Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 4 maj 2017

1 Originalspråk: franska.

2 MitbestG (BGB1. I, 1976, s. 1153).

3 Enligt 7 § andra stycket, punkterna 1 och 2, i medbestämmandelagen består övervakningsorganet i de företag som inte regelbundet sysselsätter mer än 10000 arbetstagare av tolv ledamöter medan övervakningsorganet i företag som regelbundet sysselsätter fler än 10000 arbetstagare men mindre än 20000 arbetstagare 16 ledamöter, varav hälften är företrädare för arbetstagarna (fördelade mellan arbetstagare i företaget och fackliga representanter).

4 BetrVG (BGB1. 2001 I, s. 2518).

5 Den tyska regeringen har i sina skriftliga yttranden förklarat att övervakningsorganet och styrelsen är bolagsorgan. Även om det är styrelsen som leder bolaget har övervakningsorganet uppgiften att övervaka styrelsen (dualistiskt system).

6 Se 7 § i medbestämmandelagen, som återges i punkt 8 i detta förslag till avgörande. Bland dessa tio företrädare är sju arbetstagare i företaget och tre fackföreningsrepresentanter.

7 Den hänskjutande domstolen har i synnerhet hänvisat till beslut av den 5 juni 1979 av Landgericht Düsseldorf (regional domstol i Düsseldorf, Tyskland) (25 AktE 1/78, DB 1979, s. 1451). Det framgår emellertid av begäran om förhandsavgörande att tysk rättspraxis i frågan inte är entydig. Den hänskjutande domstolen har bland annat anfört att Landgericht Frankfurt am Main (regional domstol i Frankfurt-am-Main, Tyskland) i beslut av den 16 februari 2015 (Beschluss Az. 3–16 O 1/14) har slagit fast att arbetstagare som är anställda utomlands inte är uteslutna från medbestämmande och att de således ska delta i valet av företrädare för arbetstagarna i övervakningsorganet. Enligt den tyska regeringen har det beslutet inte vunnit laga kraft och förfarandet har vilandeförklarats i avvaktan på domstolens avgörande i förevarande mål.

8 Enligt den hänskjutande domstolen har den tyska lagstiftarens vilja att inte innefatta arbetstagare som arbetar i andra medlemsstater i medbestämmandet (inom ramen för en koncern) framgått i en rapport från kommissionen för arbete och sociala frågor i den tyska Bundestag (Ausschuss für Arbeit und Sozialordnung des Bundestages) av den 10 mars 1976 (BT-Drucksache 7/4845, s. 4).

9 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till Bundesarbeitsgerichts (federala arbetsdomstolen) beslut av den 22 mars 2000 (7 ABR 34/98, NZA 2000, s. 1119 [1121]).

10 Se punkt 6 i detta förslag till avgörande.

11 Se, bland annat, beslut av den 25 januari 2007, Koval’ský ( C‑302/06, ej publicerat, EU:C:2007:64, punkt 20).

12 Se dom av den 12 oktober 2016, Ranks och Vasiļevičs ( C‑166/15, EU:C:2016:762, punkt 22).

13 Se punkt 14 i detta förslag till avgörande.

14 I tysk rätt särskiljs mellan två typer av medbestämmande för arbetstagarna, dels det som utövas på företagsnivå genom dess styrelse (Betriebsrat), dels det som utövas på bolagsnivå inom ramen för dess övervakningsorgan (Aufsichtsrat). Förevarande mål rör enbart den sistnämnda typen av medbestämmande. Se, i synnerhet, Henssler, M., Arbeitnehmermitbestimmung im deutschen Gesellschaftsrecht, Unternehmens-Mitbestimmung der Arbeitnehmer im Recht der EU-Mitgliedstaaten, Verlag Recht und Wirtschaft GmbH, Heidelberg, 2004, s. 133.

15 Se punkt 12 i detta förslag till avgörande.

16 Se även fotnot 37 i detta förslag till avgörande.

17 Se, i synnerhet, dom av den 4 september 2014, Schiebel Aircraft ( C‑474/12, EU:C:2014:2139, punkt 20 och där angiven rättspraxis) och, för ett liknande synsätt, dom av den 29 oktober 2015, Nagy ( C‑583/14, EU:C:2015:737, punkt 24).

18 Se, för ett liknande synsätt, dom av den 1 december 2011, kommissionen/Ungern ( C‑253/09, EU:C:2011:795, punkt 44 och där angiven rättspraxis) och dom av den 4 september 2014, Schiebel Aircraft ( C‑474/12, EU:C:2014:2139, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

19 Se dom av den 2 mars 2017, Eschenbrenner ( C‑496/15, EU:C:2017:152, punkt 32).

20 Se dom av den 8 maj 2003, Wählergruppe Gemeinsam ( C‑171/01, EU:C:2003:260, punkt 85). Domstolen har i detta sammanhang konstaterat bland annat att artikel 45.2 FEUF är tillämplig på rätten att rösta och att kandidera i val som anordnas inom såsom organisationer som yrkesorganisationer, till vilka arbetstagarna är obligatoriskt anslutna och avgiftsskyldiga, och som har till uppgift att tillvarata de anslutna arbetstagarnas intressen. Se även dom av den 18 maj 1994, kommissionen/Luxemburg ( C‑118/92, EU:C:1994:198).

21 Denna slutsats har för övrigt inte ifrågasatts av de parter och berörda som yttrat sig vid domstolen. Betriebsrat der TUI m.fl. har inte ifrågasatt att rätten att rösta och kandidera i val till övervakningsorgan utgör ett arbetsvillkor i den mening som avses i artikel 45.2 FEUF, men menar att detsamma inte gäller för ett uppdrag inom ett sådant övervakningsorgan. Enligt min mening bör det inte göras någon sådan åtskillnad mellan rätten att kandidera till och att utöva ett mandat i övervakningsorganet. Dessa två aspekter är nämligen enligt min mening oupplösligt förbundna med varandra.

22 Se punkterna 5–11 i detta förslag till avgörande.

23 Se punkterna 33–37 i detta förslag till avgörande.

24 Jag konstaterar att det mål som ledde fram till domen av den 8 maj 1994, kommissionen/Luxembourg ( C‑118/92, EU:C:1994:198) till skillnad från förevarande mål rörde en reglering genom vilken medborgare i andra medlemsstater som var anställda i den berörda medlemsstaten vägrades rätten att delta i val som anordnades inom yrkesorganisationer.

25 Se, i synnerhet, dom av den 13 juli 2016, Pöpperl ( C‑187/15, EU:C:2016:550, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

26 Se även artiklarna 7 och 8 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen (EUT L 141, 2011, s. 1), där det föreskrivs ett krav på likabehandling för arbetstagare från en medlemsstat inom en annan medlemsstats territorium.

27 Domstolen har slagit fast att artikel 45 FEUF utgör hinder för en lagstiftning som missgynnar arbetstagaren enbart av det skälet att han utövat sin rätt till fri rörlighet. Se, för ett liknande synsätt, dom av den 10 mars 2011, Casteels ( C‑379/09, EU:C:2011:131, punkterna 29 och 30), och dom av den 13 juli 2016, Pöpperl ( C‑187/15, EU:C:2016:550, punkterna 24–26).

28 Det kan konstateras att för det fall att en sådan arbetstagare faktiskt har utövat sin rätt till fri rörlighet genom att flytta till utlandet från en filial eller ett dotterbolag i koncernen i Tyskland omfattas hans situation av det andra fall som avses med tolkningsfrågan, det vill säga arbetstagarna inom koncernen i Tyskland. Se punkt 36 i detta förslag till avgörande.

29 De skäl som domstolen anfört i sin dom av den 30 april 1996, Boukhalfa ( C‑214/94, EU:C:1996:174), som kommissionen åberopat, gör sig på intet sätt gällande i förevarande fall. Detsamma gäller skälen i dom av den 6 juni 2000, Angonese ( C‑281/98, EU:C:2000:296), dom av den 16 januari 2003, kommissionen/Italien ( C‑388/01, EU:C:2003:30) och dom av den 11 januari 2007, ITC ( C‑208/05, EU:C:2007:16), vilka Eftas övervakningsmyndighet har åberopat.

30 Det framgår av fast rättspraxis att fördragets bestämmelser om fri rörlighet för personer, och de rättsakter som har antagits för att genomföra dessa bestämmelser, inte kan tillämpas på situationer som inte har någon anknytning till någon av de situationer som avses i unionsrätten och som i alla relevanta avseenden är begränsade till en enda medlemsstat. Se bland annat dom av den 6 oktober 2015, Brouillard ( C‑298/14, EU:C:2015:652, punkt 26 och där angiven rättspraxis). Se även, när det gäller bestämmelserna i FEUF om etableringsfriheten, friheten att tillhandahålla tjänster och fria kapitalrörelser, dom av den 15 november 2016, Ullens de Schooten ( C‑268/15, EU:C:2016:874, punkt 47).

31 Se, när det gäller ett företags anknytning till en medlemsstats rättsordning, dom av den 9 mars 1999, Centros ( C‑212/97, EU:C:1999:126, punkt 20), dom av den 5 november 2002, Überseering ( C‑208/00, EU:C:2002:632, punkt 57), dom av den 30 september 2003, Inspire Art ( C‑167/01, EU:C:2003:512, punkt 97), och dom av den 12 december 2006, Test Claimants in Class IV of the ACT Group Litigation ( C‑374/04, EU:C:2006:773, punkt 43).

32 Se i detta avseende artikel 8.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6), enligt vilken det enskilda anställningsavtalet i avsaknad av överenskommelse därom mellan parterna ska vara underkastat lagen i det land där den anställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete.

33 Se, i detta avseende, punkterna 74 och 75 i detta förslag till avgörande.

34 Däremot kan bolagets uppbyggnad och kapital vara relevant med avseende på andra bestämmelser om den fria rörligheten i fördraget. Enligt domstolens praxis omfattar tillämpningsområdet för de bestämmelser i fördraget som avser etableringsfriheten sådana nationella bestämmelser som är tillämpliga på den andel som en medborgare i den berörda medlemsstaten innehar i kapitalet i ett bolag som är etablerat i en annan medlemsstat, vilken andel ger nämnde medborgare ett bestämmande inflytande över detta bolags beslut och möjlighet att avgöra bolagets verksamhet. Se dom av den 29 mars 2007, Rewe Zentralfinanz ( C‑347/04, EU:C:2007:194, punkt 22 och där angiven rättspraxis). Däremot ska de nationella bestämmelser som är tillämpliga på andelsinnehav som förvärvats uteslutande i placeringssyfte utan avsikt att erhålla något inflytande på förvaltning och kontroll av företaget bedömas enbart utifrån den fria rörligheten för kapital. Se dom av den 13 november 2012, Test Claimants in the FII Group Litigation ( C‑35/11, EU:C:2012:707, punkt 92).

35 Konrad Erzberger har i detta avseende anfört att övervakningsorganets inflytande inte är begränsat till det tyska territoriet, utan innefattar hela koncernen inklusive filialer och dotterbolag i andra medlemsstater.

36 Se, när det gäller den påstådda bristen på legitimitet i den tyska medbestämmandelagstiftningen till följd av uteslutande av arbetstagare som är anställda utanför det tyska territoriet, Hellgardt, A., Unionsrechtswidrigkeit der deutschen Mitbestimmung och Hellwig, H.-J-., Vorschlag zur Einbeziehung im Ausland tätiger Arbeitnehmer in die deutsche Unternehmensmitbestimmung: Inpflichtnahme des vorstands anstelle der Betriebsverfassungsorgane zur Organisation der Wahlen, Deutsche Mitbestimmung under europäischen Reformzwang, Fachmedien Recht und Wirtschaft, dfv Mediengruppe, Frankfurt Am Main, 2016, s. 25, 26, 162 och 163, rapport från Kommission Mitbestimmung, Mitbestimmung und neue Unternehmenskulturen, Bilanz und Perspektiven, Verlag Bertelsmann Stiftung, Gütersloh, 1998, s. 106 och 107, och förslaget från arbetsgruppen Unternehmerische Mitbestiummung” (ZIP 2009, s. 885), avsnitt A.II.1.

37 Den bedömning som redovisas i förevarande förslag till avgörande avser inte den situationen när arbetstagaren är anställd i en filial eller en verksamhetsgren i en annan medlemsstat än den där bolaget har sitt säte, eftersom den situationen inte föreligger i målet vid den nationella domstolen. Se punkterna 12 och 35 i detta förslag till avgörande. Det kan således inte uteslutas att det i framtiden kan vara nödvändigt att ytterligare precisera tillämpligheten av artikel 45 FEUF i en sådan situation. I den mån arbetstagaren är anställd direkt av bolaget är anställningsförhållandet i sig nämligen gränsöverskridande.

38 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 januari 1986, Hurd ( 44/84, EU:C:1986:2, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

39 De skäl som domstolen anfört i sin dom av den 28 juni 1984, Moser ( 180/83, EU:C:1984:233), vilka TUI åberopat, gör sig nämligen inte gällande i de förhållanden som råder i förevarande mål, mot bakgrund av att det målet avser en situation som skiljer sig från den som domstolen har att bedöma i förevarande mål.

40 TUI-koncernen sysselsätter omkring 10103 personer i Tyskland och omkring 39536 personer i andra medlemsstater i unionen. Se punkt 12 i detta förslag till avgörande.

41 I artikel 45.3 c FEUF föreskrivs att [den fria rörligheten] innefattar rätt att [med förbehåll för de begränsningar som grundas på hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa] … c uppehålla sig i en medlemsstat i syfte att inneha anställning där i överensstämmelse med de lagar och andra författningar som gäller för anställning av medborgare i den staten (min kursivering). Jag anser däremot att den bestämmelsen är relevant när det gäller att avgöra om lagstiftningen medför en begränsning av den fria rörligheten för arbetstagare. Se, i detta avseende, punkt 74 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

42 Med undantag för vad som gäller för europabolag (EB), europeiska kooperativa föreningar (EKF) och gemenskapsföretag, liksom vid gränsöverskridande fusioner av bolag med begränsat ansvar, har frågan om arbetstagarnas deltagande i ledningen av bolag inte varit föremål för lagstiftning på Europanivå, om jag inte misstar mig. Se i detta avseende rådets direktiv 2001/86/EG av den 8 oktober 2001 om komplettering av stadgan för europabolag vad gäller arbetstagarinflytande (EGT L 294, 2001, s. 22), rådets direktiv 2003/72/EG av den 22 juli 2003 om komplettering av stadgan för europeiska kooperativa föreningar med avseende på arbetstagarinflytande (EUT L 207, 2003, s. 25), Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/38/EG av den 6 maj 2009 om inrättande av ett europeiskt företagsråd eller ett förfarande i gemenskapsföretag och grupper av gemenskapsföretag för information till och samråd med arbetstagare (EUT L 122, 2009, s. 28) respektive artikel 16 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/56/EG av den 26 oktober 2005 om gränsöverskridande fusioner av bolag med begränsat ansvar (EUT L 310, 2005, s. 1).

43 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2015, Martens ( C‑359/13, EU:C:2015:118, punkt 23).

44 Se punkterna 39 och 40 i detta förslag till avgörande.

45 Se, bland annat, dom av den 26 maj 2016, Kohll och Kohll-Schlesser ( C‑300/15, EU:C:2016:361, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

46 Se, bland annat, dom av den 17 mars 2005, Kranemann ( C‑109/04, EU:C:2005:187, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

47 Se, i synnerhet, dom av den 10 mars 2011, Casteels ( C‑379/09, EU:C:2011:131, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

48 Förutom förlusten av inflytande och anseende kan en ledamot i ett övervakningsorgan även, enligt Konrad Erzberger, förlora de ekonomiska förmåner som följer av hans ställning i detta organ, om han flyttar till en annan medlemsstat. Enligt honom erhåller ledamöter i TUI:s övervakningsoragan, i enlighet med svarandebolagets stadgar, en fast ersättning om 50000 euro årligen, med tillägg för en ersättning för utförda tjänster. Till detta kommer även närvaroersättning. Ordförandena och deras företrädare erhåller ett flera gånger högre belopp.

49 Min kursivering. Se även artikel 2 i förordning nr 492/2011, enligt vilken varje medborgare i en medlemsstat och varje arbetsgivare som utövar någon verksamhet inom en medlemsstats territorium får utbyta anställningsansökningar respektive erbjudanden om anställning och får ingå och fullfölja anställningsavtal i enlighet med de villkor som gäller enligt lagar och andra författningar, utan att någon diskriminering blir följden därav (min kursivering).

50 Generaladvokaten Fennellys förslag till avgörande i målet Graf ( C‑190/98, EU:C:1999:423, punkt 32).

51 Se, bland annat, dom av den 28 juni 1978, Kenny ( 1/78, EU:C:1978:140, punkt 18).

52 Se dom av den 17 oktober 1995, Fishermen’s Organisations m.fl. ( C‑44/94, EU:C:1995:325, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

53 Se i synnerhet, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2016, Pöpperl ( C‑187/15, EU:C:2016:550, punkt 24). Se även, i frågor rörande beskattning, dom av den 2 mars 2017, Eschenbrenner ( C‑496/15, EU:C:2017:152, punkt 46), och dom av den 26 april 2007, Alevizos ( C‑392/05, EU:C:2007:251, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

54 Se punkterna 42–44 i detta förslag till avgörande.

55 Se punkterna 53–54 i detta förslag till avgörande.

56 Se fotnot 42 i detta förslag till avgörande. Jag konstaterar att kommissionen år 1972 föreslog en partiell harmonisering av medlemsstaternas regleringar av arbetstagarnas medbestämmande vid nominering till eller entledigande från aktiebolagens övervakningsorgan, vilket dock inte fick stöd från rådet. Se, i synnerhet, åttonde skälet och artikel 4 i kommissionens förslag av den 9 oktober 1972 till Europaparlamentets och rådets femte direktiv om samordning av de garantier som medlemsstaterna kräver av bolag enligt artikel 58, andra stycket i fördraget, för att skydda såväl delägarnas som tredje mans intressen vad gäller aktiebolagsformer samt deras organs befogenheter och skyldigheter (KOM(1972)887). Förslaget återkallades genom kommissionens meddelande av den 21 december 2001 (KOM (2001)763 slutlig).

57 Medlemsstaternas lagstiftare uppvisar avsevärda skillnader i fråga om arbetstagarnas medbestämmande. Se, i detta avseende, bilaga III i expertgruppens slutliga rapport, Systèmes européens d’implication des salariés, från maj 1997 (Davignon-rapporten) (C4–0455/97) och punkt 3.2 och rapport från Reflection Group On the Future of EU Company Law av den 5 april 2011, båda upprättade på initiativ av kommissionen. Rapporterna nämns uttryckligen i den tyska medbestämmandelagstiftningen. Se, även, Unternehmens-Mitbestiummung der Arbeitnehmer im Recht der EU-Mitgliedstaaten (citerad i fotnot 14) och Wansleben, T., Arbeitnehmermitbestimmung auf Organebene in den Mitgliedstaaten der Europäischen Union im Rechtsvergleich, Deutsche Mitbestimmung unter europäischem Reformzwang (citerad i fotnot 36), s. 108–134.

58 I vissa medlemsstater ges arbetstagare som är anställda i andra medlemsstater rätten att rösta och kandidera i val till nationella administrativa eller styrande organ. Se, när det gäller Danmark, 140 § första stycket och 141 § första och tredje styckena i lovbekendtgørelse nr. 1089 om aktie- og anpartsselskaber (selskabsloven) (lagdekret nr 1089 om bolag) av den 14 september 2015, och 2, 15, 16 och 48 §§ i bekendtgørelse nr. 344 om medarbejderrepræsentation i aktie- og anpartsselskaber (dekret nr 344 om arbetstagarnas representation i bolag) av den 30 mars 2012. Enligt dessa bestämmelser inkluderas arbetstagare som är anställda i företag som tillhör ett danskt bolag i andra medlemsstater inom unionen och EES i medbestämmanderegleringen avseende det bolaget. Vidare kan bolagsstämman i danska bolag besluta att inkludera arbetstagare som är anställda i dotterbolag till det bolaget med säte i andra medlemsstater inom unionen och EES i regleringen för medbestämmande i det danska moderbolaget. Eftas övervakningsmyndighet har anfört att det i norsk lagstiftning också föreskrivs en möjlighet att inkludera arbetstagare i andra medlemsstater i medbestämmandereglerna för dess norska moderbolag.

59 Jag ska för fullständighetens skull påpeka att, i sådant fall, den rättspraxis som följer av domen i målet Graf (dom av den 27 januari 2000, C‑190/98, EU:C:2000:49, punkterna 24 och 25 och där angiven rättspraxis), som åberopats av flera av parterna och de berörda, inte är tillämplig på en sådan reglering som är i fråga i målet vid den nationella domstolen. Förlusten av rätt att rösta och kandidera vid val av företrädare för arbetstagarna i bolagets övervakningsorgan vid flyttning till en annan medlemsstat kan nämligen enligt min mening inte anses som en alltför slumpmässig och indirekt omständighet i den mening som avses i denna rättspraxis. Se, i detta avseende, dom av den 1 april 2008, Gouvernement de la Communauté française och gouvernement wallon ( C‑212/06, EU:C:2008:178, punkt 51). Se även, för ett motsvarande synsätt när det gäller den fria rörligheten för kapital, säkerställd genom artikel 63 FEUF och följande artiklar, dom av den 14 februari 2008, kommissionen/Spanien ( C‑274/06, ej publicerad, EU:C:2008:86, punkt 24).

60 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2013, Zentralbetriebsrat der gemeinnützigen Salzburger Landeskliniken ( C‑514/12, EU:C:2013:799, punkterna 35 och 36 och där angiven rättspraxis).

61 Enligt artikel 45.3 FEUF godtas inskränkningar som grundas på hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa.

62 De har bland annat hänvisat till dom av den 24 november 1992, Poulsen och Diva Navigation ( C‑286/90, EU:C:1992:453, punkterna 9, 28 och 29), dom av den 14 juli 1994, Peralta ( C‑379/92, EU:C:1994:296, punkterna 46 och 47), dom av den 5 oktober 1994, van Schaik ( C‑55/93, EU:C:1994:363, punkt 16), dom av den 13 december 2005, Marks & Spencer ( C‑446/03, EU:C:2005:763, punkterna 36 och följande punkter), och dom av den 29 november 2011, National Grid Indus ( C‑371/10, EU:C:2011:785, punkterna 43 och följande punkter).

63 Den nationella domstolen har därvid enligt kommissionen att bedöma om den tyska lagstiftningen ur praktisk och organisatorisk synvinkel kan utsträckas till arbetstagare som är anställda i andra medlemsstater.

64 Se punkt 21 i detta förslag till avgörande.

65 Se punkt 83 i detta förslag till avgörande. Vidare föreskrivs inte heller i direktiven om medbestämmande för arbetstagare i europabolag (EB) och europeiska kooperativa föreningar (EKF) att den nationella medbestämmandelagstiftningen ska tillämpas på arbetstagare som är anställda i andra medlemsstater. Se, bland annat, referensbestämmelserna i del 1 a och 1 b första stycket i bilagan i direktiven 2001/86 och 2003/72. Detsamma gäller beträffande inrättandet av europeiska företagsråd inom gemenskapsföretag och gemenskapskoncerner, enligt de subsidiära bestämmelser som antagits av medlemsstaterna enligt direktiv 2009/38. Se punkt 1 b i bilagan i det direktivet.

66 Se, bland annat, dom av den 13 december 2005, Marks & Spencer ( C‑446/03, EU:C:2005:763, punkt 39). För fullständighetens skull ska jag framhålla att domstolens erkännande av territorialitetsprincipen inte är begränsad till skatteområdet. Rättspraxis avseende den principen på andra områden rör emellertid inte den fria rörligheten enligt fördraget och saknar därmed intresse i förevarande mål.

67 Se, i synnerhet, dom av den 7 september 2006, N ( C‑470/04, EU:C:2006:525, punkterna 41 à 46), dom av den 29 november 2011, National Grid Indus ( C‑371/10, EU:C:2011:785, punkterna 45–48), dom av den 16 april 2015, kommissionen/Tyskland ( C‑591/13, EU:C:2015:230, punkterna 64 och 65), och dom av den 8 juni 2016, Hünnebeck ( C‑479/14, EU:C:2016:412, punkt 65). Se även dom av den 21 mars 2002, Cura Anlagen ( C‑451/99, EU:C:2002:195, punkt 40), där domstolen konstaterade att medlemsstaterna var fria att sinsemellan fördela denna beskattningsrätt på grundval av sådana kriterier som det territorium på vilket ett fordon faktiskt brukas eller förarens hemvist, vilka är olika beståndsdelar i territorialitetsprincipen … (min kursivering).

68 Se dom av den 29 mars 2007, Rewe Zentralfinanz ( C‑347/04, EU:C:2007:194, punkt 69). Domstolen hänvisade i detta avseende till generaladvokaten Poiares Maduros förslag till avgörande i mål Rewe Zentralfinanz ( C‑347/04, EU:C:2006:350, punkt 49).

69 Se, bland annat, för ett liknande synsätt, dom av den 21 december 2016, kommissionen/Portugal ( C‑503/14, EU:C:2016:979, punkterna 50 och 51 samt där angiven rättspraxis).

70 Se, bland annat, dom av den 16 april 2015, kommissionen/Tyskland ( C‑591/13, EU:C:2015:230, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

71 Situationen i förevarande mål skiljer sig i detta avseende från situationen i det mål som ledde fram till domen av den 14 juli 1994, Peralta ( C‑379/92, EU:C:1994:296), som åberopats av TUI och den tyska regeringen.

72 Se, i detta avseende, dom av den 29 mars 2007, Rewe Zentralfinanz ( C‑347/04, EU:C:2007:194, punkt 69), och dom av den 8 juni 2016, Hünnebeck ( C‑479/14, EU:C:2016:412, punkt 66). Vissa medlemsstater i EU och EES medger i praktiken arbetstagare som är anställda i andra medlemsstater rätten att rösta och kandidera vid val till administrativa organ eller ledningsorgan i nationella bolag. Se fotnot 58 i detta förslag till avgörande.

73 Den tyska regeringen har i synnerhet hänvisat till Dritte Wahlordnung zum Mitbestimmungsgesetz (3. WOMitbestG) (tredje valordningen för tillämpning av medbestämmandelagen) av den 27 maj 2002 (BGBI. 2002 I s. 1741), i dess lydelse enligt Verordnung (förordning) av den 26 augusti 2015 (BGBI. 2015 I s. 1443).

74 Den franska regeringen har nämnt bland annat dotterbolagets skyldighet att stödja inrättandet av valkommittéer, att tillhandahålla förteckningar över personalen och andra uppgifter i syfte att dessa kommittéer ska kunna upprätta vallängder i enlighet med relevanta bestämmelser och frigöra, mot ersättning, arbetstagarna som ska fullgöra uppgifter i valkommittéerna.

75 Den tyska regeringen erkände vid förhandlingen som svar på en fråga från domstolen att när medbestämmandet organiseras på så sätt att moderbolagets ledning ger arbetstagare som är anställda i utlandet rätten att rösta och kandidera och de själva anordnar detta val föreligger inte något intrång i andra medlemsstaters befogenheter.

76 Se punkt 88 i detta förslag till avgörande.

77 Se punkt 88 i detta förslag till avgörande.

78 Bevarandet av medlemsstaternas identitet har även erkänts i domstolens praxis såsom ett legitimt mål som ska respekteras i unionsrätten. Se dom av den 2 juli 1996, kommissionen/Luxembourg ( C‑473/93, EU:C:1996:263, punkt 35). Se även, när det gäller artikel 4.2 FEU, dom av den du 22 december 2010, Sayn-Wittgenstein ( C‑208/09, EU:C:2010:806, punkt 92), dom av den 12 maj 2011, Runevič-Vardyn och Wardyn ( C‑391/09, EU:C:2011:291, punkt 86), och dom av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff ( C‑438/14, EU:C:2016:401, punkt 73).

79 Den tyska regeringen har hänvisat till Bundesverfassungsgerichts (den federala författningsdomstolen, Tyskland) beslut av den 1 mars 1979 (1 BvR 532/77, 1 BvL 21/78, 1 BvR 419/78, och 1 BvR 533/77) (NJW 1979, s. 699), punkt 189, och anfört att arbetstagarnas medbestämande syftar till att genom ett institutionaliserat deltagande i företagets beslut minska utomståendes beslutsmakt, vilken i företag av en viss storlek följer naturligt av den omständigheten att arbetstagarna är underställda upprättandet av en ledning och organisation med personer som står utanför bolaget och att ersätta den ekonomiska legitimiteten hos bolagets ledning med en social legitimitet. Se, när det gäller utvecklingen av det tyska medbestämmandet, kapitel 3 i rapporten från Kommission Mitbestimmung, Mitbestimmung und neue Unternehmenskulturen, Bilanz und Perspektiven (citerad i fotnot 36 i detta förslag till avgörande).

80 Den tyska regeringen har vidare nämnt att den tyska paraplyorganisationen för fackförbunden i ett öppet brev kvalificerat denna reglering som den väsentliga sociala pelaren i det tyska samhället och på den tyska arbetsmarknaden. Den har vidare anfört att den tyske presidenten har karaktäriserat medbestämmandet som en väl etablerad del av den nationella kulturen, med identitetsskapande inslag.

81 Se, i synnerhet, punkt 17 i gemenskapsstadgan om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter, till vilken det hänvisas i artikel 151 första stycket FEUF. Se även artikel 153.1 f FEUF. Se vidare artikel 27 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, angående arbetstagarnas rätt till information och samråd inom företaget.

82 Se, i synnerhet, artikel 151 andra stycket FEUF och artikel 152 första stycket FEUF.

83 Se skäl 5 och 9 i direktiven 2001/86 och 2003/72. Se, när det gäller subsidiaritetsprincipen, skäl 20 i direktiv 2009/38. Till skillnad från det sistnämnda direktivet har direktiven 2001/86 och 2003/72 inte hantagits med stöd av bestämmelserna i FEUF angående socialpolitik, utan med stöd av artikel 352 FEUF.

84 Se, när det gäller skillnader mellan medlemsstaternas lagstiftning på området, fotnot 57 i detta förslag till avgörande.

85 Enligt tysk medbestämmandelagstiftning har arbetstagarna som omfattas av systemet för medbestämmande i en situation som den som målet vid den nationella domstolen gäller rätten att tillsammans med fackförbunden utse hälften av ledamöterna i bolagets övervakningsorgan. Se punkt 8 i detta förslag till avgörande.

86 Se fotnot 73 i detta förslag till avgörande.

87 Enligt den tyska regeringen pågår, inom koncerner av viss storlek, valen av dessa medlemmar mellan sex och tolv månader och förberedelserna börjar i praktiken ännu tidigare än så.

88 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 november 1989, B & Q ( C‑145/88, EU:C:1989:593, punkt 14), och dom av den 14 juli 1981, Oebel ( 155/80, EU:C:1981:177, punkt 12).

89 Se dom av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff ( C‑438/14, EU:C:2016:401, punkt 73 och där angiven rättspraxis).