Förslag till förhandsavgörande av generaladvokat Eleanor Sharpston föredraget den 19 april 2018

1 Originalspråk: engelska.

2 Associeringsrådets beslut nr 2/76 av den 20 december 1976 om genomförandet av artikel 12 i associeringsavtalet (nedan kallat beslut nr 2/76). Beslutet har inte publicerats i Europeiska unionens officiella tidning. Det är emellertid tillgängligt i en användbar samling av relevanta texter som publicerats med rådets medgivande år 1992: se https://www.ab.gov.tr/files/ardb/evt/EEC-Turkey_association_agreements_and_protocols_and_other_basic_texts.pdf (nedan kallat rådets textsamling).

3 Avtal om upprättandet av en associering mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Turkiet och tilläggsprotokollet, undertecknat i Ankara den 12 september 1963 (EGT C 113, 1973, s. 1).

4 Om associeringsrådets upprättande och funktionssätt, se artikel 22 ff i associeringsavtalet.

5 Associeringsrådets beslut nr 1/80 av den 19 september 1980 om utvecklingen av associeringen som kommit till stånd enligt avtalet om upprättandet av en associering mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Turkiet (beslut nr 1/80). Beslutet har inte publicerats i Europeiska unionens officiella tidning men är tillgängligt i rådets textsamling.

6 Artikel 2.3 i associeringsavtalet. Den första och den andra fasen avslutades den 1 januari 1973 (med ikraftträdandet av tilläggsprotokollet till associeringsavtalet, undertecknat i Bryssel den 23 november 1970 (EGT C 113, 1970, s. 17) (tilläggsprotokollet)) respektive den 31 december 1995 (med ikraftträdandet av associeringsrådets beslut nr 1/95 av den 22 december 1995 om genomförandet av slutfasen i tullunionen [som avses i artikel 2.2 i associeringsavtalet] (EGT L 35, 1996, s. 1)).

7 Artikel 3 i associeringsavtalet.

8 Artikel 4.1 i associeringsavtalet.

9 Artikel 5 i associeringsavtalet.

10 Se skäl 3 i tilläggsprotokollet.

11 Artikel 1.1 och 1.2 i beslut nr 2/76. Fastän beslutets rubrik anger att det är ett beslut om genomförande av artikel 12 i [associeringsavtalet], framgår det klart av skäl 2 och av artikel 1.1 att den verkliga lagliga grunden är artikel 36 i tilläggsprotokollet.

12 Artikel 11 i beslut nr 2/76.

13 Artikel 13 i beslut nr 2/76.

14 Associeringsrådet har vidtagit andra åtgärder, som inte är av betydelse i detta mål, rörande turkiska arbetstagares rättigheter, särskilt genomassocieringsrådets beslut nr 3/80 av den 19 september 1980 om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas medlemsstaters system för social trygghet på turkiska arbetstagare och medlemmar av deras familjer (EGT C 110, 1983, s. 60).

15 Artikel 16.1 i beslut nr 1/80.

16 Artikel 5.1.1 i förordningen om genomförande av utlänningslagen.

17 30 § punkt 1 vistelselagen.

18 30 § punkt 1 vistelselagen.

19 Skäl 1 i ingressen till associeringsavtalet och artikel 2.1 i detta.

20 Skäl 4 och artikel 28 i associeringsavtalet. Detta avtal begränsar sig till att slå fast att parterna, när tillämpningen av avtalet gör det möjligt att anta att Turkiet kommer att acceptera samtliga förpliktelser som följer av FEUF, ska undersöka möjligheten av Turkiets anslutning till EU. Se också dom av den 4 maj 1999, Sürül, C-262/96, EU:C:1999:228, punkt 70.

21 Domar av den 8 december 2011, Ziebell, C‑371/08, EU:C:2011:809, punkt 64, den 24 september 2013, Demirkan, C‑221/11, EU:C:2013:583, punkterna 50 och 51, och dom av den 12 april 2016, Genc, C‑561/14, EU:C:2016:247, punkt 52.

22 Se om detta artiklarna 2.1 och 2.2, 3, 4 och 5 i associeringsavtalet. Det ekonomiska syftet framgår också av rubrikerna till kapitel 1, 2 och 3 i del II i avtalet, som rör tillämpningen under övergångsfasen. Dessa kapitel har rubrikerna Tullunion, Jordbruk och Andra ekonomiska bestämmelser. Se i detta hänseende dom av den 24 september 2013, Demirkan, C‑221/11, EU:C:2013:583, punkt 51.

23 Se skäl 4 i associeringsavtalet.

24 Se skäl 5 och artikel 1.1 i beslut nr 2/76.

25 Se skäl 2 och artikel 1 i beslut nr 1/80. Se också, i samma riktning, dom av den 6 juni 1995, Bozkurt, C‑434/93, EU:C:1995:168, punkt 14.

26 Dom av den 18 december 2014, Förenade kungariket/rådet, C‑81/13, EU:C:2014:2449, punkt 52. Se också generaladvokat Kokotts förslag i samma mål, EU:C:2014:2114, punkt 79.

27 Avtal om det europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) av den 2 maj 1992 (EGT L 1, 1994, s. 3) och avtal mellan den Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och den schweiziska konfederationen, å den andra, om fri rörlighet för personer (EGT L 114, 2002, s. 6). Se om detta generaladvokat Kokotts förslag i målet Förenade kungariket/rådet, C‑81/13, EU:C:2014:2114, punkterna 74–80.

28 Dom av den 18 december 2014, Förenade kungariket/rådet, C‑81/13, EU:C:2014:2449, punkt 50.

29 Dom av den 24 september 2013, Demirkan, C‑221/11, EU:C:2013:583, punkt 53 och där angiven rättspraxis.

30 Dom av den 8 december 2011, Ziebell, C‑371/08, EU:C:2011:809, punkt 61 och där angiven rättspraxis.

31 Wienkonventionen om traktaträtten, Vienna Convention on the Law of Treaties, undertecknad i Wien den 23 maj 1969, United Nations Treaty Series, vol. 1155, s. 331 (VCLT).

32 Yttrande 1/91 (första yttrandet om EES-överenskommelsen) av den 14 december 1991, EU:C:1991:490, punkt 14.

33 Dom av den 9 februari 1982, Polydor och RSO Records, 270/80, EU:C:1982:43, punkt 15. Det målet rörde ett avtal som ingåtts mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Republiken Portugal, undertecknat den 22 juli 1972 (EGT L 301, 1972, s. 167).

34 Dom av den 8 december 2011, Ziebell, C‑371/08, EU:C:2011:809, punkt 62.

35 Se på liknande sätt dom av den 27 september 2001, Gloszczuk, C‑63/99, EU:C:2001:488, punkt 52, med avseende på Europaöverenskommelsen om upprättande av associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Polen, å andra sidan (EGT L 348, 1993, s. 2). Se också generaladvokat Cruz Villalóns förslag i målet Demirkan, C‑221/11, EU:C:2013:237, punkt 63.

36 Se generaladvokat Cruz Villalóns förslag i målet Demirkan, C‑221/11, EU:C:2013:237, punkt 60.

37 Se, för ett motsvarande synsätt, dom av den 6 juni 1995, Bozkurt, C‑434/93, EU:C:1995:168, punkt 20. Se också dom av den 12 april 2016, Genc, C‑561/14, EU:C:2016:247, punkt 52 och där angiven rättspraxis.

38 Dom av den 18 december 2014, Förenade kungariket/rådet, C‑81/13, EU:C:2014:2449, punkt 51.

39 Se, för liknande resonemang, dom av den 29 mars 2012, Kahveci, C‑7/10 och C‑9/10, EU:C:2012:180, punkt 25; se vidare principerna i punkt 35 här ovan.

40 Det första steget i denna riktning togs i dom av den 5 oktober 1994, Eroglu, C‑355/93, EU:C:1994:369, punkt 21, om möjligheten för turkiska arbetstagare att förlänga sina uppehållstillstånd. Se även dom av den 10 februari 2000, Nazli, C‑340/97, EU:C:2000:77, punkterna 56 och 57, om tillämpningsområdet för undantaget för allmän ordning enligt artikel 14.1 i beslut nr 1/80. Vad gäller friheten att tillhandahålla tjänster, se dom av den 11 maj 2000, Savas, C‑37/98, EU:C:2000:224, punkterna 47 och 48, som inspirerades av artikel 53 EG vid tolkningen av artikel 41.1 i tilläggsprotokollet.

41 Rådets förordning av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, 1968, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 33). Se dom av den 19 juli 2012, Dülger, C-451/11, EU:C:2012:504, punkt 49 och där angiven rättspraxis.

42 Direktiv av den 25 februari 1964 om samordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa (EGT 56, 1964, s. 850; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 28). Se dom av den 4 oktober 2007, Polat, C-349/06, EU:C:2007:581, punkterna 30 och 31 och där angiven rättspraxis.

43 Rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter – Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund (EGT L 145, 1977, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 28). Se dom av den 9 december 2010, Toprak, C‑300/09 och C‑301/09, EU:C:2010:756, punkterna 56–58.

44 Dom av den 26 februari 1991, Antonissen, C-292/89, EU:C:1991:80. Domstolen ansåg i punkt 13 att fördragsprinciperna om fri rörlighet för arbetstagare innefattar en rätt för unionsmedborgare att vistas i andra medlemsstater för att söka anställning.

45 Dom av den 16 december 1992, Kus, C-237/91, EU:C:1992:527, punkt 35. Hänvisning till domstolens praxis i fråga om fri rörlighet för arbetstagare enligt EU-rätten har sedan dess varit allmän praxis. Se, bland annat, dom av den 10 februari 2000, Nazli, C-340/97, EU:C:2000:77, punkt 57, och dom av den 11 november 2004, Cetinkaya, C-467/02, EU:C:2004:708, punkterna 44 och 45.

46 Se, till exempel, dom av den 21 oktober 2003, Abatay m.fl., C‑317/01 och C‑369/01, EU:C:2003:572, punkt 81, om tolkning av standstill-klausulen i artikel 13 i beslut nr 1/80, där domstolen hämtade inspiration från sin praxis om associeringen med Grekland (dom av den 23 mars 1983, Peskeloglou, 77/82, EU:C:1983:92). Se också beslut av den 25 juli 2008, Real Sociedad de Fútbol och Kahveci, C‑152/08, EU:C:2008:450, punkt 21 ff, där domstolen hänvisade till sin praxis om associeringsavtalet med Slovakien och partnerskapsavtalet med Ryssland (Europaavtalet om upprättandet av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater å ena sidan och Slovakiska Republiken å andra sidan (EGT L 359, 1994, s. 2) och avtal om partnerskap och samarbete som upprättar ett partnerskap mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Ryska federationen, å andra sidan (EGT L 327, 1997, s. 3) och ansåg parallellerna vara tillräckligt tydliga för att kunna avgöra målet med ett motiverat beslut. I en dom av den 29 mars 2012 (utan samband med tidigare nämnda avgöranden), Kahveci, C‑7/10 och C‑9/10, EU:C:2012:180, punkt 34, gjorde domstolen åtskillnad mellan beslut nr 1/80, å ena sidan, och samarbetsavtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Marocko (EGT L 264, 1978, s. 2), å andra sidan, på grund av de olika allmänna ändamål de strävade efter i sociala frågor.

47 Dom av den 24 september 2013, Demirkan, C‑221/11, EU:C:2013:583, punkt 44.

48 Se, för ett motsvarande synsätt, dom av den 6 juni 1995, Bozkurt, C‑434/93, EU:C:1995:168, punkterna 40 och 41.

49 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77) (nedan kallat direktiv 2004/38).

50 Dom av den 8 december 2011, Ziebell, C‑371/08, EU:C:2011:809, punkt 60 ff.

51 Dom av den 31 januari 1984, Luisi och Carbone, 286/82 och 26/83, EU:C:1984:35.

52 Dom av den 24 september 2013, Demirkan, C‑221/11, EU:C:2013:583, punkt 59 ff.

53 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 september 1990, Sevince, C‑192/89, EU:C:1990:322, punkt 15 ff.

54 I det system som skapades genom associeringsavtalet överlämnas tillskapandet av nya rättigheter och privilegier för de avtalsslutande parternas medborgare till associeringsrådet, som tillerkänts lagstiftande befogenheter (se artikel 36 i tilläggsprotokollet).

55 Se, för en liknande situation, dom av den 15 november 2011, Dereci m.fl., C‑256/11, EU:C:2011:734, punkt 89 och där angiven rättspraxis.

56 Dom av den 21 juli 2011, Oguz, C‑186/10, EU:C:2011:509, punkt 22 och där angiven rättspraxis.

57 Se dom av den 20 september 2007, Tum och Dari, C‑16/05, EU:C:2007:530, punkt 58 (i samband med etableringsfrihet).

58 Dom av den 6 juni 1995, Bozkurt, C‑434/93, EU:C:1995:168.

59 Artikel 13 i beslut nr 2/76.

60 Artikel 11 i beslut nr 2/76; se vidare skäl 5 i beslutet.

61 Artikel 30 i beslut nr 1/80.

62 Artikel 16 i beslut nr 1/80.

63 Det kan råda vissa tvivel om huruvida beslut nr 2/76 var tillämpligt retroaktivt mellan den 1 december 1976 och den 20 december 1976 (jämför och notera skillnader mellan artikel 1.2 och artikel 13 i detta beslut). Lyckligtvis är det inte nödvändigt att avgöra den frågan för att besvara de frågor som ställts av den nationella domstolen.

64 Artikel 16.2 i beslut nr 1/80 hänvisar till antagandet av ett nytt instrument innehållande lösningar som skulle kunna gälla från den 1 december 1983. Inget sådant nytt instrument blev emellertid antaget, och beslut nr 1/80 innehåller inget stoppdatum för avsnitt 1 i kapitel II.

65 Som kommissionen framhöll vid förhandlingen är detta också den lösning som antogs av VCLT. Enligt artikel 70 i VCLT (om följderna av en traktats upphörande) ska en traktats upphörande ej påverka någon rättighet eller förpliktelse eller något rättsläge som uppstått för parterna genom fullgörande av traktaten innan den upphörde (artikel 70.1.b). Landeshauptstadt Stuttgart och den tyska regeringen har stött sig på artikel 59 i VCLT (en traktats upphörande eller suspension till följd av ingående av en senare traktat), men jag tror inte att något av de där angivna villkoren är uppfyllt i detta fall. Framför allt finns det ingenting som tyder på att parterna avsåg att beslut nr 1/80, utöver att bestämma framtiden, skulle ha retroaktiv verkan.

66 Dom av den 6 juni 1995, Bozkurt, C‑434/93, EU:C:1995:168, punkt 14.

67 Rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav (EGT L 81, 2001, s. 1), senast ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/850 av den 17 maj 2017 (EUT L 133, 2017, s. 1).

68 Domar av den 12 april 2016, Genc, C‑561/14, EU:C:2016:247, och av den 10 juli 2014, Dogan, C‑138/13, EU:C:2014:2066.

69 Dom av den 30 september 1987, Demirel, 12/86, EU:C:1987:400.

70 Generaladvokat Darmons förslag i målet Demirel, 12/86, EU:C:1987:232, punkterna 27 och 28. Förordning nr 15 om inledande åtgärder för genomförande av arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT 57, 1961, s. 1073) (förordning nr 15) innehöll också några bestämmelser om familjeåterförening för medborgare i medlemsstaterna som hade utövat sin rätt till fri rörlighet för arbetstagare.

71 Enligt artikel 36 i tilläggsprotokollet har associeringsrådet exklusiv kompetens att utfärda detaljregler i detta syfte.

72 Se dom av den 30 september 1987, Demirel, 12/86, EU:C:1987:400, punkt 22.

73 Se dom av den 30 september 1987, Demirel, 12/86, EU:C:1987:400, punkterna 23 och 24.

74 Dom av den 12 april 2016, Genc, C‑561/14, EU:C:2016:247, punkt 46.

75 Dom av den 11 maj 2000, Savas, C‑37/98, EU:C:2000:224.

76 Dom av den 17 september 2009, Sahin, C‑242/06, EU:C:2009:554.

77 Dom av den 12 april 2016, Genc, C‑561/14, EU:C:2016:247, punkt 33. Denna formel tycks först ha tillagts i fråga om artikel 41.1 i tilläggsprotokollet i dom av den 11 maj 2000, Savas, C‑37/98, EU:C:2000:224, punkt 69 (där det anges som ha till föremål eller effekt – ett uttryck ständigt använt av domstolen, uttrycket intended to [i den svenska texten syftar till] i målet Genc tycks vara en variation i fråga om översättning). Domstolens följande praxis har varit konsekvent i detta hänseende. Se bland annat dom av den 29 mars 2017, Tekdemir, C‑652/15, EU:C:2017:239, punkt 25 och där angiven rättspraxis.

78 Den föregående punkten lyder: Domstolen har vidare tolkat artikel 41.1 i tilläggsprotokollet på så sätt att den utgör hinder för att, sedan den rättsakt som bestämmelsen ingår i trädde i kraft i värdmedlemsstaten, nya begränsningar av etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster införs. Förbudet gäller även begränsningar rörande materiella och/eller processuella villkor i fråga om turkiska medborgares första inresa till den berörda medlemsstatens territorium i syfte att utöva nämnda ekonomiska friheter (se dom av den 20 september 2007 i mål C‑16/05, Tum och Dari, EU:C:2007:530, punkt 69, och domen i det ovannämnda målet Soysal och Savatli, punkterna 47 och 49).

79 Dom av den 21 oktober 2003, Abatay m.fl., C‑317/01 och C‑369/01, EU:C:2003:572, punkt 117. Detta synsätt har följts i senare rättspraxis. Se bland annat dom av den 29 mars 2017, Tekdemir, C‑652/15, EU:C:2017:239, punkt 25 och där angiven rättspraxis.

80 Se punkterna 34–37 ovan.

81 Dom av den 12 april 2016, Genc, C‑561/14, EU:C:2016:247, punkterna 45 och 46.

82 Dom av den 10 juli 2014, Dogan, C‑138/13, EU:C:2014:2066. Fastän hon överlämnade ett intyg från Goetheinstitutet om att hon hade genomgått ett språktest på nivå A 1, visade det sig att hon var analfabet och att hon hade besvarat multiple choice-frågor på måfå och lärt sig tre standardmeningar utantill. Se punkterna 17–23 i domen som innehåller en mera fullständig redogörelse för de händelser som lett fram till begäran om ett förhandsavgörande.

83 Dom av den 10 juli 2014, Dogan, C‑138/13, EU:C:2014:2066, punkt 36. Denna dom har utsatts för kritik. Se till exempel Hailbronner, K., The stand still clauses in the EU-Turkey Association Agreement and their impact upon immigration law in the EU Member States, i Rights of third-country nationals under EU association agreements, Brill, Nijhoff, Leiden, Boston, 2015, s. 186–201, särskilt s. 194–197.

84 Dom av den 12 april 2016, Genc, C‑561/14, EU:C:2016:247, punkt 40, med hänvisning till dom av den 10 juli 2014, Dogan, C‑138/13, EU:C:2014:2066, punkt 35.

85 Dom av den 12 april 2016, Genc, C‑561/14, EU:C:2016:247, punkterna 41 och 42, med hänvisning till dom av den 29 april 2010, kommissionen/Nederländerna, C‑92/07, EU:C:2010:228, punkt 48.

86 Dom av den 12 april 2016, Genc, C‑561/14, EU:C:2016:247, punkterna 44 och 45.

87 Dom av den 24 september 2013, Demirkan, C‑221/11, EU:C:2013:583.

88 Dom av den 12 april 2016, Genc, C‑561/14, EU:C:2016:247, punkt 49, med hänvisning till dom av den 17 april 1997, Kadiman, C‑351/95, EU:C:1997:205, punkterna 34–36; dom av den 22 juni 2000, Eyüp, C‑65/98, EU:C:2000:336, punkt 26, och dom av den 30 september 2004, Ayaz, C‑275/02, EU:C:2004:570, punkt 41.

89 Det är riktigt att artikel 41.2 ger associeringsrådet befogenhet att bestämma regler för att etappvis avskaffa existerande begränsningar i etableringsfriheten och i den fria handeln med tjänster. Självklart är det en skillnad mellan att avskaffa existerande begränsningar och att via en standstill-klausul säkerställa att det inte införs nya begränsningar.

90 Dom av den 30 september 1987, Demirel, 12/86, EU:C:1987:400. I målet Bozkurt vägrade domstolen att erkänna en turkisk arbetstagares rätt att kvarstanna i den medlemsstat där han arbetat efter det att han blivit permanent arbetsoförmögen, eftersom det inte fanns någon uttrycklig bestämmelse i rätten kring associeringen EEG-Turkiet som gav en sådan rättighet. Se dom av den 6 juni 1995, C‑434/93, EU:C:1995:168, punkt 40.

91 Se förordning nr 15 (artiklarna 11–15) och förordning nr 1612/68 (artiklarna 10–12) som i skäl 5 erkände att utövandet av fri rörlighet förarbetstagare kräver att hinder för arbetstagarens rätt att förenas med familjen ska avlägsnas.

92 I dom av den 19 juli 2012, Dülger, C‑451/11, EU:C:2012:504, punkt 49, och dom av den 30 september 2004, Ayaz, C‑275/02, EU:C:2004:570, punkt 45, hänvisade domstolen till artikel 10 i förordning nr 1612/68 för tolkningen av begreppet familjemedlem i beslut nr 1/80.

93 Artiklarna 7 första stycket och 11 i beslut nr 1/80.

94 Artiklarna 7 första stycket (de två nämnda fallen av viss tids bosättning) samt 9 och 13 i beslut nr 1/80.

95 Dom av den 18 juli 2007, Derin, C‑325/05, EU:C:2007:442, punkt 64.

96 Dom av den 21 januari 2010, Bekleyen, C‑462/08, EU:C:2010:30, punkt 36 med hänvisning till dom av den 16 mars 2000, Ergat, C‑329/97, EU:C:2000:133, punkt 42.

97 Se dom av den 12 april 2016, Genc, C‑561/14, EU:C:2016:247, punkterna 45 och 46.

98 Dom av den 7 november 2013, Demir, C‑225/12, EU:C:2013:725, punkt 34. På ett tidigare stadium ansåg domstolen, i dom av den 21 oktober 2003, Abatay m.fl., C‑317/01 och C‑369/01, EU:C:2003:572, punkt 84, att artikel 13 i beslut nr 1/80 kan vara till fördel för en turkisk medborgare endast om han iakttagit värdmedlemsstatens regler för inresa, uppehåll och, i förekommande fall, anställning och han därför är lagligt bosatt på den statens territorium.

99 Dom av den 21 oktober 2003, Abatay m.fl., C‑317/01 och C‑369/01, EU:C:2003:572.

100 Dom av den 19 februari 2009, Soysal och Savatli, C‑228/06, EU:C:2009:101.

101 Dom av den 17 september 2009, Sahin, C‑242/06, EU:C:2009:554.

102 Se skäl 2 och 5 i beslut nr 2/76.

103 Formuleringen av den engelska texten är egendomlig genom att den anger att ”de [det vill säga turkiska barn] också kan bli berättigade till dessa förmåner. Lyckligtvis är det inte nödvändigt att gå närmare in på denna fråga.

104 Se skäl 4 i beslut nr 1/80.

105 Se punkterna 74–81 ovan.

106 Direktiv 2003/86 av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening (EUT L 251, 2003, s. 12).

107 Artikel 3.4 i direktiv 2003/86 anger uttryckligen att direktivet inte ska påverka tillämpningen av förmånligare bestämmelser i, bland annat, bilaterala … avtal mellan gemenskapen eller gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och tredje länder å andra sidan. Sådana bilaterala avtal inkluderar uppenbart associeringsavtalet och beslut nr 1/80. Om bestämmelserna i beslutet är mera förmånliga, ska de i alla fall gälla. Se också mitt förslag i målet Pehlivan, C‑484/07, EU:C:2010:410, punkt 65.

108 Se domar av den 12 april 2016, Genc, C‑561/14, EU:C:2016:247, och dom av den 29 mars 2017, Tekdemir, C‑652/15, EU:C:2017:239.

109 Dom av den 29 april 2010, kommissionen/Nederländerna, C‑92/07, EU:C:2010:228, punkt 62 och där angiven rättspraxis. Se också dom av den 26 maj 2011, Akdas m.fl., C‑485/07, EU:C:2011:346, punkt 59, i det speciella sammanhanget med sociala förmåner för turkiska arbetstagare.

110 Se mitt förslag i målet Pehlivan, C‑484/07, EU:C:2010:410, punkt 63.

111 Dom av den 18 juli 2007, Derin, C‑325/05, EU:C:2007:442, punkt 68, och dom av den 16 juni 2011, Pehlivan, C‑484/07, EU:C:2011:395, punkt 65. För en mera detaljerad analys av resonemanget i domen i målet Derin, se mitt förslag i målet Bozkurt, C‑303/08, EU:C:2010:413, punkt 50.

112 Dom av den 17 september 2009, Sahin, C‑242/06, EU:C:2009:554, punkt 67 ff. Denna inställning bekräftades i dom av den 29 april 2010, kommissionen/Nederländerna, C‑92/07, EU:C:2010:228, punkt 55 ff.

113 Se, med liknande resonemang, dom av den 29 april 2010, kommissionen/Nederländerna, C‑92/07, EU:C:2010:228, punkt 57 och där angiven rättspraxis.

114 Dom av den 29 april 2010, kommissionen/Nederländerna, C‑92/07, EU:C:2010:228, punkt 55 och där angiven rättspraxis.

115 Dom av den 29 april 2010, kommissionen/Nederländerna, C-92/07, EU:C:2010:228, punkt 75.

116 Bilaga I till förordning nr 539/2001 innehåller en förteckning över länder vilkas medborgare är skyldiga att ha ett visum vid överskridande av medlemsstaternas yttre gränser. I denna förteckning ingår Turkiet. Hänvisningen i artikel 5.2 i direktiv 2004/38 till nationell lag syftar till att täcka situationen i medlemsstater som inte tillämpar denna reglering. Se reviderat förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om rätt för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar att flytta och bosätta sig fritt inom medlemsstaternas territorium (framlagt av kommissionen enligt artikel 250.2 i EG-fördraget) COM(2003) 199 final.

117 Jag hänvisar här till direktiv 2004/38 endast för att granska läget enligt artikel 59 i tilläggsprotokollet.

118 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 april 2010, kommissionen/Nederländerna, C‑92/07, EU:C:2010:228, punkt 71.

119 Se punkt 36 ovan.

120 Se, bland annat, dom av den 11 januari 2007, Lyyski, C‑40/05, EU:C:2007:10, punkt 38.

121 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 november 2004, Cetinkaya, C‑467/02, EU:C:2004:708, punkterna 42–48.

122 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juli 2014, Dogan, C‑138/13, EU:C:2014:2066, punkt 37, i samband med etableringsfrihet. Det målet följde resonemanget i dom av den 7 november 2013, Demir, C‑225/12, EU:C:2013:725, punkt 40 ff, rörande tillträde till en medlemsstats territorium för en turkisk medborgare som avsåg att ta en avlönad anställning. Se också dom av den 12 april 2016, Genc, C‑561/14, EU:C:2016:247, punkt 57.

123 Dom av den 7 november 2013, Demir, C-225/12, EU:C:2013:725, punkt 41.

124 Dom av den 10 juli 2014, Dogan, C-138/13, EU:C:2014:2066, punkt 38. Fastän domstolen inte uttryckligt erkände denna grund som rättfärdigande, utgick den från antagandet att förhindrande av tvångsäktenskap kunde hänföras till tvingande skäl av allmänintresse.

125 Dom av den 12 april 2016, Genc, C-561/14, EU:C:2016:247, punkt 56.

126 Dom av den 29 mars 2017, Tekdemir, C-652/15, EU:C:2017:239, punkt 39.

127 Generaladvokat Mengozzis förslag i målet Genc, C‑561/14, EU:C:2016:28, punkt 34.

128 Dom av den 29 mars 2017, Tekdemir, C‑652/15, EU:C:2017:239, punkterna 35–39.

129 I målen Tekdemir och Genc tillät de nationella reglerna inga undantag och domstolen hade tillräckligt underlag för att bestämma att åtgärderna var oproportionerliga. I förevarande fall tillåter däremot de nationella bestämmelserna att det under vissa omständigheter görs undantag endast om den nationella domstolen kommer att ha nödvändigt material för att pröva lagligheten av de behöriga myndigheternas beslut Se dom av den 11 januari 2007, Lyyski, C‑40/05, EU:C:2007:10, punkt 48.

130 Dom av den 10 juli 2014, Dogan, C‑138/13, EU:C:2014:2066, punkt 37.

131 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 mars 2017, Tekdemir, C‑652/15, EU:C:2017:239, punkt 41.

132 Se, för ett liknande resonemang om krav på uppehållstillstånd, dom av den 29 mars 2017, Tekdemir, C-652/15, EU:C:2017:239, punkterna 42 och 43.

133 När det gäller de faktiska omständigheterna är Nefiye Yöns situation en helt annat än den som klaganden i målet Tekdemir befann sig i. Furkan Tekdemir var ett barn, fött i Tyskland en knapp månad innan en ansökan om uppehållstillstånd gavs in för hans räkning. Han var lagligt bosatt där tillsammans med sin far, som var turkisk arbetstagare (se dom av den 29 mars 2017, Tekdemir, C-652/15, EU:C:2017:239). Nefiye Yön bodde däremot i Turkiet (såvitt det är relevant i detta mål) mellan dagen för sitt giftermål med sin make Yön (2004) och hennes inresa i Nederländerna med ett Schengenvisum utfärdat av den medlemsstaten (mars 2013).