Förslag till avgörande av generaladvokat Melchior Wathelet föredraget den 21 juni 2018

1 Originalspråk: franska.

2 Europarlamentets och rådets direktiv av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, p. 9).

3 Konvention angående flyktingars rättsliga ställning, undertecknad i Genève den 28 juli 1951 [Förenta nationernas fördragssamling, volym 189, s. 137, nr 2545 (1954)], som trädde i kraft den 22 april 1954 som den kompletterades av protokollet angående flyktingars rättsliga ställning, undertecknat i New York den 31 januari 1967, som trädde i kraft den 4 oktober 1967.

4 I artikel 1, avdelning A, punkt 2 i Genèvekonventionen preciseras att sådan fruktan ska följa av händelser som inträffat före den 1 januari 1951. Med stöd av artikel 1 i New York-protokollet ska avtalsstaterna emellertid tillämpa bestämmelserna i denna konvention utan att beakta detta sista datum.

5 Rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 304, 2004, s. 12)

6 Moniteur belge av den 31 december 1980, s. 14584.

7 Innehållet i artikel 14.4–14.6 i direktiv 2004/83 är identiskt med lydelsen i motsvarande bestämmelser i direktiv 2011/95.

8 UNHCR:s kommentarer till [direktiv 2004/83], av den 28 januari 2005, tillgängliga på webbplatsen http://www.refworld.org/docid/44ca0d504.html, s. 31 och 32.

9 UNHCR comments on the European Commission’s proposal for a Directive of the European Parliament and of the Council on minimum standards for the qualification and status of third country nationals or stateless persons as beneficiaries of international protection and the content of the protection granted [KOM(2009) 551, av den 21 oktober 2009)], tillgängliga på webbplatsen http://www.refworld.org/docid/4c503db52.html, sidorna 13 och 14.

10 Se punkt 33 i detta förslag till avgörande.

11 ECRE, European Legal Network on Asylum (ELENA), The Impact of the Qualification Directive on International Protection, oktober 2008, s. 25, tillgänglig på webbplatsen www.refworld.org/docid/4908758d2.html

12 International Association of Refugee Law Judges, A Manual for Refugee Law Judges relating to European Council Qualification Directive 2004/38/EC and European Council Procedures Directive 2005/85/EC, 2007, sidorna 30 och 31.

13 Det ska påpekas att det i den franska språkversionen av direktivet hänförs till motifs raisonnables i artikel 14.4 a, medan det talas om raisons sérieuses i artikel 21.2 a i detta direktiv. I den bulgariska och den tjeckiska språkversionen görs också en sådan åtskillnad. I alla övriga språkversioner görs inte en motsvarande skillnad.

14 Det följer av domen av den 24 juni 2015, H.T. ( C‑373/13, EU:C:2015:413, punkt 75) att artikel 21.2 samt artikel 14.4 och 14.5 i direktiv 2011/95 har ett mindre omfattande tillämpningsområde än artikel 24.1 i detta direktiv, vilken endast tillåter återkallande av själva uppehållstillståndet för en flykting av tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen. Enligt domstolen har begreppet tvingande hänsyn större räckvidd än begreppet skälig anledning (raisons sérieuses) i den mening som avses i artikel 21.2 i det direktiv 2011/95 – och således än begreppet skälig anledning (motifs raisonnables) för att tillämpa artikel 14.4 och 14.5, vars tillämpningsområde överlappar tillämpningsområdet för dess artikel 21.2.

15 Se dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 85), dom av den 6 september 2016, Petruhhin ( C‑182/15, EU:C:2016:630, punkt 56), och av den 24 april 2018, MP (Subsidiärt skydd för en person som utsatts för tortyr) ( C‑353/16, EU:C:2018:276, punkt 36).

16 EUT C 303, 2007, s. 24.

17 Enligt artikel 52.3 i stadgan ska, i den mån som denna stadga omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europakonventionen ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen. Denna bestämmelse hindrar inte unionsrätten från att tillförsäkra ett mer långtgående skydd.

18 Se, bland annat, Europadomstolens dom av den 7 juli 1989, Soering/Förenade kungariket (CE:ECHR:1989:0707JUD001403888, punkterna 90 och 91), dom av den 15 november 1996, Chahal/Förenade kungariket, (CE:ECHR:1996:1115JUD002241493, punkterna 74 och 80), av den 17 december 1996, Ahmed/Österrike (CE:ECHR:1996:1217JUD002596494, punkterna 39 och 41).

19 Detta instrument, vars artikel 7 förbjuder tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling, antogs i New York den 16 december 1966 och trädde i kraft den 23 mars 1976. Alla medlemsstaterna anslöt sig till detta. Se det allmänna yttrandet nr 31 [80] av kommittén för de mänskliga rättigheterna avseende arten av den allmänna rättsliga skyldighet som gäller för konventionsparterna, den 29 mars 2004, punkt 12, CCPR/C/21/Rev.1/Add.13.

20 Denna konvention, vars artikel 3 föreskriver det aktuella förbudet, antogs i New York den 10 december 1984 och trädde i kraft den 26 juni 1987. Alla medlemsstaterna har anslutit sig till den.

21 Det är, enligt min mening, denna restriktiva tolkning som ska göras av punkt 43 i dom av den 24 juni 2015, H. T. ( C‑373/13, EU:C:2015:413), i vilken domstolen erkände en möjlighet för medlemsstaterna att avvisa en flykting som uppfyller de villkor som uppställts i artikel 21.2 i direktiv 2011/95, med förbehåll för iakttagande av deras internationella skyldigheter enligt artikel 21.1 och deras skyldigheter enligt stadgan.

22 Se dom av den 17 juli 2014, Qurbani ( C‑481/13, EU:C:2014:2101, punkterna 23–25). Domstolen har slagit fast att eftersom unionen inte har övertagit alla de befogenheter som tidigare utövats av medlemsstaterna inom tillämpningsområdet för Genèvekonventionen, är bestämmelserna i denna konvention inte bindande för unionen i den mening som avses i dom av den 12 december 1972, International Fruit Company m.fl. ( 21/72–24/72, EU:C:1972:115, punkt 18), dom av den 3 juni 2008, Intertanko m.fl. ( C‑308/06, EU:C:2008:312, punkt 48), och dom av den 4 maj 2010, TNT Express Nederland ( C‑533/08, EU:C:2010:243, punkt 62).

23 En viss likhet kan anses föreligga med den särskilda betydelse som Europakonventionen har inom unionsrätten även om unionen inte har anslutit sig till denna. Som framgår av artikel 6.3 FEU ska de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i [Europakonventionen] och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, … ingå i unionsrätten som allmänna principer. Domstolen kom, innan antagandet av stadgan såsom tvingande instrument, att undersöka giltigheten av de sekundärrättsliga bestämmelserna i förhållande till denna artikel såsom den tolkats mot bakgrund av Europakonventionen. Se, bland annat, dom av den 12 juli 2005, Alliance for Natural Health m.fl. ( C‑154/04 och C‑155/04, EU:C:2005:449, punkt 130) och dom av den 26 juni 2007, Ordre des barreaux francophones et germanophone m.fl. ( C‑305/05, EU:C:2007:383, punkterna 26 och 29).

24 Se artikel 9.1, artikel 12.1 a, artikel 14.6 och artikel 25.1 i direktiv 2011/95.

25 Se, bland annat, artikel 2 d, artikel 11, artikel 12.2 och artikel 21.2 i direktiv 2011/95.

26 Se, bland annat, dom av den 2 mars 2010, Salahadin Abdulla m.fl. ( C‑175/08, C‑176/08, C‑178/08 och C‑179/08, EU:C:2010:105, punkterna 51–54), dom av den 17 juni 2010, Bolbol ( C‑31/09, EU:C:2010:351, punkterna 36–38), dom av den 9 november 2010, B och D ( C‑57/09 och C‑101/09, EU:C:2010:661, punkterna 76–78), dom av den 5 september 2012, Y och Z ( C‑71/11 och C‑99/11, EU:C:2012:518, punkterna 47 och 48), dom av den 19 december 2012, Abed El Karem El Kott m.fl. ( C‑364/11, EU:C:2012:826, punkterna 42 och 43), dom av den 1 mars 2016, Alo och Osso ( C‑443/14 och C‑444/14, EU:C:2016:127, punkterna 28–30), och dom av den 31 januari 2017, Lounani ( C‑573/14, EU:C:2017:71, punkterna 41 och 42).

27 Se, bland annat, dom av den 10 september 1996, kommissionen/Tyskland ( C‑61/94, EU:C:1996:313, punkt 52), dom av den 16 september 2010, Chatzi ( C‑149/10, EU:C:2010:534, punkt 43), och dom av den 31 januari 2013, McDonagh ( C‑12/11, EU:C:2013:43, punkt 44).

28 Se dom av den 17 juli 2014, Qurbani ( C‑481/13, EU:C:2014:2101, punkt 24).

29 Dom av den 17 juni 2010 ( C‑31/09, EU:C:2010:351, punkterna 42–52). Se även generaladvokaten Sharpstons förslag till avgörande Bolbol ( C‑31/09, EU:C:2010:119, punkterna 36–90).

30 Dom av den 19 december 2012 ( C‑364/11, EU:C:2012:826, punkterna 46–65). Se, även, generaladvokaten Sharpstons förslag till avgörande Abed El Karem El Kott m.fl. ( C‑364/11, EU:C:2012:569, punkterna 22–24).

31 Det ska understrykas att även om Internationella domstolen är behörig att tolka Genèvekonventionen enligt den skiljedomsklausul som föreskrivs i artikel 38 i denna konvention, kan talan endast väckas vid denna inom ramen för en tvist mellan stater som är parter i denna konvention [se även artikel 34.1 och artikel 36.2 a i Internationella domstolens stadga av den 26 juni 1945 (Förenta nationernas fördragssamling, volym 1, s. XVI)]. Internationella domstolen har ännu inte beretts tillfälle att uttala sig i de tolkningsfrågor avseende Genèvekonventionen som har ställts i förevarande mål. Mot denna bakgrund förefaller ett erkännande av behörighet för domstolen att tolka denna konvention, i anslutning till dessa frågor vid utövandet av dess roll som uttolkare och kontrollant av giltigheten av de sekundärrättsakter som antagits på området gemensam asylpolitik mot bakgrund av unionens primärrätt, oundviklig i syfte att ge den möjlighet att fullt utöva sin uppgift.

32 Se särskilt punkterna 109–113 i detta förslag till avgörande.

33 Undertecknad den 23 maj 1969 (Förenta nationernas fördragssamling, volym 1155, s. 331). Även om Wienkonventionen om traktaträtten inte är bindande vare sig för unionen eller för alla medlemsstater, återspeglar de internationella sedvanerättsliga regler som i sig binder unionens institutioner och hör till unionens rättsordning (dom av den 25 februari 2010, Brita ( C‑386/08, EU:C:2010:91, punkterna 42 och 43 samt där angiven rättspraxis). Se även dom av den 24 november 2016, SECIL ( C‑464/14, EU:C:2016:896, punkt 94).

34 Förenta nationernas flyktingkommissariats mandat sträcker sig, bland annat till, tillsyn av tillämpningen av Genèvekonventionens bestämmelser [se Förenta nationernas flyktingkommissariats stadga, antagen av Förenta nationernas generalförsamling den 14 december 1950, A/RES/428, punkt 8 a, och artikel 35 i Genèvekonventionen]. I skäl 22 i direktiv 2011/95 anges för övrigt att [s]amråd med [FN:s flyktingkommissariat] kan ge medlemsstaterna värdefull vägledning när det gäller att fastställa flyktingstatus enligt artikel 1 i Genèvekonventionen. Se, i detta hänseende, generaladvokaten Sharpstons förslag till avgörande Bolbol ( C‑31/09, EU:C:2010:119, punkt 16 och fotnot 20).

35 Nejvyšší správní soud (Högsta förvaltningsdomstolen) har lagt till artikel 6.3 FEU bland de primärrättsliga bestämmelser mot bakgrund av vilka den undrar huruvida de aktuella bestämmelserna är giltiga. Det följer av beslutet om hänskjutande att den domstolen, genom detta tillägg, har avsett utse medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner som följer av Genèvekonventionen, i vilka alla medlemsstaterna är parter. Eftersom iakttagandet av denna konvention även föreskrivs i artikel 18 i stadgan och artikel 78.1 FEUF, omfattar prövningen av huruvida artikel 14.4–14.6 i direktiv 2011/95 är giltig mot bakgrund av dessa bestämmelser även en prövning av huruvida den är giltig mot bakgrund av artikel 6.3 FEU.

36 Se punkterna 33 och 47 i detta förslag till avgörande.

37 Se UNHCR:s stadga, antagen av Förenta nationernas generalförsamling den 14 december 1950, A/RES/428, punkt 6 B.

38 Se punkterna 112–130 i detta förslag till avgörande.

39 Nämligen, på tyska, einem Flüchtling eine Rechtsstellung nicht zuzuerkennen, och på engelska,not to grant status to a refugee. Se även den danska, den grekiska, den italienska, den lettiska, den maltesiska, den nederländska, den portugisiska, den slovakiska, den slovenska och den svenska versionen.

40 Se, bland annat, dom av den 1 mars 2016, Alo och Osso ( C‑443/14 och C‑444/14, EU:C:2016:127, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

41 Som lydelsen i artikel 11 i direktiv 2011/95 vittnar om, ska en person som omfattas av de hypotetiska situationer som anges i denna upphöra att vara en flykting. Medan den franska språkversionen av artikel 12 i detta direktiv, liksom vissa andra språkversioner, inte är lika entydig eftersom den hänför till undantag från statut de réfugié (flyktingstatus), används i den engelska språkversionen begreppet excluded from being a refugee. I andra språkversioner, såsom den spanska, den portugisiska och den svenska, används liknande formuleringar. Artikel 2 d i direktiv 2011/95 underställer för övrigt uttryckligen ställningen som flykting villkoret att ingen tillämpning av någon undantagsklausul enligt artikel 12 i detta direktiv har gjorts.

42 När den berörda personen har begått ett sådant brott utanför tillflyktslandet innan vederbörande fick tillträde till det landet som flykting, kan vederbörande enligt artikel 12.2 b i direktiv 2011/95, vilken motsvarar artikel 1 avdelning F b i Genèvekonventionen, inte anses som flykting. Se även, i detta hänseende, Additional UNHCR Observations on Article 33(2) of the 1951 Convention in the Context of the Draft Qualification Directive, december 2002, tillgänglig på webbplatsen http://www.refworld.org/docid/437c6e874.html, punkt 6.

43 Se UNHCR:s kommentarer till [direktiv 2004/83], 28 januari 2005, tillgängliga på webbplatsen http://www.refworld.org/docid/44ca0d504.html, s. 32, citerade i punkt 33 i detta förslag till avgörande. Se även dom av den 9 november 2010, B och D ( C‑57/09 och C‑101/09, EU:C:2010:661, punkterna 101 och 104).

44 Se UNHCR, The Cessation Clauses: Guidelines on their Application, april 1999, tillgänglig på webbplatsen http://www.refworld.org/pdfid/3c06138c4.pdf, punkt 2, UNHCR, Principes directeurs sur la protection internationale nr 5 – Application des clauses d’exclusion: article 1F de la [convention de Genève], 4 september 2003, HCR/GIP/03/05, tillgänglig på webbplatsen http://www.refworld.org/docid/4110bc314.html, punkt 3, och UNHCR, Note d’information sur l’application des clauses d’exclusion: article 1F de la [convention de Genève], 4 september 2003, tillgänglig på webbplatsen http://www.refworld.org/docid/4110d7334.html, punkt 7.

45 Ett dokument från UNHCR [Additional UNHCR Observations on Article 33(2) of the 1951 Convention in the Context of the Draft Qualification Directive, december 2002, tillgängligt på webbplatsen http://www.refworld.org/docid/437c6e874.html, punkt 1] visar, liksom den franska regeringen också redan har påpekat, att lagstiftaren inom ramen för förarbetena till direktiv 2004/83, hade planerat att inkludera de grunder som anges i artikel 14.4 och 14.5 i detta direktiv bland skälen till upphörande av och undantag från ställningen som flykting. Detta synsätt valdes emellertid inte, sannolikt på grund av de krav som följer av Genèvekonventionen. Se även, i detta hänseende, Hailbronner, K., et Thym, D., EU Immigration and Asylum Law: A Commentary, andra upplagan., C. H. Beck – Hart – Nomos, 2016, sidorna 1202 och 1203.

46 När det gäller skillnaden mellan språkversionerna av artikel 14.5 i direktiv 2011/95, se punkt 76 i detta förslag till avgörande.

47 Detta förfarande ska ske i överensstämmelse med de bestämmelser som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60).

48 Se artikel 23.4, artikel 24.1 och artikel 25.1 i direktiv 2011/95.

49 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 96) medför emellertid en skyldighet för medlemsstaterna att garantera vissa minimirättigheter för personer som ansöker om internationellt skydd.

50 I detta hänseende anges i skäl 32 i direktiv 2011/95 att [s]åsom anges i artikel 14 kan status även innefatta flyktingstatus. Även om det är svårt att utläsa en entydig betydelse av detta skäl, vittnar det enligt min uppfattning om att lagstiftaren har avsett ge ordet status i artikel 14.4 och 14.5 i detta direktiv en betydelse som skiljer sig en del från den som det ges i artikel 2 e i detta direktiv.

51 I synnerhet medför tillämpningen av artikel 14.4 och 14.5 i direktiv 2011/95 en förlust av den rätt till uppehållstillstånd som föreskrivs i artikel 24.1 i detta direktiv. Således kan de berörda flyktingarna bli föremål för ett beslut om återvändande och, i förekommande fall, utvisas till ett land där de inte riskerar att utsättas för förföljelse eller allvarlig skada i den mening som avses i artikel 15 i direktiv 2011/95, det vill säga dödsstraff eller avrättning, tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning av en sökande i ursprungslandet, eller allvarligt och personligt hot mot en civilpersons liv eller lem på grund av urskillningslöst våld i situationer av internationell eller intern väpnad konflikt (se dom av den 24 juni 2015, H.T. ( C‑373/13, EU:C:2015:413, punkt 43)), om något sådant land ens kan ta emot dem. Medlemsstaterna ska således iaktta de garantier som föreskrivs i artikel 32 i Genèvekonventionen (se punkt 112 och följande punkter i detta förslag till avgörande). Vidare förlorar de flyktingar som avses i artikel 14.4 och 14.5 i direktiv 2011/95 fördelen av de övriga rättigheter som anges i kapitel VII i detta direktiv. Deras situation särskiljer sig i denna mening från situationen för flyktingar som endast fråntas ett uppehållstillstånd med tillämpning av artikel 24.1 i direktiv 2011/95. De sistnämnda fortsätter att åtnjuta alla de övriga rättigheter som föreskrivs i kapitel VII i detta direktiv (se dom av den 24 juni 2015, H.T. ( C‑373/13, EU:C:2015:413, punkt 95), eftersom de tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen som kan berättiga att uppehållstillstånd inte ges även kan medföra en begränsning av de fördelar som är knutna till sammanhållning av familjer och till utfärdandet av resedokument (se artikel 23.4 och artikel 25.1 i direktiv 2011/95).

52 Se, i detta hänseende, UNHCR, Pièces d’identité pour les réfugiés, EC/SCP/33, 20 juli 1984, tillgänglig på webbplatsen http://www.unhcr.org/fr/excom/scip/4b30a5862c/pieces-didentite-refugies.html. Enligt UNHCR ska en flykting, för att kunna åtnjuta en behandling som motsvarar erkända internationella normer, kunna vittna i förhållande till myndigheternas representanter, inte bara om sin identitet utan också om sin situation som flykting.

53 Den situation som avses i artikel 14.4 i direktiv 2011/95 skiljer sig i denna mening från den situation som omfattas av artikel 14.3, såsom den som var aktuell i ett av de två mål som ledde fram till domen av den 9 november 2010, B och D C‑57/09 C‑101/09, EU:C:2010:661, punkt 60). Denna sistnämnda bestämmelse är nämligen tillämplig på personer avseende vilka ställningen som flykting aldrig borde ha erkänts, varför medlemsstaterna måsta återkalla både erkännandet av denna ställning och beviljandet av de rättigheter som följer av detta.

54 UNHCR, Note sur l’annulation du statut de réfugié, 22 november 2004, tillgänglig på webbplatsen http://www.refworld.org/docid/4551f8714.html, punkt 2.

55 UNHCR:s kommentarer till [direktiv 2004/83], den 28 januari 2005, tillgängliga på webbplatsen http://www.refworld.org/docid/44ca0d504.html, s. 32, citerade i punkt 7 i detta förslag till avgörande. Se även UNHCR comments on the European Commission’s proposal for a Directive of the European Parliament and of the Council on minimum standards for the qualification and status of third country nationals or stateless persons as beneficiaries of international protection and the content of the protection granted [KOM(2009) 551, av den 21 oktober 2009)], tillgänglig på webbplatsen http://www.unhcr.org/protection/operations/4c5037f99/unhcr-comments-european-commissions-proposal-directive-european-parliament.html, s. 14, och UNHCR, Asylum in the European Union. A Study of the Implementation of the Qualification Directive, november 2007, tillgänglig på webbplatsen http://www.refworld.org/docid/473050632.html, s. 94.

56 Den tjeckiska asyllagen, såsom den hänskjutande domstolen har framställt den i mål C‑391/16 (se punkt 26 i detta förslag till avgörande) tycks återspegla denna tolkning.

57 Se punkterna 112–130 i detta förslag till avgörande.

58 Se artikel 20.1 i direktiv 2011/95.

59 Se artiklarna 24, 28, 30 och 34 i direktiv 2011/95.

60 Se artikel 25 i direktiv 2011/95 och artikel 28 i Genèvekonventionen.

61 Se artikel 33 i direktiv 2011/95 och artikel 26 i Genèvekonventionen.

62 Se artikel 26 i direktiv 2011/95 och artiklarna 17–19 samt artikel 24 i Genèvekonventionen.

63 Se artikel 32 i direktiv 2011/95 och artikel 21 i Genèvekonventionen.

64 Se artikel 29 i direktiv 2011/95 och artikel 23 i Genèvekonventionen. De rättigheter som föreskrivs i kapitel VII i detta direktiv vilka överlappar de rättigheter som stadgas i denna konvention omfattar, bland annat, rätten till skydd mot avvisning (artikel 21 i detta direktiv och artikel 33 i Genèvekonventionen). Enligt artikel 14.6 i samma direktiv ska tillämpningen av artikel 14.4 och 14.5 emellertid inte medföra förlust av denna rätt.

65 Se punkt 112 i detta förslag till avgörande.

66 UNHCR, Lawfully Staying – A Note on Interpretation, 3 maj 1988, tillgänglig på webbplatsen http://www.refworld.org/docid/42ad93304.html. UNHCR angav emellertid, i punkterna 16–22 i detta meddelande, att en vistelse som inte är regulariserad enligt nationell rätt ändå, beroende på omständigheterna, kan betraktas som lovlig i den mening som avses i Genèvekonventionen. Se även, Additional UNHCR Observations on Article 33(2) of the 1951 Convention in the Context of the Draft Qualification Directive, december 2002, tillgänglig på webbplatsen http://www.refworld.org/docid/437c6e874.html, fotnot 1.

67 Det ska emellertid erinras om att enligt unionsrätten har en medlemsstat som fråntar en flykting hans eller hennes uppehållstillstånd med tillämpning av artikel 24.1 i direktiv 2011/95 en fortsatt skyldighet att låta flyktingen åtnjuta alla de övriga rättigheter som föreskrivs i kapitel VII i detta direktiv (se fotnot 51 i detta förslag till avgörande).

68 Jag tror att det bör tilläggas att när en flykting som olovligen vistas i landet enligt tillämpning av artikel 14.4 eller 14.5 i direktiv 2011/95 är föremål för ett återvändandebeslut som inte kan verkställas på grund av principen om non-refoulement eller medlemsstaternas skyldigheter enligt stadgan, omfattas hans eller hennes situation också av tillämpningsområdet för artikel 14 i Europarådets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98). I denna bestämmelse föreskrivs att medlemsstaterna, under tidsperioder för vilka verkställigheten av avlägsnandet skjutits upp, så långt som möjligt ska säkerställa att de berördas familjemedlemmar ska hållas samlade och att akutsjukvård och nödvändig behandling av sjukdomar tillhandahålls.

69 UNHCR:s kommentar till [direktiv 2004/83], av den 28 januari 2005, tillgänglig på webbplatsen http://www.refworld.org/docid/44ca0d504.html, s. 32, citerad i punkt 33 i detta förslag till avgörande.

70 Se UNHCR:s Comments on the European Commission Proposal for a Qualification Regulation – KOM (2016) 466, februari 2018, tillgängliga på webbplatsen http://www.refworld.org/docid/5a7835f24.html, s. 23. UNHCR rekommenderade att situationen för flyktingar som inte utgör något hot mot den offentliga ordningen eller säkerheten skulle behandlas i den bestämmelse som motsvarade artikel 21.2 i direktiv 2011/95 och att denna bestämmelse skulle kompletteras med följande text: Persons to whom points (a) and (b) [apply] shall be entitled to rights set out in or similar to those set out in Articles 3, 4, 13, 16, 20, 22, 25, 27, 29, 31 and 32 of the Geneva Convention in so far as they are present in the Member State.

71 Se, bland annat, dom av den 29 januari 2009, Petrosian ( C‑19/08, EU:C:2009:41, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

72 I dom av den 12 juli 2005, kommissionen/Frankrike ( C‑304/02, EU:C:2005:444, punkt 83), gav domstolen en kumulativ betydelse åt konjunktionen eller i artikel 260.2 FEUF, vilken föreskriver en möjlighet för domstolen att ålägga en medlemsstat betalning av ett standardbelopp eller vite om medlemsstaten inte har vidtagit de åtgärder som krävs för att följa en dom av domstolen i ett mål om fördragsbrott. Se även dom av den 10 mars 2005, Tempelman och van Schaijk ( C‑96/03 och C‑97/03, EU:C:2005:145, punkt 43) och, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Mengozzis förslag till avgörande Georgakis ( C‑391/04, EU:C:2006:669, punkt 62).

73 Vid förhandlingen anförde emellertid Europaparlamentet och kommissionen att avsaknaden av hänvisningar till artiklarna 13 och 27 i Genèvekonventionen i lydelsen i artikel 14.6 i direktiv 2011/95 förklaras av vikten av att behandla de flyktingar som avses i artikel 14.4 och 14.5 på ett mindre fördelaktigt sätt än de flyktingar som, utan att omfattas av tillämpningsområdet för dessa bestämmelser, inte (eller inte ännu) vistas lovligen i en medlemsstat. Jag tvivlar på att en sådan tolkning överensstämmer med artikel 18 i stadgan och artikel 78.1 FEUF, eftersom det i Genèvekonventionen föreskrivs att de aktuella rättigheterna ska gälla för varje flykting utan att någon begränsning anges, vilket UNHCR också har funnit i sina ställningstaganden som anges i punkt 113 i detta förslag till avgörande.

74 Således följer rätten till utfärdande av en identitetshandling redan av de övriga rättigheter som anges i artikel 14.6 i direktiv 2011/95, eftersom den är nödvändig för ett effektivt utnyttjande av dessa rättigheter. Ett jämförbart resonemang ledde domstolen i mål av den 18 december 2014, Abdida ( C‑562/13, EU:C:2014:2453, punkterna 59 och 60), att slå fast att en medlemsstat är skyldig att i största möjliga utsträckning tillgodose de grundläggande behoven hos en tredjelandsmedborgare för vilken denna medlemsstat är skyldig att tillhandahålla akutsjukvård och nödvändig behandling av sjukdomar som föreskrivs i artikel 14.1 b i direktiv 2008/115. Även om denna skyldighet inte uttryckligen föreskrivs i detta direktiv skulle nämligen de reella verkningarna av artikel 14.1 b gå förlorade om dessa behov inte tillgodosågs.

75 Se UNHCR, Pièces d’identité pour les réfugiés, EC/SCP/33, 20 juli 1984, tillgänglig på webbplatsen http://www.unhcr.org/fr/excom/scip/4b30a5862c/pieces-didentite-refugies.html, punkt 2 och UNHCR:s kommentarer avseende [direktiv 2004/83], den 28 januari 2005, tillgänglig på webbplatsen http://www.refworld.org/docid/44ca0d504.html, s. 43. Se, i detta hänseende, punkt 97 i detta förslag till avgörande.

76 I artikel 1 i Genèvekonventionen definieras begreppet flykting. Artiklarna 36–46 i Genèvekonventionen utgör, vad dem beträffar, verkställighetsbestämmelser och övergångsbestämmelser och rör således inte innehållet i flyktingarnas rättigheter.

77 Den särskilda betydelsen av rätten till tillgång till offentlig undervisning i lägre grundskola, som föreskrivs i artikel 22.1 i Genèvekonventionen, följer av artikel 14 i direktiv 2013/33. I denna bestämmelse föreskrivs en skyldighet för medlemsstaterna att bevilja underåriga barn till sökande och underåriga sökande tillträde till utbildningssystemet – åtminstone inom det offentliga utbildningssystemet – på liknande villkor som de egna medborgarna [se, även, artikel 14.1 c i direktiv 2008/115]. Artikel 8 i direktiv 2013/33, enligt vilken [m]edlemsstaterna inte får hålla en person i förvar av enbart det skälet att han eller hon är en sökande [av internationellt skydd], vittnar om den väsentliga plats som det förbud att utdöma straffrättsliga påföljder för flyktingar enbart på grund av deras inresa eller olovliga vistelse som föreskrivs i artikel 31 i denna konvention har, som skäl 15 i detta direktiv specifikt citerar [se även skäl 20 och artikel 28.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013, av den 26 juni 2013, om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31)].

78 Flera medlemsstater, nämligen Republiken Estland, Irland, Republiken Österrike, Konungariket Sverige samt Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland har uttryckt vissa förbehåll avseende artikel 25 i Genèvekonventionen. Republiken Frankrike och Irland har gjort förbehåll avseende artikel 29 i denna konvention. Se Collection des Traités des Nations unies, tillgänglig på webbplatsen https://treaties.un.org/pages/ViewDetailsII.aspx?src=TREATY&mtdsg_no=V-2&chapter=5&Temp=mtdsg2&clang=_fr.

79 Se, när det gäller räckvidden av artikel 2.1 och artikel 3 i Europakonventionen (som motsvarar artikel 2.1 och artikel 4 i stadgan), Europadomstolens dom av den 10 april 2012, Panaitescu/Rumänien (CE:ECHR:2012:0410JUD003090906, §§ 27–30 och där angiven rättspraxis). Det ska erinras om att det följer av artikel 52.3 i stadgan att i den mån som denna stadga omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europakonventionen ska de ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen. Denna bestämmelse hindrar inte unionsrätten från att tillförsäkra ett mer långtgående skydd. I förekommande fall kan fråntagandet av rätten till viss medicinsk vård även åsidosätta artikel 14.1 b i direktiv 2008/115 (se fotnot 68 i detta förslag till avgörande).

80 Se fotnot 51 i detta förslag till avgörande.

81 Enligt Europadomstolens praxis garanterar inte Europakonventionen en utlännings rätt att inresa eller vistas i ett särskilt land och de fördragsslutande staterna har rätt att, med stöd av en väletablerade folkrättslig princip och utan att det påverkar deras åtaganden till följd av fördragen (inbegripet Europakonventionen), att kontrollera utlänningars inresa, vistelse och avvisning. Åtgärder för begränsning av en utlännings uppehållsrätt kan, i vissa fall, ge upphov till ett åsidosättande av artikel 8 i Europakonventionen de leder till oproportionerliga följder för hans eller hennes privatliv och/eller familjeliv [se, bland annat, dom av den 26 juni 2012, Kurić m.fl.]/Slovenien (CE:ECHR:2012:0626JUD002682806, § 355 och där angiven rättspraxis)]. När det gäller faktorer som ska beaktas i syfte att pröva proportionaliteten av en avvisningsåtgärd, se Europadomstolens dom av den 2 augusti 2001, Boultif/Schweiz (CE:ECHR:2001:0802JUD005427300, § 48) och av den 18 oktober 2006, Üner/Nederländerna (CE:ECHR:2006:1018JUD004641099, §§ 57 och 58). Dessa principer är även tillämpliga när proportionaliteten av ett beslut om vägran att bevilja uppehållstillstånd [se, bland annat, Europadomstolens dom av den 1 mars 2018, Ejimson/Tyskland (CE:ECHR:2018:0301JUD005868112, §§ 56 och 57)].

82 Se, bland annat, Europadomstolens dom av den 9 oktober 2003, Slivenko/Lettland (CE:ECHR:2003:1009JUD004832199, § 96) och, för ett liknande resonemang, dom av den 18 oktober 2006, Üner/Nederländerna (CE:ECHR:2006:1018JUD004641099, § 59).