Förslag till avgörande av generaladvokat Paolo Mengozzi föredraget den 3 maj 2016

1 Originalspråk: italienska.

2 Domstolen har nyligen vid flera tillfällen prövat frågor rörande rätten att bli hörd i förfarandet. Utöver dom av den 22 november 2012, M.M. ( C‑277/11, EU:C:2012:744), som förevarande begäran om förhandsavgörande placerar sig i kölvattnet av, hänvisas det till, bland annat, dom av den 10 september 2013, G. och R. ( C‑383/13 PPU, EU:C:2013:533), dom av den 3 juli 2014, Kamino International Logistics och Datema Hellmann Worldwide Logistics ( C‑129/13 och C‑130/13, EU:C:2014:2041), dom av den 5 november 2014, Mukarubega ( C‑166/13, EU:C:2014:2336) och dom av den 11 december 2014, Boudjlida ( C‑249/13, EU:C:2014:2431). Se, senast, angående rätten att bli hörd, även dom av den 17 mars 2016, Bensada Benallal ( C‑161/15, EU:C:2016:175).

3 Rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 304, 2004, s. 12). Direktiv 2004/83 upphävdes genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9).

4 Domstolen har redan haft tillfälle att pröva detta förfarande i tre mål, närmare bestämt i dom av den 22 november 2012, M.M. ( C‑277/11, EU:C:2012:744), dom av den 31 januari 2013, HID och BA ( C‑175/11, EU:C:2013:45) och dom av den 8 maj 2014, N. ( C‑604/12, EU:C:2014:302). Nämnda förfarande omfattas dessutom av det pågående målet C‑429/15, Danqua.

5 Se fotnot 9 nedan.

6 Den italienska översättningen av det franska uttrycket droit d’être entendu (right to be heard på engelska, Recht auf Anhörung på tyska, derecho a ser oído på spanska) förefaller inte vara konsekvent. I den italienska versionen av domstolens praxis används ibland uttrycket diritto al contraddittorio (rätten att yttra sig) (se, exempelvis, dom av den 22 november 2012, M.M., C‑277/11, EU:C:2012:744, punkterna 82, 85 och 87), andra gånger uttrycket diritto di essere sentiti (rätten att yttra sig, rätten att bli hörd) (se, exempelvis, dom av den 10 september 2013, G. och R., C‑383/13 PPU, EU:C:2013:533, punkterna 27, 28 eller 32) eller dom av den 17 mars 2016, Bensada Benallal ( C‑161/15, EU:C:2016:175, punkterna 21 eller 35) och andra gånger uttrycket diritto di essere ascoltato (rätten att yttra sig, rätten att bli hörd) (se, exempelvis, dom av den 11 december 2014, Boudjlida, C‑249/13, EU:C:2014:2431, punkterna 1, 28 eller 30). Det sistnämnda uttrycket är det som används i artikel 41.2 a i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och motsvarar ordagrant ovannämnda uttryck i den franska, engelska, tyska och spanska versionen. Ifrågavarande rätt, som kan hänföras till det latinska uttrycket audi alteram partem eller audiatur et altera pars, är en processuell rättighet som ger uttryck för en mer allmän rätt till försvar. I unionsrätten har den sistnämnda rätten till försvar det innehåll som anges i punkt 29 i detta förslag till avgörande. Språkmässigt används uttrycket diritto al contraddittorio (rätten att yttra sig) oftare i det italienska juridiska språket, framför allt när det gäller rättsliga förfaranden. Bokstavligen framhävs den kontradiktoriska aspekten, det vill säga att iakttagande av denna rätt förutsätter att den berörda personen bereds möjlighet att besvara eventuella motriktade eller ofördelaktiga argument som framställs under förfarandet. Uttrycken diritto di essere sentito (rätten att bli hörd) och diritto di essere ascoltato (rätten att bli hörd) lägger däremot större vikt vid behovet av att uttrycka sin ståndpunkt under förfarandet. Hänvisningen till att bli sentiti eller ascoltati (i båda fallen: hörd) tycks dock på något sätt förutsätta ett muntligt element. Mot bakgrund av konstaterandet att detta är det uttryck som används i primärrätten och att det bokstavligen bäst motsvarar övriga språkversioner kommer jag i detta förslag till avgörande att beteckna ifrågavarande rätt med diritto di essere ascoltato (rätten att bli hörd).

7 Rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (EUT L 326, 2005, s. 13). Detta direktiv upphävdes genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60). Det sistnämnda direktivet har fastställt gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (flyktingstatus och skydd för personer som inte är flyktingar men som löper risk att allvarligt skadas om de återvänder till sitt hemland). Som anges i skäl 58 i detta direktiv är Irland inte bundet av detta i enlighet med artiklarna 1, 2 och 4a.1 i protokoll (nr 21) om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget.

8 Närmare bestämt behöver den personliga intervjun enligt punkt 2 i artikeln inte genomföras om den beslutande myndigheten kan fatta ett positivt beslut på grundval av tillgänglig bevisning (led a), eller om den behöriga myndigheten redan har haft ett möte med sökanden för att hjälpa honom eller henne att fylla i sin ansökan och överlämna väsentliga uppgifter för ansökan (led b), eller om den beslutande myndigheten på grundval av en fullständig prövning av den information som sökanden har lämnat betraktar ansökan som ogrundad i de fall när de omständigheter föreligger som anges i artikel 23.4 a, c, g, h och j (led c). I punkt 3 i samma artikel stadgas att den personliga intervjun inte heller behöver genomföras om detta möter praktiska hinder, särskilt om den behöriga myndigheten anser att sökanden inte bör eller kan höras på grund av varaktiga omständigheter som ligger utanför hans eller hennes kontroll.

9 Den första reformen år 2013 bibehöll det tvådelade systemet, men fastställde behovet av att utföra en personlig intervju med sökanden även i förfarandet för bedömning av ansökan om status som alternativt skyddsbehövande (se 2013 års förordning om Europeiska unionen (alternativt skydd) (European Union (Subsidiary Protection) Regulations 2013), S.I.426 från 2013). Det framgår av den irländska regeringens muntliga inlagor vid förhandlingen att den andra reformen år 2015 upphävde det tvådelade systemet och inrättade ett enhetligt system för prövning av ansökan om båda formerna av skydd.

10 Domstolen har i synnerhet slagit fast att nämnda samarbetsskyldighet i ett tvådelat system som det irländska inte kan tolkas så, att den behöriga nationella myndigheten har skyldighet, innan denna meddelar sitt beslut, att underrätta den berörda personen om sin avsikt att avslå ansökan och därvid ange de argument på vilka den avser att grunda avslagsbeslutet, så att den sökande har möjlighet att anföra sina synpunkter i detta avseende. Se punkterna 74 och 95 första strecksatsen i dom av den 22 november 2012, M.M. ( C‑277/11, EU:C:2012:744).

11 Dom meddelad av High Court (Förvaltningsöverdomstolen) den 23 januari 2013, M.M./Minister for Justice & Anor, mål 2011 8 JR, [2013] IEHC 9.

12 Ibidem, punkt 46. I synnerhet har High Court (Förvaltningsöverdomstolen), i punkt 47 i nämnda dom, påpekat att rätten att bli hörd endast kan anses vara effektiv i den mening som domstolen har uttryckt i dom av den 22 november 2012, M.M. ( C‑277/11, EU:C:2012:744) om följande villkor är uppfyllda i ifrågavarande förfarande: (i) sökanden ges tillfälle att yttra sig om alla ofördelaktiga slutsatser om vederbörandes trovärdighet som har dragits under bedömningen av asylansökan; (ii) sökanden ges ett helt nytt tillfälle att gå igenom samtliga frågor avseende hans eller hennes ansökan om status som alternativt skyddsbehövande; och (iii) det görs en helt ny bedömning av sökandens trovärdighet, där enbart den omständigheten att Refugee Appeals Tribunal har uttalat sig negativt om frågan inte i sig är tillräcklig eller av direkt betydelse för denna nya bedömning av trovärdigheten.

13 Se dom av den 22 november 2012, M.M. ( C‑277/11, EU:C:2012:744, punkt 73).

14 Dom av den 18 december 2008, Sopropé ( C‑349/07, EU:C:2008:746, punkt 36), dom av den 22 november 2012, M.M. ( C‑277/11, EU:C:2012:744, punkterna 81 och 82 och där angiven rättspraxis) och dom av den 11 december 2014, Boudjlida ( C‑249/13, EU:C:2014:2431, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

15 Dom av den 11 december 2014, Boudjlida ( C‑249/13, EU:C:2014:2431, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

16 Se punkt 28 i mitt förslag till avgörande i målet Bensada Benallal ( C‑161/15, EU:C:2016:3).

17 Det vill säga när de nationella åtgärder som de vidtar omfattas av unionsrättens tillämpningsområde. Se dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105, punkterna 18–21).

18 Se punkt 32 i mitt förslag till avgörande i målet Bensada Benallal ( C‑161/15, EU:C:2016:3).

19 Se dom av den 22 november 2012, M.M. ( C‑277/11, EU:C:2012:744, punkt 84) och dom av den 8 maj 2014, N. ( C‑604/12, EU:C:2014:302, punkterna 49 och 50). Se även, implicit, dom av den 3 juli 2014, Kamino International Logistics och Datema Hellmann Worldwide Logistics ( C‑129/13 och C‑130/13, EU:C:2014:2041, punkt 29), i vilken domstolen endast konstaterade att artikel 41.2 i stadgan inte var tidsmässigt tillämplig (ratione temporis) på situationen i det nationella målet. Detta ställningstagande har anammats i flera omgångar av generaladvokaterna. Utöver mitt förslag till avgörande i målet Bensada Benallal ( C‑161/15, EU:C:2016:3) och i målet CO Sociedad de Gestion y Participación m.fl. ( C‑18/14, EU:C:2015:95, fotnot 48) är det lämpligt att hänvisa till ställningstagandet av generaladvokat Wathelet i målet G. och R. ( C‑383/13 PPU, EU:C:2013:553, punkterna 49–53) samt hans förslag till avgörande i målet Mukarubega ( C‑166/13, EU:C:2014:2031, punkt 56) och i målet Boudjlida ( C‑249/13, EU:C:2014:2032, punkterna 46–48).

20 Denna rättspraxis kan härledas av flera nyligen avkunnade domar. Se dom av den 21 december 2011, Cicala ( C‑482/10, EU:C:2011:868, punkt 28), dom av den 17 juli 2014, YS m.fl. ( C‑141/12 och C‑372/12, EU:C:2014:2081, punkt 67), dom av den 5 november 2014, Mukarubega ( C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkt 44) och dom av den 11 december 2014, Boudjlida ( C‑249/13, EU:C:2014:2431, punkterna 32 och 33).

21 Dom av den 22 november 2012, M.M. ( C‑277/11, EU:C:2012:744, punkt 87 och där angiven rättspraxis) och dom av den 11 december 2014, Boudjlida ( C‑249/13, EU:C:2014:2431, punkt 36).

22 Dom av den 22 november 2012, M.M. ( C‑277/11, EU:C:2012:744, punkt 88) och dom av den 5 november 2014, Mukarubega ( C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkt 48).

23 Se generaladvokat Bots förslag till avgörande i målet M.M. ( C‑277/11, EU:C:2012:253, punkterna 35 och 36) och generaladvokat Wathelets förslag till avgörande i målet Boudjlida ( C‑249/13, EU:C:2014:2032, punkt 58). Se även punkt 59 i dom av den 11 december 2014, Boudjlida ( C‑249/13, EU:C:2014:2431).

24 Se dom av den 18 december 2008, Sopropé ( C‑349/07, EU:C:2008:746, punkt 49), dom av den 3 juli 2014, Kamino International Logistics och Datema Hellmann Worldwide Logistics ( C‑129/13 och C‑130/13, EU:C:2014:2041, punkt 38) och dom av den 11 december 2014, Boudjlida ( C‑249/13, EU:C:2014:2431, punkt 37).

25 Dom av den 5 november 2014, Mukarubega ( C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkterna 49 och 50 och där angiven rättspraxis) och dom av den 11 december 2014, Boudjlida ( C‑249/13, EU:C:2014:2431, punkterna 39 och 40).

26 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 november 2014, Mukarubega ( C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkt 51 och där angiven rättspraxis) och dom av den 11 december 2014, Boudjlida ( C‑249/13, EU:C:2014:2431, punkt 41). Se även dom av den 17 mars 2016, Bensada Benallal ( C‑161/15, EU:C:2016:175, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

27 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 november 2014, Mukarubega ( C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkt 52 och där angiven rättspraxis) och dom av den 11 december 2014, Boudjlida ( C‑249/13, EU:C:2014:2431, punkt 42).

28 Se dom av den 5 november 2014, Mukarubega ( C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkt 53) och dom av den 11 december 2014, Boudjlida ( C‑249/13, EU:C:2014:2431, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

29 Se dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi ( C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 102 och där angiven rättspraxis), dom av den 10 september 2013, G. och R. ( C‑383/13 PPU, EU:C:2013:533, punkt 34) och dom av den 5 november 2014, Mukarubega ( C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkt 54).

30 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 december 2014, Boudjlida ( C‑249/13, EU:C:2014:2431, punkt 45).

31 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2013, G. och R. ( C‑383/13 PPU, EU:C:2013:533, punkt 37) och dom av den 5 november 2014, Mukarubega ( C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkt 55).

32 Se dom av den 22 november 2012, M.M. ( C‑277/11, EU:C:2012:744, punkterna 72 och 73) och dom av den 2 december 2014, A m.fl. ( C‑148/13–C‑150/13, EU:C:2014:2406, punkt 47).

33 Se dom av den 22 november 2012, M.M. ( C‑277/11, EU:C:2012:744, punkt 79) och dom av den 8 maj 2014, N. ( C‑604/12, EU:C:2014:302, punkterna 38–40).

34 I detta sammanhang ska det påpekas att inrättandet av ett enhetligt förfarande mot bakgrund av det nya direktivet 2013/32, som inte är tillämpligt i förevarande mål (se fotnot 7 ovan), inte längre är blott en möjlighet, vilket var fallet under direktiv 2005/85, utan utgör numera en skyldighet. Se skäl 11 och artikel 10.2 i direktiv 2013/32 samt generaladvokat Bots förslag till avgörande i målet N. ( C‑604/12, EU:C:2013:714, punkterna 55 och 56).

35 Se, för ett liknande resonemang, även dom av den 8 maj 2014, N. ( C‑604/12, EU:C:2014:302, punkt 41). Vad gäller avgränsningen av medlemsstaternas processuella autonomi mot bakgrund av likvärdighetsprincipen, har M gjort gällande att nämnda princip kräver en processuell ordning i en medlemsstat som motsvarar den för prövning av ansökningar om asyl och status som alternativt skyddsbehövande (se mål C‑429/15, Danqua, som ännu inte avgjorts av domstolen). Likvärdighetsprincipen kan eventuellt åberopas om man vill göra gällande att det innebär förbud för en medlemsstat att införa processuella regler som är mindre förmånliga för ansökningar om internationellt skydd vilka grundar sig på unionsrätten än de som är tillämpliga på liknande ansökningar som grundar sig på nationell rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 november 2014, Mukarubega, C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkt 51 och där angiven rättspraxis, samt dom av den 11 december 2014, Boudjlida, C‑249/13, EU:C:2014:2431, punkt 41). Det ska emellertid påpekas att det skydd som följer av flyktingstatus och det skydd som följer av status som alternativt skyddsbehövande bygger på tillämpningen av direktiv 2004/83 (som i sin tur – vad gäller den förstnämnda statusen – bygger på Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 angående flyktingars rättsliga ställning och – vad gäller den andra statusen – inspireras av andra internationella instrument för skydd av de mänskliga rättigheterna; se mitt förslag till avgörande i målet Diakité, C‑285/12, EU:C:2014:39, punkt 63). Det framgår av rättspraxis att likvärdighetsprincipen inte är relevant i fall vilka rör två typer av talan vilka båda grundar sig på unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2015, Târșia, C‑69/14, EU:C:2015:662, punkt 34, och dom av den 28 januari 2015, ÖBB Personenverkehr, C‑417/13, EU:C:2015:38, punkt 74). Förevarande begäran om förhandsavgörande gäller enligt min uppfattning inte särskilt iakttagandet av likvärdighetsprincipen, utan snarare av effektivitetsprincipen.

36 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2014, N. ( C‑604/12, EU:C:2014:302, punkt 42).

37 Se punkt 14 i slutsatser vid Europeiska rådet i Tammerfors den 15 och den 16 oktober 1999 samt skäl 5 i direktiv 2004/83. Se även punkt 58 och följande punkter i mitt förslag till avgörande i målet Diakité ( C‑285/12, EU:C:2013:500).

38 Se skäl 24 i direktiv 2004/83 och dom av den 8 maj 2014, N. ( C‑604/12, EU:C:2014:302, punkterna 30–32). Se, vad gäller direktiv 2011/95, dess skäl 6 och 33 samt dom av den 1 mars 2016, Kreis Warendorf och Osso ( C‑443/14 och C‑444/14, EU:C:2016:127, punkt 31).

39 Se dom av den 22 november 2012, M.M. ( C‑277/11, EU:C:2012:744, punkt 92). Vad gäller sistnämnda hänseende ska det påpekas att unionslagstiftaren genom antagande av det nya direktivet 2011/95, som framgår av dess skäl 8, 9 och 39, har ändrat det synsätt som ursprungligen antagits i direktiv 2004/83 och således som svar på Stockholmsprogrammets uppmaning önskat upprätta en enhetlig status för personer som beviljats internationellt skydd och därför valt att ge alternativt skyddsbehövande samma rättigheter och fördelar som flyktingar, med förbehåll för nödvändiga och objektivt motiverade undantag (se dom av den 1 mars 2016, Kreis Warendorf och Osso, C‑443/14 och C‑444/14, EU:C:2016:127, punkt 32).

40 Se artikel 2 e i direktiv 2004/83 samt dom av den 17 februari 2009, Elgafaji ( C‑465/07, EU:C:2009:94, punkt 31), dom av den 30 januari 2014, Diakité ( C‑285/12, EU:C:2014:39, punkt 18) och dom av den 18 december 2014, M’Bodj ( C‑542/13, EU:C:2014:2452, punkt 30).

41 Se dom av den 17 februari 2009, Elgafaji ( C‑465/07, EU:C:2009:94, punkterna 32, 33 och 39). Se även dom av den 30 januari 2014, Diakité ( C‑285/12, EU:C:2014:39, punkt 31).

42 Generaladvokat Bots förslag till avgörande i målet M.M. ( C‑277/11, EU:C:2012:253, punkt 43) och i målet N. ( C‑604/12, EU:C:2013:714, punkt 49).

43 Dom av den 22 november 2012, M.M. ( C‑277/11, EU:C:2012:744, punkterna 91 och 92).

44 Trots att unionens processuella regler på asylområdet vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna (det vill säga direktiv 2005/85), som påpekats i punkterna 37 och 38 i detta förslag till avgörande, inte ens analogt kan tillämpas i förevarande fall, har det i detta sammanhang i punkt 48 påpekats att regelverket om prövning av asylansökningar och regelverket om beviljande av status som alternativt skyddsbehövande delar samma behov av särskilt iakttagande av att rätten att bli hörd i förfarandet kan utövas effektivt.

45 Se, för ett liknande resonemang, generaladvokat Bots förslag till avgörande i målet M.M. ( C‑277/11, EU:C:2012:253, punkt 83). Se, vad gäller syftet med den personliga intervjun, även punkt 68 i generaladvokat Sharpstons förslag till avgörande i de förenade målen A m.fl. ( C‑148/13–C‑150/13, EU:C:2014:2111).

46 Dom av den 22 november 2012, M.M. ( C‑277/11, EU:C:2012:744, punkt 91). Min kursivering.

47 Detta är det grundläggande element som skiljer förevarande fall från det mål som ledde till domstolens dom av den 5 november 2014, Mukarubega ( C‑166/13, EU:C:2014:2336), där domstolen har slagit fast att rätten att bli hörd inte förutsätter att det beviljas muntlig förhandling innan ett beslut om återvändande antas med stöd av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98). Domstolen har nämligen beaktat att beslutet om återvändande utgjorde en logisk och nödvändig förlängning av beslutet om fastslåendet av att vistelsen var olaglig i en situation där den berörda personen hade hörts innan beslutet fattades. Med andra ord följde beslutet om återvändande automatiskt på ett beslut om avslag på en ansökan om uppehållstillstånd, utan att det var nödvändigt att anföra nya särskilda skäl (se punkt 72 i domen).

48 Se, vad gäller bedömningen av trovärdigheten inom ramen för internationellt skydd, generaladvokat Sharpstons förslag till avgörande i de förenade målen A m.fl. ( C‑148/13–C‑150/13, EU:C:2014:2111, punkt 50 och följande punkter).

49 Se punkterna 40–48 ovan.

50 Enligt artikel 14 i direktiv 2013/32 behöver den personliga intervjun om innehållet i ansökan inte genomföras endast i två fall; den beslutande myndigheten kan fatta ett positivt beslut om flyktingstatus på grundval av tillgänglig bevisning, eller den beslutande myndigheten anser att sökanden inte bör eller kan höras på grund av varaktiga omständigheter som ligger utanför hans eller hennes kontroll.

51 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31).

52 Se artikel 3 i direktiv 2004/83 – som har tolkats i dom av den 9 november 2010, B ( C‑57/09 och C‑101/09, EU:C:2010:661, punkt 114) och dom av den 18 december 2014, M’Bodj ( C‑542/13, EU:C:2014:2452, punkt 42) – samt artikel 5 i direktiv 2005/85. Se, vad gäller uteblivet förhör av vittnen i ett administrativt förfarande, om än på ett helt annorlunda område i unionsrätten, punkt 200 i dom av den 7 januari 2004, Aalborg Portland m.fl./kommissionen ( C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, EU:C:2004:6).