredsställa detta intresse. På samma sätt kan det inte säkerställas att dessa skyldigheter är specifika för det berörda företaget och tillräckligt tydligt definierade.

90. Som en följd härav anser jag att de villkor som uppställs i domen i målet Ferring inte utgör en lämplig ram för att kontrollera de stöd som medlemsstaterna beviljar företag som har ålagts uppdrag av allmänintresse. Denna kontroll skall utföras inom ramen för de bestämmelser som föreskrivs för detta ändamål i fördraget, nämligen artiklarna 77, 90.2 och 92.3 i fördraget.

91. Den sista svårigheten beror på det att det resonemang som har utvecklats i domen i målet Ferring leder till att åtgärder för att finansiera offentliga tjänster undandras från kommissionens kontroll.

92. Kommissionen spelar en central roll vid genomförandet av fördragets bestämmelser om statligt stöd. Den kontrollerar nya stöd i förebyggande syfte och granskar fortlöpande befintliga stöd. Kommissionen har dessutom exklusiv behörighet att förklara ett stöd förenligt eller oförenligt med den gemensamma marknaden enligt artiklarna 92 och 93 i fördraget.

93. Domen i målet Ferring leder till att åtgärder för att finansiera offentliga tjänster undandras den kontroll som kommissionen enligt de ovannämnda bestämmelserna utövar.

94. Om detta är innebörden av domen i målet Ferring, anser jag att det kommer att få avsevärda återverkningar på kommissionens politik när det gäller statligt stöd.

95. Det bör erinras om att kommissionen sedan några år tillbaka har företagit en omfattande översyn av politiken för tjänster av allmänt intresse. I detta sammanhang begärde Europeiska rådet i Nice i december 2000 att kommissionen skulle sammanställa en rapport för att besvara vissa problemfrågor.

96. Kommissionen överlämnade sin rapport vid Europeiska rådets möte i Laeken. Den anförde att ekonomisk kompensation till leverantörer av tjänster i allmänhetens intresse utgör en ekonomisk fördel i den mening som avses i artikel 87.1 EG. Sådant stöd kan emellertid beviljas undantag enligt artikel 87.2 och 87.3 eller enligt artiklarna 73 och 86.2 EG.

97. Det resonemang som har utvecklats i domen i målet Ferring kan äventyra de åtgärder som kommissionen och medlemsstaterna försöker genomföra på området för tjänster i allmänhetens intresse. Genom att anse att stöd för att ersätta kostnader för att fullgöra allmännyttiga skyldigheter inte faller under fördragets regler om statligt stöd, framstår det nämligen som om domstolens sjätte avdelning har gjort de behöriga myndigheternas ansträngningar att fastställa en gemenskapspolitik för finansiering av den offentliga sektorn överflödiga.

98. Under dessa omständigheter ber jag domstolen att ändra den tolkning som gjorts i domen i målet Ferring. Jag föreslår att domstolen följer förstainstansrättens resonemang i domen i det ovannämnda målet SIC mot kommissionen, och att den fastställer att en ekonomisk kompensation som beviljas ett företag för att ersätta kostnader för att fullgöra allmännyttiga skyldigheter utgör stöd i den mening som avses i artikel 92.1 i fördraget, utan att detta påverkar möjligheten att undanta denna åtgärd enligt undantagsbestämmelserna i fördraget, i synnerhet artiklarna 77 och 90.2.

C — De faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen

99. Eftersom jag föreslår att den tolkning som gjorts i domen i målet Ferring inte skall följas, återstår det att undersöka huruvida de subventioner som beviljats Landkreis Stendal faller under förbudet i artikel 92.1 i fördraget. I detta syfte är det nödvändigt att fastställa huruvida de omtvistade subventionerna uppfyller de fyra villkor som uppställs i denna artikel.

100. För det första framgår det av fast rättspraxis att begreppet stöd omfattar de fördelar som beviljas av offentliga myndigheter och som på olika sätt minskar de kostnader som normalt belastar ett företags budget. För att bedöma om en statlig åtgärd utgör ett stöd, måste det således avgöras om det mottagande företaget får ekonomiska fördelar som det inte skulle ha erhållit enligt normala marknadsvillkor.

101. I föreliggande fall framgår det av handlingarna i målet att de omtvistade subventionerna uppgår till ett belopp av 0,75 DEM per körd kilometer på linjerna inom regionen Stendal. Dessutom framgår det av handlingarna att Altmark uppbär dessa subventioner utöver sina intäkter och lagreglerade ersättningar inom taxe- och tidtabellområdet.

102. För det andra gavs de omtvistade subventionerna med hjälp av statliga medel i den mening som avses i artikel 92.1 i fördraget. Domstolen har nämligen fastställt att stöd som beviljas av medlemsstaternas regionala eller lokala myndigheter — oavsett vilken ställning de har och hur de betecknas, utgör stöd med hjälp av statliga medel. Så förhåller det sig i föreliggande fall, eftersom Landkreis Stendal är en lokal myndighet i Förbundsrepubliken Tyskland.

103. För det tredje anser jag att de omtvistade subventionerna kan snedvrida konkurrensen på lokaltrafikmarknaden.

104. Det sista villkoret i artikel 92.1 är föremål för en uttrycklig fråga från Bundesverwaltungsgericht. Den frågar huruvida det följer av de berörda transporttjänsternas regionala karaktär att de subventioner som har beviljats av Landkreis Stendal kan påverka handeln mellan medlemsstaterna. Dessutom frågar Bunderverwaltungsgericht huruvida man måste beakta det aktuella lokaltrafikområdets läge och storlek för att besvara denna fråga.

105. I sina skriftliga yttranden hävdade Altmark och Regierungspräsidium att det omtvistade stödet inte alls påverkade handeln mellan medlemsstaterna. De förklarade att enligt tysk rätt får företag som är innehavare av ett tillstånd inte erbjuda transporttjänster utanför tillståndsområdet. Härav följer att subventioner som beviljas ett företag som bedriver verksamhet i regionen Stendal på intet sätt påverkar ställningen för de företag som ligger i närliggande regioner eller i grannländerna. I alla händelser anser parterna vid den nationella domstolen att stödet inte märkbart påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

106. Det framgår av rättspraxis att det inte fordras mycket för att villkoret att handeln mellan medlemsstaterna påverkas skall vara uppfyllt. Domstolen anser att handeln inom gemenskapen skall anses påverkas av ett statligt finansiellt stöd, när stödet stärker ett företags ställning i förhållande till andra konkurrerande företag i denna handel.

107. I föreliggande fall framgår det av handlingarna i målet att handel mellan medlemsstaterna inte endast kan förutses utan även i viss mån redan existerar.

108. Under dessa omständigheter anser jag att den omständigheten att den trafik som är i fråga i målet vid den nationella domstolen är lokal eller regional inte innebär att de omtvistade subventionerna kan undantas från tillämpningsområdet för artikel 92.1.

109. Det saknas även anledning att godta parternas argument att det stöd som beviljats av Landkreis Stendal inte märkbart kan påverka handeln mellan medlemsstaterna.

110. Under dessa omständigheter föreslår jag att domstolen besvarar den andra tolkningsfrågan på så sätt att det är fråga om ett statligt stöd som kan omfattas av förbudet i artikel 92.1 i fördraget när myndigheterna i en medlemsstat beviljar subventioner för att kompensera kostnaderna för att fullgöra allmännyttiga skyldigheter, som de ålägger ett företag med ansvar för lokal eller regional kollektivtrafik på väg.

VII — Artikel 77 i fördraget

111. Den sista tolkningsfrågan gäller artikel 77 i fördraget. Den hänskjutande domstolen har frågat huruvida denna artikel tillåter myndigheterna i en medlemsstat att — utan att beakta bestämmelserna i förordning nr 1191/69 — bevilja subventioner för att kompensera kostnaderna för att fullgöra allmännyttiga skyldigheter som ålagts ett företag som bedriver regional kollektivtrafik på väg.

112. Såsom har konstaterats ovan har artikel 77 i fördraget genomförts genom specifika förordningar, såsom förordningarna nr 1191/69 och nr 1107/70.

113. Under förhandlingen hävdade kommissionen att artikel 77 i fördraget är tillräckligt tydlig för att kunna tillämpas självständigt. Kommissionen anser att denna bestämmelse i likhet med artikel 95 i EKSG-fördraget tillåter medlemsstaterna att bevilja stöd utöver fall som uttryckligen omfattas av gemenskapens sekundärrätt. I sådant fall är medlemsstaterna skyldiga att ge förhandsinformation enligt artikel 93.3 i fördraget.

114. Jag anser att det saknas anledning att godta kommissionens uppfattning.

115. I ingressen till rådets förordning nr 1107/70 erinrades det nämligen om att det i förordning (EEG) nr 1192/69 respektive förordning nr 1191/69 hade föreskrivits gemensamma regler för ersättning till följd av införande av enhetliga regler för järnvägsföretagens redovisning och för ersättning för kostnader till följd av allmän trafikplikt på området för vägtransporter.

116. I motsats till vad kommissionen hävdat leder detta till att det inte längre är tillåtet för medlemsstaterna att åberopa artikel 77 i fördraget utöver i de fall som omfattas av gemenskapens sekundärrätt. Förordning nr 1107/70 innehåller en uttömmande uppräkning av de villkor enligt vilka medlemsstaternas myndigheter kan bevilja stöd enligt artikel 77 i fördraget utöver i de fall som föreskrivs i förordningarna nr 1191/69 och nr 1192/69.

117. Under dessa omständigheter föreslår jag att domstolen besvarar den sista tolkningsfrågan på så sätt att artikel 77 i fördraget utgör hinder mot att myndigheterna i en medlemsstat beviljar stöd för att kompensera kostnaderna för att fullgöra allmännyttiga skyldigheter inom området för vägtransporter av personer utan att följa gemenskapens sekundärrätt, i synnerhet förordningarna nr 1191/69 och nr 1107/70.

118. Det framgår av beslutet om hänskjutande och tolkningsfrågorna att Bundesverwaltungsgericht i det föreliggande fallet vill veta huruvida gemenskapsrätten tillåter tyska myndigheter att bevilja ett företag som bedriver regional kollektiv persontrafik stöd utan att följa de villkor som fastställs i förordning nr 1191/69. För att ge den nationella domstolen ett användbart svar skall jag fullfölja mitt resonemang och undersöka huruvida det kan vara tillåtet enligt förordning nr 1107/70 att bevilja sådana subventioner.

119. I detta avseende är det bestämmelserna i artikel 3 punkt 2 i förordning nr 1107/70 som är tillämpliga. Häri föreskrivs följande:

120. Artikel 3 punkt 2 i förordning nr 1107/70 tillåter således medlemsstaterna att utbetala stöd i enlighet med artikel 77 i fördraget dels när de mottagande företagen eller den berörda transportverksamheten inte omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1191/69, dels när det ännu inte finns några gemenskapsrättsliga bestämmelser som specifikt rör sektorn i fråga.

121. Det förefaller som om dessa två tilllämpningsvillkor är uppfyllda i föreliggande fall. För det första har det konstaterats ovan att i Förbundsrepubliken Tyskland omfattas inte självfinansierande regional trafik av tillämpningsområdet för förordning nr 1191/69. För det andra kan det konstateras att det, med undantag för den sistnämnda förordningen, för närvarande inte finns några gemenskapsrättsliga bestämmelser som specifikt rör kollektivtrafik på väg.

122. Under dessa omständigheter anser jag att förordning nr 1107/70 tillåter medlemsstaternas myndigheter att i enlighet med artikel 77 i fördraget bevilja stöd som ersättning för kostnader för allmän trafikplikt, som de ålägger företag som bedriver regional kollektivtrafik på väg.

123. Det är likväl lämpligt att göra den nationella domstolen uppmärksam på de krav som följer av artikel 5 i förordning nr 1107/70 och av domstolens praxis.

124. Härav följer att medlemsstaternas myndigheter endast kan bevilja stöd i enlighet med förordning nr 1107/70 om de i förväg har underrättat kommissionen om sina planer och från det att den erhållit ett beslut som förklarar stödet förenligt med den gemensamma marknaden.

125. I det föreliggande målet åligger det således Bundesverwaltungsgericht att undersöka huruvida de subventioner som beviljats av de behöriga myndigheterna uppfyller villkoren i artikel 92.1 i fördraget. Om svaret blir jakande skall den nationella domstolen även försäkra sig om att kommissionen har underrättats om stödåtgärderna i enlighet med artikel 93.3 i fördraget och att dessa inte har genomförts utan föregående tillstånd.

126. Följaktligen skall Bundesverwaltungsgerichts andra delfråga besvaras på så sätt att artikel 77 i fördraget utgör hinder för myndigheterna i en medlemsstat att bevilja subventioner för att kompensera kostnaderna för att fullgöra allmännyttiga skyldigheter som de ålägger ett företag som bedriver regional kollektivtrafik på väg utan att följa de villkor som föreskrivs i förordning nr 1107/70.

VIII — Förslag till avgörande

127. Med hänsyn till vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen besvarar de tre frågor som ställts av Bundesverwaltungsgericht enligt följande:

1 Originalspråk: franska.

2 EGT L 156, s. 1; svensk specialutgåva, område 7, volym 1, s. 64.

3 EGT L 169, s. 1; svensk specialutgåva, område 7, volym 4, s. 17.

4 Första skälet i förordning nr 1191/69.

5 Ibidem, andra skälet.

6 Ibidem, tionde och trettonde skälen.

7 Dessa tre slag av skyldigheter definieras i artikel 2.3—5 i förordning nr 1191/69.

8 §§ 1 första stycket och 2 första stycket PBefG.

9 Beslut om hänskjutande (fransk översättning, s. 10 och

10 BGBl. I, 1992, s. 1442.

11 § 6 116:e stycket Eisenbahnneuordnungsgesetz av den 27 december 1993 (BGBl. I, 1993, s. 2378).

12 § 8 fjärde stycket första meningen PBefG.

13 § 8 fjärde stycket andra meningen PBefG.

14 § 8 fjärde stycket tredje meningen PBefG.

15 Nedan kallat Regierungspräsidium.

16 Svensk översättning, s. 6 —8.

17 Svensk översättning, s. 8.

18 Första delfrågan i begäran om förhandsavgörande.

19 Andra delfrågan i begäran om förhandsavgörande.

20 Se avsnittet angående begäran om förhandsavgörande liksom dess tredje delfråga.

21 Det bör erinras om att enligt artikel 1.1 andra stycket i förordningen får medlemsstaterna från denna förordnings tillämpningsområde undanta företag vilkas verksamhet är begränsad uteslutande till stads-, förorts- eller regional trafik.

22 Se särskilt den tyska regeringens svar på den skriftliga fråga som ställts av EG-domstolen. Det bör noteras att den tyska regeringen förutom detta svar inte har ingivit några skriftliga eller muntliga yttranden till domstolen.

23 Citerad ovan.

24 Under den muntliga förhandlingen gjorde kommissionen gällande att förordning nr 1191/69 medför en frivillig harmonisering inom sektorn. Enligt kommissionen kan de medlemsstater som önskar ålägga allmän trafikplikt fritt besluta huruvida förordningen skall tillämpas eller inte. Kommissionen angav inte om dess uppfattning endast omfattar de transporter som avses i artikel 1.1 andra stycket i förordningen eller om den rör alla transporter som omfattas av förordningens tillämpningsområde. I det andra fallet anser jag att kommissionens uppfattning skulle strida mot syftet med förordning nr 1191/59. Denna syftar nämligen till att undanröja de skillnader som uppstår på grund av att medlemsstaterna ålägger transportföretag allmän trafikplikt och som kan snedvrida konkurrensen (se första skälet i förordningen samt rådets beslut 65/271/EEG av den 13 maj 1965 angående harmonisering av vissa bestämmelser som inverkar på konkurrensen vad gäller transporter på järnväg, väg och inre vattenvägar (EGT 1965, 88, s. 1500; svensk specialutgåva, område 7, volym 1, s. 40). Det skulle bli avsevärt svårare att uppnå dessa mål om medlemsstaterna kunde ålägga allmän trafikplikt för transporter som omfattas av förordningen utan att följa dess bestämmelser. I sådant fall skulle de återinföra de konkurrenssnedvridningar som förordningen just avser att undanröja. Dessutom skulle kommissionens uppfattning knappast vara förenlig med det femtonde skälet i förordningen, som har följande lydelse: Denna förordning skall tillämpas på varje ny allmän trafikplikt som åläggs transportföretag. Slutligen skulle kommissionens uppfattning strida mot artikel 189 i EG-fördraget (nu artikel 249 EG), eftersom det däri föreskrivs att förordningar till alla delar skall vara bindande och direkt tillämpliga i medlemsstaterna.

25 Skriftlig fråga P-381/95 (EGT C 270, 1995, s. 2).

26 Rådets sjätte direktiv 77/388 av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter — Gemensamt system för mervärdesskatt; enhetlig beräkningsgrund (EGT L 145. 13.6.1977, s. 1—40, svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 28, nedan kallat sjätte direktivet).

27 Dom av den 29 april 1999 i mål C-136/97, Norbury Developments (REG 1999, s. I-2491).

28 Ibidem (punkterna 19 och 20).

29 Sålunda instämmer domstolen i det resonemang som har utvecklats av generaladvokaten Gulmann i mälet kommissionen mot Tyskland (dom av den 27 oktober 1992 i mål C-74/91, REG 1992, s. I-5437), punkt 21, och av teneraladvokaten Fennelly i det ovannämnda målet Norury Developments, punkt 32.

30 C-345/99 (REG 2001, s. I-4493).

31 Ibidem (punkterna 22—24).

32 Dom av den 14 juni 2001 i mål C-40/00, kommissionen mot Frankrike (REG 2001, s. I-4539), punkt 17.

33 Ibidem (punkterna 18 och 19).

34 Artikel 1.1 andra stycket i förordning nr 1191/69 trädde i kraft den 1 juli 1992, i enlighet med artikel 2 i förordning nr 1893/91.

35 Se punkt 16—19 i detta förslag till avgörande.

36 Tjugonde skälet i förordning nr 1191/69. Det bestämdes att rådet inom en treårsperiod skulle besluta om åtgärder med avseende på allmän trafikplikt när det gäller transporter av lokal eller regional karaktär.

37 Artikel 1.1 andra stycket har införts i förordning nr 1191/69 genom förordning nr 1893/91, som trädde i kraft den 1 juli 1992.

38 Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om medlemsstaternas åtgärder i fråga om krav på allmänna tjänster och slutande av avtal om allmänna tjänster avseende persontransporter på järnväg, väg och inre vattenvägar (EGT C 365 E, 19.12.2000, s. 169).

39 Ibidem, artikel 1.

40 Första delfrågan i begäran om förhandsavgörande.

41 Idem.

42 Dom av den 22 november 2001 i mål C-53/00, Ferrine (REG 2001, s. I-9067).

43 Se särskilt Droit de la concurrence dans les Communautés européennes, Volume IIB, Explication des règles applicables aux aides d'État, 1997, s. 7, (http://www.europa.eu.int/comm/competition/state-aid/legislation/vol2B-fr.pdf). Se även de hänvisningar som omnämns av generaladvokaten Tizzano i hans förslag till avgörande i malet Ferring (punkt 56).

44 Målet FFSA m.fl. mot kommissionen (T-106/95, REG s. II-229).

45 Punkterna 167, 168 och 172.

46 Punkterna 170—194.

47 Mål T-46/97 (REG 2000, s. II-2125).

48 Punkt 84.

49 Punkt 83.

50 Idem.

51 Dom i målet Ferring (punkt 18).

52 Ibidem (punkt 27).

53 Ibidem (punkt 19).

54 Ibidem (punkt 21).

55 Ibidem (punkt 23).

56 Ibidem (punkt 27).

57 Ibidem (punkt 32).

58 Ibidem (punkt 33).

59 Nedan hänvisas endast till sådana undantag som är relevanta för detta mål.

60 Se bland annat dom av den 2 juli 1974 i mål 173/73, Italien mot kommissionen {REG 1974, s. 709; svensk specialutgåva, volym 2, s. 321), punkt 26.

61 Se särskilt ovannämnda mål Italien mot kommissionen, punkt 27, dom av den 24 februari 1987 i mål 310/85, Deufil mot kommissionen (REG 1987, s. 901; svensk specialutgåva, volym 9), punkt 8, dom av den 29 februari 1996 i mål C-56/93, Belgien mot kommissionen (REG 1996, s. I-723), punkt 79, samt dom av den 26 september 1996 i mål C-241/94, Frankrike mot kommissionen (REG 1996, s. I-4551), punkt 20.

62 Se särskilt ovannämnda dom i målet Italien mot kommissionen, punkt 28.

63 Se särskilt ovannämnda dom av den 26 september 1996, Frankrike mot kommissionen, punkt 21, och dom av den 5 oktober 1999 i mål C-251/97, Frankrike mot kommissionen (REG 1999, s. I-6639), punkt 37.

64 Se särskilt ovannämnda dom i målet Deufil mot kommissionen, punkt 8.

65 Se ovan, punkt 83.

66 Se i detta hänseende Lehman, H., Les aides accordées par les États, Union européenne, Communauté européenne, Commentaire article par article des traités VE et CE, i redaktion av Léger, P., Helbing & Lichtenhahn, Dalloz, Bruylant, Basel, Paris, Bryssel, 2000 (s. 802 och 803).

67 Dom i milet Ferring, punkterna 18—22.

68 Ibidem, punkterna 23—27.

69 Se dessutom generaladvokaten Tizzanos förslag till avgörande i målet Ferring, som undersökte huruvida den omtvistade åtgärden kan rättfärdigas, eftersom den avses kompensera for de oskäliga kostnader som grossisterna måste bära (punkt 50, kursiverad av mig).

70 Meddelande 2001/C 17/04 från kommissionen angåendetjänster i allmänhetens intresse i Europa (EGT C 17,2001, s. 4), punkt 19.

71 Se särskilt dom av den 19 mars 1991 i mål C-202/88, Frankrike mot kommissionen (REG 1991, s. I-1223; svensk specialutgåva, volym 11, s. 97), punkt 12, och av den 21 september 1999 i mål C-67/96, Albany (REG 1999, s. I-5751), punkt 103.

72 Dom i målet Ferring, punkt 27.

73 Ibidem (punkt 32).

74 I detta hänseende, se dessutom Aussant, J., Fornasier, R., Louis, J.-V., Séché, J.-C., Van Raepenbusch, S., Commentaire ]. Megret, Le droit de la CEE, volume 3, Libre circulation des personnes, des services et des capitaux, Transport, utgiven av l'université de Bruxelles, Bryssel, 1990, 2:a upplagan (s. 226), liksom ovannämnda meddelande 2001/C 17/04 (punkt 26).

75 I artikel 77 i fördraget föreskrivs att stöd är förenligt med detta fördrag,... om det innebär ersättning för allmän trafikplikt. Redan på detta stadium kan det konstateras att domen i målet Ferring är svår att förena med lydelsen av denna bestämmelse. Öm gemenskapslagstiftaren hade ansett att subventioner för att Kompensera kostnaderna för att fullgöra allmännyttiga skyldigheter inte utgjorde stöd i den mening som avses i artikel 92.1, skulle det nämligen förmodligen inte ansetts vara nödvändigt att infoga en uttrycklig bestämmelse för att förklara dem förenliga med fördraget. I motsats till den princip som slås fast i domen i målet Ferring verkar det således som om avsikten hos fördragets upphovsmän var att stöd för att kompensera kostnaderna för att fullgöra allmännyttiga skyldigheter skall omfattas av förbudet i artikel 92.1 i fördraget, även när dessa stöd inte överstiger kostnaderna för att fullgöra de allmännyttiga skyldigheterna.

76 EGT L 130,1970, s. 1.

77 Femte skälet i förordning nr 1107/70.

78 Samma slutsats kan i tillämpliga delar dras beträffande den undantagsregel som föreskrivs i artikel 92.3 i fördraget.

79 För en mer detaljerad beskrivning av dessa villkor se mitt förslag till avgörande i målet Wouters m.fl. (dom av den 19 februari 2002 i mål C-309/99 (REG 2002, s. I-1577, s. I-1582), punkterna 157—166.

80 Dom av den 21 mars 1974 i mål 127/73, DRT och SABAM, kallat BRTII (REG 1974, s. 313; svensk specialutgåva, volym 2, s. 201), punkt 20, och av den 11 april 1989 i mål 66/86, Ahmed Saeed Flugreisen och Silver Line Reisebüro (REG 1989, s. 803; svensk specialutgåva, volym 10, s. 9), punkt 55.I detta hänseende, se även ovannämnda meddelande 2001/C 17/04 (punkt 22).

81 Dom av den 10 december 1991 i mål C-179/90, Merci convenzionali porto di Genova (REG 1991, s. I-5889; svensk specialutgåva, volym 11), punkt 27, av den 17 juli 1997 i mål C-242/95, GT-Link (REG 1997, s. I-4449) punkterna 52 och 53, och av den 18 juni 1998 i mål C-266/96, Corsica Ferries France (REG 1998, s. I-3949), punkt 45.

82 Se mitt förslag till avgörande i det ovannämnda målet Wouters m.fl., punkt 164.

83 Dom av den 19 maj 1993 i mål C-320/91, Corbeau (REG 1993, s. I-2533; svensk specialutgåva, volym 14), punkt 14, och av den 27 april 1994 i mål C-393/92, Almelo (REG 1994, s. I-1477: svensk specialutgåva, volym 15, s. 89), punkt 49.

84 Se i detta hänseende förslag till avgörande av generaladvokaten Rozès i målet kommissionen mot Italien (dom av den 7 juni 1983 i mål 78/82. REG 1983, s. 1955; svensk specialutgåva, volym 7), punkt VIC, av generaladvokaten Cosmas i målet kommissionen mot Nederländerna, kommissionen mot Italien, kommissionen mot Frankrike och kommissionen mot Spanien (dom av den 23 oktober 1997, C-157/94, REG 1997, s. I-5699; C-158/94, REG 1997, s. I-5789; C-159/94, REG 1997, s. I-5815 och C-160/94, REG 1997, s. I-5851), punkt 126.

85 Dom i målet Ferring, punkt 23.

86 Ibidem (punkt 27).

87 Ovannämnda dom av den 23 oktober 1997 i målet kommissionen mot Frankrike, punkt 68.

88 Ibidem (punkterna 69 och 70).

89 Punkt 27.

90 Se till exempel kommissionens beslut 2001/892/EG av den 25 juli 2001 i ett förfarande enligt artikel 82 i EG-fördraget (COMP/C-1/36.915 — Deutsche Post AG — innehållande av internationella postförsändelser) (EGT L 331, s. 40, punkt 186).

91 Dom av den 21 november 1991 i mål C-354/90, Federation nationale du commerce extérieur des produits alimentaires och Syndicat national des négociants et transformateurs de saumon (REG 1991, s. I-5505; svensk specialutgåva, volym 11, s. 43), punkt 14, och av den 9 april 1994 i mål C-44/93, Namur-Les assurances du crédit (REG 1994, s. I-3829; svensk specialutgåva, volym 16), punkt 17.

92 Dom av den 22 mars 1977 i mål 78/76, Steinike & Weinlig (REG 1977, s. 595; svensk specialutgåva, volym 3, s. 329), punkt 9.

93 Dom av den 15 mars 1994 i mål C-387/92 (REG 1994, s. I-877; svensk specialutgåva, volym 15).

94 Mål C-332/98 (REG 2000, s. I-4833).

95 Ibidem (punkterna 27—32).

96 Dom av den 6 juli 1982 i de förenade målen 188/80—190/80, Frankrike m.fl. (REG 1982, s. 2545; svensk specialutgåva, volym 6, s. 457), punkterna 12 och 13.

97 De beslut och direktiv som åsyftas i artikel 90.3 i fördraget faller under den allmänna kategori av beslut och direktiv som föreskrivs i artikel 189 i fördraget. De är således bindande för medlemsstaterna (dom av den 30 juni 1988 i mål 226/87, kommissionen mot Grekland, REG 1988, s. 3611, svensk specialutgåva, volym 9, punkterna 11 och 12).

98 Dom av den 12 februari 1992 i de förenade målen C-48/90 och C-66/90, Nederländerna m.fl. mot kommissionen (REG 1992, s. I-565; svensk specialutgåva, volym 12), punkt 29.

99 Det är riktigt att kommissionen enligt domen i målet Ferring skall underrättas om sådana åtgärder som överkompenserar kostnader för allmännyttiga skyldigheter. Emellertid tycks det som om denna skyldighet snarare är teoretisk, eftersom den del av stödet som överstiger merkostnaderna för allmännyttiga skyldigheter enligt domen i målet Ferring inte i något fall kan vara berättigat med hänsyn till artikel 90.2 i fördraget.

100 Se till exempel kommissionens meddelande 66/C 281/03 angående tjänster i allmänhetens intresse i Europa (EGT C 281, 1996, s. 3) liksom det ovannämnda meddelandet 2001/C 17/04.

101 Kommissionens rapport till rådets möte i Laeken av den 17 oktober 2001 angående tjänster i allmänhetens intresse (KOM(2001) 598 slutlig, punkt 59). I enlighet med andan i Europeiska rådets möte i Nice kan man notera att det är tydligt att statliga åtgärder för att kompensera företag för merkostnader för allmännyttiga skyldigheter utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 92.1 i fördraget, som kan vara berättigat med hänsyn till artikel 90.2 i fördraget.

102 Idem.

103 Ibidem (punkt 14).

104 Ibidem (punkt 15).

105 Ibidem (punkt 27).

106 Se bland annat dom av den 23 februari 1961 i mål 30/59, De Gezamenlijke Steenkolenmijnen in Limburg mot Höga myndigheten (REG 1961, s. 1 och s. 39; svensk specialutgåva, volym 1, s. 69), den ovannämnda domen i målet Banco Exterior de España, punkt 13, dom av den 26 september 1996 i det ovannämnda målet Frankrike mot kommissionen, punkt 34, och dom av den 29 juni 1999 i mål C-256/97, DM Transport (REG 1999, s. I-3913), punkt 19.

107 Dom av den 11 juli 1996 i mål C-39/94, SFEI rn.fl. (REG 1996, s. I-3547), punkt 60, dom av den 29 april 1999 i mål C-342/96, Spanien mot kommissionen (REG 1999, s. I-2459), punkt 41, och domen i det ovannämnda målet DM Transport, punkt 22.

108 Skriftligt yttrande av NVGA (fransk översättning, s. 2).

109 Idem.

110 Se skriftligt yttrande av Regierungspräsidium (fransk översättning, s. 3) liksom Altmarks skriftliga yttrande (punkt 35).

111 Angående detta villkor, se särskilt ovannämnda dom av den 26 september 1996, Frankrike mot kommissionen, punkt 24, dom av den 1 december 1998 i mål C-200/97, Ecotrade (REG 1998, s. I-7907), punkterna 40 och 41, och dom av den 17 juni 1999 i mål C-75/97, Belgien mot kommissionen (REG 1999, s. I-3671), punkt 26.

112 Angående begreppet statligt stöd, se särskilt dom av den 24 januari 1978 i mål 82/77, Van Tiggele (REG 1978, s. 25; svensk specialutgåva, volym 4, s. 1), punkterna 23—25, dom av den 13 oktober 1982 i förenade målen 213/81—215/81, Norddeutsches Viehund Fleischkontor Will m.fl. (REG 1982, s. 3583; svensk specialutgåva, volym 14, s. 47), punkt 22, dom av den 17 mars 1993 i förenade målen C-72/91 och C-73/91, Sloman Neptun (REG 1993, s I-887), punkterna 19 och 21, dom av den 30 november 1993 i mål C-189/91, Kirsammer-Hack (REG 1993, s. I-6185), punkt 16, och dom av den 7 maj 1998 i de förenade målen C-52/97—C-54/97, Viscido m.fl. (REG 1998, s. I-2629), punkt 13.

113 Dom av den 14 oktober 1987 i mål 248/84, Frankrike mot Tyskland (REG 1987, s. 4013), punkt 17.

114 Koppenne, J.-P., Guide des aides d'État en droit communautaire, Bruylant, Bryssel, 1999, punkt 150.

115 Dom av den 17 september 1980 i mål 730/79, Philip Morris Holland mot kommissionen (REG 1980, s. 2671; svensk specialutgåva, volym 5, s. 303), punkt 11, och dom av den 11 november 1987 i mäl 259785, Frankrike mot kommissionen (REG 1987, s. 4393; svensk specialutgåva, volym 9), punkt 24.

116 Förslag till avgörande av generaladvokaten Capotorti i det ovannämnda mälet Philip Morris Holland mot kommissionen (s. 2698).

117 Se begäran om förhandsavgörande (fransk översättning, s. 4 och 5).

118 Första meningen i första delfrågan i begäran om förhandsavgörande.

119 Andra meningen i första delfrågan i begäran om förhandsavgörande.

120 Punkterna 36 och 37.

121 Fransk översättning, s. 5—7.

122 Förslag till avgörande av generaladvokaten Jacobs i målet Spanien mot kommissionen (dom av den 14 september 1994 i de förenade målen C-278/92—C-280/92, REG 1994, s. I-4103, svensk specialutgåva, volym 16, punkt 33).

123 Dom i det ovannämnda målet Philip Morris Holland mot kommissionen, punkt 11.

124 Domstolens dom av den 13 juli 1988 i mål 102/87, Frankrike mot kommissionen (REG 1988, s. 4067), punkt 19, av den 21 mars 1991 i det ovannämnda målet Italien mot kommissionen, punkt 27, domen i det ovannämnda målet Spanien mot kommissionen, punkt 40, och dom av den 17 juni 1999 i mål C-75/97, Belgien mot kommissionen (REG 1999, s. I-3671), punkterna 47—49.

125 Förstainstansrättens dom av den 6 juli 1995 i de förenade målen T-447/93—T-449/93, AITEC m.fl. mot kommissionen (REG 1995, s. II-1971), punkterna 139—141.

126 Punkterna 4—9.

127 Denna omständighet bekräftas av ingressen till det ovannämnda förslaget till förordning 2000/C 365 E/10. Punkt 5 i motiveringen till denna text anger att genom... tillämpning av gemenskapens regler om etableringsfrihet samt av gemenskapens regler om offentlig upphandling har betydande framsteg gjorts mot gemenskapen... omfattande marknadstillträde inom kolleKtivtrafikområdet. Därigenom har handeln mellan medlemsstaterna utvecklats avsevärt, och flera kollcktivoperatörer erbjuder nu tjänster i fler än en medlemsstat.

128 Dom av den 21 mars 1990 i mål C-142/87, Belgien mot kommissionen, kallat mälet Tubemeuse (REG 1990, s. I-959; svensk specialutgåva, volym 10, s. 369), punkt 43.

129 Se även bland annat den ovannämnda domen av den 14 september 1994, Spanien mot kommissionen, punkt 42, liksom förstainstansrättens dom av den 30 april 1998 i mål T-214/95, Vlaams Gewest mot kommissionen (REG 1998, s. II-717), punkt 48.

130 Domen i det ovannämnda målet Tubemeuse (punkterna 42 och 43).

131 EGT C 68, 1996, s. 9 och s. 10.

132 Ibidem, fjärde stycket.

133 Kommissionens förordning (EG) nr 69/2001 av den 12 januari 2001 om tillämpning av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på stöd av mindre betydelse (EGT L 10, s. 30).

134 Ibidem (punkt 3 i motiveringen).

135 Se punkt 84 i detta förslag till avgörande.

136 Parterna vid den nationella domstolen anser tvärtom att artikel 77 i fördraget är alltför vag för att kunna tillämpas utanför de fall som föreskrivs enligt lag. I detta hänseende grundar de sig på den allmänna uppfattningen i den tyska doktrinen (se Regierungspräsidiums skriftliga yttrande, fransk översättning, punkterna 8 och 9, liksom Altmarks skriftliga yttrande, punkt 54).

137 Rådets förordning (EEG) nr 1192/69 av den 26 juni 1969 om införande av enhetliga regler för järnvägsföretagens redovisning (EGT L 156, 1969, s. 8).

138 Fjärde skälet i förordning nr 1107/70.

139 Ibidem, femte skälet.

140 Min kursivering.

141 Dom av den 12 oktober 1978 i mäl 156/77, Belgien mot kommissionen (REG 1978, s. 1881; svensk specialutgåva, volym 4, s. 179), punkt 10.

142 Ovannämnda domar, Federation nationale du commerce extérieur des produits alimentaires et Syndicat national des négociants et transformateurs de saumon, punkt 12, och SFEI m.fl., punkt 40.

143 För en mer detaljerad beskrivning av dessa slutsatser, se förslag till avgörande som Jag har föredragit den 6 december 2001 i mål C-197/99, Belgien mot kommissionen, anhängigt hos domstolen, punkt 74.

144 Ovannämnda domar, Federation nationale du commerce extérieur des produits alimentaires et Syndicat national des négociants et transformateurs de saumon, punkterna 12 och 13, och SFEI m.fl., punkterna 40 och 43. 145 — Idem.

145 Idem

146 Se i detta hänseende ovannämnda Keppcne, J.-P. (punkt 408) och Frignani, A., Commentaire J. Megret, Le droit de la CE, volume 4, Concurrence, utgiven av l'université de Bruxelles, Bryssel, 1997, andra upplagan (punkt 319).

147 Se generaladvokaten Tesauros förslag till avgörande i det ovannämnda målet Tubemeuse (s. I-985).

148 Se generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i det ovannämnda målet SFEI m.fl., punkt 77.