Förslag till yttrande av generaladvokat Gerard Hogan föredraget den 11 mars 2021

1 Originalspråk: engelska.

2 Enligt Europeiska unionens råd berodde detta på att kommissionen aldrig ingav någon rekommendation till rådet om ett beslut om inledande av förhandlingar och bemyndigande av kommissionen att förhandla på unionens vägnar.

3 För en mer övergripande bild av det sammanhang i vilket denna konvention antogs, se Explanatory Report to the Council of Europe Convention on preventing and combating violence against women and domestic violence, Europarådets fördragsserie, nr 210.

4 Enligt internationell rätt motsvarar undertecknandet av ett internationellt avtal en form av preliminärt godkännande. Det medför inte en bindande skyldighet, men indikerar den berörda partens avsikt att ingå avtalet. Även om undertecknandet inte är ett löfte om att ingå avtalet, förbinder det den undertecknande parten att avstå från åtgärder som strider mot avtalets mål eller syfte.

5 Vid den tidpunkt då begäran om yttrande ingavs hade tjugoen av unionens medlemsstater ingått Istanbulkonventionen. I åtminstone två medlemsstater, Republiken Bulgarien och Republiken Slovakien, hade emellertid processen för ingående skjutits upp. I Republiken Bulgarien berodde uppskjutandet på ett beslut från konstitutionsdomstolen, som hade konstaterat en motstridighet mellan Istanbulkonventionen och denna medlemsstats grundlag. I Republiken Slovakien hade nationella rådet med stor majoritet röstat mot ingåendet.

6 Detta förfarande föreskrevs redan i det ursprungliga fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (1957), vilket kanske är överraskande med tanke på de begränsade befogenheter att ingå avtal som Europeiska ekonomiska gemenskapen vid den tidpunkten uttryckligen beviljades. Se Cremona, M., Opinions of the Court of Justice, i Ruiz Fabri, H. (ed.), Max Planck Encyclopaedia of International Procedural Law (EiPro), OUP, Oxford, tillgänglig på internet, punkt 2.

7 Se, exempelvis, dom av den 24 juni 2014, parlamentet/rådet ( C‑658/11, EU:C:2014:2025, punkt 52).

8 Cremona, M., Opinions of the Court of Justice, i Ruiz Fabri, H. (ed.), Max Planck Encyclopaedia of International Procedural Law (MPEiPro), OUP, Oxford, tillgänglig på internet, punkt 3.

9 Ibidem.

10 Yttrande 1/75 (OECD-överenskommelsen om en norm för lokala omkostnader) av den 11 november 1975 ( EU:C:1975:145, s. 1360–1361). Se även, för ett liknande resonemang, yttrande 2/94 (Gemenskapens anslutning till Europakonventionen) av den 28 mars 1996 ( EU:C:1996:140, punkterna 3–6), och yttrande 2/13 (Europeiska unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014 (EU:C:2014:2454, punkterna 145 och 146).

11 Se yttrande 1/15 (PNR-avtalet mellan EU och Kanada) av den 26 juli 2017 ( EU:C:2017:592, punkt 69).

12 Se, för ett liknande resonemang, yttrande 2/91 (ILO-konvention nr 170) av den 19 mars 1993 ( EU:C:1993:106, punkt 3).

13 Enligt internationell rätt ingås ett avtal genom utbyte, deponering eller anmälan av instrument som uttrycker de avtalsslutande parternas slutgiltiga åtagande. Vad gäller Europeiska unionen antar rådet på förslag av förhandlaren ett beslut om ingående av avtalet. Se artikel 218 FEUF och Neframi E., Accords internationaux, Compétence et conclusion, i Jurisclasseur Fascicule 192–1, LexisNexis, 2019.

14 Se, för ett liknande resonemang, yttrande 1/13 (Tredjeländers anslutning till Haagkonventionen) av den 14 oktober 2014 ( EU:C:2014:2303, punkt 54).

15 Domstolen beaktar ibland andra akter än avtalet i fråga, men som har ett direkt samband med det. Se, för ett liknande resonemang, yttrande 1/92 (Andra yttrandet om EES-avtalet) av den 10 april 1992 ( EU:C:1992:189, punkterna 23–25).

16 En begäran om yttrande kan följaktligen inges till domstolen innan internationella förhandlingar har inletts, om föremålet för det planerade avtalet är känt. Se yttrande 1/09 (Avtal om inrättande av ett enhetligt system för patenttvister) av den 8 mars 2011 ( EU:C:2011:123, punkt 55).

17 För ett exempel på denna linje i rättspraxis i samband med en begäran om förhandsavgörande, se dom av den 10 december 2018, Wightman m.fl. ( C‑621/18, EU:C:2018:999, punkt 28).

18 Domstolen är inom ramen för förfarandet för yttrande behörig att ta ställning till unionens befogenhet att ingå en konvention, det förfarande som därvid ska följas eller konventionens förenlighet med fördragen. Se yttrande 1/15 (PNR-avtalet mellan EU och Kanada) av den 26 juli 2017 ( EU:C:2017:592, punkterna 70–72).

19 Yttrande 1/09 (Avtal om inrättande av ett enhetligt system för patenttvister) av den 8 mars 2011 ( EU:C:2011:123, punkterna 47–48).

20 En fråga som avser fristen för antagande av ett beslut om ingående av ett internationellt avtal kan därför inte tas upp till prövning enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 218.11 FEUF, eftersom den tid som det tar att anta ett beslut inte utgör en grund för ogiltigförklaring, om inte annat föreskrivs. Se för ett liknande resonemang, exempelvis, beslut av den 13 december 2000, SGA/kommissionen ( C‑39/00 P, EU:C:2000:685, punkt 44).

21 S. 1361. Min kursivering.

22 Punkterna 15–17).

23 Se yttrande 1/09 (Avtal om inrättande av ett enhetligt system för patenttvister) av den 8 mars 2011 ( EU:C:2011:123, punkt 49).

24 Se yttrande 2/94 (Gemenskapens anslutning till konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna) av den 28 mars 1994 ( EU:C:1996:140, punkterna 20–22), yttrande 1/09 (Avtal om inrättande av ett enhetligt system för patenttvister) av den 8 mars 2011 ( EU:C:2011:123, punkt 49) och yttrande 2/13 (Europeiska unionens anslutning till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna) av den 18 december 2014 ( EU:C:2014:2454, punkt 147). Eftersom Istanbulkonventionens innehåll och väsentliga särdrag är kända, finns det i förevarande fall inget skäl att konstatera att de ställda frågorna inte kan tas upp till prövning enbart på grund av det datum då frågorna ställdes inom ramen för det förfarande som föreskrivs i artikel 218.11 FEUF. Det enda tidskravet är att förfarandet enligt artikel 218.11 FEUF måste åberopas före den dag då det internationella avtalet i fråga ingås av unionen.

25 Dom av den 9 mars 1994, TWD Textilwerke Deggendorf ( C‑188/92, EU:C:1994:90, punkterna 16, 17 och 25).

26 Punkt 14).

27 Yttrande 2/00 (Cartagenaprotokollet om biosäkerhet) av den 6 december 2001 ( EU:C:2001:664, punkt 11).

28 Detta förutsätter att praxisen i fråga var ett av skälen till det omtvistade beslutet eller hade utkristalliserats i interna regler, eller att rådet har hänvisat till den i ett ståndpunktsdokument som antagits inom ramen för passivitetstalan.

29 Även om den andra frågan, såsom den är formulerad, inte specifikt tycks avse ingåendet av Istanbulkonventionen, anser jag inte att detta innebär att den inte kan tas upp till prövning. Syftet med förfarandet för yttrande är nämligen att förekomma de komplikationer som skulle kunna uppstå på internationell nivå om beslutet om ingående av ett internationellt avtal senare skulle förklaras ogiltigt. Inom ramen för detta rådgivande förfarande måste följaktligen varje fråga kunna behandlas som kan påverka giltigheten hos beslutet i fråga. Enligt min mening ankommer det inte på domstolen att yttra sig om huruvida det förutsedda scenariot är troligt eller inte, eftersom det per definition är först när beslutet om ingående har antagits som rådets processuella val kan bli kända och erkännas.

30 Se Adam, S., La procédure d’avis devant la Cour de justice de l’Union européenne, Bruylant, Bryssel, 2011, s. 166.

31 Yttrande 1/09 (Avtal om inrättande av ett enhetligt system för patenttvister) av den 8 mars 2011 ( EU:C:2011:123, punkt 53). Innan förhandlingar har inletts om ingåendet av ett internationellt avtal kan en begäran om yttrande endast avse unionens befogenhet att ingå ett avtal inom området i fråga, förutsatt att det exakta föremålet för det planerade avtalet redan är känt. Se i detta avseende yttrande 2/94 (Gemenskapens anslutning till Europakonventionen) av den 28 mars 1996 ( EU:C:1996:140, punkterna 16–18).

32 I den mån en begäran om yttrande har formulerats på ett sådant sätt att den uppfyller de villkor för upptagande till prövning som följer av ordalydelsen i och de mål som eftersträvas med bestämmelserna om det förfarandet, kan den i allmänhet inte avvisas. Se, i detta avseende, yttrande 3/94 (Ramavtal om bananer) av den 13 december 1995 ( EU:C:1995:436, punkt 22).

33 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 oktober 2009, kommissionen/rådet ( C‑370/07, EU:C:2009:590, punkt 48). Mer allmänt leder ett åsidosättande av en förfaranderegel, enligt domstolens praxis, till ogiltigförklaring av den omtvistade rättsakten endast om regeln i fråga kan påverka rättsaktens innehåll. Se dom av den 29 oktober 1980, van Landewyck m.fl./kommissionen (209/78 till 215/78 och 218/78, EU:C:1980:248, punkt 47). Det räcker emellertid att felaktigheten kan ha påverkat beslutet för att beslutet ska ogiltigförklaras. Se, e contrario, dom av den 21 mars 1990, Belgien/kommissionen ( C‑142/87, EU:C:1990:125, punkt 48).

34 Se, för ett liknande resonemang, domstolens yttrande 1/15 (PNR-avtalet mellan EU och Kanada) av den 26 juli 2017 ( EU:C:2017:592, punkterna 70 och 71).

35 Punkt 49. Som domstolen förklarade i yttrande 1/15 (PNR-avtalet mellan EU och Kanada) av den 26 juli 2017 ( EU:C:2017:592, punkt 71) härrör den konstitutionella betydelsen av att ange de rättsliga grunderna för en rättsakt från den omständigheten att eftersom unionen endast har tilldelade befogenheter, gör denna angivelse det möjligt att knyta de rättsakter som unionen antar till de bestämmelser i fördragen som verkligen bemyndigar den för detta ändamål.

36 Se punkt 51. Det ska emellertid också erinras om att i dom av den 25 oktober 2017, kommissionen/rådet (WRC‑15) ( C‑687/15, EU:C:2017:803), och dom av den 1 oktober 2009, kommissionen/rådet ( C‑370/07, EU:C:2009:590), i vilka domstolen också ogiltigförklarade en akt på grund av ett problem som avsåg de rättsliga grunderna, innehöll akten i fråga ingen uppgift om de rättsliga grunder med stöd av vilka den antagits.

37 Dom av den 27 februari 2014, Förenade kungariket/rådet ( C‑656/11, EU:C:2014:97, punkt 49), och dom av den 22 oktober 2013, kommissionen/rådet ( C‑137/12, EU:C:2013:675, punkt 73).

38 Punkt 117.

39 Jag menar att tillämpningen av dessa protokoll bestäms av den aktuella rättsaktens tillämpningsområde och inte av valet av nämnda rättsakts rättslig(a) grund(er).

40 Även när det gäller en talan om ogiltigförklaring, så avser frågan huruvida en grund har verkan eller är verkningslös uteslutande dess förmåga att, för det fall att talan bifalls på den grunden, resultera i den ogiltigförklaring som sökanden har yrkat på, men påverkar inte på något sätt huruvida grunden kan tas upp till prövning.

41 Yttrande 1/15 ((PNR-avtalet mellan EU och Kanada) av den 26 juli 2017 ( EU:C:2017:592, punkt 74).

42 Ett sådant argument skulle de facto ha verkan endast inom ramen för en passivitetstalan.

43 Dom av den 4 september 2018, kommissionen/rådet (Avtal med Kazakstan) ( C‑244/17, EU:C:2018:662, punkt 36).

44 Dom av den 4 september 2018, kommissionen/rådet (Avtal med Kazakstan) ( C‑244/17, EU:C:2018:662, punkt 37), och dom av den 3 december 2019, Tjeckien/parlamentet och rådet ( C‑482/17, EU:C:2019:1035, punkt 31). Detta synsätt har ibland också benämnts som doktrinen om absorption. Se Maresceau, M., Bilateral Agreements Concluded by the European Community, Recueil Des Cours De l’Academie De Droit International - Collected Courses of the Hague Academy of International Law, vol. 309, 2006, Martinus Nijhoff, Haag, s. 157. Den eller de huvudsakliga eller dominerande beståndsdelarna av en rättsakt ska anses absorbera eventuella övriga syften eller beståndsdelar. Se dom av den 23 februari 1999, parlamentet/rådet ( C‑42/97, EU:C:1999:81, punkt 43), dom av den 30 januari 2001, Spanien/rådet ( C‑36/98, EU:C:2001:64, punkterna 60, 62 och 63), och särskilt dom av den 19 juli 2012, parlamentet/rådet ( C‑130/10, EU:C:2012:472, punkterna 70–74). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet kommissionen/rådet ( C‑94/03, EU:C:2005:308, punkt 31) och målet parlamentet/rådet ( C‑155/07, EU:C:2008:368, punkt 66).

45 Yttrande 1/15 (PNR-avtalet mellan EU och Kanada) av den 26 juli 2017 ( EU:C:2017:592, punkt 77) och dom av den 4 september 2018, kommissionen/rådet (Avtal med Kazakstan) ( C‑244/17, EU:C:2018:662, punkt 37). Av rättspraxis följer att det för tillämpning av två grunder krävs att två villkor är uppfyllda, nämligen, för det första, att rättsakten i fråga samtidigt har flera syften eller flera beståndsdelar, utan att det – eller den – ena är underordnad i förhållande till den andra och olika fördragsbestämmelser således är tillämpliga och, för det andra, att dessa syften eller beståndsdelar är oskiljaktigt förbundna med varandra (och implicit att rättsakten i annat fall måste delas upp).

46 Yttrande 1/15 (PNR-avtalet mellan EU och Kanada) av den 26 juli 2017 ( EU:C:2017:592, punkt 78).

47 Se, för ett liknande resonemang, fotnot 31 i kommissionens förslag till rådets beslut om undertecknande på Europeiska unionens vägnar av Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, COM(2016) 111 final.

48 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet kommissionen/rådet ( C‑13/07, EU:C:2009:190, punkt 113).

49 För det fall detta rent hypotetiskt någonsin skulle inträffa anser jag att detta skulle vara förfarandemissbruk som potentiellt sett skulle kunna leda till att den aktuella bestämmelsen ogiltigförklaras.

50 I yttrande 1/08 (avtal om ändring av listor över särskilda åtaganden enligt GATS) av den 30 november 2009 ( EU:C:2009:739), slog domstolen i punkt 166 fast att vid fastställelse av en rättsakts rättsliga grund(er) ska bestämmelser som är högst sidobetonade i förhållande till ett av rättsaktens syften eller mycket begränsade inte beaktas. På samma sätt fann domstolen i dom av den 4 september 2018, kommissionen/rådet (Avtal med Kazakstan) ( C‑244/17, EU:C:2018:662, punkterna 45 och 46), att bestämmelser i ett internationellt avtal som endast ger uttryck för de avtalande parternas förklaringar om målen för samarbetet och de ämnen som samarbetet ska inrikta sig på utan att ange de konkreta formerna för hur detta samarbete ska genomföras inte ska beaktas vid fastställande av den relevanta rättsliga grunden. Det är dock inte klart huruvida man utifrån detta omvänt kan dra slutsatsen att grupper av bestämmelser som inte omfattas av ett dylikt scenario ska anses spegla en avgörande komponent eller syfte i en rättsakt. Domstolen har fortsatt att upprepa sin rättspraxis angående tyngdpunktstestet. Enligt mitt sätt att se på saken visar det faktum att domstolen har lagt sig vinn om att påpeka det rent uppenbara att bestämmelser som är sidobetonade eller mycket begränsade inte ska beaktas vid fastställande av relevant rättslig grund snarare att domstolen numera gör en mer detaljerad bedömning än tidigare och nu är mer benägen att godta flera rättsliga grunder utan att för den delen ge upp ståndpunkten att en rättsakts rättsliga grund inte behöver spegla samtliga befogenheter som utövas för att anta rättsakten och följaktligen rättsaktens samtliga syften och beståndsdelar. Se, exempelvis, yttrande 1/15 (PNR-avtalet mellan EU och Kanada) av den 26 juli 2017 ( EU:C:2017:59, punkt 90).

51 Detta inte utan vissa paradoxer, eftersom det av ovannämnda rättspraxis följer att den rättsliga grunden för en rättsakt endast speglar en del av de utövade befogenheterna. Se dom av den 10 januari 2006, kommissionen/rådet ( C‑94/03, EU:C:2006:2, punkterna 35 och 55).

52 Se, även, dom av den 1 oktober 2009, kommissionen/rådet ( C‑370/07, EU:C:2009:590, punkt 49), och dom av den 25 oktober 2017, kommissionen/rådet (WRC‑15) ( C‑687/15, EU:C:2017:803, punkt 58).

53 Det enda villkoret för unionens utövande av en delad befogenhet är att utövandet måste vara förenligt med internationell rätt. Se dom av den 20 november 2018, kommissionen/rådet (Marina skyddsområden Antarktis) ( C‑626/15 och C‑659/16, EU:C:2018:925, punkt 127).

54 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 januari 2006, kommissionen/parlamentet och rådet ( C‑178/03, EU:C:2006:4, punkt 57), eller dom av den 19 juli 2012, parlamentet/rådet ( C‑130/10, EU:C:2012:472, punkt 49).

55 För att nå slutsatsen att beslutet i fråga även hade skyddet av passageraruppgifter som en dominerande beståndsdel, hänvisade domstolen till den omständigheten att det planerade avtalets innehåll … bland annat (notamment på franska) avser inrättandet av ett system bestående av en uppsättning regler som förväntas skydda personuppgifterna. Användningen av begreppet bland annat är ganska avslöjande, eftersom det innebär att domstolen ansåg att det inte var nödvändigt att göra en uttömmande prövning av avtalet i fråga. Yttrande 1/15 (PNR-avtalet mellan EU och Kanada) av den 26 juli 2017 ( EU:C:2017:592, punkt 89). Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 22 oktober 2013, kommissionen/rådet ( C‑137/12, EU:C:2013:675, punkterna 57–58).

56 Dom av den 25 februari 2010, Brita ( C‑386/08, EU:C:2010:91, punkt 42). Se, allmänt avseende relationen mellan internationell rätt och EU-rätt, Malenovský, J., À la recherché d’une solution inter-systémique aux rapports du droit international au droit de l’Union européenne , Annuaire français de droit international, vol. LXV, CNRS Éditions, 2019, s. 3.

57 Det ska vidare betonas att Europeiska unionen skiljer sig från klassiska internationella organisationer i så måtto att uppdelningen av befogenheter mellan unionen och dess medlemsstater ändras kontinuerligt vilket kan göra analysen av denna befogenhetsuppdelning svår med avseende på internationell rätt.

58 Se, exempelvis, dom av den 5 december 2013, Solvay/kommissionen ( C‑455/11 P, ej publicerad, EU:C:2013:796, punkt 91).

59 Se, exempelvis, dom av den 28 juli 2011, Agrana Zucker ( C‑309/10, EU:C:2011:531, punkterna 34–36).

60 I de ovannämnda domarna tycks domstolen de facto ha betonat den omständigheten att den rättsliga grunden för en rättsakt kan förmedla information om de utövade befogenheterna, i syfte att kullkasta två andra linjer i rättspraxis. Enligt den första utgör underlåtenhet att hänvisa till en exakt bestämmelse i fördraget inte nödvändigtvis ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, om de rättsliga grunder som har använts för att anta en rättsakt kan fastställas utifrån dess innehåll. Se dom av den 1 oktober 2009, kommissionen/rådet ( C‑370/07, EU:C:2009:590, punkt 56), och dom av den 18 december 2014, Förenade kungariket/rådet ( C‑81/13, EU:C:2014:2449, punkterna 65–67). Enligt den andra, vilken det har erinrats om ovan, måste det, för att felaktigheter i valet av de relevanta rättsliga grunderna ska leda till ogiltigförklaring av rättsakten i fråga, i princip visas att felaktigheterna kan påverka det tillämpliga lagstiftningsförfarandet eller unionens befogenheter. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 december 2002, British American Tobacco (Investments) och Imperial Tobacco ( C‑491/01, EU:C:2002:741, punkt 98), och dom av den 11 september 2003, kommissionen/rådet ( C‑211/01, EU:C:2003:452, punkt 52). Tribunalen hänvisar ofta till denna praxis. Se, exempelvis, dom av den 18 oktober 2011, Reisenthel/harmoniseringskontoret– Dynamic Promotion (Spjällådor och korgar) ( T‑53/10, EU:T:2011:601, punkt 41).

61 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 november 2014, parlamentet och kommissionen/rådet ( C‑103/12 och C‑165/12, EU:C:2014:2400, punkt 52). Härvid kan det erinras om att enligt artikel 27 i 1969 års Wienkonvention om traktaträtten kan en part i ett internationellt avtal inte åberopa bestämmelser i sin interna rätt för att rättfärdiga sin underlåtenhet att fullgöra ett avtal.

62 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 mars 1994, parlamentet/rådet ( C‑316/91, EU:C:1994:76, punkterna 26 och 29). Se, exempelvis, Marín Durán, G., Untangling the International Responsibility of the European Union and Its Member States in the World Trade Organization Post-Lisbon: A Competence/Remedy Model, European Journal of International Law, vol. 28, utgåva 3, 2017, s. 703–704: From an international law perspective, so long as both the EU and its member states remain parties to the WTO Agreement (and its covered agreements), the presumption is that they are each bound by all obligations therein and may not invoke internal rules as justification for non-performance of [Article 27 (1)-(2) of the Vienna Convention on the Law of Treaties between States and International Organizations or between International Organizations] … [T]he majority view in the academic literature [is] that the EU and its member states are jointly bound by all provisions of WTO law, and … this position has also been taken by the WTO dispute settlement organs.

63 Se, exempelvis, Fry J.D., Attribution of Responsibility i Nollkaemper, A., och Plakokefalos, I. (Eds.), Principles of Shared Responsibility in International Law, Cambridge, CUP, 2014, s. 99: … under the mixed agreements between the European Union (EU) and its member states that fail to provide a clear division of power, both parties will be jointly responsible for a breach, without determining the attribution of conduct. This indicates that the EU or the member states shall be responsible even if the breach can be attributed to the other.

64 Det ska erinras om att domstolen dessutom har betonat att artikel 344 FEUF hindrar att frågor avseende de unionsrättsliga bestämmelserna om befogenhetsfördelningen mellan unionen och dess medlemsstater prövas av någon annan domstol än EU-domstolen. Se yttrande 2/13 (Europeiska unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014 ( EU:C:2014:2454, punkt 201 och följande punkter) och dom av den 6 mars 2018, Achmea ( C‑284/16, EU:C:2018:158, punkt 32). Av detta följer att unionen, när den är inblandad i en internationell tvist, inte kan åberopa den omständigheten att den oberättigade underlåtenheten i fråga omfattas av medlemsstaternas befogenhet, i syfte att utesluta sitt ansvar enligt internationell rätt, eftersom ett sådant argument kan föranleda den internationella domstol vid vilken tvisten är anhängig att pröva de unionsrättsliga bestämmelserna om befogenhetsfördelningen mellan unionen och dess medlemsstater.

65 Det enda undantaget från det ovanstående är enligt min mening när ett förbehåll har gjorts i detta avseende eller när det i avtalet föreskrivs en skyldighet för varje internationell organisation att avge en förklaring om omfattningen av sina befogenheter. I detta fall kommer den internationella domstolen att tillämpa nämnda förbehåll eller förklaring utan att göra någon bedömning av om det är förenligt eller inte med de unionsrättsliga bestämmelserna om befogenhetsfördelningen mellan unionen och dess medlemsstater och därför kommer kravet på en strikt separering av behörigheten mellan EU-domstolen och den internationella domstolen följaktligen att iakttas – såsom det betonades i yttrande 1/17 (Ceta-avtalet mellan EU och Kanada) av den 30 april 2019 ( EU:C:2019:341, punkt 111). Det är just av dessa skäl som det i allmänhet är önskvärt att unionen när den förhandlar om sådana blandade avtal insisterar på att det internationella avtalet i fråga ska innehålla en möjlighet till ett sådant förbehåll. En del av svårigheterna i förevarande fall beror på den omständigheten att Istanbulkonventionen förhandlades fram av de enskilda medlemsstaterna på Europarådsnivå, utan att Europeiska unionen ursprungligen ens var involverad. Detta tycks ha resulterat i att upphovsmännen till konventionen helt enkelt inte infogade någon möjlighet att göra förbehåll.

66 Se, exempelvis, Olson P. M., Mixity from the Outside: The Perspective of a Treaty Partner, i Hillion, C., och Koutrakos, P. (eds.), Mixed Agreements Revisited: The EU and its Member States in the World, Oxford, Hart Publishing, 2010, s. 344: While the allocation of competence can affect how the EU implements provisions of a mixed agreement, that allocation does not dictate the answer to the question of liability and responsibility on the international plane. Min kursivering.

67 Se, för ett liknande resonemang, yttrande 2/15 (Frihandelsavtalet mellan EU och Singapore) av den 16 maj 2017 ( EU:C:2017:376, punkt 68).

68 Det kan härvid erinras om att enligt domstolens praxis utgör beslutet om bemyndigande av unionen att ingå ett internationellt avtal inte på något sätt en bekräftelse av beslutet om bemyndigande att underteckna avtalet i fråga. Yttrande 2/00 (Cartagenaprotokollet om biosäkerhet) av den 6 december 2001 ( EU:C:2001:664, punkt 11).

69 I annat fall skulle frågan enligt min mening anses så abstrakt att den inte skulle kunna tas upp till prövning.

70 Den tredje av de situationer som anges i artikel 3.2 FEUF förutsätter helt klart att denna befogenhet har utövats. Se yttrande 2/92 (OECD-rådets tredje reviderade beslut rörande nationell behandling) av den 24 mars 1995 ( EU:C:1995:83, punkt 36) och yttrande 2/15 (Frihandelsavtalet mellan EU och Singapore) av den 16 maj 2017 ( EU:C:2017:376, punkterna 230–237).

71 Se, exempelvis, dom av den 4 september 2014, kommissionen/rådet ( C‑114/12, EU:C:2014:2151, punkt 68). När det gäller att avgöra huruvida unionen har exklusiv befogenhet att ingå vissa delar av ett avtal behöver rättsakter om inrättande av finansierings- eller samarbetsprogram därför inte beaktas, eftersom det i sådana rättsakter inte fastställs några gemensamma regler.

72 Yttrande 1/13 (Tredjeländers anslutning till Haagkonventionen) av den 14 oktober 2014, ( EU:C:2014:2303, punkt 72).

73 Yttrande 3/15 (Marrakechfördraget om att underlätta tillgången till publicerade verk) av den 14 februari 2017 ( EU:C:2017:114, punkt 107). Domstolen har i detta avseende konstaterat att ordalydelsen i stora delar … regleras av sådana regler motsvarar den som domstolen använde sig av i punkt 22 i dom av den 31 mars 1971, kommissionen/rådet ( 22/70, EU:C:1971:32), när den angav vilka slags internationella förpliktelser som medlemsstaterna inte får åta sig utanför ramen för unionens institutioner, om unionen har antagit gemensamma regler för förverkligandet av fördragets mål. Ordalydelsen ska följaktligen tolkas mot bakgrund av de preciseringar som domstolen gjorde i AETR-domen (EU:C:1971:32) och den rättspraxis som bygger på nämnda dom. Se dom av den 4 september 2014, kommissionen/rådet ( C‑114/12, EU:C:2014:2151, punkterna 66 och 67), vilken syftar till att undvika att medlemsstaterna, individuellt eller gemensamt, kan ingå avtal med tredjeländer om förpliktelser som kan påverka gemensamma regler eller ändra räckvidden för dessa. Se dom av den 20 november 2018, kommissionen/rådet (Marina skyddsområden Antarktis) ( C‑626/15 och C‑659/16, EU:C:2018:925, punkt 111).

74 Yttrande 1/13 (Tredjeländers anslutning till Haagkonventionen) av den 14 oktober 2014 ( EU:C:2014:2303, punkt 74).

75 Se, exempelvis, yttrande 1/03 (Nya Luganokonventionen) av den 7 februari 2006 ( EU:C:2006:81, punkterna 126, 128 och 133) eller dom av den 26 november 2014, Green Network ( C‑66/13, EU:C:2014:2399, punkt 33). I syfte att garantera att principen om befogenhetsfördelning inte äventyras och i den mån som resultatet av nuvarande lagstiftningsförfaranden inte kan förutses ska emellertid beaktande av den möjliga utveckling av unionsrätten som kan förutses i detta sammanhang enligt min mening förstås så, att det endast avser rättsakter som redan har antagits men inte ännu trätt i kraft.

76 Utan att emellertid dra några exakta konsekvenser av detta argument.

77 Se dom av den 4 september 2014, kommissionen/rådet ( C‑114/12, EU:C:2014:2151, punkt 75), och dom av den 20 november 2018, kommissionen/rådet (Marina skyddsområden Antarktis) ( C‑626/15 och C‑659/16, EU:C:2018:925, punkt 115).

78 Se yttrande 2/94 (Gemenskapens anslutning till Europakonventionen) av den 28 mars 1996 ( EU:C:1996:140, punkt 6).

79 Se, för ett liknande resonemang, yttrande 2/91 (ILO-konvention nr 170) av den 19 mars 1993 ( EU:C:1993:106, punkterna 18 och 21) och dom av den 4 september 2014, kommissionen/rådet ( C‑114/12, EU:C:2014:2151, punkt 91).

80 Se, för ett liknande resonemang, yttrande 1/03 (Nya Luganokonventionen) av den 7 februari 2006 ( EU:C:2006:81, punkterna 123 och 127) och dom av den 4 september 2014, kommissionen/rådet ( C‑114/12, EU:C:2014:2151, punkt 91). Detta resonemang är emellertid inte tillämpligt när medlemsstaterna enligt de unionsrättsliga bestämmelserna får införa ett undantag eller en inskränkning av en harmoniserad regel på ett område som har harmoniserats fullständigt. Se yttrande 3/15 (Marrakechfördraget om att underlätta tillgången till publicerade verk) av den 14 februari 2017 ( EU:C:2017:114, punkt 119).

81 Se, exempelvis, artikel 3.5 i rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening (EUT L 251, 2003, s. 12 – detta direktiv är tillämpligt i medlemsstaterna, med undantag för Irland och Danmark). I vissa andra direktiv föreskrivs uttryckligen att de inte ska påverka tillämpningen av förmånligare bestämmelser i ett internationellt avtal. Se, exempelvis, artikel 3.3 i rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (EUT L 16, 2004, s. 44 – detta direktiv är tillämpligt i medlemsstaterna, med undantag för Irland och Danmark).

82 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77).

83 Dom av den 30 juni 2016, NA ( C‑115/15, EU:C:2016:487, punkt 51).

84 Dom av den 27 juni 2018, Diallo ( C‑246/17, EU:C:2018:499, punkt 55).

85 I punkt 28 i dom av den 27 juni 2018, Diallo, ( C‑246/17, EU:C:2018:499), påpekade domstolen således att den var behörig att meddela förhandsavgörande endast angående tolkningen av de direktiv som avsågs i tolkningsfrågorna.

86 Se, analogt, dom av den 12 december 2019, Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal (Familjeåterförening – Syster till en flykting) ( C‑519/18, EU:C:2019:1070, punkt 43). Detta mål avsåg visserligen direktiv 2003/86/EG, men det är intressant att notera att domstolen i punkt 42 uttryckligen hänvisade till dom av den 27 juni 2018, Diallo, ( C‑246/17, EU:C:2018:499).

87 Dom av den 30 juni 2016, NA ( C‑115/15, EU:C:2016:487).

88 Dom av den 27 juni 2018, Diallo ( C‑246/17, EU:C:2018:499).

89 Se, för ett liknande resonemang, ordalydelsen i det domslut som stora avdelningen kom fram till i dom av den 18 december 2014, M’Bodj ( C‑542/13, EU:C:2014:2452, punkt 49). Detta gäller i ännu högre grad eftersom tredjelandsmedborgare enligt skäl 15 i direktiv 2003/86 kan få stanna i en medlemsstat av skäl som inte omfattas av detta direktivs tillämpningsområde.

90 Se, exempelvis, artikel 1.1 i rådets direktiv 2003/9/EG av den 27 januari 2003 om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna (EUT L 31, 2003, s. 18). Detta direktiv har upphävts, men är fortfarande tillämpligt på Irland.

91 Se, exempelvis, artikel 3 i rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 304, 2004, s. 12 – detta direktiv har upphävts, men är fortfarande tillämpligt på Irland). Se även artiklarna 1 och 4 i rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (EUT L 326, 2005, s. 13 – detta direktiv har upphävts, men är fortfarande tillämpligt på Irland), artikel 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98 – detta direktiv är tillämpligt i medlemsstaterna, med undantag för Irland och Danmark.), artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9 – detta direktiv har efterträtt direktiv 2004/83 och är tillämpligt i medlemsstaterna, med undantag för Irland och Danmark), artikel 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60 – detta direktiv är tillämpligt i medlemsstaterna, med undantag för Irland och Danmark), eller artikel 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 96 – detta direktiv har efterträtt direktiv 2003/9 och är tillämpligt i medlemsstaterna, med undantag för Irland och Danmark).

92 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2014, M’Bodj ( C‑542/13, EU:C:2014:2452, punkt 44).

93 F.d. artikel 2 c i direktiv 2004/83.

94 Se även artikel 10 i direktiv 2004/83.

95 Se artiklarna 4, 5 och 9 i direktiv 2008/15, artikel 21 i direktiv 2004/83 och artikel 21 i direktiv 2011/95/EU.

96 Härvid ska det påpekas att en sådan situation inte är jämförbar med en situation där den behöriga myndigheten i samband med ett individuellt beslut felaktigt anser att den har en bunden befogenhet (compétence liée). Om myndigheten därigenom har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning som motiverar att beslutet upphävs, beror detta på att en överordnad norm krävde att den utövade sitt utrymme för skönsmässig bedömning i syfte att beakta ett eller flera rättsliga kriterier. I fall av ett beslut om bemyndigande av unionen att ingå en internationell konvention utövar rådet emellertid inget rättsligt kriterium som det måste tillämpa för att fastställa omfattningen av de delade befogenheter som ska utövas. Här rör det sig om en rent skönsmässig befogenhet.

97 Artikel 3.

98 Artikel 4.

99 Artikel 5.

100 Artikel 6.

101 Artikel 7.

102 Artikel 11.

103 Artiklarna 12, 13 och 14.

104 Artikel 15.

105 Artikel 16.

106 Artikel 17.

107 Artikel 18. I artikel 18.5 anges att [p]arterna ska vidta lämpliga åtgärder för att ge konsulärt och annat skydd och stöd till sina medborgare och andra brottsoffer som är berättigade till sådant skydd i överensstämmelse med sina åtaganden enligt internationell rätt.

108 Artikel 19.

109 Artiklarna 20 och 21.

110 Artiklarna 22–26.

111 Artiklarna 27 och 28.

112 Artiklarna 29–32.

113 Artiklarna 33–40.

114 Artikel 41.

115 Artikel 42.

116 Artikel 43.

117 Artikel 44.

118 Artikel 45.

119 Artikel 46.

120 Artikel 47.

121 Artikel 48.

122 Artikel 49.

123 Artikel 50.

124 Artikel 51.

125 Artiklarna 52 och 53.

126 Artikel 54.

127 Artikel 55.

128 Artikel 56.

129 Artikel 57.

130 Artikel 58.

131 Artikel 59.

132 Artikel 60.

133 Artikel 61.

134 Artikel 62.

135 Artikel 63.

136 Artikel 64.

137 Artikel 75.1.

138 Istanbulkonventionen åtföljs av en bilaga i vilken fastställs de privilegier och den immunitet som medlemmarna i Greviogruppen och andra delegationsmedlemmar åtnjuter under landbesök som de gör inom ramen för utövandet av sitt uppdrag.

139 COM(2016) 111 final.

140 Samt, med avseende på ECB och EIB, artikel 36 i protokoll (nr 4) om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken och artikel 11.7 i protokoll (nr 5) om Europeiska investeringsbankens stadga.

141 Se, i detta hänseende, men med avseende på huruvida unionens externa befogenhet att bekämpa diskriminering är exklusiv, Prechal S., The European Union’s Accession to the Istanbul Convention, i Lenaerts, K., Bonichot, J.‑C., Kanninen, H., Naome, C., och Pohjankoski, P. (eds.), An Ever-Changing Union?, Perspectives on the Future of EU Law in Honour of Allan Rosas, Hart Publishing, Oxford, 2019, s. 285.

142 Punkt 31 i den förklarande rapporten.

143 Punkt 40 i den förklarande rapporten.

144 Rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling (EGT L 303, 2000, s. 16).

145 Rådets direktiv 2004/113/EG av den 13 december 2004 om genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män när det gäller tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster (EUT L 373, 2004, s. 37).

146 Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (omarbetning) (EUT L 204, 2006, s. 23).

147 Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/41/EU av den 7 juli 2010 om tillämpning av principen om likabehandling av kvinnor och män som är egenföretagare och om upphävande av rådets direktiv 86/613/EEG (EUT L 180, 2010, s. 1).

148 Den omständigheten att det i förklaring (19), som är fogad till slutakten från den regeringskonferens som antog Lissabonfördraget, undertecknat den 13 december 2007, hänvisas till behovet att bekämpa alla former av våld i hemmet kan enligt min mening inte påverka detta konstaterande, i den mån nämnda förklaring, i motsats till de protokoll och bilagor som är bifogade fördragen, endast har ett tolkningsvärde.

149 Eftersom det i artikel 81.1 FEUF inte föreskrivs några förfaranderegler, måste slutsatsen dras att åtgärderna för tillnärmning i fråga måste ha ett samband med de syften som anges i dessa båda bestämmelser. Särskilt ska påpekas att även om det i artikel 81.3 FEUF hänvisas till familjerätten, hänvisas där endast till åtgärder som rör familjerätten och som har gränsöverskridande följder (vilket innebär att de aspekter av familjerätten som inte har en sådan dimension tvärtom förblir medlemsstaternas exklusiva befogenhet).

150 Rådets direktiv 2003/8/EG av den 27 januari 2003 om förbättring av möjligheterna till rättslig prövning i gränsöverskridande tvister genom fastställande av gemensamma minimiregler för rättshjälp i sådana tvister (EGT L 26, 2003, s. 41). Se artiklarna 1.1 och 19 i detta direktiv.

151 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/52/EG av den 21 maj 2008 om vissa aspekter på medling på privaträttens område (EUT L 136, 2008, s. 3).

152 Som det framgår av artikel 4 föreskrivs i detta direktiv dessutom endast att medlemsstaterna måste uppmuntra användningen av medling.

153 Se, exempelvis, artiklarna 67–73 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

154 Yttrande 1/03 (Nya Luganokonventionen) av den 7 februari 2006 ( EU:C:2006:81, punkt 173).

155 Rådets förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 259/68 av den 29 februari 1968 om fastställande av tjänsteföreskrifter för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkor för övriga anställda i dessa gemenskaper samt om införande av särskilda tillfälliga åtgärder beträffande kommissionens tjänstemän (svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 39), i dess senaste lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 1023/2013 av den 22 oktober 2013 om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (EUT L 287, 2013, s. 15).

156 Härvid kan det inte uteslutas att medlemsstaterna var rädda för att unionen, om den utövar denna befogenhet, då ges befogenhet med stöd av artikel 83.2 FEUF att agera ensam för att straffbelägga det beteende som avses i konventionen. Se även dom av den 13 september 2005, kommissionen/rådet ( C‑176/03, EU:C:2005:542, punkt 48).

157 För att artikel 83.1 FEUF ska behålla sin ändamålsenliga verkan måste begreppet brottsoffers rättigheter enligt min mening förstås så, att straffbeläggande av vissa beteenden utesluts.

158 Det kan för det första påpekas att i artikel 54 i kapitel VI i konventionen fastställs visserligen vissa skyldigheter avseende bevisning. För det andra syftar artiklarna 49–53 och 56–58 i samma kapitel till att inrätta vissa rättigheter för brottsoffer vid straffrättsliga förfaranden. För det tredje fastställs i kapitel IV samt i artiklarna 29–32 i kapitel V vissa bestämmelser avseende processrätt till förmån för brottsoffer. Det ska emellertid erinras om att unionen enligt lydelsen i artikel 82.2 FEUF har befogenhet att vidta åtgärder avseende ömsesidig tillåtlighet av bevis mellan medlemsstaterna, personers rättigheter vid det straffrättsliga förfarandet och brottsoffers rättigheter endast om åtgärderna är nödvändiga för att underlätta det ömsesidiga erkännandet av domar och rättsliga avgöranden samt polissamarbete och rättsligt samarbete i sådana straffrättsliga frågor som har en gränsöverskridande dimension. De ovannämnda bestämmelserna syftar emellertid inte till att underlätta erkännandet av domstolsavgöranden och enligt min mening är det svårt att anse att våld mot kvinnor utgör en straffrättslig fråga som har en gränsöverskridande dimension, förutom om detta anses vara fallet med allt brottsligt beteende. Det kan härvid påpekas att domstolen i sin dom av den 13 juni 2019, Moro ( C‑646/17, EU:C:2019:489, punkterna 29–37), var mycket noga med att inte ta ställning i denna fråga.

159 Rådet får använda denna möjlighet om en medlemsstat inte skulle ratificera Istanbulkonventionen för att minska risken för att unionen hålls ansvarig för en medlemsstats oberättigade underlåtenhet att uppfylla Istanbulkonventionen. Enligt artikel 83.2 FEUF krävs visserligen att det ska fastställas att en tillnärmning av medlemsstaternas straffrättsliga lagar och andra författningar visar sig nödvändig för att säkerställa att unionens politik på ett område som omfattas av harmoniseringsåtgärder ska kunna genomföras effektivt, men detta är exakt fallet om det visar sig att en medlemsstat inte genomför Istanbulkonventionen eller inte ens ingår den. Unionen skulle följaktligen kunna använda denna bestämmelse för att ge sig själv exklusiv befogenhet över alla de bestämmelser i konventionen som syftar till att straffbelägga ett visst beteende och följaktligen, enligt teorin om statssuccession, ensam ta på sig de skyldigheter som följer av konventionen. Se även, för ett liknande resonemang, Prechal, S., The European Union’s Accession to the Istanbul Convention, i Lenaerts, K., Bonichot, J.‑C., Kanninen, H., Naome, C. och Pohjankoski, P. (eds.), An Ever-Changing Union?, Perspectives on the Future of EU Law in Honour of Allan Rosas, Hart Publishing, Oxford, 2019, s. 290.

160 Se, för ett exempel på ackumulering av rättsliga grunder, dom av den 10 januari 2006, kommissionen/rådet ( C‑94/03, EU:C:2006:2, punkt 54).

161 Se dom av den 29 oktober 1980, van Landewyck m.fl./kommissionen ( 209/78–215/78 och 218/78, EU:C:1980:248, punkt 47). Det räcker att ett fel kan ha påverkat ett beslut, eftersom unionsdomstolen inte är behörig att ersätta administrationens bedömning med sin egen och därför inte kan bedöma felets konkreta inverkan på beslutet. Se, exempelvis, dom av den 21 mars 1990, Belgien/kommissionen ( C‑142/87, EU:C:1990:125, punkt 48).

162 Det ska betonas att det beslut som här avses är beslutet om bemyndigande av unionens ingående av Istanbulkonventionen. Avtalet å sin sida ingås i princip genom ett enda instrument, nämligen en skrivelse riktad till fördragets depositarie, i detta fall Europarådet.

163 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 april 2015, rådet/kommissionen ( C‑409/13, EU:C:2015:217, punkt 71). I artikel 17.2 FEU anges dessutom att rättsakter, särskilt lagstiftning, ska antas med stöd av ett förslag från kommissionen om inte annat föreskrivs i fördragen. Vad gäller artikel 293 FEUF anges i denna bestämmelse att den är tillämplig endast när rådet … beslutar på förslag av kommissionen.

164 Om det ens skulle övervägas att lagstiftningsförfarandet är delvis tillämpligt, föreskrivs i artikel 17.2 FEU att lagstiftningsakter ska antas av unionen på förslag av kommissionen om inte annat föreskrivs i fördragen, medan det i artikel 218 FEUF, avseende det förfarande som där fastställs, anges att ett beslut om bemyndigande av unionen att ingå ett avtal ska antas på förslag av förhandlaren, som inte får vara kommissionen. På liknande sätt anges i artikel 293 FEUF att den är tillämplig endast när rådet … beslutar på förslag av kommissionen.

165 Dom av den 25 oktober 2017, kommissionen/rådet (WRC‑15) ( C‑687/15, EU:C:2017:803, punkt 42).

166 Se, exempelvis, dom av den 6 maj 2008, parlamentet/rådet ( C‑133/06, EU:C:2008:257, punkt 54).

167 Dom av den 28 april 2015, kommissionen/rådet ( C‑28/12, EU:C:2015:282).

168 Ibidem, punkterna 49–50.

169 Ibidem, punkterna 51–52.

170 Detta argument förutsätter att de rättsliga grunderna för en rättsakt kanske inte troget speglar de utövade befogenheterna (se fråga 1 a). I annat fall skulle nämligen de rättsliga grunder som anges i akten, om den antas i form av ett enda beslut, motsvara kombinationen av de rättsliga grunder som anges i de båda besluten, om nämnda akt delas upp i två. Förfarandet skulle följaktligen antingen vara det samma, eller också skulle det vara nödvändigt att dela upp akten i två beslut, om nämnda grunder inte kunde förenas med varandra.

171 I det avseendet skulle jag vilja påpeka att tillämpningen av dessa protokoll beror på den berörda rättsaktens innehåll och inte på de valda rättsliga grunderna. När unionen har för avsikt att utöva befogenheter enligt dessa protokoll måste de beaktas, avsett hur domstolen kommer att besvara den första frågan.

172 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 2014, parlamentet/rådet ( C‑658/11, EU:C:2014:2025, punkt 57).

173 Eftersom Förenade kungariket har lämnat Europeiska unionen, finns det inget behov av att ta hänsyn till det.

174 Enligt artikel 4 i nämnda protokoll får Konungariket Danmark besluta att införliva åtgärderna, men i så fall ger de endast upphov till en förpliktelse enligt internationell rätt mellan Konungariket Danmark och de övriga medlemsstaterna.

175 Min kursivering. I det fallet föreskrivs i artikel 4a.2 en särskild mekanism när Irlands uteblivna deltagande gör det praktiskt omöjligt för andra medlemsstater att tillämpa åtgärden. Inte heller i detta fall är Irland emellertid skyldigt att tillämpa åtgärden.

176 Yttrande 1/15 (PNR-avtalet mellan EU och Kanada) av den 26 juli 2017 ( EU:C:2017:592, punkterna 110 och 117).

177 Yttrande 1/15 (PNR-avtalet mellan EU och Kanada) av den 26 juli 2017 ( EU:C:2017:592, punkterna 111 och 113).

178 Enligt informationen på Europarådets webbplats ratificerades Istanbulkonventionen av Irland den 8 mars 2019.

179 Dom av den 20 november 2018, kommissionen/rådet (Marina skyddsområden Antarktis) ( C‑626/15 och C‑659/16, EU:C:2018:925, punkt 127).

180 Förenta nationernas fördragsserie, vol. 1155, s. 331 (nedan kallad Wienkonventionen).

181 Ett beslut om ingående av ett internationellt avtal kan innebära att göra val av politisk, ekonomisk och social art och att rangordna motstridiga intressen eller göra komplexa bedömningar. Rådet ska i detta sammanhang följaktligen ges ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Se, analogt, dom av den 7 mars 2017, RPO ( C‑390/15, EU:C:2017:174, punkt 54).

182 Se Cremona, M., Disconnection clauses in EU Law and Practice i Hillon, C., och Koutrakos, P. (eds.), Mixed Agreements Revisited: The EU and its Member States in the World, Hart Publishing, Oxford, 2010, s. 180. Europeiska unionen är visserligen en internationell organisation av ett särskilt slag, i så måtto att den, som det uttrycktes i dom av den 15 juli 1964, Costa ( 6/64, EU:C:1964:66, p. 593), har infört en egen rättsordning, som införlivades i medlemsstaternas rättssystem när fördraget trädde i kraft och som är bindande för deras domstolar. Se även dom av den 28 april 2015, kommissionen/rådet ( C‑28/12, EU:C:2015:282, punkt 39). Som det framgår av domen av den 20 november 2018, kommissionen/rådet (Marina skyddsområden Antarktis) ( C‑626/15 och C‑659/16, EU:C:2018:925, punkterna 125–135), kan denna omständighet emellertid inte leda till att tredjeländer unilateralt åläggs att följa unionens regler om befogenhetsfördelning.

183 Se, exempelvis, dom av den 19 mars 1996, kommissionen/rådet ( C‑25/94, EU:C:1996:114, punkt 48).

184 Se, e contrario, dom av den 20 april 2010, kommissionen/Sverige ( C‑246/07, EU:C:2010:203, punkt 75).

185 Dom av den 28 november 1991, Luxemburg/parlamentet ( C‑213/88 och C‑39/89, EU:C:1991:449, punkt 29), och dom av den 28 april 2015, kommissionen/rådet ( C‑28/12, EU:C:2015:282, punkt 47).

186 Förenta nationernas fördragsserie, vol. 1155, s. 331.

187 Även i punkt 1.1 i Guide to Practice on Reservations to Treaties 2011, som antogs av Förenta nationernas folkrättskommission 2011 vid dess 63:e möte och ingavs till generalförsamlingen som en del av folkrättskommissionens rapport om arbetet vid det mötet (A/66/10, punkt 75) i Yearbook of the International Law Commission, 2011, vol. II, del två, anges att med begreppet reservation avses en ensidig förklaring, oavsett formulering eller beteckning, avgiven av en stat eller en internationell organisation vid godkännande av eller anslutning till en traktat i avsikt att utesluta eller modifiera rättsverkningarna av vissa bestämmelser i traktaten i förhållande till staten i fråga eller den internationella organisationen i fråga.

188 Enligt praxis i internationell rätt kan förklaringar inordnas under förbehåll när de avges i syfte att fullgöra samma funktion: se Edwards Jr., R. W., Reservations to Treaties, vol. 10, Michigan Journal of International Law, 1989, s. 368. Se även, för ett liknande resonemang, Tomuschat, C., Admissibility and Legal Effects of Reservations to Multilateral Treaties, vol. 27, Heidelberg Journal of International Law, 1967, s. 465 eller Meek, M. R., International Law: Reservations to Multilateral Agreements, DePaul Law Review, vol. 5, 1955, s. 41.

189 Förenta nationernas fördragsserie, vol. 1155, s. 331. Denna konvention har emellertid inte trätt i kraft, eftersom 35 stater inte har deponerat sina ratifikationsinstrument.

190 I den mån som unionen eventuellt beslutar att utöva en del av de befogenheter som den delar med medlemsstaterna, kan en förklaring som unionen gör rörande omfattningen av den befogenhet som den utövar för att ingå ett internationellt avtal i varje händelse inte anses grunda sig på objektiva konstateranden.

191 Se, exempelvis, beträffande en befogenhetsförklaring som lämnats av Republiken Frankrike och som ansågs utgöra ett förbehåll, Ad Hoc Court of Arbitration, Delimitation of the Continental Shelf (United Kingdom v. France), 54 I.L.R. 6, 18 I.L.M. 397 (30 juni 1977). Se även Dolmans, J.F.M., Problems of Mixed Agreements: Division of Powers within the EEC and the Rights of Third States, Asser Instituut, Haag, 1984, s. 65–66.

192 Dom av den 30 maj 2006, kommissionen/Irland ( C‑459/03, EU:C:2006:345). Det ska härvid påpekas att även om ett avtal tillåter att förbehåll görs, kan ett förbehåll avseende befogenhetsfördelningen mellan unionen och medlemsstaterna endast ha en begränsad verkan. Eftersom unionen kan utöva sin företrädesrätt avseende delade befogenheter som inte har utövats, är en sådan förklaring nödvändigtvis tillfällig. Ett förbehåll som syftar till att ange att unionen inte har utövat vissa delade befogenheter måste följaktligen anses uteslutet när avtalet i fråga inte tillåter att förbehåll dras tillbaka. I annat fall skulle det, i den mån ett sådant förbehåll skulle förplikta unionen att definitivt avsäga sig den delade befogenheten i fråga, innebära att denna befogenhet omvandlades till en exklusiv befogenhet för medlemsstaterna, i strid med de primärrättsliga bestämmelserna. Även om det i avtalet föreskrivs en möjlighet, eller till och med en skyldighet, att uppdatera befogenhetsförklaringarna, gör unionen vidare sällan sådana uppdateringar. Enligt Odermatt fanns det år 2017 endast ett exempel på uppdaterade befogenhetsförklaringar, nämligen de som har gjorts inom ramen för FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation. Se Odermatt, J., The Development of Customary International Law by International Organizations, vol. 66(2), International and Comparative Law Quarterly, vol. 66(2), 2017, s. 506–507.

193 Se, exempelvis, dom av den 10 december 2002, kommissionen/rådet ( C‑29/99, EU:C:2002:734, punkt 70). För en förteckning över konventioner som undertecknats av unionen och i vilka det föreskrivs en skyldighet för unionen att inge en befogenhetsförklaring, se Heliskoski, J., EU declarations of competence and international responsibility, i Evans, M., och Koutrakos, P. (eds.), The International Responsibility of the European Union: International and European Perspectives, Hart Publishing, Oxford, 2013, s. 201. I denna artikel behandlar författaren endast detta scenario. Se s. 189.

194 Se Heliskoski, J., EU Declarations of Competence and International Responsibility i Evans, M., och Koutrakos, P. (eds.) The International Responsibility of the European Union: European and International Perspectives, Hart Publishing, Oxford, 2013, s. 189.

195 Det skulle visserligen kunna hävdas att i den mån användningen av befogenhetsförklaringar alltid har godtagits av tredjeländer, har en sådan praxis uppkommit. Den osäkra karaktären hos ett sådant argument (eftersom det bland annat strider mot Wienkonventionen) talar emellertid enligt min mening också för en viss försiktighet från rådets sida.

196 Det är intressant att notera att ett växande antal internationella avtal innehåller åtagandeklausuler som förpliktar regionala organisationer för ekonomisk integration, såsom unionen, att förklara vilka delar av avtalet som omfattas av dess befogenheter. Se Klamert, M., The Principle of Loyalty in EU Law, OUP, Oxford, 2014, s. 195.

197 På liknande sätt anser jag att det inte på allvar kan hävdas att artikel 78 i Istanbulkonventionen, som begränsar möjligheten att göra förbehåll, inte är tillämplig på Europeiska unionen, eftersom unionen inte har karaktären av en stat. I artikel 78.2 hänvisas nämligen uttryckligen till både stater och Europeiska unionen, vilket visar att konventionens upphovsmän hade för avsikt att utesluta möjligheten att göra förbehåll också för unionen.

198 Domstolen har tidigare slagit fast att enbart den omständigheten, att en åtgärd som unionen vidtar på den internationella scenen omfattas av en befogenhet som delas mellan unionen och medlemsstaterna, inte utesluter att erforderlig majoritet kan uppnås i rådet för att unionen ensam ska kunna utöva denna externa befogenhet. Dom av den 20 november 2018, kommissionen/rådet (Marina skyddsområden Antarktis) ( C‑626/15 och C‑659/16, EU:C:2018:925, punkt 126).

199 Se, för ett liknande resonemang, yttrande 1/08 (Avtal om ändring av listor över särskilda åtaganden enligt GATS) av den 30 november 2009 ( EU:C:2009:739, punkt 127).

200 Till exempel ingick gemenskapen den 1 april 1998 Förenta nationernas havsrättskonvention, trots att Konungariket Danmark och Storhertigdömet Luxemburg ännu inte hade gjort det.