Förslag till avgörande av generaladvokat Nils Wahl föredraget den 26 september 2013

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets direktiv av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 175, s. 43).

3 Se, bland annat, domarna i följande mål: dom av den 24 juni 2010 i mål C‑98/09, Sorge (REU 2010, s. I‑5837), beslut av den 11 november 2010 i mål C‑20/10, Vino (REU 2010, s. I‑148*), beslut av den 22 juni 2011 i mål C‑161/11, Vino (REU 2011, I‑91, och av den 11 april 2013 i mål C‑290/12, Della Rocca. Efter att domstolen mottagit begäran om förhandsavgörande i förevarande mål har Tribunale di Napoli i ett mål med 18 kärande, mot bakgrund av lagstiftningsutvecklingen i Italien, inkommit med en begäran om förhandsavgörande avseende åtta frågor, varav de första sju är mer eller mindre identiska med tolkningsfrågorna i förvarande mål, se mål C‑89/13, D’Aniello m.fl., vilket ännu inte avgjorts av domstolen.

4 Den 1 juli 2009 pågick enligt uppgift 15000 mål mellan Poste Italiane och dess anställda, se punkt 17 i generaladvokaten Jääskinens förslag till avgörande i målet Sorge (ovan fotnot 3). I sin begäran om förhandsavgörande uppger Poste Italiane dessutom att ytterligare 40 anställda arbetade på tidsbegränsade kontrakt på bolagets anläggning i Kampanien under den relevanta perioden den 1 juni 2004–15 september 2004. Vid förhandlingen uppgav Carmela Carratùs ombud dessutom, utan att motsägas, att uppskattningsvis 95 % av alla tidsbegränsade anställningsavtal i Italien inbegriper Poste Italiane.

5 Se dom av den 15 mars 2012 i mål C‑157/11, Sibilio. Se även mål C‑22/13, Mascolo, mål C‑61/13, Forni, mål C‑62/13, Racca, och mål C‑63/13, Russo, vilka ännu inte avgjorts av domstolen och i vilka Tribunale di Napoli har begärt förhandsavgörande. Se dessutom mål C‑50/13, Papalia och mål C‑221/13, Mascellani, vilka inte heller har avgjorts av domstolen.

6 I förevarande mål skulle det rättsstridiga avtalet ursprungligen ha löpt ut den 15 september 2004. Enligt den nationella domstolen rör målet en eventuell ersättning motsvarande åtta årslöner.

7 Den rättsliga grunden för direktiv 1999/70 utgörs av artikel 139.2 EG (nu artikel 155.2 FEUF), se även det första beaktandeledet i ingressen till direktivet.

8 GURI nr 195 av den 6 augusti 1966.

9 GURI nr 131 av den 27 maj 1970.

10 Lagstiftningsdekret nr 368/2001 av den 6 september 2001 om införlivande av direktiv 1999/70/EG om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (GURI nr 235 av den 9 oktober 2001, s. 4).

11 GURI nr 262 av den 9 november 2010, ordinarie tillägg nr 243.

12 Vid förhandlingen förklarade Poste Italiane att nämnda mellandom har upphävts, och att saken ännu inte har avgjorts.

13 Rådets direktiv av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (EGT L 303, s. 16, och rättelse i EGT L 2, 2001, s. 42).

14 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (omarbetning) (EUT L 204, s. 23).

15 Även om Poste Italiane vid förhandlingen förklarade att artikel 18 i lag nr 300/1970 inte gäller, och inte gällde, visstidsanställda är det fortfarande oklart huruvida detta även gäller arbetstagare vars anställningsförhållande har övergått från tidsbegränsad anställning till tillsvidareanställning.

16 Se, särskilt, dom av den 28 februari 2012 i mål C‑41/11, Inter-Environnement Wallonie och Terre wallonne, punkt 35.

17 Även om den talan som har väckts vid den hänskjutande domstolen ursprungligen ingavs den 23 september 2008, bekräftades det vid förhandlingen att det inte har hävdats att målet är preskriberat.

18 Se dom av den 10 januari 2006 i mål C-222/04, Cassa di Risparmio di Firenze m.fl. (REG 2006, s. I-289), punkterna 67 och 68.

19 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2006 i de förenade målen C-295/04-C-298/04, Manfredi m.fl. (REG 2006, s. I-6619), punkt 30. På denna punkt delar jag kommissionens uppfattning att klausul 4 i ramavtalet även kan tillämpas på ett tidsbegränsat avtal, se dom av den 23 april 2009 i de förenade målen C-378/07-C-380/07, Angelidaki m.fl. (REG 2009, s. I-3071), punkterna 116 och 117.

20 Dom av den 13 september 2007 i mål C-307/05, Del Cerro Alonso (REG 2007, s. I-7109).

21 Se punkt 47 i den domen, bekräftad genom dom av den 22 december 2009 i de förenade målen C‑444/09 och C‑456/09, Gavieiro Gavieiro och Iglesias Torres (REU 2010, s. I‑14031), punkt 58, och beslut av den 18 mars 2011 i mål C‑273/10, Montoya Medina (REU 2011, s. I‑32*), punkt 32.

22 Dom av den 15 april 2008 i mål C-268/06, Impact (REG 2008, s. I-2483).

23 Ibidem, punkt 130.

24 Ibidem, punkterna 131 och 132.

25 Rådets direktiv av den 15 december 1997 om ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS (EGT L 14, s. 9).

26 Dom av den 10 juni 2010 i mål C‑395/08 och C‑396/08, Bruno och Pettini (REU 2010, s. I‑5119), och bekräftad i dom av den 1 mars 2012 i mål C‑393/10, O’Brien.

27 Domen i målet Bruno och Pettini (ovan fotnot 26), punkt 46, se även punkterna 47 och 48.

28 Ibidem, punkterna 28, 32, 37 och 42. Se, dessutom, de analoga hänvisningarna till rättspraxis avseende ramavtalet om visstidsarbete i punkterna 36, 37 och 64 i domen i målet O’Brien (ovan fotnot 26) samt dom av den 22 april 2010 i mål C‑486/08, Zentralbetriebsrat der Landeskrankenhäuser Tirols (REU 2010, s. I‑3527), punkt 25.

29 Se Bruno och Pettini (ovan fotnot 26), punkt 47 och där angiven rättspraxis.

30 Se dom av den 17 maj 1990 i mål C-262/88, Barber REG 1990, s. I-1889; svensk specialutgåva, volym 10, s. 407), punkt 13, och av den 27 juni 1990 i mål C-33/89, Kowalska (REG 1990, s. I-2591), punkt 10.

31 Se dom av den 9 februari 1999 i mål C-167/97, Seymour-Smith och Perez (REG 1999, s. I-623), punkt 26.

32 Se punkt 9 i de allmänna övervägandena till ramavtalet, samt klausul 8.2 i dessa.

33 Beräknat från och med det datum Poste Italiane mottog det brev från Carmela Carratù i vilket hon ställde sig till företagets förfogande (den 11 oktober 2004) och fram till och med den dag den hänskjutande domstolen meddelar sitt slutliga avgörande. Skälet till denna långa tidsperiod är inte alls tydligt (se, vad gäller processuella förseningar i det italienska domstolssystemet, generaladvokaten Sharpstons förslag till avgörande i mål C‑500/10, Belvedere Costruzioni, där dom meddelades den 29 mars 2012, REU 2012, fotnot 27). Vid förhandlingen förklarade Carmela Carratùs ombud att hon hade återinträtt i tjänst 2012.

34 Se, bland annat, dom av den 2 oktober 2003 i mål C-148/02, Garcia Avello (REG 2003, s. I-11613), punkt 31 och där angiven rättspraxis.

35 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Sorge (ovan fotnot 3), punkt 42 och där angiven rättspraxis.

36 Under andra omständigheter har domstolen faktiskt funnit att det inte krävs att situationerna är identiska, utan endast att de är jämförbara. Vidare ska bedömningen av huruvida situationerna är jämförbara inte ske på ett allmänt och abstrakt sätt, utan specifikt och konkret med avseende på den berörda förmånen (se, bland annat, dom av den 10 maj 2011 i mål C‑147/08, Römer (REU 2011, s. I‑3591), punkt 42 och där angiven rättspraxis).

37 Se dom av den 8 september 2011 i mål C‑177/10, Rosado Santana (REU 2011, s. I‑7907), punkt 66 och där angiven rättspraxis.

38 Se dom av den 4 juli 2006 i mål C-212/04, Adeneler m.fl. (REG 2006, s. I-6057), punkt 91. Klausul 5 i ramavtalet utgör dessutom inte i sig hinder för en medlemsstat att i händelse av missbruk av på varandra följande visstidsanställningar begränsa rätten att omvandla avtal till anställda inom den privata sektorn, se beslut av den 12 juni 2008 i mål C-364/07, Vassilakis m.fl. (REG 2008, s. I-90*), punkt 122 och där angiven rättspraxis.

39 I slutet av förhandlingen förtydligade kommissionen dessutom att klausul 4 i ramavtalet om icke-diskriminering bör bedömas tillsammans med klausul 5 om missbruk genom användandet av på varandra följande visstidsanställningskontrakt.

40 Poste Italiane har faktiskt nämnt att en arbetsgivare får säga upp en visstidsanställd, även om detta kan vara svårare än att säga upp en tillsvidareanställd. Den omständigheten att den ena situationen inte utesluter den andra understryker skillnaden mellan dem.

41 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2001 i mål C-438/99, Jiménez Melgar (REG 2001, s. I-6915), punkt 45, och av den 12 september 2013 i mål C‑614/11, Kuso, punkt 35.

42 Se domen i målet Impact (ovan fotnot 22), punkt 116, och generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande i samma mål, punkt 161.

43 Exempelvis kan den omständigheten att den årliga semestern minskas under en period av deltidsarbete i förhållande till den semester som beviljas under en period av heltidsarbete nämligen motiveras på objektiva grunder. Se, vad gäller klausul 4 i ramavtalet om deltidsarbete, dom av den 13 juni 2012 i mål C‑415/12, Brandes, punkt 31 och där angiven rättspraxis.

44 Se, exempelvis, artikel 19 e i bilaga IX till tjänsteföreskrifter för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkor för övriga anställda i dessa gemenskaper samt om införande av särskilda tillfälliga åtgärder beträffande kommissionens tjänstemän

45 Se, för ett liknande resonemang, Europaparlamentets resolution om kommissionens förslag till rådets direktiv om det ramavtal om visstidsarbete som ingåtts av UNICE, CEEP och EFS (KOM(99)0203 – C4-0220/99) (EGT C 279, s. 430). Se skäl M i ingressen till resolutionen.

46 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 november 2010 i mål C‑429/09, Fuß (REU 2010, s. I‑12167), punkt 80 och där angiven rättspraxis, och punkt 25 i mitt förslag till avgörande i mål C‑64/12, Schlecker.

47 Se punkt 6 i de allmänna övervägandena till ramavtalet.

48 Se klausul 1 a i ramavtalet.

49 Innan direktiv 1999/70 antogs förklarade kommissionen, angående nya anställningsformer, i sin vitbok Europeisk arbetsmarknads- och socialpolitik en framtidsväg för unionen, KOM(94) 333 slutlig, s. 22, punkt 8, att utvecklingen hade lett till mer flexibla anställningsavtal (visstidsanställning, tillfälliga anställningar och deltidsanställningar). Enligt kommissionen beror detta inte bara på att företagsledningarna vill öka flexibiliteten utan även på att de berörda arbetstagarna ofta föredrar alternativa arbetsmönster. Kommissionen har sedan dess förklarat att visstidsarbete bidrar till att göra arbetsmarknaderna mer flexibla. Visstidsarbete skapar en buffert vid konjunktursvängningar och gör det möjligt för företag att anpassa sina personalstyrkor utan att dra på sig höga uppsägningskostnader. Visstidsarbete gör det också möjligt för företagen att utnyttja olika marknadsmöjligheter genom att delta i kortvariga projekt utan att få oproportionella personalkostnader. Detta är särskilt viktigt på de arbetsmarknader där tillsvidareanställda skyddas av tvingande bestämmelser och flexibiliteten har införts i marginalen. Visstidsarbete kan nämligen skapa en väg in på arbetsmarknaden och ge möjlighet att skaffa erfarenheter och yrkeskunnande. Se kommissionens rapport om genomförandet av rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EU-15), SEK(2006) 1074, s. 2.

50 I linje med syftet med klausul 6 i ramavtalet.

51 Se domen i målet Zentralbetriebsrat der Landeskrankenhäuser Tirols (ovan fotnot 28), punkt 46.

52 Se Barnard, C., EU Employment Law, Oxford University Press, Oxford: 2012 (fjärde upplagan), s. 440.

53 Det ska tilläggas att vad gäller företag med 15 anställda eller färre förefaller ersättningen för rättsstridig uppsägning enligt artikel 8 i lag nr 604/1966, som i regel begränsas till mellan 2,5 och 6 månadslöner, rent allmänt mindre fördelaktig än ersättningen enligt artikel 32.5 i lag nr 183/2010.

54 Se Corte Costituzionales dom av den 9 november 2011 i mål nr 303/2011.

55 Se klausul 4.3 i ramavtalet, jämte punkt 10 i de allmänna övervägandena. Se även skäl 17 i direktiv 1999/70.

56 Jag konstaterar att kommissionen, vad gäller frågan huruvida arbetsvillkor som bedöms tillsammans utgör mindre fördelaktig behandling, har förklarat att nationella domstolar bör ha rätt att göra en bedömning som grundas på omständigheterna i varje enskilt fall. Kommissionen kommer att följa utvecklingen i medlemsstaterna, i synnerhet de medlemsstater i vilka jämförelsen mellan visstidsanställda och tillsvidareanställda endast kan göras grundat på anställningsvillkoren i dess helhet”, se SEK(2006) 1074, s. 38 och 39 (min kursivering).

57 Se, för ett liknande resonemang, punkt 54 ovan.

58 I domen av den 6 september 2011 i mål C‑108/10, Scattolon (REU 2011, s. I‑7491), punkt 84, konstaterade domstolen att det mot bakgrund av domstolens övriga svar i det målet saknades anledning att besvara den fjärde tolkningsfrågan i det målet, som hade en lydelse som liknade lydelsen i den sjätte tolkningsfrågan i förevarande mål.

59 Faktum är att 38 av totalt 122 punkter i dess yttrande ägnas åt denna fråga.

60 I det hänseendet skiljer sig de omständigheter som är fråga i målet vid den hänskjutande domstolen från de argument som, utan framgång, anfördes i målet Gavieiro Gavieiro och Iglesias Torres, punkterna 84 och 85, avseende varför det saknades anledning att tillämpa direktiv 1999/70 direkt.

61 Se domen i målet Impact (ovan fotnot 22), punkt 68.

62 Se fotnot 3 ovan.

63 Se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Jääskinens förslag till avgörande i målet Sorge (ovan fotnot 3), punkt 64.

64 Dom av den 12 juli 1990 i mål C-188/89, Foster m.fl. (REG 1990, s. I-3313; svensk specialutgåva, volym 10, s. 479), punkt 20.

65 Se även dom av den 5 februari 2004 i mål C-157/02, Rieser Internationale Transporte (REG 2004, s. I-1477), punkt 24, och av den 24 januari 2012 i mål C‑282/10, Dominguez, punkt 39.

66 Se dom av den 14 juni 2007 i mål C-6/05, Medipac-Kazantzidis (REG 2007, s. I-4557), punkt 43 och där angiven rättspraxis.

67 För huruvida åtgärder som vidtagits av ett privaträttsligt organ ska tillskrivas staten, i den mening som avses i artikel 30 FEUF, se dom av den 5 november 2002 i mål C-325/00, kommissionen mot Tyskland (REG 2002, s. I-9977), punkterna 17, 19 och 20, och enligt artikel 107 FEUF, dom av den 16 maj 2002 i mål C-482/99, Frankrike mot kommissionen (REG 2002, s. I-4397), punkterna 55 och 56.

68 Det ska nämnas att dessa kriterier kan komma att förbättras ytterligare i ett mål som ännu inte avgjorts av domstolen, se mål C‑279/12, Fish Legal och Shirley.

69 Se dom av den 14 september 2000 i mål C-343/98, Collino och Chiappero (REG 2000, s. I-6659), punkt 24, och domen i målet Dominguez (ovan fotnot 65), punkt 40. Dessutom hänvisar jag till mitt förslag till avgörande i mål C‑425/12, Portgás, som ännu inte avgjorts av domstolen, punkterna 41 och 45.

70 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid upphandling på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster (EUT L 134, s. 1), i dess ändrade lydelse.

71 Kommissionens beslut 2008/383/EG av den 30 april 2008 om medgivande av undantag för express- och budtjänster i Italien från tillämpning av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/17/EG om samordning av förfarandena vid upphandling på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster (försörjningsdirektivet) (EGT L 132, s. 18) och kommissionens beslut 2010/12/EU av den 5 januari 2010 om undantag av vissa finansiella tjänster inom postsektorn i Italien från tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/17/EG om samordning av förfarandena vid upphandling på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster (EUT L 6, s. 8).

72 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 1982 i mål 249/81 kommissionen mot Irland (REG 1982, s. 4005; svensk specialutgåva, volym 6, s. 565), punkt 15, och generaladvokaten Albers förslag till avgörande i målet Collino och Chiappero (ovan fotnot 69), punkt 23. Se dessutom mitt förslag till avgörande i målet Portgás (ovan fotnot 69), punkt 41.

73 Se, i detta hänseende, mitt förslag till avgörande i målet Portgás (ovan fotnot 69), punkterna 37–39, 42 och 43.