Förslag till avgörande av generaladvokat Evgeni Tanchev föredraget den 27 februari 2020

1 Originalspråk: engelska.

2 I artikel 216.2 FEUF föreskrivs att avtal som ingås av unionen ska vara bindande för unionens institutioner och medlemsstaterna. Se till exempel dom av den 30 april 1974, Haegeman ( 181/73, EU:C:1974:41, punkt 5).

3 Dom av den 6 september 2016, Petruhhin ( C‑182/15, EU:C:2016:630).

4 Se avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, (EGT L 176, 1999, s. 36) (nedan kallat Schengenavtalet).

5 EUT L 180, 2013, s. 31.Genom artikel 48 häri upphävs rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 (Dublin II).

6 Avtal mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Island och Konungariket Norge om kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat som skall ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat eller i Island eller Norge (EGT L 93, 2001, s. 40).

7 De viktigaste lagbestämmelserna i det gemensamma europeiska asylsystemet är följande: artiklarna 67, 78 och 80 FEUF och artikel 18 i stadgan, Dublin III-förordningen, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (nedan kallad EurodaC‑förordningen) (EUT L 180, 2013, s. 1), Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (nedan kallat direktivet om normer som berättigar till skydd) (EUT L 337, 2011, s. 9), Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (omarbetning) (nedan kallat förfarandedirektivet) (EUT L 180, 2013, s. 60), Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (nedan kallat mottagandedirektivet) (EUT L 180, 2013, s. 96), Europaparlamentets och rådet förordning (EU) nr 439/2010 av den 19 maj 2010 om inrättande av ett europeiskt stödkontor för asylfrågor (EUT L 132, 2010, s. 11), rådets direktiv 2001/55/EG av den 20 juli 2001 om miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer och om åtgärder för att främja en balans mellan medlemsstaternas insatser för att ta emot dessa personer och bära följderna av detta (EGT L 212, 2001, s. 12).

8 EUT L 292, 2006, s. 2. Detta avtal införlivas med unionsrätten genom rådets beslut av den 27 november 2014 om avtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Island och Konungariket Norge om överlämnandeförfarandet mellan Europeiska unionens medlemsstater och Island och Norge (EUT L 343, 2014, s. 1) (nedan kallat avtalet om överlämnandeförfarandet).

9 Europarådets konvention om utlämning (CETS nr 024). Europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål (CETS nr 030) som trädde i kraft den 12 juni 1962. Ryssland har ratificerat dessa två avtal, och det andra tilläggsprotokollet till den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål (CETS nr 182) trädde i kraft i förhållande till Ryssland den 1 januari 2020. Under Europarådets överinseende finns även en europeisk konvention om överförande av dömda personer (CETS nr 112).

10 Undertecknades i Genève den 28 juli 1951 och trädde i kraft den 22 april 1954 (Förenta nationernas fördragssamling, volym 189, s. 150, nr 2545 (1954)), kompletterad genom protokollet angående flyktingars rättsliga ställning, som antogs i New York den 31 januari 1967 och trädde i kraft den 4 oktober 1967 (nedan tillsammans kallade Genèvekonventionen).

11 Beslut av den 6 september 2017, Peter Schotthöfer & Florian Steiner ( C‑473/15, EU:C:2017:633, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

12 Se till exempel dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (villkor för frihetsberövande i Ungern) ( C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589).

13 Dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586).

14 Fotnot 5 ovan.

15 Fotnot 8 ovan.

16 EGT L 239, 2000, s. 19 (nedan kallad konventionen om tillämpning av Schengenavtalet).

17 EUT C 326, 2012, s. 1.

18 Ibidem.

19 Fotnot 4 ovan.

20 Se Europeiska unionens råds beslut av den 5 december 2011 om upptagande av Republiken Kroatien som medlem i Europeiska unionen och Akt om villkoren för Republiken Kroatiens anslutning och om anpassning av fördraget om Europeiska unionen, fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (EUT L 112, 2012, s. 6).

21 Bilaga II inleds med avtalet mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om det gradvisa avskaffandet av kontroller vid de gemensamma gränserna av den 14 juni 1985 (EGT L 239, 2000, s. 13) (nedan kallat Schengenavtalet av den 14 juni 1985).

22 EUT L 1, 1994, s. 3.

23 Fotnot 9 ovan.

24 Dom av den 6 september 2019 ( C‑182/15, EU:C:2016:630).

25 Fotnot 5 ovan.

26 I.N. hänvisar till dom av den 2 februari 1989, Cowan ( 186/87, EU:C:1989:47, punkt 10).

27 Dom av den 6 september 2016, Petruhhin ( C‑182/15, EU:C:2016:630).

28 om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77).

29 EUT L 124, 2008, s. 20.

30 Eftadomstolens dom av den 24 november 2014, Island mot Gunnarson, mål E-27/13, Efta Ct. Rep.

31 Eftadomstolens dom av den 26 juli 2016, Jabbi mot norska regeringen, mål E-28/15, Efta Ct. Rep.

32 I. N. hänvisar till dom av den 6 september 2016, Petruhhin ( C‑182/15, EU:C:2016:630), och dom av den 13 november 2018, Raugevicius ( C‑247/17, EU:C:2018:898).

33 Fotnot 8 ovan.

34 EUT L 190, 2002, s. 1 (nedan kallat rambeslutet om den europeiska arresteringsordern).

35 Fotnot 8 ovan.

36 När det gäller rätten till fri rörlighet enligt artikel 21 FEUF och undantagen, hänvisar åklagarmyndigheten till dom av den 12 maj 2011, Runevič-Vardyn och Wardyn ( C‑391/09, EU:C:2011:291), dom av den 6 september 2016, Petruhhin ( C‑182/15, EU:C:2016:630) och dom av den 13 november 2018, Raugevicius ( C‑247/17, EU:C:218:898).

37 (C‑182/15, EU:C:2016:330).

38 Grekland hänvisade även till andra domar, såsom dom av den 5 juli 2007, kommissionen/Belgien ( C‑522/04, EU:C:2007:405).

39 De två första skälen i EES-avtalet har åberopats i detta avseende.

40 (C‑473/15, EU:C:2017:633).

41 ESA hänvisar här till dom av den 21 december 2011, N. S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkt 83).

42 Fotnot 7 ovan.

43 Dom av den 2 februari 1989 ( C‑186/87, EU:C:1989:47).

44 Dom av den 22 juli 2013, E-15/12, Efta Ct. Rep.

45 Fotnot 8 ovan.

46 Island åberopar dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105).

47 Artikel 47 i stadgan utgör hinder för detta. Dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586)

48 Förenta nationernas fördragssamling, volym 596, s. 261.

49 Fotnot 8 ovan. Avtalet om överlämnandeförfarandet trädde i kraft den 1 november 2019.

50 Dom av den 26 juli 2016, Jabbi mot den norska regeringen, E-28/15, Efta Ct. Rep.

51 Campbell mot norska regeringen, E-4/19 (pågående).

52 Fotnot 34 ovan. Norge har gjort gällande att avtalet om överlämnandeförfarandet snarare regleras av Wienkonventionen om traktaträtten (1969) UNTS vol. 1155, s. 331.

53 Norge hänvisar till punkterna 37 och 40 i dom av den 6 september 2016, Petruhhin ( C‑182/15, EU:C:2016:630).

54 Fotnot 34 ovan.

55 Norge hänvisade till Eftadomstolens dom av den 19 april 2016, E-14/15, Holship Norge AS mot Norsk Transportarbeiderforbund, Efta Ct. Rep., punkt 123.

56 Dom av den 6 september 2016, Petruhhin ( C‑182/15, EU:C:2016:630, punkt 62).

57 Ibidem, punkterna 58 och 62.

58 Kroatien hänvisar till domarna av den 11 september 2007, kommission/Tyskland ( C‑318/05, EU:C:2007:495, punkt 32 och där angiven rättspraxis) och av den 21 december 2016, kommissionen/Portugal ( C‑503/14, EU:C:2016:979, punkterna 35 och 70).

59 Kroatien hänvisar till dom av den 2 februari 1989, Cowan ( 186/87, EU:C:1989:47, punkterna 17 till 19).

60 Dom av den 6 september 2016, Petruhhin ( C‑182/15, EU:C:2016:630).

61 Fotnot 16 ovan.

62 Det rör sig om tre förordningar. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 312, 2018, s. 1 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006 (EUT L 312, 2018, s. 14), Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av SIS i polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU (EUT L 312, 2018, s. 56).

63 Fotnot 6 ovan.

64 Fotnot 7 ovan.

65 Fotnot 7 ovan.

66 Kroatien hänvisar till rådets beslut 2014/194/EU av den 11 februari 2014 om undertecknande, på unionens vägnar, av avtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Island om villkoren för Republiken Islands deltagande i Europeiska stödkontoret för asylfrågor (EUT L 106, 2014, s. 2).

67 Fotnot 30 ovan.

68 Kommissionen hänvisar till artiklarna 4–7 i direktiv 2004/38 och punkterna 78 och 79 i Eftadomstolens dom av den 22 juli 2013 i Wahl, E-15/12, Efta Ct. Rep.

69 Kommissionen hänvisar här till dom av den 2 februari 1989, Cowan ( 186/87, EU:C:1989:47, punkterna 14–17), och dom av den 25 april 2012, Granville (E-13/11, Efta Ct. Rep., punkt 37.

70 Dom av den 10 april 2018 ( C‑191/16, EU:C:2018:222).

71 Dom av den 12 mars 2014 ( C‑456/12, EU:C:2014:135).

72 Eftadomstolens dom av den 26 juli 2016, Jabbi mot norska regeringen, E-28/15, Efta Ct. Rep., punkterna 66 till 77. Kommissionen hänvisar även till Eftadomstolens dom av den 24 november 2014, Island mot Gunnarsson, E-27/13, punkterna 79 till 82.

73 Andra skälet i EES-avtalet.

74 Fjärde skälet.

75 Femtonde skälet.

76 Eftadomstolens dom av den 26 juli 2016, Jabbi mot norska regeringen, E-28/15, Efta Ct. Rep., punkterna 68 och 70.

77 Fotnot 34 ovan.

78 Här hänvisar kommissionen till dom av den 6 september 2016, Petruhhin ( C‑182/15, EU:C:2016:630, punkt 49), och dom av den 10 april 2018, Pisciotti ( C‑191/16, EU:C:2018:222).

79 Fotnot 10 ovan.

80 Se dom av den 26 februari 2013, Melloni ( C‑399/11, EU:C:2013:107, särskilt punkterna 58 och 59). Se mera nyligen dom av den 29 juli 2019, Spiegel Online ( C‑516/17, EU:C:2019:625, punkt 21).

81 Pernice, I., Multilevel Constitutionalism and the Crisis of Democracy in Europe 11 (2015) European Constitutional Law Review s. 541, 544–545.

82 Se Lenaerts, K., The European Court of Human Rights and the Court of Justice of the European Union: Creating Synergies in the Field of Fundamental Rights Protection, 1 (2018) Il Diritto del’Unione Europea, s. 9, och ett föredrag som hölls på samma tema vid Sofia University Law School den 23 mars 2018.

83 Voßkuhle, A: Multilevel Cooperation of the European Constitutional Court Der Europäische Verfassungsgerichtsverbund 6 (2010) European Constitutional law Review s. 175.

84 Om medlemsstaternas författningsdomstolar inom detta paradigm, se Popelier, P., Mazmanyan, A. and Vandenbruwaene (eds.) The Role of Constitutional Courts in Multilevel Governance, Intersentia, 2013.

85 Den första versionen av EES-avtalet innehöll en sådan bestämmelse (artikel 104.1). I Yttrande enligt artikel 228.1 andra stycket i EEG-fördraget – Förslag till avtal mellan gemenskapen å ena sidan och länderna inom Europeiska frihandelssammanslutningen å andra sidan om skapandet av ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde. (Förslag till avgörande 1/91, EU:C:1991:490) förklarade domstolen dock bestämmelsen oförenlig med unionsrätten. Se Baudenbacher, C., ”The Efta Court: Structure and Tasks i The Handbook of EEA Law Springer, 2016, s. 179, s. 188

86 Dom av den 23 september 2003, Ospelt och Schlössle Weissenberg ( C‑452/01, EU:C:2003:493, punkt 29). Se, mer nyligen, till exempel dom av den 20 oktober 2011, kommissionen/Tyskland ( C‑284/09, EU:C:2011:670, punkt 95), dom av den 19 juli 2012, A ( C‑48/11, EU:C:2012:485, punkt 22) och dom av den 11 september 2014, Essent Belgium ( C‑204/12 – C‑208/12, EU:C:2014:2192, punkt 72 och där angiven rättspraxis). Se, inför förstainstansrätten, dom av den 22 januari 1997, Opel Austria ( T-115/94, EU:T:1997:3).

87 Avsaknaden av hierarki mellan överlappande sfärer bekräftas av kommentarer enligt vilka Eftadomstolen fäster större vikt vid rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen än denna domstol. Se exempelvis Baudenbacher, B., The Efta Court and the Court of Justice of the European Union: Coming in Parts But Winning Minds i The Court of Justice and the Construction of Europe: Analyses and Perspectives on Sixty Years of Case-law T.M.C. Asser Press (2013) s. 183, som hänvisar till en bloggkommentar av de la Serr, E.B. om dom av den 8 december 2011, KME Germany m.fl./kommissionen ( C‑272/09 P, EU:C:2011:810) och dom av den 8 december 2011, Chlakor/kommissionen ( C‑386/10 P, EU:C:2011:815).

88 Artikel 45 i stadgan skyddar även unionsmedborgarnas rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom unionen.

89 Övriga relevanta europeiska normer är den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål (CETS nr 030) som trädde i kraft den 12 juni 1962. Ryssland har ratificerat dessa två avtal, och det andra tilläggsprotokollet till den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål (CETS nr 182) trädde i kraft i förhållande till Ryssland den 1 januari 2020. Under Europarådets överinseende finns även en europeisk konvention om överförande av dömda personer (CETS nr 112).

90 Dom av den 11 december 2014, kommissionen/Spanien ( C‑678/11, EU:C:2014:2434, punkt 66). Se även till exempel dom av den 6 oktober 2009, kommissionen/Spanien ( C‑153/08, EU:C:2009:618, punkt 48). I den mån bestämmelserna i artikel 36 i EES-avtalet har samma rättsliga räckvidd som de i materiellt hänseende identiska bestämmelserna i artikel 49 EG (nu artikel 56 FEUF) kan slutsatsen avseende artikel 49 EG, inbegripet motiveringen för diskriminering i tillämpliga delar överföras på nämnda artikel.

91 Dom av den 11 september 2014, Essent Belgium ( C‑204/12–C‑208/12, EU:C:2014:2192, punkt 123 jämförd med punkt 72). Domstolen hänvisade till dom av den 1 april 2004, Bellio F.lli, ( C‑286/02, EU:C:2004:212, punkterna 34 och 35) och dom av den 10 april 2008, kommission/Portugal ( C‑265/06, EU:C:2008:210, punkt 30).

92 Dom av den 2 februari 1989 ( 186/87, EU:C:1989:47).

93 Dom av den 25 april 2002, Granville, E-13/11, Efta ct. Rep. Punkt 37.

94 Dom av den 2 februari 1989 ( 186/87, EU:C:1989:47).

95 Dom av den 24 november 1993, Keck och Mithouard ( C‑267/91 och C‑268/91, EU:C:1993:905).

96 T.ex. dom av den 10 juli 1984, Kirk ( 63/83, EU:C:1984:255).

97 Se t.ex., nyligen, dom av den 8 maj 2019, Związek Gmin Zagłębia Miedziowego ( C‑566/17, EU:C:2019:390, punkt 44).

98 Se punkterna 38, 40, 55, 56, 61 och 75 ovan.

99 Se inledningsvis Eftadomstolens dom av den 26 juli 2016, mål E-28/15, Jabbi mot norska regeringen, Efta Ct. Rep. I. N. har inte framställt någon särskild invändning grundad på direktiv 2004/38, såsom ett åsidosättande av en rätt till inresa enligt artikel 5 i detta direktiv, i enlighet med Eftadomstolens dom av den 22 juli 2013, Wahl E-15/12, Efta Ct Rep. Under dessa omständigheter kommer jag inte att ta vidare hänsyn till direktiv 2004/38, förutom att notera att det i egenskap av sekundärrättsakt, ska tolkas i enlighet med den primära bestämmelsen, det vill säga artikel 36 EES. Se Eftadomstolens dom av den 23 januari 2012, STX Norway Offshore AS m.fl. mot norska staten, E-2/11, Efta Ct. Rep., punkt 34.

100 Även den nuvarande diskussionen om huruvida medborgarskap kan frikopplas från medlemsstaternas nationalitet kan sättas åt sidan. Se exempelvis Nic Shuibhine, N., The Territory of the Union in EU delegation Law: Charting a Route from Parallel to Integrated Narratives (2019) Yearbook of European Law 1.

101 Jag tänker här på den åtskillnad som görs i EES-rätten mellan domstolens avgöranden som meddelats före dagen för EES-avtalet, vilka är tillämpliga på EES-bestämmelser som i sak är identiska med motsvarande bestämmelser i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (artikel 6 i EES-avtalet), och domstolens domar som meddelats efter dagen för undertecknandet av EES-avtalet. Eftas övervakningsmyndighet och Eftadomstolen är endast skyldiga att ta vederbörlig hänsyn till de principer som följer av domstolens relevanta domar (artikel 3.2 i avtalet mellan Eftastaterna om inrättandet av en övervakningsmyndighet och en domstol (EGT L 1994, 344, s. 3)).

102 Eftadomstolens dom av den 19 april 2016, Holship Norge AS mot Norsk Transportarbeiderforbund, E-14/15, Efta Ct. Rep., punkt 121.

103 Dom av den 6 september 2016, Petruhhin ( C‑182/15, EU:C:2016:630).

104 Ibidem, punkt 37.

105 Dom av den 10 april 2018 ( C‑191/16, EU:C:2018:222, punkt 47).

106 Dom av den 13 november 2018 ( C‑247/17, EU:C:2018:898, punkt 32). Domstolen har även varnat för risken för straffrihet vid utarbetandet av sin rättspraxis för inskränkningar av den europeiska arresteringsordern funktion och risken för att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Se dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (villkor för frihetsberövande i Ungern) ( C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkterna 85 och 86).

107 Dom av den 10 april 2018, Pisciotti ( C‑191/16, EU:C:2018:222, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

108 För en översikt, se Brouwer, E., Mutual Trust and the Dublin Regulation: the Protection of Fundamental Rights in the EU and the Burden of Proof 9 (2013) Utrecht Law Review s. 135.

109 Detta gäller i lika hög grad dom av den 13 november 2018, Raugevicius ( C‑247/17, EU:C:2018:898), som gällde en begäran från ett tredjeland om verkställighet av ett fängelsestraff mot en EU-medborgare som hade utövat sin rätt till fri rörlighet.

110 Min kursivering. Dom av den 10 april 2018, Pisciotti ( C‑191/16, EU:C:2018:222, punkt 51).

111 Detta kan komma att ändras inom kort. Se kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet om kontrollen av Kroatiens fullständiga tillämpning av Schengenregelverket, COM(2019) 497 final.

112 Fotnot 5 ovan.

113 Dom av den 26 juli 2017, A.S. ( C‑490/16, EU:C:2017:585).

114 Fotnot 7 ovan.

115 Fotnot 7 ovan.

116 Fotnot 7 ovan.

117 https://www.asylumineurope.org/reports/country/croatia/annex-i-transposition-ceas-national-legislation

118 (C‑490/16 och C‑646/16, EU:C:2017:443).

119 Min kursivering. Ibidem. punkt 123. Generaladvokaten hänvisade till skälen 2, 3, 19 och 39 i Dublin III-förordningen och till dom av den 21 december 2011, N. S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865), dom av den 6 juni 2013, MA m.fl. ( C‑648/11, EU:C:2013:367), och dom av den 10 december 2013, Abdullahi ( C‑394/12, EU:C:2013:813). Den internt citerade texten är från domen i målet Abdullah, punkt 53.

120 Rådets beslut 2001/258/EG (EGT L 93, 2001, s. 38). Se även artikel 1 i avtalet som det hänvisas till i fotnot 6 ovan.

121 Fotnoterna 6 och 7 ovan.

122 Detta föreskrivs i princip i Schengenavtalet, fotnot 4 ovan, och inkluderar exempelvis Schengenavtalet av den 14 juni 1985, fotnot 21 ovan och med vissa undantag den konvention som undertecknades i Schengen den 19 juni 1990 mellan Konungariket Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Frankrike, Storhertigdömet Luxemburg och Konungariket Nederländerna, genom vilken Schengenavtalet av den 14 juni 1985 genomfördes, fotnot 16 ovan, rådets förordning (EG) nr 574/1999 av den 12 mars 1999 om fastställande av de tredje länder vars medborgare måste ha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser (EGT L 72, 1999, s. 2). (nu Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1806 av den 14 november 2018 om fastställande av förteckningen över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav). (EUT L 303, 2018, s. 39), rådets förordning (EG) nr 1683/95 av den 29 maj 1995 om en enhetlig utformning av visumhandlingar (EGT L 164, 1995, s. 1).

123 Fotnot 10 ovan. Se allmänt Lawunmi, D., The Dublin Regulation and the Charter: an impetus for change i Peers, S., m.fl. (red.) The EU Charter of Fundamental Rights: a Commentary Second Edition, Hart Publishing, 2020 (kommande).

124 Se exempelvis dom av den 19 mars 2019, Jawo ( C‑163/17, EU:C:2019:218, punkt 81).

125 Se domstolens avgörande i dom av den 21 december 2011, N.S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865) och samspelet med Europadomstolens dom av den 21 januari 2011, M.S.S mot Belgien och Grekland, CE:ECHR:2011:0121JUD003069609. Se nyligen dom av den 19 mars 2019, Jawo ( C‑163/17, EU:C:2019:218).

126 Det verkar korrekt såsom Kroatien säger att landet är bundet av bestämmelserna i kapitel II om inbördes rättshjälp i brottmål i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet, fotnot 16 ovan, åtminstone delvis. Se Bilaga II I Akt om villkoren för Republiken Kroatiens anslutning, fotnot 20 ovan. Island är bundet av Kapitel II om inbördes rättshjälp i brottmål i samma konvention enligt del I, Bilaga A, i Schengenavtalet, fotnot 3 ovan.

127 Se fotnot 17 ovan.

128 Enligt artikel 3.1 i Dublin III-förordningen, fotnot 5 ovan, ska asylansökan prövas av en enda medlemsstat.

129 Fotnot 10 ovan. I enlighet med skäl 3 i Dublin III utgör denna konvention en källa för tolkning av Dublin III.

130 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet A.S. i punkt 102 ovan.

131 Se förfarandedirektivet, fotnot 7 ovan.

132 Kapferer, S. Cancellation of Refugee Status Legal and Protection Policy Research Series, UNHCR PPLA/2003/02, mars 2003, s. 36 och 37.

133 Min kursivering. Fotnot 10 ovan. Se även dom av den 14 maj 2019, M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus), C‑391/16, C‑77/17 och C‑78/17, EU:C:2019:403, punkterna 78 och 81) beträffande Genevekonventionens ställning i unionsrätten. I punkt 108 slog domstolen fast att EU-rättslig sekundärrätt på intet sätt kan tolkas på så sätt att det skulle uppmuntra medlemsstaterna att undandra sig sina internationella skyldigheter enligt Genèvekonventionen genom att begränsa de rättigheter som dessa personer tilldelas enligt denna konvention.

134 Andra avdelningens beslut av den 5 november 2019, Konkurrenten. NO A.S. mot Norge, ansökan nr 47341/15, punkt 43.

135 Se till exempel Europadomstolens dom av den 19 november 2019, TK och SR mot Ryssland, (ECLI:CE:ECHR:2019:1119JUD002849215, punkterna 78 och 91–96.

136 Domstolens dom av den 16 februari 2017, C.K. m.fl. ( C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 67).

137 Eftadomstolens dom av den 19 april 2016, E-14/15, Holship Norge AS mot Norsk Transportarbeiderforbund, Efta Ct. Rep., punkt 123.

138 Se förklaringarna till artikel 19.2 i stadgan (EUT C 303,2007, s. 17).

139 Beslut av den 6 september 2017 Peter Schotthöfer & Florian Steiner ( C‑473/15, EU:C:2017:633). I själva beslutsdelen hänvisas det här till medborgarskap, vilket däremot inte är fallet i de punkter vari det redogörs för de rättsprinciper som följer av artikel 19.2 i stadgan. Se särskilt punkterna 22, 24 och 26. I punkt 24 hänvisas det till en person snarare än en medborgare. Såvitt gäller refoulement och artikel 19.2 I stadgan, se dom av den 14 maj 2019, M m.fl., (Återkallande av flyktingstatus), C‑391/16, C‑77/17 och C‑78/17, EU:C:2019:403, punkt 95).

140 Dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586).

141 C‑216/18 P, EU:C:2018:517, punkt 66.

142 Europadomstolen, dom av den 17 januari 2012, Othman (Abu Qatada) mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2012:0117JUD000813909, punkt 258).

143 Jag erinrar om att varken förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet i artikel 4 EES eller artikel 18 FEUF är begränsade till EES-medborgare respektive unionsmedborgare och att detta inte heller gäller artikel 21 andra stycket i stadgan. All diskriminering är förbjuden genom tillämpningsområdet av respektive rättsakter.

144 Se Eftadomstolens dom av den 19 april 2016, E-14/15, Holship Norge AS mot Norsk Transportarbeiderforbund, Efta Ct. Rep., punkt 123, och dom av den 20 december 2017, Global Starnet ( C‑322/16, EU:C:2017:985, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

145 Dom av den 19 mars 2019, Jawo ( C‑163/17, EU:C:2019:218, punkt 78). Eftersom I.N. inte är unionsmedborgare och rambeslutet om den europeiska arresteringsordern, fotnot 34 ovan, inte är tillämpligt, kan grunden för tillämpning av stadgan i dom av den 6 september 2016, Petruhhin ( C‑182/15, EU:C:2016:630) inte överföras till det nationella målet.

146 Fotnot 6 ovan. Se analogt dom av den 16 januari 2018, E ( C‑240/17, EU:C:2018:8). Artikel 3 i Schengenavtalet, fotnot 4 ovan. Även den gemensamma kommitté som inrättas härigenom kan vara relevant.

147 Fotnot 8 ovan.

148 Se dom av den 10 april 2018, Pisciotti ( C‑191/16, EU:C:2018:222, punkt 55). I den domen fann domstolen det förhållandet att medlemsstatens myndigheter inte utfärdat en arresteringsorder vara av stor betydelse.

149 Till exempel första, tredje och åttonde skälen, artikel 1 och de begränsade skälen för att vägra verkställighet som föreskrivs i artikel 4 samt likheten med den europeiska arresteringsordern. Se avtalet om överlämnandeförfarandet, fotnot 8 ovan.

150 Se fotnot 6 ovan.