Förslag till avgörande av generaladvokat Nils Wahl föredraget den 9 juni 2016

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets direktiv av den 20 juli 1998 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar (EGT L 225, s. 16).

3 FEK A’ 110/18–19.8.1983.

4 Se dom av den 15 februari 2007, Athinaïki Chartopoïïa, C‑270/05, EU:C:2007:101, punkt 37.

5 Dom av den 9 juli 2015, Balkaya, C‑229/14, EU:C:2015:455, punkt 32 och där angiven rättspraxis.

6 Dom av den 10 september 2009, Akavan Erityisalojen Keskusliitto AEK m.fl., C‑44/08, EU:C:2009:533, punkterna 39, 47 och 48.

7 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 december 1995, Rockfon, C‑449/93, EU:C:1995:420, punkt 21.

8 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2006, Agorastoudis m.fl., C‑187/05 till C‑190/05, EU:C:2006:535, punkterna 35 och 36 samt där angiven rättspraxis.

9 Detta bekräftas av det förhållandet att, till skillnad från den lydelse som rådet till sist antog inkluderade artikel 3 i kommissionens ursprungliga förslag till direktiv av den 8 november 1972, angående tillnämning av medlemsstaterna lagstiftning om kollektiva uppsägningar, specifikt möjligheten för den behöriga myndigheten att vägra godkänna alla eller vissa delar av en anmäld uppsägning. Kommentatorerna angav att vissa medlemsstater var emot att ge offentliga myndigheter den befogenheten, se Freedland M.R., Employment Protection: Redundancy Procedures and the EEC, Industrial Law Journal, vol. 5–6, Oxford University Press, Oxford, 1976, s. 27

10 Det är därvidlag viktigt att notera att omständigheterna i förevarande mål på den punkten skiljer sig från omständigheterna i dom av den 16 juli 2009, Mono Car Styling, C‑12/08, EU:C:2009:466, punkterna 35 och 36, och dom av den 18 juli 2013, Alemo-Herron m.fl., C‑426/11, EU:C:2013:521, punkt 36. I det sistnämnda målet fann domstolen – på tal om ett liknande anställningsskyddsdirektiv – att åtgärder som utgör överimplementering måste vara förenliga med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

11 Dom av den 13 mars 2014, Bouanich, C‑375/12, EU:C:2014:138, punkt 24.

12 Dom av den 21 oktober 2010, Idryma Typou, C‑81/09, EU:C:2010:622, punkterna 47 och 48 samt där angiven rättspraxis.

13 Dom av den 21 oktober 2010, Idryma Typou, C‑81/09, EU:C:2010:622, punkt 49 och där angiven rättspraxis.

14 Dom av den 13 november 2012, Test Claimants in the FII Group Litigation, C‑35/11, EU:C:2012:707, punkt 90 och där angiven rättspraxis.

15 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 november 1995, Gebhard, C‑55/94, EU:C:1995:411, punkt 23.

16 Se, exempelvis, dom av den 18 november 1999, X och Y, C‑200/98, EU:C:1999:566, punkt 30.

17 Dom av den 15 oktober 2015, Grupo Itevelesa m.fl., C‑168/14, EU:C:2015:685, punkt 67 och där angiven rättspraxis.

18 Dom av den 5 december 2013, Venturini m.fl., C‑159/12 till C‑161/12, EU:C:2013:791, punkt 32 och där angiven rättspraxis.

19 Vid den muntliga förhandlingen diskuterades det också huruvida artikel 5.3 i lag 1387/1983 inskränkte LafargeHolcims eller AGET Iraklis etableringsfrihet. Eftersom båda tillhör en och samma ekonomiska enhet, anser jag att den diskussionen saknar relevans.

20 Enligt fast rättspraxis gäller under alla förhållanden att domstolen, för att kunna ge den domstol som har begärt ett förhandsavgörande ett användbart svar, kan behöva ta hänsyn till bestämmelser i unionsrätten som den nationella domstolen inte har hänvisat till i sin begäran, se dom av den 26 maj 206, Kohll och Kohll-Schlesser, C‑300/15, EU:C:2016:361, punkt 35 och där angiven rättspraxis.

21 EUT C 303, 2007, s. 17.

22 Se bland annat, i det avseendet, dom av den 18 juli 2013, Alemo-Herron m.fl., C‑426/11, EU:C:2013:521, punkterna 30–32 och där angiven rättspraxis. Se även European Union Agency for Fundamental Rights, Freedom to conduct a business: exploring the dimensions of a fundamental right, Publications Office of the European Union, Luxemburg, Augusti 2015, s. 21.

23 Se dom av den 30 november 1995, Gebhard, C‑55/94, EU:C:1995:411, punkt 37, och, för ett liknande resonemang, dom av den 22 oktober 2009, kommissionen/Portugal, C‑438/08, EU:C:2009:651, punkt 46.

24 Enligt artikel 52.1 i stadgan ska varje begränsning i utövandet av näringsfriheten vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i [denna frihet]. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter. Se även dom av den 6 september 2012, Deutsches Weintor, C‑544/10, EU:C:2012:526, punkt 54 och där angiven rättspraxis.

25 Enligt begäran om förhandsavgörande uppgick arbetslösheten i Grekland 2013 till 27,3 %. Den grekiska regeringen har i sitt yttrande tillagt att arbetslösheten 2008 och 2014 var 7,8 % respektive 26,5 %.

26 Se dom av den 11 december 2007, International Transport Workers’ Federation och Finnish Seamen’s Union, C‑438/05, EU:C:2007:772, punkt 77 och där angiven rättspraxis.

27 Se dom av den 25 oktober 2007, Geurts och Vogten, C‑464/05, EU:C:2007:631, punkt 26.

28 Dom av den 15 januari 2014, C‑176/12, EU:C:2014:2, punkt 45.

29 Se dom av den 4 december 2013, Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen/Schuerings, T‑107/11 P, EU:T:2013:624, punkt 100, och dom av den 4 december 2013, Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen/Michel, T‑108/11 P, EU:T:2013:625, punkt 101.

30 I artikel 24 i Europeiska sociala stadgan (reviderad) av den 3 maj 1996, ETS nr 163, vars rubrik lyder Rätt till skydd vid uppsägning, föreskrivs bland annat följande: För att trygga arbetstagarnas rätt till skydd vid uppsägning åtar sig parterna att erkänna a) alla arbetstagares rätt att inte bli uppsagda utan giltigt skäl som har samband med deras duglighet eller uppförande eller som har sin grund i de krav som verksamheten ställer i företaget eller förvaltningen, b) rätt till fullgod ekonomisk ersättning eller annan vederbörlig gottgörelse till arbetstagare som har blivit uppsagda utan giltigt skäl.

31 De ogiltiga skäl för uppsägning som anges i bilagan till den reviderade versionen av Europeiska sociala stadgan är följande: a) medlemskap i en facklig organisation eller deltagande i facklig verksamhet utom arbetstid eller, med arbetsgivarens medgivande, under arbetstid, b) att någon kandiderar till, utövar eller har utövat uppdrag som arbetstagarrepresentant, c) att någon har gett in klagomål eller deltagit i ett rättsligt förfarande mot en arbetsgivare, vilket innebär påstående om överträdelse av lag eller annan förordning, eller vänt sig till behörig myndighet, d) ras, hudfärg, kön, civilstånd, familjeansvar, graviditet, religion, politisk uppfattning, nationell härstamning eller socialt ursprung, e) frånvaro från arbetet på grund av moderskap eller föräldraledighet, och f) tillfällig frånvaro från arbetet på grund av sjukdom eller skada.

32 Dom av den 18 juli 2013, C‑426/11, EU:C:2013:521, punkt 36, jämförd med generaladvokat Cruz Villalóns förslag till avgörande i samma mål (C‑426/11, EU:C:2013:82, punkterna 55 och 57).

33 Se dom av den 16 december 2008, Cartesio, C‑210/06, EU:C:2008:723, punkt 113.

34 Förvirrande nog hävdade kommissionen vid den muntliga förhandlingen – till skillnad från Eftas övervakningsmyndighet, som till stöd för sin ståndpunkt hänvisade till dom av den 6 december 2007, Columbus Container Services, C‑298/05, EU:C:2007:754, punkt 33 – i detta hänseende att etableringsfriheten är ograverad när ett företag hindras från att lämna den medlemsstat där det är etablerat för att göra vinst på annan plats, samtidigt som kommissionen också gjorde gällande att sagda frihet däremot inskränks när ett företag saknar möjlighet att helt enkelt lägga ned sitt driftställe och flytta någon annanstans. Jag anser att denna distinktion är konstlad och i alla händelser oanvändbar i praktiken.

35 Se, bland annat, dom av den 24 mars 2011, kommissionen/Spanien, C‑400/08, EU:C:2011:172, punkt 74 och där angiven rättspraxis.

36 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 mars 2011, Claes m.fl., C‑235/10 till C‑239/10, EU:C:2011:119, punkt 58.

37 Dom av den 13 december 2012, Caves Krier Frères, C‑379/11, EU:C:2012:798, punkt 49 och där angiven rättspraxis.

38 Se dom av den 30 april 2015, USDAW och Wilson, C‑80/14, EU:C:2015:291, punkterna 51 och 64 samt där angiven rättspraxis.

39 Uttalande från eurotoppmötet den 12 juli 2015 (dokument SN 4070/15), s. 3, ratificerat av Grekland som lag 4334/2015 om brådskande åtgärder för att förhandla fram och ingå ett avtal med Europeiska stabilitetsmekanismen, Republiken Greklands Officiella tidning, vol. A 80, 16 juli 2015, s. 755 (engelsk version s. 748).