Förslag till avgörande av generaladvokat Dámaso Ruiz-Jarabo Colomer föredraget den 3 februari 2009

1 Originalspråk: spanska.

2 Dom av den 11 juli 2007 i mål T-351/03, Schneider Electric mot kommissionen (REG 2007, s. I-2237).

3 Punkterna 16–78.

4 Rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer (EGT L 395, s. 1, svensk specialutgåva, s. 16, rättelse i EGT L 257, 1990, s. 13), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1310/97 av den 30 juni 1997 (EGT L 180, s. 1) (nedan kallad förordningen). Den senaste versionen, rådets förordning (EG) nr 139/2004 om kontroll av företagskoncentrationer (EUT L 133, s. 1), är inte tillämplig i detta mål.

5 Ärende COMP/M.2283 – Schneider/Legrand, i vilket kommissionen förklarade den tilltänkta koncentrationen oförenlig med den gemensamma marknaden (EUT L 101, 2004, s. 1).

6 Dessa beskrivs utförligt i punkterna 35 och 36 i den överklagade domen.

7 Kommissionens beslut 2004/276/EG om uppdelning av företag (ärende COMP/M.2283 – Schneider/Legrand, EUT L 101, 2004, s. 134).

8 Dom av den 22 oktober 2002 i mål T-310/01, Schneider Electric mot kommissionen (REG 2002, s. II-4071).

9 Dom av den 22 oktober 2002 i mål T-77/02, Schneider Electric mot kommissionen (REG 2002, s. II-4201).

10 Se punkt 39 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

11 I Europeiska gemenskapernas officiella tidning av den 15 november 2002 (EGT C 279, 2002, s. 22).

12 I beslut av den 31 januari 2006 i mål T-48/03, Schneider Electric mot kommissionen (REG 2006, s. II-111) avvisade förstainstansrätten talan om ogiltigförklaring i mål T-48/03, eftersom varken beslutet att inleda steg II eller beslutet att avsluta förfarandet utgjorde rättsakter som gick Schneider emot.

13 Beslut av den 9 mars 2007 i mål C-188/06 P, Schneider Electric mot kommissionen (ej publicerat i rättsfallssamlingen).

14 Nedan kallad invändningen om stödjande.

15 Punkterna 444 och 445 i domen i målet Schneider I.

16 Punkterna 453–461 i domen i målet Schneider I.

17 Besluten av den 29 oktober 2004 i målen T-310/01 DEP och T-77/02 DEP, Schneider Electric mot kommissionen (ej publicerade i rättsfallssamlingen).

18 Punkterna 100–106 i den överklagade domen.

19 Dom av den 19 april 2007 i mål C-282/05 P, Holcim (Deutschland) mot kommissionen (REG 2007, s. I-2941), punkt 47, och där angiven rättspraxis.

20 I doktrinen har kritik framförts mot denna lösning. Se Dawes, A., och Peci, K., Sorry but there’s nothing we can do to help: Schneider II and extra-contractual liability of the European Commission in merger cases, European Competition Law Review, 2008, 29(3), s. 151–161.

21 Punkterna 129–138 i den överklagade domen.

22 Punkt 81 i den överklagade domen.

23 Punkterna 263 och 264 i den överklagade domen.

24 Punkterna 260–287.

25 I punkterna 289–297 i den överklagade domen. Beträffande den första kategorin påpekade förstainstansrätten att dessa kostnader följde direkt av artikel 7.4 i förordningen. Beträffande den andra kategorin anförde förstainstansrätten att det inte kunde antas att Schneider inte skulle ha varit tvungen att bära dessa kostnader om kommissionen hade antagit ett rättsenligt beslut (kostnader för uppdelningen), antingen på grund av att de ingick i rättegångskostnaderna (kostnader för att föra talan vid gemenskapsdomstolarna) eller på grund av att de hade uppstått till följd av att Schneider hade tappat mål där det förde talan avseende gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar (kostnader för att föra talan vid nationell domstol).

26 Punkterna 298–302 i den överklagade domen.

27 Punkterna 303–317 i den överklagade domen.

28 Punkterna 318–325.

29 Med stöd av domen av den 7 november 1985 i mål 145/83, Adams (REG 1985, s. 3539; svensk specialutgåva, volym 8, s. 327), punkt 54.

30 Punkterna 326–335.

31 Beräknad på grundval av Europeiska centralbankens räntesatser för huvudsakliga refinansieringstransaktioner, som var successivt tillämpliga under var och en av de aktuella perioderna, ökade med 2 procentenheter. Den fick dock inte vara högre än den av Schneider yrkade räntesatsen om 4 procent (punkterna 336–346).

32 Fax av den 21 september 2007.

33 Yrkandet är otydligt formulerat i överklagandeskriften, men det får anses avse rättegångskostnaderna i båda instanser.

34 Fax av den 21 december 2007.

35 Fax av den 10 mars 2008.

36 Fax av den 6 maj 2008.

37 Det har i doktrinen gjorts gällande att det inte är absolut nödvändigt att följa denna metod och att det inte spelar någon roll i vilken ordning man prövar de tre rekvisiten för utomobligatoriskt skadeståndsansvar, se Ruffert, M., EG-Vertrag – Art. 288, i Callies, C., och Ruffert, M. (red.), Kommentar des Vertrages über die Europäische Union und des Vertrages zur Gründung der Europäischen Gemeinschaft, 2 uppl., Luchterhand Verlag, Neuwied, 2002, s. 2414. En sådan tolkning underlättar visserligen domstolens uppgift, men jag tror inte att den nödvändigtvis är förenlig med generaladvokatens uppgift, då denne är skyldig att pröva samtliga frågor som har uppkommit i målet.

38 Punkt 155 i den överklagade domen.

39 Domen i det ovannämnda målet Holcim, punkt 50, och där angiven rättspraxis.

40 Punkt 453 i domen i målet Schneider I.

41 Punkt 152 i den överklagade domen.

42 Punkt 155 i den överklagade domen.

43 Dom av den 5 mars 1996 i de förenade målen C-46/93 och C-48/93, Brasserie du Pêcheur och Factortame (REG 1996, s. I-1029), punkt 55, av den 4 juli 2000 i mål C-352/98 P, Bergaderm och Goupil mot kommissionen (REG 2000, s. I-5291), punkt 43 (nedan kallad domen i målet Bergaderm), av den 10 december 2002 i mål C-312/00 P, kommissionen mot Camar och Tico (REG 2002, s. I-11355), punkt 54, av den 10 juli 2003 i mål C-472/00 P, kommissionen mot Fresh Marine (REG 2003, s. I-7541), punkt 26, av den 12 juli 2005 i mål C-198/03 P, kommissionen mot CEVA och Pfizer (REG 2005, s. I-6357), punkterna 64, och domen i det ovannämnda målet Holcim, punkt 47. I doktrinen har det framhållits att utrymmet för skönsmässig bedömning är av avgörande betydelse för frågan om överträdelsen är tillräckligt klar, se Wilson, C., The role of discretion in EC law on non-contractual liability, Common Market Law Review, nr 42, 2005, s. 686.

44 Punkt 445 i domen i målet Schneider I.

45 Domarna i de ovannämnda målen Bergaderm, punkt 40, och Holcim, punkt 50.

46 Artikel 18.1 in fine i förordningen.

47 Artikel 18.3 i förordningen.

48 Punkterna 145 och 146 i den överklagade domen.

49 Denna uppfattning finner även stöd i dokrinen, se till exempel, Lenaerts, K., Arts, D., och Maselis, I., Procedural Law of the European Union, 2 uppl., Sweet & Maxwell, London, 2006, s. 395, och Schremers, H.G., och Waelbroeck, D.F., Judicial Protection in the European Union, 6 uppl., Kluwer Law International, Haag/London/New York, 2001, s. 552. Av rättspraxis följer endast att det, i fall då utrymmet för skönsmässig bedömning är begränsat eller till och med obefintligt, kan vara tillräckligt med ett sådant åsidosättande för att anse att det föreligger en tillräckligt klar överträdelse, se domen i det ovannämnda målet kommissionen mot CEVA och Pfizer, punkt 65 och där angiven rättspraxis.

50 Trots att ett meddelande om invändningar är en förberedande rättsakt, följer det av domstolens rättspraxis att det fyller funktionen att avgränsa föremålet för det adminstrativa förfarandet, vilket innebär att kommissionen inte får anföra ytterligare invändningar i beslutet som avslutar förfarandet (dom av den 10 juli 2008 i mål C-413/06 P, Bertelsmann och Sony Corporation of America mot Impala, REG 2008, s. I-4951, punkt 63, och beslut av den 18 juni 1986 i de förenade målen 142/84 och 156/84, BAT och Reynolds mot kommissionen, REG 1986, s. 1899, punkterna 13 och 14).

51 Punkt 86, jämförd med punkt 260 i den överklagade domen.

52 Punkt 286 i den överklagade domen.

53 Första och andra delen samt första avsnittet av tredje delen i den tredje grunden.

54 Återstoden av den tredje grunden och hela den femte grunden.

55 Den fjärde grunden.

56 Punkt 114 in fine i beslutet om uppdelning.

57 I punkterna 311–316.

58 Punkt 311 i den överklagade domen.

59 Punkt 312 i den överklagade domen.

60 Punkt 1 i domslutet i den överklagade domen.

61 Toth, A.G., The concepts of damage and causality as elements of non-contractual liability, i Heukels, T., och McDonnell, A. (red.), The Action for Damages in Community Law, Kluwer Law International, Haag/London/Boston, 1997, s. 192.

62 Dom av den 15 januari 1987 i mål 253/84, GAEC de la Ségaude mot rådet och kommissionen (REG 1987, s. 123), punkt 10.

63 Punkt 99 i dupliken.

64 När det gäller tvisterna mellan Schneider och Legrand vid nationella domstolar, ber jag att få hänvisa till punkterna 27, 67 och 219 och följande punkter i den överklagade domen.

65 Punkt 100 i dupliken.

66 Dom av den 21 maj 1976 i mål 26/74, Société Roquette frères mot kommissionen (REG 1976, s. 677), punkt 23, och generaladvokaten Trabucchis förslag till avgörande i det målet (s. 694).

67 Beträffande omfattningen av detta egna ansvar på området för statligt stöd, se dom av den 25 maj 1978 i de förenade målen 83/76, 94/76, 4/77, 15/77 och 40/77, HNL m.fl. mot rådet och kommissionen (REG 1978, s. 1209; svensk specialutgåva, volym 4, s. 119), punkt 6, och av den 19 maj 1992 i de förenade målen C-104/89 och C-37/90, Mulder m.fl. mot rådet och kommissionen (REG 1992, s. I-3061; svensk specialutgåva, volym 12, s. I-55), punkt 13. Se även Koenig, C., Haftung der Europäischen Gemeinschaft gem. Art. 288 II EG wegen rechtswidriger Kommissionsentscheidungen in Beihilfensachen, Europäische Zeitschrift für Wirtschaftsrecht, nr 7/2005, s. 205.

68 Ablasser-Neuhuber, Artikel 7. Aufschub des Vollzugs von Zusammenschlüssen, i Loewenheim/Meessen/Riesenkampff, Kartellrecht – Band 1 Europäisches Recht – Kommentar, Verlag C. H. Beck, München, 2005, s. 1192.

69 Immenga, U., och Körber, T., Fusionskontrollverordnung – Artikel 8. Entscheidungsbefugnisse der Kommission, i Immenga/Mestmäcker, Wettbewerbsrecht – EG/Teil 2 – Kommentar zum Europäischen Kartellrecht, 4 uppl., Verlag C. H. Beck, München, 2007, s. 673.

70 Beträffande de risker som är förenade med ekonomisk verksamhet, se den nyligen meddelade domen av den 16 december 2008 i mål C-47/07 P, Masdar (UK) Ltd mot Europeiska kommissionen (REG 2008, s. I-9761), punkterna 59 och 93.

71 Kommissionen har här åberopat domstolens dom av den 19 september 1985 i mål 33/82, Murri Frères mot kommissionen (REG 1985, s. 2759), punkterna 37 och 38. Vidare har den citerat, in extenso, en lång rad punkter i förstainstansrättens dom av den 19 juli 2007 i mål T-360/04, FG Marine mot kommissionen (ej publicerad i rättsfallssamlingen), närmare bestämt punkterna 51–56 och 75–77.

72 Dom av den 24 september 2002 i de förenade målen C-74/00 P och C-75/00 P, Falck och Acciaierie di Bolzano mot kommissionen (REG 2002, s. I-7869), punkt 178, och av den 18 januari 2007 i mål C-229/05 P, PKK och KNK mot rådet (REG 2007, s. I-439), punkt 66.

73 Domen i det ovannämnda målet Adams, punkterna 53–55, och av den 27 mars 1990 i mål C-308/87, Grifoni mot kommissionen, REG 1990, s. I-1203), punkterna 16 och 17.

74 Se till exempel dom av den 4 februari 1975 i mål 169/73, Compagnie Continentale (REG 1975, s. 117), punkterna 22–32, av den 1 juli 1976 i mål 58/75, Sergy mot kommissionen (REG 1976, s. 1139), punkterna 46 och 47, av den 8 juni 1977 i mål 97/76, Merkur mot kommissionen (REG 1977, s. 1063), punkt 9, och i det ovannämnda målet Mulder m.fl. mot rådet och kommissionen, punkt 33.

75 Förstainstansrättens dom av den 28 januari 1999 i mål T-230/95, BAI mot kommissionen (REG 1999, s. II-123), punkt 36, och i det ovannämnda målet FG Marine mot kommissionen, punkt 74.

76 Punkterna 50–52 i den överklagade domen.

77 Jag hänvisar här till punkt 146 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

78 Domstolen inskränker sig vanligen till att lakoniskt konstatera att detta är fallet i det konkreta målet, se dom av den 5 oktober 2000 i mål C-432/98 P och C-433/98 P, rådet mot Chvatal m.fl. (REG 2000, s. I-8535), punkt 37, av den 9 januari 2003 i mål C-76/00 P, Petrotub och Republica mot rådet (REG 2003, s. I-79), punkt 93, och av den 18 juli 2007 i mål C-326/05 P, Industrias Químicas del Vallés mot kommissionen (REG 2007, s. I-6557), punkt 71.

79 Héron, J., Droit judiciaire privé, Montchrétien, Paris, 1991, s. 517; Vincent, J., och Guinchard, S., Procédure civile, Dalloz, Paris, 1994, s. 922.

80 Nieva Fenoll, J., El recurso de casación ante el Tribunal de Justicia de las Comunidades Europeas, Bosch, Barcelona, 1998, s. 430.

81 Dom av den 4 oktober 1979 i mål 238/78, Ireks-Arkady mot rådet och kommissionen (REG 1979, s. 2955; svensk specialutgåva, volym 4, s. 567), domen i det ovannämnda målet Adams, dom av den 26 juni 1990 i mål C-152/88, Sofrimport mot kommissionen (REG 1990, s. I-2477) och i det ovannämnda målet Mulder m.fl. mot rådet och kommissionen.