Förslag till avgörande av generaladvokat Pedro Cruz Villalón föredraget den 10 mars 2015

1 Originalspråk: spanska.

2 EUT L 376, s. 36.

3 Närmare bestämt prövade domstolen i domen Duomo Gpa m.fl. (C–357/10–C–359/10, EU:C:2012:283) inte huruvida den omtvistade bestämmelsen i det målet var förenlig med bestämmelserna om etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster i tjänstedirektivet, eftersom domstolen fann att direktivet inte var tidsmässigt tillämpligt. Så var även fallet i domen De Clerq m.fl. (C–315/13, EU:C:2014:2408). I domen Femarbel (C‑57/12, EU:C:2013:517) prövades inte frågan huruvida artiklarna 14–18 i direktivet var tillämpliga, och inte heller i domen Libert m.fl. (C‑197/11 och C–203/11, EU:C:2013:288) eller domen Ottica New Line di Accardi Vincenzo (C–539/11, EU:C:2013:591), eftersom direktivet inte var materiellt tillämpligt. I domen OSA (C–351/12, EU:C:2014:110) slog domstolen fast att artikel 16 i direktivet, mot bakgrund av artikel 17.11 i samma direktiv, inte var tillämplig på upphovsrätt och närstående rättigheter. Avslutningsvis fick domstolen i domen Société fiduciaire nationale d’expertise comptable (C‑119/09, EU:C:2011:208) tillfälle att tolka artikel 24 i tjänstedirektivet, vilken ingår i kapitlet om tjänsternas kvalitet, men inte heller här prövades artiklarna 14–18 i direktivet.

4 Som generaladvokat Mayras påpekade i sitt förslag till avgörande som föredrogs den 13 november 1974 i det första mål där denna fråga prövades, Van Binsbergen, 33/74, EU:C:1974:121, rörande en bestämmelse som innehöll ett krav på att en fri yrkesutövare skulle vara bosatt i Nederländerna för att få tillhandahålla tjänster som rättegångsombud där, får ett sådant krav oundvikligen till följd … att ett rättegångsombud förhindras att tillhandahålla tjänster åt enskilda vid nederländska domstolar om han är etablerad i en annan stat än Nederländerna. Följaktligen strider det mot friheten att tillhandahålla tjänster på den gemensamma marknaden (min kursivering). Domstolen bekräftade detta synsätt i domen Van Binsbergen, EU:C:1974:131, där den för första gången slog fast att nationell lagstiftning inte genom krav på fast hemvist inom territoriet kan förhindra personer som är etablerade inom en annan medlemsstats territorium att tillhandahålla tjänster, om tjänsten i fråga inte omfattas av något särskilt krav i den tillämpliga nationella lagstiftningen. Se även bland annat dom kommissionen/Italien, C‑439/99, EU:C:2002:14, punkt 30, samt dom kommissionen/Italien, C‑279/00, EU:C:2002:89, punkt 17 och där angiven rättspraxis.

5 Rina SpA äger 99 procent av aktierna i SOA Rina, medan Rina Services SpA äger resterande 1 procent.

6 Det bör erinras om att certifieringsorgan är vinstdrivande företag som tillhandahåller certifieringstjänster. Att ha erhållit ett certifikat från ett av dessa företag är ett villkor som personer måste ha uppfyllt för att få medverka i offentliga upphandlingar av bygg- och anläggningsarbeten enligt bestämmelserna i den italienska lagstiftningen. I denna lagstiftning föreskrivs det i synnerhet att certifieringsorganen ska göra en kontroll av den tekniska och finansiella kapaciteten hos de företag som är föremål för ett certifieringsförfarande, av riktigheten och innehållet i de deklarationer, intyg och handlingar som inges av de personer till vilka certifikatet utfärdas och huruvida de villkor som är kopplade till sökandens eller anbudsgivarens personliga ställning fortfarande är uppfyllda. Företag som avser att delta i offentliga upphandlingar av bygg- och anläggningsarbeten är enligt lag skyldiga att anlita certifieringsorganens certifieringstjänster. Certifieringsorganen är i samband med denna kontroll skyldiga att vidarebefordra vederbörliga uppgifter till Autorità per la vigilanza sui contratti pubblici di lavori, som kontrollerar att certifieringsverksamheten utövas på ett lagenligt sätt. Certifieringsorganen kan åläggas påföljder om de bryter mot sina skyldigheter enligt gällande nationell lagstiftning.

7 Det ska erinras om att när en fråga har blivit föremål för en uttömmande harmonisering i unionsrätten, ska all nationell lagstiftning i denna fråga bedömas mot bakgrund av harmoniseringsåtgärdens bestämmelser och inte mot bakgrund av primärrättens (se bland annat dom Tedeschi/Denkavit, 5/77, EU:C:1977:144, punkt 35, Parfümerie-Fabrik 4711, C‑150/88, EU:C:1989:594, punkt 28, dom Vanacker och Lesage, C‑37/92, EU:C:1993:836, punkt 9, dom Hedley Lomas, C‑5/94, EU:C:1996:205, punkt 18, dom Compassion in World Farming, C‑1/96, EU:C:1998:113, punkt 47, dom kommissionen/Italien, C‑112/97, EU:C:1999:168, punkt 54, dom Monsees, C‑350/97, EU:C:1999:242, punkt 24, dom DaimlerChrysler, C‑324/99, EU:C:2001:682, punkt 32, dom National Farmers’Union, C‑241/01, EU:C:2002:604, punkt 48, dom Linhart och Biffl, C‑99/01, EU:C:2002:618, punkt 18, dom Radlberger Getränkegesellschaft och S. Spitz, C‑309/02, EU:C:2004:799, punkt 53, dom Roby Profumi, C‑257/06, EU:C:2008:35, punkt 14, och dom Lidl Magyarország, C‑132/08, EU:C:2009:281, punkt 42. Se även generaladvokat Geelhoeds förslag till avgörande som föredrogs den 4 juli 2002, EU:C:2002:419, och som var gemensamt för målen kommissionen/Österrike, C‑221/00 och Sterbenz och Haug C‑421/00, C‑426/00 och C‑16/01, punkt 45, där generaladvokaten påpekade att rättspraxis inte är helt konsekvent på denna punkt (punkt 44)).

8 EU:C:2010:133, punkt 24.

9 EU:C:2013:827, punkt 48.

10 EU:C:2013:827, punkt 52.

11 Se i fotnot 7 angiven rättspraxis.

12 C‑357/10–C‑359/10, EU:C:2011:736, punkt 61.

13 Naturligtvis blir detta bara följden beträffande sådana tjänster som inte är undantagna från det aktuella direktivets materiella tillämpningsområde.

14 Bland annat Barnard, C. Unravelling the Services Directive, Common Market Law Review 45, 2008, s. 382 och 383.

15 Denna slutsats påverkas enligt min uppfattning inte på något sätt av den italienska regeringens argument att det som gör att friheten att tillhandahålla tjänster inte är aktuell i detta mål är ett annat villkor i den omtvistade italienska bestämmelsen, vilket inte har tagits upp i det nationella målet, nämligen att ett bolag ska ha bildats i form av aktiebolag vars verksamhetsföremål endast är att bedriva certifieringsverksamhet, för att det ska få verka som certifieringsorgan i Italien. Eftersom bolaget endast får bedriva sådan verksamhet är det enligt den italienska regeringen knappast troligt att det tillfälligt skulle tillhandahålla tjänster inom detta område i Italien från sin etableringsort, även om denna skulle vara belägen utanför Italien. Förutom att detta ytterligare villkor som den italienska regeringen har hänvisat till inte är föremål för Consiglio di Statos tolkningsfråga, anser jag att kravet på exklusivitet inte nödvändigtvis utesluter att ett bolag som är etablerat i en annan medlemsstat tillfälligt tillhandahåller tjänster i Italien. Detta förefaller bekräftas av artikel 25.1 andra stycket punkt b i tjänstedirektivet, vilken inte nödvändigtvis kopplar kravet på exklusivitet till enbart en av de ovannämnda friheterna och utesluter den andra.

16 C–279/00, EU:C:2002:89, punkt 17.

17 Se dom Safir, C‑118/96, EU:C:1998:170, punkt 23, och dom kommissionen/Danmark, C‑150/04, EU:C:2007:69, punkt 38.

18 Enligt Cornils finns det en parallell, eftersom det normativa innehållet i artiklarna 14 och 15 i tjänstedirektivet – åtminstone i de krav som är otillåtna eller som skall utvärderas i dessa artiklar och som inte särskilt rör etableringsfriheten, bland vilka författaren innefattar kraven på nationalitet och bosättning i artikel 14.1 – berör såväl tjänsteleverantörer som är etablerade i medlemsstaten som tjänsteleverantörer som tillfälligt tillhandahåller tjänster där. Just därför lyder formuleringen i artikel 14 för att tillåta tillträde till eller utövande av tjänsteverksamhet på landets territorium och inte för att tillåta etablering på landets territorium. Författaren påpekar att de krav som är otillåtna för medlemsstaterna vad beträffar tjänsteleverantörer som är etablerade där inte heller får tillämpas på tjänsteleverantörer som är verksamma där men som är etablerade i andra medlemsstater (Cornils, M.: Artikel 9 – Genehmigungsregelungen, i Schlachter och Ohler (red.), Europäische Dienstleistungsrichtlinie. Nomos, Baden-Baden, 2008, s. 173, punkt 11, och Artikel 14 – Unzulässige Anforderungen, i ibidem, s. 239, punkt 2).

19 Se även Schmidt-Kessel, M.: Artikel 16 – Dienstleistungsfreiheit, i Schlachter och Ohler (red.), Europäische Dienstleistungsrichtlinie. Nomos, Baden-Baden, 2008, s. 274, punkterna 45 och 48, som då han tolkar artikel 16.1 tredje stycket a i tjänstedirektivet, vad beträffar juridiska personer förknippar den medlemsstat där de är etablerade (niedergelassen) med den plats där de har sitt säte (Satzungssitz). Så uppfattade även den spanska lagstiftaren det då den utarbetade lag 17/2009 av den 23 november 2009 om fritt tillträde till och utövande av tjänsteverksamhet (Ley 17/2009, de 23 de noviembre, sobre el libre acceso a las actividades de servicios y su ejercicio) (BOE nr 283 av den 24 november 2009), genom vilken tjänstedirektivet införlivas med spansk rätt (se i synnerhet artikel 5 jämförd med artikel 12.3 i nämnda lag).

20 Kommissionens handbok för genomförande av tjänstedirektivet (svensk version på http://ec.europa.eu/internal_market/services/docs/services‑dir/guides/handbook_sv.pdf) är inte ett bindande rättsligt instrument, men den kan vara till hjälp för tolkningen av bestämmelserna i direktivet.

21 Se bland annat dom Parodi, C–222/95, EU:C:1997:345, punkt 31, dom kommissionen/Tyskland, C‑493/99, EU:C:2001:578, punkt 19, dom kommissionen/Italien, C‑279/00, EU:C:2002:89, punkt 17, och dom Fidium Finanz, C‑452/04, EU:C:2006:631, punkt 46.

22 Se dom kommissionen/Frankrike, C‑334/94, EU:C:1996:90, punkt 19, där domstolen likställer säte med huvudsakligt driftställe.

23 C–439/99, EU:C:2002:14, punkt 30.

24 Se även generaladvokat Albers förslag till avgörande som föredrogs den 4 oktober 2001 i målet kommissionen/Italien, C‑279/00, EU:C:2001:516, punkt 30, där han beträffande kravet på att ett företag ska ha sitt säte respektive en filial i Italien för att få tillhandahålla tillfällig arbetskraft påpekade att [o]beroende av huruvida kravet avser ett säte eller en filial avser det i vilket fall som helst ett fast driftsställe … Friheten att tillhandahålla tjänster syftar till att avskaffa inskränkningar för personer som inte är etablerade i en viss stat och den förlorar all ändamålsenlig verkan genom kravet på att ett företag skall ha ett fast driftsställe i en viss medlemsstat för att få inleda en ekonomisk verksamhet i denna stat.

25 Se bland annat dom Bond van Adverteerders, 352/85, EU:C:1988:196, punkterna 31 och 32, dom Stichting Collectieve Antennevoorziening Gouda, C‑288/89, EU:C:1991:323, punkt 11, dom kommissionen/Nederländerna, C–353/89, EU:C:1991:325, punkt 15, dom Federación de Distribuidores Cinematográficos, C‑17/92, EU:C:1993:172, punkt 15 och följande punkter, dom Ciola, C–224/97, EU:C:1999:212, punkt 13 och följande punkter, dom kommissionen/Spanien, C‑153/08, EU:C:2009:618, punkt 37, och dom Blanco och Fabretti, C‑344/13 och C‑367/13, EU:C:2014:2311, punkt 38.

26 C‑114/97, EU:C:1998:519, punkt 46.

27 Beträffande vad som anses vara samhällets grundläggande intressen, se exempelvis domen Van Duyn, 41/74, EU:C:1974:133, punkt 17 (tillhörighet till en sammanslutning eller organisation som utgör ett hot mot den allmänna säkerheten och den allmänna ordningen) och domen Calfa, C–348/96, EU:C:1999:6, punkt 22 (bruk av narkotika). Se även skäl 41 i tjänstedirektivet: Begreppet allmän ordning omfattar, enligt EG-domstolens tolkning, skydd mot ett faktiskt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar något av samhällets grundläggande intressen och kan särskilt inbegripa frågor som avser människans värdighet, skydd av minderåriga och utsatta vuxna samt djurskydd. Likaledes inbegriper begreppet allmän säkerhet frågor om skydd för människors liv och hälsa.

28 Se dom Rutili, 36/75, EU:C:1975:137, punkt 26.

29 Se, analogt, dom kommissionen/Spanien, EU:C:1998:519, punkt 47.