Förslag till avgörande av generaladvokat
I — Inledning
1. Konungariket Belgien har väckt ogiltighetstalan avseende kommissionens beslut 2001/198/EKSG av den 15 november 2000 angående statligt stöd som Belgien lämnat till stålverket Cockerill Sambre SA (nedan kallat det omtvistade beslutet). Den fråga som därvid särskilt har uppkommit är huruvida statligt finansierade kompensationsbetalningar till arbetstagare på ett stålföretag, vilka utgör kompensation för den inkomstförlust som arbetstagarna har haft till följd av en i kollektivavtal föreskriven arbetstidsförkortning, utgör ett förbjudet stöd enligt artikel 4 c i EKSG-fördraget.
II — Tillämpliga bestämmelser
2. I Fördraget om upprättandet av Europeiska kol-och stålgemenskapen (nedan kallat EKSG-fördraget) förbjuds statligt stöd till stålindustrin. Enligt artikel 4 c i nämnda fördrag är subventioner eller statliga stödåtgärder eller särskilda pålagor som ålagts av staterna oavsett i vilken form det sker oförenliga med den gemensamma marknaden för kol och stål.
3. Artikel 95 första och andra stycket i EKSG-fördraget har följande lydelse:
4. Med stöd av ovan angivna bestämmelser i artikel 95 i EKSG-fördraget har kommissionen sedan 1980-talet antagit gemenskapsregler om statligt stöd till stålindustrin i ett begränsat antal fall. De vid aktuell tidpunkt tillämpliga gemenskapsreglerna om stöd till stålindustrin infördes genom kommissionens beslut nr 2496/96/EKSG (nedan kallat regelverket om stöd till stålindustrin).
5. Artikel 1.1 i regelverket om stöd till stålindustrin har följande lydelse: Stöd till stålindustrin, vare sig det är selektivt eller generellt, som finansierats av medlemsstaterna eller deras regionala eller lokala myndigheter eller genom statliga medel får oavsett form betraktas som gemenskapsstöd och därmed förenligt med en väl fungerande gemensam marknad endast om det uppfyller kraven i artiklarna 2 till 5. Enligt artikel 1.2 avses med stöd även inslag av stöd i överföringar av statliga medel till stålföretag från medlemsstaterna, regionala eller lokala myndigheter eller andra organ i form av aktieköp, kapitaltillskott eller jämförbar finansiering..., som inte kan betraktas som tillförsel av egentligt riskkapital enligt gängse investeringspraxis i en marknadsekonomi.
6. I artikel 6.5 i regelverket om stöd till stålindustrin föreskrivs följande angående förfarandet:
III — Sakomständigheter och bakgrunden till de omtvistade åtgärderna
7. Cockerill Sambre SA (nedan kallat Cockerill Sambre) är ett integrerat stålföretag med säte i regionen Vallonien. Fram till början av 1999, när företaget övertogs av den franska stålkoncernen Usinor, var Cockerill Sambre ett offentligägt företag som till merparten ägdes av denna region.
8. Till följd av krisen för stålindustrin i Europa, vilken den vallonska stålindustrin särskilt berördes av år 1996 och som ledde till en betydande ökning av arbetslösheten, framförde arbetstagarrepresentanter på nytt krav på arbetstidsförkortning för att höja eller åtminstone behålla sysselsättningsnivån. Såsom framgår av ansökan och av till detta bifogade handlingar, särskilt en anteckning som av belgiska myndigheter översänts tillsammans med en skrivelse till kommissionen av den 30 juni 1999, förklarade VD:n för Cockerill Sambre i januari 1996 att han samtyckte till en arbetstidsförkortning under förutsättning att denna ledde till fler arbetstillfällen och inte gav upphov till några merkostnader för företaget. I 1996 års kollektivtavtal beslutades om en jämbördigt tillsatt reflektionsgrupp som skulle bedöma möjligheterna att genomföra en arbetstidsförkortning som uppfyllde dessa villkor. Reflektionsgruppen kom fram till att det inte skulle vara möjligt att på ett kostnadsneutralt sätt — det vill säga utan en höjning av företagets (sociala) kostnader — bibehålla respektive öka sysselsättningsnivån.
9. Under förhandlingsrundan 1997/1998 krävde de kollektivavtalsbundna arbetstagarna ändå en arbetstidsförkortning från 37 till 34 timmar per vecka för att väsentligt höja antalet sysselsatta. På grund av de höga kostnader som detta var förbundet med avvisade företaget kravet, vilket ledde till att samtliga kollektivavtalsbundna arbetstagare strejkade under en dag.
10. Förhandlingarna ledde slutligen den 17 april 1998 till att ett kollektivavtal slöts mellan Cockerill Sambre och representanter för de berörda arbetstagarna (nedan kallat 1998 års kollektivavtal), i vilket avtalades om en arbetstidsförkortning från 37 till 34 timmar per vecka. Avtalet hade den dubbla målsättningen att förkortningen inte skulle leda till något reellt inkomstbortfall för arbetstagarna och att företaget inte skulle drabbas av några merkostnader. Detta möjliggjordes av att företaget förlitade sig på offentliga stöd.
11. 1 1998 års kollektivavtal föreskrivs i enlighet härmed i huvudsak följande:
12. Enligt 1998 års kollektivavtal skulle de av arbetstidsförkortningen berörda arbetstagarna delvis själva stå för denna kompensation genom att avstå från löneökningar som de begärt under 1997 och 1998. Dessutom har det uttryckligen föreskrivits i kollektivavtalet att parterna gemensamt skall ansöka om samtliga stöd som Cockerill Sambre kan beviljas för att finansiera den i avtalet överenskomna arbetstidsförkortningen.
13. Slutligen innehåller 1998 års kollektivavtal följande klausul:
14. I verkligheten kom arbetstagarna själva att stå för endast en mindre del, ungefär 700000 euro, av de kompensationsbetalningar som kom sammanlagt 1852 kollektivavtalsbundna arbetstagare till del. Till övervägande del finansierades kompensationen genom åtgärder av belgiska respektive vallonska myndigheter.
IV — De omtvistade åtgärderna
15. De omtvistade åtgärderna omfattar sammanlagt 13,7 miljoner euro och består av två element.
16. För det första har den belgiska regeringen för tiden 1999—2005 sänkt de sociala avgifterna för arbetsgivarna (nedan kallade de sociala avgifterna) med 10360000 euro. Denna åtgärd beslutades genom en kunglig förordning av den 24 december 1993, vilken innehåller en plan för nedsättning av vissa socialförsäkringsavgifter med syftet att uppnå en omfördelning av arbetet. För företag i kris eller som är under omstrukturering har detta beslut utvidgats till att omfatta än mer gynnsamma villkor genom en kunglig förordning av den 24 februari 1997. Dessa villkor rör särskilt antalet arbetstillfällen och den tid under vilken en nedsättning av de sociala avgifterna kan komma i fråga.
17. Den 28 juli 1997 förklarade den belgiska regeringen att Cockerill Sambre var ett företag under omstrukturering och den 19 maj 1998 tillerkändes företaget den genom den kungliga förordningen av den 24 december 1993 föreskrivna möjligheten till nedsättning av de sociala avgifterna i enlighet med de än mer gynnsamma villkoren enligt förordningen av den 24 februari 1997. Den belgiska regeringens åtgärd vidtogs under förutsättning att ytterligare sysselsättning skulle skapas och bibehållas.
18. För det andra utvidgade den vallonska regeringen den 19 november 1998 den belgiska regeringens åtgärd genom ett tillskott på i storleksordningen 3350000 euro. Denna åtgärd gjordes inom ramen för den vallonska regeringens politik att främja försöksverksamhet avseende arbetstidsförkortning på frivillig basis genom sektoriella överenskommelser och avtal i form av så kallade företagsplaner. Denna politik har sitt upphov i en gemensam deklaration av regionen Valloniens regering och arbetsmarknadsparterna. De närmare villkoren för denna åtgärd fastslogs den 16 december 1998 i ett avtal mellan Cockerill Sambre och regionen Vallonien. Enligt detta avtal skall regionen Valloniens tillskott uteslutande användas till att täcka en del av det inkomstbortfall som godtagits av de kollektivavtalsbundna arbetstagarna på Cockerill Sambre i form av degressiva löner till de berörda arbetstagarna under tiden 1999—2005.
19. Medan de besparingar som företagen gör till följd av den belgiska regeringens nedsättning av de sociala avgifterna förmedlas direkt till arbetstagarna, betalas den vallonska regeringens tillskott ut till arbetstagarna genom en bildad ideell förening.
V — Förfarandet inför kommissionen och det omtvistade beslutet
20. Efter uppgifter i belgisk press skrev kommissionen den 23 november 1998 till de belgiska myndigheterna och begärde upplysningar om stöd som skulle ha beviljats stålföretaget Cockerill Sambre SA inom ramen för en minskning av arbetstiden. I skrivelse av den 11 december 1998 bekräftade de belgiska myndigheterna att de hade vidtagit åtgärderna i fråga men förklarade att det enligt deras uppfattning inte var fråga om statligt stöd.
21. I skrivelse av den 25 januari 2000 meddelade kommissionen den belgiska regeringen sitt beslut att inleda förfarande enligt artikel 6.5 i regelverket om stöd till stålindustrin.
22. Kommissionen mottog synpunkter i denna fråga från de berörda. Den översände dem till den belgiska regeringen den 23 maj 2000 och gav landet möjlighet att kommentera dem samt mottog de belgiska synpunkterna i skrivelse av den 9 juni 2000.
23. 1 sitt beslut av den 15 november 2000 om statligt stöd från Belgien till stålföretaget Cockerill Sambre fastslog kommissionen att den omtvistade åtgärden var ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 1 i regelverket om stöd till stålindustrin, vilket inte var förenligt med den gemensamma marknaden. Dessutom fastslog den att Belgien hade utbetalat stödet i strid med artikel 6.1 och 6.2 i regelverket om stöd till stålindustrin.
VI — Talan
24. I ansökan av den 8 januari 2001, vilken registrerades vid domstolen den 9 januari 2001, väckte den belgiska regeringen en talan enligt artikel 230 EG om ogiltighetsförklaring av detta beslut.
25. Konungariket Belgien har yrkat att domstolen skall
26. Kommissionen har yrkat att domstolen skall
27. Den belgiska regeringen har åberopat fem grunder till stöd för sin talan, varvid den sista endast har åberopats i andra hand.
28. Enligt den första grunden har kommissionen gjort en uppenbart felaktig bedömning när den har betraktat den omtvistade åtgärden som ett stöd. Den har därigenom åsidosatt begreppet stöd i den mening som avses i artikel 4 c i EKSG-fördraget och i regelverket om stöd till stålindustrin. Enligt den andra grunden har kommissionen missförstått mottagarbegreppet eftersom de offentliga ingripandena utgör stöd till förmån för de drabbade arbetstagarna vid Cockerill Sambre och inte till förmån för Cockerill Sambre. Enligt den tredje grunden har kommissionen inte följt det förfarande som föreskrivs i regelverket om stöd till stålindustrin samt saknat behörighet. Enligt den fjärde grunden har kommissionen åsidosatt motiveringsskyldigheten. Enligt den i andra hand slutligen åberopade femte grunden, har kommissionen gjort en uppenbart felaktig bedömning genom att underlåta att i undantagsfall tillåta åtgärden i fråga, för det fall den skall betraktas som stöd, med stöd av artikel 95 i EKSG-fördraget.
29. De båda första grunderna rör skilda aspekter av samma fråga, nämligen frågan huruvida de omtvistade åtgärderna sorterar under stödbegreppet. På grund av deras innehållsmässiga samband skall jag därför i det följande, såsom klaganden också har gjort i dupliken och vid den muntliga förhandlingen, behandla dessa grunder gemensamt.
VII — Första och andra grunden: Uppfyller de omtvistade åtgärderna villkoren för ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 4 c i EKSG-fördraget?
Parternas argument
30. Under de båda första grunderna har sökanden gjort gällande att kommissionen i sitt beslut felaktigt och genom att göra en uppenbart felaktig bedömning har klassificerat de omtvistade åtgärderna som stöd i den mening som avses i artikel 4 c i EKSG-fördraget respektive regelverket om stöd till stålindustrin.
31. Inom ramen för den första grunden har sökanden motiverat detta med att det saknas en ekonomisk fördel för Cockerill Sambre. Till stöd för detta har den åberopat i huvudsak två argument.
32. För det första har den gjort gällande att kompensationsbetalningen inte avser företagets kostnader. Företaget har nämligen inte enligt lag varit skyldig att utbetala lön för 37 timmars arbete för de 34 arbetstimmar som utfördes. Inte heller innehåller 1998 års kollektivavtal någon skyldighet för Cockerill Sambre att finansiera kompensationsbetalningarna. I kollektivavtalet föreskrivs tvärtom att betalningarna skall finansieras med statliga medel och av arbetstagarna själva.
33. För det andra har sökanden anfört att arbetstidsförkortningen inte har påverkat Cockerill Sambre ekonomiskt. Företaget har nämligen inte haft någon ekonomisk fördel av nedsättningen av de sociala avgifterna eftersom de därigenom uppnådda besparingarna i sin helhet har betalats ut av Cockerill Sambre till de berörda arbetstagarna, varför de offentliga pengarna i själva verkat endast har passerat företaget utan att sänka dess kostnader. Tillskottet från regionen Vallonien har gått direkt till arbetstagarna. De omtvistade åtgärderna kan därför jämställas med stöd som betalas ut direkt till den enskilde arbetstagaren.
34. Vidare har sökanden angående argumentet att företaget inte har påverkats ekonomiskt anfört att antalet arbetstimmar för de kollektivavtalsbundna arbetstagarna har bibehållits till samma lag-och avtalsstadgade kostnader för Cockerill Sambre. Det har således inte avtalats med arbetstagarrepresentanterna om någon höjning av lönekostnaderna. Dessutom har klaganden uppgett en rad extra kostnader som företaget har haft på grund av arbetstidsförkortningen, nämligen kostnader för utbildning av de nya arbetstagarna, kostnader på grund av sämre tillgång till erfarna och kvalificerade medarbetare liksom förvaltnings-och organisationskostnader. För övrigt har det i en revisionsberättelse bekräftats att förfarandet inte har påverkat Cockerill Sambre ekonomiskt.
35. Kommissionen har anfört att stödbegreppet enligt fast rättspraxis skall förstås så att någon åtskillnad inte skall göras mellan kostnaders frivilliga och tvingande karaktär. Den har konstaterat att det i detta fall otvistigt handlar om statliga åtgärder. Det är endast tvistigt huruvida detta har lett till en ekonomisk fördel för Cockerill Sambre i den mening som avses med stödbegreppet.
36. Kommissionen har även gått in på bakgrunden till 1998 års kollektivavtal. Detta var i själva verket en trepartskonstruktion eftersom företaget och arbetstagarrepresentanterna under förhandlingarna befann sig i ett jämviktsläge som endast kunde brytas av en tredje part, nämligen den offentliga.
37. Arbetstagarlönerna utgör ett av de viktigaste elementen i ett företags produktions-och driftskostnader. Detta innebär att staten, när den övertar en del av lönekostnaden, bidrar till driftskostnaderna och ger företaget en fördel i förhållande till andra företag som inte har fått något sådant bidrag.
38. Enligt kommissionens uppfattning skall de kostnader som kollektivavtalen ger upphov till bäras av företagen. Oberoende av vem som har tagit initiativet till förhandlingarna eller i vilket förhandlingsstadium staten ingriper och övertar kostnaden rör det sig om statligt stöd till företaget.
39. Med delvis liknande argument som när det gäller frågan om ekonomisk fördel har sökanden inom ramen för den andra grunden gjort gällande att arbetstagaren är ensam mottagare av de omtvistade åtgärderna. Arbetstidsförkortningen har genomdrivits av dem och i deras intresse och företaget har endast fungerat som administrativ och finansiell förmedlare, utan att själv ha dragit någon fördel av åtgärderna. Kompensationsbetalningarna har varit av rent social karaktär och har punktvis kommit de berörda arbetstagarna till del. De omtvistade åtgärderna utgör således stöd till privatpersoner och inte till företaget.
40. Kommissionen har däremot anfört att stöd enligt fast rättspraxis skall bedömas utifrån deras verkningar och inte utifrån deras orsaker eller syften. Den omständigheten att arbetstagaren är den direkta mottagaren av kompensationsbetalningen innebär därför inte att det är uteslutet att företaget indirekt är mottagare av stödet.
Bedömning
41. När det gäller de båda första grunderna skall undersökas huruvida en i ett kollektivavtal föreskriven löneutbetalning till arbetstagaren, i syfte att kompensera ett lönebortfall som hänger samman med en avtalad arbetstidsförkortning, uppfyller villkoren för ett stöd i den mening som avses i artikel 4 c i EKSG-fördraget. Det är otvistigt att denna kompensationsbetalning, såvitt den inte finansieras av arbetstagaren själv, görs av staten respektive med statliga medel.
42. Enligt fast rättspraxis är stödbegreppet vidare än begreppet subventioner, eftersom det förra inte endast omfattar direkta ekonomiska bidrag till företagen, utan även i största allmänhet fördelar som beviljas av offentliga myndigheter som på olika sätt minskar de kostnader som vanligtvis belastar ett företags budget.
43. I likhet med kommissionen kan konstateras att det inte ankommer på sådana statliga åtgärders orsaker eller syften, utan på deras verkningar. Stödbegreppet är således, för att uttrycka sig med förstainstansrättens ord ett objektivt begrepp, och att det uteslutande sammanhänger med huruvida en statlig åtgärd gynnar ett eller flera företag.
44. Det framgår redan utifrån perspektivet med de ekonomiska effekterna att flera av de av sökanden framförda argumenten mot att klassificera de omtvistade åtgärderna som stöd inte håller.
45. Detta följer för det första av att statliga åtgärders sociala karaktär inte räcker för att de skall undgå att betecknas som stöd. Vad klaganden har anfört om att de omtvistade åtgärderna syftar till att skapa arbetstillfällen och att uteslutande i arbetstagarnas intresse lindra de nackdelar som arbetstidsförkortningen har medfört för dem är irrelevant för klassificeringen som stöd.
46. 1 detta sammanhang skulle jag emellertid vilja understryka att detta inte innebär att reglerna om EKSG-stöd generellt utesluter statliga åtgärder av social karaktär respektive sådana åtgärder som syftar till att skapa arbetstillfällen. Sådana åtgärder skall emellertid vara utformade som allmänna åtgärder som medför att vissa företag eller produktionsgrenar gynnas. Sådana allmänna åtgärder faller utanför stödbegreppet på grund av att de saknar specifik karaktär, till skillnad från — i den mening som har beskrivits — selektiva åtgärder med social målsättning som på grund av deras stödkaraktär endast till följd av en allmän eller individuell undantagsreglering från kommissionens sida i enlighet med artikel 95 i EKSG-fördraget kan vara förenliga med nämnda fördrag.
47. Vidare framgår det av bedömningen med avseende på verkningarna, att svaret på frågan huruvida Cockerill Sambre har haft en ekonomisk fördel också kan användas för att besvara de inom ramen för den andra grunden uppkomna frågorna rörande vilka som har gynnats ekonomiskt av de omtvistade åtgärderna.
48. Huruvida Cockerill Sambre genom dessa omtvistade åtgärder har haft en (specifik) ekonomisk fördel, beror nämligen på om detta företag är att anse som mottagare av stödet. Det spelar nämligen inte någon roll om företaget gynnas direkt eller indirekt eller i vilken form de statliga åtgärderna har vidtagits.
49. I enlighet härmed har, såsom kommissionen har nämnt, generaladvokaten Lenz anfört följande: Vid prövningen av vem som gynnas mest av en statlig stödåtgärd kommer inte enbart den omedelbara mottagaren av stödet i blickfånget utan också den verkan subventionen har därutöver.
50. Det är otvistigt att de omtvistade åtgärderna till slut har kommit arbetstagarna direkt till del. Detta har skett dels genom att de direkt har erhållit bidraget från den vallonska regeringen, dels genom att Cockerill Sambre till arbetstagarna har eftergett hela den besparing det har haft på grund av den av den belgiska regeringen beviljade nedsättningen av de sociala avgifterna.
51. Likväl innebär emellertid inte detta att Cockerill Sambre inte är indirekt ekonomiskt gynnat, eftersom den statliga finansieringen av kompensationsbetalningen utgör en lindring för företaget.
52. Därmed har jag kommit fram till svaret på den i detta mål centrala frågan, vad som skall förstås med belastning på företagets budget eller företagets kostnader.
53. Det är i just detta avseende som sökanden har framfört sin första invändning, när den gör gällande att kompensationsbetalningarna inte har utgjort någon belastning för Cockerill Sambres budget.
54. Jag vill först anmärka att man, vilket kommissionen delvis har gjort, i vart fall när det gäller den belgiska regeringens åtgärder kan granska lindringen även ur en annan synvinkel. Finansieringen av kompensationsbetalningarna, såvitt den belgiska regeringen har övertagit denna, är nämligen tekniskt sett en form av nedsättning av till arbetsgivaren riktade sociala avgifter, varefter denna arbetsgivare har eftergett de därav gjorda besparingarna till arbetsragaren.
55. Så långt synes det rimligt att inrikta sig på de sociala avgifterna istället för på kompensationsbetalningarna. Enligt domstolens fasta rättspraxis är nämligen en åtgärd i syfte att delvis befria företagen i en särskild industrisektor från de ekonomiska bördor som följer av normal användning av det allmänna socialförsäkringssystemet, utan att denna befrielse rättfärdigas av detta systems karaktär eller struktur.
56. A andra sidan skall, vilket jag redan har nämnt, en statlig åtgärd bedömas utifrån dess verkningar och utifrån det bredare sammanhang vari den ingår. I detta fall har besparingarna till följd av nedsättningen av socialförsäkringsavgifterna och därmed denna åtgärds direkta ekonomiska fördel för företaget helt och hållet överförts till arbetstagarna. Vid sådant förhållande kan företaget endast ha haft en ekonomisk fördel om även kompensationsbetalningarna till arbetstagarna skall räknas till företagets kostnader. Därmed förskjuts problemet med vem som gynnats ekonomiskt till att gälla kompensationsbetalningarna även när det gäller den belgiska regeringens åtgärder.
57. Nedan skall jag därför undersöka huruvida kompensationsbetalningarna utgör sådana av staten övertagna kostnader för företaget, utan att inrikta mig på den snävare formen av statlig finansiering i den mening som har beskrivits.
58. För det första kan härvidlag konstateras att Cockerill Sambre i 1998 års kollektivtavtal har avtalat med arbetstagarrepresentanterna om kompensationsbetalningar i samband med arbetstidsförkortningen.
59. Stödbegreppet omfattar enligt fast rättspraxis kostnader som vanligtvis belastar ett företags budget. Denna formulering hänvisar till en måttstock och utgår ifrån en föreställning om ett företags väsen och om vilka kostnader ett sådant företag vanligtvis belastas med.
60. Rent allmänt utgår stödreglerna ifrån ett företag som agerar ekonomiskt, det vill säga utifrån verkliga kostnader och i enlighet med lag och marknadskrafter, vartill särskilt hör att företagets produktionskostnader i princip skall bestridas med egna medel. I enlighet härmed är stöd som endast utgör konstgjorda sänkningar av produktionskostnaderna förbjudna.
61. Domstolen har regelmässigt lagt föreställningen om en ekonomisk aktör som handlar ekonomiskt rationellt och marknadsorienterat till grund för sina beslut rörande stödreglerna.
62. I enlighet härmed har domstolen i samband med fastställandet av priser för en energikälla utgått ifrån, att en vanlig ekonomisk aktör inte avstår från vinst som den normalt skulle kunna få. På liknande sätt förhåller sig rättspraxis avseende statliga kapitaltillskott till privata företag, enligt vilken en privat aktieägare rimligtvis endast kan skjuta till kapital om det åtminstone på lång sikt finns utsikter till vinst.
63. Den hypotetiska ekonomiska aktören, som ligger till grund för denna föreställning, är alltså någon som handlar marknadsekonomiskt och — även om det teoretiskt sett är möjligt — inte ingår avtal till sämre villkor än vad som motsvarar marknadsvärdet.
64. Mot denna bakgrund kan man i princip även utgå ifrån att ett företag inte är redo att göra några större eftergifter åt sina arbetstagare än vad som är nödvändigt för att förfoga över arbetskraften. Med andra ord kan man utgå ifrån att ett företag erhåller produktionsfaktorn arbete till (reglerat) marknadspris och att kollektivavtalet ger uttryck för detta marknadspris.
65. Handlingarna i detta mål ger inte vid handen att detta antagande inte skulle vara riktigt även vad avser 1998 års kollektivavtal.
66. Såsom kommissionen korrekt har anfört framgår det nämligen av handlingarna att företrädarna för de kollektivavtalsbundna arbetstagarna har krävt en arbetstidsförkortning från 37 till 34 timmar, och detta utan något reellt inkomstbortfall för arbetstagarna.
67. Eftersom företaget först tillbakavisade detta, just på grund av de ökade kostnader som oundvikligen var förenade med infriandet av detta krav, ledde det till att arbetstagarna gick i strejk.
68. Slutligen kunde 1998 års kollektivavtal endast slutas eftersom det innehöll föreskrifter om ett kompensationssystem för de av arbetstidsförkortningen berörda arbetstagarna. Att detta för arbetstagarna uppenbarligen utgjorde ett nödvändigt villkor conditio sine qua non för ingåendet av kollektivavtalet, framgår även av en klausul i avtalet, enligt vilken avtalsparterna gemensamt kan ompröva situationen och möjligheten att genomföra överenskommelsen om kompensationen inte utbetalas.
69. I ljuset av vad som ovan har anförts kan därmed konstateras att kompensationsbetalningarna i enskilda fall utgör en del av marknadspriset på produktionsfaktorn arbete.
70. Den omständigheten att ett flertal faktorer spelar in vid kollektivavtalets tillkomst och att förhandlingsresultatet utgör en kompromiss mellan olika krav från parterna som inte nödvändigtvis hänger samman, skiljer inte överenskommelsen i kollektivavtal från andra prisbildningsmekanismer på marknaden.
71. Om de i kollektivavtalet föreskrivna kompensationsbetalningarna till de av arbetstidsförkortningen berörda arbetstagarna således skall anses utgöra en del av priset på produktionsfaktorn arbete, har staten genom att finansiera dessa utbetalningar befriat Cockerill Sambre från kostnader som vanligtvis skulle ha belastat dess budget. Kostnaderna för produktionsfaktorn arbete utgör nämligen en del av produktionskostnaderna som företaget, såsom har anförts ovan, i princip skall bestrida med egna medel.
72. Tvärtemot vad sökanden anfört saknar det relevans att kompensationsbetalningarna inte följer av lag. I själva verket utgörs ett företags produktionskostnader i första hand inte av kostnader på grund av skyldigheter enligt lag — däribland framför allt skatter — utan av marknadsmässiga kostnader för nödvändiga produktionsmedel. För övrigt har i enlighet härmed domstolen redan i mål C-251/97 fastslagit att kostnader som följer av kollektivavtal på grund av deras art skall belasta företagen.
73. Vad därefter gäller sökandens invändning att Cockerill Sambre enligt 1998 års kollektivavtal överhuvudtaget inte är skyldigt att bära kostnaderna för kompensationsbetalningarna, utan att det uttryckligen har föreskrivits att detta vid sidan av arbetstagarna ankommer på det offentliga, så menar jag i likhet med kommissionen att denna invändning skall lämnas utan avseende.
74. Ett företag kan inte förhindra att de stödrättsliga bestämmelserna blir tilllämpliga när det offentliga övertar produktionskostnaderna — i detta fall utgifter för sina arbetstagare — genom att från första början sluta kollektivavtalet under förutsättning att det offentliga bär kostnaderna.
75. Slutligen har sökanden även gjort gällande att arbetstidsförkortningen inte har påverkat Cockerill Sambre ekonomiskt. Detta motiverar den för det första med att kompensationsbetalningarna till fullo har finansierats med offentliga medel. Härvidlag är det tillräckligt att konstatera att kompensationsbetalningarna tillhör de kostnader som belastar företagets budget. Vidare vilar sökandens argument, att kollektivavtalet även fortsättningsvis medför samma antal arbetstimmar till samma timlön, på den oriktiga förutsättningen att kompensationsbetalningarna inte utgör någon kostnad som belastar företagets budget. Om man rätteligen räknar in kompensationsbetalningarna i lönekostnaderna, förblir dessa ur företagets (ekonomiska) synvinkel desamma endast på grund av att staten har övertagit kompensationsbetalningarna. Sökanden har för övrigt visserligen åberopat att arbetstidsförkortningen har medfört relativt betydande merkostnader, men inte gjort gällande att den fördel som erhållits genom den statliga finansieringen av kompensationsbetalningarna helt har uppvägts av dessa kostnader. Därför kan talan inte heller vinna bifall på den grunden att företaget inte har påverkats ekonomiskt.
76. Jag har därför dragit slutsatsen att kompensationsbetalningar, såvitt inte arbetstagarna själva skall stå för dessa, utgör kostnader som vanligtvis skulle ha belastat Cockerill Sambres budget. Genom finansieringen av kompensationsbetalningarna i form av de omtvistade åtgärderna har de belgiska respektive vallonska myndigheterna övertagit dessa kostnader och därmed skapat en motsvarande ekonomisk fördel för företaget. Därmed är Cockerill Sambre också ekonomisk mottagare i den mening som avses med stödbegreppet.
77. Talan kan därför inte vinna bifall på de båda första grunderna.
VIII — Den tredje grunden: Underlåtenhet att följa det i regelverket om stöd till stålindustrin föreskrivna förfarandet — Kommissionens bristande behörighet
Parternas argument
78. Sökanden har gjort gällande att kommissionen inte var behörig att anta det omtvistade beslutet, eftersom den i artikel 6.5 i regelverket om stöd till stålindustrin föreskrivna tremånadersfristen inom vilken beslut skall fattas redan hade löpt ut vid tidpunkten för beslutet.
79. Enligt sökanden rör det sig om en preklusionsfrist. Om denna inte iakttas innebär det att en väsentlig formföreskrift åsidosätts.
80. Detta framgår vid en jämförelse med den i artikel 6.1 i femte regelverket om stöd till stålindustrin föreskrivna anmälningsfristen vilken domstolen har klassificerat som en preklusionsfrist. Fristens tvingande karaktär bekräftas vidare av att ordalydelsen i den ifrågavarande bestämmelsen skiljer sig från den i artikel 7.5 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (nedan kallad förordning nr 659/1999). Dessutom leder den tvingande fristen till ökad rättssäkerhet, eftersom näringsidkare inte lämnas i fullständig ovisshet om utgången i förfarandet.
81. Kommissionen har inte bestritt att det omtvistade beslutet har fattats först efter utgången av den i artikel 6.5 i regelverket om stöd till stålindustrin föreskrivna tremånadersfristen, men har anfört att detta inte har inneburit att någon väsentlig formföreskrift har åsidosatts.
82. Den har motsatt sig uppfattningen att denna frist är en preklusionsfrist. Klassificeringen av fristen enligt artikel 6.1 i regelverket om stöd till stålindustrin låter sig inte utan vidare tillämpas på fristen enligt artikel 6.5 eftersom, såsom generaladvokaten Jacobs har fastslagit i sitt förslag till avgörande i målet Salzgitter mot kommissionen, ett antal kriterier såsom syftet med tidsfristen mot bakgrund av lagstiftningens syften skall beaktas vid avgörandet av hur en frist skall betecknas.
83. Kommissionen har anfört att regelverket om stöd till stålindustrin utgör ett undantag från den allmänna principen om förbud mot stöd och att det därför skall tolkas restriktivt. Stöd får endast lämnas med kommissionens uttryckliga medgivande, med förbehåll för bestämmelsen i artikel 6.6 enligt vilken en medlemsstat får vidta planerade stödåtgärder om den först underrättar kommissionen om sin avsikt, förutsatt att kommissionen inte har vidtagit några åtgärder inom två månader efter att den har erhållit underrättelsen.
84. I motsats till denna bestämmelse framgår det varken av ordalydelsen i artikel 6.5 i regelverket om stöd till stålindustrin eller av dess systematik att en medlemsstat har befogenhet att genomföra de aktuella åtgärderna efter att den däri föreskrivna fristen har löpt ut. Om man uppfattar denna frist som en absolut preklusionsfrist, skulle detta innebära att förfarandet blockerades. Om man däremot tillmäter fristen tvingande karaktär endast med avseende på det pågående förfarandet, kan kommissionen enbart få slut på förfarandet genom att genomföra det på nytt. Båda dessa tolkningar leder till ett otillfredsställande resultat med avseende på processekonomi och rättssäkerhet.
85. Vad gäller jämförelsen mellan artikel 6.5 i regelverket om stöd till stålindustrin och artikel 7.5 i förordning nr 659/1999 inom ramen för EG, så tyder de båda regelverkens likartade systematik snarare på att de båda fristerna är av samma art.
86. Sökanden har i sin duplik och vid den muntliga förhandlingen inte bestritt att stödåtgärder endast kan vidtas med kommissionens medgivande. Den har också tillstått att kommissionen efter att den i artikel 6.5 föreskrivna fristen har löpt ut kan vara tvungen att genomföra ett nytt förfarande innan den kan fatta ett slutligt beslut. Sökanden har emellertid åberopat att den trots principen om förbud mot stöd har ett intresse av att göra kommissionens bristande behörighet gällande, eftersom det på grund av den saknas rättslig grund för det omtvistade beslutet också vad avser återkravet av stödet och räntekravet.
Bedömning
87. Det är i detta mål otvistigt att kommissionen har antagit det omtvistade beslutet först efter utgången av den i artikel 6.5 i regelverket om stöd till stålindustrin föreskrivna tremånadersfristen. Frågan är emellertid vilken karaktär fristen har och vilka rättsliga följder som är knutna till ett överskridande av fristen.
88. Enligt sökandens uppfattning leder överskridandet av den ifrågavarande fristen till att kommissionen blir obehörig och till att väsentlig formföreskrift åsidosätts. Därvidlag utgår sökanden ifrån att den ifrågavarande fristen är en preklusionsfrist.
89. Det framgår faktiskt av domstolens rättspraxis att överskridandet av en preklusionsfrist kan leda till att kommissionen förlorar sin behörighet. Rena ordningsfrister skall däremot visserligen iakttas, men om fristen förlängs så innebär detta inte att kommissionen har överskridit sin behörighet att göra en skönsmässig bedömning så att dess behörighet att fatta beslut inskränks.
90. Det skall således prövas huruvida den i artikel 6.5 i regelverket om stöd till stålindustrin nämnda tremånadersfristen är en preklusionsfrist. Om så är fallet saknade kommissionen vid tiden för beslutet behörighet att fatta detsamma varför talan skall under denna förutsättning bifallas på den tredje grunden. Vid sådant förhållande saknar det betydelse om den ifrågavarande fristen dessutom — vilket kommissionen har bestridit — utgör en väsentlig formföreskrift. I detta mål har nämligen å ena sidan inte frågan uppkommit huruvida gemenskapsdomstolen ex officio kan eller måste pröva de inom ramen för denna grund framförda synpunkterna, men å andra sidan har som förutsättning för att en väsentlig formföreskrift inte har följts genom överskridandet av fristen anförts att denna frist är en preklusionsfrist.
91. Såsom kommissionen med rätta har anfört skall en frists karaktär inte bestämmas utifrån bestämmelsens ordalydelse utan utifrån det sammanhang den ingår i och dess målsättningar.
92. Först vill jag därför gå in på hela det sammanhang som regelverket om stöd till stålindustrin ingår i.
93. Enligt artikel 4 c i EKSG-fördraget skall statliga subventioner eller stöd, oavsett i vilken form, avskaffas och förbjudas eftersom de är oförenliga med den gemensamma marknaden för kol och stål. Till skillnad från stödbestämmelserna i EG-fördraget innehåller artikel 4 c i EKSG-fördraget i sig inte något undantag från detta förbud. Regelverket om stöd till stålindustrin, som kommissionen har antagit med stöd av artikel 95 i EKSG-fördraget, medger emellertid att stöd beviljas till stålindustrin i vissa, uttömmande uppräknade fall.
94. Bestämmelserna i regelverket om stöd till stålindustrin utgör således undantag från det allmänna förbudet enligt artikel 4 c i EKSG-fördraget och skall därför i princip tolkas restriktivt. En sådan tolkning står även i överensstämmelse med den i del I i skälen till regelverket om stöd till stålindustrin nämnda principen om en strängare bidragspolicy.
95. Vad sedan gäller betydelsen av den ifrågavarande, inom ramen för regelverket om stöd till stålindustrin föreskrivna, fristen kan först konstateras att stöd endast får beviljas efter att det förfarande som föreskrivs i artikel 6 har tillämpats.
96. Enligt detta förfarande — härvidlag hänvisas i synnerhet till artikel 6.4 — får planerade åtgärder endast vidtas med kommissionens uttryckliga medgivande, med förbehåll för artikel 6.6, enligt vilken åtgärderna kan genomföras även utan medgivande om kommissionen inte inom två månader har inlett det förfarande som föreskrivs i punkt 5 eller på annat sätt meddelat sin ståndpunkt.
97. Om kommissionen således beslutar att inleda förfarandet enligt artikel 6.5 innan den i artikel 6.6 föreskrivna tidsfristen har löpt ut får de planerade åtgärderna i alla fall inte vidtas.
98. Den i detta mål ifrågavarande fristen utgör en del av bestämmelserna om förfarandet enligt artikel 6.5. I detta skede av förfarandet befinner sig, såsom har anförts, medlemsstaten i en situation där den redan har förhindrats att genomföra de planerade stödåtgärderna.
99. Till skillnad från artikel 6.6 har det till utgången av den i artikel 6.5 föreskrivna fristen varken knutits någon rätt att genomföra stödåtgärden eller några andra rättsföljder. I artikeln föreskrivs endast att kommissionen skall fatta ett beslut högst tre månader efter det att den har mottagit den information som krävs för att bedöma den föreslagna åtgärden. Även det ovan beskrivna sammanhang som denna bestämmelse ingår i, särskilt den stränga bidragspolicyn inom ramen för EKSG-fördraget, gör det omöjligt att i artikeln läsa in en motsvarande implicit rätt att genomföra stödåtgärden.
100. Däremot har domstolen vid klassificeringen av en frist som preklusionsfrist bland annat tagit fasta på att en viss påföljd respektive en automatisk följd är kopplad till att fristen inte iakttas. Detta förklaras med att kommissionen vid sådant förhållande inte har något utrymme för skönsmässig bedömning vid tillämpningen av denna påföljd, och därmed inte heller har något fritt skön att förlänga fristen, varför det inte kan röra sig om en ren ordningsfrist.
101. Om fristen hade en tvingande karaktär skulle dessutom, såsom ovan har anförts, medlemsstaten även efter fristens utgång vara förhindrad att vidta de planerade stödåtgärderna samtidigt som det fortfarande skulle saknas ett slutgiltigt beslut om huruvida stöden är förenliga med den gemensamma marknaden. Den frist som föreskrivs i artikel 6.5 är således även med hänsyn till att stödbestämmelserna skall fungera friktionsfritt snarare att anse som ordningsfrist än som preklusionsfrist.
102. Slutligen ifrågasätter jag även sökandens argument att en preklusionsfrist i detta sammanhang, särskilt mot bakgrund av de ekonomiska dispositionerna, skulle leda till ökad rättssäkerhet.
103. För det första är syftet med en processrättslig frist alltid att garantera rättssäkerhet, eftersom den ger beslutsprocessen en tidsmässig ram. Detta gäller även ordningsfrister. Kommissionen måste därför inte minst med hänsyn till rättssäkerheten iaktta även sådana frister.
104. För det andra skulle det i detta fall inte leda till ökad rättssäkerhet om kommissionen under pågående förfarande inte kunde fatta sitt beslut efter utgången av den i artikel 6.5 föreskrivna fristen. Förfarandet skulle då antingen förbli i det ovan beskrivna ovissa tillståndet, eller, om man skall utgå från det av sökanden föreslagna scenariot, kunna avslutas med ett beslut först efter genomförandet av ett nytt förfarande.
105. Utifrån syftet med bestämmelsen och det sammanhang den ingår i kan därför fristen som föreskrivs i artikel 6.5 i regelverket om stöd till stålindustrin inte vara en preklusionsfrist. Kommissionen var därför behörig att fatta det omtvistade beslutet. Talan kan därför inte vinna bifall på den tredje grunden.
IX — Den fjärde grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten
106. Sökanden har gjort gällande att kommissionen i det omtvistade beslutet i flera hänseenden har åsidosatt motiveringsskyldigheten enligt artikel 15 i EKSG-fördraget.
107. För det första har sökanden kritiserat att det omtvistade beslutet inte innehåller något svar på de i dess yttrande av den 5 april 2000 framförda argumenten om betydelsen av sysselsättningsåtgärder inom ramen för EG-fördraget — i synnerhet även kommissionens riktlinjer för arbetsmarknadsstöd — samt om risken för motsättningar inom den europeiska arbetsmarknadspolitiken som skulle kunna vara kopplad till antagandet av en avvikande politik inom ramen för EKSG.
108. För det andra har sökanden invänt mot det omtvistade beslutet i det avseendet att kommissionen i detta inte har gått in på dess argumentation rörande mottagarbegreppet, något som den också har anfört inom ramen för den andra grunden.
109. För det tredje saknar sökanden i det omtvistade beslutet motivering i fråga om de omtvistade åtgärdernas ekonomiska inverkan på den gemensamma marknaden och konkurrensen.
110. Kommissionen menar däremot att de krav som enligt domstolens rättspraxis kan ställas på motiveringen av ett beslut till fullo är uppfyllda. Av det omtvistade beslutet framgår klart och tydligt hur kommissionen har resonerat, så att den belgiska regeringen kan ta tillvara sin rätt till försvar och domstolen kan utöva sin kontroll.
111. Vad gäller sökandens första invändning i detta sammanhang har kommissionen anfört att den i det omtvistade beslutet uttryckligen har gått in på riktlinjerna för arbetsmarknadspolitiken. Vad gäller invändningen att den inte har yttrat sig över mottagarbegreppet, har kommissionen hänvisat till vad den har anfört inom ramen för den andra grunden. Slutligen har den beträffande den tredje invändningen anfört att klassificeringen av en statlig åtgärd som stöd enligt artikel 4 c i EKSG-fördraget till skillnad från artikel 81.1 EG inte är beroende av huruvida handeln mellan medlemsstaterna respektive konkurrensen har påverkats.
Bedömning
112. Enligt artikel 15.1 i EKSG-fördraget skall kommissionens beslut vara motiverade. Enligt fast rättspraxis skall det av motiveringen klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och tillvarata sina rättigheter, och så att gemenskapsdomstolarna kan utöva sin prövningsrätt.
113. Det krävs dock inte att motiveringen innehåller alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter, eftersom frågan om motiveringen inte endast skall bedömas mot bakgrund av rättsaktens lydelse utan också med beaktande av såväl sammanhanget som alla de rättsregler som gäller på det berörda området.
114. Mot denna bakgrund är det således inte utslagsgivande huruvida kommissionen i sitt beslut uttryckligen har gått in på samtliga omständigheter och argument som har framförts av den som beslutet riktar sig till. Det handlar snarare om att beslutet skall motiveras på de angivna grunderna mot bakgrund av det sammanhang som det ingår i och de bestämmelser som har tilllämpats.
115. I det här ifrågavarande beslutet har de statliga åtgärderna klassificerats som stöd i den mening som avses i artikel 4 c i EKSG-fördraget och regelverket om stöd till stålindustrin samt ansetts vara oförenliga med den gemensamma marknaden. Huruvida motiveringsskyldigheten har uppfyllts skall således bedömas mot bakgrund av om skälen till varför de omtvistade åtgärderna enligt kommissionens uppfattning faller inom dessa stödbestämmelsers tillämpningsområde framgår av beslutet.
116. Sökandens första invändning går i huvudsak ut på att kommissionen i beslutsmotiveringen, när den har klassificerat de ifrågavarande åtgärderna som stöd eller har bedömt dem vara oförenliga med den gemensamma marknaden, inte har beaktat ett argument om att det föreligger fara för motsättningar inom den europeiska arbetsmarknadspolitiken.
117. Härvid kan konstateras att detta inte är någon omständighet som måste beaktas vid klassificeringen av en åtgärd enligt artikel 4 c i EKSG-fördraget. Bristen på motivering härvidlag från kommissionens sida kan därför inte utgöra något åsidosättande av motiveringsskyldigheten.
118. Såvitt sökanden därefter har invänt att kommissionen inte har yttrat sig över mottagarbegreppet, är det tillräckligt att konstatera att kommissionen på flera ställen i det omtvistade beslutet hänvisar till denna problematik.
119. Exempelvis har kommissionen i punkt 20.2 i beslutet anfört att det faktum att dessa offentliga medel enbart passerar genom företaget, eller inte ens det, och att deras slutmottagare är arbetstagarna på intet sätt ändrar deras karaktär av statligt stöd. Vidare har kommissionen i punkterna 21 och 22 i beslutet gått in på Belgiens argumentation om att de omtvistade åtgärderna utgör stöd till person respektive en social åtgärd till förmån för den berörda gruppen av arbetstagare.
120. Slutligen har kommissionen i punkt 23 i beslutet dragit slutsatsen att stödet inte utgör stöd till person utan stöd till företag och att detta finansierar kostnader för Cockerill Sambre.
121. Vad slutligen gäller den tredje invändningen att kommissionen inte har yttrat sig om de omtvistade åtgärdernas inverkan på den gemensamma marknaden och konkurrensen, kan konstateras att artikel 4 c i EKSG-fördraget utgör ett ovillkorligt förbud mot statliga åtgärder som — i vilken form det än sker — minskar de kostnader som vanligtvis belastar ett företags budget. I motsats till vad som gäller enligt 87.1 EG förutsätter inte förbudet enligt artikel 4 c i EKSG-fördraget att stödet påverkar handeln mellan medlemsstaterna och snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen. Kommissionen var därför inte skyldig att i den ifrågavarande beslutsmotiveringen gå in på de omtvistade åtgärdernas ekonomiska inverkan på den gemensamma marknaden eller konkurrensen.
122. Sökanden har således inte kunnat visa på några relevanta brister i det omtvistade beslutets motivering varför talan inte heller kan vinna bifall på den fjärde grunden.
X — Den femte grunden: Åsidosättande av artikel 95 i EKSG-fördraget
Parternas argument
123. Sökanden har gjort gällande att kommissionen har gjort en uppenbart felaktig bedömning när den inte gjort ett undantag och godkänt de omtvistade åtgärderna — genom att anta att de, vilket inte är fallet, utgör stöd till Cockerill Sambre — med stöd av artikel 95 i EKSG-fördraget. Kommissionen borde, efter att den bedömt att artikel 2.5 i regelverket om stöd till stålindustrin inte var tillämplig, på eget initiativ ha vänt sig till rådet för dess medgivande till att stöden beviljas enligt artikel 95 i EKSG-fördraget. De omtvistade åtgärderna har nämligen en social målsättning, närmare bestämt ökad sysselsättning genom en omfördelning av arbetet, och eftersträvar därmed att uppnå målen i EKSG-fördraget, särskilt förbättringen av levnads-och arbetsvillkoren enligt artikel 3 e i EKSG-fördraget.
124. Enligt kommissionens uppfattning skall domstolen inte göra någon sakprövning av talan på denna grund. Den har motiverat detta med att den belgiska regeringen först efter offentliggörandet av det omtvistade beslutet — om än före dess formella delgivning — har beslutat att hos kommissionen begära en tillämpning av artikel 95 i EKSG-fördraget. Denna begäran var föremål för en skrivelse av den 30 november 2000 från den belgiska regeringen. Vid sådant förhållande är det inte tillåtet att åberopa denna grund inom ramen för en den 8 januari 2001 ingiven ansökan. Kommissionen har vidare anfört att denna grund uppenbart inte riktar sig mot det omtvistade beslutet som sådant utan mot att kommissionen, när den skulle fatta ett individuellt beslut enligt artikel 95.1 i EKSG-fördraget, har underlåtit att vända sig till rådet och den rådgivande kommittén. Förutsättningarna för en passivitetstalan i enlighet med artikel 35 i EKSG-fördraget är emellertid inte uppfyllda med avseende på det omtvistade beslutet.
125. Sökanden har mot påståendet att det inte skulle vara tillåtet att åberopa grunden, invänt att den på artikel 95 i EKSG-fördraget grundade kritiken mot beslutet, oaktat det egna enligt denna artikel genomförda förfarandet — även om detta redan avslutats med ett negativt beslut — kan göras gällande iriom ramen för detta överklagande.
126. I andra hand har kommissionen anfört att talan inte heller kan vinna bifall mot bakgrund av innehållet i den femte grunden. Den har hänvisat till domstolens och förstainstansrättens rättspraxis, enligt vilken kommissionen med stöd av artikel 95 i EKSG-fördraget har ett utrymme för skönsmässig bedömning, men inte någon skyldighet, att i undantagsfall bevilja ett stöd som är nödvändigt för att förverkliga fördragets målsättningar och enligt vilken man för att finna att fördraget har åsidosatts till följd av en felaktig bedömning av sakomständigheter eller av en ekonomisk situation måste styrka att kommissionen har gjort sig skyldig till maktmissbruk eller ett uppenbart fel i bedömningen av den situation kommissionens beslut avser.
127. I detta mål borde sökanden således som motiv till den felaktiga bedömningen ha framfört att det såsom ett undantag hade varit nödvändigt att bevilja ett stöd för att förverkliga EKSG-fördragets målsättningar, något som den emellertid har försummat.
Bedömning
128. När det gäller kommissionens invändning mot tillåtligheten av denna grund kan konstateras att sökanden har gjort gällande att kommissionen, när den antog det omtvistade beslutet, åsidosatte artikel 95 i EKSG-fördraget respektive gjorde en uppenbart felaktig bedömning. Att klaganden har invänt att kommissionen inte har förfarit i enlighet med artikel 95 i EKSG-fördraget innebär inte — i strid med vad kommissionen har anfört — att talan i detta avseende inte riktar sig mot det omtvistade beslutet i sig, utan mot kommissionens passivitet i den mening som avses i artikel 35 i EKSG-fördraget. Såsom domstolen har fastslagit i målen 5—11/62 och 13—15/62 är artikel 35 endast tillämplig när kommissionen överhuvudtaget inte har fattat något beslut rörande de i ansökan väckta frågorna. I detta fall förelåg det visserligen när beslutet antogs inte någon uttrycklig begäran från sökanden om ett godkännande enligt artikel 95 i EKSG-fördraget. Sökanden har emellertid gjort gällande att kommissionen borde ha fattat ett sådant beslut ex officio. Mot denna bakgrund borde kommissionen i det omtvistade beslutet även indirekt i den mening som avses i de nämnda domarna om än genom avslag — ha prövat frågan om ett sådant godkännande.
129. De anförda bristerna rör således det omtvistade beslutets rättsenlighet och kan därför ligga till grund för en talan enligt artikel 33 i EKSG-fördraget.
130. Det skall prövas huruvida sökanden har fog för sina invändningar eftersom beslutet i sådant fall — oaktat att andra förfaranden har genomförts eller att andra rättsakter har antagits — saknar rättslig grund. Den omständigheten att ett förfarande enligt artikel 95 i EKSG-fördraget genomfördes på begäran av den belgiska regeringen och ledde till ett beslut först efter att det omtvistade beslutet hade antagits, medför i sig inte att grunden att denna artikel har åsidosatts inte kan åberopas.
131. Den femte grunden skall därefter prövas i sak:
132. Enligt artikel 95 i EKSG-fördraget kan kommissionen, i samtliga fall som inte kan förutses i detta fördrag, i vilka ett beslut eller en rekommendation synes krävas för att inom ramen för den gemensamma marknaden för kol och stål och i enlighet med artikel 5 förverkliga någon av de i artiklarna 2—4 närmare angivna målsättningarna för gemenskapen, anta ett beslut eller en rekommendation med rådets enhälliga samtycke och efter att den rådgivande kommittén hörts.
133. Därmed har kommissionen befogenhet att med avsteg från det allmänna förbudet i artikel 4 c i EKSG-fördraget i undantagsfall bevilja statligt stöd.
134. Dess utrymme för skönsmässig bedömning är begränsat såtillvida att den med stöd av artikel 95 i EKSG-fördraget inte i något fall [kan] tillåta statligt stöd som inte är nödvändigt för att uppnå de mål som avses i fördraget [...].
135. Kommissionen har emellertid i detta fall inte inlett något förfarande med stöd av denna artikel, än mindre lämnat något godkännande.
136. Kommissionen kan således endast ha gjort en felaktig bedömning med avseende på artikel 95 i EKSG-fördraget, om den uppenbart inte har förfarit i enlighet med denna artikel.
137. Detta antagande synes även vara riktigt i det avseendet att kommissionen i och med artikel 95 i EKSG-fördraget har getts en befogenhet men inte har ålagts någon skyldighet. Även i domstolens rättspraxis har fastslagits att artikel 95.1 i EKSG-fördraget enbart har till syfte att inrätta ett system med särskilda undantag från fördraget för att göra det möjligt för kommissionen att bemästra en oförutsedd situation.
138. Såsom förstainstansrätten därutöver i mål T-89/96 har fastställt förutsätter den inneboende logiken i systemen för tillstånd till stöd till och med att medlemsstaten begär att kommissionen skall tillämpa förfarandet enligt artikel 95 i EKSG-fördraget. En sådan begäran har från den belgiska regeringen emellertid framställts först i skrivelse av den 30 november 2000, således efter att det omtvistade beslutet antogs den 15 november 2000. Enligt domstolens fasta rättspraxis skall lagenligheten av ett beslut om statligt stöd bedömas mot bakgrund av de uppgifter som kommissionen hade tillgång till när den antog beslutet. I enlighet härmed förelåg det — vad gäller bedömningen av det omtvistade beslutet — vid aktuell tidpunkt inte någon begäran om att kommissionen med stöd av artikel 95 i EKSG-fördraget skulle godkänna det ifrågavarande stödet.
139. Kommissionen har därför inte gjort någon uppenbart felaktig bedömning när den inte har inlett ett förfarande enligt artikel 95 i EKSG-fördraget och godkänt de omtvistade åtgärderna.
140. Talan kan därför inte vinna bifall på den sista grunden.
XI — Förslag till avgörande
141. Mot bakgrund av vad som har anförts ovan föreslår jag att domstolen skall besluta följande dom:
1 Originalspråk: tyska.
2 EGT L 71, s. 23.
3 Kommissionens beslut nr 2496/96/EKSG av den 18 december 1996 om gemenskapsregler för statligt stöd till stålindustrin (EGT L 338, s. 42).
4 I artiklarna 2—5 i regelverket om stöd till stålindustrin föreskrivs några stöd som under vissa förutsättningar kan anses vara förenliga med den gemensamma marknaden, särskilt stöd till forskning och utveckling, miljöskyddsåtgärder och nedläggning. Med den gemensamma marknaden avses nedan den gemensamma marknaden för kol och stål.
5 Se härvidlag det till ansökan bifogade brevet från Cockerill Sambre till de kollektivavtalsbundna arbetstagarna av den 6 april 1999 (bilaga 3).
6 Förordning om verkställighet av lag av den 6 januari 1989 för bevarande av landets konkurrenskraft, Moniteur belge av den 31 december 1993, s. 29300.
7 Moniteur beige av den 11 mars 1997, s. 5182, antagen med stöd av lag av den 26 juli 1996 om sysselsätrningsfrämjande åtgärder och preventivt bevarande av konkurrenskraften (Moniteur belge av den 1 augusti 1996, s. 20575).
8 Deklaration av den 15 december 1995 om den ekonomiska utvecklingen och sysselsättningsfrämjande åtgärder.
9 Dom av den 23 februari 1961 i mål 30/59, Steenkolenmijnen Limburg (REG 1961, s. 39; svensk specialutgåva, volym 1, s. 69), av den 15 mars 1994 i mål C-387/92, Banco Exterior de España (REG 1994, s. I-877), punkt 13, av den 26 september 1996 i mål C-241/94, Frankrike mot kommissionen (REG 1996, s. I-4551), punkt 34, av den 29 juni 1999 i mål C-256/97, DM Transport (REG 1999. s. I-3913), punkt 19, liksom av den 8 november 2001 i mål C-143/99, Adria-Wien Pipeline (REG 2001, s. I-8365), punkt 38.
10 Bland andra dom av den 2 juli 1974 i mål 173/73, Italien mot kommissionen (REG 1974, s. 709; svensk specialutgåva, volym II, s. 321), punkt 27, liksom dom av den 26 september 1996 i mål C-241/94 (ovan fotnot 9), punkt 20.
11 Förstainstansrättens dom av den 27 januari 1998 i mål T-67/94, Ladbroke (REG 1998, s. II-1), punkt 52.
12 Jämför domen i mål C-241/94 (ovan fotnot 9), punkt 21, dom av den 29 april 1999 i mål C-342/96, Spanien mot kommissionen (REG 1999, s. I-2459), punkt 23, liksom dom av den 17 juni 1999 i mål C-75/97, Belgien mot kommissionen (REG 1999, s. I-3671), punkt 25.
13 Jämför till exempel dom av den 1 december 1998 i mål C-200/97, Ecotrade (REG 1998, s. I-7907), särskilt punkt 40, liksom domen i mål C-75/97 (ovan fotnot 12), punkt 26 och följande punkter.
14 Jämför nedan, punkterna 132 och 133.
15 Jämför dom av den 15 juli 1964 i mål 6/64, Costa mot E.N.E.L. (REG 1964, s. 1253; svensk specialutgåva, volym 1, s. 211).
16 Jämför dom av den 10 juli 1986 i mal 234/84, Belgien mot Kommissionen (REG 1986, s. 2263), punkt 13, och den där nämnda domen.
17 Pörslag till avgörande av den 23 maj 1996 i mål C-311/94, Ijssel-Vliet (REG 1996, s. I-5023), punkt 9, jämför även generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande av den 7 maj 1996 i mål C-241/94 (se dom ovan fotnot 9), punkt 51.
18 Bland andra dom av den 2 juli 1974 i mål 173/73 (ovan fotnot 10), punkt 33, av den 14 februari 1990 i mål C-301/87, Frankrike mot kommissionen (REG 1990, s. I-307; svensk specialutgåva, volym 10, s. 303), punkt 41, av den 5 oktober 1999 i mål C-251/97, Frankrike mot kommissionen (REG 1999, s. I-6639), punkt 36, liksom domen i mål C-75/97 (ovan fotnot 12), punkt 33.
19 Se dom ovan fotnot 9.
20 Därmed förverkligas nämligen en ekonomisk verksamhet som motsvarar det i artikel 2 i EKSG-fördraget fastställda gemenskapsmålet att säkerställa den mest rationella fördelningen av produktionen vid högsta möjliga produktionsnivå: se härvidlag domen Steenkolenmijnen (ovan fotnot 9), s. 43; jämför i detta avseende till exempel även domen i mål C-301/87 (ovan fotnot 18), punkt 41.
21 Detta gäller särskilt när statliga stöd avgränsas från sådana transaktioner där staten såsom köpare eller konsument har utgett ersättning för de av det berörda företaget producerade varorna eller tillhandahållna tjänsterna.
22 Jämför dom av den 2 februari 1988 i de förenade målen 67/85, 68/85 och 70/85, Van der Kooy m.fl. mot kommissionen (REG 1988, s. 219), punkt 28, liksom domen i mål C-143/99 (ovan fotnot 9), punkt 39.
23 Dom av den 21 mars 1991 i mål C-303/88, Italien mot kommissionen (REG 1991, s. I-1433; svensk specialutgåva, volym 11, s. I-1159), punkt 21; när det gäller försiktig investerare i en marknadsekonomi se även dom av den 16 maj 2002 i mål C-482/99, Frankrike mot kommissionen (REG 2002, s. I-4397), punkterna 70—71.
24 Jämför i detta sammanhang även dom av den 11 juli 1996 i mål C-39/94, SFEI m.fl. (REG 1996, s. I-3547), punkt 59. enligt vilken tillhandahållande av varor eller tjänster till förmånliga villkor kan utgöra statligt stöd. Dessa villkors förmånskaraktär — och därmed stödklassificeringen av den motprestation som lämnas för varorna och tjänsterna — avgörs däremot utifrån en jämförelse med tiormala marknadsvillkor (punkt 60 i denna dom).
25 Jämför grunderna i domen i mål C-251/97 (ovan fotnot 18), punkt 46.
26 Jämför härvidlag vidare även vad generaladvokaten Jacobs har anfört i sitt förslag till avgörande av den 30 april 2002 i mål C-126/01, Gemo (REG 2002). särskilt punkt 77, enligt vilken med företagets normala kostnader enligt domstolens rättspraxis avses sådana som företaget måste bära enligt normala marknadsvillkor.
27 Domen i mål C-251/97 (ovan fotnot 18), punkt 40.
28 Detta kunde annars resultera i att statliga stöd — som i sig är konstgjorda ingrepp i företagets faktiska produktionskostnader — blir en beståndsdel i företagets beräkningar och dispositioner och därigenom motverkar gemenskapsstödreglerna.
29 Se ovan, särskilt punkt 71.
30 Jämför domen i mål 30/59 (ovan fotnot 9), s. 54 f., liksom domen i mål C-256/97 (ovan fotnot 9), punkt 20 och följande punkter.
31 Kommissionens beslut nr 3855/91/EKSG av den 27 november 1991 om gemenskapsregler för stöd till stålindustrin (EGT L 362, s. 57; svensk specialutgåva, område 13, volym 21, s. 189).
32 Dom av den 13 juli 2000 i mål C-210/98 P. Salzgitter mot kommissionen (REG 2000, s. I-5843), punkterna 54—55.
33 EGT L 83, s. 1.
34 Förslag till avgörande av generaladvokaten Jacobs av den 30 mars 2000 i mål C-210/98 P (se dom ovan fotnot 32), punkt 84.
35 Se domen i mål C-210/98 P (ovan fotnot 32), punkterna 54— 55.
36 Jämför härvidlag domstolens dom av den 5 oktober 1999 i mål C-84/96, Nederländerna mot kommissionen (REG 1999, s. I-6547), punkterna 23—24. I detta sammanhang sammanfaller överskridandet av behörigheten att göra en skönsmässig bedömning med bristande behörighet.
37 Jämför härvidlag dom av den 2 april 1998 i mål C-367/95 P, kommissionen mot Sytraval (REG 1998, s. I-1719), punkt 67; jämför vidare vad generaladvokaten Jacobs har anfört i sitt förslag till avgörande av den 30 mars 2000 i mål C-210/98 P (se dom ovan fotnot 32), punkt 125 och följande punkter.
38 Jämför till exempel dom av den 2 maj 1990 i mål 357/88, Oberhausener (REG 1990, s. I-1669), punkt 12, liksom dom av den 6 juli 2000 i mål C-289/97, Eridana (REG 2000, s. I-5409), punkt 26.
39 Se särskilt artikel 87.2 och 87.3 EG.
40 Jämför angående det femte regelverket generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i mål C-210/98 P (se dom ovan fotnot 32), punkt 86.
41 Se artikel 1.3 i reglerna om stöd till stilindustrin.
42 Se även del II av skälen till regelverket om stöd till stålindustrin. Även dessa står i överensstämmelse med den restriktiva tolkningen, vilken, såsom har fastslagits i punkt 94, skall tillämpas vid beviljande av stöd inom ramen för EKSG-fördraget.
43 Se domen i mål C-84/96 (ovan fotnot 36), punkt 22 och följande punkter.
44 När det gäller dessa kriterier se domen i mål 357/88 (ovan fotnot 38), punkt 15, liksom dom av den 11 augusti 1995 i mål C-1/94, Cavarzere Produzioni (REG 1995, s. I-2363), punkt 22.
45 Rent allmänt är kommissionen i sina mellanhavanden med medlemsstaterna skyldig att iaktta de villkor som den har ställt upp för sig själv i sina tillämpningsförordningar. En underlåtenhet att iaktta dessa villkor — till vilka i princip en ordningsfrist räknas — kan nämligen, beroende på deras betydelset innebära att den processrättsliga skyddsregeln förlorar sin mening och att beslutet blir ogiltigt: jämför dom av den 13 juni 2002 i mål C-158/00, Luxemburg mot kommissionen (REG 2002, s. I-5373), punkt 24 och följande punkter.
46 EGT C 334, 1995, s. 4.
47 Särskilt dom av den 22 mars 2001 i mål C-17/99, Frankrike mot kommissionen (REG 2001, s. I-2481). punkterna 35—36, och dom av den 4 juli 1963 i mål 24/62, Tyskland mot kommissionen (REG 1963; tysk utgåva, s. 143).
48 Jämför domstolens dom av den 13 mars 1985 i de förenade målen 296/82 och 318/82, Nederländerna och Leeuwarder Papierwarenfabriek mot kommissionen (REG 1985, s. 809; svensk specialutgåva, volym 8, s. 103), punkt 19, av den 14 februari 1990 i mål C-350/88, Delacre m.fl. mot kommissionen (REG 1990, s. I-395), punkterna 15—16, av den 29 februari 1996 i mål C-56/93, Belgien mot kommissionen (REG 1996, s. I-723), punkt 86, liksom domstolens dom av den 2 april 1998 i mål C-367/95 P (ovan fotnot 37). punkt 63; jämför dessutom förstainstansrättens dom av den 25 mars 1999 i mål T-37/97, Forges de Clabecq mot kommissionen (REG 1999, s. II-859), punkt 108, samt förstainstansrättens rättspraxis som nämns däri.
49 Jämför domen i mål C-367/95 P (ovan fotnot 37), punkt 64: Kommissionen är emellertid inte skyldig att ta ställning till omständigheter som uppenbarligen är irrelevanta, som saknar betydelse eller som uppenbart saknar direkt samband med saken.
50 Jämför härvidlag domen i de förenade målen 296/82 och 318/82 (ovan fotnot 48), punkterna 20—24.
51 Se härvidlag vad som anförts om stödbegreppet ovan under punkt 42 och följande punkter.
52 Jämför domstolens beslut av den 25 januari 2001 i mål C-111/99 P, Lech-Stahlwerke mot kommissionen (REG 2001, s. I-727), punkt 41, liksom förstainstansrättens beslut av den 21 januari 1999 i de förenade mälen T-129/95, T-2/96 och T-97/96, Neue Maxhütte Stahlwerke och Lech-Stahlwerke mot kommissionen (REG 1999, s. II-17), punkterna 98—99.
53 Bland andra förstainstansrättens dom i mål T-37/97 (ovan fotnot 48), punkt 79 och följande punkter, och domstolens dom av den 23 november 2000 i mål C-441/97 P, Wirtschaftsvcrcinigung Stahl, Thyssen Stahl AG, Prcussag Stahl AG och Hoogovens Staal BV mot kommissionen (REG 2000, s. I-10293), punkt 53, liksom beslut meddelat av domstolens ordförande den 3 maj 1996 i mål C-399/95 R, Tyskland mot kommissionen (REG 1996, s. I-2441), punkterna 61—62.
54 Domstolens dom av den 14 december 1962 i de förenade målen 5—11/62 och 13—15/62. San Michele m.fl. (REG 1962, s. 859); även om det beslutas på annat sätt än vad som har förväntats respektive yrkats kan beslutet inte med stöd av artikel 35 i EKSG-fördraget (passivitetstalan) ogiltigförklaras enligt artikel 33.
55 Jämför nedan punkt 138.
56 Domen i mål C-441/97 P (ovan fotnot 53), punkt 53.
57 Jämför förstainstansrättens dom i mål T-37/97 (ovan fotnot 48), punkt 79.
58 Domen i målet C-441/97 P (ovan fotnot 53), punkt 52, liksom dom av den 12 juli 1962 i mål 9/61, Nederländerna mot Europeiska kol-och stålgemenskapens höga myndighet (REG 1962, s. 412); jämför även förstainstansrättens dom i de förenade målen T-129/95, T-2/96 och T-97/96 (ovan fotnot 52), punkt 150, liksom dom av den 24 oktober 1997 i mål T-243/94, British Steel mot kommissionen (REG 1997, s. II-1887), punkt 50.
59 Beslut av den 7 juli 1999, British Steel mot kommissionen (REG 1999, s. II-2089), punkt 138.
60 Jämför till exempel dom av den 13 juni 2002 i mål C-382/99, Nederländerna mot kommissionen (REG 2002, s. I-5163), punkt 49, och dom av den 10 juli 1989 i mål 234/84 (ovan fotnot 16), punkt 16.