Nytt skattesystem : förslag

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1964:25 Finansdepartementet

NYTT SKATTESYSTEM FÖRSLAG AVGIVET AV ALLMÄNNA SKATTEBEREDNINGEN (SKATTESYSTEMUTREDNINGEN OCH FÖRETAGSSKATTEUTREDNINGEN)

Stockholm 1964

,«S KOTo^7

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1964 Kronologisk förteckning

1. Indexlån. Del I. Kihlström. 96 B. Fi. 2. Indexlån. Del II. Kihlström. 526 s. Fl. 3. Konsumtionsmönster på bostadsmarknaden. Esselte. 212 s. I. 4. Effektivare konsumentupplysning. Esselte. 111 B. H. §. Bättre åldringsvård. Esselte. 121 s. S. 6. Alkoholreklamen. Norstedt & Söner. 278 s. Fl. 7. Statens skogar och skogsindustrier. Svenska Reproduktions A B . 144 s. Fi. 8. Kapitalutvecklingen i det svenska lantbruket. Esselte. 88 s. Jo. 9. Arbetstidsförkortningens verkningar. Esselte. 216 s. S. 10. Företagsinteckning. Tiden-Barnängen Tryckerier AB. 149 s. Ju. 11. Älgfrågan. Norstedt & Söner. 188 s. Jo. 12. Veterinärmedicinsk forskning och undervisning Del n . Esselte. 302 s. Jo. 13. Religionsfrihet. A B Wilhelmssons Boktryckeri. X X V I I I + 594 a. E. 14. Svensk namnbok 1964. AB E G Johanssons Boktryckeri, Karlshamn. 227 s. Ju. 15. Utlåtande av Juristkommissionen 1 Wennerströmaffären. Norstedt & Söner. 117 s. Ju. 16. Historisk översikt. Kyrkobegrepp. Almqvist & Wiksells Boktryckeri AB, Uppsala. 324 s. E. 17. Rapport av parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären. Norstedt & Söner. 46 s. Ju. 18. ö v e r s ä t t n i n g av fördrag angående upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) och tillhörande dokument. Marcus. 187 s. H. 19. Kommunal skatteutjämning. Kihlström. 419 s. Fi 20. Krigsmaktens förbandssjukvård. Esselte. 222 s. Fö. 21. Bilskrotning. Esselte. 75 s. K. 22. Förbud mot utförsel av kulturföremål. Kihlström. 67 s. E. 23. Kronhjortsreservat m. m. Berlingska Boktryckeriet, Lund. 110 s. Jo. 24. Behandlingsforskning vid ungdomsvårdsskolorna. Esselte. 279 s. S. 25. N y t t skattesystem. Esselte. 827 s. Fi.

Anm. Om särskild tryckort e j anglves, är tryckorten Stockholm.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1964:25

NYTT SKATTESYSTEM FÖRSLAG AVGIVET AV ALLMÄNNA S K A T T E B E R E D N I N G E N (SKATTESYSTEMUTREDNINGEN OCH FÖRETAGSSKATTEUTREDNINGEN)

E S S E L T E AB, STOCKHOLM 1 9 6 4

Innehåll Skrivelse till chefen för

finansdepartementet

7 AVDELNING I Utredningsuppdraget

Kap. Kap. Kap.

1. Direktiven 2. Utredningsarbetets förutsättningar och uppläggning . . . . 3. Kravet på skattesystemets avkastning .

15 25 30

A V D E L N I N G II Förslagets utgångspunkter och allmänna motivering

Kap.

Kap. Kap.

Kap. Kap. Kap.

4. Det gällande skattesystemet och kritiken mot detta . . . . Inledning Uppbyggnaden av skattesystemet Beskattningens omfång och fördelning Kritiken mot det nuvarande skattesystemet 5. Beskattningens ändamål samt principerna för dess fördelning 6. Inkomstförhållandena Inkomstutveckling och inkomstfördelning De låga inkomsttagarna Inkomstöverföringar , . . . . . ; 7. Avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning samt socialförsäkringsavgifter 8. Indirekt beskattning och företagsbeskattning 9. Den generella indirekta beskattningens utformning . . . .

39 39 40 42 49 52 65 65 71 72 75 88 95

A V D E L N I N G III Socialförsäkringens finansiering

Kap. Kap.

Kap.

Kap.

Kap.

10. Inledning 11. Gällande rätt m. m ... Folkpensioneringen Försäkringen för tilläggspension Sjukförsäkringen Yrkesskade- och arbetslöshetsförsäkringarna ., Sammanfattning . . 12. Den framtida kostnadsutvecklingen Folkpensioneringen Försäkringen för tilläggspension . .. . .. -,, Sjukförsäkringen . Sammanfattning 13. Den internationella bakgrunden De sociala utgifternas fördelning mellan olika finansieringskällor i vissa länder Internationella samordningssträvanden 14. Reformbehovet Aktuella reformkrav . .

113 116 116 121 124 129 129 133 133 134 136 137 139 140 141 146 147

4 Kap.

Kap.

Kap.

Vissa motionsyrkanden m. m Området för reformförslag 15. Finansieringsformerna Gränsdragning mellan avgift och skatt Valet av huvudsaklig finansieringsform 16. Beredningens förslag. Utformning och motivering Avvägningen mellan avgifts- och skattefinansiering . . . Förslagets omfattning Avgiftsuttagets utformning Vissa individuella verkningar Samhällsekonomiska verkningar Förslaget ur internationell synvinkel Avgiftspliktiga inkomster Avgiftsunderlag Blandad inkomst Avgiftsberäkning för makar Åldersgränser Avdragsrätt Upptrappningsregelns tillämpning Debitering och uppbörd m. m Arbetsgivaravgifter Bedares arbetsgivaravgift Arbetsgivaravgifternas fördelning Grundförsäkringsavgifter Besvär 17. Specialmotivering

151 153 154 154 156 162 163 169 170 180 183 187 188 189 192 193 200 201 201 203 203 212 213 215 218 220

A V D E L N I N G IV Den direkta beskattningens utformning

Kap. Kap.

Kap.

Kap.

Kap.

18. Inledning 19. Huvuddragen av gällande bestämmelser Statlig inkomstskatt Kommunal inkomstskatt Inkomstbeskattningens storlek i olika inkomstlägen . . . 20. Skattefritt minimum Gällande bestämmelser m. m Historik Utredningen 21. Progressionen i inkomstbeskattningen Gällande progression Historik Utredningen 22. Familjebeskattningen Inledning Avvägningen mellan gifta och ensamstående Medel för avvägningen Principfrågan om sam- eller särbeskattning Tidigare anförda synpunkter Kritik och önskemål i sammandrag Utredningen Frågan om särbeskattning i vissa fall

231 233 233 235 236 237 237 239 241 249 249 251 252 268 268 269 269 270 270 272 272 289

5 Kap. Kap. Kap.

Relationen mellan grundavdragen Historik Utredningen Avvägningen av skatteskalorna Historik Utredningen Avvägningen inom kategorin gifta med hänsyn till om hustrun har förvärvsarbete eller ej (förvärvsavdrag) . . . . Gällande bestämmelser Historik Utredningen Avvägningen inom kategorin gifta med hänsyn till om barn finns eller ej Gällande bestämmelser Historik Barnkostnadernas storlek Utredningen Ofullständiga familjer Gällande bestämmelser Utredningen 23. Frågan om indexreglering av grundavdrag m. m 24. Individuella verkningar av utredningens förslag 25. Förmögenhetsbeskattningen Inledning Utredningen

296 296 297 300 300 301 304 304 305 307 316 316 317 318 319 329 329 330 331 334 338 338 338

AVDELNING V Den indirekta beskattningen

Kap. Kap.

Kap.

26. Inledning 27. Nuvarande indirekt beskattning Den allmänna varuskatten Bensin- och brännoljeskatt Energiskatt Särskild varuskatt Utjämningsskatt Pälsvaruskatt Försäljningsskatt Omsättningsskatt å motorfordon Skatt på malt- och läskedrycker 28. Utformningen av mervärdeskatten Allmänna synpunkter Beskattningsområdet Varubeskattningen Tjänstebeskattningen Skattskyldigheten Mervärdeskattens tillämpning vid import och export . . Mervärdeskattens tillämpning inom byggnadsområdet . . Mervärdeskattens tillämpning på jordbruk och skogsbruk Avdragsrätten Beskattningsvärde, skattepliktig omsättning m. m. . . . Beskattningsförfarandet

347 348 348 359 361 361 362 362 363 363 365 366 366 382 385 399 411 421 423 437 439 448 457

6 Kap. Kap.

Taxeringsförfarandet Restitutionsförf ärandet Kostnadsersättning Ikraftträdandet från teknisk synpunkt Skatteunderlag, skattesats m. m 29. Specialmotivering 30. Punktbeskattningen Den allmänna energiskatten Bensin- och brännoljeskatterna Omsättningsskatten på motorfordon (bilaccisen) Den särskilda varuskatten Utjämningsskatten m. m Skatten på malt- och läskedrycker Försäljningsskatten Pälsvaruskatten

. . . .

469 470 473 475 485 487 497 500 509 512 513 519 520 522 524

AVDELNING VI Den samlade effekten av föreslagna reformer

Kap. Kap.

31. Skattereformens innebörd från stats- och kommunfinansiella synpunkter 32. Individuella verkningar

529 536

AVDELNING VII Kap.

33. Reformens ikraftträdande

547 AVDELNING VIII Kap.

34. Sammanfattning av förslagen

567 AVDELNING DC Författningsförslag

591 AVDELNING X

Särskilda y t t r a n d e n och reservationer (jämte förteckning däröver)

6G9

AVDELNING XI Bilagor Bilaga 1 Bilaga 2 Bilaga 3 Bilaga 4 B 5 laga 5 Bilaga 6 Bilaga 7

........... .. .

773 776 779 7

. . . . .

"

814 816 81g

AVDELNING XII Tabellförteckning

Till Herr Statsrådet

och Chef en för Kungl.

Finansdepartementet

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 13 maj 1960 har chefen för finansdepartementet, statsrådet G. E. Sträng, den 21 i samma månad tillkallat numera presidenten i kammarrätten G. T. Hedborg, ledamoten av riksdagens första kammare, direktören J. A. Ericsson, ledamoten av riksdagens andra kammare, bankkamreraren S. H. Gustafson, numera hovrättsrådet S. L. S. Jungefors, filosofie doktorn R. A. Meidner, filosofie licentiaten A. H. Nilstein, lantbrukaren S. Oscarsson, ledamoten av riksdagens första kammare, lantbrukaren S. E. Sundin, professorn C. Welinder, numera rättsavdelningschefen N. E. M. Åqvist och kanslichefen F . O. Östman med uppdrag att verkställa en allmän översyn av beskattningssystemet. För utredningen har antagits benämningen skattesystemutredningen. Med stöd av bemyndigande ovannämnda dag har departementschefen vid samma tillfälle vidare tillkallat presidenten Hedborg, direktören S. G. Crabo, filosofie kandidaten T. A. Ekström, hovrättsrådet Jungefors, filosofie doktorn H. Kristersson, lagbyråchefen S. V. Lundeli, direktören B. A. O. Nilsson, direktören P. H. Ohlin, docenten K. Samuelsson, direktören S. Svensson och

8 direktören B. östergren med uppdrag att verkställa utredning av frågan om den framtida utformningen av företagsbeskattningen m. m. För denna utredning har antagits benämningen företagsskatteutredningen. Departementschefen har uppdragit åt Hedborg att såsom ordförande leda arbetet inom de båda utredningarna och åt Jungefors att vara utredningarnas huvudsekreterare. Sedan Ohlin den 10 april 1962 på egen begäran entledigats från det honom meddelade uppdraget, har departementschefen samma dag uppdragit åt direktören B. Lyberg att såsom utredningsman deltaga i företagsskatteutredningens arbete. Som ersättare för Samuelsson, som den 29 mars 1963 på egen begäran entledigats, utsågs den 19 april 1963 direktören G. A. Henrikson. Den gemensamma benämningen för de inbördes självständiga men i vidsträckta hänseenden samverkande båda utredningarna är allmänna skatteberedningen. Att såsom experter biträda beredningen har departementschefen förordnat dels den 7 juni 1960 direktören E. G. Bergqvist, numera byrådirektören C. B. Edlund, direktören L.-E. Fosselius, byråchefen H. R. Fridolin, docenten D. Helmers, direktören S. A. Järdler, professorn E. F . Lundberg (entledigad på egen begäran den 19 februari 1962) och lagbyråchefen E. A. P. Reuterswärd, dels den 5 juli 1960 docenten J. R. Wallander (entledigad på egen begäran den 15 september 1961), dels den 14 november 1960 numera statssekreteraren I. E. Eckersten och professorn N. E. B. Västhagen, dels den 23 januari 1961 filosofie licentiaten C.-J. Åberg, dels den 15 september 1961 professorn E. V. H. Dahmén (entledigad på egen begäran den 19 februari 1962), dels den 19 februari 1962 docenten K.-O. Faxén, dels den 14 september 1962 landskamreraren R. L. A. Lindqvist, dels den 25 januari 1963 budgetsekreteraren L. E. Peterson, dels den 19 april 1963 docenten L. Lindberger, dels ock den 18 november 1963 byrådirektören E. R. Hallman. Att vara biträdande sekreterare åt beredningen har den 5 juli 1960 förordnats kammarrättsassessorn U. A. M. Reenstierna, den 1 september 1960 förste länsnotarien J.-E. A. Rosén och den 18 januari 1963 kammarrättsfiskalen B. G. Björne. Vidare har uppdragits den 28 september 1962 åt häradsskrivaren H. S. E. Arnklint och den 16 november 1962 åt fru Dorothea Strömberg att biträda inom skatteberedningens kansli. Till beredningen har för att tagas i övervägande vid uppdragets fullgörande av Kungl. Maj :t överlämnats 1) två den 15 oktober 1957 och den 10 september 1958 dagtecknade skrifter från Sveriges redareförening angående önskemål om vissa reformer på beskattningsområdet såvitt angår den svenska sjöfartsnäringen, 2) en den 26 november 1957 dagtecknad skrift från Aktiebolaget Aerotransport i fråga om vissa reformer på beskattningsområdet såvitt angår luftfarten,

9 3) bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1963 i anledning av väckta motioner om upphävande eller omläggning av viss indirekt beskattning, 4) allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 54 i anledning av vid 1962 års riksdag väckta motioner dels om utredning rörande befolkningsfrågans olika aspekter och dels angående vissa familjepolitiska åtgärder, 5) den 20 mars 1961 dagtecknade skrifter från Svenska tonsättares internationella musikbyrå (STIM), Föreningen Svenska tonsättare, Föreningen Svenska kompositörer av populärmusik, Svenska musikförläggare föreningen, Grammofonleverantörernas förening, Musikfrämjandet, Sveriges allmänna biblioteksförening samt musikkonsulenten Arne Aulin, i vilka hemställts att försäljningsskatten på grammofoner och grammofonskivor måtte upphävas, m. m., 6) den 10 och den 17 maj 1963 dagtecknade skrifter från Kooperativa förbundet och Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor, vari hemställts om slopandet av den särskilda varuskatten på socker, samt 7) en den 10 januari 1963 till finansdepartementet inkommen skrift från konstnären B. L. Berggren, vari hemställts om viss ändring i förordningen om försäljningsskatt. Beredningen har därjämte från ett stort antal organisationer och sammanslutningar samt enskilda personer mottagit framställningar rörande spörsmål, sammanhängande med skattesystemets utformning. I det samtidigt härmed avlämnade betänkandet har innehållet i vissa av dessa framställningar sammanfattningsvis återgivits. Här må omnämnas att, på skatteberedningens initiativ, beredningens ledamöter, experter och sekretariat den 5 och 6 april 1961 sammanträffat med representanter för olika grenar av det svenska näringslivet och därvid fått tillfälle att ta del av synpunkter och bedömanden av beskaffenhet att kunna öva inflytande på beredningens utredningsarbete och ställningstaganden. Sammankomsten anordnades i regi av Sveriges Industriförbund, som därvid samrått med ett stort antal andra näringsorganisationer. Vidare bör omnämnas att skattesystemutredningen, i vars uppgift ingått att pröva den till inkomstbeskattningen hörande familjebeskattningen, under hösten 1963 beretts tillfälle att vid en särskilt anordnad sammankomst ta del av meningsyttringar i frågan från företrädare för ett antal organisationer, nämligen Högerns Kvinnoförbund, Folkpartiets Kvinnoförbund, Svenska Landsbygdens Kvinnoförbund, Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund, Riksförbundet Landsbygdens Folk, Husmodersförbundet, Yrkeskvinnors Klubbars Riksförbund, Fredrika Bremerförbundet, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens Centralorganisation och Sveriges Akademikers Centralorganisation. Under utredningsarbetets gång har beredningen eller representanter för denna i betydande omfattning haft överläggningar med befattningshavare

10 hos olika myndigheter, med representanter för andra statliga utredningar samt med företrädare för olika bransch- och intresseorganisationer. Beredningen har avgivit remissyttranden dels över ett av utredningen om sparstimulerande åtgärder avgivet betänkande i ämnet (SOU 1961: 2), dels över 1958 års socialförsäkringskommittés betänkande Förtidspensionering och sjukpenningförsäkring m. m. (SOU 1961: 29), dels över en inom socialdepartementet upprättad promemoria med förslag till Lag om allmän försäkring, m. m. (SOU 1961: 39) samt dels över inom Nordiska rådet väckta förslag om harmonisering av skattereglerna för aktiebolag och motsvarande associationer i Sverige, Danmark, Norge och Finland, om harmonisering av huvudformerna för indirekt beskattning samt om harmonisering av skatter och avgifter på vissa varor. Beredningens ordförande h a r — sedan tillfälle därtill beretts — avgivit yttranden dels över det av uppbördsorganisationskommittén avlämnade betänkandet om automatisk databehandling inom folkbokförings- och uppbördsväsendet (SOU 1 9 6 1 : 4 ) , dels över det av samma kommitté avgivna förslaget till organisation m. m. för centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (Finansdepartementet, stencil 1963, nr 8), dels över det av dubbelbeskattningssakkunniga avgivna betänkandet Internationella skattefrågor (SOU 1962: 59) samt dels över ett inom finansdepartementet upprättat förslag till ändrade bestämmelser vid inkomsttaxeringen om högsta belopp för avdrag vid nedsatt skatteförmåga (Finansdepartementet, stencil 1963, nr 7). Beredningen, som — efter det chefen för finansdepartementet efterhört möjligheten för beredningen att under första halvåret 1964 färdigställa ett betänkande rörande främst de fysiska personernas beskattning och beredningen utfäst sig att om möjligt efterkomma detta önskemål — haft att arbeta under antydda förutsättning, får härmed överlämna betänkande med förslag till nytt skattesystem. De framlagda förslagen avser de fysiska personernas beskattning men är av väsentlig innebörd jämväl för övriga skattskyldiga. I samband härmed må understrykas att i betänkandet behandlats frågor av mer grundläggande betydelse för uppbyggandet av skattesystemet medan vissa spörsmål gällande fysiska personer av materiell men mindre central betydelse av tidsskäl nu icke kunnat redovisas. Detsamma gäller uppdraget att utreda möjligheterna att införa s. k. definitiv källskatt för löntagare. Även den närmare översynen av företagsbeskattningen återstår att verkställa. Beredningen vill omnämna, att de i bilaga 3 till betänkandet intagna redogörelserna för huvuddragen av den franska mervärdeskatten och för det inför tyska förbundsdagen framlagda förslaget till mervärdeskatt i huvudsak bygger på material, som direktören vid Institutet för utländsk rätt Bo G. Sandström sammanställt för beredningens räkning.

11 Beredningen vill slutligen meddela, att den inte ingått på frågor av organisatorisk natur som förslagets genomförande kan aktualisera för av detsamma berörda myndigheter. Vid betänkandet har fogats ett antal särskilda yttranden och reservationer. Stockholm den 1 juni 1964.

G. Hedborg John

Ericsson

Sven Crabo

Sven

Gustafson

Tord

Ekström

Stig

Jungefors

Arne

Henrikson

Rudolf

Meidner

Stig

Jungefors

Arne H. Nilstein

Helge

Kristersson

Sigge

Oscarsson

Sture

Lundell

Sven E.

Sundin

Bengt

Lyberg

Cars ten

Welinder

Axel

Nilsson

N. Erik Å q vis t

Stig

Svensson

Oscar

Bertil

östergren

östman I Ulf Reenstierna

J.-E. Rosén

G. Björne

*

•

AVDELNING I

UTREDNINGSUPPDRAGET

KAPITEL 1 Direktiven

Skattesystemutredningens och företagsskatteutredningens direktiv innefattas i yttrande till statsrådsprotokollet den 13 maj 1960 av chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng. Departementschefen anförde i avseende å den översyn, som skulle ankomma på skattesystemutredningen, följande. Under 1950-talet har statsmakterna, i den mån beslut om nya statsinkomster behövt fattas, praktiskt taget enbart anlitat indirekt beskattning. Systemet av indirekta skatter har härvid successivt utbyggts, senast genom den i höstas beslutade allmänna varuskatten. Samtidigt har den direkta beskattningen modererats genom justering av skatteskalorna och höjda ortsavdrag. Generella skattesänkningar har sålunda beslutats vid olika tillfällen, bl. a. i samband med den allmänna varuskattens införande. Därjämte har skattereglerna mildrats på ett flertal olika punkter, där de ansetts verka alltför hårt. Trots dessa åtgärder från statsmakternas sida domineras vårt skattesystem alltjämt av de direkta skatterna till stat och kommun. Även om man ser enbart till den statliga beskattningen, har de direkta skatterna övervägt fram till den allmänna varuskattens införande, och de torde trots denna skatt åter inom kort komma att inflyta med större belopp än de indirekta skatterna. Orsaken härtill ligger främst i de progressiva skatteskalornas konstruktion samt den fortgående stegringen av medborgarnas inkomster. Sedan konstaterats att det offentligas starkt stegrade inkomster och utgifter sammanhängde med den allmänna produktions- och inkomststegringen men också med att den moderna samhällsutvecklingen starkt vidgat det allmännas uppgifter, fortsatte departementschefen. Inför den utveckling som här i korthet antytts har det framträtt ett starkt behov av att underkasta hela skattesystemet en samlad översyn. Vårt nuvarande skattesystem har i stora delar tillkommit i ett helt annat samhälle än det i vilket vi lever i dag. De ökade anspråken på det allmänna och den omvälvande standardstegring som kommit hela folket till del motiverar därför en omprövning även av skattesystemets utformning. Tidigare skatteutredningar — bl. a. 1949 års skatteutredning, 1952 års kommitté för indirekta skatter samt företagsbeskattningskommittén — har gjort värdefulla undersökningar, som torde bli av grundläggande betydelse för den aktuella utredningen. Deras verksamhetsområden har emellertid varit begränsade. Vad som nu synes erforderligt är att verkställa en omprövning av skattesystemet i dess helhet. Denna bör igångsättas snarast och verkställas under hänsynstagande till den utveckling på olika samhällsområden som är att vänta under 1960-talet. De problem som möter vid en allmän översyn av skattesystemet är i, flera styc-

16 ken gemensamma för olika grupper av skattebetalare. Men i många grundläggande frågor måste olika synpunkter anläggas när det är fråga om å ena sidan enskilda medborgare och å andra sidan bolag och andra juridiska personer. En av anledningarna härtill är att den skatt som tas ut av juridiska personer helt eller delvis kan komma att ytterst få bäras av andra. Å andra sidan har man beträffande enskilda skattebetalare att ta hänsyn till att personliga förhållanden av olika slag påverkar skatteförmågan. Med h ä n s y n till det m y c k e t o m f a t t a n d e u t r e d n i n g s a r b e t e t a n s å g s d e t t a b ö r a fördelas m e l l a n två s k i l d a u t r e d n i n g a r , a v v i l k a d e n e n a b o r d e ä g n a sig å t d e n a l l m ä n n a ö v e r s y n e n av s k a t t e s y s t e m e t och å t frågor, s o m i f r ä m s t a r u m m e t gällde fysiska p e r s o n e r . Den a n d r a u t r e d n i n g e n s k u l l e a v s e b e s k a t t n i n g e n a v bolag o c h a n d r a j u r i d i s k a p e r s o n e r . U t r e d n i n g a r n a s k u l l e b e drivas i n ä r a inbördes s a m r å d med gemensam ordförande och h u v u d s e k r e terare. A n g å e n d e skattebördans fördelning anfördes därefter. Målet för utredningen bör i första hand vara att finna en rättvis och rationell fördelning av skattebördan. Beskattningens totala storlek i och för sig ligger däremot vid sidan av de frågor som bör undersökas i detta sammanhang. Jag vill h ä r endast anmärka, att man visserligen kan räkna med att det totala skatteunderlaget kommer att successivt öka vid stigande nationalprodukt, men även måste räkna med att statens utgifter kommer att stiga. Redan gjorda åtaganden, bl. a. för folkpensioneringen, kommer jämte andra automatiska utgiftsstegringar att väga tungt i budgeten. Å andra sidan är det angeläget att inte öka det totala skattetrycket. Eventuella framtida förändringar i den totala skattebördan betingas emellertid av politiska värderingar och beslut, och de ligger följaktligen utanför utredningens arbetsområde. I anslutning härtill bör erinras om att det allmänna även på andra vägar än genom beskattning i detta ords vedertagna mening utövar en inkomstomfördelande verksamhet. Exempel härpå utgör vissa avsnitt av socialförsäkringen. Stundom beror det på mer eller mindre historiskt betingade omständigheter, om den inkomstomfördelande verksamheten äger rum inom beskattningens r a m eller hänföres till något annat område av det allmännas verksamhet. I den allmänna diskussionen har härvidlag särskilt uppmärksammats barnbidragen. Skatterna får givetvis sättas in i detta större sammanhang, och utredningen bör vara oförhindrad att föreslå förskjutningar i fråga om gränserna mellan det egentliga skatteområdet och närliggande områden. En betydande del av skatteinkomsterna går till kommunerna. En väsentlig sektor av samhällsverksamheten ankommer också på dessa organ. De senare årens utveckling har kännetecknats av ett ökat inkomstbehov för kommunerna, och detta h a r tagit sig uttryck i stegrade utdebiteringssatser och ökade krav på ekonomiskt bidrag från statens sida. De härmed sammanhängande problemen bör uppmärksammas vid den omprövning som nu föreslås. Frågan om skattebördans fördelning bör med angivna utgångspunkter prövas förutsättningslöst. Härvid bör man inte rygga tillbaka för långtgående reformer. Det bör inte tagas för självklart, att just det nuvarande svenska skattesystemet, som framvuxit under historiskt betingade omständigheter, är det som bäst passar morgondagens svenska samhälle. Kritik har anförts mot detta system på åtskilliga punkter. Det ligger i sakens natur, att man inte kan konstruera ett skattesystem, som tillfredsställer alla, men en jämförelse med utlandet visar, att även

17 i fråga om de huvudsakliga riktlinjerna för skattesystemet sinsemellan olikartade lösningar är tänkbara. Sedan departementschefen erinrat om att de indirekta skatterna, oaktat de ytterst bärs av de enskilda konsumenterna, redovisas huvudsakligen av de juridiska personerna och att de direkta skatterna till mer än 70 procent erläggs av fysiska personer, anfördes vidare. Till den indirekta beskattningens fördelar har brukat räknas, att den ur teknisk synpunkt är lättare att handhava, något som bl. a. sammanhänger med att de som har att redovisa och inbetala skatten är jämförelsevis få till antalet. Å andra sidan har gjorts gällande, att man inte borde bibehålla hela det nuvarande systemet av punktskatter vid sidan om den generella beskattning som sker genom allmänna varuskatten. Diskussionen om de direkta skatterna gäller självfallet i första hand deras nivå. Vid sidan därav har det hävdats, att gällande bestämmelser på ett ofta onödigt och invecklat sätt tillgodoser s. k. millimeterrättvisa. Ett visst motstånd har emellertid gjort sig gällande mot schablonartade lösningar på beskattningsområdet. En framträdande roll i diskussionen spelar de frågor, som sammanhänger med progressiviteten i den statliga direkta beskattningen, särskilt det förhållandet att en jämförelsevis hög skatt drabbar extrainkomster och andra inkomstökningar (marginalskatten). Obenägenheten att acceptera schablonartade lösningar får ses mot bakgrund av detta förhållande. Även jämförelsevis små ändringar i beräkningen av skattepliktiga inkomster kan ge påtagliga utslag i fråga om storleken av den skatt som skall erläggas. I detta sammanhang bör erinras om de problem som sammanhänger med familj ebeskattningen, särskilt den s. k. sambeskattningen. Vissa reformer på området har genomförts vid årets riksdag. Önskemål om ytterligare åtgärder, bl. a. en ändrad avvägning av den direkta beskattningen mellan familjer och ensamstående och ett ökat hänsynstagande till försörjningsbördan, har, såsom framgår av propositionen nr 76/1960, förordats av många myndigheter och organisationer. Dessa frågor bör följaktligen bli föremål för kommitténs prövning. Mot den direkta beskattningens nuvarande utformning har vidare anförts, att vissa skattebetalare har särskilda möjligheter att — med legala eller illegala medel — undandra sig denna beskattning. Skattekontrollen är effektivast beträffande löntagarna, och detta förhållande skapar hos många en känsla av att andra, och då främst företagare och lantbrukare, blir förhållandevis lindrigare beskattade. Problemen i fråga om skattefusk och skatteflykt torde höra till de allvarligaste på den direkta beskattningens område och måste utöva inflytande på utformningen av skattesystemet. Efter att ha erinrat om att det inte ankom på utredningen att föreslå någon ändring i det samlade skattetrycket övergår departementschefen att beröra frågan om avvägningen mellan direkt och indirekt skatt. Därvid framhålles att, sedan de båda utredningarna bildat sig en uppfattning om den totala skattebördans fördelning mellan fysiska och juridiska personer, frågan uppkom i vilken utsträckning olika skatteformer borde komma till användning. I förgrunden trädde då spörsmålet om och i vilken utsträckning man skulle gå vidare på den förut inslagna vägen att lätta på den di-

18 rekta beskattningen och ytterligare påbygga systemet av indirekta slutter. Departementschefen fortsatte. Såsom närmare utvecklats i den hösten 1959 framlagda propositionen om allmän varuskatt, har inställningen till den indirekta skatteformen tidigare varit ganska negativ. Bakgrunden härtill får sökas i de samhällsekonomiska och scciala förhållandena under gångna tider. I ett äldre samhälle kunde det med fog sägas, att den indirekta beskattningen, i den mån den avsåg nödvändighetsvaror, i särskild grad träffade de ekonomiskt sämst ställda, medan dessa å andra sidai endast i ringa mån blev föremål för samhällets omsorger. Genom den allmänna inkomstutjämningen och stegringen av medborgarnas levnadsstandard, i förening med samhällets insatser på olika områden för breda lager av vårt folk, har cenna bild väsentligt ändrats. Det allmännas engagemang på det sociala området gör det vidare möjligt att motverka eller upphäva den indirekta beskattningens verkningar för de ekonomiskt svagaste skikten i samhället. Gällande indexreglering av utgående folkpensioner verkar sålunda automatiskt i denna riktning för folkpensionärernas del. Även för barnfamiljerna kan kompensation lämnas liksom skedde vid införandet av den allmänna varuskatten. Också i andra hänseenden kan de sociala förmånerna anpassas till ett förändrat läge inom beskattningen. För att i ökad utsträckning bygga vårt skattesystem på en relativt starkare andel av indirekt beskattning kan starka skäl åberopas. En väsentlig del av de totala skatterna måste under alla förhållanden träffa de breda lagren av inkomsttagare. Man kan då med fog ställa frågan om icke deras bidrag till det allmännas utgifter i ökad utsträckning bör lämnas i form av indirekt skatt. Denna skatteform är som tidigare nämnts tekniskt enklare och är lättare att kontrollera. En förskjutning från direkt till indirekt beskattning torde vidare vara en nödvändig förutsättning för de inte minst ur löntagarsynpunkt önskvärda reformer inom den direkta beskattningen som skall antydas i det följande. Departementschefen framhöll härefter att hela det nuvarande systemet av indirekta skatter var i behov av översyn. Därvid borde den allmänna varuskatten ses som ett bestående element i skattesystemet och energiskatten som ett komplement till varuskatten. Uppmärksamheten torde särskilt inriktas på om alla nu utgående punktskatter borde fortbestå vid sidan av den generella beskattningen och hur en ökning av den sistnämnda skulle samordnas med en sänkning av den direkta skatten och obligatoriska försäkringsavgifter. Härefter övergick departementschefen till reformer inom den direkta beskattningen. Efter att först ha berört frågan om de enskilda rörelseidkarnas, de fria yrkesutövarnas och jordbrukarnas skattemässiga behandling och därvid riktat uppmärksamheten på den problematik, som betingades av en nettovinstberäkning enligt bokföringsmässiga grunder i kombination med en progressiv inkomstbeskattning, anfördes följande. Möjligheterna till reformer av den direkta beskattningen av enskilda personer är, såsom tidigare antytts, i huvudsak beroende av den förskjutning mot ökad indirekt beskattning som kan komma att föreslås. Detta sammanhänger, såsom jag likaledes nämnt i det föregående, med att utredningen bör utgå från att något utrymme för inkomstbortfall för det allmänna icke torde vara för handen. Å andra sidan bör det vid reformer inom den direkta beskattningen und-

19 vikas att genomföra ändringar, som för olika grupper medborgare medför påtagliga höjningar av de på skattsedlarna debiterade utskylderna. Det på längre sikt betydelsefullaste reformkravet på den direkta beskattningens område torde vara att minska skatten på mindre löneinkomster och i samband därmed förenkla skatteuppbörden. Det gamla önskemålet om en definitiv källskatt för löntagare träder härvid i blickpunkten. Vissa reformer under senare år h a r underlättat en övergång till ett sådant system. Därjämte har vi numera erfarenheter från den sedan ingången av år 1959 tillämpade sjömansskatten. Möjligheterna att införa en definitiv källskatt för löntagare bör därför allvarligt prövas. En sådan omläggning av löntagarskatten förutsätter emellertid att flera komplicerade frågor löses, t. ex. beskattningen av tjänsteinkomster vid sidan av det ordinarie arbetet samt av inkomster av kapital och fastighet. Möjligheter föreligger m å h ä n d a att även för inkomster av sådana slag införa någon form av källskatt. En sådan källskatt finnes redan, nämligen kupongskatten. Sambandet med reglerna för den allmänna tilläggspensioneringen och annan socialförsäkring måste beaktas. Även frågan om kontrollen över arbetsgivarna aktualiseras i detta sammanhang. I flera främmande länder beskattas löneinkomster definitivt vid källan och åtskilliga erfarenheter bör kunna hämtas från dessa länder. Det viktigaste hindret för att förverkliga önskemålet om en definitiv källskatt för löntagare h a r hittills legat i det jämförelsevis höga skatteuttaget och variationerna i marginalskatten. Skall en övergång till en definitiv källskatt för löntagare kunna förverkligas, förutsätter detta sannolikt att man genom en förskjutning mot indirekt beskattning kan skapa utrymme för en avsevärd nedpressning av nivån för de direkta skatterna. I detta sammanhang måste givetvis upptagas frågan om progressiviteten i skattesystemet i dess helhet och inom dess olika delar, bl. a. den statliga inkomstskatten. Dessa frågor får prövas närmare i ljuset av den allmänna uppläggning av skattesystemet som utredningen kan förorda. Vid skattebördans avvägning mellan olika skatteformer och mellan skilda kategorier skattebetalare bör, liksom hittills, skatteförmågeprincipen vara avgörande. De gångna årens erfarenheter h a r lärt oss att denna princip inte bör få leda till att bestämmelserna blir invecklade och svårtillämpade. Detta bör emellertid inte h i n d r a att man inom det ökade utrymme som genom ökad andel för indirekt beskattning kan komma att stå till buds aktualiserar vissa reformförslag, som förestavas av rättviseskäl men som hittills fått skjutas åt sidan såsom alltför kostnadskrävande. Det sagda gäller bland annat de förut nämnda frågorna rörande familjebeskattningen. I samband därmed bör prövas huruvida den nuvarande fördelningen av skattebördan mellan barnfamiljer och övriga är riktigt avvägd. Utredningen bör vidare uppmärksamma de frågor som sammanhänger med beskattningen av förmögenhet och dess avkastning. Nuvarande regler innebär i princip att förmögenhetsinkomst beskattas h å r d a r e än arbetsinkomst, där förmögenheten underkastas särskild beskattning. Häremot kan i och för sig inte resas någon invändning. Förmögenhetsbeskattningen tillhör emellertid de frågor som ständigt står under diskussion, och den bör helt naturligt ingå i den allmänna omprövning av beskattningen som skall ankomma på utredningen. Bland de spörsmål på förmögenhetsbeskattningens område som blivit föremål för diskussion kan särskilt nämnas det förhållandet att förmögenhetsskatten i förening med inkomstskatten på avkastningen i vissa fall kan ta så gott som hela avkastningen i anspråk. Det har också ifrågasatts det berättigade i att ta ut förmögenhetsskatt

20 på förmögenhet som är nedlagd i produktionsmedel, t. ex. i lantbruk. Å andra sidan har påpekats att värdestegringsvinster under nuvarande förhållanden i stor utsträckning icke beskattas. Erinras kan bl. a. att vissa närliggande spörsmål för närvarande prövas inom den kommitté som har att utreda frågan om värdebeständiga lån. — Frågan om arvsskattens höjd och huvudsakliga fördelning, som nyligen blivit föremål för ingående prövning, bör lämnas utanför utredningen, i den mån annat inte föranledes av de resultat som framkommer på andra områden. Det tillades, att de förslag, som utredningen kunde komma att framlägga i fråga om den statliga inkomstbeskattningen, borde vara så utformade att de kunde tillämpas även beträffande den kommunala beskattningen. Redan önskemålet att göra källskatten definitiv talade för att det nuvarande sambandet mellan statlig och kommunal beskattning bibehölls och att kvarstående olikheter i fråga om inkomstberäkning m. m. så långt möjligt undanröjdes. I det anförande till statsrådsprotokollet, som innefattar direktiven för företagsskatteutredningen, erinrade departementschefen inledningsvis om åtskilliga av de synpunkter, som upptagits i direktiven för skattesystemutredningen och som ovan återgivits. Det framhölls bl. a. att fördelningen av skattebördan mellan å ena sidan enskilda personer och å andra sidan juridiska personer ingalunda var självklar. Vid prövningen av denna fråga fick beaktas intresset av att erhålla en ekonomiskt och skattetekniskt lämpligt avvägd företagsbeskattning. Härefter anfördes. Till närmare utveckling av det sist sagda kan här anföras följande. Självfallet bör det allmänna för att finansiera sina utgifter liksom hittills beskatta den vinst som uppstår i företagens verksamhet. Frågan om vinstbeskattningens storlek är emellertid endast en av de frågor som bör besvaras, när det gäller att fastställa ramen för uttaget av skatt hos företagen. Bland övriga förhållanden, som måste beaktas i sammanhanget, kan nämnas, att skatterna påverkar omkostnadsnivån hos företagen samt att dessa å andra sidan i större eller mindre utsträckning kan inlägga skatterna i sina kalkyler och övervältra dem på andra. Även den på företagen lagda nettovinstbeskattningen torde åtminstone i viss utsträckning övervältras. Hänsyn måste vid avvägningen tagas till sociala avgifter o. dyl. som företagen får vidkännas. Bilden kompliceras av att företagen har att medverka i uppbörden av indirekta skatter på enskildas konsumtion och i denna egenskap blir skattskyldiga. Även tullarnas roll i detta sammanhang bör beaktas. Företagsbeskattningen har under senare år rönt inverkan av den ekonomiska politiken och har tjänat som ett av instrumenten för denna. Att beskattningen även i fortsättningen måste spela denna roll — givetvis inom de gränser som betingas av skatternas allmänna uppbyggnad och verkningssätt — är uppenbart. Även detta förhållande måste beaktas då det gäller att ange en ram för vad som skall uttagas i skatt av företagen. Efter att ha erinrat om skattesystemets utformning i vissa hänseenden och verkningarna därav anförde departementschefen vidare. Bestämmelserna för den direkta företagsbeskattningen var så sent som år 1955 föremål för översyn, och reglerna ändrades i väsentliga hänseenden. Syftet med

21 1955 års reform var dock såtillvida begränsat som företagsbeskattningskommittén, vars betänkande låg till grund för de nya reglerna, i första hand hade till uppgift att framlägga förslag, varigenom företagsbeskattningen kunde göras neutral från konjunktursynpunkt. Framför allt eftersträvades, att beskattningsreglerna inte skulle verka investeringsstimulerande i ett högkonjunkturläge. 1955 års reform på företagsbeskattningens område innebar inte någon radikal omläggning av beskattningssystemet. Företagsbeskattningskommittén hade vid sina överväganden funnit att beskattningen av företagen liksom dittills borde bygga på nettovinstmetoden. De nya bestämmelserna innebar i huvudsak endast, att avskrivnings- och värderingsreglerna skärptes och att möjligheterna att avsätta till pensionsstiftelser begränsades. För att stimulera till ökade investeringar under sämre konjunkturer infördes därjämte ökade möjligheter att göra avsättning till investeringsfonder. Utformningen av skattesystemet utgör en av de faktorer som påverkar näringslivets struktur. Mot den nuvarande företagsbeskattningen har från denna utgångspunkt både före och efter 1955 års reform riktats kritik. Sålunda framhöll 1950 års långtidsutredning i sitt betänkande (SOU 1951:30) att det med tanke på de enligt utredningens mening snedvridande och produktivitetssänkande följderna av en alltför h å r d beskattning av företagens nettovinster syntes vara ett önskemål att mildra denna form av företagsbeskattning. Av denna anledning borde man enligt utredningen övergå till en eller annan form av bruttobeskattning, d. v. s. skatter lagda på företagens bruttoinkomster eller utgifter. Även under senare år har i den ekonomiska debatten framförts önskemål om att i fråga om företagen helt eller delvis övergå till bruttobeskattning. Hur ett sådant beskattningssystem skulle utformas har emellertid endast antytts i allmänna ordalag. Något mera preciserat förslag h a r icke framförts. Även företagsbeskattningskommittén berörde i sitt betänkande (SOU 1954:19 sid. 54 ff) frågan om övergång helt eller delvis till en bruttobeskattning. Kommitténs uppgift var emellertid i detta hänseende begränsad till att bedöma om ett system med bruttoskatt ur konjunkturpolitisk synpunkt kunde vara ett alternativ eller komplement till en beskattning av företagens nettovinster. Kommittén fann för sin del att övervägande skäl talade för att företagsbeskattningen utformades såsom en nettovinstbeskattning. Emellertid framhöll kommittén att dess överväganden inte kunde anses grunda sig på en så ingående analys, som från rent teoretiska synpunkter varit i och för sig önskvärd. D e p a r t e m e n t s c h e f e n övergick så till a t t b e h a n d l a olika former ning av företag o c h f r a m h ö l l d ä r v i d f ö l j a n d e .

för

beskatt-

Nettovinstbeskattningen av företagen är närmast att se som en konsekvens av den för direkt beskattning grundläggande principen om skatt efter skatteförmågan. Att man inte kan renodla denna princip i fråga om företagsbeskattningen framgår av det förut anförda och h a r f. ö. redan kommit till uttryck i lagstiftningen. F r å n nu angivna utgångspunkter bör det sålunda inte möta något hinder att överväga ett ökat inslag av bruttobeskattning i vårt land. De undersökningar från mera begränsade utgångspunkter som företagsbeskattningskommittén utfört rörande olika former för beskattning av företag bör nu fullföljas. I de tidigare förda diskussionerna h a r nettovinstbeskattningen och bruttobeskattningen stundom angivits som alternativa lösningar, som åtminstone i princip skulle utesluta varandra. Enligt min uppfattning kan det emellertid ifrågasättas om man med sådana utgångspunkter kan komma fram till en praktiskt lämplig lösning av företagsbeskattningens problem.

22 Otvivelaktigt h a r nettovinstbeskattningen vissa nackdelar. Såsom ett skäl mot denna beskattningsform h a r bl. a. anförts, att den har starka tendenser att drabba de framåtgående högeffektiva företagen hårdare än andra. Mot nettovinstbeskattningen kan vidare anföras att den stimulerar till icke nödvändiga utgifter; det allmänna kan sägas bidraga till dessa kostnader genom lägre skatter. En betydande nackdel ligger också däri att skattekontrollen är svår och invecklad. Hur en nettovinstbeskattning än utformas — i avseende å rätten att vidtaga vinstreglerande dispositioner och även i andra avseenden — är det ofrånkomligt att en sådan beskattning inte sällan måste erbjuda betydande svårigheter i tillämpningen. Det utpräglade skattetänkande som sammanhänger med att skatten betraktas som en av företagens största omkostnadsposter föranleder företagen att noga bevaka sina intressen i skattefrågor. Myndigheterna å sin sida tvingas till ingående och tidsödande kontroll, så långt resurserna härtill förslår. Nettovinstbeskattningen medför även att åtskilliga mindre nogräknade företag eller företagare tillgodoför sig obehöriga avdrag respektive underlåter att lämna en korrekt redovisning av sina bruttoinkomster. Skattefusket har stora proportioner, och det krävs en betydande utökning av taxeringsorganisationen för att komma tillrätta med detsamma. S e d a n i d i r e k t i v e n k o n s t a t e r a t s a t t f r å n s å l u n d a a n g i v n a s y n p u n k t e r väg a n d e i n v ä n d n i n g a r u t a n tvivel k u n d e g ö r a s m o t g ä l l a n d e s k a t t e s y s t e m , fortsatte departementschefen. Möjligt är att en bruttobeskattning kan utformas så att den medför ett ökat kostnadsmedvetande inom företagen och underlättar skattekontrollen. Men en bruttobeskattning av den art som långtidsutredningen tänkt sig har även nackdelar. Vad i första h a n d angår de högeffektiva företagen är det inte utan vidare givet att de skulle gynnas av en sådan beskattningsform. Många högeffektiva för retag arbetar nämligen med små marginaler. En bruttobeskattning av antytt slag kan vidare innebära en tung börda för nystartade och expanderande företag, som normalt inte kan räkna med vinster under uppbyggnadstiden. Motsvarande situation kan uppkomma för exportindustrierna och med importen konkurrerande hemmamarknadsföretag under tider av hård konkurrens med avsättningssvårigheter och sjunkande priser. Det finns emellertid många olika former av bruttobeskattning. Såsom förut nämnts h a r vi redan ett inslag av bruttobeskattning i form av indirekta skatter, vilka träffar företagen såsom »konsumenter», samt i form av sociala avgifter. Erinras må att, vid remissbehandlingen av betänkandet om den statliga indirekta beskattningen, såsom ett alternativ till en allmän varuskatt förordats en allmän råvarubeskattning. Ett alternativ som även kan övervägas är att beskatta det i företaget arbetande kapitalet. En sådan beskattning skulle i viktiga hänseenden kunna få samma verkningar som en mera komplicerad beskattning, lagd på bruttointäkter eller omkostnader, och den kan möjligen också i förening med en nettovinstbeskattning bidraga till en rationellare avvägning av skattebördan mellan högeffektiva och mindre högeffektiva företag. Det torde varken vara möjligt eller ens önskvärt att i detta sammanhang precisera alla de olika former av bruttobeskattning och kombinationer av bruttobeskattning och nettobeskattning, som kan ifrågakomma. Utredningen bör vara oförhindrad att pröva alla de förslag, som framförts i den allmänna diskussionen och som eventuellt kan framkomma under arbetet i utredningen. Påpekas kan, att det uppenbarligen finns starka beröringspunkter mellan å ena sidan några av de nuvarande indirekta skatterna och de sociala avgifterna samt å andra

23 sidan vissa i debatten föreslagna former av bruttobeskattning. De nuvarande indirekta skatternas roll i ett tänkt system med ökat inslag av bruttobeskattning bör närmare analyseras, och det får övervägas i vad mån de olika beskattningsformerna, såvitt företagen angår, bör bestå vid sidan av varandra. Därefter uttalades att det anförda torde ge vid handen att man knappast skulle k u n n a tänka sig en fullständig övergång till en bruttobeskattning. Man fick sannolikt i stället räkna med att utredningens överväganden ledde till att en nettovinstbeskattning i viss utsträckning borde behållas. Det fick ankomma på utredningen att göra en avvägning härvidlag. Särskilda problem torde uppstå, om man i ett system med ökat inslag av bruttobeskattning ville inpassa företag, som bedrevs av enskilda personer och andra med progressiv inkomstbeskattning. Härefter anfördes. Det får bli en huvuduppgift för utredningen att förutsättningslöst analysera och diskutera de fördelar och nackdelar som kan vara förbundna med nettovinstbeskattning och olika former av bruttobeskattning respektive olika kombinationer av nettovinst- och bruttobeskattning. Därvid måste särskilt klarläggas de problem som hör samman med möjligheterna till skatteövervältring. Det torde vara en rätt allmän uppfattning, att skatter på företagens nettovinster inte övervältras i samma utsträckning som bruttoskatter. Möjligheterna till övervältring måste emellertid bedömas utifrån det nya läge, som uppkommit genom sjustatsmarknaden och avvecklingen av tullmurarna. Det måste även utredas vilka verkningar beskattningssystemet kan väntas få bl. a. i fråga om prisutvecklingen, konkurrensförhållandena olika företag och branscher emellan och i förhållande till utlandet samt i fråga om tänkbara strukturförändringar inom näringslivet. Det är överhuvudtaget nödvändigt att ingående undersöka och analysera de verkningar som tänkbara omläggningar i det nuvarande systemet för företagsbeskattningen kan väntas få bl. a. från skattetekniska, handelspolitiska, statsfinansiella och andra ekonomiska synpunkter och i samband därmed belysa återverkningarna på den ekonomiska politiken i övrigt. I detta sammanhang kan erinras om de särskilda problem som hänger samman med utrikeshandeln. Här anmäler sig sådana frågor som huruvida exportvaror bör befrias från att belastas av skatt respektive i vad mån skatt bör träffa importvaror. Även den inverkan det nya systemet får på kommunernas skatteunderlag måste klarläggas. En annan viktig sida, som behöver belysas, är den roll beskattningen kan spela i konjunkturpolitiken. Vid utformningen av beskattningssystemet bör i möjlig mån eftersträvas att beskattningen kan bli ett lämpligt medel i den ekonomiska politiken. Ett skattesystem, som utgör en kombination av nettovinst- och bruttoskatt, torde erbjuda tämligen goda möjligheter att anpassa beskattningen efter olika konjunkturlägen. Det bör ankomma på utredningen att ange tänkbara alternativ för att variera de permanenta reglerna i olika konjunktursituationer. Eventuellt kan det befinnas lämpligt att i olika konjunkturlägen ha möjlighet att förskjuta gränsen mellan nettovinstbeskattning och bruttobeskattning. Det bör emellertid också understrykas att näringslivet har ett starkt intresse av att reglerna skall bli så stabila som möjligt. Det får bli en särskild uppgift för utredningen att pröva i vad mån en differentiering av skattereglerna bör ske efter företagets art. Det kan sålunda eventuellt befinnas önskvärt att ha olika regler för stora och små företag och att i

24 större utsträckning än nu är fallet ha särskilda bestämmelser för skattskyldiga med speciell verksamhet såsom banker, försäkringsföretag, holdingföretag, stiftelser etc. Även beskattningen av handelsbolag och liknande sammanslutningar får prövas i detta sammanhang. Möjligt är, att man kan finna en gemensam form för beskattning av sådana sammanslutningar och av exempelvis fåmansbolag. Man bör även uppmärksamma de regler som gäller för beskattning av utländska bolag. Att beskattningen av enskilda personer, som driver rörelse eller lantbruk, erbjuder särskilda problem, har redan angivits i det föregående. Man torde kunna utgå från att en eventuell mera genomgripande omläggning av företagsbeskattningen inte lämpligen bör ske på en gång. För att undgå störningar i näringslivet måste man därför sannolikt räkna med en gradvis skeende övergång. Utredningen bör, om den förordar ett ökat inslag av bruttobeskattning, upprätta en plan för de olika etapper, i vilka en omläggning skall ske. Inom ramen för den nuvarande nettovinstbeskattningen bör utredningen framlägga förslag om de ändringar som kan befinnas önskvärda med hänsyn bl. a. till de förut anförda synpunkterna. En särskild fråga kan bli att bygga vidare på de erfarenheter som kan vinnas av den nyligen föreslagna provisoriska lagstiftningen om beskattningen av aktieutdelningar. Man bör eftersträva att tillgodose förenklings- och kontrollsynpunkter. Att även på denna väg försöka bekämpa skattefusk och skatteflykt är enligt min mening en av de angelägnaste uppgifterna på ifrågavarande område. A v s l u t n i n g s v i s f r a m h ö l l s , a t t u t r e d n i n g e n skulle v a r a o f ö r h i n d r a d u p p t a hela n e t t o v i n s t b e s k a t t n i n g s s y s t e m e t till o m p r ö v n i n g . D e t t a gällde ä v e n fråg a n o m d e n i n b ö r d e s a v v ä g n i n g e n av s k a t t e s a t s e r n a för olika slag a v j u r i diska personer.

KAPITEL 2 U t r e d n i n g s a r b e t e t s förutsättningar och uppläggning

När allmänna skatteberedningen fick i uppdrag att allsidigt och i ett sammanhang ompröva det gällande skatte- och avgiftssystemet i praktiskt taget hela dess vidd samt framlägga de förslag, som motiverades av verkställda undersökningar och överväganden, var det i själva verket första gången som ett dylikt arbete igångsattes i vårt land, i allt fall sedan skatteoch avgiftstrycket nått den höjd som följt av det allmännas efter hand alltmer omfattande engagemang inom skilda samhälleliga områden. Om behovet av och anledningen till en sådan samlad översyn torde i första hand kunna sägas, att den etappvisa utbyggnad av skatte- och avgiftssystemet som ägt r u m samt de, mången gång omfattande och betydelsefulla, partiella reformer som skett inom avgränsade områden ej alltid kunnat förenas med ett mera genomfört bedömande av frågan, huruvida det sammantagna skatte- och avgiftstrycket på ett ändamålsenligt sätt fördelats mellan skatter och avgifter av olika slag. Ej heller har det måhända alltid varit möjligt att i samband med varje delreform bilda sig en mer säker uppfattning huruvida man verkligen nått den rimliga eller önskade fördelningen av skattebördan i dess helhet mellan dem som har att bära denna börda. Slutligen, och inte minst, kan konstateras att partiella reformer självfallet inte medgivit det samlade grepp över hela skatte- och avgiftssystemet, som möjliggjort vidsträcktare reformer i syfte att nå en rationellare utformning av detta system. Överväganden i sådan riktning kan därför sägas ha skjutits på framtiden. Resultatet har också blivit ett relativt svåröverskådligt och kanske onödigt komplicerat komplex av olika skatter och avgifter. Som exempel härå kan anges raden av punktskatter vid sidan av den allmänna varubeskattningen och det invecklade systemet med på olika sätt konstruerade avgifter för socialförsäkringens finansiering. Om med det sagda pekats på en rad skäl för det initiativ, som lett fram till att allmänna skatteberedningen tillkallats, bör å andra sidan däri inte inläsas någon egentlig kritik mot den under gångna år tillämpade ordningen med en mer partiellt betonad lagstiftning. Det har med tidigare valda utgångspunkter för av olika skäl betingade reformsträvanden tett sig naturligt att var för sig utreda och lagstifta beträffande sådana frågor som exempelvis kommunalbeskattningen, fastighetsbeskattningen, företagsbe-

26 skattningen, den direkta statsbeskattningen av fysiska personer, familjebeskattningen, den allmänna varubeskattningen, punktbeskattningen och avgiftsuttag för finansiering av skilda socialförsäkringsgrenar. Det kan ha varit angeläget att snarast efterkomma bestämda reformkrav inom olika områden, att utan större dröjsmål bereda ekonomiskt underlag för nya eller ökade samhälleliga åtaganden, att snabbt utnyttja beskattningen i stabiliseringspolitiskt syfte etc. Givetvis har för sådana ändamål verkställda utredningar och lagstiftningsåtgärder tillkommit under beaktande i möjlig mån av verkningarna av skattesystemet i dess helhet och dettas ändamålsenliga utformning. Att förutsättningarna härför varit begränsade är likväl uppenbart. Den understundom framförda kritiken att det nuvarande skattesystemet ger intryck av »ett brokigt lapptäcke» kan visserligen te sig överdriven eller i allt fall förefalla framförd utan tillräckligt beaktande av de olikartade kraven på systemet och de betingelser, varunder lagstiftningen på beskattningsområdet mången gång måst ske. Detta hindrar inte att starka skäl talar för en samlad översyn av hela skatteområdet i dess grundläggande hänseenden. Det bör också hållas i minnet, att ett uppdrag sådant som det vilket ilagts skatteberedningen förutsätter omfattande undersökningar samt djupgående diskussioner och överväganden, där skilda värderingar och intressen på en rad områden måste ställas mot varandra. Utredningsarbetet blir med nödvändighet tidskrävande. De partiella reformernas väg får därför förutses även för framtiden vara ett normalt och kanske ofta återkommande inslag. Men det är då å andra sidan önskvärt att — oaktat detta kan ske måhända endast med avsevärda tidsmellanrum — även framdeles allsidiga omprövningar av systemet sker mot bakgrunden av den fortskridande samhällsutvecklingen. I detta sammanhang torde även böra framhållas att den allsidiga omprövning av skatte- och avgiftssystemet, som ålagts skatteberedningen, kan tillika ha en i viss mån annan bakgrund än den ovan antydda. Här åsyftas den efter hand alltmer fördjupade uppfattningen om det nära sambandet mellan de olika komponenterna i detta system i avseende å såväl samhällsekonomiska verkningar som effekter för de enskilda medborgarna. Ett studium av den indirekta beskattningens verkningar för individen är uppenbarligen en förutsättning för att på skäligt sätt kunna utmäta den direkta skatten i olika inkomstlägen. Socialförsäkringsavgifterna och sättet för deras uttagande måste på ett liknande sätt vägas in om en rimlig fördelning av bördan skall åstadkommas; de kan inte, såsom understundom skett, ses och bedömas för sig som något isolerat. Men även företagsbeskattningen har, om än svårbedömda, verkningar för den enskilde medborgaren och sådana omläggningar av denna beskattning som de, vilka enligt direktiven skall prövas, kan medföra avsevärda omfördelningar. Härtill kommer det djupa sambandet mellan skattesystemets konstruktion och samhälleliga

27 stödåtgärder inom transfereringarnas r a m ; omfattningen och konstruktionen av de senare måste spela en roll när olika beskattningsalternativ prövas och skattebördans rimliga fördelning bestämmes. I direktiven för skatteberedningen har uttryckligen angivits att det inte ankommer på beredningen att göra värderingar om det framtida behovet av statsinkomster eller bedömningar över det totala skattetryckets omfattning. Detta uttalande förtydligas i föreskriften, att det inte ankommer på beredningen att föreslå någon ändring i fråga om det samlade skattetrycket. Därmed har beredningens uppdrag givits en i visst hänseende klart avgränsad innebörd. Det nya skatte- och avgiftssystemet eller — om man så vill — de jämkningar inom det gällande systemet, som kan förordas, får inte föranleda att staten tillföres mindre, och för den delen inte heller större, inkomster än om nuvarande system i sin gällande utformning bibehållits. Beredningens uppgift är avgränsad till att bedöma vilka komponenter som skall ingå i systemet, h u r mycket som inom varje område skall uttagas för att den åsyftade avkastningen sammanlagt skall uppnås samt hur regelsystemet inom delområdena skall vara utformat för att i möjlig mån på en gång en ändamålsenlig konstruktion skall uppnås, en rimlig fördelning av skattetrycket inkomsttagarna emellan erhållas och samhällsekonomiska olägenheter undvikas. Redan av det sagda framgår att reformförslag näppeligen kan på något delområde slutligt bedömas utan att samtidigt ställning tages till hur regelsystemet ej blott i princip utan även i betydelsefullare detalj hänseenden skall vara utformat inom övriga områden. Med det sagda har då också angivits den nödvändiga gången i beredningens arbete. Varje delområde inom skatte- och avgiftssystemet har särskilt undersökts och olika alternativa förändringar inom dessa har ställts under diskussion. Någon definitiv ståndpunkt till ifrågasatta förändringar på något enskilt sådant område har inte tagits förrän det varit möjligt att överblicka vilka samtidiga förändringar av i allt fall mer genomgripande omfattning, som kan förordas inom de övriga områdena. Endast med denna framgångsmetod har det tett sig möjligt att hålla det samlade greppet över hela systemet och därigenom skapa förutsättningar för att detta skall bli ändamålsenligt konstruerat och till sina verkningar godtagbart. I direktiven för de båda utredningar, som sammantagna bildar allmänna skatteberedningen, har angivits huvuduppgifterna för vardera utredningen. Sambandet mellan frågeställningarna har åtminstone delvis uppmärksammats redan i direktiven och samråd mellan de båda i princip självständiga utredningarna har för sådana fall anbefallts. Däremot har inte angivits att utredningarna skall i frågor av betydelse för dem båda i formellt hänseende gå samman. Självständigheten kvarstår med andra ord även i dessa

28 fall, och beslutfattandet har genomgående tillgått så att vardera utredningen tagit sin ståndpunkt även i frågor som uppenbarligen berört dem båda. Risk kan därvid självfallet ha förelegat för en olikartad majoritetsinställning i gemensamma grundläggande hänseenden. Sådana situationer har emellertid i praktiken inte uppkommit. Frågor, som enligt direktiven och enligt inom beredningen omfattade synpunkter mer uppenbart ankommit allenast på den ena av utredningarna, har självfallet behandlats uteslutande av denna. Till svårigheterna har hört att göra en sakligt betingad uppdelning av spörsmål, som borde betraktas såsom ankommande enbart på endera utredningen resp. vara av gemensam beskaffenhet. Vad ovan antytts om det nära sambandet mellan huvudparten av allt inom skatte- och avgiftsområdet har därvid medfört att i väsentligt vidare mån än vartill direktiven i och för sig föranleder frågeställningar bedömts tillhöra den senare kategorien. Att denna omständighet tyngt utredningsarbetet har bedömts såsom en mindre olägenhet än risken att eftersätta ett mer allsidigt bedömande. En närmare redovisning för hur uppdelningen i huvudsak skett torde vara på sin plats. De principiella övervägandena rörande fördelningen på direkt skatt, indirekt skatt och socialförsäkringsavgifter har behandlats såsom en fråga ankommande på båda utredningarna. Härvid bör bemärkas, såsom i senare sammanhang närmare utvecklas, att företagsbeskattningen omprövats allenast i så måtto att tanken på att ersätta nuvarande nettovinstbeskattning av företagen med en renodlad bruttoskatt avvisats. Denna omprövning har enligt direktiven ankommit uteslutande på företagsskatteutredningen, som följaktligen är ensam ansvarig för detta ställningstagande. Att åter avvägningen mellan den direkta beskattningen av fysiska personer samt indirekt skatt och socialförsäkringsavgifter behandlats av båda utredningarna sammanhänger med betydelsen härav ej blott för de enskilda medborgarna utan även för företagarna vare sig dessa är fysiska eller juridiska personer. Den närmare utformningen av den direkta beskattningen av fysiska personer i vad avser sådant som ortsavdrag, skatteskalor o. d. — och i samband därmed återverkningarna på kommunalbeskattningens område — har ansetts exklusivt ankomma på skattesystemutredningen. I vissa hänseenden, såsom i avseende å progressionens utformning och förmögenhetsbeskattningen, har önskemål framkommit från företagsskatteutredningens sida att göra synpunkter gällande. Samråd har då ägt rum, men den sistnämnda utredningen delar inte det formella ansvaret för förslaget i dessa delar. Valet mellan olika former för generell indirekt skatt av konsumtionsbeskattningstyp har — oaktat frågan i förstone och enligt direktiven kunde synas ankomma endast på skattesystemutredningen — behandlats inom

29 båda utredningarna med hänsyn till frågans markanta betydelse jämväl för företagen. Även detaljutformningen av det framlagda förslaget till mervärdeskatt har setts såsom en gemensam angelägenhet. De s. k. punktskatterna har behandlats på motsvarande sätt. Vad slutligen angår förslaget om socialförsäkringens finansiering, har detta av uppenbara skäl även i detalj hänseenden handlagts såsom en på båda utredningarna ankommande fråga. Beträffande arbetsgången torde här få tilläggas att sådana frågor av central betydelse som den allmänna målsättningen i avseende å ett nykonstruerat eller förändrat skattesystem samt de principer, efter vilka bedömandena borde inriktas, behandlats vid plenarsammanträden. I övrigt har inom varje delområde av någon betydenhet särskilda arbetsgrupper bestående av ledamöter, experter och sekreterare ingående förarbetat frågorna och sammanställt material. Resultatet har därefter redovisats inför beredningen, i förekommande fall inom vederbörande särskilda utredning, där de slutliga övervägandena — ofta efter det krav på ytterligare expertanalyser tillgodosetts — ägt r u m . Slutligen torde få framhållas följande. Enligt direktiven åligger det skattesystemutredningen att undersöka möjligheterna att för löntagarna, eller vidsträckta grupper av dem, införa vad som brukar benämnas en definitiv källskatt. Även enligt utredningens mening är angeläget att förutsättningarna ur olika synvinklar för en sådan reform ingående granskas. Parallellt med det övriga utredningsarbetet har vissa förberedande undersökningar och diskussioner ägt rum. Av uppenbara skäl har emellertid möjlighet saknats att i nu förevarande sammanhang slutföra och redovisa övervägandena härutinnan, särskilt som mycket komplicerade frågeställningar möter. Uppdraget i denna del är alltså en i huvudsak kvarstående uppgift för utredningen. Det må å andra sidan understrykas, att de i detta betänkande framlagda förslagen genomgående utformats under beaktande jämväl av önskemålet att underlätta eller i allt fall inte ytterligare försvåra förutsättningarna för en uppbördsreform av antydd innebörd.

KAPITEL 3 Kravet på skattesystemets avkastning

Den allmänna föreskriften att ett nytt eller ändrat skatte- och avgiftssystem skall tillföra staten samma inkomst som det nuvarande systemet har på så sätt beaktats, att vad det nuvarande systemet i av beredningen omprövade delar avkastar har framräknats, varefter de föreslagna nya reglerna så avvägts att en motsvarande inkomst för staten framkommer. Det ligger emellertid i sakens natur, att kalkyler av denna art måste bli i någon mån osäkra. Särskilt är detta fallet, när såsom här blir erforderligt att beräkna såväl det gällande som det föreslagna systemets fiskala effekt ända fram t. o. m. år 1970. Antaganden måste då införas i kalkylen i sådana hänseenden som beträffande realinkomst- och penningvärdeförändringar. H ä r må tilläggas, att — såsom i det följande närmare redovisas — beräkningarna i avseende å vad det gällande skattesystemet skulle ha år 1970 avkastat utförts som om detta varit i betydelsefullare delar indexreglerat. Det bör betonas, att utgångspunkterna för beräkningarna alltså varit att det nya skattesystemet skall ge samma intäkt år 1970 som det nuvarande under förutsättning av stabilt penningvärde. Detta innebär inte, att realvärdet av statens inkomster stannar på nuvarande nivå. Det kommer att stiga med det genom realinkomstförbättringar ökande skatteunderlaget. Innan en närmare redogörelse lämnas för de verkställda kalkylerna, bör anmärkas att även om den helt övervägande delen av beskattningsområdet lagts under beredningens prövning åtskilligt likväl faller utanför. Redan i direktiven anges att så skall vara fallet med arvs- och gåvobeskattningen. Härtill kommer att vissa punktskatter med hänsyn till deras speciella n a tur ansetts inte lämpligen böra omprövas av beredningen. Detta gäller skatterna på alkoholhaltiga drycker och tobak, automobilskatten, vissa regleringsavgifter m. m. De skatter och avgifter, som omfattas av översynen, är — förutom delar av den kommunala inkomstbeskattningen — den statliga inkomstskatten, förmögenhetsskatten, avgifterna till folkpensioneringen och till den del av sjukförsäkringen som avser sjukvård och husmödrarnas grundsjukpenning, den allmänna varuskatten, den särskilda varuskatten (exkl. utjämningsskatten), försäljningsskatten, pälsvaruskatten och läskedrycksskatten (inkl. skatten å lättöl) samt energiskatten. Vad gäller den statliga inkomst-

31 skatten har förut anmärkts att den i detta betänkande redovisade översynen endast i visst hänseende avser den s. k. företagsbeskattningen. Såsom därvid framhölls och längre fram närmare berörs har företagsskatteutredningen inte funnit skäl att förorda en omläggning av nettovinstskatten å företagen till en bruttoskatt. Kvar står emellertid att fullfölja översynen av företagsbeskattningen; den slutliga redovisningen härför skall lämnas i ett senare betänkande. Givetvis är inte uteslutet att därvid kan komma att framläggas förslag av statsfinansiell innebörd. Härifrån har emellertid av uppenbara skäl måst bortses, när den kalkyl uppgjorts som för skatteberedningen varit av grundläggande betydelse då det gällt att beräkna avkastningskravet i avseende å ett omlagt skattesystem. Det har alltså gällt att i första hand beräkna vad det nuvarande skatteoch avgiftssystemet i omprövade delar tillför statskassan. De föreslagna nya reglerna har därefter så utformats att staten genom dem skall erhålla en motsvarande avkastning. Det hade i och för sig tett sig naturligt om dessa beräkningar i förstone inriktats på det första år, varunder det nya systemet börjat tillämpas. Situationen och bedömandena kompliceras emellertid därav att en av de mera omfattande och grundläggande reformerna inte kan med en gång i sin helhet genomföras utan förutsätter ett successivt ikraftträdande. Här åsyftas beredningens i det följande redovisade förslag till en genomgripande omgestaltning av avgiftsuttaget för finansieringen av socialförsäkringen. Förslaget innebär i sammandrag att de nuvarande avgifterna till folkpensioneringen och vissa delar av sjukförsäkringen avvecklas i samband med att en gemensam socialförsäkringsavgift införes, vilken för löntagarnas del ges formen av en arbetsgivaravgift och för övriga inkomsttagare konstrueras såsom en egenavgift. Arbetsgivaravgiften, som tekniskt i viss utsträckning sammankopplats med arbetsgivarnas avgifter för tilläggspensioneringen, måste införas i ett antal etapper, vartill kommer att den föreslagna arbetsgivaravgiftens avkastningseffekt blir beroende av det för tilläggspensioneringen vid varje tillfälle gällande procentuella uttaget. En naturlig utgångspunkt för den nu ifrågavarande kalkylen har därför blivit den tidpunkt då den nya socialförsäkringsavgiften enligt beredningens förslag i dess helhet införts. Första året så är fallet är år 1970. Tillvägagångssättet har då blivit att en beräkning gjorts av vad det nu gällande skatte- och avgiftssystemet i relevanta delar skulle avkastat år 1970, därest det oförändrat bibehållits. Det framgår av den nedan i detalj redovisade kalkylen, att staten — givetvis under de förutsättningar som uppställts för kalkylens genomförande — år 1970 skulle tillförts en inkomst av 17 240 miljoner kr. Uppgiften har då blivit att konstruera ett system, vars olika komponenter ger staten en motsvarande inkomst år 1970. Sedan så skett, har återstått att avgöra h u r regelsystemet skall konstrueras

32 under åren fr. o. m. 1966, då reformens genomförande enligt förslaget skall påbörjas, fram till år 1970 då det successiva ikraftträdandet avslutats. Härvid har vissa ofrånkomliga bindningar förelegat i det den nya socialförsäkringsavgiften av olika skäl måste påföras stegvis. Regelsystemet i övrigt under övergångsåren har då avpassats med hänsyn härtill. Detta innebär att de målsättningar eller den värdering, som ligger bakom beredningens förslag i dess fullt utbyggda skick, inte i alla hänseenden kan få sin fulla genomslagskraft under övergångsåren. Den olägenhet, som kan anses ligga häri, är ofrånkomlig och möjligen inte av större räckvidd. Denna problematik behandlas ingående i ett senare sammanhang. I det följande lämnas en redogörelse för beräkningarna eller beräkningsgrunderna i avseende å de olika skatterna eller grupperna av skatter.

1. Statlig inkomstskatt för fysiska personer De härutinnan gjorda beräkningarna har utgått från antagandet, att inkomsten för en och var påverkas på sätt svarar mot en årlig levnadskostnadsstegring efter år 1963 av 2 procent och realinkomstförbättring av 3 procent. Detta innebär att de nominella inkomsterna beräknas öka med 5 procent per år och inkomsttagare. Inkomsterna har alltså förutsatts öka lika mycket i alla inkomstlägen. Hänsyn h a r tagits till en antagen stegring av antalet inkomsttagare, särskilt inom kategorien gifta kvinnor, men även till en i viss mån ändrad sammansättning av inkomsttagargrupperna. Detta har medfört att den årliga ökningen av den sammanlagda inkomstsumman beräknats till 5,85 procent. Vid uträkningen av den statliga inkomstskatten har vidare beaktats den förändring i utskyldsavdraget, som sammanhänger med den fortgående höjningen av de kommunala utdebiteringssatserna. Beräkningarna har vidare utförts utan beaktande av den genom beslut vid 1964 års riksdag borttagna rätten till avdrag för påförda folkpensionsavgifter. Å andra sidan har ej heller beaktats den vid 1964 års riksdag beslutade höjningen av barnbidraget med 150 kr. E n ä r nämnda inkomstförstärkning för staten svarar mot ungefärligen den kostnad, som betingas av sagda barnbidragshöjning, påverkas slutresultatet av de här utförda beräkningarna ej av anmärkta förhållanden. Antagandet om en inkomstuppräkning med hänsyn till en årlig levnadskostnadsökning medför icke enbart en häremot svarande höjning av den beräknade inkomstskattesumman. Denna skulle stiga inte oväsentligt snabbare. Detta beror framför allt på att inkomstsumman skjuter upp i högre progressionsskikt genom att den blir nominellt om än icke reellt högre och på att grundavdragen får ett lägre realvärde och så att säga urholkas. Dessa extra skatteintäkter för staten uppkommer ej vid ett antagande om oförändrade levnadskostnader. De ifrågavarande skatteintäkterna svarar ej hel-

33 ler mot någon utgiftsökning för statsverket, som beror av levnadskostnadsökningen för inkomsttagarna. Utredningen har följaktligen bedömt den i direktiven givna föreskriften att ett nytt eller ändrat skattesystem skall tillföra staten samma inkomst som det gällande systemet så, att fråga skall vara om de skatteintäkter som det senare skulle år 1970 ha inbringat vid stabilt penningvärde. Förhållandet kan också uttryckas så att beredningen räknat som om nuvarande grundavdrag, förvärvsavdrag och skiktgränser i skatteskalorna varit indexreglerade. Med denna och i övrigt angivna utgångspunkter har den statliga inkomstskatten för fysiska personer beräknats uppgå år 1970 till ca 9 800 miljoner kr. Det må anmärkas att sistnämnda belopp motsvarar 11,7 procent av summa sammanräknad nettoinkomst. Motsvarande andel för år 1964 kan beräknas till 10,0 procent. Härav framgår att även med en tänkt indexreglering staten tillföres en ökad andel av den vid varje tillfälle aktuella summan sammanräknad nettoinkomst. Detta betingas uppenbarligen av det förhållandet att realinkomstökningen föranleder ett efter hand allt större inslag av progressivt beräknad skatt. Om åter det gällande systemet utan någon förändring bibehållits år 1970, kunde detsamma ha beräknats avkasta sistnämnda år ca 11 135 miljoner kr. 2. Förmögenhetsskatt Omräkningarna för år 1970 utgår från att de mindre förmögenheterna ökar i storlek mer än de större, såsom tillgänglig statistik visar att förhållandet varit under senare år. Med hänsyn härtill och under antagande tillika av en årlig penningvärdeförsämring av 2 procent har synts godtagbart att i detta sammanhang räkna med att de mindre förmögenheterna ökar med 4 procent och de större med 2 procent, allt per år. Förmögenheter av mellanliggande storleksordning har uppräknats i förhållande härtill. Penningvärdeförändringen bidrar följaktligen till att förmögenheterna förskjutes till högre progressionsskikt. Denna principiellt inte åsyftade merbeskattning har år 1970 beräknats till 30 a 40 miljoner kr. Om en indexreglering tillämpats fr. o. m. år 1964 hade intäkterna av förmögenhetsskatten år 1970 kunnat beräknas till ca 320 miljoner kr. 3. Folkpensionsavgifter Vid beräkningarna har avgiften antagits utgå med oförändrat 4 procent och hänsyn h a r ej tagits, såsom ovan nämnts, till den slopade avdragsrätten vid inkomstbeskattningen. Liksom vid övriga beräkningar har förutsatts en årlig levnadskostnadsstegring om 2 procent och realinkomstökning om 3 procent. Genom vissa uppskattningar har hänsyn tagits till förändringen av antalet inkomsttagare i avgiftspliktig ålder. Avgiftsbeloppet har kalkylerats för år 1970 till ca 1 500 miljoner kr. 2—412209

34 4. Sjukförsäkringsavgifter till grundförmånerna Först har de totala kostnaderna för grundförmånerna beräknats. Detta har skett med utgångspunkt från av riksförsäkringsverket uppskattade utgiftsbelopp för år 1963. Härvid har förvaltningskostnaderna fördelats med lika belopp mellan försäkringsgrenarna. Utgiftsbeloppen har så antagits årligen tillväxa med 5 procent för läkarvård m. m. samt för förvaltningskostnader. Läkemedelsutgifterna har antagits öka med 9 procent om året medan utgifterna för sjukhusvård och resor har förutsatts öka endast med 2 procent. Kostnaderna för grundsjukpenning, barntillägg och moderskapspenning har slutligen antagits oförändrade för samtliga berörda. För husmödrarna har dessa kostnader dock beräknats nedgå något beroende på den förutsatta ökningen av antalet förvärvsarbetande gifta kvinnor. På grundval av sålunda angivna förutsättningar har de totala kostnaderna för grundförmånerna beräknats öka från 678 miljoner kr. år 1963 till 912 miljoner kr. år 1970. Sedan statsbidraget enligt gällande bestämmelser frånräknats, uppgår det kvarstående beloppet år 1970 till ca 660 miljoner kr. Det är detta belopp som skall finansieras genom arbetgivar- eller egenavgifter.

5. Allmän varuskatt Ovan under punkt 1 har den årliga ökningen av inkomstsumman beräknats till 5,85 procent. Med utgångspunkt från riksrevisionsverkets beräkningar att intäkterna av den allmänna varuskatten för budgetåret 1964/65 uppgår till 3 300 miljoner kr. har dessa intäkter beräknats öka i takt med ökningen av inkomstsumman för fysiska personer. Sedan den sålunda beräknade summan reducerats med hänsyn till att den för konsumtion disponibla inkomstsumman ej ökar lika mycket på grund av den direkta beskattningens progressivitet, har den allmänna varuskatten med ett uttag av 6 procent beräknats år 1970 avkasta ca 4 460 miljoner kr. 6. Särskild varuskatt (exkl. utjämningsskatt), försäljningsskatt, pälsvaruskatt och äskedrycksskatt (inkl. skatt å lättöl) Dessa punktskatter har av kontrollstyrelsen och tullverket beräknats för budgetåret 1964/65 inbringa ca 450 miljoner kr. Den årliga relativa ökningen av detta skattebelopp har förutsatts vara något större än för den allmänna varuskatten med hänsyn till elasticiteten i efterfrågan inom detta varuområde. För år 1970 har skattebeloppet kalkylerats till ca 640 miljoner kr. 7. Energiskatt Beräkningarna har skett med utgångspunkt från läget år 1962. Industriförbrukningen av elkraft har beräknats öka med 6,5 procent om året fram

35 till år 1967 och därefter med 4 procent medan den årliga ökningen av detalj förbrukningen uppskattats till 7 procent. Prisnivån på elkraft har antagits vara oförändrad. Energiskatten på bensin har beräknats öka med 50 procent från år 1962 till år 1970 motsvarande en enligt olika prognoser lika stor ökning av personbilsbeståndet. Förbrukningen av motorbrännolja har beräknats öka med 60 procent mellan de båda åren. Som en jämförelse kan nämnas att enligt 1957 års vägplan antages lastbilarnas transportarbete fram till år 1975 årligen komma att öka med 7 å 10 procent. Intäkterna av energiskatt på eldningsolja antages öka med 10 procent om året medan för kolbränslen har räknats med oförändrade skatteintäkter. De verkställda beräkningarna har föranlett en uppskattning av intäkten av energiskatten för år 1970 till ca 960 miljoner kr. Sammanställes de ovan angivna beräkningarna av vad de utav beredningen omprövade skatterna skulle ha avkastat år 1970 — så har skett i tabell 1 — finner man att dessa skatter med de valda beräkningsgrunderna skulle ha tillfört statsverket en intäkt av 18 340 miljoner kr. Tab. 1, utvisande vad de av skatteberedningen avgifterna skulle ha avkastat år 1970.

omprövade

skatterna

och

Miljoner kr Statlig inkomstskatt för fysiska personer 9 800 Förmögenhetsskatt 320 Folkpensionsavgifter 1 500 Sjukförsäkringsavgifter till grundförmånerna 660 Allmän varuskatt (6 %) 4 460 Särskild varuskatt (exkl. utjämningsskatt), försäljningsskatt, pälsvaruskatt och läskedrycksskatt (inkl. skatt å lättöl) 640 7. Energiskatt 960 Summa 18 340

1. 2. 3. 4. 5. 6.

Om sålunda beloppet 18 340 miljoner kr. ger uttryck för vad förenämnda skatter och avgifter kan antagas avkasta år 1970, skall å andra sidan bemärkas att de allmänna barnbidragen här bör beaktas såsom en avgående post; de kan betecknas som en negativ skatt. Med utgångspunkt från barnbidrag om 550 kr., d. v. s. det belopp som gällde då ifrågavarande kalkyl utfördes, och under antagande att sagda belopp i 1970 års penningvärde motsvarar 625 kr. och att antalet barn under 16 år kan för år 1970 uppskattas till 1 750 000 erhålles en avgående post å 1 100 miljoner kr. Detta innebär en nettoavkastning av (18 340—1 100 = ) 17 240 miljoner kr.

A V D E L N I N G II

FÖRSLAGETS UTGÅNGSPUNKTER OCH ALLMÄNNA MOTIVERING

KAPITEL 4 D e t gällande s k a t t e s y s t e m e t och kritiken m o t detta

Inledning Skatte- och avgiftssystemet är uppbyggt av olika direkta och indirekta skatter samt avgifter. Med inbördes varierande tyngd träffar dessa medborgarna på ett sätt som är beroende på en gång av den kategori skattskyldiga, varom är fråga (ensamstående, gifta, barnfamiljer e t c ) , och vederbörandes inkomstläge. Beredningen har enligt sina direktiv att — med utgångspunkt från ett givet totalt skatte- och avgiftsuttag — överväga skattebördans fördelning i olika hänseenden och särskilt frågan om övergång till ökad indirekt beskattning i samband med en sänkning av den direkta beskattningen. Även omfattningen av uttaget av avgifter till socialförsäkringens finansiering skall i det sammanhanget prövas. Vilka skatter och avgifter, som är föremål för beredningens överväganden, har redan i det föregående angetts. Vid ett ställningstagande till frågan om den lämpliga avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning samt socialförsäkringsavgifter i ett reformerat skattesystem gäller det att beakta ett flertal faktorer. Sålunda påverkas avvägningen mellan de olika skatteformernas relativa tyngd av omfattningen av det totala skatte- och avgiftsuttaget. Av betydelse är vidare inkomstfördelningen i samhället ävensom omfattningen av samhällets stödoch hjälpåtgärder av olika slag och de inkomstomfördelande effekter dessa kan innebära. Behandlingen av detta problemkomplex förutsätter jämväl kännedom om olika skatters och avgifters verkningar för olika grupper eller kategorier av medborgare. Mot bakgrunden av en redogörelse för huvudpunkterna i det gällande skattesystemet skall inom ramen för denna avdelning redovisas den statistiska bilden av nuvarande fördelning mellan skatter och avgifter, inkomstutvecklingen ävensom vissa synpunkter på beskattningen av huvudsakligen principiell natur. Därefter upptar beredningen från mera allmänna utgångspunkter frågan om den avvägning mellan direkt och indirekt beskattning samt socialförsäkringsavgifter som enligt beredningens mening bör ifrågakomma. Den närmare redovisningen av fördelningsfrågorna samt olika individuella verkningar av det föreslagna systemet lämnas i senare sammanhang. Slutligen skall i denna avdelning jämväl framläggas beredningens förslag i vad avser formen för den generella indirekta beskattningen samt motiveringen härför.

40 Uppbyggnaden av skattesystemet Den statliga inkomstskatten riktar sig mot såväl fysiska som juridiska personer. Underlaget för skatten är den sammanlagda nettoinkomsten resp. den huvudsakligen enligt bokföringsmässiga grunder beräknade nettovinsten sedan reduktion skett för s.k. allmänna avdrag och — vad gäller fysiska personer — ortsavdrag. Skatten är för de senare progressiv, medan skatten å aktiebolag och ekonomiska föreningar beräknas efter fixerade procentsatser. Genom taxeringen till kommunal inkomstskatt, vilken i det väsentliga sker på samma sätt som taxeringen till statlig inkomstskatt, bestämmes det antal skattekronor för envar fysisk och juridisk person, med vilket vederbörande deltar i den kommunala repartitionen. Den årligen fastställda kommunala utdebiteringen betingas av relationen mellan kommunens skattebehov och tillgängligt antal skattekronor. Skatten är proportionell och skattesatsen densamma för fysiska och juridiska personer. Statlig förmögenhetsskatt uttas efter en progressiv skatteskala på förmögenheter över viss nivå. Skatten träffar inte aktiebolag och ekonomiska föreningar. Den allmänna varuskatten utgår på varor och tjänsteprestationer vid tillhandahållande till konsument här i riket. Skatten är i princip konstruerad som en ettledsskatt, uttagen i detaljhandelsledet. Den träffar emellertid inte endast konsumtion i trängre bemärkelse utan även investeringar och visst förbrukningsmaterial inom hela produktions- och distributionskedjan. Skatten utgår med 6 procent på vederlaget för varorna eller tjänsteprestationerna resp. på saluvärdet av uttaget av skattepliktiga varor ur rörelsen. I vederlaget eller saluvärdet inräknas skattens belopp. Den särskilda varuskatten på choklad- och konfektyrvaror, socker och sirap, tekniska preparat samt spelkort, utjämningsskatten på choklad och vissa andra varor, försäljningsskatten på grammofonvaror, knutna mattor, pärlor och guldsmedsvaror, pälsvaruskatten samt skatten på läskedrycker, lättöl och andra maltdrycker är alla typiska punktskatter av huvudsakligen konsumtionsskattetyp om än med en inbördes delvis olikartad konstruktion. Vid försäljning av dessa varor uttas den allmänna varuskatten oberoende därav att punktbeskattning dessförinnan skett. Till punktskatterna är även att hänföra energiskatten, vilken utgår på bensin och motorsprit, brännolja och kolbränslen samt elektrisk kraft. Energiskatten brukar betraktas som ett komplement till den allmänna varuskatten, bl.a. därför att den senare i sin nuvarande utformning icke omfattar det energiskattebelagda området. Den träffar hushållens förbrukning och vad därmed är att jämställa och är i denna del en renodlad konsumtionsskatt. Den utgår emellertid även på industriell och annan av näringsverksamhet betingad konsumtion. Den blir därigenom liksom den allmänna varubeskattningen en kostnadsfaktor för produktion och distribu-

41 tion. Energiskatten på bensin och motorbrännolja utgår vid sidan av den särskilda drivmedelsbeskattningen. Av socialförsäkringsavgifterna må här nämnas avgifterna till folkpensioneringen samt vissa grundförmåner inom sjukförsäkringen. Folkpensionsavgift påföres, där så skall ske, med den taxerade inkomsten som avgiftsunderlag. Avgiften beräknas efter 4 procent och är maximerad till 600 kr. Detta gäller såväl ensamstående som för makar gemensamt. Avgift utgår redan vid en taxerad inkomst av 2.400 kr men vissa s.k. upptrappningsregler har införts med tanke på de lägsta inkomsttagarna. Även avgift till sjukvårdsförsäkringen erläggs på grundval av den taxerade inkomsten. Sådan avgift uttas av alla, som är inskrivna i allmän försäkringskassa och vilkas taxerade inkomst uppgår till minst 2.400 kr. En upptrappningsregel finns även här. Till viss del finansieras sjukvårdsförsäkringen vidare genom särskilda kollektivt beräknade arbetsgivaravgifter. — Vad beträffar grundsjukpenning för säkring till icke förvärvsarbetande gifta kvinnor (den s. k. hemmafruförsäkringen) sker finansiering enligt samma regler som gäller för grundsjukpenningförsäkring överhuvud. Alla som är tillförsäkrade grundsjukpenning debiteras en särskild avgift, som ej är avhängig av vederbörandes taxerade inkomst. Sjukförsäkringsavgifterna fastställs av riksförsäkringsverket och är till

Tabell 2, utvisande i miljoner kr vad vissa skatter och avgifter beräknats avkasta 1963/64 Statlig inkomstskatt1 fysiska personer juridiska personer Statlig förmögenhetsskatt1 Allmän varuskatt Särskild varuskatt choklad- och konfektyrvaror (exklusive utjämningsskatt) socker och sirap tekniska preparat spelkort till tullverket Utjämningsskatt på choklad m. m Försäljningsskatt Skatt på pälsvaror Skatt på läskedrycker och lättöl Energiskatt Avgifter till sjukvårdsförsäkringen1 egenavgifter arbetsgivaravgifter Avgifter till hemmafruars grundsjukpenning1 Folkpensionsavgifter1 1

Debiterade belopp.

5 800 1 100 240 3 100 145 53 75 1 _ 2 6 300 38 57 7

402 75 675

250 165 70 1 280 Summa 13 157

42 sin storlek beroende av bl.a. förhållandena inom de särskilda sjukkasseområdena. En sammanställning av vad de nu nämnda skatterna och avgifterna innebär i fråga om inkomster för staten visas i tabell 2, som bygger på de senaste inkomstberäkningarna för budgetåret 1963/64. Beskattningens omfång och fördelning För att erhålla ett mått på omfattningen av det totala uttaget av skatter och avgifter kan detta sättas i relation till bruttonationalprodukten till marknadspris. I tabell 3 belyses i absoluta och relativa tal den utveckling, som i angivet hänseende ägt rum under ett antal år. Anmärkas må, att den på detta sätt angivna omfattningen av skatte- och avgiftsuttaget väl anger tyngden i detta men å andra sidan inte beaktar, att en ej oväsentlig del av skatteoch avgiftsintäkterna kommer medborgarna till godo genom inkomstöverföringar (s. k. transfereringar). Av tabellen framgår, att det totala skatteoch avgiftsuttaget såväl i absoluta tal som i relation till bruttonationalprodukten ökat avsevärt under den redovisade tidsperioden. Skatternas och avgifternas andel av bruttonationalprodukten har sålunda mellan åren 1948 och 1963 ökat med ca 50 procent. I absoluta tal utgjorde skatterna och avgifterna år 1963 ett mellan 4 ä 5 gånger så stort belopp som år 1948. Skatterna till staten resp. kommunerna har under perioden blivit något mer än fyra gånger så stora. I tabell 4 visas de inbördes relationerna mellan direkta och indirekta skalter samt socialförsäkringsavgifter. Såsom framgår av tabellen har stegringen i uttaget av socialförsäkringsavgifter medfört, att deras relativa andel av det totala skatte- och avgiftsuttaget ökat avsevärt mellan åren 1948 och 1963. Andelen direkta skatter visar med undantag för år 1953 en sakta sjunkande tendens, medan indirekta skatternas andel varierar inom ganska vida gränser. De indirekta skatternas andel av det totala skatte- och avgiftsuttaget är nära nog oförändrad vid periodens början och vid dess slut. Minskningen av andelen direkta skatter motsvaras således helt av en ökning av andelen socialförsäkringsavgifter. I detta sammanhang vill skatteberedningen framhålla, att beredningen sökt göra vissa beräkningar i syfte att belysa fördelningen av det totala skatteoch avgiftsuttaget mellan fysiska och juridiska personer. Då det emellertid därvid visat sig vara erforderligt att i olika betydelsefulla hänseenden begagna så grova schabloner, att slutresultaten av beräkningarna måste bedömas såsom i hög grad osäkra, har beredningen inte ansett sig böra redovisa dessa beräkningar. Sedan sålunda angetts omfattningen av det samlade skatte- och avgiftstrycket återstår att i möjlig mån söka belysa hur skilda kategorier av skattskyldiga fysiska personer i olika inkomstlägen träffas av skatter och av-

43 Tabell 3. Omfånget av skatter och avgifter samt relationen Ull

År

1 1948 1953 1958 1959 1960 1961 1962 1963

BNP milj. kr marknadspris

Skatter till staten

Skatter till kommuner

Direkta

Indirekta

Direkta

Indirekta

27 833 2 077 2 150 1 683 43 115 4 492 2 934 3 222 59 778 5 759 5 025 4 139 63 445 5 433 5 812 4 563 69 303 6 915 7 177 5 255 75 526 7 453 7 780 5 978 81 648 7 816 9 133 6 410 87 100 7 446 10 034 7 050

bruttonationalprodukten

Summa skatter o. Övriga Summa skat- avgifter exkl. ATPter o. avgifter ATP- soc. avgifter avg. förs. avg. Milj. i % av Milj. kr i % av kr BNP BNP 7

23 33 33 29 27 26 27 19

337 6 270 535 11 217 1 547 16 503 1 991 17 829 738 2 082 22 193 1 126 2 225 24 588 1 439 2 406 27 231 1 886 2 923 29 358

22,5 26,0 27,6 28,1 32,0 32,6 33,4 33,7

6 270 11217 16 503 17 829 21 455 23 462 25 792 27 472

22,5 26,0 27,6 28,1 31,0 31,1 31,6 31,5

Anm: Med statliga direkta skatter avses skatt å inkomst, förmögenhet och rörelse exkl. folkpensionsavgift. Beloppen avser influtna skatter under de budgetår, som börjar de angivna åren. Till statliga indirekta skatter har hänförts automobilskattemedel samt tullar och acciser. Med kommuner avses borgerlig och kyrklig primärkommun, landsting och municipalsamhällen. De kommunala direkta skatterna avser debiterad skatt enligt närmast följande års taxering, innehållen sjömansskatt samt influten artistskatt. Kommunala indirekta skatter avser under resp. år influten nöjesskatt (kommunala delen) och hundskatt. ATP-avgifter inkluderar statens arbetsgivaravgift och avser för resp. år påförda belopp. Till övriga socialförsäkringsavgifter har hänförts avgifter till folkpensioneringen, sjukförsäkringen samt yrkesskade- och arbetslöshetsförsäkringarna. Statens och kommunernas arbetsgivaravgifter till ATP och sjukförsäkringen har dubbelräknats till den del dessa utgifter bestrides med skatteinkomster. Uppgifterna för åren 1962 och 1963 avser delvis beräknade belopp.

Tabell 4. Den inbördes relationen mellan direkta skatter, indirekta skatter och socialförsäkringsavgifter Skatter År

Skatter

Soc. förs. avg.

Summa

Soc. förs. avg. exkl. Indirekta ATP

Summa

Direkta

Indirekta

1948 1953 1958 1959 1960 1961 1962 1963

60,0 68,8 60,0 56,1 54,8 54,6 52,3 49.4

34,6 26,4 30,6 32.7 32,5 31,8 33,6 34,2

5,4 4,8 9,4 11,2 12,7 13,6 14,1 16,4

100 100 100 100 100 100 100 100

60,0 68,8 60,0 56,1 56,7 57,2 55,2 52,8

34,6 26,4 30,6 32,7 33,6 33,3 35,5 36,6

5,4 4,8 9,4 11,2 9,7 9,5 9,3 10,6

100 100 100 100 100 100 100 100

Direkta

gifter. Individuella beräkningar av detta slag är vanskliga att utföra, främst med hänsyn till de förenklade beräkningsgrunder, som måste komma till användning vid fördelningen av den indirekta skatten och de delvis ovissa antaganden, som i övervältringshänseende måste uppställas. Likväl torde beräkningar av detta slag vara erforderliga och resultaten blir av betydelse vid ett bedömande av vad en omläggning mot ökad indirekt beskattning och

44 Tabell 5. Den totala skatten år 1964 för ensamstående skaltskyldig i olika inkomstlägen med fördelning på direkt skatt, allmän varuskatt och övriga indirekta skatter, exklusive skatt å motorfordon, tobak och alkohol. Med direkt skatt avses kommunal och statlig inkomstskatt, folkpensions- och sjukförsäkringsavgift, tilläggspensionsavgift samt andel i arbetsgivaravgifter. Kommunal utdebitering =16,50 kr/skr. Uttag till ATP = 7 %. Basbelopp = 4 800 kr.

Allmän varuskatt

för företagare (före

på inves-

ATPför avgift) = Direkt anställd lön inkl. ( = lön) andel i skatt

arbetsgivaravgift för anställd 1

I procent av bruttoinkomsten (kol. 2)

Absoluta tal, kronor

Årsinkomst, kr

som ut- teringsIndirekt Total Direkt Övriga Total tas på varor skatt skatt skatt indirekta skatt skatte- m. m. skatter (kol. 3 + (kol. 3) (kol. 4 + (kol. 7) pliktig och som 5 + 6) 4 + 5 + 6) konsum- antas bli tion

övervält-

rad

6 000 8 000 10 000 12 000

6 350 8 467 10 584 12 701

1 507 2 181 2 855 3 688

203 262 321 372

Anställd 96 125 154 179

197 255 314 366

2 003 2 823 3 644 4 605

23,7 25,8 27,0 29,0

7,8 7,6 7,5 7,2

31,5 33,3 34,4 36,3

15 000 18 000 20 000 25 000 30 000

15 876 19 051 21 168 26 460 31 752

4 977 6 373 7 330 9 840 12 577

447 517 562 668 765

217 252 275 331 382

442 515 562 675 779

6 083 7 657 8 729 11 514 14 503

31,3 33,5 34,6 37,2 39,6

7,0 6,7 6,6 6,3 6,1

38,3 40,2 41,2 43,5 45,7

40 000 50 000 60 000 80 000 100 000

42 336 52 920 63 504 84 672 105 840

18 261 24 252 30 538 43 392 56 878

942 1 103 1 248 1 514 1 742

479 570 656 821 974

977 1 164 1 338 1 676 1 988

20 659 27 089 33 780 47 403 61 582

13,1 45,8 48,1 51,2 53,7

5,7 5,4 5,1 4,7 4,4

48,8 51,2 53,2 56,0 58,2

6 350 8 467 10 584 12 701

1 394 2 130 2 844 3 711

208 264 321 371

Företagare 99 201 126 257 314 154 365 179

1 902 2 777 3 633 4 626

22,0 25,2 26,9 29,2

8,0 7,6 7,5 7,2

30,0 32,8 34,3 36,4

15 876 19 051 21 168 26 460 31 752

5 047 6 501 7 509 10 042 12 809

444 512 555 660 755

215 250 272 327 377

440 510 555 667 769

6 146 7 773 8 891 11 696 14 710

31,8 34,1 35,5 38,0 40,3

6,9 6,7 6,5 6,3 6,0

38,7 40,8 42,0 44,2 46,3

42 336 52 920 63 504 84 672 105 840

18 348 24 072 30 129 42 588 55 623

939 1 109 1 262 1 539 1 778

477 574 664 837 999

974 1 171 1 355 1 709 2 039

20 738 26 926 33 410 46 673 60 439

43,3 45,5 47,4 50,3 52,6

5,6 5,4 5,2 4,8 4,6

49,0 50,9 52,6 55,1 57.1

45 Tabell 6. Den totala skatten år 1964 för gift skattskyldig utan barn i olika inkomstlägen med fördelning på direkt skatt, allmän varuskatt och övriga indirekta skatter, exklusive skatt å motorfordon, tobak och alkohol. Med direkt skatt avses kommunal och statlig inkomstskatt, folkpensions- och sjukförsäkringsavgift, tilläggspensionsavgift samt andel i arbetsgivaravgifter. Kommunal utdebitering = 16,50 kr/skr. Uttag till ATP = 7 %. Basbelopp = 4 800 kr.

Allmän \ aruskatt

för företagare (före ATPför avgift) = anställd lön inkl. ( = lön) andel i arbetsgivaravgift för anställd 1

2 I procent av bruttoinkomsten (kol. 2)

Absoluta tal, kronor

Årsinkomst, kr

Direkt skatt

på invesIndirekt Total som ut- terings- Övriga Total Direkt skatt skatt varor tas på skatt (kol. 4 + skatt indirekta m. m. (kol. 3 + skatteskatter (kol. 3) 5 + 6) (kol. 7) 4 + 5 + 6) pliktig och som konsum- antas bli övervälttion rad

9,0 8,6 8,3 8,1 8,0 7,8 7,8 7,5 7,2 6,7 6,2 5,9 5,4 5,0

25,4 28,8 30,9 32,4 33,6 34,6 34,8 36,6 39,0 43,3 46,4 49,0 52,6 55,5

9,3 8,8 8,4 8,2 8,0 7,8 7,7 7,5 7,2 6,7 6,3 6,0 5,5 5,1

22,7 27,5 30,1 31,9 33,5 34,8 35,3 37,0 39,3 43,2 45,8 48,1 51,5 54,3

6 000 8 000 10 000 12 000

6 350 8 467 10 584 12 701

1 040 1 714 2 393 3 075

252 320 386 452

Anställd 106 216 134 274 163 333 192 391

1 614 2 442 3 275 4 110

15 000 18 000 20 000 25 000 30 000

15 876 19 051 21 168 26 460 31 752

4 078 5 098 5 717 7 698 10 095

550 646 712 856 979

235 278 307 373 431

479 566 627 762 879

5 342 6 588 7 363 9 689 12 384

16,4 20,2 22,6 24,2 25,7 26,8 27,0 29,1 31,8

40 000 50 000 60 000 80 000 100 000

42 336 52 920 63 504 84 672 105 840

15 502 21 261 27 354 39 963 53 449

1 193 1 386 1 560 1 874 2 138

534 630 719 890 1 043

1 089 1 285 1 468 1 815 2 127

18 318 24 562 31 101 44 542 58 757

36,6 40,2 43,1 47,2 50,5

6 350 8 467 10 584 12 701

850 1 586 2 296 3 007

261 326 391 455

Företagare 109 223 137 279 165 336 193 394

1 443 2 328 3 188 4 049

15 876 19 051 21 168 26 460 31 752

4 059 5 152 5 840 7 808 10 199

551 644 707 851 975

235 277 305 371 429

480 564 622 757 875

5 325 6 637 7 474 9 787 12 478

13,4 18,7 21,7 23,7 25,6 27,0 27,6 29,5 32,1

42 336 52 920 63 504 84 672 105 840

15 447 20 911 26 767 38 972 52 007

1 195 1 400 1 582 1 909 2 186

535 637 731 909 1 071

1 092 1 300 1 492 1 855 2 186

18 269 24 248 30 572 43 645 57 450

36,5 39,5 42,2 46,0 49,1

46 Tabell 7. Den totala skatten år 1964 för gift skattskyldig med 2 barn i olika lägen med fördelning på direkt skatt, allmän varuskatt och övriga indirekta exklusive skatt å motorfordon, tobak och alkohol.

inkomstskatter,

Med direkt skatt avses kommunal och statlig inkomstskatt, folkpensions- och sjukförsäkringsavgift, tilläggspensionsavgift samt andel i arbetsgivaravgifter minus barnbidrag (550 kr per barn). Kommunal utdebitering = 16,50 kr/skr. Uttag till ATP = 7 %. Basbelopp = 4 800 kr. Årsinkomst, kr för företagare (före ATPför avgift) = anställd lön inkl. ( - lön) andel i arbetsgivaravgift för anställd

I procent av bruttoinkomsten (kol. 2)

Absoluta tal, kr Allmän varuskatt

på invessom ut- teringsTotal Övriga Direkt Indirekt Total Direkt varor tas på skatt skatt skatt m. ni. indirekta (kol. 3 + skatt (kol. 4 + skatt skatteskatter ( k o l . 3) (kol. 7) pliktig och som 4 + 5 + 6) 5 + 6) konsum- antas bli övervälttion rad 10

6 000 8 000 10 000 12 000

6 350 8 467 10 584 12 701

—

60 614 1 293 1 975

322 393 463 532

Anställd 128 156 185 213

260 319 377 435

650 — 0,9 1 482 7,3 2 318 12,2 3 155 15,5

11,2 10,3 9,7 9,3

10,2 17,5 21,9 24,8

15 000 18 000 20 000 25 000 30 000

15 876 19 051

21 168 26 460 31 752

2 978 3 998 4 617 6 598 8 995

636 738 808 960 1 090

257 300 329 395 453

524 611 672 806 924

4 395 5 647 6 426 8 759 11 462

18,8 21,0 21,8 24,9 28,3

8,9 8,7 8,5 8,2 7,8

27,7 29,6 30,4 33,1 36,1

40 000 50 000 60 000 80 000 100 000

42 336 52 920 63 504 84 672 105 840

14 402 20 161 26 254 38 863 52 349

1 318 1 523 1 708 2 044 2 328

556 652 741 912 1 064

1 134 1 330 1 512 1 860 2 172

17 410 23 666 30 215 43 679 57 913

34,0 38,1 41,3 45,9 49,5

7,1 0,6 6,2 5,7 5,3

41,1 44,7 47,6 51,6 54,7

6 350 8 467 10 584 12 701

— 250 486 1 196 1 907

331 399 468 536

Företagare 131 268 159 324 187 381 215 438

480 — 3,9 1 368 5,7 2 232 11,3 3 096 15,0

11,5 10,4 9,8 9,4

7,6 16,2 21,1 24,4

15 876 19 051 21 168 26 460 31 752

2 959 4 052 4 740 6 708 9 099

637 735 802 955 1 086

257 298 327 393 451

524 609 667 802 920

4 377 5 694 6 536 8 858 11 556

18,6 21,3 22,4 25,4 28,7

8,9 8,6 8,5 8,1 7,7

27,6 30,0 30,9 33,5 36,4

42 336 52 920 63 504 84 672 105 840

14 347 19 811 25 667 37 872 50 907

1 320 1 537 1 731 2 081 2 379

00/ 659 753 931 1 093

1 136 1 344 1 536 1 900 2 230

17 360 23 351 29 687 42 784 56 609

33,9 37,4 40,4 44,7 48,1

7,1 6,7 6,3 5,8 5,4

41,0 44,1 46,7 50,5 53,5

47 vidgat uttag av socialförsäkringsavgifter i form av arbetsgivaravgifter innebär för den enskilde. Sådana nu avsedda beräkningar skulle i och för sig kunna avse alla skatter och avgifter. Osäkerheten i de förutsättningar, som måste uppställas vid en fördelning av detta omfattande slag, skulle emellertid bli betydande. På grund härav och då en dylik kalkyl ej i förevarande sammanhang torde vara av större intresse har beredningen begränsat beräkningarna till att avse endast sådana skatter, som omprövas av beredningen i nu förevarande sammanhang. Sålunda lämnas utanför kalkylen företagsbeskattningen liksom ock skatterna på alkoholhaltiga drycker och tobak. Jämväl skatterna på motorfordon och på drivmedel till dessa — den senare dock ej i vad den gäller energibeskattningen — har ställts utanför beräkningarna. Med de angivna begränsningarna kominer därför kalkylen att avse kommunal och statlig inkomstskatt, folkpensions- och sjukförsäkringsavgifter, tilläggspensionsavgifter, andel i arbetsgivaravgifter enligt lagen om allmän försäkring, allmän varuskatt liksom ock övriga indirekta skatter med undantag av de förut angivna. Slutresultaten av beräkningarna framgår av tabellerna 5—7. Vissa beräkningar av grundläggande karaktär har intagits i den vid detta betänkande fogade bilaga 1. Rörande de använda beräkningsmetoderna torde få anmärkas följande. Vid beräkningarna har i fråga om anställda arbetsgivaravgifterna till såväl sjukvårdsförsäkringen, tilläggssjukpenningförsäkringen som tilläggspensioneringen antagits bli helt övervältrade proportionellt mot inkomstens storlek. Dessa arbetsgivaravgifter har för år 1904 beräknats motsvara 0,35, 0,97 resp. 4,52 procent eller tillsammans 5,84 procent av inkomsten av anställning. Beredningen är medveten om att ovisshet kan råda om hur arbetsgivaravgifterna övervältras. Det har emellertid antagits, att dessa avgifter beaktas vid löneuppgörelserna, och beredningen har funnit övervägande skäl tala för att de här ifrågavarande beräkningarna bör utföras på angivet sätt. För att vid de antagna övervältringsförhållandena i fråga om arbetsgivaravgifterna jämförbara årsinkomster skall erhållas för anställda och företagare har, såvitt avser de anställda, bruttoinkomsterna uträknats. Med bruttoinkomst avses därvid den anställdes lön ( ^ n e t t o i n k o m s t e n ) ökad med de övervältrade arbetsgivaravgifterna. Då som tidigare nämnts de sammanlagda arbetsgivaravgifterna har beräknats till 5,84 procent av inkomsten av anställning, kommer bruttoinkomsten att överstiga nettoinkomsten(=lönen) med detta procenttal. Bruttoinkomsten är med andra ord den inkomst (lön) som den anställde — enligt de gjorda antagandena — skulle ha haft om arbetsgivaravgifterna ersatts med egenavgifter såsom fallet är för företagarna. Kategorier av anställda och företagare med samma bruttoinkomst bör således kunna jämföras med varandra. En viss skillnad ligger emellertid däri att en företagare får något större förmåner från tilläggspensioneringen

48 än en anställd med samma bruttoinkomst. Härifrån bortses emellertid i detta sammanhang. Vid de individuella beräkningarna har den indirekta beskattningen beaktats i den mån den inte i enlighet med vad ovan sagts ställts utanför kalkylen. Vad beträffar den allmänna varuskatten har beräkningarna utförts med ledning av resultaten från 1958 års levnadskostnadsundersökning. Huvudsyftet med denna undersökning var att möjliggöra ett studium av konsumtionsförhållandena separat för olika befolkningsgrupper. Begreppet konsumtion definierades därvid såsom förbrukning av reala tillgångar och tjänster. Konsumtionen mättes med vissa undantag efter leveransprincipen, dvs konsumtionsvärdet ansågs vara lika med summan av de varor och tjänster, som levererats till de undersökta hushållen under undersökningsperioden, oavsett om varan eller tjänsten betalats. Resultatet av undersökningen gav vid handen bl.a., att värdet av den enligt varuskatteförordningen skattepliktiga konsumtionen kunde uppskattas till de procenttal av värdet av den totala konsumtionen, som redovisas i tabell 8. Tabell 8. Andelen varuskatlepliktig konsumtion i olika konsumtionsutgiftsklasser Konsumtionsutgiftsklass —11999 12 000—21999 22 000—

Ensamstående 58% 56% 53%

Gifta utan barn 66% 64% 61%

Gifta med 2 barn 70% 68% 65%

Vid beräkningarna av den individuella belastningen har man utgått ifrån de deklarerade inkomsterna. Dessa har reducerats med direkta skatter och avgifter och ett schablonmässigt — till 10 procent av återstoden — beräknat belopp för sparande. Vad som därefter återstått har ansetts åtgå för konsumtion. Den del härav som är underkastad skatteplikt enligt varuskatteförordningen har beräknats med ledning av procenttalen i tabell 8. Om man antog, att den allmäna varuskatten utgjorde 6 procent av den på nyss angivet sätt beräknade varuskattepliktiga konsumtionen för olika inkomsttagare skulle emellertid framkomma för låga skattebelopp. Förklaringen härtill ä r bl. a., att inkomsttagarna kan ha tillförts medel, för vilka deklarationsplikt inte förelegat. Dessa medel kan ha förbrukats på varuskattepliktig konsumtion och till dylika förhållanden tas inte hänsyn vid beräkningar enligt ovan angivna metod. B'ör att på ett schablonmässigt sätt beakta angivna omständigheter har varuskatten beräknats inte till 6 procent utan till 7,95 procent av den med utgångspunkt från deklarerade inkomster uppskattade varuskattepliktiga konsumtionen för de olika inkomsttagarna. Sistnämnda procenttal har erhållits genom att sätta den för år 1964 beräknade totala allmänna varuskatten på privat konsumtion i relation till storleken av den totala varuskattepliktiga konsumtionen för samtliga inkomsttagare sådan denna kan beräknas på grundval av deklarerade inkomster. Genom att beräkna skatten efter 7,95 procent får m a n således hela varuskatten på privat konsumtion fördelad på deklarerade inkomster.

49 Det nu anförda har avsett den allmänna varuskatt, som direkt uttas vid de enskilda konsumenternas förvärv av skattepliktiga förnödenheter. Skatt uttas emellertid även på offentlig konsumtion samt på investeringar. Vid beräkningarna har antagits att de enskilda konsumenterna ytterst träffas av hela den skatt, som uttas på de privata investeringarna samt av något mer än hälften av den skatt som belöper på offentlig konsumtion och investeringsverksamhet. Den sålunda såsom övervältrad betraktade skatten har beräknats till 1,99 procent av vederbörandes inkomst efter skatt. Mot antagandet om övervältring kan visserligen invändas, att den nu förefintliga produktionsapparaten inte i allo belastats av varuskatt men på sikt torde kunna antas, att så blir fallet. Såsom redan förut anmärkts kan visshet självfallet inte föreligga om hur en övervältring sker. övervägande skäl har emellertid synts beredningen tala för att utföra en kalkyl som den ifrågavarande på nu angivet sätt. Beträffande övriga indirekta skatter har det inte ansetts lämpligt att anknyta till resultaten av levnadskostnadsundersökningen utan i stället har den beräkningsmetoden använts, att den samlade avkastningen av dessa skatter ställts i relation till summan av deklarerade inkomster efter direkt skatt. Det därvid erhållna procenttalet (4,06) har applicerats på inkomsten efter direkt skatt för skilda kategorier och inkomstlägen. Detta tillvägagångssätt har bl.a. medfört, att även den del av energiskatten, som uttages av företagen, behandlats som om den ytterst träffar de enskilda konsumenterna.

Kritiken mot det nuvarande skattesystemet Mot det skatte- och avgiftssystem, som tidigare i kortfattat sammandrag redovisats, har kritik från olika synpunkter riktats och det har ansetts, att en samlad översyn bör komma till stånd. De avgörande skälen härför kan sammanfattas så att behov ansetts föreligga att pröva, huruvida en ändamålsenlig fördelning på skatter och avgifter av olika slag kan anses föreligga, om den samlade skattebördan på ett rimligt sätt är fördelad mellan dem som har att bära denna börda samt om det nuvarande systemet kan anses i allo rationellt uppbyggt. Vägledande för skatteberedningen har självfallet i första hand varit den närmare utförda kritik mot det nuvarande systemet, som innehålles i de meddelade direktiven, och vad därutöver anförts i den allmänna debatten eller framkommit vid beredningens utredningsarbete och överväganden. Följande må härom i detta sammanhang anföras. De nyss återgivna allmänna skälen för den åt skatteberedningen uppdragna översynen av skattesystemet grundas enligt vad i direktiven framhålles på det förhållandet att det nuvarande skattesystemet i stora delar

50 tillkommit i ett helt annat samhälle än det vi i dag lever i. Den efter hand starkt förändrade samhällsbilden anges vara en grundläggande faktor att beakta. Härvid åsyftas sådant som inkomstutvecklingen för medborgarna i gemen, de förändrade förutsättningar som inrymmes i en med målmedvetenhet förd politik med full sysselsättning som central målsättning samt ett utbyggt socialförsäkringssystem med uppgift att trygga läget för dem som av olika skäl är i en försämrad försörjningssituation. Beredningen har ålagts beakta denna förändrade samhällsbild och därjämte den fortsatta utveckling, som kan vara att förvänta under 1960-talet. Det är också mot denna bakgrund som direktiven såsom en betydelsefull uppgift ålägger beredningen att ompröva fördelningen mellan direkt och indirekt skatt. Den tidigare negativa inställningen till en mer omfattande indirekt beskattning säges ha förlorat i tyngd med hänsyn till en utveckling innebärande att en väsentlig del av de totala skatterna måste under alla förhållanden träffa de breda lagren av inkomsttagare. Det tillägges, att genom en ökad indirekt beskattning förutsättningar tillskapas för inte minst från löntagarsynpunkt önskvärda reformer inom den direkta beskattningen. I anslutning härtill bör erinras om vad i direktiven uttalas därom, att utredningen är oförhindrad föreslå förskjutningar mellan det egentliga skatteområdet och närliggande områden. Med det sistnämnda avses uppenbarligen möjligheten att ändra omfattningen av företrädesvis avgifterna till socialförsäkringen. Beträffande den indirekta beskattningen ställes i direktiven frågan om hela det nuvarande systemet av punktskatter bör bibehållas vid sidan av en allmän varubeskattning. Häri ligger uppenbarligen en antydan om att det indirekta skattesystemet kan behöva överses i syfte att vinna en från skilda synpunkter rationellare ordning. Vid den mera detaljmässiga genomgången i direktiven av den direkta beskattningen pekas särskilt på några omständigheter av beskaffenhet att böra beaktas. Så sker beträffande progressiviteten i den statliga beskattningen, särskilt det förhållandet att en jämförelsevis hög skatt drabbar extrainkomster och inkomstökningar (det s.k. marginalskatteproblemet). Vidare namnes särskilt sambeskattningen och behovet av en ändrad avvägning av den direkta beskattningen mellan familjer och ensamstående och ett ökat hänsynstagande till försörjningsbördan, varjämte tillägges att skattebördan för barnfamiljerna bör omprövas. Mer allmänt uttalas — till ledning för övervägandena — att vid skattebördans avvägning bör, liksom hittills, skatteförmågeprincipen vara avgörande, att nya regler bör så konstrueras att i möjlig mån skattefusk och skatteflykt förhindras samt att sådana ändringar bör undvikas som medför påtagliga höjningar av de på skattsedlarna debiterade utskylderna. I anslutning härtill framhålles att det på längre sikt betydelsefullaste reformkravet på den direkta beskattningens område är att minska skatten på mindre löne-

51 inkomster och i samband därmed förenkla skatteuppbörden. Möjligheterna att införa en definitiv källskatt för löntagare bör allvarligt prövas. Vad angår företagsbeskattningen pekas på intresset av att erhålla en ekonomiskt och skattetekniskt lämpligt avvägd företagsbeskattning. I direktiven uttalas att självfallet bör det allmänna för att finansiera sina utgifter liksom hittills beskatta företagens vinst. Men det framhålles att även en skatt på nettovinsten kan i viss utsträckning övervältras. Om tanken på en bruttobeskattning sägs att denna bör närmare prövas från skilda synpunkter, bl.a. med hänsyn till övervältringsaspekten, men också att en fullständig övergång från nettovinst- till bruttobeskattning av företagen knappast kan tänkas. Vägledande för övervägandena kring företagsbeskattningen sägs skola vara skattetekniska, handelspolitiska, statsfinansiella och andra ekonomiska synpunkter, varjämte pekas på denna beskattnings konjunkturpolitiska roll. Med det nu återgivna har huvuddragen av den i direktiven angivna kritiken mot skattesystemet eller vad i detta som kan behöva omprövas antytts. I den allmänna debatten, sådan denna speglats i press och facktidskrifter och genom vad som förekommit i riksdagen, har givetvis även anförts åtskilligt av en mer principiellt inriktad kritik mot den nuvarande ordningen i skilda delar. I mycket sammanfaller vad därvid anförts med vad direktiven innehåller eller ligger i allt fall i linje därmed. I andra hänseenden är så åter inte fallet. Som exempel kan nämnas kravet på ett indexreglerat system för den direkta beskattningen som automatiskt förhindrar att ortsavdrag o.likn. urholkas och skatteskiktsgränser passeras såsom en följd av försämrat penningvärde. Åtskilliga andra exempel kunde i och för sig här nämnas. Skatteberedningen har vid sina överväganden beaktat även dessa invändningar och vad därutöver framkommit vid beredningens egna diskussioner samt i de mera utförda resonemang, som innehålles i de följande kapitlen, upptagit dessa synpunkter till behandling.

KAPITEL 5 Beskattningens ändamål s a m t principerna för dess fördelning

Beskattningens tyngd och omfattning har under åren avsevärt ökat, och detta är självfallet att se som en konsekvens av eller en förutsättning för realiserandet av efter hand alltmer vidgade samhällspolitiska målsättningar. Det allmänna har i växande omfattning engagerat sig i och tagit ansvaret för den samhälleliga utvecklingen i olika hänseenden och på skilda områden. Uppgiften att tillgodose allenast vissa mer kollektivt betingade samhällsbehov har vuxit till något vida mer. Om sålunda den ökade graden av beskattning har ett nära samband med genomförandet av samhällspolitiska målsättningar och om en vidgad beskattning eljest varit medlet att förbehålla det allmänna den andel i de tillgängliga resurserna, som erfordrats för en intensifierad verksamhet inom den offentliga sektorn, bör tillika uppmärksammas, att parallellt härmed en utveckling ägt rum inom beskattningens område som inte uppburits av fiskala strävanden. Vad här åsyftas är att beskattningen utnyttjats för sådant som en utjämning av inkomst- och egendomsfördelningen i samhället, för att öva påverkan på konjunkturförloppet i den ena eller andra riktningen, för att nå en inverkan på kapitalbildningen eller på näringslivets kapitalförsörjning, etc. Att denna utveckling inte i allo varit av alla uppfattad som önskvärd är välbekant. I själva verket torde meningsbrytningarna på detta område varit särskilt starka. Beskattningens omfattning och utformning har hört till det mest kontroversiella inom samhällsdebatten under i allt fall de senaste decennierna. Till ett konstaterande av att kraven på beskattningens tyngd och utformning varit underkastade utvecklings- och förändringsprocesser från tid till annan kan fogas, att en fortsatt sådan utveckling med visshet måste förutses. Häri ligger att det väl kan synas möjligt att mer allmänt sammanfatta de ändamål och syften, som vid en given tidpunkt kan hävdas i avseende å beskattningen, samt med detta och den i övrigt föreliggande samhällsbilden som bakgrund ange de principiella aspekterna på beskattningens utformning, omfattning och fördelning i skilda hänseenden. Men det bör då också stå klart, att ett dylikt skattepolitiskt program med den fortskridande samhällsutvecklingen snabbt kan bli inaktuellt eller i allt fall i betydelse-

53 fulla hänseenden behöva omprövas. Härtill kommer att sålunda uppställda målsättningar och principer måste i mycket bli beroende av politiska värderingar och subjektiva bedömanden. Att inom allmänna skatteberedningen — som sammansättes av representanter för politiska partier och för olika närings- och intresseorganisationer samt av företrädare för det allmänna, för skatterättslig expertis och för på området aktuell vetenskaplig erfarenhet — söka utforma ett skattepolitiskt program måste förutses medföra, att detsamma antingen blev representativt för blott vissa av ledamöterna, medan andra grupper bland dessa var för sig utarbetade program av annat innehåll, eller ock fick hållas i så allmänna och i mycket opreciserade formuleringar att något egentligt värde av detsamma knappast skulle erhållas. Den i avgörande hänseenden breda samling, som föreligger beträffande de i detta betänkande framlagda förslagen, kan i förstone synas motsäga det nyss angivna. Så torde likväl inte vara fallet. Den starka uppslutningen kring huvudpunkterna i betänkandet är i vissa delar att se som resultatet av en beredvillighet hos beredningens ledamöter att jämka sina synpunkter och önskemål på olika punkter i en gemensam strävan att ernå ett i dess helhet godtagbart om än inte i alla delar av var och en i första hand eftersträvat slutresultat. Med hänsyn till det nu återgivna har beredningen funnit sig böra avstå från att såsom utgångspunkt för de fortsatta övervägandena fastlägga ett skattepolitiskt program, byggande på i detalj utförda värderingar och med bestämd prioritering när olika hänsynstaganden och önskemål brytes mot varandra. Detta betyder å andra sidan självfallet inte, att ett principiellt inriktat betraktelsesätt ej fått göra sig gällande vid de olika frågornas bedömanden utan är fastmer ett uttryck för att skattesystemets uppbyggnad och konstruktion enligt beredningens mening genomgående kräver en avvägning mellan olika hänsynstaganden, en avvägning som i skilda sammanhang för till olika resultat. En bundenhet på förhand till hur avvägningen principiellt skall träffas skulle närmast te sig hindersamt för ett gott slutresultat. Givetvis finns det emellertid ett antal faktorer eller omständigheter, som genomgående spelat en betydelsefull roll vid de avväganden, vara det nu framlagda förslaget bygger. Hit hör främst sådant som de skilda ändamål vilka beskattningen skall tillgodose, effekter av densamma som i möjlig mån bör eftersträvas eller förhindras, principiellt grundade regler för skattebördans fördelning, administrativa och praktiska hänsynstaganden osv. En översiktlig genomgång av de viktigare av dessa faktorer och omständigheter torde vara lämpligt att nu redovisa. I denna redovisning inlägges emellertid inte någon värdering av den tyngd, varmed den ena eller andra av dessa i olika sammanhang bör hävdas. Ställning härtill får tagas vid de konkreta avgörandena. När dessa i det följande redovisas, lämnas därvid motiveringar varav framgår på vilka grunder beredningens avgöranden träf-

54 fats. I vissa fall får av de redovisade förslagen utläsas hur värderingen av olika inverkande omständigheter utfallit. Vad först angår beskattningens ändamål må följande anföras. Beskattningens klassiska uppgift är självfallet att finansiera det allmännas utgifter. Genom en aktiv budgetpolitik, med av det samhällsekonomiska läget betingad över- eller underbalansering såsom vanlig företeelse, blir frågan om att mer exakt täcka de statliga utgifterna under ett givet budgetår av i viss mån underordnad betydelse. Å andra sidan måste alltjämt, främst genom beskattningen, tillses att staten förbehålles den andel i resurserna som svarar mot aktiviteten inom den offentliga sektorn. Till den del det handlar om att tillföra det allmänna erforderliga inkomster kvarstår likväl beskattningens klassiska uppgift. Det synes härvid stå klart, att det principiellt inte bör vara inkomsternas storlek som skall avgöra utgifternas omfattning. Beskattningen är enligt sin natur medlet för realiserandet av statsmakternas beslut, må vara att sådana beslut måste fattas under hänsynstagande till medborgarnas beredvillighet att genom högre skatter lämna sin medverkan. Förut har framhållits att skatteberedningen enligt direktiven inte har att bedöma utgiftssidan i den statliga budgeten utan i stället har att utgå från vad härutinnan gäller. Uppgiften begränsar sig således till att konstruera ett rationellt skatte- och avgiftssystem och inom ramen för detta verkställa önskvärda omfördelningar av skattebördan. Vid detta förhållande saknar beredningen anledning ingå på frågan om beskattningens roll för statens utgiftsfinansiering i vidare mån än nu skett. Häri ligger att beredningen ej har att uttala sig om på vilka områden en lindring eller skärpning av beskattningen bör sätta in, när så med hänsyn till det statsfinansiella lägets utveckling kan bli aktuellt. Detta betyder å andra sidan inte att ett nytt skattesystem rimligen kan utformas utan hänsynstagande till att detsamma smidigt skall kunna anpassas efter ett förändrat statsfinansiellt läge. De brister, som härutinnan kan sägas vidlåda det gällande systemet, måste avhjälpas. Under senare hälften av 1800-talet började den uppfattningen vinna insteg, att beskattningen vid sidan av sin fiskala uppgift skulle fylla jämväl funktionen att verka utjämnande på inkomst- och förmögenhetsfördelningen. Häri låg ett avståndstagande från den klassiska liberalismens tes att beskattningen borde vara i detta hänseende neutral. Uppkomsten och utbredningen av betraktelsesättet att beskattningen skulle ha en utjämnande effekt — ursprungligen emanerande från företrädare för den finansteoretiska forskningen — synes idémässigt vara att se mot bakgrunden av de stora samhällspolitiska problem som dominerade vår världsdel under det slutande 1800-talet, den s.k. sociala frågan. Det indu-

55 striella genombrottet förändrade i hög grad de yttre villkoren för människornas liv. Nya produktionsmedel och metoder skapade förutsättning fölen omfattande produktionsutveckling och möjliggjorde därmed också förbättrade levnadsvillkor. Den redan tidigare ojämna fördelningen av inkomst och egendom mellan olika medborgargrupper uppmärksammades ytterligare. Trycket av de sociala problem, som följde i industrialismens spår, medförde krav på att beskattningen skulle utnyttjas för att korrigera inkomstoch förmögenhetsbildningen i samhället. Denna internationella tendens i avseende å skattepolitikens målsättning aktualiserades i vårt land främst efter den politiska demokratins genombrott. Några mer konkreta och uttryckliga ställningstaganden i riktning mot ett principiellt godtagande av en dylik målsättning kom emellertid inte omedelbart till stånd. Ännu så sent som år 1928 gjorde bevillningsutskottet t.o.m. ett uttalande som tvärtom måste fattas som ett avvisande av tankegångar i antydd riktning. När år 1947 kvarlåtenskapsskatten infördes, redovisades å andra sidan uttryckligen uppfattningen att beskattningen borde tillgodose ett egendomsutjämnande ändamål, må så vara att denna uppfattning inte var allmänt omfattad. Det bör emellertid hållas i minne, att skattereglerna efter hand erhållit en utformning — här åsyftas särskilt den progressiva inkomstbeskattningens kraftiga skärpning — som för tanken till att lagstiftaren inte kan ha stått främmande för önskemålet att nå en viss utjämningseffekt. En progressiv beskattning kan emellertid motiveras utifrån ett annat synsätt, som i praktiken kan vara svårt att särhålla från önskemålet att åstadkomma inkomstomfördelning, nämligen efter maximen om skattebördans fördelning efter förmågan att bära densamma. Slutsatserna kan efter båda tankelinjerna bli desamma, och den senare principen är den som merendels återgår i de officiella motiveringarna. Det må här lämnas öppet i vad mån inkomstomfördelningstanken haft influens på besluten. En annan fråga, som skall här — om än ytligt — beröras, är hur kravet på ett skattesystem med direkt och uttryckligt syfte att nå omfördelningseffekter kan i dagens läge bedömas. Inledningsvis skulle då alltjämt kunna hävdas, att i ett samhälle med en icke statligt reglerad löne- och inkomstbildning den progressiva inkomstbeskattningen liksom även förmögenhetsbeskattningen ter sig som naturliga komponenter i skattesystemet. Å andra sidan torde utrymmet för ett sådant resonemang vara mindre nu än i tidigare skeden. Ett flertal faktorer medverkar härtill och några skall i korthet antydas. De väsentligaste torde vara den allmänna inkomststegringen samt realiserandet av ett socialpolitiskt program med högt ställda målsättningar. Genom den inkomstutveckling som skett, och vad därutinnan för framtiden kan antagas komma att gälla, har det stora flertalet inkomsttagare på ett helt annat sätt än tidigare tillförsäkrats del i standardutvecklingen. Om

50 än inkomststatistiken alltjämt utvisar en betydande differentiering — i ett senare sammanhang finns anledning att närmare återkomma härtill — är uppenbart att allt bredare grupper erhållit en vida högre levnadsstandard än vad som gällde tidigare. Realiserandet av de socialpolitiska målsättningarna har två i sammanhanget väsentliga effekter. Den ena är, att i den mån detta skett med skattemedel härav automatiskt följt att den större inkomsttagaren i högre grad än den mindre — och detta redan vid en proportionell men än mer vid en progressiv beskattning — avstått av sin inkomst för sagda ändamål. Den andra aspekten är att genom socialpolitiken avsevärt förbättrade förutsättningar tillskapats för medborgare i ett på grund av ålder, sjukdom eller annan omständighet utsatt ekonomiskt läge att bibehålla rimliga försörjningsmöjligheter. Det kan också konstateras att ju mer dessa transfereringar avser inkomstlösa personer eller medborgare i knappa inkomstförhållanden, desto klarare framträder draget av inkomstutjämning. Till detta bör också läggas den starkt målmedvetna politik, som åsyftar att bereda alla medborgare möjlighet till full sysselsättning, en politik vari också ingår att underlätta för medborgarna att vid behov övergå till nya sysselsättningsområden. Härigenom har erhållits förbättrade förutsättningar för på längre sikt tryggade ekonomiska förhållanden. I sammanhanget bör även erinras om genomförandet av tilläggspensioneringen. Vid en mera allmän genomgång av de ändamål, som ett skattesystem bör fylla, möter man även kravet på att beskattningen skall utnyttjas för en konjunkturstabiliserande ekonomisk politik. Denna aspekt på beskattningen har tilldragit sig egentlig uppmärksamhet först under de senaste decennierna men har å andra sidan vid särskilda tillfällen intagit en central plats i skattedebatten. Bakgrunden är självfallet den efter hand framvuxna uppfattningen om statsmakternas uppgift att med den ekonomiska politikens alla tillgängliga medel verka för en utjämning av konjunktursvängningarna i syfte att trygga en hög och jämn sysselsättning. Skatteinstrumentets utnyttjande i detta syfte har alltså i och för sig intet att göra med det statsfinansiella behovet men kan självfallet medföra att detta temporärt kommer i ett delvis annat läge. I den mån beskattningens uppgift i nu antytt hänseende inskränker sig till att möjliggöra en budgetmässig över- eller underbalansering kan sägas att kravet på skattesystemet är uppfyllt om detta medger tillräcklig grad av flexibilitet. Om ett för högt tryck i samhällsekonomin, eller dess motsats, är att återföra på en för stor konsumtionsbenägenhet resp. en för ringa konsumtionsefterfrågan framträder måhända i första hand kravet på ett system som inrymmer en på varor och tjänster inriktad beskattning så konstruerad att den kan ges ett varierande tryck och att förändringar däri

57 får snabb effekt i det antydda hänseendet. Det finns anledning för beredningen att i ett senare sammanhang återkomma till denna fråga vid en diskussion av den allmänna varubeskattningens utformning, där en huvudform, den s. k. mervärdeskatten, riktar sig mot konsumtionen, medan alternativen i större eller mindre omfattning inrymmer moment av belastning på investeringarna. Om åter ett övertryck i samhällsekonomin härrör från investeringssektorn och, givetvis även, om aktiviteten inom denna sektor bedömes såsom för låg, framkommer önskemålet om regler i skattesystemet, som kan ändras så att en påverkan nås. Statsmakterna har, när ett övertryck av detta slag rått, arbetat inom beskattningens ram med sådana åtgärder som särskilda investeringsavgifter, inskränkningar i rätten till s.k. vinstreglerande dispositioner och höjning av skattesatserna för aktiebolag och ekonomiska föreningar. I det motsatta läget, med för låg investeringsgrad, är främst att notera frisläppandet av investeringsfonderna och investeringsstimulerande extra avdrag. Att beskattningen bör utformas så att den inte onödigtvis motverkar det ekonomiska framåtskridandet i samhället är en i och för sig självfallen synpunkt. Det görs emellertid gällande något därutöver, nämligen att beskattningen bör tilläggas ett mer direkt ändamål att främja produktivitetstillväxt och ekonomiskt framåtskridande. En så allmänt formulerad ändamålsbestämning kan möjligen av alla omfattas. När det gäller mer konkreta ställningstaganden i sådant syfte, möter emellertid inte bara svårbedömda utan mången gång även kontroversiella avvägningsfrågor. Sparandet och kapitalbildningen är betydelsefulla faktorer härvidlag och åtgärder ägnade att stimulera sådana effekter är givetvis förtjänta av överväganden. Detsamma gäller regler som inte motverkar arbetsviljan eller överhuvud benägenheten till ökade insatser inom produktionsområdet. De problem, som man här möter, präglas ej blott av svårigheten att realistiskt bedöma effekten av olika åtgärder utan även av att lösningar, som från nu angivna synpunkter kan te sig önskvärda, lätt möter invändningar ur andra synvinklar. En annan avvägningsfråga är den i vad mån tonvikten skall läggas på regler, som främjar det s.k. företagssparandet, eller på anordningar, som åsyftar sparande på annat sätt, och om till äventyrs någon viss balans häremellan bör eftersträvas. Frågan om produktivitetsfrämjande beskattningsregler i övrigt torde främst hänföra sig till området för företagsbeskattningen i en vidare mening. Hit hör sådant som spörsmålet om nettovinst- eller bruttobeskattning av företagen men även frågan om varubeskattningens utformning. I det förstnämnda hänseendet möter man problemet om nettovinstbeskattningen kan anses stimulera ett mindre rationellt ianspråktagande av produktionsresurserna resp. om man genom en bruttobeskattnings karaktär av kaskadskatt

58 kan nå en strukturförändring inom näringslivet med ett bättre utnyttjande av dessa resurser som följd. I det senare hänseendet, varubeskattningens utformning, hör främst till problemställningen att undersöka huruvida en annan utformning än den gällande kan stärka det svenska näringslivets konkurrenskraft på utlandsmarknaden och även inom landet när konkurrens råder från främmande företag. I de nu angivna hänseendena redovisas i detta betänkande vissa ställningstaganden. Åtgärder inom ramen för en fortsatt nettovinstbeskattning av företagen får däremot av företagsskatteutredningen prövas i ett senare betänkande och synpunkter av nu senast antydd art torde då komma under fortsatt bedömande. Vid en genomgång av de ändamål, som beskattningen helt eller delvis kan anses böra tillgodose, möter man uppenbarligen i och för sig väsentliga synpunkter, beträffande vilka tvekan kan råda om de bör betecknas såsom ingredienser i en ändamålsbeskrivning eller om de skall betecknas såsom krav och önskemål i avseende å beskattningen från en så att säga annan nivå. Vart de systematiskt bör hänföras är emellertid för beredningens ställningstagande till ett reformprogram likgiltigt. Det angelägna är att de ges det beaktande, som kan ifrågakomma. En översiktlig redogörelse skall därför även i dessa hänseenden lämnas. Att den internationella aspekten är av väsentlig betydelse vid utformningen av ett skattesystem bör i sammanhanget understrykas. Vid en redovisning av omständigheter som måste influera vid val av skattesystem torde vara ofrånkomligt att i åtskilliga hänseenden beakta och dra konsekvenserna av den snabba utvecklingen mot ett ökat internationellt samarbete och beroende. Nyss har berörts det svenska näringslivets internationella konkurrenskraft och erforderligheten av att med tanke härpå överväga beskattningens utformning. Problemet inskränker sig emellertid inte härtill. Man möter här även sådant som företagsamhetens och kapitalets ökade rörlighet och benägenhet att söka sig till områden där de största förtjänstmöjligheterna och den bästa förräntningen kan förväntas men också såsom en följd av arbetskraftens ökade rörlighet den påbörjade utvecklingen i riktning mot harmonisering av sociallagstiftningen och vidgade möjligheter för människor i olika länder att bli delaktiga av de förmåner som gäller inom det land, där de under olika tidsskeden arbetat eller varit bosatta. Man torde här stå inför början av en utveckling, om vars fortsättning man kan göra vissa antaganden men knappast mer. Att dessa antaganden emellertid kan inverka på utformningen av skattesystemet och reglerna för socialutgifternas finansiering är uppenbart. Häri ligger självfallet inte att det svenska systemet i alla hänseenden måste anpassas till vad i andra länder gäller eller kan förmodas där komma att gälla. Utrymme finns förvisso för avvikelser, vartill kommer att vårt land, om än litet, kan tänkas i viss

59 mån medverka till likartade problemlösningar i andra länder. Det saknas inte exempel på något sådant; här kan erinras om den uppmärksamhet i andra länder som de gällande reglerna för maskinavskrivningar och varulagervärdering samt för konjunkturinvesteringsfonder inom ramen för en nettovinstbeskattning av företagen rönt. Likväl måste konstateras att det internationella läget på skatte- och avgiftsområdet måste uppmärksammas och påverka konstruerandet av ett nytt skattesystem. I detta sammanhang må även erinras om vissa internationella avtalsbestämmelser beträffande den indirekta beskattningen. GATT och andra internationella överenskommelser tillåter restitution av indirekta skatter på export av varor och tjänster med den begränsningen att restitutionen icke får innebära exportsubvention, dvs den restituerade skatten får ej överstiga den faktiska skattebelastningen. Med samma motivering förbjudes i princip användning av utjämningsskatter till skydd för inhemsk produktion, vilket innebär att utjämningsskatter på importvaror inte får överstiga skatterna på motsvarande inom landet producerade. Den nu återgivna principen, vilken Sverige godkänt genom sin anslutning till GATT och EFTA, brukar benämnas destinationslandsprincipen. Innebörden av denna kan uttryckas jämväl så, att de på varor och tjänster belöpande indirekta skatterna skall tillfalla det land där konsumtionen äger rum. Den konventionella rätten att restituera indirekt skatt vid export resp. att pålägga den på importvarorna ger uttryck för grunduppfattningen att de indirekta skatterna är att betrakta som konsumtionsskatter. I den teoretiska diskussionen har ibland framförts tanken att övergå från destinationslandsprincipen till den s.k. ursprungslandsprincipen. Med den senare förstås, att exportlandet, dvs tillverkningslandet, skulle belasta de inom landet producerade varorna med indirekt skatt. Ursprungslandsprincipen kan intressera länder, som har för avsikt att genomföra en mycket långt gående harmonisering av sin beskattning. Principen innebär i ett sådant läge, som endast är tänkbart inom en fast organisation av stater, att man behandlar de ifrågavarande medlemsstaterna som en enhet och sålunda slopar skattegränserna inom området i fråga. Detta förutsätter i sin tur att samma indirekta skatt tillämpas i samtliga medlemsstater och att skattefördelningsproblemet mellan staterna löses. Inom EEC har denna fråga tagits upp till diskussion men något ställningstagande till förmån för ursprungslandsprincipen har ej skett. Däremot har destinationslandsprincipen ej ifrågasatts vid handel mellan EEC och utanförstående stater. Vad beträffar GATT:s och EFTA:s regler på detta område föreligger ej heller någon uttryckt önskan om ett övergivande av destinationslandsprincipen. Redan i direktiven uttalas att den synpunkten bör beaktas, att nya regler skall så utformas att i möjlig mån skatteflykt och skattefusk förhindras eller försvåras. Denna problematik, som alltid torde kvarstå hur än ett regel-

60 system konstrueras, är i avsevärd mån beroende av den kostnad man vill nedlägga på och de fullmakter man vill tillägga en kontrollorganisation; i dessa hänseenden faller bedömandet utanför skatteberedningens uppdrag. Vad som åter kvarstår är önskemålet om regler på det materiella och tekniska planet, som gör intresset av skatteundandragande mindre och möjligheterna av att åstadkomma sådan svårtillgängligare genom beskattningens anknytning till mer uppenbara och lättkontrollerade fakta. Nära detta önskemål ligger kravet på ett regelsystem där relationen mellan skattens avkastning och kostnaderna för dess administration och uppbörd m. m. — vare sig dessa faller på det allmänna eller på arbetsgivarna eller de skattskyldiga — ter sig godtagbar. I ett tidigare sammanhang har antytts att en väsentlig synpunkt i avseende å ett skattesystem måste vara, att detta inrymmer förutsättningar för åstadkommande av den variation i statsinkomsterna, som betingas av förändringar i det statsfinansiella läget. Här åsyftas alltså inte av tillfälliga konjunktursvängningar betingade förändringar inom ramen för en stabiliseringspolitik utan de härav oberoende, långsiktigare förändringarna i det samlade skattetrycket. Det kravet på ett nytt system måste hävdas, att möjligheter skall föreligga att smidigt utnyttja regelsystemet i angivna syfte utan att därigenom allvarligare snedvridningar i det samlade skattetryckets relativa fördelning i olika hänseenden inträder. Denna synpunkt torde spela en särskild roll, när det gäller den indirekta beskattningens utformning och reglerna för finansieringen av socialförsäkringen. Ett annat önskemål är att ernå en sådan konstruktion av systemet, att förändringar i penningvärdet inte automatiskt utlöser förändringar i skattetrycket och dettas relativa fördelning. Denna synpunkt torde göra sig särskilt gällande i avseende å den direkta beskattningen av fysiska personer. Vid utformningen av skattesystemet finns också anledning att beakta särskilda principer och normer för skattebördans fördelning mellan och grunderna för dess utmätande hos de olika skattesubjekten. Inom den finansteoretiska doktrinen har dessa spörsmål gjorts till föremål för relativt ingående analyser. Ståndpunkter och uppfattningar, som därvid kommit till uttryck, är väl delvis att se som konstateranden av principer, vilka kan sägas ha varit grundläggande i olika länder och under skilda tidsskeden när skatteregler utformats. Men det bör tillika konstateras att resultatet av dessa analyser understundom spelat en omedelbar roll, när förändringar i skattesystemen övervägts och genomförts. Det är självfallet av intresse att ta del av vad inom doktrinen härutinnan redovisas och detta så mycket mer som redan i beredningens direktiv pekats på att den väsentligaste av de diskuterade principerna, nämligen den om skattebördans fördelning efter förmågan att bära densamma, alltjämt bör vara av utslagsgivande betydelse.

61 Inom finansvetenskapen har man alltså sökt att utarbeta vissa som objektiva betraktade normer för skattefördelningen i samhället. Dessa normer torde väl, som förut antytts, ha i större eller mindre utsträckning påverkat utformningen av skattesystemet såväl i vårt land som annorstädes. Å andra sidan synes inget lands skattesystem kunna sägas ha konsekvent uppbyggts med tillämpning av den ena eller andra principen. Detta skulle för övrigt ej gärna vara möjligt att åstadkomma, eftersom beskattningens alla målsättningar och verkningar ej låter sig täckas in under en abstrakt formulerad finansvetenskaplig princip. Detta förhållande medför, att principerna ej kan tillerkännas någon primär och oemotsäglig allmängiltighet som till äventyrs undanskjuter andra krav som må ställas på beskattningen. Beskattningsprincipernas värde torde kunna sägas ligga däri, att de i vissa konkreta situationer kan ge vägledning och övar ett allmänt inflytande. Förarbetena till vårt beskattningssystem innehåller sällan några närmare utförda principresonemang i avseende å olika skattefördelningsnormer. Man har i regel nöjt sig med att framhålla att en ökning av beskattningen bör falla på de mest bärkraftiga eller eljest pekat på någon omständighet, som i det särskilda fallet ansetts vara avgörande. De viktigaste, sinsemellan mera klart avgränsade principerna är de som brukar benämnas intresseprincipen samt skatteförmågeprincipen. Förutom dessa båda brukar inom finansdoktrinen ytterligare en del fördelningsprinciper uppställas, vilka dock till sin natur måhända kan ses som varianter på någon av de förutnämnda, t.ex. minsta offerprincipen samt den socialpolitiska beskattningsprincipen. En fördelningsprincip, som man här möter, är alltså den s. k. intresseprincipen, vilken utgår från att beskattningen bör fördelas på de enskilda samhällsmedborgarna i förhållande till den nytta som envar av dem har av den offentliga hushållningen. En grundläggande tankegång bakom intresseprincipen är, att då statsmakterna genom sin verksamhet bidrar till att skydda inkomst- och förmögenhetsbildningen i samhället det allmänna också bör vara berättigat till en proportionell andel av denna. Ett system av proportionella avkastningsskatter har — åtminstone i tidigare skeden — ansetts ligga i linje med skattefördelning efter intresseprincipen. Vid utformningen av det nu gällande skattesystemet i vårt land synes intresseprincipen på det hela taget ha spelat en tämligen underordnad roll. Otvivelaktigt kan dock vissa drag påvisas som ligger i linje med denna fördelningsnorm. Vad beträffar den statliga beskattningen lärer det aldrig ha ifrågasatts att fördela hela beskattningen efter intresseprincipen. Detta kan sägas vara ogörligt redan på grund därav att det ej går att uppskatta den enskildes nytta av den totala statsverksamheten. Företrädesvis är det vissa delar av denna verksamhet — vilka på ett mer entydigt sätt kan sägas komma vissa medborgare eller intressegrupper till godo — som ansetts böra finansieras

62 genom en beskattning efter intresse. Exempel härpå erbjuder motorfordonsbeskattningen samt den beskattning som föreligger enligt förordningen om skogsvårdsavgift. Av principiellt intresse i detta sammanhang är vidare frågan om socialförsäkringarnas finansiering. De olika sociala försäkringarna finansierades ursprungligen genom avgifter, som stod i relativt bestämd relation till förmånerna. I denna finansieringsmetod har emellertid under den följande utvecklingen skett en förskjutning därhän, att numera föreligger ofta inte något fast formellt samband mellan avgifter och förmåner. På sistone har emellertid med viss styrka framförts tankegångar om att kostnaderna för socialförsäkringarna i ökad utsträckning bör bekostas genom avgifter, vilka åtminstone inom vissa gränser borde bestämmas i relation till de förmåner som tillkommer den försäkrade. Tydligt torde vara att i den mån obligatoriska socialförsäkringsavgifter avväges och uttages med hänsyn till avgiftsbetalarens nytta av socialförsäkringen, dessa avgifter kan betraktas som skatter fördelade efter intresseprincipen. När det åter gäller den kommunala beskattningen torde utrymmet för intresseprincipen, särskilt tidigare, ha varit större. Detta torde i sin tur åtminstone i någon mån sammanhänga därmed, att det kan te sig motiverat att betrakta de relativt små enheter som kommunerna utgör som en ekonomisk intressegemenskap. Från en dylik utgångspunkt har det, främst i tidigare skeden, hävdats att den kommunala beskattningen borde utformas som ett system av fastighets- och näringsskatter. Främst den kommunala fastighetsbeskattningen — som dock nu kan sägas vara under avveckling — kan anföras som exempel på intresseprincipens inflytande på skattefördelningen. Den andra huvudprincipen för beskattningens fördelning brukar inom finansvetenskapen benämnas skatteförmågeprincipen. Denna princip utgår från att beskattningen bör drabba envar i förhållande till hans ekonomiska bärkraft så, att den innebär ett i princip lika stort offer för alla. Understundom kallas därför denna fördelningsnorm också lika-offerprincipen. Skatteförmågeprincipen anses i regel leda till ett inslag av progressiv beskattning, där alltså skatteandelen växer snabbare än skåtteobjektet. En svårighet att realisera skatteförmågeprincipen ligger för visso däri, att det ställer sig svårt eller omöjligt att fastställa den olika skatteförmågan för personer i skilda inkomstlägen. Det är ej möjligt att objektivt avgöra hur stor skatteandelen bör vara för en person med högre inkomst jämfört med en person med lägre inkomst för att — under i övrigt likartade förutsättningar — deras olika skatteförmåga skall vara lika starkt tagen i anspråk. Skatteförmågeprincipen ger en allmän vägledning men inte heller mer. En större betydelse än för bestämmandet av skattesatserna vid den direkta beskattningen torde skatteförmågeprincipen ha erhållit när det gällt att utforma skatteobjektet. Inkomstbegreppets bestämning i vår skattelagstiftning

63 har sålunda rönt inflytande av skatteförmågeprincipen. Utgångspunkten torde därvid ha varit att vissa inkomster och inkomstslag otvivelaktigt medför viss skatteförmåga, som bör tas i anspråk för beskattning, medan andra tillskott bedömts på annat sätt. Ett likartat betraktelsesätt torde ha varit avgörande för beräkningen av den skattepliktiga nettoinkomsten (nettovinsten). Ett mått på skatteförmågan torde kunna erhållas endast om man tar hänsyn till den samlade inkomsten från olika förvärvskällor. Det ligger därför i linje med skatteförmågeprincipen att beskattningen utformas som en allmän inkomstskatt för fysiska personer och ej såsom ett system av specialskatter, vilka ej medger någon samlad bedömning av den enskildes skatteförmåga. Skatteförmågeprincipen torde vidare böra föranleda därtill, att ett visst grundbelopp — existensminimum — i botten av den samlade inkomsten fritages från beskattning i den mån en täckning av detta existensminimum inte ges genom direkta bidrag från det allmänna. Beskattningen skall vidare vara likformig på det sättet att den träffar alla vilkas inkomst överstiger detta existensminimum. Inkomstbeskattningen av fysiska personer torde vidare för att kunna anses ge uttryck för skatteförmågeprincipen böra — med den inskränkning som nyss antyddes — utformas så att hänsyn tages till faktorer av olika slag som påverkar den enskildes ekonomiska bärkraft, främst försörjningsförpliktelser. Skatteförmågeprincipen har jämväl lett till att inkomst av kapital betraktas som mer bärkraftig än inkomst av förvärvsarbete; den särskilda skatten å förmögenheten är att se mot denna bakgrund. Det synes således vara främst vid utformningen av den direkta beskattningen av fysiska personer som utrymme kan beredas för beaktande av skatteförmågeprincipen. Vid en konsumtionsbeskattning synes i praktiken annat hänsynstagande till skatteförmågan ej vara möjligt än det som ligger i beskattningens allmänna tyngd. S.k. lyxskatter kan visserligen finna sin motivering i skatteförmågan, men avkastningsmässigt är de av ringa betydelse, vartill kommer den förskjutning i betraktelsesättet i avseende å begreppet lyxvaror eller i allt fall mer umbärliga varor som följt med den allmänna standardutvecklingen. Av övriga fördelningsprinciper för beskattningen må här endast nämnas den s. k. minsta off er principen samt den s. k. socialpolitiska beskattningsprincipen. Enligt den förstnämnda principen, som utgår från den utilitaristiska tesen om största möjliga nytta för största möjliga antal människor bör beskattningen fördelas så, att den medför minsta möjliga uppoffring för samhällsmedlemmarna. Man utgår från att ju större inkomst en person har desto mindre nytta medför varje nytt inkomsttillskott. Härav följer att det innebär mindre uppoffring för en större inkomsttagare att avstå från en skatteandel än för en mindre så länge den förres inkomst överstiger den senares. Teoretiskt kan därför denna princip åberopas till stöd för att genom

64 en konfiskatorisk beskattning till statskassan indra inkomster utöver ett visst belopp även om i praktiken bl.a. hänsyn till sparandet lett till att denna tanke ej realiserats. — Den socialpolitiska beskattningsprincipen utgår från att genom beskattningen bör korrigeras orättvisor i inkomstfördelningen. Denna princip, som fick sin utformning i samband med att beskattningen ansågs böra fullfölja en egendomsutjämnande funktion, utgår från att innan skattefördelningen göres skall vissa såsom icke berättigade ansedda inkomster bortbeskattas. Som exempel på sådana brukar anföras oförtjänta värdestegringar, krigskonjunkturvinster o.d. Därefter skall beskattningen fördelas så att den omfördelar nationalinkomsten till förmån för mindre inkomsttagare. Den socialpolitiska beskattningsprincipen torde för vårt lands vidkommande ha varit av viss betydelse företrädesvis med avseende å frågan om socialförsäkringarnas finansiering. Åtminstone tidigare har det ju hävdats, att socialförsäkringarna borde finansieras på sådant sätt att det åstadkoms en vertikal inkomstomfördelning olika inkomstgrupper emellan. Intresse- och skatteförmågeprinciperna företer den olikheten i förhållande till de senast angivna beskattningsnormerna att de förra principiellt godtar och utgår från den bestående egendomsfördelningen i samhället, medan detta ej är fallet med de senare.

KAPITEL 6 Inkomstförhållandena

Inkomstutveckling

och inkomstfördelning

Som underlag för ett bedömande av avvägningen mellan uttaget av direkt och indirekt skatt samt socialförsäkringsavgifter måste föreligga kännedom om inkomstnivån och inkomstfördelningen i samhället. I förevarande kapitel har för ett antal år sammanställts vissa uppgifter i nu avsedda hänseenden. Beräkningarna bygger på statistiska centralbyråns årliga inkomststatistik. I denna statistik, som utgår från uppgifterna i de allmänna självdeklarationerna, medtages emellertid blott sådana personer som haft inkomster över viss nivå. Inkomster, som ej är skattepliktiga, t. ex. barnbidrag, sjukpenningersättningar och olika slag av socialunderstöd, framkommer inte i denna statistik. De inkomstår för vilka uppgifter sammanställts är 1948, 1953, 1957, 1961, 1964 och 1970. Inkomsterna under år 1948 var de första, vara gällande förordning om statlig inkomstskatt tillämpades. Åren 1953 och 1957 påverkades uttaget av inkomstskatt av mera väsentliga förändringar i inkomstbeskattningen. År 1961 är det senaste år, för vilket fullständig inkomststatistik finns tillgänglig. År 1964 bildar utgångspunkt för beredningens kalkyler i skilda hänseenden, och år 1970 förutsattes vara det första år, då det av beredningen framlagda förslaget i dess helhet trätt i kraft. För sistnämnda båda år redovisas självfallet beräknade belopp. Framräkningen av inkomstfördelningen har skett på så sätt, att den faktiska pris- och inkomstutvecklingen från år 1961 till år 1963 i möjlig mån beaktats. För åren därefter fram till år 1970 har räknats med en penningvärdeförändring av två procent per år och en realinkomstökning av tre procent per år. Vidare har de totala inkomsterna antagits stiga — förutom med de angivna fem procentenheterna — med 0,85 procent per år, huvudsakligen beroende på en beräknad ökning av antalet inkomsttagare. Stegringen av de nominella inkomsterna per inkomsttagare har antagits ske likformigt i samtliga inkomstklasser. Medelinkomsten för makar gemensamt (och med dem jämställda) resp. ensamstående har under den undersökta perioden utvecklats eller kan beräknas utveckla sig på sätt framgår av tabell 9. 3—412209

66 Tabell 9. Medelinkomsten 1948—1970 År

Äktenskap

Ensamstående

kr.

kr.

Samtliga (tax.enh.) kr.

1948 1953 1957 1961 1964 1970

7 300 11 000 14 000 18 300 22 100 29 900

3 600 5 600 6 800 8 300 9 900 13 300

5 300 8 300 10 500 13 300 16 000 21 900

Såsom tabellen utvisar kan de nominella medelinkomsterna för såväl gifta som ensamstående år 1970 antas bli i runt tal fyra gånger så höga som år 1948. För att få en uppfattning om hur medelinkomsterna efter eliminering av penningvärdeförändring kan beräknas utveckla sig fram till år 1970 har i tabell 10 de förut angivna siffrorna för åren 1953—1970 omräknats med hjälp av 1949 års konsumentprisindex, så att beloppen avser enhetligt penningvärde. Av tabell 10 framgår, att realinkomsterna fram till år 1970, jämfört med inkomstförhållandena år 1948, kan beräknas bli ungefär fördubblade. Den nominella inkomstökningen mellan de båda åren kan alltså till ungefär hälften tillskrivas reell standardökning och till återstoden penningvärdeförändring. I syfte att belysa inkomstfördelningen lämnas i tabellerna 11 och 12 uppgifter om antalet inkomsttagare i olika inkomstklasser under de år som sammanställningen omfattar. För att underlätta en jämförelse de olika åren emellan har uppgifterna i sistnämnda tabeller omräknats i tabellerna 13 och 14 till att utvisa den procentuella fördelningen av inkomsttagarna på inkomstklasser. Av tabellerna 11 och 13 framgår, att den nominella inkomstnivån för den statistiska enheten äktenskap väsentligt stigit sedan år 1948 samt att den kan beräknas komma att stiga ytterligare fram till år 1970. Detsamma gäller — ehuru i mindre grad — de reala inkomsterna. Medan år 1948 drygt 32 proTabell 10. Realinkomstens utveckling 1948—1970 År 1948 1953 1957 1961 1964 1970 1

Äktenskap

kr 7 300 8 400 9 500 11 000 12 100 14 600

Samtliga Ensamstående, kr (tax. enh.), kr 3 600 4 300 4 600 5 000 5 400 6 500

Beräknat med hjälp av äldre indexserier.

5 300 6 400 7 100 8 000 8 800 10 700

981 128 145 163 179 201

C»7

Tabell 11. Antalet äktenskap fördelade på inkomstklasser År Inkomstklass

— 3 000 3 000— 4 000 4 000— 5 000 5 000— 6 000 6 000— 7 000 7 000— 8 000 8 000— 9 000 9 000— 10 000 10 000— 12 000 12 000— 15 000 15 000— 20 000 20 000— 30 000 30 000— 50 000 50 000—100 000 100 000— Summa

177 100 134 800 187 800 241 500 215 400 159 700

72 600 72 900 76 400 86 700 109 200 136 300

| 186 800

326 000

94 100 65 300 43 000 26 800 11 100 4 100 900

250 500 227 000 160 500 79 800 23 000 7 000 1 400

40 900 56 200 65 900 62 600 64 500 74 800 87 900 104 000 243 900 329 700 317 300 194 000 50 900 14 600 2 500

22 700 22 700 49 200 55 800 52 300 46 300 49 400 55 100 141 000 273 600 413 000 397 600 154 100 24 100 4 700

14 300 14 100 23 700 43 000 48 200 45 200 41 400 39 400 91 600 182 600 400 400 530 000 276 700 50 900 7 300

6 000 7 800 9 800 12 800 24 700 34 800 37 500 37 300 65 900 94 700 224 200 601 900 585 100 162 800 17 600

1 548 400

1 629 400

1 709 800

1 761 700

1 808 900

1 923 100

cent hade inkomster om högst 5 000 kr., beräknas blott 9 procent år 1970 ha inkomster som understiger 10 000 kr. (En inkomst som år 1948 uppgick till 5 000 kr. kan år 1970 med hänsyn till förändringen i penningvärdet antas motsvara ca 10 000 kr.) År 1948 hade ca 84 procent inkomster understigande 10 000 kr. År 1970 beräknas blott 29 procent ha inkomster under 20 000 kr. Av tabellerna 11 och 13 kan vidare utläsas, att år 1948 en fjärdedel av de gifta inkomsttagarna hade inkomster understigande ca 4 400 kr., medan lika stor andel hade inkomster som översteg ca 8 500 kr. Den mellanliggande hälften av äktenskapen hade således inkomster mellan 4 400 och 8 500 kr. Tabell 12. Fördelningen av ensamstående på inkomstklasser År Inkomstklass

— 3 000 3 000— 4 000 4 000— 5 000 5 000— 6 000 6 000— 7 000 7 000— 8 000 8 000— 9 000 9 000— 10 000 10 000— 12 000 12 000— 15 000 15 000— 20 000 20 000— 30 000 30 000— 50 000 50 000—100 000 100 000— Summa

926 600 290 900 225 500 157 700 93 200 47 400

461 000 209 300 173 400 163 300 153 800 131 300

259 500 221 200 168 400 136 400 114 500 105 800 104 300 100 500 177 400 186 500 130 300 49 500 11 000 2 300 500

143 300 200 100 181 200 140 100 117 900 100 900 94 300 90 000 170 900 220 100 213 300 103 700 23 000 4 000 800

61 200 80 100 150 000 142 100 125 200 102 300 90 200 79 600 142 600 199 100 281 700 264 900 72 100 10 800 1 700

1 768 200

1 803 600

1 803 600

38 800

174 500

17 900 10 100 5 600 3 400 1 500 600 100

75 400 38 200 18 600 8 800 2 500 900 200

370 600 204 900 156 200 137 500 125 500 123 300 116 500 100 100 151 300 110 700 47 400 17 900 4 900 1 500 300

1 819 500

1611 200

1 668 600

|

68 Tabell 13. Den procentuella fördelningen av antalet äktenskap på inkomstklasser År 1948

1961 Inkomstklass

1970 Index (år 1949 = 100) 98 — 3 000 3 000— 4 000 4 000— 5 000 5 000— 6 000 6 000— 7 000 7 000— 8 000 8 000— 9 000 9 000— 10 000 10 000— 12 000 12 000— 15 000 15 000— 20 000 20 000— 30 000 30 000— 50 000 50 000—100 000 100 000— Summa

}

1,3 1,3 2,8 3,2 3,0 2,6 2,8 3,1 8,0 15,5 23,4 22,6 8,7 1,4 0,3

0,8 0,8 1,3 2,4 2,6 2,5 2,3 2,2 5,1 10,1 22,1 29,3 15,3 2,8 0,4

0,3 0,4 0,5 0,7 1,3 1,8 2,0 1,9 3,4 4,9 11,7 31,3 30,4 8,5 0,9

100,0

100,0

100,0

11,4 8,7 12,1 15,6 13,9 10,3

4,5 4,5 4,7 5,3 6,7 8,4

12,1

20,0

6,1 4,2 2,8 1,7 0,7 0,3 0,1

15,4 13,9 9,8 4,9 1,4 0,4 0,1

2,4 3,3 3,8 3,7 3,8 4,4 5,1 6,1 14,3 19,3 18,6 11,3 3,0 0,8 0,1

100,0

100,0

100,0

År 1964 beräknas motsvarande hälft av dessa ha inkomster mellan 13 500 och 27 000 kr. och år 1970 mellan 18 500 och 36 700 kr. Relationen mellan det högre och det lägre beloppet är för vart och ett av de nämnda tre åren ungefär densamma, nämligen 2 : 1 . Tabell 14. Den procentuella fördelningen av ensamstående på inkomstklasser. År 1948

1957 Inkomstklass

| 1961

1970 Index (år 1949 = 100)

— 3 000 3 000— 4 000 4 000— 5 000 5 000— 6 000 6 000— 7 000 7 000— 8 000 8 000— 9 000 9 000— 10 000 10 000— 12 000 12 000— 15 000 15 000— 20 000 20 000— 30 000 30 000— 50 000 50 000—100 000 100 000— Summa

50,9 16,0 12,4 8,7 5,1 2,6

28,6 13,0 10,8 10,1 9,5 8,1

} «

10,8 4,7 2,4 1,2 0,5 0,2 0,1 0,0

22,2 12,3 9,4 8,2 7,5 7,4 7,0 6,0 9,1 6,6 2,8 1,1 0,3 0,1 0,0

14,7 12,5 9,5 7,7 6,5 6,0 5,9 5,7 10,0 10,6 7,4 2,8 0,6 0,1 0,0

7,9 11,1 10,1 7,8 6,5 5,6 5,2 5,0 9,5 12,2 11,8 5,8 1,3 0,2 0,0

3,4 4,5 8,3 7,9 6,9 5,7 5,0 4,4 7,9 11,0 15,6 14,7 4,0 0,6 0,1

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

1,0 0,6 0,3 0,2 0,1 0,0 0,0 100,0

69 För att ytterligare ge en grov bild av fördelningen av inkomsterna inom gruppen gifta må följande siffror anföras. Den fjärdedel av äktenskapen, som år 1948 hade de lägsta inkomsterna, representerade ungefär 10 procent av den totala inkomstsumman för ifrågavarande statistiska enhet; den fjärdedel som år 1948 hade de högsta inkomsterna representerade ca 47 procent av den totala inkomstsumman. År 1970 har motsvarande andelar beräknats uppgå till 10 resp. 45 procent. Den mellanliggande hälften av äktenskapen representerar således 43 resp. 45 procent av den totala inkomstsumman för gifta åren 1948 och 1970. Någon större förändring i den nominella inkomstfördelningen inom gruppen gifta har således inte skett sedan år 1948 och har ej heller beräknats komma att äga rum fram till år 1970. Av tabellerna 12 och 14 framgår, såvitt avser gruppen ensamstående, att av dessa hade år 1948 25 procent inkomster som understeg ca 1 800 kr, medan lika stor andel av dessa inkomsttagare hade inkomster överstigande 4 600 kr. Hälften av de ensamstående inkomsttagarna hade således inkomster mellan 1 800 och 4 600 kr. Åren 1964 och 1970 beräknas motsvarande hälft av de ensamstående inkomsttagarna ha inkomster mellan 4 600 och 13 500 kr. resp. mellan 6 100 och 18 100 kr. Den fjärdedel av de ensamstående inkomsttagarna, som år 1948 hade de lägsta inkomsterna, representerade ca 9 procent av den totala inkomstsumman för denna grupp. År 1970 kan motsvarande andel beräknas utgöra 8 procent. Den fjärdedel av de ensamstående inkomsttagarna, som hade de högsta inkomsterna år 1948, representerade ca 49 procent av den totala inkomsten för ensamstående. År 1970 kan motsvarande andel beräknas bli lika stor. Den mellanliggande hälften av de ensamstående inkomsttagarna representerar således 42 resp. 43 procent av den totala inkomstsumman för ensamstående åren 1948 och 1970. Någon nämnvärd förändring i den nominella inkomstfördelningen har således ej heller skett i vad gäller de ensamstående. I en vid betänkandet fogad bilaga 2 redovisas vissa ytterligare statistiska uppgifter angående inkomstfördelningen. Det hade givetvis varit av värde att kunna ange inkomstfördelningen efter direkt skatt (disponibel inkomst) under de olika åren samt att därvid även beakta betydelsen av inkomstöverföringar för personer i olika inkomstlagen m. m. Då inkomstöverföringar till betydande belopp emellertid är av icke skattepliktig natur och därjämte tillfaller personer i vitt skilda inkomstlägen, har några mer utförda beräkningar i detta hänseende ej gjorts. Några uppgifter skall dock lämnas. Marginalskatten för den statliga inkomstskatten vid en årsinkomst av 4 400 kr. för gift inkomsttagare utgjorde år 1948 11 procent, medan marginalskatten efter nu gällande skatteska-

]a vid en årsinkomst av 18 500 kr, år 1964 utgör 10 procent och vid en inkomst av 18 500 kr. år 1970 likaledes 10 procent. Vid en inkomst av 8 500 kr. för gift inkomsttagare utgjorde marginalskatten år 1948 ca 16 procent, medan marginalskatten efter nu gällande skatteskala vid en årsinkomst av 27 000 kr. år 1964 utgör 30 procent och vid en årsinkomst av 36 700 kr. år 1970 38 procent. Även om skattebelastningen under hand ökat — relativt sett — på mindre inkomster, bl. a. på grund av att ortsavdraget höjts blott obetydligt i förhållande till stegringen i den allmänna inkomstnivån, torde dock de anförda siffrorna ge vid handen, att en större del av de högre inkomsterna än av de lägre genom progressiviteten i den statliga inkomstskatten för närvarande och även framdeles kommer att få avstås i skatt jämfört med vad som gällde år 1948. Detsamma gäller beträffande ensamstående inkomsttagare. De ovan anförda siffrorna för gifta har sammanställts i följande tablå. År

Årsinkomst (undre kvartilvärdet), kr

Marginalskatt /o

Årsinkomst (övre kvartilvärdet), kr

Marginalskatt

°/ /o

1948 1964 1970

4 400 13 500 18 500

11 10 10

8 500 27 000 36 700

16 30 38

I tabell 15 har medianinkomsten — dvs. det inkomstbelopp som halva antalet inkomsttagare minst uppnår och som den andra hälften av dessa ej uppnår — för gifta resp. ensamstående ställts i relation till medelinkomsten under de ifrågavarande sex åren. Av tabellen framgår, såvitt avser de gifta inkomsttagarna, att mellan åren 1948 och 1957 en något större ökning — relativt sett — ägt rum av de lägre inkomsttagarnas än av de högre inkomsttagarnas inkomster. För tiden därefter har inkomstökningen skett resp. har beräknats ske likformigt i alla inkomstlägen. — För de ensamstående har inte några större förändringar i angivet hänseende ägt rum och har ej heller beräknats komma att ske fram till år 1970.

Tabell 15. Förhållandet mellan median- och medelinkomst 1948—1970 Äktenskap År

Ensamstående

Medianinkomst kr

Medelinkomst kr

1948 1953 1957 1961 1964 1970

6 150 9 600 12 500 16 300 19 500 26 600

7 300 11 000 14 000 18 300 22 100 29 900

84 87 89 89 88 89

2 950 4 750 5 750 6 850 8 200 11 000

3 600 5 600 6 800 8 300 9 900 13 300

82 85 85 83 83 83

Kol. 2 i % MedianMedelinav kol. 3 inkomst kr komst kr

Kol. 5 i % av kol. 6

71 De låga inkomsttagarna Statistiska centralbyrån har verkställt en undersökning av personer som åren 1958 och 1959 hade låga inkomster. Undersökningens främsta syfte var att belysa om de som hade en låg deklarerad inkomst utgjorde en svag inkomstgrupp i skatte- och socialpolitisk mening. Med låg inkomst avsågs i undersökningen i fråga om ensamstående en sammanräknad nettoinkomst enligt inkomststatistiken understigande 6 000 kr. och i fråga om makar en sammanlagd sammanräknad nettoinkomst understigande 10 000 kr. Till gruppen låga inkomsttagare räknades således även de som ej återfanns i inkomststatistiken. Undersökningen omfattade personer i åldern 17—66 år eller, såvitt avsåg makar, sådana äktenskap, där mannen tillhörde denna åldersgrupp. Personer som uppbar ålderspension från folkpensioneringen medtogs ej. Låg inkomst med ovan angiven definition och avgränsning i åldershänseende hade 772 000 ensamstående personer eller ca 52 procent av hela antalet ensamstående i dessa åldrar. Av dessa befann sig 416 000 i åldern 17—24 år och 100 000 i åldern 60—66 år. Drygt 67 procent av de ensamstående med låg inkomst tillhörde således dessa åldersgrupper. Av hela antalet ensamstående med låg inkomst hade ca 527 000 sådan inkomst på grund av någon av nedan angiva orsaker (i samtliga fall hade inkomst inte åtnjutits under hela året). 1) Militärtjänst 2) Studier 3) Sjukdom 4) Arbetslöshet 5) Hushålls- och vårdnadsuppgifter 6) In- eller utträde på arbetsmarknaden 7) Andra uppgifter eller uppgift saknas

Antal 49 000 155 000 183 000 52 000 38 000 13 000 37 000

% 9 29 35 10 7 3 7

Summa 527 000

100 Grupperna vid 3) och 4) torde i flertalet fall ha uppburit sjukpenning eller arbetslöshetsunderstöd, d. v. s. icke skattepliktig inkomst som alltså inte återspeglas i inkomststatistiken. De återstående grupperna utgjordes av — frånsett värnpliktiga och studerande — ett relativt litet antal inkomsttagare. Kvarstående ensamstående inkomsttagare — vilka arbetat under hela året — utgjorde 245 000. Av dessa hade 35 000 anställning i hushåll el. likn. och lika många tillhörde gruppen jordbruksarbetare m. fl. En tredje grupp, omfattande 25 000 inkomsttagare, utgjordes av lärlingar. I fråga om de två första grupperna torde låg inkomst i många fall ha hängt samman med låg värdering vid taxeringen av naturaförmåner. Många av dessa inkomsttagare torde dessutom haft anställning i föräldrarnas företag varför deras inkomstförhållanden inte utan vidare var jämförbara med andra inkomsttagares. Övriga ensamstående, som arbetat hela året men ändock hade låg

72 inkomst, återfanns till stor del bland butiks- och kontorsanställda samt inom kategorin egna företagare. I fråga om de senare kan låg deklarerad inkomst ha sin förklaring i variationen i årsinkomst mellan olika år och måhända i låg värdering vid inkomsttaxeringen av naturaförmåner eller i de förmånliga reglerna för avskrivning å inventarier o. d. Under 10 000 kr. i sammanräknad nettoinkomst enligt inkomststatistiken hade 339 000 gifta par, där mannen var i åldern 17—66 år, eller drygt 21 procent av hela antalet gifta par. Något över en tredjedel av de låga inkomsttagarna hade sin huvudsakliga inkomst från jordbruksfastighet eller rörelse. Av hela antalet gifta par med låg inkomst hade 163 000 låg inkomst på grund av någon av följande orsaker (i samtliga fall hade inkomst ej åtnjutits under hela året). Antal

%

9 000 4 000 103 000 28 000 1 000 7 000 11 000

6 2 63 17 1 4 7

Summa 163 000

1) Militärtjänst 2) Studier 3) Sjukdom 4) Arbetslöshet 5) Hushålls- och vårdnadsuppgifter 6) In- eller utträde på arbetsmarknaden 7) Andra uppgifter eller uppgift saknas.

Av dessa 163 000 gifta par hade 131 000 eller 80 procent låg inkomst på grund av sjukdom eller arbetslöshet. För dem torde liksom för motsvarande grupper av ensamstående gälla, att de regelmässigt uppburit ej skattepliktig sjukpenning eller arbetslöshetsunderstöd. Antalet återstående gifta par med låg inkomst och vilka ej haft inkomst hela året utgjorde 32 000. Antalet gifta par med låg inkomst, som haft sysselsättning hela året, uppgick till 176 000. Av dessa hade inte mindre än 123 000 åtnjutit företagarinkomst. Som ovan framhållits torde vid taxeringen redovisad låg inkomst för företagarna i många fall kunna förklaras med variationen i årsinkomst olika år emellan och med att naturaförmåner kan ha värderats lågt; även reglerna för lagervärdering och avskrivning å inventarier kan härvidlag ha spelat en roll. Sammanfattningsvis torde av undersökningen framgå, att det endast i ett relativt litet antal fall förhåller sig så, att personer med låg deklarerad inkomst också är hänvisade till att leva uteslutande på denna inkomst. Inkomstöverföringar Uppenbart är att den relativa tyngden i beskattningen sådan den framträder vid en analys av skattebördans fördelning ger ett ofullständigt uttryck för graden av standardutjämning genom finanspolitiska åtgärder. En betydande del av det allmännas inkomster i form av skatter och avgifter återföres — ej sällan omedelbart och i form av kontanta utbetalningar —

73 till medborgarna i form av samhälleliga förmåner av skilda slag. Dylika inkomstöverföringar (transfereringar) förekommer i betydande omfattning på flera områden inom ramen för det offentligas verksamhet men i alldeles särskild grad på social- och familjepolitikens områden. Inkomstöverföring eller transferering kan definieras såsom en överföring av medel till den icke statliga sektorn utan att direkt motprestation i form av varor eller tjänster ifrågakommer. Med denna allmänna bestämning kan till området för transfereringar hänföras ett stort antal poster på den statliga budgetens utgiftssida av vitt skilda slag och av växlande storleksordning. Om såsom ett exempel tages inkomstöverföringarna budgetåret 1962/63, kan dessa totalt beräknas omfatta ca 9 100 miljoner kr. eller drygt 50 procent av driftbudgetens utgiftsposter. Alltefter art och ändamål kan inkomstöverföringarna fördelas i grupper. En sådan gruppering är den i direkta och indirekta. De direkta inkomstöverföringarna utgöres dels av sådana som tillföres enskilda personer omedelbart eller genom kommunernas förmedling, dels av sådana som tillföres kommuner eller vissa andra rättssubjekt i och för deras verksamhet. Såsom indirekta inkomstöverföringar betecknas sådana som i vart fall i första hand tillföres företagssektorn men som på längre eller kortare sikt kan antas komma konsumenterna tillgodo i form av lägre priser, t. ex. jordbrukets subventionering. I förevarande sammanhang är av intresse främst de direkta inkomstöverföringarna och av dessa i första hand sådana som utbetalas till enskilda personer. Inkomstöverföringar av denna typ svarade budgetåret 1962/63 för en totalsumma av ca 4 600 miljoner kr. eller drygt 25 procent av driftbudgetens utgifter. De i särklass mest betydelsefulla posterna av denna typ av inkomstöverföringar var bidrag till folkpensioneringen (ca 2 980 m k r ) , allmänna barnbidrag (ca 960 m k r ) , bidrag till sjukkassor m. m. (ca 330 m k r ) , bidrag till erkända arbetslöshetskassor (ca 60 m k r ) , studiebidrag och stipendier av olika slag (ca 170 m k r ) . En avsevärd del av de direkta inkomstöverföringarna (budgetåret 1962/63 mer än 3 200 m k r ) tillföres kommunerna för deras verksamhet av skilda slag framförallt på skolväsendets och åldringsvårdens områden. De direkta inkomstöverföringarna till enskilda kan avse förmåner av mer eller mindre generell natur. I samtliga fall krävs att den som skall få åtnjuta en inkomstöverföring uppfyller vissa fastställda krav, t. ex. viss ålder, sjukdom, moderskap e. d. För de största inkomstöverföringarna räcker det med att dessa objektivt konstaterbara krav är uppfyllda (större delen av folkpensioneringen, barnbidrag, arbetslöshetsersättning och allmänna studiebidrag). Vissa inkomstöverföringar är emellertid inkomstprövade, dvs. de utgår endast till personer, som ej uppnår en viss inkomstgräns. Exempel på inkomstöverföringar av detta slag är bidrag till bostadsförbättringar, naturastipendier till studerande, mödrahjälp och fri rättegång. Av de statliga inkomstöverföring-

74 arna till enskilda representerar dock denna typ en förhållandevis liten del (ca 2 % ) . Det ligger i sakens natur att transfereringarna förutsätter ett motsvarande uttag av skatter och avgifter. På grund av deras skiftande karaktär och med hänsyn till svårigheten att ange vilka skatter och avgifter, som är föranledda just av inkomstöverföringarna, är det svårt att objektivt fastställa nettoresultatet av denna verksamhet för olika grupper och enskilda. De inkomstprövade förmånerna innebär i vart fall en överföring av inkomster från större till mindre inkomsttagare. Beträffande övriga inkomstöverföringar kan påpekas att även om dessa betraktas som finansierade av en mot inkomsten proportionell avgift, de likväl får en viss inkomstutjämnande effekt om förmånerna utgår som fasta belopp per capita. Större inkomsttagare får då betala ett större belopp för samma förmån än mindre inkomsttagare. Häri ligger självfallet en standardutjämning olika medborgargrupper emellan, som betingas på en gång av skatte- eller avgiftsuttaget och av de uppburna medlens destination.

KAPITEL 7 A v v ä g n i n g e n mellan direkt och indirekt beskattning s a m t socialförsäkringsavgifter

Av central betydelse är frågan om den avvägning mellan direkt och indirekt beskattning samt socialförsäkringsavgifter, som från skilda synpunkter — samhällsekonomiska och statsfinansiella, sociala och administrativa — kan framstå såsom den lämpligaste i ett reformerat skattesystem. Det ställningstagande, som i detta hänseende ifrågakommer, måste ske under beaktande av fördelningen av det totala uttaget av skatter och avgifter mellan medborgare i olika inkomstlägen. Den närmare utformningen av reglerna särskilt för den direkta skatten men även för socialförsäkringsavgifterna kan i viss omfattning anpassas efter tyngden i den indirekta beskattningen i syfte att ge det totala skatte- och avgiftsuttaget den önskade fördelningen medborgarna emellan. Den grundläggande uppdelningen på systemets tre huvudkomponenter blir likväl av stor betydelse. I det sagda ligger också att omfånget av uttaget inom något delområde ej kan bedömas isolerat. Vid en inkomstbeskattning föreligger alltid relation mellan inkomst och skattebelastning och en ändring i inkomstens storlek medför en ändrad belastning. Vid en generell indirekt beskattning av konsumtionen föreligger samband mellan konsumtionsutgifter och skattebelastning och en ändring i storleken av dessa utgifter medför ändring i belastningen. Uttaget av socialförsäkringsavgifter kan bestämmas i princip utifrån andra relationer, såsom sambandet mellan förmån och avgift inom socialförsäkringen, utjämning avinkomsten tidsmässigt sett etc. Det mönster efter vilket en direkt eller indirekt beskattning eller ett uttag av socialförsäkringsavgifter påverkar den enskildes disponibla inkomster eller konsumtionsutgifter k a n följaktligen förutsättas bli olika alltefter den typ av pålaga som anlitas. Med hänsyn härtill måste — som nyss framhölls — behandlingen av awägningsproblemet omfatta alla de angivna komponenterna samt den inbördes relativa fördelningen mellan olika finansieringstyper bedömas med hänsyn tagen till den totala belastningen för inkomsttagare av olika kategorier och i skilda inkomstlägen. Någon allmänt erkänd norm för en bestämd fördelning av det totala skatte- och avgiftsuttaget mellan direkta och indirekta skatter samt so-

7G cialförsäkringsavgifter torde ej kunna uppställas. En tillbakablick på det svenska skattesystemets uppbyggnad visar, att avvägningen mellan dessa olika finansieringsformer varierat från tid till annan. Ännu vid 1800-talets slut erhöll staten sina huvudsakliga inkomster av tullmedel och speciella konsumtionsskatter, dvs. främst genom en indirekt beskattning. Så blev förhållandet ännu lång tid efter det att en allmän inkomstskatt genomförts i början av 1900-talet även om den direkta beskattningen successivt växte i betydelse. Socialförsäkringsavgifter såsom en självständig finansieringsform tillkom i samband med socialförsäkringarnas framväxt och dessa avgifter har därefter kommit att få väsentligt ökad betydelse genom socialförsäkringens utbyggnad och förbättring. Utvecklingen under de senast förflutna årtiondena har kännetecknats av stegrat behov av inkomster för det allmänna, vilket länge tillgodosågs inom ramen för den statliga och kommunala inkomstbeskattningen. Nämnas kan, att år 1900 uttogs indirekta skatter till en andel motsvarande 4,5 procent och direkta skatter motsvarande 2,9 procent av bruttonationalprodukten; socialförsäkringsavgifter ifrågakom ej. År 1948 utgjorde motsvarande andel för den indirekta beskattningen 7,8 procent, för den direkta beskattningen 13,5 procent samt för socialförsäkringsavgifterna 1,2 procent. År 1963 beräknas de indirekta skatterna uppgå till 10 050 miljoner kr., dvs. till 11,5 procent av bruttonationalprodukten, medan den direkta beskattningen beräknas till 14 500 miljoner kr. motsvarande 16,7 procent av bruttonationalprodukten och socialförsäkringsavgifterna till 4 800 miljoner kr. eller 5,5 procent av bruttonationalprodukten. Bakom den antydda utvecklingen ligger en serie av skilda skatte- och utgiftsbeslut, av vilka de senare i ej obetydlig utsträckning avsett reformer på socialförsäkringsområdet. Avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning försköts på ett mer avgörande sätt framförallt genom införandet av den allmänna omsättningsskatten fr. o. m. år 1960 och därefter beslutad höjning av denna. Av reformerna på socialförsäkringsområdet av beskaffenhet att inverka på omfattningen av uttaget av avgifter skall i detta sammanhang endast erinras om genomförandet av tilläggspensioringen fr. o. in. år 1960. Ett ställningstagande till frågan om den lämpliga avvägningen mellan olika finansieringsformer röner, såsom nämnts, inverkan av ett flertal faktorer, t. ex. omfattningen av det totala skatte- och avgiftsuttaget, inkomstnivån och inkomstfördelningen, den ekonomiska och sociala politiken etc. Härmed är också klart, att förhållanden, som kan ha förelegat vid en given tidpunkt, förändras allteftersom den ekonomiska och sociala utvecklingen i samhället fortskrider, varigenom de sakliga motiv som tidigare må ha funnits för en viss avvägning kan komma att förlora i styrka. Nya synpunkter och värderingar blir aktuella, som kan föranleda ändringar eller

77 modifikationer i den avvägning mellan olika finansieringskällor, som skatteoch avgiftssystemet innebär. Det svenska skattesystemets uppbyggnad gav länge uttryck för en strävan att i största möjliga utsträckning begagna den direkta skatteformen samt därjämte en punktbeskattning av vissa varor som av olika skäl ansågs böra göras till föremål för beskattning, såsom alkoholhaltiga drycker och tobak samt varor av s. k. lyxkaraktär. Den bakomliggande tanken torde ha varit att via beskattningens utformning söka åstadkomma en inkomst- eller standardu t j amning samt att i princip ej beskatta varor, som ingick i den nödvändiga förbrukningen. Denna principiellt avvisande inställning till en generellt utformad indirekt beskattning hade sin grund i uppfattningen, att en dylik skatteform medförde en relativt starkare belastning på inkomsttagare, vilka på grund av låg inkomst eller stor försörjningsbörda hade den minsta skatteförmågan. Också i vad avsåg socialförsäkringens finansiering kunde spåras en strävan att använda de allmänna skatterna som finansieringskälla. Härigenom kunde socialförsäkringsavgifterna hållas på relativt låg nivå, vilket av sociala skäl bedömdes som motiverat. Denna allmänna bild av skatte- och avgiftssystemets uppbyggnad har på senare tid förändrats, framförallt genom införandet av den allmänna varuskatten ävensom genom att i samband med utbyggnaden av socialförsäkringen denna i ökad utsträckning finansierats genom avgifter. Beredningen har i direktiven ålagts att överväga en fortsatt förskjutning i riktning mot ökad indirekt beskattning ävensom att pröva omfattningen av uttaget av social försäkringsavgifter. Samtidigt ingår i beredningens uppdrag att framlägga förslag till jämkningar av inkomstbeskattningen. Som en följd av det allmännas växande engagemang på olika områden har de offentliga utgifterna och därmed beskattningen starkt ökat och kommit att representera en större andel av nationalprodukten än under tidigare skeden, då den offentliga verksamheten var mer begränsad. En beskattning på en genomsnittligt hög nivå är ett utmärkande drag för alla länder med en omfattande offentlig verksamhet. I denna mening kan beskattningen sägas vara en mätare på de olika ekonomiska, sociala och kulturella prestationer som samhället tillhandahåller medborgarna. Av tabell 3 framgår, att det totala uttaget av direkta och indirekta skatter samt socialförsäkringsavgifter mellan åren 1948 och 1963 stigit från 6 270 till 29 358 miljoner kr. Under samma tidsperiod ökade bruttonationalprodukten från 27 833 till 87 100 miljoner kr. Det totala skatte- och avgiftsuttagets andel av bruttonationalprodukten steg följaktligen under den redovisade perioden från 22,5 till 33,7 procent. Den relativa fördelningen mellan de olika komponenterna av pålagor företer under perioden vissa förändringar. Såsom framgår av tabell 4 nedgick den direkta beskattningens andel av totala uttaget av skatter och avgifter från 60 till 49,4 procent, den indirekta beskattningens andel var i huvudsak oförändrad, medan andelen

78 socialförsäkringsavgifter steg från 5,4 till ej mindre än 16,4 procent. Det är främst genomförandet av tilläggspensioneringen som medfört den markanta stegringen i uttaget av socialförsäkringsavgifter. Den nuvarande skatte- och avgiftsbelastningen på fysiska personer av olika kategorier och i skilda inkomstlägen framgår av de förut intagna tabellerna 5—7 jämte kommentarer. Såsom redan i sammanhang därmed framhållits har försök gjorts att beräkna belastningen av olika skatter och avgifter på de juridiska personerna, företrädesvis aktiebolagen, men resultaten av beräkningarna har ansetts vara så osäkra, att de ej tillåter några slutsatser av betydelse i nu förevarande sammanhang. Beredningen har därför avstått från att redovisa dessa beräkningar. Med anknytning till det sist anförda vill emellertid beredningen framhålla följande. Den del av utredningsuppdraget, som avser utformningen av företagsbeskattningen, har av skäl som angetts i det föregående i viss mån fått stå Tabell 16. Fördelningen av vissa skatter och avgifter på inkomsttagargrupper bland ensamstående

respektive

gifta år

1964. Inkomsttagare

Skatter + avgifter kr

Inkomstsumma milj. kr.

milj. kr

—10 000 10 000—15 000 15 000—20 000 20 000—30 000 30 000—50 000 50 000—

5 969 4 999 3 776 2 514 869 397

1 506 1 570 1 311 957 378 210

Ensamstående 25,2 25,4 31,4 26,5 34,7 22,1 38,1 16,1 43,5 6,4 52,9 3,5

18 524

5 932

32,0

1 861 3 601 7 234 13 236 10 581 4 523

364 990 2 129 4 213 4 022 2 210

19,6 27,5 29,4 31,8 38,0 48,9

41 036

13 928

33,9

Inkomstklasser

Summa

i varje inkomstklass

i % av totala antalet

100,0

1 067 800 391 000 213 300 103 700 23 000 4 800 1 803 600

59,2 21,7 11,8 5,7 1,3 0,3 100,0

2,6 7,1 15,3 30,2 28,9 15,9 100,0

269 300 274 200 400 400 530 000 276 700 58 200 1 808 900

14,9 15,2 22,1 29,3 15,3 3,2 100,0

i % av i % av suminkomst- ma skatt + summan avgifter 5

Gifta —10 000 10 000—15 000 15 000—20 000 20 000—30 000 30 000—50 000 50 000— Summa

Anm. Med inkomst avses i denna tabell sammanräknad nettoinkomst. För makar, som båda har inkomst, har inplaceringen i inkomstklass skett efter makarnas sammanlagda inkomst. Med skatter och avgifter avses statlig och kommunal inkomstskatt för fysiska personer, avgifter till grundförmånerna inkl. övervältrade arbetsgivaravgifter, allmän varuskatt som u t t a s på skattepliktig privat konsumtion, fem sjättedelar av övrig allmän varuskatt (som antas bli övervältrad), tullar (exkl. tull å sprit, vin, maltdrycker, tobak, bilar och bildelar), särskild varuskatt exkl. utjämningsskatt, skatt å läskedrycker och lättöl samt energiskatt. Barnbidragen har ej räknats som negativ skatt i denna tabell. Beloppen är mycket approximativa. Anledningen till a t t den genomsnittliga skattebelastningen på gifta, 33,9 procent, blir större än för ensamstående, 32,0 procent, ehuru de gifta inom varje inkomstklass har lägre skatt än de ensamstående, är a t t flertalet av de ensamstående återfinnes inom de lägsta inkomstklasserna.

79 tillbaka för önskemålet, att förslag så snabbt som möjligt skulle framläggas på centrala punkter inom området för de fysiska personernas beskattning, där ett genomförande av reformer framstått som särskilt angeläget. Å andra sidan förhåller det sig givetvis så, att avvägningen av skatte- och avgiftsuttaget för de fysiska personerna röner inverkan av företagsbeskattningens höjd och avkastningsförmåga. Då emellertid sistnämnda frågor ä n n u ej varit föremål för ett slutligt ställningstagande av företagsskatteutredningen utan alltjämt — inom vissa gränser — står öppna, har beredningen såsom arbetsförutsättning måst utgå från den nu rådande fördelningen av skatte- och avgiftsuttaget mellan fysiska och juridiska personer. Den komponent i skatte- och avgiftssystemet, som företagsbeskattningen representerar, har följaktligen förutsatts skola avkasta lika mycket som enligt gällande regler. F r å n angivna utgångspunkt är av intresse att utröna h u r stor del av den totala belastningen på fysiska personer, som kan antas belöpa på inkomsttagare i olika inkomstlägen. I tabell 16 har de fysiska personernas belastning, såvitt avser i tabellen omnämnda skatter och socialförsäkringsavgifter, fördelats mellan vissa inkomsttagargrupper. Fördelningen avser år 1964. De anförda siffrorna i tabell 16 ger endast en grov och överslagsmässig bild av skatte- och avgiftsfördelningen. Främst de indirekta skatternas återverkningar på realinkomstfördelning och realstandard är svåra att med större säkerhet ange, en svårighet som vidlåder varje försök att bestämma h u r skatterna slutligt drabbar olika kategorier eller inkomsttagargrupper. Av sammanställningen framgår emellertid att av det nu ifrågavarande uttaget av skatter och avgifter av fysiska personer, 19 860 miljoner kr., ett belopp av 4 430 miljoner kr., dvs. 22,3 procent, kan beräknas härröra från inkomsttagare i inkomstlägen upp till högst 15 000 kr. I dessa inkomstlägen befinner sig ca 2 002 000 inkomsttagare, dvs. 55,4 procent av det totala antalet. Inkomsttagare med inkomster mellan 15 000 och 20 000 kr. resp. mellan 20 000 och 30 000 kr. kan beräknas svara för 3 440 miljoner kr. eller 17,3 procent resp. 5 170 miljoner kr. eller 26,0 procent av skatte- och avgiftsuttaget. Antalet inkomsttagare i dessa inkomstlägen uppgår till 614 000 resp. 634 000 motsvarande 17,0 procent resp. 17,5 procent av totalantalet. Inkomsttagare med inkomster över 30 000 kr. kan antas erlägga 6 820 miljoner kr. i skatter och avgifter, motsvarande 34,4 procent. Antalet inkomsttagare med inkomster över 30 000 kr. uppgår till 363 000 eller 10,1 procent av det totala antalet inkomsttagare. Den huvudsakliga delen av det nu ifrågavarande skatte- och avgiftsuttaget av fysiska personer uttas alltså av inkomsttagare i inkomstgrupperna upp till 30 000 kr. Antalet inkomsttagare i dessa grupper utgör ca 90 procent av totala antalet inkomsttagare. Inkomstsumman för inkomsttagare med årsinkomster över 30 000 kr. utgör en så relativt liten andel av den

80 totala inkomstsummaii, att en beskattning som i mer betydande utsträckning inriktade uttaget på just dessa skulle ge en ringa effekt. Det kan alltså fastslås, att uttaget av nu ifrågavarande skatter och socialförsäkringsavgifter har sådan omfattning, att det inte till annat än en förhållandevis begränsad del skulle kunna inriktas mot inkomsttagare i högre inkomstlägen. Alldeles oavsett den högre eller lägre progressivitet, man kan vilja ge skattesystemet, är behovet av statsinkomster så stort, att en avsevärd beskattning nödvändigtvis måste, om än i olikartad omfattning, träffa praktiskt taget alla grupper av inkomsttagare eller — för att använda det i direktiven nyttjade uttryckssättet — träffa även de breda lagren av inkomsttagare. I detta läge blir därför frågeställningen närmast denna. Eftersom uttaget av skatter och avgifter måste drabba praktiskt taget alla inkomsttagargrupper, vilken form bör då detta uttag erhålla — en direkt eller indirekt beskattning eller en ökning av socialförsäkringsavgifterna eller en kombination häremellan? Såväl fördelar som nackdelar kan väl från skilda synpunkter antas vara förknippade med envar av de angivna finansieringsformerna. De speciella olägenheter, som vidlåder en viss typ av pålaga, k a n förutsättas bli mer framträdande i ju högre grad den ifrågavarande finansieringsformen anlitas. Från denna synpunkt framstår ett utnyttjande av alla finansieringsformerna i kombination med varandra som eftersträvansvärt. Därigenom kan storleken av ett uttag inom varje finansieringskälla för sig hållas på en lägre nivå. Vidare möj liggöres genom en kombination av de olika komponenterna, att de individuella verkningarna av det samlade skatte- och avgiftssystemet kan göras mer nyanserade. Den ökade omfattningen av det offentligas verksamhet har, såsom nämnts, medfört en ökad beskattning och en stegring av det genomsnittliga uttaget av skatter och avgifter. Å andra sidan användes de ökade statsinkomsterna i betydande utsträckning till att direkt bekosta sociala förmåner av särskild betydelse för lägre inkomsttagare samt för barnfamiljer. Beskattningen möjliggör följaktligen en omfördelning i inkomstutjämnande riktning. Socialförsäkringsavgifterna kan därjämte sägas medföra en omfördelning på ett något annorlunda sätt, nämligen mellan olika perioder av livet, såsom mellan den aktiva och den passiva tiden, mellan hälso- och sjukdomsperioder etc. Det främsta argumentet mot användningen av en generell indirekt beskattning har tidigare varit, att en sådan beskattning drabbar även personer med låga inkomster samt att den med relativt större tyngd träffar sådana inkomsttagare, för vilka de nödvändiga konsumtionsutgifterna på grund av försörjningsbördans omfattning representerar en större andel av inkomsten än inkomsttagare med mer begränsad försörjningsbörda. Det förhåller sig obestridligen så att en generell indirekt beskattning av konsumtionen, isolerat sett, tar en procentuellt större andel av de lägre än

81 av de högre inkomsterna. Detta förhållande, som för övrigt gäller även i fråga om socialförsäkringsavgifterna, belyses bl. a. av tabellerna 5—7. Utrymmet för konsumtion och därmed den indirekta beskattningens tyngd i förhållande till olika stora inkomster är emellertid självfallet beroende av storleken och utformningen av den vid varje tidpunkt gällande inkomstskatten. Det är ju endast den del av inkomsten, som återstår sedan den direkta skatten erlagts — den disponibla inkomsten — som i förening med eventuella icke skattepliktiga transfereringsinkomster kan fördelas mellan konsumtion och sparande. De angivna effekterna av den indirekta beskattningen kan alltså ej bedömas isolerade utan måste, såsom förut framhållits, ses mot bakgrunden av vad skatte- och avgiftssystemet i sin helhet innebär. Härtill kommer emellertid vad i det föregående anförts därom, att samhällsutgifterna numera är så stora — med därav föranlett ökat skatteoch avgiftsuttag — att en avsevärd beskattning måste drabba även relativt små och medelstora inkomster. I detta sammanhang är inkomstnivån och inkomstfördelningen av intresse. Av tabellerna 9 och 10 framgår, att de nominella medelinkomsterna såväl för gifta som ensamstående år 1964 kan beräknas vara ungefär tre gånger och år 1970 omkring fyra gånger så stora som år 1948. Mellan åren 1948 och 1970 kan realinkomsterna beräknas i stort sett ha fördubblats. Denna allmänna inkomststegring representerar självfallet en betydande ökning av skattekraften överhuvud. Tabell 13 utvisar exempelvis att, medan år 1948 ca 84 procent av de gifta inkomsttagarna hade inkomster understigande 10 000 kr., andelen sådana inkomsttagare, som år 1970 har inkomster understigande 20 000 kr., kan beräknas uppgå till endast 29 procent. Förutsättningarna för en ändrad avvägning i riktning mot en ökning av den generella indirekta beskattningen samt av avgifterna till socialförsäkringen har väsentligt förändrats genom den ekonomiska tillväxten och den därav föranledda allmänna inkomststegringen ävensom de sociala förmånernas utbyggnad och förbättring. Tidigare var denna avvägning i mycket liktydig med frågan om beskattningens fördelning mellan större och mindre inkomsttagare, något som ej längre är fallet. En ökad indirekt beskattning liksom ock en ökning av socialförsäkringsavgifterna behöver ej av fördelningspolitiska skäl avvisas, enär den utjämning av inkomst- och förmögenhetsfördelningen, som bedömes som önskvärd, kan erhållas genom en progressiv inkomstbeskattning av högre inkomster i kombination med att en betydande del av statsinkomsterna används för inkomstöverföringar. När alltså ett avsevärt skatte- och avgiftsuttag måste äga r u m även i avseende å lägre eller medelstora inkomster, torde det inom vissa gränser vara av underordnad betydelse, huruvida uttaget sker i form av en generell indirekt beskattning eller i form av en proportionell inkomstbeskattning eller i en kombination mellan båda finansieringstyperna. I förra fallet ä r beskattningen proportionell i relation till konsumtionsutgifterna och i senare fallet

82 — om man bortser från grundavdraget — i förhållande till inkomsten. Såväl storleken av inkomsten som omfattningen av konsumtionsutgifterna kan sägas -— alltjämt inom vissa gränser — ge ett godtagbart uttryck för förmågan att erlägga skatt. Den ökade konsumtionen kunde i och för sig anses utgöra ett motiv för en ändrad avvägning i riktning mot ökad andel indirekt beskattning. Det anförda resonemanget torde gälla jämväl i avseende å socialförsäkringsavgifter. Dessa torde i realiteten k u n n a antas få i huvudsak samma verkningar som en proportionellt utformad inkomstbeskattning. En ökning av den indirekta beskattningen bör vid oförändrat totalt skatteuttag medföra en sänkning av den direkta inkomstskatten, vilken kan åstadkommas genom jämkningar i olika delar av regelsystemet för den sistnämnda. Det är vidare möjligt att därvid förfara så att omfördelningar av det totala skatteuttaget mellan olika kategorier skattskyldiga kommer till stånd. En kompensation för den ökade indirekta skatten kan för skattskyldiga i mindre inkomstlägen ges t. ex. genom höjning av grundavdragen och slopandet av avgifter, som uttas redan vid mycket låga inkomster. För sådana grupper som folkpensionärerna och barnfamiljerna kan den erforderliga kompensationen vinnas genom en höjning av folkpensionerna och barnbidragen. Folkpensionerna är indexreglerade och en generell prishöjning medför en automatisk höjning av pensionsförmånerna. Höjningen av barnbidragen däremot förutsätter beslut i särskild ordning och höjningen kan givetvis ges sådan omfattning att en reell skatteomfördelning till barnfamiljernas förmån kommer till stånd. Å andra sidan får ej förbises, att alla grupper och enskilda i samhället ej kan inom beskattningens ram ges kompensation vid en förhöjning av den indirekta beskattningen. Deras inkomster kan redan före en sänkning av inkomstskatten vara så små, att de ej betalar någon sådan skatt och följaktligen vinner de ej något på en sådan skattesänkning. De kanske ej heller kommer i åtnjutande av några särskilda sociala förmåner. Behovet av att i nu avsedda fall kunna vidta kompensatoriska åtgärder kan emellertid vara mycket olika. Ibland föreligger säkerligen ett uttalat kompensationsbehov, t. ex. i fråga om vissa pensionärer och arbetslösa. I andra fall är behovet av kompensation ej lika motiverat. Detta kan gälla t. ex. vissa hemmavarande ungdomar med kontinuerliga inkomster, deltidsarbetande etc. Här må hänvisas till den i tidigare sammanhang redovisade undersökningen rörande inkomsttagare med låga inkomster vid beskattningen. De grupper, som mera normalt och oaktat kontinuerlig sysselsättning h a r så låga inkomster, att en ökad indirekt beskattning ej kan uppvägas av en sänkning av den direkta skatten, torde vara relativt små. Behovet av att mer generellt utforma skattesystemet med tanke på sådana grupper av inkomsttagare är följaktligen ej lika framträdande som tidigare och måste vägas mot de fördelar i övrigt som kan vara förenade med en ändrad av-

83 vägning av beskattningen i angiven riktning. Genom åtgärder av socialpolitisk natur kan de grupper tillgodoses, vilka kan antas ha det största behovet av kompensation, nämligen barnfamiljerna och folkpensionärerna. A andra sidan återstår otvivelaktigt vissa kategorier av medborgare, som på ett socialt ej godtagbart sätt kan komina att drabbas av en höjd indirekt beskattning. Att inom skattesystemets r a m tillskapa ett mer generellt utformat kompensationssystem för dessa grupper torde ej vara möjligt utan man lärer vara hänvisad till i huvudsak selektivt insatta åtgärder inom ramen för socialpolitiken eller inom eljest berörda områden. En ökad andel indirekt beskattning ävensom ett ökat uttag av socialförsäkringsavgifter bör alltså enligt beredningens uppfattning inte avvisas av sociala skäl. Fördelarna med en omfördelning av skatte- och avgiftstrycket i antydd riktning har till en del redan ovan antytts; det tillskapas förändrade förutsättningar för sådana åtgärder som ett ökat stöd åt barnfamiljerna. Det blir också förbättrade möjligheter att tillgodose andra invändningar mot det gällande systemet. Detta beröres i det följande. En framträdande roll i diskussionen spelar de frågor som sammanhänger med progressiviteten i den statliga inkomstbeskattningen. Det har gjorts gällande, att progressiviteten i beskattningen blivit så skärpt att allvarliga nackdelar inträtt. Detta har följt ej blott av penningvärdeförändringen utan även av den realinkomstförbättring, som medfört att talrika grupper av inkomsttagare passerat det s. k. proportionella skiktet i inkomstskatteskalan. I direktiven anges att en sänkning av inkomstbeskattningen och en reduktion av marginalskattesatserna skall övervägas. Beredningen avser nu att mot denna bakgrund framlägga vissa synpunkter på a w ä g ningsproblematiken. En generell indirekt beskattning liksom ett uttag av i huvudsak proportionella socialförsäkringsavgifter bidrar till en standardutjämning i samhället endast i så måtto att staten tillförs intäkter som bidrar till realiserandet av socialpolitiska målsättningar. Bedömes därför en ytterligare utjämning som önskvärd kan detta inom ramen för skattepolitiken åstadkommas genom en kompletterande progressiv inkomstbeskattning. Enligt beredningens mening kan man inte avstå från en sådan. Den grad av progression som synes böra ifrågakomma behandlas i kap. 21 och skall ej diskuteras i detta sammanhang. En hög progressiv inkomstbeskattning har från skilda synpunkter kritiserats. Beredningen inskränker sig här att hänvisa till den genomgång av ämnet, som i detta betänkande sker i kap. 21. De slutsatser, som där dras, innefattar bestämda önskemål om en vidgning av det första skiktet i inkomstskatteskalan och en sänkning av uttagsprocenten i de närmast följande skikten, allt i syfte att lindra trycket i den direkta beskattningen för stora grupper av skattskyldiga och att för deras vidkommande åtminstone i viss mån komma till rätta med den s. k. marginalskatteproblemati-

84 ken. En anpassning av skatteskalan i dess helhet måste anknyta härtill, varvid vissa marginella effekter i nyss antydda hänseenden kan nås även i de närmast följande skikten. önskemål av detta slag kan inte tillgodoses inom ramen för en inkomstbeskattning av gällande storleksordning. De kan beaktas endast i samband med en höjning av den indirekta beskattningen och även av socialförsäkringsavgifterna. Även annat än önskemålet att lindra den direkta beskattningen och särskilt marginalskatterna förutsätter ökade intäkter för staten utanför inkomstbeskattningens ram. Med erinran om vad tidigare anförts torde få konstateras att det är en angelägen uppgift att lätta bördan för barnfamiljerna. En mer väsentlig effekt i detta hänseende är mycket kostnadskrävande. En allmän och kraftig höjning av den direkta skatten skulle vara förenad med så avgörande nackdelar att intäkter av annat slag ter sig som den enda framkomliga vägen om barnfamiljernas läge skall kunna verksamt förbättras. Detsamma gäller sådana reformkrav som skattelättnader för skattskyldiga i låga inkomstlägen och för förvärvsarbetande gifta kvinnor. En generell indirekt beskattning eller ett uttag av socialförsäkringsavgifter torde inte — vid nu rådande förhållanden — i samma mån som den direkta skatten möjliggöra skattefusk och skatteundandragande åtgärder. En utveckling i riktning mot minskad direkt skatt kan innebära ökade förutsättningar för den skatterättvisa som ligger i att den avsedda skattebelastningen verkligen träffar en och var. — Det kan också ligga ett värde från psykologiska synpunkter i ett system som minskar den omedelbara belastningen på inkomsten och på varje inkomstökning. Enär en konsumtionsskatt erlägges endast i förening med att inköp sker blir det också möjligt för medborgarna att i någon omfattning själva bestämma h u r mycket de vill erlägga i skatt eller spara. Även i dessa omständigheter ryms en faktor som kan anses tala för ett ökat inslag av indirekt beskattning och en sänkning av inkomstskatten. I detta sammanhang vill beredningen framhålla några synpunkter av allmän natur på den beskattning av vissa såsom mer umbärliga ansedda varuslag, som omfattas av beredningens överväganden. Det skäl, som ursprungligen utgjort motivet för denna typ av beskattning överhuvud, nämligen att de avsåg varor som hade s. k. lyxkaraktär eller i vart fall kunde betraktas som mer umbärliga, torde enligt beredningens mening ej längre framträda med större styrka. De genomsnittligt stegrade inkomsterna och den höjda levnadsstandarden har medfört, att konsumtionsvanorna i vårt land numera är så utjämnade, att en särskild beskattning av sådana varor ej längre ter sig påkallad. I den mån detta inte helt kan sägas vara fallet, är dock avkastningen så obetydlig att den knappast kan anses motivera den erforderliga administrationen. Vid en höjning av den generella indirekta

85 beskattningen torde avgörande skäl tala för ett slopande av den nu åsyftade punktbeskattningen. Beredningen förordar därför, att den särskilda varuskatten, skatten på läskedrycker och lättöl, försäljningsskatten och pälsvaruskatten avvecklas. Jämväl energiskatten bör enligt beredningens mening föras in under den generella indirekta beskattningen. Hithörande spörsmål behandlas närmare i kap. 30. Sammanfattningsvis vill beredningen framhålla följande. Vid ett givet totalt skatte- och avgiftsuttag av nuvarande omfattning står det klart, att en avsevärd beskattning måste drabba även relativt små inkomster. För att effektuera ett erforderligt uttag bör anlitas alla de ifrågavarande finansieringsformerna — direkt beskattning, indirekt beskattning samt socialförsäkringsavgifter. Härigenom erhålles en förhållandevis j ä m n belastning av finansieringskällorna och uttaget inom varje sådan kan hållas på lämplig nivå. Därmed torde också i görlig utsträckning kunna undvikas de nackdelar som är förknippade med varje finansieringstyp, i synnerhet vid ett mer extremt utnyttjande av densamma. En ökad generell indirekt beskattning framstår av olika skäl som eftersträvansvärd. Invändningar som under tidigare skeden kunde riktas mot användandet av denna skatteform har förlorat i styrka. Medelinkomsterna har avsevärt stigit och antalet enskilda med en påtagligt låg inkomst är endast i tämligen ringa mån sådana, som för sin försörjning är uteslutande hänvisade till denna. I väsentlig utsträckning kan den ökade skattebelastning, som genom en höjd indirekt beskattning inträder, motverkas genom en sänkning av direktbeskattningen, där detta anses önskvärt. Härtill kommer, att inom social- och familjepolitikens ram kan vidtas kompensationsåtgärder såsom beträffande folkpensionärer och barnfamiljer. Vad nu anförts äger i allt väsentligt giltighet jämväl i vad avser ett ökat uttag av socialförsäkringsavgifter. Inkomstutvecklingen kan i och för sig åberopas som motiv för ett ökat uttag av sådana avgifter med utgångspunkt från att en viss relation mellan förmåner och avgifter skall föreligga. Genom konstruktionen med arbetsgivaravgifter såvitt angår löntagare och lämplig ordning för bestämmandet av egenavgifterna för övriga inkomsttagare kan tillses, att avgifterna för mindre inkomsttagare avvägs med hänsyn till bärkraften. Den progressiva inkomstbeskattningen har, såsom en följd av penningvärdeförändringen men även med hänsyn till den allmänna inkomstutvecklingen, enligt beredningens mening numera fått en inte önskvärd tyngd och omfattning. Än mer skulle detta bli fallet under den tidsperiod som nu kan överblickas, om reglerna inte ändrades. Beredningen förordar att så sker men i en omfattning som är förenlig med ett allsidigt bedömande av kravet på inkomst- och standardutjämning samt lämplig skattefördelning. En sänkning av direktbeskattningen kan med hänsyn till det totala behovet av

86 skatte- och avgiftsintäkter endast ifrågakomma genom att den indirekta beskattningen och uttaget av socialförsäkringsavgifter höjes. Beredningen föreslår att den statliga inkomstbeskattningen såvitt avser fysiska personer så avvägs att den år 1970 kan beräknas avkasta ca 7 700 miljoner kr., dvs. en sänkning med ca 2 100 miljoner kr. jämfört med vad ett bibehållande av den nuvarande statliga inkomstbeskattningen med indexreglering nämnda år skulle ha inbringat. Härigenom blir inkomsskatten proportionell för ett betydande antal inkomsttagare. Vidare föreslås, att den statliga förmögenhetsbeskattningen genom justering av skiktgränserna sänkes med 70 miljoner kr. Det skattebortfall sänkningen av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen medför föreslås kompenserat i första hand genom en höjning av den indirekta beskattningen med ca 2 410 miljoner kr. i förhållande till vad nuvarande system nämnda år skulle i omprövade hänseenden avkasta. Vidare föreslår beredningen, att uttaget av de socialförsäkringsavgifter, som omprövats av beredningen, höjs därhän att dessa år 1970 kan beräknas uppgå till ca 3 060 miljoner kr. innebärande en ökning med 900 miljoner kr. De olika komponenterna i systemet skulle då sammanlagt tillföra staten ca 19 480 miljoner kr. eller 1 140 miljoner kr. mera än om gällande system bibehållits. Av sistnämnda belopp avses enligt beredningens förslag 1 000 miljoner kr. skola användas till barnfamiljernas förmån och 140 miljoner kr. för att kompensera folkpensionärerna för den ökade belastningen med indirekt skatt. Det ökade stödet till barnfamiljerna förutsattes i beredningens förslag skola utgå i form av generellt höjda barnbidrag, därvid dessa beaktats som en så att säga negativ skatt. Kompensationen till folkpensionärerna är en direkt följd av pensionernas indexreglering. En sådan ändrad avvägning mellan direkt och indirekt beskattning samt socialförsäkringsTabell 17. Fördelningen år 1970 mellan skatter och socialförsäkringsavgifter enligt nuvarande och föreslagna regler Direkt skatt 1

Nuvarande regler... Beredningens förslag

Indirekt skatt

Socialförsäkringsavgifter

Summa

Milj. kr

I % av totalt belopp

Milj. kr

I % av totalt belopp

Milj. kr

I % av totalt belopp

Milj. kr

/o

10 120 7 950

55 41

6 060 2 8 470 3

33 43

2 160 3 060

12 16

18 340* 19 480 5

100 100

1 Avser statlig inkomstskatt 2

och statlig förmögenhetsskatt. Avser allm. varuskatt, särsk. varuskatt, försäljningsskatt, läskedrycksskatt (inkl. skatt å lättöl) och pälsvaruskatt samt energiskatt. 3 Avser föreslagen mervärdeskatt samt höjning av bensinskatten. 4 Efter avdrag för kostnaderna för barnbidrag, 1 100 miljoner kr, återstår 17 240 miljoner kr. 5 Efter avdrag för kostnader för barnbidrag, 2 100 miljoner kr, samt för indextillägg till folkpensionärerna i anledning av höjd indirekt beskattning, 140 miljoner kr, återstår 17 240 miljoner kr.

87 avgifter uppfyller de krav som med beredningens utgångspunkter ställes på skatte- och avgiftssystemet från avkastningssynpunkt. Den ändrade fördelningen möjliggör vidare enligt beredningens uppfattning en önskvärd differentiering i belastningen mellan olika kategorier inkomsttagare i skilda inkomstlägen; den närmare innebörden av förslaget i detta hänseende belyses sammanfattningsvis i kap. 32. Härtill kommer, att den ifrågasatta skatteomläggningen tillgodoser administrativt och uppbördsmässigt betingade önskemål. Totalt medför beredningens ställningstagande i fråga om avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning samt socialförsäkringsavgifter — i omprövade delar — en förskjutning i de olika pålagornas relativa betydelse på sätt framgår av tabell 17. I tabellen har endast medtagits de statliga skatter och avgifter som varit föremål för omprövning av beredningen. I de angivna beloppen ingår alltså inte exempelvis kommunal inkomstskatt, skatt på tobak och flertalet alkoholhaltiga drycker, bilskattemedel eller avgifter för sjukpenningförsäkring eller tilläggspensionering. Om å andra sidan det totala uttaget såväl av statliga och kommunala skatter som av socialförsäkringsavgifter beaktas, kommer beredningens förslag att medföra att år 1970 de direkta skatternas andel av det totala skatte- och avgiftsuttaget minskar från 52,2 till 46,4 procent samt att de indirekta skatternas andel ökar från 30,2 till 34,5 procent och socialförsäkringsavgifternas andel från 17,6 till 19,1 procent.

Den närmare utformningen av bestämmelserna inom de olika skatte- och avgiftsområdena behandlas längre fram i betänkandet i samband varmed vissa ytterligare skäl för omfördelning från direkt till indirekt skatt och till ökad avgiftsfinansiering av socialförsäkringen anföres. Av systematiska skäl har dock befunnits lämpligt att i anslutning till vad ovan upptagits framlägga de motiv beredningen vill anföra i vad avser frågan om val av skatteform för den generella indirekta beskattningen.

KAPITEL 8 Indirekt beskattning och f ö r e t a g s b e s k a t t n i n g

Alla nu gällande indirekta skatter är konstruerade så, att skattskyldigheten åvilar den som tillverkar eller tillhandahåller de beskattade prestationerna. Skattskyldigheten är därvid emellertid regelmässigt begränsad till de fall där tillverkningen eller tillhandahållandet av skattepliktiga objekt sker yrkesmässigt. Detta innebär, att de skattskyldiga i dessa fall utgöres av rörelseidkare eller andra näringsutövare. Dessa har i sin egenskap av arbetsgivare att utge avgifter till olika socialförsäkringsändamål och de har vidare att erlägga inkomstskatt för nettointäkten av verksamheten. Enligt sina direktiv ålägges företagsskatteutredningen att pröva frågan, huruvida nettovinstbeskattningen av företagens inkomst lämpligen borde ersättas, helt eller delvis, av någon form av s. k. bruttobeskattning av företagen, dvs. en skatt som uttas på samtliga eller vissa av företagens intäkter (inkomster) eller kostnader (utgifter) eller i relation till det i företagen arbetande kapitalet. Häri ligger, att en bruttoskatt i mycket får samma verkningar som en indirekt skatt av sedvanlig konsumtionsskattetypI detta betänkande som huvudsakligen behandlar de fysiska personernas beskattning — i samband varmed finansieringen av socialförsäkringsutgifterna omprövas och en omfördelning från direkt skatt till ökad konsumtionsbeskattning behandlas — har ställning till företagsbeskattningen inte tagits i vidare mån än att en fullständig omläggning av nuvarande nettovinstbeskattning av företagen till en renodlad bruttobeskattning av företagsskatteutredningen avvisats. Tilläggas må, att en övergång till bruttobeskattning, i vart fall om denna skulle helt eller huvudsakligen ersätta nettovinstskatten, skulle öva starkt inflytande på konsumenternas beskattning. Det skulle sålunda inte låta sig väl förena med en renodlad bruttobeskattning av företagen att samtidigt vid sidan därav upprätthålla en omedelbart på konsumtionen inriktad varubeskattning av förordat slag. Termen företagsbeskattning är nu ej något klart avgränsat begrepp som låter sig entydigt bestämmas. Att uppställa en mer allmängiltig definition stöter på svårigheter. I sin allra vidaste bemärkelse torde med företagsbeskattning avses alla skatter och avgifter som uttages hos företagen eller företagsidkarna och detta oavsett vilken uppfattning man kan ha om

89 den slutliga skattebäraren. I mer inskränkt mening torde med företagsbeskattning förstås den beskattning, som träffar ett företags eller en företagares nettointäkt av rörelsen. I en ännu mer begränsad betydelse användes uttrycket företagsbeskattning för att beteckna den inkomstbeskattning, som åvilar aktiebolag och ekonomiska föreningar. Begagnat i sin förstnämnda — och vidaste — bemärkelse omfattar den nuvarande företagsbeskattningen ett flertal olika skatteformer såsom den nuvarande på nettovinstprincipen grundade direkta beskattningen av företagsinkomst, vidare sådana skatter och avgifter som uttas av företagen i förhållande till exempelvis deras konsumtion eller försäljning av varor och deras ianspråktagande av arbetskraft. Inom företagsbeskattningen i denna vidsträckta bemärkelse rymmes alltså sådant som den allmänna varuskatten och de s. k. punktskatterna samt jämväl sådana pålagor som arbetsgivaravgifterna. I det följande avses — där inte annat anges — med företagsbeskattning alla offentliga pålagor, där företagen är skattesubjekt. Beroende på företagsbeskattningens utformning kominer denna beskattning via bl. a. pris- och lönebildningen att drabba de fysiska personerna på olika sätt. Man kan härvidlag mycket schablonmässigt indela de fysiska personerna i olika grupper. En grupp utgöres av dem som utövar företagsamhet i någon form (företagens ägare). En annan grupp är de anställda. En tredje grupp, som i sig innefattar de båda förstnämnda, utgöres av konsumenterna av tillhandahållna varor och tjänster. Den skattebelastning som åvilar företagen riktar sig självfallet i yttre måtto mot företagen såsom sådana och därigenom mot deras ägare. Via främst prisbildningen kan dock dessa i större eller mindre grad övervältra sin skattebelastning på konsumenterna av de tillhandahållna varorna eller tjänsterna. Utformningen av företagsbeskattningen kan även ses ur den samhällsekonomiska tillväxtens perspektiv. Härmed åsyftas den inverkan denna beskattning kan ha från produktions- och produktivitetssynpunkt och de möjligheter, som kan föreligga att medelst beskattningen påverka produktionsinriktningen och produktionsutvecklingen. Den fråga, som företagsskatteutredningen följaktligen ställs inför, är om man med denna beskattning bör söka nå en påverkan och vilken påverkan som med alternativa skattesystem i själva verket nås. Huvuduppgiften har varit att analysera de för- och nackdelar som kan vara förbundna med olika alternativa utformningar av denna beskattning. Särskilt har därvid beaktats de problem, som hänger samman med möjligheterna till skatteövervältring, inverkan på prisutveckling, konkurrensförhållanden olika företag och branscher emellan och i förhållande till utlandet samt tänkbara strukturförändringar inom näringslivet. De antydda problemen har varit föremål för omfattande diskussioner inom en grupp av ledamöter och experter ur företagsskatteutredningen. Denna

90 utredning, på vilken ankommer att ta ställning till frågan om en övergång, helt eller i dominerande grad, från nettovinst- till bruttobeskattning, har funnit avgörande skäl tala häremot. En närmare redovisning av synpunkterna härutinnan kommer framdeles att lämnas i det betänkande, som ankommer på företagsskatteutredningen att avge. En översiktlig redogörelse för grunderna för det bedömande, som föranlett företagsskatteutredningen att ställa sig avvisande till tanken på en sådan övergång, skall dock i det följande ges. Innan så sker må ånyo understrykas, att förslag av den innebörd, som i detta betänkande framförs, enligt företagsskatteutredningens mening förutsätter en avvisande inställning till en övergång till renodlad bruttobeskattning av företagen. En sådan beskattning innefattar enligt sin natur ett väsentligt mer omfattande inslag av indirekt beskattning, och därmed av konsumtionsbeskattning, än som innefattas i de i detta betänkande framförda förslagen. Om en bruttoskatt av företagen gavs en avsevärd tyngd är givetvis möjligt att skatten inte skulle kunna helt övervältras i produktpriser, mot de anställda eller mot annan utan till viss del stanna på företagen och deras ägare. En bruttoskatt av företagen skulle — vid det förhållandet att en omsättningsskatt av nuvarande typ eller en mervärdeskatt sådan den i detta betänkande förordas av inånga skäl inte skulle kunna parallellt praktiseras liksom inte heller en punktbeskattning av nuvarande omfattning och möjligen inte heller en via arbetsgivarna uttagen socialförsäkringsavgift för de anställdas del — självfallet behöva ges en synnerligen omfattande tyngd. Det skulle likväl, då en skatt av detta slag enligt sin natur framträder som en typisk omkostnad för företagen, icke med någon högre grad av sannolikhet kunna antagas, att den skulle ens i den omfattning, som kan förmodas gälla den nuvarande nettovinstbeskattningen, stanna på företagen och ytterst drabba dess ägare. Detta har utgjort ett, men ingalunda det enda, av de skäl som föranlett företagsskatteutredningen att ställa sig avvisande till tanken att ersätta företagens nettovinstskatt med en s. k. bruttoskatt. I det följande belyses något mer ingående problematiken kring nettovinstoch bruttobeskattningen och motiven för företagsskatteutredningens ställningstagande i frågan.

För bedömningen av tänkbara alternativ till nuvarande nettovinstbeskattning av företagen blir det uppenbarligen av stor betydelse vilka krav som i olika hänseenden kommer att ställas på verkningsförmågan av ifrågavarande skatter. En central fråga härvid är om det kan anses tillräckligt, att de alternativa skatteformerna tillför statskassan lika stora belopp som nuvarande vinstbeskattning eller om det därutöver krävs att summan av företagsvinster, efter skatt av företagsbeståndet i dess helhet, skall förbli opåverkad av den ifrågasatta skatteomläggningen. Om det sistnämnda kra-

91 vet inte behöver vidhållas föreligger en väsentligt större rörelsefrihet vid utformningen av företagsbeskattningen än vad som eljest vore fallet. Följande överväganden har emellertid utgått från den arbetsförutsättningen, att en omläggning av företagsbeskattningen inte bör mera väsentligt inverka på den börda som beskattningen realt sett utövar på företagen, dvs. omläggningen bör inte som sådan ha någon systematisk inverkan på utvecklingen av summan av företagsvinster efter skatt. Den kombination av skatteformer med betalningsskyldighet åvilande företagen, på vilken skatteberedningen slutligt kommit att inrikta sitt utredningsarbete, innefattar bl. a. en omläggning av den allmänna varuskatten till en mervärdeskatt samt en utbyggnad av de socialförsäkringsavgifter som arbetsgivaren har att erlägga. Starka skäl kan anföras för att dessa arbetsgivaravgifter på lång sikt fullständigt eller nästan fullständigt övervältras på löntagarna. Under övergångsperioden och åren närmast därefter kan arbetsgivaravgifterna däremot till större eller mindre del komma att stanna på företagen eller vissa av dessa. Å andra sidan innebär den föreslagna omläggningen inom den indirekta beskattningen till mervärdeskatt, att företagen befrias från energiskatt samt allmän varuskatt på investeringsoch förbrukningsvaror. Effekterna härav, såväl omedelbart som på längre sikt, blir beroende av i vilken grad företagen inom skilda verksamhetsområden i nuläget kunnat övervältra dessa skatter. Uppenbart är emellertid att anpassningen till inträdandet av avdragsrätt inom mervärdeskattens r a m för företagens utgifter för energi samt investerings- och förbrukningsvaror icke kommer att inträda momentant utan kräver viss tid. Med den föreslagna utformningen av skattesystemet skulle mervärdeskatten och — i varje fall efter någon tid — socialförsäkringsavgifterna kunna väntas bli helt övervältrade på konsumenterna respektive de anställda. Härutöver kan tilläggas, att nettovinstbeskattningen representerar en mera trögövervältringsbar börda på företagen. Gentemot en sådan utformning av skattesystemet skulle det i och för sig vara tänkbart att uppställa alternativ där företagsbeskattningen mera genomgående erhöll karaktären av en bruttobeskattning. Visserligen gäller om tänkbara bruttoskatter att dessa liksom de flesta indirekta skatter i huvudsak endast torde innebära en övergående belastning på företagen även om de är utformade i avsikt att medföra vissa verkningar för företagen. Dylika skatter torde nämligen med tiden degenerera från att vara skatter på företagsinkomst till att bli konsumtionsskatter eller skatter som övervältras på anlitade produktionsfaktorer. Degenerationsprocessen kan emellertid beträffande vissa skatteformer tänkas vara av en i så hög grad successiv och tidskrävande karaktär att man för en avsevärd tidrymd kan ha att räkna med en påtaglig om än avtagande belastning på företagen. Eftersom tänkbara bruttoskatter i regel torde i högre grad komma att övervältras än en nettovinstskatt blir slutsatsen att de uttagna skattebeloppen

92 — om det reala skattetrycket på företagen skall bibehållas — måste bli väsentligt högre än vid nuvarande nettovinstbeskattning. De tilltänkta bruttoskatterna skulle följaktligen även komma att ersätta andra statsinkomster vid sidan av nettovinstskatten. Den praktiska innebörden härav skulle bli att ifrågakommande bruttoskatter fick träda istället för inte blott nettovinstskatten utan även mervärdeskatten med dess karaktär av utpräglad konsumtionsbeskattning och kanske även för de på arbetsgivarna enligt beredningens förslag vilande avgifterna till socialförsäkringen. Den form av bruttobeskattning, som i diskussionen företrädesvis framförts som tänkbart alternativ, har varit en bruttoomsättningsskatt av kaskadtyp, dvs. utan avdragsrätt för skatt på inköp av varor och driftsförnödenheter. Så länge inte en fullständig övervältring har ägt r u m kommer en sådan skatt genom att träffa företagen i deras egenskap av förbrukare att ha en tendens att i speciellt hög grad belasta sådana företag, som kännetecknas av en hög råvaruförbrukning i förhållande till sin produktion eller omsättning, något som i vissa fall kunde tänkas bero på en förhållandevis låg rationaliseringsgrad. I den mån det förhållit sig så, att det främst varit mindre rationella företag, som blivit belastade genom en sådan beskattning — vilket såsom närmare skall påvisas i det följande inte genomgående kan förmodas vara fallet — skulle emellertid denna belastning upphöra vid den tidpunkt, då en fullständig övervältring kan anses ha ägt rum. Väl så betydelsefull som den successiva nedslitning, vilken sannolikt kommer att äga rum av företagsbeskattningselementet i en bruttoskatt av kaskadtyp, är den inverkan som denna skatteform i andra hänseenden kommer att utöva på förutsättningarna för den ekonomiska verksamheten inom olika grenar av samhällsekonomin och inom olika typer av företag. En viss ojämnhet i återverkningarna på olika sektorer inom samhällsekonomin får antas följa redan därav att övervältringstakten sannolikt kominer att bli varierande; övervältringen kan förmodas försiggå snabbare inom sådana näringsgrenar som är skyddade från internationell konkurrens än inom exportnäringar och andra näringar utsatta för internationell konkurrens. Det finns följaktligen anledning anta, att en bruttoskatt av angivet slag främst skulle komma att kvarligga på företag inom exportnäringarna och detta gäller givetvis oavsett om en övergång till en sådan beskattning för exportföretagen skulle medföra ett skatteuttag i förhållande till omsättningen, som vore något högre eller något lägre än vid nuvarande nettobeskattningssystem. Vid speciella överkonjunkturer på de internationella exportmarknaderna kan det vara ändamålsenligt med en sådan utformning av en företagsskatt att den blir särskilt kännbar för exportnäringarna. I nuvarande läge är en annan bedömning i övervägande grad aktuell. En anordning speciellt riktad mot exporten ter sig emellertid överhuvud ej som ett rationellt inslag i ett permanent skattesystem. Det framstår som en av de väsentliga

93 fördelarna med en indirekt beskattning i mervärdeskattens form att ett sådant system skulle göra det möjligt att på ett från teknisk synpunkt tillförlitligt och vid internationell bedömning ej kontroversiellt sätt genomföra en avlyftning av den indirekta skattebördan på exporten. Vid en bruttoomsättningsskatt skulle en sådan avlyftning endast kunna baseras på schablonmässiga beräkningar. Det kan vidare ifrågasättas om vårt land vid förhandlingar med andra länder kan erhålla rätt att vid export avlyfta belastningen av en bruttoskatt om denna införes som ersättning för en nettovinstskatt. Skulle emellertid en dylik avlyftning kunna genomföras helt eller till väsentliga delar, innebure detta en synnerligen påtaglig begränsning av företagsbeskattningselementet i bruttobeskattningen. Det må tilläggas, att för den händelse det vid en framtida överdriven exportkonjunktur skulle uppkomma önskemål om att införa en för exportnäringarna kännbar indirekt beskattning, det skulle finnas möjligheter att uppnå detta syfte genom att temporärt helt eller delvis fråntaga exportörerna rätten att avlyfta ingående mervärdeskatt. En mera genomgående ojämnhet med avseende på återverkningarna av en bruttobeskattning av kaskadtyp kommer till uttryck däri att den belastning, som en sådan skatt kominer att utöva på olika slag av ekonomisk verksamhet, kommer att stå i omvänt förhållande till graden av vertikal integration. En bruttoomsättningsskatt blir nämligen tyngande inte blott för sådana företag som kan anses som mindre rationella såtillvida som de kännetecknas av en hög råvaruförbrukning i förhållande till sin speciella produktionsinsats och organisationsform; skatten kommer med speciell skärpa att rikta sig även mot företag och näringsgrenar där produktionsinsatsen av andra skäl är jämförelsevis begränsad i förhållande till värdet av gjorda inköp i tidigare produktionsled, dvs. mot sådana företag och sektorer som kännetecknas av en förhållandevis låg grad av vertikal integration. Som följd härav kommer en bruttoomsättningsskatt att belasta olika former av konsumtion med en viss ojämnhet, då graden av vertikal integration är varierande vid framställning och distribution av olika nyttigheter. Mera betydelsefullt synes vara att en bruttoomsättningsskatt kommer att inverka på konkurrensförhållandet mellan företag av olika integrationsgrad inom samma verksamhetsområde. Skatten förbättrar konkurrensläget för företag med långt driven vertikal integration och blir härigenom en kraft som systematiskt och oberoende av andra hänsyn främjar en utveckling i denna riktning. Om en sådan utveckling genomgående kunde bedömas såsom fördelaktig från samhällsekonomisk synpunkt skulle en sådan urskillningslös stimulans för integration i vertikal riktning k u n n a vara motiverad. Det finns emellertid ingenting som talar för att en starkare vertikal integration skulle medföra fördelar inom varje del av näringslivet; i många fall måste en oförändrad grad av vertikal integration vara att föredra och erfarenheten

94 har också visat att en medveten sänkning av den vertikala integrationsgraden — exempelvis genom utläggande av underleveranser till fristående företag — i åtskilliga fall kan vara en rationell åtgärd. Erfarenheterna från länder som tillämpar bruttoomsättningsskatter synes ge vid handen att underleveranser till fristående företag där är mindre vanliga och att skattebördan för en särskild näringsgren med låg »förädlingsinsats» i förhållande till omsättningen, nämligen partihandeln, framstått som så uppenbart överdimensionerad vid enhetlig skatteprocent att särbestämmelser för denna näringsgren har måst införas. Att mervärdeskatten till skillnad från en bruttoomsättningsskatt står neutral med avseende på utvecklingen ifråga om vertikal integration har under sådana omständigheter uppfattats som en fördel med den förstnämnda beskattningsformen. En av de viktigaste angreppspunkterna i kritiken mot nettovinstbeskattningen har varit att denna skatteform skulle vara ägnad att påtagligt försvåra utvecklingen av de mest vinstgivande och som man kan förmoda mest rationella företagen, medan skattens återhållande inverkan på utvecklingsmöjligheterna för de företag, som lämnar ingen eller ringa vinst, av naturliga skäl är förhållandevis begränsad. Om man nu varit beredd att avveckla nuvarande nettovinstbeskattning utan vidare åtgärder eller att ersätta denna skatt med någon form av beskattning som det vore lätt för företagen att övervältra så förefaller det rimligt antaga, att de mest vinstgivande företagen härigenom i sin fortsatta utveckling skulle — jämfört med nuvarande förhållanden — erhålla ett ytterligare försteg gentemot de övriga företagen. Om däremot alternativet till nuvarande nettovinstbeskattning utgöres av någon skatteform som innebär en oförändrat effektiv skattebörda för företagsbeståndet i dess helhet, synes det inte kunna göras gällande att den selektiva effekt, som nettovinstbeskattningen utövar på företagen, skulle bidra till att försämra utvecklingstakten inom näringslivet. Vissa verkställda beräkningar av företagsskatteutredningen tyder nämligen på att belastningen med nettovinstskatt av olika skäl är lägre för expansiva företag än för stagnerande sådana. Skatteberedningen, som har utgått från att företagsbeskattningen och dess närmare utformning skall bli föremål för fortsatt utredning inom företagsskatteutredningen, har mot bakgrunden av de synpunkter som ovan anförts inte funnit det erforderligt att vid utformningen av de skatteförslag som närmast är aktuella räkna med någon avveckling av företagsbeskattningen i dess nuvarande form med härav följande krav på alternativa skattekällor. Beredningen har inte heller funnit att det med hänsyn till företagsskattefrågans nuvarande läge skulle innebära några allvarliga olägenheter att nu framlägga förslag beträffande mervärdeskatt samt utökade socialförsäkringsavgifter.

KAPITEL 9 D e n generella indirekta beskattningens utformning

Företagsskatteutredningen har ovan sammanfattat sina synpunkter på den s. k. bruttobeskattningen. Därvid har bl. a. den frågan ställts, om en företagsbeskattning av nettovinsttyp helt eller delvis borde ersättas av någon bruttoskatt. I det följande behandlar beredningen utformningen av den indirekta beskattningen såsom komplement till främst beskattningen av fysiska personers inkomster. Beredningen har, såsom framgår av vad tidigare anförts, företagit en avvägning av den samlade skattebördan mellan direkta och indirekta skatter samt socialförsäkringsavgifter. Beredningen har därvid stannat för att förorda en förskjutning i riktning bl. a. mot en ökad indirekt skatt. Beredningen har vidare funnit övervägande skäl tala för ett slopande av flertalet punktskatter, vilket blir möjligt endast om staten kan beredas motsvarande intäkter genom den allmänna indirekta skatten. Som ett resultat av dessa överväganden h a r framkommit, att av det samlade skatte- och avgiftsuttaget ca 8 300 miljoner kr. år 1970 skall uttagas genom generell indirekt beskattning. För beredningen har det framstått som oomtvistligt, att ett dylikt skatteuttag endast är möjligt genom en indirekt skatt med ett betydande skatteunderlag. Utredningsarbetet har därför inriktats på att klarlägga vilken form av generell indirekt skatt, som med hög avkastningsförmåga förenar ett tillgodoseende av samhällsekonomiska och andra krav beträffande skattens verkningar, givetvis i belysning av hur det samlade skatte- och avgiftssystemet i sistnämnda hänseende verkar. Vid sidan av den inkomst- eller standardutjämning, som ernås medelst de socialpolitiska transfereringarna, kan konstateras att en inkomstomfördelande effekt uppnås inom ramen för skattesystemet genom den progressiva inkomstskatten. Den indirekta beskattningens natur och möjliga utformning kan däremot icke tillgodose ett dylikt syfte på ett kvalificerat sätt. Beredningen har därför, i enlighet med en allmänt vedertagen uppfattning, funnit att den generella indirekta skatten bör fördelas mellan de fysiska personerna i förhållande till deras konsumtion av varor och tjänster. Även effektivitetssynpunkter talar för en dylik likformig beskattning. Med hänsyn till avvägningen av den indirekta skattens höjd mot storleken av fysiska personers inkomstskatt — i syfte att uppnå den önskvärda fördelningen av skattebördan mellan olika kategorier

96 medborgare — är det också av största betydelse, att den indirekta skattens belastning på konsumtionen skall kunna bedömas med en tillfredsställande grad av exakthet. Är så icke fallet, kan verkningarna av konsumtionsskatten och inkomstskatten icke rationellt bedömas. Jämte den allmänna utgångspunkten att den indirekta beskattningen skall ökas har beredningen sålunda bedömt såsom väsentligt, att konsumtionsskatten ges en sådan konstruktion att dess belastning för olika inkomstgrupper kan fixeras. Härigenom möj liggöres att de kompenserande åtgärder, som en högre indirekt beskattning föranleder, kan avvägas på ett mer rättvisande sätt. Det nu uppställda kravet får omedelbara konsekvenser för den tekniska utformningen av skatten. Att även rättsliga och uppbördstekniska synpunkter måste beaktas, så att tolkningsproblemen reduceras och tillämpningen i följd därav kan bygga på enkla rutiner, är vidare uppenbart.

Förarbetena till den allmänna varuskatten visar klart, att valet av generell indirekt skatt måste stå mellan ett starkt begränsat antal alternativ. Bland dessa utmönstrades alternativen med generella ettledsskatter i producent- eller partihandelsledet, och beredningen har bedömt de då framförda invändningarna mot dessa skatteformer så avgörande, att anledning saknas att här ånyo utveckla desamma. I det följande kommer dock några av de väsentligaste att redovisas. Den alltmer fördjupade diskussionen om den indirekta skattens verkningar för konsumtion, företagsstruktur samt inhemsk och internationell arbetsfördelning har aktualiserat mervärdeskatten såsom en lämplig form för generell indirekt beskattning. Med denna beteckning förstås en i förhållande till priset på varor och tjänster likformig beskattning med en fördelad uppbörd i flera led. Genom ett avräkningsförfarande elimineras kumulativa effekter och varje led i distributionen och produktionen h a r att erlägga den skatt som belöper på värdeökningen i respektive led. Mervärdeskatten skiljer sig sålunda från en ren konsumtionsskatt, konsekvent uttagen i det sista ledet, allenast i uppbördstekniskt hänseende. Beredningen redovisar i det följande sina grundläggande överväganden beträffande utformningen av den indirekta beskattningen vid ett relativt högt skatteuttag samt den därpå baserade granskningen av främst den allmänna varuskatten och mervärdeskatten. I anslutning härtill vill beredningen framhålla, att det betydande uttag, som beredningen föreslår skola ske genom indirekt skatt, av uppbörds- och taxeringstekniska skäl bör äga rum genom fortlöpande redovisning och uppbörd. Det krav på hög avkastningsförmåga, som måste uppställas för den generella indirekta skatten, kan teoretiskt tänkas uppfyllt av flera olika skatteformer täckande ett betydande skatteunderlag, dvs. i praktiken den helt

97 övervägande delen av konsumtionen av varor och tjänster. Skatterna kan vara ettleds- eller flerledsskatter med goda övervältringsmöjligheter. Med dessa i och för sig givna utgångspunkter torde endast ett fåtal skatter stå till buds. Beredningen har vid sina undersökningar särskilt uppehållit sig vid den nuvarande allmänna varuskatten samt mervärdeskatten och bruttoomsättningsskatten, av vilka de två sistnämnda är flerledsskatter. Den allmänna varuskatten är en ettledsskatt och kan närmast jämställas med en detalj handelsskatt. En ettledsskatt av denna typ innebär, att hela eller den helt övervägande delen av skattebetalningen vilar på det sista ledet i distributionskedjan under det att de två andra skatterna innebär en fördelad skatteuppbörd i två eller flera led. För lagstiftaren är det av betydelse att med hög grad av sannolikhet kunna bedöma vilken högsta skattesats som är praktiskt möjlig att tilllämpa vid dessa skatteformer. Teoretikerna kan naturligen icke lämna någon annan vägledning för bedömandet än att en flerledsskatt har större avkastningsförmåga än en ettledsskatt. Det kan nämnas, att i Norge tillämpas en detaljhandelsskatt med en skattesats av 10 procent. I fråga om mervärdeskatten må erinras om att den franska, vilken omfattar produktionen och distributionen till och med partihandelsledet, för en väsentlig del av beskattningsunderlaget utgår med 20 procent. Den i Västtyskland enligt för närvarande gällande bestämmelser utgående bruttoomsättningsskatten h a r — med vissa undantag — en skattesats av 4 procent och i diskussionerna om dess omläggning h a r m a n avvisat tanken på dess ersättande med en detaljhandelsskatt, vars skattesats skulle behöva uppgå till 10 å 11 procent för att ge ungefärligen samma resultat som den nuvarande bruttoomsättningsskatten. I debatten om olika indirekta skatters avkastningsförmåga framhålles ofta, att detaljhandelsskatten har sin begränsning till följd av att den väsentligen vilar på ett distributionsled, som inrymmer ett avsevärt antal små enheler, varför skattesatsen måste anpassas med hänsyn till deras finansiella förhållanden. Vid flerledsskatter såsom mervärdeskatten och bruttoomsättningsskatten kan skattebelastningen hållas lägre i varje led vid samma totala skatteuttag. Flerledsskatterna föranleder till skillnad från en ettledsskatt vid samma totala skatteuttag att vid varje redovisningstillfälle det till inbetalning förfallna skattebeloppet tar i anspråk en mindre del av den skattskyldiges likvida medel. Beredningen finner det icke möjligt att uttala en bestämd mening om dessa indirekta skatters optimum men anser med stöd av bl. a. nedan utvecklade synpunkter på skattekontrollen, att detaljhandelsskatten har en avkastningsförmåga som ligger väsentligt under de nu diskuterade flerledsskatternas. Om den allmänna varuskatten bibehölls i oförändrad form, skulle — vid den av beredningen förordade övergången till ökad indirekt beskattning — skattesatsen år 1970 behöva 4—412209

98 sättas till 9 procent vid ett bibehållande av punktskatterna (inkl. energiskatten) och till ca 11 procent om dessa slopades. Enligt beredningens mening närmar sig — eller överstiger — dessa skattesatser den höjd, vid vilken riskerna för väsentliga skattebortfall måste bedömas som allvarliga. Med de här behandlade indirekta skatternas avkastningsförmåga sammanhänger intimt möjligheterna att övervältra desamma. Vad först angår den allmänna varuskatten övervältras nära nog fullständigt den del av skatten, som uttas vid direkt tillhandahållande av varor och tjänster till konsumenter i egentlig mening. Till den del skatten härrör från produktiva investeringar och förbrukningsartiklar inom näringslivet, främst industrin, sker som tidigare framhållits också — om än något på sikt — en overvaluing på konsumenterna. På samma sätt övervältras energiskatten till den del den utgår på näringslivets förbrukning av bränsle och elkraft. Dessa övervältringseffekter minskas av det förhållandet, att exportindustrin har mindre möjligheter att övervältra skatterna på svenska konsumenter samt vidare av att importen kan föranleda sådan prissättning på de inom landet producerade varorna att total övervältring ej kan ske. Den allmänna varuskatten och energiskatten innebär, även med beaktande av angivna modifikationer, en i förhållande till den nominella skattesatsen icke obetydlig merbeskattning av den egentliga konsumtionen, eftersom redan före varuskattens påförande vid försäljning till konsument i priset ingått varuskatt och energiskatt. Storleken av detta inslag varierar för olika varor och tjänster. En höjning av skattebelastningen på produktiva investeringar och förbrukningsartiklar skulle föranleda, att det kumulativa momentet i den indirekta beskattningen väsentligt ökades. Denna effekt skulle förstärkas, om en motsvarande skärpning skedde i fråga om beskattningen av näringslivets bränsle- och energiförbrukning. Situationen skulle n ä r m a sig den som inträder vid en bruttoomsättningsskatt med en lägre skattesats än den som skulle bli aktuell vid en erforderlig höjning av främst den allmänna varuskatten. Erfarenheterna från bruttoomsättningsskattens verkningar i Västtyskland är därför av intresse som en jämförelse. Inom det till västtyska finansdepartementet knutna vetenskapliga rådet har verkställts utredningar vilka visar att vid en viss tidpunkt den 4-procentiga bruttoomsättningsskatten för vissa undersökta varor belastar konsumentpriset med en genomsnittsprocent som svänger mellan 9 och 13 procent. I anslutning härtill vill beredningen framhålla, att den faktiska belastningen på varor och tjänster av en kumulativ indirekt skatt eller av en indirekt skatt med betydande kumulativa inslag ständigt förskjuts till följd av ändrade produktions- och konsumtionsförhållanden. Särskilt viktigt för bedömandet finner beredningen vara, att den totala belastningen ökar vid en stegring av investeringskvoten inom näringslivet. En från konsumenternas synpunkt önskvärd ytterligare mekanisering av distribution och produktion med åt-

99 följande ökad bränsle- och kraftförbrukning skärper skattetrycket. Dylika skatter utgår sålunda i realiteten efter en högre skattesats än den i skatteförfattningen angivna och skillnaden tenderar att öka. Vid sammanvägningen av skatten på fysiska personers inkomster kan man icke utgå ifrån en på något längre sikt given belastning på de fysiska personernas konsumtion vid tillämpning av den allmänna varuskatten eller av en bruttoomsättningsskatt. Även om det inte är möjligt att klarlägga en skatts övervältringsgrad under alla tänkbara varierande förutsättningar gäller dock att övervältringen kan underlättas genom tekniska åtgärder. I utländska utredningar som i detta hänseende genomförts har den slutsatsen dragits, att en mervärdeskatt kan konstrueras på sådant sätt att den i möjlig mån generellt övervältras på konsumtionen. En sådan total övervältring medför att skatten drabbar varor och tjänster likformigt i relation till priserna samt vidare att skatten icke inom näringslivet föranleder konkurrenssnedvridning eller strukturella förskjutningar. Nu antydda fasta samband i ett mervärdeskattesystem mellan en så långt möjligt bestämbar och likformig belastning på konsumtionen, å ena, samt konkurrensneutralitet, å andra sidan, lämnar en betydelsefull ledning för valet av indirekt skatt. Nuvarande system av allmän varuskatt, energiskatt och punktskatter på skilda varuslag har som redan framhållits den effekten, att beskattade varor och tjänster icke belastas lika. Den samlade verkan i detta hänseende kan således konstateras vara en viss snedvridning av konsumtionsvalet utan att denna för konsumenten alltid framstår såsom synlig eller möjlig att bedöma. Vid en väsentligt högre skattesats för den allmänna varuskatten skulle nämnda effekt på konsumtionsvalet öka. Den ursprungliga grunden för nu utgående punktskatter är värderingar av vissa varor såsom lyxbetonade. Att sådana värderingar numera strider emot den allmänna meningen är uppenbart, vilket omvittnas av såväl 1952 års kommittés för indirekta skatter enhälliga rekommendation om deras avskaffande som remissyttrandena över kommitténs betänkande. 1963 års bevillningsutskotts av riksdagen godkända betänkande nr 16 ger även ett otvetydigt uttryck för att konsumtionsbeskattningen bör vara likformig. Beredningen har såsom också i kap. 7 angivits kommit till det resultatet att punktskatterna till den del de motiveras av ovan återgivna värderingar bör upphävas under förutsättning att den valda generella indirekta skatten kan kompensera statens inkomstbortfall. Vid denna bedömning har beredningen också beaktat de tillämpningssvårigheter och tekniska brister, som vidlåder dessa punktskatter och som icke kan undvikas genom omläggningar. Det har mot bakgrunden av vad ovan och nu senast anförts bedömts som väsentligt att utgå från att konsumtionsbeskattningen i den omfattning den

100 av beredningen omprövas skall göras så konsumtionsneutral som möjligt, varvid med konsumtionsneutralitet förstås icke blott att omedelbart konkurrerande varor och tjänster belastas lika utan att samtliga konsumtionsvaror och tjänster belastas lika i förhållande till priset. Denna skattens karaktär bör vara opåverkad av den vid en viss tidpunkt gällande skattesatsen. Av denna målsättning, att den generella konsumtionsbeskattningen skall vara i möjligaste mån likformig, följer att åtskilliga indirekta skatteformer kan avföras ur diskussionen. Man kan nämligen konstatera att vid ett högt skatteuttag varken kaskadskatter, råvaruskatter, producent- och grossistskatter eller ett system av punktskatter kan föranleda en likformig konsumtionsbeskattning knappast ens i den meningen att priserna på omedelbart konkurrerande varor belastas lika. Denna uppfattning stöds i hög grad av erfarenheterna från tillämpningen av dylika skatter i skilda länder. Under förarbetena till den allmänna varuskatten avvisades också de uppräknade skatteformerna. I anknytning till det anförda bör i klarhetens intresse framhållas att en grossistskatt inte kan erbjuda samma möjligheter som en butiksvaruskatt i detaljistledet att uppnå den avsedda konsumtionsneutraliteten. Grossistskatten är behäftad med en speciell teknisk problematik, som sammanhänger med att beskattningsvärdet icke alltid kan anknytas till fakturerat pris. Den försäljning som sker direkt från producent till detaljhandel eller till förbrukare skall även drabbas av grossistskatten men man måste låta beskattningsvärdet släppa anknytningen till det fakturerade priset för att icke en allvarlig snedvridning skall uppstå i konkurrensen mellan grossister och producenter. En teknik med en eller ett begränsat antal schabloner för att bestämma ifrågavarande beskattningsvärde måste därför alltid tillgripas. Dessa schabloner måste enligt sakens natur slå mer eller mindre fel. Detta fel kommer att markeras ytterligare vid en högre skattesats. Även i fråga om detaljister, som utför grossistfunktioner, inställer sig tekniska svårigheter, om man icke godtar att nämnda detaljister ges skatteförmåner på övriga detaljisters bekostnad. Vad slutligen angår bruttoomsättningsskatten konstituerar även denna en olika belastning på varor och tjänster. Härtill kommer såsom ovan utretts att den olikformiga belastningen av en bruttoomsättningsskatt eller av en annan indirekt skatt med starka kumulativa inslag ständigt förskjutes i skärpande riktning. Bland kända skatteformer erbjuder endast detaljhandelsskatten och mervärdeskatten möjligheter att åstadkomma den eftersträvade likformigheten. Vad särskilt angår en detaljhandelsskatt som karakteriseras av att varan beskattas endast en gång och att skatten uttages i detaljistledet har erfarenheten lärt, att en sådan skatt av tekniska skäl icke lämpligen kan begränsas till »butikshandelsvaror», dvs. varor som förvärvas för konsumtion i egentlig mening. De nämnda tekniska skälen är framförallt att de-

101 taljhandelns omsättning icke blir skattepliktig i sin helhet, vilket väsentligen försvårar tillämpningen både för detaljisterna och skatteadministrationen, samt vidare det förhållandet att åtskilliga varor är såväl konsumtionsvaror i egentlig mening som varor vilka kan utnyttjas i en produktiv verksamhet. Vår omsättningsskatt under det senaste världskriget hade väsentligen den antydda konstruktionen, vilken föranledde betydande ölägenheter i tillämpningen. Under förarbetena till den allmänna varuskatten förelåg allmän enighet om att icke konstruera skatten såsom den gamla omsättningsskatten. Det bedömdes som nödvändigt att detaljhandelns omsättning såvitt möjligt skulle vara skattepliktig i sin helhet. För att fullständiga framställningen av de tekniska problem, vilka inryms i en konsumtionsneutral detaljistskatt, skall med några ord beröras de problem som inställer sig därest man väljer tekniken att låta detaljistskatten omfatta alla varor men justerar systemet genom att eliminera den kumulativa effekten av skatten på inköp avsedda för distributionen och produktionen. Lösningen skulle därvid vara att förena detaljistskatten med regler om restitution av den skatt som indirekt belastar näringslivet. Detta tekniska problem är givetvis mindre vid en detaljhandelsskatt än en kaskadskatt som belastar varje omsättning av varan. Å andra sidan belyser de internationella erfarenheterna av restitutionstekniken vid en kaskadskatt de tekniska problemen. Svårigheten att ange vilken skatt som skall restitueras kan man nämligen endast komma till rätta med genom en detaljerad uppgiftsskyldighet från näringslivet och en efterföljande prövning av framställda restitutionsanspråk. En dylik utformning av detaljhandelsskatten förutsätter således såväl en kontroll av detaljhandelns omsättning som av de individuella framställningar om restitution som näringslivet skulle presentera. Situationen skulle därvid bli den att skattemyndigheterna skulle vara tvungna att granska såväl skattskyldiga som icke skattskyldiga näringsidkare och antalet skattskyldiga jämte restitutionsberättigade skulle bli lika stort som antalet skattskyldiga vid en mervärdeskatt uttagen i samtliga led. Vid en jämförelse mellan den allmänna varuskatten och mervärdeskatten är angivna förhållande av betydelse. Därvid bör även beaktas att det i mervärdeskatten ingående avräkningsförfarandet måste verka väsentligt snabbare i tiden än ett till den allmänna varuskatten knutet restitutionsförfarande, även om detta liksom vid mervärdeskatten baseras på den skattskyldiges löpande bokföring av vid inköp påförd skatt. Mot bakgrunden av det nu anförda har beredningen funnit att vid ett högt skatteuttag endast mervärdeskatten erbjuder en teknisk lösning, som så långt möjligt garanterar en i förhållande till priset likformig och efter den nominella skattesatsen utgående beskattning av varor och tjänster. Förut har påpekats att kumulativa indirekta skatter påverkar näringslivets struktur och konkurrensförhållanden. Detta konstaterande får då av-

102 seende jämväl å den allmänna varuskatten och energiskatten. Verkningar av detta slag har bedömts som icke önskvärda och en ökad konkurrensneutralitet i den indirekta beskattningen har eftersträvats. Denna neutralitet eller likformighet låter sig icke bestämma med generella formuleringar i relation till ett tänkt skattefritt samhälle. I stället måste man bedöma verkningarna för internationell handel, distributions- och produktionsteknik, företagsform och företagsstruktur. Beskattningen bör i angivna hänseenden om möjligt inte ha snedvridande verkningar. Vad särskilt gäller den internationella handeln medför nuvarande skatter, att importerade varor, eftersom någon kompletterande utjämningsskatt motsvarande den på grund av det kumulativa inslaget i nuvarande skatter ökade skattebelastningen på de inom landet producerade varorna icke uttages vid gränsen, får ett förmånsläge i konkurrenshänseende gentemot de inom landet producerade. Även för den svenska exporten uppstår en allvarlig försämring av konkurrensläget i det att restitution vid export icke medges för den indirekta skattebelastningen. Dessa faktiska förhållanden har föranlett kritik av vårt nuvarande system och önskemål har framförts om en sådan utformning av den indirekta beskattningen att den skall utmärkas av konkurrensneutralitet för de svenska företag som på hemmamarknaden konkurrerar inbördes samt med utländska varor. Till detta kommer givetvis kravet att den svenska exporten genom den indirekta beskattningens utformning inte skall komma i ett sämre konkurrensläge på den internationella marknaden än företag i andra betydelsefulla industriländer. Möjligheterna att medelst åtgärder utanför skattelagstiftningens ram lägga till rätta sådana snedvridningar i konkurrensförhållandena gentemot utländska varor är starkt begränsade. En möjlighet skulle kunna vara att genomföra växelkursförändringar för att utjämna skillnaden i skattebelastningen. Denna utväg har emellertid avvisats i den internationella diskussionen och de praktiska möjligheterna att tid efter annan justera kurserna för dylikt ändamål torde vara begränsade till följd av våra internationella bindningar. Ett annat alternativ vore att genomföra tullhöjningar i kombination med exportsubventioner. Sådana åtgärder skulle emellertid strida mot bl. a. GATT och EFTA-avtalet. I länder som tillämpar bruttoomsättningsskatter eller indirekta skatter med starka kumulativa inslag har man därför tvingats att tillämpa ett system av schablonmässigt beräknade skatterestitutioner och utjämningsskatter för att jämställa det egna näringslivet med utländska konkurrenter. Ett sådant system av schabloner bär alltid inom sig fröet till tvister såväl inom landet som i förhållande till utlandet. Betecknande är också att de ansträngningar som gjorts inom EEC för att lösa detta problem i avseende å den internationella handeln resulterat i att kommissionen enligt Romfördraget skall övervaka restitutionsschablonernas konstruktion samt vidare

103 att kommissionen i en proposition till ministerrådet med hänsyn till de praktiska svårigheterna föreslagit att denna teknik så småningom skall förbjudas inom den gemensamma marknaden. I det föregående har klarlagts det intima sambandet mellan en indirekt skatts likformighet vid belastning av konsumtionen och dess neutralitet i avseende å konkurrensförhållandena. För att uppfylla dessa krav skulle med den allmänna varuskatten behöva förenas ett restitutionsfö rf ärande; denna möjlighet har ovan närmare diskuterats, varför här ej upprepas de olägenheter som därmed skulle vara förenade. Enligt beredningens uppfattning bortfaller dessa problem inom en mervärdeskatt. Nedan skall något behandlas vissa med mervärdeskatten sammanhängande konkreta spörsmål i syfte att klarlägga dess verkningar. Mervärdeskatten karakteriseras av den mellan företagen fördelade skatteuppbörden, vars två väsentliga element är erläggande av skatten på gjorda inköp (den ingående skatten) samt inbetalning av differensen mellan skatten på omsättningen och den ingående skatten. Såsom under kap. 28 klarlägges föreligger tekniska möjligheter att åstadkomma en snabb avlyftning av den ingående skatten, men en viss begränsad tid måste alltid få förflyta mellan erläggandet av den ingående skatten och dess avlyftning. Följden härav är en viss påverkan på likviditeten samt någon ränteeffekt. I en fortlöpande verksamhet utan extrema variationer i inköp och försäljning torde räntebelastning och räntevinst merendels utjämnas. Även om systemet förenas med snabb avlyftning av överskjutande ingående skatt kan vid t. ex. starka säsongvariationer någon räntebelastning kvarstå som icke låter sig helt eliminera. Med en rätt till restitution av överskjutande skatt begränsas dock räntebelastningen väsentligt. För det helt övervägande antalet skattskyldiga torde en räntevinst normalt inträda, vilket följer av att erläggandet av skatten till staten vid tillämpning av kontantprincipen tidsmässigt inträffar efter det den skattskyldige själv uppburit skatt av köparna. Företag med högt »mervärde», såsom inom t. ex. hantverk och servicenäringar, gör sålunda en räntevinst eftersom den skatt som skall inbetalas förskotteras av köparna, och skatten får därmed en likviditetsförbättrande effekt. Detta förhållande gör att mervärdeskatten icke kan påstås vara en belastning för arbetskraftskrävande i jämförelse med kapitalkrävande verksamhet. Den allmänna varuskatten utmärkes bl. a. av att den uttas på priset vid försäljning till konsument; skatten utgår m. a. o. på högsta möjliga beskattningsvärde. Detta är en fördel, som jämväl utmärker mervärdeskatten därest densamma omfattar samtliga produktions- och distributionsled. Som tidigare anförts föranleder den allmänna varuskatten, att de skattskyldigas omsättning i sin helhet blir skattepliktig såvitt avser detaljhandelsledet. I

104 den mån skatten uttas i andra led kommer den att omfatta endast en begränsad del av dessa företags omsättning, eftersom deras försäljning till återförsäljare är skattefri. Mervärdeskatten gör, att omsättningen i samtliga led blir i sin helhet skattebelagd, vilket underlättar kontrollen. Mervärdeskatten erbjuder i jämförelse med detaljhandelsskatten ytterligare kontrollmöjligheter genom att alla transaktioner blir skattebelagda och att skatten måste redovisas öppet i alla led utom detaljistledet. De fördelar, som är förenade med den allmänna varuskatten, utmärker sålunda även mervärdeskatten. Nedan skall några tekniska problem inom den allmänna varuskatten redovisas och en jämförelse göras med mervärdeskatten. Den allmänna varuskatten utgår från att säljaren skall bedöma huruvida köparen är återförsäljare eller producent som har rätt att inköpa vissa varor skattefritt. Ansvaret ligger härvid helt på säljaren. Detta är redan nu ett problem och vid en högre skattesats ett alltmer skärpt sådant. Det framstår som otillfredsställande att säljaren skall vara ekonomiskt ansvarig för en sådan bedömning. Vid utformningen av en generell indirekt skatt är det därför en naturlig strävan att anknyta skattskyldigheten till objektiva förutsättningar och att de speciella gränsdragningsproblem, som icke kan undgås, i tekniskt hänseende placeras inom den persons redovisning som har de faktiska möjligheterna att förete bevisning. Detta tekniska problem — vilket även är kvantitativt betydande och icke kan lösas inom den nuvarande allmänna varuskatten —- skulle genom en mervärdeskatt bortfalla. För att eliminera icke avsedda kumulativa verkningar har i förordningen om allmän varuskatt införts en regel av innebörd att skattefrihet föreligger för material som utnyttjas för produktions- och distributionsändamål. Erfarenheterna i Sverige liksom från andra länder visar, att det föreligger utomordentliga svårigheter att definiera materialbegreppet så att en likformig tillämpning blir möjlig. I praktiken är detta nära nog ogörligt och Riksskattenämndens i ämnet utfärdade anvisningar innebär inte heller någon fullständig kartläggning av materialbegreppets omfattning. Bedömningen måste i väsentlig grad ske utifrån förhållandena i det enskilda fallet. En lösning som skulle medföra tillfredsställande likformighet borde baseras på en principiellt riktig företagsekonomisk bedömning, något som i praktiken dock inte kan ske. Även om Riksskattenämndens anvisningar begränsat tolkningsproblemet föreligger dock så stora praktiska svårigheter med den nuvarande gränsdragningen att en förändring av lagstiftningen, därest denna skulle bestå, framstår som nödvändig. Som ett exempel på arten och omfattningen av dessa svårigheter kan nämnas, att stora företag inom verkstadsindustrin arbetar med flera tusen artiklar, vars skatterättsliga karaktär i varuskattehänseende är tveksam. Härtill kommer att artiklarnas karaktär ständigt förändras till följd av omläggningar i produktionsinriktning och produk-

105 tionsteknik. Genom den metodik, som tillämpas inom mervärdeskatten, elimineras hela detta problem. Man kan ställa frågan, om det inom den allmänna varuskattens ram kan vidtas förändringar, som om icke fullständigt så i väsentlig mån begränsar angivna svårigheter. Så torde måhända inte vara möjligt, eftersom gränsdragningsproblemet icke kan undgås utan endast förskjutas. Ett annat tekniskt problem, som förtjänar uppmärksamhet, är beskattningen av uttag av varor för produktiva ändamål. Om ett företag inköper en maskin för sin verksamhet träffas detta inköp av skatt enligt det för maskinen betingade vederlaget. Skulle emellertid företaget i egen regi tillverka maskinen, träffar skatten endast det för ändamålet ianspråktagna materialet i form av skattepliktigt uttag från lager av råvaror och material, däremot inte arbetskostnaden. Detta förhållande, som har en motsvarighet på tjänstebeskattningens område i fråga om reparationer i egen regi eller genom anlitande av utomstående, har gett vissa snedvridande effekter redan vid nuvarande skattesats. Inom ett mervärdeskattesystem bortfaller i princip detta problem. Den dubbelbeskattning, som utmärker den allmänna varuskatten i vissa förut nämnda hänseenden, uppträder jämväl vid uthyrningsverksamhet, vilket föranlett vissa olägenheter. Än starkare har sådana framträtt i fråga om den skattemässiga behandlingen av transporter, eftersom dessa endast är skattepliktiga därest de utförs av säljaren av varan. Skulle den allmänna varuskatten bibehållas kan det ifrågasättas om inte, för att snedvridningar skall undvikas, även transporterna måste indras under beskattningen, vilket emellertid samtidigt skulle öka inslaget av dubbelbeskattning. Även detta tekniska problem försvinner i ett mervärdeskattesystem, om detta ges en konsekvent utformning. I diskussionen om den allmänna varuskatten har den konjunkturpolitiska aspekten föga beaktats, vilket har sin förklaring däri att utgångspunkten hela tiden varit att den allmänna varuskatten skall vara en lågprocentig skatt. Även om man sålunda under förarbetena till den allmänna varuskatten ansåg sig ha mindre anledning att syssla med de konjunkturpolitiska problemen har icke minst de senaste årens erfarenheter föranlett kritik av att varuskatten på grund av tekniska skäl icke tillåter ett undantagande av investeringarna från varuskatt. Såsom ovan konstaterats är utgångspunkten för skatteberedningens utredning av den indirekta beskattningen, att den i framtiden skall vara relativt hög. Genom denna förskjutning av utgångspunkten blir de konjunkturpolitiska synpunkterna väsentligt intressantare än tidigare. Mervärdeskatten erbjuder härvidlag vissa möjligheter för en konjunkturstabiliserande politik. Utmärkande för mervärdeskatten är att företagens bokföring alltjämt liksom vid nettovinstbeskattningen skall vara en netto-

106 redovisning med avseende å skatterna samt att mervärdeskatten skall redovisas särskilt för den ingående och den utgående skatten. Skulle det av konjunkturpolitiska skäl i ett visst läge anses erforderligt att begränsa företagens likviditet eller att momentant belasta företagens investeringar med en särskild avgift skulle detta låta sig genomföra genom att avdragsrätten för ingående skatt uppskjutes eller på annat sätt begränsas. Sådana åtgärder är förenade med vissa komplikationer av teknisk natur, vilka närmare behandlas i kap. 28. En tidsbegränsad avvikelse från mervärdeskattens principiella utformning i fråga om investeringarna får alltså en liknande effekt som en investeringsavgift. Mervärdeskatten kan till följd av sin konstruktion även utnyttjas för att öka belastningen på konsumtionen utan att investeringarna påverkas. Detta torde såsom i kap. 28 närmare utvecklas kunna ske utan större tekniska komplikationer. En skatteform måste givetvis bedömas mot bakgrunden av de institutionella förhållanden som utmärker det land där skatten skall verka. Erfarenheter från utlandet och den argumentering, som där förs, har därför av beredningen prövats för svenskt vidkommande. I fråga om den indirekta beskattningen har den skattepolitiska diskussionen under senare tid varit livligast inom EEC. Eftersom medlemsstaterna i EEC också utgör mycket viktiga konkurrenter till Sverige är det på sin plats att kortfattat erinra om utvecklingen i dessa länder. I Romfördraget har väsentligen till följd av att olikheter i den indirekta beskattningen medfört konkurrenssnedvridning uppställts krav på en harmonisering av den indirekta beskattningen inom EEC. — Det bör härvid observeras att avgifter till socialförsäkringar icke jämställes med indirekta skatter i detta hänseende. — Arbetet inom EEC har resulterat i ett förslag till ministerrådet om en allmän övergång till mervärdeskatt i de sex länderna. Under en övergångsperiod skulle länderna i sina generella indirekta skatter utrensa varje kumulativt drag. Efter övergångsperioden skulle samtliga länder ha infört en mervärdeskatt omfattande produktionen och partihandelsledet. Detta förslag har allvarligt kritiserats av det gemensamma grossistförbundet inom EEC. Kritiken bygger på det ovan påpekade förhållandet att en beskattning t. o. m. grossistledet medför snedvridningar, vilka man svårligen kan komma till rätta med. Denna kritik har besvarats av kommissionens experter, som förklarat att en mervärdeskatt som konsekvent genomföres och således omfattar jämväl detaljhandeln undanröjer den berättigade kritiken. I förslaget till ministerrådet har också förutsatts att deltagarländerna, om de så önskar, kan tillämpa mervärdeskatten i hela produktionen och distributionen. Länderna har att välja mellan en sådan lösning eller att komplettera med en detaljhandelsskatt. Förslaget är f. n. föremål för överarbetning i syfte bl. a. att åstadkomma en övergång till mer-

107 värdeskatt i ett steg. På marknader utanför EEG skulle sålunda medlemsstaterna konkurrera med varor, som icke belastas med någon generell indirekt skatt. Inom EEC är det endast Frankrike som för närvarande tillämpar en mervärdeskatt. Denna infördes år 1954 och ersatte en tidigare u r en bruttoomsättningsskatt framvuxen produktionsskatt. Den franska mervärdeskatten, taxe sur la valeur ajoutée (TVA), är emellertid av historiska och andra skäl begränsad till produktionen och grosshandeln i vidsträckt mening. Åtskilliga försök har gjorts att göra skatten mera generell och låta den omfatta även övriga generella indirekta skatter. I Frankrike tillämpas nämligen vid sidan av TVA en skatt på tjänsteprestationer och en kommunal detaljhandelsskatt samt ett stort antal punktskatter. Den kritik som i Frankrike riktas emot mervärdeskatten grundas framförallt på det komplicerade system som dessa olika skatter tillsammans utgör. Därtill kommer att mervärdeskatten har differentierats genom att skilda slag av varor belastas med skatt efter olika satser. Den franska regeringen har nyligen förklarat sig vilja reformera mervärdeskatten i syfte att göra den mera konsekvent och enhetlig. Något beslut har som nämnts ännu icke fattats av EEC:s ministerråd i fråga om harmoniseringen av de indirekta skatterna men Västtyskland har ändock börjat planlägga en övergång till mervärdeskatt. Den nuvarande tyska kaskadskatten, som infördes år 1916, har kommit att präglas av en mängd specialbestämmelser och har trots detta och den nominellt låga skattesatsen vissa samhällsekonomiska och företagsstrukturella verkningar som starkt kritiserats. Den västtyska regeringen har år 1963 framlagt en proposition om införande av en mervärdeskatt. Propositionen, som nu godkänts vid första läsningen, har föregåtts av en hel serie vetenskapliga och andra utredningar och varit föremål för remissförfarande. I det remitterade förslaget ävensom i propositionen har mervärdeskatten utformats väsentligen såsom en konsumtionsskatt med en uppbörd i hela produktionen och distributionen. De långtgående begränsningar, som utmärker den franska mervärdeskatten och vilka medför snedvridningar och administrativa besvärligheter, har i förslaget således icke accepterats. Slutligen må nämnas att England sedan senaste världskriget har ett system av punktskatter som uttages i grossistledet (purchase tax). Någon beskattning sker i princip icke av investeringar och någon verkan på export och import har icke dessa skatter, ett förhållande som givit den skattepolitiska diskussionen en annan inriktning än på kontinenten. Under efterkrigstiden har en tendens förmärkts att göra beskattningen något mera likformig. En statlig kommitté har nyligen avlämnat ett betänkande »Report of the Committee on Turnover Taxation», vari behandlas bl. a. frågan om ersättande av purchase tax med en bruttoomsättningsskatt eller en mervärdeskatt. Kommittén avstyrker en dylik omläggning.

108 En redogörelse för huvuddragen av den franska mervärdeskatten och den västtyska propositionen om mervärdeskatt samt en sammanfattning av vissa delar av det engelska kommittébetänkandet lämnas i den vid detta betänkande fogade bilaga 3. I det föregående har beredningen sökt att ingående belysa verkningarna i skilda hänseenden av de generella indirekta skatter som kan vara aktuella i en diskussion om det framtida skattesystemet. Vid det betydande skatteuttag genom indirekt skatt, som beredningen förordat, måste stor varsamhet iakttas vid valet av skatteform så att icke blott den valda skattens allmänna verkningar utan även dess verkningar på begränsade områden blir godtagbara. Vid granskningen av olika alternativ har befunnits, att en bruttoomsättningsskatt icke är förenlig med de krav, som bör ställas på den generella konsumtionsskatten. Vid en jämförelse mellan den allmänna varuskatten och mervärdeskatten vid ett högt skatteuttag anser beredningen, att de med den allmänna varuskatten förenade olägenheterna skulle komma att bli alltför svårbemästrade och att dessa väsentligen undvikes i en skatt av mervärdeskattetyp. Även om genomgripande ändringar vidtages i varuskatten skulle den bli underlägsen mervärdeskatten. Beredningen har sålunda kommit till den uppfattningen att mervärdeskatten med hänsyn till den likformiga belastningen av konsumtionen samt dess verkningar för näringslivet äger bestämda företräden framför övriga skatteformer. Dess höga avkastningsförmåga möjliggör också ett slopande av punktskatterna i den omfattning, som tidigare angivits, samt ett ersättande av energiskatten med en beskattning av bränsle- och energiförbrukningen inom mervärdeskattens ram. Beredningen har mot bakgrunden av vad nu och ovan anförtsutarbetat ett förslag till en så långt möjligt konsekvent utformad mervärdeskatt omfattande samtliga produktions- och distributionsled. Såsom tidigare angivits följer av beredningens principiella ståndpunktstagande till skatte- och avgiftssystemets framtida utformning, att ca 8 300 miljoner kr. år 1970 skall uttas i generell indirekt skatt. Med det av beredningen föreslagna beskattningsområdet för mervärdeskatten blir skattesatsen 13 procent på ett beskattningsvärde, vari skatten ej inräknas. Denna skattesats motsvarar en skattesats av 11,5 procent på ett beskattningsvärde, vari skatten inkluderas. I jämförelse med den nuvarande allmänna varuskatten, som uttas på ett beskattningsvärde inklusive skatt, innebär beredningens förslag sålunda en höjning av skattesatsen från 6 till 11,5 procent. Av denna höjning motsvarar ca 2 procentenheter det skattebortfall som uppkommer genom den förordade punktskatteawecklingen. Det må även omnämnas att en eliminering av det kumulativa inslaget i den allmänna varuskatten skulle erfordra en höjning av skattesatsen för denna från 6 till 7,5 ä 8 procent. I detta sammanhang må tilläggas, att en höjd generell varubeskattning av ovan antydd konstruktion skulle förrycka relationen i den nuvarande

109 skattebelastningen mellan varor i allmänhet och sådana som nu är föremål för punktbeskattning. Beredningen har särskilt uppmärksammat skattebelastningen på motorbränsle. För att inte förrycka den nuvarande, av delvis speciella skäl betingade särskilda belastningen på dessa drivmedel förordas vissa skatteändringar för dessa varors vidkommande. Beredningen återkommer härtill i kap. 30.

AVDELNING III

SOCIALFÖRSÄKRINGENS FINANSIERING

K A P I T E L 10 Inledning

Den svenska socialförsäkringen består av flera olika försäkringsgrenar, av vilka de mest betydelsefulla utgöres av folkpensioneringen, försäkringen för tilläggspension samt sjuk- (och moderskaps)försäkringen1. En särställning i viss mån inom socialförsäkringssystemet intar yrkesskadeförsäkringen, som är en kombination av flera av de andra grenarna. Till socialförsäkringarna hänföres jämväl arbetslöshetsförsäkringen, som skiljer sig från de övriga bl. a. därigenom, att denna försäkring ej är obligatorisk utan bygger på frivillig anslutning till arbetslöshetskassor, vilka bildats inom ramen för den fackliga organisationen. De olika socialförsäkringarna har historiskt sett vuxit fram successivt och i åtskilliga hänseenden oberoende av varandra. Samordningen mellan dem vållade i tidigare skeden som regel inga större problem, bl. a. därför att förmånerna var relativt blygsamma. Den etappvisa utbyggnaden och omdaningen av socialförsäkringssystemet medförde emellertid, att de olika försäkringsgrenarna i ökad utsträckning kom att täcka samma eller näraliggande områden. Det kom att framstå som alltmera klart, att socialförsäkringen borde utformas som ett enhetligt system, som genom sina olika komponenter skänkte den enskilde ett tillfredsställande ekonomiskt skydd. E n omfattande reformverksamhet igångsattes, som bl. a. hade till målsättning en i materiellt och administrativt hänseende förenhetligad socialförsäkring. Detta reformarbete är numera i väsentliga stycken genomfört. Vid 1962 års vårriksdag fattades beslut, som innebar betydelsefulla materiella nyheter inom de viktigaste socialförsäkringarna — folkpensioneringen, tilläggspensioneringen samt sjukförsäkringen. Samtidigt sammanfördes huvudbestämmelserna om dessa försäkringsgrenar i ett enda lagverk lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring. Denna lag, som trädde i kraft den 1 januari 1963, ersatte bl. a. de förut gällande särskilda lagarna om allmän sjukförsäkring, om moderskapshjälp, om folkpensionering samt om försäkring för allmän tilläggspension. Socialförsäkringen av i dag ger helhetsbilden av ett relativt enhetligt trygghetssystem, i vilket de olika försäkringsgrenarna ingår som komponenter. Utanför lagen om allmän försäkring ligger emellertid alltjämt yr1 I enlighet med den terminologi, som begagnas i lagen om allmän försäkring, användes i det följande termen sjukförsäkring för att beteckna den kombinerade sjuk- och moderskapsförsäkringen.

114 kesskade- och arbetslöshetsförsäkringarna. Den förra försäkringsgrenen regleras i lagen den 14 maj 195b (nr 2b3) om yrkesskadeförsäkring och den senare i förordningen den Ib december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor. Yrkesskadeförsäkringen är för närvarande föremål för översyn av särskild kommitté. Målsättningen för reformarbetet torde vara att inpassa denna försäkring i det omdanade enhetliga socialförsäkringssystemet. I fråga om arbetslöshetsförsäkringen föreligger ett kommittébetänkande (SOU 1963: 40), enligt vilket denna försäkringsgren jämväl för framtiden föreslås skola vara utformad som en frivillig försäkring, som i lagtekniskt hänseende är fristående från lagen om allmän försäkring. Proposition i ämnet har förelagts 1964 års riksdag. Vad beträffar socialförsäkringens finansiering har i huvudsak tre olika finansieringskällor stått till buds, nämligen avgifter av de försäkrade (egenavgifter) avgifter av arbetsgivarna (arbetsgivaravgifter) samt skatter (stats- och kommunalskatter). I sammanhanget må vidare nämnas den typ av finansiering som består däri, att avkastning av fondmedel tas i anspråk för att täcka försäkringskostnaderna. Särskilt inom tilläggspensioneringen kan detta finansieringssätt förväntas bli av betydelse. Olika finansieringsformer har under skilda tidsperioder och för olika försäkringsgrenar tillämpats i varierande omfattning. Utan att av en sådan indelning dra några mer vittgående slutsatser kan utvecklingen av finansieringsmetoderna inom socialförsäkringslagstiftningen indelas i huvudsakligen tre perioder. Den första perioden varade alltifrån socialförsäkringarnas tillkomst fram till ungefär 1930-talets början. Den då vanligen tillämpade finansieringsprincipen byggde i väsentlig utsträckning på egenavgifter, som avvägdes efter i stort sett försäkringsmässiga grunder. Härtill kom relativt mindre betydande statsbidrag. Arbetsgivaravgifter såsom finansieringskälla kom till användning endast inom yrkesskadeförsäkringen. Den andra epoken sträckte sig över 1930- och 1940-talen. Under denna inträdde en förskjutning i riktning mot en ökad användning av de allmänna skatterna som finansieringskälla. Framförallt genom 1946 års folkpensionsreform utformades sålunda folkpensioneringen med ett dominerande inslag av skattefinansiering. Under 1950-talet och tiden därefter — som representerar det tredje utvecklingsskedet — inträdde ett ökat inslag av avgiftsfinansiering såväl i form av egenavgifter som arbetsgivaravgifter. Standardhöjningar och andra förbättringar inom folkpensioneringen finansierades i ej obetydlig utsträckning genom höjda folkpensionsavgifter. Den obligatoriska sjukförsäkringen, som trädde i kraft år 1955, innebar ett steg i riktning mot ökad avgiftsfinan-

115 siering även om inslaget av skattebidrag, särskilt till grundförmånerna inom försäkringen, var betydande. Genom denna reform, som innebar en relativt långtgående samordning mellan yrkesskadeförsäkringen och sjukförsäkringen, erhöll arbetsgivaravgifterna ökad betydelse såsom finansieringskälla. Beslutet år 1959 om införande av den allmänna tilläggspensioneringen med dess uteslutande finansiering genom egen- och arbetsgivaravgifter innebar ytterligare ett väsentligt steg mot ökad avgiftsfinansiering. Under det reformarbete, som ledde fram till lagen om allmän försäkring, lämnades principerna för de olika försäkringsgrenarnas finansiering orubbade. Endast i den utsträckning som nödvändiggjordes av förslagen till förbättrade förmåner framlades förslag till finansiering av kostnaderna, vilka byggde på en fortsatt tillämpning av de dittills inom de olika försäkringsgrenarna använda finansieringsformerna. Oaktat reglerna om folkpensionering, tilläggspensionering och sjukförsäkring samordnats i materiellt hänseende och sammanförts i en lag gäller således i huvudsak skilda finansieringsbestämmelser för dessa försäkringsgrenar. Även yrkesskadeförsäkringen följer sitt eget finansieringssystem och detsamma är fallet med arbetslöshetsförsäkringen.

KAPITEL 11 Gällande rätt m.in.

Den allmänna försäkringen består som nämnts av folkpensioneringen, försäkringen för tilläggspension samt sjukförsäkringen. Till försäkringen är anslutna en frivillig pensionsförsäkring och en frivillig sjukpenningförsäkring. Försäkrade enligt lagen om allmän försäkring är dels svenska medborgare, dels utlänningar som är mantalsskrivna i riket. Att en person är försäkrad innebär ej i och för sig, att han omfattas av alla förmåner eller förpliktelser enligt lagen. Närmare bestämmelser om i vilken utsträckning så är fallet finnes angivna för de olika försäkringsgrenarna. I viss utsträckning gäller olika regler för svenska medborgare och för utlänningar. Den allmänna försäkringen är obligatorisk med automatisk anslutning. Undantagande är dock möjligt i viss i lagen angiven utsträckning. Försäkrad, som är bosatt i riket, skall vara inskriven hos allmän försäkringskassa från och med den månad varunder han fyller 16 år. Inskrivningen har särskild betydelse för sjukförsäkringen såtillvida, att den ligger till grund för rätten till sjukpenningförmåner samt för avgiftsberäkningen. Folkpensioneringen Omfattning och utformning

Rätt till folkpension tillkommer svensk medborgare, som är mantalsskriven i riket eller som varit mantalsskriven här för det år, under vilket han fyllt 62 år och för de fem åren närmast dessförinnan. Pensionsrätten var tidigare i princip begränsad till att avse endast här i riket mantalsskrivna svenska medborgare, men i samband med 1962 års reform uppmjukades detta krav. Genom särskilda överenskommelser har reglerna om folkpension gjorts tillämpliga på här bosatta medborgare i flera europeiska länder, däribland de nordiska länderna. Enligt överenskommelserna uppställes för rätt till pension krav på vistelse i Sverige vissa år, olika för olika fall. Möjligheter föreligger också — främst för medborgare i de nordiska länderna, som flyttar från Sverige till annat nordiskt land — att i samband med sådan flyttning behålla rätt till folkpension, som börjat uppbäras.

117 Folkpensioneringens syfte är att garantera envar medborgare en viss försörjningsnivå, som kan anses utgöra en minimistandard. Alltefter pensionsanledningen benämnes förmånerna inom folkpensioneringen ålderspension, förtidspension och familjepension (änke- och barnpension). De generella förmånerna kompletteras med vissa andra förmåner, såsom barntillägg och invaliditetstillägg samt hustrutillägg och kommunala bostadstillägg. Bestämmelserna rörande de båda sistnämnda förmånerna avviker i viss utsträckning från vad som eljest gäller inom folkpensioneringen. Det h a r därför ansetts motiverat att ej reglera dessa förmåner i lagen om allmän försäkring utan i stället inta bestämmelserna härom i en särskild författning. Rätt till ålderspension tillkommer försäkrad normalt från och med den månad, varunder han fyller 67 år. Efter mönster av vad som redan förut gällde inom tilläggspensioneringen och i syfte att i detta hänseende åstadkomma enhetlighet mellan pensionsformerna gäller numera också i fråga om folkpensioneringen en individuellt rörlig pensionsålder med rätt till förtida respektive uppskjutet uttag av folkpension. Ålderspension må sålunda åtnjutas tidigast från och med den månad, då den försäkrade uppnår 63 års ålder, eller ock uppskjutas och börja uttas först efter 67 års ålder. Vid förtida uttag minskas pensionen på visst sätt och uppskjutes uttaget ökas den på motsvarande sätt. Har försäkrad rätt till såväl folkpension som tilläggspension skall pensionsåldern, bortsett från vad som gäller enligt särskilda övergångsbestämmelser, vara densamma för båda pensionsdelarna. Förtidspension från folkpensioneringen tillkommer försäkrad, som fyllt 16 år, för tid före den månad då han fyller 67 år eller ålderspension dessförinnan börjar utgå till honom, om hans arbetsförmåga på grund av sjukdom eller vanförhet är varaktigt nedsatt med minst hälften. Kan nedsättningen av arbetsförmågan ej anses varaktig men kan den antas bli bestående avsevärd tid äger den försäkrade rätt till folkpension i form av sjukbidrag. Rätt till änkepension från folkpensioneringen föreligger i regel för änka, som har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn under 16 år, samt för annan änka, som vid makens död fyllt 36 år och varit gift med honom minst 5 år. Barnpension tillkommer barn under 16 år, vars far eller mor eller båda föräldrar avlidit. Hustrutillägg kan tillkomma hustru till den som åtnjuter ålders- eller förtidspension, om hustrun fyllt 60 år och själv ej åtnjuter folkpension samt makarna varit gifta minst 5 år. Det kommunala bostadstillägget utgör en förmån, som kommunerna själva äger besluta om. Det kan utgå till den som åtnjuter ålderspension, förtidspension eller änkepension och är mantalsskriven inom kommunen. Varken hustrutillägg eller kommunalt

118 bostadstillägg kan utgå till den som uttagit förtida ålderspension, förrän han uppnått 67 års ålder. Storleken av folkpensionsförmånerna uttryckes i lagen om allmän försäkring såsom procentdelar av det med utgångspunkt från prisläget i september 1957 indexreglerade basbeloppet. Basbeloppet utgör 4 000 kr i 1957 års penningvärde. Genom att basbeloppet följer skiftningar i prisläget kommer därigenom pensionsförmånernas storlek att anpassas efter prisutvecklingen. Sålunda anges exempelvis ålderspensionsbeloppet till en pensionär, vars make ej är berättigad till folkpension, till 90 procent av basbeloppet, dvs 3 600 kr om man utgår från ett basbelopp av 4 000 kr. Utgångspunkten för nivåangivelsen är den målsättning, statsmakterna redan tidigare uttalat sig för med sikte på år 1968, nämligen såvitt avser ålderspension 3 600 k r för ensamstående och 5 400 kr för två makar, allt uttryckt i 1957 års penningvärde. Av tekniska skäl har emellertid folkpensionernas anknytning till basbeloppet inte kunnat genomföras i samband med ikraftträdandet av lagen om allmän försäkring utan uppskjutits till en senare tidpunkt. Under en övergångstid bibehålles därför tidigare regler inom folkpensioneringen med fasta indextillägg. Ålderspension (inklusive indextillägg samt av innevarande års riksdag beslutade standardtillägg), som börjar utgå vid 67 år, uppgår fr. o. m. den 1 juli 1964 till 3 775 k r för ensamstående och till 5 900 kr för två makar, som båda uppbär folkpension. Hel förtidspension samt hel änkepension är av samma storlek som ålderspensionen. Inkomstprövningen inom folkpensioneringen har begränsats och förmånerna är numera i regel ej föremål för sådan prövning. Efter 1962 års reform är sålunda hustrutillägg och kommunala bostadstillägg samt änkepensioner i anledning av dödsfall före den 1 juli 1960 de enda inkomstprövade folkpensionsförmånerna. Folkpensionsförmåner är med ett par mindre betydelsefulla undantag enligt skattelagstiftningen att hänföra till skattepliktig inkomst. Den vars enda eller huvudsakliga inkomst utgöres av folkpension skall dock anses ha sådan nedsatt skatteförmåga, som berättigar till extra avdrag vid beskattning. Vid sidoinkomster upp till viss storleksordning avtrappas successivt detta extra avdrag.

Finansiering Kostnaderna för folkpensioneringen bestrides av staten med bidrag från kommunerna. Till statsverket inflyter, förutom kommunbidragen, folkpensionsavgifter samt avkastningen av folkpensioneringsfonden. Folkpensionsavgifterna redovisas numera å inkomstskattetiteln och ej, såsom tidigare skedde, å en särskild inkomsttitel i riksstaten. Bestämmelserna om folkpensionsavgift är intagna i lagen den 25 maj 1962 (nr 398) om finansiering av folkpensio-

119 neringen. I denna lag återfinnes jämväl reglerna om kommunernas bidragsskyldighet till folkpensioneringen. Dessa sistnämnda bestämmelser, som undergick vissa ändringar i samband med 1962 års reform, har angetts ha provisorisk karaktär i avvaktan på resultatet av frågans behandling inom 1958 års skatteutjämningskommitté. Svensk medborgare skall erlägga folkpensionsavgift för varje år, då för honom beräknats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst, under förutsättning att han vid utgången av detta år fyllt minst 18 och högst 66 år samt att han varit mantalsskriven här i riket för året näst före taxeringsåret. Avgiftsbefrielse gäller dock för den, som för december månad året näst före taxeringsåret åtnjutit folkpension i form av ålderspension eller förtidspension, ävensom för den, som avlidit före ingången av året näst före taxeringsåret. Ej heller skall folkpensionsavgift erläggas av den, för vilken den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ej uppgår till 2 400 kr. Skall han taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser samt är den med vilken han skall samtaxeras ej enligt vad nyss sagts fritagen från skyldighet att erlägga folkpensionsavgift, beräknas denna nedre gräns för avgiftspåföring med hänsyn till deras sammanlagda taxerade inkomst. Folkpensionsavgiften utgår med 4 procent av den taxerade inkomsten men är maximerad — lika för två makar tillsammans och för en ensamstående avgiftspliktig — till 600 kr. Vid samtaxering skall iakttas att, om vardera har en taxerad inkomst överstigande 7 500 kr, envar påföres pensionsavgift med 300 kr. Om endast den ene har en taxerad inkomst överstigande 7 500 kr minskas i förekommande fall dennes avgift så att sammanlagda beloppet av avgifterna ej överstiger 600 kr. En särskild s. k. upptrappningsregel, som mildrar uppkommande tröskelproblem, gäller såtillvida, att vid 2 400 kr taxerad inkomst avgiften bestämmes till 10 kr och avgiften stiger sedan med en femtedel av inkomsten i vad denna överstiger 2 400 kr, till dess att 4 procent av den taxerade inkomsten kan tas ut, dvs vid 2 940 kr taxerad inkomst. Vid tillämpning av upptrappningsregeln skall avgiftspliktiga som samtaxeras anses som en avgiftspliktig samt avgiftsbeloppet fördelas mellan dem i förhållande till värderas taxerade inkomst. Har avgiftspliktig åtnjutit avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga skall vid beräkningen av avgiften med taxerad årsinkomst avses vad som återstår sedan den taxerade inkomsten minskats med nämnda avdrag. För folkpensionsavgift, som dödsbo kan ha att erlägga, kan befrielse under vissa förutsättningar medges. Folkpensionsavgiften påföres i den kommun där för den avgiftspliktige beräknats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst. Den uppbäres samtidigt med de allmänna inkomstskatterna. Folkpensionsavgiften har utgått efter växlande regler. Enligt 1946 års lag om folkpensionering var avgiften ursprungligen en procent av den till

120 statlig inkomstskatt taxerade inkomsten samt maximerad till 100 k r för ensamstående och 200 k r för makar. År 1953 höjdes avgiften till 1,8 procent av den taxerade inkomsten med ett maximum av 180 kr för ensamstående och 360 kr för makar. År 1956 höjdes uttaget till 2,5 procent av den taxerade inkomsten. Samtidigt höjdes även maximibeloppen i motsvarande grad, dvs till 250 kr för ensamstående och till 500 k r för makar. År 1958 höjdes avgiften till 4 procent av den taxerade inkomsten med ett maximibelopp av 600 kr såväl för ensamstående som för två makar. De nu gällande bestämmelserna om avgiftsuttag tillkom år 1961, då den nedre gränsen för avgiftsplikt höjdes från förutvarande 1 200 k r till 2 400 k r taxerad inkomst. Kommunernas årliga bidrag till folkpensioneringen avser kostnaderna för följande förmåner, som under året utbetalats för inom kommunen mantalsskrivna pensionsberättigade, nämligen förtidspensioner jämte barntilllägg till sådana pensioner, änkepensioner i anledning av dödsfall, som inträffat före den 1 juli 1960, hustrutillägg samt kommunala bostadstillägg. Bidragsreglerna har utformats så, att bidragens storlek inom vissa gränser kan variera, beroende på skatteunderlaget i kommunen.

Kostnader De totala folkpensionskostnaderna för år 1964 kan beräknas uppgå till sammanlagt 4 010 miljoner kr. Därav utgör kommunernas bidrag ca 660 miljoner k r och avkastningen av folkpensioneringsfonden 56 miljoner kr. Folkpensionsavgifterna för nämnda år beräknas inbringa ca 1 300 miljoner kr och återstående andel av kostnaderna eller ca 2 000 miljoner k r täcks av andra inkomster på statens driftbudget. Fördelningen mellan olika finansieringskällor inom folkpensioneringen har undergått förskjutningar från tid till annan. Tabell 18 avser att belysa utvecklingen i detta hänseende under perioden 1954—1964. Som framgår av tabellen har de statliga kostnaderna för folkpensioneringen, i fasta belopp, undergått en ej obetydlig ökning de senaste åren. Statens relaTabell 18. Folkpensionskostnadernas fördelning på finansieringskällor Kommunerna

Försäkrade

Räntor m . m .

/o

milj. kr

milj. kr

/o

milj. kr

Staten

År

milj. kr

0/

/o

0/

Summa milj. kr

/o

/o

1954 1956 1958 1960 1962 1964

925 1 082 1 216 1 065 1 482 1 994

60 60 55 41 46 50

209 272 304 367 480 660

13 15 14 14 15 17

381 427 641 1 101 1 210 1 300

25 24 29 43 37 32

27 27 35 58 55 56

2 1 2 2 2 1

1 541 1 809 2 196 2 590 3 227 4 010

100 100 100 100 100 100

121 tiva andel har emellertid sjunkit under den större delen av perioden. För de senaste åren uppvisar dock statens kostnader en relativ stegring, vilket är en följd av att de senast beslutade höjningarna av folkpensionerna ej föranlett någon höjning av folkpensionsavgiften. Kommunbidragen, i absoluta tal, har ökat avsevärt men den relativa andelen har förändrats i väsentligt mindre grad under perioden. De försäkrades avgifter har ökat både beloppsmässigt och procentuellt. Påfallande är ökningen i avgiftsuttag mellan åren 1958 och 1960, vilket sammanhänger med en då beslutad höjning av folkpensionsavgiften.

Försäkringen för tilläggspension Omfattning och utformning

Försäkringen för tilläggspension utgör en påbyggnad av folkpensioneringen. Den avser att åt de förvärvsarbetande bereda pensionsförmåner, som tillsammans med folkpensionen står i viss relation till storleken av de arbetsinkomster, de försäkrade haft under sin aktiva tid. Den pensionsgrundande inkomsten inom tilläggspensioneringen beräknas på grundval av den försäkrades inkomst av förvärvsarbete under åren från och med det, då han fyller 16 år, till och med det, då han fyller 65 år. Pensionsgrundande inkomst beräknas både för svenska medborgare och här i riket mantalsskrivna utlänningar. Den som tillgodoräknats pensionspoäng enligt försäkringen betraktas alltjämt såsom försäkrad även om han ej längre uppfyller förutsättningarna om medborgarskap eller mantalsskrivning. Pension kan följaktligen tillkomma utlänningar jämväl under tid, då de ej är bosatta här i landet. De medborgarskaps- och mantalsskrivningsvillkor, som uppställts inom folkpensioneringen, saknar således motsvarighet för tilläggspensioneringens del. Tilläggspensioneringen är i princip obligatorisk, ehuru i begränsad utsträckning möjligheter föreligger att ställa sig utanför densamma genom s. k. undantagande. Rätt till tilläggspension grundas på inkomst av förvärvsarbete, vartill räknas huvudsakligen löneinkomster (inkomst av anställning) samt inkomst av rörelse eller jordbruk (inkomst av annat förvärvsarbete). Den pensionsgrundande inkomsten utgöres emellertid ej av hela summan av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete, som en försäkrad kan ha haft. En del av inkomstbortfallet kompenseras nämligen redan genom folkpensionen. Tilläggspensionen beräknas därför endast under hänsynstagande till vad som ligger över en viss gräns, det s. k. basbeloppet, vilket som tidigare nämnts utgör 4 000 kr i 1957 års penningvärde. Basbeloppet uppgår för närvarande till 4 800 kr. Tilläggspensionen skall emellertid ej kompensera hur stort inkomstbortfall som helst. Den lön, som en anställd uppbär under ett kalenderår, blir pensions-

122 grundande endast i vad den ligger mellan basbeloppet och ett maximibebpp, som motsvarar 7,5 gånger basbeloppet. De olika pensionsförmåner som kan utgå är — i likhet med vad som gäller inom folkpensioneringen — ålderspension, förtidspension och familjepension (änke- och barnpension). Pensionsåldern i vad avser ålderspensionen är densamma som gäller inom folkpensioneringen med möjlighet såväl till förtida som uppskjutet uttag av pensionsförmånerna. Ålderspensionens storlek beror dels på antalet år, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats, dels på storleken av pensionspoäng. Full ålderspension, som börjar utgå vid 67 års ålder, utgör 60 procent av produkten av basbeloppet för den månad, för vilken pensionen skall utges, och medeltalet av de pensionspoäng som tillgodoräknats den försäkrade eller, om pensionspoäng tillgodoräknats honom för mer än 15 år, medeltalet av de 15 högsta poängtalen (femtonårsregeln). Har pensionspoäng tillgodoräknats för mindre än 30 år, reduceras dock produkten med en trettiondel för varje år, som antalet poängår understiger 30 (trettioårsregeln). I pensioneringens inledningsskede gäller särskilda övergångsregler. Förutsättningarna för erhållande av förtidspension, änkepension eller barnpension är — ehuru med väsentliga skiljaktigheter — i princip likartade med förutsättningarna för erhållande av motsvarande förmåner enligt folkpensioneringen. Såsom nämnts har en försäkrad möjlighet att individuellt anmäla undantagande från försäkringen för tilläggspension, såvitt avser inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Undantagandet gäller i så fall även tillläggssjukpenning, som härrör från inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Pensionsförmåner enligt försäkringen för tilläggspension utgör skattepliktig inkomst. Finansiering Tilläggspensioneringen finansieras enligt ett fördelningssystem utanför statsbudgetens ram. Den modifikationen från ett renodlat sådant system föreligger såtillvida som en betydande fondbildning sker. Kostnaderna för tilläggspensioneringen finansieras helt genom avgifter och avkastning av de fondmedel, som bildats av avgifterna. Några statsbidrag skall således ej förekomma utan avgifterna skall vara så avvägda, att de tillsammans med fondavkastningen förslår till bestridande av pensionsutbetalningar, förvaltningskostnader och andra försäkringen åvilande utgifter ävensom till den fondering som finnes erforderlig. Avgifterna är av två slag, nämligen dels avgifter från arbetsgivare för de anställda (arbetsgivaravgift), dels egenavgifter avseende inkomst av annat förvärvsarbete än anställning {tilläggspensionsavgift).

123 Arbetsgivaravgiften är av kollektiv karaktär och beräknas på grundval av vad arbetsgivaren utbetalat i löner under året sedan därifrån dragits dels ett belopp, motsvarande basbeloppet multiplicerat med det genomsnittliga antalet arbetstagare under året, dels för varje arbetstagare sådan del av lön, som för år räknat överstigit 7,5 gånger basbeloppet. Dessa begränsningar i avgiftsunderlaget har främst sin grund i att man strävat efter att i princip endast sådana inkomster, som ger pensionsrätt, skall grunda avgiftsplikt. Vidare skall vid beräkningen av arbetsgivaravgift bortses från arbetstagare, som vid årets ingång uppnått 65 års ålder, ävensom från sådana arbetstagare, vilkas lön under året ej uppgått till 300 kr. Med inkomst av anställning kan jämställas vissa andra arbetsersättningar, nämligen i de fall då den som betalat ut ersättningen åtagit sig att erlägga arbetsgivaravgift. För pensionsgrundande inkomst av annat förvärvsarbete än anställning och i förekommande fall även av sådana mindre lönebelopp, som ej inräknas i underlaget för beräkning av arbetsgivaravgift, skall den försäkrade erlägga tilläggspensionsavgift. Denna egenavgift beräknas på den pensionsgrundande inkomsten i den mån denna härrör från ifrågavarande inkomster inom ramen för en nedre och en övre gräns på liknande sätt som gäller vid beräkningen av arbetsgivaravgift. Tilläggspensionsavgift erlägges endast för pensionsgrundande inkomst, vilket bl. a. innebär att avgift ej påföres försäkrad för år efter det under vilket han fyllt 65 år. Arbetsgivaravgifter och tilläggspensionsavgifter utgår efter en procentsats, som fastställes av Konungen med riksdagen. Procentuttaget utgör för år 1964 7 och har för tiden därefter t. o. m. år 1969 fastställts att öka med en halv procentenhet om året. Pensionsmyndigheten (riksförsäkringsverket) skall vart femte år lägga fram förslag om avgiftsuttaget. Arbetsgivaravgifterna till tilläggspensioneringen är i likhet med vad som gäller beträffande tilläggspensionsavgifterna avdragsgilla vid inkomsttaxeringen. Den pensionsgrundande inkomsten bestämmes för varje i Sverige bosatt försäkrad av den lokala skattemyndigheten, medan registrering av pensionsgrundande inkomst samt beräkning och registrering av pensionspoäng ombesörj es av den allmänna försäkringskassa, som den försäkrade tillhör. Arbetsgivaravgifterna till tilläggspensioneringen beräknas av riksförsäkringsverket gemensamt med arbetsgivarnas avgifter till sjukförsäkringen samt avgifterna på grund av obligatorisk yrkesskadeförsäkring hos riksförsäkringsverket (och i förekommande fall till byggnadsforskningen). Avgifter, som uppgår till högst 1 000 kr, påföres i regel i samband med uppbörden av slutlig skatt för inkomståret, medan övriga avgifter uppbäres av riksförsäkringsverket genom ett särskilt uppbördsförfarande. Tilläggspensionsavgifterna behandlas i huvudsak på samma sätt som arbetsgivaravgifterna

124 för mindre arbetsgivare. Dock uträknas tilläggspensionsavgiften direkt av den lokala skattemyndigheten i samband med beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten. En närmare redogörelse för debiterings- och uppbördsförfarandet lämnas i ett senare sammanhang. Av de inflytande pensionsavgifterna bildas såsom nämnts en fond —- allmänna pensionsfonden. Fondförvaltningen ombesörj es av tre styrelser. Första fondstyrelsen förvaltar arbetsgivaravgifter, som erlägges av stat och kommun, andra fondstyrelsen arbetsgivaravgifter från enskilda större arbetsgivare (minst 20 anställda) samt tredje fondstyrelsen övriga arbetsgivaravgifter samt egenavgifter.

Kostnader Pensionsutbetalningar började först under år 1963 och då endast i obetydlig omfattning. Pensionsutbetalningarna under det första året uppgick till ca 35 miljoner kr. Därefter kommer utbetalningarna att successivt öka. Under den första tiden kommer dock avgifterna att betydligt överstiga vad som utbetalas i pensionsförmåner. För år 1964 kan avgifterna beräknas uppgå till ca 2 360 miljoner kr, varav 2 140 miljoner kr utgör arbetsgivaravgifter och 220 miljoner kr utgör tilläggspensionsavgifter.

Sjukförsäkringen Omfattning och utformning

Den allmänna sjukförsäkringen är avsedd att vid sjukdom eller barnsbörd bereda hjälp dels i form av ersättning för utgifter för sjukvård eller förlossning (sjukvårdsförsäkring), dels i form av en för dag beräknad ersättning för inkomstbortfall i anledning av sjukdom eller barnsbörd (sjukpenningförsäkring). Envar svensk medborgare eller här i riket mantalsskriven utlänning skall vara inskriven i allmän försäkringskassa från och med den månad varunder han uppnår 16 års ålder. Sjukvårdsförsäkringen omfattar alla. Försäkringens förmåner består bl. a. av ersättning i viss utsträckning för utgifter för lakar-, tandläkar- och sjukhusvård samt för i samband därmed företagna resor. Den försäkrades rätt till sjukpenning är beroende av att han är placerad i sjukpenningklass. Varje försäkrad, som är inskriven hos försäkringskassa och som har en inkomst av förvärvsarbete med minst 1 800 k r om året, skall vara placerad i sjukpenningklass. Kvinnlig försäkrad, som ä r inskriven hos allmän försäkringskassa men vars inkomst av förvärvsarbete ej uppgår till 1 800 kr, skall likväl vara placerad i sjukpenningklass, om hon

125 är gift och stadigvarande sammanbor med sin make eller med barn under 16 år till henne eller hennes make eller med någon, med vilken hon varit gift eller har haft barn, dock ej för tid efter den månad varunder hon fyllt 67 år (s. k. hemmafruförsäkring). Kvinnor som omfattas av hemmafruförsäkringen tillhör sjukpenningklass nr 1. Sjukpenningen i denna klass utgör 5 kr om dagen. De övriga sjukpenningklasserna är numrerade från 2 till 15. Den lägsta av sistnämnda klasser omfattar dem, vilkas inkomster av förvärvsarbete ligger mellan 1 800 kr och 2 600 k r per år, och den högsta dem, vilkas årsinkomst uppgår till 21 000 kr eller mera. Sjukpenningbeloppen för dag i varje klass stiger från 5 kr i klass nr 2 till 28 kr i klass nr 15. Av sjukpenningbeloppet i varje klass utgör 5 k r grundsjukpenning och återstoden tilläggssjukpenning. Genom 1962 års reform utsträcktes försäkringen för tilläggssjukpenning till att omfatta jämväl företagarna, dvs sådana som har inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. I fråga om dylik inkomst föreligger vissa möjligheter att ställa sig utanför försäkringen för tilläggssjukpenning, dock endast i samband med undantagande också från tilläggspensioneringen. Till sjukpenning kan komma barntillägg. Under tid för minskas i regel sjukpenningen med visst belopp.

sjukhusvård

Sjukpenning utges ej för de tre första dagarna av varje sjukperiod (karenstid). Såvitt angår sådan tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete, föreligger möjlighet att välja längre karenstid — 33 eller 93 dagar. Kvinnlig försäkrad äger vid barnsbörd uppbära moderskapspenning med 900 kr eller vid flerbörd ytterligare 450 kr för varje barn utöver ett. Härjämte utgår tilläggssjukpenning till kvinna, som viss tid före nedkomsten varit försäkrad för tilläggssjukpenning. Rätten till ersättning från sjukförsäkringen är ej begränsad till visst antal dagar utom för dem, som åtnjuter ålderspension eller hel förtidspension från den allmänna försäkringen. En ålderspensionär har rätt till sjukpenning och ersättning för sjukhusvård sammanlagt högst 180 dagar, räknat från ingången av den månad han fyllt 67 år eller dessförinnan börjar åtnjuta ålderspension eller hel förtidspension. Sjukpenning utgår ej till den som åtnjuter hel förtidspension men rätt till ersättning för sjukhusvård föreligger under en tid av sammanlagt högst 180 dagar. Sjukförsäkringen är samordnad med yrkesskadeförsäkringen. Samordningen innebär att yrkesskadade under viss tid, den s. k. samordningstiden, erhåller sjukhjälp från allmän försäkringskassa. Först efter samordningstidens utgång utgår ersättning från yrkesskadeförsäkringen, dvs i regel sedan nittio dagar förflutit efter det skadan inträffade. Ersättning, som tillfaller försäkrad enligt sjukförsäkringen, utgör ej skattepliktig inkomst.

126 Finansiering Sjukförsäkringen finansieras genom ett system av sjukförsäkringsavgifter från de försäkrade, arbetsgivaravgifter och statsbidrag. De försäkrades egna avgifter innefattar avgift för sjukvårdsförsäkringen samt i förekommande fall jämväl för sjukpenningförsäkringen. Avgiften för sjukvårdsförsäkring, vilken avgift inkluderar ersättning för förlossningsutgifter och läkemedelsförmåner, är i viss mån beroende av den taxerade inkomsten. Avgiften skall erläggas av inskrivna i allmän försäkringskassa, vilkas till statlig inkomstskatt taxerade inkomst vid taxering året näst efter det år avgiften avser uppgår till minst 2 400 k r och som ej fyllt 67 år eller vid årets utgång uppbär ålders- eller förtidspension. För makar räknas därvid, på motsvarande sätt som gäller för beräkning av folkpensionsavgift, med makarnas gemensamma inkomst. En upptrappningsregel av likartad innebörd som den, som föreligger beträffande folkpensionsavgiften, gäller jämväl för avgiften för sjukvårdsförsäkring. Har avgiftspliktig vid taxeringen till statlig inkomstskatt erhållit särskilt avdrag för nedsatt skatteförmåga skall med taxerad inkomst avses vad som återstår sedan den taxerade inkomsten minskats med nämnda avdrag. Avgiften för försäkring för grundsjukpenning, som jämväl innefattar avgift för barntillägg samt för moderskapspenning, påföres alla, som är försäkrade för grundsjukpenning. Den är följaktligen ej beroende av den taxerade inkomsten. Avgiften för försäkring för tilläggssjukpenning skall erläggas av dem, som är tillförsäkrade sådan sjukhjälp. Avgiftens storlek beror av den sjukpenningklass, den försäkrade tillhör, i förekommande fall av den karenstid som valts, samt i vad mån sjukpenningen svarar mot inkomst av anställning eller annat förvärvsarbete. Sjukförsäkringsavgifterna fastställes av riksförsäkringsverket. De skall vara så avvägda, att de i förening med kassornas övriga tillgängliga medel förslår till infriande av förfallna utfästelser, förvaltningskostnader och andra utgifter ävensom till erforderlig fondbildning. Avgifterna varierar de olika försäkringskassorna emellan i förhållande till olikheter i sjukfrekvens, läkarvårdskostnader, resekostnader m. m. Avgifterna till sjukvårdsförsäkring är lika stora för alla avgiftspliktiga i en och samma försäkringskassa. I vad avser grundsjukpenning skall avgifterna vara lika stora för samtliga till grundsjukpenning berättigade och, såvitt avser tilläggssjukpenning, skall avgifterna till den del sådan sjukpenning svarar mot inkomst av anställning vara lika stora för alla försäkrade i kassan, som med avseende å sådan inkomst tillhör samma sjukpenningklass. Till den del tilläggssjukpenning svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete skall avgifterna vara lika stora för samtliga försäkrade i kassan, för vilka den nämnda delen av sjukpenningen är lika stor och för vilka samma karenstid gäller.

127 Avgifterna för grund- och tilläggssjukpenningförsäkringen beräknas för månad. Från vad som gäller beträffande beräkningen av pensionsgrundande inkomst inom tilläggspensioneringen skiljer sig sjukförsäkringens inkomstberäkning bl. a. därigenom, att det inom sjukförsäkringen alltid blir fråga om en uppskattning av den förväntade framtida inkomsten och inte om fastställande av en inkomst under förfluten tid. Härav följer, att den försäkrades taxering ej har samma betydelse inom sjukförsäkringen som inom pensioneringen. De obligatoriska sjukförsäkringsavgifterna upptas på debetsedel å slutlig skatt såsom ett enda belopp. Arbetsgivaravgifter till sjukförsäkringen utgår till sjukvårdsförsäkringen och till försäkringen för tilläggssjukpenning. Avgifterna beräknas kollektivt på ett avgiftsunderlag, som utgöres av de löner arbetsgivaren utgett under året till sådana hos honom anställda arbetstagare, som är obligatoriskt försäkrade enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Därvid bortses emellertid från lönebelopp, som ej uppgått till 300 kr om året, liksom ock från lönedelar, som överstiger 22 000 kr. Arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen utgår med 1,5 procent av det belopp, vara avgiften skall beräknas. Huvudparten av avgiften eller elva femtondelar skall användas till bestridande av kassornas utgifter för tilläggssjukpenning i vad den svarar mot inkomst av anställning och är avsedd att i princip täcka 60 procent av dessa utgifter. Återstående fyra femtondelar av arbetsgivaravgiften användes till bestridande av utgifterna för sjukvårdsförsäkring av samtliga försäkrade. Utgifterna för tilläggssjukpenning i vad avser annat förvärvsarbete än anställning bestrides helt med de försäkrades egna avgifter. Mellan arbetsgivaravgifterna inom sjukförsäkringen och inom tilläggspensioneringen föreligger vissa skiljaktigheter. Sålunda saknas inom sjukförsäkringen motsvarighet till det inom tilläggspensioneringen tillämpade basbeloppsavdraget. Vidare är maximigränserna för avgiftsunderlagen i de båda socialförsäkringsgrenarna olika. Det förra förhållandet innebär att inom sjukförsäkringen ej uppkommer någon motsvarighet till problemet inom tilläggspensioneringen med att från avgiftsplikt borträkna inkomster, som skall anses kompenserade redan genom folkpensionen. En annan skiljaktighet är, att inom sjukförsäkringen föreligger skyldighet att erlägga arbetsgivaravgift oavsett arbetstagarens ålder. Ytterligare må anmärkas, att bidragsunderlaget inom sjukförsäkringen endast utgöres av löner till sådana arbetstagare, som är obligatoriskt försäkrade enligt yrkesskadeförsäkringen. Härigenom uteslutes från avgiftsplikt bl. a. löner som utbetalas till arbetstagare, som är gift med arbetsgivaren liksom ock, under vissa förutsättningar, till andra närstående. Arbetsgivaravgifterna fördelas mellan kassorna i förhållande till deras utgifter för vederbörande ändamål under året. Av arbetsgivaravgifterna kan

128 genom beslut i särskild ordning viss del överföras till en hos riksförsäkringsverket inrättad central fond, benämnd allmänna sjukförsäkringsfonden. Statsbidrag till sjukförsäkringen utgår varje år till allmän försäkringskassa med hälften av kassans utgifter för sjukvårdsersättning — med undantag av ersättning för sjukhusvård i riket — för grundsjukpenning, för barntillägg samt för moderskapspenning.

Kostnader De förbättringar inom sjukförsäkringen, som beslöts år 1962, har medfört kraftigt ökade utgifter för försäkringskassorna. Mellan åren 1962 och 1963 uppgår sålunda den beräknade utgiftsökningen till 520 miljoner kr. Sjukförsäkringsavgiften för anställda vid uttag av preliminär A-skatt år 1964 utgör, såvitt avser sjukvårdsförsäkring, 75 kr i Stockholm och 60 kr för riket i övrigt, såvitt avser grundsjukpenningförsäkring, 70 kr respektive 55 kr samt beträffande tilläggssjukpenningförsäkring belopp varierande mellan 8 och 199 kr respektive 7 och 157 kr alltefter sjukpenningklass. För skattskyldiga som har att erlägga preliminär B-skatt är avgiftsdebiteringen för sjukvårds- och grundsjukpenningförsäkringarna densamma som vid uttag av preliminär A-skatt. Avgifterna för tilläggssjukpenningförsäkringen är däremot inte desamma utan varierar mellan 20 och 482 kr i Stockholm och 16 och 381 kr i riket i övrigt. En arbetsgivaravgift av 1,5 procent på löner upp till 22 000 k r har för år 1963 beräknats avkasta ca 600 miljoner kr och för år 1964 omkring 625 miljoner kr. Försäkringskassornas totala utgifter för år 1964 har beräknats till 1 862 miljoner kr, varav statsbidragen kan beräknas uppgå till 375 miljoner kr, medan återstoden täckes av sjukförsäkrings- och arbetsgivaravgifter.

Tabell 19. Sjukförsäkringskostnadernas fördelning på finansieringskällor år 1964

Belopp, milj. kr Sjukvårdsförsäkringen Grundsjukpenningförsäkringen Tilläggssjukpenningförsäkringen. . . .

Staten

Arbetsgivare

Försäkrade

Summa

153 222

579 486 797

259 264 339

1 862

Relativ fördelning, % Sjukvårdsförsäkringen Grundsjukpenningförsäkringen Tilläggssjukpenningförsäkringen. . . .

26 46

29 57

45 54 43

100 100 100

Summa

100 Summa

129 Den beräknade kostnadsfördelningen, avseende år 1964, inom den obligatoriska sjukförsäkringen inklusive förvaltningskostnader framgår av tabell 19. Yrkesskade- och arbetslöshetsförsäkringarna En närmare redogörelse för yrkesskade- och arbetslöshetsförsäkringarna torde ej vara påkallad med hänsyn till att dessa båda försäkringsgrenar av skäl som i det följande närmare skall anges lämnas utanför skatteberedningens överväganden. I detta sammanhang må endast nämnas, att den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen finansieras genom avgifter, som erlägges av arbetsgivarna. Avgifterna, som utgår å samma avgiftsunderlag som inom sjukförsäkringen, bestämmes med hänsyn till risken för olycksfall inom olika arbetsområden, som försäkringen avser. Arbetslöshetsförsäkringens kostnader bestrides genom avgifter från de försäkrade och genom statsbidrag, vartill kommer vissa ränteinkomster från fonderade överskottsmedel. Olika kassor har olika avgifter, men också inom kassorna varierar avgifterna, beroende på förmånernas storlek. Vissa uppgifter om kostnaderna för yrkesskade- och arbetslöshetsförsäkringarna lämnas i den nedan intagna sammanfattningen.

Sammanfattning Utvecklingen av socialförsäkringens olika grenar under perioden 1954—1964 belyses av tabell 20. Som jämförelse redovisas bruttonationalprodukten till marknadspris. I detta sammanhang finnes anledning att något närmare betrakta utvecklingen inom folkpensioneringen och sjukförsäkringen under den redovisa-

Tabell 20. Kostnadsutvecklingen inom socialförsäkringen

År

1 FolkpenTilläggs- Sjukför- YrkesBruttosionering pensione- säkring skadeförnationalsäkring ring produkt (inkl. kommunbidrag) (inkl. fond(BNP) avkastning) milj. kr milj. kr milj. kr milj. kr milj. kr

1954 1956 1958 1960 1962 1964

45 440 53 452 59 778 69 303 81 648 92 400

1 541 1 809 2 196 2 590 3 227 4 010

x

Arbetslöshetsförsäkring

Samtliga socialförsäkringar

milj. kr

milj. kr

478 1434 2 570

232 913 1 067 1 179 1362 1 862

154 153 145 148 148 150

101 118 111 143 150 150

2 028 2 993 3 519 4 538 6 322 8 742

4,5 5,6 5,9 6,5 7,7 9,5

Debiterat belopp (för åren 1960 och 1962 faktiskt influtna belopp).

5—412209

i % av kol. 2

130 de perioden. Folkpensionskostnaderna har stigit från 1 541 miljoner k r år 1954, motsvarande 3,4 procent av bruttonationalprodukten, till 4 010 miljoner k r år 1964, dvs. motsvarande 4,3 procent av nationalprodukten. Sjukförsäkringen har från år 1955 stigit från 815 miljoner kr, motsvarande 1,7 procent av nationalprodukten, till 1 862 miljoner kr år 1964 eller 2,0 procent av nationalprodukten. Kostnaderna för de båda angivna socialförsäkringsgrenarna tog år 1955 4,9 procent av nationalprodukten i anspråk eller — fördelat per capita — 335 kr. År 1964 utgjorde motsvarande relationstal 6,4 procent respektive 768 ler. I tabell 21 redovisas den uppskattade fördelningen mellan finansieringskällor inom de olika socialförsäkringsgrenarna för år 1964. Folkpensions- och sjukförsäkringsavgifter uttas efter andra grunder än de som tillämpas för direkta skatter i egentlig bemärkelse. Med hänsyn härtill drabbar avgifterna på annat sätt än de direkta skatterna. I syfte att belysa h u r folkpensions- och sjukförsäkringsavgifterna belastar inkomsttagare i olika inkomstlägen har sammanställts vissa uppgifter i tabell 22, avseende år 1964. Av tabellen framgår, att ju lägre årsinkomsten är desto större andel av densamma — liksom av det totala beloppet pålagor — utgöres av folkpensions- och sjukförsäkringsavgifter. För inkomsttagare i högre inkomstlägen däremot är dessa avgifter av ringa betydelse såväl i jämförelse med årsinkomsten som med totalbeloppet pålagor. För andra inkomsttagare än

Tabell 21. Socialförsäkringskostnadernas fördelning på finansieringskällor år 1964 Folkpensionering

Inkomstslag

Tilläggspensionering

Sjukförsäkring

Yrkesskadeförsäkring

Arbetslöshetsförsäkring

Samtliga socialförsäkringar

1 Belopp, milj. kr Staten Kommuner Arbetsgivare Försäkrade Räntor o. d

1 994 660

Summa Relativ fördelning, % Staten Kommuner Arbetsgivare Försäkrade Räntor o. d Summa 1 2

68 22

2 434 660 2 875 2 450 323

8 742

34 46

n 300 56

2 140 2 220 210

625 862

4 010

2 570

50 17 32 1 100

83 9 100

100 Avser beräknade folkpensionsavgifter debiterade år 1965. Avser tilläggspensionsavgifter.

45 15

28 7 33 28 4

131 Tabell 22. Folkpensions-

och sjukförsäkringsavgifternas storlek för anställda tagare i olika inkomstlägen år 1964

inkomst-

S u m m a socialförsäkringsavgift överSjukFolkKomStatlig vältrad förÅrspeninkomst- munal arbetssäkinkomst skatt inkomst- sions- rings- givarskatt avgift avgift avgift

Summa pålagor (kol. 2 brutto + 3 + 4 (kol. 4 + 5 + 6) + 5 + 6)

netto (se anm.)

i% av

i% av årsin- sumkoms- m a pålagor ten

kr

kr

kr

kr

kr

kr

kr

kr

kr

6 000 8 000 10 000 12 000

271 431 592 902

534 853

152 166 181 210

79 105 132 158

1 170 1 483

200 264 328 392

1 819 2 403 3 145

431 535 641 760

351 445 491 572

5,8 5,6 4,9 4,8

28,4 24,5 20,4 18,2

15 000 20 000 25 000 30 000 40 000

1430 2 541 3 917 5 537 8 987

1 960 2 762 3 582 4 407 6 057

488 600 600 600 600

223 259 281 281 281

198 263 329 395 527

4 299 6 425 8 709 11220 16 452

909 1 122 1 210 1 276 1 408

650 761 772 776 834

4,3 3,8 3,1 2,6 2,1

15,1 11,8 8,9 6,9 5,1

50 000 60 000 80 000 100 000

12 744 16 796 25 182 34 200

7 707 9 357 12 657 15 957

600 600 600 600

281 281 281 281

658 790 1 054 1317

21 990 27 824 39 774 52 355

1 539 1 671 1 935 2 198

916 977 1 074 1256

1,8 1,6 1,3 1,3

4,2 3,5 2,7 2,4

6 000 8 000 10 000 12 000

70 231 393 552

139 457 777 1 091

210 274 339 402

271 285 300 329

79 105 132 158

769 1 352 1941 2 532

560 664 771 889

426 521 622 724

7,1 6,5 6,2 6,0

55,4 38,5 32,0 28,6

15 000 20 OOO 25 000 30 000 40 000

794 1 200 2 045 3 325 6 498

1567 2 371 3 193 4 018 5 668

499 600 600 600 600

342 378 400 400 400

198 263 329 395 527

3 400 4 812 6 567 8 738 13 693

1 039 1 241 1 329 1 395 1 527

861 936 902 863 977

5,7 4,7 3,6 2,9 2,4

25,3 19,5 13,7 9,9 7,1

50 000 60 000 80 000 100 000

10 023 13 882 22 023 31 041

7 318 8 968 12 268 15 568

600 600 600 600

400 400 400 400

658 790 1054 1317

18 999 24 640 36 345 48 926

1 658 1 790 2 054 2 317

1 024 1 040 1 113 1 296

2,0 1,7 1,4 1,3

5,4 4,2 3,1 2,6

En samståena e

Gift (Tnannen ensam in, comsllagar e)

Anm: Arbetsgivaravgifterna har förutsatts bli helt övervältrade på de anställda proportionellt mot lönebeloppet. Vidare har förutsatts avdragsrätt för folkpensions- och sjukförsäkringsavgifterna vid beskattningen. Den kommunala utdebiteringen har enligt nuvarande regler antagits vara 16,50 kr per skattekrona. Om avgifterna till folkpensioneringen och sjukförsäkringen slopades har räknats med att inkomsterna (lönerna) skulle öka lika mycket som övervältrade arbetsgivaravgifter minskade. Med hänsynstagande till att ATP-avgifterna ökar vid höjda löner samt att även dessa arbetsgivaravgifter övervältras har inkomstökningen (löneökningen) beräknats till 1,25 procent. På grund av det ökade skatteunderlag som skulle följa härav samt på grund av slopade egenavgifter har utdebiteringen beräknats sjunka till 15,68 kr per skattekrona. Nettosumman socialförsäkringsavgifter har erhållits genom att bruttobeloppet minskats med den ökning i de statliga och kommunala inkomstskatterna som ett slopande av ifrågavarande avgifter skulle medföra. Beloppet motsvarar alltså den nettoökning av summa pålagor som avgifterna åstadkommit.

132 anställda blir avgiftsbelastningen i viss mån annorlunda med hänsyn till de skiljaktiga reglerna för påförandet av sjukförsäkringsavgift i dessa fall. Vidare bör beaktas, att en betydande del av kostnaderna för folkpensioneringen och sjukförsäkringen finansieras med skattemedel vilket i sin tur medför, att den totala belastningen i olika inkomstlägen avviker i ej obetydlig utsträckning från den relativa avgiftsbelastningen.

K A P I T E L 12 D e n framtida kostnadsutvecklingen

Att söka ge en tillförlitlig belysning av hur socialförsäkringskostnaderna kommer att utveckla sig i framtiden är vanskligt med hänsyn till de många osäkra faktorer, som därvid spelar in. Självfallet blir osäkerheten beträffande prognoser av detta slag större ju längre framåt i tiden beräkningarna sträcker sig. I den följande framställningen skall redovisas vissa sådana beräkningar, avseende tiden fram till och med år 1970. Samtliga kalkyler i detta kapitel har gjorts under antagande av en årlig nominell inkomststegring med 5 procent per inkomsttagare, därvid penningvärdeförändringen beräknats till 2 och stegringen av realinkomsten till 3 procent. Då antalet inkomsttagare beräknas öka — framförallt i vad avser gifta kvinnor — har den årliga ökningen av inkomstsumman uppskattats till 5,85 procent. Beträffande folkpensioneringen har räknats med fjorton indextillägg för år 1964 och sedan ytterligare ett indextillägg på 75 respektive 60 kr åt ensamstående respektive gift pensionär för varje år, så att år 1970 indextillläggen uppgår till 20. Härutöver har förutsatts, att folkpensionerna höjes den 1 juli 1964, den 1 juli 1966 och den 1 juli 1968, varje gång med 300 kr för ensamstående och 450 kr för två makar, som båda åtnjuter folkpension. Härigenom kommer folkpensionerna år 1970 att utgöra 4 750 k r respektive 7 400 kr. Detta motsvarar 88 respektive 137 procent av basbeloppet, som för nämnda år beräknas uppgå till 5 400 kr. Storleken av folkpensionsförmånerna kan givetvis till följd av bl. a. riksdagens beslut komma att utveckla sig på annat sätt än som här förutsatts.

Folkpensioneringen Folkpensionskostnaderna kan beräknas stiga mycket starkt under den framförliggande delen av 1960-talet. Anledningen härtill är dels det stigande antalet pensionärer, dels de successivt förbättrade förmånerna inom denna socialförsäkringsgren. Under förutsättning att folkpensionsavgiften under den redovisade perioden utgår med oförändrat procenttal å den taxerade inkomsten samt att kommunbidragen fr. o. m. år 1965 ändras i enlighet med förslag av 1958 års skatteutjämningskommitté kan fördelningen mellan finansieringskällorna antas utveckla sig på sätt framgår av tab. 23.

134 Tabell 23. Beräknade folkpensionskostnader med fördelning på finansieringskällor Summa

Räntor o. d.

Försäkrade

Kommuner

Staten År

milj. kr

/o

milj. kr

/o

32 31 29 28 27 26 25

56 56 56 56 56 56 56

1 1 1 1 1 1 1

4 010 4 350 4 690 5 030 5 380 5 730 5 930

100 100 100 100 100 100 100

milj. kr

o/ /o

milj. kr

0/

50 59 61 62 63 65 65

660 400 420 440 460 480 500

17 9 9 9 9 8 9

1 300 1 340 1 375 1 410 1445 1475 1 500

milj. kr

0/

1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970

1 994 2 554 2 839 3 124 3 419 3 719 3 874

/o

/o

Av tabell 23 framgår, att kostnaderna mellan åren 1964 och 1970 kan förväntas stiga med ungefär 1 920 miljoner kr eller med 48 procent. Medan folkpensionskostnaderna år 1964 utgjorde 4,3 procent av nationalprodukten beräknas de för år 1970 uppgå till 4,6 procent. Bortser man från kommunbidrag, ränteavkastning samt folkpensionsavgifter innebär det, att statens kostnader för folkpensioneringen ökar med 1 880 miljoner k r eller med 94 procent under den redovisade perioden. Behöll man den nuvarande konstruktionen av folkpensionsavgiften skulle statens bidrag — både i absoluta och relativa tal — komma att få allt större betydelse, medan folkpensionsavgiftens andel i kostnadstäckningen skulle nedgå. Om hänsyn tas enbart till de statliga kostnaderna för folkpensioneringen skulle detta innebära, att statsbidragen, som år 1964 uppgår till 50 procent av totalkostnaderna, år 1970 skulle ha ökat till 65 procent, medan folkpensionsavgiftens relativa betydelse som finansieringskälla mellan de angivna åren nedgått från 32 till 25 procent. Försäkringen för tilläggspension En uppställning av beräknade inkomster och utgifter inom tilläggspensioneringen för perioden 1964—1970 ger vid handen, att inkomsterna betydligt Tabell. 24. Beräknade inkomster och utgifter inom tilläggspensioneringen

År

Arbetsgivaravgifter

Tilläggspensionsavgifter

milj. kr

milj. kr

0/

0/

Avkastning av fondmedel

Summa

milj. kr

/o

milj. kr

0/

/o 9

1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970

2 140 2 450 2 785 3 150 3 545 3 980 4 435

83 82 80 79 78 77 76

220 240 265 290 315 340 365

9 8 8 7 7 7 6

210 310 420 540 680 840 1 010

8 10 12 14 15 16 18

2 570 3 000 3 470 3 980 4 540 5 160 5 810

100 100 100 100 100 100 100

/o

/o

Pensioner (inkl. förv.kostnader) milj. kr 10 160 250 350 480 630 810 1 020

135 överstiger utgifterna. Detta sammanhänger med att pensioneringen under perioden alltjämt befinner sig i uppbyggnadsskedet med betydande inkomstöverskott. Med utgångspunkt från att uttagsprocenten till och med år 1969 kommer att stiga med en halv procent om året samt under antagande att avgiftsuttaget för år 1970 kommer att uppgå till 10 procent, kan inkomster och utgifter antas utveckla sig på sätt framgår av tabell 24. (Uppgifterna är delvis hämtade ur prop. 1963: 123 samt grundar sig på antagandet om en förräntning av fonderna med 4 procent.)

Tabell 25. Beräknade sjukförsäkringskostnader med fördelning på finansieringskällor Försäkringsgren Finansieringskälla

1969 Absoluta tal, milj. kr Sj ukvårdsf örsäkring Staten Arbetsgivare Försäkrade

153 167 259

159 173 277

167 180 295

173 187 316

181 194 338

189 201 363

222 264

222 266

222 268

222 271

222 273

222 276

Summa

498 Tilläggssjukpenningförsäkring Arbetsgivare Försäkrade

458 339

477 362

495 386

513 411

533 433

554 455

Summa

375 625 862

381 650 905

389 675 949

395 700 998

403 727 1 044

411 755 1094

Summa

1 862

2 013

2 093

2 174

2 260

Sjukvårdsförsäkring. . . .

33 Grundsjukpenningförsäk ring

43 100 20 34 46

43 100 20 33 47

44 100 19 34 47

44 100 19 33 48

44 100 19 33 48

45 100 18 34 48

Summa Grundsjukpenningförsäkring Staten Försäkrade

Hela sjukförsäkringen Staten Arbetsgivare Försäkrade

Tilläggssj ukpenningf örsäkring Hela sjukförsäkringen.. . Staten Arbetsgivare Försäkrade

Relativa tal, procent 32 32

136 Sjukförsäkringen Kostnaderna för sjukförsäkringen kan under tidsperioden 1964—1970 väntas stiga med ca 480 miljoner kr eller med 26 procent. De närmare beräkningarna i detta hänseende framgår av tabell 25. Beräkningen av sjukförsäkringskostnaderna har utförts med utgångspunkt från riksförsäkringsverkets beräkningar för år 1963. De försäkrades avgifter har erhållits som en restpost genom att från sjukförsäkringens totalkostnader statsbidrag och arbetsgivaravgifter har frånräknats, vilket i sin tur förutsätter, att sjukförsäkringsavgifterna kommer att stiga. Förvaltningskostnaderna har fördelats med lika belopp på de tre försäkringsgrenarna. Av nationalprodukten kan beräknas tas i anspråk för sjukförsäkringsändamål år 1964 2,0 procent och år 1970 1,8 procent. Av sjukförsäkringens olika grenar är det kostnaderna för sjukvårdsförsäkring samt för tilläggssjukpenningförsäkring som ökar relativt mest under perioden. Grundsjukpenningförsäkringens kostnader däremot kan i kronor räknat antas komma att vara i stort sett oförändrade. I relation till totalkostnaderna för sjukförsäkringen utvisar deras procentuella andel en minskning från 26 procent år 1964 till 21 procent år 1970. Med hänsyn till det system för finansiering, på vilket sjukförsäkringen bygger, kominer — vid ökade kostnader och oförändrade finansieringsformer — statsbidragen i förhållande till de totala kostnaderna att något sjunka relativt sett, medan sjukförsäkringsavgifterna uppvisar viss ökning. De totala kostnaderna för sjukpenningförsäkringen (grund- och tilläggssjukpenning) beräknas år 1964 uppgå till 1 283 miljoner kr och år 1970 till 1 546 miljoner kr. Av dessa belopp utgör förstnämnda år 127 miljoner kr eller 10 procent kostnaderna för den s. k. hemmafruförsäkringen, 1 032 miljoner kr eller 80 procent kostnaderna för de anställdas sjukpenningförTabell 26. Beräknade kostnader för folkpensionering, tilläggspensionering och sjukförsäkring

År

Bruttonationalprodukt (BNP) milj. kr

Folkpensionering

Tilläggspensionering 1

Sjukförsäkring

milj. kr

milj. kr

milj. kr

milj. kr

i % av B N P

1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970

92 400 97 800 103 500 109 600 116 000 122 800 129 900

4 010 4 350 4 690 5 030 5 380 5 730 5 930

2 570 3 000 3 470 3 980 4 540 5 160 5 810

1 862 1 936 2 013 2 093 2 174 2 260 2 341

8 442 9 286 10 173 11 103 12 094 13 150 14 081

9,1 9,5 9,8 10,1 10,4 10,7 10,8

Summa

1 Beloppen avser summorna av arbetsgivaravgifter och egenavgifter samt avkastning av fondmedel.

137 säkring samt återstoden 124 miljoner k r eller 10 procent kostnaderna för sjukpenningförsäkring till övriga förvärvsarbetande. Av kostnaderna för sjukpenningförsäkringen år 1970 kan 117 miljoner kr eller 8 procent antas belöpa på hemmafruförsäkringen, 1 304 miljoner kr eller 84 procent på de .inställdas sjukpenningförsäkring samt återstoden 125 miljoner kr eller 8 procent på sjukpenningförsäkring till övriga förvärvsarbetande. Sammanfattning Ett visst mått på storleken av socialförsäkringskostnaderna erhålles, om dessa ställes i relation till bruttonationalprodukten till marknadspris. Den procentsiffra, som då framkommer, utvisar hur stor del av den samlade produktionen i landet som socialförsäkringskostnaderna motsvarar. Denna relation kan under den angivna tidsperioden antas utveckla sig på sätt tabell 26 utvisar. Fördelningen — under förutsättning av oförändrade finansieringsregler frånsett kommunbidragen till folkpensioneringen — på olika finansieringskällor av de totala kostnaderna för folkpensionering, tilläggspensionering och sjukförsäkring under den angivna tidsperioden framgår av tabell 27. En jämförelse mellan åren 1964 och 1970 utvisar, att inkomsterna för de tre socialförsäkringsgrenarna ökar med 5 639 miljoner kr eller 67 procent. Den största procentuella ökningen (301 %) uppvisar fondavkastning m. m., något som är helt naturligt med hänsyn till den successiva uppbyggnaden av allmänna pensionsfonden. Den därnäst största relativa ökningen visar arbetsTabell 27. Beräknade kostnader för folkpensionering, tilläggpensionering och sjukförsäkring med fördelning på finansieringskällor År

Staten

Kommuner

Arbetsgivare

Försäkrade

Räntor o. d.

Summa

1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970

2 369 2 935 3 228 3 519 3 822 4 130 4 294

660 400 420 440 460 480 500

Belopp, milj. kr 2 765 3 100 3 460 3 850 4 272 4 735 5 220

2 382 2 485 2 589 2 698 2 804 2 909 3 001

266 366 476 596 736 896 1 066

8 442 9 286 10 173 11 103 12 094 13 150 14 081

1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970

28 32 32 32 32 31 30

8 4 4 4 4 4 4

Rel ativ fördelning, procent 33 28 33 27 34 25 35 24 35 23 36 22 37 21

3 4 5 5 6 7 8

100 100 100 100 100 100 100

138 givaravgifterna ( 8 9 % ) till följd av de successiva avgiftshöjningarna till tilläggspensioneringen. Statens bidrag har under perioden ökat nästan lika mycket (81 % ) . Statens andel av kostnaderna har ökat från 28 till 30 procent. Denna ökning är en följd av omläggningen av kommunbidragen till folkpensioneringen. De försäkrades avgifter samt bidragen från kommunerna nedgår relativt sett. Beaktar man enbart kostnaderna för folkpensionering och sjukförsäkring kommer statens andel av kostnaderna att stiga avsevärt under den redovisade perioden, nämligen från 40 till 52 procent. Det är främst de ökade folkpensionskostnaderna utan motsvarande höjning av avgifterna, som föranleder denna stigande andel av skattefinansiering.

K A P I T E L 13 D e n internationella bakgrunden

Lagstiftningen på socialförsäkringsområdet har — världen över — efter andra världskrigets slut undergått en omfattande utbyggnad och effektivisering. Den utveckling, som ägt rum, har emellertid i stort sett präglats av varje lands nationella utgångspunkter och problem. Endast i ringa omfattning har uppnåtts en harmonisering av de olika ländernas lagstiftning med gemensamma målsättningar beträffande strukturen och uppbyggnaden av socialförsäkringen. Det internationella socialpolitiska samarbetet har i stället främst kommit att inriktas på att tillgodose ett praktiskt behov av samordning mellan skilda länders socialförsäkringssystem. Med samordning i nu avsedd bemärkelse förstås, att en medborgare vid flyttning från ett land till ett annat blir tillförsäkrad sociala förmåner samt att luckor och dubblyrer i det sociala försäkringsskyddet i möjlig utsträckning förhindras. Mot bakgrunden av den antydda utvecklingen ger en internationell utblick över socialförsäkringsområdet bilden av ett oenhetligt mönster även om synfältet begränsas till att avse enbart förhållandena i Västeuropa. Förmånerna från socialförsäkringens olika grenar växlar sålunda från land till land. Vissa stater har förlagt tyngdpunkten i sin socialpolitik till barnbidrag och övriga liknande familjeförmåner. Andra har mer markerat byggt ut förmånerna på pensions- eller sjukförsäkringssidan. Somliga åter har gett visst företräde åt arbetslöshetsförsäkring eller yrkesskadeförsäkring. Finansieringsformerna uppvisar betydande skiljaktigheter och jämväl i många övriga hänseenden föreligger materiella och lagtekniska olikheter mellan skilda länders socialförsäkringssystem. Nu angivna faktorer är ägnade att försvåra en komparativ analys av socialförsäkringens utveckling och nivå i olika länder. En sådan skulle i själva verket förutsätta en ingående redogörelse för socialförsäkringens uppbyggnad, förmåner och finansiering i varje enskilt land, något som ej kan ifrågakomma i detta sammanhang. Framställningen skall därför begränsas till vissa huvudsakligen statistiska uppgifter om den relativa fördelningen mellan olika finansieringskällor i några västeuropeiska länder i vad avser utgifterna för sociala ändamål. Härutöver skall anges några huvudlinjer i de internationella samordningssträvandena på socialförsäkringsområdet.

140 De socialförsäkringssystem, som tillämpas i Västeuropa, är av företrädesvis två olika typer. Den ena typen utgöres av sådana socialförsäkringar, som omfattar i princip hela befolkningen inom vederbörande land, eventuellt med begränsning till landets egna medborgare. Envar är i regel självständigt försäkrad och åtnjuter alltså ej försäkringsförmåner på grund av någon annans försäkring. I försäkringar av denna typ är förmånerna ofta i det enskilda fallet oberoende av motprestation från den försäkrades sida och sådana försäkringar brukar helt eller i väsentlig utsträckning finansieras med skatter eller avgifter av skattekaraktär. I internationella sammanhang betecknas försäkringar av denna typ understundom icke-kontributiva. Som exempel på försäkringar av hithörande typ kan nämnas flera av de nordiska ländernas s. k. folkförsäkringar, däribland den svenska folkpensioneringen. Den andra huvudtypen av socialförsäkringar är den som bygger på en försäkringsprincip i mera strikt mening. Försäkringar tillhörande denna grupp är ofta begränsade till att avse bestämda kategorier av medborgare, företrädesvis arbetare och vissa grupper av tjänstemän. Arbetstagarens familjemedlemmar är ofta ej självständigt försäkrade utan åtnjuter förmåner på grund av familjeförsörjarens försäkring. I övervägande utsträckning tillämpas avgiftsfinansiering (arbetsgivar- och/eller egenavgifter). Inkomstens storlek kan vara av betydelse för rätten att omfattas av försäkringen och för förmånsnivån. Likaledes kan erläggandet av avgifter utgöra villkor för rätten att tillgodonjuta försäkringsförmåner. Försäkringar av nu beskriven konstruktion brukar i internationellt språkbruk benämnas kontributiva. Socialförsäkringssystemen inom EEC-länderna utgöres till övervägande del av försäkringar av nu angiven typ.

De sociala utgifternas fördelning mellan olika finansieringskällor i vissa länder Den internationella arbetsorganisationen (ILO) i Geneve utger periodiskt återkommande publikationer över utgifterna för sociala ändamål i olika länder. En sammanställning över de olika finansieringskällornas relativa betydelse i vissa länder för år 1960 har gjorts i tabell 28. I tabellen — som upptar inkomster (ej utgifter) för sociala ändamål — avses med socialförsäkring åtgärder överhuvud av social karaktär, såsom hälso- och sjukvård, sjukhusväsen, offentliga arbeten, offentlig barnavård m. m. Den för Sverige redovisade andelen av bruttonationalprodukten är följaktligen en annan än den i tab. 20 angivna. Härtill kommer, att jämväl definitionen av vad som förstås med bruttonationalprodukt ej är densamma som begagnas i nationell redovisning. De i tabell 28 redovisade statistiska uppgifterna torde k u n n a skänka en uppfattning om hur fördelningen mellan olika finansieringskällor i ett an-

141 Tabell 28. Socialförsäkringsinkomsternas fördelning på finansieringskällor i vissa länder Procentuell fördelning av samtliga socialförsäkringsinkomster Avgifter de försäkrade

arbetsgivarna

Speciella skatter för socialförsäkringsändamål

20,5 11,5 9,0 31,7

11,0 10,6 36,7 26,5

18,8 24,9 15,4

17,0 41,2 61,5

53,9 24,6 15,0

5,4

1,4 2,5

2,3

4,9 7,9 3,3

40,4 18,5 11,9

39,2 41,5 59,1

0,4 0

10,3 31,0 22,9

2,4 0 0

7,7 8,6 6,1

Land

1 Danmark1.... Storbritannien 2 . . . . Västtyskland . Frankrike.... Nederländerna . . . Italien 1 2

Summa socialförsäkringsinkomsBidrag ter i % av från andra Fondavoffentliga kastning, bruttonationalprodukten myndig- räntor o. d. till markheter nadspris

3,4

Statsbidrag

40,2 51,5 28,4 16,3

26,7 22,5 19,1 23,8

1,6 0,5 6,8 1,7

12,6 11,1 10,4 10,9 11,1 17,0 14,0 12,9 14,4 14,7

Uppgifterna avser budgetåret 1959/60 » ') » 1960/61

tal länder gestaltar sig. För Sveriges vidkommande må uppmärksammas, att genomförandet av tilläggspensioneringen ökat arbetsgivaravgifternas relativa betydelse som finansieringskälla. Såsom framgår av sammanställningen är andelen av olika finansieringskällor växlande. I Sverige och Danmark utgör skatterna den relativt största finansieringskällan. Finland uppvisar en förhållandevis betydande finansiering genom arbetsgivaravgifter, medan i Norge de försäkrades egna avgifter är en relativt väsentlig finansieringskälla. Jämväl i Storbritannien utgör skatterna den dominerande finansieringskällan. För flertalet EEC-länder svarar arbetsgivaravgifterna för huvudparten av socialförsäkringens inkomster även om procenttalen avsevärt varierar medlemsländerna emellan. Speciellt höga procenttal för arbetsgivaravgifterna uppvisar Frankrike och Italien. Internationella samordningssträvanden Ett socialpolitiskt samarbete på det internationella planet bedrives av flera olika organisationer och sammanslutningar, av vilka kan nämnas FN, ILO och Europarådet. På ILO:s initiativ har under årens lopp tillkommit ett flertal konventioner och rekommendationer i skilda sociala ämnen, i synnerhet på arbetslagstiftningens område. Den inbördes likabehandlingen av olika medlemsstaters medborgare är syftet med den vid 1962 års arbetskonferens antagna konventionen angående utlänningars likställande med ett lands egna med-

142 borgare i fråga om social trygghet. Denna konvention — som är en ramkonvention vilken i viktiga hänseenden förutsattes kompletterad av regionala och bilaterala samordningskonventioner — är att se som ett led i de internationella strävandena att göra arbetskraften fritt rörlig över gränserna. Sverige har ratificerat konventionen, såvitt avser vissa av dess bestämmelser, bl. a. de om hälso- och sjukvård, kontantförmåner vid sjukdom samt förmåner vid havandeskap och barnsbörd, yrkesskada och arbetslöshet. Däremot omfattar ratifikationen hittills ej förmåner vid invaliditet och ålderdom och vid familjeförsörjarens frånfälle. Av internationella instrument, som tillkommit på initiativ av Europarådet, må nämnas 1953 års båda provisoriska europeiska överenskommelser om social trygghet, en europeisk konvention av samma år om social och medicinsk hjälp samt den år 1962 av riksdagen godkända europeiska sociala stadgan. Enligt de förstnämnda avtalen, vilka ratificerats av Sverige, likställes inom vissa gränser utlänning med vederbörande stats egna medborgare i fråga om sociala förmåner. Den sociala stadgan kan sägas utgöra främst en minimistandardkonvention för stora delar av det sociala fältet. Inom Europarådet diskuteras för närvarande ett förslag till en europeisk konvention, vilken är avsedd att ersätta 1953 års båda provisoriska överenskommelser. Genomföres förslaget kominer att för Europarådets medlemsstater gälla regler för samordning av de olika ländernas socialförsäkringar av väsentligen samma innehåll som de regler, vilka gäller för EECstaterna enligt den mellan sistnämnda stater antagna förordningen om migrerande arbetstagares sociala förmåner. Mellan de nordiska länderna bedrives sedan lång tid tillbaka ett nära samarbete i socialpolitiskt hänseende. Detta nordiska samgående har kommit till uttryck bl. a. i den år 1955 mellan de nordiska länderna träffade konventionen om social trygghet. Den metodik, som kommer till användning för att lösa uppkommande samordningsproblem, är i viss mån olika beroende på om de försäkringar, som skall internationellt samordnas, tillhör den ena eller andra av de båda förutnämnda huvudgrupperna av försäkringstyper. Vid en internationell samordning mellan t. ex. de nordiska socialförsäkringarna av folkförsäkringstyp tillämpas delvis andra kriterier än vid en samordning mellan försäkringar tillhörande den andra typen. Speciellt svårlösta problem kan förutsättas uppkomma, när olika försäkringssystem brytes mot varandra, dvs när en försäkring av den ena typen skall internationellt samordnas med en försäkring av den andra typen. Samordning mellan de nordiska länderna För att erhålla erforderlig avgränsning av den förmånsberättigade personkretsen i de socialförsäkringar, som förekommer i de nordiska länderna

143 och som innebär lika stora och i betydande omfattning skattefinansierade förmåner för alla, har i de olika nationella lagarna uppställts vissa krav i fråga om medborgarskap och bosättning. Enligt svensk lag utgår t. ex. folkpension i princip endast till i Sverige bosatta svenska medborgare även om detta villkor numera uppmjukats. 1955 års konvention utgår från, att en medborgare i något av de nordiska länderna skall i ett annat av länderna vara likställd med landets egna medborgare i vad avser socialförsäkringslagstiftningen. Samordning har erhållits på så sätt, att en sådan medborgare får socialförsäkringsförmåner i det land, där han är bosatt, i enlighet med bestämmelserna i det landets lagstiftning. Såvitt avser pensioner h a r principen kompletterats med ett krav på viss tids (5 år) bosättning, dock att den som redan åtnjuter pension får behålla den under den femåriga väntetiden. Återkrav de olika länderna emellan av utbetalade försäkringsförmåner ifrågakommer ej. Från nordisk sida h a r det ej ansetts möjligt att utan vidare jämställa medborgare i icke-nordiska länder med de egna ländernas medborgare i fråga om rätt till folkpension. Ej heller har man velat medge sådan utländsk medborgare rätt att åtnjuta folkpension vid bosättning i sitt hemland. För en icke-nordisk medborgare torde det i regel krävas viss tids bosättning i det nordiska landet för att folkpension skall kunna utgå. Lämnar vederbörande Norden mister han den folkpension, han må ha tillerkänts. Att utge t. ex. en partiell folkpension har hittills ej ansetts kunna ifrågakomma.

Samordning mellan EEC-länderna Romfördraget förutsätter, att en gemensam arbetsmarknad skapas för medlemsländernas medborgare samt att de olika nationella socialförsäkringssystemen samordnas så, att det ej uppstår luckor eller dubblyrer i försäkringsskyddet vid flyttning mellan medlemsstaterna. En författningsmässig reglering av detta problemkomplex har antagits att gälla mellan medlemsstaterna. Dessa nu avsedda samordningsbestämmelser omfattar ålders-, invalid- och efterlevandepensionering, sjuk- och moderskapsförsäkring, yrkesskadeförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, familjebidrag samt hjälp vid dödsfall. I förevarande sammanhang skall uppmärksammas främst samordningsföreskrifterna i fråga om pensionering samt sjuk- och moderskapsförsäkring. En grundläggande princip för EEC-metodiken är, att en migrerande arbetstagare skall åtnjuta de rättigheter och vara underkastad de skyldigheter som följer av lagen i det land, där han är anställd. En dylik utgångspunkt framstår som naturlig i länder, där socialförsäkringslagstiftningen är uppbyggd av helt eller huvudsakligen avgiftsfinansierade försäkringssystem med väsentligen försäkringsmässigt avvägda relationer mellan för-

144 maliernas storlek, å ena, samt kvalifikationstider och erlagda avgifter, å andra sidan. Tillämpningen av principen om att anställningslandets lag skall gälla medför exempelvis, att förmåner skall utgå till en försäkrad och hans familjemedlemmar även när de uppehåller sig utanför anställningslandet. Något krav på bosättning uppställes alltså ej. Är fråga om naturaförmåner (sjukhus- och läkarvård) blir det i första hand det land, där förmånerna skall åtnjutas, som har att utge dessa (vistelselandet). Återkrav kan emellertid ifrågakomma gentemot anställningslandet. Samordningen av pensionssystemen i EEC-staterna bygger i övrigt på huvudsakligen följande principer. Medborgare i EEC.-länderna skall med avseende å pensionslagstiftningen i vart och ett av medlemsländerna behandlas lika (likabehandlingsprincipen). Vid bedömandet av migrantens rätt till pension och vid beräkning av pensionens storlek skall försäkringsperioder, som hänför sig till arbete i olika medlemsländer, på visst sätt sammanläggas (sammanläggningsprincipen). Migranten skall från varje medlemsland i vilket han arbetat få en pension, vars storlek är avvägd efter försäkringsperiodens längd i landet i fråga (prorataprincipen). Ingen av de pensioner, som tillkommer migranten, får indras eller minskas av den anledningen, att migranten är bosatt i annat medlemsland än det som utger pensionen (exportabilitetsprincipen). De angivna principerna har sin grund i det inom EEC-länderna förhärskande synsättet, att pensionen är något, som den försäkrade successivt bygger upp åt sig själv. Den pensionsrätt, som migranten skapar i ett medlemsland, skall kunna påbyggas i ett annat medlemsland och ge till resultat en pension från de länder, i vilkas produktion han varit verksam. En fördelning skall äga rum mellan de olika länderna i proportion till den tid han varit verksam i respektive länder. I fråga om sjukförsäkringen utgår samordningstekniken från att en arbetstagare skall vara sjukförsäkrad i anställningslandet samt att han skall betala avgifter och åtnjuta förmåner enligt det landets lag. Om sjukförsäkringen omfattar jämväl anhöriga till den försäkrade får även dessa sj ukförsäkringsförmåner efter samma lag. En internationell samordning av den svenska socialförsäkringen enligt de principer, som antagits att gälla inom EEC-gemenskapen, torde medföra vissa problem, främst med avseende å folkpensioneringen. Denna är n ä m ligen till sin konstruktion annorlunda än de pensionsformer som EECländernas samordningsteknik är avpassad för. Att på sätt som skett inom folkpensioneringen avgränsa den förmånsberättigade personkretsen genom uppställande av vissa medborgarskaps- och mantalsskrivningsvillkor står

145 ej i överensstämmelse med likabehandlings- och exportabilitetsprinciperna. En direkt tillämpning av sammanläggnings- och prorataprinciperna å folkpensioneringen är vidare ej möjlig, eftersom något direkt samband ej föreligger mellan förmåner, avgifter och försäkringsperioder. Tilläggspensioneringen är allmänt sett konstruerad på ett sätt som betydligt bättre än folkpensioneringen kan anslutas till EEC-ländernas samordningsteknik även om jämväl denna lagstiftning innehåller ett antal bestämmelser, som torde få omprövas inför eventuella samordningsförhandlingar. I fråga om sjukförsäkringen är EEC-ländernas samordningsföreskrifter avpassade för en försäkringstyp, som omfattar enbart eller företrädesvis arbetstagare och där arbetstagarens anhöriga regelmässigt åtnjuter förmåner på grund av familjeförsörjarens försäkring. Med hänsyn härtill kan en samordning mellan svensk och kontinental sjukförsäkring på grundval av EEC-metodiken i vissa fall bli haltande. Det är t. ex. främmande för den svenska sjukförsäkringen att ersätta sjukvårdskostnader för en utländsk kvinna, som är bosatt utomlands, enbart därför att hennes make arbetar i Sverige. Lämnas emellertid ej sådan ersättning skulle resultatet för kvinnans del kunna bli en lucka i försäkringsskyddet. Omvänt skulle en dubblyr i skyddet kunna uppkomma, när en svensk tar anställning utomlands men lämnar sin familj kvar i hemlandet. Avvikande är jämväl reglerna om återkrav mellan olika länders sjukförsäkringar.

K A P I T E L 14 Reformbehovet

Den snabba utbyggnaden och förbättringen av skyddet mot de ekonomiska följderna av sjukdom, ålderdom, invaliditet och försörj arens frånfälle har medfört en kraftig ökning av kostnaderna för socialförsäkringens olika grenar. Finansieringsproblemen har härigenom blivit av en helt annan storleksordning än under tidigare skeden, då förmånerna var mer begränsade. Under perioden 1954—1964 har sålunda socialförsäkringsutgifterna stigit från 2 028 till 8 742 miljoner kr, dvs. mer än fyrdubblats. Även om hänsyn måste tas till att penningvärdet under tiden förändrats synes de angivna siffrorna dock kunna ge en viss uppfattning om den förbättring i den sociala omvårdnaden, som på relativt kort tid inträtt. Redan gjorda åtaganden från statsmakternas sida leder i en nära framtid till en ytterligare, avsevärd ökning av främst utgifterna för folkpensioneringen. Härtill kommer, att socialförsäkringen också i framtiden med all sannolikhet kommer att bjuda på en rik utveckling. Mot denna bakgrund framstår det som ett aktuellt krav, att frågan om socialförsäkringens finansiering ges en — på längre sikt — tillfredsställande lösning. De etappvis genomförda reformerna på skilda områden av socialförsäkringen innebar, att såväl den materiella utformningen som finansieringsfrågorna löstes i stort sett för varje socialförsäkringsgren för sig. Kravet på enhetlighet och samordning inom systemet kom härigenom i viss mån att eftersättas. Tillkomsten av lagen om allmän försäkring betecknade en vändpunkt i detta hänseende, såvitt avser den materiellrättsliga sidan av socialförsäkringslagstiftningen. Den för sjukförsäkringen, folkpensioneringen och tilläggspensioneringen gemensamma lagen innebar ett avgörande steg mot socialförsäkringens sammangjutning till ett mera enhetligt system. Under detta reformarbete lämnades emellertid metoderna för de olika försäkringsgrenarnas finansiering i huvudsak orubbade. En samlad översyn av finansieringsreglerna bedömdes som erforderlig. Då emellertid dessa frågor ägde nära samband med beskattningens utformning överhuvud ansågs de böra komma under bedömande i ett vidare sammanhang och närmare övervägas i anslutning till förslag på beskattningsområdet. Frågan om socialförsäkringens finansiering kan ej ses isolerad från utformningen av skatte- och avgiftssystemet i dess helhet. Med den omfattning socialförsäkringsutgifterna numera har, är finansieringsfrågorna av

147 ingripande betydelse både för samhället och den enskilde. Finansieringsreglernas utformning har betydelsefulla återverkningar i skilda hänseenden. Inkomstomfördelande effekter av olika slag kan uppnås exempelvis i förhållandet mellan högre och lägre inkomsttagare, mellan gifta och ensamstående, mellan en aktiv generation och förmånstagarna enligt socialförsäkringen, mellan arbetsgivare och anställda etc. I den allmänna debatten har vid flera tillfällen framförts krav om ändrade finansieringsregler för socialförsäkringen. Angående målsättningen för ett reformprogram på området föreligger emellertid ej enighet. I vissa sammanhang h a r förordats en långt gående avgiftsfinansiering, där socialförsäkringen t. o. m. tänkts kunna frikopplas från budgeten i övrigt till ett nära nog självförsörjande försäkringssystem. I andra sammanhang åter har uttalats, att en total skattefinansiering borde eftersträvas av socialförsäkringens samtliga grundförmåner. De angivna meningsriktningarna må representera ytterlighetsståndpunkter. I regel har debattinläggen kommit att avse vad som bedömts vara en mer lämplig avvägning mellan olika finansieringsformer inom vissa socialförsäkringsgrenar. Redan av det nu anförda torde framgå, att en prövning av frågan om socialförsäkringens finansiering måste ingå som ett betydelsefullt led i den översyn av skatte- och avgiftssystemet i dess helhet, som skatteberedningen enligt sina direktiv har att göra. Beredningen vill i det följande något närmare ange i vilka hänseenden den anser behov av ändrade finansieringsregler i särskild grad föreligga. Aktuella reformkrav Det nuvarande finansieringssystemet för socialförsäkringen är ej uppbyggt efter enhetliga principer och finansieringsreglerna framstår understundom som svåröverskådliga och komplicerade. Sjukförsäkringen finansieras sålunda genom ett system av egenavgifter, arbetsgivaravgifter och statsbidrag. Tilläggspensioneringen finansieras för löntagarnas del genom avgifter som erlägges av arbetsgivarna och för övriga förvärvsarbetande genom avgifter från de försäkrade själva. Folkpensioneringen kan snarast sägas vara skattefinansierad, om också en del av kostnaden bestrides genom en avgift. Folkpensionsavgiften kan nämligen ses som en efter speciella grunder utgående skatt. Kommunerna deltar i kostnaderna för folkpensioneringen men inte för socialförsäkringen i övrigt. Yrkesskade- och arbetslöshetsförsäkringarna följer var och en sitt eget finansieringssystem. Behov föreligger av att söka nå fram till klarare och mer enhetliga linjer på finansieringsområdet. Ett finansieringssystem, som bättre tillgodoser krav på enkelhet, enhetlighet och överskådlighet, är ägnat att underlätta en bedömning av hur skatte- och avgiftsbelastningen i dess helhet drabbar olika grupper av inkomsttagare. Att åvägabringa all möjlig klar-

148 het i detta hänseende är angeläget med hänsyn till den omfattning, det samlade skatte- och avgiftsuttaget erhållit. Därigenom kan skapas förutsättningar för en mer saklig och rationell bedömning av beskattningen och dess fördelning. Denna synpunkt kan sägas erhålla ökad betydelse om socialförsäkringsavgifterna betraktas ej som ett system av fristående pålagor utan fastmer som en integrerande del av den samlade beskattningen av fysiska personer. Genomförandet av lagen om allmän försäkring innebar en ökad materiell och lagteknisk samordning av socialförsäkringens viktigaste grenar. Denna reform skulle otvivelaktigt te sig ofullständig, om ej också finansieringsformerna för dessa försäkringsgrenar blev föremål för överväganden. Departementschefen framhöll i den proposition, som låg till grund för lagen, att det torde framstå som ett mycket starkt önskemål, att finansieringsreglerna för de med varandra i förmånshänseende samordnade försäkringsgrenarna bringades i bättre samklang med varandra och förenklades. En annan synpunkt på finansieringsspörsmålen är förknippad med den framtida kostnadsutvecklingen på socialförsäkringsområdet. Redan förut har framhållits, att framförallt inom folkpensioneringen kan motses snabbt växande kostnader. Mellan åren 1964 och 1970 kan sålunda folkpensionskostnaderna beräknas stiga från ca 4 010 till ungefär 5 930 miljoner kr, dvs en ökning med 48 procent. Under samma tidsperiod kan jämväl sjukförsäkringskostnaderna antas öka från 1 862 till 2 341 miljoner kr — en ökning med ungefär 26 procent. Denna snabba kostnadsökning innebär, alt successivt ökande inkomstbelopp måste avsättas för nu angivna socialförsäkringsändamål under den framförliggande delen av 1960-talet. Redan detta förhållande utgör ett starkt för att ej säga avgörande motiv för en översyn av socialförsäkringens finansieringssystem i syfte att anpassa dess regler till det växande intäktsbehovet. Det torde kunna ifrågasättas, om ej de erforderliga inkomstförstärkningarna blir av sådan storleksordning, att de kan anses spränga ramen för det gällande systemet. Nya vägar för finansieringen kan behöva bli föremål för övervägande. Erinras må vidare i detta sammanhang om det — i och för sig tämligen självklara — förhållandet, att ju mer en pålaga växer i storlek desto angelägnare är det, att den fördelas mellan olika grupper och enskilda i samhället på ett så rättvist och i uppbördstekniskt hänseende så ändamålsenligt sätt som möjligt. Speciella perspektiv jämväl med avseende å finansieringsfrågorna kan föranledas av de internationella samordningssträvandena på socialförsäkringens område. Hitintills har socialförsäkringen och dess finansiering i stort sett utformats från tämligen renodlade nationella utgångspunkter. Internationella hänsynstaganden har endast i undantagsfall behövt ifråga-

149 komma. Ett på detta sätt avskärmat synsätt torde emellertid ej vara tillfyllest i våra dagar, då målet för de internationella strävandena på socialförsäkringens område mera klart framträder. Alldeles oavsett Sveriges framtida ställning i förhållande till den europeiska gemensamma marknaden torde en internationell aspekt på finansieringsfrågorna ej kunna undgås. Den pågående europeiska integrationen siktar till att göra arbetskraften fritt rörlig över gränserna. I samband härmed har rests krav på likställighet för de i integrationen deltagande ländernas medborgare inom alla berörda länders socialförsäkringssystem. Ett beaktande av detta krav ger vid handen, att socialförsäkringens finansieringsproblem knappast kan ges invändningsfria lösningar utan att konstruktionen av finansieringssystemen i de andra länder, med vilka utbytet av arbetskraft kan bli livligt, beaktas. Vad som särskilt ansetts vara mindre tillfredsställande i det nuvarande finansieringssystemet är den konstruktion, som vissa egenavgifter erhållit. Formen för uttaget av avgifter främst till folkpensioneringen och sjukvårdsförsäkringen avviker från gängse principer för beskattning. Genom att dessa avgifter beräknas och börjar uttas redan å den taxerade inkomsten och ej först sedan en beskattningsbar inkomst framräknats tillgodoses ej, har man menat, principen om ett avgiftsuttag efter förmåga. Nu angivet betraktelsesätt utgår ifrån, att de nämnda avgifterna ingår som en integrerande del i skattesystemet samt att de bör uppfattas såsom skatter i mera egentlig bemärkelse. I den utsträckning och med den rätt man kan säga, att det är först den beskattningsbara inkomsten, som ger ett uttryck för skatteförmågan, innebär den angivna grunden för debitering av avgifterna ett avsteg från den eljest beträffande fysiska personer tillämpade principen om skatt efter förmåga. Härigenom kommer — med detta synsätt -— inkomster som är så små, att de ej kan anses ge uttryck för någon skatteförmåga, att belastas med socialförsäkringsavgifter. I viss utsträckning har man under senare år sökt motverka en som alltför hård bedömd belastning på de låga inkomsttagarna genom att höja den nedre gräns vid vilken nu avsedda avgifter påföres. Sålunda höjdes denna gräns från 1 200 till 2 400 kr i anslutning till den av 1961 års höstriksdag beslutade reformen på beskattningens område. I syfte att överbrygga de tröskelproblem, som uppstod och accentuerades i samband med att gränsen för avgiftsbefrielse försköts uppåt, infördes samtidigt en upptrappningsregel för uttaget av folkpensionsavgift. Jämväl i fråga om avgiften till sjukvårdsförsäkringen har den nedre inkomstgränsen för avgiftsuttaget förskjutits uppåt på motsvarande sätt samtidigt som en upptrappningsregel införts, motsvarande den som gäller för folkpensionsavgiften. Kvar står emellertid att invändningar alltjämt synes kunna göras mot reglerna för avgiftsuttaget till folkpensioneringen och även till sjukvårds-

150 försäkringen från synpunkten att avgifterna i vissa fall drabbar hårdare än som i och för sig synes väl förenligt med hänsyn till förmågan att bära sådana avgifter. Därmed är å andra sidan ej utan vidare givet, att en avgiftsfinansiering bör utformas med ledning av samma grundsatser, som sedvanligen tillämpas för skatter i egentlig bemärkelse. En översyn av finansieringsreglerna är vidare påkallad av administrativa och uppbördsmässiga skäl. Genom tillkomsten av lagen om allmän försäkring torde ha skapats förutsättningar för förenklingar och rationaliseringar av finansieringssystemet. Debitering, uppbörd och indrivning av ett stort antal särskilda men beloppsmässigt tämligen små egenavgifter — som dessutom är differentierade på olika sätt — ter sig ej ändamålsenligt från administrativ synpunkt. Att pröva förutsättningarna för enklare och mer rationella metoder i dessa hänseenden utgör därför en angelägen uppgift. Vad härefter särskilt angår tilläggspensioneringens finansieringssystem har också i fråga om detta framkommit krav på viss översyn, överhuvudtaget är det vid ett system med kollektiva arbetsgivaravgifter av det slag, varom här är fråga, ej möjligt att i alla lägen uppnå fullständig identitet mellan inkomster som berättigar till pension, å ena, och vara avgifter beräknas, å andra sidan. De inom tilläggspensioneringen gällande reglerna om basbeloppsavdrag i förening med föreskriften om årsarbetarberäkning medför för de säsong- och korttidsanställdas del samt vid fall av dubbelanställningar, att full överensstämmelse ej alltid uppnås mellan den individuellt beräknade pensionsgrundande inkomsten, som skall tillgodoräknas den försäkrade, och de lönedelar, som ingår i arbetsgivarnas avgiftsunderlag och som följaktligen är bestämmande för avgiftens storlek. Dylika effekter — som helt är en följd av att den pensionsgrundande inkomsten beräknas individuellt under det att arbetsgivaravgiften utgår på ett kollektivt underlag — har vållat viss kritik mot systemet. Än mer iögonenfallande blir sådana nu avsedda verkningar av systemet framdeles allteftersom avgifterna uttas efter högre procenttal. Det skulle onekligen vara av värde från tilläggspensioneringens synpunkt, om reformförslag som medförde bättre överensstämmelse mellan förmåner och avgifter i detta hänseende kunde framläggas. I detta sammanhang må slutligen också uppmärksammas, att avgiftsunderlaget vid beräkningen av arbetsgivaravgifter inom, å ena sidan, tillläggspensioneringen och, å andra sidan, sjukförsäkringen uppvisar betydande skiljaktigheter, något som otvivelaktigt är ägnat att komplicera beräkningen och uppbörden av dessa avgifter. Både den nedre och den övre avgiftsgränsen för påförande av arbetsgivaravgift är olika i de båda försäkringarna, vartill kommer ytterligare andra skiljaktigheter, t. ex. i fråga om åldersgränser. Från rationaliserings- och förenklingssynpunkter är givetvis ett

151 så enhetligt avgiftsunderlag som möjligt vid beräkningen av arbetsgivaravgifter önskvärt. Vissa motionsyrkanden

m.m.

Frågor inom området för socialförsäkringens finansiering har vid flera tillfällen aktualiserats i riksdagen. Några på senare tid behandlade spörsmål av mer principiellt intresse skall anges i det följande. I motioner till 1961 års riksdag (I: 505 och II: 599) underströks behovet av att nå fram till klarare linjer i fråga om principerna för finansieringen av de sociala försäkringarna. Härjämte framställdes yrkanden om att inom skatteberedningen en översyn skulle göras av finansieringsreglerna i syfte att uppnå en ökad grad av avgiftsfinansiering. Andra lagutskottet framhöll i sitt utlåtande (nr 15) bl. a., att det då pågående samordnings- och kompletteringsarbetet på socialförsäkringens område omfattade även frågan om ett förenhetligande av finansieringsreglerna. Vissa delar av det i motionerna aktualiserade spörsmålet var således föremål för övervägande, medan beträffande andra delar en omprövning var förhållandevis nära förestående. I detta läge ansåg utskottet ej befogat att tillstyrka motionärernas yrkanden. I motioner till samma års riksdag (I: 48 och II: 64) hemställdes om sådan ändring inom tilläggspensioneringen, att sammanfallande regler blev gällande för avgiftsberäkning och beräkning av pensionsgrundande inkomst vid korttidsinkomster, såsom t. ex. för jordbrukare med regelbundna korttidsinkomster av skogsarbete. Likartade krav om ändringar väcktes jämväl i vissa andra motioner. Andra lagutskottet framhöll i sitt utlåtande (nr 56) över motionerna, att det aktualiserade spörsmålet hade samband med finansieringssystemet i stort inom socialförsäkringen. Då detta var föremål för överväganden inom socialdepartementet, som enligt uppgift hade uppmärksamheten riktad på det aktualiserade spörsmålet, fann utskottet det ej påkajjat för riksdagen att taga något initiativ i frågan. Med anledning av propositionen nr 188 till 1961 års höstriksdag med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen m. m. väcktes ett par motioner (I: 729 och II: 868) om att folkpensionsavgift beträffande gifta inkomsttagare och ensamstående med hemmavarande barn under 16 år skulle uttas först vid en inkomst av 3 600 kr samt att avgiften skulle på visst sätt avtrappas. I samma motioner framhölls, att på längre sikt borde eftersträvas en sådan utformning av skatte- och avgiftssystemet, att icke någon i inkomstläge under beskattningsbar inkomst belastades med direkt skatt eller avgift. Man borde enligt motionärernas mening övergå till ett sådant system, att de grundläggande förmånerna inom socialförsäkringen helt skattefinansierades. Utredning i detta syfte borde utan dröjsmål företas av allmänna skatteberedningen.

152 Andra lagutskottet, som hade att avge utlåtande (nr 72) över det förstnämnda motionsyrkandet, anförde bl. a., att enligt utskottets mening vissa skäl talade för att uttag av socialförsäkringsavgifter borde begränsas till sådana fall, där vederbörande hade att erlägga inkomstskatt. Det av motionärerna väckta spörsmålet borde emellertid prövas i ett större sammanhang. Utskottet erinrade om att finansieringssystemet inom socialförsäkringarna var föremål för överväganden inom socialdepartementet ävensom att allmänna skatteberedningen enligt sina direktiv hade att pröva hithörande frågor. Med hänsyn härtill avstyrktes motionsförslagen. Bevillningsutskottet, som hade att yttra sig över motionerna såvitt avsåg yrkandet om övergång till skattefinansiering, framhöll i sitt betänkande (nr 79) bl. a., att det enligt utskottets mening var angeläget, att det ifrågavarande motionskravet övervägdes. Utskottet erinrade därvid om — under hänvisning till direktiven för allmänna skatteberedningen — att frågan om en ökad skattefinansiering inom socialförsäkringen kunde väntas bli föremål för överväganden inom allmänna skatteberedningen. Att på förhand binda utredningen vid en viss lösning borde enligt utskottets mening ej ifrågakomma, varför motionsyrkandena avstyrktes. I anslutning till proposition nr 90 till 1962 års riksdag med förslag till lag om allmän försäkring m. m. väcktes ett flertal motioner, delvis av likartad innebörd, berörande finansieringsspörsmålen. I ett par av dessa (1:474 och 11:537) yrkades sålunda bl. a., att gränsen för påförande av folkpensionsavgift och sjukförsäkringsavgift skulle bestämmas till 4 500 kr taxerad inkomst. I sitt utlåtande över motionerna (nr 27) hänvisade andra lagutskottet till sitt förutnämnda utlåtande nr 72 vid 1961 års riksdag. I motionerna I: 455 och II: 543 framfördes bl. a. ånyo yrkanden om att frågan om skattefinansiering av de grundläggande socialförsäkringsförmånerna måtte hänskjutas till allmänna skatteberedningen för utredning. De försäkringar son^ avsågs angavs i motionerna vara sjukförsäkringen och folkpensioneringen. Bevillningsutskottet framhöll i sitt betänkande (nr 44) över sistnämnda motioner, att utskottet delade uppfattningen att frågan om finansieringen av socialförsäkringarna borde övervägas inte minst från synpunkten att söka åstadkomma en ökad samordning av de nuvarande olika principerna i detta hänseende. Då denna fråga emellertid var föremål för uppmärksamhet inom allmänna skatteberedningen och då motionärernas utredningsyrkanden med hänsyn härtill fick anses vara tillgodosedda ansåg sig utskottet ej böra föreslå riksdagsskrivelse i ämnet. Jämväl vid 1963 års riksdag har riksdagen haft att ta ställning till motionsyrkanden av likartad innebörd som vissa förut återgivna, t. ex. övergång till skattefinansiering av grundskyddet inom socialförsäkringen (I: 515 och II: 627), korttidsanställdas rätt till tilläggspension (I: 542 och II: 655)

153 m. m. Nu avsedda motionsyrkanden har med likartad motivering, som i respektive fall i det föregående angetts, avstyrkts av vederbörande utskott. I samtliga ovan angivna fall har riksdagen beslutat i enlighet med vederbörande utskotts hemställan.

Området för reformförslag Såvitt avser området för reformförslag må till en början konstateras, att principerna för finansieringen av tilläggspensioneringen efter ingående utredningar och under livligt politiskt engagemang i frågan relativt nyligen fastlagts. Den utformning, finansieringssystemet erhållit, torde ha spelat en roll vid uppgörelserna om löner, pensioner och anställningsvillkor i övrigt. De långsiktiga verkningarna av den valda finansieringsformen kan ännu ej överblickas och det dröjer åtskilliga år, innan systemet är helt utbyggt. Med hänsyn till att statsmakterna så nyligen tagit ståndpunkt i frågan om finansieringen av denna socialförsäkringsgren och då i direktiven för skatteberedningen inte antytts, att någon omprövning skulle ankomma på beredningen, har beredningen funnit sig inte ha i uppdrag att ingå på gällande, grundläggande principer för tilläggspensioneringens finansiering. Beredningen har å andra sidan funnit hinder inte föreligga för att överväga sådana mindre ingripande ändringar, jämkningar och tillrättalägganden i finansieringssystemet, som betingas främst av vad beredningen på andra områden inom socialförsäkringens finansiering kan finna sig vilja förorda. Yrkesskadeförsäkringen är för närvarande föremål för särskild utredning. I samband med detta utredningsarbete torde även finansieringsfrågorna inom försäkringen komma under bedömande. Med hänsyn härtill anser sig skatteberedningen ej böra ingå på finansieringsfrågor, som sammanhänger med denna socialförsäkringsgren. Beträffande arbetslöshetsförsäkringen har innevarande års riksdag förelagts proposition med förslag till ändringar såväl av arbetslöshetsförsäkringens materiella utformning som av dess finansieringsregler. På grund härav anser sig skatteberedningen ej heller böra ingå på finansieringen av denna försäkringsgren. Av de olika socialförsäkringsgrenarna kvarstår således folkpensioneringen och sjukförsäkringen. Finansieringen av dessa båda socialförsäkringar utgör i realiteten det område, som omfattas av skatteberedningens i det följande framförda förslag. Framhållas bör emellertid, att kommunernas bidrag till folkpensioneringen varit föremål för prövning av 1958 års skatteutjämningskommitté i samband med dess utredning rörande den kommunala skatteutjämningen. Beredningens ställningstaganden kommer därför, såvitt avser folkpensioneringen, att begränsas till att avse de statliga kostnaderna.

K A P I T E L 15 Finansieringsformerna

Gränsdragning mellan avgift och skatt Tid efter annan har i den offentliga debatten aktualiserats frågan om socialförsäkringens finansiering utifrån mera principiella synpunkter. Väsentligen har diskussionen kretsat kring frågeställningen, huruvida socialförsäkringen bör i ökad utsträckning finansieras genom avgifter eller genom skatter. I denna debatt torde man ha utgått från, att det råder en klar boskillnad mellan dessa båda finansieringsformer samt att de medför sinsemellan olikartade verkningar. Avgiften har företrädesvis betraktats såsom en mera direkt betalningsprestation, som den enskilde eller hans arbetsgivare har att fullgöra för en viss socialförsäkringsförmån, som samhället tillhandahåller. Skatten däremot har ansetts innebära en obligatorisk pålaga till det allmänna, för vilken den enskilde ej på ett motsvarande sätt erhåller en direkt synlig motprestation. En definition av avgift och skatt i enlighet med vad nu antytts torde vara den inom finansteorin gängse. Å andra sidan är det tydligt, att principiella skillnader mellan de båda finansieringstyperna i större eller mindre utsträckning kan elimineras, alltefter de effekter från fördelningsmässiga eller andra synpunkter som man avser att uppnå eller vill undvika. En avgift kan följaktligen utformas på ett sätt som kännetecknar en skatt, och en pålaga, som formellt framträder som en skatt, kan utrustas med åtskilliga av avgiftens kännetecken. Detta är också något som i vissa fall ägt r u m i vårt skattesystem och som understundom gör det svårt att dra någon klar gränslinje mellan avgifter och skatter. Vad beträffar folkpensionsavgiften beräknas den — såsom kunde gälla en skatt — proportionellt på ett fastställt inkomstunderlag, den taxerade inkomsten, och i likhet med vad som anses utmärkande för en inkomstskatt är den allmän såtillvida, att den regelmässigt påföres alla medborgare i viss ålder, vilkas inkomst uppgår till visst minimibelopp. Ej heller är den föremål för specialdestination i budgeten. Å andra sidan inrymmer folkpensionsavgiften drag, som brukar anses karakteristiska för en avgift i finansteoretisk mening. Vissa kategorier medborgare är sålunda generellt befriade från avgiftsplikt, såsom ålders- och förtidspensionärer. Vidare är avgiften maximerad i förhållande till inkomsten. Folkpensionsavgiften kan

155 därför sägas förete drag av både avgift och skatt. Den har också karakteriserats som en »specialskatt som har formen av en avgift» och som en »avgift av skattekaraktär». Dessa kännetecken av både avgifts- och skattekaraktär hos folkpensionsavgiften är att se mot bakgrunden av folkpensioneringens historiska utveckling från en pensionsförsäkring, där försäkringstagaren hade att erlägga premier med fasta belopp, till en folkförsäkring av den nuvarande typen utan inslag av försäkringsmässighet i den meningen, att det individuellt skulle råda något fast samband mellan förmåner och avgifter. Hos sjukförsäkringsavgifterna är avgiftskaraktären mer framträdande än hos folkpensionsavgiften. Detta förhållande sammanhänger med att sjukförsäkringen, som överhuvud är uppbyggd efter mer försäkringstekniska grunder än folkpensioneringen, är att betrakta som en riskförsäkring med i princip finansiering genom avgifter, vilka skall vara så avvägda, att de i förening med andra tillgängliga medel kan antas förslå till bestridande av kostnaderna för försäkringen. Varje underskott inom sjukförsäkringen skall således, liksom inom den enskilda försäkringsverksamheten, mötas med en höjning av avgifterna. Å andra sidan är bl. a. statsbidragen till vissa grenar av sjukförsäkringen betydande, vilket i sin t u r är ägnat att i förevarande hänseende minska draget av försäkringsmässighet. Tillskott ur andra finansieringskällor medför, att egenavgifterna kan hållas på en betydligt lägre nivå än vad som eljest skulle varit möjligt. Härigenom förlorar egenavgif terna i viss m å n det för en avgift i nu avsedd bemärkelse karakteristiska draget, nämligen att tjäna som mätare av förmånernas värde. Jämväl i andra hänseenden har vissa egenavgif ter inom sjukförsäkringen kommit att utrustas med för en skatt utmärkande drag. Sålunda uttas exempelvis avgiften för sjukvårdsförsäkringen, i likhet med folkpensionsavgiften, först då en taxerad inkomst av viss storlek föreligger, upptrappningsregler tilllämpas etc. Den egenavgift inom tilläggspensioneringen, som erlägges för inkomst av annat förvärvsarbete än anställning, torde i här avsedd bemärkelse böra betraktas som en avgift utan drag av skatt. Inom sjukförsäkringen finansieras vissa kostnader genom arbetsgivaravgifter, som uttas på ett kollektivt beräknat underlag av löner upp till visst belopp. Inom tilläggspensioneringen gäller detsamma, såvitt avser anställda, dock att avgifterna här helt skall erläggas av arbetsgivarna och ej till någon del av de försäkrade själva. Härtill kommer att avgiftsunderlaget är ett annat än det inom sjukförsäkringen tillämpade. En särskild fråga är hur dessa arbetsgivaravgifter bör uppfattas. Ett avgiftsmoment k a n sägas ligga däri, att arbetsgivaravgifterna är avsedda för visst ändamål samt att de awäges med hänsyn till kostnaderna. Å andra sidan beräknas avgifterna kollektivt på ett visst framräknat löneunderlag. För den enskilde försäkringstagaren föreligger inte det för en avgift utmärkande

156 direkta och formella sambandet mellan hans prestation och hans försäkringsmässigt bestämda förmån. Till sina verkningar på relationen mellan kostnaderna för arbetskraft och kapital kan arbetsgivaravgifterna närmast jämföras med en skatt, som utgår på företagens utbetalade löner — en löneskatt. Både vid en arbetsgivaravgift och vid en löneskatt utgör sålunda underlaget för utmätandet av pålagan kostnaderna för anlitandet av den mänskliga arbetskraften. Emellertid föreligger åtskilliga skiljaktigheter mellan arbetsgivaravgift och löneskatt. En olikhet är, att en löneskatt har löner och därmed jämförliga inkomster som underlag, medan en arbetsgivaravgift — åtminstone av i vårt land förekommande typ — för den icke anställda arbetskraftens vidkommande har en motsvarighet i en egenavgift, beräknad på inkomsten. Vid en arbetsgivaravgift ifrågakommer vidare begränsningar i skilda hänseenden, såsom i fråga om avgiftsunderlag, genom uppställandet av vissa åldersgränser, specialdestination av inflytande medel e t c , medan dylika begränsningsregler ej är typiska för en löneskatt. Den mest avgörande skillnaden torde dock vara, att en löneskatt, betraktad som en indirekt skatt på företagens användning av arbetskraft, kan ges en konjunkturpolitisk funktion. En arbetsgivaravgift å andra sidan, som är avvägd med hänsyn till kostnaderna för visst ändamål, kan lämpligen ej varieras av konjunkturpolitiska hänsyn. Av det anförda torde framgå, att gränsdragningen mellan avgifter och skatter inom vårt system av olika pålagor ingalunda är så entydig, som man i förstone kunde vara benägen att tro. Varianter och övergångsformer möter, i vilka drag från olika finansieringsformer flyter in i varandra. F r å n viss synpunkt skulle kunna hävdas, att de nu ifrågavarande socialförsäkringsavgifterna får uppfattas såsom skatter med fördelningen bestämd huvudsakligen utifrån en intresseprincip. Svårigheten att dra någon skarpare gränslinje mellan avgift och skatt understryker å andra sidan något som redan förut framhållits, nämligen att verkningarna av socialförsäkringens finansieringsformer ej kan bedömas såsom något isolerat. Effekterna av olika typer av pålagor måste uppenbarligen ses i ett sammanhang och under hänsynstagande till hur avgifts- och skattesystemet i dess helhet är utformat. Valet av huvudsaklig

finansieringsform

Enighet torde råda därom, att en översyn av socialförsäkringens finansiering är påkallad av olika skäl — såväl med avseende å tyngden i det uttag, som bör ifrågakomma, som från synpunkten att åstadkomma en ökad samordning och större överskådlighet av de nuvarande olika finansieringsmetoderna. De närmare riktlinjer, efter vilka en sådan översyn bör bedrivas, och då i första hand frågan om vilken eller vilka finansieringsformer — egenavgif-

157 ter, arbetsgivaravgifter och skatter — som företrädesvis bör anlitas, omfattas emellertid inte av lika stor samstämmighet. Där går åsikter och intressen starkare isär. Främst möter två mer motsatta meningsriktningar. Enligt den ena uppfattningen bör eftersträvas ett ökat inslag av avgifter med en motsvarande minskning av skattefinansieringen. Enligt den andra bör åstadkommas en utökad finansiering med skattemedel så, att alla de grundläggande förmånerna inom socialförsäkringen blir helt skattefinansierade. Av dem som uttalar sig för en utveckling i enlighet med den förstnämnda uppfattningen förordar vissa en utbyggnad av systemet med egenavgifter, medan andra bedömer en ökning av den relativa andelen av arbetsgivaravgifter, såvitt avser finansieringen av de anställdas socialförsäkringsförmåner, som önskvärd. Företrädarna för uppfattningen att ett ökat inslag av avgifter bör eftersträvas torde ha som utgångspunkt, att socialförsäkringen bygger på en försäkringstanke, i princip ej väsensskild från den, som får sitt uttryck i det privaträttsliga försäkringsavtalet. Vid detta förhållande framstår det som naturligt, att försäkringen finansieras genom avgifter, som åtminstone i viss ej alltför obetydlig utsträckning är avvägda i proportion till de olika försäkringsförmåner, som den försäkrade kan komma i åtnjutande av. Framförallt sociala skäl kan emellertid föranleda, att jämväl skattefinansiering av de grundläggande socialförsäkringsförmånerna måste tillämpas. J u mer inkomst- och levnadsstandarden i samhället stiger desto mer förlorar dock motivet för skattefinansiering i styrka, över den statliga budgeten finansierade kostnader bör enligt denna meningsriktning hållas så låga som möjligt, så att denna försäkringsmässiga aspekt i fråga om avvägningen mellan prestationer och förmåner bättre kommer till uttryck. Såvitt avser pensionssystemet är enligt denna uppfattning tilläggspensioneringens finansiering utformad på ett i princip riktigt sätt från angiven utgångspunkt. I fråga om folkpensioneringen däremot är en ändrad finansieringslinje påkallad i syfte att reducera andelen av skattefinansiering. Jämväl i fråga om sjukförsäkringen anlägges ett likartat synsätt. Enligt dem som anser, att en ökad skattefinansiering bör ifrågakomma, föreligger ej skäl att i fråga om sådana socialförsäkringsförmåner, som tillkommer alla medborgare efter generella regler, bedöma finansieringsfrågan på annat sätt än som gäller beträffande samhällets utgifter i övrigt. Finansieringen av dylika förmåner bör följaktligen ske i enlighet med gängse regler för beskattningen. Med den nuvarande ordningen är principen om skatt efter ekonomisk bärkraft ej på ett tillfredsställande sätt tillgodosedd på förevarande område. Avgifterna för de grundläggande socialförsäkringsförmånerna, avseende folkpension, sjukvårdsersättning samt grundsjukpenning, drabbar de lägre inkomstgrupperna alltför tungt. En ändrad avvägning bör därför ske i riktning mot en fullständig skattefinansiering av dessa förmåner. Jämväl administrativa skäl talar för en sådan omläggning.

158 Beträffande övriga socialförsäkringsförmåner, som tillkommer endast vissa grupper och där storleken av förmånen är beroende av inkomsten, är det däremot motiverat, att kostnaderna finansieras genom avgifter, som är graderade efter förmånens storlek. Vad beträffar frågan, huruvida inom ramen för ett avgiftssystem avgifterna bör uttas såsom egenavgifter eller, i fråga om den anställda arbetskraften, såsom arbetsgivaravgifter, torde förespråkarna för den förstnämnda finansieringsmetoden fästa särskild vikt vid vad man anser vara egenavgiftens företräde från psykologisk synpunkt. Genom att en egenavgift debiteras särskilt och följaktligen är lättare att identifiera för den enskilde är den ägnad, har det hävdats, att skapa ett från psykologisk synpunkt värdefullt samband mellan försäkringens förmånssida och dess kostnadssida. Avgiften bidrar till att skänka den enskilde känslan av att han själv betalar för sitt försäkringsskydd och därigenom förvärvar rätt till de förmåner, som detta garanterar. En kollektivt beräknad arbetsgivaravgift är ej, menar de som företräder denna meningsriktning, förenad med dessa psykologiska fördelar. De som önskar att finansieringen av de anställdas socialförsäkringsförmåner sker i form av arbetsgivaravgifter torde se ett motiv härför i det förhållandet, att dessa kostnader bör betraktas som produktionskostnader, som skall erläggas av arbetsgivaren, m å så vara att den ökade belastningen på produktionen kan utöva inverkan å lönesättningen. Härjämte medför ett system av arbetsgivaravgifter, åtminstone om de beräknas kollektivt på en viss lönesumma, betydande fördelar från administrativa och uppbördsmässiga synpunkter jämfört med ett egenavgiftssystem. Beredningen övergår härefter till att anföra vissa allmänna synpunkter av beskaffenhet att inverka på frågan om valet av huvudsaklig finansieringsform. Självfallet kan meningarna vara delade om vilken eller vilka finansieringsmetoder, som företrädesvis bör komma till användning. Att med utgångspunkt från ett principiellt anlagt betraktelsesätt söka fastlägga den ena eller andra uppfattningen såsom den riktiga är dock enligt beredningens mening av underordnat värde. En som objektiv ansedd norm för hur ett val mellan olika finansieringsmetoder bör ske och för hur den inbördes avvägningen mellan dem bör äga r u m lärer näppeligen k u n n a uppställas. Ett ställningstagande måste fastmer bli beroende av de praktiska synpunkter och konsekvenser — samhällsekonomiska och statsfinansiella, sociala och administrativa — som kan antas vara förknippade med den ena eller andra finansieringsmetoden. Med hänsyn till det nära sambandet mellan olika delar av beredningens utredningsuppdrag kan underlaget för ett bedömande därvid ej begränsas till att avse enbart socialförsäkringsområdet utan måste ske i det större perspektiv, beredningen h a r

159 för sitt arbete, och de förslag på övriga områden, som beredningen kommer att framlägga. Enligt den ena av de i det föregående angivna meningsriktningarna bör vissa grundläggande socialförsäkringsförmåner, avseende folkpensioneringen, sjukvårdsförsäkringen samt försäkringen för grundsjukpenning, helt skattefinansieras. En sådan omläggning skulle för år 1964 innebära att statens utgifter för dessa försäkringar ökade från 2 369 till 4 359 miljoner kr eller med 1 990 miljoner kr. För år 1970 skulle utgiftsökningen uppgå till 2 375 miljoner kr (6 669 — 4 294). Avgifternas slopande skulle, om rätten till avdrag vid inkomsttaxeringen borttogs i samband därmed, innebära en viss ökning av den beskattningsbara inkomsten och därmed av den statliga inkomstskatten. Betydelsen härav skulle emellertid vara relativt ringa och en avsevärd skärpning av beskattningen måste äga rum för att staten skulle kompenseras för avgiftsbortfallet. Om de ifrågavarande socialförsäkringskostnaderna helt skulle finansieras genom en höjning av uttaget för den allmänna varuskatten i dess nuvarande utformning skulle erfordras år 1964 en höjning av skatteprocenten med ca 3 enheter och år 1970 med drygt 2,5 enheter, dvs från nuvarande 6 till 9 respektive 8,5 procent. Valdes metoden att finansiera de ifrågavarande socialförsäkringsutgifterna genom en proportionell inkomstbeskattning för fysiska personer, vilken beräknades å beskattningsbar inkomst, skulle uttaget av skatt behöva fastställas till år 1964 drygt 4 procent och år 1970 drygt 3 procent. En omläggning till fullständig skattefinansiering av de ifrågavarande socialförsäkringsförmånerna fick emellertid rimligen finansieras genom anlitande av både den direkta och den indirekta skatten. Om den senare höjdes i den omfattning, som skatteberedningen förut angett, dvs staten tillfördes en merinkomst ungefärligen motsvarande 3 procents höjning av skattesatsen för den generella varubeskattningen sådan den f. n. ä r utformad samt om grundavdragen höjdes och barnfamiljerna medgavs lättnader i avsedd omfattning, skulle — därest man tillika helt skattefinansierade de angivna socialförsäkringsförmånerna — den resterande inkomstförstärkningen kunna nås genom en skatteskala, som för det första skiktet angav uttagsprocenten till 12 (mot nu 10) och som fortsättningsvis byggde på en brant progression. Skalan skulle i vissa mellanlägen kunna göras något mildare än den nuvarande, men fortsättningsvis skulle den bli brantare än den gällande, önskemålet att med hänsyn till den ökade indirekta beskattningen inte höja skattesatsen i det första skiktet skulle kunna tillgodoses med en ytterligare höjning av varubeskattningen utöver vad beredningen velat förorda. Den möjliga skatteskalan skulle givetvis inte tillrättalägga den genom redan inträffad penningvärdeförändring skärpta progressionen; än mindre beaktades resultatet av en fortsatt penningvärde-

160 förändring fram till år 1970. Den skärpta varubeskattningen skulle över något visst inkomstläge inte till någon del kompenseras. Av skäl som framgår redan av det anförda finner skatteberedningen allvarliga invändningar möta mot en fullständig skattefinansiering av grundskyddet inom socialförsäkringen. Det ter sig enligt beredningens uppfattning ej välbetänkt att avstå från en av de nu tillgängliga finansieringskällorna, dvs en avgiftsfinansiering. Handlingsmöjligheterna skulle utifrån de krav, som kan följa av den fortsatta samhällsutvecklingen, bli väsentligt inskränkta. En stelhet skulle prägla systemet och kunna försvåra ett fortsatt reformarbete. Härtill kommer att vid en fullständig skattefinansiering av grundskyddet det kunde bli erforderligt att i vissa hänseenden ompröva förmånssidan inom främst grundsjukpenningförsäkringen med ökade kostnader som följd. Beredningen vill å andra sidan framhålla, att den är väl medveten om det berättigade i kravet på att vissa egenavgifter till socialförsäkringen på ett bättre sätt än nu bör anpassas till förmågan hos mindre inkomsttagare att erlägga avgifterna. Detta krav kan emellertid tillgodoses inom ramen för beredningens förslag. Härtill återkommer beredningen i det följande. Av detta ståndpunktstagande följer, att ett ökat intäktsbehov inom socialförsäkringen enligt beredningens uppfattning bör mötas med ett ökat inslag av avgiftsfinansiering. Därvid uppkommer frågan om en påbyggnad och utvidgning av systemet med egenavgifter bör övervägas eller om, för de anställdas vidkommande, andelen arbetsgivaravgifter bör ökas. Mot bakgrunden av det materiella förenhetligande, som ägt r u m inom socialförsäkringen och som bl. a. kommit till uttryck i lagen om allmän försäkring, framstår ett förenhetligande jämväl av finansieringssystemet som ett angeläget önskemål. Tilläggspensioneringens finansieringsregler bildar en fast utgångspunkt vid uppdragandet av riktlinjerna för ett mera enhetligt och systematiskt enklare finansieringssystem. En utbyggnad av systemet med arbetsgivaravgifter på grundval av de principer som vunnit tillämpning inom denna försäkringsgren är enligt beredningens mening en naturlig och logisk utvecklingslinje. Därigenom kan enklare tekniska lösningar av olika frågor vinnas och administrativa fördelar tillvaratas. Ett system med arbetsgivaravgifter för den stora gruppen av anställda är från dessa synpunkter att förorda framför en utbyggnad av systemet med individuella egenavgifter. Enligt vad i det föregående anförts har egenavgifterna ansetts vara av speciellt värde från psykologisk synpunkt därigenom, att de k a n vara ägnade att understryka kostnadssammanhangen. Tydligt är emellertid, att under alla förhållanden en betydande skattefinansiering måste förutsättas skola äga r u m av folkpensioneringen samt vissa delar av sjukförsäkringen, vilket i sin tur medför, att avgiftens betydelse från denna synpunkt mindre klart framträder. Snarare skulle debitering och uppbörd av egenavgifter komina att framstå som en onödig arbetsomgång.

161 Den uppbördsordning, som systemet med arbetsgivaravgifter innebär, kan emellertid av naturliga skäl ifrågakomma endast i fråga om den anställda arbetskraften. Beträffande övriga avgiftspliktiga måste ett system med egenavgifter alltjämt komma till användning. I enlighet med vad nu anförts vill skatteberedningen, i vad avser frågan om valet mellan olika finansieringsformer, förorda ett vidgat inslag av avgifter, vilka för de anställdas vidkommande konstrueras såsom arbetsgivaravgifter och för övriga inkomsttagare såsom egenavgifter. Den närmare utformningen och innebörden av beredningens förslag samt motiven för detsamma skall utvecklas i det följande.

6—412209

K A P I T E L 16 Beredningens förslag. Utformning och motivering

Av föregående kapitel framgår, att beredningen anser, att en omläggning av socialförsäkringens finansieringssystem bör äga r u m i riktning mot ett ökat inslag av arbetsgivaravgifter, såvitt avser kostnaderna för den anställda arbetskraftens socialförsäkringsförmåner. Man torde kunna utgå ifrån, att arbetsgivaravgifterna övar inverkan vid förhandlingsuppgörelserna om löne- och anställningsvillkor. I konsekvens med denna tankegång bör därför uttas ett — i princip — motsvarande ökat mått av egenavgifter av dem, som har andra inkomster än av anställning och för vilka följaktligen arbetsgivaravgifter ej uppbäres. I samband med en omläggning av finansieringssystemet i antydd riktning slopas vissa nu utgående avgifter till olika socialförsäkringsgrenar. På något längre sikt inträder med det system beredningen avser att förorda en förskjutning mellan inkomstkällorna så, att finansieringen med avgifter ökar och skattefinansieringen minskar, jämfört med den avvägning, som nu föreligger. Vid uppdragandet av de närmare riktlinjerna för en omläggning av finansieringen gäller det att beakta en mångfald synpunkter. Några problemställningar av mer grundläggande betydelse skall inledningsvis och översiktligt anges. En målsättning bör vara, att finansieringssystemet är ägnat att på längre sikt ge en tillfredsställande lösning av socialförsäkringens finansieringsproblem. Den snabba kostnadsökningen inom i synnerhet folkpensioneringen innebär från denna synpunkt en påfrestning, som ställer särskilda krav på systemets avkastningsförmåga, smidighet och anpassningsbarhet. En omläggning mot ökad relativ andel av arbetsgivaravgifter som inkomstkälla har, liksom andra mera betydande förändringar av skatte- och avgiftssystemet, samhällsekonomisk betydelse. En ändrad avvägning i antydd riktning av mer omfattande slag får fördenskull förutsättas skola ske etappvis i syfte att undvika störningar i samhällsekonomin. De strukturella verkningarna inom företagssektorn måste uppmärksammas och bedömas vid ställningstagandet till frågan hur mycket av socialförsäkringskostnaderna som lämpligen kan erläggas i form av arbetsgivaravgifter och i vilken takt förändringar bör ske.

163 Att finansieringssystemet erhåller en sådan utformning, att det medför en relativt likformig fördelning av socialförsäkringskostnaderna mellan olika grupper i samhället samt att uttaget av pålagor, sett u r den enskildes synvinkel, avpassas efter en bärkraftsprincip, är självfallet frågor av betydande vikt. F r å n angivna synpunkter måste finansieringen av socialförsäkringen sättas in i ett större sammanhang, nämligen utformningen av skattesystemet i dess helhet i avseende å såväl beskattningen av fysiska personer som företagsbeskattningen. Internationella utvecklingstendenser på socialpolitikens område torde även böra beaktas. Särskild uppmärksamhet påkallas av internationella integrationssträvanden med målsättningen att tillskapa en gemensam arbetsmarknad på grundval av principen om arbetkraftens fria rörlighet över gränserna. Från tekniska och administrativa synpunkter måste eftersträvas, att systemet blir enkelt och lätthanterligt i tillämpningen. Tilläggspensioneringens finansieringsregler bildar i detta hänseende den fasta utgångspunkten för en fortsatt utveckling. Mot bakgrunden av den samordning, som ägt r u m i materiellt hänseende, framstår en sammangjutning jämväl av finansieringsreglerna som en logisk och naturlig utveckling ägnad att medföra administrativa och uppbördsmässiga fördelar. Avvägningen mellan avgifts- och skattefinansiering Förmånerna från socialförsäkringens olika grenar kan uppdelas å ena sidan i sådana, som avser att bereda alla medborgare ett grundläggande socialt försäkringsskydd oberoende av förvärvsinkomst, och å andra sidan i sådana, som syftar till att utgöra en garanti mot inkomstbortfall och som därför är avvägda efter storleken av förvärvsinkomst. Det förra slaget av socialförsäkringsförmåner, som i detta sammanhang skall betecknas grundförmåner, kännetecknas främst därav, att de är oberoende av förvärvsinkomst och att det ej föreligger något krav på samband mellan förmån och prestation inom försäkringen, vartill kommer att finansieringen huvudsakligen sker genom skatter eller avgifter av skattekaraktär. För det senare slaget av socialförsäkringsförmåner, som i konsekvens med det anförda skall benämnas tilläggsförmåner, är ett utmärkande drag, att förmånen är beroende av och inom vissa gränser varierar med inkomsten samt att kostnaderna täckes genom avgifter, vilkas storlek awäges i princip i relation till utgående förmåner. Med denna indelning kan till gruppen av grundförmåner hänföras folkpensioneringen, sjukvårdsförsäkringen samt försäkringen för grundsjukpenning till icke förvärvsarbetande gifta kvinnor och med dem jämställda — den s. k. hemmafruförsäkringen. Inom samtliga dessa försäkringsgrenar föreligger ett socialförsäkringsskydd, som utgår helt oberoende av de

164 individuella inkomstförhållandena. Såsom tilläggsförmåner kan räknas tillläggspensioneringen samt sjukpenningförsäkringen med undantag av hemmafruförsäkringen. För dessa försäkringsgrenars vidkommande är förmånen på visst sätt ställd i relation till inkomsten av förvärvsarbete. Att med utgångspunkt från denna indelning göra någon markerad gränsdragning av materiell karaktär mellan de båda typerna av förmåner skulle dock ej vara ägnat att ge en rättvisande bild av socialförsäkringssystemet. Den nutida socialförsäkringen måste, såsom i annat sammanhang framhållits, ses som en helhet, i vilken förmånerna från skilda försäkringsgrenar ingår som komponenter och där tilläggsförmånerna avvägts under hänsynstagande till omfattningen av grundförmånerna. Inom t. ex. pensioneringen avser folkpensioneringen att täcka bortfallet av förvärvsinkomster under och upp till en viss nivå, medan tilläggspensioneringen ersätter inkomstbortfall över denna nivå. Härav följer, att tilläggspensionens storlek ej kan fastställas utan att man beaktar storleken av bottenpensionen. På åtminstone i viss mån likartat sätt kan sjukpenningförsäkringens förmåner ej ses isolerade från de förmåner, som utgår från sjukvårdsförsäkringen. Det är summan av grund- och tilläggsförmåner som ger ett socialförsäkringsskydd av den önskade storleken. Jämväl i fråga om grundförmånerna gäller således, åtminstone i viss omfattning, att de i likhet med tilläggsförmånerna utformats och avvägts med tanke på att skänka ett socialförsäkringsskydd mot inkomstbortfall. Vid detta förhållande framstår det som tveksamt, om det är berättigat att dra någon skarpare skiljelinje mellan den ena eller andra typen av förmåner. Denna tvekan gäller då även det betraktelsesättet, att grundförmåner och tilläggsförmåner bör finansieras på principiellt olikartat sätt med skattefinansiering i fråga om de förra och avgiftsfinansiering beträffande de senare socialförsäkringsförmånerna. Beredningen är snarare benägen anse, att finansieringen av grundförmånerna till förvärvsarbetande, mot bakgrunden av det nyss anförda, bör bedömas på relativt likartat sätt som finansieringen av tilläggsförmånerna. En annan sak är, att beträffande grundförmånerna särskilda sociala hänsyn måste skänkas beaktande, vilket i sin tur kan utöva inflytande på finansieringsmetodernas utformning. Enligt det nuvarande finansieringssystemet bekostas en avsevärd del av socialförsäkringens grundförmåner med skatter eller med avgifter av skattekaraktär. Av de statliga utgifterna för folkpensioneringen kan sålunda år 1964 1 994 miljoner kr eller 61 procent antas bestridas med statliga skattemedel och 1 300 miljoner kr eller 39 procent med folkpensionsavgifter. Inom sjukvårdsförsäkringen kan nämnda år 153 miljoner kr eller 26 procent av utgifterna inom denna försäkringsgren beräknas belasta budgeten, medan återstoden av kostnaderna eller 426 miljoner kr erlägges i form av egen- och arbetsgivaravgifter. Kostnaderna för hemmafruförsäkringen, 127

165 miljoner kr, fördelar sig ungefär till lika delar på skatte- respektive avgiftsfinansiering. På längre sikt medför ett bibehållande av de nuvarande finansieringsreglerna, att den skattefinansierade andelen av grundförmånerna stiger. En uppfattning om den förskjutning mellan finansieringskällorna som kommer att inträda, därest det nuvarande finansieringssystemet kvarligger oförändrat, ger tab. 29. Som framgår av tab. 29 är förskjutningen mellan finansieringskällorna störst inom folkpensioneringen. Den vid periodens början avgiftsfinansierade andelen, 39 procent, beräknas vid periodens slut ha sjunkit till 28 procent. P å motsvarande sätt har den skattefinansierade andelen under den redovisade tidrymden stigit från 61 till 72 procent. De mellan åren 1964 och 1965 särskilt m a r k a n t a ändringarna i relationstalen beror till väsentlig del på, såsom redan förut nämnts, att kommunbidragen från och med sistnämnda år förutsatts ändrade i enlighet med förslag av 1958 års skatteutjämningskommitté. Inom sjukförsäkringens grundförmåner inträder en förskjutning, låt vara obetydlig, i riktning mot ökad avgiftsfinansiering. Totalt utvisar tabellen en tämligen snabbt sjunkande relativ andel avgiftsfinansiering samt en motsvarande stigande relativ andel skattefinansiering av kostnaderna för socialförsäkringens grundförmåner. Det nuvarande finansieringssystemet för socialförsäkringens grundförmåner med dess mycket betydande inslag av skatte- eller i vart fall skatte-

Tabell 29. Beräknade kostnader för socialförsäkringens grundförmåner med fördelning på finansieringskällor Sjukförsäkringens grundförmåner

Folkpensioneringen

därav Utgifter för sjukvårdsförsäkskatte- ring samt avgifts- skattefinanfinan- hemma- finansierat sierat sierat fruförsäkring milj. kr /o /o °/

Summa därav

därav År

Statliga utgifter avgiftsför folk- finanpension sierat milj. kr

/o

1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970

3 294 3 894 4 214 4 534 4 864 5 194 5 374

39 34 33 31 30 28 28

/o

Utgifter till grundförmåner

avgiftsfinansierat

milj. kr

/o

/o

10 55 60 61 63 64 65 66

61 66 67 69 70 72 72

706 734 766 798 834 872 912

70 71 71 71 72 72 73

30 29 29 29 28 28 27

4 000 4 628 4 980 5 332 5 698 6 066 6 286

45 40 39 37 36 35 34

skattefinansierat

166 liknande finansiering är att se mot bakgrunden av dessa förmåners framväxt och utbyggnad. När folkpensioneringen omdanades genom 1930- och 1940-talens reformer var ännu dess primära mål att garantera en minimistandard, som innebar trygghet mot nöd. Med hänsyn till de ekonomiska resurserna kunde detta åstadkommas endast genom betydande insatser från samhällets sida. En pensionering, som till mer avsevärd del grundades på avgiftsfinansiering, skulle ha medfört antingen för höga pensionsavgifter eller för låga pensioner. Jämväl med avseende å finansieringen av sjukförsäkringens grundförmåner gjorde sig ett likartat synsätt gällande. En tämligen betydande skattefinansiering tillämpades i syfte att hålla försäkringsavgifterna nere vid från social synpunkt rimliga belopp. Detta allmänna utgångsläge för finansieringen och valet av finansieringsformer har avsevärt förändrats genom den allmänna produktions- och inkomststegringen i samhället. Den allt högre inkomststandarden har skapat ökade möjligheter för ett vidgat inslag av avgifter samtidigt som den av sociala skäl motiverade skattefinansieringen ej längre framstår som lika nödvändig som vid ett bedömande för blott något decennium sedan. I den mån som det grundläggande socialförsäkringsskyddet undan för undan höjes för att anpassas till den allmänna standardhöjningen kan vara motiverat att finansiera härmed förenade kostnader med avgifter, som uttas och fördelas efter delvis andra grunder än de allmänna skatterna. Flera skäl kan anses tala härför. Det argument för avgiftsfinansiering, som i den historiska utvecklingen torde ha betytt mest och som alltjämt är av dominerande betydelse, ä r det rent statsfinansiella. J u större krav medborgarna ställer på utbyggnaden och förbättringen av socialförsäkringens förmåner desto större svårigheter föreligger att medelst de nu utgående allmänna skatterna skaffa erforderliga ekonomiska resurser. Mot bakgrunden av den kostnadsökning, som är att motse beträffande socialförsäkringens grundförmåner, framstår detta som ett realistiskt argument jämväl för framtiden. En ren skattefinansiering av socialförsäkringens grundförmåner skulle kräva ett kraftigt ökat uttag av främst indirekt skatt, eftersom möjligheterna att öka den direkta skatten torde kunna bedömas som otillräckliga eller obefintliga. År 1970 kan kostnaderna för socialförsäkringens grundförmåner beräknas motsvara intäkterna av en generell konsumtionsskatt av mervärdeskattetyp av ca 9 å 10 procent. Invändningar mot avgiftsfinansieringens tendens att verka regressivt torde därför böra bedömas mot bakgrunden av de alternativ som kan uppställas. Härtill kommer vad tidigare anförts därom, att de individuella verkningarna av en viss avgift eller skatt är av underordnat intresse i jämförelse med vad det samlade skatte- och avgiftssystemet — individuellt sett — innebär. Den offentliga sektorn har i vårt land successivt ökat i betydelse. Detta innebär, att en stigande andel av inkomsterna har använts till offentlig

167 konsumtion, offentliga investeringar och utgifter av transfereringskaraktär. Med den omfattning samhällets verksamhet har är det nödvändigt att anlita olika finansieringskällor. Eljest kan belastningen på envar av dem bli alltför stor och de särskilda nackdelar, som vidlåder varje finansieringstyp, därigenom bli mera påtagliga än om kostnaderna fördelas mellan flera finansieringskällor. En avgiftsfinansiering kan vidare, såsom redan framhållits, i viss mån vara ägnad att upprätthålla och befästa ett för medborgarna påtagligt och synligt samband inom socialförsäkringen mellan förmåner och ekonomiska uppoffringar. Därigenom torde åtminstone i någon grad kunna inskärpas ett medvetande om och ett ansvar för försäkringens kostnadssida. Häri har ansetts ligga en psykologisk faktor av visst värde. Tydligt är, att denna psykologiska faktor kan tillmätas betydelse ej endast i ett system med egenavgifter, utan jämväl vid finansiering medelst arbetsgivaravgifter. Vad den senare finansieringsformen beträffar torde k u n n a förutsättas, att arbetsmarknadens parter kommer att vara medvetna om avgifternas inverkan på lönesättningen. Redan den omständigheten, att avgiften förutsattes skola användas till bestridande av de angivna förmånerna kan i viss mån medföra, att den betraktas som mera godtagbar och acceptabel än direkta eller indirekta skattebidrag. Vidare kan från denna synpunkt en avgiftsfinansiering måhända innebära bättre garantier för att krav på förbättrade förmåner på ett mer näraliggande sätt väges mot utgifts- och finansieringssidan. En nackdel med en hög skattefinansiering av vissa förmåner ligger ej blott däri, att vid gynnsamma statsfinanser kanske på sikt angelägnare åtgärder av exempelvis investeringskaraktär måhända kan få stå tillbaka för ökade transfereringsutgifter utan även i det förhållandet, att inkomstöverflyttningar av annan omfattning kan komma till stånd än som vid ett mera samlat bedömande ter sig motiverat. Vissa föreliggande ojämnheter i belastningshänseende torde till en del vara följden av att det nuvarande finansieringssystemet i väsentlig utsträckning utgår från den nominella — till inkomstskatt taxerade — årsinkomsten. Sådana effekter kan åtminstone i viss mån motverkas genom att frångå det direkta skattesystemet med dess schablonmässiga avdragsregler och bereda utrymme för ett ökat inslag av avgifter, som utgår efter delvis andra grunder än den direkta inkomstbeskattningens. Låg skattepliktig eller beskattningsbar inkomst är ingalunda alltid bevis för en reellt låg levnadsstandard. Beredningen vill här erinra om den undersökning av de lägre inkomsttagarna, som utförts av statistiska centralbyrån och för vilken redogjorts i annat sammanhang. Resultatet av undersökningen ger vid handen, att de lägre inkomsttagarna får sin prägel av sådana kategorier som sjuka, arbetslösa, studerande, militärtjänstgörande samt sådana, som under året inträtt på arbetsmarknaden (ungdomar, vissa tillfälligt förvärvsarbetande kvinnor). Härtill kommer emellertid en ej obetydlig kategori,

168 vars skattemässiga förhållanden är sådana, att konsumtionen överstiger den deklarerade inkomsten. Vid en internationell utblick på finansieringsformerna är det snarast påfallande vilket företräde avgiftsfinansieringen tillerkänts inom socialförsäkringssystemen på den europeiska kontinenten. Bland medlemsstaterna i den europeiska gemensamma marknaden är denna finansieringsform förhärskande, vilket i sin tur övat inflytande på den utformning, som den inbördes samordningen mellan dessa länders socialförsäkringar erhållit. Såsom nämnts kan de principer i detta hänseende, som antagits att gälla mellan EEC-staterna, komma att inflyta i en allmän europeisk konvention i ämnet och på så sätt utsträckas till att omfatta Västeuropa i dess helhet. Mot bakgrunden av ett dylikt perspektiv skulle en fullständig eller övervägande skattefinansiering ej ligga i linje med de internationella utvecklingstendenserna. Även om vägande skäl sålunda enligt beredningens mening kan anföras för ett ökat inslag av avgiftsfinansiering i fråga om socialförsäkringens grundförmåner kan det å andra sidan ej bli fråga om att finansiera detta socialförsäkringsskydd efter mera rent försäkringsmässiga principer. Olika skäl, främst skillnader i betalningsförmåga, medför att en ej obetydlig skattefinansiering allt framgent måste förutsättas skola ifrågakomma. J u mer socialförsäkringsförmånerna utbygges samt realinkömsterna stiger för den aktiva befolkningen desto starkare kan emellertid betonas, att det bör föreligga ett samband mellan förmåner och prestationer jämväl i fråga om socialförsäkringens grundförmåner. Att söka fastställa någon objektiv norm för fördelningen mellan avgifts- och skattefinansiering synes emellertid ej vara möjligt. Man torde knappast komma längre än att utifrån alla inverkande omständigheter — därav de betydelsefullaste kan sägas vara kostnadsramen för socialförsäkringen, den inkomstbild som dagens samhälle ger, ävensom de individuella verkningarna av direkta och indirekta skatter samt av själva avgiftssystemet — fastställa en som rimlig ansedd avvägning. Man får därvid ha klart för sig, att utvecklingen kan leda fram till att vid en framtida tidpunkt avvägningen kan ge ett annat resultat. Det kan å andra sidan anses angeläget understryka, att tvära kastningar ej bör ske och att väsentligare förskjutningar mellan de olika finansieringskällorna ej bör äga r u m utan en allsidig prövning. Det framgår av vad ovan anförts att man för närvarande har en fördelning mellan skatter och avgifter såvitt gäller grundförmånerna, som innebär ca 55 procent skattefinansiering. Det framgår vidare att vid ett bibehållande av de nuvarande avgiftsreglerna skattefinansieringen år 1970 skulle uppgå till ungefärligen 66 procent. Skatteberedningen har vid sitt ställningstagande funnit det vara rimligt att eftersträva en avgiftsfinansiering, som inte är lägre än den nuvarande och som innefattar en kostnadstäckning genom avgifter på inemot hälften av utgifterna.

169 Förslagets omfattning Med den förut angivna utgångspunkten att finansieringen av yrkesskadeförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen helt lämnas utanför beredningens överväganden samt att frågan om tilläggspensioneringens finansiering i princip ej avses skola komma under bedömande i förevarande sammanhang begränsas beredningens förslag till att omfatta folkpensioneringens och sjukförsäkringens finansieringsformer. Härtill kommer att frågan om kommunernas bidrag till folkpensioneringen — en fråga, som varit föremål för utredning av en särskild kommitté — ej heller omfattas av den följande framställningen. Otvivelaktigt skulle det från vissa synpunkter innebära fördelar, om beredningens förslag till omläggning av finansieringssystemet avsåg såväl folkpensioneringen som sjukförsäkringen i dess helhet. Härigenom skulle på ett radikalt sätt kunna rådas bot på den oenhetlighet, som det nuva\ ärande systemet är behäftat med. Med en dylik vittgående syftning för en omläggning skulle i princip kunna tänkas, att omläggningen till arbetsgivaravgifter blev så omfattande, att den avsåg de anställdas förmåner från båda de nämnda försäkringsgrenarna i hela deras vidd. Förutsättningar Lör synnerligen enkla och enhetliga linjer på finansieringsområdet skulle därigenom skapas och ett för hela socialförsäkringen enhetligt avgiftsunderlag k u n n a ifrågakomma. Det nuvarande systemet av olika slag av egenavgifter skulle helt kunna utmönstras, såvitt avser de anställda. En så omfattande omläggning till arbetsgivaravgifter, som den nu skisserade, är emellertid bl. a. mot den kostnadsmässiga baligrunden enligt beredningens mening i detta sammanhang ej realistisk. Den övergångstid som skulle erfordras, innan ett förslag av så genomgripande innebörd vore till fullo fört ut i praktiken, måste rimligtvis göras lång även om den konjunkturella utvecklingen förlöpte gynnsamt. Vid en mindre gynnsam utvecklingsgång skulle tempot för ett genomförande behöva avsaktas med ytterligare förskjutning framåt i tiden som följd. Dessa angivna faktorer är ägnade att begränsa målsättningarna för en omläggning av finansieringssystemet. Om det således ej är praktiskt möjligt att framlägga ett så genomgripande förslag, att det skulle innebära en mer eller mindre total omläggning till arbetsgivaravgifter för de anställdas förmåner från folkpensioneringen och sjukförsäkringen, kan man i det läget alltid ha delade meningar om vilka förmåner och h u r u mycket omläggningen bör omfatta. Man kan inrikta sig på att låta ändrade finansieringsregler avse i första hand antingen grundförmånerna eller tilläggsförmånerna. Ett avgörande motiv för att förslaget i första hand bör ta sikte på grundförmånernas finansiering under det att finansieringen av tilläggsförmåiierna — dvs i detta sammanhang sjukpenningförsäkringen till förvärvsarbe-

170 tände — lämnas utanför är, att det är företrädesvis inom denna del av socialförsäkringsområdet som särskilt kraftiga kostnadsökningar är att vänta. Vidare är det främst mot finansieringsreglerna inom denna del av socialförsäkringen, som kritik yppats och krav på reformer framförts. Förslaget bör därför enligt beredningens uppfattning främst avse finansieringssystemet för socialförsäkringens grundförmåner. I detta sammanhang föreslås således ej ändrade regler i fråga om finansieringen av de förvärvsarbetandes sjukpenningförsäkring. En omläggning av finansieringssystemet jämväl beträffande dessa förmåner så, att de enhetligt finansierades genom arbetsgivaravgifter, som erlades på ett för pensioneringen och sjukförsäkringen gemensamt avgiftsunderlag, skulle förvisso innebära, att finansieringsreglerna blev i hög grad förenklade och enhetliga. En sådan omläggning skulle därför från administrativ synpunkt framstå som en önskvärd utveckling. Ett genomförande framdeles av en definitiv källskatt utan efterföljande taxering för vissa grupper av arbetstagare kan innebära ytterligare motiv för strävanden i denna riktning. Skulle de anställdas sjukpenningförmåner finansieras helt genom arbetsgivaravgifter skulle det å andra sidan innebära, att dessa avgifter ökade år 1964 med 574 miljoner k r och år 1970 med 728 miljoner kr. Ändrade regler för sjukpenningförsäkringens finansiering äger vidare nära samband med frågan om sjukpenningskalans utformning och uppbyggnad. En vidgning av försäkringens avgiftsunderlag kunde eventuellt anses böra medföra, att hela sjukpenningskalan ändras och utbygges. De överväganden och ställningstaganden som kunde föranledas härav ligger emellertid utanför beredningens uppdrag och torde förutsätta särskilda undersökningar. Härtill kommer, att frågan om beskattningen av socialförsäkringsförmåner överhuvud — en fråga som skatteberedningen ej avser att pröva i nu förevarande sammanhang — kan komma att beröras vid en närmare prövning av sjukpenningförsäkringens utformning. Mot bakgrunden av vad sålunda anförts begränsas beredningens förslag till att avse finansieringen av folkpensioneringen, sjukvårdsförsäkringen samt den s. k. hemmafruförsäkringen under det att finansieringen av sjukpenningförsäkringen till förvärvsarbetande ej omfattas av förslaget. Avgiftsuttagets utformning Folkpensioneringen och tilläggspensioneringen ingår numera som delar i ett pensionssystem — den allmänna pensioneringen. Även sjukförsäkringen har i materiellt hänseende samordnats med pensionssystemet. Pensioneringen och sjukförsäkringen bildar en enhet jämväl i så måtto, att deras författningsmässiga reglering i huvudsak sammanförts i ett lagverk. Mot bakgrunden av det materiella och formella samband som sålunda föreligger framstår en mera enhetlig finansiering av de berörda socialförsäk-

171 ringsgrenarna med en om möjligt gemensam avgiftsdebitering och uppbörd som i hög grad angelägen. En given utgångspunkt är därvid, såsom redan tidigare understrukits, att tilläggspensioneringens finansieringssystem — med kollektivt beräknade arbetsgivaravgifter för löntagare samt i princip motsvarande egenavgifter för övriga förvärvsarbetande — skall ligga orubbat. En utbyggnad av systemet med arbetsgivaravgifter kräver ett däremot svarande uttag av egenavgifter för andra inkomsttagare än anställda, så att avgiftsbelastningen på anställningsinkomster och övriga inkomstslag blir i princip likformig. Att uppnå en i alla lägen fullständig likvärdighet i belastningshänseende mellan å ena sidan de kollektivt beräknade arbetsgivaravgifterna och å andra sidan de individuellt påförda egenavgifterna torde dock ej vara möjligt. Praktiska men därmed också i viss mån schematiska regler måste komma till användning. Inom tilläggspensioneringen utgår arbetsgivaravgifter på den under året utbetalda lönesumman, reducerad på visst sätt. Vid fastställandet av avgiftsunderlaget avdras från lönebeloppet bl. a. ett belopp motsvarande ett basbelopp per årsarbetare ävensom lönebelopp, som för år räknat ligger ovanför den fastställda maximigränsen för pensionsgrundande inkomst. Syftet med dessa avdrag är, att man generellt sett velat uppnå, att arbetsgivaravgift skall utgå endast för sådan del av inkomsten, som grundar rätt till tilläggspension. Av de båda gränsbeloppen är minimibeloppet — basbeloppet — det ojämförligt viktigaste, eftersom det skall tillämpas beträffande praktiskt taget alla anställda. Reglerna om basbeloppsavdrag har medfört vissa problem — den s. k. basbeloppsproblematiken — som det finnes anledning att i detta sammanhang något närmare ingå på. Den problematik som avses hänför sig dels till frågan om sambandet i vissa fall mellan avgifter och förmåner inom försäkringen, dels till vissa administrativa och kontrollmässiga spörsmål, som uppkommer vid tillämpningen av föreskrifterna om basbelopp. Vad först beträffar frågan om sambandet mellan förmåner och avgifter medför tillämpningen av basbeloppsavdrag, att full överensstämmelse ej alltid uppnås mellan å ena sidan den individuellt beräknade pensionsgrundande inkomsten, som skall tillgodoräknas den försäkrade, och å andra sidan de lönedelar som ingår i arbetsgivarens avgiftsunderlag och som följaktligen är bestämmande för avgiftens storlek. Denna bristande kongruens mellan förmån och avgift inträder vid korttids- och deltidsanställningar samt i fall med s. k. blandad inkomst ävensom vid dubbelanställningar. Några exempel torde — med utgångspunkt från att basbeloppet uppgår till 4 800 kr — få illustrera innebörden av det nu sagda. Ex. 1. Om en person såsom enda förvärvsinkomst har 4 800 kr från en anställning, som varar ett halvt år, skall arbetsgivaren erlägga arbetsgivaravgift på lönebeloppet minskat med ett halvt basbelopp, alltså å (4 800 — 2 400 =) 2 400 kr.

172 Någon pensionsgrimdande inkomst beräknas inte i detta fall, eftersom förvärvsinkomsten inte överstiger basbeloppet, men det oaktat har arbetsgivaren att erlägga viss arbetsgivaravgift. Ex. 2. Om en person såsom förvärvsinkomst har dels 4 800 kr på grund av verksamhet i egen rörelse (eller jordbruk), dels 4 800 kr på grund av fyra månaders anställning erlägger arbetsgivaren för den sistnämnda inkomsten arbetsgivaravgift, som beräknas på lönen minskad med en tredjedel av basbeloppet, dvs på (4 800 — Vs X 4 800 =) 3 200 kr. Den försäkrade är skyldig att själv erlägga avgift till tilläggspensioneringen för pensionsgrundande inkomst som härrör från inkomsten av rörelse (eller jordbruk). Eftersom avdraget för basbelopp i första hand skall göras på inkomsten av anställning, vilken i förevarande fall är lika stor som basbeloppet, beräknas tilläggspensionsavgift på hela inkomsten av annat förvärvsarbete. Anställningsinkomsten motsvaras därför ej till någon del av pensionsgrundande inkomst, oaktat viss arbetsgivaravgift utgår därå. Ex. 3. Om en person har inkomst från två heltidsanställningar med 10 000 kr från vardera anställningen beräknas arbetsgivaravgift å (10 000 — 4 800=) 5 200 kr för envar av dessa inkomster, dvs å sammanlagt 10 400 kr. För den försäkrade beräknas den pensionsgrundande inkomsten i detta fall till (10 000 + 10 000 — 4 8 0 0 = ) 15 200 kr. Här är följaktligen den pensionsgrundande inkomsten (15 200 kr) större än den inkomst, vara arbetsgivaravgift skall utgå (10 400 k r ) . Ex. 4. Om en person har inkomst av anställning hos en arbetsgivare med 40 000 kr, motsvarande helårsanställning, och hos en annan arbetsgivare med 20 000 kr, motsvarande halvårsanställning, beräknas arbetsgivaravgift, såvitt avser den förstnämnda inkomsten å (36 000 — 4 800 =) 31 200 kr och, beträffande den sistnämnda inkomsten å (18 000 — 2 400 =) 15 600 kr, dvs å sammanlagt 46 800 kr av den försäkrades inkomst. För den försäkrade kan pensionsgrundande inkomst — efter avdrag för basbelopp och med iakttagande av maximibeloppet — utgöra högst 31 200 kr. Jämväl i detta fall beräknas följaktligen arbetsgivaravgift å viss inkomst, oaktat den ej motsvaras av pensionsgrundande inkomst inom tilläggspensioneringen. De exemplifierade effekterna är en följd av att arbetsgivaravgiften beräknas kollektivt under det att den pensionsgrundande inkomsten beräknas individuellt. En arbetsgivares avgift skall sålunda bidra till finansieringen av tilläggspensioneringen för alla anställda, som enligt lagen omfattas av pensioneringen och alltså inte just för den, på vars lön avgift beräknas eller för just dem som är anställda hos arbetsgivaren. I riksdagen har vid flera tillfällen framförts krav om ändring av bestämmelserna i nu angivet hänseende, så att bättre överensstämmelse ernås mellan inbetalda avgifter och pensionsgrundande inkomster. Vad härefter avser de administrativa och kontrollmässiga problem, som

173 uppkommer vid tillämpningen av reglerna om basbelopp, erinras om att avdraget framräknas av riksförsäkringsverket som produkten av det för året gällande basbeloppet samt antalet årsarbetare. Med en årsarbetare avses därvid den, som varit anställd hela året på heltid. För att denna räkneoperation skall kunna utföras måste arbetsgivarna lämna uppgifter om såväl det totala antalet arbetstimmar i rörelsen under året som det beräknade genomsnittliga antalet arbetstimmar per år för arbetstagare med full arbetstid (genomsnittlig årsarbetartid). Kontrollen av att de i detta hänseende lämnade uppgifterna är riktiga är av praktiska skäl synnerligen begränsad. Anges antalet arbetstimmar vara högre än det verkliga är detta ägnat att för arbetsgivaren medföra ett större basbeloppsavdrag och därmed en för honom förmånligare avgiftspåföring än vad som rätteligen bort tillämpas. Basbeloppsavdraget kan därvid komma att utnyttjas fullt ut även för arbetskraft som ej motsvarar en hel årsarbetare. Förekomsten jämväl av ett övre gränsbelopp medför i princip likartade problem som basbeloppsavdraget. Jämfört med sistnämnda avdrag är emellertid förekomsten av ett maximibelopp av den storleksordning, varom här är fråga, av underordnad praktisk betydelse. Härtill kommer, att h ä n synstagande till maximibeloppet ej sker kollektivt utan individuellt för varje arbetstagare. Att iaktta maximibeloppet ankommer på arbetsgivaren så snart denne h a r att redovisa mer än 10 personer. Arbetsgivaravgifter När det gäller att förverkliga förslagets grundtanke om ett ökat inslag av arbetsgivaravgifter på grundval av och med anknytning till tilläggspensioneringens finansieringssystem är skilda praktiska lösningar möjliga. En möjlighet är att slopa det nuvarande basbeloppsavdraget som avgiftsfri inkomst och jämväl å dessa inkomster utta avgift efter samma procentsats som fastställes att gälla för arbetsgivaravgifterna inom tilläggspensioneringen. De avgiftsintäkter, som inflyter och belöper på inkomster upp till gränsen för basbeloppet, kan avskiljas från övriga inbetalda avgifter. Inflytande avgifter, som hänför sig till inkomster som är pensionsgrundande inom tilläggspensioneringen, skall givetvis avse tilläggspensioneringens finansiering och tillföras allmänna pensionsfonden. Återstoden av ifrågavarande avgiftsintäkter skall tillföras de angivna av beredningens förslag omfattade socialförsäkringsgrenarna. Då emellertid ett avgiftsuttag, som på angivet sätt begränsades till att avse endast inkomster upp till basbeloppsgränsen, från avkastningssynpunkt ej skulle erbjuda en tillfredsställande lösning av finansieringsproblemen, fick man utgå från, att ett på detta sätt konstruerat avgiftsuttag måste ytterligare utbyggas. Därvid kunde övervägas att bibehålla en viss egenavgift till socialförsäkringens grundförmåner, måhända konstruerad på i princip likartat sätt som folkpensionsavgiften. En annan möjlighet är att komplettera avgiftsuttaget å inkomster upp till gran-

174 sen för basbeloppet med ytterligare ett avgiftsuttag av viss procentuell storlek, som kunde fastställas att motsvara viss procent å hela lönesumman upp till tilläggspensioneringens övre gränsbelopp. Ännu ett alternativ är att konstruera avgiftsuttaget så, att en avgift av viss procentuell storlek uttas å samma underlag, som ifrågakommer inom tilläggspensioneringen. Med en konstruktion av sist antj^dd innebörd skulle alltså basbeloppsavdraget bibehållas. Det är företrädesvis dessa nu skisserade förslag till lösningar, som närmare övervägts av beredningen. En avgift beräknad å inkomst inom basbeloppet på förut antytt sätt skulle medföra, att de anställdas grundförmåner från socialförsäkringen till en del finansierades genom avgifter av i princip samma slag som avgifterna till tilläggspensioneringen. Systemet skulle innebära en följsamhet till kostnadsutvecklingen såtillvida, att avkastningen automatiskt ökade i takt med stegringen i avgiftsuttaget inom tilläggspensioneringen. I denna mening skulle den ifrågasatta ordningen kunna sägas besitta en dynamisk effekt och en inbyggd automatik, som måste bedömas som en fördel mot bakgrunden av den förestående snabba kostnadsökningen på området. Ett avgiftsuttag å basbeloppsinkomsterna skulle innebära ett mera enhetligt system för kostnadsansvaret samt en i princip rättvisande anknytning mellan folkpensioneringens och tilläggspensioneringens finansiering. Denna skulle kunna sägas återspegla den materiella uppbyggnaden av de båda pensionsformerna. En avgift även å inkomst inom ramen för basbeloppet skulle få till följd, att frågan om en viss inkomst härrörde av anställning eller av annat förvärvsarbete betydde mindre för den samlade avgift — i form av arbetsgivaravgift eller egenavgift — som följde med inkomsten. Den i vissa fall mindre goda överensstämmelsen mellan förmåner och avgifter inom tillläggspensioneringen, som det nuvarande systemet inrymmer, skulle genom reformen tillrättaläggas såtillvida som allmänna pensionsfonden ej skulle komma att tillföras avgiftsintäkter för inkomster, som ej tillika medförde pensionsrätt inom tilläggspensioneringen. För att anknyta till de i det föregående angivna exemplen skulle sålunda i ex. 1 den å anställningsinkomsten utgående arbetsgivaravgiften ej till någon del tillföras allmänna pensionsfonden utan i stället i sin helhet överföras till staten och användas till bestridande av kostnaderna för socialförsäkringens grundförmåner. Ett sådant resultat framstår som motiverat på grund av att någon pensionsgrundande inkomst i förevarande fall ej beräknas. Såvitt avser ex. 2 skulle allmänna pensionsfonden ej komma att tillföras den på anställningsinkomsten belöpande arbetsgivaravgiften utan denna kommer att på förut angivet sätt tillgodoföras staten. Jämväl i detta — praktiskt viktiga — fall skulle således ernås en riktig relation mellan

175 förmåner och avgifter inom tilläggspensioneringen. Vad härefter beträffar ex. 3 skulle allmänna pensionsfonden tillföras ett belopp, motsvarande den arbetsgivaravgift som skall erläggas å den pensionsgrundande inkomsten 15 200 kr, under det att återstoden av utgående arbetsgivaravgifter i enlighet med vad förut angetts tillgodoföres statsverket. Liksom i de båda föregående skulle också i detta exempel allmänna pensionsfonden tillföras ett belopp motsvarande avgiften å den pensionsgrundande inkomst som beräknas för den försäkrade. Detsamma gäller ex. 4. Jämväl i detta fall skulle ett slopande av basbeloppsavdraget medföra, att allmänna pensionsfonden tillfördes ett belopp motsvarande den avgift, som skall utgå å den pensionsgrundande inkomsten, dvs å 31 200 kr. Den ifrågasatta ordningen skulle alltså innebära, att endast sådana inkomster, som gav pensionsrätt inom tilläggspensioneringen, medförde avgift till densamma. Resultatet härav skulle bli att avgifterna till allmänna pensionsfonden i vissa fall blev något lägre eller — undantagsvis — något större än vid tillämpning av nu gällande regler. Hur dessa effekter beloppsmässigt skulle påverka allmänna pensionsfonden lärer ej kunna kvantitativt bestämmas. Å andra sidan kunde inträffa, att statsverket vid ett avgiftsuttag å basbeloppsinkomster i vissa fall erhöll för stora avgiftsbelopp — såsom i ex. 4 — om nämligen man jämför med vad som skall erläggas för en avgiftspliktig med inkomst från endast en anställning. Det torde dock kunna förutsättas, att sådana effekter inträffar endast i undantagsfall. Till en närmare redogörelse för hur fördelningen av influtna avgifter skall äga rum mellan allmänna pensionsfonden och statsverket vid en ordning som den ifrågasatta återkommer framställningen i det följande. En annan fördel som är förenad med ett slopande av basbeloppsavdraget är, såsom längre fram närmare skall belysas, att de olägenheter från kontrollsynpunkt, som är förknippade med det avgiftsfria bottenbeloppet, i väsentlig grad undanröjes. Uttagandet av avgift även å basbeloppet skulle vidare medföra, att finansieringssystemet inom socialförsäkringen kunde samordnas och förenklas från administrativ synpunkt. Förutsättningar skulle skapas för gemensam debitering och uppbörd av de h ä r ifrågasatta arbetsgivaravgifterna samt av arbetsgivaravgifterna till tilläggspensioneringen, vilket i sin tur skulle innebära avsevärda rationaliseringsvinster inom debiterings- och uppbördsväsendet. Anknytning skulle jämväl erhållas till sjukförsäkringens finansieringssystem, såvitt avser beräkningen av avgiftsunderlag för lägre inkomster. Sammanfattningsvis må framhållas att avsevärda fördelar från tekniska och administrativa synpunkter skulle vinnas om avgiftsunderlaget utsträcktes till att omfatta jämväl basbeloppet. De samhällsekonomiska aspekterna på en dylik anordning skall anläggas i ett senare avsnitt. Om emellertid avgiftsfinansieringen av socialförsäkringens grundförmå-

176 ner begränsades till att på nu angivet sätt avse ett uttag av avgift enbart på inkomster inom ramen för basbeloppet skulle finansieringssystemet avkasta mindre än det nuvarande. År 1970 kunde ett dylikt system — för alla inkomsttagares del — beräknas avkasta ca 1 850 miljoner kr, medan ett bibehållande av de nuvarande reglerna kunde antas inbringa ca 2 160 miljoner kr. Ett på angivet sätt utformat avgiftsuttag måste fördenskull utbyggas. Ett särskilt motiv för en ytterligare utbyggnad av underlaget ligger j ä m väl i det förhållandet, att ett avgiftsuttag av ifrågasatt storlek, som begränsades till att omfatta endast inkomster inom ramen för basbeloppet, skulle medföra, att finansieringen av grundförmånerna icke endast inom folkpensioneringen utan även inom sjukförsäkringen i alltför hög grad fixerades vid tilläggspensioneringens finansieringsregler. På sikt skulle en sådan ordning ej möjliggöra den variation av avgiftsintäkter, som kunde visa sig erforderlig utifrån de ifrågavarande socialförsäkringsgrenarnas behov. Uttagsprocenten inom tilläggspensioneringen påverkas nämligen av ett antal faktorer såsom fondbildning, löneutveckling etc, vilka ej är av samma betydelse för kostnadsutvecklingen med avseende å socialförsäkringens grundförmåner. Ett applicerande av tilläggspensioneringens uttagsprocent å inkomster upp till basbeloppsgränsen utgör fördenskull ej i och för sig något rationellt mått på en lämplig avvägning mellan avgifts- och skattefinansiering för socialförsäkringskostnader av grundförmånskaraktär. I syfte att vinna ökade avgiftsintäkter kunde man tänka sig att komplettera avgiftsuttaget å basbeloppsinkomster med en egenavgift av viss storlek. En sådan ordning skulle dock medföra komplikationer från administrativ synpunkt. Den skulle innebära, att två olika avgifter skulle erläggas, vilka beräknades och debiterades efter olika grunder. Särskilt framträdande skulle olägenheterna vara för andra inkomsttagare än anställda. Dessa skulle sålunda få erlägga en egenavgift, som beräknades och debiterades i princip på deras nettoinkomster upp till basbeloppsgränsen och efter samma procentsats som tillämpades inom tilläggspensioneringen, alltså en motsvarighet till den belastning, som avgiftsuttaget å basbeloppsinkomster utgjorde för löntagarnas del. Därutöver skulle uttas — av alla inkomsttagare — en egenavgift, som beräknades på den beskattningsbara inkomsten. Med hänsyn till dessa administrativa komplikationer anser sig beredningen ej kunna förorda ett på detta sätt kombinerat system av arbetsgivar- och egenavgifter. Arbetsgivaravgifterna kunde vidare, såsom antytts i det föregående, i och för sig konstrueras så, att de beräknades å exakt samma underlag, som ifrågakommer inom tilläggspensioneringen. Med en sådan konstruktion skulle avgiftsuttaget kunna varieras alltefter de ifrågavarande socialför-

177 säkringsgrenarnas behov. Debiteringen och uppbörden av avgifterna skulle äga rum i samband med motsvarande åtgärder inom tilläggspensioneringen. Om avgiftsuttaget utgjorde 5 procent skulle detta innebära, att intäkterna kunde beräknas uppgå år 1964 till drygt 1 400 miljoner kr och år 1970 till ca 2 050 miljoner kr. Tillsammans med avgiftsuttaget till tilläggspensioneringen skulle med denna ordning år 1964 uttas 12 och år 1970 — vid antagen uttagsprocent av 10 inom tilläggspensioneringen — 15 procent av underlaget. Genom en sådan ordning skulle emellertid ej ernås, att finansieringen av grundförmånerna anknöt till den materiella uppbyggnaden av pensionssystemet med folkpensioneringen i botten och tilläggspensioneringen som en påbyggnad på denna. Inom det avgiftspliktiga skiktet av löneinkomster skulle avgiftsuttaget bli mycket betydande, medan inkomsterna såväl nedanför basbeloppsgränsen som ovanför det övre gränsbeloppet ej på motsvarande sätt belastades. Detta i sin tur skulle ge Upphov till vissa tröskelproblem —- av speciellt stor praktisk betydelse vid basbeloppsgränsen — som skulle skärpas i samband med avgiftsstegringen inom tilläggspensioneringen. De problem och komplikationer som enligt vad förut angetts är förenade med basbeloppsavdraget skulle bli än större. Önskan att få så stora basbeloppsavdrag som möjligt skulle nämligen förstärkas till följd av den väsentligt stegrade uttagsprocenten på löneinkomsterna mellan avgiftsunderlagets nedre och övre gränsbelopp. Under hänvisning till vad nu anförts vill beredningen ej förorda, att uttaget av arbetsgivaravgifter konstrueras på sätt här ovan diskuterats. Den eftersträvade ökningen av avgiftsintäkter kan, såsom förut nämnts, vinnas genom att uttaget av arbetsgivaravgifter å inkomster inom ramen för basbeloppet kompletteras med ett uttag motsvarande en viss procentuell andel av den totala lönesumman upp till det övre gränsbeloppet inom tilläggspensioneringen, alltså 7,5 gånger basbeloppet. En anordning av denna innebörd skulle medföra — förutom att de fördelar, som är förenade med ett avgiftsuttag å inkomster upp till basbeloppsgränsen, erhålles — att ett alternativ skapas som är tillfredsställande från avkastningssynpunkt. Det särskilda procentuella uttaget å löneinkomster upp till det övre gränsbeloppet kan varieras utifrån behovet inom de socialförsäkringsgrenar som avses skola finansieras. Varje procentenhet på lönesummor upp till det övre gränsbeloppet kan beräknas avkasta år 1964 ca 420 miljoner kr och år 1970 ca 570 miljoner kr. Om t. ex. den särskilda procentsatsen å anställningsinkomsterna upp till det övre gränsbeloppet bestämmes till 2 skulle detta i förening med avgiftsuttaget å basbeloppsinkomsterna kunna beräknas avkasta år 1964 ca 1 820 miljoner kr, varav ca 980 miljoner kr erhålles genom tillämpning av tilläggspensioneringens avgiftsprocent även å basbeloppsinkomster (7 % ) , medan ca 840 miljoner kr

178 utgör avkastningen av 2-procentsuttaget å hela avgiftsunderlaget. År 1970 skulle avgiftsintäkterna uppgå till ca 2 830 miljoner kr, med fördelningen ca 1 690 (10 %) respektive ca 1 140 miljoner kr. Av de ovan diskuterade förslagen till lösningar är enligt beredningens uppfattning det sist redovisade alternativet från skilda synpunkter att föredra. Beredningen föreslår därför, att arbetsgivaravgifterna konstrueras på så sätt, att nuvarande basbeloppsavdrag slopas som avgiftsfri inkomst och att jämväl å detta underlag uttas avgift efter samma procentsats, som tillämpas inom tilläggspensioneringen. I syfte att vinna större avgiftsintäkter än vad som är möjligt genom en ordning av enbart denna innebörd föreslås därjämte, att ytterligare avgiftsuttag skall äga rum med 2 procent å hela avgiftsunderlaget med maximum vid det övre gränsbeloppet inom tilläggspensioneringen. Den föreslagna utbyggnaden av arbetsgivaravgifterna avser att utgöra en för folkpensioneringen samt sjukförsäkringens grundförmåner gemensam avgift. Egenavgifter I fråga om andra inkomster än sådana av anställning — där följaktligen erläggande av arbetsgivaravgift ej kan ifrågakomma — föreslår beredningen, att en egenavgift uttas av i princip motsvarande storlek som arbetsgivaravgiften å anställningsinkomst. Angående såväl underlaget för beräkning av avgiften som den procentuella storleken av densamma liksom ock i fråga om reglerna för uttag i övrigt bör i största möjliga utsträckning tillämpas vad som gäller beträffande uttaget av arbetsgivaravgift. Härigenom ernås, att inkomsttagare, för vilken skall erläggas arbetsgivaravgift, och inkomsttagare, som har att utge egenavgift, träffas av avgiftsuttaget på ett i princip likvärdigt sätt. Å andra sidan skall redan här förutskickas, att vissa skiljaktigheter i reglerna för uttaget av arbetsgivaravgifter och egenavgifter är ofrånkomliga, något som framställningen återkommer till i det följande. 1 förevarande sammanhang skall mer allmänt anges de riktlinjer, efter vilka egenavgiften föreslås skola vara konstruerad. I likhet med vad som gäller beträffande påföringen av tilläggspensionsavgift bör underlaget för beräkningen av egenavgift i princip utgöras av den sammanlagda nettoinkomsten — bruttoinkomst efter avdrag av kostnader för inkomstens förvärvande — från de olika förvärvskällor, som kan föreligga. Genom att beräkningen av avgiften anknytes till nettoinkomsten och ej till något annat underlag — t. ex. taxerad eller beskattningsbar inkomst — ernås en bättre överensstämmelse med vad som i detta hänseende tillämpas med avseende å uttaget av arbetsgivaravgift. Vad beträffar omfattningen av avgiftsunderlaget samt den procentuella storleken av avgiftsuttaget föreslås, att samma bestämmelser skall tillämpas som i fråga om de av bered-

179 ningen föreslagna arbetsgivaravgifterna. På nettoinkomst av samma storlek som basbeloppet beräknas följaktligen avgift efter samma procentsats som för året fastställts att gälla för uttag av avgift till försäkringen för tilläggspension. Därutöver skall avgift utgå med ytterligare 2 procent av hela den sammanräknade nettoinkomsten med iakttagande av att underlaget för avgiftsberäkning är maximerat till 7,5 gånger basbeloppet. Genom denna konstruktion blir egenavgiften och arbetsgivaravgiften i princip likvärdiga från belastningssynpunkt. Beräkningen av egenavgiften skall göras med ledning av samma uppgiftsmaterial, som ligger till grund för taxeringen, dvs självdeklarationer, kontrolluppgifter m. m. Om — för att ange ett exempel — basbeloppet antas uppgå till 4 800 kr och det för tilläggspensioneringen tillämpade procentuttaget är 7, uppgår egenavgiften för en nettoinkomst å 15 000 k r sålunda till 636 kr. En egenavgift av nu angiven konstruktion kan beräknas inbringa år 1970 ca 300 miljoner kr. Tilläggas må, att beloppen framräknats — i enlighet med vad som föreslås i det följande — med utgångspunkt från tilllämpning av s. k. samberäkning av makars avgifter. Med hänsyn till att vid uttag av egenavgifter betalningsförmågesynpunkter måste skänkas särskilt beaktande och då det knappast är möjligt att utta sådana avgifter av de lägsta inkomsttagarna förordar beredningen införandet av en viss nedre inkomstgräns, före vilken avgift ej skall påföras. I syfte att mildra i samband härmed uppkommande tröskeleffekter bör i inkomstskikten närmast ovanför denna gräns uttas en på visst sätt reducerad — upptrappad — avgift, till dess att full avgift kan påföras. I enlighet härmed föreslår beredningen, att uttag av egenavgift ej skall ifrågakomma i de fall, då beskattningsbar inkomst inte föreligger. Därutöver bör gälla, att egenavgiften ej i något fall må överstiga 10 procent av den beskattningsbara inkomsten. En spärregel av denna innebörd har en efter hand avtagande effekt som helt upphör vid beskattningsbar inkomst år 1970 av omkring 9 500 kr för gifta och 8 500 kr för ensamstående. Grundförsäkringsavgiften kommer då att i skilda inkomstlägen utgå med följande belopp.

Årsinkomst kr

Grundförsäkringsavgift, kr, för gift utan barn

ensamstående

6 000 8 000 10 000 12 000

117 253 386

211 348 484 617

14 000 16 000 18 000 20 000

522 658 793 932

753 860 900 940

Anm. Ortsavdrag (grundavdrag) = 6 000 kr för gift och 3 000 kr för ensamstående. Kommunal utdebitering 16,50 kr/skr. Uttag till ATP = 10 %. Basbelopp = 5 400 kr.

180 En upptrappningsregel av angivet slag innebär, att dessa avgifter år 1970 — vid antaget grundavdrag av 6 000 k r för gifta och 3 000 kr för ensamstående — avkastar omkring 70 miljoner k r mindre än som ifrågakommit utan någon spärregel. Till den närmare utformningen och tillämpningen av upptrappningsregeln återkommer framställningen i det följande. Den föreslagna egenavgiften avser att utgöra en för folkpensioneringen samt sjukförsäkringens grundförmåner gemensam avgift, som uttas å andra inkomster än av anställning. Självfallet skall avgift uttas oberoende av om inkomsttagaren gjort anmälan om undantagande från försäkringen för tillläggspension och tilläggssjukpenning. Den här föreslagna egenavgiften benämnes i fortsättningen grundförsäkringsavgift. Vissa individuella verkningar I tabellerna 30 och 31 belyses storleken av socialförsäkringsavgifterna i olika inkomstlägen vid tillämpning av dels de nuvarande, dels de föreslagna reglerna. Varje jämförelse som på detta sätt isolerat avser socialförsäkringsavgifterna — och följaktligen ej den totala skatte- och avgiftsbelastningen — är helt naturligt av begränsat värde. Å andra sidan kan det vara av ett visst intresse att söka bedöma de förändringar i uttaget av avgifter till socialförsäkringens grundförmåner, som blir en följd av förslaget. Jämförelsen avser år 1970, då förslaget förutsattes skola vara helt genomfört. Av tabellerna 30 och 31 framgår, att avgifterna till grundförmånerna enligt nuvarande regler representerar en större andel av årsinkomsten ju lägre inkomsten är. Detsamma blir förhållandet, såvitt avser de anställda, även vid ett genomförande av beredningens förslag vid inkomster överstigande 12 000 kr för ensamstående och 25 000 kr för gifta. Självfallet är antagandet om att arbetsgivaravgifterna övervältras proportionellt mot lönebeloppet osäkert. Det har dock synts motiverat att utföra beräkningarna under detta antagande. Förslaget innebär, jämfört med nuvarande regler, att ensamstående anställda erhåller minskad avgiftsbelastning i inkomstlägen upp till 8 000 kr. För gifta anställda inträder en minskning i avgiftsbelastningen i inkomstlägen upp till 18 000 kr. I inkomstlägen överstigande dessa belopp ökar avgiftsbelastningen och blir såväl i absoluta som relativa tal större med stigande inkomst. För företagarna innebär beredningens förslag, att avgiftsuttaget i relation till årsinkomsten är störst vid en inkomst å ca 14 000 kr för ensamstående och ca 20 000 kr för gifta. 1 högre inkomstlägen sjunker det relativa avgiftsuttaget med stigande inkomst liksom fallet är jämväl enligt nuvarande regler. Den upptrappningsregel för grundförsäkringsavgifterna, som föreslås skola tillämpas, medför för företagare med lägre inkomster, att det relativa

Tabell

30. Avgifter till grundförmånerna år 1970 för anställd i olika inkomstlägen enligt nuvarande regler dels enligt beredningens förslag

dels

Avgifter till grundförmånerna enligt beredningens förslag

nuvarande regler

inlrnin^t 1 1 ll\ \J 11 IO L

( = lön)

övervältrad arbetsgivaravgift

totalt

Årsfolkpensionsavgift

sjukförsäkringsavgift

övervältrad arbets- brutto givar- (kol. avgift 2+ 3

netto (se anm.)

brutto

netto (se anm.)

/o kr (kol. 11 i % av (kol. 9- i 0 / n i r årsin- kol. 6) i / 0 av kol. 6) komsten

kr

kr

kr

kr

kr

kr

i % av årsinkomsten

6 000 8 000 10 000 12 000

204 267 331 394

62 62 62 62

19 25 31 38

Ensamslående 4,0 240 285 354 296 3,7 424 355 3,5 494 407 3,4

256 341 426 511

14 000 16 000 18 000 20 000 25 000

457 520 584 600 600

62 62 62 62 62

44 50 57 63 78

563 632 703 725 740

437 458 499 491 478

3,1 2,9 2,8 2,5 1,9

596 682 767 852 1 065

30 000 40 000 50 000 75 000 100 000

600 600 600 600 600

62 62 62 62 62

94 126 157 235 314

756 788 819 897 976

466 486 515 572 607

1,6 1,2 1,0 0,8 0,6

800 1 278 1 704 951 2 130 1 241 3 195 1 724 4 260 2 106

2,7 2,4 2,5 2,3 2,1

6 000 8 000 10 000 12 000

215 283 347 410

181 181 181 181

14 000 16 000 18 000 20 000 25 000

474 537 600 600 600

181 181 181 181 181

Gift i nan, va rs hustr u saknc r inkonist 256 256 415 6,9 415 19 378 4,7 341 269 25 489 442 4,4 426 347 31 559 629 494 511 423 38 4,1 501 4,0 554 596 44 699 50 768 614 3,8 682 580 57 838 677 3,8 767 659 844 689 3,4 852 729 63 724 2,9 1 065 921 78 859

4,3 3,4 3,5 3,5 3,6 3,6 3,7 3,6 3,7

30 000 40 000 50 000 75 000 100 000

600 600 600 600 600

181 181 181 181 181

94 126 157 235 314

+ 4)

875 907 938 1 016 1 095

710 665 663 717 757

Skillnad i nettokostnader

2,4 1,7 1,3 1,0 0,8

kr

kr

212 287 366 442 488 529 587 608 709

3,5 3,6 3,7 3,7 3,5 3,3 3,3 3,0 2,8

1 278 1 704 2 130 3 195 4 260

1 047 1 148 1 422 1 973 2 407

— 28 — 12 — 9 — 3 + 11 + 3 + 35 -f 9 + 51 + 12 + 71 + 16 + 88 + 18 + 117 + 24 + 231 + 48 + 334 + 72 + 465 + 96 + 726 + 141 + 1152 + 201 + 1499 -f- 247

— 159 — 38 — 109 — 29 — 95 — 21 — 71 — 14 — 53 — 10 — 34 — 6 — 18 — 3 + 40 + 6 + 197 + 27 3,5 + 337 + 47 2,9 + 483 -[- 73 2,8 + 759 + 114 2,6 + 1256 + 175 2,4 + 1650 + 218

Anm.: Nettokostnaderna för grundförmånerna har erhållits genom att bruttobeloppen ändrats med hänsyn till den förändring i de statliga och kommunala inkomstskatterna som ett införande av avgifter enligt nuvarande regler resp. enligt beredningens förslag skulle medföra jämfört med de skattebelopp som skulle erhållas utan dylika avgifter. Nettobeloppen motsvarar alltså den ökning av summa pålagor (skatter + avgifter + övervältrade avgifter) som avgifterna till grundförmånerna medför. Arbetsgivaravgifterna har förutsatts bli helt övervältrade på de anställda proportionellt mot lönebeloppet. Vidare har förutsatts avdragsrätt för folkpensions- och sjukförsäkringsavgifterna vid beskattningen. Avgiftsuttaget till tilläggspensioneringen har antagits vara 10 % och basbeloppet 5 400 kr. Vid uträkningarna såväl enligt nuvarande regler som enligt beredningens förslag har de av beredningen föreslagna grundavdragen och skatteskalorna tillämpats. Den kommunala utdebiteringen har enligt nuvarande regler antagits vara 17,50 kr per skattekrona. Om avgifterna för grundförmånerna slopades har räknats med att inkomsterna (lönerna) skulle öka lika mycket som övervältrade arbetsgivaravgifter minskade. På grund av det härav ökade skatteunderlaget har utdebiteringen beräknats sjunka till 17,00 kr per skattekrona. Vid genomförande av beredningens förslag har likaledes räknats med att inkomsterna skulle ändras med samma belopp som de övervältrade arbetsgivaravgifterna uppgår till. Utdebiteringen har härvid beräknats stiga till 17,67 kr per skattekrona.

182 Tabell 31. Avgifter till grundförmånerna år 1970 för företagare i olika inkomstlägen enligt nuvarande regler dels enligt beredningens förslag Årsinkomst (före ATPavgift) = lön inkl. andel i arbetsgivaravgift för anställda kr

dels

Avgifter till grundförmånerna enligt nuvarande regler

beredningens förslag brutto

totalt folkpensionsavgift

kr

sjukförsäkringsavgift

kr

brutto (kol. 2 + 3) kr

netto (se anm.)

netto (se anm.)

kr

i % av årsinkomsten

Skillnad i nettokostnader

i % av kr årsin(kol. 8 komsten - k o l . 5) kr

kr 10

6 470 8 627 10 784 12 941

62 62 62 62

279 339 400 461

Ensamstående 225 3,5 275 3,2 328 3,0 383 3,0

62 62 62 62 62

522 582 643 662 662

407 425 468 453 432

62 62 62 62 62

662 662 662 662 662

413 443 436 462 482

32 352 43 136 53 920 80 880 107 840

217 277 338 399 460 520 581 600 600 600 600 600 600 600

6 470 8 627 10 784 12 941

232 293 354 415

181 181 181 181

15 098 17 254 19 411 21 568 26 960

476 537 597 600 600 600 600 600 600 600

181 181 181 181 181 181 181 181 181 181

15 098 17 254 19 411 21 568 26 960

32 352 43 136 53 920 80 880 107 840

240 384 529 674

197 315 434 552

3,0 3,7 4,0 4,3

— 28 + 40 + 106 + 169

2,7 2,5 2,4 2,1 1,6

819 885 928 971 1 079

628 651 667 655 681

4,2 3,8 3,4 3,0 2,5

+ 221 + 226 + 199 + 202 + 249

1,3 1,0 0,8 0,6 0,4

1 187 1 350 1350 1350 1 350

701 828 800 816 820

2,2 1,9 1,5 1,0 0,8

+ 288 + 385 + 364 + 354 + 338

Gif t man, vars hustru saknar inkomst 413 373 5,8 12 11 474 362 4,2 155 128 535 416 3,9 300 247 596 468 3,6 446 366

0,2 1,5 2,3 2,8

— — — —

362 234 169 102

657 718 778 781 781

523 576 629 641 662

3,5 3,3 3,2 3,0 2,5

591 736 879 971 1 079

485 603 721 801 910

3,2 3,5 3,7 3,7 3,4

- 38 + 27 + 92 + 160 + 248

781 781 781 781 781

640 583 571 599 610

2,0 1,4 1,1 0,7 0,6

1 187 1 350 1 350 1 350 1 350

952 962 929 950 953

2,9 2,2 1,7 1,2 0,9

+ 312 + 379 + 358 + 351 + 343

Anm. Angående förutsättningarna för beräkningarna se anm. till tabell 30.

avgiftsuttaget blir lägre ju mindre inkomsten är. Detta förhållande åter innebär en avvikelse från vad som gäller enligt nuvarande regler. I inkomstlägen upp till 8 000 k r erhåller en ensamstående minskad avgiftsbelastning och samma förhållande inträffar för gifta i inkomstlägen upp till 16 000 kr.

183 Såsom framgår av vad nu anförts blir ändringarna i avgiftsuttaget delvis olika för anställda respektive företagare. En jämförelse i detta hänseende mellan de båda kategorierna ter sig dock ej meningsfull med hänsyn till den olikartade konstruktionen av avgiftsuttaget och de antaganden som i tabellerna måst uppställas i vad avser övervältringseffekten.

Samhällsekonomiska

verkningar

Frågan om de samhällsekonomiska och strukturella verkningarna av socialförsäkringens finansieringssystem kan ses dels som en jämförelse mellan olika sätt att finansiera givna förmåner, dels som en jämförelse mellan ett tänkt utgångsläge utan socialförsäkringsförmåner och ett läge med på visst sätt finansierade förmåner. Innebörden av övervältring av avgifter eller skatter, finansieringssystemets effekter på den funktionella inkomstfördelningen (arbetsinkomst och kapitalinkomst) eller på den ekonomiska framstegstakten blir beroende av vilken typ av jämförelse som avses. Vid en jämförelse mellan det nuvarande och det föreslagna systemet för finansiering av socialförsäkringsförmåner av given omfattning torde starka skäl kunna anföras för att övervältringen av arbetsgivaravgifterna på löntagarna på lång sikt blir fullständig eller nästan fullständig. Från företagens synpunkt ä r arbetsgivaravgiften att betrakta som en kostnad, jämförbar med lönekostnaden, och det finns ingen anledning att antaga att den slutliga jämvikten mellan priser, lönekostnader i vidsträckt mening, växelkurser etc. skulle bli annorlunda av den anledningen att en del av lönekostnaderna utgår i form av arbetsgivaravgifter. En annan sak är att under övergångsperioden och åren närmast därefter — innan ett nytt jämviktsläge har hunnit utbildas — arbetsgivaravgiften till större eller mindre del kan komma att stanna på företagen. Effekten under denna period k a n bli, att produktionsfaktorn arbete fördyras i förhållande till produktionsfaktorn kapital eller, annorlunda uttryckt, att kapitalavkastningen i förhållande till den sammanlagda arbetsersättningen i form av arbetslön och socialförsäkringsförmåner begränsas. Intresset för en diskussion av effekterna av en relativ fördyring av arbete i förhållande till kapital knyter sig således i första hand till övergångsperioden och åren närmast därefter. Eventuellt kan även en sådan relativ fördyring komma att kvarstå som en långsiktig följd av finansieringssystemets omläggning; i så fall blir även en diskussion av de långsiktiga effekterna av intresse. Om en relativ minskning av kapitalavkastningen inträder under övergångsperioden och åren närmast därefter eller eventuellt även på längre sikt, möter frågan om detta kominer att leda till en högre eller lägre kapitalbildning än nuvarande finansieringssystem. För frågans belysning kan därvid

184 vara tjänligt att skilja mellan å ena sidan den enskilda kapitalbildningen, hushållssparandet och företagssparandet och å andra sidan den offentliga kapitalbildningen inom stat och kommun samt kapitalbildningen inom tillläggspensioneringen. Om företagen inte förmår att helt övervältra de ökade arbetsgivaravgifterna i form av en lägre takt i lönestegringen än annars skulle ha blivit fallet, kan detta sägas innebära, att avkastningen på det i företagen investerade kapitalet genom arbetsgivaravgifterna blir lägre än den annars skulle ha blivit. Om emellertid målsättningen för den ekonomiska tillväxten antas oförändrad, får den lägre avkastningen på det i företaget arbetande kapitalet icke medföra, att företagens investeringar också blir lägre. De minskade självfinansieringsmöjligheter, som den lägre avkastningen innebär, måste kompenseras genom en ökad lånefinansiering eller genom att hushållen i ökad utsträckning via aktiemarknaden tillför företagen nytt ägarkapital. Hushållssparandet kan stimuleras genom sparfrämjande åtgärder av olika slag, nyemission av aktier kan underlättas etc. Sistnämnda och övriga frågor av betydelse för företagens finansiering torde vara att hänföra till området för företagsskatteutredningens fortsatta arbete. Det bör dock observeras, att dessa åtgärder verkar ojämnt inom skilda delar av näringslivet. Effekterna på investeringarna av en avkastningsminskning till följd av bristande förutsättningar för övervältring av arbetsgivaravgifter kan icke för alla grupper av företag kompenseras på dessa vägar. För vissa grupper k a n det bli en investeringsminskning och därmed en begränsning av utvecklingsmöjligheterna överhuvudtaget. Dock k a n det sägas, att den ekonomiska politiken förfogar över ett antal alternativa medel att inom måttliga gränser och i genomsnitt kompensera de effekter på företagens investeringar, som ökade, icke helt övervältrade arbetsgivaravgifter skulle kunna få. Det sagda gäller såväl övergångsperioden som mer långsiktigt. Det är vidare att observera att företagssparandet endast utgör en del av den totala kapitalbildningen i samhället. Fonderingen inom den allmänna tilläggspensioneringen bestämmes av riksdagen för 5 år i sänder, bl. a. mot bakgrunden av det samlade behovet av kapitalbildning. Målsättningen för den statliga finanspolitiken är ej en balanserad driftbudget, inte ens på lång sikt, utan sådan grad av budgetbalans, som är förenlig med full sysselsättning och stabilitet i samhällsekonomin, speciellt beträffande de utrikes betalningarna och prisutvecklingen. Från samhällsekonomisk synpunkt blir arbetsgivaravgifterna endast en del av ett större komplex av faktorer, som påverkar kapitalbildningen. Åtskilliga av dessa faktorer är möjliga att påverka genom den ekonomiska politiken i en sådan utsträckning, att man härigenom kan korrigera eventuella framtida, bestående, mindre önskvärda effekter av en arbetsgivaravgift. Som exempel på åtgärder av denna typ k a n nämnas sådana i syfte att stimulera det personliga sparandet och lättnader i nyemissionshindret för aktie-

185 bolag. Huvudproblemet från samhällsekonomisk synpunkt är därför ej de långsiktiga bestående effekterna av en omläggning till arbetsgivaravgifter utan effekterna under själva övergångsperioden och åren närmast därefter. Avgifterna till tilläggspensioneringen uttas endast på inkomstdelar mellan basbeloppet och 7,5 gånger basbeloppet. Till följd härav kommer den procentuella genomsnittliga avgiftsbelastningen att variera mellan typiska låglöneföretag och typiska höglöneföretag. Vid ett avgiftsuttag om 12 procent blir den genomsnittliga avgiften för ett företag med ett löneläge, motsvarande endast två gånger basbeloppet, lika med 6 procent, under det att avgiftsbelastningen i ett utpräglat höglönef öretag kan uppgå till omkring 10 procent. Skillnaden utgör således i runt tal fyra procentenheter. Tages även basbeloppet i anspråk som avgiftsunderlag i enlighet med beredningens förslag blir den genomsnittliga belastningen praktiskt taget lika för låglöne- och höglöneföretag. Avgiftsökningen blir således omkring 4 procent starkare för ett utpräglat låglöneföretag än för ett höglöneföretag. Alan kan fråga sig, vilken betydelse för strukturutvecklingen i näringslivet en skillnad i den genomsnittliga avgiftsbelastningen, företagsvis räknat, av storleksordningen 4 procent kan innebära. Det kan erinras om att dyrortsspännvidden för arbetare för närvarande uppgår till ca 25 procent och att de branschvisa skillnaderna i genomsnittligt förtjänstläge för arbetare, efter det att hänsyn till dyrorts faktorn tagits, är av storleksordningen 10 ä 20 procent. En annan aspekt på den föreslagna avgiftens strukturella verkningar är belastningen på expanderande jämfört med stagnerande företag. Skulle avgiften belasta de expanderande företagen relativt sett hårdare, skulle detta kunna tänkas bromsa takten i strukturomvandlingen i näringslivet. En viss belysning av denna fråga kan erhållas av tabell 32, hämtad ur företagsskatteutredningens pågående undersökningar av nettovinstskattens verkningar m. m. I denna undersökning indelas aktiebolagen i expansionstaktsklasser efter omsättningsutveckling mellan perioderna 1956—1958 och 1959—1961. Aktiebolag med en omsättningsökning överstigande 30 procent hänföres till expansionstaktsklass 1, de med omsättningsökning mellan 30 procent och 10 procent till klass 2 och de med omsättningsökning understigande 10 procent till klass 3. Tabellen är baserad på ett slumpmässigt urval av ca 200 medelstora aktiebolag (lönesumma år 1961 mellan 0,5 och 5 miljoner kr) och kan anses representativ för denna grupp. Tabellen visar, att lönenivån är praktiskt taget densamma för expansiva som för stagnerande företag. Åtminstone så långt gäller företag av denna storleksgrupp kan den slutsatsen således dras, att arbetsgivaravgiften belastar expanderande och stagnerande företag lika. Det bör dock framhållas, att någon uppdelning i branscher och regioner inte varit möjlig i detta material.

186 Tabell 32 utvisande lönenivån för arbetare och tjänstemän år 1961 i expansiva respektive stagnerande företag Genomsnittlig lön (tusental kr) per

arbetare

tjänstemän

samtliga anställda inkl. företagsledare

11,5 11,8 10,3

16,4 18,2 17,2

13,3 14,2 12,6

11,3

17,2

13,4

Expansionstaktsklass

1 2 3 Samtliga företag

Hänsynen till strukturella effekter av detta slag torde ej kunna tillmätas avgörande vikt i detta sammanhang. Även om den procentuella avgiftsbelastningen blir högre för företag, branscher eller regioner med lågt genomsnittligt löneläge, är effekten liten i jämförelse med nu rådande löneskillnader. Bedömer man en ökad utjämning som önskvärd torde andra medel vara tjänligare och verka snabbare. Vad härefter angår frågan om arbetsgivaravgiftens långsiktiga incidens för löntagare i olika inkomstskikt torde inom företagen en arbetsgivaravgift med den konstruktion, som föreslagits, komma att behandlas som en kollektiv avgift, belastande samtliga löntagare med lika procenttal. Exempelvis torde ej sällan arbetsgivaravgifterna behandlas som indirekta personalkostnader, vilka inte fördelas på kostnadsställen eller kostnadsbärare utan föres på ett för hela företaget gemensamt konto. Kostnadsredovisningen sker med andra ord på ett sådant sätt att en fördelning av arbetsgivaravgifterna på olika grupper av löntagare inom företaget vid kalkyleringen av kostnaderna för särskilda produkter eller avdelningar är tekniskt svår att genomföra. Vid kollektiva löneförhandlingar antas arbetsgivaravgifter belasta olika löntagargrupper i skilda inkomstlägen med ett enhetligt procenttal, trots att i verkligheten vissa skillnader kan föreligga. ATP-avgiftens konstruktion med ett särskilt basbeloppsavdrag har sålunda ej utgjort motiv för särskilda höjningar av kontantlönerna för låglönegrupper, utan de höjningar som under 1960-talets första år företagits för sådana grupper har motiverats av hänsyn till lönestrukturens utveckling, tillgång och efterfrågan på arbetskraft av olika slag, behovet att tillrättalägga snedvridningar till följd av ojämnheter i löneglidning m. m.

Även om det icke kan anses uteslutet, att en arbetsgivaravgift av föreslagen konstruktion kan komma att innebära en något högre belastning för löntagare i de lägre inkomstskikten jämfört med inkomsttagare i de högre

187 inkomstskikten, kan den sannolika skillnaden icke kvantitativt preciseras. Man torde under alla omständigheter kunna utgå från att den är av underordnad storleksordning. Under sådana förhållanden torde man för praktiskt bruk k u n n a kalkylera med att arbetsgivaravgiften, sedan anpassning efter ett övergångsskede ägt rum, belastar löner i olika inkomstlägen med samma procenttal, oavsett att arbetsgivaravgiften utgår med högre procenttal på basbeloppsdelen än för inkomster mellan basbeloppet och 7,5 gånger detsamma. Arbetsgivaravgiften har alltså ansetts belasta löntagare i skilda inkomstlagen med samma procenttal, trots att avgiftsbelastningen på lönedelar understigande basbeloppet är avsevärt högre än genomsnittet och trots att ingen arbetsgivaravgift uttas på lönedelar överstigande 7,5 gånger basbeloppet. Motiveringen härför är i korthet att företagen i praktiken behandlar arbetsgivaravgiften kollektivt och att det därför är mest rimligt att vid en beräkning av detta slag utgå från att den belastar alla lönedelar lika.

Förslaget ur internationell synvinkel I a n n a t sammanhang har redogjorts för strävandena på det internationella socialpolitiska området och för vissa problem, som är förknippade med en samordning mellan olika länders socialförsäkringssystem. En tillfredsställande internationell samordning kan väl i och för sig vinnas, oberoende av vilken finansieringsform som tillämpas, under förutsättning att enighet råder om de kriterier, som skall uppställas för samordningen. De principer, på vilka samordningen mellan EEC-länderna bygger, erbjuder å andra sidan för vårt land vissa svårigheter att acceptera, särskilt för folkpensioneringens vidkommande. Det är mot bakgrunden härav man har att se finansieringsformens betydelse ur internationell synvinkel. E n avgiftsfinansiering av folkpensioneringen — vare sig den sker genom egenavgifter eller arbetsgivaravgifter — är ägnad att minska olikheterna mellan svensk och kontinental finansieringsmetod, vilket torde vara av värde såväl vid samordning i större internationella sammanhang överhuvud som inför ett svenskt deltagande i den gemensamma europeiska marknaden i synnerhet. I fråga om tilläggspensioneringen uppkommer ej något motsvarande problem från samordningssynpunkt, eftersom den är uppbyggd efter en metodik som betydligt bättre än folkpensioneringen k a n anslutas till kontinentala socialförsäkringssystem. Det måste antas vara ett intresse att tillämpa samma samordningsmetod för båda grenarna av det svenska pensionssystemet, så att folkpension och tilläggspension i praktiken även för migranten kommer att utgöra en enda pension. F r å n denna synpunkt är beredningens förslag ägnat att underlätta en samordning med de kontinentala systemen på grundval av den metodik för samordning som valts inom EECländerna och som nu är under behandling i Europarådet. Jämväl i fråga om sjukförsäkringen kan anläggas liknande synpunkter.

188 Avgiftspliktiga

inkomster

En målsättning för beredningens förslag har i det föregående bl. a. angetts vara att tillskapa mera enhetliga och överskådliga finansieringsregler inom socialförsäkringen. Förslaget om uttag av arbetsgivaravgift till socialförsäkringens grundförmåner med utbetalda löner som underlag och med teknisk anknytning till de regler, som gäller för avgiftsuttaget till tilläggspensioneringen, är sålunda dikterat bl. a. av en önskan att tillvarata de fördelar från förenklings- och rationaliseringssynpunkter, som ett utbyggt system med kollektiva arbetsgivaravgifter medför. Samtidigt bringas finansieringsreglerna för de med varandra i materiellt hänseende samordnade socialförsäkringsgrenarna i bättre samklang med varandra. Målsättningen att tillskapa enhetliga finansieringsregler kan emellertid drivas mer eller mindre långt och anknytningen till tilläggspensioneringens finansieringssystem kan göras mer eller mindre fullständig. Önskvärdheten att tillgodose samordnings- och förenklingssträvanden kan i och för sig tala för en mycket nära sådan anknytning. Andra skäl åter, främst hänsyn till skiljaktigheter av materiell natur mellan grundförmåner och tilläggsförmåner, kan anföras mot en långt driven likformighet med avseende å finansieringsreglerna. Rätt till tilläggspension och i konsekvens härmed avgiftsskyldighet till försäkringen grundas på inkomst av förvärvsarbete, vartill hänföres dels inkomst av anställning, dels inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Den pensionsgrundande inkomsten beräknas som regel på grundval av den försäkrades taxering till statlig inkomstskatt. Vid inkomsttaxeringen skiljes mellan ett antal olika inkomstslag, nämligen inkomst av jordbruksfastighet, annan fastighet, rörelse, tjänst, tillfällig förvärvsverksamhet och kapital. Av dessa sex inkomstslag blir endast tre aktuella vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst, nämligen inkomst av jordbruksfastighet, rörelse och tjänst. Vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst bortses således från exempelvis inkomst av kapital, inkomst av annan fastighet eller av utarrenderad jordbruksfastighet, realisationsvinst m. m. Av sådana intäkter, som hänföres under det skatterättsliga begreppet inkomst av tjänst, är det endast inkomst av anställning och vissa andra arbetsersättningar, som är pensionsgrundande inom tilläggspensioneringen. Andra inkomster åter, som i den allmänna självdeklarationen redovisas under förvärvskällan tjänst, grundar ej någon sådan pensionsrätt. Det sist anförda gäller exempelvis pensionsförmåner av olika slag, livräntor, undantagsförmåner samt periodiska understöd o. d., för vilka givaren är berättigad till avdrag vid inkomsttaxeringen. Det avgiftsuttag, som beredningens förslag innebär, avser att ersätta folk-

189 pensionsavgiften samt avgifterna till sjukförsäkringens grundförmåner. Dessa avgifter uttas för närvarande med beaktande av den avgiftspliktiges taxerade inkomst. Häri ingår således alla de förutnämnda sex inkomstslagen och självfallet även olika slag av intäkter, vilka i den allmänna självdeklarationen redovisas såsom inkomst av tjänst. Befrielse från skyldighet att erlägga n ä m n d a avgifter ifrågakommer i princip endast för ålders- och förtidspensionärer. Socialförsäkringens grundförmåner utgår efter generella regler och med enhetliga belopp till alla medborgare. Rätten att komma i åtnjutande av dem är ej, såsom i fråga om tilläggsförmånerna, beroende av att inkomst av förvärvsarbete av viss storlek skall föreligga eller ha förelegat. Detta förhållande utgör ett starkt motiv för att skyldigheten att erlägga avgifter till finansieringen av förmånerna omfattar i princip alla medborgare samt att avgiftsuttaget bör beräknas å samtliga deras inkomster. En ordning enligt vilken avgiftsuttaget — i likhet med vad som gäller inom tilläggspensioneringen — begränsades till att avse endast inkomster av förvärvsarbete skulle leda till viss ojämnhet i belastningen mellan förvärvsarbetande och vissa övriga grupper av inkomsttagare. Det skulle ej te sig tillfredsställande om en inkomsttagare, vars inkomst härrört u r exempelvis kapital eller annan fastighet, skulle — oaktat vederbörande åtnjuter socialförsäkringsförmånerna — vara befriad från de relativt höga avgifter som beredningens förslag innebär. Detta skulle j u endast i princip innebära, att högre avgifter fick uttas från de förvärvsarbetande. Även om vissa administrativa skäl och hänsyn till förenklingssträvanden i och för sig kunde anses tala för en mera fullständig samordning i n u förevarande hänseende mellan avgiftsuttaget inom tilläggspensioneringen och till socialförsäkringens grundförmåner och oaktat det avgiftsbortfall, som blev följden av en sådan ifrågasatt ordning, totalt sett skulle bli tämligen obetydligt, är dessa skäl likväl enligt beredningens mening inte tillräckligt bärande. Beredningen förordar därför, att avgiftsuttaget till socialförsäkringens grundförmåner ej begränsas till att avse endast inkomster av förvärvsarbete utan omfattar samtliga inkomster. Avgiftsunderlag Inom tilläggspensioneringen anses förvärvsinkomsten, såvitt avser inkomster av anställning, utgöra den erhållna lönen, med avdrag för kostnader, som arbetstagaren haft att bestrida i anställningen. Fråga skall därvid vara om direkta utgifter i själva arbetet och avdrag medges endast enligt särskilda regler. Kostnader för resor till och från arbetet, räntor å studielån etc inverkar ej minskande på pensionsrätten och får ej heller avdras vid avgiftspåföringen. I fråga om inkomst av annat förvärvsarbete — inkomst av jordbruksfastighet, som brukas av den försäkrade, rörelse samt arbete som utförts för

190 annans räkning utan att anställningsförhållande förelegat — är det nettoinkomsten, dvs bruttointäkten med avdrag för omkostnader i den ifrågavarande förvärvskällan, som anses utgöra förvärvsinkomst. Sålunda beräknad inkomst av annat förvärvsarbete ingår i underlaget för beräkning av pensionsgrundande inkomst samt tilläggspensionsavgift. Angående underskott å förvärvskälla gäller särskilda regler. F r å n inkomst av rörelse skall sålunda vid beräkning av pensionsgrundande inkomst avdras underskott å annan rörelse under beskattningsåret. På motsvarande sätt skall från inkomst av jordbruksfastighet avdras underskott å a n n a n jordbruksfastighet. Däremot får underskott å rörelse ej avräknas mot överskott å jordbruksfastighet eller underskott å jordbruksfastighet avdras från överskott i rörelse. Självfallet påverkar ej underskott å jordbruksfastighet eller rörelse beräkningen av pensionsgrundande inkomst av anställning. De inom tilläggspensioneringen fastlagda principerna torde ej k u n n a sägas ge uttryck för fullständig likformighet i fråga om pensionsrätt och avgiftsgrundande inkomst mellan kategorierna anställda och övriga förvärvsarbetande. I viss mening kan sålunda anses, att anställningsinkomster (i regel utan avdrag) i större usträckning ger pensionsrätt och belastas med avgifter än övriga förvärvsarbetandes inkomster (nettoinkomster). Å andra sidan beräknas inkomst av anställning netto i den meningen, att å inkomsten belöpande arbetsgivaravgift ej inräknas i densamma. I nettoinkomsten av annat förvärvsarbete ingår däremot den kostnadspost som tilläggspensionsavgiften utgör. Denna kostnad får givetvis ökad betydelse vid stigande avgiftsuttag. Slutligen må erinras om att eventuell bristande likformighet i nu berörda hänseenden mellan anställda och övriga grupper förvärvsarbetande motväges därav, att den pensionsgrundande inkomsten — och därmed storleken av tilläggspensionen — är avpassad efter storleken av de avgifter som må ha erlagts. Beredningen har tidigare förordat, att avgiftsunderlaget för den föreslagna avgiften till socialförsäkringens grundförmåner skall utgöras av summan av alla slag av inkomster. Detta ställningstagande medför vissa avvikelser från de nu återgivna för tilläggspensioneringen gällande reglerna. Sålunda skall vid framräknandet av underlag för grundförsäkringsavgiften hänsyn tas ej enbart till nettoinkomsterna av jordbruksfastighet och rörelse utan till nettoinkomsterna från samtliga förvärvskällor. Det samlade avgiftsunderlaget för påförandet av avgift kommer därför, med visst nedan närmare angivet undantag, att utgöras av den avgiftspliktiges sammanräknade nettoinkomst. Detta inkomstbelopp är — med specifikation på inkomstslag — redovisat i den allmänna självdeklarationen. Några svårigheter att fastställa avgiftsunderlaget torde följaktligen ej behöva uppkomma. I fråga om avdrag för underskott å förvärvskälla skulle ett strängt fasthållande vid tilläggspensioneringens principer medföra, att nettoinkomsten beräknades i varje förvärvskälla för sig samt att avdrag för underskott fick

191 göras endast med vissa begränsningar. Detta tillvägagångssätt skulle dock vara ägnat att komplicera det administrativa handhavandet av reglerna, eftersom uppgifter av nu antydd innebörd ej finnes på ett sammanfattande sätt redovisade i deklarationen. För att kunna utnyttja den förut nämnda sammanställningen av nettoinkomsterna, som återfinnes å deklarationsblanketten, torde fördenskull det avsteget från tilläggspensioneringens principer i nu angivet hänseende böra göras, att underskott å en förvärvskälla bör få avdras mot överskott inom en annan förvärvskälla, oberoende av om de skilda förvärvskällorna är att hänföra till samma inkomstslag eller ej. En sådan ordning kan för övrigt anses motiverad även såtillvida, att den kan sägas innebära ett hänsynstagande till skatteförmågan, ett hänsynstagande som kan te sig naturligt när det såsom här är fråga om avgifter till socialförsäkringens grundförmåner. Vid en jämförelse med inkomst av anställning kan visserligen ej förbises, att den föreslagna metoden med avseende å beaktande av underskott kan medföra viss olikformighet. Underskott i en viss förvärvskälla kan nämligen aldrig avräknas mot inkomst av anställning och därigenom reducera summan av de skatter och avgifter, som eljest skall utgå å anställningsinkomsten. F r å n den olikformighet i belastningshänseende, som kan uppkomma, torde man emellertid få bortse. Såsom nämnts skall underlaget för grundförsäkringsavgiften utgöras av den avgiftspliktiges sammanräknade nettoinkomst. Detta innebär, att de s. k. allmänna avdragen ej inverkar reducerande på storleken av underlaget för avgiftsberäkning. Att i princip beakta avdrag av detta slag synes ej kunna ifrågakomma, enär olikformigheten mellan arbetsgivaravgifter och grundförsäkringsavgifter då skulle bli alltför betydande. Endast i ett hänseende synes enligt beredningens mening ett beaktande böra ifrågakomma. Här åsyftas avdrag för periodiskt understöd. En tänkbar lösning skulle vara att såsom underlag för grundförsäkringsavgiftens beräkning stipulera den sammanräknade nettoinkomsten efter avdrag i förekommande fall för utgivet periodiskt understöd. Om den som utger understödet har inkomst av annat än anställning, skulle förhindras, att avgift beräknas på en och samma inkomst först hos utgivaren och sedan hos mottagaren av det periodiska understödet. En regel av detta slag skulle emellertid ej vara av värde när fråga är om en person med inkomst uteslutande av anställning och med åtagande att utge periodiskt understöd; någon reduktion av arbetsgivaravgiften eller restitution av densamma kan ej ifrågakomma. En ändamålsenligare konstruktion torde därför uppnås om man i stället föreskriver att grundförsäkringsavgiften skall beräknas på den sammanräknade nettoinkomsten efter avdrag i förekommande fall för däri ingående uppburet periodiskt understöd. Med en dylik regel ifrågakommer inte i något fall att den mot det periodiska understödet svarande inkomsten blir avgiftsbelagd mer än en gång. Väl kan invändas att det rätteligen borde vara motta-

192 garen av understödet, som träffas ej blott av inkomstskatten utan även av ifrågavarande avgift. Denna synpunkt torde dock få stå tillbaka för de skäl, som talar för den senast antydda regelkonstruktionen. Blandad inkomst Inom tilläggspensioneringen gäller vid fall av blandad inkomst — dvs inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete föreligger samtidigt -— att arbetsgivaren har att erlägga arbetsgivaravgift å löneinkomsten samt att den försäkrade själv har att inbetala tilläggspensionsavgift beträffande den avgiftspliktiga inkomsten i övrigt. I nu avsedda fall tillämpas ett avräkningsförfarande efter principer som reglerats i lagstiftningen. Basbeloppet skall således i första hand avräknas mot inkomsten av anställning, vilket medför, att anställningsinkomsten alltid skall läggas »i botten». Belopp, från vilket skall bortses på grund av maximiregeln, skall i konsekvens härmed i första hand avräknas från inkomst av annat förvärvsarbete. De angivna reglerna får till resultat bl. a., att då anställningsinkomsten ej överstiger basbeloppet, pensionsgrundande inkomst i sin helhet härrör av inkomst av annat förvärvsarbete. Med beredningens ställningstagande, att samtliga inkomstslag skall vara avgiftsgrundande vid påföring av avgift till socialförsäkringens grundförmåner kommer fall av kombinationer mellan arbetsgivar- och grundförsäkringsavgifter ej att vara inskränkta till att avse enbart inkomsttagare, som förutom av anställning har inkomst jämväl i form av andra arbetsersättningar eller av rörelse eller jordbruksfastighet. Kombinationsfall inträffar också då en anställd, förutom sin löneinkomst, har andra inkomster, exempelvis av egnahem, kapital, livränta, pensionsförmån etc. Beredningens förslag kan fördenskull antas medföra ett ökat antal kombinationsfall mellan arbetsgivar- och egenavgifter. Å andra sidan verkar vissa faktorer reducerande på antalet fall, då å anställningsinkomst uttagen arbetsgivaravgift skall kompletteras med erläggande av grundförsäkringsavgift för övriga inkomster. Såsom nämnts erlägges arbetsgivaravgiften å den anställdes inkomst efter avdrag endast för omkostnader i anställningen, medan grundförsäkringsavgiften beräknas på den avgiftspliktiges nettoinkomster. I redovisningen av nettoinkomsten å deklarationsblanketten ingår bl. a. jämväl nettoinkomsten av anställning. Hänsyn har således här tagits till omkostnader för intäkternas förvärvande. Härav följer emellertid också, att den redovisade anställningsinkomsten i denna sammanställning kan vara lägre än den inkomst, för vilken arbetsgivaren erlagt arbetsgivaravgift. F r å n den sammanräknade nettoinkomsten skall emellertid avräknas den del, vara arbetsgivaravgift skolat utgå, och grundförsäkringsavgift skall följaktligen utgå endast å nettoinkomst därutöver och endast i den mån den inte överstiger maximigränsen. Med detta till-

193 vägagångssätt kommer i själva verket löntagare att kunna ha viss inkomst av annat än anställning utan att detta behöver medföra skyldighet att erlägga grundförsäkringsavgift. Föreligger dessutom rätt till vissa schablonavdrag, t. ex. från inkomst av kapital, reduceras härigenom ytterligare antalet kombinationsfall mellan arbetsgivar- och grundförsäkringsavgifter. , I sammanhanget må nämnas, att det totala antalet avgiftspliktiga år 1964 kan beräknas uppgå till ca 3,5 miljoner. Av dessa torde för drygt 2,5 miljoner ( 7 3 % ) skola erläggas uteslutande arbetsgivaravgift. Ca 350 000 (10 %) torde ha att erlägga uteslutande grundförsäkringsavgift, medan för bortåt 600 000 (17 %) torde ifrågakomma en kombination av arbetsgivaroch grundförsäkringsavgift. Vad angår tekniken vid avgiftsberäkningen i fall av blandade inkomster må framhållas följande. Man utgår från den sammanräknade nettoinkoms- . ten enligt deklarationen. Ingår icke i denna pensionsgrundande inkomst av anställning, blir förfarandet ytterst enkelt; det föreskrivna uttaget — hjälptabell kan härvid tänkas uppställas — sker med den sammanräknade nettoinkomsten som underlag. Om åter inkomst åtnjutits, för vilken arbetsgivaren haft att erlägga arbetsgivaravgift, förfares på följande sätt. Den sammanräknade nettoinkomsten lägges först på sätt nyss beskrivits till grund för beräkningen av avgiften. Mot anställningsinkomsten svarande avgift avläses därefter i samma hjälptabell. Skillnaden mellan de båda beloppen utgör den avgift som skall påföras.

Avgiftsberäkning för makar Beredningens förslag utgår från att avgiftsuttaget skall äga rum endast under förutsättning att inkomst föreligger. Om av två samtaxerade (i det följande användes för dessa beteckningen makar) endast den ene har inkomst skall alltså blott av denne uttas avgift. I detta hänseende är förslaget i överensstämmelse med vad som gäller beträffande folkpensionsavgiften men står i motsats till vad som är stadgat för makes avgifter till sjukförsäkringen. För dessa senare föreskrives nämligen, att om för ene maken ej beräknats någon till statlig inkomstskatt taxerad inkomst, den andre skall påföras båda makarnas avgifter. Avgiftsberäkningen för makar k a n utformas på huvudsakligen två olika sätt. Det ena tillvägagångssättet är att beräkna avgiften för make med endast vederbörandes egen inkomst som avgiftsunderlag. Den andra möjligheten är att påföra avgiften för makar med utgångspunkt från att deras sammanräknade inkomster skall utgöra avgiftsunderlag. Det förstnämnda tillvägagångssättet må i detta sammanhang benämnas sal-beräkningsmetoden och det sistnämnda samberäkningsmetoden. Tilläggspensioneringen bygger på principen att om två makar båda har 7—412209

194 inkomster av förvärvsarbete pensionsgrundande inkomst beräknas för envar av dem särskilt. I konsekvens härmed uttas också avgifter å envar av makarnas inkomster. Då s. k. faktisk sambeskattning föreligger, dvs då ene maken arbetar i ett av andre maken drivet företag (jordbruk eller rörelse), beräknas pensionsgrundande inkomst endast för den ene av makarna. Följdriktigt erlägges i sådant fall tilläggspensionsavgift endast av en make. Det anförda står i överensstämmelse med den grundläggande principen inom tilläggspensioneringen om att likformighet mellan underlaget för försäkringens förmåner och avgifter i princip skall föreligga. För tilläggspensioneringens del tillämpas alltså en särberäkningsmetod. Beredningens förslag bygger på ett system av kollektivt beräknade arbetsgivaravgifter för anställningsinkomsternas del samt individuellt beräknade grundförsäkringsavgifter i övriga fall. Såvitt avser två makar, som båda har anställningsinkomster, måste tydligtvis arbetsgivaravgift med hänsyn till dennas kollektiva karaktär erläggas å envar av makarnas inkomster — i förekommande fall med det övre gränsbeloppet som maximum för vardera makens avgiftsunderlag. I fråga om anställningsinkomster är man följaktligen hänvisad till att begagna särberäkningsmetoden. Vid detta förhållande kan ifrågasättas, om ej samma metod borde tillämpas jämväl vid beräkning av grundförsäkringsavgift, så att en likformig avgiftsbelastning ernås mellan å ena sidan makar, som båda har anställningsinkomster, och å andra sidan makar, som båda har inkomster av annat än anställning eller ene maken har inkomst av anställning och andre maken av annat förvärvsarbete. Beredningen har tidigare förordat, att avgiftsplikten ej skall begränsas till att omfatta inkomst av förvärvsarbete utan skall avse samtliga inkomster. F r å n denna utgångspunkt skall i det följande med några exempel belysas de konsekvenser, vartill den ena eller den andra metoden kan leda. Anmärkas må, att i de exempel som redovisas, basbeloppet förutsattes uppgå till 5 400 kr, uttagsprocenten till tilläggspensioneringen antas vara 10 samt det proportionella procentuttaget å avgiftsunderlaget upp till det övre gränsbeloppet 2. Det övre gränsbeloppet uppgår följaktligen till 40 500 kr och maximiavgiften utgör alltså 1 350 kr. Vidare bör uppmärksammas, att i de anförda exemplen hänsyn ej tagits till den särskilda begränsning av grundförsäkringsavgiften som i vissa fall följer av den föreslagna upptrappningsregeln. Om endast den ene maken antas ha inkomst, medan den andre maken ej har egen inkomst, uppkommer inte någon ojämnhet i förevarande hänseende i avgiftsbelastningen, allteftersom arbetsgivaravgift respektive grundförsäkringsavgift skall erläggas. Har maken inkomst av anställning med 15 000 kr skall utgå arbetsgivaravgift med 840 kr. Har maken inkomst av annat än anställning och uppgår nettoinkomsten därav till 15 000 kr skall han erlägga grundförsäkringsavgift med 840 kr. Tyngden i avgiftsuttaget är i dessa båda fall likvärdig.

195 Såsom antytts kan den särberäkning av avgiften, som måste tillämpas om båda makarna har anställningsinkomster, utgöra motiv för att samma beräkningssätt kommer till användning också vid påföring av grundförsäkringsavgift. Att särberäkna avgiften för gruppen av makar, där båda är anställda, men tillämpa samberäkning för makar i övriga fall är ägnat att medföra vissa ojämnheter i belastningshänseende. Ett exempel torde belysa detta förhållande. I exemplet förutsattes, att arbetsgivar- och grundförsäkringsavgifter drabbar den enskilde på helt likartat sätt.

Inkomst kr Mannen har inkomst av anställning

Samberäkning kr

Särberäkning kr

15 000

840 (arb.avg.) 840 (arb.avg.)

Hustrun har inkomst av rörelse

15 000

300 (grf.avg.) 840 (grf.avg.)

Summa

30 000

1680 Som synes leder med det valda exemplet en samberäkning till ett avgiftsuttag som är 540 kr mindre än en särberäkning av avgiften. Har båda makarna anställningsinkomster med 15 000 k r vardera utgår arbetsgivaravgift å deras inkomster med (840 + 840 = ) 1 680 kr. Är inkomsten åter samlad på en hand och är det således endast den ene maken som har de nyss angivna inkomsterna (15 000 + 15 000) av anställning och rörelse, medan den andre maken saknar inkomst, uppgår avgiften till (840 kr arb.avg. + 300 k r grf.avg. = ) 1 140 kr. Att en samberäkning respektive en särberäkning leder till så olikartad belastning i kronor räknat beror på att tyngdpunkten i avgiftsuttaget är förlagd till inkomster upp till basbeloppsgränsen, medan inkomster ovanför denna gräns belastas med ett procentuellt mindre uttag. Vid fall av blandad inkomst medför samberäkningsmetoden att, om ene eller båda makarna har inkomst av anställning, denna skall läggas »i botten». Har ene eller båda makarna andra inkomster skall dessa läggas ovanpå anställningsinkomsten och kan bli föremål för lindrigare avgiftsuttag eller — om maximum för avgiftsunderlaget uppnåtts — gå fria från avgift. Om mannen har inkomst av anställning, som föranleder uttag av maximal arbetsgivaravgift (1350 k r ) , uttas vid samberäkning ej ytterligare avgift även om h u s t r u n till äventyrs har annan inkomst av sådan storlek att jämväl hennes inkomst når upp till eller överstiger avgiftstaket. Jämför man härmed det fallet, att envar av makarna h a r inkomster av anställning, som föranleder uttag av maximal arbetsgivaravgift (1350 kr) å envar av makarnas inkomster, framstår till fullo skillnaden

196 mellan sam- och särberäkningsmetoderna. Mot bakgrunden av det nu anförda kan det, utifrån synpunkten av likformig belastning mellan olika makegrupper, i och för sig te sig motiverat att tillämpa särberäkningsmetoden vid avgiftsberäkning för makar. Frågan är emellertid vilka konsekvenser i övrigt detta tillvägagångssätt skulle medföra. Inkomstbeskattningen av äkta makar bygger på sambeskattningsprincipen. Sambeskattningen tillämpas inte enbart för makar som båda har förvärvsarbete. Också i sådana äktenskap, där endast den ene maken har inkomst, tillämpas i realiteten sambeskattning. Ett hänsynstagande till båda makarnas inkomst- och förmögenhetsförhållanden har bedömts som motiverat med hänsyn till den faktiska ekonomiska enhet som äktenskapet innebär. Beredningen har i annat sammanhang kommit att inta den ståndpunkten, att inkomstbeskattningen av äkta makar i allt fall inte f. n. kan omläggas från sam- till särbeskattning. Redan mot denna bakgrund kan man hysa viss tvekan om lämpligheten av att väl bibehålla sambeskattningen som metod för äkta makars inkomstbeskattning men i fråga om grundförsäkringsavgifterna — vilka uppenbarligen står beskattningen nära — tillämpa en särberäkning. Att den sistnämnda metoden måste ifrågakomma beträffande arbetsgivaravgifter är betingat framförallt av avgiftens kollektiva k a r a k t ä r : den erlägges av arbetsgivaren, den anställde behöver ej deklarera för den och den upptas ej på hans skattsedel. Men dylika faktorer är också ägnade att i viss mån ge avgiften en annan karaktär än av en sådan direkt pålaga som den individuellt beräknade och påförda grundförsäkringsavgiften innebär. En särberäkning av avgiften för makar skulle medföra — i fall då endera eller båda har att erlägga grundförsäkringsavgift — en högre avgift om inkomsten är fördelad mellan makarna än om den är samlad hos endast den ene av dem. Om t. ex. två makar vardera har inkomst av rörelse med 15 000 kr utgör avgiften vid särberäkning (840 + 840 =) 1 680 kr. Hade hela rörelseinkomsten 30 000 kr varit samlad hos blott den ene av makarna skulle däremot avgiften uppgå till 1 140 kr, alltså 540 kr mindre. Detta förhållande — som är en följd av avgiftsuttagets konstruktion — skulle i vissa fall kunna antas utgöra ett motiv för makarna att samla hela sin inkomst hos en av dem. En motvikt till sådana tendenser utgör å andra sidan, att överflyttning av förvärvsinkomst från ene maken till den andre kan medföra, att vederbörande går miste om pensionsgrundande inkomst och därmed på längre sikt pensionsinkomster. En annan motvikt mot dylika transaktioner kan också ligga däri, att rätten till förvärvsavdrag ävensom vissa schablonavdrag därigenom ej kan utnyttjas. Att överflytta inkomster, som ej medför pensionsrätt inom tilläggspensioneringen, kan emellertid i vissa fall ställa sig fördelaktigt vid en särberäkningsmetod. Ett exempel torde illustrera detta förhållande.

197 Inkomst kr

Samberäkning kr

Särberäkning kr

Mannen har inkomst av anställning

45 000

1 350 (arb.avg.)

1 350 (arb.avg.)

Hustrun har inkomst av annan fastighet och kapital

5 400

Summa

50 400

648 (grf.avg.) 1350

1 998

Skulle hustruns egendom överföras på mannen medför detta, vid en tilllämpning av särberäkningsmetoden, bortfall av grundförsäkringsavgiften utan att fördenskull mannens avgift ökar. Detta exempel avser alltså att belysa, att en särberäkningsmetod i vissa fall kan medföra risk för förmögenhets- och inkomsttransaktioner mellan makarna i syfte att ernå lägre avgift. I fall av s. k. faktisk sambeskattning synes tillämpningen av särberäkningsmetoden av förklarliga skäl vara utesluten. Beträffande dessa fall skulle man således under alla omständigheter räkna med att i jordbruk eller rörelse, där hustrun biträder mannen i arbetet, grundförsäkringsavgiften blir lägre än i de motsvarande fall, där hustrun har egen inkomst, oaktat familjeinkomsten kan vara densamma. Man kan jämföra å ena sidan det fall, att två makar tillsammans driver en rörelse eller ett jordbruk, som ger en inkomst av 30 000 kr, och å andra sidan det fall att vardera maken driver en rörelse eller ett jordbruk, som ger 15 000 kr. De har således samma inkomst i de båda fallen. En tillämpning av särberäkningsmetoden medför i det fall, där makarna driver en rörelse gemensamt, en avgift å 1 140 kr men i det fall, där makarna driver var sin rörelse, en sammanlagd avgift av 1 680 kr (840 kr på vardera m a k e n ) . Tillämpning av samberäkningsmetoden däremot leder i dessa fall till att avgiften i båda fallen uppgår till 1 140 kr. Till det nu anförda må fogas påpekandet, att i familjer med minderåriga barn hustrus förvärvsavdrag avses skola bli olika stort allteftersom hon arbetar i eller utanför ett av mannen drivet företag. Det ovan anförda torde ha visat, att vid särberäkning avgiften kan bli högre om inkomsten är fördelad mellan makarna än om den är samlad hos endast den ene av dem. Å andra sidan skulle också det motsatta resultatet kunna tänkas uppkomma, nämligen om man skulle ha en särberäknad upptrappningsregel. Beredningen har såsom tidigare nämnts uttalat sig för att grundförsäkringsavgift aldrig må överstiga 10 procent av den beskattningsbara inkomsten. När det gäller makar måste denna regel rimligen tillämpas på makarnas sammanlagda beskattningsbara inkomst. Detta utvisar att — även vid en tillämpning i övrigt av särberäkningsmetoden — upptrappningsregeln i vart fall måste tillämpas med utgångspunkt från makarnas sammanlagda inkomster, vilket således innebär, att samberäkning under alla förhållanden i detta hänseende äger rum.

198 Med avseende å underskott i förvärvskälla leder särberäkningsmetoden till att underskott i ene makens förvärvskälla kan verka reducerande endast a samme makes men aldrig å andre makens grundförsäkringsavgift. Med samberäkningsmetoden däremot kan underskott hos ene maken inverka reducerande på den grundförsäkringsavgift, den andre maken må ha att erlägga. Å andra sidan kan ej, om makes inkomst utgöres av anställningsinkomst, uppkommande underskott i annan förvärvskälla tillgodoräknas. Det anförda torde ha gett vid handen, att avgiftsberäkningen för makar ger upphov till vissa problem, som det är svårt att ge en alltigenom invändningsfri lösning. Vid ställningstagandet till frågan har man enligt beredningens uppfattning att välja mellan att tillgodose kravet på likformighet i belastningen i ettdera av följande hänseenden. Antingen kan man inrikta sig på att söka åstadkomma en likvärdig belastning mellan å ena sidan makegrupper, för vilka skall erläggas arbetsgivaravgift, och å andra sidan makegrupper, som har att erlägga grundförsäkringsavgift, och därmed även för de fall där ene maken har inkomst av anställning och andre maken annan inkomst samt för fall med blandade inkomster. Eller också kan man eftersträva att tillskapa likformighet i avgiftsuttaget inom gruppen av avgiftspliktiga, som har att erlägga grundförsäkringsavgift, så att man får en så enhetlig och likartad behandling som möjligt av olika inkomsttagare med enbart inkomst av annat än anställning. Under förutsättning att arbetsgivaroch grundförsäkringsavgifter antas drabba grupperna av inkomsttagare på helt likartat sätt torde en särberäkning av avgifter för makar, som båda har inkomster, vara ägnad att ge det från belastningssynpunkt mest likformiga resultatet mellan å ena sidan makegrupper, för vilka skall erläggas arbetsgivaravgifter, och å andra sidan makegrupper, som har att erlägga grundförsäkringsavgifter. Vid jämförelse mellan olika fall inom den kategori, som har att erlägga grundförsäkringsavgifter, ger däremot en särberäkning ej det mest likformiga resultatet från belastningssynpunkt. Fastmer kan avgifterna bli av växlande storlek, beroende på om endast den ene eller om båda makarna intjänat inkomsten och, i senare fallet, hur den fördelar sig mellan makarna. Härtill kommer, att en generell särberäkning av makars avgifter i vissa fall kan föranleda inkomst- och förmögenhetstransaktioner makarna emellan i syfte att åstadkomma den från avgiftssynpunkt mest gynnsamma inkomstuppdelningen. Utan att överdriva betydelsen av sådana transaktioner kan ej bortses från, att beräkningsmetoden kan innebära ett incitament till dylika åtgärder. Bedömer man därför som angeläget att tillskapa likformiga regler för avgiftsuttaget inom den grupp av avgiftspliktiga, för vilka enbart grundförsäkringsavgift skall erläggas, samt att ej tillskapa regler, som kan antas stimulera till åtgärder i avgiftsundandragande syfte, torde samberäkningsmetoden böra tillerkännas företräde.

199 I detta sammanhang torde få anmärkas, att en kombination av sär- och samberäkningsmetoderna — exempelvis på så sätt att särberäkning gällde i fråga om makarnas förvärvsinkomster under det att samberäkning tillämpades beträffande icke-förvärvsinkomster — ej heller skulle ge en tillfredsställande lösning. Visserligen torde väl genom en dylik kombination risken för transaktioner i syfte att undandra avgift väsentligen bortfalla. Den förut påtalade ojämnheten i avgiftsbelastningen, som kunde bli följden av om inkomsten var fördelad mellan makarna eller om den var samlad hos en av dem, skulle dock alltjämt kunna inträffa. Vidare skulle en sådan ordning framstå som administrativt komplicerad, då den skulle kunna medföra, att ej mindre än tre olika avgifter påfördes makarna. Från administrativa synpunkter möter därför en sådan ordning invändningar. Under hänvisning till vad nu anförts vill beredningen förorda, att den föreslagna grundförsäkringsavgiften — i likhet med vad som gäller beträffande folkpensionsavgiften — beräknas med hänsyn till makarnas sammanräknade inkomster. Härigenom ernås likformighet i avgiftsuttaget inom den grupp av försäkrade, för vilka enbart grundförsäkringsavgifter utgår. Med hänsyn till att dessa avgifter individuellt beräknas och fördelas är det enligt beredningens mening angeläget, att de utformas på sådant sätt, att de kan sägas medföra en likformig avgiftsbelastning inom denna grupp, oavsett hur fördelningen av inkomsten mellan makar inom gruppen sedan må variera. Ej minst väsentligt är, att inom denna grupp härigenom samma avgift uttas vid faktisk sambeskattning som vid andra fall av sambeskattning. Beredningen är medveten om, att invändningar kan resas mot den föreslagna lösningen, om man till utgångspunkt för en jämförelse av avgiftsbelastningen tar makegrupper med anställningsinkomster å ena och makegrupper med övriga inkomster å andra sidan, främst därutinnan att man ej kan gynna makar, som båda är anställda, med lägre avgiftsprocent på den del av ena inkomsten som ligger under basbeloppet och med ett gemensamt maximibelopp. Att en samberäkning av praktiska skäl ej kan tillämpas när fråga är om anställningsinkomster måste accepteras och framstår som en ej avgörande olägenhet mot bakgrunden av, att den djupare skiljelinjen går mellan de kollektivt beräknade, genom arbetsgivarna uttagna avgifterna å ena sidan och de individuellt beräknade, på skattsedeln debiterade grundförsäkringsavgifterna å andra sidan. Att avgörande skäl enligt beredningens mening måste anses tala för en samberäkningsmetod har ovan framhållits. Tilläggas må, att avgiftsintäkterna skulle öka med 35 å 40 miljoner k r om en särberäkningsmetod tillämpades. Den helt övervägande delen av detta belopp hänför sig till familjer, där en av makarna har inkomst helt eller huvudsakligen av anställning och den andre maken inkomst av annat slag.

200 Åldersgränser Inom tilläggspensioneringen gäller en allmän övre åldersgräns för avgiftsuttag. Arbetsgivaravgift uttas således ej å löner till anställda, som vid årets ingång fyllt 65 år, och tilläggspensionsavgift uttas ej för år efter det den försäkrade fyllt 65 år. Däremot tillämpas ingen nedre åldersgräns i fråga om uttag av arbetsgivaravgifter, vilket kan medföra, att arbetsgivaravgift skall erläggas oaktat någon pensionsgrundande inkomst ej beräknas. Inom sjukförsäkringen tillämpas ej några åldersgränser överhuvud, såvitt avser uttaget av arbetsgivaravgifter. Egenavgifter till sjukvårdsförsäkringen och hemmafruförsäkringen däremot avser endast försäkrade i åldern 16—66 år. Folkpensionsavgift påföres envar i åldern 18—66 år. När det gäller pensionsförmåner framstår det som naturligt att ej utta avgifter av dem, som uppnått pensionsåldern liksom ej heller av personer, som ej uppnått en viss nedre åldersgräns. Mot denna bakgrund har man att se nu förekommande åldersgränser för avgiftspåföring inom socialförsäkringen och vissa sådana gränser torde allt framgent böra ifrågakomma. Lämpligen bör, såvitt avser övre åldersgränsen, denna överensstämma med motsvarande gräns inom tilläggspensioneringen, vilket innebär för arbetsgivaravgiftens del, att sådan ej skall beräknas å lön till anställd, som vid årets ingång fyllt 65 år. Vad däremot gäller en nedre åldersgräns torde en sådan — vid 16 år — böra införas med avseende å uttag av arbetsgivaravgift till socialförsäkringens grundförmåner och till tilläggspensioneringen. I samband med införandet av tilläggspensioneringen diskuterades, om löner till arbetstagare före det år, då de fyller 16 år, skulle ingå i avgiftsunderlaget. Med hänsyn till frågans ringa praktiska betydelse ansågs det då inte motiverat att göra något undantag från den allmänna regeln om avgiftsplikt. Vid en ordning i enlighet med beredningens förslag kommer avgiftsuttaget å löner att ej oväsentligt öka. Då blir frågan av större räckvidd än tidigare även om det naturligtvis generellt förhåller sig så, att företagen i mycket liten utsträckning anlitar arbetstagare för tid före det år, då dessa uppnår 16 år, och följaktligen ej tillgodoräknas pensionsgrundande inkomst. Härtill kommer, att grundförsäkringsavgift ej avses skola påföras inkomsttagare under 16 år. På grund av vad nu anförts vill beredningen föreslå, att uttag av arbetsgivaravgift ej skall ifrågakomma å löner till arbetstagare för tid före det år, då dessa uppnår 16 års ålder. Vad härefter gäller uttaget av grundförsäkringsavgift torde sådan ej böra påföras för år efter det, den försäkrade fyllt 65 år. Härigenom kommer samma övre åldersgräns att gälla som i fråga om uttaget av arbetsgivaravgifter. Inom folk- och tilläggspensioneringen gäller emellertid numera viss valfrihet med avseende å valet av pensionsålder. Pension kan sålunda uttas tidigast från och med månaden efter den, då vederbörande fyllt 63 år. I den mån sådant förtida uttag ifrågakommer synes ej — i likhet med vad som för när-

201 varande gäller — avgift böra påföras för tid efter det pensionen börjat utgå. Å andra sidan må ej förbises, att en sådan avgiftsbefrielse möjligen kan på ett icke avsett sätt stimulera till förtida uttag av pensionsförmåner. Såvitt avser en nedre åldersgräns för påförandet av grundförsäkringsavgift torde denna — likaledes i överensstämmelse med vad som föreslås i fråga om uttag av arbetsgivaravgifter — böra sättas vid 16 år. Barn som exempelvis uppbär avkastning av kapital, fastighet e. d. blir i enlighet med denna regel fria från skyldighet att erlägga avgift till socialförsäkringens grundförmåner.

Avdragsrätt De av beredningen föreslagna arbetsgivaravgifterna utgör en omkostnad av i princip samma karaktär som en löneutgift och måste självfallet vara avdragsgilla vid inkomsttaxeringen i samma omfattning som en sådan utgift. Arbetsgivarens avdragsrätt för avgifterna motsvaras inte, såsom gäller för lön, av någon motsvarande skattepliktig inkomst för den anställde. Detta har sin teoretiska motivering däri, att den anställde väl borde vara skyldig skatta för berörda förmån men samtidigt skulle han vara berättigad till ett motsvarande avdrag; en legal »tyst kvittning» är därför principiellt godtagbar och från praktiska synpunkter i hög grad önskvärd. Av det sagda följer som en ofrånkomlig konsekvens att även grundförsäkringsavgiften måste vara avdragsgill. En annan ordning härutinnan skulle kunna tänkas endast om grundförsäkringsavgiften utmättes efter en annan och lägre procentsats än den för arbetsgivaravgiften ifrågakommande. Detta skulle å andra sidan medföra komplikationer för avgiftsberäkningen vid fall av blandad inkomst (lön jämte inkomst av annat slag). Avdragsrätten i avseende å såväl den ena som den andra avgiften är självfallet principiellt motiverad med hänsyn till den föreliggande skatteplikten för utgående folkpensionsförmåner. Detsamma gäller visserligen inte sjukförsäkringens grundförmåner, som sagda avgifter även avses skola till viss del finansiera. Den omständigheten att dessa förmåner gjorts skattefria är emellertid en konsekvens inte av ett principiellt betraktelsesätt utan ett av andra skäl förestavat avsteg från en principiellt riktig beskattning. Med hänsyn till vad nu anförts förordar beredningen, att såväl de föreslagna arbetsgivaravgifterna som grundförsäkringsavgifterna skall vara avdragsgilla vid inkomsttaxeringen.

Upptrappningsregelns

tillämpning

Såsom tidigare framhållits har det synts beredningen motiverat att införa regler, som medför att de lägsta inkomsttagarna helt undgår grundförsäk-

202 ringsavgift och att denna vid stigande inkomst påföres så att tröskelproblem undvikes. Den s. k. upptrappningsregel, som förordas, innebär att avgiften inte i något fall skall överstiga 10 procent av vederbörandes beskattningsbara inkomst. Detta medför att avgiften, som enligt huvudregeln beräknas på den sammanräknade nettoinkomsten, i de minsta inkomstlägena överhuvud ej påföres och utgår med sitt fulla belopp år 1970 för gifta vid en beskattningsbar inkomst av ca 9 500 kr och för ensamstående vid en beskattningsbar inkomst av ungefär 8 500 kr. En avgiftslindring av detta slag bör främst med hänsyn till arbetsgivaravgiftens kollektiva karaktär inte tillämpas i avseende å arbetsgivaravgiften för anställda. Av den föreslagna regelns utformning följer att en avgiftsdifferentiering sker även mellan gifta och ensamstående såtillvida att de förstnämnda får en relativt förmånligare behandling. Även detta ligger i linje med det hänsynstagande till förmågan att gälda avgiften, som eftersträvats. Så långt upptrappningsregeln verkar innebär densamma vidare att avgiftens storlek göres beroende — förutom av grundavdraget — av s. k. allmänna avdrag. Upptrappningsregeln är mycket enkel i tillämpningen när vederbörandes inkomst helt härrör av annat än anställning. Man jämför avgiften å den sammanräknade nettoinkomsten, avläst i hjälptabell, med 10 procent av vederbörandes beskattningsbara inkomst och påför det lägsta av beloppen såsom grundförsäkringsavgift. Något mer komplicerat blir läget när det handlar om en inkomsttagare i vars sammanräknade nettoinkomst ingår såväl lön som annan inkomst. Tekniken blir här den, att den mot den sammanräknade nettoinkomsten svarande avgiften först avläses i hjälptabell utan hänsynstagande till upptrappningsregeln. Detta belopp minskas med den beräknade arbetsgivaravgiften å anställningsinkomsten. Det sålunda framkomna skillnadsbeloppet järnföres med det belopp som utgör 10 procent av den beskattningsbara inkomsten. Det lägsta av dessa två belopp utgör grundförsäkringsavgift. Beräkningsmetoden bygger alltså även i detta fall på enkla och lättillgängliga förutsättningar. Den situation kan inträffa att den sammanräknade nettoinkomsten understiger anställningsinkomsten och att därmed den beräknade arbetsgivaravgiften är större än grundförsäkringsavgiften å den sammanräknade nettoinkomsten eller 10 procent av den beskattningsbara inkomsten. Någon restitution av skillnadsbeloppet bör inte ifrågakomma lika litet som i ett fall då den sammanräknade nettoinkomsten omfattar uteslutande inkomst av anställning och den beräknade arbetsgivaravgiften överstiger 10 procent av den enskilde anställdes beskattningsbara inkomst. Det i det följande återgivna exemplet visar hur grundförsäkringsavgiften uträknas. Basbeloppet antas vara 5 400 kr samt uttaget av socialförsäkringsavgifter 10 + 2 procent.

203 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7.

Inkomst av anställning » » annat slag Sammanräknad nettoinkomst Beskattningsbar inkomst Avgift svarande mot rad 3 Arbetsgivaravgift svarande mot rad 1 Beräknad grundförsäkringsavgift utan beaktande av upptrappningsregeln (rad 5—rad 6) 8. Maximal grundförsäkringsavgift genom upptrappningsregeln 9. Grundförsäkringsavgift som skall påföras ( = det lägsta av beloppen å rad 7 och rad 8)

1 000 11 000 12 000 4 000 780 120 660 400 400

Debitering och uppbörd m.m. Från skilda synpunkter ter det sig naturligast, att arbetsgivaravgifterna till socialförsäkringens grundförmåner debiteras och uppbäres i anslutning till arbetsgivaravgifterna till tilläggspensioneringen. Härigenom skapas förutsättningar för att förenkla systemet, särskilt i vad avser lämnandet och kontrollen av arbetsgivaruppgifter. Påföringen av de grundförsäkringsavgifter, som beredningen föreslår i fall då arbetsgivaravgift ej ifrågakommer, torde däremot ej kunna omedelbart anknytas till motsvarande förfarande beträffande tilläggspensionsavgifter med hänsyn till att underlaget för de båda avgifterna är olika. Mot bakgrunden av en översiktlig redogörelse för beräkningen, debiteringen och uppbörden av arbetsgivar- och egenavgifter inom tilläggspensioneringen skall nu behandlas de regler som i motsvarande hänseende föreslås skola gälla i fråga om avgifterna till socialförsäkringens grundförmåner.

Arbetsgivaravgifter Arbetsgivarna har att erlägga årliga avgifter för de anställdas sjukförsäkring, tilläggspensionering och i förekommande fall yrkesskadeförsäkring. Alla dessa arbetsgivaravgifter debiteras och uppbäres i ett samordnat system och efter enhetliga administrativa regler, varom bestämmelserna återfinnes i förordningen den 18 december 1959, nr 552, angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring m. m. (avgiftsförordningen). De i arbetsgivaravgift i vidsträckt betydelse ingående avgifterna beräknas var och en enligt sina särskilda regler, t. ex. med avseende å avgiftsunderlag, avgiftspliktens omfattning m. m. I förevarande sammanhang skall i huvudsak beröras endast avgiften till försäkringen för tilläggspension.

204 Avgiftsunderlag Arbetsgivaravgifterna till tilläggspensioneringen beräknas på kontant lön och naturaförmåner i form av kost eller bostad som arbetsgivaren under året utgett till arbetstagare. Till lön räknas ej sådan särskild ersättning, som en arbetsgivare kan utge till sina anställda för vissa med arbetet förenade kostnader, s. k. kostnadsersättning. Erhåller en arbetstagare lön, som är så beräknad, att han därav själv skall bestrida sina kostnader i anställningen, ingår likväl hela lönen i underlaget för avgiftsberäkningen. Efter medgivande av riksförsäkringsverket kan emellertid en arbetsgivare få göra visst avdrag för arbetstagarens kostnader i anställningen, dock endast under förutsättning att kostnaderna uppgått till minst 10 procent av lönen. Riksförsäkringsverket har rätt att lämna nu avsett medgivande antingen utan särskild framställning — nämligen såvitt avser arbetstagare i viss verksamhet (hemarbetare, skogshuggare, skogskörarc o. d.) — eller också efter sådan framställning i fråga om viss eller vissa arbetstagare. Regeln att arbetsgivare skall erlägga avgift på lön, som utbetalats till arbetstagare, gäller ej undantagslöst. Sålunda skall arbetsgivaravgift inte beräknas på lön, som för arbetstagare under året ej uppgått till minst 300 kr, eller på lön till arbetstagare, som uppnått 65 års ålder vid ingången av det år, avgiften avser. Lön, som utbetalas av utomlands bosatt arbetsgivare eller utländsk juridisk person, blir inte avgiftsgrundande annat än för det fall, att arbetstagaren sysselsatts vid skötseln av fastighet i Sverige eller i rörelse, som bedrives från här beläget fast driftställe. Ej heller grundar lön från arbetsgivare, som är utländsk beskickning eller lönat konsulat eller som tillhör sådana institutioner, avgiftsplikt. Lön, som svensk arbetsgivare utger till utomlands sysselsatt utländsk arbetskraft, blir ej heller avgiftsbelagd. De angivna undantagen från avgiftsskyldighet ansluter sig till den principen, att lönebelopp, som inte blir pensionsgrundande, ej heller skall medföra avgiftsplikt. Undantagen i fråga om beräkning av pensionsgrundande inkomst och avgift för anställda hos de angivna utländska arbetsgivarna gäller ej för svenska medborgare i de fall arbetsgivaren enligt av riksförsäkringsverket godtagen förbindelse svarar för avgiftsbetalningen. I detta sammanhang må erinras, att lön till arbetstagare, som ej fyllt 16 år, ävensom lön till i Sverige inte mantalsskrivna utlänningar, som här i landet utfört arbete åt svenska arbetsgivare, skall medtas vid avgiftsberäkningen, oavsett att någon pensionsgrundande inkomst ej beräknas för dessa kategorier. En uppdragsgivare och en uppdragstagare kan träffa överenskommelse om att för uppdragen utgiven ersättning skall anses såsom inkomst av anställning, trots att ett egentligt arbetstagarförhållande ej föreligger. Har sådan överenskommelse träffats åligger det den som utgett ersättningen att

205 betala arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen och försäkringen för tilläggspension. Skyldigheten att erlägga arbetsgivaravgift till socialförsäkringens grundförmåner bör utformas på samma sätt som gäller i fråga om skyldighet att utge arbetsgivaravgift till tilläggspensioneringen. De särskilda förbindelser som i vissa fall kan gälla för avgiftsbetalning bör i konsekvens härmed innefatta åtagande att erlägga den sålunda ändrade arbetsgivaravgiften. Genom att ett enhetligt underlag gäller för båda de nämnda arbetsgivaravgifterna kan debiteringen och uppbörden av dem samordnas. I de förut i korthet återgivna reglerna om avgiftsskyldighetens omfattning avses ej skola göras annan ändring än att av skäl, som redogjorts för i annat sammanhang, undantag från den allmänna regeln om avgiftsplikt föreslås skola gälla jämväl beträffande löner till arbetstagare under 16 år.

De nedre och övre gränsbeloppen Avgiftsunderlaget för beräkning av arbetsgivaravgift till tilläggspensioneringen erhålles genom att från summan av de av arbetsgivaren utbetalade lönerna göres två avdrag, nämligen dels ett basbeloppsavdrag och dels ett maximiavdrag. Det förra verkställer riksförsäkringsverket i samband med avgiftsberäkningen. Det senare har vederbörande arbetsgivare själv att iaktta, om han har att redovisa mer än 10 arbetstagare. Beträffande övriga arbetsgivare verkställes jämväl maximiavdraget av riksförsäkringsverket. Basbeloppsavdraget framräknas genom att det vid årets ingång gällande basbeloppet multipliceras med det beräknade genomsnittliga antalet arbetstagare hos arbetsgivaren under året. Härvid skall arbetstagare, som under hela året varit anställd med full arbetstid, räknas såsom en arbetstagare och arbetstagare, som under året varit anställd i mindre omfattning, medräknas i motsvarande mån. Genomsnittliga antalet arbetstagare beräknas med en decimal. Till grund för beräkningen av det genomsnittliga antalet arbetstagare lägges två tidsuppgifter, vilka arbetsgivaren har att lämna i arbetsgivaruppgiften, nämligen dels det totala antalet arbetstimmar under året i arbetsgivarens verksamhet (sammanlagda arbetstiden), dels det antal timmar, en hos arbetsgivaren helårsanställd med full arbetstid genomsnittligt har arbetat (genomsnittliga årsarbetstiden). Båda tidsuppgifterna skall i arbetsgivaruppgiften uttryckas i timmar. Antalet basbeloppsavdrag, som en arbetsgivare är berättigad till, erhålles genom att dividera den förra tidsuppgiften med den senare. Summauppgiften skall i princip avse arbetad tid. Vid beting och sådant ackordsavlönat arbete, där arbetstiden inte registrerats, kan antalet arbetstimmar beräknas genom att den sammanlagda lönen divideras med

206 den genomsnittliga timförtjänsten i närmast jämförlig verksamhet. Det kan nämnas, att för arbetstagare inom industrin har 2 000 arbetstimmar ansetts utgöra ett normalmått å genomsnittlig årsarbetartid. Har arbetsgivare inte angett sin genomsnittliga årsarbetstid, utgår riksförsäkringsverket från närmast tillämpliga normalvärde. Vid beräkningen av avgiften till försäkringen för tilläggspension skall undantas den del av utgiven lön, som för arbetstagare och år överstiger 7,5 gånger basbeloppet. För år 1964 utgör basbeloppet 4 800 kr, maximibeloppet (7,5 x 4 800 ='.) 36 000 kr och det maximalt avgiftsgrundande beloppet (36 000 — 4 8 0 0 = ) 31200 kr. De arbetsgivare, som har att avge arbetsgivaruppgift för mer än 10 anställda, måste såsom nämnts själva iaktta maximiavdragsregeln. Detta sker på så sätt, att de undantagna beloppen — vad som för arbetstagare och år överstiger maximibeloppet — summeras och upptas såsom en särskild avdragspost i arbetsgivaruppgiften. Arbetsgivare med högst 10 anställda däremot behöver inte beakta den ifrågavarande regeln utan riksförsäkringsverket utför i dessa fall maximeringen i samband med avgiftsberäkningen. Även vid beräkningen av maximiavdraget spelar tidsfaktorn en roll. För en arbetstagare som arbetat full tid hos arbetsgivaren hela året skall högst 36 000 kr medräknas. Har arbetstagaren exempelvis arbetat hela året med halv arbetstid eller halva året med hel arbetstid skall högst 18 000 kr medräknas. I vissa fall kan svårigheter föreligga att beräkna arbetsgivaravgiften för tilläggspensioneringen med tillämpning av basbelopps- och maximiavdrag. På dessa fall kan en särskild regel bli tillämplig, som ger möjligheter till en mera schablonmässig avgiftsberäkning. Den ger bl. a. utrymme för att beräkna avgiften på hela lönesumman men efter en procentsats, som jämkats nedåt med hänsyn till basbeloppsavdraget. En svårighet vid tillämpningen av nuvarande regler om basbeloppsavdrag erbjuder det att bedöma riktigheten av de tidsuppgifter, som bildar underlag för avdraget. Att lämna korrekta uppgifter om den sammanlagda arbetstiden och den genomsnittliga årsarbetartiden innebär otvivelaktigt i vissa fall svårigheter. Från kontrollsynpunkt är man å andra sidan i stor utsträckning hänvisad till att godta de uppgifter i detta hänseende, som arbetsgivaren lämnat i arbetsgivaruppgifterna. Möjligheterna till kontroll av att uppgifterna är riktiga är av praktiska skäl begränsade i synnerhet vad beträffar summauppgiften. En effektiv kontroll torde nämligen förutsätta direkt granskning av den till grund för löneutbetalningarna liggande bokföringen, något som endast i undantagsfall kan ifrågakomma. Redan förekomsten av ett på detta sätt bestämt avgiftsfritt bottenbelopp kan följaktligen utgöra ett incitament för en arbetsgivare att söka erhålla så inånga basbeloppsavdrag som möjligt, varigenom arbetsgivaravgifterna

207 blir lägre. De svårkontrollerbara tidsuppgifterna i arbetsgivaruppgiften kan från denna synpunkt utnyttjas i syfte att undgå vederbörliga avgifter. Exempelvis kan en arbetsgivare uppge det totala antalet arbetstimmar högre än vad det faktiskt uppgår till för att bli tillgodoräknad ett motsvarande för stort antal basbeloppsavdrag med åtföljande förmånligare avgiftspåföring. Härigenom uppkommer risk för en felaktig avgiftspåföring, en risk som kan förutsättas bli större ju mer avgiftsuttaget till tillläggspensioneringen ökar. I nu berörda hänseenden innebär en ordning enligt beredningens förslag särskilda möjligheter till förenklingar av uppgiftsskyldigheten samt till att i sammanhanget svårkontrollerbara faktorer undanröjes. I och med att inkomster jämväl upp till basbeloppsgränsen blir föremål för avgiftsuttag erfordras ej längre några tidsuppgifter för att fastställa underlaget för basbeloppsavdraget. De nu föreskrivna uppgifterna för allmänna tilläggspensioneringen om det totala antalet arbetstimmar under året samt det beräknade genomsnittliga antalet arbetstimmar per år för arbetstagare med full arbetstid synes därför kunna slopas. Detta medför för arbetsgivarna, som har att lämna de berörda uppgifterna, en ej oväsentlig förenkling av den nuvarande arbetsgivaruppgiften. Samtidigt innebär det, att den svårkontrollerbara faktor, som tidsuppgifterna utgör, i huvudsak försvinner. Såvitt avser maximiavdraget kan visserligen uppgifter om faktorn arbetad tid alltjämt bli erforderliga för en riktig avgiftspåföring. Jämfört med tidsuppgifterna för basbeloppsavdraget är emellertid ifrågavarande tidsuppgifter för bestämmandet av maximiavdraget av underordnad betydelse. Med hänsyn till det allmänna löneläget är det nämligen endast för ett begränsat antal fall, som uppgifter om antal arbetstimmar är erforderliga för beräkning av maximiavdraget.

Debitering Arbetsgivaravgift till tilläggspensioneringen beräknas av riksförsäkringsverket på grundval av det avgiftsunderlag som närmare beskrivits i det föregående. Till grund för beräkningen skall arbetsgivare före utgången av januari månad året efter det uppgiften avser (utgiftsåret) lämna en särskild arbetsgivaruppgift. Skyldig att lämna sådan uppgift är varje arbetsgivare, som under det år uppgiften avser utgett lön till någon hos honom anställd arbetstagare med minst 300 kr. Vid arbetsgivaruppgiften skall arbetsgivaren i regel bl. a. foga ett exemplar av var och en av de kontrolluppgifter, vilka han enligt 37 § 1 mom. första, andra och sjunde punkten taxeringsförordningen har att avlämna för inkomsttaxeringen. Arbetsgivaruppgift avlämnas regelmässigt till den lokala skattemyndighet (i Stockholm överståthållaräm-

208 betet), inom vars tjänstgöringsområde arbetsgivaren skall taxeras till statlig inkomstskatt. Reglerna om arbetsgivaruppgift kompletteras med ett antal bestämmelser av speciell natur, såsom kontroll av att uppgiftsskyldigheten fullgöres, bestämmande av avgiftsunderlag i vissa fall genom uppskattning, ändring av avgiftsunderlag i vissa fall m. m. Bl. a. kan nämnas, att för ändring av avgiftsunderlaget gäller en tidsgräns av G år efter utgången av utgiftsåret inom vilken alltså ändringen måste ha skett. Sedan den i arbetsgivaruppgiften lämnade uppgiften om utbetalad lönesumma — minskad med eventuella omkostnadsavdrag — reducerats med basbeloppsavdrag och eventuella lönedelar utöver maximibelopp samt avrundats till närmaste lägre jämna hundratal kronor, uträknas avgiften genom att det återstående beloppet multipliceras med den för året gällande uttagsprocenten. Arbetsgivaravgift till tilläggspensioneringen debiteras och uppbäres på två olika sätt. Avgift, som tillsammans med arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen, yrkesskadeförsäkringen i riksförsäkringsverket och i förekommande fall byggnadsforskningsavgift uppgår till i princip högst 1 000 kr, debiteras på arbetsgivarens skattsedel för slutlig skatt och uppbäres i samma ordning som skatten (skattedebitering). Avgift, som överstiger 1000 kr, debiteras på särskild räkning, som från riksförsäkringsverket tillställes arbetsgivare, varefter sistnämnda avgifter direkt uppbäres av verket (direktdebitering). Den angivna gränsen mellan skatte- och direktdebitering tillämpas endast i princip och riksförsäkringsverket äger, om skäl därtill föreligger, frångå densamma. Så har också skett av olika skäl, framförallt i fråga om avgifter under 1 000 kr, vilka alltså i viss omfattning direktdebiteras. Skattedebitcringen ett visst år avser slutliga arbetsgivaravgifter för närmast föregående år (utgiftsåret). Beträffande dessa avgifter har riksförsäkringsverket att lämna lokala skattemyndigheten uppgift i Stockholm senast den 1 augusti och i övriga landet senast den 1 september året näst efter utgiftsåret. Uppgiftslämnandet sker i förteckningar, i vilka arbetsgivarna redovisas uppbördsdistriktsvis med angivande av — förutom arbetsgivaravgiften — även de viktigaste uppgifter, som legat till grund för avgiftsberäkningen. De arbetsgivaravgifter, som debiteras på särskild räkning av riksförsäkringsverket, innefattar regelmässigt dels slutlig avgift, dels ock preliminär avgift. Härtill kan i vissa fall komma tillkommande avgift (t. ex. på grund av beslut om höjt avgiftsunderlag i anledning av granskning av arbetsgivares avlöningsbokföring). Den slutliga avgiften beräknas och debiteras året näst efter utgiftsåret och upptages på räkning, som utsändes i januari året efter debiteringsåret.

209 Under utgiftsåret har arbetsgivaren att i avräkning å den slutliga avgiften erlägga en preliminär avgift. Under t. ex. 1964 har arbetsgivare som direktdebiteras att erlägga dels slutlig arbetsgivaravgift för 1962 med avräkning för vad som erlagts såsom preliminär avgift under sistnämnda år, dels preliminär avgift för 1964. Den preliminära avgiften för visst år skall i princip beräknas till samma belopp som arbetsgivarens under nästföregående år debiterade slutliga avgift. Hänsyn skall emellertid tas till om uttagsprocenten undergår några förändringar mellan slutligåret och preliminäråret. I vissa fall blir en beräkning av preliminär arbetsgivaravgift enligt nu angivna huvudregel ej möjlig utan särskilda regler kan bli att tillämpa. För att påförd preliminär avgift skall bringas i bättre överensstämmelse med beräknad slutlig avgift, kan ett jämknings för faran de ifrågakomma. De regler om debitering av arbetsgivaravgifter till tilläggspensioneringen, för vilka n u översiktligt redogjorts, torde oförändrade kunna tillämpas jämväl i fråga om de av beredningen föreslagna arbetsgivaravgifterna till socialförsäkringens grundförmåner. De båda slagen av arbetsgivaravgifter kommer att debiteras och uppbäras i ett sammanhang och utåt framstår de som en enda avgift. Huruvida gränsbeloppet för skattedebitering respektive direkt<iebitering alltjämt bör utgöra i princip 1 000 kr, kan självfallet diskuteras. Det angivna gränsbeloppet fastställdes i samband med införandet av tilläggspensioneringen. Anledningen till att beloppet fastställdes till 1 000 kr angavs vara, att ett större avgiftsbelopp ej lämpligen ansågs kunna påföras i anslutning till beskattningen utan att preliminär betalning föregått. Ett bibehållande av den nuvarande beloppsgränsen även efter ett genomförande av beredningens förslag kommer att medföra, att antalet direktdebiterade avgifter väsentligt ökar. Redan den fortgående höjningen av uttagsprocenten medför, att antalet arbetsgivare med avgiftsuppbörd hos riksförsäkringsverket successivt stiger. Med hänsyn till vad som angetts vara motivet för fastställandet av den nuvarande beloppsgränsen och då ett ökat antal arbetsgivare med avgiftsuppbörd hos riksförsäkringsverket på grund av utnyttjandet av automatiska databehandlingsmaskiner ej är ägnat medföra nämnvärda olägenheter av administrativ art vill beredningen förorda, att beloppsgränsen för skatte- respektive avgiftsdebitering bibehålies oförändrad. Såvitt gäller de arbetsgivaravgifter, som staten i sin egenskap av arbetsgivare har att erlägga, gäller särskilda föreskrifter, som meddelas av Konungen. Vad staten sålunda har att utge beräknas på grundval av särskild lönestatistik från de statliga myndigheterna. Varje år bestämmer Konungen det belopp som skall tillföras socialförsäkringen. Särskilda belopp bestäm-

210 mes för å ena sidan vart och ett av de affärsdrivande verken samt riksbanken och riksgäldskontoret och å andra sidan statsförvaltningen i övrigt. Nu berörda föreskrifter torde — med iakttagande av den höjning av avgiftsbeloppen vartill genomförandet av beredningens förslag må föranleda — kunna tillämpas i princip oförändrade jämväl efter förslagets genomförande.

Uppbörd Skattedebiterade arbetsgivaravgifter uppbäres som nämnts i samband med de allmänna skatterna och räknas i uppbördshänseende såsom skatt. Den slutliga arbetsgivaravgiften anges å debetsedeln å slutlig skatt. Under inkomståret erlägges, på liknande sätt som gäller för större arbetsgivare, en preliminär arbetsgivaravgift också av dem som har att erlägga skattedebiterad arbetsgivaravgift. Denna ingår i den preliminära B-skatt, som skall erläggas. Den preliminära B-skatten för t. ex. 1964 är i regel lika stor som den slutligt debiterade skatten å 1962 års inkomster inberäknat den slutliga arbetsgivaravgiften för sistnämnda år. Nu ifrågavarande avgiftsbelopp insattes å statsverkets tjänstepostgirokonto. Riksförsäkringsverket äger tillgodoföra sig ett belopp motsvarande skillnaden mellan summan av de skattedebiterade arbetsgivaravgifterna och vad som kan antas bli avskrivet på grund av bristande betalning. Uppbörden av direktdebiterade arbetsgivaravgifter gestaltar sig på i huvudsak följande sätt. Räkning å arbetsgivaravgift — upptagande slutlig och preliminär avgift — skall utsändas senast den 18 januari det år avgiften skall erläggas. Om arbetsgivaravgift, som skall betalas under året, inte överstiger 300 kr, har arbetsgivaren att erlägga beloppet senast den 18 februari. Eljest fördelas avgiften till inbetalning vid sex uppbörder under året med senaste inbetalningsdag den 18 i envar av månaderna februari, april, juni, augusti, oktober och december. När synnerliga skäl därtill föreligger kan riksförsäkringsverket medge anstånd med erläggande av avgiftsbelopp som uppbäres av verket. Direktdebiterad arbetsgivaravgift skall regelmässigt erläggas genom inbetalning över postgiro. Avgift, som inte erlägges inom föreskriven tid, skall av riksförsäkringsverket omgående anmälas till indrivning. Å för sent erlagt belopp uttas restavgift med i regel 4 procent. Uppkommer i nu avsedda fall ett tillgodohavande för arbetsgivaren skall riksförsäkringsverket utan särskild ansökan återbetala vad arbetsgivaren erlagt för mycket. Tillgodohavandet skall dock gå i avräkning mot eventuellt restförd arbetsgivaravgift. Under vissa förutsättningar är arbetsgivaren berättigad till ränta på de pengar som återbetalas.

211 Om arbetsgivare anser, att han påförts arbetsgivaravgift obehörigen eller med oriktigt belopp kan han söka rättelse hos riksförsäkringsverket inom ett år, efter det han erhållit vederbörlig debetsedel eller räkning. Högsta besvärsinstans i ärenden angående arbetsgivaravgift är försäkringsdomstolen. Det får förutsättas, att uppbörden av de av beredningen föreslagna arbetsgivaravgifterna kommer att ske i samma ordning som uppbörden av nuvarande arbetsgivaravgifter. Vad i uppbördsförordningen och föreskrifter angående tillämpningen av denna förordning stadgas om restavgift, indrivning och redovisning av skatt, avkortning och avskrivning av skatt samt upprättande av balanslängd skall äga motsvarande tillämpning i fråga om restförda avgiftsbelopp. Detsamma bör gälla beträffande efterkrav och preskription. En särskild fråga är vem som i sista hand bör svara för avgiftsförluster till följd av arbetsgivares bristande betalningsförmåga m. m. Såväl inom tilläggspensioneringen som i fråga om arbetsgivaravgifter till sjukförsäkringen gäller, att respektive försäkringar själva i princip har att svara för sådana avgiftsförluster. Vid tillämpningen av denna regel kommer ett schablonförfarande till användning som i stort sett innebär, att såvitt rör skattedebiterade avgifter riksförsäkringsverket äger tillgodoföra sig ett belopp motsvarande skillnaden mellan det i samband med slutlig skatt totalt påförda avgiftsbeloppet för riket och vad som av dessa avgifter erfarenhetsmässigt kan beräknas bli avskrivet på grund av bristande betalning. I fråga om direktdebiterade arbetsgivaravgifter som restförts får riksförsäkringsverket tillgodoföra sig ett belopp motsvarande vad som enligt inkomna redovisningar erlagts. De angivna beloppen fördelas mellan de skilda försäkringsgrenarna i samma proportion som avgifterna ingår i summan av de arbetsgivaravgifter som anmälts för påföring i samband med slutlig skatt respektive i summan av de under nästföregående år debiterade slutliga avgifterna. Några ändringar i nu återgivna regler rörande skyldighet att svara för avgiftsförluster torde av praktiska skäl ej böra vidtas. Detta innebär, att jämväl sådana arbetsgivaravgifter, som utgår till socialförsäkringens grundförmåner, reduceras med vad som kan beräknas bli avskrivet på grund av bristande betalning. Från materiell synpunkt är tydligtvis ett sådant förfarande i och för sig ej motiverat — här är ju fråga om grundförmåner som finansieras genom skatter därest avgiftsintäkterna ej förslår. Å andra sidan skulle ett undantag från de angivna reduceringsreglerna beträffande arbetsgivaravgifterna till grundförmånerna medföra praktiska svårigheter och leda till komplicerade avräkningsförfaranden. Med hänsyn härtill torde någon ändring ej böra göras i de angivna reglerna. Det ligger i sakens natur att i den mån avgiftsintäkterna ej förslår till täckandet av kostnaderna för grundförmånerna vad som återstår skall bestridas av statsmedel.

212 Under förarbetena till tilläggspensioneringen uttalades, att skäl kunde anföras för att även de större arbetsgivarnas avgifter borde uppbäras i samband med skatten. Sålunda framhölls, att kostnaderna för denna uppbördsmetod var mindre än för den särskilda avgiftsuppbörden hos riksförsäkringsverket. Vidare innebar tudelningen av avgiftsuppbörden i och för sig en olägenhet. Å andra sidan framhölls, att frågan om uppbördsväsendets administrativa utformning var föremål för utredning av en särskild kommitté. Att i det läget vidta ändring i förevarande hänseende ansågs därför ej lämpligt. På grund därav och då även vissa andra skäl kunde anföras mot en ändring i antydd riktning föreslogs, att det dittills gällande systemet för avgiftsuppbörden tills vidare skulle bibehållas. Det debiterings- och uppbördsförfarande i fråga om arbetsgivaravgifter som f. n. tillämpas och som infördes i samband med tilläggspensioneringen angavs då vara av provisorisk karaktär och valt med hänsyn till nödvändigheten att snabbt få arbetet i gång på ett tillfredsställande sätt. Det förutsattes att härmed sammanhängande frågor längre fram skulle kunna upptas till omprövning. Beredningen vill avslutningsvis i detta sammanhang erinra om att riksdagens revisorer i sin berättelse för år 1963 aktualiserat frågan om kontrollen av arbetsgivaruppgifterna. Revisorerna uttalade bl. a., att nu föreliggande möjligheter att kontrollera underlaget för debitering av arbetsgivaravgifter var otillräckliga. Med hänsyn till pågående utredningar, bl. a. den inom allmänna skatteberedningen pågående översynen, inskränkte sig revisorerna till att framhålla betydelsen av att sådana lösningar eftersträvades som på ett bättre sätt än vad nu var fallet möjliggjorde en effektiv kontroll av beräkningen av avgiftsunderlaget. Huruvida mer ingripande ändringar av organisatorisk art i fråga om debiteringen och uppbörden av arbetsgivaravgifter kan bli påkallade av beredningens nu framlagda förslag, avser skatteberedningen ej att närmare ta ställning till. Detta synes vara en fråga, som får övervägas i annat sammanhang, eventuellt genom de centrala tillsynsorganen på området — riksförsäkringsverket och den fr. o. m. den 1 juli 1964 tillskapade centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden — eller ock genom en särskild utredning. Redares arbetsgivaravgift För beräkningen av avgifter till bl. a. försäkringen för tilläggspension till vissa sjömän gäller särskilda regler enligt förordningen den 18 december 1959 (nr 555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring. Bemanningen på svenska fartyg i utrikesfart utgöres i ej obetydlig utsträckning av utlänningar, som inte är mantalsskrivna här i landet. Om full arbetsgivaravgift skulle beräknas på lönerna till samtliga anställda

213 ombord på sådana fartyg, skulle detta medföra inbetalning av arbetsgivaravgifter, som endast delvis — nämligen för de svenska sjömännens vidkommande —- motsvarades av pensionsrätt. För att undvika sådana verkningar har stadgats, att arbetsgivaravgift för redare i vissa fall skall beräknas efter en procentsats, som jämkats nedåt med hänsyn till förekomsten av utländska sjömän på de svenska fartygen. Konungen fastställer procentsatser bl. a. för uttaget av arbetsgivaravgift till försäkringen för tilläggspension. Denna procentsats skall utgöra viss andel av den för året utgående procentsatsen till tilläggspensioneringen. Andelen skall svara mot förhållandet mellan antalet svenska sjömän och hela antalet sjömän på svenska handelsfartyg i medeltal för den 31 oktober under de 3 år, som närmast föregått det år, då procentsatsen fastställes. Avgiftsunderlaget är med vissa undantag detsamma som gäller för uttag av arbetsgivaravgift till tilläggspensioneringen. Sålunda skall jämväl lön som för arbetstagare under året ej uppgått till minst 300 kr inräknas i avgiftsunderlaget. Ej heller skall från avgiftsunderlaget frånräknas löner till arbetstagare, som vid utgiftsårets ingång fyllt 65 år. Den för innevarande år (1964) tillämpade procentsatsen för redaravgift till tilläggspensioneringen är 4,51. De redare, som har att redovisa sjömansskatt, skall avlämna arbetsgivaruppgift till sjömansskattekontoret i Göteborg. Bedriver sådan redare jämväl icke sjömansskattepliktig sjöfart skall en arbetsgivaruppgift för sådan del av verksamheten lämnas i vanlig ordning till vederbörande lokala skattemyndighet. Avgiften debiteras av riksförsäkringsverket samt uppbäres i samband med skatteuppbörden och redovisas till sjömansskattekontoret. Ett genomförande av beredningens förslag medför självfallet, att arbetsgivaravgifter skall uttas jämväl å basbeloppsdelen av anställningsinkomster som utgår till här ifrågavarande arbetstagare. Å det sålunda utökade underlaget torde arbetsgivaravgift böra utgå efter en procentsats, som för varje år faslslälles av Konungen. Redare har enligt nu gällande regler att jämväl till sjukförsäkringen erlägga en — på liknande sätt som gäller beträffande tilläggspensioneringen — reducerad arbetsgivaravgift. Jämväl denna avgift bör vid ett genomförande av beredningens förslag jämkas. A rbetsgivaravgifternas fördelning Med hänsyn till att arbetsgivaravgifter till olika socialförsäkringsgrenar enligt gällande ordning debiteras och uppbäres gemensamt kan i de totalbelopp, arbetsgivarna har att erlägga, ingå ett flertal delavgifter, som skall tillföras respektive försäkringsgrenar. Allteftersom avgifterna inflyter sker en fördelning mellan försäkringsgrenarna och i förekommande fall byggnadsforskningen på så sätt, att i princip varje inflytande avgiftsbelopp upp-

214 delas med tillämpning av de procentandelar, med vilka summorna av respektive delavgifter ingår i totalsumman av debiterade arbetsgivaravgifter. Såvitt avser direktdebiterade arbetsgivaravgifter fastställes dessa kvoter preliminärt med utgångspunkt från hur de olika delavgifterna ingår i totalsumman av de avgifter, som upptas på de i januari månad varje år utsända räkningarna. En justering av fördelningskvoterna vidtas successivt med hänsyn till sådana ändringar, som föranledes av senare under året gjorda debiteringar. I fråga om de skattedebiterade arbetsgivaravgifterna uträknas de olika delavgifterna i samband med avgiftsdebiteringen. De föreslagna arbetsgivaravgifterna till socialförsäkringens grundförmåner avses som nämnts skola uppbäras tillsammans med övriga sådana avgifter, och tekniskt torde de komma att debiteras gemensamt med avgifterna till tilläggspensioneringen m. m. såsom en enda post. Någon fördelning mellan vad som skall överföras till statsverket respektive vad som skall tillföras allmänna pensionsfonden sker således ej i samband med debiteringen utan först på ett senare stadium. Å andra sidan måste självfallet en riktig sådan fördelning av influtna avgiftsbelopp äga rum. En fördelning i nu förevarande hänseende torde kunna ske med utgångspunkt från och på grundval av tillgängliga uppgifter om de försäkrades pensionsgrundande inkomster. Dessa skall i fråga om anställningsinkomster i princip motsvara det inkomstunderlag, som ligger till grund för de kollektiva arbetsgivaravgifterna till tilläggspensioneringen. För att avgöra vad som bör tillföras tilläggspensioneringen erfordras kännedom om summan av samtliga pensionsgrundande inkomster av anställning. Fördelningen synes därefter böra tillgå så, att ett belopp motsvarande produkten av angivna summa och den för tilläggspensioneringen fastställda avgiftsprocenten minskat med ett beräknat värde av de restantier, som belöper på denna del av försäkringen, överföres till allmänna pensionsfonden, medan återstoden — sedan därifrån dragits vad som tillkommer andra socialförsäkringsgrenar — tillföres statsverket såsom bidrag till folkpensioneringen och grundförmånerna inom sjukförsäkringen. Det närmare tillvägagångssättet vid fördelningen torde kunna utformas i huvudsaklig överensstämmelse med något av följande alternativa förslag. Det ena förslaget utgår från att uppgifter om pensionsgrundande inkomster med fördelning på inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete redan nu framräknas för varje år av de lokala skattemyndigheterna och redovisas för envar skattskyldig i debiteringslängderna. Som regel torde emellertid dessa uppgifter för närvarande inte summeras i längderna. Om skyldighet att verkställa sådan summering infördes samt uppgifterna tillställdes riksförsäkringsverket, skulle erhållas direkt det underlag, som erfordrades för ifrågavarande fördelning. Det andra alternativet utgår från att uppgifter om pensionsgrundande inkomster för varje år översändes av de lokala skattemyndigheterna till de

215 allmänna försäkringskassorna. Dessa inför uppgifterna jämte motsvarande pensionspoäng m. ra. på särskilda pensionskort. Uppgifterna på korten — således även uppgifterna om pensionsgrundande inkomster — avser riksförsäkringsverket enligt vad beredningen inhämtat att fortlöpande utnyttja för statistik, som erfordras bl. a. för bedömning av det framtida behovet av avgiftsuttag till tilläggspensioneringen. Sådan statistik, som torde komma att grundas på ett sample av för ändamålet passande storlek, ämnar verket framställa för varje år. Såsom en biprodukt kommer denna statistik även att ge upplysning om det totala omfånget av de pensionsgrundande inkomsterna med fördelning på anställningsinkomst och annan inkomst. Var och en av de båda skisserade lösningarna torde medföra en riktig fördelning av avgifterna mellan statsverket och allmänna pensionsfonden. Fonden kommer slutligt att tillföras så mycket avgiftsmedel, som svarar mot de pensionsgrundande anställningsinkomsterna minskat med ett beräknat värde av restantier. Det förstnämnda alternativet, som grundar sig på en summering av de pensionsgrundande inkomsterna, ger en exakt fördelning. Det senare alternativet, som utgår från ett statistiskt urval, skänker en från statistisk synpunkt i och för sig godtagbar fördelning av avgifterna, ehuru den ej kan förutsättas bli helt exakt. Beträffande den sistnämnda metoden kan tillfogas, att den statistik, som avses skola upprättas, ej torde hinna färdigställas, förrän tidigast någon gång under andra halvåret efter taxeringsåret. Med hänsyn till att beredningen anser det vara i hög grad påkallat, att fördelningen av avgiftsintäkterna mellan statsverket och allmänna pensionsfonden blir så exakt riktig som möjligt vill beredningen förorda en lösning i enlighet med det förstnämnda alternativet. Grundförsäkringsavgifter Med den ståndpunkt, beredningen intagit, att i princip alla slag av inkomster skall kunna föranleda påföring av avgift till socialförsäkringens grundförmåner torde det vara nödvändigt, att debiteringen av grundförsäkringsavgifter anordnas som ett i stort sett fristående förfarande, som ej omedelbart kan anknytas till debiteringen av tilläggspensionsavgift. Sistnämnda avgift beräknas ju på grundval av endast inkomst av annat förvärvsarbete än av anställning. Såsom redan tidigare framhållits kan förutsättas att fall med blandad inkomst föreligger relativt ofta. Det kan sålunda antas, att avgiftspliktiga i ej obetydlig utsträckning, förutom inkomst av anställning, jämväl har inkomst av annat slag, för vilken skall erläggas grundförsäkringsavgift. Vid beräkningen av denna avgift utgår man, såsom redan tidigare nämnts, från den i allmänna självdeklarationen redovisade uppgiften om den avgiftspliktiges sammanräknade nettoinkomst. I den mån anställningsinkomst å vilken utgått arbetsgivaravgift jämväl föreligger skall denna

216 avräknas mot nettoinkomsten samt grundförsäkringsavgift beräknas endast å återstoden, självfallet under iakttagande såväl av att anställningsinkomsten lägges »i botten» som av maximiregeln och övriga förekommande begränsningsregler. Debitering Tilläggspensionsavgift, som företagare m. fl. har att betala för sin egen tilläggspension, behandlas i huvudsak på samma sätt som arbetsgivaravgifterna för de mindre arbetsgivarna, dock med den avvikelsen att avgiften debiteras av den lokala skattemyndigheten i samband med beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten. Tilläggspensionsavgiften påföres därefter debetsedeln å slutlig skatt, å vilken för övrigt jämväl den pensionsgrundande inkomsten finnes angiven. För att kunna beräkna storleken av grundförsäkringsavgift i fall då blandad inkomst föreligger måste uppenbarligen debiteringsmyndigheten äga kännedom om storleken av den inkomst av anställning, å vilken arbetsgivaravgift skall erläggas. Debiteringen av grundförsäkringsavgifterna synes fördenskull ej lämpligen kunna äga rum förrän i samband med fastställandet av pensionsgrundande inkomst. Med hänsyn till att beräkningen och påföringen av grundförsäkringsavgifter sålunda i betydande utsträckning är beroende av åtgärder, som sammanhänger med fastställandet av pensionsgrundande inkomst, torde det från praktiska och administrativa synpunkter framstå som ändamålsenligt, att nu avsedda debiteringsåtgärder vidtas samtidigt. Arbetsuppgifterna med fastställande av pensionsgrundande inkomst ävensom uträkning och påföring av tilläggspensionsavgift utföres av lokal skattemyndighet i den försäkrades hemort. Arbetet skall vara avslutat senast under september månad under taxeringsåret. Med ledning av inkomstdeklarationer och erforderliga kontrolluppgifter från arbetsgivare fastställes den pensionsgrundande inkomsten av anställning samt av annat förvärvsarbete. Härefter äger erforderliga noteringar rum å ett särskilt inkomstkort, som beträffande varje försäkrad innehåller de uppgifter, som erfordras för att kunna beräkna pensionspoängens storlek. Från inkomstkortet överföres därefter uppgift om storleken av pensionsgrundande inkomst, fördelad på inkomst av anställning och av annat förvärvsarbete, till debiteringslängden. Vad härefter beträffar de anteckningar, som blir erforderliga att göra i samband med fastställandet av grundförsäkringsavgift, torde åtminstone ett par olika förslag kunna framläggas. Erforderliga föreskrifter torde få meddelas i administrativ ordning. En av de antydda möjligheterna är sålunda att komplettera det nuvarande inkomstkortet med alla sådana uppgifter, som är erforderliga jämväl för framräknandet av grundförsäkringsavgift. En annan möjlighet är att verkställa de erforderliga anteckningarna rörande grundförsäkringsavgift direkt å inkomstdeklarationen. Med hänsyn till att, såsom nämnts, redan för när-

217 varande viss överföring sker av uppgifter från inkomstkortet till debiteringslängden medan däremot någon motsvarande överföring av uppgifter ej äger rum direkt från inkomstdeklarationen till debiteringslängden torde det förstnämnda alternativet av administrativa och praktiska skäl böra förordas. Inkomstkortet måste därvid förses med de uppgifter som anses erforderliga för beräkningen av grundförsäkringsavgift. Det förutsattes, att de gjorda noteringarna skall vara så fullständiga, att därav framgår hur avgiften beräknats. Vidare skall de utgöra underlag för erforderliga överföringar till debiteringslängden. För att tillgodose nu angivna krav bör inkomstkortet kompletteras med uppgifter i ett antal hänseenden. Uppbörd Tilläggspensionsavgift uppbäres i samband med de allmänna skatterna. För att ge rätt till pensionspoäng måste avgiften normalt betalas senast den 30 september andra året efter det, som avgiften avser. Har försäkrad erlagt visst belopp men ej skatten i dess helhet betraktas det erlagda beloppet i första hand som betalning på avgiften till tilläggspensioneringen. Grundförsäkringsavgift avses skola debiteras och uppbäras i samband med de allmänna skatterna och några speciella problem i anslutning till uppbörden torde ej behöva uppkomma. Motsvarighet till de nyss återgivna reglerna beträffande tilläggspensionsavgift blir självfallet ej erforderlig för den här ifrågavarande avgiftens del. Med hänsyn till att denna ej debiteras gemensamt med tilläggspensionsavgiften utan såsom en särskild post å skattsedeln uppkommer ej några fördelningsproblem mellan statsverket och allmänna pensionsfonden. I fråga om vissa skattskyldiga, som har att erlägga preliminär A-skatt, kan grundförsäkringsavgiften medverka till differenser mellan preliminärt erlagd skatt samt den slutliga skatten. Detta gäller i fråga om sådana nu avsedda skattskyldiga, som har ringa eller ingen inkomst av anställning i tilläggspensioneringens mening, t. ex. sådana pensionärer, som ej är befriade från skyldighet att erlägga grundförsäkringsavgift eller sådana avgiftspliktiga som har mer betydande inkomster av annat slag än förvärvsarbete. Eftersom avgiftsuttaget till socialförsäkringens grundförmåner — i motsats till vad som är fallet med exempelvis folkpensionsavgiften — ej torde kunna beaktas vid upprättande av källskattetabeller kan uppstå viss bristande överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt. Självfallet har den avgiftspliktigé i nu avsedda fall alltid möjlighet att påkalla jämkning i syfte att vinna bättre överensstämmelse mellan det preliminära uttaget och den slutligt påförda skatten. Vidare äger lokal skattemyndighet ex officio vidta jämkningsåtgärder, där sådana befinnes erforderliga. Med hänsyn till vad sålunda anförts anser beredningen det ej vara påkallat med speciella föreskrifter för nu avsedda fall.

218 Besvär Enligt nuvarande bestämmelser äger arbetsgivare, som anser, att arbetsgivaravgift påförts honom obehörigen eller med oriktigt belopp, att söka rättelse hos riksförsäkringsverket inom ett år efter det att han erhållit vederbörlig debetsedel eller räkning. Klagan över riksförsäkringsverkets beslut föres hos försäkringsdomstolen, som är högsta instans. Vad angår försäkrads egen avgift till tilläggspensioneringen uträknas denna i samband med beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten. Den som anser, att avgiften felaktigt beräknats, äger söka rättelse hos den lokala skattemyndigheten, vilken har att undersöka om avgiften rätt debiterats med hänsyn till storleken av den fastställda pensionsgrundande inkomsten av annat förvärvsarbete än anställning och gällande uttagsprocent. Föreligger anledning anta, att klagomålen avser storleken av nämnda pensionsgrundande inkomst har klaganden — därest den lokala skattemyndigheten ej själv äger vidta rättelse — att anföra besvär hos riksförsäkringsverket och i sista hand hos försäkringsdomstolen. Ändras besvärsvägen denna inkomst skall den lokala skattemyndigheten underrättas om ändringsbeslutet för omräkning av den debiterade avgiften och för vidtagande av de övriga åtgärder som härav föran]edes. Vad beträffar den av beredningen föreslagna arbetsgivaravgiften till socialförsäkringens grundförmåner torde i fråga om besvärsordningen samma regler böra tillämpas som i motsvarande hänseende gäller i fråga om arbetsgivaravgifter till övriga socialförsäkringar. Vad avser de föreslagna grundförsäkringsavgifterna äger dessa uppenbarligen ett nära samband med den avgiftspliktiges inkomsttaxering. Något direkt samband mellan hans pensionsgrundande inkomst och skyldigheten att erlägga grundförsäkringsavgift föreligger å andra sidan i regel ej. I vissa fall kan emellertid storleken av den pensionsgrundande inkomsten bli av betydelse jämväl för beräkningen av den grundförsäkringsavgift som skall påföras. Detta kan sålunda vara fallet om blandad inkomst föreligger. Det sist sagda kunde möjligen tala för att besvär rörande grundförsäkringsavgift borde inordnas i besvärssystemet inom socialförsäkringen. Å andra sidan anser beredningen det dock ligga närmast till hands att i fråga om dessa avgifter tillämpa den besvärsordning, som utformats för debiterings- och taxeringsmålen. Undantagsvis torde kunna inträffa, att ett anhängiggjort skattemål får vila i avbidan på att en hos socialförsäkringens prövningsinstanser förd talan slutligt avgöres. Några olägenheter torde inte föranledas härav. Sedan de nu planerade dataanläggningarna tagits i bruk för debitering och uppbörd av skatter torde, såvitt nu kan bedömas, något nämnvärt

219 merarbete inte uppstå vid debiteringen och uppbörden av socialförsäkringsavgifterna enligt beredningens förslag. Däremot förorsakar debiteringen och uppbörden under tiden intill dess ovannämnda databehandling införts möjligen ett visst merarbete hos de lokala skattemyndigheterna jämfört med det nuvarande arbetet med debiteringen och uppbörden av folkpensions- och sjukförsäkringsavgifterna. Då emellertid den manuella debiteringen och uppbörden beräknas omfatta endast ett par år och då det eventuella merarbetets omfång inte torde vara betydande behöver ett genomförande av beredningens förslag ej inge betänkligheter från nu angivna synpunkter.

K A P I T E L 17 Specialmotivering

Förslag till lag om ändring i lagen om allmän försäkring 19 kap. Om försäkringens finansiering I 19 kap. lagen om allmän försäkring återfinnes reglerna om finansieringen av sjukförsäkringen samt försäkringen för tilläggspension. Bestämmelserna om folkpensioneringens finansiering har däremot intagits i en särskild lag — lagen om finansiering av folkpensioneringen. Vid ett genomförande av ändrade finansieringsformer i enlighet med beredningens förslag bör emellertid jämväl reglerna för folkpensioneringens finansiering inflyta i angivna kapitel. Detta förhållande i förening med de föreslagna ändrade bestämmelserna rörande uttaget av arbetsgivaravgifter får till följd tämligen omfattande ändringar i förevarande kapitel av lagen om allmän försäkring. 1 §• I paragrafen fastslås en skyldighet för arbetsgivare att för varje år erlägga arbetsgivaravgift till den allmänna försäkringen. De under a) och c) i paragrafen upptagna förmånerna utgöres av sådana, vilka enligt beredningens förslag i viss utsträckning skall finansieras genom arbetsgivaravgifter. De vid b) och d) angivna socialförsäkringsförmånerna finansieras redan enligt gällande regler till viss del respektive helt genom sådana avgifter. Underlaget för arbetsgivaravgiften i de hänseenden som anges under a ) , c) och d) blir enhetligt och sträcker sig upp till sju och en halv gånger basbeloppet. Underlaget för arbetsgivaravgiften enligt b) utgöres däremot, i likhet med vad som för närvarande gäller, av löner upp till 22 000 kr. 2 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om avgiftsunderlag vid uttag avarbetsgivaravgift och motsvaras i gällande rätt av 1 § andra—femte styckena. Beredningens förslag medför emellertid ett flertal ändringar i de nuvarande reglerna rörande avgiftsunderlag. Den från materiell synpunkt mest betydelsefulla ändringen är, att uttag av arbetsgivaravgift skall avse hela lönebeloppet med iakttagande endast av vissa övre gränsbelopp. Den nuvarande begränsningsregeln inom tilläggs-

221 pensioneringen, att avgiftsuttaget i princip skall ske endast å lön över basbeloppet, har följaktligen slopats. Härigenom har ett mera enhetligt underlag för beräkning av arbetsgivaravgift till den allmänna försäkringen erhållits. Hänsyn främst till de komplikationer, basbeloppsavdraget kan medföra, har föranlett, att enligt gällande bestämmelser en supplementär regel för avgiftsberäkning i vissa fall må tillämpas. Om sålunda särskilda skäl föranleder därtill, kan arbetsgivaravgift beräknas på sätt som avviker från de ordinära reglerna under förutsättning att en sådan beräkning ger i huvudsak samma resultat. Denna supplementära regel för avgiftsberäkning har, med hänsyn till att basbeloppsavdraget föreslås skola slopas, ansetts kunna undvaras och saknar fördenskull motsvarighet i den föreslagna författningstexten. Från den allmänna regeln om avgiftsplikt göres undantag beträffande löner till arbetstagare, som vid ingången av det år avgiften avser ej fyllt 15 år, och, såvitt avser arbetsgivaravgift till grundförmånerna samt till försäkringen för tilläggspension, i fråga om löner till arbetstagare över 65 år. Förslaget om införande av en nedre åldersgräns vid uttag av arbetsgivaravgift har motiverats i annat sammanhang. Den övre åldersgränsen är densamma som den som för närvarande tillämpas för arbetsgivaravgift till försäkringen för tilläggspension. Påpekas må, att beträffande arbetsgivaravgift till sjukpenningförsäkringen — liksom hittills — någon övre åldersgräns ej skall iakttas. Arbetsgivaravgift till denna försäkringsgren utgår följaktligen jämväl å lön till arbetstagare över 65 år. Enligt nuvarande regler skall vid beräkning av arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen bortses från arbetstagare, som ej är obligatoriskt försäkrade enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. Denna bestämmelse, som infördes år 1955 i den då gällande lagen om allmän sjukförsäkring, motiverades vid sin tillkomst med önskvärdheten av att arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen samt avgifterna till den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen skulle avse samma personer och samma lönesummor. Arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen avsåg emellertid, framhölls det vidare, vid en strikt tolkning jämväl arbetstagare, som på grund av längre tids vistelse utomlands inte var obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade. Fördenskull borde i förtydligande syfte uttryckligen anges, att arbetsgivarbidraget endast skulle gälla arbetstagare som omfattades av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Någon bestämmelse av motsvarande innebörd finnes ej, såvitt avser arbetsgivaravgifterna inom tilläggspensioneringen. Det är självfallet önskvärt, att bestämmelserna rörande avgiftsunderlag inom den allmänna försäkringen så långt möjligt samordnas. Särbestämmelser bör ifrågakomma endast om detta är påkallat av synnerliga skäl. Några sådana skäl kan inte anses föreligga med avseende å den nu ifrågavarande bestämmelsen och någon motsvarighet till den har därför ej upptagits i

222 den föreslagna texten. Härigenom har erhållits en enhetlig reglering i berört hänseende för arbetsgivaravgift till den allmänna försäkringen. En konsekvens av att den avgiftspliktiga personkretsen är enhetlig i förevarande hänseende blir exempelvis, att arbetsgivaravgift till sjukpenningförsäkringen uttas å lön från svensk arbetsgivare till svensk arbetstagare, som är anställd utomlands även om arbetstagaren ej är tillförsäkrad sjukpenning. Denna avvikelse från regeln att utgående avgifter i princip skall motsvaras av förmåner är emellertid av så ringa praktisk betydelse, att hänsyn till förenklingssträvanden ansetts böra bli utslagsgivande. Vad slutligen beträffar de i andra stycket sista punkten av den föreslagna paragrafen intagna begränsningsreglerna för uttag av arbetsgivaravgift överensstämmer dessa med vad som för närvarande gäller för försäkringen för tilläggspension. De angivna reglerna avses emellertid skola bli tillämpliga jämväl med avseende å arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen samt till folkpensioneringen. Förslaget medför exempelvis att för svenska medborgare, som är anställda vid svenskt företag utomlands, arbetsgivaravgift skall erläggas ej blott — såsom redan nu sker — till försäkringen för tillläggspension utan jämväl till sjukförsäkringens grundförmåner samt till folkpensioneringen. 3 §• Bestämmelserna om grundförsäkringsavgift har intagits i förevarande paragraf. Reglerna har utformats delvis med de nuvarande bestämmelserna angående folkpensions- och sjukförsäkringsavgift som förebild. Avgiften avses skola påföras med ledning av uppgifter, som legat till grund för den årliga taxeringen. Åldersgränser motsvarande dem som gäller för skyldighet att erlägga arbetsgivaravgift har föreskrivits. När det gäller att ange omfattningen i personellt hänseende av skyldigheten att erlägga grundförsäkringsavgift må erinras om att försäkrade enligt lagen om allmän försäkring är svenska medborgare samt de som utan att vara svenska medborgare är mantalsskrivna i riket. Att en person är försäkrad medför emellertid ej, såsom tidigare framhållits, i och för sig att han omfattas av alla förmåner eller förpliktelser enligt lagen. Här i riket mantalsskrivna utländska medborgare kommer i åtnjutande av sjukförsäkringsförmåner och detsamma gäller, på grundval av konventioner, vissa utländska medborgare, som är bosatta men ej mantalsskrivna här i riket. Rätten att komma i åtnjutande av folkpensionsförmåner däremot förutsätter för båda de angivna kategoriernas del särskild föreskrift härom i ingångna konventioner. Vad beträffar kategorin svenska medborgare som är bosatta utomlands (s. k. utlandssvenskar) gäller i princip, att de ej äger rätt till den svenska sjukförsäkringens och folkpensioneringens förmåner under tid, då de är bosatta utomlands, men att de kommer i åtnjutande av sådana förmåner så snart de bosätter sig här i riket. Folkpension utgår dock numera till

223 svensk medborgare bosatt i utlandet, om han var mantalsskriven här i riket det år, då han fyllde 62 år och de fem åren närmast dessförinnan. Vidare är utlandssvenskar berättigade till sjukvårdsförmåner i anslutning till sjukdom som uppkommer under vistelse här i landet. I största möjliga utsträckning bör självfallet eftersträvas likformighet mellan förmånsrätt enligt socialförsäkringen och avgiftsplikt till densamma. Å andra sidan är det av praktiska skäl ej möjligt att i alla lägen ernå sådan överensstämmelse mellan förmåner och avgifter. I förevarande hänseende har det tett sig mest naturligt att utforma avgiftsplikten i personellt hänseende så, att den avser dem som enligt vad förut angetts är försäkrade enligt lagen om allmän försäkring, dvs svenska medborgare samt här i riket mantalsskrivna utlänningar. Att därutöver uppställa något krav om bosättning här i riket har ej ansetts böra ifrågakomma. En regel av sist antydd innebörd skulle medföra, att en utlandssvensk, som t. ex. hade inkomst av rörelse här i riket, befriades från avgiftsskyldighet. I likhet med vad som gäller för folkpensionsavgift och sjukvårdsförsäkringsavgift har stadgats befrielse från skyldighet att erlägga grundförsäkringsavgift för den som tar ut ålderspension före den ordinarie pensionsåldern (förtida uttag) liksom ock för den som åtnjuter förtidspension enligt lagen om allmän försäkring. Personer som avlidit under inkomståret blir ej föremål för påföring av grundförsäkringsavgift.

4 §• Denna paragraf innehåller bestämmelser om skyldighet att utge avgift till sjukförsäkringen, avseende de allmänna försäkringskassornas utgifter för sjukpenning (grund- och tilläggssjukpenning) jämte därtill hörande förmåner åt försäkrade med inkomst av förvärvsarbete. Närmast motsvarar paragrafen nuvarande 2 §, som reglerar skyldigheten att utge sjukförsäkringsavgift. Avgiftsskyldighet enligt den föreslagna paragrafen föreligger för sådana försäkrade som är placerade i högre sjukpenningklass än nr 1. Försäkrade som är placerade i klass nr 1 (de s. k. hemmafruarna) omfattas ej av avgiftsskyldighet enligt denna paragraf. Den avgift, varom här är fråga, föreslås skola benämnas sjukpenningavgift. Tredje och fjärde styckena i nuvarande 2 § har kunnat utgå, eftersom där intagna bestämmelser äger avseende endast å avgift för sjukvårdsersättning men ej å avgift för sjukpenning. Jämväl den i sista stycket av nuvarande 2 § intagna bestämmelsen med hänvisning till uppbördsförordningen angående skyldighet för gift skattskyldig att svara jämväl för sjukförsäkringsavgiften för den med vilken han är gift eller eljest lever tillsammans, har slopats. Det har ej ansetts motiverat att ålägga den ene av två samtaxe-

224 rade skyldighet att svara för sjukpenningavgift för den, med vilken han är samtaxerad. 5 §• Paragrafen motsvaras av nuvarande 3 §.

6 §• Paragrafen innehåller bestämmelser om den procentsats som skall tilllämpas vid uttag av arbetsgivaravgift till socialförsäkringens grundförmåner samt till försäkringen för tilläggspension. Därjämte upptas i paragrafen regler om hur influtna avgiftsbelopp skall fördelas mellan försäkringen för tilläggspension (allmänna pensionsfonden) och statsverket. Angående motiven för de föreslagna reglerna må hänvisas till vad därom anförts i den allmänna motiveringen. Här skall endast erinras om att tilläggspensioneringen i princip har att själv svara för avgiftsförluster till följd av arbetsgivares bristande betalningsförmåga m. m. Allmänna pensionsfonden skall följaktligen endast tillföras så mycket av faktiskt influtna avgifter, som med tillämpning av den för året gällande procentsatsen hänför sig till lön eller ersättning som är pensionsgrundande såsom inkomst av anställning.

7 §. Bestämmelserna motsvarar, frånsett viss jämkning av formell natur, 5 § i nuvarande lydelse. 8 §•

Denna paragraf upptar regler om den procentsats efter vilken arbetsgivaravgift till tilläggssjukpenning på grundval av inkomst av anställning [1 § b ) ] skall beräknas. Motsvarighet har den föreslagna paragrafen i nuvarande 4 §. Enligt gällande bestämmelser skall arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen utgå med 1,5 procent av det belopp, vara avgiften skall beräknas. Av avgiften skall fyra femtondelar användas till bestridande av utgifter för sjukvårdsersättning, medan återstående elva femtondelar skall användas som bidrag till täckandet av kostnaderna för tilläggssjukpenning åt försäkrade med inkomster av anställning. Enligt beredningens förslag skall arbetsgivaravgift till sjukvårdsförsäkringen ingå i den för socialförsäkringens grundförmåner och försäkringen för tilläggspension gemensamma arbetsgivaravgiften. Den arbetsgivaravgift, som skall utgå enligt förevarande paragraf, kommer därför att avse uteslutande kostnader för tilläggssjukpenning åt anställda. Avgiftsprocenten skall följaktligen — för att den angivna relationen skall bibehållas — nedsättas från 1,5 till 1,1 av avgiftsunderlaget. En i nuvarande 4 § in-

225 tagen erinran om att försäkringskassorna åvilande utgifter för läkemedel skall anses ingå i utgifterna för sjukvårdsersättning har utgått. 9 g. De närmare reglerna om beräkning av grundförsäkringsavgift har upptagits i denna paragraf. Deras sakliga innebörd har närmare utvecklats i den allmänna motiveringen och torde fördenskull nu kunna förbigås. Det må dock understrykas, att vid fall av blandad inkomst sådan inkomst vara arbetsgivaravgift utgår alltid, i likhet med vad som gäller inom försäkringen för tilläggspension, skall i första hand avse inkomst upp till basbeloppet. 10 §. Denna paragraf motsvarar huvudsakligen 4 § lagen om finansiering av folkpensioneringen. Bestämmelsen om befrielse från eller nedsättning av grundförsäkringsavgift i vissa fall för avliden torde ej komma att få större praktisk betydelse med hänsyn till att avgift enligt förslagets bestämmelser ej skall påföras för den, som avlidit under inkomståret. 11 §• Förevarande paragraf upptar bestämmelser om fastställande av sjukpenningavgift och har sin motsvarighet i nuvarande 6 § . De i nämnda paragraf fjärde och femte styckena intagna bestämmelserna, som äger tillämpning endast i fråga om sjukvårdsförsäkringsavgifter, har utgått. I den föreslagna textens sista stycke har intagits en hänvisning till de föreslagna bestämmelserna i 10 § andra stycket. Härav följer, att befrielse från skyldighet att utge sjukpenningavgift kan medges helt eller delvis under de i sistnämnda författningsrum angivna förutsättningarna. Detta innebär ej någon nyhet i sakligt hänseende (jfr nuvarande 10 § tredje stycket). 12 §.

Förevarande paragraf, som innehåller regier om de allmänna försäkringskassornas rätt till statsbidrag, motsvarar delvis nuvarande 7 §. Enligt gällande bestämmelser utgår statsbidrag till allmän försäkringskassa med hälften av kassans utgifter för sjukvårdsersättning med undantag för ersättning för sjukhusvård i riket, för grundsjukpenning, för barntillägg samt för moderskapspenning. Enligt beredningens förslag skall kostnaderna för sjukvårdsersättning samt för den s. k. hemmafruförsäkringen bestridas av statsmedel i den mån uttaget av arbetsgivaravgift och grundförsäkringsavgift ej förslår härtill. Såsom framgått av vad tidigare anförts skall statsverket vidare tillgodoföras vad som inflyter i avgiftsintäkter. Den allmänna försäkringskassan äger följaktligen att av statsverket erhålla ersättning för nu ifråga8—412209

226 varande sjukförsäkringskostnader motsvarande dessa kostnaders fulla belopp. I fråga om kassornas utgifter för grundsjukpenning jämte barntillägg och moderskapspenning åt förvärvsarbetande föreslås ej ändring i nu gällande regler. En särskild fråga avser de allmänna försäkringskassornas förvaltningskostnader. Enligt nuvarande bestämmelser skall sjukförsäkringen samt försäkringen för tilläggspension var och en bära sina förvaltningskostnader, vilka alltså får finansieras på samma sätt som övriga utgifter som åvilar den ifrågavarande försäkringsgrenen. För sjukförsäkringens del innebär detta, att kassornas förvaltningskostnader i princip slår igenom på arbetsgivaroch sjukförsäkringsavgifterna. Med hänsyn till att enligt beredningens förslag kassornas samtliga utgifter för sjukvårdsersättning samt för den s. k. hemmafruförsäkringen skall täckas av statsmedel torde det ej kunna anses motiverat att låta kassornas förvaltningskostnader helt slå igenom enbart å arbetsgivar- och sjukpenningavgifterna till sjukpenningförsäkringen för förvärvsarbetande. Till den del förvaltningskostnaderna kan anses hänföra sig till kassornas arbetsuppgifter i avseende å sjukvårdsersättning samt hemmafruförsäkring bör de bestridas av statsmedel. En bestämmelse av denna innebörd har intagits i den föreslagna författningstexten. 13 §.

I den mån kostnaderna för folkpensioneringen ej kan bestridas genom de föreslagna arbetsgivar- och grundförsäkringsavgifterna skall statsverket tillskjuta erforderliga medel. En erinran härom har intagits i denna paragraf. Uppmärksammas må dock, att kommunerna enligt en särskild lag är skyldiga att bidraga till kostnaderna för vissa folkpensionsförmåner. 14 §. Frånsett ett par redaktionella jämkningar motsvarar denna paragraf nuvarande 9 §. 15 §. Den sakliga motsvarigheten till bestämmelserna i förevarande paragraf återfinnes 15 § lagen om finansiering av folkpensioneringen samt i 19 kap. 10 § första stycket. 16 §.

I denna paragraf har med viss redaktionell jämkning sammanförts bestämmelser från nuvarande 10 § andra stycket samt 11 §. De i nuvarande 10 § tredje stycket intagna bestämmelserna har jämväl motsvarighet i förslaget, se 10 § och 11 § fjärde stycket.

227 Redan i ett tidigare sammanhang har framhållits, att beredningens förslag i princip skall träda i kraft den 1 januari 1966. Särskilda bestämmelser blir emellertid erforderliga under en övergångstid. Med övergångstiden sammanhängande problem behandlas i avdelning VII. Utöver de förut angivna ändringarna i lagen om allmän försäkring förutsätter ett genomförande av beredningens förslag jämkningar jämväl i ett antal andra författningar. Förslag till sådana följdändringar har fogats till betänkandet.

AVDELNING IV

DEN DIREKTA BESKATTNINGENS UTFORMNING

K A P I T E L 18 Inledning

Tidigare har omnämnts föreskriften i direktiven för skatteberedningen att ett reformerat skatte- och avgiftssystem skall tillföra statsverket samma sammanlagda inkomst som det nuvarande systemet. Därvid har även angivits hur beredningen uppfattat denna föreskrift och konsekvenserna därav. Beräkningar har gjorts, i första hand med sikte på år 1970 då det föreslagna nya systemet avses skola ha fullt ut trätt i tillämpning, av vad gällande skatteregler då skulle h a avkastat, varefter de förordade nya bestämmelserna avvägts så att en motsvarande avkastning sagda år uppnås. För övergångsåren fram till år 1970 har likartade kalkyler gjorts och ikraftträdandebestämmelserna har utformats med beaktande bland annat härav; hithörande problematik behandlas i ett senare sammanhang. Med avkastningskravet år 1970 sålunda fastlagt har beredningen träffat, såsom förut ock redovisats, sin avvägning mellan vad som skall uttas i form av direkt skatt, indirekt skatt och avgifter till socialförsäkringen. Detta har givetvis skett under beaktande av hur reglerna inom de särskilda områdena har kunnat utformas och hur verkningarna därav skulle bli för medborgare i olika inkomst- och försörjningslägen. Avvägningen innebär, såvitt nu är i fråga, att den statliga inkomstbeskattningen av fysiska personer skall år 1970 tillföra statsverket i runt tal 7 700 miljoner kr. På skattesystemutredningen har därefter ankommit att i detalj utforma förslag till regler för den statliga inkomstbeskattningen av fysiska personer och ätt i anslutning därtill aktualisera de samtidiga ändringar som bör ske i avseende å den kommunala inkomstbeskattningen. Övervägandena och förslagen i dessa hänseenden redovisas i detta avsnitt. Först må emellertid framhållas, att när inom skatteberedningen den avvägning skett, som innebär en ökning av den indirekta beskattningen och av avgiftsfinansieringen inom socialförsäkringen samt å andra sidan en sänkning av inkomstskatten för fysiska personer, har — såsom därvid redovisats — en värdering skett av den tyngd, varmed olika synpunkter, krav och önskemål gjort sig gällande vid utformningen i stort av ett ändrat skattesystem. I den mån beskattningen anses böra fylla en inkomstomfördelande funktion får detta sålunda i huvudsak ske inom ramen för en direkt beskattning av det omfång, som följer av nyssnämnda avvägning. Det hänsynstagande till den direkta beskattningens inverkan i avseende å sådant som sparande,

232 kapitalbildning, intresse av ökade arbetsinsatser osv., som kan ifrågakomma, får likaledes ske inom ramen för en inkomstbeskattning av det angivna omfånget. Önskemålet att nya regler skall försvåra eller minska intresset för skatteflykt och skattefusk torde huvudsakligen ha verkat i riktning mot höjd indirekt skatt och ökad avgiftsfinansiering inom socialförsäkringen samt en samtidig sänkning av den direkta skatten, med vilken företeelser av antydd art är i särskild mån förknippade. Genomföres vad härutinnan föreslås, kanske någon gynnsam marginell effekt kan förväntas; längre gående åtgärder, dvs. ytterligare reducering av den direkta skatten, har inte kunnat förenas med andra hänsynstaganden. I den betydelsefulla och för det fortsatta arbetet avgörande frågan om den samlade skattebördans fördelning på de tre huvudelementen i systemet har beaktats alla omständigheter av väsentlig innebörd. En ökad indirekt beskattning vid sidan av på visst sätt konstruerade avgifter till socialförsäkringen och en kvarstående inkomstskatt av ifrågasatt storleksordning har sålunda ansetts ge förutsättningar för en önskad skattefördelning olika inkomsttagare och inkomsttagargrupper emellan. I nu förevarande sammanhang, där uppgiften är att i detalj fastlägga reglerna för inkomstbeskattningen, blir fråga om att fullfölja de grundläggande tankegångarna.

K A P I T E L 19 H u v u d d r a g e n av gällande bestämmelser

Statlig inkomstskatt Såsom grundläggande princip för uppbyggnaden av den statliga inkomstbeskattningen har städse gällt att skatten skall beräknas under hänsynstagande till förmågan att utge skatt. Som mätare på denna förmåga skulle kunnat ifrågakomma att använda den skattskyldiges samlade inkomst. Det har emellertid ansetts, att skatteförmågan inte borde ställas i direkt relation härtill. Den lägsta delen av inkomsten har nämligen ansetts inte representera någon skatteförmåga. Ä andra sidan har man i svensk skattepolitik utgått från att de övre delarna av en högre inkomst är bärkraftigare än de lägre, varför skatten gjorts progressiv. Vidare tas viss hänsyn till inkomsttagarens personliga förhållanden. Sålunda anses i vissa fall en person med en viss inkomst inte ha samma skatteförmåga som en annan person med lika hög inkomst. Reglerna om den statliga inkomstbeskattningen har upptagits i förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt. Denna förordning hänvisar emellertid i åtskilliga hänseenden till kommunalskattelagen den 28 september 1928. Skatt utgår för inkomst av jordbruksfastighet, annan fastighet, rörelse, tjänst, tillfällig förvärvsverksamhet och kapital. Vart och ett av dessa inkomstslag — utom tjänst — kan omfatta flera förvärvskällor. Driver exempelvis en skattskyldig två självständiga rörelser, föreligger två förvärvskällor. Inkomsten av varje förvärvskälla uppskattas för sig. Principen för inkomstberäkningen är, att från intäkterna i en förvärvskälla får avdras alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande dock att — såsom beträffande egnahemsfastigheter — en schablonmässig inkomstberäkning sker i vissa fall. Enligt uttryckliga stadganden är vissa intäkter undantagna från skatteplikt och vissa kostnader icke avdragsgilla. Någon definition av inkomstbegreppet finns inte utan för varje inkomstslag anges — dock inte uttömmande utan mera som exempel — vad som är skattepliktig intäkt och vilka kostnader, som får dras av. Om skattskyldig haft intäkt av tjänst, anses han alltid ha haft avdragsgilla utgifter till belopp av minst 100 kr. Överstiger summan av avdragsgilla

234 utgifter 100 kr., avrundas avdraget — om det inte utgör helt hundratal kr. — uppåt till närmast hundratal kr. Skattskyldig, som haft intäkt av kapital av annat slag än intäkt av fastighet i utlandet och av utomlands självständigt bedriven rörelse, äger, där bruttointäkterna överstiger de avdragsgilla kostnaderna, utöver avdrag för dessa åtnjuta extra avdrag med 400 kr. Har den skattskyldige under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med andra maken, får avdrag foldern båda gemensamt åtnjutas med 800 kr. I intet fall får dock skattskyldig åtnjuta extra avdrag med högre belopp än som motsvarar skillnaden mellan bruttointäkterna och de avdragsgilla kostnaderna. Summan av den skattskyldiges inkomster från olika förvärvskällor benämnes sammanräknad inkomst. Härifrån får avdragas underskott å förvärvskälla. Återstoden utgör den skattskyldiges sammanräknade nettoinkomst. Från denna får ytterligare avdrag göras. Hit hör sådant som avdrag för kommunala utskylder, gift kvinna — i vissa fall även annan — tillkommande förvärvsavdrag, avdrag för försäkringsavgifter samt avdrag för periodiskt understöd. Avdraget för försäkringsavgifter är uppdelat i två delar. Den ena avser sjuk-, olycksfalls- och kapitalförsäkringspremier och är begränsad till högst 500 kr. för makar och 250 kr. för ensamstående. Den andra delen avser den obligatoriska sjukförsäkringsavgiften. Utgår ingen sådan avgift eller är den lägre än 300 kr. för makar respektive 150 kr. för ensamstående, skall likväl avdrag medges med sagda belopp. Även premier för pensionsförsäkring är avdragsgilla. Vad som återstår efter nu angivna s. k. allmänna avdrag utgör den skattskyldiges taxerade inkomst. Från denna inkomst äger skattskyldig, som varit bosatt i riket under hela beskattningsåret, åtnjuta ortsavdrag med 2 250 kr., om han är ensamstående, och med 4 500 kr., om han är gift. Ensamstående med barn äger dock rätt till samma avdrag som gift. Under vissa förhållanden kan vid sidan av ortsavdrag medges ett extra avdrag för nedsatt skatteförmåga. Återstående belopp utfört i hela hundratal kr. — i förekommande fall sker avrundning neråt — utgör den skattskyldiges beskattningsbara inkomst. Denna ligger till grund för skatteberäkningen. Skatten utgår med viss procent av ett grundbelopp. Detta beräknas med ledning av endera av två skatteskalor, den för gifta eller den för ogifta. För ett relativt brett bottenskikt är skatten proportionell. Först vid en årsinkomst av ungefär 20 000 kr. för gifta och 10 000 kr. för ensamstående börjar skatten bli progressiv. För gift skattskyldig med en årsinkomst av högst ca 24 500 kr. blir skatten två gånger det belopp, som uttas av en ensamstående vars beskattningsbara inkomst är hälften så stor som den giftes; detta innebär att den s. k. tudelningsprincipen tillämpas. Har äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, båda haft

235 inkomst, beräknas skatten för dem å summan av deras beskattningsbara inkomster. För varje år beslutas med vilken procent av grundbeloppet, som skatten skall utgå. Uttas mer än 100 procent får likväl inte den å någon del av den beskattningsbara inkomsten belöpande statsskatten uppgå till högre belopp än som motsvarar 65 procent av denna inkomstdel. F. n. uttas 100 procent av grundbeloppet. Kommunal inkomstskatt Den allmänna kommunalskatten utgår såsom kommunal inkomstskatt och är en repartitionsskatt. Kommunens icke på annat sätt täckta utgifter fördelas mellan kommunens skattskyldiga i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som påföres en var skattskyldig enligt i kommunalskattelagen fastställda grunder. Skatten är således i motsats till den statliga inkomstskatten proportionell mot den beskattningsbara inkomsten. Den kommunala inkomstskatten beräknas på grundval av inkomst och av garantibelopp för fastighet. Såsom underlag för skatten påföres skattskyldig ett skatteöre för varje krona beskattningsbar inkomst. Denna fastställes efter i huvudsak samma grunder, som gäller vid bestämmande av till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst. Som skattepliktig inkomst för en fastighetsägare upptas emellertid det högsta av fastighetens avkastning och det s. k. garantibeloppet för fastigheten. Detta beräknas till 2 Vs procent avfastighetens taxeringsvärde året näst före taxeringsåret. En annan olikhet gentemot den inkomstberäkning, som ligger till grund för den statliga inkomstskatten, är att avdrag för kommunalutskylder icke medges (ej heller får statlig inkomst- eller förmögenhetsskatt avdras). Den kommunala utdebiteringen för visst år bestämmes av kommunen under hösten nästföregående år med ledning av senaste uppgifter om antalet skattekronor i kommunen. Staten, som ombesörjer uppbörden av skatt, förskotterar kommunen dess beräknade inkomst; exakt avräkning sker senare.

I syfte att i vissa fall begränsa skatteuttaget hos fysiska personer har införts en särskild spärregel, den s. k. SO-procentregeln. En förutsättning för spärregelns tillämpning är, att den skattskyldige på grund av taxering för visst taxeringsår påförts statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt samt allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel med belopp, som sammanlagt överstiger 80 procent av den för honom samma år enligt förordningen om statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ökad med det belopp, varmed avdrag för allmänna skatter må ha medgivits. Uppfylles detta villkor nedsättes den statliga inkomstskatten och den statliga förmögenhetsskatten så mycket, att återstoden kommer att motsvara 80 procent av angivna underlag. Den statliga förmögenhetsskatten får dock inte nedbringas

236 till lägre belopp än som motsvarar den skatt, som skulle ha utgått å 50 procent av den skattepliktiga förmögenheten. Räcker inte den sålunda medgivna nedsättningen till för att nedbringa skatterna till 80 procent av inkomsten, skall återstoden erläggas, oaktat skatten överstiger 80 procent. Inkomstbeskattningens storlek i olika inkomstlägen I tabell 33 lämnas uppgifter om hur inkomstskatterna drabbar skattskyldiga i olika inkomstlagen. Beloppen är uträknade för anställda. För företagare och pensionärer uppstår vissa skiljaktigheter sammanhängande med variationer i skyldigheten att utge socialförsäkringsavgifter och den inverkan på beskattningsunderlaget, som följer av att berörda avgifter är avdragsgilla. Den kommunala utdebiteringen har antagits vara 16 kr. 50 öre. Tab. 33. Statlig och kommunal inkomstskatt samt total inkomstskatt i kronor Gift man vars hustru saknar inkomst

Ensamstående Årsinkomst

1 Statlig Kommunal Total Statlig in- Kommunal inkomstskatt inkomstskatt inkomstskatt komstskatt inkomstskatt

Total inkomstskatt

6 000 8 000 10 000 12 000

271 431 592 902

534 853 1 170 1 483

805 1 284 1 762 2 385

70 231 393 552

139 457 777 1 091

209 688 1 170 1 643

15 000 18 000 20 000 25 000 30 000

1 430 2 046 2 541 3 917 5 537

1 960 2 433 2 762 3 582 4 407

3 390 4 479 5 303 7 499 9 944

794 1 033 1 200 2 045 3 325

1 567 2 041 2 371 3 193 4 018

2 361 3 074 3 571 5 238 7 343

40 000 50 000 60 000 80 000 100 000

8 987 12 744 16 796 25 182 34 200

6 057 7 707 9 357 12 657 15 957

15 044 20 451 26 153 37 839 50 157

6 498 10 023 13 882 22 023 31 041

5 668 7 318 8 968 12 268 15 568

12 166 17 341 22 850 34 291 46 609

K A P I T E L 20

Skattefritt minimum Gällande bestämmelser m. m.

Ortsavdrag (grundavdrag) Vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt medges ortsavdrag med 4 500 kr. för gifta och 2 250 kr. för ensamstående. Med gift skattskyldig avses skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med andra maken. Till denna kategori hänföres även gift skattskyldig, som under beskattningsåret inte levt tillsammans med andra maken, och ogift skattskyldig (varmed jämställes änka, änkling eller frånskild) under förutsättning i båda fallen att vederbörande haft hemmavarande barn under 18 år. Med gift person likställes vidare skattskyldig, som lever tillsammans med annan person utan att vara gift med denne, om de båda tidigare varit förenade i äktenskap eller gemensamt har eller har haft barn. Har äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, envar taxerats för inkomst, delas avdraget lika mellan dem, dock att den ena maken tillgodoräknas avdrag, som den andra maken ej kan utnyttja. För att ortsavdrag skall medges till fullo erfordras, att den skattskyldige varit bosatt här i riket under hela beskattningsåret och icke varit skyldig erlägga sjömansskatt. Om han varit bosatt här allenast under en del av beskattningsåret, medges avdrag med en tolftedel av respektive avdragsbelopp för varje kalendermånad eller del därav, varunder han varit här i riket bosatt. Har den skattskyldige inte varit bosatt här i riket under någon del av beskattningsåret, föreligger ej rätt till ortsavdrag. Har den skattskyldige under beskattningsåret varit skyldig erlägga sjömansskatt, minskas avdraget med en tolftedel för varje kalendermånad, för vilken sådan skatt erlagts. I fråga om den kommunala beskattningen gäller att avdraget medges å den i hemortskommunen taxerade inkomsten. Kan kommunalt ortsavdrag helt eller delvis inte utnyttjas i nämnda kommun och har taxerad inkomst påförts den skattskyldige i annan kommun, skall emellertid bristen avräknas från sistnämnda inkomst. Avdrag på grund av nedsatt skattefönnåga Vid sidan av ortsavdrag kan skattskyldig medges särskilt avdrag för nedsatt skatteförmåga.

238 Avdraget kan beviljas, om vederbörandes skatteförmåga under beskattningsåret varit väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom eller vissa andra omständigheter. Avdragsrätt föreligger vidare, om skattskyldigs inkomst, efter avdrag av därå belöpande skatt, på grund av bl. a. nedsatt arbetsförmåga, understigit existensminimum. För folkpensionärer gäller särskilda regler i detta hänseende. Efter beslut vid 1964 års riksdag är avdraget i de båda fallen maximerat till 4 500 kr. I de fall, där avdraget medges på grund av att inkomsten understigit existensminimum, må dock avdraget för barnfamiljer uppräknas med högst 1 000 kr. för varje barn. Genom bestämmelser i uppbördsförordningen kan sådana omständigheter, som må föranleda avdrag på den grunden, att den skattskyldiges inkomst understigit existensminimum, beaktas redan vid uttagandet av preliminär skatt. Centrala uppbördsnämnden har att, till ledning för de lokala skattemyndigheterna, fastställa normalbelopp för existensminimum. Hänsynstagande till existensminimum vid utmätning och införsel Enligt utsökningslagen skall vid utmätning av förfallen lön m. m. undantagas vad som erfordras till nödigt underhåll åt gäldenären, hans make och oförsörjda barn till nästa förfallodag. Jämlikt införsellagen skall vid införsel vederbörande förbehållas visst belopp, motsvarande vad han kan anses behöva till underhåll för sig själv, make och oförsörjda barn. Vid bedömande av vad som sålunda skall undantas tillämpar indrivningsverket i Stockholms stad — enligt vad som upplysts — såväl vid utmätning som införsel följande normalbelopp för år. Ensamstående Sammanlevande makar Tillägg för varje barn

5 160 kr. 7 200 » 840 »

Jämkning kan ske av normalbeloppen såväl uppåt som nedåt, exempelvis med hänsyn till den faktiska hyreskostnaden. I detta sammanhang bör observeras att nu ifrågavarande normalbelopp avser bruttobelopp av lön m. m. Ortsavdragen däremot — och i förekommande fall avdrag för nedsatt skatteförmåga — sker från den skattskyldiges taxerade inkomst. Dessa förhållanden bör hållas i minnet vid de jämförelser, som senare göres mellan normalbeloppen och ortsavdragen. Vissa normer inom socialvården Enligt lagen om socialhjälp äger den, som på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter inte kan försörja sig genom arbete eller som av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbete, i den mån han själv saknar medel och hans behov inte tillgodoses på

239 annat sätt, erhålla socialhjälp till sitt livsuppehälle och till den vård, som finnes erforderlig. Sociala nämnderna i Stockholm räknar, enligt lämnade uppgifter, sedan november 1962 med följande normalbelopp per år för nedan angivna kategorier : ensamstående utan barn 3 120 kr. » med 1 » 4 200 » » » 2 » 5 040 » » » 3 » 5 760 » makar utan barn 4 740 » » med 1 » 5 700 » » » 2 » 6 540 » > » 3 » 7 260 »

Historik Sedan länge har skattelagstiftningen innehållit bestämmelser om att visst belopp av den skattskyldiges inkomst skall undantas från beskattning. Grunden härför har varit, att den inkomst, som kunde sägas motsvara existensminimum, ansetts sakna skattekraft och detta oavsett hela inkomstens storlek. Man bestämde därför belopp, ortsavdrag, som i princip skulle motsvara den skattskyldiges existensminimum med hänsyn till bl. a. levnadskostnaderna å boningsorten och den skattskyldiges försörjningsbörda. Hänsyn togs endast till oundgängligen nödvändiga utgifter såsom för föda, kläder, bostad, bränsle, lyse, bohag, tvätt och sjukvård. Enligt 1928 års lagstiftning bestod ortsavdragen av grundavdrag och familj eavdrag. Ortsavdragen var differentierade efter fem ortsgrupper. Familj eavdrag åtnjöts för hustru, med vilken den skattskyldige under beskattningsåret levt tillsammans, och för hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn under 16 år, som inte haft minst 450 kr. inkomst. Genom den så kallade bankningen åstadkoms en mjukare övergång från skattefrihet till skatteplikt. De statliga avdragen var dubbelt så stora som de kommunala. I högsta dyrort utgjorde vid statstaxeringen grundavdraget 1 000 kr. och familjeavdraget 400 kr. Ortsavdragen för barnlösa makar uppgick således till 1 400 kr. Genom bankningen kunde därutöver högst 700 kr. undantas från beskattning. Genom 1938 års reform genomfördes vid statsbeskattningen en förändrad avvägning av skattebördan mellan ensamstående skattskyldiga samt skattskyldiga med familj av olika storlek. För ensamstående införde man ett system med fallande ortsavdrag. Allt efter inkomstens stegring minskade avdraget kontinuerligt, så att det helt upphörde i mellersta ortsgruppen vid taxerade belopp å 14 600 kr. För andra skattskyldiga än ensamstående bestämdes för den högsta ortsgruppen såväl grundavdraget som familjeavdraget för hustru till 760 kr. samt familjeavdraget för vartdera av de två första

240 barnen till 620 kr. och för ett vart av de övriga barnen till 940 kr. Genom beslut av 1947 års riksdag rörande statsbeskattningen ersattes familjeavdragen för barn med skattefria allmänna barnbidrag. Med slopande av uppdelningen i grundavdrag och familjeavdrag samt av bankningen bestämdes ortsavdragen för makar till belopp mellan 2 500 kr. och 3 000 kr., beroende på vilken ortsgrupp den skattskyldige tillhörde. Beloppen hade föreslagits av 1945 års statsskatteberedning och motiverats bl. a. med att levnadskostnaderna stigit avsevärt sedan 1938. Vidare hade beredningen påpekat den indirekta beskattningens betydelse för inkomsttagare med mindre inkomster och funnit, att skattebefrielse eller skattelättnad i skälig utsträckning borde med hänsyn härtill medgivas vid den statliga inkomstbeskattningen. För ensamstående bibehölls systemet med fallande ortsavdrag. År 1950 vidtogs ändringar av reglerna för den kommunala beskattningen, varigenom ortsavdragen konstruerades efter i stort sett samma linjer, som gällde vid statsbeskattningen. Något system med fallande ortsavdrag för ensamstående infördes dock ej. Ortsavdragen för gifta bestämdes för de olika ortsgrupperna till belopp mellan 1680 och 2 000 kr. Relationen mellan de statliga och de kommunala ortsavdragen för gifta blev således 3 : 2. För ensamstående bestämdes avdraget i den högsta ortsgruppen till 1 400 kr. De statliga ortsavdragen behandlades därefter av 1949 års skatteutredning i dess år 1951 avlämnade betänkande. I fråga om de ensamståendes ortsavdrag anförde utredningen, att även om reduceringen av avdragen motiverats såsom en awägningsåtgärd, varigenom man velat tillförsäkra familjeförsörjarna en viss förmånsställning vid beskattningen, kunde denna särskilda konstruktion med bortfallande ortsavdrag lika väl ses som en skärpning i de ensamståendes beskattning, en »ungkarlsskatt». Vid valet mellan att uttaga en sådan skatt genom reducering av ortsavdragen eller genom en särskild skatteskala för ensamstående syntes enligt utredningen den senare metoden innebära en mera naturlig lösning än den förra. Därest en särskild »ungkarlsskatt» skulle bibehållas, föreslog utredningen, att den lades in i en skatteskala, som skulle begagnas för denna kategori skattskyldiga. Ortsavdragen föreslogs bli fasta och variera mellan 1 680 och 2 000 kr. alltefter dyrort. För äkta makar föreslog utredningen, att ortsavdragen bestämdes till belopp mellan 3 360 kr. och 4 000 kr. Avdraget skulle härigenom bli dubbelt så stort som för ensamstående. De av skatteutredningen föreslagna ortsavdragen infördes genom beslut av1952 års riksdag. År 1957 höjdes de kommunala ortsavdragen till samma belopp som de statliga. I proposition till 1961 års höstriksdag föreslogs att dyrortsgraderingen av ortsavdragen skulle helt avskaffas (genom tidigare beslut hade antalet ortsgrupper reducerats till tre) samt att ortsavdragen skulle höjas till 4 500 kr.

241 för gifta och 2 250 kr. för ensamstående vid såväl den statliga som den kommunala beskattningen. Som skäl för höjningen åberopade departementschefen, att inkomst- och prisutvecklingen sedan 1957, då de kommunala ortsavdragen fastställdes, lett till en relativ minskning av avdragen och att ett återställande av deras realvärde framstod som angeläget, särskilt för att lindra beskattningen i de lägsta inkomstskikten. Genom den föreslagna uppräkningen skulle avdragen indexmässigt bibehålla sitt värde från senaste höjningen den 1 januari 1958 och dessutom höjas något därutöver. Departementschefen anförde, att skäl i och för sig kunde åberopas för ytterligare höjning av ortsavdragen, men att frågan syntes böra anstå i avbidan på resultatet av allmänna skatteberedningens arbete. I sitt i anledning av propositionen avlämnade betänkande förklarade bevillningsutskottet, att det i och för sig inte ville bestrida, att skäl kunde åberopas för en höjning utöver den i propositionen föreslagna. Av samhällsekonomiska skäl var det emellertid inte möjligt att i rådande konjunkturläge vidga ramen för skattesänkningen allt för mycket. En ytterligare höjning av ortsavdragen skulle göra det erforderligt att i stället vidtaga inskränkningar i andra avseenden. De åtgärder på den direkta beskattningens område, som — utöver höjningen av ortsavdragen — föreslagits, bedömde utskottet vara mer angelägna än en ytterligare höjning av ortsavdragen. Riksdagen godtog vad i propositionen föreslagits. Ortsavdragen har varit föremål för flera motioner vid 1963 års riksdag. Bland annat har som en aktuell målsättning angivits en höjning av avdragen till 6 000 kr. för gifta och 3 000 kr. för ensamstående. Utredningen Frågan om ett skattefritt bottenbelopp vid inkomstbeskattningen har städse bedömts såsom ett betydelsefullt moment i denna beskattnings utformning. Detta är givetvis att se mot bakgrunden av att en person med mindre inkomst kan avstå ringa eller intet härav i skatt. I vårt land har kravet på att lägre inkomster skall vara fria från eller få en reducerad skatt i förhållande till vad som eljest ifrågakommit traditionellt lösts genom att man vid inkomstberäkningen medgivit ett särskilt avdrag, i gällande lagstiftning benämnt ortsavdrag men av utredningen — sedan detta avdrags differentiering med hänsyn till dyrortsgrupper numera avskaffats — i dess förslag kallat grundavdrag. Det nuvarande avdraget är så konstruerat att det tillföres alla inkomsttagare oavsett inkomstläge. Andra metoder för tillgodoseende av kravet på att lägre inkomsttagare får den avsedda skattebefrielsen eller skattereduktionen är tänkbara och i det svenska skattesystemet har tidigare förekommit en delvis annan ordning. En metod är att vid inkomstberäkningen medge ett avdrag som reduceras med stigande inkomst och som i ett visst läge helt bortfaller (fallande avdrag). På detta sätt var ortsavdraget vid statsbeskattningen för ensamståen-

242 de konstruerat i ett tidigare skede. Som skäl för en sådan ordning kan givetvis anges att behovet av ett skattefritt bottenbelopp är större för en lägre än en högre inkomsttagare och att i något visst läge behov överhuvud inte längre kan anses föreligga att garantera vederbörande en skattefri botteninkomst. Ett sålunda konstruerat avdrag skulle med andra ord uteslutande vara ett led i skattebördans fördelning med avståndstagande från det längre gående syftet att i alla lägen lämna viss inkomstdel utanför underlaget för skatteberäkningen. Enligt utredningens mening är från synpunkten att ernå den önskade fördelningen av skattebördan i huvudsak likgiltigt om man tillämpar metoden med fasta eller fallande avdrag, åtminstone såvitt gäller den statliga inkomstskatten. Det föreligger nämligen ett direkt samband mellan grundavdragens konstruktion och storlek, å ena sidan, samt graden av progressivitet i skatteskalorna, å andra sidan. Medges endast lägre inkomsttagare ett (fallande) avdrag, måste detta påverka skatteskalorna i progressivitetslindrande riktning; i motsatt fall är en starkare progressivitet motiverad. Slutresultatet i avseende å skattebördans fördelning kan ungefärligen bli densamma. Från dessa utgångspunkter blir alltså andra skäl avgörande. Ett betydelsefullt sådant är det som föranledde 1949 års skatteutredning att föreslå och 1952 års riksdag att besluta avskaffandet av det då gällande avtrappade ortsavdraget för ensamstående och samtidigt införandet av en särskild skatteskala för ogifta: rationellare möjligheter tillskapades för att differentiera skatteuttaget mellan gifta och ensamstående på önskat sätt. Ett annat skäl är uppenbarligen det inte minst för de enskilda inkomsttagarna mer svåröverskådliga läge, som uppkommer om man i förhållande till nuläget än ytterligare komplicerar grunderna för skatteuträknandet. Härtill kommer att anordningen med fallande avdrag möter invändningar vid den kommunala beskattningen. Frånsett att denna beskattning skulle inom vissa gränser bli progressiv kan konstateras att en på ifrågasatt sätt beskuren avdragsrätt innebär en ökning av antalet skattekronor och skatteören i kommunen och medför följaktligen en lägre utdebiteringssats än som eljest ifrågakommit. Detta är självfallet relativt förmånligare för de större inkomsttagarna liksom för de juridiska personerna. Ett tillrättaläggande härav kan inte ske på samma sätt som vid den statliga inkomstbeskattningen, vilket torde framgå bl. a. av det förhållandet att man under den tid, då fallande avdrag för ensamstående gällde vid statsbeskattningen, samtidigt tillämpade fasta avdrag vid kommunalbeskattningen. Det skulle vara en från skilda synpunkter mycket litet önskvärd utveckling om olika avdragsregler skulle gälla vid den statliga och den kommunala beskattningen. Utredningen ställer sig följaktligen avvisande till tanken på fallande grundavdrag. Ett annat alternativ till fasta grundavdrag är att — såsom sker i Norge — reducera den uträknade skatten med särskilt fastställt belopp. Detta kan

243 bestämmas utan avseende å den skattskyldiges inkomst men också ställas i förhållande till denna. Metoden att reducera den uträknade skatten med särskilt belopp torde — vad gäller den statliga inkomstskatten — ge ungefärligen samma möjligheter att ernå den åsyftade skattebelastningen som systemet med fasta grundavdrag vid inkomstberäkningen och en med hänsyn härtill avvägd progression. Väljes ordningen med fast skatteavdrag, vilket från praktiska synpunkter torde vara det minst olägliga, erhåller lägre inkomsttagare avsedd skattebefrielse eller skattelindring; motsvarande effekt uppnås givetvis även om avdraget utmätes efter en i förhållande till inkomsten stigande eller fallande skala. För högre inkomsttagare får gälla en skatteskala, utmätt med hänsyn till avdragets konstruktion, därvid det högre skatteuttagets inslag av progressivitet är att återföra på skatteavdraget eller skatteskalan eller på bådadera. Nackdelen med anordningen ligger till en början däri, att systemet blir mer svåröverskådligt och administrativt olägligt än det f. n. gällande. En måhända väsentligare invändning är att en anordning av detta slag icke väl faller in i den kommunala beskattningen, där av skilda skäl fasta grundavdrag är att föredra. Att åter använda olika metoder vid stats- och kommunaltaxeringarna skulle vara förenat med uppenbar olägenhet och helt strida mot den utveckling i riktning mot en enhetlig taxering, som i olika lagstiftningssammanhang eftersträvats och som även för framtiden måste stå som en målsättning. Av anförda skäl ställer sig utredningen avvisande även till tanken att införa avdrag på skatten i stället för grundavdrag vid inkomstberäkningen. Ordningen med fasta grundavdrag bör även för framtiden bibehållas. Innan utredningen övergår att redovisa sina ändringsförslag i avseende å grundavdragen, torde vara lämpligt att mer allmänt ange utredningens synpunkter på innebörden av dylika avdrag. I debatten kring dessa avdrag återkommer ofta missuppfattningar, som bör tillrättaläggas. Såsom framgår av vad förut anförts kan ett fast avdrag sägas innebära att för varje inkomsttagare oavsett dennes inkomstläge bortses vid själva skatteberäkningen från den första delen av inkomsten. När man valt denna ordning h a r syftet i första hand varit att befria lägre inkomsttagare från skatt eller att för dem lindra skatten. Den omständigheten att även större inkomsttagare, huvudsakligen av skäl som ovan berörts, tillföres samma fasta avdrag innefattar för dem inte någon förmån, enär progressiviteten i beskattningen utmätts under beaktande av bl. a. grundavdraget. Det kan t. o. m. göras gällande att förekomsten av grundavdrag närmast är en olägenhet för större inkomsttagare vid det förhållandet att marginalskatten ökar för dem mer och snabbare än som eljest skulle skett. Det ligger i sakens natur, att om i ett i övrigt oförändrat regelsystem

244 grundavdragen utan vidare avskaffades detta skulle medföra ett i kronor räknat större skatteuttag hos högre inkomsttagare än hos lägre. Detta förhållande berättigar emellertid uppenbarligen inte till påståendet att grundavdraget gynnar de högre inkomsttagarna utan påvisar allenast sambandet mellan av varandra avhängiga regler inom systemet. En ändring på en punkt nödvändiggör en omprövning på en annan punkt, om inan vill ha en oförändrad relativ belastning. Om åter syftet skulle vara att skärpa högre inkomsttagares skatt, är det skatteskalan som bör överses. Förhållandet mellan grundavdrag och skattebelastning belyses enklast med hänvisning till det kommunala skatteområdet. Förefintligheten, liksom varje höjning, av grundavdraget framtvingar en häremot svarande höjning av utdebiteringen, varav följer en skärpt beskattning av högre inkomsttagare och av juridiska personer. Men läget är i princip inte annorlunda beträffande statsbeskattningen. Sammanhangen kompliceras dock något därav att det skattebortfall, som följer av ett höjt grundavdrag, kan kompenseras ej blott genom skärpt progression vid inkomstbeskattningen utan även genom praktiskt taget vilken annan åtgärd som helst, som för staten medför ökade intäkter eller minskade utgifter. Om emellertid läget är att statens utgiftsbehov skall anses såsom något givet och om man under beaktande av olika inverkande omständigheter nått en uppfattning om den önskvärda graden av indirekt skatt och omfånget av avgifter till socialförsäkringen är bara att konstatera att ett givet belopp skall inflyta i form av inkomstskatt och att i följd härav ett skattebortfall genom grundavdrag, eller höjda sådana, måste kompenseras genom progressiviteten i beskattningen, såvida man inte vill eftersätta andra reformer inom inkomstskattesystemet. Utredningen övergår härefter till att behandla frågan om till vilka belopp grundavdragen bör bestämmas. Vid bedömningen av om gällande avdrag är att anse som tillräckliga kan till en början vara av intresse att göra en jämförelse med vissa f. n. tilllämpade normer inom socialvården och vid utmätning eller införsel. Uppgifter härom har lämnats i ett tidigare avsnitt och återges här i följande sammanställning.

Hushållstyp

Ensamstående Akta makar

Grundavdrag

Normalbelopp, som undantas vid utmätning och införsel i Stockholm

Normalbelopp vid socialhjälp i Stockholm

2 250 kr 4 500 »

5 160 kr 7 200 »

3 120 kr 4 740 »

Uppgifterna utvisar, att ifrågavarande belopp inte oväsentligt överstiger gällande grundavdrag. Genom att vid sidan av grundavdrag medge avdrag

245 för väsentligen nedsatt skatteförmåga kan visserligen ernås att inkomst, som svarar mot ett mer realistiskt beräknat existensminimum, undantas från beskattning. Sådant extra avdrag kan dock endast ifrågakomma, när vissa särskilda, i författningarna angivna omständigheter föreligger. En annan utgångspunkt för överväganden rörande grundavdragens belopp är att med ledning av konsumentprisindex undersöka, hur stora avdragen bör vara för att ha samma realvärde som vid en viss längre tillbaka liggande tidpunkt. Proposition med förslag till de nu gällande avdragen framlades i oktober 1961. Från nämnda månad till november 1963 har index stigit från 163 till 177. Om man vill höja avdragen med hänsyn till denna indexstegring, blir beloppet för gifta 4 880 kr. och för ensamstående 2 440 kr. År 1957 fastställdes de kommunala avdragen i högsta ortsgruppen till samma belopp som de statliga eller till 4 000 kr. för makar och 2 000 kr. för ensamstående. En uppräkning med hänsyn till indexhöjningen från nämnda tidpunkt ger ävenledes beloppen 4 880 kr. respektive 2 440 kr. En justering från 1952, då de vid den statliga taxeringen medgivna avdragen i högsta ortsgrupp bestämdes till 4 000 kr. för makar och 2 000 kr. för ensamstående, ger beloppen 5 620 kr. och 2 810 kr. Genom 1947 års skattebeslut fastställdes de statliga avdragen i högsta ortsgruppen till 3 000 kr. för makar. För en ensamstående blev avdraget högst 2 000 kr. En uppräkning av dessa belopp ger 5 650 kr. och 3 770 kr. Den ovan gjorda jämförelsen med vissa normalbelopp och uppräkningarna med hänsyn till inträffade penningvärdeförändringar ger vid handen, att de i dag gällande avdragen i och för sig inte är tillfyllest. Detta konstaterande är emellertid inte ensamt utslagsgivande vid ett bedömande i dagens läge. Synpunkter av annan art gör sig även gällande. Med den traditionellt gällande och av utredningen fortsättningsvis godtagna metoden med fasta grundavdrag blir en självklar konsekvens av höjda sådana avdrag att ett betydande skatteunderlag, hänförligt till alla inkomsttagare oavsett deras inkomstläge, faller bort. Ju mer grundavdragen höjs, desto högre nivå måste gälla för den progressiva skatteskalan resp. desto större återhållsamhet måste iakttas när det gäller barnbidrag, förvärvsavdrag etc. Det må här nämnas, att om de år 1964 gällande reglerna skulle på så sätt ändras att grundavdragen höjdes med 500 kr. för gifta och med 250 kr. för ensamstående skattebortfallet för staten nämnda år skulle bli ca 240 miljoner kr. En höjning med 1 000 kr. resp. 500 kr. motsvarar det dubbla skattebortfallet; en höjning med 1 500 kr. resp. 750 kr., innebärande en uppräkning av ortsavdragen till 6 000 kr. resp. 3 000 kr., ger ett bortfall av 720 miljoner kr. Härtill kommer givetvis återverkningarna vid den kommunala beskattningen, då utredningen inte överväger att uppge de bestämda fördelar som är förenade med samma avdrag vid båda taxeringarna. Vad nu anförts om den finansiella innebörden av höjda grundavdrag och

246 den omständigheten att höjningens omfattning framstår såsom en avvägningsfråga gör det angeläget att förutsättningslöst och utan bindning till tidigare fastställda belopp — och vad dessa med hänsyn till penningvärdeförändringen skulle i dagens läge motsvara —- pröva grundavdragens skäliga omfattning. Det må då omedelbart framhållas, att skilda omständigheter kan medverka till ett i viss mån annat synsätt nu beträffande grundavdragen än tidigare. Vad här åsyftas är den allmänna inkomstutvecklingen och genomförda socialpolitiska målsättningar samt därutöver vad den numera tillgängliga utredningen rörande s. k. låga inkomsttagare utvisar. I ett tidigare sammanhang har den redovisning lämnats för grupperingen på inkomstklasser samt utvecklingen härutinnan, varpå skatteberedningen bl. a. grundat sin inställning till omfattningen av den indirekta beskattningen. Uppenbarligen är sagda redovisning av intresse jämväl n ä r grundavdragen prövas. Utredningen inskränker sig här till att hänvisa till kap. 6. Vidare har i kap. 6 berörts omfattningen av de s. k. transfereringarna och deras destination. Därvid har tillika påpekats, att åtskilliga av dessa bidrag — så är fallet med exempelvis enligt sjukförsäkringen utgående belopp, hyres- och bostadssubventionerna, barnbidragen och även annat stöd åt barnfamiljerna samt folkpensionerna i betydande omfattning — utgör icke skattepliktig inkomst eller i varje fall inte beskattas, varför de som kommit i åtnjutande av dylika bidrag taxeras för lägre inkomst än som svarar mot deras försörjningsförutsättningar. Inkomststatistiken ger här med andra ord ej en rättvisande bild av levnadsstandarden. Det kan antagas, att den statistiskt inte åtkomliga högre nivå, som följer av berörda bidragsverksamhet, framförallt avser låga eller lägre inkomsttagare. Av särskilt intresse är vidare den numera tillgängliga utredningen angående de låga inkomsttagarnas antal och sammansättning. Statistiska centralbyrån har verkställt denna undersökning, som likaledes redovisats tidigare i detta betänkande — se närmare under kap. 6. Här må följande nämnas. År 1959 fanns i Sverige omkring 340 000 gifta par där mannen var i åldrarna 17—66 år och vilka hade en gemensam deklarerad inkomst under 10 000 kr. Av dessa arbetade emellertid endast drygt hälften hela året. I ungefär en fjärdedel av äktenskapen var mannen över 60 år. Något över en tredjedel hade sin huvudsakliga inkomst från jordbruksfastighet eller rörelse. Det visade sig vidare, att över 40 procent av de gifta paren hade skattefria inkomster, som svarade mot lägst en femtedel av totalinkomsten. För över hälften av gifta par med gemensam deklarerad inkomst under 6 000 kr. utgjorde icke deklarerade inkomster minst 30 procent av den totala inkomsten. Undersökningen utvisar vidare, att det samma år fanns ca 770 000 ej gifta personer i åldrarna 17—66 år med lägre deklarerad inkomst än 6 000 kr. Om man räknar bort de, som studerade, fullgjorde militärtjänstgöring eller av annan anledning ej arbetade på heltid hela året, kvarstår ca 245 000 per-

247 söner. Dessa var i regel unga personer. Drygt en tredjedel av samtliga ogifta i mindre inkomstlägen hade inkomst av undantagsförmån eller periodiskt understöd eller bidrag från annan person till försörjningen. Det må här — i anknytning till vad tidigare anförts om skattefria sociala förmåner — tilläggas, att 1958 års levnadskostnadsundersökning utvisar att i inkomstklassen 0—4 999 kr. summan av konsumtionsutgifter och skatter för samtliga yrkesgrupper utom pensionärer översteg beloppet 4 999 kr. För en grupp uppgick skillnaden till något mer än 3 000 kr. eller drygt 60 procent. Frågan om storleken av grundavdrag får alltså bedömas jämväl mot bakgrunden av vad nu återgivits. Och detta innebär i sina huvuddrag, att redan enligt inkomststatistiken antalet inkomsttagare med en inkomst som inte medger rimliga försörjningsmöjligheter starkt minskat och måste framdeles antagas ytterligare minska, att de som likväl enligt statistiken kvarstår bland dem som med hjälp av sin inkomst ej har skäliga försörjningsförutsättningar i många fall tillföres skattefria socialförmåner som inte oväsentligt förbättrar deras läge samt att bland de låga inkomsttagarna återfinns ett övervägande antal värnpliktiga, studerande eller hemmavarande familjemedlemmar med del- eller korttidsanställningar. Sammanställes detta med vad förut konstaterats om skattebördans omfattning och det ofrånkomliga i att en väsentlig del av denna bäres av de breda lagren av inkomsttagare kommer enligt utredningens mening frågan om grundavdragens storlek i ett i viss mån förändrat läge. Höjningar blir till fördel för en begränsad grupp av inkomsttagare bland vilka den övervägande delen — deltidsanställda, personer som av olika skäl arbetat blott en del av året, hemmasöner och hemmadöttrar med tillfälligt arbete etc. — har en helt annan skattekraft än deras inkomst ger uttryck för. Genom grundavdragshöjningar sker en övervältring av skattebördan på människor i normala inkomstlägen, varjämte utrymmet minskas för sådant som skattelättnader åt barnfamiljer. Ä andra sidan kvarstår givetvis en inte helt obetydlig grupp av inkomsttagare med förhållandevis låga inkomster som också ger uttryck för deras reella försörjningsförutsättningar. Denna grupp kräver ett fortsatl beaktande, men perspektiven i denna avvägningsfråga har uppenbarligen undergått förskjutningar. Den höjning av grundavdragen, vartill utredningen kommit efter en prövning av alla på frågan inverkande omständigheter, innebär att dessa avdrag år 1970 skall uppgå till 6 000 kr. för gifta och 3 000 kr. för ensamstående. De belopp, vartill avdragen övergångsvis fram till nämnda år bör fastställas, behandlar utredningen i ett senare sammanhang. Det framgår av vad förut anförts, att utredningen förutsätter samma grundavdrag vid den kommunala som den statliga taxeringen. Härigenom reduceras självfallet det kommunala skatteunderlaget och en höjning av utdebiteringen ifrågakommer. Hithörande problem behandlas tillsammans

248 med övriga på kommunalbeskattningen inverkande reformförslag nedan i ett särskilt avsnitt. Det må här inskjutas, att utredningens förordande av olika grundavdrag för gifta och ensamstående bygger på förutsättningen att sambeskattningen bibehålies. Denna fråga behandlas nedan i kap. 22. Vidkommande det extra avdraget för nedsatt skatteförmåga m. ni. finner utredningen vad i förevarande betänkande föreslås icke vara av beskaffenhet att föranleda omprövning av de för detta särskilda avdrag meddelade bestämmelserna.

K A P I T E L 21 Progressionen i inkomstbeskattningen

Gällande progression Progressionen i inkomstbeskattningen sammanhänger huvudsakligen med utformningen av de statliga inkomstskatteskalorna. Skatten utgår för fysiska personer med viss i särskild ordning bestämd procent av ett grundbelopp. Detta angives i två skatteskalor, en för gifta och en för ensamstående. Skalorna är uppbyggda på sådant sätt att för de lägsta beskattningsbara inkomsterna grundbeloppet beräknas efter 10 procent. Vid vissa gränser övergår man till att tillämpa högre procentsatser för ovanför liggande inkomstskikt. Dessa procentsatser stiger successivt, tills den beskattningsbara inkomsten överstiger 150 000 kr., då grundbeloppet för såväl gifta som ensamstående beräknas efter 65 procent. De tillämpliga procentsatserna framgår av tabell 34. Tab. 34, utvisande gällande inkomstskatteskalor Skatt inom skiktet % Beskattningsbar inkomst

— 6 000 6 000— 9 000 9 000— 12 000 12 000— 16 000 16 000— 20 000 20 000— 30 000 30 000— 40 000 40 000— 60 000 60 000—100 000 100 000—150 000 150 000—

Gifta

Ensamstående

10 10 10 20 30 38 43 48 54 59 65

10 20 25 30 36 41 45 49 54 59 65

F. n. uttas i inkomstskatt 100 procent av grundbeloppet. De angivna procentsatserna utvisar den statliga marginalskatten, dvs. skatten på den beskattningsbara inkomsten inom ifrågavarande skiktgränser. I tabell, som intagits under kapitel 19, anges den statliga inkomstskatten för skilda kategorier skattskyldiga i olika inkomstlägen. Det torde i detta sammanhang böra understrykas det närmast självklara

250 förhållandet, att den statliga inkomstskatten måste hela progressionsskalan igenom anses vara av statsmakterna avvägd under hänsynstagande jämväl till sådana faktorer, som lösryckta ur det större sammanhanget kan betraktas såsom särskilda förmåner med en med den stegrade inkomsten ökad räckvidd. Här åsyftas den inverkan på skatteuttaget, som följer främst av grundavdragen och avdraget för kommunalutskylder. Den kommunala inkomstskatten är i princip proportionell och tillämplig uttagningsprocent bestämmes av kommunerna genom att dessa repartiserar sina utgifter på det inom resp. kommun tillgängliga skatteunderlaget. De kommunala grundavdragen medför emellertid att skatten kan sägas erhålla en viss grad av progressivitet. Om den kommunala utdebiteringen är 16,50 kr. per skattekrona uppgår skatten för gift skattskyldig med en taxerad inkomst av 6 500 kr. till belopp av 330 kr. eller 5,1 procent av den taxerade inkomsten. Skulle denna vara tio gånger högre blir den kommunala inkomstskatten 9 982 kr., vilket motsvarar 15,4 procent av den taxerade inkomsten. Den svaga progressiviteten i kommunalskatten framgår av tabell 35, i vilken för olika årsinkomster angivits skattebelopp i kronor och i procent av årsinkomsten. Det kan konstateras att progressionen i inkomstbeskattningen framträder något mindre starkt om man ser till den sammantagna effekten av den statliga och kommunala beskattningen än om man blott betraktar skatteskalan vid den statliga taxeringen. Att den senare å andra sidan måste antagas vara av lagstiftaren avvägd med hänsyn även till kommunalskatten är uppen-

Tab. 35. Kommunalskattens storlek i förhållande till årsinkomsten i olika inkomstlägen

Gift man vars hustru saknar inkomst

Ensamstående

Årsinkomst, kr

Skatt i kr

Skatt i procent av årsinkomsten

5 000 10 000 20 000 30 000

777 2 371 4 018

7,8 11,9 13,4

40 000 60 000 100 000 150 000

5 668 8 968 15 568 23 818

14,2 14,9 15,6 15,9

3 000 5 000 10 000 20 000 30 000

64 376 1 170 2 762 4 407

2,1 7,5 11,7 13,8 14,7

40 000 60 000 100 000 150 000

6 057 9 357 15 957 24 207

15,1 15,6 16,0 16,1

Anm. Uträkningarna har utförts för anställda enligt nuvarande beskattningsregler samt under förutsättning av en kommunal utdebitering av 16,50 kr per skattekrona.

251 bart. Den sammantagna progressionen har belysts i beräkningar för vilka redovisas i kap. 4.

Historik En progressiv statlig inkomstskatt infördes första gången genom 1902 års förordning om inkomsskatt. Enligt denna uttogs skatt efter skattesatser, som steg från 2 promille till 5 procent. Vid sidan av inkomstskatten uttogs bevillningen, som var proportionell. Till staten utgick således å inkomst dels en progressiv och dels en proportionell skatt. Genom 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt ersattes den gamla inkomstskatten och bevillningen med en fast och i sin helhet progressiv skatt. Skattesatserna enligt denna förordning varierade mellan 4 promille och 6 procent. Sedan extra inkomstskatter uttagits under åren före första världskriget, tillkallades år 1918 sakkunniga för att biträda vid en revision av den statliga direkta beskattningen. I samband därmed framhöll departementschefen, att av de högre inkomsttagarna borde i förhållande till de lägre uttas en väsentligt högre skatt än enligt 1910 års förordning. Efter verkställd utredning beslöts vid 1919 års riksdag vissa ändringar i sistnämnda förordning innebärande en väsentligt ökad skattebörda för de större inkomsttagarna. Skatten skulle utgå med viss procent av ett grundbelopp. Detta beräknades för olika inkomstskikt efter procentsatser, som varierade mellan 3 och 15. För åren 1920—1928 uttogs skatt med lägst 150 och högst 175 procent av grundbeloppet. De å r 1919 införda skalorna inflöt oförändrade i 1928 års förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Av grundbeloppet uttogs för åren 1929—1938 i skatt 145—170 procent. Därutöver uttogs för åren 1932—1938 särskilda progressiva inkomst- och förmögenhetsskatter. Genom en förordning av år 1938 skedde en uppdelning av inkomst- och förmögenhetsskatten i en rörlig bottenskatt och en fast tilläggsskatt. Bottenskattens grundbelopp var svagt progressivt och utgjorde för olika inkomstskikt 4,5—6,5 procent. Tilläggsskatten uttogs på beskattningsbara belopp överstigande 8 000 kr. efter procentsatser, som steg från 2 till 28. För åren 1940—1947 utgjorde bottenskatten 150 procent av grundbeloppet. Vidare uttogs n ä m n d a år en progressiv värnskatt; de sista åren var högsta marginalskattesatsen för denna 31 procent. År 19»47 skildes inkomstbeskattningen från förmögenhetsbeskattningen. Inkomstskatten gjordes i sin helhet rörlig och grundbeloppet utgjorde för olika skikt av beskattningsbar inkomst 10—70 procent. Sedan vissa jämkningar i skalan genomförts år 1951 infördes år 1952 skilda skatteskalor för gifta och ensamstående. Grundbeloppen beräknades till 12—65 procent av olika skikt av beskattningsbar inkomst.

252 Fr. o. m. år 1953 t. o. m. år 1956 uttogs 110 procent av grundbeloppet. Därefter har uttagningsprocenten varit 100. Är 1956 sänktes den statliga inkomstskatten för fysiska personer. Tyngdpunkten i skattesänkningen förlades till de mindre inkomsttagarna. Den lägsta procentsatsen för beräkning av grundbeloppet sänktes till 11. Vissa ändringar i skalorna vidtogs år 1959 i samband med den allmänna varuskattens införande. Bl. a. sänktes nyssnämnda lägsta procentsats till 10. Genom beslut av 1961 års riksdag fastställdes de nu gällande skalorna. Genom dessa och andra ändringar uppstod lättnader i inkomstskattehänseende med huvudvikten lagd på de små och medelstora inkomsttagarna.

Utredningen I den finansteoretiska doktrinen behandlas i regel den s. k. skatteförmågeprincipen såsom en ren skattefördelningsnorm. Det är å andra sidan uppenbart att en tillämpning av densamma faktiskt innefattar något mer, nämligen ett led i en inkomstutjämning och detta alldeles oavsett om så medvetet åsyftats eller ej. I mindre mån var detta fallet när samhällets uppgifter inskränkte sig till att tillgodose sådana kollektivt betingade uppgifter som att organisera och finansiera polis- och rättsväsende, försvar o. d. Annorlunda är förhållandet i ett samhälle som det vi lever i, där en avsevärd del av de influtna skattemedlen användes för transfereringar destinerade i vissa fall utan hänsyn till mottagarnas ekonomiska situation och i andra fall till grupper som man funnit böra i särskild mån stödjas. Härigenom kommer uppenbarligen en inkomstomfördelning till stånd. Denna omfördelning sammansättes alltså av två moment: skatteuttaget, där redan en proportionell men än mer en progressiv beskattning medverkar härtill, och skattemedlens användning. Det vore möjligen inte outförbart, att söka beloppsmässigt något belysa innebörden av denna omfördelning i stort och även med exempel visa vad den i vissa individuellt valda fall betydde. Givetvis finge man därvid förfara schablonmässigt, exempelvis så att man sökte sammanräkna all den skatt — direkt och indirekt sådan liksom avgifter till socialförsäkringen, m. m. — som medborgare över visst inkomstläge betalade mer än medborgare under samma inkomstläge och på något sätt väga detta mot samhällets stödåtgärder under en samtidig analys av h u r de senare i olika fall kom skilda medborgargrupper till godo. Om en undersökning av detta slag varit möjlig att utföra, är dock föga sannolikt att dess värde för bedömandet av progressionen vid inkomstbeskattningen blivit mer betydande. En långt mer differentierad bild, betingad av olika alternativt valda förutsättningar, skulle med säkerhet erhållas än som det vore möjligt att beakta vid med nödvändighet generellt och schablonmässigt utformade regler. Härtill kommer att den nu berörda aspekten på

253 progressiviteten blott är en, och möjligen ej den viktigaste, av de här inverkande. I det anförda ligger emellertid, att enligt utredningens mening ett visst beaktande måste ges transfereringarnas omfattning och reglerna för deras destination, när progressiviteten bedöms. Utredningen vill här hänvisa till den tidigare, i kap. 6, lämnade redovisningen för transfereringarna och deras omfattning. En annan fråga, som i förevarande sammanhang må beröras, är den som gäller låga eller lägre inkomsttagare. Hänsynen till dem tages inom inkomstbeskattningen främst vid bedömandet av grundavdragen, och utredningen hänvisar härutinnan i första hand till vad som redovisats ovan i kapitel 20. Beträffande inkomsttagare, vilkas inkomster är så stora att desamma överstiger grundavdraget utan att vederbörande likväl kan hänföras till dem som har en mer »normal» årsinkomst, kan sägas att en låg uttagsprocent borde gälla och lägre j u mindre den beskattningsbara inkomsten är, detta som ett komplement till den effekt som nås genom grundavdrag. Som framgår av undersökningen angående låga inkomsttagare är emellertid huvudparten av dem personer, vilkas skattekraft inte kan bedömas som särskilt svag men det oaktat erhåller samma förmån av ett uppräknat grundavdrag som dem man i första hand velat gynna med detta högre avdrag. Vad nu sagts talar i sin mån även mot en differentierad skattesats när det gäller de lägre skikten av beskattningsbar inkomst. Härtill kommer som en måhända mer avgörande synpunkt det starka önskemålet att just för de lägre och för de bredare skikten av inkomsttagare ha en gemensam skattesats och därigenom för deras vidkommande undslippa den progressivitet som skapar den s. k. marginalskatteproblematiken. Ett brett proportionellt skikt — som är den sedvanliga om än något oegentliga benämningen av det första området inom den statliga inkomstbeskattningen — har i gällande lagstiftning eftersträvats och utredningen har den bestämda meningen att så även framdeles bör ske. Med hänsyn till det avsevärda skattebortfall, som skulle föranledas av en sänkning av den för det proportionella skiktet f. n. gällande skattesatsen, 10 procent, har utredningen stannat för att bibehålla denna skattesats. Ett ytterligare skäl härför är att enligt utredningens mening en längre gående progressionsutjämning bör eftersträvas på sikt, än vad utredningen funnit det möjligt att i detta betänkande förorda. Ett lägre skatteuttag i det första skiktet skulle te sig som ett hinder för en utveckling i sådan riktning. Med utgångspunkt från en lägsta skattesats av 10 procent möter så frågan om omfattningen av det proportionella skiktet och om stegringen därefter i skattesats. Förut har redovisats vissa synpunkter kring progressiviteten såsom ett led i en efter bärkraft anordnad beskattning och uppmärksamheten har därvid även riktats på den omfördelningseffekt, som nås genom skatteuttaget och de influtna skattemedlens användning. Dessa synpunkter kan

254 uppenbarligen inte ge mer än en allmän vägledning vid sidan av andra hänsynstaganden som i det följande skall anges. Av väsentligt intresse är givetvis den bild som man i dag har av inkomsttagarnas fördelning på inkomstklasser, hur utvecklingen härutinnan varit och hur den för en mer överskådlig framtid k a n antagas bli. Till en början må här hänvisas till den redovisning i angivna hänseende, som lämnats tidigare i kap. 6. Följande tillägges i syfte att i första hand ge underlag för ett bedömande rörande den lämpliga omfattningen av det proportionella skiktet. Genom beslut vid 1952 års riksdag infördes skilda skalor för gifta och ensamstående, varjämte ett mer omfattande proportionellt skikt infördes. De nya reglerna tillämpades första gången på 1953 års inkomster, då nämnda skikt sträckte sig upp till en beskattningsbar inkomst av 8 000 kr. för gifta och 4 000 kr. för ensamstående. Detta svarade mot en högsta årsinkomst av 13 240 kr. resp. 6 570 kr. Det kan vara av intresse att med utgångspunkt härifrån göra vissa beräkningar och jämförelser med sikte på åren 1964 och 1970. Beloppen 13 240 kr. och 6 570 kr. k a n till en början med hänsyn till inträffad och beräknelig penningvärdeförändring omräknas till läget 1964 resp. 1970. Det är vidare möjligt att utifrån vad som är känt resp. kan antagas om den genomsnittliga lönenivåns förändring undersöka vad en årsinkomst 1953 av nyssnämnda storleksordning motsvarar 1964 och 1970. I båda fallen kan man så framräkna den beskattningsbara inkomsten, varigenom beaktas sådant som den höjning av grundavdragen som skett sedan år 1953 och som enligt utredningens förslag i nästföregående kapitel ytterligare skall ha skett år 1970. De belopp som framkommer kan avläsas i tabell 36. Med iakttagande av att den övre gränsen för det proportionella skiktet enligt nu gällande skatteskalor går vid 12 000 kr. för gifta och 6 000 kr. för ensamstående kan av uppgifterna i tabell 36 konstateras, att om allenast

Tab. 36 med vissa jämförelser mellan årsinkomst och beskattningsbar inkomst 1970

1964 Årsinkomst 1953 för gifta av 13 240 och för ogifta av 6 570 motsvarar m.h.t. penningvärdeförändring . . . Motsvarande beskattningsbara inkomst Årsinkomst 1953 för gifta av 13 240 och för ogifta av 6 570 motsvarar m.h.t. förändring i genomsnittlig lönenivå Motsvarande beskattningsbara

Gifta

Ogifta

Gifta

Ogifta

18 460

9 160

20 790

10 320

10 800

5 300

11 500

5 600

25 220

12 510

33 800

16 770

16 400

8 000

22 300

10 800

255 penningvärdeförändringen beaktas den högsta årsinkomst, som år 1953 för gift resp. ogift rymdes inom sagda skikt, alltjämt och med en inte helt obetydlig marginal inrymmes inom detsamma 1964 och 1970. Man finner emellertid även att löneutvecklingen i kombination med penningvärdeförändringen medfört ett helt förändrat läge för den vars årsinkomst 1953 var den högsta som då medförde proportionell skatt. Ser man på år 1964 kan konstateras att för den gifte med beskattningsbar inkomst av 16 400 kr. ett belopp av 4 000 kr. beskattas efter 20 procent och ett belopp av 400 kr. efter 30 procent samt att för den ogifte med beskattningsbar inkomst av 8 000 kr. ett belopp av 2 000 kr. beskattas efter 20 procent. Med oförändrade skatteskalor skulle år 1970 — trots den förutsatta uppräkningen av grundavdragen — av den giftes beskattningsbara inkomst ej mindre än 10 300 kr. progressivt beskattas med en högsta skattesats av 38 procent samt av den ogiftes beskattningsbara inkomst 4 800 kr. beskattas progressivt med en högsta skattesats av 25 procent. Följande uppgifter torde jämväl förtjäna intresse. År 1953 föll inom det proportionella skiktet 75 procent av alla gifta inkomsttagare och 68 procent av alla ensamstående. Motsvarande siffror för åren 1964 och 1970, det senare året med föreslagna högre grundavdrag men alltjämt med gällande skatteskalor, skulle ungefärligen bli för 1964 52 resp. 57 procent och för 1970 33 resp. 47 procent. Det kan givetvis inte utan vidare sägas att läget 1953 skall öva något avgörande inflytande på det bedömande som nu skall göras. Men om man velat åren 1964 och 1970 fånga upp inom det proportionella skiktet lika stor andel av inkomsttagarna som skedde år 1953, vore erforderligt att sätta den övre gränsen för detta skikt år 1964 för gifta vid 17 700 kr. (motsvarande årsinkomst: 26 800 kr.) medan för ogifta gränsen skulle gå vid 7 400 kr. (motsvarande årsinkomst: 11 800 kr.) samt år 1970 för gifta vid 24 800 kr. (motsvarande årsinkomst: 36 800 kr.) medan för ogifta skulle gälla 10 100 kr. (motsvarande årsinkomst: 15 900 k r . ) . När omfattningen av det proportionella skiktet skall bestämmas, måste önskemålet att fånga upp så vida grupper som möjligt av inkomsttagare i de vanliga inkomstklasserna vägas mot den härav betingade kostnadseffekten och dennas samband med möjligheterna att åstadkomma andra önskvärda reformer inom inkomstbeskattningens ram. Utredningen har stannat för att föreslå att år 1970 — det år varpå bedömandet i första hand inriktats — gränsen för det proportionella skiktet skall gå för gifta vid en beskattningsbar inkomst av 16 000 kr., motsvarande en beräknad årsinkomst av 26 200 kr., och för ensamstående vid en beskattningsbar inkomst av 8 000 kr., vilket svarar mot en årsinkomst av 13 300 kr. Detta innebär, därest grundavdragen fastställs på sätt föreslagits, att år 1970 50 procent av alla gifta och 57 procent av samtliga ensamstående skulle falla inom det proportionella skiktet. Jämfört med läget år 1953 rymmes alltså en mindre andel av

256 samtliga inkomsttagare inom detta skikt, vilket i och för sig är mindre tillfredsställande. Som framgår av vad förut sagts skulle emellertid en ytterligare höjning av skiktgränsen försvåra möjligheterna att ge barnfamiljerna en mer omfattande lättnad eller ock framtvinga en starkare progression — och detta redan i de närmast följande inkomstskikten — än som bedömts som lämplig. Å andra sidan föreslår utredningen, som närmare framgår av det följande, en i förhållande till gällande skala inte obetydlig sänkning av uttagsprocenten i inkomstskikten närmast över det första. I detta sammanhang, men med tanke även på de fortsatta resonemangen om skatteskalan, torde få återges vissa beräkningar av h u r inkomsttagarna fördelas år 1970 på inkomstklasser. Härvid har förutsatts en årlig inkomstökning om 5 procent, därav 2 procent avsett penningvärdeförändring och återstoden standardförbättring. Beräkningarna återges i tabellerna 37 och 38. Det kan alltså beräknas att av 1 861 000 äktenskap och 1 694 000 ensamstående med beskattningsbar inkomst 895 000 resp. 922 000 skulle falla inom det första skiktet av de nya skalorna. Det bör emellertid påpekas att Tab. 37. Inkomsttagarnas fördelning efter beskattningsbar inkomst år 1970 vid grundavdrag på 6 000 resp. 3 000 kr Beskattningsbar inkomst 1 000 kr

Antal

/o

Antal

%

Antal

/o

0 0— 2 2— 4 4— 6 6— 8 8— 10

61 800 74 300 81200 75 500 90 800 111 800

3,2 3,9 4,2 3,9 4,7 5,8

i 10 000 254 600 279 100 211 600 176 400 163 300

6,1 14,1 15,5 11,7 9,8 9,1

171 700 328 900 360 300 287 100 267 200 275 100

4,6 8,8 9,7 7,7 7,2 7,4

10— 12 12— 14 14— 16 16— 18 18— 20

137 700 160 000 164 000 149 900 132 800

7,2 8,3 8,5 7,8 6,9

149 100 126 300 98 500 72 900 49 100

8,3 7,0 5,5 4,0 2,7

286 700 286 300 262 600 222 800 181 900

7,7 7,7 7,0 6,0 4,9

20— 22 22— 25 25— 30 30— 35 35— 40

115 200 137 000 159 600 96 700 59 800

6,0 7,1 8,3 5,0 3,1

32 700 29 100 23 700 11 500 5 500

1,8 1,6 1,3 0,6 0,3

147 900 166 100 183 300 108 200 65 300

4,0 4,5 4,9 2,9 1,8

40— 50 50— 60 60— 80 80—100

60 200 25 200 15 000 6 300

3,1 1,3 0,8 0,3

5 100 2 000 1 600 700

0,3 0,1 0,1 0,0

65 200 27 300 16 600 6 900

1,7 0,7 0,4 0,2

100—120 120—150 150—200 200—

3 100 2 300 1 600 1 500

0,2 0,1 0,1 0,1

300 200 200 200

0,0 0,0 0,0 0,0

3 500 2 600 1 800 1 700

0,1 0,1 0,0 0,0

Samtliga

1 923 100

Samtliga

Ensamstående

Äktenskap

1 803 600

3 726 700

257 Tab. 38. Antal inkomsttagare med viss minimiinkomst (beskattningsbar inkomst) år 1970 vid grundavdrag på 6 000 resp. 3 000 kr Beskattningsbar inkomst ej understigande kr

Antal

/o

Antal

/o

Antal

/o

200 000 150 000 120 000 100 000 80 000

1 500 3 100 5 400 8 600 14 900

0,1 0,2 0,3 0,4 0,8

200 300 600 900 1 500

0,0 0,0 0,0 0,0 0,1

1 700 3 400 6 000 9 500 16 400

0,0 0,1 0,2 0,3 0,4

60 000 50 000 40 000 35 000 30 000

29 900 55 100 115 200 175 000 271 700

1,6 2,9 6,0 9,1 14,1

3 100 5 100 10 200 15 700 27 200

0,2 0,3 0,6 0,9 1,5

33 000 60 200 125 500 190 700 298 900

0,9 1,6 3,4 5,1 8,0

25 000 22 000 20 000 18 000 16 000

431 200 568 200 683 400 816 200 966 100

22,4 29,5 35,5 42,4 50,2

51 000 80 100 112 700 161 900 234 700

2,8 4,4 6,2 9,0 13,0

482 200 648 300 796 200 978 100 1 200 800

12,9 17,4 21,4 26,2 32,2

14 000 12 000 10 000 8 000

1 130 100 1 290 100 1 427 800 1 539 600

58,8 67,1 74,2 80,1

333 200 459 500 608 600 771 900

18,5 25,5 33,7 42,8

1 463 400 1 749 700 2 036 400 2 311 500

39,3 47,0 54,6 62,0

6 000 4 000 2 000 100

1 630 300 1 705 800 1 787 100 1 861 300

84,8 88,7 92,9 96,8

948 300 1 159 900 1 439 000 1 693 600

52,6 64,3 79,8 93,9

2 578 600 2 865 700 3 226 000 3 554 900

69,2 76,9 86,6 95,4

Samtliga

1 923 100

1 803 600

3 726 700

100 Äktenskap

Ensamstående

Samtliga

vid dessa beräkningar alla inkomsttagares situation förutsatts förändrad relativt lika mycket. Detta antagande kan givetvis inte vara helt realistiskt. En fortsatt övergång från låg- till höglönegrupper k a n ske, kvinnolönerna kan komma att stiga relativt hastigare etc. Det har dock inte varit möjligt utföra några beräkningar från sådana förutsättningar. När utredningen så övergår till frågan om skatteskalorna i övrigt, eller med andra ord progressiviteten i beskattningen, möter man ett mycket omdiskuterat ämne inom skattelagstiftningen, där olika synpunkter och värderingar bryts mot varandra. Allmänt kan sägas att här mindre än på flertalet andra områden det är möjligt att ange objektivt grundade omständigheter som utvisar h u r ett bedömande bör ske. Vad som kan göras är att söka sammanställa och i möjlig mån belysa de faktorer, som traditionellt åberopas i denna debatt eller på vilka man eljest önskar rikta uppmärksamheten, varefter en bedömare har att ta det intryck därav som ifrågakommer och på grundval därav ta sin ståndpunkt. 9—412209

258 Inledningsvis må då erinras om att förut anförts en del synpunkter kring den inkomstomfördelning, som på olika vägar nås genom åtgärder från samhällets sida. Det därvid anförda kan vara till viss vägledning för den, som ställer sig frågan om eller i vad mån progressiviteten bör utmätas med sikte på ytterligare omfördelningseffekter. Till det då sagda kan fogas en erinran om den allmänna löne- och inkomstutvecklingen och om löntagarnas, och även andra inkomsttagargruppers, i förhållande till en gången tid förändrade förutsättningar för en rimlig del i välståndsutvecklingen. Även andra hänsynstaganden kan ifrågakomma. En ofta uppmärksammad fråga är den om inkomstbeskattningens effekt på utbudet av arbetskraft. På utredningens uppdrag har dess ledamot Carsten Welinder behandlat ämnet i en till utredningen avgiven promemoria. Promemorian har fogats såsom Bilaga 4 vid detta betänkande. I promemorian påpekas bl. a. svårigheterna att ange beskattningens betydelse för den gifta kvinnans förvärvsarbete. Med instämmande i och för sig häri må dock framhållas, att inför en utveckling, där vissa samhällsintressen talar för ett ökat engagemang av de gifta kvinnorna i förvärvslivet, en progressiv beskattning av makarnas sammanlagda inkomst kan framstå som motverkande denna utveckling. Slutsatsen innebär att skäl talar för en ^sänkning av progressiviteten och att — då denna arbetskraft i stor utsträckning finns bland de bredare lagren av inkomsttagare — denna dämpning bör för deras vidkommande i särskild mån eftersträvas. Frågan om de förvärvsarbetande gifta kvinnornas beskattning behandlas emellertid senare, i kap. 22, och da utifrån vidare aspekter. I hithörande sammanhang brukar ofta pekas på att större inkomsttagare eller personer med betydande förmögenhet ej sällan av skatteskäl bosätter sig i s. k. skattebilliga länder, när de har förutsättningar för en dylik emigration. Företeelser av denna art torde man emellertid omöjligen kunna förhindra genom ändringar i de svenska skattelagarna. Nivåskillnaden i skatteuttaget är så betydande att det framstår som helt orealistiskt att söka genom en sänkning av det svenska skattetrycket nå en sådan utjämning att det inte alltjämt skulle från beskattningssynpunkt vara påtagligt lönsamt för skattskyldiga av denna typ att utflytta. För skatteberedningen gäller därjämte att konstruera ett system, som väl kan innefatta omfördelningar mellan skatter av olika slag och även mellan skilda kategorier inkomsttagare, men som likväl inte innebär en sammantaget sänkt skattenivå. Det är helt uteslutet att i det givna läget låta antydda företeelser påverka ställningstagandena. En annan uppmärksammad fråga är sambandet mellan inkomstbeskattning och personligt sparande. Detta är ett spörsmål som ofta dryftats särskilt i samband med progressionen i beskattningen. Här torde inte behöva ifrågakomma att närmare ingå på de mångahanda åtgärder, som beslutats i

a® sparstimulerande syfte och vars effekt svårligen kan statistiskt' eller pä liknande sätt belysas (avdrag från kapitalinkomst, för pensions- och kapitalförsäkringspremier, särskilda beskattningsregler för egna hem Och bostädsrättsfastigheter, skattefritt belopp vid förmögenhetsbeskattningen etc.). Det må erinras att 1949 års skätteutredning, söm i sitt år 1951 avgivna betänkande sökt klargöra det samlade skattetryckets och de enskilda skatteformernas inverkan på sparandet, som sin mening uttalade, att det inte torde k u n n a bestridas att de år 1947 genomförda skattehöjningarna lett; till minskad kapitalbildning i högre inkomstskikt och bland ägare av större förmögenheter samt att en viss kapitalkonsumtion syntes kunna konstateras som en följd av kapitalbeskattningen. :..:; När det göres gällande att skattereglerna bör så utformas att det personliga sparandet främjas, har framhållits att de faktorer som påverkar, sparandet, nämligen skälen till sparande samt viljan och förmågan därtill, torde vara så individuellt betingade att några säkrare slutsatser av mer generell räckvidd knappast kan dragas i avseende å olika utformade beskattningsreglers faktiska inverkan härvidlag. .... . ; Det brukar framhållas att beskattningen generellt sett h a r en tvåfaldig effekt på sparandet. Därmed avses att beskattningen dels reducerar sparandets avkastning och därigenom påverkar viljan att spara, dels minskar r den efter skatt behållna inkomsten och sålunda reducerar förmågan att spara. Beskattningens effekt på sparviljan är självfallet beroende på motivet för sparandet. Om motivet är att skapa trygghet för framtiden eller att få medel för inköp av eget hem eller varaktiga konsumtionsvaror — de vanligaste motiven enligt vad undersökningar visar —- kan sägas, att beskattningens utformning torde vara av underordnad betydelse. Såsom stöd för en sådan uppfattning har åberopats bl. a. resultatet av undersökningar rörande inflationens effekt på sparandet. Under de senaste decennierna här åtskilliga former av sparande på grund av inflationen givit negativ avkastning, särskilt om man sett till avkastningen efter skatt. Inflationen kunde Under sådana förhållanden tänkas inte blott avskräcka från sparande genom att beröva detta avkastningen utan även få målsparandet på längre sikt att framstå som meningslöst. Emellertid säges inflationen — såvitt kunnat empiriskt utrönas — inte i väsentlig grad ha haft sådana verkningar. Beskattningens effekt på sparviljan är självfallet också beroende av de förmåner sparandet beredes, f. n. främst rätten till avdrag dels från intäkter av kapital (400 resp. 800 kr.), dels för försäkringspremier, i fråga ö m p e i i sionsförsäkringspremier till obegränsat belopp. Det understrykes ofta att j u högre inkomstskatten är, desto värdefullare framstår dessa förmåner. '•"•' Man kan fråga sig i vilken mån en konsumtionsbeskattning har ann ail effekt på sparviljan än den direkta beskattningen. Den uppfattningen hår framförts, att konsumtionsbeskattning träffar sparviljan mindre än en fn*komstskatt, eftersom man genom en inskränkning av konsumtionen kan i

260 motsvarande mån undgå skatt. Det är emellertid tveksamt om belägg finns för denna åsikt, åtminstone om konsumtionsbeskattningen utformas såsom en allmän varuskatt. En av varuskatt orsakad prishöjning minskar konsumentens köpkraft, men bortsett från fall, där höjningen väntas bli endast tillfällig, kan synas tveksamt om denna prishöjning verkligen utgör ett incitament till ökat sparande. När det gäller beskattningens effekt på förmågan att spara blir främst två frågor av intresse: hur verkar en sänkning av progressionen på sparandet och hur påverkas detta av en generell sänkning av den direkta skatten kompenserad av en höjd omsättningsskatt. Den uppfattningen framföres ofta, att en sänkning av progressionen ökar sparandet. Därvid utgår man ifrån att sparkvoten är högre bland stora inkomsttagare än bland små och menar att j u starkare progressionen är, desto mera reduceras deras möjlighet till sparande som verkligen har förmåga därtill. Enligt vad undersökningar visar är det också riktigt att sparkvoten är högre bland större inkomsttagare. De faktorer som påverkar sparandet — försörjningsplikter, förväntning om framtida inkomster osv. — är dock så mångskiftande att regeln inte är undantagslös. Resultatet i avseende å sparandet vid en sänkning av progressionen måste emellertid bli mycket svårbedömt. Sparandet under ett övergångsskede blir måhända annorlunda än på sikt; de som får ändrad skatt förändrar kanske inte samtidigt sitt sparande, särskilt inte om detta är bundet (livförsäkringar, fastighetsamorteringar osv.). En liknande osäkerhet föreligger självfallet då man söker bedöma effekten på sparandet av en progressionssänkning som samordnas med en skärpning av varubeskattningen. En annan synpunkt, som vid en diskussion av den progressiva beskattningen brukar framföras, är dennas inverkan på löneanspråken. Även detta är en fråga, vari någon säker vetskap ej kan inhämtas, men där synpunkter framförts, vartill bedömaren får ta den hänsyn han finner motiverad. Vad som gjorts gällande är, att om den marginalskatt, som träffar en löneökning, är mer betydande, skatten föranleder högre löneanspråk än som vid en mer moderat marginalskatt ifrågakommit. Iakttagelser av detta slag säges ha gjorts i skilda sammanhang och särskilt när fråga varit om tjänstemans förflyttning från ett företag till ett annat eller från en ort till en annan. Härigenom skulle företagen nödgas bära högre lönekostnader än eljest med resultat att prisnivån pressas i höjden och svenkt näringslivs konkurrensläge försämras. — Det är kanske främst mot bakgrunden av vad nu återgivits man har att se önskemålet från företagsskatteutredningens sida att få göra synpunkter gällande inför skattesystemutredningen, när denna har att utforma inkomstbeskattningen. Mot det anförda har genmälts, att inkomstskatten knappast övat nå-

261 got egentligt inflytande vid utformande av lönekraven från de breda lagren av arbetstagare och att det syntes tveksamt om skatten annat än i rena undantagsfall spelat någon egentlig roll när det gällt inkomsttagare i högre inkomstlägen. Den omständigheten att löntagare med särskild utbildning eller eljest speciella kvalifikationer kunnat tillförsäkra sig mycket höga löner — och därvid måhända såsom argument åberopat marginalskatten — har ansetts som ett resultat inte av skattetänkande utan av ett för vederbörande mycket gynnsamt läge på arbetsmarknaden som till fullo utnyttjats. Som nyss framhölls lär knappast vara möjligt att i det nu ifrågavarande hänseendet bringa full klarhet. Utredningen betvivlar emellertid inte uppgiften att marginalskatten understundom anförts som argument i lönediskussioner och att detta argument i vissa fall även övat direkt inflytande på träffade löneöverenskommelser. Även om marginalskattens mera omedelbara betydelse i sammanhang som dessa allenast gällt förhållandevis begränsade kategorier löntagare i högre inkomstskikt, måste å andra sidan antagas att lönesättningen för dem på sikt påverkar andra och bredare gruppers lönekrav. Är förmodandena i nu angivna hänseenden riktiga, innebär detta tvivelsutan invändningar mot en starkt progressiv inkomstbeskattning. Den genom progressionen åsyftade utjämningen uteblir vad gäller dem som lönemässigt snabbt kan kompensera sig. Långsiktigt uppkommer en extra press på den allmänna lönenivån, betingad ytterst av beskattningen. Vid en diskussion kring progressiviteten i inkomstbeskattningen brukar även åberopas dennas samband med skattefusk och skatteflykt. Utredningen är medveten om att företeelser av detta slag, enligt den hos taxeringsmyndigheterna samlade erfarenheten, inte är begränsade till skikten av högre inkomsttagare eller till inkomsttagare inom särskilda näringar. Förekomsten av skattefusk sammanhänger med effektiviteten i kontrollen samt den enskilde medborgarens laglydnad och känsla för vad heder och samvete bjuder. Uppenbarligen kan om vissa skatteformer sägas att de har det företrädet framför andra att de i relativt mindre grad medger skatteundandragande. Åtminstone med vissa former av indirekt beskattning torde sådant företräde vara förenat och detsamma gäller i huvudsak även den av skatteberedningen i detta betänkande föreslagna socialavgiften. Det är å andra sidan uppenbart att just den direkta inkomstskatten genom sin konstruktion och tyngd i särskild m å n lockar till åtgärder i skatteundandragande syfte. Att denna skatteform emellertid inte kan undvaras i systemet är lika uppenbart. Den förordade sänkningen av nivån för den statliga inkomstskatten kan möjligen tänkas ha någon gynnsam marginell effekt i nu diskuterat hänseende. Det kan antagas att taxeringskontrollen i det hela är tillfredsställande vad gäller flertalet löntagare och beträffande den övervägande delen av

262 dessas inkomster. Att skattefusk ej sällan konstateras även hos sådana inkomsttagare är å andra sidan känt liksom fallet är beträffande andra skattskyldiga än löntagare. Då skatteundandragande k a n iakttagas redan bland dem, som faller inom det proportionella skiktet, skulle kunna sägas att skattesatsens höjd ej ä r det avgörande. Å andra sidan måste det vara berättigat anta att j u högre marginalskatten är, och därmed vinsten av falskdeklaration eller skatteflyktsåtgärder, desto större är lockelsen att undandra inkomst från beskattning. Det är möjligt att en omfördelning mot ökad indirekt skatt och höjda avgifter till socialförsäkringen av föreslagen konstruktion i samband med en allmän sänkning av inkomstskattenivån kan något motverka skatteundandragandet. Det synes utredningen dock föga troligt, att de marginal skattesänkningar, som överhuvud k a n övervägas, skulle på något väsentligt sätt påverka läget. Med vad nu anförts har utredningen berört ett antal aspekter på den progressiva inkomstskatten, som traditionellt tillhör diskussionen och beträffande vilka samtliga kan sägas att deras kvantitativa betydelse inte kan mer bestämt eller exakt fastläggas. De är alla av beskaffenhet att i större eller mindre grad, allt efter varje bedömares egen uppfattning, kunna inverka vid ett ställningstagande till skatteskalorna. Det återstår emellertid att redovisa ytterligare ett antal väsentliga synpunkter, beträffande vilka man väl k a n ha delade meningar om vilken betydelse de skall i förevarande sammanhang tillmätas men som kan till sin innebörd något klarare belysas. Till en början torde få något beröras den problematik, som föranledes av progressionen i beskattningen och som sammanhänger med att vissa skattskyldiga — här åsyftas de som före inträdet i förvärvslivet ägnat längre tid åt studier än som för det stora flertalet inkomsttagare ifrågakommer — har ett färre antal år än andra, varunder inkomst förvärvas. Årsinkomsten är då normalt högre än för den med ingen eller ringa studietid utöver den allmänna skolutbildningen. Genom progressionen reduceras emellertid denna inkomst mer, understundom väsentligt mer, ä n som ifrågakommer vid en lägre årsinkomst och detta oaktat att den lägre inkomsttagaren k a n ha en livsinkomst som inte i motsvarande mån understiger den mer utbildades livsinkomst. Denna fråga har, av uppenbara skäl, särskild betydelse för de akademiskt eller på likvärdigt sätt utbildade och den har ingående studerats i en inom Sveriges akademikers centralorganisation verkställd undersökning, publicerad hösten 1963 i en skrift med titeln »Lön och livsinkomst». Utan att h ä r mer ingående referera undersökningsresultatet torde dock följande få i sammandrag återges. Undersökningen har avsett skilda yrkesutövare, bl. a. en metallarbetare, en folkskollärare, en jurist i den statliga förvaltningskarriären och en lektor.

263 Tab. 39. Brutto- och nettolivsinkomster i vissa fall

Metallarbetaren Folkskolläraren Juristen Lektorn

Metallarbetaren Folkskolläraren Juristen Lektorn

Bruttolivsinkomst

Nettolivsinkomst

706 000 kr 909 000 » 1 176 000 » 1 205 000 »

557 000 kr 685 000 » 831 000 » 841 000 >

Bruttolivsinkomst

Nettolivsinkomst

100 129 167 171

100 123 149 151

De sammanlagda bruttolivsinkomsterna under den yrkesverksamma åldern (16—64 år) och vad som återstår av dessa sedan direkta skatter frånräknats (nettolivsinkomst) samt relationen mellan de olika inkomstbeloppen har beräknats på sätt tabell 39 utvisar. Beräkningar har gjorts av vad som benämnts överbeskattning på grund av ojämnhet i inkomstkurvan för respektive yrkesutövare. Därvid har den adderade bruttolivsinkomsten fram till 65 års ålder fördelats j ä m n t på femtio år. Den sammanlagda skatten på dessa årliga inkomstbelopp har därefter jämförts med den verkliga skattebelastningen. Jämförelserna utvisar sammanlagd »merskatt» på sätt i tabell 40 anges. Oaktat utredningen inte närmare ingått på och prövat de förutsättningar, som uppställts för de nu återgivna beräkningarna, kan likväl anses att de ger en ungefärlig bild av progressivitetens innebörd vid jämförelser av detta slag. Den uppmärksammade effekten äger uppenbarligen samband med att det är årsinkomsten som användes såsom mätare av skatteförmågan. Om skatteavvägningen i fall som dessa — ett betraktelsesätt som synes utredningen riktigt — ses såsom en fråga avseende mindre läget ett enstaka år och mer det sammantagna resultatet över en längre tidsperiod, är uppenbart att årsinkomsten är ett mindre lämpligt mätinstrument för inkomsttagare med ett Tab. 40. Merskatt vid o famn inkomstkurva

Metallarbetaren Folkskolläraren Juristen

Kronor

Procent

9 900 23 400 50 200 73 250

7 12 17 25

264 färre antal år, varunder inkomst förvärvas, än som gäller för flertalet andra. Genom speciella avdragsregler eller särskilda skatteomräkningsföreskrifter skulle vissa tillrättalägganden möjligen kunna ske. Det torde dock kunna förutses att svårigheter och invändningar här skulle möta. En rimlig dämpning av progressionen skulle medföra ett minskat behov av särregler av antydd innebörd. En annan omständighet, som bör uppmärksammas vid prövning av skatteskalorna, är självfallet den av skatteberedningen föreslagna omläggningen i övrigt av skatte- och avgiftssystemet och innebörden därav. Ånyo bör understrykas att det är den samlade skattebördans fördelning mellan de olika stora inkomsttagarna, som måste anses vara det utslagsgivande när man söker utfinna vad som kan anses såsom rimligt eller rättvist. Det är uppenbart, att en lindring i progressiviteten ger en lättnad i statsskatten för inkomsttagare över det proportionella skiktet, något som till viss del för övrigt är motiverat redan med hänsyn till penningvärdeförändringen. Men andra faktorer verkar, om än med begränsad tyngd, i motsatt riktning. De skall här blott antydas, då ett närmare studium lämpligen sker senare i ett samlande avsnitt (se kap. 32). Av utredningen föreslagen standardförbättring i avseende å grundavdragen föreslås skola gälla jämväl kommunalbeskattningen liksom det ännu inte redovisade förslaget till förbättrade förvärvsavdrag; reduktionen av det kommunala skatteunderlaget medför automatiskt en höjd utdebitering eller med andra ord en övervältring av kommunalskatt mot större inkomsttagare. Den föreliggande rätten till avdrag för kommunalutskylder reduceras i effekt vid sänkt progression för de större inkomsttagarna. Verkställda undersökningar utvisar vidare att ett ganska bestämt samband föreligger mellan inkomsten efter skatt och varubeskattad konsumtion; en minskad progression medför därför för vederbörande högre varuskatt och detta särskilt sedan denna höjts. Den föreslagna socialavgiften, uttagen hos arbetsgivarna men vid lönesättningen övervältrad på de anställda, torde — oaktat i viss mån delade meningar kan råda om hur övervältringen de facto kommer att ske — med sannolikhet innebära en väsentligt större belastning för högre än för lägre löntagare i jämförelse med effekten av nuvarande avgifter till socialförsäkringen. — Som nyss framhållits kommer allt detta att längre fram i betänkandet närmare belysas. Utredningen har emellertid redan nu velat erinra härom till förebyggande av för långtgående slutsatser om den reella innebörden av måttligare jämkningar i den progressiva skatteskalan. Ovan har utredningen redovisat sitt förslag avseende omfattningen av det s. k. proportionella skiktet och visat, utifrån gjorda antaganden rörande inkomst- och befolkningsutvecklingen, antalet skattskyldiga som år 1970 inte blir föremål för progressiv beskattning, nämligen 50 procent äktenskap och 57 procent ensamstående. Såsom därvid även framhölls hade det i och

265 för sig varit önskvärt med en högre skiktgräns och därigenom ett större antal proportionellt beskattade skattskyldiga. Med bibehållande av en första skattesats av 10 procent — motiverad främst av hänsyn till de lägsta grupperna av skattskyldiga — och med beaktande av andra föreliggande önskemål h a r det emellertid ej befunnits möjligt att ytterligare höja ifrågavarande gräns. Det är då å andra sidan ett starkt önskemål, att hålla en måttlig — i förhållande till dagsläget starkt reducerad — skattesats för de närmast följande skikten i syfte att för de kvarstående breda grupperna av skattskyldiga i möjlig mån begränsa den s. k. marginalskatten. Tidigare i detta kapitel, se tabell 37 ovan, har redovisats samtliga inkomsttagares fördelning efter beskattningsbar inkomst. Av tabellen kan utläsas att av de 50 procent äktenskap och 43 procent ensamstående, som skulle bli föremål för progressiv beskattning, en mycket betydande del återfinns i de närmast följande skikten med en relativt j ä m n fördelning inom dessa. Först vid en beskattningsbar inkomst överstigande 30 000 kr. vad gäller äktenskap minskar antalet mer påtagligt. Beträffande ensamstående är läget såtillvida annorlunda att en ganska j ä m n nedgång kan konstateras i varje enskilt skikt över beskattningsbar inkomst av 8 000 kr.

Tab. 41, utvisande föreslagna inkomstskatteskalor i jämförelse med gällande skalor Ogifta

Gifta Föreslagen skala

Nuvarande skala

Skillnad Beskattningskol. 3 — bar inkomst kol. 2 1 000 kr

Beskattningsbar inkomst

Nuvarande skala

1 000 kr

%

°//o

— 12 12— 16 16— 18 18— 20 20— 24

10 20 30 30 38

10 10 16 16 22

24— 30 30— 32 32— 40 40— 60 60— 80

38 43 43 48 54

28 28 34 40 46

— 10 — 14 — 14 — 16 — 10 — 15 — 9 — 8 — 8

80—100 100—120 120—150 150—200

54 59 59 65

46 52 52 58

— — — —

200—250 250—300 300—400 400—

65 65 65 65

58 65 65 65

Föresla- Skillnad gen skala kol. 7— kol. 6

/o

/o

— 6 6— 8 8— 9 9— 10 10— 12

10 20 20 25 25

10 10 16 16 22

— 10 — 4 — 9 — 3

12— 15 15— 16 16— 20 20— 30 30— 40

30 30 36 41 45

28 28 34 39 44

— — — — —

8 7 7 7

40— 50 50— 60 60— 75 75—100

49 49 54 54

44 49 49 54

— 5

— 7

100—125 125—150 150—200 200—

59 59 65 65

54 59 59 65

— 5

-

|

2 2 2 2 1

— 5

— 6

266 De skatteskalor, som utredningen stannat för att föreslå gälla för år 1970, återges i tabell 41, därvid tillika angivits nu gällande skalor och skiljaktigheterna i förhållande till dessa. Det framgår av tabellen bl. a., att de föreslagna liksom de nuvarande skalorna börjar med 10 och slutar med 65 procent, att den nuvarande s. k. puckeln i skalan för gifta i skikten närmast över det första skiktet utjämnats och att skalorna alltigenom visar j ä m n a skattesatsstegringar till förhindrande av kraftigare marginal skattehöjningar. Det kan vidare konstateras — jämför tabell 42 nedan — att de breda skikten av äktenskap med högre beskattningsbar inkomst än 16 000 kr. får skatten för den överskjutande inkomsten sänkt från 30 till 16, 38 till 22 resp. 38 till 28 procent. Även för ensamståendes inkomst i skikten 6 000 till 10 000 kr. inträder avsevärda sänkningar. De båda skalorna bygger vidare på en höjning av den s. k. tudelningsgränsen till beskattningsbar inkomst av 40 000 kr.; skälen härför behandlas i kapitel 22 om familjebeskattningen. Skalorna bygger också på en bibehållen sambeskattning av makar, vilken fråga ävenledes behandlas i kapitel 22. I tabell 42 anges hur inkomsttagarna vid föreslagna grundavdrag och skatteskalor år 1970 kan beräknas fördela sig på de olika skikt av beskattningsbar inkomst, för vilka skilda procentsatser gäller. Ett studium av de föreslagna skatteskalorna i jämförelse med de nu gällande skalorna ger vid handen, att den statliga inkomstskatten år 1970 reduceras avsevärt i förhållande till vad som gällt, därest sistnämnda skalor oförändrade bibehållits. Detta är givetvis också vad som åsyftats. Genom andra åtgärder, främst höjningen av den indirekta skatten och omläggningen av socialavgifterna, kompenseras staten härför. För de enskilda skattskyldiga åsyftas en omfattande omläggning från direkt till indirekt skatt. En sänkning av den statliga inkomstskatten i alla inkomstlägen skall sålunda ske, må så vara att härmed förenas de jämkningar i skattetrycket |Ta&. 42. Inkomsttagarnas fördelning år 1970 på olika skikt beskattningsbar inkomst Beskattningsbar Skattesats i inkomst i 1 000-tal kr /o

Äktenskap

Beskattningsbar Skattesats i Ensamstående inkomst i 1 000-tal kr /o

— 16 16— 20 20— 24 24— 32 32— 40

10 16 22 28 34

895 100 282 700 212 200 243 300 112 700

— 8 8— 10 10— 12 12— 16 16— 20

10 16 22 28 34

921 700 163 300 149 100 224 800 122 000

40— 60 60—100 100—150 150—250 250—

40 46 52 58 65

85 400 21300 5 500 2 300 900

20— 30 30— 50 50— 75 75—125 125—200 200—

39 44 49 54 59 65

85 500 22 100 3 300 1 300 400 200

Summa

1 861 400

1 693 700

267 mellan olika kategorier skattskyldiga som av olika skäl framstår som önskvärda. Förut har understrukits att ändringar i den statliga inkomstbeskattningen inte kan ses isolerade, när det gäller skattebördans rättvisa eller rimliga fördelning. I ett senare avsnitt väges det hela samman och förutsättningar gives där att bedöma om det sammantagna skattetrycket fördelats på tillfredsställande sätt. Marginalskatten, alltså den skatt som i ett givet inkomstläge träffar en inkomstökning, kan ej heller studeras uteslutande med hjälp av skatteskalorna. Här tillkommer kommunalskatten jämte de avgifter av skattekaraktär, som drabbar inkomstförvärv, samt ev. avdragsrätt härför vid statsbeskattningen. Nedan visas med några exempel marginalskatten år 1964, hur densamma var år 1953 i de valda fallen omräknade med hänsyn till penningvärde- och genomsnittlig realinkomstförändring samt med tillämpning av då gällande regler ävensom h u r marginalskatten ter sig år 1970, med iakttagande av de i detta betänkande föreslagna reformer, för skattskyldiga med inkomst år 1970 motsvarande de för år 1964 valda inkomstbeloppen. Därvid har räknats med en kommunal utdebitering år 1953 av 12 kr. 72 öre samt aren 1964 och 1970 av 16 kr. 50 öre, allt per skattekrona. För en anställd skattskyldig, som år 1964 har en årsinkomst av 15 000 kr., 30 000 kr. och 60 000 kr., kan marginalskatteprocenten — under hänsynstagande till statlig och kommunal inkomstskatt samt folkpensions- och sjukförsäkringsavgifter — beräknas när det gäller gift till 28, 48 resp. 57 och när det gäller ogift till 39, 51 resp. 57. Nämnda årsinkomster motsvarade år 1953 ungefärligen 7 900 kr., 15 800 kr. och 31 600 kr. Med beaktande av statlig och kommunal inkomstskatt samt folkpensionsavgift utgjorde marginalskatten samma år för skattskyldiga med dessa inkomster 25, 32 och 46 procent om de var gifta samt 29, 42 och 49 procent om vederbörande var ogift. De ovan angivna årsinkomsterna för 1964 — 15 000 kr., 30 000 kr. och 60 000 kr. — k a n år 1970 antagas motsvara 20 100 kr., 40 200 kr. och 80 400 kr. Marginalskatteprocenten med beaktande av statlig och kommunal inkomstskatt samt sjukpenningavgift kan i sistangivna inkomstlägen beräknas utgöra 25, 40 och 55 procent vad gäller gift skattskyldig samt 40, 53 och 57 procent vad gäller ensamstående. Tilläggas må att, när utredningen i det föregående förordat olika skalor för gift och ensamstående, detta bygger på förutsättningen att sambeskattningen av makar bibehålies. övervägandena härutinnan redovisas i nästföljande kapitel.

KAPITEL 22 Familjebeskattningen Inledning

Begreppet familj ebeskattning inrymmer ett helt komplex av skilda frågor och torde inte uttömmande kunna definieras med några få ord. När termen användes åsyftas inte alltid hela detta komplex utan man avser ett eller flera av de moment, som ingår däri. Om man likväl försöker närmare ange vad familjebeskattningen avser, torde till en början kunna fastslås, att den omfattar den direkta beskattningen — såväl beskattningen av inkomst som av förmögenhet. Till familjebeskattning hänför man å andra sidan i allmänhet inte den indirekta beskattningen, ehuru delar av denna — exempelvis den allmänna varuskatten — kan drabba en familj i en viss konsumtionsutgiftsklass på ett annat sätt än en ensamstående, som konsumerar ett motsvarande belopp. I begreppet för man ofta in ett moment av avvägning. Man ser med andra ord inte bara på det skattebelopp, som drabbar en familj, utan man gör jämförelser med skatten för ensamstående eller för familjer av annan struktur. Vill man ange den mer vanliga definitionen på familjebeskattning kan sägas att därmed avses inkomstbeskattningen av familjer i jämförelse med ensamstående och den inbördes avvägningen av samma beskattning mellan familjer av olika.struktur. Med uttrycket familj avser man i allmänhet gifta personer med eller utan barn. I fråga om beskattningen rör man sig emellertid även med begreppet ofullständiga familjer, varmed avses ensamstående skattskyldig med hemmavarande barn. Med gift person avses skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med andra maken, samt skattskyldig, som lever tillsammans med annan person utan att vara gift med denne, om de båda tidigare varit förenade i äktenskap eller gemensamt har eller har haft barn. Med ensamstående avses alltså annan än gift skattskyldig i sistnämnda bemärkelse som tillika ej är att hänföra till kategorin ofullständiga familjer. Avvägningen mellan familjer av skilda strukturer avser förhållandet mellan dels beskattning av gifta med hänsyn till om barn finns eller ej samt dels skatteuttaget av gifta där endera resp. båda makarna är inkomsttagare. Problematiken kring familjebeskattningen och särskilt beskattningen av

269 makar h a r ofta stått i centrum för skattedebatten; i hög grad har så varit fallet även under senaste tid. Det torde få konstateras, att de mer renodlade lösningar, som här kan ställas mot varandra och kring vilka den offentliga diskussionen med betydande intensitet förts, bygger delvis på inbördes oförenliga synsätt och värderingar. Häri ligger att vilken ståndpunkt, som än intages, den kommer att möta kritik från det ena eller andra hållet. Värda att diskutera är givetvis även möjligheterna att söka mer kompromissbetonade lösningar eller att, utifrån en principiell inställning till frågan om sameller särbeskattning, utforma övriga till familjebeskattningen hörande regler så att de med det gjorda valet av ståndpunkt förenade negativa effekterna i möjlig mån dämpas. En diskussion av familjebeskattningen måste omfatta en rad frågor med ett inbördes nära samband. Dessa kan knappast särhållas från varandra och ställningstagande i ett hänseende förutsätter en åtminstone ungefärlig uppfattning om vad som kan uppnås genom åtgärder i andra hänseenden. Likväl har utredningen redovisat sina motiveringar och förslag med ett försök till systematisering. Var för sig behandlas sålunda avvägningen mellan gifta och ogifta (med en uppdelning på detalj avsnitten: medel för avvägningen; sameller särbeskattning; frågan om särbeskattning i vissa fall; relationen mellan grundavdragen; och avvägningen av skatteskalorna), vidare avvägningen inom kategorin gifta med hänsyn till om hustrun har förvärvsarbete eller ej (förvärvsavdrag), avvägningen inom kategorin gifta med hänsyn till om barn finns eller ej och behandlingen av ofullständiga familjer. Utredningen understryker således att dess uppfattning beträffande familj ebeskattningen framkommer först efter ett studium av vad som anföres under samtliga ifrågavarande avsnitt men vill samtidigt också framhålla att det understundom varit erforderligt att i vissa avsnitt beröra frågor som systematiskt i första hand tillhör andra avsnitt.

Avvägnijigen mellan gifta och ensamstående Medel för avvägningen Enligt gällande bestämmelser sker en differentiering av skatteuttaget av gifta och ensamstående såväl vid den statliga som den kommunala inkomstbeskattningen genom att en gift skattskyldig medges dubbelt så stort grundavdrag som en ensamstående, varjämte gift skattskyldig har rätt till högre schablonavdrag från inkomst av kapital och större avdrag för försäkringspremier än som kan medges en ensamstående. Vid beräkning av den statliga inkomstskatten tillämpas för gift skattskyldig en delvis på tudelningsprincipen uppbyggd skatteskala och för ensamstående en annan skala med brantare progression.

270 i i : Om; äkta makar, som levt tillsammans under beskattningsåret, båda haft inkomst, taxeras vardera maken för sin inkomst. Grundavdraget för varje make beräknas därvid till hälften av det för gifta gällande avdraget. Hänsyn tas till båda makarnas inkomstförhållanden på sådant sätt att, om den ena maken inte helt kan utnyttja de allmänna avdrag, vartill han är berättigad, eller grundavdraget, bristen avräknas hos den andre maken. Den statliga inkomstskatten beräknas med ledning av skatteskalan för gifta å det sammanlagda beloppet av makarnas beskattningsbara inkomster och fördelas mellan makarna efter förhållandet mellan nämnda inkomster. ! För det sätt, på vilket beskattningen av äkta makar är anordnad enligt gällande bestämmelser, användes benämningen sambeskattning. När man talar om sambeskattning, fattar man emellertid understundom begreppet mera inskränkt och åsyftar allenast den sammanläggning, som sker av makars beskattningsbara inkomster vid beräkning av den statliga inkomstskatten. En särskild form av sambeskattning är den, som sker därigenom att en inkomst vid taxering hänföres till allenast den ena maken, ehuru den härrör från en förvärvskälla, i vilken båda makarna varit verksamma. Man brukar då tala om faktisk sambeskattning. Sådan sker om två makar arbetar i den enes jordbruk eller rörelse. Till följd av förbudet för make att vid inkomstberäkningen avdra lön till andra maken eller eljest värdet av dennes arbete —T varemot korresponderar en motsvarande skattefrihet för den senare — blir ii nämnda fall förstnämnde make beskattad för hela inkomsten. Sambeskattningen resulterar alltid i att två makar med en viss sammanlagd inkomst påföres lägre statlig inkomstskatt än en ensamstående skattskyldig med samma inkomst. i Vid äktenskaps ingående kan uppstå förändringar i makarnas sammanlagda skattebelastning. Dessa förändringar brukar benämnas sambeskattningseffekten. I de flesta fallen är förändringen numera till fördel för makarna. Om två personer, som vardera har inkomst av viss storleksordning, ingår äktenskap, kan de emellertid till följd av progressionen i den statliga inkomstbeskattningen sammanlagt få högre skatt, än de hade före giftermålet. Detta resultat brukar benämnas negativ sambeskattningseffekt. Beskattningen av äkta makar kan emellertid även utformas på sådant sätt att de behandlas som av varandra oberoende skattskyldiga. För en sådan beskattriingsmetod användes beteckningen särbeskattning.

Principfrågan om sam- eller särbeskattning Tidigare anförda synpunkter Sambeskattning av äkta makar har tillämpats sedan lång tid tillbaka och bestämmelser härom infördes redan i början av detta århundrade. Frågan om makar skall bli föremål för sam- eller särbeskattning har där-

271 efter behandlats av åtskilliga utredningar och varit föremål för stort in?tresse i den offentliga debatten. Skälen för och mot det ena och andra alternativet har med utvecklingen delvis ändrat karaktär och tyngd. Grunden för sambeskattning har varit att äktenskapet ansetts konstituera en ekonomisk gemenskap och en likvärdig inbördes standard för makarna. Konsekvensen av betraktelsesättet har blivit dubbla grundavdrag med hänsyn till att två personer skall ha sin nödvändiga försörjning av familjeinkomsten men också en sammanläggning i förekommande fall av makarnas inkomst vid skatteberäkningen med de konsekvenser detta kan få. Häri ligger bl. a. att man ansett, att skatteförmågan hos en familj i allmänhet var densamma, vare sig inkomsten intjänats enbart av den ena maken eller av båda makarna. Det har understrukits, att jämförelse inte borde ske mellan två ogifta personers beskattning och beskattningen av dem sedan de gift sig med varandra. Väsentligare har ansetts vara att jämföra två familjer med lika stora inkomster, där inkomsten i det ena fallet helt intjänats av ena maken och i det andra fallet av båda makarna, därvid skatteförmågan bedömts vara i stort sett densamma för båda familjerna. Ibland h a r som argument mot sambeskattning anförts att särskilt hustruns medborgerliga rättigheter skulle på något sätt åsidosättas genom denna beskattningsmetod. Häremot har invänts att, då båda makarna ägde rätt till samma levnadsstandard och envar av makarna sålunda regelmässigt kunde låta jämväl den andre makens inkomst bli bestämmande för hans utgifter, det skulle vara oriktigt att vid utmätandet av skatten behandla makarna som om fråga var om två ensamstående. Den rättsliga och faktiska ekonomiska gemenskapen i äktenskapet har ansetts tala för sambeskattningssystemef. För de fall, där ena maken biträdde den andre i dennes förvärvsverksamhet, har sambeskattningen ansetts i särskild grad lämplig. Svårigheterna att för dylika fall särskilja värdet av vardera makens arbete har f. ö. ansetts så stora, att ej blott sambeskattning utan även samtaxering bedömts som den enda möjliga lösningen. Det h a r sagts, att sambeskattning och särbeskattning endast är två tekniska metoder för beskattning av äkta makar och att den ena metoden irite behövde innebära en hårdare beskattning av makarna än den andra. Män har påpekat, att det inte fanns något, som hindrade att en sambeskattning utformades på sådant sätt, att den resulterade i en lindrigare skatt för niakar, än vad de haft att betala som ogifta, eller att deras skatt blev ungefär lika stor som ensamståendes. Frågan om äkta makars beskattning har ansetts vara inte så mycket ett spörsmål om särbeskattning eller sambeskättning utan fastmera en fråga om avvägningen av skattebördan mellan äkta makar och ensamstående. Som argument mot särbeskattning har anförts, att en sådan metod öppnade möjlighet för makar att uppnå skattelättnader genom att i deklarationer^ na fördela inkomst mellan sig, så att skatteprogressionen blev:den minsta

272 möjliga. Om en sådan möjlighet stod öppen för somliga men däremot var utesluten för andra, har det ansetts vara uppenbart, att ojämnheter skulle uppstå, som inte var förenliga med en likformig och rättvis beskattning. Kritik och önskemål i

sammandrag

Även om de invändningar som framförts mot sambeskatlningssystemet inte fått samma innebörd och omfattning, sedan det mera allmänt uppmärksammats, att såsom familjebeskattningen numera är utformad endast i ett ringa antal fall äktenskapet utlöser en skärpt beskattning, kan konstateras att frågan ändock under senare år ägnats en betydande uppmärksamhet. Därvid har man emellertid ofta inte betraktat sambeskattningen som ett led i avvägningen av skatteuttaget mellan gifta och ensamstående utan grundat kritiken på en jämförelse mellan äktenskap, vari båda makarna har förvärvsarbete resp. sådana i vilka hustrun är hemmafru. I den mån avvägningen mellan gifta och ensamstående beaktats, har man understundom inte jämfört ett äktenskap, vari båda makarna har viss sammanlagd inkomst, med en ensamstående med samma inkomst utan i stället utan att beakta mannens inkomstförhållanden gjort jämförelser mellan den skatt, som uttas av hustrun på hennes inkomst, och skatten för en ogift kvinna med lika stor inkomst. Det har gjorts gällande, att den gifta kvinnans valrätt mellan yrkesarbete och arbete i hemmet påverkas oförmånligt av det gällande skattesystemet. Man har menat, att en gift kvinna inte får samma behållning av sitt arbete som en ogift och att förvärvsarbetet medför ekonomiska uppoffringar, som inte uppstår i äktenskap med hemmafruar. Med kritiken har man ibland åsyftat inte blott att få ett system, som verkar neutralt för en hustru, när hon överväger att ta förvärvsarbete, utan man har velat erhålla en direkt stimulans till förvärvsarbete. Den gällande sambeskattningen har sagts utgöra en kvarleva från en förgången tid, då det ansågs idealiskt att en hustru ägnade sig helt åt hemmets skötsel, och innebära en premiering av den undersysselsatta hemmafrun. En särbeskattning har ansetts stå i bättre överensstämmelse med makars civilrättsliga och ekonomiska självständighet. Man har vidare angripit själva utgångspunkten för den gällande familjebeskattningen, nämligen att differentiering i första hand sker mellan gifta och ensamstående, och i stället velat fästa avgörande vikt vid om den skattskyldige har barn eller inte. Utredningen Svaret på frågan om sam- eller särbeskattning sammanhänger främst med om man vid inkomstbeskattningen skall utgå från ett — om uttrycket tillåts — individualistiskt betraktelsesätt och så att säga sätta individen i förgrunden

273 eller om man skall fästa avgörande vikt vid om en eller flera personer skall leva på en viss inkomst. Den ledande principen för utformningen av gällande beskattningsregler har alltid angivits vara att hänsyn skall tas till den skattskyldiges förmåga att betala skatt. I direktiven för skattesystemutredningen sägs också, att skatteförmågeprincipen, liksom hittills, bör vara avgörande vid skattebördans avvägning mellan skilda kategorier skattebetalare. Denna princip kan emellertid inte till sin innebörd så klart anges, att man med ledning därav direkt kan bestämma storleken av den skatt, som en viss inkomst skall bära. Principen kan dock tjäna till ledning vid avvägningen mellan skatteuttaget hos olika skattesubjekt. Om man gör en vertikal jämförelse finner man uppenbarligen att en större inkomst kan bära en relativt högre skatt än en mindre och man har vid bestämmande av relationerna mellan skattebeloppen ansett att de övre inkomstdelarna bör belastas med högre skatt än de lägre och som en konsekvens därav infört en progressiv skatteskala. Vidare leder betraktelsesättet vid horisontella jämförelser till att en viss inkomst bör belastas med mindre skatt allt eftersom den personkrets, som skall leva på inkomsten, ökar. Innebörden av det sagda är således, att m a n skjuter det individualistiska betraktelsesättet i bakgrunden och i stället fäster avseende vid det kollektiv, som för sin försörjning är beroende av inkomsten. Detta betraktelsesätt leder i sin tur till att det i princip bör vara likgiltigt vilken individ i kollektivet, som uppbär ifrågavarande inkomst. Det är således med detta synsätt utan betydelse om i ett äktenskap mannen eller hustrun eller båda makarna är inkomsttagare (att en merkostnad kan uppkomma när båda makarna arbetar är en annan fråga som givetvis kräver beaktande). Riktigheten av det anförda torde klarast framgå, om man jämför två äktenskap, i vilka männen har lika stor inkomst av arbete, men där en arbetsfri inkomst av viss storleksordning uppbäres i ena fallet av mannen och i andra fallet av hustrun. Några bärande skäl att behandla dessa äktenskap skattemässigt olika föreligger uppenbarligen inte. I sambeskattningen ligger, som framgår av det anförda, två grundläggande moment. Oavsett om endera eller båda makarna har inkomst, tillgodoförs dubbelt grundavdrag med hänsyn till att två personer skall ha sin försörjning ur familjeinkomsten. Det andra momentet är att progressionen skall drabba den gemensamma inkomsten, och detta oavsett om endera eller båda makarna haft inkomsten; först därigenom blir beskattningen med detta synsätt rättvis. Visserligen kan påpekas att man i gällande system — och enligt utredningens förslag även fortsättningsvis — arbetar med olika skalor för gifta och ogifta, att äktenskapet automatiskt medför en övergång till den mindre brant progressiva skalan och att häri skulle ligga en åtminstone i vissa fall inte motiverad lättnad för gifta skattskyldiga. Häremot skall då

274 invändas att ordningen med två skalor befunnits erforderliga för en rimlig differentiering av skattetrycket mellan ensamstående och gifta. Här må även erinras om följande. I ett tidigare skede fästes i den allmänna debatten uppmärksamheten särskilt på det förhållandet att äktenskap mellan två inkomsttagare då regelmässigt medförde en högre sammanlagd skatt. Det talades om straffskatt på äktenskap och problemet bedömdes med hänsyn till konsekvenserna som allvarligt. Efter vidlyftiga utredningar infördes då den s. k. Utdelningsprincipen, som för det stora flertalet fall undanröjde merbeskattningen vid äktenskap. En lösning av problemet genom införandet av särbeskattning avvisades av olika skäl. E n sådan hade väl inneburit, att två förvärvsarbetande inte genom giftermål fick högre sammanlagd skatt än tidigare. Men konsekvensen hade också blivit att om blott den ena av kontrahenterna var förvärvsarbetande denne inte fick någon skattelindring trots den ökade försörjningsbördan. Helt otillfredsställande skulle detta te sig, när i familjen föddes barn och hustrun fick särskilda svårigheter att förskaffa sig — eller bibehålla — arbetsinkomst, något som med hänsyn till de ökade familjekostnaderna då i och för sig kunde vara mer angeläget än tidigare. Invändningar av detta slag möter givetvis även vid en diskussion i dagens läge av ett utbyte av sam- mot särbeskattning, må så vara att genom samhälleliga stödåtgärder av annat slag — moderskapspenning, barnbidrag o. a. — läget kan ha i viss mån förändrats. Sedan sålunda i korthet angivits de värderingar och bedömanden, som uppbär gällande regler om sambeskattning, bör först prövas om teoretiska och principiella invändningar kan anföras häremot och med vilken tyngd detta kan ske. I andra hand bör undersökas huruvida synpunkter av annan art kan föranleda att sambeskattningsprincipen uppges; här åsyftas sådant som avlägsnandet av skattemässiga omständigheter eller effekter av beskaffenhet att försvåra för den gifta kvinnan att utnyttja sin valrätt mellan arbete i och utom hemmet, arbetsmarknadspolitiska aspekter o. likn. Vid en diskussion i förstnämnda hänseende ligger nära till hands att anknyta till vad som anförts i den allmänna debatten av mer principiell natur. Kritikerna av sambeskattningen framför ofta synpunkten att denna beskattningsordning hör hemma i ett förgånget tidsskedes samhälle, där likställighet mellan könen inte rådde i det hustrun var att anse som försörjd av mannen och med en uppgift, som i det hela begränsade sig till att sköta makarnas gemensamma hem och hushåll och omhänderha den omedelbara tillsynen av barnen. Det har tillagts, att — sedan synsättet härutinnan radikalt ändrats i det kvinnans likaberättigande i alla hänseenden erkänts och den gifta kvinnan i följd av sin ökade valrätt i avseende å sysselsättning i inte obetydlig omfattning ägnat sig åt förvärvsarbete — sambeskattningen framstår som något för henne diskriminerande och inte förenlig med hennes fulla medborgerliga rättigheter och personliga självständighet. I meningsutbyten av detta slag förekommer också ofta att kvinnans i lag fastställda

275 status u r rättslig, ekonomisk och social synvinkel åberopas såsom ett skäl för särbeskattning, dock att vad lagen innehåller om makars ömsesidiga underhållsskyldighet och rätt till inbördes lika standard samtidigt men från annat håll ej sällan andrages som skäl för sambeskattning. Enligt utredningens mening är de rent juridiska aspekterna på makarnas inbördes relationer av mindre intresse i förevarande sammanhang. En självständig medborgerlig status för kvinnan, något som med gällande värderingar i samhället är en självklarhet, kan rimligen inte heller vara det avgörande för skatteberäkningen. Reglerna för sambeskattning kan f. ö. så utformas — och är det också för det helt övervägande antalet fall — att det allmännas krav på skatt av förvärvsarbetande makar är mindre än vad som utkrävts av dem om de beskattats såsom ogifta. Häri ligger, om man likväl fäster avseende vid argumentet om varje makes självständiga medborgerliga status, intet ingrepp i denna status, synnerligast som skatten fördelas makarna emellan efter var och ens inkomst. Invändningen kan dock möjligen anses kvarstå för det mindretal fall, där sambeskattningen ger högre skatt än särbeskattning. Av det sist sagda följer närmast att fog finns för åtgärder i syfte att eliminera eller i allt fall ytterligare begränsa fall av sistnämnda slag, må så vara att åtgärder i sådan riktning får vägas mot andra hänsynstaganden. Utredningen är emellertid medveten om att kritikerna av sambeskattningen argumenterar även efter andra linjer. Påståendet om den gifta kvinnans skattemässiga diskriminering uppbygges i själva verket från helt andra utgångspunkter. Man utgår inte från jämförelser mellan beskattningsresultatet för å ena sidan två ogifta personer och å andra sidan makar. Man tar fasta på det etablerade skattemässiga läget för en familj, där endast ena maken, vanligen mannen, är inkomsttagare och undersöker merskatten för makarna — och naturligtvis även den del av den sammanlagda skatten som påförs hustrun — därest hon i ett fall som detta tar arbete. I linje härmed ställs — som underlag för kritiken -— mot varandra familjer, där endera resp. båda makarna har inkomst. I vartdera fallet medges dubbelt grundavdrag och tillämpas samma skatteskala (den för gifta), vartill kommer — när båda makarna arbetar — att inkomsterna sammanläggs vid uträknandet av den progressiva skatten. Det diskriminerande eller eljest otillfredsställande häri har återförts på de effekter i skattehänseende, som äktenskapet såsom sådant utlöser, och på att en sammankoppling vid skatteberäkningen överhuvud sker av makars inkomster. Det har hävdats att var och en borde — oberoende av civilstånd — behandlas för sig såsom en självständig enhet och utan beaktande av vederbörandes större eller mindre försörjningsbörda. Utredningen vill då ange orsakerna till den kritiserade effekten för att därefter redovisa sina egna synpunkter. Den beskattning, som föranleder kritik, är beroende av tre omständig-

276 heter. Den första sammanhänger med grundavdragen eller närmare bestämt med det förhållandet att makar oberoende av om båda har inkomst eller ej tillgodoräknas dubbelt grundavdrag. Därav följer att en gift kvinna, som efter att ha arbetat i hemmet övergår till förvärvsarbete, inte på grund dära\' tillför familjen något ytterligare grundavdrag. Förhållandet kan också uttryckas så att om en förvärvsarbetande gift kvinna upphör med sitt förvärvsarbete detta inte betar familjen den förmån, som ligger i dubbla grundavdrag. —- Den andra omständigheten gäller skatteskalorna. 1 syfte att åstadkomma en differentiering i beskattningen mellan å ena sidan ensamstående och å andra sidan gifta överhuvud användes för de förra en skala med starkare progression än för de senare. Den mildare skalan kommer sålunda till användning även i familjer, där bara den ene maken har inkomst. Detta betyder, vilket just avsetts, att redan äktenskapet såsom sådant medför en lindrigare progressiv beskattning än som ifrågakommer för den ogifte. — Den tredje omständigheten, slutligen, är själva sammanläggningen av makarnas inkomst vid den för dem gemensamt utförda skatteberäkningen, i följd varav familjeinkomsten träffas av skatteskalans progressivitet. De synpunkter, som utredningen vill anknyta till var och en av dessa tre omständigheter eller faktorer, hänför sig till ett resonemang avseende frågan huruvida sambeskattningen kan anses vara till sin uppbyggnad principiellt oriktig och till sin innebörd mot någon diskriminerande. Utredningen kommer därefter att behandla sambeskattningen från en annan synvinkel, nämligen för att söka belysa huruvida skäl kan finnas att uppge densamma inte för att den skulle kunna anses leda till orättfärdiga resultat utan därför att den till äventyrs ger andra inte önskvärda effekter. Vad då först angår grundavdragen, finns uppenbarligen ingen anledning till kritik när två förvärvsarbetande personer gifter sig. De har båda som ogifta enkelt grundavdrag och får som gifta ett gemensamt dubbelt avdrag. Kritiken avser det förhållandet, att det dubbla avdraget kvarstår även om hustrun — därför att makarna så önskar eller därför att barn föds i familjen — upphör med förvärvsarbete. Kritiken träffar naturligtvis även det dubbla grundavdraget när detta utgår till familj, där hustrun överhuvud inte haft förvärvsarbete. Det framgår av vad tidigare anförts att det dubbla avdraget i sistnämnda fall har sin grund i hänsynstagande till att två personer skall ha sin försörjning av familjeinkomsten och att man därför inte funnit det rättvist att likställa dessa familjer med en ogift person. For utredningen ter det sig svårt att inse att detta förhållande kan innefatta en teoretisk invändning mot sambeskattningen; än mindre kan utredningen häri se något diskriminerande mot den gifta förvärvsarbetande kvinnan som j u är tillförsäkrad sitt grundavdrag. En helt annan fråga, som inte sammanhänger med behandlingen av den gifta förvärvsarbetande kvinnan, är om den hemmavarande hustruns arbete i hemmet kan och bör beskattas, ev. på

277 så sätt att mannen tillerkännes blott enkelt grundavdrag. Denna fråga, som inte kan vara avgörande för ett bedömande av sambeskattningen från prinTab. 43. Sambeskattningsefleklen med gällande regler (kom. utdeb. 16,50 kr) Årsinkomst

Statlig och kommunal inkomstskatt

makarna tillhopa kr

mannen

hustrun

före giftermålet

efter giftermålet

ökning ( + ) eller minskning (—)

kr

kr

kr

kr

kr

6 000

6 000 5 000 3 000 1000

0 1 000 3 000 5 000

805 566 194 566

209 99 99 99

— — — —

596 467 95 467

10 000

10 000 9 000 7 000 5 000 3 000

0 1 000 3 000 5 000 7 000

1 762 1 521 1 140 1 132 1 140

1 170 1 061 1 061 1 061 1 061

— — — — —

592 460 79 71 79

15 000

15 000 14 000 12 000 10 000 8 000 5 000

0 1000 3 000 5 000 7 000 10 000

3 390 3 029 2 482 2 328 2 327 2 328

2 361 2 254 2 255 2 254 2 256 2 254

— 1 029 — 775 — 227 — 74 — 71 — 74

20 000

20 000 19 000 17 000 15 000 13 000 10 000 8 000

0 1000 3 000 5 000 7 000 10 000 12 000

5 303 4 889 4 208 3 956 3 750 3 524 3 669

3 571 3 459 3 461 3 461 3 459 3 462 3 459

— 1 732 — 1430 — 747 — 495 — 291 — 62 — 210

30 000

30 000 29 000 27 000 25 000 23 000 20 000 18 000 15 000 10 000

0 1 000 3 000 5 000 7 000 10 000 12 000 15 000 20 000

9 944 9 435 8 527 8 065 7 611 7 065 6 864 6 780 7 065

7 343 7 128 7 127

— 2 601 — 2 307 — 1 400 — 947 — 503 + 48 -j- 235 -r 328 + 48

50 000 49 000 45 000 40 000 35 000 30 000 20 000

0 1000 5 000 10 000 15 000 20 000 30 000

20 451 19 908 18 311 16 806 15 869 15 247 15 247

17 341 17 102 17 090 17 070 17 050 17 032 17 032

— 3 110 — 2 806 — 1 221 + 264 + 1 181 + 1 785

100 000 99 000 95 000 90 000 80 000 70 000 50 000

0 1 000 5 000 10 000 20 000 30 000 50 000

50 157 49 539 47 641 45 760 43 142 41 839 40 902

46 609 46 329 46 314 46 291 46 247 46 231 46 231

— 3 548 — 3 210 — 1327

50 000

100 000

7 118 7 108 7 113 7 099 7 108 7113

-f 1 785

+ 531 + 3 105 + 4 392 -f- 5 329

278 cipiella synpunkter, behandlar utredningen ingående i ett senare sammanhang. Den andra faktorn i sambeskattningen är att den mildare av de båda skatteskalorna tillämpas för gifta och detta oavsett om båda m a k a r n a har förvärvsarbete eller ej. Förut har framhållits att lagstiftaren valt ordningen med två skalor för att nå en skattedifferentiering mellan ensamstående och gifta. Det är uppenbart, att sambeskattningen i vad den innebär att den gifta kvinnans inkomst skattläggs efter den mildare skalan inte kan innefatta något mot henne diskriminerande eller eljest någon invändning från hennes sida mot sambeskattningen. Den tredje och sista faktorn i sammanhanget är den sammanläggning av makars inkomster, som sker vid skatteberäkningen. Familjeinkomsten blir därigenom föremål för samma progressiva skattebelastning som inträtt om hela inkomsten förvärvats av en av makarna. Det torde vara uppenbart, att ett skattesystem, på vilket man ställer kravet att det skall medverka till en rimlig grad av utjämning alla inkomsttagargrupper emellan, just måste eftersträva ett sådant resultat. Detta kan alltså inte åberopas som en principiellt grundad kritik mot sambeskattningen. Utredningen är å andra sidan helt medveten om att denna effekt kan ur andra synvinklar te sig mindre önskvärd — den kan menligt inverka på hustruns intresse för förvärvsarbete. Man är emellertid då inne på frågan om det finns avgörande invändningar mot sambeskattningen från annan utgångspunkt. Härtill återkommer utredningen i det följande. Invändningar mot att sammanläggningen vid skatteberäkningen av makars inkomster i vissa fall medför s. k. negativ sambeskattningseffekt har emellertid mött kritik. Den omständigheten, att den sammanlagda skatten på makars inkomster överstiger summan av deras skatt, beräknad efter reglerna för ogift, har man därför genom den s. k. tudelningen försökt i väsentlig mån förebygga. Tabell 43 utvisar den sambeskattningseffekt, i positiv och negativ riktning, som följer av gällande system. Med uppgifterna i tabell 43 bör sammanställas tillgängliga uppgifter om Tab. 44. Fördelning på inkomstklasser 1961 och 1970 av äktenskap där båda makarna har inkomst Inkomstklass, kr

Äktenskap vari båda makarna haft ink.

Inkomstklass, kr

Äktenskap vari båda makarna haft ink.

1961 —19 999 20 000—24 999 25 000—29 999 30 000—39 999 40 000—49 999 50 000—99 999 100 000— Summa

415 518 160 018 92 522 68 001 21 225 9 797 2 485 769 566

—19 999 20 000—24 999 25 000—29 999 30 000—39 999 40 000—49 999 50 000—99 999 100 000— Summa

202 600 119 700 159 400 265 400 139 900 103 900 9 500 1 000 400

279 hur antalet äktenskap, däri båda makarna har inkomst, fördelar sig på olika inkomstklasser. Sistnämnda uppgifter hänför sig till år 1961. En beräkning av läget år 1970, då antalet förvärvsarbetande gifta kvinnor antagits öka, visas samtidigt. Se härom tabell 44. Antalet äktenskap, däri båda makarna har inkomst och denna sammanlagt uppgår till högst 20 000 kr., 30 000 kr. och 40 000 kr., utgjorde år 1961 resp. beräknas utgöra år 1970 i förhållande till totalantalet äktenskap där båda makarna har inkomst:

år 1961 år 1970

20 000 kr

30 000 kr

40 000 kr

54,0 % 20,3 %

86,8 % 48,2 %

95,6 % 74,7 %

Det är förenat med vissa svårigheter att exakt ange i hur många fall sambeskattningseffekten är positiv eller negativ. Helt uppenbart är emellertid, att det senare inträffar i ett ganska ringa antal fall. Vissa ungefärliga uppskattningar låter förmoda, att i 97 a 98 procent av samtliga äktenskap verkningarna f. n. är positiva. Den negativa effekten begränsar sig alltså till ungefär 2 å 3 procent fall och inträder först när makarna tillsammans tjänar ca 30 000 kr. och då endast i vissa inkomstkombinationer och med högst måttliga belopp. En mer påtaglig merskatt i förhållande till vad som föranletts av särbeskattning kan konstateras först i de höga och mycket höga inkomstlägena. — I sammanhanget må tilläggas att någon som helst uppskattning givetvis inte kunnat göras av det antal fall, där gift kvinna kan ha avstått från förvärvsarbete med hänsyn till vad hon trott eller vetat om beskattningseffekten. Sammanfattningsvis vill utredningen uttala, att den framförda kritiken mot sambeskattningen inte enligt utredningens mening innefattar sådana invändningar av teoretisk och principiell natur att sambeskattningen därför bör överges. Väl kan kritik riktas mot fall av negativ sambeskattningseffekt, men här finns förutsättningar att genom jämkningar i regelsystemet helt eller huvudsakligen förebygga dylika effekter. Ett uppgivande av sambeskattningen lär inte heller vara förenligt med den uppfattning utredningen har om den lämpliga och rättvisa skattefördelningen familjerna emellan. Likväl vill utredningen pröva om så starka invändningar kan från andra utgångspunkter än en principiell kritik av sambeskattningen riktas mot densamma, att den med hänsyn härtill bör frångås. Utredningen övergår att behandla denna fråga. Utredningen vill då till en början framhålla, att den är väl medveten om att sambeskattningen medför eller kan medföra resultat, som måste betecknas som från viss synpunkt otillfredsställande. Här åsyftas de fall, där endera maken — - k a n s k e vanligen mannen -— ensam har inkomst och där hustrun, efter fullföljda studier eller eljest i syfte att öka familjeinkomsten

280 eller att med valfrihetens rätt utbyta hemarbete mot annan sysselsättning, vill övergå till förvärvsarbete. Hennes grundavdrag har då så att säga redan konsumerats inom familjen och den genom hustruns arbete tillförda inkomsten »toppar» familjeinkomsten med den skatteprogression som därav följer. Detta utgör i och för sig en naturlig och självklar konsekvens av sambeskattningen och kan, som framgår av vad förut anförts, inte innefatta någon teoretiskt grundad invändning mot densamma. Likväl är effekten ur andra synvinklar otillfredsställande, nämligen med hänsyn till att hustrun de facto kan känna sig hämmad i sin rätt att välja sysselsättning och att samhället kan vilja stimulera hennes arbete utom hemmet i stället för motsatsen. Denna effekt hänför sig i viss mån redan till grundavdragets konstruktion, i det hustrun väl får sitt enkla avdrag men mannen samtidigt — då han ej längre är ensam försörj are — mister sitt tidigare dubbla avdrag. Men kritiken gäller kanske främst konsekvenserna av progressionen och den högre marginalskatt som därav föranleds. Härvid skall då ej förglömmas att merskatten genom progressionen fördelas mellan makarna. Den merskatt, som faller på mannen, kan väl för honom synas olustig och spela sin roll i sammanhanget. Mer avgörande torde dock vara den relativt höga skatt som drabbar hustruns egen inkomst. Problemet uppkommer ej eller är av mindre räckvidd när den samlade familjeinkomsten ligger inom det proportionella skiktet resp. mindre väsentligt överstiger detta. Häri ligger ett skäl för bredast möjliga proportionella skikt och måttliga stegringar i progressiviteten i de följande skikten. J u högre familjeinkomsten är, desto hårdare framträder å andra sidan den negativa effekten. Återigen är remediet en dämpad progression, men man möter också som en självklarhet kravet på en progressiv beskattning som ger tillräckligt ur en allmännare synvinkel av rättvis skattefördelning mellan stora och små inkomsttagare. Det blir då till sist en avvägningsfråga, där den sistnämnda synpunkten jämte andra invändningar mot en övergång till särbeskattning får vägas mot arbetsmarknadspolitiska och andra aspekter på problemet av beskaffenhet att tala mot sambeskattning. Innan utredningen ingår härpå må först något beröras vissa frågor, som tillhör diskussionen kring sam- eller särbeskattning eller i allt fällt tagits upp i det sammanhanget i den offentliga debatten. Som skäl mot makars sambeskattning har åberopats att något liknande ej gäller för annan hushållsgemenskap såsom mellan syskon, föräldrar och barn eller överhuvud mellan samboende som ej är gifta och ej har barn tillsammans. Härtill är emellertid blott att genmäla, att det förhållandet att man av praktiska skäl och därför att man i sådana fall ej k a n uppställa samma presumtion om kontrahenternas inbördes relationer som i förhållandet mellan makar inte kan i dylika situationer föreskriva sambeskattning, knappast innefattar något tyngre vägande skäl för att avstå från en såsom riktig ansedd beskattning för det helt dominerande antalet fall av sammanlevnad.

281 E n a n n a n betydelsefull omständighet är hänsynen till fallen av s. k. faktisk sambeskattning. Vår skattelagstiftning upptar en regel om förbud för ena maken att göra avdrag för lön till andra maken. Det torde vara omöjligt att t ä n k a sig en ändring härutinnan. En kontrollerande myndighet eller annan utomstående k a n inte — i allt fall inte utan att kräva och verkställa en sådan insyn i makarnas förhållanden och gestaltning av sin tillvaro och sysselsättning som säkerligen skulle av alla avvisas — bilda sig en uppfattning om det korrekta eller godtagbara i vad som skulle uppges om lön mellan makar. Man torde vara helt hänvisad till fortsatt faktisk sambeskattning av jordbrukare, rörelseidkare och fastighetsägare och man skulle vid en för övriga fall genomförd särbeskattning ställas inför en klart diskriminatorisk behandling av vissa inkomsttagargrupper. En särbeskattning skulle vidare ge mycket olikartade resultat i avseende å makarnas sammanlagda skatt allt eftersom familjeinkomsten fördelade sig mellan makarna. Helt skilda skatteuttag skulle nås om vardera maken tjänade ungefär lika mycket och om den övervägande delen av inkomsten hänförde sig till en av makarna. Detta skulle givetvis vara en följdriktig konsekvens av särbeskattningen men kan också förutses möta kritik från rättvisesynpunkter. Utredningen vill nu återkomma till de arbetsmarknadspolitiska aspekterna på sambeskattningen. Redan förut har framhållits att de måhända med viss tyngd kan åberopas och att detta är ett förhållande som kan te sig särskilt olämpligt i ett läge, där det är ett samhällsintresse att i vidgad omfattningutnyttja den arbetskraftsreserv som hemmahustrurna utgör. Detta förhållande torde emellertid inte kunna tillerkännas utslagsgivande betydelse vid beskattningens utformning och skall ej heller till sin innebörd överdrivas. 1 det följande kommer att visas att den tungt vägande målsättningen att omfördela skatten till barnfamiljernas förmån inte är förenlig med att för deras vidkommande beröva dem, i det fall hustrun är hemma och sköter barnen, det dubbla grundavdraget eller beskatta dem efter en strängare progressiv skala (»ungkarlsskatteskalan»). Det skulle ej heller vara rimligt, att i äktenskap, där hustrun på grund av ålder, sjukdom eller det lokala arbetsmarknadsläget har svårighet att få arbete, skärpa beskattningen av just arbetsmarknadspolitiska skäl. Kvar skulle stå hemmafruar utan barn i yngre åldrar med förutsättningar att få och ta arbete. En ändring av reglerna rörande sambeskattning i syfte att stimulera deras intresse för förvärvsarbete är möjligen inte särskilt angelägen. För flertalet av dem torde den med förvärvsarbetet förenade inkomsten eller tillfredsställelsen med förvärvsarbetet såsom sådant vara av avgörande betydelse. — Tilläggas må att frågan om förvärvsavdrag i fall som dessa behandlas längre fram. När utredningen då ställt sig frågan om ett hänsynstagande till de möjliga arbetsmarknadspolitiska effekter, som en övergång till särbeskattning skulle k u n n a medföra, och till de skäl i övrigt, som kan anföras till

282 förmån för en sådan åtgärd, bör föranleda att sambeskattningens företräden uppges, har utredningen funnit övervägande skäl i dagens läge tala för att den gällande ordningen bibehålles. Till denna uppfattning har även medverkat den föreliggande anpassningen till nuvarande regler och de mycket kraftiga skatteskärpningar, som en särbeskattning skulle medföra för ett stort antal familjer med hemmavarande hustru och även för ett betydande antal barnfamiljer. Detta belyses närmare i det följande. En fullt utförd särbeskattning innebär, att varje individ behandlas självständigt och oberoende av annan. Ett grundavdrag och en skatteskala är självklara förutsättningar. Sammanläggning av inkomst ifrågakommer lika litet som makes rätt att utnyttja andra makens underskott eller bristande möjlighet att fullt tillgodogöra sig grundavdraget. Schablonavdrag från kapitalinkomst och för försäkringspremier bör omregleras efter samma principer. De s. k. ofullständiga familjerna mister vid en konsekvent tilllämpning av särbeskattningsprinciperna och om kompensationsåtgärder av annat slag inte kan tillgripas de särskilda förmåner, som de f. n. åtnjuter. Förvärvsavdragen utgår också ur systemet. Vid en övergång till särbeskattning möter givetvis i och för sig ej hinder att fastställa grundavdrag och skatteskala på sätt man vill. Det är m. a. o. ej nödvändigt, att tillämpa vad härutinnan f. n. gäller för ensamstående. Å andra sidan torde det av flera skäl vara anledning att i förevarande sammanhang anknyta härtill, önskemålet från vissa synpunkter att nå en särbeskattning måste uppenbarligen realiseras under hänsynstagande i möjlig mån till den långt centralare och betydelsefullare målsättningen att förbättra läget för barnfamiljerna, i varje fall under inga förhållanden försämra det. Det ligger i sakens natur att, om alla beskattades på sätt nu gäller för ensamstående, de ogifta — dessa utgör f. n. 1,7 miljoner skattskyldiga medan antalet familjer, såväl fullständiga som ofullständiga, uppgår till ca 1,9 miljoner — inte skulle få någon skattehöjning; i själva verket får de en viss skattelättnad som senare skall visas. Häri ligger att en skatteomfördelning till förmån för barnfamiljerna helt skulle bekostas av de barnlösa familjerna. Därest nuvarande grundavdrag för ensamstående höjdes och nuvarande »ungkarlsskatteskala» gjordes mindre progressiv, skulle de ogifta få en skattelindring och de barnlösa familjerna skulle då ensamma bära även detta. Mot den antydda bakgrunden måste en övergång i dagens läge till en särbeskattning, som ger skattelättnader för de ensamstående och som därigenom försvårar möjligheterna att förbättra barnfamiljernas ställning, te sig orealistisk. Utredningen vill i syfte att illustrera vad som hände om en särbeskattning skulle ske enligt gällande grundavdrag och skala för ensamstående redovisa på grundval härav utförda beräkningar. Härvid får dock anmärkas att, om dessa förutsättningar för en särbeskattning uppställts, det av tekniska skäl inte varit möjligt att fullt exakt i alla hänseenden tillämpa

283 dem. Tillgänglig statistik rörande inkomstfördelningen mellan makar är så uppställd att schabloniserade beräkningsgrunder i viss omfattning måste tilllämpas. Detsamma gäller i viss mån även konsekvenserna av förvärvsavdragets slopande. Vidare har det inte varit möjligt att helt iaktta konsekvenserna av den följdriktiga omläggningen av kapital- och försäkringsavdragen. Beräkningarna torde emellertid i ringa grad påverkas av vad nu sagts och de torde för förevarande ändamål vara godtagbara. Tilläggas må att effekten av de inkomstöverföringar mellan makar, som en särbeskattning måste antagas utlösa, självfallet inte kunnat beaktas. — Det ligger i sakens natur att de i det följande återgivna beräkningarna närmast är att se som illustrerande räkneexempel. Genom omläggningen till sådan särbeskattning skulle statsinkomsterna öka med i runt tal 1 680 miljoner kr. Vid ett studium av verkningarna av omläggningen för olika kategorier skattskyldiga i skilda inkomstlägen må först beröras vad som inträffar inom kommunalbeskattningens område. Det kommunala skatteunderlaget ökar genom att det dubbla grundavdraget utbyts mot enkelt i familjer, där endast en av makarna har inkomst, och genom att i familjer, där båda makarna väl h a r inkomst men där enderas inkomst ej uppgår till det enkla grundavdragets belopp, det nuvarande familjeavdraget reduceras. Skatteunderlaget ökar vidare genom att de ofullständiga familjerna mister sin nuvarande förmånsställning och genom att förvärvsavdraget i samtliga fall utgår ur systemet. Den ökning av skatteunderlaget, som blir följden härav, medför en sänkt utdebiteringssats. Denna sänkning kan för landet i dess helhet beräknas uppgå till omkring 0,90 kr. per skattekrona. Ett sänkt uttag per skattekrona är uppenbarligen till förmån för de ensamstående, för vilka reformen inte medför någon ökning av antalet skattekronor, liksom för juridiska personer. En övervältring sker mot fullständiga familjer, däri endera maken saknar inkomst eller har lägre inkomst än som motsvarar enkelt grundavdrag, samt genomgående mot ofullständiga familjer; i dessa fall ökar nämligen antalet skattekronor. Självfallet är det vid statsbeskattningen, som de avgörande förändringarna inträder, men i de verkställda beräkningarna (tabell 45 och även tabell 46) har jämväl förändringarna i den kommunala inkomstskatten beaktats. Det är sålunda den totala skatteeffekten som studerats. Det framgår av tabell 45 bl. a. att alla ensamstående får skattelättnad medan skatteskärpning inträder för alla familjer, alltså även barnfamiljer, när mannen har hela inkomsten och likaledes när hustrun har en deltidsinkomst av 4 000 kr. vid sidan av vad mannen förtjänar. Om åter inkomsten är j ä m n t fördelad mellan makarna, blir det skattelättnader i ganska vid omfattning när fråga är om barnlösa familjer; i barnfamiljer av denna typ blir det skatteskärpning upp till årsinkomster av 30 000 kr. men i högre lägen skattelättnader.

284 Tab. 45, utvisande

ökning

eller minskning av skatten för olika kategorier diga vid införande av särbeskattning

av

skattskyl-

ökning ( + ) eller minskning (—-) av den totala skatten vid särbeskattning Årsinkomst (för makar deras sammanlagda inkomst)

Ensamstående

Gift man vars hustru saknar inkomst

1 Samtaxerade makar; hustruns inkomst = 4 000 kr

Samtaxerade makar, som vardera har lika stora inkomster

utan barn

med barn

utan barn

med barn

4 000 6 000 8 000 10 000 12 000

— — — — —

9 25 41 57 62

+ + + + +

272 523 510 493 629

16 000 20 000 25 000 30 000 40 000

— 86 — 103 — 123 — 142 — 182

+ 1 007 + 1 578 + 2 085 + 2 401 + 2 634

50 000 60 000 80 000 100 000 200 000

— 231 — 260 — 317 — 400 — 620

4 000 6 000 8 000 10 000 12 000 16 000 20 000 25 000 30 000 40 000 50 000 60 000 80 000 100 000 200 000

+ + + + +

kronor 325 + 155 + 61 + 44 + 26 +

Ofullständiga familjer 8

469 282 279 262 244

— — + + +

122 8 61 45 28

— + + + +

51 112 279 318 355

+ 413 + 817 + 1 026 + 1 037 + 1 183

+ 154 + 573 + 980 + 1 163 + 1 324

+ 372 + 772 + 1 246 + 1496 + 1 710

— + + — —

1 4 111 102 890

+ + + + —

436 432 675 594 69

+ 1 566 + 2 097 + 2 779 + 3 268 + 3 604

+ 2 817 + 2 977 + 3 160 + 3 077 + 3 064

+ 1 431 + 1 479 + 1 521 + 1 438 + 1 108

+ 1 851 + 1 932 + 2 015 + 1 932 + 1 675

— 1 667 — 2 299 — 3 589 — 5 191 — 11 501

— 776 — 1337 — 2 542 — 4 144 — 1 0 298

+ 3 866 + 4 108 + 4 391 + 4 308 + 4 479

— 0,2 — 0,4 — 0,5 — 0,6 — 0,5

+ 6,8 + 8,7 + 6,4 + 4,9 + 5,2

i procen t av årsinko msten + 8,1 + 11,7 — 3,0 + 2,6 + 4,7 — 0,1 + 0,8 + 3,5 + 0,8 + 0,4 + 2,6 + 0,4 + 0,2 + 2,0 + 0,2

— 1,3 + 1,9 + 3,5 + 3,2 + 3,0

+ + + + +

— 0,5 — 0,5 — 0,5 — 0,5 — 0,5

+ + + + +

6,3 7,9 8,3 8,0 6,6

+ 1,0 + 2,9 + 3,9 + 3,9 + 3,3

+ + + + +

2,3 3,9 5,0 5,0 4,3

+ 0,4 — 0,3 — 2,2

+ 2,7 + 2,2 + 2,7 + 2,0 — 0,2

+ 9,8 + 10,5 + 11,1 + 10,9 + 9,0

— 0,5 — 0,4 — 0,4 — 0,4 — 0,3

+ 5,6 + 5,0 + 3,9 + 3,1 + 1,5

+ 2,9 + 2,5 + 1,9 + 1,4 + 0,6

+ + + + +

3,7 3,2 2,5 1,9 0,8

— 3,3 — 3,8 — 4,5 — 5,2 — 5,8

— 1,6 — 2,2 — 3,2 — 4,1 — 5,1

+ + + + +

+ 0,0

± o,o

10,3 13,6 12,8 10,4 9,9

7,7 6,8 5,5 4,3 2,2

Anm. Med total skatt avses sammanlagd statlig och kommunal inkomstskatt samt folkpensions- och sjukförsäkringsavgifter. Vid särbeskattning har förutsatts att varje skattskyldig behandlas självständigt och oberoende av annan (så dock ej beträffande sjukförsäkringsavgiften) och skattlägges enligt nuvarande regler för ensamstående. Den kommunala utdebiteringen har enligt nuvarande grunder antagits vara 16,50 kr per skattekrona och vid särbeskattning 15,60 kr. Hela inkomsten har förutsatts utgöra inkomst av anställning.

Det kan tilläggas, att av inemot 1,9 miljoner familjer — såväl fullständiga som ofullständiga — skulle uppskattningsvis 800 000 a 850 000 få en skattehöjning på mer än 1 000 kr. Som förut framhållits tillför emellertid en särbeskattning staten en inkomstökning av ca 1 680 miljoner kr. Oaktat denna förutsättning inte torde

I>

a

i > c o co i > CO CO T J I o m TI

C

E

O

XJ

CS

E a> o

o c M

Q g

o ca b. CS

oc c c

M cs

g

*•>

cs

C E cs

O

^! C

cu X ca

•3 CO

•3

g

bi CS

•+•» CS

CN

cd

cs A

E

« o

ca 3

* J

a So

tu T3

Td

t/3

C C

o

M

Ti

e bi

C

CS

.a o c

CS CA

1 u ti

+ B C M O

CS

s M cs

•*

ta

B

b CS

ca

E

CS

A

CS

CO

co co co co co

m

•*

oo r » o i> T I oo co m co co CO TT Tji TJI c o

oo r » o i> T I o m t ^ oo m l > TJI T i TJI c o

*

CO

CO CO CN CN CN

C"

* g 3

TH

o T*

T I

oo i n o o i n CO 0 0 O 0 0 T J I O OJ OJ OJ CN N r l r l r l t N OJ

II 1 II

0 0 0 0 TJI TJI O oo oo T I co m m T I i ^ TJI C N

oo i n oo m o CN m C N oo Ti CM CJ

0 0 0 0 co co o o co T I CO CN C N m

O co r-

TJI

m T I

oo o co TJI i > oo co C N o o» T I co

T H OJ T I 0 0 0 0 oo i > C N co o TJI T f i n TJI T i

co C N m o i • n T J I CO T I

co 00

O J co oo m C N C N N H r l r t

CO 0 0 O CO CO o TJI co TJI m T I OJ o oo o o Ti

CO CN l O T I T J I m oo CM TJI i ^ OJ CO T I i * c o

i > o o m T I Tji CN OJ o CN m m T I TJI co

1 ^ O O t > TJI CO OJ 0 0 OJ 0 0 0 0 OJ T H O O

o

T I

m

H c> C N •<* m c o

M I M

»Des

c

0 0 0 0 Tji TJI O TJI TJI t ^ CN T i m T I co TJI C N

0 0 OJ T I

CN

s c"

g

co m

+++++ + ++++

M I M

W t»

-»i i g •

CN

H O m

1 II II M M l

M I M

CN

cs C ca <u C «s

l> Cl Ol H CO OJ CO OJ co C N m T I

+ ++++ + ++++ + ++++ 00 I > O l > T I T J I OJ T I CN OJ CO CO T ) I T ) I CN

C bi cs A O

w

00 O

TH

g

E

O O

1 1 1 II 1 I+ + +

>

ca

O

II II 1 1 1 ++ +

C C

T I

II 1 II II + II

m i n T I T f co CN m CO Tji CN CO T i

O

CS

•S i

H

g bi

co m

CJ

ca

C

1 •*

T i TJI T i CN

1 II II M I M

T i 0 0 T i 0 0 CO os t ^ o o o i T H •** CO c o c o t->-

bl

t-, CS

+•> ca S

co co co co co

C

cs

fl

ca C

T i 0 0 T i oo t o m c o TJ" m i> TJI co co co co

M I M

A

O

CN

Ti

T i 00 T i 00 co i c f t O i n m co o i > L^

*•£

T I

1 II II M I M

oo T I m oo CO •«" CN

CN

bi CS

2 g

CO t > CN T J I 0 0 i n T I CN CN l > i > co m T I CN

T I

A

g II OX)

O H

b> CS

CO t - CN T J I 0 0 oo O J o o in t > M m H CM

1 1 +++ | ++ l | I I I I 1

C

-* •<#

T» eS

T f o o m c o o i TJI Tfl O 0 0 T * m m co co o

Ti Ti

t* ^

Ä

c

i n c o oo T J I

II M I M

TJI oo m co o CN CN 0 0 CD CN m m C N co o

T-l T-l

a

ca G 3

ta

TJI

Ti

CN

C

CS

CO CO CO CO CO

Ti

M I M

cs

bi

CO l~- CN T J I 0 0 OJ m co co T CO CN T J I O CN

CN CO TJ" CO CN Ti

c-

M

r f 0 0 l O CO C i OOOO^fNOO ^ ^ I N CO Ö5

TH

o

M

TH 00 TH (N m T-C Tj< 0 0 Tji © O 0 0 c o CO c o

Ti

cs

•> S tu j->

H C O i - c N i n r- o Tj< o co O J oo co co m co co co co co

T I oo TH C N m CO CO O CO CN O 0 0 l > CO CO

o

A

CN CN

1 1 1 i l 1 II I 1II II 1

ti

n cs a M

as cu

ja E

CO TH

CS

tu

Ti

CO l ^ O ) 0 0 T J I 0 0 T I OJ 0 0 CN m T I i > C N co

1 1 ! 1 11 II

CN

+•> ca

CN

•n T I

TJI

E ktul a +-> m ca

c

T T-l

T3

bl

co o

Ti

1 ++++

1 1 + + ++ + + + +

c bl CS

T J I t>- OJ 0 0 TJ< OJ CO T i O TJI CO T H 0 0 CO CO

T i

1-1

CS

rr>

+ 272 + 523 + 510 + 493 + 629 + 1 007 + 1 578 + 2 085 + 2 401 + 2 634

ca

co C N O) c»

77 i i i

CM

:CS

13 CS

co -* co r-

•* L1 r l TJI

T-l

+ 871 + 952 + 1 035 + 952 + 695

•3 b l C s

(0

+ 857 + 1 017 + 1 200 + 1 117 + 1 104

ti cs -Q

05 äC

+ 2 886 + 1 906 + 3 128 + 2 148 + 3 411 + 2 431 + 3 328 + 2 348 + 3 499 + 2 519

285 CO 0 0 CO CN CN 0 0 O CN T J I 0 0 i H r l l r l

M I M

o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o T J I CO 0 0 O CN co o m o o Ti

Ti

T I

CN CN CO T J I

i> i> o r - TJI T-H l > CO l > CO o

o

CN CN CO CO CO

+++++ o t> o o CO CO T I O CN CN CN CO TJ» CO

II II 1 o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o m co oo o o TH

CN

286 vara realistisk, är likväl av intresse att undersöka hur läget skulle bli om inkomstökningen i dess helhet användes för att lätta det för barnfamiljerna genom särbeskattningen uppkomna läget genom höjda barnbidrag. Enär antalet barn år 1964 kan beräknas till 1 713 000, skulle det alltså vara möjligt att höja barnbidraget med ca 980 kr. Om detta belopp behandlas som negativ skatt, förändras bilden på sätt tabell 46 utvisar. Ett studium av tabell 46 utvisar att alla ensamstående får skattelättnad (kol. 2), medan det motsatta gäller alla barnlösa familjer med hemmavarande hustru (kol. 3), vidare att gift med hemmavarande hustru och ett barn får skattelättnad upp till en årsinkomst av 12 000 kr. men därefter skatteskärpning (kol. 4) medan tvåbarnsfamiljen i detta läge får lättnad upp till 20 000 kr. men därefter skärpning (kol. 5) under det fyrbarnsfamiljen genomgående får lättnad (kol. 6). I familjer, där hustrun har en deltidsanställning, blir det genomgående skärpning för de barnlösa (kol. 7) och lättnader för familjer med minst två barn (kol. 9 och 10); för enbarnsfamiljerna blir det lättnad upp till en årsinkomst av 20 000 kr. och därefter skärpning. När familjeinkomsten är j ä m n t fördelad mellan makarna, blir bilden oenhetlig när det gäller barnlösa familjer men med lättnader genomgående sedan familjeinkomsten passerat 25 000 kr.; i de högre inkomstlägena blir det mycket väsentliga lättnader (kol. 11). De i dessa fall synnerligen omfattande skattelättnaderna i barnfamiljerna utläses i kol. 12—14. De ofullständiga enbarnsfamiljerna får vid en konsekvent utförd särbeskattning nästan genomgående skatteskärpning (kol. 15), medan ofullständiga tvåbarnsfamiljer får försämring i lägen över 16 000 kr. De redovisade resultaten torde ge en klar bild av de mycket ojämna verkningarna för barnfamiljernas vidkommande av en omläggning till särbeskattning. Att dessa ojämna verkningar därjämte fördelar sig på ett irrationellt sätt torde utan vidare kommentarer framgå. Ett u r vissa synvinklar bättre resultat skulle möjligen uppnås om barnbidragshöjningen differentierades så att större bidrag utmättes för det första barnet än för de följande. Frånsett att en sådan differentiering knappast är en fråga som faller inom ramen för skattesystemutredningens uppdrag, torde få konstateras att invändningar från andra synpunkter kan resas mot en dylik ordning och att densamma ingalunda skulle mer fullständigt tillrättalägga läget. Vidare skulle uppenbarligen erfordras särskilda åtgärder i syfte att i möjlig mån eliminera skatteskärpningen för ofullständiga familjer. Det torde emellertid vara angeläget framhålla, att den i det föregående redovisade beräkningen bygger — såsom redan inledningsvis antytts — på delvis ohållbara förutsättningar. Det torde inte vara acceptabelt, att i så avsevärd omfattning som fallet blir höja skatteuttaget för barnlösa familjer i mindre inkomstlägen, där en av makarna har hela inkomsten eller den övervägande delen av densamma. För en familj med hemmafru och årsinkomst av 10 000 kr. skulle skattehöjningen bli ca 500 kr.; i inkomstlägena

287 15 000 kr. och 20 000 kr. uppgår höjningarna till ca 900 kr. resp. ca 1 600 kr. Det torde vara ofrånkomligt med en uppräkning av grundavdraget och en jämkning av skatteskalan med hänsyn härtill och det skulle inte vara möjligt att kompensationsvis ytterligare höja progressionen i den redan nu starkt progressiva »ungkarlsskatteskalan». Omfattningen av grundavdragshöjningen och jämkningen av skalan kan alltid diskuteras. Om man emellertid skulle inskränka sig till att tillrättalägga situationen för barnlösa familjer med hemmafru, som har en inkomst av högst 10 000 kr., skulle härför åtgå mer än en miljard kr. av merinkomsten genom särbeskattningen å ej fullt 1,7 miljarder kr. Härav skulle följa vissa skattelättnader för såväl ensamstående som familjer. Till den del dessa senare är barnfamiljer skulle visserligen en något mindre höjning av barnbidragen än eljest erfordras för deras kompensation. Ä andra sidan skulle skattelättnader i ökad omfattning automatiskt tillföras de ogifta och den ökade skatteintäkt, som föll på familjerna, skulle delvis åtgå härför och följaktligen i än mindre m å n vara tillräcklig för att återställa barnfamiljernas läge före övergången till särbeskattning. Att i detta hänseende utföra detalj mässiga skatteberäkningar har tett sig överflödigt. Ovan har återgivits vad som inträffar om gällande skattesystem ändras 1 så måtto att alla inkomsttagare skattläggs såsom ensamstående och den därav ökade statsinkomsten användes för höjning av barnbidragen. Frågan kan ställas hur läget förändras vid en omfördelning från direkt till indirekt skatt i den omfattning, beredningen förordar. Den av beredningen ifrågasatta ökningen av den indirekta beskattningen svarar i nuläget mot ca 1 750 miljoner kr. Denna höjda indirekta skatt har inte sin motivering i önskemålet att skapa förutsättningar för ökat stöd till barnfamiljerna. Den är heller inte särskilt lämplig för sådant ändamål, då den kan sägas i särskild mån träffa barnfamiljerna. Av olika kategorier skattskyldiga i samma inkomstläge måste nämligen den antagas bli mest belastad av den indirekta skatten, som har den efter direkt skatt största disponibla inkomsten, och detta gäller just barnfamiljerna. Beredningen tillrättalägger i sitt förslag denna effekt genom en uppräkning av barnbidragen. Syftet med en övergång till ökad indirekt beskattning är att nå en häremot svarande lättnad i den direkta skatten. Härav följer ofrånkomligt att de framkomna medlen väsentligen måste tagas i anspråk för sådant som justering av grundavdrag och skatteskalor. Skattetrycket skulle eljest på ett inte godtagbart sätt skärpas för alla kategorier skattskyldiga och för dem som oförmånligt påverkas av en omläggning från sam- till särbeskattning vida mer än vad tabell 46 utvisar. Skulle man anse sig kunna utnyttja viss del av förenämnda belopp å 1 750 miljoner kr. för en ytterligare ökning av det generella barnbidraget, vore väl därigenom möjligt att i förhållande till utgångsläget så att säga »nollställa» situationen för de barnfamiljer, som får

288 sitt läge försämrat vid övergång till särbeskattning på sätt tabell 46 utvisar. Samtidigt skulle de barnfamiljer som i särskild mån gynnas av en sådan övergång — detta sker i mycket väsentlig mån när båda makarna har ungefär lika stora inkomster och när familjeinkomsten är betydande — få än större förbättringar. Diskrepansen i behandlingen av olika kategorier barnfamiljer sådan den framträder i tabell 46 skulle inte minska. Till vad nu anförts må fogas några ganska självklara synpunkter. Om den betydelsefullaste målsättningen för en omkonstruktion av skattesystemet är en skatteomfördelning till barnfamiljernas förmån, kan en tillräcklig effekt härutinnan inte nås därest bidrag för ändamålet inte kan hämtas från de ensamstående. Dessa utgör inemot hälften av samtliga inkomsttagare. De barnlösa familjerna kan inte ensamma belastas i den erforderliga omfattningen. Än mindre torde få ifrågakomma att vad av dem ytterligare kan uttagas i skatt skall till någon del komma de ensamstående till godo. Häri ligger, såsom med det förestående torde ha visats, att målsättningen om ett väsentligt ökat stöd till barnfamiljerna inom beskattningens ram inte är väl förenlig med kravet på övergång till särbeskattning. När detta förhållande vid något tillfälle i den offentliga debatten observerats av sambeskattningens kritiker, har ifrågasatts en särskilt sträng skatteskala för de ogifta, i allt fall i högre inkomstlägen. Härtill är då att genmäla — förutom att man härmed inte i erforderlig omfattning löser det finansiella problemet — att detta självfallet innefattar en fortsatt olikartad behandling av gifta och ogifta, dvs. just vad som genom den krävda reformen skulle undvikas. Tilläggas må att det skulle framstå som synnerligen oförklarligt varför en ensamstående med exempelvis 40 000 kr. i inkomst skulle få sin toppinkomst väsentligt hårdare beskattad än toppinkomsterna hos vardera av två makar med inkomst var för sig av 40 000 kr. Utredningen har i detta kapitel sökt ingående belysa de väsentligaste skälen både för och emot en övergång till fullständig särbeskattning. övervägandena har lett till avvisande av tanken på en sådan övergång. Utredningen vill emellertid tillägga att den är väl medveten om att omständigheter och förhållanden, som i dagens läge måste te sig avgörande vid ett ställningstagande, med samhällsutvecklingen —- och kanske i en inte avlägsen framtid — kan förändras. Här åsyftas särskilt den faktiska omfattningen av de gifta kvinnornas förvärvsarbete och deras reella möjlighet att erhålla och åtaga sig sådant arbete. En faktor, från vilken inte heller kan bortses, är den föreliggande anpassningen till gällande skattesystem och konsekvenserna av en omläggning av detta i hänseende som nu diskuterats. För utredningen har detta varit en tungt vägande synpunkt när det kunnat konstateras att en övergång i dagens läge till särbeskattning inte väl låter sig förenas med en skatteomfördelning till förmån för barnfamiljerna i allmänhet. Sedan åter en sådan omfördelning nåtts, kan även detta medverka till en perspektivförskjutning i särbeskattningsfrågan.

289 När utredningen sålunda funnit sambeskattningen nu inte kunna uppges, har utredningen å andra sidan inte stannat härvid utan även undersökt möjligheterna till och konsekvenserna av mer begränsade ingrepp i gällande sambeskattningsordning. Man kommer därvid över till åtgärder, som är betydligt mer möjliga att genomföra, dock att även därvidlag tungt vägande invändningar möter. För dessa undersökningar redogöres i det följande.

Frågan om särbeskattning i vissa fall En fråga, som ägnats uppmärksamhet i den offentliga debatten och även behandlats i motioner till riksdagen, är om man vid bibehållen sambeskattning bör i vissa fall medge undantag härifrån och behandla makar såsom av varandra oberoende skattskyldiga. Förespråkare för ett dylikt system torde främst ha i tankarna kvinnor, som — kanske ofta efter långvarig och kvalificerad utbildning — genom förvärvsarbete kommer upp i sådana inkomstlägen, att med hänsyn jämväl till mannens inkomst en negativ sambeskattningseffekt uppstår. Ehuru utifrån renodlade skatteförmågesynpunkter invändningar möter mot ett fakultativt särbeskattningssystem av antytt slag, kan uppenbarligen från andra synpunkter vissa skäl härför anföras. Med en anordning av denna typ finns möjlighet förhindra, att i något fall den sammanlagda skatten på förvärvsarbetande makars inkomster överstiger summan av den skatt, som vid särbeskattning skulle påförts dem. Man skulle med andra ord förhindra en negativ sambeskattningseffekt, som — om än undantagsvis — eljest uppkommer. Det har ansetts, att rätten och möjligheten till en dylik skatteberäkning skulle i viss omfattning dämpa kritiken mot sambeskattningen och kanske även medföra en positiv arbetsmarknadspolitisk effekt. Hustrur med förutsättningar att genom förvärvsarbete erhålla en högre inkomst, vilkas män likaledes hade en högre inkomst — för andra bjuder den fakultativa särbeskattningen inga förmåner — skulle få en stimulans till sådant arbete. Till förebyggande av missuppfattning rörande den fakultativa särbeskattningens innebörd bör understrykas att med densamma tillgodoses den del av kritiken mot sambeskattningen som tar sikte på att denna i vissa speciella lägen ger endera eller båda makarna en högre sammanlagd skatt än som föranletts av särbeskattning. Vidare blir varje makes efter skatt kvarstående inkomst oberoende av andre makens inkomst. Någon inverkan på den förvärvsarbetande hustruns påstådda diskriminatoriska behandling i allmänhet, alltså på kritiken av att dubbelt ortsavdrag och skatteskalan för gifta tillämpas även för äktenskap, där hustrun är hemmafru, sker däremot inte. Enär den fakultativa särbeskattningen ger en dämpande effekt i avseende å makars sammanlagda skatt endast i högre inkomstlägen, är den följaktligen utan betydelse i det stora flertalet äktenskap och övar där intet infly10—412209

290 tände på den progressivt beräknade skatt som över visst inkomstläge träffar hustruns förvärvsinkomst. Den fakultativa särbeskattningen är närmast att se som en påbyggnad till skatteregler, som bygger på s. k. tudelning upp till visst inkomstläge. I inkomstlägena över detta skulle den fakultativa särbeskattningen komplettera systemet med effekt för förvärvsarbetande makar med var för sig mer betydande inkomster. En förutsättning för att en fakultativ särbeskattning skall kunna förordas, har utredningen ansett vara, att systemet kan utformas på sådant sätt, att dess ekonomiska effekt väger tyngre än invändningar av annat slag. Som förebild för ett fakultativt särbeskattningssystem har angivits de regler, som sedan år 1960 tillämpas i Norge. Huvudregeln enligt det norska beskattningssystemet för uttagande av statlig inkomstskatt av äkta makar är, att sambeskattning skall ske. Enligt särskilda bestämmelser medges emellertid särbeskattning i viss utsträckning. Reglerna härför är i huvudsak följande. Som villkor för särbeskattning uppställes att båda makarna skall ha inkomst av »arbeid, naeringsdrift eller annen virksomhet». Föreligger denna förutsättning, kan envar av makarna begära, att den lägsta inkomsten av ifrågavarande slag blir föremål för särskild taxering. Om hustrun t. ex. har en arbetsinkomst på 10 000 kr. och mannen har sådan inkomst å 15 000 kr., kan var och en av makarna begära att hustruns inkomst, som är den lägsta, beskattas hos henne. Om den make, som har den lägsta arbetsinkomsten, även har inkomst exempelvis av kapital skall denna inkomst beskattas hos den andre maken tillsammans med hans inkomst. Särbeskattningen omfattar således bara vissa inkomstslag. Som inkomst av arbete räknas även tantiem, provisioner, pensioner och livräntor. Rätt till särbeskattning föreligger inte, när båda makarnas inkomst härrör från den ena makens eller makarnas gemensamma rörelse. Inkomst av dylik rörelse skall i detta sammanhang i sin helhet betraktas som åtnjuten av den make, som må anses vara den verkliga utövaren av rörelsen, även om också den andre maken arbetat i denna. Om två makars arbetsinsats bedömes likvärdig, anses inkomsten vara förvärvad av mannen. Om den särbeskattade maken betalt gäldräntor eller livförsäkringspremier eller haft andra utgifter, som inte kan hänföras till någon bestämd förvärvskälla, skall utgiften som regel frånräknas den inkomst, som blir särbeskattad, och inte till någon del belasta den inkomst, som vid skatteberäkningen överföres till andra maken. Detta gäller dock inte om det visar sig att — då gäldräntor m. m. fördelas proportionellt på inkomsterna — minst 500 kr. skulle belöpa på den inkomst, som skall beskattas hos den andra maken. I sådana fall proportioneras avdragen på de båda inkomsterna. När en del av den särbeskattade makens inkomst beskattas hos den andra maken, föreligger inte rätt att få den skatt, som beräknas hos sistnämnda

291 make, fördelad. Undantag från denna regel gäller dock vid skilsmässa eller dödsfall. Vid taxeringen skall den make, som särbeskattas, räknas som ensamstående. Till barn eller andra personer, som makarna har att försörja, tas hänsyn vid beskattningen av den andra maken. Förvärvsavdrag medges inte vid särbeskattning. Det anmärkes att i Norge tillämpas en och samma skatteskala för alla kategorier fysiska personer medan man i Sverige arbetar med olika skalor för ensamstående och för gifta. Vid behandlingen av spörsmålet hur ett eventuellt fakultativt svenskt särbeskattningssystem bör utformas, har utredningen till en början funnit, att begränsningar måste stipuleras i avseende å de inkomstslag, som skulle kunna bli föremål för särbeskattning. Visserligen skulle det från administrativ synpunkt vara en fördel, om alla slag av inkomster fick särbeskattas, men de principiella skäl, som kan anföras mot att den skattemässiga behandlingen av två makar skall bli beroende av vem av dem, som uppbär en betydande arbetsfri inkomst, har ansetts vara så starka, att ett sådant system måste avvisas. Utredningen har huvudsakligen diskuterat två alternativ till begränsningar, nämligen att medge särbeskattning för inkomst av tjänst, rörelse och jordbruksfastighet eller för allenast inkomst av tjänst. Det förstnämnda alternativet begränsar på ett tämligen tillfredsställande sätt särbeskattningsmöjligheterna till de inkomstslag, där en verklig arbetsinsats erfordras för att ett inkomstförvärv skall uppkomma. Gränsdragningen är dock ej invändningsfri. Sålunda hänföres till intäkt av jordbruksfastighet arrende för utarrenderad sådan fastighet, vilket ju inte erfordrar någon arbetsinsats, under det att inkomst av hyresfastighet, vilken inkomst kan vara förenad med en inte obetydlig arbetsinsats, inte skulle medföra rätt till särbeskattning. En mer vägande invändning mot alternativet ligger däri, att skatteflyktsåtgärder stimuleras eller att i varje fall legala arrangemang lätt k a n åstadkommas med skattelättnader som följd. Antag att en man driver ett omfattande skogsbruk på en honom tillhörig jordbruksfastighet, varjämte han är ägare av ett sågverk. Genom att överföra t. ex. jordbruksfastigheten på hustrun, utan att arbetsuppdelningen mellan makarna fördenskull förändras, kunde skattemässiga fördelar erhållas. En annan man har ett jordbruk, som ger hög avkastning. Fastigheten är lagfaren på båda makarna. Sistnämnda förhållande saknar betydelse i gällande sambeskattningssystem, varför mannen deklarerat hela jordbruksinkomsten. Införes rätt till särbeskattning, åberopar mannen äganderättsförhållandena och vardera maken deklarerar hälften av avkastningen och var och en taxeras för sin andel. Resultatet blir i vissa lägen skattelättnader och detta även om endast mannen arbetat i jordbruket.

292 En av ena maken ägd och av honom utan hjälp av andra maken driven rörelse kan tillföras ett handelsbolag eller ett kommanditbolag med de båda makarna som delägare. Vardera maken får inkomst och särbeskattning kan begäras. Dylika arrangemang kan däremot normalt inte vidtagas när det är fråga om löneinkomster. Ser man på fallen av faktisk sambeskattning, varmed här åsyftas de fall där båda makarna verkligen arbetar i rörelsen eller jordbruket, kan — om inte redan från början båda makarna är delägare — genom äktenskapsförord tillses att så blir fallet, varefter inkomstuppdelning sker. F r å n en synpunkt är härom mindre att säga, men det kan också konstateras att på en omväg förbudet mot avdrag för lön till make kringgåtts. Ett remedium mot nu antydda åtgärder skulle kunna vara, att — såsom i Norge — inte medge särbeskattning för inkomst som härrör ur makarnas gemensamma rörelse eller jordbruk. Häremot kan åter invändas — förutom att tillämpningssvårigheter kan förutses — att detta är i vissa fall direkt orättvist. Man måste fråga sig varför makar med var sin rörelse skall få en skattelindring, som man förvägrar de makar vilka med betydande gemensamma arbetsinsatser driver en verksamhet. Vad därefter angår alternativet att endast medge särbeskattning för inkomst av tjänst kan sägas, att man därvid når just dem, från vilka kritiken hårdast sätter in, nämligen makar med kanske omfattande och dyrbar utbildning och med anställningsinkomst i förhållande därtill. Å andra sidan måste alternativet te sig synnerligen orättvist i åtskilliga fall, t. ex. när det gäller äktenskap mellan å ena sidan rörelseidkare (egna företagare såsom läkare, tandläkare, advokater, arkitekter, författare, handelsidkare etc.) och å andra sidan löntagare samt naturligtvis även i äktenskap mellan två rörelseidkare. Alternativet lockar självfallet även den rörelseidkare, som har möjlighet därtill (och det gäller många men ingalunda alla, vilket ytterligare markerar orättvisan), att ombilda sitt företag till aktiebolag och i yttre måtto göra sig själv till löntagare. Det kan således konstateras, att intet av de två senast diskuterade alternativen går fritt från grava anmärkningar. Utredningen har emellertid funnit att det förstnämnda alternativet — att medge särbeskattning vid inkomst av tjänst, rörelse och jordbruksfastighet — är det minst olämpliga och därför i och för sig att föredra. Som villkor för särbeskattning skulle givetvis uppställas att båda makarna hade inkomst av angivet slag. Även med dessa mindre begränsningar i avseende å inkomstslag följer svårlösta problem, nämligen när endera eller båda makarna har sidoinkomster, dvs. inkomster som inte skulle vara särbeskattningsbara. De flesta skattskyldiga, varom nu är fråga, torde ha någon sidoinkomst, exempelvis av kapital eller annan fastighet. För att i görligaste mån undvika administrativa svårigheter kunde till äventyrs bortses från smärre sidoinkomster. Sålunda kunde man låta särbeskattningen omfatta jämväl

293 sidoinkomster, därest desamma tillhopa understeg exempelvis 5 000 kr. eller tio procent av makarnas sammanlagda inkomst av tjänst, rörelse och jordbruksfastighet. 1 fråga om behandlingen av sidoinkomster, som sålunda inte skulle omfattas av en särbeskattning, kunde övervägas ett system liknande det norska, dvs. låta den make, som hade den högsta särbeskattningsbara inkomsten, bli skattskyldig jämväl för båda makarnas sidoinkomster. Enär det måste förutsättas, att skatteskalan för ensamstående skulle tillämpas vid särbeskattning, måste emellertid invändningar resas mot ett dylikt förfaringssätt. En make skulle därigenom kunna få sin inkomst sambeskattad med en ansenlig andra maken tillhörig sidoinkomst och få sin skatt bestämd med hänsyn härtill. Utredningen skulle därför anse det lämpligare att man beräknade den skatt, som enligt reglerna för sambeskattning kunde sägas vara hänförlig till sidoinkomsterna, och påförde varje make det skattebelopp, som belöpte på den makens sidoinkomster. Därefter fick verkställas särtaxeringar av vardera maken för dennes särbeskattningsbara inkomster. Beräkningarna skulle ske på ungefär följande sätt. Först uträknades makarnas sammanlagda skatt enligt huvudregeln, dvs med sambeskattning och tillämpning av skatteskalan för gifta. Därefter beräknades på motsvarande sätt den totala skatt, som skulle påföras makarna, om sidoinkomsterna inte funnits. Därvid fick medges allmänna avdrag med allenast de belopp, som vid proportionering kunde sägas belöpa på de särbeskattningsbara inkomsterna. Skillnaden mellan de uträknade skattebeloppen påfördes den make, som hade sidoinkomsten, eller — om båda makarna hade sidoinkomster — dem båda i förhållande till storleken av var och ens sidoinkomst. Sedan skulle vardera maken beskattas för sina särbeskattningsbara inkomster och därvid medges allmänna avdrag, som reducerats på sätt framgår av vad ovan angivits. Skatten beräknades enligt skalan för ensamstående och varje make påfördes det för honom beräknade skattebeloppet. Härefter skulle skatten för vardera makens sam- och särbeskattade inkomster sammanräknas. Beträffande frågan huruvida gift kvinnas förvärvsavdrag borde vid ifrågavarande särtaxering medges eller ej, kan å ena sidan sägas att så knappast borde ske vid det förhållandet att dylikt avdrag ej är väl förenligt med en renodlad särbeskattning. Då emellertid en fakultativ särbeskattning utan förvärvsavdrag skulle få en ytterst begränsad räckvidd, har utredningen funnit det tänkta systemet förutsätta dylikt avdrag. Vidkommande spörsmålet om regler rörande särbeskattning borde tilllämpas ex officio av myndigheterna, talar vissa skäl för att så skulle ske. Å andra sidan skulle detta medföra ett väsentligt och onyttigt merarbete i alla de fall, där m a n först efter mycket omständliga uträkningar skulle finna att särbeskattningen ej var gynnsam. Härtill skulle komina att en make vid särbeskattning kunde påföras högre skatt än vid sambeskattning, ehuru den

294 sammanlagda skatten för makarna blev lägre, och det kunde — i fall av söndring i äktenskap el. likn. — vara ovisst h u r önskemålen var. Utredningen är därför av den uppfattningen att ett initiativ borde erfordras från de skattskyldiga, innan särbeskattning skedde. En annan sak är att myndigheterna kunde på något sätt medverka för att rikta makarnas uppmärksamhet på rätten att begära särbeskattning. Av vad ovan anförts framgår att vissa skäl kan anföras för en fakultativ särbeskattning, men också att en sådan skapar nya rättviseproblem och måste förutses locka till missbruk och skatteflykt. En allvarlig invändning är även att reglerna nödvändigtvis blir mycket komplicerade, för de skattskyldiga svåröverskådliga och i praktiken för dem merendels omöjliga att till sin innebörd i det enskilda fallet överblicka. För myndigheterna blir de arbetsbelastande även om det är ett starkt begränsat antal fall, där reglerna visar sig medföra skattelättnader. Mot denna bakgrund måste fråga uppenbarligen bli om en avvägning mot det faktiska behovet och det reella värdet för de skattskyldiga av en rätt till fakultativ särbeskattning. I tabell 47 anges den skattelättnad, som makar i vissa inkomstlagen skulle uppnå vid en särbeskattning. Det har antagits, att makarnas totala årsinkomster är »särbeskattningsbara». Förutsättningarna för de i tabellen redovisade skatteberäkningarna, som avser statlig och kommunal inkomstskatt, har varit, att grundavdrag medges på sätt utredningen föreslår med 6 000 kr. för gifta och 3 000 kr. för ensamstående samt att även den statliga inkomstskatten beräknas enligt de av utredningen föreslagna skalorna. Förvärvsavdrag har tillgodoräknats hustru med barn såväl vid sam- som särbeskattning och beräknats — såsom för de ifrågavarande fallen föreslagits — till 4 000 kr. Hänsyn har inte tagits till andra avdrag än utskyldsavdrag, förvärvsavdrag och grundavdrag. Man finner av tabell 47 (kol. 6 och 9) att den fakultativa särbeskattningen skulle betyda föga för barnfamiljerna annat än i synnerligen höga inkomstlägen och då blott vid vissa inkomstkombinationer. Något mer skulle särbeskattningsrätten innebära för de barnlösa familjerna men även där vara ganska betydelselös i inkomstlägen under 100 000 kr. Först vid betydligt högre inkomster och i särskilda kombinationsfall framkommer belopp av mer väsentlig betydelse. De extremaste fallen möter när makarna tjänar vardera 100 000 kr., varvid sambeskattningseffekten är 2 975 kr., och då mannen tjänar 200 000 kr. och hustrun 100 000 kr., därvid merskatten blir 4 343 kr. Det är sålunda endast i mycket höga inkomstlagen och i vissa inkomstkombinationer som särbeskattningen skulle vara av egentligt värde för makarna. Antalet sådana fall kan överslagsvis anges till någon eller några få promille av samtliga äktenskap. Det kan med denna bakgrund knappast anses troligt att någon arbetsmarknadspolitisk effekt av betydelse skulle nås med en fakultativ särbeskattning; de höga inkomstförvärv, varom är fråga, torde

295 Tab. 47, utvisande den skattelättnad som makar i vissa inkomstlägen skulle uppnå vid en särbeskattning. Skatteskalor m. m. enligt utredningens förslag. Kommunal utdebitering 16,50 kr per skattekrona Årsinkomst, kr

mannen

hustrun

Gifta utan barn

makarna tillhopa

Gifta med barn

skatt vid skatt vid skillnad skatt vid skatt vid skillnad sambe- särbe- kol. 5 — sambe- särbe- kol. 8 — skattskattkol. 4 skattskattkol. 7 ning ning ning ning

kr

kr

kr

kr

kr

kr

20 000 30 000 40 000 60 000 100 000

40 000 50 000 60 000 80 000 120 000

9 917 14 184 18 973 29 055 51 019

9 918 14 401 19 370 30 018 53 159

+

+ 217 + 397 + 963 + 2 140

8 322 12 388 16 977 26 957 48 823

8 394 12 500 17 365 27 888 50 695

20 000 30 000 40 000 60 000 100 000

50 000 60 000 70 000 90 000 130 000

14 184 18 973 23 963 34 546 56 717

14 401 18 884 23 853 34 501 57 642

+ — — — +

217 89 110 45 925

12 388 16 977 21967 32 350 54 230

12 877 16 983 21 848 32 371 55 178

40 000

20 000 30 000 40 000 60 000 100 000

60 000 70 000 80 000 100 000 140 000

18 973 23 963 29 055 40 037 62 709

19 370 23 853 28 822 39 470 62 611

+ — — — —

397 110 233 567 98

16 977 21 967 26 957 37 841 60 312

60 000

20 000 30 000 40 000 60 000 100 000

80 000 90 000 100 000 120 000 160 000

29 055 34 546 40 037 51 019 74 693

30 018 34 501 39 470 50 118 73 259

+ 963 — 45 — 567 — 901 — 1434

26 957 32 350 37 841 48 823 72 296

100 000

20 000 30 000 40 000 60 000 100 000

120 000 130 000 140 000 160 000 200 000

51 019 56 717 62 709 74 693 99 375

53 159 57 642 62 611 73 259 96 400

+ 2 140 + 925 — 98 — 1434 — 2 975

48 823 54 230 60 312 72 296 96 778

51 635 55 741 60 606 71 129 93 936

— 1 167 — 2 842

20 000 30 000 40 000 60 000 100 000

220 000 230 000 240 000 260 000 300 000

112 361 118 854 125 347 138 333 164 305

116 721 121 204 126 173 136 821 159 962

+ 4 360 109 764 + 2 350 116 257 + 826 122 750 — 1 512 135 736 — 4 343 161 708

115 197 119 303 124 168 134 691 157 498

+ 5 433 + 3 046 + 1 418 — 1 045 — 4 210

20 000

30 000

200 000

+ + + +

72 112 388 931

+ 1 872 +

+

— 119 + 21 + 948 17 846 + 869 21 952 — 15 26 817 — 140 37 340 — 501 60 147 — 165 28 494 + 1537 32 600 + 250 37 465 — 376 47 988 — 835 70 795 — 1 501 + 2 812

+ 1 511 + 294

vederbörande inte avstå från av hänsyn till den relativt ringa sambeskattningseffekten, helst när det gäller barnlösa makar. Särbeskattningen skulle då förr motiveras av hänsyn till önskemålet att överhuvud förhindra negativ sambeskattningseffekt för förvärvsarbetande makar. Utredningen har inte varit främmande för tankar av detta slag men funnit det avgörande vara att — såsom förut skildrats — bestämmelser i ämnet måste bli mycket invecklade och i fall, där deras tillämpning påkallades för prövning om skattelättnad kunde vinnas, administrativt tyngande, varjämte, om än i ett begränsat antal fall, de skulle inbjuda till skatteflykt.

296 Utredningen har sålunda funnit sig inte böra förorda att en fakultativ särbeskattning införes.

Relationen mellan grundavdragen

Historik Relationen mellan ortsavdragen för barnlösa gifta och ensamstående utgjorde enligt 1928 års lagstiftning genomsnittligen i de olika ortsgrupperna 1,4: 1. Genom beslut av 1938 års riksdag infördes vid statsbeskattningen ett system med fallande ortsavdrag för ensamstående. Förhållandet mellan avdraget för barnlösa makar med fullt utnyttjad bankning och högsta avdraget för en ensamstående, innan detta började reduceras, utgjorde i högsta ortsgrupp 1,7: 1. Genom 1947 års lagstiftning avseende den statliga beskattningen ändrades relationerna sålunda, att ortsavdraget för äkta makar kom att förhålla sig till avdraget för ensamstående, innan detta började falla, som 1,5: 1. Det ändrade relationstalet hade motiverats med en hänvisning till praxis i sådana fall, där socialvårdande myndigheter med hänsyn till praktiska behov haft att fastställa understöd avsedda att ge en nödtorftig försörjning vid inkomstbortfall. I dessa fall hade behovet av understöd för ensamstående befunnits utgöra omkring 2/3 av behovet för samboende makar. Praxis i fråga om existensminimum vid indrivning hade genomgående utvisat en ännu mindre differens. Skulle denna använts som norm, hade avdraget för ensamstående fått fastställas till 3/4 eller */« av avdraget för barnlösa familjer. 1949 års skatteutredning föreslog, att avdragen vid statsbeskattningen skulle bestämmas i högsta ortsgruppen till 4 000 kr. för gifta och 2 000 kr. för ensamstående samt att sistnämnda avdrag skulle vara fast. Förslaget innebar således en ändring av relationen till 2 : 1 . Departementschefen anslöt sig i proposition till 1952 års riksdag till förslaget och uttalade, att mycket talade för att makars ortsavdrag borde bestämmas till dubbelt så stort belopp som ortsavdraget för ensamstående. Visserligen hade en jämförelse med sociallagstiftningen liksom även med tillämpningen av existensminimum vid indrivning kunnat ge visst stöd för att ensamståendes ortsavdrag avpassades till belopp motsvarande omkring 2 /s av makars ortsavdrag. Departementschefen var emellertid benägen att i detta avseende godtaga 1949 års skatteutrednings mening om att denna avvägning inte utan vidare kunde överföras på beskattningen. De lägsta inkomstskikten av ensamstående hade en mycket olikartad sammansättning och bestod till stor del av ungdomar, vilka ännu inte i egentlig mening trätt ut i förvärvslivet utan bodde i sina föräldrahem, biträdde föräldrarna i deras jordbruk osv. Det syntes under sådana förhållanden föga lämpligt att låta de mer ömmande fallen bland ensamstående med låga inkomster alltför starkt påverka ortsavdragens storlek. I stället torde dessa fall böra i princip

297 tillgodoses genom sociala bidrag eller i enlighet med bestämmelserna om tillämpning av särskilt avdrag för existensminimum vid taxeringen. — Riksdagen godtog vad sålunda föreslogs. Utredningen Såsom framgår av tidigare lämnade uppgifter angående vissa tillämpade normalbelopp vid utmätning m. m. är relationen mellan dylika belopp för gifta och för ensamstående annorlunda än förhållandet mellan grundavdragen för dessa kategorier. De därvid gällande relationstalen kan sägas ge ett visst stöd för en förhöjning av den ensamståendes grundavdrag i förhållande till det för gift skattskyldig gällande avdraget. Den i tidigare sammanhang redovisade undersökningen rörande de låga inkomsttagarna ger emellertid vid handen, att den bild av denna kategori, som inkomststatistiken ger, ofta inte kan anses motsvara den reella skatteförmågan hos berörda skattskyldiga. Det finns emellertid en inte helt obetydlig grupp ensamstående, som lever i så små omständigheter att en relativ förhöjning av deras grundavdrag är motiverad. Utredningen hänvisar till vad i dessa hänseenden anförts i kap. 6. För bedömning av den inbördes avvägningen anser emellertid utredningen, att tudelningsprincipen, som enligt utredningens mening inte kan nu överges, och tekniska synpunkter talar för den gällande relationen 2: 1. En tudelning bör nämligen tillämpas från botten. Gränsen för skattepåföring bör således sättas till ett dubbelt så högt belopp för gifta som för ensamstående. Öm man bestämmer grundavdraget för ensamstående till högre belopp än hälften av avdraget för gifta, kan inkomsttagare i låga inkomstlägen komma i ett sämre läge när de gifter sig, såtillvida att de som ensamstående väl är skattefria men som gifta kan bli beskattade. Vidare torde det vara tekniskt svårt att konstruera skatteskalor enligt vilka tudelningen inte börjar från botten. Utredningen vill i detta sammanhang, med anknytning i viss mån till vad som anförts i avsnittet angående sam- eller särbeskattning av makar, uppta till närmare diskussion frågan om vad som här må benämnas ingrepp i gällande sambeskattningsordning. Kritiken av sambeskattningen har, som förut antytts, inriktats bl. a. på det förhållandet att värdet av en hemmavarande hustrus arbete inte upptas till beskattning och att det oaktat dubbelt grundavdrag tillgodoförs mannen. Om man först ser till frågan om en direkt beskattning av den hemmavarande hustruns arbetsinsats, kan kanske sägas att visst skäl härför möjligen skulle kunna hämtas från betraktelsesättet, att en person eller en familj som åt sig själv utför tjänster har en större förmåga att avstå skatt från kontantinkomsten än den person eller familj som för samma tjänster måste anlita avlönad arbetskraft. Å andra sidan skulle en beskattning av hustruns arbetsinsats i hemmet uppenbarligen strida mot grundläggande och vedertagna

298 principer i vår skatterätt, varjämte må tilläggas att inte i något land en sådan beskattning ansetts möjlig att realisera. En beskattning av hustruns arbetsinsats skulle omedelbart aktualisera en motsvarande beskattning av det värde, som ligger i att den ogifte själv sköter sitt hem och hushåll eller som är förenat med att envar lagar sina kläder, utför arbete på sin villa eller i sin trädgård, sköter sin bil etc. Svårbemästrade eller olösbara värderingsfrågor skulle också möta om man ville beskatta den hemmavarande hustruns arbetsinsats. Värdet därav skulle uppenbarligen vara beroende av sådant som hustruns kompetens, förmåga och faktiska arbetsinsats liksom av den omfattning vari mannen medverkade i hemmets skötsel. Ett högre värde borde beräknas — och en högre skatt uttas — alltefter antalet barn i familjen, nämligen med hänsyn till den ökade arbetsinsats som därvid krävs av hustrun. Värdet av arbetsinsatsen finge också anses vara större om bostaden var omodern eller svårskött, etc. Något mer tänkbart skulle möjligen vara att lägga inte den verkliga arbetsinsatsen utan hustruns kapacitet till grund för värdering och beskattning. Detta skulle emellertid helt strida mot principerna för skattelagstiftningen i övrigt; ingen beskattas för en på grund av underlåten arbetsinsats utebliven inkomst. En schablonmässig värdering av just hemmahustruns arbetskapacitet skulle inte heller vara förenlig med de variationer i denna kapacitet som betingas av ålder, sjukdom och personliga förutsättningar i övrigt. Om sålunda en direkt beskattning av hustruns arbete i hemmet är en helt omöjlig tanke, kan åter vara värt att överväga om en i viss mån likartad effekt kunde nås genom att i dessa fall ge mannen blott enkelt grundavdrag och om en dylik åtgärd skulle te sig rimlig eller möjlig. I någon mån har denna fråga redan förut behandlats, nämligen i anslutning till den principiella diskussionen av sambeskattningen. Här torde följande få tilläggas. Mot att schablonmässigt beakta värdet av hemmavarande hustrus arbetsinsats sålunda att mannen vägras det dubbla grundavdraget möter invändningar av delvis samma art som vid en direkt beskattning av värdet av denna insats. Tanken bygger med nödvändighet på förutsättningen att mannen inte i något fall får mer än enkelt grundavdrag. Häri ligger att skatteskärpning inträder även när hustrun av hälsa eller ålder inte kan ta förvärvsarbete liksom då hon — vare sig detta beror på bristande kvalifikationer eller ej — överhuvud inte kan få sådant arbete. Men det betyder också att mannens skatt höjes även när hustrun av sjukdom eller ålder inte kan uträtta något egentligt arbete ens i hemmet. Synpunkter av denna art skulle föranleda att en förändring av detta slag i många fall skulle te sig orättvis och anses inte i rimlig mån beakta skatteförmågan. Av vad tidigare anförts framgår också att familjer i mindre inkomstlägen, där hustrun är hemma och kan sköta hemmet, får knappast acceptabla skattehöjningar. Slutligen bör påpekas att skattehöjningen skulle i särskild mån drabba barnfamiljerna, enär i dessa familjer det är långt vanligare att hustrun är hemma och sköter barnen.

299 Visserligen skulle de ökade skatteintäkterna just användas till höjda barnbidrag, men höjningen skulle inte kunna göras så stor att fåbarnsfamiljer med hemmavarande hustru fick kompensation medan å andra sidan barnfamiljer med förvärvsarbetande hustru skulle få påtagliga förbättringar. Häri kan väl sägas ligga en stimulans till förvärvsarbete. Men den åstadkommes genom ett högt skattetryck för bl. a. stora grupper av barnfamiljer. Med hänsyn till nu nämnda omständigheter har utredningen funnit det å ena sidan inte möjligt att genomgående för alla familjer med hemmavarande hustru bortta det nuvarande dubbla grundavdraget men å andra sidan undersökt konsekvenserna av ett mer begränsat ingrepp i syfte att i vissa fall få till stånd en beskattning, på indirekt väg, av hemmahustruns arbetsinsats och samtidigt ernå en effekt som skulle kunna vara av arbetsmarknadspolitisk innebörd. Tankegången är följande. Förvärvsarbetande makar får som nu vardera enkelt grundavdrag, men någon överflyttning till den andra maken skulle ej medges när den enas inkomst är otillräcklig för utnyttjande till fullo av dennes avdrag. När hustrun är hemmavarande, skulle som allmän regel gälla, att blott enkelt grundavdrag skulle tillgodoräknas mannen. Härifrån skulle vissa undantag gälla. Om barn fanns i familjen skulle dubbelt grundavdrag medges. Så skulle i princip också vara fallet, när med hänsyn till hustruns ålder, hälsa och liknande omständigheter någon arbetsmarknadspolitisk effekt ej kunde förväntas eller det eljest skulle framstå som oskäligt med en skattehöjning. Härutinnan har svårigheter mött att uppställa med nödvändighet enkla och praktikabla regler. Utredningen har i sin undersökning nödgats stanna för en ren åldersgräns som det enda tänkbara. Om hustrun uppnått 50 år, skulle det dubbla grundavdraget medges. Verkställd undersökning visar, att år 1961 fanns totalt 1 735 000 gifta kvinnor. Härav hade 937 000 hemmavarande barn och skulle redan av denna anledning ej beröras av förändringen. Återstående 798 000 har fördelats med hänsyn till såväl ålder som förekomst av förvärvsinkomst. Därvid har befunnits att 146 000 gifta kvinnor under 50 år och utan barn helt saknade förvärvsinkomst medan 23 000 kvinnor av ifrågavarande kategori hade förvärvsinkomst under 3 000 kr. Om man minskar dessa antal med antalet äktenskap, i vilka hustrun i inte ringa grad deltagit i mannens jordbruk eller rörelse, kvarstår 123 000 resp. 21 000 familjer som skulle helt eller delvis förlora ett grundavdrag och få skattehöjning. Det har förmodats att, med hänsyn till den gifta kvinnans ökande benägenhet att ta förvärvsarbete, antalet av förändringen negativt berörda familjer år 1970 skulle vara omkring 100 000. Statens merinkomst år 1970, beräknad på grundval i övrigt av utredningens reformförslag, kan kalkyleras till ca 50 miljoner kr. Detta belopp skulle möjliggöra en höjning av barnbidraget med ca 25 kr. Åtskilliga invändningar, som möter den sålunda ifrågasatta omläggningen,

300 framgår redan av vad förut anförts. Den väsentligaste invändningen torde rikta sig mot den ifrågasatta åldersgränsen. Den skulle innefatta en legal presumtion för att varje kvinna under 50 år har förmåga att arbeta och möjlighet att få förvärvsarbete medan motsatsen skulle gälla för varje kvinna över 50 år. Skattehöjningen skulle vidare träffa familjer med hemmavarande hustru i de mindre inkomstlägen, där en höjning måste te sig oskälig. Anordningen skulle tillika innebära att ett barnavdrag av det enkla grundavdragets storlek i realiteten inbyggdes i systemet, nämligen för familjer med hemmafru när det första barnet föds, och skulle för den h u s t r u n närmast utgöra ett skäl för att ej överväga förvärvsarbete. Något liknande skulle kunna sägas om varje förvärvsarbetande hustru, som får barn; dubbelt grundavdrag får familjen hennes förvärvsarbete förutan. Den arbetsmarknadspolitiska effekten skulle helt hänföra sig till hemmavarande hustrur utan barn och under 50 år eller just den kategori av kvinnor, som ändå torde välja förvärvsarbete om de så önskar och har möjlighet därtill. Av skäl som framgår av vad ovan anförts har utredningen funnit sig inte kunna framföra ett förslag av angiven innebörd. Till sist torde i detta sammanhang få nämnas att utredningen även undersökt möjligheterna att få en ytterligare differentiering av grundavdragen i förhållande till vad nu gäller. Här åsyftas tanken att i ökad omfattning utmäta skatten på familjeinkomsten i förhållande till det antal konsumtionsenheter som familjen omfattar. Då denna fråga i särskild mån sammanhänger med avvägningen av skatteskalorna behandlas den emellertid i det följande avsnittet.

Avvägningen av skatteskalorna Historik Systemet med olika skatteskalor för gifta och ensamstående infördes år 1952. Skalan för gifta byggde på tudelningsprincipen upp till en beskattningsbar inkomst av 10 000 kr., vilket innebar att skatten för beskattningsbara inkomster upp till denna gräns var dubbelt så stor som skatten för en ensamstående med hälften så stor beskattningsbar inkomst. Tidigare hade man haft endast en skatteskala. Avvägning mellan gifta och ogifta skedde genom ortsavdragen, därvid man hade ett system med fallande avdrag för ensamstående vid statsbeskattningen. 1952 års reform grundade sig på förslag av 1949 års skatteutredning. I fråga om det fallande ortsavdraget för ensamstående anförde utredningen, att — även om reduceringen av avdragen motiverats såsom en avvägningsåtgärd, varigenom man velat tillförsäkra familjeförsörjarna en viss förmånsställning vid beskattningen — denna särskilda konstruktion med bortfallande ortsavdrag lika väl kunde ses som en skärpning i de ensamståendes beskattning, en »ungkarlsskatt». Vid valet mellan att uttaga en sådan skatt

301 genom reducering av ortsavdragen eller genom en särskild skatteskala för ensamstående syntes enligt utredningen den senare metoden innebära en mera naturlig lösning än den förra. Därest en särskild »ungkarlsskatt» skulle bibehållas, föreslog utredningen, att den lades in i en skatteskala, som skulle begagnas för denna kategori skattskyldiga. Beträffande tudelningsprincipen påpekade utredningen att en sambeskattning enligt denna princip inte endast var en teknisk metod för att ordna äkta makars beskattning utan att denna tekniska metod samtidigt innebar, att skattebördan mellan äkta makar och ensamstående fixerades på ett visst sätt. Förslag framlades att godta tudelningsmetoden upp till en viss gräns nämligen intill en beskattningsbar inkomst av 10 000 kr. för makar. Som skäl mot en fullt genomförd tudelning anfördes att statsfinansiellt utrymme härför inte förelåg samt att skillnaden i skatt för en ogift och en gift person, särskilt i de högre inkomstlägena, skulle bli så stor, att det med skäl kunde ifrågasättas, om denna skillnad verkligen var motiverad av den ökade försörjningsbörda, som kunde vara förenad med ingående av giftermål. Utredningen uttalade, att man torde kunna finna att makarnas faktiska ekonomiska gemenskap i inkomstlägen över en viss nivå hade sådan betydelse, att de vid beskattningen inte kunde jämställas med två ogifta personer. Det påpekades vidare, att en konsekvent genomförd tudelning skulle medföra en relativ skärpning av den ensamståendes beskattning. Beträffande den avvägning, som låg ovanför tudelningsgränsen, påpekade utredningen, att något klart principuttalande inte kunde göras. Den mångfald av synpunkter, som kunde anläggas på skalornas slutliga utformning, gjorde att avgörandet till sist alltid måste bli en skälighetsavvägning. 1957 års sambeskattningsrevision fann en höjning av tudelningsgränsen vara önskvärd och diskuterade frågan om tudelningen borde genomföras fullt ut. Förutsättningar att då genomföra en reform på detta område syntes dock enligt revisionen knappast föreligga och förslag om ändring framlades ej. Genom beslut av 1961 års höstriksdag fastställdes nu gällande skatteskalor, varigenom tudelningsgränsen höjdes till en beskattningsbar inkomst av 16 000 kr., motsvarande en årsinkomst av 24 500 kr. Utredningen Olikartade krav ställs på inkomstbeskattningens utformning allt efter de effekter som eftersträvas eller de önskemål som i skilda sammanhang skjuts i förgrunden, Dessa krav är mången gång oförenliga, och det är därför helt naturligt att det gällande skattesystemet, och väl alla i realiteten tänkbara alternativ till detta, i mycket bygger på kompromisser mellan olika hänsynstaganden. 1 det föregående har sambeskattningen, mot bakgrunden av den mycket starka kritik som — om än från begränsade grupper av skattskyldiga men å andra sidan inte utan visst fog — framförts mot densamma, av utredningen

302 gjorts till föremål för en ingående granskning. Detta har skett under jämförelse med den från dessa håll krävda fullständiga särbeskattningen, men även mindre långtgående ingrepp i ett system, som bygger på sambeskattning, har undersökts. Parallellt med önskemål om övergång till särbeskattning ifrågasätts från andra håll något som utifrån den skattemässiga sammanbindningen av mak a r närmast måste betecknas som särbeskattningens konträra motsats, nämligen ett vida mer långtgående tillgodoseende av skatteförmågeprincipen än som inrymmes i gällande system. Här åsyftas det s. k. mångdelningssystemet, innebärande en sammanläggning av makarnas inkomster och en skatteberäkning som sker utifrån antalet konsumtionsenheter i familjen. Omedelbart må tilläggas att, såsom i det följande skall närmare beröras, ett mångdelningssystem kan i viss mån anpassas efter sådant som om h u s t r u n har förvärvsarbete eller ej och utformas i allt fall i viss omfattning så att arbetsmarknadspolitiska synpunkter tillgodoses. Först må emellertid framhållas, att det nu gällande systemet väl står på sambeskattningens grund men också att en rad åtgärder ingår däri som åsyftar att undanröja eller mildra de i vissa avseenden oförmånliga verkningarna härav. En av dessa åtgärder är skatteskalornas konstruktion med en tudelning genomförd så långt detta ansetts möjligt med hänsyn till å ena sidan kostnadsaspekter och å andra sidan den rimliga graden av skattedifferentiering mellan familjer och ensamstående. Grunden för tudelningen ä r önskemålet att i möjlig mån förhindra den förut omnämnda negativa sambeskattningseffekten. För utredningen framstår detta som en alltjämt väsentlig målsättning och i ett läge, där övergång till särbeskattning av förut redovisade skäl inte kan förordas, måste enligt utredningen tudelningsprincipen vidhållas och om möjligt utbyggas. Utredningen återkommer härtill i det följande men vill först redovisa vissa synpunkter i avseende å den mera långtgående mångdelningen. Denna förutsätter i och för sig endast ett grundavdrag och en skala. Avdraget och skiktgränserna i den progressiva skalan skall emellertid räknas upp med en koefficient, vars storlek görs beroende av antalet konsumtionsenheter i familjen. För ensamstående skall koefficienten vara 1. Detta innebär, att han får ett grundavdrag och att skatten beräknas direkt efter skalan. För barnlösa makar skulle koefficienten genomgående kunna sättas till 2. Detta innebär en fördubbling av grundavdraget och att skiktgränserna i skalan skjutes motsvarande uppåt (ett skikt, som enligt grundskalan slutar vid 10 000 kr., skjutes upp till 20 000 kr., e t c ) . Skatten på makarnas sammanlagda inkomst skulle m. a. o. beräknas som om denna inkomst halverats, varefter för vardera hälften uttages en skatt såsom för ensamstående. Detta skulle innebära i alla lägen en effekt motsvarande den som uppnåddes vid fullt genomförd tudelning enligt traditionellt mönster. Det skulle emellertid också kunna övervägas att låta koefficienten 2 för makar vara förbehållen

303 gifta par, där både man och hustru har förvärvsinkomst (av viss minsta storleksordning). På så sätt skulle hustrun stimuleras till förvärvsarbete. I barnfamiljer skulle koefficienten ytterligare uppräknas under hänsynstagande till antalet barn. En uppräkning med 0,5, ev. 0,33 har ifrågasatts. Även härutinnan vore möjligt med en differentiering på så sätt att högre barnkoefficent beräknades i familjer, där båda makarna var förvärvsarbetande, i syfte att därigenom stimulera eller premiera hustruns arbete utom hemmet. Om koefficienten 2 valdes för alla familjer, alltså även de där hustrun är hemmavarande, skulle genom en kombination med förvärvsavdrag en stimulans till förvärvsarbete kunna uppnås. Inom utredningen har verkställts ett antal beräkningar utifrån på olika sätt valda förutsättningar av hur ett system av denna innebörd skulle utfalla. Det torde föra för långt att här i detalj återge desamma. De innebär genomgående att omfattande skattesänkningar skulle uppnås för barnfamiljer i något högre inkomstlägen och ju högre familjens inkomstläge är, desto kraftigare skulle skattelättnaden bli. Så skulle bli fallet redan vid ett barn. Har familjen fler barn, skulle de ytterligare skattelättnaderna bli uppseendeväckande stora. Mångdelningssystemet för m. a. o. för långt i fråga om skattedifferentiering och det skulle bjärt kontrastera mot den nuvarande ordningen med lika stora barnbidrag i alla inkomstlägen — barnbidraget skulle ju så att säga utbytas mot barnkoefficienten vars faktiska innebörd är helt beroende av familjens inkomstläge. En anordning med en på något sätt avtrappad barnkoefficient för högre inkomstlägen skulle knappast kunna tänkas. Givetvis finns även andra invändningar. En är svårigheten att — om koefficienten 2 förbehålles familjer med förvärvsarbetande hustru — ange den omfattning av sådant arbete som berättigar till den högre koefficienten. Likartade problem möter vid fall av faktisk sambeskattning. En annan fråga är hur man skall förfara, då barnen har inkomst av feriearbete el. likn. Rätteligen skulle barnets inkomst inräknas i familjeinkomsten, något som å andra sidan kunde medföra en relativt sett stark skattebelastning på denna inkomst. Oaktat mångdelningssystemet, som är i alldeles särskild mån lämpat om man vill skattemässigt premiera flerbarnsfamiljerna, hår uppenbara företräden, när det gäller att tillgodose skatteförmågeprincipen, har utredningen av skäl som anförts ej kunnat förorda dess införande. För att härefter återgå till tudelningsprincipen har utredningen redan uttalat, att densamma vid i övrigt av utredningen gjorda ställningstaganden måste bibehållas och bör utbyggas. Vissa skäl fimis givetvis för en fullständig tudelning, nämligen önskemålet att helt avlägsna negativa sambeskattningseffekter. Detta skulle emellertid innebära en större differentiering av

304 Tab. 48, utvisande

statlig inkomstskatt för gifta och ensamstående skatteuttaget för de båda kategorierna

samt skillnaden

i

Statlig inkomstskatt i kronor enligt Årsinkomst

gällande skatteskalor

föreslagna skatteskalor

Gifta

Ensamstående

Skillnad

Gifta

10 000 20 000 30 000 40 000

393 1 200 3 325 6 498

592 2 541 5 537 8 987

199 1 341 2 212 2 489

267 1 074 2 093 4 080

60 000 100 000 200 000 300 000

13 882 31 041 79 982 134 257

16 796 34 200 83 359 137 634

2 914 3 159 3 377 3 377

9 732 24 144 66 877 115 307

|

Ensamstående Skillnad

skatteskalor med full tudelning Gifta

Ensamstående

Skillnad

529 1 938 4 695 7 953

262 864 2 602 3 873

267 1 074 2 093 4 080

529 1 938 4 772 8 113

262 864 2 679 4 033

15 301 31 760 78 782 130 874

5 569 7 616 11 905 15 567

9 852 24 088 65 266 113 418

15 628 5 776 32 421 8 333 82 222 16 956 136 484 23 066

Anm. Uträkningarna har utförts för anställda med tillämpning av nuvarande regler för socialförsäkringarnas finansiering samt under förutsättning av en kommunal utdebitering på 16,50 kr per skattekrona. Beträffande gifta förutsattes att mannen är ensam inkomsttagare. Uträkningarna enligt gällande skatteskalor har utförts med tillämpning av gällande ortsavdrag medan vid uträkningarna enligt föreslagna skatteskalor och skatteskalor med full tudelning de föreslagna grundavdragen beaktats. Skatteskalorna med full tudelning har konstruerats så att de beräknats avkasta ungefär samma belopp som de föreslagna skatteskalorna.

skattetrycket mellan ensamstående och gifta än som ur andra synpunkter kan anses önskvärd. Utredningen har stannat för att föreslå en tudelning upp till en beskattningsbar inkomst för gifta av 40 000 kr., motsvarande en årsinkomst av ungefär 55 000 kr. I tabell 48 redovisas differentieringen mellan gift och ogift i avseende å den statliga inkomstskatten vid sålunda uppbyggda skalor varjämte anges differentieringen enligt nu gällande regler och enligt skalor som bygger på fullständig tudelning. Utredningens förslag medför att endast en eller några få promille av samtliga äktenskap, och detta i mycket höga inkomstlägen, skulle drabbas av en negativ sambeskattningseffekt.

Avvägningen inom kategorin gifta med hänsyn till om hustrun har förvärvsarbete eller ej (förvärvsavdrag) Gällande

bestämmelser

Förvärvsavdrag medges efter enahanda grunder vid den statliga och den kommunala beskattningen. Bestämmelserna beträffande sammanlevande makar innebär följande. Om hustrun haft inkomst av rörelse, vari hon varit verksam i ej blott ringa omfattning, eller av eget arbete är hon berättigad till avdrag med 300 kr. Har hon haft hemmavarande barn under 16 år, medges därutöver

305 avdrag med 20 procent av ifrågavarande inkomst. Det sammanlagda avdraget är dock maximerat till 2 000 kr. Avdrag med 300 kr. medges vidare hustru, som haft inkomst av jordbruksfastighet, under förutsättning att hon utfört arbete i förvärvskällan till minst 300 kronors värde. Om mannen haft inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse och h u s t r u n utfört arbete i förvärvskällan till ett värde av minst 300 kr., må mannen åtnjuta avdrag med nämnda belopp. För att avdragsrätt skall föreligga erfordras, att den skattskyldige varit bosatt här i riket under större delen av beskattningsåret. Vidare får avdrag åtnjutas endast om och i den mån den inkomst, som berättigar till avdraget, räcker till. Förvärvsavdraget k a n således inte ge avdragsgillt underskott. Det sammanlagda avdraget för sammanlevande makar får inte överstiga 300 kr. eller, om förhöjning av avdraget med 20 procent av inkomsten ifrågakommer, 2 000 kr. Historik Förvärvsavdrag infördes vid den statliga beskattningen genom beslut av 1919 års riksdag. Avdraget, som var maximerat till 400 kr., var konstruerat som ett rent omkostnadsavdrag och avsåg kostnader för nödigt biträde i hemmet; för rätt till avdrag krävdes alltså faktiska utgifter. Som skäl för införandet av detta avdrag anfördes att skatteförmågan hos äkta makar delvis var beroende på vem av makarna, som förvärvade inkomsten. I de fall då hustrun hade förvärvsverksamhet blev hon ofta förhindrad att ägna sig åt hemmets skötsel och makarna måste då i regel använda sig av avlönat biträde för utförande av de sysslor, som eljest skolat utföras av hustrun. Denna utgift fick enligt departementschefen anses som en kostnad för förvärvande av hustruns arbetsinkomst. Redan påföljande år delades avdraget upp sålunda, att 200 kr. av hustruns arbetsinkomst alltid blev skattefria, vare sig hon haft biträde i hemmet eller ej, samt att därjämte kostnad för biträde, där sådant anlitats, fick avdragas med högst 200 kr. Som skäl för ändringen åberopades bl. a. att det tidigare avdraget blev utan betydelse för de mindre bemedlade, som ej hade råd till utgifter för biträde. Samma år infördes motsvarande bestämmelser vid den kommunala beskattningen. Genom 1928 års lagstiftning slopades det särskilda omkostnadsavdraget å 200 kr. vid såväl stats- som kommunalbeskattningen. Det skattefria beloppet 200 kr. bibehölls i form av ett schablonavdrag, som medgavs om hustrun haft inkomst av rörelse eller eget arbete. Sedan förvärvsavdraget vid statsbeskattningen helt avskaffats år 1938, återinfördes det genom beslut av 1947 års riksdag. Avdraget sattes i relation till hustruns inkomst av rörelse eller eget arbete och bestämdes till 50 procent av denna inkomst, dock högst 1 000 kr. Departementschefen anförde

306 som motiv, att förvärvsarbetet måste förutsättas åsamka den gifta kvinnan och hennes familj åtskilliga merkostnader och att samhället behövde utnyttja den kvinnliga arbetskraften på arbetsmarknaden. Om hustrun arbetade i hemmet, tillfördes familjen en naturainkomst, som inte beskattades, varför man av rena jämlikhetsskäl måste eftersträva, att beskattningen inte träffade större del av den genom förvärvsarbetet erhållna inkomsten än vad som kunde anses utgöra en verklig nettoinkomst. Vidare anfördes att behovet av en ökad avdragsrätt blivit större genom en föreslagen ändrad avvägning mellan ortsavdrag för ensamstående och äkta makar. Samma år höjdes schablonavdraget vid kommunalbeskattningen till 300 kr. 1949 års skatteuiredning föreslog en reducering av det statliga avdraget till 300 kr. Som motiv anfördes bl. a., att det gällande avdraget genom sin schablonmässiga karaktär i många fall illa stämde med verkligheten och kunde ge en större fördel än som rätteligen syntes befogad. I proposition till 1952 års riksdag föreslogs emellertid, att förvärvsavdraget vid statsbeskattningen skulle utvidgas utöver vad utredningen föreslagit på så sätt, att vid barnförekomst avdrag vid statstaxeringen skulle få göras utöver de 300 kronorna med tio procent av inkomsten, sammanlagt dock högst med 1 000 kr., samt att avdraget på 300 kr. skulle medgivas även vid faktisk sambeskattning. Beträffande det högre förvärvsavdraget för gifta kvinnor med barn anförde departementschefen bl. a., att även om barnförsörjningskostnader i princip inte beaktades vid beskattningen, det dock var tydligt att det kunde finnas ett behov av att differentiera förvärvsavdraget med hänsyn till förekomsten av barn. I realiteten torde det vara just för mödrar med hemmavarande barn som någon verklig kostnadsökning uppkom genom förvärvsarbetet. Det var enligt departementschefen inte fråga om barnförsörjningskostnader i egentlig mening utan närmast om särskilda kostnader för intäkternas förvärvande och en förhöjning av förvärvsavdraget för dessa kvinnor fick därför endast till uppgift att åstadkomma en viss jämvikt i skattebördan mellan dem och andra förvärvsarbetande hustrur, som inte hade dylika särskilda kostnader. Riksdagen beslöt i enlighet med förslaget. Den nuvarande utformningen av förvärvsavdragen föreslogs av sambeskattningsrevisionen, som år 1959 avgav ett betänkande rörande familjebeskattningen. Revisionen ansåg, att avdraget väsentligen borde betraktas som ett kostnadsavdrag, avsett att utjämna skillnaden i utgifter för den familj, där hustrun hade förvärvsarbete, och den familj, där hon arbetade i hemmet. I och med att avdraget gav en skälig kompensation för dylik kostnadsökning, kunde det även fungera som en stimulans till ökad arbetsinsats från den gifta kvinnans sida. Att därutöver sikta till att ge avdraget en självständig funktion som stimulerande faktor på arbetsmarknaden fann emellertid revisionen inte tillrådligt. Slutligen kunde enligt revisionen förvärvsavdraget

307 tillika sägas h a funktionen att mildra sambeskattningens verkningar vid arbetsinkomst. Det påpekades dock att en sådan funktion inte var erforderlig i den mån tudelningen var genomförd. Enligt revisionen kunde det ifrågasättas, om beträffande gifta kvinnor utan minderårigt barn kostnaderna var av sådan betydelse, att ett förvärvsavdrag kunde anses ofrånkomligt. Revisionen fann emellertid att förutsättningar inte förelåg för att slopa det gällande avdraget å 300 kr. I proposition till i960 års riksdag uttalade departementschefen, att skälen för de generella avdragen om 300 kr., bortsett från barnfamiljerna, förlorat det mesta av sin bärkraft. Åtskilligt skulle därför kunna tala för att slopa nämnda avdrag i vad angick familjer utan minderåriga barn. Departementschefen ansåg emellertid, att en sådan åtgärd borde få anstå till en tidpunkt, då den kunde genomföras utan att medföra skattehöjningar för de därav berörda. Frågan om förvärvsavdragens utformning har under senare år behandlats i åtskilliga motioner till riksdagen. Bl. a. har yrkats att de fasta avdragen och kvotavdragen måtte höjas, att rätt till relativt högre avdrag skulle föreligga vid lägre inkomster, att avdrag utöver schablonavdragets maximibelopp skulle kunna medges för styrkta högre kostnader för barns omhändertagande samt att vid barnförekomst en utvidgad avdragsrätt skulle införas vid faktisk sambeskattning och då gift kvinna haft inkomst av jordbruksfastighet. Utredningen Förvärvsavdraget är en integrerande del av inkomstskattesystemet i dess gällande uppbyggnad. I ett mångdelningssystem hör det logiskt ej hemma, knappast heller i ett renodlat särbeskattningssystem — i varje fall inte med en exklusiv anknytning till hustrun. Av utredningens förslag om bibehållen sambeskattning följer att rätt till förvärvsavdrag i vissa lägen alltjämt bör föreligga. Förvärvsavdragets uppgift är att tillföra hustrun ett avdrag i anledning av den särskilda kostnad för familjen, som kan uppkomma på grund av hennes förvärvsarbete. Om det nuvarande avdraget uppräknas, följer härav en viss skatteomfördelning till förmån för familjer med förvärvsarbetande hustru. Avdraget kan också i praktiken komina att framstå som en åtgärd på beskattningsplanet, som ökar den reella valfriheten för den gifta kvinnan mellan arbete i och utom hemmet. Vid sina överväganden rörande förvärvsavdragen har utredningen till en början behandlat frågan om skäl föreligger att medge dylikt avdrag, när skattskyldig saknar barn. Som nyss framhölls är skälet för att medge förvärvsavdrag önskemålet att ge kompensation för ökade kostnader, som kan uppstå till följd av hustrus förvärvsarbete. Genom avdraget bör åstadkommas en viss horisontell

308 utjämning mellan familjer med hemmavarande hustrur och sådana, där hustrurna har förvärvsarbete. Enligt utredningens förmenande skall hänsyn härvid inte tas till samtliga kostnadsökningar som i och för sig skulle kunna beräknas. Därest en hustru på grund av sitt arbete anser sig böra hålla högre standard i avseende å kläder eller om hon åsamkas en kostnadsfördyring genom att hon nödgas inta sin lunch utom hemmet, är detta omständigheter, som uppenbarligen inte kan beaktas i detta sammanhang. Om så skedde skulle, tvärtemot vad gäller, alla inkomsttagare — gifta som ogifta — rimligen ha en motsvarande avdragsrätt. De kostnadsökningar, som skall kompenseras genom avdraget, måste vara av annat slag. Till en början bör gälla att utgifterna skall hänföra sig till sådana sysslor, som en hustru utan förvärvsarbete regelmässigt kan antas utföra i hemmet. Men det kan göras gällande att ej heller detta är krav nog; en ogift får j u intet avdrag för sina motsvarande utgifter. Det måste utifrån ett strikt principresonemang krävas att utgifterna är av en mer speciell natur såsom gäller beträffande vårdkostnader för barn. Om man likväl skulle vara benägen att beakta en merkostnad i hemmet i vidsträcktare mening, kan konstateras att situationen i dagens samhälle får anses vara sådan, att en presumtion för egentliga kostnadsökningar i detta hänseende knappast kan uppställas om barn saknas i familjen. Utvecklingen torde ha fört fram till att en hustru genom sitt förvärvsarbete merendels inte på grund därav behöver åsamka familjen ökade kostnader av beskaffenhet att här kunna beaktas. Även om någon fördyring skulle uppstå, kan denna svårligen sägas vara sådan, att samhället via beskattningsreglerna bör ge någon generell kompensation härför. Utredningen anser förty att, sett utifrån kostnadssynpunkter, tillräckliga skäl inte kan anses föreligga att medge förvärvsavdrag, när barn saknas. Den omständigheten att hustruns sammanlagda arbetsbörda kan bli mer omfattande kan i och för sig inte inverka på frågans bedömande. Utredningen har då övervägt, huruvida arbetsmarknadspolitiska synpunkter kan med sådan styrka åberopas att skäl för att medge barnlösa gifta kvinnor förvärvsavdrag likväl kan anses föreligga. När en skattskyldig kommit upp i sådana inkomstlägen att progressionen verkar, minskar nettobehållningen av varje ytterligare arbetsinsats. Oberoende av vilka allmänna slutsatser man anser sig kunna dra av progressionens inverkan på arbetsviljan, föreligger speciella förhållanden beträffande en hemmahustru, som överväger att skaffa sig en inkomst. Om mannen skaffar sig extraarbete, kan han visserligen känna sig missnöjd med den marginalskatt som drabbar ersättningen för arbetet, men h a n befinner sig inte i sämre läge än andra män med motsvarande inkomster. För hustrun gäller att hennes grundavdrag är så att säga redan konsumerat inom familjen. Det tillföres nu henne, men mannens skatt ökar i anledning härav. Sambeskattningen medför vidare att hustruns inkomst kan få en relativt kraftig skattebelastning. Benägenheten att ta arbete kan då också minska.

309 Å andra sidan har den barnlösa h u s t r u n i realiteten en helt annan valfrihet än h u s t r u n i barnfamiljer i avseende å sin sysselsättning. Hon kan merendels betydligt lättare lösgöra sig från hemmet för förvärvsarbete. Då det avgörande för om en barnlös hustru väljer förvärvsarbete torde vara tillfredsställelsen med sådant arbete eller det därmed förknippade inkomstförvärvet, måste antagas att ett förvärvsavdrags arbetsmarknadspolitiska effekt i fall som dessa skulle vara ringa, såvida avdraget inte gjordes mycket stort. Det nuvarande avdraget å 300 kr. torde i detta hänseende vara utan egentlig betydelse. Tillräckliga skäl att väsentligt öka detsamma har utredningen inte ansett föreligga. Fasthellre har det framstått som angeläget att utnyttja det tillgängliga utrymmet för en så kraftig ökning som möjligt av förvärvsavdraget för hustru i familj med barn. Mot denna bakgrund har utredningen funnit sig böra förorda att det nuvarande avdraget å 300 kr. i barnlösa familjer slopas. Utredningen övergår härefter att behandla frågan om förvärvsavdrag för barnfamiljer och börjar därvid med det fall, att gift kvinna har inkomst av eget arbete; avdrag vid faktisk sambeskattning behandlas senare. Enligt gällande bestämmelse tas inte hänsyn till den faktiska storleken i det enskilda fallet av kostnadsfördyringar till följd av hustruns förvärvsarbete. Principiellt kan starka skäl anföras för att göra avdraget beroende av de verkliga kostnaderna. Det torde förhålla sig så, att det nuvarande avdraget tillgodoföres i åtskilliga fall, där inga eller endast obetydliga kostnadsökningar faktiskt uppstår, under det att i andra fall avdraget inte utgör tillräcklig kompensation härför. Det skattebortfall, som uppkommer genom oberättigade avdrag, skulle då kunna användas till en förhöjning av avdragets maximibelopp, varigenom större rättvisa skulle uppnås. En prövning av vilka kostnader, som är i det enskilda fallet hänförliga till barnen, torde emellertid medföra avsevärda svårigheter. Även om hustrun styrker, att hon betalat visst belopp till en främmande arbetskraft i hemmet, nödgas man pröva hur stor del av detta belopp, som avser avdragsgilla kostnader. Avdragsgill är j u bara den del av den utgivna ersättningen, som omedelbart sammanhänger med barnets vård och tillsyn, inte vad som svarar mot annat arbete i hemmet. Måhända finns också anledning anta att konstlade löner till nära anhöriga el. likn. skulle utbetalas eller påstås vara utbetalda. En tänkbar utväg skulle vara att ha schablonavdrag i botten samt därutöver ett avdrag för verkliga kostnader. Härigenom skulle antalet fall, som fordrar en närmare prövning, måhända nedbringas, men svårigheter skulle kvarstå, irritationer vid taxeringskontrollen uppkomma och förenklingssträvandena eftersättas. Efter ingående diskussioner har utredningen ansett, att avdraget alltjämt bör bibehålla sin schablonartade karaktär. I detta sammanhang må omnämnas att inom Tjänstemännens centralorganisation våren 1963 utförts en stickprovsundersökning i avsikt att belysa förhållandena för barnfamiljer, där båda makarna har förvärvsarbete. Un-

310 dersökningen omfattade omkring 900 familjer med barn under 11 år, där modern var medlem av någon TCO-organisation. Det handlade således huvudsakligen om kvinnor med kontors-, apoteks-, laboratorie- eller sjukvårdsarbete och om små-, folk- eller förskollärarinnor. Undersökningen avsåg bl. a. familjernas utgifter för hemhjälp och barnstugevård (daghem, familjedaghem, fritidshem, lekskola e t c ) . I detta hänseende framkom bl. a. följande. Familjer, där hustrun arbetade minst 30 timmar i veckan, betalade i genomsnitt per år a) om familjen hade hemhjälp minst 100 tim./mån. för hemhjälp 4 656 kr. för barnstugevård 36 kr. Summa 4 692 kr.; och b) om familjen hade hemhjälp mindre än 100 tim./mån. för hemhjälp 528 kr. för barnstugevård 972 kr. Summa 1 500 kr. Av familjerna tillhörde något mer än hälften grupp b), dvs. flertalet ordnade barntillsynen genom att anlita barnstugeverksamheten. Omfattningen av betald hemhjälp syntes främst bestämmas av inkomsten och växte proportionellt mot såväl familjens som hustruns inkomst. Däremot föreföll familjens storlek vara av mindre betydelse därvidlag. Den genomsnittliga utgiften per år för hemhjälp och barnstugevård var i familjer med ett barn 2 664 kr., i familjer med två barn 3 312 kr. samt i familjer med tre eller flera barn 2 820 kr. Uppgifterna avser familjer där hustrun arbetade minst 30 timmar i veckan. Även bosättningen påverkade den omfattning i vilken betald hemhjälp anlitades. Ju större orter familjerna bodde på, desto färre timmar anlitades sådan hjälp. Detta kunde antagas sammanhänga med att hjälp svårare erhölls i städerna än på landsbygden och att det i städerna fanns bättre tillgång på barnstugor, vilka för familjerna blev billigare att anlita än hemhjälp. Det markerade sambandet mellan hustruns inkomst och utgifterna för barntillsynen belystes av följande uppställning. Genomsnittlig utgift per år, kr Hemhjälp Barnstugor S: a

A. Hustrun arbetar minst 30 tim./vecka och h a r årsinkomst 12 000—18 000 kr. B. Hustrun arbetar minst 30 tim./vecka och har årsinkomst 18 000—24 000 kr. C. Hustrun arbetar minst 30 tim./vecka och har årsinkomst 24 000 kr. eller högre

1 956

2 652

3 312

3 660

4 056

4 236

311 1 genomsnitt användes sålunda ungefär 20 procent av hustruns bruttoinkomst till betalning av hemhjälp och barnstugevård. Denna andel var i stort sett konstant i de olika inkomstklasserna. De individuella variationerna kring genomsnittet var emellertid stora. Beträffande utformningen av avdraget har utredningen diskuterat möjligheterna att göra detta beroende av barnantalet. En dylik konstruktion kan motiveras med att kostnaderna för barntillsyn utan tvekan kan bli större i en familj med många barn än i en enbarnsfamilj. Om ett eller två barn finns, räcker kanske tillfällig hjälp i den mån barndaghem o. likn. inte kan utnyttjas, men har familjen 3—4 barn erfordras måhända hembiträde eller barnsköterska. Tveksamhet föreligger emellertid om vid vilket barnantal skillnaderna kan antas uppstå och det är ovisst, om den schablon, som skulle behöva tillgripas, vore ägnad att medföra någon större rättvisa. Utredningen har förty inte ansett sig böra föreslå en differentiering med hänsyn till barnantalet. Vidare har utredningen behandlat spörsmålet om förhållandevis högre avdrag bör medges vid lägre inkomster. En motivering härför kan sökas i det förhållandet, att en kvinna med barn, som går ut i förvärvslivet, måhända omedelbart åsamkas vad som skulle kunna betecknas såsom initialkostnader. Å andra sidan kan ifrågasättas om det inte är först vid en mera omfattande arbetsinsats, som verkliga kostnader uppstår. Om man fäster avgörande vikt vid kostnadsfrågan, skulle principiella motiv kunna andragas för att överhuvud inte medge avdrag, förrän hustruns inkomster uppgår till så stora belopp, att man finner fråga vara om en mer omfattande arbetsinsats och på grund därav kan uppställa en kostnadspresumtion. När en sådan inkomstgräns uppnåtts, skulle å andra sidan ett högt initialavdrag kunna medges. En konstruktion av sist angivet slag möter dock invändningar, inte minst från psykologiska synpunkter. Vidare kan verkliga kostnadsökningar uppstå redan vid en lägre inkomst och vid deltidsanställningar. Utredningen har därför avvisat denna tanke. Beträffande konstruktionen av avdraget har utredningen med beaktande av förenklingssynpunkter och den fördel, som kan ligga i att smärre inkomster inte föranleder taxering, ansett, att ett förhållandevis högt minimiavdrag bör förordas samt att detta av bl. a. kostnadsskäl bör ligga inom ramen för ett av inkomstens storlek beroende kvotavdrag. Som lämpligt minimiavdrag vill utredningen föreslå 1 000 kr. Detta avdrag bör dock medges endast under förutsättning, att hustrus inkomst därtill förslår. I syfte att ett mera reellt beaktande skall kunna ske av de kostnadsökningar, som uppstår för mödrar med förvärvsarbete, har utredningen ansett sig böra föreslå en icke obetydlig höjning av avdragets maximibelopp. Vid överväganden rörande storleken av detsamma har å andra sidan hänsyn ansetts böra tas till att ett schablonavdrag med nödvändighet måste medges i

312 åtskilliga fall då något berättigat krav på avdrag icke kan anses föreligga. Utredningen har funnit en övre gräns på 4 000 kr. innefatta en skälig avvägning. Det högsta avdraget anser utredningen i princip böra utgå vid en mer normal årsinkomst av heltidsarbete. Det har därför ansetts lämpligt att maximalt avdrag medges vid en inkomst av 16 000 kr., vilket innebär att kvoten bör bestämmas till 25 procent. För närvarande medges avdrag utöver 300 kr., om kvinnan haft hemmavarande barn under 16 år. Frågan kan ställas, om skäl föreligger att differentiera avdraget efter barnens ålder. Ofta torde kostnader för tillsyn av barn före skolåldern vara högre än när fråga är om barn, som vistas i skolan större delen av moderns arbetsdag. En annan gräns, som eventuellt kan skönjas, är då barnet uppnår åldern 10—11 år. Måhända kan sägas att barnet därefter kan klara sig självt efter skolans slut. Även för barn över sistnämnda ålder kan emellertid merkostnader uppstå — kanske inte för omhändertagande i egentlig mening utan i stället för vård i vidsträcktare bemärkelse. Enär en differentiering i berörda hänseende skulle vara svår att göra och te sig egendomlig vid jämförelse mellan få- och flerbarnsfamiljer samt innebära en nackdel från taxeringssynpunkt och då en eventuell orättvisa automatiskt utjämnas genom åren i väl de flesta fall, har utredningen inte ansett sig böra föreslå någon sådan differentiering. Det har diskuterats, om förvärvsavdraget bör göras beroende av hur lång hustruns arbetsdrag är och om hon utför förvärvsarbetet i eller utom hemmet. Avdraget skulle med en differentiering kunna bli bättre anknutet till kostnadsaspekterna. Å andra sidan skulle vara svårt eller omöjligt att utforma rationella regler, varjämte gränsproblem och administrativa besvärligheter tillskapades. Utredningen har ansett nackdelarna väga tyngre än fördelarna. I fullständiga familjer medges endast hustrun förvärvsavdrag från inkomst av eget arbete. Frågan har ställts om avdraget inte borde på något sätt delas mellan makar som båda har förvärvsarbete. För en delning kan som motiv anföras att tillsynen av barn är eller borde vara en makarnas gemensamma angelägenhet. Vissa skäl kan alltså anföras för en sådan uppdelning. Två olika konstruktioner skulle då kunna tänkas. Den närmast till hands liggande skulle vara en regel av innebörd att förutsättningen för avdrag överhuvud var att båda makarna hade förvärvsinkomst och att ett för dem gemensamt förvärvsavdrag proportionerades mellan makarna i förhållande till deras inkomster. Detta skulle emellertid medföra att en mycket ringa arbetsinkomst hos den ena maken skulle ge den andre maken ett betydande avdrag, vilket vore uppenbart orimligt. Att stipulera ett visst minsta inkomstläge för vardera maken skulle ge tröskelproblem och stimulera felaktiga inkomstredovisningar. Den andra och mer adekvata utformningen av regelsystemet skulle vara att ge vardera maken ett självständigt förvärvs-

313 avdrag motsvarande hälften av vad som skulle kunna ifrågakomma för förvärvsarbetande hustru vid ett bibehållande av den i gällande lagstiftning tillämpade ordningen. Som förutsättning för avdragsrätt skulle givetvis även här gälla att båda makarna har arbetsinkomst. Egendomliga resultat skulle emellertid även i detta fall ernås. En obetydlig inkomst hos ena maken kan inte rimligen motivera att den andre maken får sitt fulla avdrag. Man fick då införa en bestämmelse om att den ena makens avdrag aldrig fick vara större än den andres. Men häremot måste invändas, att den omständigheten att t. ex. hustrun tjänar 500 kr. och genom förvärvsavdraget får denna inkomst skattefri, knappast gör det rimligt att på grund härav mannen automatiskt blir berättigad till ett eget avdrag å 500 kr. En inkomst å sistnämnda belopp skulle m. a. o. utlösa en avdragsrätt inom familjen å 1000 kr. Inkomstöverföringar eller felaktigt redovisade arbetsinkomster skulle uppenbarligen medföra relativt omfattande, icke avsedda skattelättnader. Av nu anförda skäl, vari ligger beaktande även av administrativa och kontrollmässiga synpunkter, ställer utredningen sig avvisande till tanken att frångå förvärvsavdragets nuvarande principiella konstruktion. På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen, att gift kvinna med inkomst av eget arbete må — under förutsättning att hon haft hemmavarande barn under 16 år och inkomsten därtill förslår — medges avdrag med 25 procent av nämnda inkomst upp till 16 000 kr., dock lägst med 1 000 kr. Maximalt avdrag blir således 4 000 kr., innebärande en fördubbling mot vad nu gäller. Om hustru haft inkomst av rörelse, vari hon varit verksam i ej blott ringa omfattning, medges för närvarande förvärvsavdrag efter samma grunder som vid inkomst av eget arbete. Avdrag, även kvotavdrag, utgår alltså oavsett om mannen arbetat i rörelsen eller ej, m. a. o. oberoende av om det är ett fall av faktisk sambeskattning eller ej. Om det åter är mannen, som innehar den rörelse vari hustrun varit verksam, utgår schablonavdrag med 300 kr. (som tillföres mannen) men inte kvotavdrag. Är fråga om jordbruk, är reglerna sådana att schablonavdraget, men inte kvotavdrag, utgår när hustrun arbetat i jordbruket och hennes arbetsinsats kan värderas till minst 300 kr.; vem av makarna som är ägare eller egentlig brukare av fastigheten är betydelselöst. — Dessa regler är ej invändningsfria, men utredningen har inte funnit en annorlunda principiell gestaltning av desamma vara att föredra. Såsom utredningen i det följande redovisar föreslås vid inkomst av jordbruk — oavsett vem av makarna som redovisar inkomsten — ett schablonavdrag, uppräknat i förhållande till det nuvarande, men intet kvotavdrag. Detsamma kan givetvis övervägas även när fråga är om rörelse. Å andra sidan är många kvinnliga rörelseidkare i en situation som är i förevarande sammanhang mer att jämföra med en kvinnlig anställd befattningshavares eller löntagares än med en hustrus verksamhet i familjejordbruk.

314 Tab. 49 med uppgifter om jordbrukarhustrurnas arbetsinsats i jordbruket Antal arbetstimmar Storleksgrupp (åkerareal i hektar)

5,1—10,0 10,1—20,0 20,1—30,0 30,1—50,0

Högst

Lägst

871 1018 794 598

467 552 540 324

Den schablonmässiga reglering, varom här blir fråga, torde enligt utredningens mening därför böra anknytas till gällande bestämmelser. Detta innebär, att hustru, som är rörelseidkare, får avdrag efter samma regler som gällt om hon varit anställd. Är hon däremot verksam i mannens rörelse, blir behandlingen densamma som om hon arbetat i ett av mannen drivet jordbruk. Utredningen övergår så att närmare behandla frågan om avdrag vid inkomst av jordbruk. För bedömningen av denna fråga har det ansetts vara av betydelse att få en mera allmän uppfattning av jordbrukarhustrurs arbetsinsats i jordbruket. Från jordbruksekonomiska undersökningen för år 1961 har vissa uppgifter inhämtats, ägnade att belysa omfattningen av jordbrukarhustrurnas arbetsinsats i jordbruket. Uppgifterna framgår av tabell 49. Undersökningen får anses utvisa, att jordbrukarhustruns arbetsinsats i många fall är av den storleksordning att, om särskilda kostnader för familjen därigenom kan antas uppstå, förvärvsavdrag bör medges. Beträffande kostnadsfrågan har ibland gjorts gällande, att jordbrukarhustruns arbete i stor utsträckning är förlagt till hemmet eller dess omedelbara närhet och att det bland annat av denna anledning inte uppstår några kostnadsökningar för tillsyn och vård av barnen. Frånsett att arbetsplatsens belägenhet inte är av betydelse för frågan, om avdrag skall medges från exempelvis inkomst av tjänst, torde man emellertid kunna anta att med jordbrukets ökade mekanisering och bortfallet av lejd arbetskraft, hustrun i många fall tvingas att utföra sitt arbete under förhållanden, som försvårar tillsynen och vården av barnen. Kostnader k a n därigenom uppstå och detta gäller kanske framförallt i den mån hustruns arbete i jordbruket koncentreras till vissa säsonger, exempelvis skördetiden. Av detta skäl har utredningen funnit det motiverat med ett fortsatt förvärvsavdrag. Att det nuvarande avdraget å 300 kr. i vissa fall är för lågt synes troligt. Å andra sidan kan inte samma generella kostnadspresumtion uppställas som när en gift kvinna tar anställning. Utredningen har diskuterat om avdraget, såsom när fråga är om hustrus inkomst av eget arbete, bör utformas som ett kvotavdrag.

315 I begreppet kvotavdrag ligger, att avdraget ställes i relation till ett värde av den ifrågavarande arbetsinsatsen. När det gäller en anställd, anknyter man avdraget till lönen. Fråga har uppstått, om man skall försöka värdera jordbrukarhustruns arbetsinsats med ledning av en normal lantarbetarlön. Mot en sådan metod kan emellertid anföras att en rörelseidkande hustrus förvärvsavdrag bestämmes av förvärvskällans avkastning och inte av den ersättning, hon skulle ha erhållit, om hon som anställd utfört liknande arbetsuppgifter. En annan tänkbar metod är att man beräknar värdet av hustrus arbete till viss del av nettointäkten av jordbruket. Mot en sådan beräkningsmetod kan emellertid invändas, att jordbrukets avkastning ofta inte står i relation till nedlagt arbete. Avkastningen kan vara låg under år av missväxt, då h u s t r u n måhända ägnat osedvanligt stor tid åt utearbete, eller till följd av inventarieutbyten och reparationer. Å andra sidan kan stora skogsuttag vissa år bidraga till särskilt hög avkastning. Vidare kan påpekas att om man uppskattar värdet av hustruns arbete till viss del av jordbrukets netto och sedan beräknar avdraget till viss kvot av denna del, man inför en schablon i schablonen, som många gånger inte är ägnad att ge något mer rättvisande resultat. Det sist anförda talar enligt utredningen för att låta avdraget förbli fast. Ett lämpligt belopp har ansetts vara det minsta avdrag, som enligt utredningens förslag medges hustru med inkomst av eget arbete, dvs. 1 000 kr. Mot detta belopp kan invändas att det synes lågt vid jämförelse med det högsta avdragsbeloppet, som kan medges i sistnämnda fall. Å andra sidan torde — även om det bör prövas om värdet av hustruns arbete verkligen uppgår till angivna belopp — skäl finnas till antagande, att denna prövning ofta inte kan bli i allo effektiv, varför ett högre avdragsbelopp skulle föranleda en ökning av vad som kan betecknas såsom oberättigade avdrag. Utredningen föreslår alltså, att vid jordbruksinkomst schablonavdrag med högst 1 000 kr. skall kunna medges. Är det mannen som redovisar jordbruksinkomsten tillföres denne avdraget, eljest hustrun. Kvotavdrag införes ej. I vad som förordats ligger även den ändringen — i syfte att åstadkomma ökad likställighet med rörelseidkare — att avdrag medges inom ramen för 1 000 kr. med det belopp, som svarar mot värdet av hustruns arbetsinsats, alltså i förekommande fall med lägre belopp än 1 000 kr. Det nuvarande avdraget å 300 kr. förutsätter som bekant att arbetsinsatsen varit värd minst det beloppet; avdrag har m. a. o. aldrig kunnat medgivas med lägre belopp än 300 kr. Vad utredningen föreslår är givetvis en för jordbrukarna mer tillfredsställande ordning, varigenom f. ö. ett besvärligt tröskelproblem undvikes. Utredningen vill i detta sammanhang påpeka, att den föreslagna uppräkningen av förvärvsavdraget när det gäller rörelse och jordbruk förutsätter uppmärksamhet från myndigheternas sida vid taxeringskontrollen. Enligt vad som upplysts torde det nuvarande avdraget å 300 kr. ofta medges utan

316 egentlig granskning. Så är inte förenligt med avdrag av föreslagen storleksordning. Sammanfattningsvis föreslår utredningen, att förvärvsavdrag medges enligt följande. Gemensam förutsättning i samtliga fall är att i familjen funnits hemmavarande barn under 16 år. Gift kvinna, som haft inkomst av rörelse, vari hon varit verksam i ej blott ringa omfattning, eller inkomst av eget arbete får avdrag med 25 procent av inkomsten upp till 16 000 kr. I den mån inkomsten därtill förslår medges dock alltid avdrag med 1 000 kr. Gift kvinna med inkomst av jordbruksfastighet är berättigad till avdrag för värdet av egen arbetsinsats i jordbruket intill belopp av 1 000 kr. Gift man med inkomst av rörelse eller jordbruk, vari hustrun utfört arbete, får avdrag med belopp motsvarande värdet av hustruns arbetsinsats intill belopp av 1 000 kr. Avvägningen inom kategorin gifta med hänsyn till om barn finns eller ej Gällande bestämmelser Äkta makar med barn erhåller f. n. samma ortsavdrag och hänföres till samma skatteskala som makar utan barn. Någon hänsyn till barnförsörjningskostnaderna tages — utöver vad som kan anses ligga i det nyss behandlade förvärvsavdraget — sålunda normalt inte vid bestämmande av inkomstskattens storlek. Emellertid är uppenbart att barnfamiljernas skattebelastning inte kan bedömas utan att hänsyn tages till framför allt de allmänna barnbidragen. Dessa har såväl historiskt som i debatten kring hithörande frågor knutits samman med beskattningen och har i åtskilliga sammanhang betraktas som en integrerande del av beskattningssystemet i vidsträckt bemärkelse. Det kan därför anses motiverat att — som i det följande kommer att ske — betrakta jämväl barnbidragen som ett medel för differentiering av skattebördan mellan familjer med och utan barn. 1 fråga om rätt till allmänna barnbidrag gäller f. n. i huvudsak följande. För barn, som är svensk medborgare och bosatt i riket, skall av allmänna medel som bidrag till barnets uppehälle och uppfostran utgå sådant bidrag med 550 kr. om året. Bidrag skall utgå jämväl för här i riket bosatt barn, som inte är svensk medborgare, om barnet fostras av någon som är bosatt och mantalsskriven i riket eller ock barnet eller endera av dess föräldrar sedan minst sex månader vistas i riket. Bidraget utgår fr. o. m. kvartalet efter det, varunder barnet fötts eller rätt till bidrag eljest uppkommit, t. o. m. det kvartal varunder barnet fyller 16 år. Rätten att uppbära bidraget tillkommer i allmänhet barnets moder. Utbetalningen sker kvartalsvis genom vederbörande barnavårdsnämnds försorg, sedan vårdnadshavaren eller annan person anmält att bidrag bör utgå. Rätten till allmänt barnbidrag må ej överlåtas och kan inte tas i mät för gäld. Tillsyn över tillämpningen av lagen om allmänna

317 barnbidrag utövas av socialstyrelsen, över vars beslut härutinnan talan inte må föras. — Det allmänna barnbidraget är icke skattepliktig inkomst. Här må erinras jämväl om det stöd barnfamiljerna erhåller genom åtgärder av mera socialpolitisk karaktär. Härmed avses exempelvis barnpensioner och barntillägg inom det allmänna pensionssystemet, allmänt och särskilt studiebidrag, barnstugevård till nedsatt kostnad, fria skolmåltider och läroböcker, familjebostadsbidrag etc. Då emellertid dessa slags förmåner traditionellt anses stå utanför beskattningssystemet skall de här inte närmare behandlas. Historik Ursprungligen skedde avvägningen av skattebördan mellan familjer med barn och familjer utan barn genom ett system av barnavdrag. Familjeförsörjare medgavs vid beräkning av den beskattningsbara inkomsten avdrag med visst belopp för vart barn, som han var pliktig att försörja. Genomgående bestämdes beloppen vid kommunalbeskattningen lägre än vid statsbeskattningen. Avdragen var till en början nominellt låga; sålunda utgjorde avdraget år 1920 vid statstaxeringen 200 kr. och vid kommunaltaxeringen 100 kr. Till följd av bankningen kunde beloppen dock höjas med 50 procent. Åldersgränsen för barn, som berättigade till avdrag, gick vid 21 år. Genom 1928 års reform av stats- och kommunalbeskattningen inarbetades föräldrars rätt till avdrag för barn i ortsavdraget. Detta bestod därefter av grundavdrag, som tillkom alla skattskyldiga, och familjeavdrag, som tillkom familj ef örsörj ande skattskyldig med visst fast belopp för såväl hustru som för varje barn under 16 år utan egen inkomst om minst 450 kr. Ingen differentiering av avdragens storlek med hänsyn till barnantal förekom. Familjeavdragens belopp bestämdes vid statstaxeringen till 400 kr. (ortsgrupp V) och vid kommunaltaxeringen till hälften därav. Nyssnämnda principer för beaktande av barnkostnaderna vid beskattningen ägde i huvudsak bestånd i omkring 20 år eller vid statsbeskattningen till år 1947 och vid kommunalbeskattningen till år 1950. Under denna tid vidtogs endast smärre justeringar av bestämmelserna i syfte att eliminera verkningar av penningvärdeförsämring och något förbättra barnfamiljernas ställning. År 1938 höjdes sålunda vid statsbeskattningen familjeavdraget för de två första barnen till 620 kr. och för det tredje barnet och följande till 940 kr., allt i ortsgrupp V. Vidare höjdes den familjeavdragsberättigande åldern för barn till 18 år. I fråga om kommunalbeskattningen infördes den höjda åldersgränsen medan i övrigt äldre bestämmelser bibehölls. 19M års skattebeslut innebar bl. a. ett slopande av barnavdragen vid beskattningen. Ortsavdrag medgavs inte längre med grundavdrag och familjeavdrag utan med ett för makar gemensamt fast belopp, olika stort inom de fem ortsgrupperna (2 500—3 000 k r . ) . Bankningen upphörde. För vart barn utgick enligt särskild lag icke skattepliktiga barnbidrag med ett för alla

318 barn lika belopp, 260 kr., t. o. m. det kvartal, varunder barnet fyllde 16 år. Skälet för barnavdragens utbyte mot barnbidrag var främst att ett stort antal barnfamiljer på grund av låg inkomst inte kunde utnyttja avdragen. Dessa familjer betalade ingen eller så ringa skatt att eftergivande av skatten icke medförde nämnvärd lindring i deras försörjningsbörda. Av hela antalet taxerade familjer med barn betalade två femtedelar inte någon inkomst- eller förmögenhetsskatt till staten och ytterligare två femtedelar hade taxerade belopp, som understeg ortsavdragets dubbla summa, innebärande att de ej helt kunde utnyttja de genom bankningsregeln förhöjda ortsavdragen. Antalet helt obeskattade familjer steg starkt med familjernas barnantal. I fråga om familjer med 4—6 barn betalade drygt tre fjärdedelar ingen som helst skatt. Mot bakgrunden härav anförde departementschefen i propositionen till 1947 års riksdag att utbyte av barnavdrag mot barnbidrag i låga inkomstklasser skapade en starkt ökad differentiering till barnfamiljernas förmån; i de högre inkomstklasserna blev differentieringen mindre än tidigare. Detta sammanhängde med skattens progressivitet; vid den skattesats som vid författningsändringen gällde inom skiktet 20 000—30 000 kr. beskattningsbart belopp, nämligen 30 procent, var förmånen av ett barnavdrag på 810 kr., dvs. det före reformen gällande bänkade avdraget för första barnet i mellersta ortsgruppen, 292 kr., vilket var mer än barnbidragsbeloppet 260 kr. I låga inkomstklasser hade däremot barnavdragsförmånen varit av mycket litet värde. Vid kommunalbeskattningen infördes genom beslut av 1950 års riksdag regler motsvarande dem som gällde vid statsbeskattningen. I samband därmed höjdes barnbidragen till 290 kr. Barnbidragen har senare höjts ytterligare, huvudsakligen för att hålla deras reella värde oberoende av penningvärdets fall och för att kompensera barnfamiljerna för uttagen allmän varuskatt. Sålunda bestämdes barnbidragen år 1957 till 400 kr., år 1959 till 450 kr. samt år 1961 till 550 kr. Vid 1964 års riksdag har beslut fattats om en höjning av barnbidraget till 700 kr. Barnkostnadernas storlek En rimlig avvägning av skattebördan med hänsyn till barnförsörjningskostnaden kräver viss kännedom om dessa kostnaders storlek. Självfallet är det inte möjligt att fastställa exakta belopp härvidlag, beroende på såväl de individuella variationerna inom familjerna som svårigheten över huvud taget att fastställa exempelvis barnens andel av kostnader för bostad, lyse, bohag osv. samt värdet av vården och tillsynen i hemmet. En viss uppfattning om den genomsnittliga barnkostnaden kan emellertid erhållas genom socialstyrelsens levnadskostnadsundersökningar, vid vilka man sökt beräkna de faktiska barnkostnaderna, dvs. värdet av den konsumtion i vidaste bemärkelse, som barnet svarar för. Den senaste undersökningen utfördes år 1958 och de därvid erhållna beloppen har sedermera framräknats till att avse

319 Tab. 50. Barnkostnaderna

år

1961 Kronor per hushåll och år

Individuell konsumtion (livsmedel, kläder etc) Andel i gemensam konsumtion (bostad, lyse etc.) Värdet av vård och tillsyn i hemmet Värdet av offentlig konsumtion (främst undervisningen) Summa Kostnad per barn Kostnad per barn och månad

1 barn

Hushåll med 2 barn

3 o fl barn

Samtliga barnhushåll

1 800

3 260

4 900

2 860

1 950 3 280

3 210 4 830

3 490 5 590

2 640 4 510

1 740

2 960

1 560

7 900

13 040

16 940

11 570 = 1,8 barn

7 900 660

6 520 540

4 980 420

6 430 540

4 780 1410 120

2 530 1410 120

Summa (inkl. barnbidrag å 400 kr) Kostnad per barn Kostnad per barn och månad

Därav svarar samhället för: 1 410 2 810 1 410 1410 120 120

Kostnad per barn Kostnad per barn och månad

och hushållet för: 6 490 10 230 6 490 5 110 540 420

12 160

9 040

3 570 300

5 020 420

kostnadsnivån under första halvåret 1961. I tabell 50 återges dessa framräknade värden. Vid en bedömning av barnkostnaderna f. n. får således beaktas skedda höjningar av såväl den allmänna kostnadsnivån som av barnbidragen. Utredningen En målsättning för skattesystemutredningen har varit att ernå en viss skatteomfördelning till barnfamiljernas förmån. Allmänt torde den uppfattningen vara omfattad att samhället, dvs. alla medborgare, skall i ökad omfattning bidra till barnkostnadernas bestridande. Åtskilligt av åtgärder på detta område hör hemma inom den allmänna social- och familjepolitiken; i denna del ligger bedömandena i huvudsak utanför vad som ankommer på utredningen. Åtgärder mer omedelbart hänförliga till beskattningen skall å andra sidan bedömas av utredningen. När det gäller skatteområdet, brukar kraven i avseende å barnfamiljerna formuleras så att ökad skatterättvisa kräves, varvid åsyftas att barnfamiljernas skattekraft i förhållande till andra skattskyldigas inte tillräckligt beaktas. Givet är att beskattningens utformning blir ett led i den allmänna social- och familjepolitiken, vars samlade bedömande och avvägning — såsom nyss framhölls — här inte är aktuell. Av intresse är till en början att få en uppfattning om i vilken utsträckning förekomst av barn påverkar familjernas skatteförmåga. Härvid får hänsyn

320 tas till barnkostnadernas genomsnittliga storlek. Å andra sidan bör också uppmärksammas omfattningen och inriktningen av de stödåtgärder av socialpolitisk natur, som nu tillföres barnfamiljerna. Värdet av de senare kan emellertid inte beloppsmässigt i alla hänseenden fixeras. I fråga om barnkostnaderna sådana socialstyrelsen angivit dem, alltså även med ett beräknat värde av den barnen i hemmet lämnade vården och tillsynen, uppgår kostnaderna enligt ovannämnda undersökning genomsnittligen för första barnet till ca 6 500 kr., vilket belopp belastar hushållet. Av denna summa uppges ca 3 200 kr. (6 490—3 280) motsvara kontanta utgifter. I en tvåbarnsfamilj blir kostnaden per barn 5 110 kr., svarande mot kontanta utgifter för vartdera barnet av 2 700 kr., etc. Beträffande de sociala förmånerna finns inga motsvarande beräkningar. Man måste emellertid vid bedömningen av deras värde för barnfamiljerna i allmänhet beakta, att de f. n. inte alltid utgår generellt utan efter behovs- eller inkomstprövning. Till belysning av detta förhållande kan anföras, att den mest omfattande förmånen vid sidan av barnbidragen, nämligen familjebostadsbidragen, beräknas utgå till omkring 250 000 familjer (år 1964), medan hela antalet barnfamiljer utgör ca en miljon. Detta betyder självfallet, att familjer i mindre inkomstlägen väl får en lättnad men också att det stora flertalet barnfamiljer inte denna väg lämnas något stöd. Ett generellt och väsentligt stöd åt barnfamiljerna ligger däremot i barnbidragen. Dessa betraktas traditionellt och med hänsyn till motiveringen för deras tillkomst som ingående i skattesystemet; bidraget betecknas därvid ofta som en negativ skatt, ev. som en skatterabatt. Med förbigående tills vidare av frågan huruvida det kontanta barnbidraget, barnavdrag vid taxeringen eller en kombination av bådadera är att föredra kan konstateras att det främst är med hjälpmedel av detta slag, som en mer omfattande skattedifferentiering till barnfamiljernas förmån kan åstadkommas. Barnfamiljerna, såväl de fullständiga som de ofullständiga, tillerkännes högsta grundavdrag och skattläggs efter den mindre progressiva av de två skatteskalorna. Härutinnan kan man ej komma längre, om man t. v. håller frågan om barnavdrag utanför diskussionen, men det sagda innefattar å andra sidan ingen förmån i förhållandet till de barnlösa familjerna. Genom förvärvsavdraget i dess av utredningen föreslagna utformning ges barnfamiljer, där h u s t r u n har förvärvsarbete, en inte oväsentlig skattelättnad i förhållande till vad nu gäller, och detsamma blir för barnfamiljer fallet vid faktisk sambeskattning i jordbruk och rörelse. Längre sträcker sig inte förvärvsavdragets verkningar och det förstärkta förvärvsavdraget åsyftar ju f. ö. intet annat än kompensation för extra barnkostnader vid gift kvinnas förvärvsarbete. Det är alltså barnbidraget, eller ett ev. barnavdrag, som har att fylla uppgiften att åstadkomma den egentliga skatteomfördelningen till barnfamiljernas förmån. Här må inskjutas att teoretiskt kan uppställas sådana alternativ till kon-

321 tanta barnbidrag eller taxeringsmässiga barnavdrag som särskilt avdrag från den för barnfamiljen på vanligt sätt uträknade skatten, en särskild förmånlig skatteskala för barnfamiljer el. likn. I den mån dessa uppslag ej behandlats av utredningen i samband med redogörelsen för det s. k. mångdelningssystemet torde här endast få omnämnas, att utredningen efter gjorda överväganden inte funnit dessa uppslag vara av större intresse och därför här inte närmare ingår på dem. Vid en diskussion av barnbidragens storlek torde till en början få konstateras att en uppräkning är betingad redan av den i betänkandet förordade höjningen av konsumtionsbeskattningen. Det är förenat med vissa svårigheter att mer exakt ange den sålunda motiverade bidragshöjningen. Om emellertid antages att barnkostnaden år 1961 genomsnittligt utgjorde 2 000 kr. (jfr tabell 50) samt att motsvarande belopp åren 1966 och 1970 skulle vara ca. 2 500 kr. resp. 3 000 kr., finner man — enär konsumtionsfördyringen i anledning av den högre indirekta skatten k a n beräknas uppgå till något mer än tre procent — att barnbidraget bör höjas år 1966 med ca. 80 kr. och år 1970 med ytterligare 20 kr. Beräkningarna är givetvis ovissa men torde likväl ge en antydan om den erforderliga minimihöj ningen av bidraget. Den ytterligare höjning, som är möjlig att föreslå, är givetvis beroende av ställningstagandena i övriga till inkomstbeskattningen hörande hänseenden. Den omständigheten att övervägandena rörande stödet till barnfamiljerna inom beskattningens r a m redovisas i detta avsnitt och först sedan flertalet övriga frågor behandlats innebär självfallet inte, att omfattningen av detta stöd beaktats så att säga i sista hand. Alla önskemål och hänsynstaganden har hela tiden vägts mot varandra. Såsom framgår av det följande föreslår utredningen en skatteomfördelning till barnfamiljernas förmån, som möjliggör att barnbidraget i det år 1970 fullt genomförda nya skattesystemet uppgår till 1 200 kr. Detta belopp nås efter successiva höjningar fr. o. m. år 1966. I förhållande till ett barnbidrag å 550 kr. motsvarar ett bidrag å 1 200 kr. en merkostnad år 1970 av ca 1 140 miljoner kr. och i förhållande till ett barnbidrag å 700 kr. en merkostnad av ungefär 875 miljoner kr. När utredningen haft att ta ställning till hur barnfamiljerna skall tillföras skattelättnaden, har i realiteten endast två alternativa möjligheter stått öppna för diskussion inom utredningen, nämligen en höjning av det generellt bestämda barnbidraget eller införande av barnavdrag vid taxeringen. Andra möjligheter kan emellertid tänkas utan att detta skulle strida mot utredningens värderingar och principiella ställningstagande, givetvis under förutsättning att stödet till barnfamiljerna tillföres dem på ett generellt sätt allteftersom de erforderliga medlen genom det nykonstruerade skatte- och avgiftssystemet successivt framkommer. När således här och i senare avsnitt av betänkandet beräkningar utförs med utgångspunkt från en viss allmän höjning av barnbidragen, är dessa bel l — 412209

322 räkningar närmast att se som räkneexempel belysande resultatet om just denna möjlighet att verkställa skatteomfördelningen utnyttjas. För att så återgå till frågan om vilket är att föredra av de båda alternativ för ökat stöd åt barnfamiljerna, som kan diskuteras inom skattesystemutredningen, nämligen kontanta barnbidrag eller taxeringsmässigt medgivna barnavdrag, har utredningen — med hänsyn till föreliggande meningsbrytningar — funnit det angeläget att söka objektivt bedöma företrädena och nackdelarna med dessa båda alternativ. Oaktat så vid ett rent teoretiskt resonemang inte nödvändigtvis är givet, förutsattes härvid likväl att bidraget resp. avdraget skall vara beloppsmässigt generellt bestämt och följaktligen inte skall variera, uppåt eller nedåt, med inkomstläget. Det bör då till en början konstateras, att barnbidrag och barnavdrag i princip inte är funktionsmässigt jämförbara. Väl kan i vissa lägen deras reella effekt mera fullständigt sammanfalla, men så sker endast undantagsvis. Det kontanta barnbidraget innebär en lika förmån för alla. Staten bidrar med ett av familjens inkomstläge oberoende belopp till bestridande av barnkostnaderna. Finansieringen sker över den allmänna budgeten; även barnfamiljerna kan alltså sägas bidra till barnbidragen, och detta kan desto hellre sägas som på sin tid ett direkt samband förelåg mellan avskaffandet av de tidigare barnavdragen och införandet av de kontanta bidragen. Barnavdragen åter har till syfte att, med hänsyn till barnfamiljernas notoriskt lägre skattekraft än de barnlösa familjernas i samma inkomstläge, ernå en differentiering, som skapar en så att säga horisontell rättvisa och likställdhet vid beskattningen. Barnavdragen är därvid att bedöma som grundavdrag vid beskattningen, i och för sig lika berättigade som de för ensamstående och makar utgående avdragen. Med ett progressivt inkomstskattesystem ligger det i sakens natur, att ett barnavdrag kan omräknas till en i kronor större skattelättnad i högre inkomstlägen än i lägre. Detta förhållande har ofta tagits till intäkt för påståendet att ett system med barnavdrag skulle speciellt gynna högre inkomsttagare och detta på de lägres bekostnad. Enligt utredningens mening är detta påstående inte utan vidare riktigt. Uppenbart är visserligen att om i ett givet läge ett visst utrymme finns för skattesänkning och om detta utrymme användes för införande av barnavdrag utan att skatteskalan samtidigt omprövas, en ökad grad av s. k. horisontell skatterättvisa väl kan åstadkommas men också att den möjliga skattelättnaden kommer barnfamiljerna till godo i en omfattning som är direkt avhängig av inkomstläget. Annorlunda ligger det åter till när frågan om barnavdrag och skatteskala samtidigt omprövas. Vill man då införa barnavdrag, blir läget ur viss synvinkel inte annorlunda än det som inträffar om m a n samtidigt höjer de vanliga grundavdragen: progressiviteten får bedömas med hänsyn därtill och något för de lägre inkomsttagarna oförmånligt behöver

323 inte ligga i en sådan reform. En annan sak är att barnfamiljer utan inkomst eller med mindre inkomst genom barnavdraget får intet eller ringa stöd. Då en förbättring av stödet åt dem kan åstadkommas endast genom kontanta barnbidrag, vilka å andra sidan skall vara generella och utgå med lika belopp för alla barn, blir resultatet att skatteskalan och särskilt den progressiva delen därav måste anpassas till en högre nivå. Vid ett teoretiskt resonemang som detta kan alltså konstateras, att i barnavdrag ligger det givna värdet att horisontell skatterättvisa kan tillskapas men också att den progressiva skalan måste läggas på en högre nivå än som eljest ifrågakommer därest målsättningen på en gång är denna horisontella rättvisa och ett i huvudsak likvärdigt stöd till alla barnfamiljer. Med det anförda har utredningen för egen del velat uttala, att vissa skäl kan åberopas för införande av barnavdrag och att sådana avdrag inte utan vidare bör avvisas därför att de skulle ge oberättigade förmåner för högre inkomsttagare. Utredningen kan å andra sidan inte biträda uppfattningen att barnavdrag ofrånkomligen erfordras i ett skattesystem för att systemet skulle kunna anses godtagbart. Detta belyses enklast om man tänker sig att statsfinansiellt utrymme fanns för skattefria barnbidrag av sådan storleksordning att barnkostnaderna helt täcktes. Någon anledning att då överväga barnavdrag skulle ej finnas. Resonemanget kan teoretiskt föras vidare. Om varje medborgare var tillförsäkrad en tillräcklig skattefri botteninkomst, skulle skäl för grundavdrag överhuvud ej föreligga. Om nu invändes att statsfinansiellt utrymme saknas för barnbidrag av antydd storlek, kan härtill genmälas att varje ytterligare höjning närmar bidraget till den nivå, som ytterst kan eftersträvas. Dock är därmed inte den frågan besvarad huruvida i ett läge, där detta mer vidsträckta utrymme saknas, de tillgängliga resurserna rimligen bör åtminstone till viss del användas för att tillgodose den horisontella rättvisan. Det blir ett spörsmål om avvägning mellan olika hänsynstaganden. Utredningen övergår så att mer i detalj studera det faktiska läget och vad som inträffar om i den föreliggande situationen det ena eller andra alternativet väljes. Man möter härvid ganska komplicerade förhållanden, främst genom den inverkan som barnavdrag övar jämväl på den kommunala beskattningen. Det måste också konstateras att utredningens tidigare redovisade förslag till skatteskala byggt på förutsättningen att alternativet barnbidrag skulle väljas. Såsom redan antytts måste ett samband anses föreligga mellan grundavdragens omfattning och skatteskalans progressivitet. Införes barnavdrag kan detta motivera en omprövning av den föreslagna skatteskalan. Utrymmet medger alltså en uppräkning år 1970 av barnbidraget med 650 kr. i förhållande till bidrag å 550 kr. och med 500 kr. om jämförelse göres mot bidrag å 700 kr. Av höjningen bör 100 kr. ses som en kompensation för den föreslagna ökade varubeskattningen (detta belopp motsvarar år 1966

324 ca 80 k r . ) . Det kan i detta sammanhang vara av intresse att göra några jämförelser mellan å ena sidan det barnbidrag, som möj liggöres om hela utrymmet användes för en höjning av det nuvarande barnbidraget, och å andra sidan de i tidigare sammanhang fastställda barnbidragen. Sådana infördes år 1947 och därvid till belopp av 260 kr. Då emellertid barnavdrag vid nämnda tid ännu medgavs vid den kommunala taxeringen, kan jämförelser med det första barnbidraget ej utan svårigheter göras. Genom beslut år 1950 borttogs barnavdraget även vid kommunaltaxeringen, varvid bidraget fastställdes till 290 kr. Höjningar av bidraget har sedan skett i olika omgångar. Göres en omräkning med utgångspunkt från förändringar i konsumentprisindex finner man att år 1963 motsvaras ett barnbidrag år 1950 å 290 kr. av ett bidrag å 508 kr., ett bidrag år 1957 å 400 kr. av ett bidrag å 488 kr., ett bidrag år 1959 å 450 kr. av ett bidrag å 520 kr. och ett bidrag år 1961 å 550 kr. av ett bidrag å 597 k r . Av detta kan dragas den slutsatsen, att — om det år 1961 gällande barnbidraget å 550 kr. penningvärdemässigt skall uppräknas till 1963 års nivå och om kompensation ges för den förordade höjda varubeskattningen — barnbidraget måste uppräknas till ca 680 kr. Detta belopp blir emellertid otillräckligt redan under år 1964 med hänsyn till vad som kan antagas om fortsatt penningvärdeförändring. Nu kan möjligen invändas att en uppräkning med hänsyn till konsumentprisindex inte är vad som bör ske. Riktigare kunde vara att undersöka i vilken omfattning barnfamiljernas konsumtionsutgifter efter varje uppräkning av barnbidragen täcktes av dessa bidrag och som en första utgångspunkt ta de sålunda framkomna relationstalen till grund för ett bedömande. Detta skulle innebära att barnbidragen bestämdes under visst beaktande s. a. s. även av den genomsnittliga standardförbättringen. Undersökningar av detta slag är emellertid av skilda skäl svårgenomförda. Färskare uppgifter än för år 1958 beträffande barnfamiljernas hushållsbudget har inte funnits för utredningen tillgängliga. Härtill kommer att under senare år en rad åtgärder av familjepolitisk natur genomförts, exempelvis inom ramen för familjebostadsunderstödet, barnstugeverksamheten och moderskapsförsäkringen, från vilka i sammanhanget inte skulle utan vidare kunna bortses. Utredningen har inte funnit sig kunna på antytt sätt närmare analysera läget. Detta har heller inte synts särskilt angeläget, då den skatteomfördelning till barnfamiljernas förmån, vartill utredningen syftar, går utöver vad som kan förutses föranledas av en sådan analys. Det bör emellertid ånyo konstateras, att om de gällande barnbidragen å 550 kr. inte skall genom skattereformen »urholkas» de måste år 1966 uppräknas med ca. 80 kr. och år 1970 med ytterligare 20 kr. Även med hänsyn till den sedan år 1961 — då bidragen fastställdes till 550 kr. — fortlöpande penningvärdeförsämringen måste en uppräkning ske, nämligen år 1966 med ca 80 kr. och år 1970 med ytterligare 50 kr. Härigenom skulle likväl ingen reell förbättring ha lämnats. Detta betyder, att en inte obetydlig del av det

325 tillgängliga utrymmet för stödet åt barnfamiljerna uppenbarligen måste användas för höjning av barnbidragen. En perspektivförskjutning inträder sedan vid 1964 års riksdag beslut fattats om höjning av barnbidraget med 150 kr. Härigenom återställes ej blott barnbidragets värde av år 1961, då det senast justerades; även en standardförbättring i storleksordningen 100 kr. sker. Det ligger i sakens natur, att sedan barnbidragen vid 1964 års riksdag höjts till 700 kr., detta i realiteten binder utredningen vid bidrag av minst denna storleksordning och följaktligen i motsvarande mån inskränker det möjliga utrymmet för barnavdrag. Det torde nämligen vara helt uteslutet, att för den, om än begränsade, krets som med hänsyn till inkomstläget inte kan utnyttja barnavdrag försämra stödet. Då enighet därjämte föreligger om lika barnbidrag för alla oavsett inkomstlaget, torde varje nedsättning av en gång beslutade barnbidrag kunna avföras från praktisk diskussion. Det är uppenbart att barnavdragen kan så avvägas att till barnfamiljer lämnas inom statsbeskattningens ram ett sammantaget stöd motsvarande det tillgängliga utrymmet för en barnbidragshöjning. Men uppenbart är också att detta stöd överhuvud inte kommer de barnfamiljer tillgodo, som helt saknar skattepliktig inkomst eller vilkas inkomst inte överstiger det s. k. dubbla grundavdraget. För familjer med större inkomst är stödets omfattning beroende av i vad mån inkomsten täcker det dubbla grundavdraget och summan av de barnavdrag som betingas av antalet barn. I fråga om avdragens verkningar i detta hänseende kan barnfamiljerna indelas i tre grupper. För de lägsta inkomsttagarna — årsinkomster 1970 upp till 8 000 ä 10 000 kr. — medför avdraget inte någon eller endast obetydlig skattelättnad. För inkomsttagarna i det proportionellt beskattade skiktet, vilka helt kan utnyttja avdraget, innebär detta en lindring motsvarande omkring 25 procent av avdraget. Till denna grupp hör flertalet barnfamiljer. För inkomsttagare med progressivt beskattade inkomster slutligen medför avdragen en lättnad, som beloppsmässigt beror av marginalskatten inom inkomstens toppskikt eller från ca 30 upp till 70 procent av avdraget. Avdragens ringa stödjande effekt i de lägsta inkomstklasserna utgjorde huvudskälet för deras utbyte mot barnbidrag år 1947. Det må erinras att vid avdragens avskaffande två femtedelar av hela antalet taxerade barnfamiljer hade så låga inkomster att de icke betalade någon skatt till staten och att ytterligare två femtedelar hade taxerade belopp, som understeg ortsavdragets dubbla summa, innebärande att de ej kunde helt utnyttja de genom bankningsregeln förhöjda ortsavdragen. Antalet helt obeskattade familjer steg starkt med familjernas barnantal. I fråga om familjer med 4—6 barn betalade drygt tre fjärdedelar ingen som helst skatt. Det är med hänsyn till det nyss anförda av intresse att se i vilken mån barnfamiljernas beräknade inkomster år 1970 skulle tillåta dem att utnyttja

326 Tab. 51. Samboende äkta makar fördelade efter barnantal och beskattningsbar år 1970 vid grundavdrag på 6 000 kronor för gifta.

inkomst

Anm. Makar, som båda haft inkomst, har här räknats som en inkomsttagare Beskattningsbar inkomst 1 000 kr

0 0— 2 2— 4 4— 6 6— 8 8 — 10

54 300 59 100 56 900 46 200 52 500 60 100

4 400 8 200 12 500 14 700 18 800 25 000

1 500 3 700 6 400 8 000 11 200 15 800

1 0 — 12 1 2 — 14 1 4 — 16 1 6 — 18 1 8 — 20

69 300 77 100 75 200 67 900 59 400

32 800 40 300 43 600 41 100 37 300

2 0 — 22 2 2 — 25 2 5 — 30 3 0 — 35 3 5 — 40

52 700 65 700 81 500 52 400 31400

4 0 — 50 5 0 — 60 6 0 — 80 80—100 100—120 120—150 150—200 200— Samtliga

Familjer med nedanstående antal hemmavarande barn under 16 år 3

Minst 4

Summa

900 1 800 3 000 3 700 4 900 6 500

700 1 500 2 400 2 900 3 400 4 400

61 800 74 300 81 200 75 500 90 800 111 800

21 700 27 000 29 500 27 100 24 200

8 600 9 800 10 000 9 000 7 900

5 200 5 800 5 700 4 800 4 000

137 600 160 000 164 000 149 900 132 800

32 400 37 800 41 400 22 500 12 800

20 700 24 100 27 300 16 100 10 700

6 400 6 500 6 900 4 400 3 900

3 000 2 900 2 500 1 200 1 000

115 200 137 000 159 600 96 600 59 800

30 900 12 500 7 500 3 400

11 800 4 300 2 300 900

11 400 4 600 2 600 1 000

5 000 2 800 1900 800

1 100 1 000 700 200

60 200 25 200 15 000 6 300

1 700 1 300 900 800

400 300 200 200

500 400 300 300

400 300 200 200

— —

3 100 2 300 1 600 1 500

1 020 700

446 000

296 100

105 800

54 500

1 923 100

l—-

Totalantalet barn i fullständiga familjer = 1 595 400 Antal barn i ofullständiga familjer m.fl. = 156 600 Summa •= 1 752 000

ev. b a r n a v d r a g . U t r e d n i n g e n h a r d ä r f ö r m e d l e d n i n g a v i n k o m s t s t a t i s t i k e n l å t i t b e r ä k n a de f u l l s t ä n d i g a f a m i l j e r n a s i n k o m s t f ö r h å l l a n d e n n ä m n d a å r m e d det r e s u l t a t , s o m f r a m g å r a v tabell 5 1 . Tabell 51 ger vid h a n d e n a t t i n k o m s t b i l d e n å r 1970 ä r helt a n n o r l u n d a ä n å r 1947. S o m e x e m p e l k a n n ä m n a s a t t a n t a l e t f u l l s t ä n d i g a b a r n f a m i l j e r u t a n b e s k a t t n i n g s b a r i n k o m s t ( g r u n d a v d r a g 6 000 k r . ) å r 1970 k a n b e r ä k n a s till 7 500 eller o m k r i n g 0,8 p r o c e n t av h e l a a n t a l e t b a r n f a m i l j e r . A v i t a b e l l e n l ä m n a d e u p p g i f t e r s a m t efter vissa a n t a g a n d e n r ö r a n d e de ofulls t ä n d i g a f a m i l j e r n a s i n k o m s t f ö r h å l l a n d e n och a n t a l e t f u l l s t ä n d i g a b a r n familjer, s o m h a f t i n k o m s t e r u n d e r d e k l a r a t i o n s p l i k t s g r ä n s e n och d ä r f ö r i n t e redovisats i inkomststatistiken, k a n antalet barnfamiljer som skulle k u n n a fullt u t n y t t j a b a r n a v d r a g p å u p p till e x e m p e l v i s 1 800 k r . å r 1970 b e r ä k n a s till o m k r i n g 940 000 eller 94 p r o c e n t av s a m t l i g a f a m i l j e r . Å t e r s t o d e n u t g ö r e s

327 av familjer i de minsta inkomstlägena eller av familjer i något högre inkomstlägen men med ett större antal barn. Det kan alltså konstateras, att ett ganska ringa antal barnfamiljer inte skulle k u n n a utnyttja måttligt avvägda barnavdrag å r 1970. Detta förhållande innebär uppenbarligen, att kravet på tillgodoseendet av den horisontella rättvisan genom införande av barnavdrag framträder med ökad tyngd. Å andra sidan kan givetvis även den lilla grupp, som får ingen eller ringa båtnad av barnavdrag, resa berättigade krav på ett verksamt stöd. Detta krav kan — det har förut framhållits — tillgodoses med en maximal, men då också generell, barnbidragshöjning utifrån de givna premisserna, varefter en skärpning av skatteuttaget i och för finansiering av barnavdrag som gav den önskade differentieringen mellan familjer med och utan barn fick övervägas. Då hårdare skatteskalor än de av utredningen föreslagna emellertid av andra skäl inte synes böra ifrågakomma, kan man ej finna lösningen denna väg. Utredningen har också diskuterat en annan möjlighet, nämligen att medge det begränsade antal familjer som helt eller delvis ej kunnat utnyttja sitt barnavdrag ett häremot svarande kontant bidrag vid sidan av det sedvanliga barnbidraget. Efter ingående studier har emellertid befunnits att så betydande invändningar av teknisk, administrativ och annan natur möter att uppslaget inte kunnat fullföljas. I detta läge återstår ej annat än att mot varandra väga önskemålen om s. k. horisontell skatterättvisa och hänsynen till de omkring 60 000 familjer med i genomsnitt 2 å 3 barn i varje familj, som helt eller delvis inte skulle kunna utnyttj a barnavdrag av den omfattning varom fråga skulle kunna vara. Utredningen återkommer nu till spörsmålet om barnavdrags inverkan på den kommunala beskattningen. Att barnbidrag i detta hänseende är helt utan betydelse är uppenbart. Men införandet av avdrag medför automatiskt, då dessa avdrag självfallet skulle gälla även vid kommunalbeskattningen, att antalet skattekronor minskar. En högre utdebitering per skattekrona följer härav. Barnfamiljerna får skattelättnader, övriga kommunalt skattskyldiga skärpningar. En konsekvens av detta förhållande blir alltså en skatteomfördelning jämväl på kommunalskatteområdet till barnfamiljernas förmån. Såsom vissa inom utredningen verkställda beräkningar utvisar, blir den ganska självklara konsekvensen den att barnavdrag så utmätta att de för statsbeskattningens del stannar inom ramen för det enligt ovan givna utrymmet samtidigt ger via kommunalskatten en inte obetydlig effekt därutöver till barnfamiljernas förmån som medför att alternativet med barnavdrag framträder som starkare skatteomfördelande till barnfamiljernas förmån, totalt sett, än anordningen med höjda barnbidrag. Någon förmån skulle detta visserligen inte innebära för de förut berörda barnfamiljer som inte skulle kunna helt eller delvis utnyttja avdragen — för denna, om än ganska ringa,

328 grupp skulle resultatet närmast framstå som jämförelsevis än mer otillfredsställande — men för det stora antalet familjer förbättrades läget ytterligare. Några synpunkter må anknytas till det nu anförda. Barnavdrag vid den kommunala beskattningen minskar antalet skattekronor för barnfamiljerna. Oaktat en högre utdebitering per skattekrona inom kommunen blir en automatisk följd, får nämnda familjer skattelättnad. Denna avtar dock med stigande inkomst. Juridiska personer, ensamstående och barnlösa familjer får genomgående en högre kommunalskatt. Om det sammantagna skattetrycket för dessa senare sådant detta framkommer efter införande av barnavdrag vid taxeringen skulle anses innefatta en riktigare skatteavvägning än som följer av utredningens förslag, som inte bygger på barnavdrag, kan givetvis sägas att i huvudsak samma skattetryck kan för dessa kategorier inkomsttagare istället åstadkommas genom en hårdare uppläggning av inkomstskatteskalan vid den statliga beskattningen. Detta skulle visserligen gå ut även över barnfamiljerna, men samtidigt skulle staten erhålla en inkomstförstärkning möjliggörande en ytterligare uppräkning av barnbidragen. Utredningen har med det sagda endast velat konstatera, att det sammantagna stödet till alla barnfamiljer kan i praktiken via statsbeskattningen och med hjälp av barnbidrag ges samma omfattning som ett stöd, vilket helt eller delvis bygger på barnavdrag vid statlig och kommunal inkomsttaxering. Oaktat en väsentlig skatteomfördelning till barnfamiljernas förmån är eftersträvansvärd, vill utredningen också framhålla att effekten på kommunalbeskattningens område av införda barnavdrag kan inge betänkligheter. Vad utredningen i andra sammanhang föreslår — en närmare behandling av detta ämne sker senare — medför en minskning av det kommunala skatteunderlaget, vilket i sin tur föranleder en viss utdebiteringshöjning. Om barnavdrag därjämte infördes, skulle utdebiteringshöjningen bli inte oväsentligt större. Frågan om statsbidrag till kommunerna skulle därigenom komma i ett mer pressat läge. Utredningen finner det emellertid synnerligen önskvärt med en konstruktion av skattesystemet som inte framtvingar statsbidrag, ett ändamål för vilket utredningen f. ö. inte reserverat något utrymme. Det sagda manar till försiktighet beträffande reformer som mer avsevärt påverkar det kommunala skatteunderlaget. Skälet för barnavdrag är och förblir önskemålet om horisontell rättvisa — på såväl stats- som kommunalbeskattningens område — mellan familjer med och utan barn, ett önskemål som är sakligt motiverat så länge barnbidragen inte täcker barnkostnaderna. Men frågan blir vilket som väger tyngst: att använda det tillgängliga utrymmet helt för barnbidrag, varigenom alla barnfamiljer får ett av inkomstlaget oberoende stöd samtidigt som man n ä r m a r bidraget till det förvisso avsevärt mycket högre belopp, vartill man ytterst kan vilja syfta, eller att åtminstone delvis använda det för vad

329 här kallats horisontell rättvisa, varigenom de förstnämnda önskemålen blir i motsvarande mån eftersatta. Vid ett ställningstagande tillkommer emellertid ytterligare omständigheter, som övat inflytande på utredningens beslut. Bidragssystemet är så utformat att barnbidraget regelmässigt tillställes modern. Härigenom har barnbidragets samband med barnkostnadernas bestridande ansetts bli i särskild mån markerat. Det torde förhålla sig så att ett fortsatt och vidgat stöd till barnfamiljerna i denna tekniska utformning har bestämda företräden. Vidare sker utbetalningen av bidraget kvartalsvis, varigenom en viss garanti erhållits för att ett belopp kontinuerligt blir tillgängligt för barnets behov. Man har också förbud mot utmätning av rätten till barnbidrag, något som verkar i samma riktning. Om ett ökat stöd till barnfamiljerna lämnas i form av barnavdrag, tar detta sig i yttre måtto det uttrycket att källskatteavdraget för löntagare resp. inbetalningen av B-skatt för jordbrukare och rörelseidkare blir lägre. Det inträder m. a. o. en ospecificerad skattesänkning, som vederbörande kanske inte i samma mån förknippar med hänsynstagande till barnkostnaden och som han under alla förhållanden får svårt att beloppsmässigt utläsa helst som samtidigt en viss allmän övergång från direkt till indirekt skatt äger rum. En a n n a n omständighet, på ett annat plan, är att ett skattesystem som bygger på såväl barnbidrag som barnavdrag med nödvändighet är en mer komplicerad anordning. Detta gäller inte bara för myndigheterna utan även för arbetsgivarna •— källskattetabellerna måste mycket väsentligt byggas ut — och för de skattskyldiga som när barn föds i familjen måste hos myndigheterna begära ändrade avdragsdirektiv för arbetsgivarna. Såsom redan förutskickats har utredningen ställt sig avvisande till tanken att införa barnavdrag och finner höjda barnbidrag böra föredras. Tidigare har angivits att det ökade stödet till barnfamiljerna medger generellt bestämda barnbidrag år 1970 å 1 200 kr. Utredningen önskar emellertid tillägga, att även detta är ett område, där med utvecklingen bedömandet k a n utfalla annorlunda. En fortsatt inkomstutjämning och standardförbättring kan medföra att invändningarna mot barnavdrag förlorar i tyngd. Ofullständiga familjer Gällande bestämmelser En ensamstående familjeförsörjare med hemmavarande barn under 18 år erhåller samma ortsavdrag som två makar, dvs. 4 500 kr., varjämte den statliga inkomstskatten beräknas efter den för makar avsedda skatteskalan. Ensamstående skattskyldig med hemmavarande barn under 16 år äger vidare, om h a n haft inkomst av rörelse, i vilken han varit verksam i ej blott ringa omfattning, eller inkomst av eget arbete, åtnjuta förvärvsavdrag med 300 kr. jämte 20 procent av nämnda inkomst, sammanlagt dock högst med

330 2 000 kr. Därest han haft inkomst av jordbruksfastighet och utfört arbete i förvärvskällan till minst 300 kronors värde, erhåller han förvärvsavdrag med 300 kr. Om ensamstående skattskyldig har barn som han helt eller delvis underhåller utan att vara vårdnadshavare — hit hör flertalet ogifta eller frånskilda fäder — jämställes han i beskattningshänseende med ensamstående utan barn med det undantaget, att han, så länge barnet är under 16 år, äger avdraga utgivna underhållsbidrag upp till ett högsta belopp av 1 000 kr. per år. Utredningen Den gällande likställigheten mellan ensamstående barnförsörjare och fullständiga familjer såvitt avser rätt till grundavdrag och förvärvsavdrag samt tillämplig skatteskala har nyligen prövats av riksdagen och utredningen har för egen del inte funnit sig h a anledning att aktualisera någon ändring härutinnan vid skattesystemets omläggning.

KAPITEL 23 Frågan o m indexreglering av grundavdrag m.m.

En fråga, som under senare år varit föremål för uppmärksamhet, är om beskattningsreglerna bör utformas så att i vissa hänseenden en automatisk inverkan sker i förhållande till förändringar i levnadskostnaderna, önskemål om en sådan indexreglering har framförts särskilt i samband med diskussioner rörande grundavdrag och skatteskalor. Här må erinras att enligt lagen om allmän försäkring vid fastställande av pensioner hänsyn tas till förändringar i prisnivån. Såväl folkpension som tilläggspension skall stå i viss relation till ett basbelopp. Detta fastställes av Konungen för varje månad och utgör 4 000 kr. multiplicerat med det tal, som anger förhållandet mellan det allmänna prisläget under tredje månaden före den, som basbeloppet avser, och prisläget i september 1957. Ändring av nämnda tal må dock ej föranleda ändring av basbeloppet med mindre talet stigit eller nedgått med minst tre procent, sedan närmast föregående ändring av basbeloppet vidtogs. Det sålunda beräknade basbeloppet skall avrundas till närmaste hundratal kronor. Genom dessa regler uppnås således en värdebeständighet av pensionsförmåner. Som motiv för en indexreglering i första hand av grundavdrag och skatteskalor men även av förvärvsavdrag och barnbidrag kan anföras att, om vid en samlad översyn av beskattningssystemet en viss fördelning av skattebördan mellan skattskyldiga av skilda kategorier i olika inkomstlägen befunnits motiverad och beskattningsreglerna utformats i syfte att uppnå det avsedda resultatet, den gjorda avvägningen inte bör — såsom fallet eljest kan bli redan efter en ganska kort tidrymd — förryckas genom förändringar i penningvärdet. Visserligen kan det uppnådda resultatet vidmakthållas genom att statsmakterna med kortare tidsmellanrum tar beskattningsreglerna under omprövning, men denna måste då samtidigt avse vidsträckta delar av skattesystemet. Detta skulle bli obehövligt vid en indexreglering och de översyner, som då fick ske med längre tidsmellanrum, kunde ta sikte på sådana omprövningar och omvärderingar som betingades av den allmänna inkomstutvecklingen och förändringar i det statsfinansiella läget. Om sålunda vissa skäl k a n åberopas för indexreglering finns å andra sidan omständigheter, som möjligen kan anses tala häremot. Det allmännas inkomster, genom skatter av olika slag eller annorledes, varierar och detsamma gäller utgiftssidan. Utvecklingen är svår att över-

332 blicka redan på kort sikt. Det är då också svårt att ange vilket inkomstskattetryck man skall syfta till. Förändringar i inkomstskattenivån kan vidare komma att bedömas mot annan bakgrund än den rent statsfinansiella situationen; konjunkturpolitiska bänsyn kan mana till skärpningar eller lättnader i beskattningen. Inställningen till avvägningen mellan direkt och indirekt skatt skiftar erfarenhetsmässigt från utvecklingsskede till utvecklingsskede. Den allmänna inkomstutvecklingen går vidare snabbt och fördelningen mellan direkt och indirekt skatt kan man om några år vilja ha i betydelsefulla hänseenden annorlunda än vad som bedömes önskvärt i dagsläget. På ett motsvarande sätt kan med inkomstutvecklingen bedömandet i avseende å avvägningen av den direkta skatten mellan skattskyldiga i olika inkomstlagen förändras från tid till annan och lätt nog ganska snabbt. De nu antydda omständigheterna kan alla inverka på ett bedömande av det önskvärda i en indexreglering. Frågan kan även ställas om man inte under alla förhållanden har att räkna med så ofta återkommande ändringar i skattesystemet att av penningvärdeförändringen uppkommande förskjutningar i skattetrycket lika gärna kan i samband därmed tillrättaläggas. Med det sist anförda har utredningen velat antyda, att en indexreglering kan från vissa synpunkter möjligen befinnas mindre önskvärd eller behövlig. Skälen för en indexreglering har dock synts utredningen väga väsentligt tyngre. Den ger en trygghet mot icke avsedda snedvridningar, som kan vara av betydelse inte minst av psykologiska skäl. Tillrättaläggandena sker snabbt och kräver inga utredningar och särskilda riksdagsbeslut. En indexreglering minskar ej heller möjligheterna att vidta önskvärda förändringar i regelsystemet. I det sagda ligger att utredningen uttalar sin principiella anslutning till tanken att införa en indexreglering i systemet för direkt beskattning. Ett utfört förslag i denna riktning kräver emellertid mer ingående överväganden än vad utredningen i detta betänkande kunnat redovisa. Vilka komponenter i systemet som bör indexregleras måste sålunda närmare prövas. Det är kanske heller inte utan vidare givet att anknytning genomgående skall ske uteslutande till konsumentprisindex. Det kan t. ex. erinras om synpunkten att barnbidraget borde anknytas till en fixerad andel av barnfamiljens hushållsbudget, innebärande alltså ett visst mått av kontinuerlig standardförbättring. En ingående analys av hela detta frågekomplex måste föregå ett beslut, därvid även tekniska och administrativa aspekter måste observeras. För utredningen har frågan om en genomförd indexreglering inte framstått som omedelbart aktuell. Detta sammanhänger med att förslagen i detta betänkande utformats med sikte på år 1970, vid vilken tidpunkt reformens successiva ikraftträdande avslutats. För tiden fram till dess avvägs beskattningen, så långt detta är möjligt med hänsyn till föreliggande bindningar och hinder av teknisk och annan natur, på sådant sätt att den

333 successiva anpassningen sker med beaktande av antagna penningvärdeförändringar under övergångstiden. Utredningen vill emellertid erinra om att den i sina beräkningar utgått från en årlig penningvärdeförsämring av två procent. Skulle det visa sig att penningvärdeförsämringen blir större än så, innebär detta att den nominellt men icke reellt högre inkomsten blir belastad med större skatt än som med utredningens förslag avsetts. Utredningen anser förty att skatteskalorna i sådant läge bör jämkas motsvarande. Frågan om möjligheterna att införa en indexreglering för tiden efter år 1970 bör, såsom framgår av det förut anförda, enligt utredningens mening allvarligt prövas.

K A P I T E L 24 Individuella verkningar av utredningens förslag

Såsom förut framhållits är det i första hand den sammantagna effekten av hela det föreslagna nya skattesystemet som bör jämföras med motsvarande effekt av det gällande systemet, när de individuella verkningarna skall bedömas. Underlag för en sådan bedömning ges i kap. 32, där vissa kommentarer även göres. Det är emellertid även av intresse med ett jämförande studium av de individuella verkningarna enbart vad gäller inkomstskatten. Därvid bör dock hela tiden hållas i minnet att den totala skatteoch avgiftsbelastningen är en annan samt att den relativa belastningen av skilda kategorier inkomsttagare i olika inkomstlägen framträder på ett annat sätt när totaleffekten av hela det nya systemet studeras. I den i detta kapitel intagna tabellen 52 visas den totala inkomstskattens storlek år 1970 enligt nu gällande regler och enligt utredningens förslag. Förutsättningarna för beräkningarna, som avser anställda i olika inkomstlägen och som särskilt utförts för ensamstående, gift man utan barn och med hustru utan inkomst samt för gift man med två barn och med hustru utan inkomst, har varit följande. Den statliga inkomstskatten enligt nuvarande regler har beräknats strikt efter gällande bestämmelser; någon tänkt indexreglering av grundavdrag m. m. har alltså inte införts i kalkylen. Barnbidrag har i båda fallen räknats som negativ skatt; dessa bidrag har upptagits till 550 kr. resp. 1 200 kr. Finansieringen av grundförmånerna har förutsatts äga rum på sätt nu gäller vid beräkningarna av inkomstskatten enligt såväl de gällande som de föreslagna reglerna; avdrag har med andra ord i båda fallen beräknats för sjukförsäkrings- och folkpensionsavgifter. Härigenom har den totala inkomstskatten i de båda fallen gjorts jämförbara. (Att avdragsrätt för folkpensionsavgifter ingår i kalkylen är f. ö. i överensstämmelse med att barnbidraget upptagits till 550 kr. när skatt enligt nuvarande regler beräknats.) Den kommunala utdebiteringen har vid nuvarande regelsystem antagits vara 16,50 kr. per skattekrona; med hänsyn till förordad höjning av grundavdrag m. m. har utdebiteringen antagits stiga till 17,50 kr. per skattekrona, vilken utdebitering ligger till grund för skatteuträkningen enligt utredningens förslag. Av tabell 52 kan alltså utläsas den totala inkomstskatten år 1970 för olika kategorier skattskyldiga i skilda inkomstlägen därest allenast den ändringen vidtogs i gällande skattesystem att av utredningen föreslagna grund-

335 Tabell

52. Inkomstskattens storlek år 1970 för anställda i vissa inkomstlägen, ligt nuvarande regler dels enligt utredningens förslag

Skatt enligt nuvarande regler, kr

Skatt enligt utredningens förslag, kr

Ökning ( + ) eller minskning (- - ) i skatten

Statlig KommuStatlig KommuKommuTotal innal in- Total in- Statlig ininnal inkomst- komst- komst- komst- inkomst- nal inkomst- komstkomstskatt skatt skatt skatt skatt skatt skatt skatt 6

534 853 1 170 1 483 1 960

805 1 284 1 762 2 385 3 390

2 046 2 541 3 917 5 537 8 987

2 433 2 762 3 582 4 407 6 057

4 479 5 303 7 499 9 944 15 044

1461 1 893 3 122 4 594 7 811

12 744 7 707 16 796 9 357 25 182 12 657 34 200 15 957

20 451 26 153 37 839 50 157

11425 8 043 15 055 9 793 22 948 13 293 31242 16 793

2 450 2 798 3 668 4 543 6 293

139 457 777 1 091 1567

1 033 1 200 2 045 3 325 6 498

2 041 2 371 3 193 4 018 5 668

3 074 3 571 5 238 7 343 12 166

897 1 062 1472 2 056 3 988

641 — 1 136 — 1 631 — 2 122 — 2 938 —

10 023 7 318 13 882 8 968 22 023 12 268 31 041 15 568

17 341 22 850 34 291 46 609

6 499 7 499 9 520 9 249 16 126 12 749 23 716 16 249

66 67 69 222 440

164 148 131 263 452

3 911 — 585 4 691 — 648 795 6 790 — 9 137 — 943 14 104 — 1 176

+ 17 + 36 + 86 + 136 + 236

— — — — —

568 612 709 807 940

19 468 — 24 848 — 36 241 — 48 035 —

+ 336 + 436 + 636 + 836

— 983 — 1 305 — 1 598 — 2 122

—

.

— — — — —

209 364 346 328 301

— 139 — 119 — 69 — 19 + 81

— 275 — 257 — 642 — 1288 — 2 429

13 998 — 18 769 — 28 875 — 39 965 —

+ 181 + 281 + 481 + 681

— — — —

3 343 4 081 5 416 6 644

— — — — —

1 509 1 664 1 646 1 628 1 601

3 524 4 362 5 897 7 325

2 041 2 371 3 193 4 018 5 668

4 138 6 243 11 066

8 923 7 318 12 782 8 968 20 923 12 268 29 941 15 568

16 241 21 750 33 191 45 509

1 974

139 237 217 197 167

2 799 — 136 3 314 — 138 4 596 — 573 6 055 — 1 269 9 737 — 2 510

inkomst 1370 — 1 427 — 1 429 — 1 431 — 1 434 —

2 All

— — — — —

1 319 1 741 2 234 2 958

— — — — —

Glift man med två barn och vars hustru saknar 139 — 891 — 2 400 —. — 2 400 — 457 — 412 — 2 296 220 — 2 076 — 777 70 — 2 136 560 — 1 576 — 894 — 1 085 — 1 091 543 — 1979 1 261 — 1 740 1 400 — 1 567 340 —

67 100 945 2 225 5 398

kr

98 81 62 41 12

•

1 902 2 252 3 124 3 999 5 749

Total inkomstskatt

9 Gift man utan barn och vars hustru saknar inkomst 209 — 70 — .—— 104 688 220 324 — 127 — 264 824 — 1 170 560 129 — 894 1 643 421 1 315 — 131 — 660 1400 2 060 — 134 — 2 361

70 231 393 552 794

— 1 030 — 869 — 707 — 548 — 306 —

Ensamstående 205 436 364 772 1 108 523 680 1 442 1 948 990

271 431 592 902 1 430

dels en-

139 237 217 197 167

1902 2 252 3 124 3 999 5 749

399 — 914 — 2 196 — 3 655 — 7 337 —

1436 1438 1 873 2 569 3 810

— 139 — 119 — 69 — 19 + 81

— 1575 — 1557 — 1942 — 2 588 — 3 729

4 099 7 499 7 120 9 249 13 726 12 749 21316 16 249

11598 — 16 369 — 26 475 — 37 565 —

4 824 5 662 7 197 8 625

+ 181 + 281 + 481 + 681

— — — —

— 1503 — 1338 — 928 — 344 1 588

4 643 5 381 6 716 7 944

336 avdrag och skatteskalor tillämpades. Angående den effekt, som uppnås i avseende å inkomstskatten om det i detta betänkande framlagda reformförslaget i dess helhet genomförs, hänvisas till kap. 32. Det kan vara av intresse att sätta de i tabell 52 lämnade uppgifterna om den totala inkomstskatten år 1970 i relation till inkomstskattetrycket vid några tidigare tillfällen. Så har till en början skett i tabell 53. De valda jämförelseåren är år 1953 då första gången de av 1952 års riksdag beslutade nya ortsavdragen och skatteskalorna tillämpades, år 1958 då ändrade kommunala ortsavdrag och nya skatteskalor trätt i kraft samt år 1964. Beräkningarna har gjorts utifrån jämförbart penningvärde med det för år 1964 gällande som bas. Såsom kommunal utdebitering har räknats med medelutdebiteringen under ett vart av åren 1953, 1958 och 1964; för år 1970 har räknats med en utdebiteringssats av 17 kr. 50 öre. Tabell 53 visar alltså den procentuella belastningen i förhållande till årsinkomsten. Att procenttalen i kol. 5 är genomgående lägre än i kol. 4 är en självklar följd av den förutsatta övergången till en ökad indirekt beskattning. Skilj aktigheterna är emellertid knappast betydande och än mindre blir detta fallet vid en jämförelse mellan kol. 5 och belastningssiffrorna i kol. 2 resp. 3.

Tab. 53. Den totala inkomstskatten samt marginalskatten i olika inkomstlägen med samma realvärde åren 1953, 1958, 1964 och 1970. Årsinkomsterna angivna i 1964 års penningvärde Kommunal och statlig inkomstskatt i procent av årsinkomsten

Marginalskatt (kommunal och statlig inkomstskatt) i procent

6 000 10 000 15 000 20 000 25 000 30 000 40 000 50 000 75 000 100 000

15,0 19,0 22,6 25,9 28,8 31,1 35,2 38,0 43,4 46,8

13,0 17,8 22,5 26,3 29,4 31,9 36,2 39,2 44,5 48,0

Ensamstående 13,4 12,3 17,6 17,2 22,6 20,9 26,5 25,3 30,0 29,2 33,1 32,6 37,6 37,3 40,9 40,6 46,4 46,0 50,2 49,6

24,0 27,8 31,6 38,6 41,5 45,4 49,2 49,2 56,9 60,7

22,7 27,8 35,3 41,3 44,8 44,8 49,1 52,5 56,0 60,3

24,0 24,0 36,2 41,5 46,6 50,7 54,1 54,1 57,4 61,6

24,9 24,9 34,5 40,6 45,5 49,7 53,8 53,8 57,9 62,0

6 000 10 000 15 000 20 000 25 000 30 000 40 000 50 000 75 000 100 000

8,0 14,4 17,6 19,5 21,7 24,1 28,6 32,1 38,6 42,9

22,7 22,7 22,7 31,1 36,2 40,4 45,6 50,8 55,1 60,3

24,0 24,0 24,0 24,8 41,5 48,2 48,2 52,4 56,6 61,6

24,9 24,9 24,9 25,7 30,7 35,6 40,6 50,5 55,4 55,4

Årsinkomst kr

|

Gift maii vars hustru sakna r inkomst 3,9 3,5 0,2 24,0 11,4 11,7 10,1 24,0 15,2 15,7 15,0 24,0 18,2 17,9 17,6 27,8 21,5 21,0 19,5 36,4 24,3 24,5 21,7 36,4 29,3 30,4 26,2 46,3 33,0 34,7 30,0 46,3 39,8 41,8 37,1 55,9 44,3 46,6 41,7 55,9

1970 |

337 I tabell 53 visas också skiljaktigheten i marginalskatt de olika åren emellan. Mer markanta förändringar kan konstateras endast beträffande gifta i inkomstlägena 25 000—40 000 kr., vilket sammanhänger med att den s. k. skattepuckeln utjämnas enligt utredningens förslag. I övrigt k a n konstateras att den marginella inkomstskatten endast i ganska ringa mån påverkas. Utredningen har vidare undersökt h u r skattebelastningen ter sig under de valda åren för inkomster, som står i oförändrad relation till medelinkomsten under ett vart år. Dessa undersökningar anknyter alltså ej blott som i tabell 53 till penningvärdeförändringen utan överhuvud till inkomstutvecklingen. Resultatet återges i tabell 54, som i övrigt bygger på samma förutsättningar som tabell 53. Jämföres i tabell 54 kol. 5 med kol. 2 resp. 3 finner m a n genomgående en skatteskärpning; göres jämförelsen med kol. 4 erhålles samma bild med undantag för att gifta i de högsta inkomstlägena får år 1970 någon reducering men likväl en avsevärd merbelastning i förhållande till läget år 1958 (kol. 3). — I tabell 54 redovisas även marginalskatten. Denna är för år 1970 (kol. 9) genomgående högre än för åren 1953 (kol. 6) och 1958 (kol. 7). I förhållande till år 1964 (kol. 8) är bilden något mer oenhetlig.

Tab. 54. Den totala inkomstskatten samt marginalskatten i olika inkomstlägen åren 1953, 1958, 1964 och 1970 med inkomsten ställd i relation till medelinkomsten Årsinkomst M = medelinkomst

Kommunal och statlig inkomstskatt i procent av årsinkomsten

Marginalskatt (kommunal och statlig inkomstskatt) i procent 1964

22,7 22,7 27,8 32,0 35,3 41,3 44,8 49,1 49,1 52,5 56,0

24,0 24,0 32,1 36,2 41,5 46,6 50,7 54,1 54,1 57,4 61,6

24,9 24,9 34,5 40,6 45,5 49,7 53,8 53,8 57,9 57,9 62,0

Gift man vars hustru sa enar inkomst 0,7 4,8 5,8 12,6 22,7 8,1 11,2 12,2 24,0 22,7 11,7 14,3 15,3 24,0 22,7 13,9 16,2 17,3 24,0 22,7 15,4 17,6 18,7 24,0 22,7 17,7 20,4 21,3 24,0 31,1 21,9 26,0 25,7 31,6 36,2 25,4 30,4 29,5 36,4 40,4 28,7 33,9 32,9 41,5 45,6 33,4 39,2 37,8 46,3 50,8 40,2 46,0 43,8 51,1 55,1

24,0 24,0 24,0 24,0 24,8 33,2 48,2 48,2 52,4 56,9 61,6

24,9 24,9 24,9 25,7 25,7 35,6 40,6 45,5 50,5 55,4 60,4

12,4 16,3 18,3 20,2 21,9 24,2 27,8 30,6 33,1 37,1 42,3

11,3 15,1 18,0 20,6 22,9 25,7 29,8 33,0 35,7 39,6 44,8

Ensamstående 14,1 15,1 17,3 18,3 20,6 21,4 23,4 24,9 25,9 28,0 29,3 32,1 34,3 36,8 37,6 40,2 40,4 42,5 44,5 46,4 49,7 51,4

5,5 10,2 13,6 15,7 17,1 18,5 20,9 23,7 26,3 31,0 37,2

0,4 M 0,6 M 0,8 M 1,0 M 1,2 M 1,5 M 2,0 M 2,5 M 3,0 M 4,0 M 6,0 M 0,4 M 0,6 M 0,8 M 1,0 M 1,2 M 1,5 M 2,0 M 2,5 M 3,0 M 4,0 M 6,0 M

|

24,0 24,0 27,8 27,8 31,6 35,8 41,5 45,4 45,4 49,2 56,9

1958 |

|

K A P I T E L 25 Förmögenhetsbeskattningen

Inledning Reglerna om förmögenhetsbeskattningen ges i förordningen den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt. Skatt uttas årligen av fysiska personer under förutsättning att den på visst sätt beräknade beskattningsbara förmögenheten överstiger 80 000 kr. Skatten utgår efter en progressiv skala. De tillämpliga skattesatserna framgår av tabell 55. Skattepliktig förmögenhet utgöres av kapitalvärdet av den skattskyldiges tillgångar av viss angiven beskaffenhet, i den mån samma värde överstiger kapitalvärdet av hans skulder. Såsom tillgångar upptages bl. a. fastigheter, lös egendom avsedd för stadigvarande bruk i den skattskyldiges förvärvsverksamhet, aktier, obligationer och kontanta medel. Såsom beskattningsbar förmögenhet upptages den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet vid beskattningsårets utgång. Om den skattskyldiges inkomst är låg i förhållande till förmögenheten tillämpas dock en reduktionsregel. För äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, sker sambeskattning. Vidare kan i vissa fall en skattskyldig taxeras jämväl för sina barns förmögenhet. Utredningen Enligt direktiven bör utredningen uppmärksamma de frågor, som sammanhänger med beskattningen av förmögenhet och dess avkastning. Det påpekas, att förmögenhetsbeskattningen tillhör de frågor, som ständigt

Tab. 55. Gällande skala för förmögenhetsskatten Beskattningsbar förmögenhet, kr

Skatt inom skiktet, %,

80 000— 100 000 100 000— 150 000 150 000— 200 000 200 000— 400 000 400 000—1 000 000 1 000 000—

5 8 10 13 16 18

339 står under diskussion och att den helt naturligt bör ingå i den allmänna omprövning av beskattningen, som skall ankomma på utredningen. Bland de spörsmål, som blivit föremål för diskussion, namnes det förhållandet, att förmögenhetsskatten i förening med inkomstskatten på avkastningen i vissa fall k a n ta så gott som hela avkastningen i anspråk. Vidare framhålles att m a n ifrågasatt det berättigade i att ta ut skatt på förmögenhet, som är nedlagd i produktionsmedel, t. ex. i lantbruk. Förutom de speciella spörsmål, som direktiven omnämner, inrymmer förmögenhetsbeskattningen även andra frågor, till vilka ställning torde böra tagas vid en översyn av gällande bestämmelser. Med den av utredningen uppställda målsättningen i fråga om tiden för avlämnande av förevarande betänkande har det icke varit möjligt att till behandling upptaga samtliga till förmögenhetsbeskattningen hörande frågor. Då vissa skäl k a n anföras mot att till en isolerad behandling bryta ut vissa speciella frågor, har utredningen förty övervägt att överhuvud inte behandla förmögenhetsbeskattningen i förevarande sammanhang. Utredningen har emellertid inom området för den direkta inkomstbeskattningen föreslagit en rad åtgärder, betingade av hänsynstagande bl. a. till inträffade förändringar i penningvärdet. Det har med hänsyn härtill bedömts såsom konsekvent att utan ett eljest ofrånkomligt dröjsmål söka ernå även de jämkningar i förmögenhetsbeskattningen, som har ett mera omedelbart samband med uppkomna penningvärdeförändringar och förskjutningar i förmögenhetsfördelningen. De jämkningar, varom då blir fråga, gäller det skattefria bottenbeloppet och själva skatteskalan. Förslaget får ses som ett provisorium såtillvida att den mera fullständiga översynen redovisas först i ett senare betänkande. Det bör h ä r inskjutas att nästa allmänna fastighetstaxering skall äga r u m år 1965. Den höjning av taxeringsvärdena, som därvid ifrågakommer, torde få anses utgöra ett ytterligare skäl för en översyn av förmögenhetsbeskattningen. Det erinras att en sådan översyn befanns påkallad i anslutning till nästföregående allmänna fastighetstaxering. Den nu gällande skatteskalan överensstämmer med den skala, som fastställdes år 1952, med den avvikelsen att skattepliktsgränsen sistnämnda år bestämdes till 50 000 kr. Genom beslut av 1957 års riksdag höjdes skattepliktsgränsen till 80 000 kr. Denna justering förestavades bl. a. av en önskan att lindra den skärpning av förmögenhetsbeskattningen, som beräknades uppkomma i anledning av 1957 års allmänna fastighetstaxering. I tabell 56 återges hur de beskattningsbara förmögenheterna fördelar sig med hänsyn till deras storlek. För åren 1957 och 1961 har uppgifterna hämtats ur tillgänglig statistik. Uppgifterna för år 1970 hänför sig till beräkningar, som bygger på att de lägsta förmögenheterna ökat och ökar med 4 procent om året och förmögenheter på en miljon kr. eller mer med 2 pro-

340 Tab. 56, utvisande antalet beskattningsbara förmögenheter och förmögenhetssummor inom olika storleksklasser Beskattningsbar förmögenhet, 1 000 kr 1

År 1957

År 1961

År 1970

Antalet förmögenheter

Förmögenhetssumma milj. kr

Antalet förmögenheter

Förmögenhetssumma milj. kr

7 Antalet för- Förmögenmögen- hetssumma heter milj. kr

80— 90— 100— 125— 150—

90 100 125 150 175

22 700 17 952 30 125 18 398 11 658

1 878,2 1 669,3 3 310,3 2 490,7 1 876,5

29 084 22 742 37 729 23 057 14 713

2 464,8 2 155,4 4 200,2 3 145,7 2 377,1

48 000 38 000 65 500 40 600 26 100

4 090 3 580 7 290 5 540 4 220

175— 200— 250— 300— 400—

200 250 300 400 500

7 972 9 793 5 563 5 855 2 939

1 489,0 2 189,3 1 505,3 2 018,1 1 294,2

10 104 12 465 6 896 7 282 3 683

1 886,8 2 772,7 1 882,2 2 508,6 1 638,3

18 200 22 300 12 700 12 700 6 000

3 410 4 960 3 460 4 350 2 670

500— 750 750—1 000 1 000—2 000 2 000—

3 067 1 102 1 057 421

1 842,7 931,8 1 443,1 2 028,8

3 862 1 494 1429 623

2 323,1 1 279,4 1 914,7 2 837,1

6 300 2 300 2 100 850

3 770 1 940 2 830 3 800

Samtliga

138 602

25 967,3

175 163

33 386,1

301 650

55 910

cent om året; förmögenheter av mellanliggande storleksordning har uppräknats efter en fallande skala. Tabellen utvisar mer än en fördubbling av såväl antalet beskattningsbara förmögenheter som sammanlagd förmögenhetssumma från år 1957 till år 1970. Den relativa ökningen mellan åren 1957 och 1961 inom olika skikt beTab. 56 a, utvisande förmögenheternas tillväxt 1957—1961 Beskattningsbar förmögenhet, 1 000 kr

Ökning av antalet förmögenheter, %

Ökning av förmögenhetssummorna, %

80— 90— 100— 125— 150—

90 100 125 150 175

28 27 25 25 26

31 29 27 26 27

175— 200— 250— 300— 400—

200 250 300 400 500

27 27 24 24 25

27 27 25 24 27

500— 750 750—1 000 1 000—2 000 2 000—

26 36 35 48

26 37 33 40

29 Samtliga

341 skattningsbar förmögenhet av såväl antalet förmögenheter som förmögenhetssummoma anges i tabell 56 a. Såsom framgår av de angivna procentsiffrorna är ökningen av såväl antalet förmögenheter som förmögenhetssummorna mycket j ä m n inom de olika skikten bortsett från det högsta. En något större ökning finner man dock även inom det lägsta skiktet, dvs. beskattningsbar förmögenhet av 80 000—90 000 kr. När det gäller att fastställa skattepliktsgränsen, har ett önskemål ansetts vara att på en gång nå en anpassning med hänsyn till penningvärdeförändringen och avföra från beskattning det stora antalet förmögenhetsägare som finns i de lägsta skikten. En anknytning till konsumentprisindex är visserligen inte invändningsfri, men om den år 1957 till 80 000 kr. fastställda skattepliktsgränsen likväl uppräknas med ledning därav, finner man att denna gräns skulle i november 1963 svarat mot en gräns vid ca 100 000 kr. Med hänsyn till den fortskridande penningvärdeförändringen bör ett högre gränsbelopp gälla år 1970. Utredningen förordar att skattepliktsgränsen sättes vid 125 000 kr. Om så sker utesluts år 1970 från beskattning 151 500 förmögenheter, som vid bibehållna regler skulle ha beskattats; detta motsvarar drygt halva antalet enligt tabell 56 beräknade förmögenheter det året. Utredningen har för sina interna bedömanden uppställt ett stort antal alternativa skatteskalor. Det torde inte vara erforderligt att återge dem alla här. Den skala, som utredningen förordar, framgår av tabell 56 b. Det framgår att den föreslagna skalan börjar med en skattesats av 7 promille och slutar, såsom den nuvarande, med en skattesats av 1,8 procent. Den lägsta skattesatsen avser förmögenhet mellan 125 000 kr. och 200 000 kr., vilket innebär en stark breddning av det första skiktet av skalan i förhållande till vad nu gäller. Den följande stegringen i skattesats är i det hela jämnt avvägd. Den av utredningen föreslagna ändringen på förmögenhetsbeskattningens område innebär år 1966, då den förutsattes första gången skola gälla, ett minskat uttag av förmögenhetsskatt i storleksordningen 85 miljoner kr. De gällande skalorna skulle nämligen medföra ett uttag av 285—290 miljoner Tab. 56 b. Föreslagen förmögenhetsskatteskala i jämförelse med gällande skala Beskattningsbar förmögenhet, 1 000 kr 80— 100 100— 125 125— 150 150— 200 200— 400 400—1 000 1 000—

Skattesatser, %0 Gällande skala

Föreslagen skala

5 8 8 10 13 16 18

0 0 7 7 10 14 18

342 kr. medan de föreslagna ger blott 200—205 miljoner kr. Skillnadsbeloppet är emellertid delvis att återföra på ett tillrättaläggande av den merskatt som föranletts av penningvärdeförändringen. Om som utgångspunkt väljes år 1957, då riksdagen senast beslöt beträffande förmögenhetsskatten, kan konstateras, att förmögenhetsskatten år 1966 skulle inbringa ca 235 miljoner kr. med samma reella skattetryck som år 1957. De föreslagna skatteskalorna innebär sålunda vid jämförelse med 1957 års skattetryck en reell minskning på endast 30—35 miljoner kr. Särskilda

frågor

Avslutningsvis torde här få anmälas vissa spörsmål, som aktualiserats av i det föregående framlagda förslag till ändringar av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen. Enligt 22 § 1 mom. taxeringsförordningen skall fysisk person, om han varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret och under denna tid icke erlagt sjömansskatt, utan anmaning avlämna självdeklaration därest hans bruttointäkter av en eller flera förvärvskällor under beskattningsåret uppgått till sammanlagt minst 2 400 kr. Sådan skyldighet åligger vidare enligt samma författningsrum fysisk person (och i beskattningshänseende därmed jämställd juridisk person), vilkens till statlig förmögenhetsskatt skattepliktiga tillgångar vid beskattningsårets utgång haft ett värde överstigande 80 000 kr. Har makar, som ingått äktenskap före ingången av beskattningsåret och levt tillsammans under större delen därav, var för sig haft inkomst eller förmögenhet, gäller att vardera makens deklarationsskyldighet bedömes med hänsyn till makarnas och boets sammanlagda inkomst och förmögenhet. Detsamma gäller i tillämpliga delar jämväl i fråga om skattskyldiga, som avses i 65 § sista stycket kommunalskattelagen (vissa av de s. k. samvetsäktenskapen). Bestämmelserna innebär att deklarationsskyldighet inträder så snart bruttoinkomsterna är så stora att beskattningsbar inkomst k a n uppkomma eller när de skattepliktiga tillgångarna uppnår den beloppsgräns, där taxering till förmögenhetsskatt blir aktuell. De av utredningen framlagda förslagen om höjda grundavdrag och höjd gräns för uttag av förmögenhetsskatt motiverar en omprövning av gällande regler om deklarationsskyldighet. Ett införande av grundavdrag å 3 000 kr. för ensamstående medger höjning av gränsen för deklarationsplikt på grund av inkomst till samma belopp. En något högre gräns kunde i och för sig vara möjlig med hänsyn bl. a. till reglerna om schablonavdrag för försäkringsavgifter, men utredningen finner 3 000 kr., såsom svarande mot en månadsinkomst om j ä m n t 250 kr., vara att föredra. På grund härav föreslår utredningen en ändring i taxeringsförordningen av nu angiven innebörd i samband med att grundavdraget för ensamstående höjes till 3 000 kr.

343 1 avseende å förmögenhetsbeskattningen innebär utredningens förslag att fysiska personer och därmed jämställda skattesubjekt inte skall utgöra statlig förmögenhetsskatt därest den beskattningsbara förmögenheten inte överstiger 125 000 kr. Med hänsyn härtill föreslår utredningen en motsvarande höjning av beloppsgränsen för deklarationsplikt på grund av förmögenhetsinnehav. Till sist må anmärkas att beredningens förslag rörande socialförsäkringens finansiering får anses motivera förslag om slopande av makars rätt till förhöjt schablonavdrag för försäkringsavgifter enligt 46 § 2 mom. 3) kommunalskattelagen. Den nu gällande högre gränsen för makar betingas av att ena maken under vissa förutsättningar kan påföras avgift även för andra maken, nämligen om denne saknar inkomst. Om denna regel borttages, synes grunden för det högre schablonavdraget för makar bortfalla. Utredningen föreslår därför en justering av nämnda lagrum i enlighet med vad här angivits.

AVDkELNING V

DEN INDIREKTA BESKATTNINGEN

K A P I T E L 26 Inledning

Tidigare i detta betänkande, i kap. 7, har skatteberedningen redovisat sin principiella inställning till skattesystemets allmänna uppläggning och därvid även angivit h u r enligt beredningens mening skatteuttaget bör i stort fördelas mellan systemets tre huvudkomponenter direkt skatt, indirekt skatt och socialförsäkringsavgifter. Den gjorda avvägningen innebär ett ökat inslag av indirekt skatt; ökningen ligger i en storleksordning som på ett ungefär svarar mot en höjning av skattesatsen för gällande allmänna varuskatt från nuvarande sex till nio procent. Beredningen har emellertid i tidigare sammanhang, i kap. 9, även tagit ställning till den indirekta beskattningens principiella utformning. Av skäl, som därvid redovisats, förordar beredningen, att den nuvarande allmänna varuskatten omlägges till en s. k. mervärdeskatt och ges en tyngd som till en början svarar mot vad den nuvarande generella indirekta skatten ger jämte den nyss angivna ökningen av sådan skatt. Men vidare föreslås en avveckling av ett betydande antal nu utgående s. k. punktskatter, vilket balanseras mot en häremot svarande höjning av den generella indirekta skatten. Den sistnämnda höjningen medför alltså i och för sig inte någon ökning av det sammantagna indirekta skattetrycket men föranleder självfallet, att den för den generella indirekta skatten tillämpliga skattesatsen blir högre än som eljest ifrågakommit. Skattesatsen föreslås av beredningen till 13 procent, men det är därvid att märka att såsom beskattningsvärde föreslås att gälla det ifrågakommande vederlaget exklusive skatt. Då skatten f. n. beräknas på vederlaget inklusive skatt, är nuvarande skattesats å 6 procent inte jämförbar med den förordade å 13 procent utan med en skattesats å 11,5 procent. Avkastningen år 1970 har — under hänsynstagande till konsekvenserna av samtliga i detta betänkande föreslagna reformer — kalkylerats till 8 320 miljoner lo-. Det framgår tillika av vad förut anförts, att beredningen — huvudsakligen i syfte att sedan energiskatten avskaffats såsom självständig skatteform och s. a. s. inordnats under mervärdeskatten inte förrycka den föreliggande differentieringen mellan beskattningen av varor i allmänhet samt skatten å bensin och motorbrännolja — förordar en justering av gällande skattesats för den särskilda bensinskatten. I denna avdelning av betänkandet kommer att redovisas de närmare övervägandena rörande den allmänna varuskattens omläggning till en mervärdeskatt och hur den senare enligt beredningens mening bör i detalj konstrueras. Vidare kommer den s. k. punktbeskattningen att behandlas ävensom spörsmål i samband med den avveckling därav som förordas.

K A P I T E L 27 Nuvarande indirekt beskattning

I detta kap. lämnas en redogörelse för huvuddragen av den gällande indirekta beskattningen i de delar densamma av beredningen omprövas eller eljest särskilt uppmärksammas. Av skäl som framgår av vad i tidigare sammanhang anförts omfattar redogörelsen inte automobilskatten eller skatterna på sprit, vin och tobak. Ej heller behandlas sådant som regleringsavgifter på fettvaror m. m.

Den allmänna varuskatten Genom förordningen den 1 december 1959, nr 507, om allmän varuskatt infördes från och med den 1 januari 1960 en generell skatt på konsumtionen inom landet av varor samt tjänster, som har avseende på varor. Den konsumtion allmänna varuskatten i första hand avser att träffa är hushållens förbrukning av livsmedel, kläder, möbler, husgeråd och andra förnödenheter. Utöver den privata konsumtionen träffar skatten emellertid även den offentliga konsumtionen och den förbrukning som äger rum, då staten, kommunerna och näringslivet tar i anspråk maskiner och andra inventarier samt övriga hjälpmedel i de av dem bedrivna verksamheterna. Genom beskattningen av näringslivets investeringar och ianspråktagande av övriga hjälpmedel för produktionen erhåller varuskatten ett kumulativt drag, eftersom de med dessa hjälpmedel framställda produkterna blir föremål för beskattning, då de sedermera försälj es för konsumtion. Större delen av allmänna varuskattens beskattningsunderlag härrör från den privata konsumtionen; av vad nyss sagts framgår emellertid att en mindre del av underlaget härrör från näringslivets förbrukning av investeringsvaror och andra hjälpmedel för produktionen. Varuskatten är alltså i huvudsak en skatt som drabbar försäljningen av varor från detaljhandlarna till de enskilda människorna. Eftersom skattskyldigheten enligt varuskatteförordningen åvilar säljaren, kommer varuskatten härigenom i huvudsak att bli en detaljhandelsskatt. Som inledningsvis anförts träffar varuskatten inte blott förbrukningen av varor utan också konsumtionen av vissa tjänsteprestationer. Skattesatsen utgör för närvarande sex procent av beskattningsvärdet för tillhandahållna nyttigheter. Beskattningsvärdet utgöres av det pris eller

349 vederlag, som konsumenten i varje särskilt fall erlägger med skattens belopp inräknat. För att i skattehänseende uppnå lika behandling av varor producerade inom landet och importerade varor uttages varuskatt på till landet införda varor i de fall skatt skulle erlagts, om varan förvärvats inom landet. I motsats till huvudregeln — enligt vilken skattskyldigheten åvilar säljaren av den skattepliktiga varan — erlägges skatten för importerad vara av konsumenten själv. Enär allmänna varuskatten är avsedd att träffa endast konsumtionen inom landet, är exporten som sådan skattefri. Med export jämställes försäljning av varor för bruk ombord å fartyg eller luftfartyg i utrikes trafik. Beskattningsmyndighet är i fråga om importen tullverket och eljest länsstyrelserna. Riksskattenämnden har att såsom ett centralt organ för den allmänna varuskatten verka för en riktig och enhetlig tillämpning. Nämnden kan meddela bindande förklaring om en vara är skattepliktig eller ej samt meddela förhandsbesked i frågor rörande taxering till allmän varuskatt. Grunderna för beskattningen För att allmän varuskatt skall utgå vid tillhandahållande av en vara eller en tjänsteprestation inom landet erfordras att följande tre villkor är uppfyllda: 1) Varan eller tjänsteprestationen måste vara skattepliktig, med andra ord falla inom det skattepliktiga varu- och tjänsteområdet. 2) överlåtaren—säljaren måste bedriva sin verksamhet yrkesmässigt. 3) Förvärvaren—köparen av prestationen måste vara konsument i författningens mening; han måste med andra ord förvärva den skattepliktiga varan eller prestationen för annat ändamål än yrkesmässig återförsäljning eller motsvarande. Av det ovan sagda följer att en överlåtelse av skattepliktig vara eller tjänst alltid i princip medför skyldighet att erlägga skatt, om överlåtelsen sker inom ramen för en av överlåtaren bedriven yrkesmässig verksamhet och förvärvaren avser att använda varan eller tjänsten för konsumtion i författningens mening. Å andra sidan föreligger inte skattskyldighet även om varan eller tjänsten är skattepliktig, i de fall överlåtaren ej bedriver yrkesmässig verksamhet eller förvärvaren tillgodogör sig varan eller tjänsten för annat ändamål än konsumtion. Om den överlåtna varan eller tjänsteprestationen faller utanför det skattepliktiga varu- och tjänsteområdet k a n skattskyldighet givetvis aldrig if rågakomma även om överlåtaren bedriver sin verksamhet yrkesmässigt och förvärvaren avser att använda varan eller tjänsten för konsumtion. En rörelseidkare k a n således undgå att bli skattskyldig, om han antingen endast avyttrar skattefria varor och tjänster eller också enbart säljer till andra än konsumenter och detta i senare fall även om försäljningen avser i och för sig skattepliktiga varor och tjänster.

350 Det skattepliktiga varuområdet Med vara förstås enligt författningen materiella ting av lös egendoms natur. Utanför det skattepliktiga området faller således fast egendom. Med fast egendom förstås vad som enligt kommunalskattelagen är att hänföra till fastighet. Tillbehör, inredningar eller andra beståndsdelar till fastighet, som borttages från denna, blir dock därmed att hänföra till varor. Till varor hänföres ej elektrisk kraft, vatten från vattenverk eller gas, som tillhandahålles i ledningar. Handlingar vilkas värde grundar sig på rättigheter av olika slag — såsom aktier, obligationer, biljetter, lotter och presentkort — är inte vad gäller sådant värde att anse som varor. Om dessa handlingar - , innan de erhåller det värde rättigheten medför, försälj es som trycksaker, anses de dock såsom varor. Frimärken, sedlar och mynt, som har samlarvärde, är att hänföra till varor. Enligt huvudregeln är alla varor skattepliktiga. Av särskilda skäl har dock vissa undantag från huvudregeln stadgats. Sålunda har i vissa fall undantag stadgats för att man därigenom skall undgå en inte önskvärd dubbelbeskattningseffekt. I andra fall har undantagen motiverats med kontrolltekniska skäl. Slutligen har praktiska skäl eller hänsyn till näringslivets konkurrensförmåga gentemot utlandet utgjort motiv för att vissa varor undantagits från skatteplikt. De viktigaste undantagen är följande: a) Jordbruksråvaror m. m. Detta undantag omfattar utsäde, fröer, plantor, foder- och gödselmedel, torvströ, konserveringsmedel för foder, betningsmedel, bakteriekulturer för växter samt ogräsbekämpnings- och växtskyddsmedel. Även emballage för jordbruksprodukter är undantaget från skatteplikt. Dessa nu uppräknade varor är huvudsakligen att betrakta såsom råvaror för livsmedelsframställningen. Enär de färdiga livsmedlen blir föremål för beskattning vid försäljningen till de enskilda konsumenterna, skulle en dubbelbeskattningseffekt följa, om även dessa råvaror blev beskattade, då de såldes till jordbrukarna. Att man valt denna teknik — att undanta jordbruksråvarorna från beskattning — sammanhänger med att jordbrukarna inte är likställda med rörelseidkarna i varuskattehänseende (ej generellt skattskyldiga för sin försäljning) och därför inte kan inköpa råvaror och annat material skattefritt med stöd av de regler som härvidlag gäller för rörelseidkare. De nu uppräknade varorna är emellertid i princip skattepliktiga i den mån de försälj es direkt till slutlig konsument. Sålunda föreligger skatteplikt för blomster- och köksväxtfröer, gödnings-, ogräsbekämpnings- eller växtskyddsmedel som användes för privat trädgårds- och växtodling och vilka säljes i härför avpassade smärre förpackningar eller på liknande sätt. b) Levande djur. Även detta undantag är motiverat av att en dubbelbeskattningseffekt eljest skulle uppkomma, enär livsmedel såsom kött, fläsk, charkuteri varor, köttkonserver och slaktade fjäderfä är skattepliktiga vid

351 försäljning till slutlig konsument. Även i detta fall gäller emellertid vissa inskränkningar i skattefriheten. Sålunda föreligger skatteplikt för fiskar och skaldjur, då de säljes i levande skick såsom livsmedelsvaror. Vidare har skatteplikt föreskrivits för sådan försäljning av levande djur som sker i zoologiska och liknande affärer. Akvariefiskar och burfåglar m. fl. djur faller således under beskattningen. c) Jord, sand, grus och sten i obearbetat eller krossat skick. Även beträffande detta undantag gäller den inskränkningen, att skatteplikt föreligger om varan med hänsyn till försäljningsform, kvantitet eller förpackning har karaktär av butiksvara. Denna skatteplikt har utan större svårigheter låtit sig inordna i systemet, då försäljning av sådana varor i smärre förpackningar i allmänhet sker av någon som är skattskyldig för sin övriga försäljning. d) Drivmedel och andra bränslen. Detta undantag har främst motiverats av svårigheterna att från sådan förbrukning av drivmedel och andra bränslen, som är att hänföra till konsumtion, särskilja sådan förbrukning för produktivt ändamål, som enligt varuskattens konstruktion ej skall beskattas enligt reglerna om skattefrihet för råvaror och annat material. Vidare har beaktats att fossila bränslen och drivmedel samt elektrisk kraft är föremål för energibeskattning. Även här har emellertid föreskrivits viss inskränkning i skattefriheten. Om nu angivna varor tillhandahålles såsom butiksvaror i konsumentförpackning eller motsvarande föreligger skatteplikt. Rödsprit, fotogen och gasol är dock alltid skattefria. e) Fartyg och luftfartyg. Detta undantag har i huvudsak betingats av att det torde vara omöjligt att upprätthålla en generellt verkande beskattning av fartyg och luftfartyg. I fråga om fiskefartygen gäller undantaget oberoende av fartygets storlek, medan skattefriheten för övriga fartyg gäller endast sådana, som har en nettodräktighet av minst 20 registerton. Reservdelar, fasta inredningar o. d. omfattas även av skattefriheten. Mudderverk, flodsprutor och fyrskepp utgör skattepliktiga varor, enär dessa ej hänföres till fartyg. f) Krigsmateriel. Detta undantag från skatteplikten omfattar endast krigsmateriel, som försälj es till staten för militärt bruk och som är underkastad utförselförbud. Undantaget får närmast anses vara motiverat av praktiska skäl. Det har ansetts såsom en onödig omgång att beskatta av staten inköpt krigsmateriel. g) Allmänna nyhetstidningar samt vissa periodiskt utgivna publikationer. Undantaget för allmänna nyhetstidningar gäller sådana publikationer av dagspresskaraktär som normalt utkommer med minst ett nummer per vecka. Undantaget i övrigt gäller medlemsblad, personaltidningar och liknande i den m å n de tillhandahålles utan särskild avgift samt periodiska publikationer som väsentligen framstår som organ för sammanslutningar

352 med huvudsakligt syfte att verka för religiösa, nykterhetslramjan.de, politiska, idrottsliga eller försvarsfrämjande ändamål eller har till syfte att företräda vanföra och andra arbetshindrade medlemmar. h) Läkemedel. Detta undantag från den generella skatteplikten — som gäller försäljning av läkemedel enligt recept eller till sjukhus — har tillkommit för att bl. a. hålla kostnaderna för läkemedel nere. Vidare har beaktats, att dessa varor är rabatterade eller kostnadsfria. Utöver nu redovisade undantag från skatteplikten för varor gäller bl. a., att viss skattefrihet föreligger för konstnärs försäljning av egna konstverk samt att skattefrihet föreligger för reklamtrycksaker på främmande språk, som är avsedda att spridas utomlands. Det skattepliktiga tjänsteområdet Såsom tidigare antytts beskattas genom allmänna varuskatten även vissa tjänsteprestationer. De tjänsteprestationer som sålunda beskattas är sådana som huvudsakligen h a r avseende å skattepliktiga varor samt innefattar förfärdigande på beställning (arbetsbeting), uthyrning, servering, reparation, underhåll, ändring eller rengöring. För att tjänsteprestation skall bli skattepliktig erfordras alltså att den huvudsakligen har avseende å skattepliktig vara. Tjänsteprestation på skattefri vara (t. ex. fartyg och flygplan) är därför skattefri. Om tjänsteprestation utföres på annat än vara, exempelvis på fastighet, är denna prestation ej heller skattepliktig. En skillnad föreligger dock i beskattningseffekten mellan å ena sidan det fall att tjänsteprestationen avser en skattefri vara och å andra sidan det fall att prestationen har avseende å annat än vara. Skillnaden hänför sig till behandlingen i beskattningshänseende av det för prestationens utförande nyttjade materialet. Som något utförligare kommer att behandlas under avsnittet om konsumentbegreppet äger den som yrkesmässigt utför tjänsteprestationer med avseende på varor (såväl skattepliktiga som skattefria) inköpa material för sin verksamhet obeskattat. Den som utför tjänsteprestationer på annat än varor har däremot att erlägga skatt på det använda materialet. Detta medför, att vid tjänsteprestationer med avseende på skattefria varor blir såväl arbets- som materialkostnaderna skattefria. Vid sådana prestationer med avseende på exempelvis fastigheter blir å andra sidan endast själva arbetsprestationen skattefri. Även om tjänsteprestation har avseende å skattepliktig vara blir den skattepliktig endast om tjänsteprestationen huvudsakligen avser sådan vara. Av denna anledning är exempelvis tjänsteprestation som avser rengöring av bostäder och andra lokaler skattefri även om rengöringen i viss omfattning inbegriper möbler, mattor och annan i och för sig skattepliktig lös egendom. Med tjänstebeskattningens anknytning till skattepliktiga varor följer vidare, att uthyrning av bostäder, hotellrum och andra lokaler faller utanför beskattningens ram. Detsamma gäller rese- och transporttjänster liksom

353 tjänster, som tillhandahålles av resebyråer, banker, försäkringsinrättningar m. fl. Skatt utgår ej heller på prestationer som utföres av fria yrkesutövare, t. ex. läkare, advokater, arkitekter, revisorer m. fl. och vilka normalt inte t a r sig uttryck i att slutprodukten blir en vara. Andra personliga tjänster som faller utanför det skattepliktiga området ä r sådana som utföres av exempelvis frisörer och sjukgymnaster. För att tjänsteprestation skall bli skattepliktig erfordras därjämte, att den innefattar antingen förfärdigande på beställning, uthyrning, servering, reparation, underhåll, ändring eller rengöring eller också två eller flera av dessa moment i förening. För att uthyrning av vara skall föranleda beskattning erfordras att upplåtelsen avser själva varan. Besittningen av varan måste således övergå till förhyraren, för att skatteplikt skall inträda. P å grund härav faller transportuppdrag, som består i tillhandahållande av fordon och förare, utanför skatteplikten. I detta sammanhang må framhållas den skillnad i beskattningseffekten som kan uppkomma i det fall en vara säljes fritt köparen i jämförelse med om den säljes fritt säljaren. Säljes varan fritt köparen kommer transportkostnaden att inkluderas i varans pris och således utgöra en del av beskattningsvärdet. Säljes varan åter fritt säljaren och denne för köparens räkning ombesörjer transporten och han då anlitar en fristående fraktförare inkluderas inte transportkostnaden i beskattningsvärdet. Om däremot varan visserligen säljes fritt säljaren men denne själv utför transporten till köparen inkluderas jämväl transportkostnaden i beskattningsvärdet. Beskattningseffekten blir således olika i de angivna fallen. Med servering förstås tillhandahållande av varor till förtäring på stället i därför iordningställd lokal eller annat utrymme. Till servering hänföres av denna anledning inte försäljning av t. ex. varm korv från kiosk eller försäljning från automat, enär någon lokal för förtäringen inte tillhandahålles. Sådan försäljning är i stället att jämställa med varuförsäljning. Denna distinktion har betydelse med hänsyn till att speciella regler gäller för bestämmandet av den skattepliktiga omsättningen i serveringsrörelser. I fråga om underhåll, reparation, ändring eller rengöring gäller, att om sådana arbeten utföres på skattefria varor även tjänsteprestationen blir skattefri. Skattefriheten omfattar i detta fall såväl arbetet som det material som nyttjats för prestationens utförande.

Skattskyldigheten För att skatt skall uttagas i samband med överlåtelse av skattepliktig vara eller tjänsteprestation erfordras — såsom tidigare anförts — att överlåtaren uppfyller vissa rekvisit. Enligt huvudregeln måste överlåtelsen ingå såsom ett led i en av överlåtaren yrkesmässigt bedriven verksamhet. Huruvida verksamheten bedri12— 412209

354 ves yrkesmässigt får bedömas med beaktande av sådana omständigheter som verksamhetens omfattning och syfte i varje enskilt fall. Oftast kan bedömningen härutinnan ske enligt inkomstskatteförfattningarnas rörelsebegrepp. Av skäl, som närmare skall beröras vid behandlingen av konsumentbegreppet, är den som fabriksmässigt tillverkar byggnadsvaror, i vad angår denna tillverkning, skattskyldig, ändå att han inte försäljer sådana varor yrkesmässigt. Med försäljning jämställes uttag u r rörelsen av skattepliktig vara för konsumtionsändamål, t. ex. för den skattskyldiges privata bruk. Från huvudregeln om skattskyldighet har föreskrivits vissa undantag. Sålunda medför tillhandahållande av skattepliktiga varor och tjänsteprestationer samt uttag av skattepliktiga varor i allenast ringa omfattning inte skattskyldighet. Enligt praxis är verksamhet med en skattepliktig omsättning ej överstigande 1 000 kr. för helt år räknat att anse som ringa. Skattskyldighet åvilar ej heller den som utför tjänsteprestation med avseende på kläder eller andra textilvaror, om vederbörande saknar fast driftställe för verksamheten. De grupper som faller under detta undantag är de s. k. hemsömmerskorna liksom de som tillfälligt åtar sig sömnadsarbeten i sitt hem. Vidare är från skattskyldighet undantagen försäljning och uttag av till driften hörande maskiner, inventarier o. d. Härunder faller även överlåtelse av sådana tillgångar vid avyttring av rörelse, vid fusioner eller vid liknande transaktioner. Slutligen har av konkurrens- eller marknadsskäl ytterligare ett undantag från skattskyldighet införts, nämligen för försäljning eller uttag ur rörelse av begagnade personbilar samt vissa skåp- och lastbilar. Undantaget gäller sådana fordon, som vid försäljning i obegagnat skick träffas av den särskilda bilaccisen. Att man lagtekniskt utformat detta undantag såsom en inskränkning i skattskyldigheten och inte hänfört de begagnade bilarna till det skattefria varuområdet medför, att begagnade personbilar och andra här aktuella fordon alltjämt är att anse såsom skattepliktiga varor. Härav följer att skatt utgår på yrkesmässigt utförda reparationer och andra skattepliktiga tjänsteprestationer på begagnade motorfordon av alla slag.

Konsumentbegreppet Det tredje villkoret för att tillhandahållande av en vara eller en tjänsteprestation skall medföra skattskyldighet är att förvärvaren är att anse som konsument i författningens mening. Med konsument förstås den som förvärvar vara för annat ändamål än yrkesmässig återför sälj ning eller servering eller för användning såsom material vid yrkesmässig tillverkning av varor för avsalu, vid fabriksmässig tillverkning av byggnadsvaror eller vid yrkesmässigt utförande av tjänste-

355 prestationer med avseende på varor. Efter motsvarande grunder bedömes, om den, åt vilken tjänsteprestation tillhandahålles, är att anse som konsument. Med material som nyss nämnts förstås råvara, halvfabrikat eller annan vara, som är avsedd antingen att ingå såsom beståndsdel i förädlad eller genom sammansättning framställd vara eller att förbrukas i den egentliga produktions- eller bearbetningsprocessen, såsom smörjmedel och liknande, eller ock att förbrukas i varuhanteringen, t. ex. såsom emballage. Man kan säga, att det är definitionen av konsumentbegreppet som medför att allmänna varuskatten i princip blir en ettledsskatt lagd i sista ledet av produktions- och distributionskedjan. Genom att förvärv av en vara för yrkesmässig återförsäljning eller servering eller för användning såsom material vid yrkesmässig tillverkning för avsalu m. m. inte anses såsom konsumtion kommer inga förvärv för dessa ändamål inom produktions- och distributionskedjan att medföra skattskyldighet. Annorlunda uttryckt kommer försäljningar för dessa ändamål mellan olika rörelseidkare att bli fria från skatt. Det är blott då försäljningar av dessa varor sker till konsument som skatt skall uttas. Om vara förvärvas för annat ändamål än yrkesmässig återförsäljning eller servering eller användning såsom material för yrkesmässig tillverkning för avsalu, utgår skatt även om förvärvaren bedriver yrkesmässig verksamhet. Det är av denna anledning som näringslivets investeringar träffas av allmänna varuskatten. Med den definition som getts av begreppet material kommer ett förvärv av maskin eller annat inventarium att bli beskattat. Som inledningsvis omnämnts är det vid överlåtelser inom landet av skattepliktiga varor säljaren som blir skattskyldig. Av detta följer, att det måste ankomma på honom att försöka fastställa för vilket ändamål förvärvaren köper en vara. Till ledning för säljaren har i författningen stadgats att köparen alltid skall antagas vara konsument såvida det inte är uppenbart att så inte är fallet. Genom definitionerna av begreppen konsument och material kommer — som redan antytts — varuskatten att till sin effekt bli en ettledsskatt med ett kumulativt inslag. Det kumulativa inslaget härrör därvid från utformningen av materialbegreppet. Det omfång detta begrepp erhållit undantar från beskattning — om övriga förutsättningar härför föreligger — blott sådana varor som direkt kommer att ingå i den framställda produkten samt sådana indirekta hjälpmedel som förbrukas i den egentliga produktionsoch distributionsprocessen. Till indirekta hjälpmedel har i praxis räknats varor av verktygskaraktär med en varaktighetstid av upp till två veckor vid normal förbrukning. Vad som här kan vålla vissa svårigheter är att det är den skattskyldige säljaren som har att bedöma förbrukningstiden för ifrågavarande hjälpmedel i köparens verksamhet. Vad som ytterligare komplicerar denna bedömning är att ett och samma hjälpmedel för en köpa-

356 re kan falla inom begreppet material men för en annan utanför. Vidare torde ett och samma slags hjälpmedel i olika grenar av en viss köpares verksamhet k u n n a tänkas bli använt på sådant sätt att det antingen utgör material och således får förvärvas skattefritt eller faller utanför detta begrepp och således i princip blott får förvärvas beskattat. Konsument- och materialbegreppens utformning innebär, att skattskyldighet inte inträder för den som säljer vara till någon, vilken i sin t u r avser att använda varorna för bl. a. yrkesmässig återförsäljning eller såsom material vid fabriksmässig tillverkning av byggnadsvaror eller vid yrkesmässigt utförande av tjänsteprestationer med avseende å varor. Om således försäljningen av en vara h a r till syfte att användas för framställning av eller för arbete på en fastighet (vilken således inte är vara i författningens mening) medför detta att köparen blir att betrakta såsom konsument. Praktiskt innebär detta att byggmästare, byggnadshantverkare och liknande är att anse såsom konsumenter vid förvärv av varor för sin verksamhet. Byggmästarens eller byggnadshantverkarens avtal med beställaren faller således utanför beskattningens ram. Detta medför, att skatten inte träffar kostnaderna för det arbete, som nedlägges på byggnadsplatsen eller som ingår i utförda installationer. Detta har i sin t u r till följd, att konsumtionen av byggnader blir lägre beskattad än annan konsumtion. Byggmästare och byggnadshantverkare kan emellertid även bedriva yrkesmässig försäljning av varor eller utföra tjänsteprestationer på varor. För dessa delar av verksamheten föreligger skattskyldighet. Därmed följer i princip rätt till skattefria inköp av omsättningsvaror och material för rörelsen. En byggmästare eller byggnadshantverkare kommer härigenom att betraktas såsom konsument vid inköp för byggnadsdelen av rörelsen men som återförsäljare i vad avser försäljningsdelen av rörelsen. För att beskattningen skall få avsedd verkan krävs särskilda anordningar för n u ifrågavarande grupper av rörelseidkare med såväl skattefri som skattepliktig verksamhet. Antingen kan en sådan rörelseidkare inköpa alla råvaror och allt material beskattat eller också kan han inköpa allt skattefritt. Inköper h a n alla råvaror beskattade skulle detta medföra en ej önskad dubbelbeskattningseffekt vid yrkesmässig och därmed skattepliktig återförsäljning av sådana produkter. För att undvika denna dubbelbeskattningseffekt har därför i författningen föreskrivits, att vederbörande vid redovisningen av varuskatt från sin skattepliktiga omsättning äger åtnjuta avdrag för beskattade inköp. Om en rörelseidkare av nu ifrågavarande art däremot äger inköpa allt sitt material och alla sina råvaror skattefritt skulle detta — om ej särskilda föreskrifter meddelats — medföra att h a n undgick skatt även på det material etc som användes vid arbeten på fastigheter. På grund härav ä r den som använder obeskattade råvaror och obeskattat material vid arbeten på fastigheter skyldig betrakta detta material och dessa råvaror såsom uttag u r rörel-

357 sen av varor och blir därmed skyldig erlägga varuskatt för värdet av dessa uttag. Det ä r av denna anledning — såsom anförts i avsnittet om skattskyldigheten — som den vilken yrkesmässigt tillverkar byggnadsvaror är skattskyldig i vad angår denna tillverkning ändå att han inte försäljer sådana varor yrkesmässigt. Ett tredje alternativ för realiserandet av en rättvis beskattning av n u ifrågavarande grupper skattskyldiga är att dessa får dels verkställa skattefria inköp och då för försäljningsdelen av rörelsen, dels ock inköpa beskattade råvaror och beskattat material för entreprenaddelen av rörelsen. Detta förfarande kräver emellertid, att bokföringen är så ordnad att de olika rörelsedelarna klart k a n hållas isär. Riksskattenämnden har utfärdat ett flertal anvisningar beträffande varuskatteförordningens tillämpning bl. a. för olika branscher inom byggnadsområdet. Skattskyldighetens inträde m. m. Enligt huvudregeln inträder skattskyldigheten, när betalningen eller annat vederlag för den skattepliktiga varan eller tjänsteprestationen inflyter kontant eller eljest kommer säljaren tillgodo (kontantmetod). Vid uttag av skattepliktig vara inträder skattskyldigheten när uttaget sker. Sammanlagda summan av dessa vederlag och värden av egna uttag utgör den skattepliktiga omsättningen för vilken skatt skall redovisas. Efter särskilt medgivande k a n skattskyldig i stället få redovisa sin skattepliktiga omsättning efter bokföringsmässiga grunder, d. v. s. på grundval av faktureringen. Han h a r då att i sin skattepliktiga omsättning inräkna uppkomna fordringar för tillhandahållna skattepliktiga varor eller tjänster. Fördelen med en redovisning enligt kontantmetoden är att den skattskyldige inte behöver förskottera skatten, eftersom han inte behöver inleverera den förrän han själv erhållit betalning från sin kund. Vid bokföringsmässig redovisning å andra sidan kan säljaren få förskottera skatten. För beräkning av den skattepliktiga omsättning, vara skatt skall erläggas, gäller speciella reduceringsregler för serveringsrörelser och säljare av monteringsfärdiga trähus. Är omsättningen i serveringsrörelse till minst nio tiondedelar att hänföra till servering får sålunda den eljest skattepliktiga omsättningen reduceras till 60 procent. Är serveringsandelen mindre men minst en tredjedel av omsättningen må reducering ske till 80 procent. Vid än lägre serveringsandel får ingen reducering ske. I fråga om försäljning eller uttag ur rörelse av monteringsfärdiga trähus gäller, att den eljest skattepliktiga omsättningen får reduceras till 70 procent. Nu nämnda reduceringsregler får ses mot bakgrunden av att i serveringsvaras pris ingår viss ersättning för prestation som närmast ä r av personlig n a t u r samt att priset för en leverans i paket av monteringsfärdigt

358 trähus inrymmer ersättning för fabriksmässigt utförda arbetsprestationer som icke träffas av skatt om arbetena utförs direkt på byggplatsen enligt traditionella byggmetoder. Reduceringsreglernas syfte kan därför sägas vara att åstadkomma en jämnare beskattning.

Beskattningsvärde Beskattningsvärdet utgöres vid tillhandahållande av skattepliktig vara eller tjänsteprestation av vederlaget med beloppet av den allmänna varuskatten inräknat. Vid uttag av skattepliktig vara ur rörelsen utgöres beskattningsvärdet av varans saluvärde enligt ortens pris inklusive skattens belopp. Till vederlag hänföres såväl kontant likvid som likvid i natura, t. ex. i form av inbytesvara. Vid beräkning av beskattningsvärdet får avdrag icke ske för avbetalningstillägg eller i priset ingående ersättning för transport-, emballage- eller andra kostnader. Lämnas rabatt utgöres beskattningsvärdet av det rabatterade priset även vid rabattering i efterhand.

Beskattningsförfarandet Varje skattskyldig är pliktig anmäla sig för registrering hos länsstyrelsen i det län, där hans hemortskommun är belägen. Bedriver den skattskyldige flera självständiga förvärvsverksamheter skall särskild anmälan inlämnas för varje verksamhet. Om den verkställda registreringen skall länsstyrelsen utfärda särskilt bevis, i förekommande fall ett för varje förvärvskälla. Det åligger den skattskyldige att utan anmaning avge deklaration rörande sin skattepliktiga omsättning och om grunderna för omsättningens beräkning. Varje deklaration skall avse en redovisningsperiod om två månader) januari—februari, mars—april osv). För mindre rörelser äger länsstyrelsen medge att redovisningsperiod skall omfatta helt kalenderår eller helt annat räkenskapsår. Inbetalningen av på en redovisningsperiod belöpande skatt skall ske senast den 18 i månaden efter utgången av perioden. Varuskatten erlägges således preliminärt efter likartat system som gäller för inkomstskatten. I samband med den årliga inkomsttaxeringen verkställes även taxering till allmän varuskatt. Därvid fastställes den på räkenskapsåret belöpande skattepliktiga omsättningen och på grundval härav sker debitering av slutlig allmän varuskatt, vilken avräknas mot den erlagda preliminära skatten. Envar skattskyldig erhåller debetsedel å slutlig allmän varuskatt. Utvisar denna att den slutliga skatten överstiger den preliminära skall skillnadsbeloppet såsom kvarstående skatt inbetalas senast den 18 januari året efter taxeringsåret. I motsatt fall återbetalas den överskjutande preliminära skatten till den skattskyldige. Vid avräkning som nu nämnts äger den skattskyldige bli gottskriven viss kostnadsersättning

359 för sitt bestyr med skatten, under förutsättning dock att den deklarerade skattepliktiga omsättningen ej understiger 10 000 kr. Ersättningen utgår efter en i förhållande till den skattepliktiga omsättningen degressiv skala. Jordbrukarnas beskattning Beskrivningen av allmänna varuskatten har hitintills tagit sikte i första hand på h u r reglerna utformats för de rörelsedrivande företagarna. Som framgått därvid är rörelseidkare med skattepliktig försäljning och motsvarande skyldig att låta registrera sig och att erlägga preliminär skatt på grundval av ett särskilt deklarationsförfarande. För jordbrukarna har ett förenklat förfarande föreskrivits. Dessa har endast att lämna uppgifter om sin skattepliktiga omsättning i jordbruksbilagan till den årliga inkomstdeklarationen. Jordbrukarna är skattskyldiga dels för den försäljning av skattepliktiga varor som sker till konsument dels ock för de skattepliktiga produkter som för egen förbrukning uttages från jordbruket eller dess binäringar. Den härå belöpande varuskatten fastställes i samband med den årliga inkomsttaxeringen och påföres den vanliga debetsedeln för slutlig inkomstskatt. Är den skattepliktiga försäljningen endast av ringa omfattning (ej över 1 000 kr. för år räknat) och utgör värdet av egna uttag icke 400 kr. åsättes ingen taxering till allmän varuskatt. Importbeskattningen ni. in.

Om skattepliktig vara införes till landet av någon som är att t anse som konsument enligt de allmänna bestämmelserna, föreligger skattskyldighet för importören. Skattskyldighet föreligger dock inte därest allmän varuskatt icke skolat utgå, om varan i stället sålts inom landet av yrkesmässig säljare till den, för vars räkning införseln sker. Ej heller föreligger skattskyldighet om det visas att i anledning av varans tillhandahållande skattskyldighet enligt varuskatteförordningen föreligger för annan än den för vars räkning införseln äger rum. Skatten fastställes och uppbäres av tullverket i den ordning som ä r föreskriven för tull. Skattesatsen sex procent gäller även vid skattepliktig import och beskattningsvärdet utgöres av varans tullvärde (cif-värde) med tillägg för tull och andra staten tillkommande avgifter och skatter, inklusive den allmänna varuskatten. Bensin- och brännoljeskatt För bestridande av det allmännas kostnader för vägväsendet har sedan länge — förutom årlig fordonsskatt — uttagits särskild skatt på bensin, motorsprit och motorbrännolja. I sin nuvarande utformning regleras denna drivmedelsbeskattning genom förordningen den 7 april 1961, n r 372, om bensinskatt och förordningen den 15 december 1961, nr 653, om brännoljeskatt. Bensinskatten omfattar bensin och andra motorbränslen, som innehåller

360 minst 70 viktprocent bensin, samt alkohol och alkoholblandningar, som är avsedda för motordrift. Skatt utgår icke för mineraloljeprodukt, som införes till riket för att vid oljeraffinaderi användas såsom råvara vid tillverkning av bensin. Vidare är från beskattning undantaget motorbränsle, som användes för järnvägsdrift, luftfart och vissa tekniska ändamål. Skattskyldighet till bensinskatt åvilar den, som här i riket tillverkar skattepliktigt motorbränsle. Sådan tillverkare skall vara registrerad hos kontrollstyrelsen. Därjämte kan den som i större utsträckning återförsäljer, förbrukar eller lagerhåller sådant motorbränsle efter ansökan bli registrerad såsom skattskyldig hos kontrollstyrelsen. Införes skattepliktigt motorbränsle av annan än registrerad åvilar skattskyldigheten importören. I sådant fall inträder skattskyldigheten när införseln sker och skatten erlägges i den ordning som är föreskriven för tull. För registrerad skattskyldig inträder skattskyldigheten när leverans sker till icke registrerad köpare eller varan tages i anspråk för annat ändamål än försäljning. Registrerad skattskyldig redovisar skatten månatligen till kontrollstyrelsen på grundval av deklaration. Sedan den 1 januari 1962 utgör bensinskatten 38 öre per liter. Den särskilda brännoljeskatten omfattar sådana petroleumprodukter, som brukas för drift av motorfordon och som inte träffas av bensinskatt. Brännoljeskatten har sedan årsskiftet 1961/62 samma konstruktion som bensinskatten. Medan skatten dessförinnan erlades av ägarna av brännoljedrivna fordon, åvilar skattskyldighet sedan den 1 januari 1962 i första hand den, som inom riket tillverkar brännolja och som i sådan egenskap blivit registrerad hos kontrollstyrelsen. Därjämte må den, som i större utsträckning försäljer brännolja utan att vara tillverkare ävensom den som förbrukar brännolja både för drift av motorfordon och för annat ändamål, bli frivilligt registrerad såsom skattskyldig hos kontrollstyrelsen. Härjämte åvilar skattskyldighet den, som utan att vara registrerad inför brännolja till riket. I sistnämnda fall erlägges skatten till tullverket vid införseln och enligt den ordning, som är föreskriven för tull. För registrerad skattskyldig inträder skattskyldigheten, när obeskattad brännolja levereras till icke registrerad köpare eller tages i anspråk för annat ändamål än försäljning. Sedan den 1 januari 1962 utgör brännoljeskatten 34 öre per liter för registrerad s. k. blandad förbrukare, dvs förbrukare som använder brännolja såväl såsom motorbränsle som för annat ändamål, t. ex. för drift av tippnings- och lastningsanordningar. För tillverkare, återförsäljare och skattskyldiga importörer utgör skattesatsen 31 öre per liter. Skattesatsdifferentieringen hänger bl. a. samman med att registrerad s. k. blandad förbrukare äger åtnjuta avdrag för brännolja som använts för drift av tippnings- och lastningsanordningar eller eljest för andra ändamål än fordons framförande medan någon motsvarande avdragsrätt inte

361 föreligger för annan köpare av brännolja. Sådan annan köpare kan i vissa fall erhålla restitution av skatt efter ansökan hos kontrollstyrelsen. Brännoljeskatten erlägges till kontrollstyrelsen på grundval av deklaration, i regel kvartalsvis. Energiskatt Enligt förordningen den 31 maj 1957, nr 262, utgår allmän energiskatt på bensin och motorsprit, kol- och koksbränslen, brännoljor samt elektrisk kraft. Energiskatten på bensin och motorsprit omfattar samma varuslag som den i det föregående behandlade särskilda bensinskatten och uttages i samma ordning som denna skatt. Skatten utgår med 9 öre per liter. För bensin, som används för framställning av stadsgas, utgör energiskatten 1,6 öre per liter. Energiskatten på övriga bränslen omfattar kol och koks jämte stybb och briketter därav samt motorbrännoljor, eldningsoljor och bunkeroljor. Inhemska fasta bränslen är undantagna från skatteplikt. Skattskyldighet inträder då skattepliktigt bränsle inom landet levereras till annan än registrerad köpare eller av registrerad tages i anspråk utan samband med försäljning eller ock införes till riket av annan än registrerad. I sistnämnda fall erlägges skatten till tullverket i samband med varans införsel. Eljest erlägges skatten enligt särskilt deklarationsförfarande till kontrollstyrelsen. Obligatorisk registreringsskyldighet åvilar inhemska producenter av skattepliktigt bränsle. Därjämte kan större återförsäljare och förbrukare efter ansökan bliva registrerade såsom skattskyldiga hos kontrollstyrelsen. Skatten utgår för stenkol med 12 kr per ton, för koks med 14 k r per ton, för stybb och briketter av kol och koks med 6 kr per ton samt för tunn eldningsolja liksom motorbrännolja med 25 kr per kubikmeter och för tjock eldningsolja med 16 k r per kubikmeter. Energiskatten på elektrisk kraft utgår med 10 procent å erlagda eller beräknade avgifter för kraft, som användes i industriell rörelse med en förbrukning per år och driftställe av mer än 40 000 k W h . Skatten på annan kraft utgår med 7 procent av kraftavgifterna. Skyldighet att erlägga energiskatt för elektrisk kraft åvilar yrkesmässiga distributörer samt producenter, som själva förbrukar eller yrkesmässigt distribuerar kraft till förbrukare. Kraftproduktion i ringa omfattning föranleder icke skattskyldighet. Skatteredovisningen sker till kontrollstyrelsen enligt särskilt deklarationsförfarande, vilket i vad avser distributörer är anpassat efter tillämpade debiteringsperioder för kraftavgifter. Särskild varuskatt Enligt förordningen den 25 maj 1941, nr 251, utgår särskild varuskatt på socker och sirap, choklad- och konfektyrvaror, skönhetsmedel, parfymer,

362 harvatten, tandkräm m. fl. kemisk-tekniska artiklar samt spelkort. Enligt skattens nuvarande utformning är inhemsk tillverkare av skattepliktig vara skyldig att vara registrerad såsom skattskyldig hos kontrollstyrelsen. Därjämte kan importör frivilligt bli registrerad såsom skattskyldig hos styrelsen. Sålunda registrerad redovisar och erlägger skatt till styrelsen på grundval av deklaration rörande försålda och för vidare bearbetning ianspråktagna skattepliktiga varor. I allmänhet avges deklaration för varje kalendermånad. Införes skattepliktig vara till riket av icke registrerad importör uttages varuskatten av tullverket i samband med varuinförseln. Den särskilda varuskatten utgör för socker 20 öre per kilogram, för sirap 16 öre per kilogram och för spelkort 1 krona per lek. I fråga om övriga varor utgår skatten såsom en värdeskatt efter viss procent av varans beskattningsvärde. Detta värde utgöres av det lägsta priset exklusive skatt vid försäljning i större poster till fristående återförsäljare, dvs i regel grossistens inköpspris. Detta beskattningsvärde gäller för andra varor än puder, parfymer, toalettartiklar m. fl. kemisk-tekniska artiklar. I fråga om dessa varor utgöres beskattningsvärdet av priset exklusive skatt vid försäljning till detaljist. Vid skattepliktig import utgöres beskattningsvärdet av varans tullvärde med tillägg av tull. Skattesatserna utgör 65 procent för choklad- och konfektyrvaror samt skönhetsmedel, 40 procent för parfymer, hårvatten o. d. samt 20 procent för tandkräm, munvatten, schamponeringsmedel o. d. Utjämningsskatt Enligt förordningen den 3 juni 1960, nr 258, utgår en särskild utjämningsskatt på choklad- och konfektyrvaror samt dessutom på wafers och bisquits. Denna skatt ingår såsom ett led i en av Sveriges anslutning till EFTA betingad särskild reglering med syfte att undanröja den belastning som jordbruksregleringen eljest skulle utgöra för vissa svenska livsmedelsindustrier i konkurrensen med företag inom andra EFTA-länder. Utjämningsskatten utgör 50 öre per kilogram och uttages på samma sätt som den särskilda varuskatten. Pälsvaruskatt Enligt förordningen den 30 juni 1943, n r 477, utgår särskild skatt på inom riket beredda lösa pälsskinn och importerade pälsvaror. För inom riket beredda skinn erlägges skatten av beredaren på grundval av deklaration till kontrollstyrelsen, medan eljest skatten uttages av tullverket i samband med varuinförseln. Skatten är i fråga om inhemska skinn konstruerad såsom en styckeskatt med differentierade skattesatser i förhållande till värdet och i fråga om im-

363 porterade pälsvaror såsom en värdeskatt. Skatten på inhemska pälsskinn utgår med belopp motsvarande 10 procent av vad som kan anses utgöra det för olika skinnslag gällande genomsnittliga värdet vid utlämning från beredningsställe. För importerade pälsvaror gäller differentierade skattesatser varierande mellan lägst 2 procent av varans tullvärde inklusive tull för textilvaror med ringa pälsmaterial till högst 10 procent för beredda lösa pälsskinn. Försäljningsskatt Genom förordningen den 5 mars 1948, nr 85, uttages särskild försäljningsskatt på guldsmedsvaror, grammofonvaror och äkta mattor. Skyldighet att erlägga försäljningsskatt åvilar inhemska tillverkare av skattepliktiga varor samt sådana återförsäljare utan egen tillverkningsverksamhet, som frivilligt blivit registrerade såsom skattskyldiga hos kontrollstyrelsen. I syfte att något begränsa den frivilliga registreringen gäller såsom förutsättning för registrering att skatt skall erläggas med visst minimibelopp för år räknat. Skatten erlägges i nu nämnda fall till kontrollstyrelsen på grundval av deklaration. Införes skattepliktig vara av annan än registrerad tillverkare eller återförsäljare uttages skatten av tullverket i samband med varuinförseln. Skatten utgör för guldsmedsvaror 20 procent av det avtalade vederlaget (priset inklusive skatt) eller, i fråga om skattepliktig import, det beräknade konsumentpriset eller varans tullvärde inklusive tull, ökat med 25 procent. För enbart återförsäljare gäller att skatt skall erläggas med minim u m 1 200 kr. per kalenderår. Samma skattesats gäller för äkta mattor vid tillhandahållande inom riket medan skatten vid import av sådana mattor utgör 100 kr. per kilogram om mattan innehåller natursilke och med lägst 10 och högst 40 kr. per kilogram för skattepliktiga mattor av andra slag. Minimiskatten per år för registrerad skattskyldig utgör 1 200 kr. om försäljningen endast omfattar mattor av egen tillverkning och eljest 3 600 kr. Samma minimiskatteregler gäller i fråga om försäljningsskatten på grammofonvaror. Skatten utgår i denna del såsom en styckeskatt med differentierade skattesatser. För grammofonautomater utgör skatten 250 kr. per styck, för andra skivväxlare och grammofoner lägst 20 och högst 50 kr. per styck samt för grammofonskivor 50 öre per spelsida om speltiden för denna är högst 8 minuter och eljest 1 kr. 50 öre per spelsida, dvs normalt 1 respektive 3 k r per skiva. Omsättningsskatt å motorfordon Enligt förordningen den 23 november 1956, nr 545, utgår omsättningsskatt å motorcyklar, personbilar och med skåp-, stationsvagns- eller personbilskarosseri utrustade lastbilar med en tjänstevikt ej över 1 800 kilogram, när fordon av angivet slag, som icke är eller tidigare icke varit upptaget

364 i bilregister, av tillverkare eller hos kontrollstyrelsen registrerad importör levereras till köpare eller uttages ur rörelsen utan samband med försäljning. Därjämte utgår omsättningsskatt när sådant fordon införes till riket av annan än registrerad importör. I sistnämnda fall uttages skatten av tullverket i samband med införseln. Eljest åvilar skattskyldigheten tillverkaren respektive den registrerade importören och skatten erlägges till kontrollstyrelsen enligt särskilt deklarationsförfarande. Omsättningsskatten utgår med det antal kronor, som motsvarar 110 procent av fordonets tjänstevikt uttryckt i kilogram. För bilar med högre tjänstevikt än 1 600 kilogram tillkommer en avgift av 145 kr. för varje fullt femtiotal kilogram, varmed tjänstevikten överstiger 1 600 kilogram. Skatten avrundas till närmast lägre helt tiotal kronor. — För motorcyklar utgör skatten 180 kr. om tjänstevikten ej överstiger 75 kilogram, 240 kr. vid tjänstevikt mellan 75 och 160 kilogram samt eljest 360 kr.

Tabell 57. Sammanställning över den för 1964/65 beräknade avkastningen av indirekta skatter m.m., miljoner kr Allmän varuskatt Bensinskatt Brännoljeskatt

3 300 1 045 220

Energiskatt: Bensin Stenkol, koks, stybb, briketter Motorbrännolja Eldningsolja 1—2 Eldningsolja 3 — Elkraft

250 20 30 130 100 180

710 Särskild varuskatt: Socker och sirap Choklad och konfektyrvaror, inkl. utjämningsskatt 1 Tekniska preparat Spelkort Till tullverket 1

55 185 80 1 _26

347 Försäljningsskatt: Guldsmedsvaror Grammofonvaror Mattor Till tullverket

48 8 3 1

60 Pälsvaruskatt Skatt å läskedrycker Skatt å lättöl Omsättningsskatt å motorfordon Summa avkastning å av beredningen omprövade indirekta skatter

8 74 3 280 6 047

Summa avkastning å av beredningen ej prövade indirekta skatter m. m. (skatt på öl och starköl, skatt å sprit och vin, tobaksskatt, fordonsskatt, trafikomläggningsskatt, avgifter och accis å fettvaror m. m. samt tullar)

4 402

Total avkastning av indirekta skatter m.m

10 449

Anm.:1

Utjämningsskatt

ingår häri med sammanlagt ca 40 miljoner kr.

365 Skatt på malt- och läskedrycker Beskattningen av malt- och läskedrycker regleras genom förordningen den 27 maj I960, n r 253, om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker. Beskattningen omfattar inom landet tillverkade sådana drycker. Skatten uppbäres hos producenterna och erlägges till kontrollstyrelsen på grundval av särskilt deklarationsförfarande. För importerade malt- och läskedrycker utgår tull som avpassats med hänsyn till den inhemska beskattningen. Nuvarande skattesatser har gällt sedan den 20 mars 1958. Skatten på lättöl utgör 12 öre per liter. För öl utgör skatten 48 öre per liter och för starköl 1 kr 41 öre per liter. Skatten på läskedrycker utgör 38 öre per liter. En sammanställning utvisande vad den indirekta beskattningen beräknats avkasta budgetåret 1964/65 (uppgifterna väsentligen hämtade från den år 1964 avlämnade statsverkspropositionen) återges ovan i tabell 57.

K A P I T E L 28

Utformningen a v mervärdeskatten

Allmänna

synpunkter

Skälen för den allmänna varuskattens omläggning till en mervärdeskatt har redovisats ovan i kap. 9. Med viss anknytning till vad därvid anförts torde här inledningsvis få tilläggas följande mera principiella synpunkter på mervärdeskatteprincipens praktiska tillämpning m. m. Beskattningsformen

Mervärdeskatten kan karakteriseras såsom en allmän konsumtionsskatt med uppdelad betalningsskyldighet. Medan vid ettledsskatter av den allmänna varuskattens typ hela skatteuttaget sker vid skatteobjektets tillhandahållande till de slutliga konsumenterna uppdelas skatteuttaget vid en mervärdeskatt på flera på varandra följande led i produktions- och distributionskedjan. Därvid svarar varje led för skatten på värdetillväxten (mervärdet), som tillförts skatteobjektet genom bearbetning, hantering eller annan prestation inom det egna ledet. Tekniskt sett åstadkommes detta genom att samtliga skattskyldiga i sin skatteredovisning äger från skatten på egen omsättning avdraga ingående skattebelastning på förvärv av olika slag för verksamheten. Denna avdragsrätt kan sägas vara den fundamentala skillnaden mellan flerledsskatter av kaskadtyp och mervärdeskatten. Genom avdragsrätten elimineras den kumulativa skatteeffekt, som följer av att varje omsättning i ett kaskadskattesystem medför en faktisk skattebelastning. Därmed undgår man att den totala skattebelastningen blir olika om ett skatteobjekt passerar flera eller färre beskattningsled. Den totala effekten av mervärdeskatten blir genom avdragsrätten i princip densamma som om hela skatten uttagits enbart i sista beskattningsledet. Mervärdeskatten ger sålunda samma skattebelastning som en ettledsskatt på den egentliga konsumtionen och det är sålunda egentligen endast den uppdelade betalningsskyldigheten eller skatteuppbörden och den därmed förenade avdragsrätten, som skiljer mervärdeskatten från en ettledsskatt. Man kan även säga, att rätten till avdrag för ingående skattebelastning är den primära förutsättningen för att mervärdeskatten skall verka neutralt från konsumtions- och konkurrenssynpunkt. Härför kräves dock att avdragsrätten gäller generellt för alla anskaffningar, som direkt eller in-

367 direkt har avseende på produktion eller hantering av skattepliktiga obj ekt, och sålunda omfattar ingående skattebelastning inte endast på omsättningstillgångar utan även på anläggningstillgångar och anskaffningar av omkostnadskaraktär. Därmed elimineras den kumulativa skatteeffekt, som vidlåder den allmänna varuskatten genom att denna träffar även produktiva investeringar i byggnader, maskiner och inventarier och dessutom viss varuoch tjänstekonsumtion av omkostnadskaraktär inom näringsverksamheten. En avdragsrätt av den omfattning, som nu antytts, ger mervärdeskatten karaktär av en renodlad beskattning av den inhemska konsumtionen. För att detta skall ernås fullt ut och skatten därmed också skall verka neutralt med avseende på det internationella handelsutbytet måste — såsom i tidigare sammanhang framhållits — systemet utformas så att all ingående skattebelastning kan elimineras för exporterande företag. I det fall exporterande företag icke har någon skattepliktig inhemsk omsättning av sådan storlek att skatten därå räcker till för en total avlyftning av ingående skattebelastning måste särskilda möjligheter finnas för att åstadkomma en sådan avlyftning. I fråga om importen erbjuder mervärdeskatten inga konkurrensproblem. Om skatten uttages på importpriset cif med samma skattesats som gäller för tillhandahållande inom landet av samma slags skatteobjekt blir skattebelastningen i princip likvärdig och detta oavsett om fråga är om import för vidare bearbetning, återförsäljning eller direkt förbrukning. Detta kan sägas bero på, att man i varje led i produktions- och distributionskedjan genom avdragsrätten får en av skatten opåverkad prisbildning och att den totala faktiska skattebelastningen motsvarar skatten enligt gällande skattesats på det vid varje omsättning gällande beskattningsvärdet. Det bör emellertid även beaktas, att importbeskattningen k a n begränsas till annan varuinförsel än sådan som medför avdragsrätt för importören, om det tillskapas förutsättningar för en snabb avlyftning genom avdragsförfarandet av den skatt, som träffar motsvarande inköp inom landet. Detta förhållande betyder också, att mervärdeskatten icke får sådana ackumulerade verkningar, som kaskadskatterna gärna leder till. Då varje omsättning i ett kaskadskattesystem medför en faktisk skattebelastning på inköpspriserna, blir den totala skatteeffekten på försäljningspriserna större än den till statsverket inlevererade skatten om man vid prissättningen kalkylerar med procentuella omkostnads- och vinstpålägg. En skatt endast i sista ledet av typen detaljhandelsskatt på butikshandelsvaror h a r ingen sådan effekt på prissättningen, men det har inte heller mervärdeskatten. I denna skatteform får den ingående skattebelastningen genom att den är avdragsgill ingen direkt kostnadseffekt. De skattskyldiga h a r därför inget motiv för att i sina kalkyler räkna med någon kostnadshöj ande ingående skattebelastning. Skatten kommer därmed såsom redan framhållits att utgå på av beskattningen i tidigare led opåverkade priser och den av köparna

368 erlagda skatten kommer totalt sett att överensstämma med den till statsverket inlevererade skatten. Man kan också uttrycka saken så, att en strikt utformad mervärdeskatt icke har någon inverkan på resultatet av de skattskyldigas verksamhet i vidare mån än som följer av de kostnader, som föranledes av själva uppbörden av den skatt som konsumenterna har att stå för. Framhållas må dock att skatten k a n få en ytterligare kostnadseffekt, nämligen om den ingående skattebelastningen inte kan avlyftas eller på annat sätt elimineras relativt snabbt. Det är emellertid möjligt att komma till rätta med detta problem, som främst kan antagas få betydelse för exportföretag, nyetablerade företag och företag med påtagligt säsongbetonad försäljning.

Mervärdeskattens räckvidd Av väsentlig betydelse är att en mervärdeskatt omfattar samtliga led. Den totala skatten blir därigenom fördelad på alla led i produktions- och distributionskedjan i förhållande till värdetillväxten vid varje omsättning i de olika på varandra följande beskattningsleden. Skattskyldighet åvilar därmed inte endast detaljister och motsvarande utan därjämte producenter, partihandlare och andra därmed likställda. En mervärdeskatt, som omfattar samtliga led k a n även sägas innebära, att den nuvarande allmänna varuskatten bibehålles men utbygges bakåt i produktions- och distributionskedjan genom den uppdelade betalningsskyldigheten. Det är alltså i egentlig mening icke fråga om införandet av en ny skatt i ersättning för en annan utan frågan gäller närmast en teknisk ändring, varigenom det kumulativa inslaget i den allmänna varuskatten elimineras utan att beskattningen av konsumtionen brytes. Nu till allmän varuskatt skattskyldiga blir i princip skattskyldiga även till mervärdeskatt. Det nya för dessa skattskyldiga blir, att den egna betalningsskyldigheten till staten endast kommer att avse skillnaden mellan skatten på egen omsättning och den ingående skattebelastningen. För skattens redovisning tillkommer endast att uppgift även skall framtagas och lämnas om de avdragsgilla skattebeloppen. Nämnas må, att ett motsvarande avdragsförfarande redan förekommer för den allmänna varuskatten. Om skattskyldig av någon anledning inköpt omsättningsvaror till pris inklusive skatt äger han sålunda avdra inköpsvärdet härav vid beräkningen av sin skattepliktiga omsättning. Sådant avdrag kan även göras av den, som i beskattat skick inköpt varor hänförliga till skattefritt material. I mervärdeskattesystemet tillkommer emellertid producenter och partihandlare som nya generellt skattskyldiga kategorier. Redan den allmänna varuskatten har emellertid ett icke oväsentligt inslag av skattskyldighet även för dessa kategorier. Detta sammanhänger bl. a. med skatteplikten för byggnadsmaterial, maskiner och inventarier, vilka varor i betydande utsträckning levereras till förbrukarna direkt från tillverkare eller företag av

369 partihandelskaraktär. Dessutom kan skattskyldighet uppkomma enbart på grund av reglerna om skatt på uttag av varor ur rörelse för konsumtionsändamål. Men även om man alltså har ett inslag av skattskyldighet för producenter och partihandlare i den allmänna varuskatten har man att räkna med att den generella skattskyldigheten för dessa kategorier i mervärdeskattesystemet kommer att medföra en icke obetydlig utökning av antalet skattskyldiga. Hur stor denna ökning blir är beroende av skattens utformning. Här må endast erinras om att skattskyldighet till allmän varuskatt icke föreligger för byggnadsföretagare eftersom fast egendom icke utgör skattepliktig vara. Byggnadsföretagarnas ställning i ett mervärdeskattesystem blir beroende av hur skattebelastningen på produktiva fastighetsinvesteringar och motsvarande kan avlyftas för att kravet på en neutral beskattning skall kunna upprätthållas. I varuskattehänseende intar jordbrukarna en särställning såtillvida, att de icke är skyldiga att erlägga preliminär skatt för egna uttag och direkt konsumentförsäljning av skattepliktiga hemmaproducerade alster. Skatten uttages i stället på grundval av uppgifter i jordbrukarens självdeklaration och påföres den vanliga debetsedeln för slutlig inkomstskatt. Jordbrukarnas ställning i ett mervärdeskattesystem blir annorlunda med hänsyn till kravet på en ur såväl konsumtions- som konkurrenssynvinkel neutral beskattning. Skall detta krav uppfyllas, måste möjligheter tillskapas för en avlyftning av jordbrukets ingående skattebelastning för alla anskaffningar för jordbruksdriften. Dessa spörsmål behandlas närmare i det följande i ett särskilt avsnitt.

Beskattningsområdet Av det hittills anförda torde ha framgått, att generell avdragsrätt för all ingående skattebelastning utgör den primära förutsättningen för en från såväl nationell som internationell synpunkt likformig och neutral beskattning. Detta kan sägas i sin t u r betyda, att i princip alla leveranser och prestationer som direkt eller indirekt påverkar konsument- och exportpriserna på varor måste inrymmas under beskattningen eller att skattskyldighet i princip bör åvila varje företagare, som vid inköp av varor och tjänster, nödvändiga för rörelsen, erlagt skatt till föregående led. Endast i sådant fall tillskapas förutsättningar för att prisbildningen göres oberoende av skatten. Ges skatten en mindre allmän räckvidd torde kumulativa skatteverkningar inte helt kunna undvikas. Av praktiska och andra skäl kan det emellertid vara nödvändigt och önskvärt att göra speciella inskränkningar i beskattningsområdets omfattning även om därmed följer viss kumulativ skatteeffekt. En beskattning av nu antydd räckvidd kan emellertid också sägas utgöra ett minimum för en mervärdeskatt. Det föreligger således intet hinder för

370 att göra beskattningen vidsträcktare och under densamma inbegripa områden, som inte omfattas av den allmänna varuskatten. Detta k a n vara motiverat av kravet på en lika beskattning av all slags konsumtion och skulle ytterligare understryka skattens karaktär av en generell konsumtionsbeskattning. Härtill kommer önskvärdheten att få ett så brett skatteunderlag som möjligt, varigenom skattesatsen kan hållas nere. Detta har betydelse inte minst därför att avdragsrätten för produktiva investeringar och anskaffningar av omkostnadskaraktär medför ett betydande bortfall i skatteunderlaget för mervärdeskatten jämfört med underlaget för den allmänna varuskatten. De nyss antydda kumulativa verkningar, som kan uppkomma genom inskränkningar i beskattningen, sammanhänger med att avdragsrätt inte gärna kan tillkomma andra än dem som bedriver sådan verksamhet med avseende på skattepliktiga objekt, som medför eller skulle medföra skattskyldighet för tillhandahållande inom landet. Den som utövar en icke skattepliktig verksamhet som s. a. s. faller utanför beskattningens r a m är i mervärdeskattehänseende att likställa med konsument. Även om ingående skattebelastning på anskaffningar för sådan verksamhet skulle övervältras framåt i priserna på tillhandahållna skattefria prestationer kan därav icke följa någon avdragsrätt för avnämare som själv är skattskyldig. Förutsättningen för avdragsrätt kan sägas vara, att fråga är om en faktisk debitering av skatt för vilken skattskyldighet åvilar närmast föregående säljare och att sålunda avdragen representerar belopp, som annan skattskyldig har att ansvara för gentemot staten. Om i princip skattskyldig säljare av särskilda skäl medges befrielse från betalningsskyldighet till staten, t. ex. på grund av verksamhetens ringa omfattning, bör detta dock icke utgöra hinder för köparens rätt till avdrag för skatt, som han blivit debiterad av och erlagt till sådan leverantör. En annan konsekvens av det nu anförda bör vara, att företagare, som bedriver såväl skattepliktig som icke skattepliktig verksamhet, äger rätt till avlyftning av ingående skattebelastning endast för den del därav, som faller på den skattepliktiga delen av verksamheten. Till ytterligare belysande av vad nu anförts må tilläggas följande. Om icke skattepliktig verksamhet, som belastas med ingående skatt, direkt eller via ytterligare icke skattepliktigt led riktar sig mot slutliga konsumenter, blir resultatet att skatt icke kommer att utgå på det omsättningsmässiga mervärde, som tillskapats i detta eller dessa led. Detta kommer att gynna sådan verksamhet i den mån den konkurrerar med annan skattepliktig verksamhet. Skulle å andra sidan icke skattepliktig verksamhet rikta sig mot skattskyldiga i produktions- och distributionskedjan resulterar skattefriheten i en dubbelbeskattningseffekt, motsvarande den ingående skattebelastningen för den icke skattepliktiga verksamheten. Har den skattskyldige köparen i detta fall möjlighet att i stället välja en skattskyldig leverantör, torde han föredra detta trots att inköpspriset då kan förväntas bli högre

371 genom att skatt kommer att debiteras. Denna skatt blir nämligen för honom avdragsgill, varför han i realiteten får en lägre faktisk anskaffningskostnad. Skulle återigen en icke skattepliktig verksamhet ej vara belastad med någon ingående skatt, betyder skattefriheten endast att viss konsumtion hålles utanför beskattningen. Föreligger i produktions- och distributionskedjan valmöjlighet mellan att anlita sådan leverantör eller en skattskyldig leverantör medför rätten till avdrag för den skatt, som erlagts till den senare på grund av dennes skattskyldighet, att de faktiska anskaffningskostnaderna blir lika i båda fallen. Tilläggas må, att det nu anförda gäller även i fråga om skattefrihet på grund av att försäljning eller motsvarande är att anse såsom icke yrkesmässig och av denna anledning icke medför skattskyldighet.

Undantag från skatteplikt Om man emellertid vill göra ytterligare inskränkningar i beskattningens räckvidd genom speciella undantag för objekt, som i princip borde vara skattepliktiga i enlighet med skattens allmänna konstruktion, blir problematiken annorlunda. Genom att skatt regelmässigt utgår på varje omsättning och man därför har att räkna med viss direkt eller indirekt skattebelastning var man än går in i produktions- och distributionskedjan blir det av särskild betydelse om man åsyftar full skattefrihet för visst objekt eller endast en begränsad skattelättnad. Möjligheterna att åstadkomma den ena eller andra effekten är i viss mån olika och härvid inverkar även vad slags objekt åtgärden avser. Genomgående är det emellertid en fråga om att helt eller delvis eliminera den skattebelastning, som följer av den uppdelade skatteuppbörden. Nämnas må att problematiken är i princip densamma i fråga om avlyftningen av skattebelastningen för exporten. När det gäller ettledsskatter av den allmänna varuskattens typ kan av speciella skäl betingade inskränkningar i den generella beskattningen åstadkommas genom särskilda undantag från skatteplikt eller genom undantag från beskattning vid visst speciellt tillhandahållande, dvs i realiteten genom viss inskränkning i eljest föreliggande skattskyldighet. Den allmänna varuskatten innehåller exempel på sådana inskränkningar, bl. a. genom det generella undantaget från skatteplikt för allmänna nyhetstidningar samt undantaget för läkemedel som försäljes enligt recept eller till sjukhus. Då den allmänna varuskatten endast utgår vid tillhandahållandet till konsument och tidigare förvärv av råvaror, omsättningsvaror m. m. icke träffas av skatt åstadkommes genom dessa undantag automatisk skattefrihet i avsedd omfattning. Att en viss skatteeffekt kvarstår genom beskattningen av investeringsvaror m. m. får anses ligga i varuskattens allmänna konstruktion. Här må även beaktas att skattefrihet automatiskt också föreligger för en i och för sig skattepliktig tjänsteprestation om den utföres på en från skatteplikt undantagen vara.

372 Vid en mervärdeskatt har man emellertid såsom tidigare framhållits alltid att räkna med viss ingående skattebelastning. Denna skattebelastning härrör inte endast från anskaffningar av material o. dyl. för tillverkningen och tillhandahållandet av objektet utan även från skattebelastningen för själva produktions- och distributionsapparaten m. m. Om man därför av speciella skäl vill göra viss färdigvara helt skattefri genom undantag från skatteplikt måste tillses att inte bara producentens ingående skatt på material och annat som använts för färdigvarans tillverkning kan avlyftas utan att även varans distribution kan ske utan någon bestående skattebelastning. Sker tillverkningen och distributionen av varan hos företagare, som även tillhandahåller skattepliktiga objekt i sådan omfattning att skatten på den skattepliktiga andelen av omsättningen överstiger den totala ingående skattebelastningen, d. v. s. för såväl skattepliktig som skattefri omsättning, ernås automatiskt genom avdragsrätten fullständig skattefrihet för den från skatteplikt undantagna varan. Denna kan då i detta och efterföljande led säljas till pris utan någon skatteinfluens såväl inom landet som vid export. Skulle nu nämnda omsättningsförhållande föreligga enbart i sista ledet, t. ex. detaljhandelsledet, kvarstår en möjlighet att åstadkomma fullständig skattefrihet inom landet genom att undantaga varan från beskattning endast i detta led. Skatt kommer då att utgå i tidigare produktions- och distributionsled. Därmed tillskapas i dessa led en skattepliktig omsättning, som i vanlig ordning kan utnyttjas för avlyftningen av den ingående skattebelastningen. Skulle konsumentförsäljning ske även i producent- och grossistleden kan undantaget från beskattning utsträckas till att omfatta även sådan försäljning utan att föranleda några komplikationer så länge den skattefria konsumentförsäljningen jämte eventuell export är av så begränsad omfattning att den resterande skattepliktiga omsättningen räcker till att avlyfta den totala ingående skattebelastningen. I sådant fall skulle även vara tänkbart att låta undantaget gälla generellt för all försäljning av färdigvaran. Skattetekniskt framstår det som enklare att precisera ett undantag från skatteplikt än ett undantag, som skall gälla visst led eller viss köparekategori. Dominerar den skattefria omsättningen, härtill kan bidraga att varan även försälj es på export, är det emellertid icke möjligt att enbart genom undantag för färdigvaran åstadkomma någon fullständig skattefrihet vare sig för tillhandahållandet inom landet eller för exporten. Detsamma gäller om ingen eller endast otillräcklig skattepliktig omsättning skulle föreligga i hela produktions- och distributionskedjan. För fullständig skattefrihet i dessa fall skulle i princip erfordras, att undantaget från skatteplikt utsträcktes till att omfatta även råvaror och annat material samt anskaffningar av omkostnads- och anläggningskaraktär för varans tillverkning och dess distribution i samtliga led. E n sådan utvidgning av skattefriheten synes möjligen tänkbar om tillverkningen och

373 distributionen sker av företag utan annan verksamhet. Skattens verkningar skulle i sådant fall kunna elimineras genom en generell rätt till skattefria inköp för verksamheten, t. ex. genom särskild av beskattningsmyndigheten utfärdad licens, i förening med skattefrihet för försäljningen (undantag från skattskyldighet). Ur skatteteknisk synvinkel kan häremot invändas, att det erfarenhetsmässigt visat sig vara förenat med olägenheter att anknyta skattefrihet för vissa objekt till viss köparekategori och vissa driftsförhållanden. Rör det sig om smärre grupper företagare kan detta dock vara en framkomlig väg även om det innebär ett principiellt avsteg från mervärdeskattens allmänna konstruktion och funktion. Man har emellertid i detta sammanhang även att beakta, att verksamheten kan ändra karaktär, varigenom de primära förutsättningarna för skattefrihet ändras. Härvid kan det bli fråga om övergång till icke skattepliktig verksamhet som faller utanför beskattningens r a m och därmed icke längre medför avdragsrätt för ingående skatt eller också till verksamhet, som medför skattskyldighet och därmed också avdragsrätt. I det förstnämnda fallet skulle omläggningen av verksamheten i princip kräva, att skatt skulle få erläggas på inneliggande lager av skattepliktiga omsättningstillgångar eller motsvarande som förvärvats skattefritt efter skattens införande för att företaget icke skall gynnas gentemot konkurrerande företag, som träffats av en ingående skattebelastning utan att ha någon avdragsrätt. Rätteligen borde skatt utgå även på viss andel av anskaffningsvärdet av anläggningstillgångar under samma tid. Vid en mervärdeskatt med generell räckvidd torde man dock endast undantagsvis behöva räkna med omläggningar av ifrågavarande slag. Den praktiska betydelsen av det nu anförda torde därför vara relativt ringa. I det andra fallet, d. v. s. vid övergång till en skattepliktig verksamhet som medför skattskyldighet, får tidigare rätt till skattefria förvärv icke samma betydelse. Följden vid en sådan övergång blir endast att företaget under den första tiden kommer att sakna avdragsrätt och sålunda inte fålen till skatten på värdetillväxten reducerad egen betalningsskyldighet, utan i stället får erlägga skatt för hela omsättningsvärdet. Man får därför i detta fall inga egentliga konkurrensstörningar, även om det dock kan ligga en viss förmån i den tidigare skattefriheten på inköpssidan jämfört med de konkurrenter, som hela tiden haft en ingående skattebelastning på sina anskaffningar. Denna förmån torde dock i allmänhet kunna antagas vara av relativt ringa betydelse och är därtill tidsbegränsad. Liknande problem som de nu antydda uppkommer vid omläggning av verksamhet i motsatt riktning, d. v. s. vid övergång från verksamhet, som antingen föranlett skattskyldighet eller legat utanför beskattningens ram, till verksamhet som för redan existerande företag är förenad med rätt till skattefria inköp för produktion eller distribution av enbart från beskatt-

374 ning undantagna objekt. Då kan undantagsvis uppkomma fall där det vid tidpunkten för omläggningen kan finnas en kvarstående ingående skattebelastning, som i princip bör kunna elimineras. Det må även beaktas, att en till råvaror, material och investeringar utsträckt skattefrihet i syfte att åstadkomma total skattefrihet för en färdigvara kan leda till att man endast till andra skattskyldiga inom produktionsoch distributionskedjan överflyttar problemen med att åstadkomma en avlyftning av ingående skattebelastning. Restitution m.m. Allmänt sett torde det endast undantagsvis förekomma sådana ensartade produktions- och distributionsförhållanden att en önskvärd skattefrihet för visst färdigt objekt lämpligen kan åstadkommas med hjälp av generell skattefrihet på anskaffningar genom hela produktions- och distributionskedjan. Vad som härvidlag ter sig möjligt, och detta gäller i princip även för exportdominerad verksamhet avseende skattepliktiga objekt, synes vara att genom speciella undantag för vissa objekt eller anskaffningar begränsa den ingående skattebelastningen där så är möjligt utan att därav följer redovisnings- eller kontrolltekniska olägenheter eller särskilda avlyftningsproblem. För faktisk ingående skattebelastning, som icke kan avlyftas, måste möjligheter föreligga till restitution. Redan på grund av exportens dominerande betydelse inom vissa av våra viktigaste näringsgrenar torde det inte vara möjligt att utforma ett mervärdeskattesystem utan ett restitutionsinstitut. Vidtages dessutom inskränkningar i beskattningens generella räckvidd blir behovet härav än större. Det framstår dock som angeläget att restitutionsfallen begränsas, vilket kan åstadkommas genom att avräkningsreglerna göres så smidiga som möjligt. Den främsta förutsättningen härför är en generell beskattning av konsumtionen utan undantag. Därmed skulle restitutionsförfarandet begränsas till en erforderlig avlyftning av ingående skattebelastning för företag, vars verksamhet normalt är helt eller till en dominerande grad inriktad på export. För sådana företag blir avdragsrätten otillräcklig och såsom tidigare antytts torde man inte kunna räkna med att på annat sätt än genom restitution åstadkomma någon fullständig avlyftning av ingående skattebelastning. Det är även angeläget att restitution här kan erhållas med minsta möjliga tidsutdräkt för att begränsa den kostnadshöj ande effekt, som den ingående skattebelastningen får för dessa på världsmarknaden konkurrerande företag. Man har emellertid att räkna med att även andra än exportföretag k a n tillfälligtvis få en ingående skattebelastning, som inte omedelbart i närmast följande skatteredovisning kan avlyftas från skatten på egen omsättning. Det kan här vara fråga om en av säsongbundenhet betingad stor upplagring

375 som inte ger en omedelbar försäljning, en större investeringsutgift eller en kombination härav vid exempelvis nyetablering. Det kan ifrågasättas om sådan tillfälligt överskjutande ingående skattebelastning för speciell redovisningsperiod bör medföra en automatisk restitutionsrätt. Praktiska skäl kan anföras för att utforma systemet så, att den avdragsrätt som icke kunnat utnyttjas vid viss skatteredovisning får anstå till nästa redovisningstillfälle. Härvid kan tänkas att vad som kvarstår outnyttjat vid utgången av visst beskattningsår (räkenskapsår) återbetalas i form av överskjutande mervärdeskatt efter särskild taxering på samma sätt som sker i fråga om överskjutande allmän varuskatt i det fall erlagd preliminär sådan skatt överstiger den slutliga skatten enligt taxeringen. Vid samma taxeringsförfarande för mervärdeskatten skulle detta betyda att utbetalningen av restitutionsbeloppet skulle ske först vid slutet av taxeringsåret. Ges däremot rätt till avdrag för kvarstående ingående skattebelastning vid varje skatteredovisning oberoende av om beloppet hänför sig till samma eller tidigare beskattningsår torde man vinna fördelen med en snabbare avlyftning av ingående skattebelastning. Något hinder härför bör icke föreligga även om mervärdeskatten utformas med ett årligt taxeringsförfarande för en slutlig fastställelse av skatten för varje beskattningsår. Det torde emellertid kunna uppkomma fall, där restitution även av tillfälligtvis överskjutande ingående skattebelastning framstår som berättigad. Möjligheten till restitution synes därför böra omfatta även sådana speciella fall. Utan att medgiva en automatisk rätt till restitution för överskjutande ingående skattebelastning skulle detta kunna åstadkommas genom en regel om restitutionsrätt, så snart överskjutande ingående skatt för viss eller flera på varandra följande redovisningsperioder överstiger visst fastställt minimibelopp. Partiell skattefrihet Det hittills anförda kan sammanfattas sålunda, att om omsättningsförhållandena erbjuder möjlighet till avlyftning av all ingående skattebelastning full skattefrihet för viss konsumtion kan åstadkommas genom undantag från antingen skatteplikt eller skattskyldighet. Föreligger icke sådana omsättningsförhållanden måste restitution tillgripas. Motsvarande gäller för att åstadkomma en fullt skattefri export. Skillnaden mellan undantag från skatteplikt och undantag från skattskyldighet är närmast av formell art och båda undantagsformerna kan innefattas i begreppet undantag från skatteplikt för viss omsättning. Vill man emellertid av speciella skattetekniska eller andra skäl endast åstadkomma en begränsning av skattens genomslag eller totaleffekt föreligger viss möjlighet härtill genom inskränkning i skattskyldigheten i för-

376 ening med slopad avdragsrätt. Om exempelvis en vara säljes till konsumenter enbart av specialiserade detaljhandlare skulle man genom att undantaga dessa från skattskyldighet få en skatteeffekt begränsad till skatten på detaljisternas inköp av omsättningsvaror och anskaffningar av omkostnadsoch investeringskaraktär. Mervärdet i detaljhandelsledet skulle därmed undgå beskattning. Om det gäller en vara, som normalt ingår i ett större detaljhandelssortiment, skulle en begränsning av skatteeffekten kunna åstadkommas genom att undanta konsumentförsäljningen av varan från beskattning och samtidigt förvägra avdragsrätt för den skatt som belastat inköpen. Övrig ingående skattebelastning avseende såväl andra omsättningsobjekt som omkostnads- och investeringsförvärv skulle vara avdragsgill från skatten på den skattepliktiga andelen av omsättningen. En begränsning av skatteeffekten på detta sätt torde emellertid endast kunna ske, om varan i fråga uteslutande saluföres genom detaljhandeln och dess inköp för återförsäljning sker hos samma produktions- eller distributionsled. I annat fall kan den ingående skatt, som belastar konsumentpriserna, bli olika beroende på köparens ställning eller inköpskälla och därmed få viss konkurrensstörande verkan. Med hänsyn härtill och dessutom av skattetekniska skäl torde sådana åtgärder i syfte att begränsa skattens effekt endast i undantagsfall kunna komma till användning. I detta sammanhang må även framhållas, att ett undantag från skattskyldighet, som till skillnad mot vad fallet var i de nyss anförda exemplen är begränsat till ett tidigare led än det sista, ger en kumulativ skatteeffekt. I sådant fall blir ingående skatt i det från skattskyldighet undantagna ledet en faktisk kostnadsbelastning, som kan förväntas påverka försäljningspriserna i detta led. När sedan skattskyldigheten sätter in i efterföljande led kommer skatten där att utgå på priser som inrymmer viss icke avdragsgill skattebelastning. Sådana åtgärder står således i strid med principerna för en mervärdebeskattning. — Tilläggas må emellertid, att ett undantag även kan ges formen av frihet från betalningsplikt. Då föreligger alltjämt en formell skattskyldighet som faller under bestämmelserna om debitering och uttag av skatt på egen omsättning. Skillnaden mellan denna skatt och den ingående skatten behöver emellertid icke erläggas, t. ex. på grund av rörelsens ringa omfattning. Denna frihet från betalningsskyldighet bör icke förta köparens rätt till avdrag för ingående skattebelastning och därmed uppkommer i detta fall ingen kumulativ skatteeffekt. Skattesatsdifferentiering m. m. För en begränsning av skatteeffekten på viss konsumtion finns även möjligheten att tillgripa en skattesatsdifferentiering eller speciella reduceringsregler med motsvarande verkan. Rent allmänt kan sägas — och härvid-

377 lag torde inte minst k u n n a åberopas erfarenheterna från den differentierade franska mervärdeskatten — att väsentliga fördelar från speciellt kontrolloch redovisningssynpunkt vinnes, om en enhetlig skattesats gäller för skatten i dess helhet. Detta har man också tagit fasta på vid utformningen av den allmänna varuskatten. Denna utgår med enhetlig skattesats, som gäller både vid försäljning inom landet och vid import. I fråga om två speciella beskattningsområden, nämligen servering och monteringsfärdiga trähus, har det emellertid med hänsyn till beskattningens omfattning i övrigt ansetts motiverat att begränsa skatteeffekten. Detta har dock inte skett genom justering av skattesatsen utan genom rätt till viss procentuell nedsättning av den eljest skattepliktiga omsättningen. Skatt erlägges därvid med belopp motsvarande den allmänna skattesatsen på den reducerade skattepliktiga omsättningen. Vid en ettledsskatt av den allmänna varuskattens typ har detta system den fördelen, att reduceringsreglerna inte behöver ändras vid justeringar av den allmänna skattesatsen, såvida man inte i samband därmed även vill ändra skattenedsättningens relativa storlek. Systemets tillämpning i fråga om den allmänna varuskatten har dock inneburit vissa problem. Detta sammanhänger främst med att de av reduceringsreglerna berörda skattskyldiga i betydande utsträckning även bedriver verksamhet, vara dessa regler icke äger tillämpning, samt dessutom att rätten till reducering för serveringsrörelse är beroende av serveringens andel av den totala omsättningen. I fråga om mervärdeskattens möjligheter till en reducering av skatteeffekten genom reduceringsregler av nu antytt slag är först att märka, att den åsyftade reduceringen av skattens effekt icke kan anknytas till ett speciellt avdrag från ett vid skatteredovisningen framräknat mervärde, som representerar skillnaden mellan den skattepliktiga omsättningen och de avdragsgilla anskaffningsvärdena inkl. ingående skatt. En reducering av detta »mervärde» kan till sin effekt bli varken likformigt eller enhetligt av den anledningen, att detta värde endast undantagsvis i skatteredovisningen kommer att återspegla den verkliga värdetillväxten i priserna eller m. a. o. bruttovinsten på den redovisade omsättningen. Detta beror på att avdraget för inköpta beskattade omsättningsvaror under viss redovisningsperiod sällan kan förväntas vara identiskt med vad som erhållits för de under perioden försålda objekten. Härtill kommer, att avdrag för beskattade förvärv av investerings- eller omkostnadskaraktär är helt oberoende av omsättningens storlek. Redovisningstekniskt sett blir mervärdet, vara skatt skall erläggas, lågt för period varunder stora beskattade inköp ägt rum, men högt för period med små eller inga avdragsgilla inköp. Detta förhållande måste medföra, att en reduceringsregel anknuten till det i skatteredovisningen framräknade mervärdet inte endast kan få olika effekt från en redovis-

378 ningsperiod till annan för samma skattskyldiga utan också att effekten kan bli olika för olika skattskyldiga med hänsyn till deras inbördes varierande avdragsrätt. Dessa olikheter får ökad betydelse genom att skatten omfattar samtliga led. Om reduceringsregler av ifrågavarande slag skall kunna tillämpas i ett mervärdeskattesystem måste de därför liksom fallet är i fråga om den allmänna varuskatten anknytas till omsättningen. Men även om detta tekniskt sett skulle vara möjligt torde den uppdelade betalnings- eller skattskyldigheten för mervärdeskatten begränsa möjligheterna att tillämpa detta förfarande. Sker tillhandahållandet av de objekt, för vilka man önskar reducera skatteeffekten, endast i sista ledet (detaljhandelsledet el. motsv.) torde det inte vara förenat med större olägenheter att tillämpa sådana reduceringsregler för mervärdeskatten än för den allmänna varuskatten. Sker emellertid tillhandahållande till konsumenter även i tidigare led, kan där föreligga andra omsättningsförhållanden så att effekten av en allmängiltig procentuell reducering blir annorlunda och därmed icke likformig totalt sett. I sådant fall skulle det erfordras olika reduceringsregler för olika kategorier skattskyldiga för att ernå en någorlunda likformig skatteeffekt. Dessa förhållanden utesluter inte men begränsar möjligheterna att tillämpa ifrågavarande slags reduceringsregler i ett mervärdeskattesystem i syfte att begränsa skatteeffekten för viss slutlig förbrukning. Avräkning mellan in- och utgående skatt m. m. Ett närliggande spörsmål gäller, om skatteredovisningen även efter övergång till mervärdebeskattning kan eller bör anknytas till en enbart omsättningsmässig avräkning. Därmed avses, att redovisningen skulle gå ut på att fastställa det skattepliktiga mervärdet, vara skatt skall erläggas, i analogi med nuvarande regler om att deklaration för preliminär allmän varuskatt skall ange den skattepliktiga omsättningen. I detta spörsmål är av speciellt intresse, att avdragen för ingående skatt i så fall skulle ske såsom s. k. omsättningsavdrag med belopp svarande mot anskaffningskostnaden inkl. skatt. Ett sådant redovisningsförfarande kräver inte endast att skattesatsen är enhetlig utan också i princip, att beskattningsvärdet liksom nu bör utgöras av vederlaget inkl. skatt. Endast därigenom kan skatteredovisningen automatiskt ge ett skatteutfall, som överensstämmer med den faktiska av köparna uttagna skatten. Till belysande härav kan följande exempel ges. Ex. i. Skatt debiteras å pris exkl. skatt. Skattesats 10 %. Försäljning inkl. skatt Avdragsgilla inköp inkl. skatt Skattepliktigt mervärde

11 000 deb. skatt 1 000 5 500 » » 500 5 500 diff. 500

Skatten å mervärdet efter 10 % skulle bli 550 kr, medan debiteringen endast borde föranleda en betalningsskyldighet å 500 kr. Skatteredovisningen kan därför icke anknytas till mervärdet utan en speciell omräkning.

379 Ex. 2. Skatt utgår på pris inkl. skatt. Skattesats 10 %. Försäljning inkl. skatt 11 000 deb. skatt 1 100 Avdragsgilla inköp inkl. skatt 5 500 » » 550 Skattepliktigt mervärde 5 500 diff. 550 Skatt efter 10 % å mervärdet ger 550 kr, vilket överensstämmer med debiteringen. Detta beror på att skatten i detta fall utgår på priset inkl. skatt. Utöver det n u anförda måste emellertid beaktas, att systemet med omsättningsavdrag k a n få en särskild betydelse vid justering av den allmänna skattesatsen. Om exempelvis skattskyldig efter vidtagen skattesatshöjning har en kvarstående avdragsrätt för inköp, som beskattats med den tidigare lägre skattesatsen, skulle ett omsättningsavdrag för dessa inköp få samma effekt som om den högre skattesatsen belastat inköpen. Den skattskyldiges betalningsskyldighet skulle därmed bli lägre än vad som svarade mot debiterad utgående skatt och faktisk ingående skattebelastning. Vid en allmän skattesatssänkning skulle resultatet bli det motsatta. — Det nu anförda kan åskådliggöras med följande exempel, där det antages att skattesatsen höjes från 5 till 10 procent å pris inkl. skatt. Ex. Försäljning inkl. 10 % skatt 10 000 deb. skatt 1 000 Avdragsgilla inköp inkl. 5 % skatt 5 000 » » 250 Skattepliktigt mervärde 5 000 diff. 750 Skatt härå efter 10 % 500 Med hänsyn till den faktiska ingående skattebelastningen borde betalningsplikten rätteligen utgöra 750 kr, men vid ett system med omsättningsavdrag skulle den upplupna skatten reduceras till 500 kr. Nämnas må att likartade problem uppstod vid höjningen av skattesatsen för den allmänna varuskatten från 4 till 6 procent. Av hänsyn till de skattskyldiga föreskrevs nämligen, att den högre skattesatsen icke skulle gälla för leveranser som skett eller avtalats före viss tidpunkt. Det var möjligt att genom ett relativt enkelt avdragsförfarande åstadkomma en korrekt skatteredovisning för skattskyldiga, som berördes av dessa bestämmelser. Dessa skattskyldiga äger sålunda reducera sin skattepliktiga omsättning med en tredjedel av den andel av omsättningen, för vilken skattesatsen 4 procent alltjämt skall gälla. Å den sålunda reducerade omsättningen beräknas den upplupna skatten enligt den högre skattesatsen och eftersom 6 procent å två tredjedelar av ett belopp är lika med 4 procent av hela beloppet fås därmed ett korrekt skatteutfall. Skulle emellertid skattesatsen för den allmänna varuskatten höjas ytterligare en gång inom en snar framtid blir redovisningsfrågan mera komplicerad. I sådant fall får man nämligen räkna med att skatteredovisningen skall kunna ge ett riktigt skatteutfall för tre olika samtidigt gällande skattesatser. Det kan ifrågasättas om det för den allmänna varuskatten gällande och på omsättningsavdrag baserade redovisningsförfarandet erbjuder möjligheter till en korrekt skatteredovisning i en sådan situation.

380 De nu berörda problemen med omsättningsavdrag torde bli än mera framträdande i ett mervärdeskattesystem genom den på avdragsrätten baserade uppdelade betalningsskyldigheten. Man torde emellertid i allt väsentligt undgå dessa problem i vad avser skatteutfallet om skatteredovisningen i stället för omsättningsavdrag från den skattepliktiga omsättningen baseras på avdrag för ingående skatt från skatten på omsättningen i fråga. Därtill kommer att någon annan metod än avräkning av skatt mot skatt icke är möjlig att tillämpa vid restitutionsfall, t. ex. för exportföretag. F r å n redovisningssynpunkt synes icke heller systemet med skatteavdrag vara förenat med några särskilda olägenheter eftersom man under alla omständigheter måste utgå ifrån att de skattskyldiga i sin bokföring skall kunna inhämta uppgifter om och därtill styrka sin avdragsrätt. Om man dessutom utgår från en i princip öppen skattedebitering bör systemet med skatteavdrag knappast vara förenat med några redovisningsmässiga svårigheter. Framhållas må även, att metoden med skatteavdrag synes verksamt k u n n a bidraga till att kalkyleringen av priserna sker på grundval av kostnader exkl. skatt. Systemet med skatteavdrag har således det företrädet framför systemet med omsättningsavdrag, att det ger automatiskt ett redovisningsmässigt riktigt skatteutfall vid skattesatsjusteringar. Därmed är systemet också användbart för avlyftning av ingående skattebelastning enligt differentierade skattesatser. Det kan t. o. m. konstateras, att förutsättningen för en mervärdeskatt med differentierade skattesatser är att redovisningen baseras på en avdragsrätt för ingående skatt från skatten på egen skattepliktig omsättning. Vid en sådan utformning av skatteredovisningen erbjuder alltså en skattesatsdifferentiering vissa möjligheter att åstadkomma en önskvärd reducering av skatteeffekten på viss konsumtion. Detta torde dock icke k u n n a åstadkommas utan att redovisningen och även kontrollen blir omständligare, speciellt om de objekt, vilka avses skola få en reducerad skattebelastning, tillhandahålles av företagare med även annan skattepliktig omsättning. I sådant fall måste omsättningen uppdelas på de olika skattesatserna för att skatteredovisningen skall bli riktig och självfallet medför detta ett merarbete som ökar med antalet differentierade skattesatser. — Tilläggas må även, att differentierade skattesatser liksom inskränkningar i skattskyldigheten kan orsaka problem med avlyftning av ingående skattebelastning. Slutsatsen måste därför bli, att det från skattetekniska och redovisningsmässiga synpunkter är i hög grad önskvärt att mervärdeskatten utformas med en enhetlig skattesats för ett så vidsträckt beskattningsunderlag som möjligt. Begränsning av betalningsskyldighet m. m. Den föregående redogörelsen angående skattesatsdifferentiering och speciella reduceringsregler har närmast avsett åtgärder i syfte att begränsa skattens

381 effekt på viss konsumtion. En skattesatsdifferentiering kan emellertid teoretiskt sett även utnyttjas för en begränsning av betalningsskyldigheten i ett tidigt beskattningsled utan att detta får någon effekt på det totala skatteuttaget. Såsom påvisats i det föregående får exempelvis en reducering av skattesatsen enbart i producentledet den effekten, att den ingående, avdragsgilla skattebelastningen blir lägre och det skattepliktiga mervärdet större i det närmast efterföljande ledet. Det blir m. a. o. en viss förskjutning i betalningsplikten från producenterna till närmast följande distributörer inom ramen för ett totalt sett oförändrat skatteuttag. Nu nämnda förhållanden kan erbjuda viss möjlighet att genom en skattesatsdifferentiering åstadkomma av speciella skäl önskvärda inskränkningar i skattskyldigheten eller betalningsskyldigheten för särskilda kategorier näringsidkare. Om man sålunda för viss bransch kan finna, att den ingående skattebelastningen normalt och på något längre sikt kan beräknas motsvara hälften av skatten på omsättningen skulle en nedsättning av den allmänna skattesatsen till hälften för branschen i fråga betyda att ut- och ingående skatt skulle i princip väga lika, även om man givetvis får utgå ifrån att detta inte gäller i varje enskilt fall eller för varje skatteperiod. Om man emellertid totalt sett kan räkna med en någorlunda balans skulle man kunna gå ett steg längre och medgiva frihet från betalningsskyldighet för de inom branschen verksamma skattskyldiga. Dessa skulle därmed få kvitta den ingående skattebelastningen mot den på egen omsättning debiterade och uttagna skatten utan någon formell redovisningsskyldighet. Genom att trots friheten från betalningsskyldighet för dessa skattskyldiga bibehålla kravet på att skatt skall debiteras på försäljningen skulle skattskyldiga i närmast efterföljande led få ett underlag för skatteavdrag från skatten på egen omsättning enligt den för detta led gällande allmänna skattesatsen. Därmed skulle skattesatsreduceringen i det tidigare ledet bli eliminerad och den totala skatteeffekten bli densamma som om den allmänna skattesatsen gällt i samtliga led. Mot en sådan utformning av beskattningen kan givetvis anföras, att man inte kan räkna med någon faktisk utjämning i de enskilda fallen. Det måste bli en schablonmässigt avvägd skattesats justering som kan slå åt både det ena och det andra hållet för de inom branschen verksamma, inte minst beroende på att skatten speciellt på investeringarna normalt ger en i tiden ojämn skattebelastning. Och även om man härvidlag kan räkna med en utjämning på längre sikt mellan år med olika stor investeringsaktivitet torde systemet endast kunna tänkas för branscher eller näringsgrenar med i hög grad ensartade driftsförhållanden. I detta sammanhang skall beröras ytterligare en åtgärd som är tänkbar för en av praktiska skäl önskvärd begränsning av antalet skattskyldiga. Enligt varuskatteförordningen föreligger icke skattskyldighet för yrkes-

382 mässig verksamhet av ringa omfattning, varmed enligt praxis förstås verksamhet med skattepliktig omsättning ej överstigande 1 000 kr. för år räknat. Det är möjligt att stadga ett motsvarande undantag från skattskyldighet till mervärdeskatt. Effekten därav blir emellertid inte någon total skattefrihet som i fråga om den allmänna varuskatten utan endast frihet från skyldighet att inbetala skatten på mervärdet från egen omsättning. Detta kan ha viss betydelse, när det gäller att fastställa gränsvärdet för skattefriheten. Ett undantag från skattskyldighet för verksamhet av ringa omfattning i tidigare led än det sista bör dock i princip icke leda till någon begränsning av avdragsrätten i det närmast efterföljande ledet. Såsom tidigare framhållits bör det därför även i fråga om transaktioner mellan dessa led ske en faktisk skattedebitering, vara köparen kan grunda sin avdragsrätt helt oberoende av säljarens eventuella skyldighet att själv inleverera någon skatt. Här må även inskjutas, att avdragsrätten givetvis icke kan göras beroende av om säljaren fullgör eller underlåter att fullgöra honom åvilande redovisnings- och betalningsskyldighet. Mot bakgrunden av nu anförda allmänna synpunkter kommer den fortsatta redogörelsen att mera direkt inriktas på utformningen av en mervärdeskatt i materiellt hänseende. Vissa redovisningstekniska spörsmål kommer även att beröras. Beskattningsområdet Den nu utgående allmänna varuskatten är utformad såsom en skatt på yrkesmässigt tillhandahållande till förbrukare av varor och tjänsteprestationer. Med varor förstås materiella ting av lös egendoms natur och med endast vissa begränsade och av speciella skäl betingade undantag föreligger skatteplikt för alla sådana varor. Skatteplikten för tjänster är begränsad till prestationer, som i huvudsak har avseende på skattepliktig vara och innefattar förfärdigande på beställning (arbetsbeting), uthyrning, servering, reparation, underhåll, ändring eller rengöring. Med denna utformning följer att åtskilliga tjänster är undantagna från beskattning. Detta gäller t. ex. prestationer avseende från skatteplikt undantagna varor (exempelvis reparationer av fiskefartyg), reseoch transporttjänster samt prestationer av personlig natur eller eljest avseende annat än varor. Härvid är att märka, att skattefriheten för tjänsteprestation avseende en från skatteplikt undantagen vara omfattar både arbetsprestationen och det material i form av utbytta delar eller annat, som åtgår för arbetets utförande. I fråga om personliga och andra tjänster, som faller utanför beskattningens ram, gäller däremot, att de, som tillhandahåller sådana tjänsteprestationer, är att anse som konsumenter i inköpshänseende och därmed belastas med skatt på alla sina förvärv av skattepliktiga varor och tjänster för verksamheten, även till den del dessa förvärv har karaktär av material.

383 Med skattepliktens anknytning till begreppet varor av lös egendoms natur följer vidare att fastigheter och arbetsprestationer avseende fastigheter liksom uthyrning av rum, bostäder och andra lokaler icke omfattas av skatten. Även här gäller att den som säljer eller uthyr fast egendom eller bedriver byggnadsverksamhet eller ock utför arbeten å fastigheter är att anse som konsument i inköpshänseende. Såsom framhållits i det föregående kan en mervärdeskatt med generell avdragsrätt för ingående skattebelastning sägas utgöra en beskattningsform, som är helt inriktad på den inhemska konsumtionen. Skattens avkastningsförmåga är därför i allt väsentligt betingad av hur stor del av den privata konsumtionen, som lämpligen kan och bör inrymmas under beskattningen. Ytterligare avkastning av skatten torde närmast föranledas av att det icke är praktiskt möjligt att sära den privata konsumtionen från annan konsumtion. Statlig och kommunal konsumtion torde således icke kunna behandlas annorlunda än den privata. E n beskattning dessutom av konsumtion inom näringslivet torde få ses som ett av praktiska eller andra skäl betingat avsteg från kravet på en helt konsumtions- och konkurrensneutral beskattning. En mervärdeskatt, som omfattar samtliga produktions- och distributionsled erbjuder den högsta avkastningen redan av den anledningen att skatt kommer att utgå på det högsta tänkbara beskattningsvärdet, nämligen priset till slutlig konsument. Självklart är dessutom att j u generellare skatten kan göras, desto större avkastning erbjuder den. Samtidigt skapas därmed bättre möjligheter för en avlyftning av ingående skattebelastning inom de olika beskattningsleden. En skatt på alla yrkesmässigt utförda leveranser och prestationer utgör därför den bästa förutsättningen för en såväl konkurrens- som konsumtionsneutral beskattning. En skatt med sådan räckvidd torde dessutom kunna antagas medföra de minsta skattetekniska problemen och bl. a. begränsa restitutionsfallen till i huvudsak exportdominerad verksamhet. Utformningen av beskattningsområdet för mervärdeskatten har således en avgörande betydelse inte endast för avkastningsförmågan utan också, och detta är inte minst viktigt, för möjligheterna att åstadkomma en likformig beskattning. Beskattningens räckvidd har också såsom tidigare antytts väsentlig betydelse för skattens praktiska tillämpning. Varje inskränkning förtar inte endast något av skattens generella karaktär utan leder i allmänhet till skattetekniska komplikationer, som vid en mervärdeskatt med dess uppdelade skatt- och betalningsskyldighet kan bli särskilt svårbemästrade. Mot bakgrund av det nu anförda synes till att börja med kunna fastslås, att en mervärdeskatt, som omfattar samtliga led, bör utgå inte endast på varor utan även på tjänsteprestationer. De skäl, som anfördes för en allmän varuskatt med sådan omfattning, äger giltighet även på mervärdeskat-

384 ten. Härutöver kan emellertid framhållas, att skatteplikt även för tjänster utgör en förutsättning för att undgå kumulativa skatteverkningar från prestationer, som utföres åt skattskyldiga för deras verksamhet. Beaktas må dessutom, att en mervärdeskatt på tjänster icke leder till någon ojämnhet i beskattningen på sätt som den allmänna varuskatten i vissa fall medför. Om t. ex. en företagare i egen regi utför reparations- och underhållsarbeten på sin maskinpark, träffar varuskatten endast eventuell materialförbrukning men inte själva arbetskostnaden. Utföres arbetet av en fristående företagare utgår skatt på hela vederlaget inkl. arbetskostnaden. Denna olikhet har föranlett viss kritik, enär den kan utgöra motiv för rörelseidkare att övergå till att i egen regi utföra reparationsarbeten m. m. för att reducera skattebelastningen. Vid en mervärdeskatt även på tjänster bortfaller detta konkurrensproblem genom att hela den ingående skattebelastningen blir avdragsgill i båda fallen. Mervärdeskatten erbjuder även möjligheter att via avdragsrätten eliminera den dubbelbeskattning, som varuskatten leder till för renodlade uthyrningsföretag genom att skatt utgår såväl på inköpen av uthyrningsvaror som på hyresintäkterna. Med skatteplikt för både varor och tjänsteprestationer får mervärdeskatten en direkt anknytning till den allmänna varuskatten med dess skatteplikt för varor av lös egendoms natur och tjänsteprestationer med avseende på skattepliktiga sådana varor. Detta innebär emellertid inte att denna utformning av skatteplikten automatiskt kan eller bör överföras till mervärdeskatten. Såsom tidigare anförts medför avdragsrätten för ingående skattebelastning ett bortfall av den skatteintäkt, som den allmänna varuskatten ger genom beskattningen av näringslivets investeringar m. m. Detta bortfall kan enligt aktuella konsumtions- och investeringssiffror uppskattas till ca 20 procent av varuskattens totala avkastning. Med hänsyn till önskvärdheten att hålla skattesatsen låg framstår det som angeläget att i möjligaste mån kompensera detta bortfall genom att utsträcka mervärdeskatten till konsumtionsområden, som ligger utanför den allmänna varuskattens ram. Möjligheterna härtill synes i första hand ligga i en utvidgad tjänstebeskattning. En utvidgning av beskattningsområdet ger inte endast mervärdeskatten en generellare karaktär med åtföljande större avkastning utan h a r dessutom sin särskilda betydelse i neutralitetshänseende. Såsom anförts i det föregående har man att räkna med viss ingående skattebelastning för varje slags leverans och prestation. En avlyftning av denna skattebelastning i syfte att undgå kumulativa skatteeffekter förutsätter i princip skatteplikt, enär endast därigenom underlag skapas för avdragsrätt. J u vidsträcktare beskattningsområdet göres, desto större blir därför möjligheterna att åstadkomma en neutral beskattning.

385 F r å n såväl avkastnings- som neutralitetssynpunkt är det speciellt ett område, som mot bakgrunden av den allmänna varuskattens konstruktion är av särskilt intresse. Det gäller mervärdeskattens utformning i fråga om byggnads- eller fastighetsområdet. Detta spörsmål inrymmer många olika aspekter, varför det ansetts lämpligt att i ett sammanhang diskutera detta beskattningsområde i ett efterföljande särskilt avsnitt. Redogörelsen inriktas därför närmast på en mera detaljmässig genomgång av skattepliktens utformning i övrigt, d. v. s. i fråga om beskattningen av varor och av sådana tjänsteprestationer, som avser annat än fastighet. Varubeskattningen Skatteplikt bör föreligga för i princip alla varor av lös egendoms natur med endast av skattetekniska eller andra särskilda skäl betingade undantag. Med skatteplikt även för arbetsprestationer på fastighet saknar det betydelse h u r man betraktar leverans i förening med installation eller montering av fastighetstillbehör, s. k. fast maskin e. dyk, eftersom i sådant fall skatt skall utgå på hela vederlaget om skatteplikt föreligger för installationsobjektet. I varuskattehänseende hänföres elkraft, i ledningar tillhandahållen gas och vatten från vattenverk icke till varor och omfattas därför icke av skatteplikten. Aktier, obligationer, biljetter, lottsedlar, presentkort och andra liknande handlingar är att anse som varor endast när de säljes som trycksaker. Mynt och frimärken beskattas endast i egenskap av samlarobjekt. I mervärdeskattehänseende är särskilt att beakta, att elkraft, gas och vatten utnyttjas för produktiva och andra motsvarande ändamål, samt dessutom, att elkraft och bränslen, som används såsom råvara för gasframställning, omfattas av den allmänna energiskatten. Denna skatt belastar även förbrukningen av elkraft, bränslen och drivmedel inom all annan verksamhet. För att vid övergång till mervärdeskattesystemet kunna tillgodose kravet på en neutralt verkande indirekt beskattning erfordras därför, att den samlade effekten för näringslivet av såväl ingående mervärdeskatt som energiskatt kan elimineras. En möjlighet härtill är att inbegripa elkraft, bränslen och drivmedel under skatteplikten för mervärdeskatten i förening med ett slopande av energiskatten. Den privata förbrukningen av dessa nyttigheter skulle därvid i stället för energiskatt träffas av en mervärdeskatt utan inslag av annan indirekt skatteeffekt. I fråga om den produktiva användningen skulle kumulativa skatteeffekter på priserna för varor och tjänster undgås genom avdragsrätten. Ett annat alternativ skulle vara att vid bibehållande av energiskatten medgiva särskilt avdrag för erlagd sådan skatt för produktiva ändamål vid redovisningen av mervärdeskatt. En sådan avdragsrätt skulle dock inte medföra någon fullständig skatteutjämning, enär priserna på elkraft och bränslen måste antagas bli påverkade av en ingående skattebelastning från mervärdeskatten. Skattetekniska komplikationer kan dessutom väntas upp13—412209

386 komma, t. ex. i fråga om rätten till avdrag för ingående mervärdeskatt hos rörelseidkare med egen kraftförsörjning. Från dessa synpunkter synes ett inlemmande av energiskatten under mervärdeskatten vara att föredra. Härtill kommer att vid införandet av en mervärdeskatt principiellt grundade skäl för en särbehandling av energiområdet ej synes föreligga. Ytterligare synpunkter på denna fråga anföres i ett särskilt avsnitt rörande energiskatten i kap. 30. För skatteplikt för vatten skulle i och för sig kunna anföras vissa skäl. Här synes dock böra beaktas, att näringslivets vattenförsörjning liksom den privata i betydande utsträckning sker från egna brunnar och vattentäkter. Skatteplikt för vattenverkens leveranser torde därför f. n. leda till större ojämnhet i beskattningen än vid ett undantagande. Några skattetekniska komplikationer torde inte följa av skattefrihet för sådana leveranser, därest vattenverken anses som konsumenter i inköpshänseende. Rätteligen borde i sådant fall avdragsrätt vägras för ingående mervärdeskatt, som hänför sig till rörelseidkares egen vattenförsörjning. En sådan begränsning av avdragsrätten skulle emellertid medföra skattetekniska komplikationer och bör därför enligt beredningens uppfattning icke ifrågakomma, även om därmed följer viss ojämnhet i beskattningen. I enlighet med det nu anförda förordar beredningen, att nuvarande skattefrihet för vatten från vattenverk blir bestående, men att under det skattemässiga varubegreppet inrymmes elkraft och gas i förening med ett slopande av den nuvarande särskilda energiskatten. I fråga om aktier, obligationer, biljetter, lottsedlar, presentkort och andra handlingar eller bevis, vilkas värde grundar sig på rättigheter av olika slag, synes skäl tala för att bibehålla varuskattens regler om skatteplikt endast vid försäljning av sådana handlingar och bevis som trycksak el. motsv. Utgör dylik handling bevis för erlagt vederlag för skattepliktig leverans eller prestation, bör skatteplikten anknytas till leveransen eller prestationen med åtföljande rätt till avdrag för ingående skattebelastning även för det tillhandahållna beviset. — Jämväl i fråga om mynt och frimärken synes det naturligt att anknyta skatteplikten till försäljning enbart av samlarobjekt. Från den allmänna varuskattens i princip generella skatteplikt för materiella ting av lös egendoms natur gäller vissa undantag. Därmed uppkommer frågan, hur dessa varor skall behandlas vid övergång till en mervärdeskatt. Under hänvisning till vad som anförts i det inledande avsnittet till detta kapitel må här endast erinras om, att undantag från skatteplikt icke betyder full skattefrihet med mindre ingående skattebelastning också kan elimineras. Härvid kan två utvägar teoretiskt stå till buds, nämligen antingen en hela produktions- och distributionskedjan omfattande skattefrihet eller

387 skattefrihet för försäljning till konsument med bibehållen avdragsrätt för ingående skattebelastning, eventuellt i form av restitution. Endast undantagsvis torde emellertid den förstnämnda utvägen vara praktiskt tillämplig. 1. Jordbruksråvaror m. m. (AVF 1 10 § 1 mom. 1). Gällande undantag omfattar utsäde, fröer, plantor, foder- och gödselmedel, torvströ, konserveringsmedel för foder, bakteriekulturer för växter samt betnings-, ogräsbekämpnings- och växtskyddsmedel, dock icke vid försäljning i detalj handelsförpackningar eller på liknande sätt. Undantag gäller därjämte för emballage, som förbrukas av jordbrukare vid försäljning av egna alster. Såsom anförts i annat sammanhang är undantaget för dessa varor primärt betingat av att jordbrukare av praktiska skäl icke likställts med andra producenter i fråga om rätt till skattefria inköp av råvaror och annat material för framställning av varor för avsalu. Undantaget har således tillkommit i syfte att undvika dubbelbeskattning av livsmedel, som erhålles från jordbruket. Jordbrukarnas skattskyldighet till allmän varuskatt är begränsad till egna uttag och direkta konsumentförsäljningar av hemmaproducerade jordbruksalster. Vid en mervärdeskatt gäller det att åstadkomma en avlyftning av ingående skattebelastning inte endast för jordbruksproduktionen utan även för efterföljande förädlings- och distributionsled för att ingen kumulativ skatteeffekt skall träffa de livsmedelsvaror, som erhålles från jordbruket. Detta förutsätter antingen att jordbrukets leveranser av egna produkter för vidare bearbetning eller återförsäljning kan ske till priser utan någon skattepåverkan eller också att skatt uttages på dessa leveranser. En av skatten opåverkad prisbildning på jordbrukets leveranser kan emellertid, såsom redan framhållits inte åstadkommas enbart genom undantag från skatteplikt för inköp av jordbruksråvaror och annat material. Undantaget måste i så fall utsträckas till att omfatta även jordbrukets investeringar i anläggningar, maskiner och inventarier samt anskaffningar av övrig omkostnadskaraktär. Men härtill kommer, att dessa anskaffningar liksom råvaruförsörjningen består av varor, vilkas tillverkning och distribution redan träffats av skatt. Även denna ingående skattebelastning i tidigare led måste k u n n a elimineras för att ernå en helt skattefri prisbildning på jordbrukets produkter. Vore detta praktiskt genomförbart skulle beskattningen för jordbrukets del kunna begränsas till skattskyldighet enbart för egna uttag och direkta konsumentförsäljningar i överensstämmelse med vad som gäller i fråga om den allmänna varuskatten. Såsom anförts i det inledande avsnittet till detta kapitel skulle detta inte begränsa den totala skattebelastningen för livsmedelsvaror från jordbruket. Följden skulle endast bli en reducering av avdragsrätten i närmast efterföljande beskattningsled. 1

AVF=förordningen om allmän varuskatt

388 Den nu antydda lösningen torde dock vara förenad med alltför stora praktiska tillämpningssvårigheter för att k u n n a realiseras. Man synes därför få tänka sig någon form av skattskyldighet för jordbrukarna för att på så sätt åstadkomma en avlyftning av ingående skattebelastning, som träffar jordbruksdrift. Denna fråga behandlas n ä r m a r e i ett efterföljande avsnitt. Med en utformning av beskattningen enligt därvid anförda riktlinjer föreligger inget behov av undantag från skatteplikt för jordbrukets råvaruförsörjning. Beredningens förslag innebär således att undantaget från skatteplikt för dessa varor slopas. 2. Levande djur (AVF 10 § 1 mom. 2). Föreliggande undantag omfattar andra levande djur än sådana, som säljes såsom livsmedelsvaror (fiskar, skaldjur m. fl.) eller i s. k. zoologiska affärer. Undantaget har samma bakgrund som undantaget för jordbruksråvaror. Det är dock inte begränsat till levande inventarier för jordbruk utan omfattar även exempelvis ridoch kapplöpningshästar och hundar. I mervärdeskattehänseende bör levande djur bedömas på samma sätt som jordbruksråvarorna och sålunda i princip generellt inbegripas under skatteplikten. 3. Drivmedel och andra bränslen (AVF 10 § 1 mom. 3). Nu gällande undantag omfattar alla slags bränslen för uppvärmning och energialstring. Skatteplikt föreligger dock, när annat ämne än fotogen, rödsprit eller gas säljes på sådant sätt att det har karaktär av butikshandelsvara. Denna inskränkning i varuskattens omfattning är närmast betingad av de praktiska svårigheterna att sära sådan försäljning av bränslen och drivmedel, som vore att hänföra till skattefritt material, från försäljning för skattepliktig konsumtion. Dessutom har hänsyn tagits till energiskatten på dessa varor. De vid en ettledsskatt av den allmänna varuskattens konstruktion föreliggande svårigheterna att beskatta bränslen och drivmedel bortfaller vid en mervärdeskatt. Inledningsvis har även anförts olika skäl, som talar för att inbegripa dessa varor under denna skatt i förening med ett slopande av den särskilda energiskatten. Med beredningens ställningstagande till förmån för en sådan omläggning av beskattningen på energiområdet följer att skatteplikten till mervärdeskatt måste omfatta bränslen och elkraft. Skatteplikten bör därvid ges generell räckvidd och således omfatta även ved, torv och inhemska kolbränslen, som icke omfattas av energiskatten. 4. Jord, sand, grus och sten (AVF 10 § 1 mom. 4). Undantaget härutinnan omfattar nu nämnda varor vid försäljning i obearbetat eller krossat skick annorledes än som butikshandelsvara. Det h a r anmärkts, att detta undantag i vissa fall leder till en ojämn beskattning. Särskilt har härvid påtalats, att murbruk och betong, som säljes färdigblandat, beskattas till fulla värdet, medan skatten för byggnadsentreprenör, som själv blandar murbruket

389 eller betongen på byggnadsplatsen, endast träffar inköpen av cement men inte inköpen av sand, grus eller makadam. Vid en mervärdeskatt bör detta undantag utgå och ersättas med generell skatteplikt för jord, sand, grus och sten samt mer eller mindre bearbetade produkter därav. Härför kan bl. a. anföras, att det förekommer företag utan annan verksamhet än försäljning av sand och grus samt i egen regi krossad sten (singel och m a k a d a m ) . Med skatteplikt för detta varuområde får dessa företag möjlighet att avlyfta ingående skattebelastningför sin verksamhet. Beaktas må i detta sammanhang, att förvärv av exempelvis grustäkter ej blir föremål för beskattning om skatteplikten på fastighetsområdet begränsas till nyproduktionen av byggnader samt till reparation, underhåll m. m. av fastigheter. 5. Fartyg och luftfartyg (AVF 10 § 1 mom. 5). Undantag gäller nu generellt i fråga om luftfartyg, men i fråga om fartyg är det begränsat till fiskefartyg samt andra fartyg med en nettodräktighet av minst 20 registerton (registreringspliktiga fartyg). Undantaget omfattar således icke smärre motorbåtar eller segelbåtar för nöjesbruk, ej heller fyrskepp, flodsprutor, ponfonkranar, flytdockor eller andra flytande objekt, i fråga om vilka förflyttningen är av underordnad betydelse i förhållande till huvudändamålet. Härutöver må nämnas, att av varuskattens konstruktion följer, att skattefriheten även omfattar reservdelar, fasta tillbehör o. dyl. till skattefria farkoster. Bakgrunden till detta undantag är närmast, att det icke framstår som tekniskt möjligt att upprätthålla en generellt verkande beskattning inom ett område, som är i så hög grad internationellt inriktat som sjöfarten och luftfarten. Nämnda förhållande synes utgöra bärande skäl för att denna inskränkning i beskattningen bör bli bestående vid övergång till en mervärdeskatt. Spörsmålet blir då, hur ingående skattebelastning skall kunna elimineras för varvsindustrins del. Denna är i hög grad specialiserad på fartygsbyggen och man kan därför inte annat än i fråga om småbåtsvarven räkna med att det föreligger någon skattepliktig omsättning, som är tillnärmelsevis av sådan storlek att ingående skattebelastning kan avlyftas. Det blir då erforderligt med restitution. Möjligen skulle kunna ifrågasättas att inte bibehålla nu gällande skattefrihet för fiskefartyg för att därmed begränsa restitutionsfallen. I sådant fall fick avlyftning av ingående skattebelastning för det yrkesmässiga fiskets fartygsanskaffningar liksom annan ingående skattebelastning ske mot skatten på här i riket landad och försåld fångst. Skäl synes dock kunna anföras mot en sådan utvidgning av beskattningen vid övergång till mervärdeskatt. Det väsentligaste fisket sker på internationellt vatten och betydande mäng-

390 der fisk landas i utländska hamnar för omedelbar avyttring. De internationella aspekterna synes således kunna åberopas även för en bestående skattefrihet för fiskefartyg. Här må inskjutas, att försäljning av varor för bruk ombord vid fiske på internationellt vatten bör likställas ined export. Den del av varvsindustrin, som uteslutande eller till dominerande del bygger nu skattefria fartyg, omfattar ett mindre antal företag. Därför synes kunna ifrågasättas, om det inte skulle vara möjligt att för deras del medgiva generell rätt till skattefria anskaffningar. För att detta skall kunna betyda en fullständig skattefrihet på inköpssidan måste det dock såsom påtalats i det inledande avsnittet vara möjligt för varvsindustrins leverantörer att avlyfta sin ingående skattebelastning mot skatt från annan egen omsättning. Finnes ingen sådan skattepliktig omsättning blir resultatet endast, att restitutionsproblemet flyttas från varvsindustrin till dennas leverantörer. Vissa undersökningar av omsättningsförhållandena hos varvsindustrins leverantörer synes ge vid handen att denna lösning skulle kunna tillgripas. Nackdelen med densamma skulle väl närmast vara, att leverantörerna fick arbeta med både skattefria och skattepliktiga leveranser på hemmamarknaden. Övervägande skäl synes därför tala för att skattefrihet för varvens anskaffningar åstadkommes genom restitution av överskjutande ingående skatt på samma sätt som för exportföretagen. Detta betyder, att varven får iaktta samma deklarationsskyldighet som andra rörelseidkare och därvid konstaterad överskjutande ingående skatt restitueras. 6. Krigsmateriel (AVF 10 § 1 mom. 6). Undantag gäller nu för krigsmateriel, som säljes till staten för militärt bruk och som är underkastad utförselförbud. Annan försäljning inom landet är skattepliktig. I huvudsak är det endast tygmateriel, som är skattefri. Intendenturmateriel m. m. faller således utanför skattefriheten. Bakgrunden till detta undantag är, att det ansetts vara en onödig omgång att upprätthålla en generell beskattning av varor, som till övervägande del endast förvärvas av staten för försvarets räkning. Samma skäl kan åberopas för en bestående skattefrihet för statens krigsmaterielanskaffningar vid övergång till en mervärdeskatt. Men även här uppkommer då frågan, h u r ingående skattebelastning skall kunna elimineras. I vart fall torde statens egen tillverkning av krigsmateriel vara i så hög grad specialiserad och inriktad på enbart statens behov att möjligheter saknas för en avlyftning av ingående skattebelastning mot annan och skattepliktig omsättning. Detsamma torde visserligen inte gälla i fråga om annan inhemsk krigsmaterieltillverkning, men här kan avlyftningsfrågan kompliceras av företagens exportinriktning. Om för de senare frågan löses enligt de allmänna reglerna om avdragsrätt och restitution om avdragsrätten icke kan utnyttjas, borde i princip samma gälla för den statliga krigsmaterieltill-

391 verkningen. Häremot kan anföras, att skatteuttag som föranleder restitution inom den statliga sektorn framstår såsom en onödig omgång, som i möjligaste mån bör undvikas. Den möjlighet, som härutinnan står till buds, skulle vara, att liksom diskuterats i fråga om varvsindustrin medgiva skattefrihet för inköp för den statliga krigsmaterieltillverkningen. Även om denna tillverkning är i hög grad koncentrerad och konkurrensförhållandena därtill torde vara sådana, att en dylik lösning icke skulle kunna anses otillbörligen gynna den statliga verksamheten i jämförelse med den övriga, anser sig beredningen dock icke böra förorda något avsteg från de allmänna reglerna genom särskild skattefrihet för inköp för statens egen tillverkning av krigsmateriel. Att även här tillämpa restitutionsförfarandet torde innebära mindre praktiska olägenheter än en sådan skattefrihet. 7. Tidningar och tidskrifter (AVF 10 § 1 mom. 7). Härutinnan gällande undantag omfattade från början allmänna nyhetstidningar samt sådana periodiskt utgivna medlemsblad, personaltidningar och andra liknande publikationer, som tillhandahålles utan avgift. Fr. o. m. den 1 januari 1961 utsträcktes skattefriheten till att omfatta även periodiska publikationer, utgivna av sammanslutningar som verkar för religiösa, nykterhetsfrämjande, politiska, idrottsliga eller försvarsfrämjande ändamål eller företräder vanföra medlemmar. Ett slopande av denna skattefrihet skulle medföra en inte obetydlig ökning av skatteunderlaget och därmed skatteutfallet. Enbart konsumtionen av dagstidningar torde f. n. motsvara ett belopp av storleksordningen 500 miljoner kr per år. Från skatteteknisk synpunkt skulle även fördelar vinnas, om skatteplikten till mervärdeskatt omfattade alla periodiska publikationer utan undantag. I sådant fall skulle en avlyftning av ingående skattebelastning kunna ske automatiskt både för tidnings- och tidskriftsföretagen och för utgivare, som anlitar fristående tryckeri. Nu skattefria publikationer och främst då dagstidningarna försäljes i betydande utsträckning av detaljister med annan varuförsäljning. Med generell skatteplikt för publikationer skulle dessa återförsäljare icke längre ha någon skattefri försäljning, som måste säras från den skattepliktiga. Vad nu sagts kan anföras för att inrymma nu skattefria publikationer under skatteplikten för mervärdeskatten. Andra skäl kan emellertid andragas mot en sådan skärpning av beskattningen. Här må endast erinras om att publikationerna var undantagna från 1940 års allmänna omsättningsskatt samt att 1952 års kommitté för indirekta skatter i sitt betänkande, som legat till grund för utformningen av den allmänna varuskatten, efter ingående överväganden med beaktande av bl. a. marknadsmässiga och skattetekniska faktorer fann sig böra förorda skattefrihet för detta område. Kommittén avvisade i detta sammanhang även tanken på en skatt i produktionsledet, baserad på framställningskostnaderna i form av pappers- och trycknings-

392 kostnader. — I varuskattepropositionen till 1959 års riksdag framhöll föredragande departementschefen med utgångspunkt från den principiella uppfattningen att skatten borde göras så vidsträckt som möjligt, att det framstod som både angeläget och motiverat att man utnyttjade det icke oväsentliga skatteunderlag, som konsumtionen av periodiska publikationer erbjuder. Dock förordades skattefrihet för dagstidningar och vissa gratis tillhandahållna publikationer i enlighet med vad ovan redovisats. Den tidigare behandlingen av detta beskattningsområde har skett mot bakgrunden av, att frågan gällt ett undantag från en allmän ettledsskatt. I den föreliggande situationen gäller emellertid frågan ett undantag från skatteplikt i ett mervärdeskattesystem, som omfattar samtliga produktionsoch distributionsled. Vidare bör beaktas, att nuvarande skattefrihet gäller både publikationerna som sådana och det material (papper, tryckfärg, klichéer m. m.), som erfordras för publikationernas framställning och distribution. Liksom all annan näringsverksamhet träffas emellertid tidningsutgivningen av skatt på investeringar och sådana omkostnader, som ej är att hänföra till skattefritt material. I det inledande avsnittet till detta kapitel har redogjorts för de skattetekniska problem, som undantag från skatteplikt medför i ett mervärdeskattesystem. Med anknytning till vad därvid anförts kan en bestående skattefrihet för de nu från skatteplikt undantagna dagstidningarna och tidskrifterna utformas antingen såsom en i princip fullständig skattefrihet eller en enbart till försäljningen begränsad skattefrihet. Dessa alternativa lösningar medför olika skattetekniska problem, som förtjänar särskilt beaktande vid ett ställningstagande i frågan. Alternativet med en till försäljningen begränsad skattefrihet skulle innebära, att utgivarna icke skulle ha någon rätt att avlyfta den ingående skattebelastningen för publikationernas framställning och distribution. Återförsäljarna skulle därmed inte få någon skattedebitering på sina inköp och givetvis icke heller någon avdragsrätt för sin försäljning av ifrågavarande publikationer. Ingen skattskyldighet skulle åvila utgivare av enbart från vidare beskattning undantagna publikationer och i dessa fall skulle inga problem föreligga i fråga om avdragsrätten. Sådana problem skulle emellertid uppkomma för företag, som trycker och utger icke endast från vidare beskattning undantagna publikationer utan även skattepliktiga sådana och därtill kanske utför civiltryck i en och samma anläggning. Det torde vara vanligt även bland dagstidningsföretagen, att man utför tryckeriarbeten på beställning och i anslutning därtill dessutom bedriver varuförsäljning. I sådana fall av kombinerad rörelse skulle en uppdelning av ingående skattebelastning på skattefri och skattepliktig verksamhet bli erforderlig. En utformning av mervärdeskatten på detta sätt skulle betyda viss skärpning av beskattningen av publikationerna jämfört med nuvarande förhål-

393 landen. Skatt skulle nämligen träffa inte endast anskaffningar av investeringskaraktär utan även inköp av råvaror och annat material, som nu kan förvärvas skattefritt. Möjligen skulle denna effekt kunna begränsas genom att medgiva dagstidningsföretagen rätt till skattefria inköp av tidningspapper. Det är här fråga om en klart avgränsad köparegrupp, till vilka pappersleveranserna sker direkt från ett fåtal producenter. Alternativet med fullständig skattefrihet för nu från skatteplikt undantagna publikationer förutsätter, att i princip all ingående skattebelastning skall elimineras. Har utgivaren av sådan publikation annan och tillräcklig skattepliktig omsättning åstadkommes detta automatiskt genom avdragsrätten. Man har emellertid att räkna med, att det både på tidnings- och tidskriftssidan förekommer verksamhet, som endast omfattar utgivning av skattefria publikationer eller där annan samtidigt bedriven skattepliktig verksamhet är otillräcklig för avlyftning av all ingående skattebelastning. I dessa fall synes icke kunna ifrågakomma att medgiva någon generell rätt till skattefria inköp för att på så sätt eliminera skattens verkningar. Särskilt på tidskriftssidan förekommer utgivare med högst skiftande ställning och därtill skulle en generell skattefrihet för inköp omfatta en mängd olika varor och tjänster och därmed beröra många olika skattskyldiga leverantörer. Den tidigare antydda möjligheten att medgiva skattefria inköp av tidningspapper till dagstidningarna kvarstår emellertid. Man synes också kunna räkna med att tryckeri, som ombesörjer tryckning av skattefri tidskrift, skall kunna utföra tryckeriarbetet till pris exkl. skatt. Man torde nämligen i allmänhet kunna förvänta att sådant tryckeri har annan och tillräcklig skattepliktig omsättning, som skulle kunna utnyttjas för avlyftning av hela den ingående skattebelastningen. En fullständig skattefrihet i enlighet med detta alternativ ställer sig förmånligare än nuvarande skattefrihet med hänsyn till att rätten till avlyftning av ingående skatt skulle omfatta även skattebelastningen på investeringar och sådana omkostnader, som nu icke inrymmes under det skattefria materialbegreppet. Såsom redan framhållits kan man emellertid icke räkna med att en fullständig avlyftning av den ingående skattebelastningen skall kunna ske automatiskt genom avdragsrätten. I det fall ingen annan skattepliktig verksamhet bedrives eller där denna är av otillräcklig omfattning måste avlyftningen åstadkommas genom restitution. Olägenheterna med en relativt begränsad ökning av antalet restitutionsfall synes emellertid enligt beredningens uppfattning vara mindre än de olägenheter som en till försäljningen av publikationerna begränsad skattefrihet kan förväntas medföra i de fall utgivaren även bedriver skattepliktig verksamhet och den ingående skattebelastningen i följd härav måste fördelas på vad som bör vara avdragsgillt för denna verksamhetsgren och icke avdragsgillt för utgivningen av skattefri publikation.

394 F r å n skatteteknisk synpunkt finner beredningen därför en i princip fullständig skattefrihet vara att förorda framför en till försäljningen begränsad skattefrihet. Dock synes härvidlag den inskränkningen böra göras, att skattefriheten i fråga om gratis tillhandahållna medlemsblad, personaltidningar och andra liknande publikationer bör begränsas till skattefri leverans från den som ombesörjer tryckningen. För en sådan begränsning kan anföras att här icke är fråga om yrkesmässigt bedriven utgivning och vidare att en sådan begränsning korresponderar med nu gällande undantag. För det slutliga ställningstagandet till frågan om slopad eller bestående men fullständig skattefrihet för nu från skatteplikt undantagna publikationer synes det lämpligt att redan i detta sammanhang även ta u p p frågan om mervärdeskatt på intäkter från annonser, annonsförmedling o. dyl. Annonsinföring i publikationer och andra tryckalster liksom utformning och förmedling av annonser utgör tjänsteprestationer, som ej omfattas av den gällande allmänna varuskatten. Intäkter från sådan verksamhet föranleder således f. n. icke skattskyldighet. Det föreligger emellertid inget hinder för att inrymma även detta område under mervärdeskatten och en sådan åtgärd kan inte heller anses betyda någon dubbelbeskattning i fråga om skattepliktiga annonsorgan. En skatt på annonser och därmed förenade tjänster medför ingen faktisk skattebelastning för näringslivet, enär debiterad skatt för annonsering i reklamsyfte eller annat ändamål för skattepliktig verksamhet skulle vara avdragsgill enligt de allmänna reglerna. Någon ökad skatteintäkt för staten skulle en beskattning av sådan annonsering därför inte medföra. Endast den privata och den därmed likställda annonseringen skulle ge en faktisk ökning av skatteunderlaget och skatteintäkten. Enligt uppgift kan värdet av denna annonsering f. n. beräknas uppgå till drygt 100 miljoner kr per år. F r å n avkastningssynpunkt kan därför sägas, att en beskattning av annonser och andra tjänster med avseende på annonser är av relativt begränsad betydelse. Andra aspekter kan emellertid anläggas på en sådan utvidgning vid övergång till mervärdeskatt. Såsom ovan framhållits måste man vid alternativet med i princip fullständig skattefrihet räkna med att erforderlig avlyftning av ingående skattebelastning endast kan åstadkommas genom restitution. Med skatteplikt för annonser skulle utgivarna av skattefria publikationer få en skattepliktig omsättning, som skulle kunna utnyttjas för avlyftning av den ingående skattebelastningen för publikationens framställning och utgivning. Även om man måste utgå från att denna skattepliktiga omsättning inte kan möjliggöra en automatisk avlyftning av den totala ingående skattebelastningen, torde en beskattning av annonserna likväl verksamt kunna bidraga till en begränsning av restitutionsfallen och restitutionsanspråken. Samma betydelse har icke en annonsbeskattning vid ett slopande av nu-

395 varande skattefrihet för publikationer. Utvidgningen av beskattningsområdet ger viss intäktsökning, men denna är såsom tidigare framhållits av relativt begränsad betydelse. F r å n dessa synpunkter finns enligt beredningens uppfattning föga anledning att kombinera en slopad skattefrihet för publikationer med en beskattning av annonser o. dyl. Andra skattetekniska synpunkter kan emellertid anföras. För den yrkesmässiga annonseringen i reklamsyfte o. dyl. anlitas i betydande utsträckning fristående företag inom reklambranschen. Dessa företag bedriver i allmänhet även verksamhet, som redan nu och därmed även efter omläggningen medför skattskyldighet, t. ex. utförande av olika slags trycksaker för reklamändamål. Det torde även förekomma att ett uppdrag åt sådant företag omfattar såväl trycksaksreklam som annonsreklam, varvid samma material k a n i viss utsträckning utnyttjas för båda reklamformerna. Vid skattefrihet för annonser inställer sig spörsmålet, om ingående skattebelastning för utformning m. m. av annonser bör medföra avdragsrätt eller inte. Skulle avdragsrätt icke medgivas måste reklamföretagen verkställa en uppdelning av den ingående skattebelastningen på avdragsgilla och icke avdragsgilla belopp. En sådan uppdelning torde vara förenad med betydande praktiska olägenheter och svårigheter i såväl redovisnings- som kontrollhänseende. Härtill kommer att företagen kan själva ombesörja sin annonsreklam eller också vända sig direkt till annonsorganet. Rätteligen borde då även ingående skattebelastning för sådan annonsreklam undantagas från avdragsrätt. Därmed skulle fördelningsproblem uppkomma även i dessa fall. Enligt beredningens uppfattning synes en sådan begränsning av avdragsrätten icke vara motiverad i fråga om tidningsföretag eller andra företag med egna reklamavdelningar, som även ombesörjer annonsreklam för det egna företaget. För likställighet i beskattningen bör därmed följa, att även de fristående reklamföretagen medgives obeskuren avdragsrätt. Det nu anförda skulle betyda, att skattefrihet för annonser bör utformas såsom en fullständig skattefrihet, som även inrymmer skattefrihet för tjänster avseende utformning och förmedling av annonser. För de fristående reklamföretagen skulle en sådan utformning av beskattningen kräva en uppdelning av omsättningen på skattepliktig och skattefri verksamhet. Sådan uppdelning måste ske redan nu och torde vara väsentligt enklare än en motsvarande uppdelning av den ingående skattebelastningen. Det nu anförda har gällt mervärdeskattens utformning med skattefrihet för annonser. Skulle beskattningsområdet i stället utsträckas till att även omfatta annonseringen synes det naturligt att under skatteplikten också inbegripa tjänsteprestationer med avseende därpå. Mot bakgrund av vad sålunda anförts finner beredningen att de lösningar som kan ifrågakomma vid övergång till mervärdeskatt utgör antingen en slopad skattefrihet för nu från skatteplikt undantagna publika-

396 tioner utan någon utvidgning av beskattningen till även annonsområdet eller en bestående och — med tidigare angiven begränsning — i princip fullständig skattefrihet i förening med skatteplikt för annonser och tjänsteprestationer med avseende på annonser. F r å n skatteteknisk synpunkt har förstnämnda alternativ enligt beredningens uppfattning bestämda fördelar, vartill kommer att detta alternativ erbjuder en inte oväsentlig ökning av skatteunderlaget och skatteutfallet. Redan av dessa skäl förordar beredningen, att nuvarande undantag från skatteplikt för tidningar och tidskrifter slopas vid övergång till mervärdeskatt. Såsom ytterligare skäl härför kan emellertid framhållas svårigheten att finna en sakligt berättigad gränsdragning i beskattningshänseende mellan olika media för det »fria ordet». Varken i fråga om nyhetsförmedlande eller när det gäller informerande, underhållande eller kulturella funktioner kan det sägas föreligga någon från beskattningssynpunkt relevant skillnad mellan å ena sidan dagspress eller å andra sidan veckopress, fackpress, böcker, radio eller television. En i möjligaste mån enhetlig behandling i beskattningshänseende av dessa media är enligt beredningens mening nödvändig. I detta sammanhang bör även uppmärksammas, att en särskild utredning tillsatts för att undersöka tidningspressens ekonomiska förutsättningar m. m. I direktiven för denna utredning uttalas bl. a., att det ankommer på de sakkunniga att överväga, huruvida och i vilken utsträckning särskilda åtgärder bör vidtagas från statsmakternas sida för vidmakthållande av en fri opinionsbildning. Enligt beredningens uppfattning kan det inte vara lämpligt att föregripa resultatet av denna utredning genom en särbehandling av tidningarna inom mervärdebeskattningen. Den naturliga utgångspukten för en bedömning av ett eventuellt behov av särskilda stödåtgärder bör vara en i princip enhetlig skattemässig behandling av alla opinionsmedia. 8. Läkemedel (AVF 10 § 1 mom. 8). Detta undantag, som enligt gällande regler avser försäljning av läkemedel enligt recept och till sjukhus, bör enligt beredningens uppfattning bli bestående vid övergång till mervärdebeskattning utan att därmed följer några större skattetekniska olägenheter. De receptbelagda läkemedlen tillhandahållen endast från apoteken. Dessa blir skattskyldiga för annan försäljning och kan utnyttja skatten härå för avlyftning av den ingående skattebelastning, som vid den förordade, till sista beskattningsledet begränsade skattefriheten kommer att träffa alla inköp. Kan därvid fullständig avlyftning icke åstadkommas på grund av den skattefria försäljningens omfattning, återstår möjligheten att medgiva restitution. För läkemedelsfabrikanternas del följer, att skatt skall utgå på deras leveranser till apoteken och detta bör ge dem erforderligt underlag för avlyftning av den ingående skattebelastningen. Även här kan dock uppkomma restitutionsfall med hänsyn till att den skattepliktiga omsättningen

397 k a n vara otillräcklig på grund av omfattande skattefria leveranser på export och till sjukhus. 9. Om privatperson vid inresa till riket inför sprit, vin eller tobaksvaror i sådan myckenhet, att tullfrihet icke åtnjutes, gäller, att tull uttages med belopp vari även varuskatten inräknats. Därför är sådan införsel nu undantagen från skatteplikt (AVF 10 § 1 mom. 9). Denna av praktiska skäl betingade ordning bör lämpligen bestå även vid en mervärdeskatt. Här må även nämnas, att generell skattefrihet föreligger vid införsel till riket av skattepliktig vara under sådana omständigheter, som medför frihet från införselavgift enligt förordningen den 13 maj 1960, nr 396. Även på denna p u n k t synes mervärdeskatten böra utformas i överensstämmelse med vad som nu gäller. Beredningen förordar således en bestående skattefrihet för sådan införsel till riket. 10. Övriga undantag. Utöver nu nämnda undantag har vissa ytterligare inskränkningar i skatteplikten för vissa varor genomförts med stöd av 10 § 2 mom. AVF. Sålunda föreligger skattefrihet för vissa tryckalster och mikrofilmer, som införes till riket såsom gåva eller gratislån. Detta undantag, som i första hand tillkommit i bibliotekens intresse, bör bli bestående vid övergång till mervärdeskatt. Ett annat redan tidigare berört undantag gäller emballage och material för emballage, som säljes till jordbrukare för användning vid försäljning av egna jordbruksprodukter. Vid en mervärdeskatt med skattskyldighet för jordbrukare bör detta undantag utgå av samma skäl som undantaget för jordbrukets råvaruförsörjning. Motsvarande bör gälla nuvarande undantag från skatteplikt för reklamtrycksaker på främmande språk, som är avsedda att spridas utomlands. Vid en mervärdeskatt erfordras inget sådant undantag, eftersom avdragsrätten möjliggör en avlyftning av ingående skattebelastning för sådana alster. F r å n skatteplikt har vidare undantagits konstverk, hänförliga till tulltaxenummer 99.01—99.03, när de försäljes av upphovsmannen direkt till konsument på annat sätt än under butiksmässiga former eller i samband med utställning eller ock när de införes till riket i anslutning till sådan försäljning. Till nämnda tulltaxenummer hänföres målningar och teckningar utförda för hand (nr 99.01), konstgrafiska originalblad såsom etsningar, gravyrer, träsnitt och litografier (nr 99.02) samt originalskulpturer oavsett material (nr 99.02). Undantaget är således under angivna förutsättningar begränsat till dessa slags konstverk och inrymmer därmed inte sådana alster som teckningar för reklamändamål, modeteckningar e. d., handmålade föremål, masstillverkade reproduktioner, keramik eller annat konsthantverk.

398 Om en. inskränkning i beskattningen anses böra bli bestående på detta område — beredningen vill för egen del ej föreslå någon ändring härutinnan — synes praktiska skäl dock tala för att generellt hänföra konstnärs försäljning av egna verk, som omfattas av nyssnämnda tulltaxenummer, till verksamhet som faller utanför mervärdeskattens ram. I sådant fall skulle ingen skattskyldighet föreligga för ifrågavarande konstnärer, men inte heller någon avdragsrätt för ingående skattebelastning. Mot en sådan utformning av mervärdeskatten kan anföras, att därmed viss dubbelbeskattningseffekt skulle uppkomma i fråga om konstverk, som inköpes från konstnär för yrkesmässig återför sälj ning. Återförsäljarna skulle icke få någon ingående skattedebitering att avdraga från skatten på egen omsättning. Man synes dock kunna bortse härifrån. Vidare skulle emellertid kunna anföras, att den reguljära konsthandeln skulle bli missgynnad och att i vart fall skatt borde utgå på konstnärs försäljning av egna verk under butiksmässiga former för att upprätthålla en likformig beskattning. En sådan begränsad skattskyldighet skulle emellertid medföra betydande skattetekniska olägenheter i fråga om avdragsrätten. Dessutom torde konkurrensfrågans praktiska betydelse vara ringa. — Beredningens förslag på denna punkt innebär således ingen ändring i skattepliktshänseende, men viss utvidgad skattefrihet från skattskyldighetssynpunkt. Slutligen må i detta sammanhang även uppmärksammas en inskränkning i den allmänna varuskatten, som har avseende på beskattningen av begagnade varor. Vad som härvidlag åsyftas är den skattefrihet, som sedan den 1 maj 1960 gäller för den yrkesmässiga handeln med begagnade personbilar och med skåp-, stationsvagns- eller personbilskarosseri utrustade begagnade lastbilar med tjänstevikt ej över 1 800 kg. Denna inskränkning i den allmänna varuskatten omfattar samma fordonsslag, som vid försäljning i obegagnat skick träffas av den särskilda bilaccisen, och det är att m ä r k a att denna accis höjdes samtidigt med ändringen i varuskatten i syfte att eliminera ett intäktsbortfall. Ifrågavarande inskränkning i varuskatten har inte formen av undantag från skatteplikt utan avser undantag från eljest föreliggande skattskyldighet. Begagnade personbilar och övriga nu aktuella lastbilar utgör således skattepliktiga varor och därmed följer bl. a., att skatt utgår på reparationer och andra skattepliktiga tjänsteprestationer med avseende på sådana bilar. Liksom i fråga om den allmänna varuskatten bör skatteplikten för en mervärdeskatt med här ifrågasatt utformning omfatta såväl nya som begagnade varor. Att därigenom samma vara k a n komma att beskattas mer än en gång, kan icke anses utgöra skäl för ett undantag för begagnade varor, eftersom det vid varje beskattningstillfälle rör sig om en ny omsättning. Försäljning av en begagnad vara kan dessutom föregås av både reparation och ändring av varan, varjämte denna även kan bli föremål för reparation eller

399 annan skattepliktig åtgärd för ägarens räkning. Härav bör följa, att skatteplikten för begagnade bilar bör bli bestående vid övergång till mervärdeskatt. Beredningen finner emellertid dessutom att skäl talar för ett slopande av nu gällande undantag för handeln med sådana bilar. Denna fråga behandlas ytterligare i det följande. I enlighet med det nu anförda skulle en övergång till mervärdeskatt föranleda vissa begränsningar av de undantag, som på varusidan gäller för den allmänna varuskatten. Frågan blir då om mervärdeskatten som sådan kan eller bör föranleda andra, nu icke gällande undantag. Härvidlag har intet framkommit som skulle kunna motivera någon ytterligare inskränkning i beskattningen såvitt gäller den slutliga varukonsumtionen. I det föregående har antytts, att speciella inskränkningar i beskattningen inom själva produktions- och distributionskedjan i vissa fall skulle k u n n a erbjuda skattetekniska fördelar främst genom att begränsa anspråken på och behovet av restitution. Bl. a. har härvidlag framhållits möjligheten att vid fullständig skattefrihet för nyhetstidningar medgiva skattefrihet för leveranser av tidningspapper. Med den av beredningen förordade utformningen av beskattningsområdet har det emellertid icke framkommit behov av att utnyttja denna möjlighet till undantag för vissa varuleveranser inom produktionsoch distributionskedjan. Tj äns tebeskat t ningen

I fråga om beskattningen av tjänsteprestationer synes det naturligt att bygg a P& den skatteplikt som föreligger i fråga om varuskatten. Med bortseende tills vidare från byggnadsområdet bör således i princip generell skatteplikt föreligga för arbetsbeting, uthyrning, servering, reparation, underhåll, ändring och rengöring, som har avseende på skattepliktigt objekt. Vidare bör liksom nu gälla att skattefrihet föreligger för skattepliktig tjänsteprestation, som avser från skatteplikt undantagen vara, t. ex. fartyg, samt att skattefriheten härvidlag omfattar såväl material som arbete. Den som utför sådan prestation bör således äga rätt till avdrag för ingående skattebelastning eller, om denna avdragsrätt icke kan utnyttjas, till restitution. Motsvarande bör gälla i andra sådana fall. Enligt särskilt stadgande utgår icke varuskatt på uthyrning av mätare i samband med abonnemang på gas, vatten, elkraft o. likn. eller av teleapparater o. dyl. I den m å n sådan uthyrning sker i anslutning till abonnemang, som ej omfattas av mervärdeskatten, bör denna skattefrihet bli bestående. Ingår uthyrningen däremot som ett led i abonnemang, som omfattas av skatteplikten, bör däremot även hyresavgiften inräknas i beskattningsvärdet. Avgift för mätare vid abonnemang på elkraft och gas kommer därmed att omfattas av mervärdeskatten, genom att dessa nyttigheter enligt bered-

400 ningens förslag inbegripes under skatteplikten. Däremot kommer skattefrihet alltjämt att föreligga för uthyrning av mätare vid abonnemang på vatten. Detsamma blir fallet ifråga om uthyrning av teleapparater vid en bestående skattefrihet för televerkets tjänster. Tidigare har framhållits att i princip alla sådana leveranser och prestationer, som direkt eller indirekt påverkar prisbildningen, bör omfattas av mervärdeskatten för att denna skall bli neutral i konkurrenshänseende. Dessutom har framhållits önskvärdheten av en utvidgning av beskattningsområdet för att kompensera det bortfall som följer av avdragsrätten för investeringar m. m. samt att det härvidlag huvudsakligen är tjänsteområdet, som kan erbjuda någon breddning av skatteunderlaget. Den från allmän varuskatt undantagna tjänstekonsumtionen omfattar i huvudsak s. k. personliga tjänster och av fria yrkesutövare tillhandahållna tjänster, nöjen, vissa tjänster inom bostads- och fastighetsområdet samt rese-, transport- och andra kommunikationstjänster. En utvidgning av den generella indirekta beskattningen till dessa områden ger ett ökat skatteutfall. Åtskilliga av dessa tjänster berör emellertid även näringslivet, varför mervärdeskattens tillämpning på dessa områden h a r betydelse även med avseende på en neutral eller likformig beskattning. 1. Personliga tjänster o. likn. Bland dessa nu skattefria tjänster av personlig natur eller som tillhandahålles av fria yrkesutövare m. fl. förekommer renodlade konsumtionstjänster och tjänster, som enbart utnyttjas av näringsidkare (»produktiva tjänster»), men också tjänster, som utnyttjas av både allmänheten och näringslivet. E n till detta område utvidgad skatteplikt vid övergång till mervärdebeskattning medför därför en ökad skatteintäkt endast vad gäller konsumtionstjänsterna. Då dessa tjänster redan nu träffas av viss skatt genom att de, som tillhandahåller dem, är att betrakta som konsumenter vid inköp för verksamheten, begränsas intäktsökningen till det mervärde, som ligger i priserna på tjänsteprestationerna i fråga. De »produktiva tjänsterna» medför ingen faktisk intäktsökning, eftersom med skatteplikt skulle följa avdragsrätt för de företagare, som tar sådan tjänst i anspråk. Motivet för att inrymma dessa tjänster under mervärdebeskattningen skulle därför i första hand vara, att även i denna del eliminera kumulativa skatteverkningar. I allmänhet torde emellertid den ingående skattebelastningen vara av relativt underordnad betydelse och i sådant fall synes man kunna bortse från den kumulativa effekt, som skulle bli följden av en bestående skattefrihet. Är nämnda effekt ringa synes icke heller behöva befaras, att en bestående skattefrihet medför konkurrensstörningar eller stimulerar företagen att själva ombesörja dessa tjänsteprestationer i stället för att anlita fristående företagare. För att dessutom ernå en önskvärd begränsning i nytillskottet av skatt-

401 skyldiga synes därför utvidgningen av skatteplikten inom ifrågavarande område böra begränsas till sådana konsumtionstjänster, som ger ett mera väsentligt intäktstillskott eller eljest är av sådan karaktär att en beskattning framstår som motiverad med hänsyn till skattens utformning i övrigt. Beträffande de »produktiva tjänsterna» synes utvidgningen kunna begränsas till sådana, där ett bestående undantag skulle medföra en mera betydande dubbelbeskattningseffekt. En utvidgning av skatteplikten härutöver kan emellertid vara motiverad av att nu skattefri tjänst normalt tillhandahålles av företagare, som även utför skattepliktig prestation. En utvidgning av skatteplikten skulle då förenkla skatteredovisningen genom att företagaren icke skulle behöva göra någon uppdelning av sin ingående skattebelastning på avdragsgilla och icke avdragsgilla belopp. Till personliga konsumtionstjänster kan i första hand hänföras sjukvård, läkarvård, tandvård, barnavård, åldringsvård o. dyl., dvs. tjänster, som tillhandahålles av sjukhus, vårdhem, barnhem, barnkrubbor o. likn. samt av läkare, tandläkare, sjukgymnaster m. fl. Allmänt sett föreligger det inga tekniska svårigheter att vid övergång till mervärdebeskattning upprätthålla nuvarande skattefrihet på detta område. Det skulle betyda, att skatt liksom hittills skulle träffa inköpen för sådan verksamhet. Skulle man emellertid vilja gå längre än en till mervärdet i detta sista led begränsad skattefrihet, torde detta icke kunna åstadkommas genom en generell eller begränsad rätt till skattefria inköp. Då skulle problem uppkomma med avlyftningen av leverantörernas ingående skattebelastning. Enda möjligheten till fullständig skattefrihet på detta område torde därför vara, att medgiva restitution, vilket dock skulle medföra en väsentlig ökning av antalet restitutionsfall. Bl. a. med hänsyn härtill förordar beredningen en i princip oförändrad skattefrihet för dessa tjänster, vilket alltså skulle innebära ett undantag utan avdragsrätt för ingående skattebelastning. Uppdrag, som utföres av begravningsbyråerna, synes enligt beredningens uppfattning k u n n a ges motsvarande skattefrihet, oaktat däri kan ingå tillhandahållande som enligt nuvarande regler föranleder skattskyldighet för försäljning av skattepliktig vara. En annan kategori nu skattefria personliga konsumtionstjänster kan sammanfattas under begreppet undervisning och bildningsverksamhet. Till denna grupp k a n hänföras inte endast allmän statlig, kommunal och privat undervisning utan även exempelvis språk-, sång-, musik-, dans- och annan speciell undervisning, körkortsutbildning o. dyl. Även bokutlåning, föreläsningsverksamhet, utställnings- och museiverksamhet o. likn. kan hänföras hit. — En övergång till mervärdebeskattning bör inte föranleda någon ändring i nuvarande skattefrihet, vilket skulle innebära att skatt alltjämt kommer att träffa inköpen för sådan verksamhet. Liksom hittills bör även gälla, att tillhandahållande av material för enbart självstudier, t. ex. gram-

402 mofonkurser för språkstudier, bör betraktas som skattepliktig varuförsäljning, vilken alltså ej omfattas av skattefriheten för undervisning. Det förekommer emellertid också att viss försäljning av undervisningsmaterial sker vid läroanstalter och av korrespondensinstitut. För de senare föreligger nu skattskyldighet vid försäljning av material, som icke innefattas i avgiften för en beställd kurs. Vid övergång till mervärdebeskattning synes skattefriheten böra utsträckas till att omfatta även sådan försäljning. Därmed skulle man undgå problemen med en uppdelning av ingående skattebelastning på avdragsgill och icke avdragsgill andel. En sådan generell skattefrihet synes knappast kunna medföra några konkurrensstörande verkningar så länge försäljningen närmast är att hänföra till en serviceverksamhet för undervisningsverksamheten. Samma synpunkter skulle kunna läggas på sådan försäljning av vykort, reproduktioner, souvenirer och litteratur, som förekommer på museer. Här kan emellertid föreligga en mera direkt konkurrens med den reguljära handeln samtidigt som annan i princip skattepliktig verksamhet kan bedrivas, t. ex. servering. I sådana fall synes skattskyldighetsfrågan få bedömas enligt de allmänna reglerna. Om därvid skattskyldighet uppkommer, bör dock avdragsrätten för ingående skatt begränsas till vad som direkt är att hänföra till anskaffningar för den skattepliktiga verksamhetsgrenen. En tredje grupp av nu skattefria personliga konsumtionstjänster utgöres av sådana, som tillhandahålles av herr- och damfrisörer, skönhetsinstitut, badinrättningar o. dyl. Det synes skäligt att utsträcka beskattningsområdet till dessa slags tjänster vid övergång till mervärdebeskattning. Vissa tekniska fördelar skulle vinnas därmed, eftersom de, som tillhandahåller dessa tjänster, i inte obetydlig utsträckning även bedriver varuförsäljning eller annan skattepliktig verksamhet. Med en utvidgad skatteplikt skulle man i dessa fall undgå komplikationer i avdragshänseende. — Skäl synes dock kunna anföras mot att uttaga skatt på avgifter, som erlägges till kommunala och andra för allmänheten upplåtna badinrättningar. Det är här ofta icke fråga om verksamhet, som drives i vinstsyfte, och prissättningen torde därför ofta vara sådan, att inget eller endast ringa skattemässigt mervärde skulle uppkomma. Det förekommer emellertid, att badinrättning är kombinerad med t. ex. tvättinrättning, varför problem med avseende på avdragsrätten k a n uppstå vid en bestående skattefrihet för badtjänster. Avdragsrätten bör i princip vara begränsad till den ingående skattebelastningen för den del av verksamheten, som föranleder skattskyldighet eller avser tillhandahållande av skattepliktig prestation. Beredningen finner likväl övervägande skäl tala för att tjänster, som tillhandahålles av allmänna badinrättningar hålles utanför mervärdeskatten och att utvidgningen av beskattningsområdet således begränsas till tjänster avseende hårvård, skönhetsvård och motsvarande.

403 Bland tjänster, som tillhandahålles såväl allmänheten som näringslivet, må först nämnas tjänster av advokater, fastighetsmäklare, lantmätare och veterinärer samt tjänster, som tillhandahålles av djursjukhus, banker, fondkommissionärer, försäkringsinrättningar, lånerörelser, vaktföretag m. fl. Olika skäl kan anföras för att bibehålla nuvarande skattefrihet för dessa tjänster och alltså endast beskatta inköpen för sådana verksamheter. En skatteplikt för dessa tjänster skulle medföra en icke obetydlig ökning av antalet skattskyldiga men ge en relativt ringa intäktsökning. I fråga om bankoch försäkringstjänster torde få beaktas andra än rent skattetekniska synpunkter. Vidare torde överlag gälla, att den ingående skattebelastningen för dessa slag av verksamheter är av underordnad betydelse och därför knappast kan ha någon egentlig effekt på prissättningen. Enligt beredningens uppfattning bör därför nuvarande skattefrihet för ifrågavarande tjänster bli bestående vid övergång till mervärdeskatt. I fråga om ett område synes det emellertid med hänsyn till den i det följande förordade utformningen av mervärdeskatten inom byggnadsområdet föreligga skäl för en utvidgning av beskattningsområdet, nämligen beträffande tjänster med avseende på byggnader och annan fast egendom, som tillhandahålles av arkitekter, byggnadskonsulter och motsvarande. Det förekommer att byggnads företagare åtar sig entreprenader, som innefattar såväl ritningsoch konstruktionsarbetet som själva byggnadsarbetet samt att gemensamt pris uttages för sådan entreprenad. Det förekommer emellertid också att skilda företagare anlitas för ritnings- eller konstruktionsarbetet och för byggnadsarbetets utförande. För att tillgodose kravet på likformighet i beskattningen synes det enligt beredningens uppfattning vara den mest ändamålsenliga lösningen, att under mervärdeskatten inrymma tjänster, som tillhandahålles av byggnadsarkitekter, byggnadskonstruktörer och liknande. Tilläggas må emellertid, att det även inom de områden, för vilka nuvarande skattefrihet förordas bli bestående enligt vad nyss anförts, kan förekomma verksamheter, som är kombinerade med i princip skattepliktig försäljning eller motsvarande. Sålunda k a n nämnas, att skattskyldighet nu åvilar försäkringsföretag för försäljning av varor, som övertagits i anledning av försäkringsfall. I fråga om sådana kombinerade rörelser får, såsom tidigare framhållits, skattskyldighets- och avdragsfrågan bedömas enligt de allmänna reglerna. I tidigare avsnitt rörande skatteplikten för tidningar och tidskrifter tog beredningen även upp frågan om mervärdeskatt på annonser och tjänsteprestationer med avseende på annonser. Därvid kom beredningen också något in på reklambranschens ställning i mervärdeskattehänseende. Såsom anfördes i detta sammanhang.är annonsuppdrag icke att hänföra till tjänsteprestation, som omfattas av den allmänna varuskatten. Då motsvarande gäller för enbart idémässiga arbeten och rena utredningsuppdrag kan skatt-

404 skyldigheten till allmän varuskatt för reklambranschens del sägas vara begränsad till sådan verksamhet, som resulterar i en leverans av skattepliktig vara, t. ex. en reklambroschyr, eller annat tillhandahållande med avseende på sådan vara. Vid övergång till mervärdebeskattning skulle det från skatteteknisk synpunkt vara fördelaktigt, om skatteplikten omfattade alla prestationer som tillhandahålles av företag inom reklambranschen, således även annonsuppdrag och andra nu skattefria arbeten. I sådant fall skulle en automatisk avlyftning av reklamföretagens ingående skattebelastning åstadkommas enligt de allmänna avdragsreglerna. Beredningen har emellertid i nyssnämnda sammanhang uttalat att en utvidgning av beskattningsområdet till annonser och tjänsteprestationer med avseende därpå endast synes böra ifrågakomma vid en bestående skattefrihet för nu från skatteplikt undantagna periodiska publikationer, men icke vid ett slopande av denna skattefrihet. För att tillgodose kravet på likformighet i beskattningen borde dock enligt beredningens uppfattning generell avdragsrätt för ingående skattebelastning föreligga, oavsett om beskattningsområdet utvidgas till att omfatta annonser och annonsuppdrag eller ej. Beredningens ställningstagande till förmån för ett slopande av nuvarande undantag från skatteplikt för dagstidningar och vissa andra periodiska publikationer innebär därför att intäkter från annonsuppdrag icke skall föranleda skattskyldighet men att likväl ingående skattebelastning för sådana uppdrag skall vara avdragsgill i överensstämmelse med den avdragsrätt som får åtnjutas av t. ex. industriföretag med egen reklamavdelning. Andra av reklamföretag utförda prestationer, som är skattefria enligt nuvarande regler, synes enligt beredningens uppfattning böra inrymmas under skatteplikten till mervärdeskatt liksom redan nu skattepliktiga prestationer. Vad som ovan anförts beträffande varuskattens tillämpning på reklambranschen har en motsvarighet i sådan verksamhet, som bedrives av skrivbyråer och liknande företag. Enligt varuskattens konstruktion k a n skattskyldigheten för dylik verksamhet sägas vara begränsad till arbeten, som resulterar i en leverans av en upplaga av utfört skrivarbete (ett mångfaldigande genom duplicering e. dyk). Rena utskrifter med eller utan genomslagskopior och andra liknande arbeten är icke att hänföra till skattepliktiga tjänsteprestationer. Redan i varuskattehänseende medför detta skattetekniska olägenheter med hänsyn till att skattefriheten för företagens materialförbrukning endast kan gälla den del av verksamheten, som föranleder skattskyldighet. För att undgå olägenheterna med en uppdelning av ingående skattebelastning på skattepliktig och skattefri verksamhet förordar beredningen därför att skatteplikt vid övergång till mervärdeskatt införes för alla av skrivbyråer och liknande företag utförda beställningsarbeten. Härunder synes dock icke böra inbegripas översättningsarbeten som utföres

405 av auktoriserade eller andra translatorer utan annan yrkesmässig verksamhet. Senast berörda områden har gällt tjänster, som huvudsakligen utföres åt näringslivet. Till andra sådana tjänster kan vid sidan av senare behandlade transporttjänster och tjänster med anknytning till fastighetsområdet hänföras affischering, bokföring och revision, databehandling och hålkortsservice, ekonomisk konsultverksamhet avseende företagsorganisation, marknadsanalyser m. m., formgivning, inkasso och kreditupplysning, maskin-, material- och varuprovning, kemiska och tekniska analyser och laboratorieundersökningar m. m. Rätteligen borde samtliga sådana tjänster omfattas av mervärdeskatten för att kravet på en neutral beskattning skall tillgodoses. Den kumulativa effekten av en bestående skattefrihet för dessa tjänster synes dock i allmänhet vara ringa och i viss utsträckning torde verksamhet med avseende på dessa tjänster även omfatta sådana, som i det föregående hänförts till det skattefria området. Endast undantagsvis torde här förekomma kombinationer med i princip skattepliktig försäljningsverksamhet. I fråga om databehandling, hålkortsservice samt verksamhet med avseende på provning, analys och kontroll kan förhållandena dock vara annorlunda. Sådan verksamhet kan kräva betydande investeringar i maskiner och anläggningar, vilket k a n medföra en relativt hög ingående skattebelastning samtidigt som driften träffas av en löpande beskattning, t. ex. genom skatteplikten för elkraft och bränslen. Detta motiverar enligt beredningens uppfattning att dessa tjänster inordnas under beskattningen vid övergång till mervärdeskatt. Enligt beredningens bedömanden synes icke påkallat att ytterligare vidga skatteplikten inom här ifrågavarande tjänsteområden. Den som i enlighet härmed tillhandahåller skattefri tjänsteprestation blir således liksom enligt nuvarande regler att betrakta som konsument. Hans ingående skattebelastning k a n således icke avlyftas mot skatt på egen omsättning. Därmed ger skattefriheten för de tillhandahållna tjänsteprestationerna viss kumulativ skatteeffekt i den mån prestationerna utföres för en till mervärdeskatt skattskyldig näringsidkare. Med hänsyn härtill och då det inte kan uteslutas att denna kumulativa effekt i vissa fall kan vara av viss betydelse har beredningen även diskuterat möjligheten att låta företag, som utför i princip skattefria tjänsteprestationer åt skattskyldiga näringsidkare, frivilligt inträda i systemet med full skattskyldighet som följd. De praktiska förutsättningarna för och konsekvenserna av en sådan optionsrätt låter sig emellertid svårligen överblicka, varför beredningen för egen del icke ansett sig kunna framlägga något förslag härutinnan. 2. Nöjen. En beskattning av olika slags nöjen inom mervärdeskattens r a m skulle k u n n a motiveras med att här är fråga om renodlade konsumtionstjänster. Det synes emellertid böra beaktas, att den särskilda nöjes-

406 skatten helt avvecklats genom beslut av 1963 års vårriksdag. Redan dessförinnan hade ett flertal inskränkningar gjorts i denna beskattning, betingade av såväl kulturella och ideella som praktiska och ekonomiska skäl. Avvecklingen av biografnöjesskatten har dessutom förbundits med speciella åtgärder under medverkan av staten och filmbranschen i syfte att stödja den inhemska filmproduktionen. Om nöjesområdet med hänsyn till det nu anförda icke anses böra omfattas av mervärdeskatten, kan likväl skattskyldighet uppkomma genom att varuförsäljning och servering ingår i verksamheten. Här liksom i andra tidigare berörda fall får skattskyldighetsfrågan bedömas enligt de allmänna reglerna för ett tillgodoseende av kravet på konkurrens på lika villkor. Uppkommer skattskyldighet bör likaså gälla, att avdragsrätt för ingående skattebelastning endast föreligger för sådana anskaffningar, som direkt och uteslutande är att hänföra till den skattepliktiga delen av verksamheten. 3. Vissa tjänster med anknytning till fastigheter m. m. Mervärdeskattens tillämpning på byggnads- och fastighetsområdet behandlas särskilt i ett efterföljande avsnitt. Vissa tjänster med anknytning till detta område synes dock lämpligen böra upptagas i detta sammanhang. Ett sådant område gäller hotelltjänster och i förening därmed tillhandahållna serveringstjänster. I varuskattehänseende utgör tillhandahållande av logi en skattefri tjänst. Debiteras kost och logi var för sig, utgår skatt endast på kostpriset. Tillämpas gemensamt pris, får den skattepliktiga kostandelen beräknas efter skälig grund. Med hänsyn till den varierande standarden på såväl kost som logi har här inga generella schabloner kunnat fastställas. Väsentliga praktiska fördelar är därför att vinna om vid övergång till mervärdebeskattning även logiandelen inrymmes under skatteplikten. I sådant fall borde även enbart rumsuthyrning i yrkesmässigt bedriven rörelse omfattas av skatteplikten. En sådan utvidgning skulle med avseende främst på avdragsrätten vara en fördel i fråga om kombinerade hotell- och restaurangrörelser. Beredningen förordar därför en sådan utvidgning av beskattningsområdet. I konsekvens härmed och för att undvika tillämpningssvårigheter med uppdelning av kombinerade rörelser förordar beredningen därjämte, att de nu för serveringsrörelser gällande reduceringsreglerna slopas. Till nu aktuella tjänster kan även hänföras yrkesmässig upplåtelse eller uthyrning av i särskild lokal eller fastighet inmonterade frysboxar ävensom yrkesmässig magasinering och effektförvaring. Det är här fråga om tjänster, som tillhandahålles såväl allmänheten som näringslivet. En utvidgning av beskattningsområdet till dessa tjänster skulle därför ge viss ökning av skatteutfallet och även vara ägnad att eliminera kumulativa skatteeffekter och komplikationer med avseende på avdragsrätten för kombinerade företag. Beredningen förordar med hänsyn härtill att dessa tjänster inrymmes under beskattningen, dock med den begränsning som kan följa av vad som

407 i fråga om upplåtelser i form av hyresrätt till fastighet uttalas i efterföljande avsnitt angående mervärdeskattens tillämpning på byggnads- och fastighetsområdet. Därvid behandlas även frågan om uthyrning av garage och garageplatser. Det torde även böra uppmärksammas att tvätteriföretags upplåtelse av s. k. tvättautomater redan nu enligt uttalande av riksskattenämnden är att anse som skattepliktig tjänsteprestation. I detta sammanhang må även behandlas en speciell inskränkning i skatteplikten för tvätt och annan rengöring av skattepliktiga varor. Av varuskattens konstruktion följer att skattefrihet föreligger för rengöring av bostäder och andra lokaler. Enligt särskilt stadgande i varuskatteförordningen gäller denna skattefrihet, även om arbetet i viss omfattning avser möbler eller annan lös egendom och således oaktat att arbetet i denna del avser skattepliktiga varor. För en bestående skattefrihet på denna punkt kan anföras att dylik rengöring i betydande utsträckning utföres av konsumenterna själva eller av särskilt anställda och icke av yrkesmässiga rörelseidkare. Utföres arbetet av konsumenten själv kommer mervärdeskatten att träffa det använda materialet. Avser rengöringen emellertid rörelselokal och utföres arbetet av rörelseidkaren i egen regi synes icke böra ifrågakomma att från dennes avdragsrätt undantaga skattebelastningen för det för ändamålet anskaffade materialet. Visserligen torde denna skattebelastning i allmänhet vara ringa, men likväl skulle skatteplikt för yrkesmässigt utförd fastighetsrengöring vara ägnad att tillgodose kravet på neutralitet i beskattningen. Rengöringsföretaget skulle därvid kunna avlyfta sin ingående skattebelastning och rörelseidkaren, som anlitar företaget, skulle få en avdragsgill skattedebitering. Skatt skulle därjämte träffa rengöringen av lös egendom på samma sätt som när t. ex. mattor och hemtextilier lämnas för rengöring till tvätteriföretag. Härtill kominer, att det även på detta område finns kombinerade rörelser med viss skattepliktig verksamhet, för vilka en bestående skattefrihet för ifrågavarande arbeten skulle komplicera avdragsförfarandet, eftersom i sådant fall ingen avdragsrätt bör åtnjutas för skatt, som belastar den skattefria delen av verksamheten. Skäl kan således anföras både för och mot en bestående skattefrihet på denna punkt. Beredningen anser dock övervägande skäl tala för att skattefriheten slopas på denna punkt. Vid en sådan utvidgning av beskattningen synes även skäligt att skatten utgår på hela det betingade vederlaget utan någon sådan reducering, som i det följande kommer att diskuteras i fråga om andra tjänsteprestationer med avseende på fastighet. Det nu anförda har avsett rengöring av bostäder och andra lokaler, eventuellt i förening med rengöring av däri befintlig lös egendom. Härunder faller icke rengöring av gator och allmänna platser och ej heller sophämtning o. d. Tekniska skäl kan anföras mot att inbegripa sådan verksamhet under beskattningen. Även här kan emellertid förekomma att verksamheten

408 bedrives i kombination med annan, som omfattas av beskattningen. Vid bestående skattefrihet för dylik renhållning, bör avdragsrätten för ingående skattebelastning hos sådant kombinerat företag begränsas till den skattepliktiga delen av verksamheten. Oaktat olägenheterna med en sådan uppdelning av den ingående skattebelastningen anser sig beredningen icke böra förorda att mervärdeskatten utsträckes även till detta område. 4. Transport- och resetjänster m. m. Av tjänsterna på kommunikationsområdet är transporttjänsterna av särskilt intresse med hänsyn till deras inverkan på prisbildningen. Såsom tidigare framhållits följer av den allmänna varuskattens utformning, att alla transportföretag, resebyråer, speditörer och andra, som utför eller förmedlar utförande av transport- och resetjänster, är att anse som konsumenter vid förvärv för verksamheten. Skatt träffar således nämnda företags anskaffningar av såväl omkostnadssom investeringskaraktär, t. ex. SJ:s anskaffningar av rullande material samt buss-, åkeri- och taxiföretagens fordonsanskaffningar. Den allmänna varuskatten medför därför en indirekt kostnadseffekt inom detta område, vilken dock i fråga om sjöfarten och luftfarten begränsas genom undantagen från skatteplikt för fartyg och luftfartyg. Under vissa förhållanden kan emellertid transporttjänsterna trots skattefriheten sägas bli helt och omedelbart beskattade. Detta sammanhänger med att priset på en vara är beroende av leveranssättet. Sker leverans fraktfritt eller cif köparen ingår i priset ett tillägg för täckande av kostnaderna för varans transport till köparen, medan detta tillägg bortfaller vid leverans fritt säljarens lager eller fob. I båda fallen utgöres beskattningsvärdet av det tilllämpade priset inkl. skatt och det är särskilt stadgat att vid beräkning av nämnda värde avdrag icke får göras för i priset ingående transport-, emballage- och andra liknande kostnader. Härav följer att vid fraktfria leveranser skatt utgår även på transportkostnaden eller m. a. o. att m a n får en skillnad i skatteeffekt för de båda leveransformerna, som motsvarar skatten på transportkostnadens andel av priset för fraktfri leverans. Detta förhållande, som icke torde kunna undgås vid en skatt av den allmänna varuskattens konstruktion, har föranlett viss kritik och skall även ha orsakat omläggningar av leveransvillkoren i syfte att nedbringa skattebelastningen. Det har framhållits, att olikheten i skattens effekt är särskilt framträdande för vissa tyngre varor med relativt lågt förädlingsvärde, t. ex. tegel och cement, för vilka varor transportkostnaden representerar en betydande del av cif-priset. Vid övergång till ett mervärdeskattesystem synes det möjligt att undgå nu nämnda verkningar och därmed åstadkomma en neutral beskattning med avseende på såväl hemmamarknaden som exporten genom att i n r y m m a transporttjänsterna under skatteplikten. I sådant fall skulle de inom transportväsendet verksamma bli skattskyldiga med avdragsrätt för ingående

409 skattebelastning. Därmed skulle den för utförda transporter debiterade skatten k o m m a att utgå på av skatten i övrigt opåverkade transportavgifter och då denna skattedebitering skulle vara avdragsgill för producenter, återförsäljare och andra skattskyldiga liksom annan ingående skattebelastning, skulle prissättningen även i övrigt kunna ske utan någon indirekt skatteinfluens. För konsumenterna skulle skattebelastningen bli lika oavsett leveransformen. Enligt det anförda skulle skatteplikt för transporter i första hand vara motiverad för att tillgodose kravet på en prisneutral beskattning även om en sådan utvidgning av beskattningsområdet också medför viss faktisk intäktsökning. Transporter i form av godsbefordran utföres emellertid i betydande utsträckning av företag, som även ombesörjer personbefordran. F r å n enbart skatteteknisk synpunkt och speciellt då med hänsyn till avdragsrätten för ingående skattebelastning skulle väsentliga fördelar vinnas om även resetjänsterna inrymdes under mervärdebeskattningen. För en sådan utvidgning av beskattningsområdet kan dessutom anföras, att resetjänsterna representerar en inte oväsentlig post i den privata konsumtionen och att en beskattning härav har betydelse även med avseende på skattens avkastning och därmed också på skattesatsens höjd. Mot bakgrund av det nu anförda finner beredningen att starka skäl talar för att inbegripa rese- och transporttjänsterna under skatteplikten vid övergång till mervärdebeskattning. Vid sitt ställningstagande till förmån för en sådan utvidgning av beskattningsområdet har beredningen även uppmärksammat att den skulle komma till stånd under en period, då en omläggning av den statliga trafikpolitiken genomföres i syfte att skapa ett mer konkurrensfrämjande system på trafikmarknaden. Beredningen har emellertid för egen del icke funnit detta förhållande utgöra något hinder för en beskattning av resor och transporter inom mervärdeskattens ram. Av tidigare redovisade skäl synes en sådan beskattning i jämförelse med vad som gäller vid nuvarande skatteform bidraga till ökad neutralitet i konkurrenshänseende på detta område. Beredningen förordar således att mervärdeskatten även skall omfatta resor och transporter samt andra tjänster med avseende härpå. I princip bör skatteplikten omfatta all slags yrkesmässig varubefordran och i fråga om resor inte endast reguljär statlig, kommunal eller enskild fjärr- och närtrafik utan även exempelvis taxiresor, turistresor och sightseeing-turer. Härav följer att skatteplikten i princip bör omfatta person- och godsbefordran såväl till lands medelst järnväg, motorfordon och annat trafikmedel som till sjöss och i luften. Med hänsyn till konkurrensförhållandena har beredningen icke ansett sig böra förorda några speciella inskränkningar härvidlag, t. ex. ett undantag från skatteplikt för luft- och sjötransporter. Med angiven utformning av skatteplikten på detta område torde man i allt väsentligt undgå problemet med kombinerade företag som bedriver både

410 skattepliktig verksamhet och verksamhet som faller utanför mervärdeskattens ram. I ett fall av särskild betydelse föreligger emellertid sådan kombinerad verksamhet. Sålunda bedriver postverket paketbefordran i betydande omfattning för både allmänhetens och företagens räkning och därtill viss personbefordran vid sina diligenslinjer. För att tillgodose kravet på en neutral beskattning bör dessa delar av postverkets verksamhet inbegripas under beskattningen. Å andra sidan synes inte kunna ifrågasättas, att under beskattningen inbegripa postverkets övriga verksamhet, dvs dess brevbefordran, bankrörelse m. m. Det tekniska problemet beträffande avlyftningen av ingående skattebelastning för den del av postverkets verksamhet, som i enlighet härmed bör omfattas av mervärdeskatten, synes dock enligt beredningens uppfattning kunna lösas med en relativt enkel fördelningsregel. Ett speciellt skattetekniskt problem vid skatteplikt för resor och transporter gäller beskattningens tillämpning, när fråga är om befordran, som omfattar både inlandet och utlandet. Vad först gäller godsbefordran från Sverige till utländsk destinationsort synes detta problem kunna elimineras genom att likställa transporten med export och på denna grund åstadkomma skattefrihet. I sådant fall skulle ingen skattedebitering ske för transporten medan transportföretaget skulle ha generell avdragsrätt för ingående skattebelastning på samma sätt som det varuexporterande företaget. Vid import återigen kommer tullverkets uttag av skatt liksom redan n u är fallet att ske på grundval av importvarans tullvärde inklusive tull. Detta betyder att till grund för skatteuttaget skall ligga det pris (normalpris), som varan skulle betinga vid försäljning i öppna marknaden mellan av varandra oberoende köpare och säljare, under antagande tillika, att säljaren bär alla kostnader, som hänför sig till varans försäljning och avlämnande på införselorten. Detta kan sägas innebära, att skatten kommer att utgå på basis av importvarans cif-värde inklusive tull och därmed ernås en ekvivalent beskattning av importvarorna jämfört med inhemska varor av samma slag. Anlitas särskilt transportorgan för transport av importvaran från införselorten till annan ort träffas denna transport av skatt enligt de allmänna reglerna. I fråga om importbeskattningen torde i övrigt få hänvisas till ett efterföljande särskilt avsnitt. Beträffande den internationella persontrafiken till och från Sverige med järnväg, flyg eller annat transportmedel synes det icke vara praktiskt m ö j ligt att åstadkomma någon beskattning, som tar sikte på den inom landet tillhandahållna tjänsten. Beredningen förordar fördenskull, att endast resor inom landet skall omfattas av beskattningen medan även här befordran till och från utländsk destinationsort i skattetekniskt hänseende likställes med skattefri export. I enlighet härmed skulle ingen skatt utgå vare sig på den reguljära utrikestrafiken eller på charterflyg eller andra motsvarande resor

411 till utlandet. Beredningen är medveten om att en sålunda utformad resebeskattning kan föranleda vissa problem och risker för en i princip oberättigad skattefrihet, men har likväl ansett sig böra förorda en beskattning enligt dessa riktlinjer i avvaktan på en lösning av frågan genom internationella överenskommelser. Med skatteplikt för rese- och transporttjänster i enlighet med nu redovisade förslag bör även följa att skatteplikt skall föreligga för förmedling av sådana tjänster, när förmedlaren uppträder som självständigt mellanled och därvid uppbär likviden för tjänsteprestationen i fråga. I enlighet härmed bör således under beskattningen även inbegripas verksamhet som bedrives av exempelvis resebyråer och speditörer. Till kommunikationsområdet är även att hänföra de tjänster, som tillhandahålles av televerket. I och för sig föreligger inget hinder för att under beskattningen inrymma detta tjänsteområde. Men också här skulle avdragstekniska problem uppstå med hänsyn till televerkets verksamhet på radiooch televisionsområdet. Det framstår därtill såsom en onödig omgång att införa en beskattning med ett avdragsförfarande för ingående skattebelastning på ett område, där ingen konkurrenssituation föreligger och där de kumulativa skatteeffekterna vid en bestående skattefrihet torde sakna betydelse. Beredningen förordar således ingen utvidgning av mervärdeskatten till detta område och i överensstämmelse härmed har beredningen redan i det föregående uttalat, att nuvarande undantag från skatteplikt för uthyrning av teleapparat i samband med abonnemang bör bli bestående.

Skattskyldigheten Åtskilliga tekniska problem inom en mervärdeskatt kan såsom framgått av det inledande avsnittet lösas genom en viss utformning av skatteplikten eller särskilda regler angående skattskyldigheten. Ytterligare en lagteknisk möjlighet erbjuder bestämningen av begreppet omsättning i visst produktions- eller distributionsled. Beredningens ställningstaganden till skattskyldighetens omfattning m. m. framlägges i det följande i anslutning till vad som gäller enligt den allmänna varuskatten. Skattskyldighet vid införsel till riket behandlas dock särskilt i ett efterföljande avsnitt. Vid en mervärdeskatt konstitueras skattskyldigheten liksom vid den allmänna varuskatten av att verksamheten innefattar yrkesmässig försäljning eller yrkesmässigt tillhandahållande av vara eller tjänsteprestation. Begreppet yrkesmässighet kan härvidlag fixeras på sätt som skett i varuskatteförordningen. Enligt denna får frågan bedömas främst med hänsyn till omfattningen av och syftet med verksamheten. I allmänhet blir bedömningen densamma som när man i inkomstskattehänseende har att avgöra huruvida rörelse föreligger eller ej. Redan här må dock framhållas, att be-

412 redningen i det följande förordar i princip generell skattskyldighet för jordbruk och skogsbruk, dvs för verksamhet som enligt kommunalskattelagen är att hänföra till inkomst av jordbruksfastighet. Liksom för närvarande bör offentlig verksamhet, oavsett i vilken juridisk form den bedrives, i princip föranleda skattskyldighet för sådant tillhandahållande av varor och tjänster, som sker i konkurrens med det enskilda näringslivet. Statens och kommunernas i denna betydelse yrkesmässiga verksamhet bör sålunda i erforderlig omfattning underkastas mervärdeskatten för att undvika den snedvridning av konkurrensen som annars uppkommer. Vid övergång till mervärdeskatt torde emellertid finnas anledning att på vissa punkter överväga en ändring av gällande regler för bestämning av skattesubjektet. Såsom tidigare framhållits medför omläggningen till en mervärdeskatt med här förordad utformning en betydande ökning av antalet skattskyldiga. F r å n såväl näringslivets som beskattningsmyndigheternas synpunkt är det därför angeläget att i första hand utnyttja möjligheterna till sådana begränsningar i skattskyldigheten, som icke återverkar på skattens generella karaktär eller inkräktar på skatteutfallet. Enligt nuvarande regler gäller i fråga om handelsbolag, kommanditbolag, enkla bolag samt vissa s. k. partrederier och gruvbolag, att envar delägare är skattskyldig till allmän varuskatt i förhållande till sin andel i bolaget. Väsentliga praktiska fördelar skulle vinnas, om skattskyldigheten för sådana företag kunde anknytas till företaget eller en delägare i stället för som nu till varje delägare. Beredningens författningsförslag har utformats för att möjliggöra en sådan formell begränsning i skattskyldigheten. Vidare gäller enligt nuvarande regler, att varje förvärvsverksamhet, som är att anse såsom självständig rörelse (särskild förvärvskälla), skall registreras för sig. Den som bedriver flera sådana självständiga och i varuskattehänseende skattepliktiga rörelser har i följd härav att avge skilda skatteredovisningar för varje rörelscoch vidare skall envar av dessa åsättas särskild taxering. Även härvidlag skulle praktiska fördelar vinnas om redovisningen av mervärdeskatten kunde koncentreras till en för samtliga förvärvskällor gemensam redovisningsskyldighet. Därmed skulle även ett smidigare avräkningsförfarande kunna åstadkommas. Såsom exempel härpå kan nämnas det fall, då en skogsfastighet uteslutande används för att förse en av samma ägare bedriven förädlingsindustri med råvaror. Därest dessa skilda förvärvskällor i mervärdeskattehänseende kunde betraktas såsom en gemensam näringsverksamhet skulle man undgå, att den ena förvärvskällan skulle få redovisa skatt för en omsättning som helt skulle motsvara vad som i den andra förvärvskällan skulle utgöra en avdragsgill ingående skattebelastning. För att undvika en sådan onödigt omständlig skatteredovisning har i beredningens författningsförslag intagits regler om att skattskyldig med flera förvärvskällor skall kunna avge gemensam mervärdeskatteredo-

413 visning. Nämnas må dock att sådan rätt icke kan ifrågakomma enbart på grund av viss intressegemenskap. Det förhållandet att ett aktiebolag helt äges av ett annat k a n således icke föranleda, att moderbolaget skall kunna svara för mervärdeskatten i en för båda bolagen gemensam skatteredovisning. I sådana fall bör mervärdeskatten i princip följa samma regler som de för inkomstbeskattningen gällande. Den allmänna varuskatten är konstruerad såsom en skatt på yrkesmässigt tillhandahållande av skattepliktiga varor och tjänster till konsumenter. Därvid likställes varuuttag ur rörelse för konsumtionsändamål med skattepliktig försäljning. I mervärdeskattesystemet saknar konsumentbegreppet betydelse eftersom skatt i princip skall utgå på varje yrkesmässig omsättning oavsett köparens eller mottagarens ställning. Samtidigt riktar sig emellertid skatten mot vad som bättre överensstämmer med begreppen konsument och konsumtion enligt allmänt språkbruk. Mervärdeskatten erbjuder dessutom automatiskt en riktigare gränsdragning mellan konsumenter och näringsidkare. Beträffande uttag möjliggör mervärdeskatten en väsentlig förenkling i det att uttag endast föranleder beskattning om uttaget avser konsumtion i egentlig mening. För närvarande gäller att ett företag är skyldigt att deklarera skattepliktigt uttag i det fall företaget i egen regi konstruerar och tillverkar t. ex. en maskin som skall användas i den egna produktionen. Av varuskattens konstruktion följer emellertid, att skatt därvid endast utgår på värdet av det material som använts för maskinens tillverkning, men inte på arbetskostnaden. En konkurrenssnedvridning inträder ofta till följd härav. F r å n varuskattesynpunkt framstår tillverkningen av maskinen i egen regi såsom mången gång väsentligt billigare än inköp från annat företag, såvitt icke förstnämnda företag yrkesmässigt till tredje man tillhandahåller maskiner av samma slag. I detta senare fall gäller uttaget en omsättningsvara och beskattas enligt dennas saluvärde. Industriföretagen äger enligt varuskatteförordningen rätt att inköpa omsättningsvaror och material skattefritt och en daglig situation är att ett företags olika avdelningar uttar sådana tillgångar för t. ex. reparation av maskiner eller underhåll av anläggningen. Sådana uttag skall beskattas. Det säger sig självt att varken företagsledningen eller skattemyndigheterna har möjlighet att i detalj följa den faktiska tillämpningen ute på förråd och avdelningar. Dessa snedvridningsproblem och kontrollkomplikationer försvinner i allt väsentligt vid övergång till en mervärdeskatt. Skattskyldighet till allmän varuskatt inträder enligt huvudregeln när vederlaget för skattepliktig vara eller tjänsteprestation inflyter kontant eller eljest, t. ex. i form av naturalikvid, kommer den skattskyldige tillgodo eller när skattepliktig vara uttages ur rörelsen. Det föreligger emellertid möjlig-

414 het för skattskyldig att i stället för skatteredovisning på grundval av influtna likvider (redovisning enligt s. k. kontantmetod) tillämpa en bokföringsmässig redovisning på grundval av uppkomna fordringar enligt utfärdade fakturor. I ett mervärdeskattesystem kan skattskyldighetens inträde och omfattning anknytas till såväl bokföringsmässig som kontantmässig skatteredovisning. Nuvarande valrätt mellan dessa metoder för skatteredovisningen bör och kan således bli bestående. Erfarenheterna från tillämpningen av den franska mervärdeskatten ger en antydan om att flertalet näringsidkare kommer att välja redovisning enligt kontantmetoden. Denna metod är även nu förhärskande i fråga om redovisningen av allmän varuskatt. Värdet med denna redovisningsform kan närmast sägas vara, att den skattskyldige icke behöver erlägga skatt förrän denna erlagts av konsumenten. Vid bokföringsmässig redovisning kan däremot den skattskyldige i viss utsträckning få förskottera skatten. I nu nämnda hänseenden föranleder således övergången till mervärdeskatt ingen principiell ändring. Härvid bör även beaktas att förslaget innebär rätt till omedelbar avlyftning av ingående skattebelastning enligt i princip samma regler som redovisningen av skatten på egen omsättning sker. Såväl avdragsförfarandet som redovisningsförfarandet i övrigt behandlas mera ingående i efterföljande särskilda avsnitt. För närvarande beskattas icke försäljning av maskiner och andra anläggningstillgångar, som utrangerats efter användning i näringsverksamhet. I 13 § AVF stadgas nämligen, att skattskyldighet icke föreligger vid försäljning eller uttag av till driften hörande maskiner, inventarier o. dyl. Med försäljning jämställes överlåtelse av dylika tillgångar vid avyttring av rörelse, vid fusion eller vid liknande transaktioner. Med hänsyn till avdragsrätten bör principen vid en mervärdeskatt vara, att försäljning av näringsidkare tillhöriga anläggningstillgångar bör beskattas. Även konkurrensskäl kan anföras för en sådan beskattning. Å andra sidan bör ett avsteg från en generell sådan beskattning göras i fråga om fusioner enligt aktiebolagslagen eller lagen om ekonomiska föreningar eller andra motsvarande transaktioner. Vidare bör skattskyldighet ej heller inträda vid omvandling av ett företags juridiska form, t. ex. från enskild firma till aktiebolag. Enligt nyssnämnda författningsrum gäller vidare, att skattskyldighet inte föreligger vid tillhandahållande av tjänsteprestation med avseende på kläder eller andra textilvaror, där den som utför prestationen icke har fast driftställe för verksamheten. Med hänsyn till vad som i det följande förordas i fråga om i samma paragraf stadgade undantag från skattskyldighet för verksamhet av allenast ringa omfattning, synes behov icke föreligga av ett särskilt undantagande för här ifrågavarande verksamheter utan fast driftställe.

415 En annan inskränkning i skattskyldigheten, som redan tidigare berörts av beredningen, gäller den skattefrihet som sedan den 1 maj 1960 gäller för handeln med begagnade personbilar och vissa begagnade lastbilar. Såsom därvid framhållits förordar beredningen att detta undantag från skattskyldighet slopas vid övergång till mervärdeskatt. För en sådan ändring kan enligt beredningens uppfattning anföras, att handeln med begagnade motorfordon representerar ett väsentligt skatteunderlag samt att, enligt vad beredningen erfarit, nuvarande inskränkning i beskattningen medfört betydande skattetekniska och kontrolltekniska olägenheter. Den nyss förordade beskattningen av företagens försäljningar av egna anläggningstillgångar kan även sägas utgöra motiv för att åter beskatta handeln med begagnade bilar. Beredningen har i detta spörsmål även beaktat, att särskilda åtgärder vidtagits eller aviserats i syfte att öka trafiksäkerheten på våra vägar, bl. a. i form av skärpta bestämmelser i fråga om handeln med och nyttjandet av begagnade motorfordon. Mot denna bakgrund synes det inte längre motiverat med detta speciella undantag från beskattning av begagnade skattepliktiga varor, vilket undantag primärt var betingat av att varuskatten kunde befaras medföra en förskjutning av handeln med begagnade bilar från den reguljära handeln till den svårkontrollerbara irreguljära handeln samt dessutom till en ökad försäljning mellan privatpersoner. Vad gäller vissa speciella verksamheter såsom kommissions- och auktionsförsäljning samt försäljningsförmedling genom agenter och mäklare saknas anledning att frångå vad som gäller enligt varuskatteförordningen. Någon skattskyldighet skall således ej inträda för agent med endast provisionsinkomst, vilket även vid importaffärer är motiverat inte minst av reglerna om beräkning av importvarans tullvärde. Skattskyldighet kommer i dessa fall att åvila huvudmannen eller — vid import — den för vars räkning införseln äger rum. Här må dock uppmärksammas, att skattskyldighet kan uppkomma även för agent, nämligen om han uppträder som säljare i eget namn och emottager likviden för verkställd leverans eller motsvarande. Det är då inte fråga om agentverksamhet i egentlig mening utan om självständig försäljning. I enlighet härmed uppkommer skattskyldighet för den, som i yrkesmässig verksamhet försäljer en skattepliktig vara för ägarens räkning, t. ex. ett för försäljning inlämnat konstverk eller smycke. Även i fråga om skattskyldigheten för serveringsrörelser synes nuvarande bestämmelser k u n n a överföras på mervärdeskatten med endast den ändring, som följer av beredningens tidigare redovisade förslag om slopande av de speciella reduceringsreglerna för beräkningen av den skattepliktiga omsättningen i sådan rörelse. Vid sådant förhållande föreligger inte längre behov av det i 18 § AVF intagna stadgandet, enligt vilket serveringsrörelse, som bedrives jämsides med annan väsentligen artskild verksamhet, kan i varuskattehänseende bli betraktad såsom särskild förvärvskälla.

416 Det nu anförda innebär vidare, att tillhandahållande av kost åt egen personal i annat än serveringsrörelse inte skall anses utgöra yrkesmässig verksamhet. I mervärdeskattehänseende kominer detta att innebära, att arbetsgivaren får betala skatt på sina inköp av råvaror, förbrukningsartiklar, utrustning m. m. för ifrågavarande kosthåll men saknar avdragsrätt härför. Mot att inrymma även tillhandahållande av kost åt personal under arbetsgivarens skattepliktiga verksamhet kan åberopas svårigheterna att i sådant fall fastställa kostens beskattningsvärde. Upplåtes driften av personalmatsal eller personalrestaurang på entreprenad åt annan, följer liksom nu av de allmänna reglerna, att entreprenören blir skattskyldig om verksamheten är att anse som yrkesmässigt bedriven. Med den av beredningen i det föregående förordade utformningen av beskattningsområdet kommer detaljhandelns skattskyldighet till mervärdeskatt att bli i stort sett av samma omfattning som för närvarande. De bestående undantagen från skatteplikt gäller huvudsakligen varor, som inte försälj es genom detaljhandeln och därmed undgår man olägenheterna med en uppdelning av försäljningen på skattepliktig och skattefri omsättning. Endast undantaget från skatteplikt för läkemedel torde föranleda en sådan uppdelning. Det nya momentet för detaljhandelsföretagen utgör avdragsrätten för ingående skatt, men några svårigheter att tillgodogöra sig denna avdragsrätt torde ej behöva uppkomma. För grosshandeln torde icke heller uppstå några problem i fråga om skattskyldigheten, eftersom omsättningen inom landet i allmänhet torde vara skattepliktig. Tillämpningen av skatten vid cash and carry-systemet blir enklare, genom att skatt skall uttagas på all försäljning oavsett köparens ställning. För industrins del kan man även normalt räkna med att hela den inhemska omsättningen blir skattepliktig. Undantagen härifrån gäller de industrier, som berör skattefriheten för fartyg, luftfartyg och krigsmateriel. All exportförsäljning blir liksom nu skattefri utan att detta på något sätt inverkar på avdragsrätten. Denna skattefrihet styrkes med utförselhandlingar och synes därför icke behöva medföra några speciella problem. Till den skattepliktiga omsättningen skall jämväl hänföras skattepliktiga uttag. Som ovan angivits kommer dessa skattepliktiga uttag att vara mer begränsade än enligt gällande förordning, enär skattskyldighet icke kommer att föreligga för varor, som uttages för den yrkesmässiga verksamheten. De skattepliktiga uttagen begränsas sålunda till varuuttag för konsumtion i egentlig mening. Vid nuvarande allmänna varuskatt inträder en svårighet beträffande utländska företag, som verkar inom landet utan att sådant fast driftsställe finnes som angives i kommunalskattelagen eller tillämpligt dubbelbeskatt-

417 ningsavtal. Skattskyldigheten bör bestämmas med hänsyn till den faktiska verksamheten inom landet, varigenom de tolkningsproblem som nu uppkommer bör kunna begränsas. Enligt varuskatteförordningen föreligger icke skattskyldighet till allmän varuskatt om värdet av tillhandahållna skattepliktiga varor och tjänsteprestationer samt uttag av skattepliktiga varor i yrkesmässig rörelse sammanlagt är av endast ringa omfattning (AVF 13 § a) jämte anvisn.). I överensstämmelse härmed föreligger icke heller skattskyldighet för ägare eller brukare av jordbruksfastighet för försäljning av jordbruksprodukter i ringa omfattning (63 §). Härjämte gäller enligt 65 §, att taxering icke skall åsättas jordbrukare, om skattskyldighet icke föreligger för försäljning av jordbruksprodukter och den skattepliktiga omsättningen i övrigt, dvs värdet av skattepliktiga varuuttag, icke uppgår till 400 kr. Beträffande tillämpningen av dessa stadganden har riksskattenämnden meddelat anvisning av följande innebörd. Om den sammanlagda skattepliktiga omsättningen av tillhandahållna skattepliktiga varor och tjänster och av skattepliktiga varuuttag i yrkesmässig rörelse icke överstiger 1 000 kr för år räknat, får verksamheten anses ha utövats i sådan ringa omfattning, att den bör vara undantagen från skattskyldighet. Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkla bolag och andra sådana företag, i fråga om vilka skattskyldigheten åvilar delägarna i förhållande till deras andelar i företaget, bör förutsättningen för skattefrihet för delägarna dock vara, att den skattepliktiga omsättningen för hela företaget (samtliga delägare) icke överstiger 1 000 kr för år räknat. Enligt anvisningen bör motsvarande gälla i vad avser skattskyldighet för jordbrukares försäljning till konsument av skattepliktiga jordbruksprodukter. Är alltså den skattepliktiga omsättningen av sådan försäljning ej över 1 000 kr för år räknat bör skattskyldighet icke föreligga för försäljningsverksamheten. Dock bör frågan även här bedömas med hänsyn till den totala konsumentförsäljningen från fastigheten, om denna brukas av flera delägare gemensamt. Föreligger i enlighet härmed skattefrihet för försäljningen inträder skattskyldighet endast om skattepliktigt varuuttag ägt rum och värdet därav utgör minst 400 kr för beskattningsåret. En omläggning av den allmänna varuskatten till en mervärdeskatt aktualiserar frågan om att från skattskyldighet undantaga verksamhet av ringa omfattning. Omläggningen medför en väsentlig ökning av antalet skattskyldiga, speciellt som beredningen, enligt vad som närmare redovisas i ett efterföljande särskilt avsnitt, förordar att jordbrukarna i princip likställes med rörelseidkarna och underkastas samma redovisningsskyldighet som dessa. Administrativa skäl kan därför åberopas för att från skattskyldighet undantaga de minsta näringsidkarna. Å andra sidan måste tillses, att en sådan inskränkning icke medför obilliga förmåner eller verkar ogynnsamt i 14--412209

418 konkurrenshänseende. Hänsyn måste även tagas till det skattebortfall, som inskränkningar i skattskyldigheten medför. Härvid är även att märka att skattesatsen för mervärdeskatten blir väsentligt högre än den för varuskatten nu gällande. Beaktas bör emellertid samtidigt, att ett undantag från skattskyldighet till mervärdeskatt icke medför ett mot omsättningen svarande skattebortfall utan endast ett bortfall som svarar mot skillnaden mellan ut- och ingående skatt, dvs skatten på mervärdet. Den ingående skatten på anskaffningarna för den från skattskyldighet befriade verksamheten blir en bestående beskattning som inte elimineras genom frihet från formell skattskyldighet. En skattskyldighetsgräns kan dock medföra skattefrihet i flera på varandra följande led och därvid förorsaka ett skattebortfall motsvarande flera leds mervärden. Den uppdelade skattskyldigheten i ett mervärdeskattesystem bör allmänt sett möjliggöra en högre skattskyldighetsgräns än den 1 000-kronorsgräns som gäller för den allmänna varuskatten. Vid bedömningen av frågan måste emellertid hänsyn tagas inte endast till det högre skatteuttag som blir aktuellt utan också till de i hög grad varierande mervärdena för olika slag av verksamhet. För vissa tjänster bestämmes priset huvudsakligen av arbetsinsatsen och därmed blir det skattepliktiga mervärdet förhållandevis stort. För återförsäljare däremot kan inköpen av omsättningsvaror och tillkommande skattebelagda omkostnader utgöra en väsentlig del av priset, varigenom det skattepliktiga mervärdet blir förhållandevis litet. Ser man enbart till omsättningen utan beaktande av skattens höjd representerar nuvarande 1 000-kronorsgräns vid en mervärdeskatt 4 000 k r om mervärdet är 25 procent och 2 000 kr om mervärdet är 50 procent, men endast 1 333 kr om mervärdet är 75 procent. Då en gräns för skattskyldighet till mervärdeskatt främst är motiverad av praktiska skäl, synes det angeläget att reglerna utformas så, att det redan på förhand kan avgöras om skattskyldighet för visst år föreligger eller ej. Detta synes icke bli möjligt med en till mervärdet eller skatten på mervärdet anknuten gräns. På grund av avdragsrättens konstruktion kan mervärdet icke på förhand fastställas med någon större säkerhet. Mervärdet representerar icke bruttovinsten för rörelsen eftersom avdragsrätt föreligger även för investeringar o. d. Därför kan mervärdet växla högst avsevärt från år till år och mellan företag av samma storleksordning inom samma bransch. Ett slutligt ställningstagande till skattskyldighetsfrågan skulle därför icke kunna ske förrän efter varje räkenskapsårs utgång. För bedömningen måste då finnas tillgång till uppgifter i en eller annan form om mervärdets storlek. Därmed skulle ifrågavarande företagare i praktiken vara med i systemet och de praktiska fördelarna med att undantaga dem från fullständig skattskyldighet skulle bortfalla. Härtill kommer att det skattepliktiga mervärdet kan bli obetydligt även för storföretag på grund av exempelvis stor skattefri

419 export eller stora investeringar eller stora andra anskaffningar under viss period. Det saknas anledning att hålla sådana företag utanför skattskyldigheten och därmed skulle en till mervärdet anknuten gränsdragning medföra speciella tillämpningsproblem. Då avsikten med åtgärden är att från skattskyldighet undantaga skattepliktig verksamhet i endast ringa omfattning synes det därför även i ett mervärdeskattesystem nödvändigt att anknyta skattefriheten till viss omsättningsgräns. Understiger den skattepliktiga (totala) omsättningen detta gränsvärde bör frihet från skattskyldighet automatiskt föreligga. Det bör finnas tillräckliga möjligheter att därvid bedöma skattskyldighetsfrågan på grundval av uppgifter i den allmänna självdeklarationen. Det bör emellertid beaktas, att här diskuterad frihet från skattskyldighet egentligen avser frihet från redovisnings- och betalningsskyldighet för en i och för sig skattepliktig verksamhet. Detta har betydelse när friheten gäller näringsidkare, som säljer till annan skattskyldig. Det förhållandet, att säljaren åtnjuter frihet från betalningsskyldighet bör alltså såsom tidigare framhållits icke föranleda, att skattskyldig köpare hos sådan från betalningsplikt fritagen näringsidkare går förlustig någon avdragsrätt. Av skäl som nyss anförts bör gränsen för skattskyldighet anknytas till verksamhetens totala omsättning av skattepliktiga objekt, inbegripet exportförsäljning härav. Med skattefrihet bör då primärt följa, att restitution eller avräkning i efterhand inte kan ifrågakomma i det fall den ingående skattebelastningen skulle överstiga skatten på egen skattepliktig omsättning. I vart fall synes detta böra gälla, om den överskjutande ingående skattebelastningen inte är betingad av skattefri export. I sådant fall bör kunna hävdas, att friheten från skattskyldighet på längre sikt ger förmåner, som får anses uppväga en för visst år överskjutande ingående skatt. Detta resonemang har inte samma giltighet, när den överskjutande ingående skatten är betingad av att skattefri export normalt förekommer. Även om m a n vid den i det följande förordade skattskyldighetsgränsen knappast torde ha att räkna med att denna kan bli av praktisk betydelse för exporterande företag, synes likväl skattskyldighetsbestämmelserna böra utformas så, att företag varom nu är fråga kan bli registrerat såsom skattskyldigt för att den allmänna avdragsrätten skall kunna utnyttjas och möjliggöra en helt skattefri export. Beredningens författningsförslag har utformats under beaktande härav. Ytterligare ett spörsmål torde få beröras i detta sammanhang. Liksom skett i fråga om bedömningen av skattskyldighet till allmän varuskatt synes det skäligt, att samma bedömning i mervärdeskattesystemet bör anknytas till verksamhetens totala omfattning, när verksamheten bedrives gemensamt av flera delägare. Tidigare har uttalats, att skattskyldigheten till mervärdeskatt för verksamhet, som drives i form av handelsbolag eller kommandit-

420 bolag eller eljest gemensamt av flera delägare bör anknytas till bolaget eller en delägare och inte som nu till envar delägare. Vid en sådan utformning av skatten torde problemet i allt väsentligt bortfalla, men man torde ha att räkna med fall där det icke framstår som möjligt med en gemensam redovisning, t. ex. i fråga om enkla bolag. Skulle i dessa fall skattskyldighetsfrågan bedömas för varje delägare efter uppdelning av verksamheten i förhållande till ägarandelarna skulle den situationen k u n n a inträffa att frihet från skattskyldighet skulle föreligga för delägarna men icke för annan motsvarande verksamhet av samma storlek med endast en ägare. Med hänsyn till det nu anförda synes därför rimligt, att i de fall skattepliktig verksamhet bedrives i kompanjonskap under former, som enligt de allmänna reglerna medför skattskyldighet för delägarna i förhållande till deras andelar i företaget, skattskyldighetsfrågan skall bedömas med hänsyn till företagets eller verksamhetens totala omsättning. Mot bakgrund av det nu anförda har beredningen diskuterat olika lösningar för en önskvärd begränsning av skattskyldigheten eller rättare sagt redovisningsskyldigheten för mindre näringsidkare. Härvid har övervägts att anknyta skattskyldigheten till ett gränsvärde som skulle kunna sägas korrespondera med nuvarande gräns vid 1 000 k r för skattskyldighet till allmän varuskatt. För en sådan relativt låg gräns talar, att m a n kan helt bortse från konkurrensstörande verkningar samt att skattebortfallet blir obetydligt. Å andra sidan har man att räkna med att bortfallet i antalet skattskyldiga blir ringa och att därmed föga administrativa fördelar vinnes. Från denna synpunkt borde företräde ges åt en högre gräns, som kan beräknas ge praktiska fördelar av någon egentlig betydelse. Därvid måste emellertid särskilt beaktas, att gränsen inte skapar tröskelproblem, som ter sig obilliga eller som medför risker för obehöriga åtgärder i syfte att tillgodogöra sig gränsens fördelar. För att sådana olägenheter inte skall uppstå, synes det därför nödvändigt att vid en högre skattskyldighetsgräns åstadkomma en mjuk övergång från skattefrihet till full skattskyldighet genom särskilda avtrappningsregler, som reducerar betalningsplikten närmast över gränsen. Efter ingående överväganden har beredningen ansett sig böra förorda en gräns för redovisningsskyldighet vid 8 000 kr i total årsomsättning med en avtrappningsregel för årsomsättningar mellan 8 000 och 24 000 kr av innebörd, att den skattepliktiga andelen av totalomsättningen reduceras till vad som motsvarar 1,5 gånger det belopp, varmed den faktiska skattepliktiga omsättningen överstiger 8 000 kr. Såsom exempel på effekten av en sådan regel kan nämnas, att en skattepliktig årsomsättning av 12 000 kr reduceras till (12 000 — 8 000) X 1,5 = 6 000 kr, en årsomsättning av 16 000 kr till 12 000 kr och en årsomsättning av 20 000 kr till 18 000 kr. Dessa exempel har avsett skattskyldiga med endast skattepliktig omsättning. Föreligger även

421 skattefri omsättning, t. ex. exportförsälj ning, skall denna del av omsättningen inte medräknas vid avtrappningsregelns tillämpning. Om sålunda totala årsomsättningen uppgår till 23 000 kr, men 5 000 kr avser skattefri export, blir effekten att den skattepliktiga omsättningen 18 000 kr reduceras till 15 000 kr. Metoden innebär en reducering efter degressiv skala så att full skattskyldighet inträder vid den övre gränsen för avtrappningsområdet 24 000 kr. Även i fråga om verksamheter, som faller inom avtrappningsområdet, måste beaktas, att den ingående skattebelastningen kan överstiga den utgående skatten på egen omsättning eller att överskjutande ingående skatt framkommer vid avräkningen mellan ingående skatt och skatten på den reducerade skattepliktiga omsättningen. I sådana fall bör gälla, att restitution eller avdragsrätt endast kan ifrågakomma om den ingående skatten överstiger skatten på den faktiska skattepliktiga omsättningen, dvs omsättningen före reducering, och att restitution eller kvarstående avdragsrätt endast kan avse skillnaden mellan dessa belopp. Det bör vidare beaktas, att den i det föregående förordade gränsen för skattskyldighet eller rättare sagt redovisningsskyldighet vid 8 000 kr i årsomsättning närmast blir av formell natur. Genom avdragsrätten för ingående skattebelastning kommer den faktiska gränsen att ligga högre eller vid 9 500 kr om mervärdet utgör 75 procent, vid 12 000 kr om mervärdet är 50 procent och vid 16 000 kr om mervärdet utgör 25 procent.

Mervärdeskattens tillämpning vid import och export Enligt nu gällande regler är importbeskattningen begränsad till sådan införsel av skattepliktiga varor som göres av den, vilken är att anse som konsument. Skattskyldigheten åvilar därvid den importerande konsumenten och inträder då införseln sker. Skatten erlägges till tullverket. Skattskyldighet föreligger oberoende av om importvaran inköpts i utlandet, utgöres av gåva eller införes för lån, uthyrning eller annan liknande användning inom riket. Förutom tidigare redovisade undantag från skatteplikt för importvara gäller dock att skattefrihet dessutom föreligger för införsel som sker under omständigheter som medför frihet från skatt enligt bestämmelserna i 1 § förordningen den 13 maj 1960 (nr 396) om frihet från införsel i vissa fall. Vidare följer av reglernas utformning att införsel av råvaror, halvfabrikat och färdigvaror kan ske skattefritt, när införsel sker för yrkesmässig återförsälj ning eller bearbetning inom landet. Omläggningen till mervärdeskatt borde i princip innebära, att skatt skall uttagas genom tullverkets försorg på all införsel till riket oavsett vilken ställning importören har. P å detta sätt är den franska mervärdeskatten ut-

422 formad och även det västtyska förslaget till sådan skatt går ut på en generell importbeskattning. Enligt beredningens uppfattning kan det emellertid ifrågasättas, om denna princip behöver upprätthållas. Redan nu är en lietydande del av importen tullfri och allt talar för att tullfriheten kommer att bli än mera omfattande. En generell beskattning vid gränsen skulle därför medföra en väsentligt ökad arbetsbelastning för tullverket, som inte kan uppvägas av att man genom den generella beskattningen inte längre skulle behöva i varje särskilt fall bedöma om skatt skall utgå eller ej med hänsyn till importörens ställning. Det bör vidare beaktas, att olika åtgärder vidtagits eller överväges i syfte att förenkla tullbehandlingen av importen. En generell importbeskattning torde allvarligt försvåra dessa rationaliseringssträvanden. Det framstår därför som angeläget att i möjlig mån begränsa tullverkets bestyr med mervärdeskatten. En möjlighet härtill synes enligt beredningens uppfattning vara, att begränsa beskattningen vid gränsen till a n n a n import än sådan, som sker av skattskyldig näringsidkare för dennes skattepliktiga verksamhet här i riket. Då varje sådan skattskyldig liksom nu skall vara registrerad hos vederbörande länsstyrelse och därvid skall tilldelas särskilt registernummer, bör det vara möjligt att anknyta skattefriheten vid import till införsel, som sker av sålunda registrerad skattskyldig. I huvudsak skulle därmed tullverkets bestyr med mervärdeskatten bli begränsat till den s. k. privatimporten. Visserligen kan sägas att en i enlighet härmed utformad importbeskattning innebär ett avsteg från principerna för en mervärdebeskattning. I praktiken innebär emellertid den ifrågasatta lösningen endast att man underlåter att uttaga skatt, som importören skulle ha rätt att avdraga i närmast följande skatteredovisning för verksamheten här i riket. Det synes onödigt att upprätthålla en sådan beskattning, när den berör en och samma skattskyldig och där skatteuttaget vid import och skatteavdraget vid skatteredovisningen kan nära sammanfalla i tiden. Härutöver bör emellertid också beaktas, att principen om omedelbart avdrag för ingående skattebelastning medför, att det knappast kan innebära någon förmån av praktisk betydelse med skattefrihet vid import i jämförelse med skattebelagda inköp inom landet. Den i sistnämnda fallet uttagna skatten blir avdragsgill och begränsar därmed den skatt, som skall erläggas till staten. Skattefriheten vid import medför i stället, att den skattskyldiges skattepliktiga mervärde och därmed betalningsplikt blir större. Med hänsyn till det anförda anser beredningen övervägande skäl tala för att begränsa importbeskattningen till sådan, som sker av annan än registrerad skattskyldig. Beredningens författningsförslag har också utformats i enlighet härmed. Beredningens förslag innebär en begränsning av den beskattning, som nu handhaves av tullverket, i så måtto att registrerad skattskyldigs import av maskiner och andra tillgångar för verksamheten till skillnad mot vad nu är

423 fallet blir skattefri. I övrigt föranleder övergången till mervärdeskatt endast den skillnaden att skatten skall beräknas på varans värde exkl. skatt och inte som nu på värdet inkl. skatt. I fråga om gällande speciella undantag från skatteplikt vid import har beredningen i det föregående uttalat sig fölen bestående skattefrihet. Vidare kominer även efter omläggningen skattefrihet att föreligga för sådan import, som enligt vad därom är särskilt stadgat är undantagen från införselavgift. För fullständighetens skull må även nämnas att viss skattefrihet vid import följer av att skatt liksom tull endast uttages i hela kronor. Värdegränsen för sådan skattefri import blir lägre än nu genom den högre skattesatsen för mervärdeskatten. Beredningen har dock inte för egen del ansett detta förhållande böra föranleda en särskild värdegräns för uttagande av mervärdeskatt vid import. Mervärdeskattens ändamål är att träffa konsumtionen inom landet. Exporten skall således k u n n a ske skattefritt. Detta åstadkommes tekniskt genom att exportören får dra av sin ingående skattebelastning från skatten på den inhemska omsättningen. Vid bristande möjlighet till sådant avdrag erhåller exporterande företag restitution. Restitutionsförfarandet liksom avdragsrätten behandlas närmare i efterföljande särskilda avsnitt. I detta sammanhang må endast framhållas, att exportör är i princip skattskyldig och därmed också redovisningsskyldig, även om han endast säljer på export. Detta är nödvändigt för att avräkningsförfarandet skall kunna tillämpas. övergången till mervärdeskatt föranleder ingen ändring av vad som är att hänföra till export enligt nu gällande regler. Härunder faller således även försäljning av varor för bruk ombord på fartyg eller luftfartyg i utrikestrafik. I mervärdeskattehänseende skall emellertid i enlighet med vad som tidigare förordats även resor och transporter till utrikes ort jämställas med skattefri export. Mervärdeskattens tillämpning inom byggnadsområdet Såsom tidigare redovisats följer av den allmänna varuskattens konstruktion, att försäljning och uthyrning av fastigheter och annan fast egendom liksom arbetsprestationer, som utföres vid uppförande, reparation eller underhåll av fastigheter, faller utanför beskattningens ram. Härav följer i sin tur, att byggmästare, byggnadshantverkare och andra, som utför arbeten på fastigheter, är att anse som konsumenter vid förvärv av varor och tjänster för verksamheten. Därmed åvilar skattskyldighet dem, som levererar skattepliktiga varor och tjänster till ifrågavarande byggnadsföretagare, medan dessa icke är skattskyldiga för sina åtaganden gentemot sina beställare. Detta betyder, att utförda byggnadsarbeten belastas med skatt motsvarande värdet av skattepliktiga och vid förvärvet beskattade varor och tjänster, som tagits i anspråk för arbetenas utförande. Däremot träffas icke själva arbetskostnaderna av någon skatt.

424 Bedriver byggnadsföretagare även försäljning av skattepliktiga varor eller utför han skattepliktiga tjänsteprestationer på varor, föreligger skattskyldighet för denna verksamhet. Detsamma gäller, om han bedriver fabriksmässig tillverkning av byggnadsvaror, t. ex. i eget cementgj uteri. Skattskyldighet föreligger i sistnämnda fall även om tillverkningen enbart sker för den egna byggnadsverksamhetens behov. För sådan del av byggnadsföretagares verksamhet, som medför skattskyldighet, äger han liksom andra producenter och återförsäljare av varor inköpa material och omsättningsvaror skattefritt. I fråga om byggnadsverksamheten är företagaren dock alltjämt att anse som konsument i inköpshänseende. Har varor inköpts skattefritt, t. ex. såsom omsättningsvara för försäljningsverksamheten, men icke försålts utan i stället använts som material för ett byggnadsarbete skall skatt härför redovisas enligt reglerna för uttag ur rörelse av skattepliktig vara för konsumtionsändamål. Bland de olika kategorierna företagare inom byggnadsbranschen torde byggmästare och anläggningsentreprenörer endast i relativt begränsad omfattning vara skattskyldiga och då främst på grund av att fabriksmässig tillverkning av byggnadsmaterial förekommer. Endast i mindre omfattning torde nämnda företagare bedriva försäljningsverksamhet, som medför skattskyldighet. Här må inskjutas att skattskyldighet icke uppkommer vid försäljning av varor, som byggnadsföretagare i egenskap av konsument förvärvat i beskattat skick för användning som hjälpmedel i byggnadsverksamheten. Plåtslagare, målare och rörinstallatörer är andra kategorier byggnadsföretagare, som endast i begränsad utsträckning bedriver verksamhet som föranleder skattskyldighet. Annorlunda ställer det sig i fråga om elinstallatörer, golvläggare, glasmästare och smeder. Sådana rörelseidkare bedriver i stor utsträckning verksamhet, som även innefattar varuförsäljning eller tjänsteprestationer avseende varor, och är därmed skattskyldiga för denna del av verksamheten. Detta förhållande medför vissa komplikationer i fråga om rätten till skattefria inköp av material och omsättningsvaror för den skattepliktiga delen av rörelsen. Riksskattenämnden har utfärdat särskilda anvisningar till ledning för varuskatteförordningens tillämpning inom nu nämnda branscher och har därvid eftersträvat att få till stånd enhetliga regler branschvis med beaktande av de speciella förhållandena inom varje bransch. I vissa fall, t. ex. i fråga om rörinstallationsbranschen, innebär detta i praktiken att företagarna redovisar skatt endast för mervärdet på egen varuförsäljning, d. v. s. på skillnaden emellan försäljningsvärdet inkl. skatt och det beskattade inköpsvärdet. Om även en mervärdeskatt primärt anknytes till det för den allmänna varuskatten gällande varubegreppet med avseende på såväl varu- som tjänstebeskattningen, skulle detta i princip innebära, att sista beskattningsledet på här ifrågavarande beskattningsområde skulle bestå av leveran-

425 törerna av skattepliktiga varor och tjänster till byggnadsföretagare. Ingen skattskyldighet skulle föreligga för av sådana företagare utförda arbeten å fastigheter. Den ingående skattebelastningen, som drabbar företagarnas förvärv av varor och tjänster av såväl omkostnads- som investeringskaraktär, skulle därmed icke kunna avlyftas mot någon egen skattepliktig omsättning. Å andra sidan har man att räkna med att företagarna kommer att kompensera sig för sina genom den ingående skattebelastningen ökade direkta och indirekta kostnader genom höjda entreprenadpriser. För byggnadsföretagens del skulle därmed en övervältring av den ingående skattebelastningen ske på beställarna på samma sätt som nu sker i fråga om den allmänna varuskatten. Avser byggnadsarbetet en bostadsfastighet skulle den skatt, som uttagits på byggnadsmaterialet, direkt eller indirekt via hyrorna träffa privatkonsumtionen. En sådan skatteeffekt överensstämmer i och för sig med beskattningens syfte och anknyter i sina verkningar till vad nu gäller. Avser däremot arbetet en produktiv anläggning eller motsvarande uppkommer en skattebelastning, som måste kunna avlyftas för att kumulativa skatteverkningar skall undgås. Något underlag för en sådan avlyftning av skatt, som belastat investeringar i eller andra arbeten å produktiva anläggningar, skulle emellertid föreligga endast för producenter och andra, som utför sådana arbeten i egen regi. Dessa skulle få en avdragsgill skattedebitering på sina inköp av byggnadsmaterial o. d. Något motsvarande underlag för avdragsrätt skulle icke föreligga vid anlitande av utomstående byggnadsföretagare. Eftersom skattskyldighet icke skulle åvila dessa, skulle det icke ske någon skattedebitering, till vilken beställarnas avdragsrätt kan anknytas. En förutsättning härför skulle vara att byggnadsföretagarna utan att vara skattskyldiga skulle i sina fakturor öppet ange den skatt, som belastat verkställda arbeten. I denna skattebelastning skulle emellertid ingå inte endast erlagd skatt på det använda byggnadsmaterialet utan även den skatt, som utgått på företagets anskaffningar av investerings- och omkostnadskaraktär. Det torde icke vara praktiskt möjligt att genomföra eller föreskriva ett sådant debiteringssystem, bl. a. på den grund att byggnadsarbeten i betydande utsträckning utföres enligt anbud utan någon specificerad sluträkning av de faktiska kostnaderna samt dessutom att entreprenörerna själva ofta anlitar underentreprenörer för vissa arbeten. Härtill kommer att byggnadsföretagen kan ha fog för att motsätta sig ett förfarande som skulle ge beställarna upplysningar om företagens interna förhållanden. En annan utväg för en eliminering av den ingående skattebelastningen för produktiva byggnadsarbeten skulle då vara att medgiva beställarna en schablonmässig avdragsrätt för värdet av gjorda ny- och reinvesteringar i fastigheter. Denna schablon skulle motsvara en beräknad genomsnittlig skattebelastning på sådana investeringar. Man har emellertid härvidlag att beakta,

426 att arbeten å fastigheter är av högst skiftande art. Detta gäller här inte endast nyproduktion, där betydande skiljaktigheter i kostnadsstrukturen torde föreligga mellan kraftverk, fabriksbyggnader, lagerlokaler och kontorsoch försäljningslokaler. Härtill kommer olika slags underhålls-, ändringsoch reparationsarbeten å redan befintliga fastigheter. I fråga om sådana arbeten torde kostnadsstrukturen inte endast avvika från den vid nyproduktion utan även utvisa betydande skiljaktigheter inbördes med hänsyn till arbetets art. Enbart nu nämnda förhållanden försvårar utformningen och tillämpningen av en på detta sätt utformad schablonmässig avdragsrätt. Vid ett mervärdeskattesystem med här ifrågasatt utformning måste emellertid dessutom uppmärksammas, att — såsom ovan redovisats — verksamhet med avseende på fastigheter i betydande utsträckning är kombinerad med försäljningsverksamhet. För sådan kombinerad rörelse skulle skattefrihet för byggnadsarbeten i princip betyda, att avdragsrätt endast skulle föreligga för ingående skattebelastning, som är hänförlig till den skattepliktiga försäljningsverksamheten. En uppdelning av ingående skattebelastning i enlighet härmed skulle medföra ytterligare svårigheter från såväl redovisnings- som kontrollsynpunkt utöver dem, som redan nu föreligger. Nu påtalade olägenheter skulle undvikas om skatteplikten för mervärdeskatten utsträckes till att omfatta även tjänsteprestationer avseende fastigheter, härunder inbegripet såväl nyproduktion av fastigheter som reparations-, ändrings- och underhållsarbeten med avseende på fastigheter och fastighetstillbehör samt dessutom montering, reparation o. d. av s. k. fasta maskiner. Detta skulle betyda att generell skattskyldighet införes för alla inom byggnadsområdet verksamma rörelseidkare enligt samma regler som för producenter och återförsäljare. Vid en sådan principiell utformning av beskattningen skulle byggnadsföretagarna debitera skatt på entreprenadsummorna och inbetala skillnaden mellan denna skatt och ingående skattebelastning på förvärven av omsättnings- och anläggningstillgångar för rörelsen. Det skulle alltså ske en skattedebitering, till vilken beställarens avdragsrätt kan anknytas och därmed skulle det finnas ett underlag för avlyftning av ingående skattebelastning för ny- och reinvesteringar i egna produktiva anläggningar både när arbetet utföres i egen regi och när utomstående anlitas. Denna utformning av beskattningen på byggnadsområdet skulle emellertid också betyda, att den yrkesmässiga produktionen av bostäder och andra icke produktiva anläggningar skulle träffas av skatt på hela vederlaget inklusive den nu skattefria arbetskostnaden. Detsamma skulle bli fallet i fråga om reparationer och andra arbeten å byggnader. Jämfört med nuvarande förhållanden skulle detta, om inga andra åtgärder vidtages för en

427 reducering av skatteeffekten, innebära en skärpt beskattning av bl. a. bostadskonsumtionen, vilket i sin tur skulle ytterligare vidga redan nu rådande betydande skillnader i boendekostnaderna. Även andra konsekvenser följer emellertid med en beskattning även av byggnadsarbeten. Om byggnad uppföres för att användas av ägaren för både rörelse och bostad bör avdragsrätt föreligga endast för den del av den debiterade skatten som hänför sig till den produktiva fastighetsdelen. Här kräves alltså att den skattskyldige gör en uppdelning av den ingående skattebelastningen efter skälig grund. Samma blir förhållandet i fråga om reparationer och andra skattepliktiga arbeten å sådana kombinerade fastigheter men dessutom kan en ytterligare fördelning bli aktuell för löpande fastighetsomkostnader. Detta blir exempelvis fallet om skatteplikt införes för bränslen och fastigheten har gemensam uppvärmning för bostads- och affärslokalerna. Ett liknande fördelningsproblem föreligger redan i fråga om beräkningen av de avdragsgilla fastighetskostnaderna för inkomsttaxeringen av rörelse i sädana fastigheter. Det synes därför inte vara omöjligt för de skattskyldiga att åstadkomma en motsvarande fördelning av ingående skattebelastning för sin redovisning av mervärdeskatt. En slutlig bestämning och reglering av avdragsrättens omfattning torde därvid kunna samordnas med taxeringsförfarandet. Beräkning av den avdragsgilla skatteandelen i nu nämnda fall kan kompliceras av att utrymmen, som från början varit avsedda för bostad, tages i anspråk för rörelsen. I sådant fall kan finnas en kvarstående ingående skattebelastning, som härrör från fastighetens uppförande. Detsamma gäller, om en vid uppförandet beskattad bostadsfastighet omändras helt eller delvis till rörelsefastighet. Det synes emellertid icke vara möjligt att i dessa fall taga hänsyn till den ursprungliga ingående skattebelastningen. Det torde också kunna ifrågasättas om här föreligger något berättigat krav på avdragsrätt i vidare mån än som följer av eventuell ingående skattebelastning för omändringen av de redan befintliga utrymmena för produktiva ändamål. För denna ståndpunkt talar även att en bostadsfastighet kan avyttras flera gånger innan den kommer till användning för skattepliktigt rörelseändamål. Det torde vara ogörligt att då förena det sista förvärvet med en avdragsrätt för den skatt, som utgått vid fastighetens uppförande eller vid därefter företagna ändringar av tidigare ägare. Sker försäljning av fastighet, som redan från början uppförts för att av ägaren användas för skattepliktig verksamhet, kan man vid skatteplikt även för byggnadsarbeten i princip utgå ifrån, att avlyftning kunnat ske av ingående skattebelastning. Det kan dock tänkas fall, där försäljningen sker

428 innan säljaren kunnat avlyfta hela sin avdragsgilla ingående skattebelastning på grund av otillräcklig egen skattepliktig omsättning. Avvecklas rörelsen i samband med fastighetsförsäljningen skulle skatteplikt även för denna försäljning utgöra en möjlighet att åstadkomma en avlyftning av den kvarstående skattebelastningen. Fastighetsförsäljningen fick då anses såsom en transaktion i den dittills bedrivna rörelsen. En a n n a n lösning skulle i detta fall vara att medgiva restitution av den kvarstående skattebelastningen utan att beskatta fastighetsförsäljningen. I sådant fall skulle priset för fastigheten inte påverkas av tidigare skatt och ingen avdragsrätt uppkomma för köparen. Avvecklas icke rörelsen skulle den kvarstående skattebelastningen från den försålda fastigheten i princip kunna avdragas från skatten på framtida egen omsättning. Medgives sådan avdragsrätt kan givetvis inte köparen få någon avdragsrätt för sitt fastighetsförvärv annat än om även denna transaktion göres skattepliktig. Komplikationer kan här uppstå om avyttringen gäller en kombinerad bostads- och rörelsefastighet. Beredningen finner övervägande skäl tala för att hålla fastighetsförsäljningar av ifrågavarande slag utanför beskattningen. Skulle kvarstående ingående skattebelastning föreligga bör reglering ske genom restitution enligt de allmänna reglerna härom. Frågan om mervärdeskatten även bör omfatta fastighetsöverlåtelser är av stor principiell betydelse. Enbart förekomsten av kombinerade rörelse- och bostadsfastigheter gör att man endast torde kunna ifrågasätta en skatteplikt omfattande alla slags fastigheter. Möjligheterna att härvidlag upprätthålla någon generell beskattning synes emellertid begränsade. Bostadsmarknaden består i betydande utsträckning av privatförsäljningar, med eller utan anlitande av mäklare. Med en till yrkesmässigheten anknuten skattskyldighet skulle dessa försäljningar falla utanför beskattningens ram, såvida inte särskilda regler införes om beskattning även av sådana privatförsäljningar. Praktiska skäl kan anföras häremot. Om i följd härav enbart yrkesmässig försäljning av fastigheter skulle beskattas kan strukturella marknadsstörningar uppkomma. Vad som härvidlag är att hänföra till yrkesmässig fastighetsförsäljning kan även inrymma problem. Å andra sidan kan icke gärna den yrkesmässiga avsaluproduktionen av nya fastigheter undantagas från beskattning om skatteplikt införes för byggnadsarbeten. I inte obetydlig omfattning förekommer att byggnadsentreprenörer och exploatörer förvärvar tomtmark och därå uppför byggnader för avsalu. Sådan eller liknande försäljning av nyproducerade fastigheter inkl. tomt torde ej kunna undantagas från beskattning. För att ernå likställighet med annan byggnadsverksamhet borde detta i princip leda till skatt jämväl på försäljning av enbart tomtmark och upplåtelse av tomträtt. Men här återkommer problemet med att sådana försäljningar och upplåtelser i betydande utsträckning icke torde vara att anse som yrkesmässiga och att därför någon generell beskattning icke torde kunna upprätthållas.

429 Nu anförda tekniska skäl synes tala för att skatteplikten inom fastighetseller byggnadsområdet bör begränsas till uppförande, reparation, underhåll o. dyl. av byggnader samt till yrkesmässig försäljning av nyuppförda, reparerade eller moderniserade fastigheter. Av nyssnämnda skäl och för att prim ä r t begränsa skatten till vad som kan betraktas som det tillskapade mervärdet bör beskattningen av de skattepliktiga fastighetsförsäljningarna omfatta endast byggnadsvärdet och inte även eventuellt markvärde, som ingår i priset för den sålda fastigheten. Ett annat spörsmål, som inställer sig vid en sådan utformning av beskattningen, gäller hur man skall förfara i fråga om värdestegring på byggnad. En byggmästare inköper t. ex. en villafastighet för visst pris och säljer den efter reparation och renovering för visst högre pris. Sker dessa affärshändelser i nära tidsmässigt sammanhang torde anledning saknas att räkna med något inslag av annan värdestegring än den, som hänför sig till de utförda förbättringarna. Förflyter längre tid mellan transaktionerna kan emellertid försäljningspriset inrymma även annan värdestegring. I detta exempel har villaköpet utgjort ett icke skattepliktigt förvärv och därmed föreligger ingen avdragsgill ingående skattebelastning för byggmästaren. Frågan blir då, om hela försäljningspriset skall utgöra beskattningsvärde eller om detta bör begränsas till skillnaden mellan försäljnings- och inköpspriset. I ett annat fall förvärvas en saneringsfastighet, men det förflyter en avsevärd tid mellan inköpet, rivningen och färdigställandet av den nya byggnaden. Här blir frågan, om anskaffningskostnaden bör få avräknas vid beskattningsvärdets beräknande för den nya fastigheten. Beredningens i det följande redovisade ställningstaganden till mervärdeskattens utformning på detta område tar sikte på att även härutinnan i möjligaste mån åstadkomma en beskattning som träffar det tillskapade mervärdet. Ett hittills inte berört spörsmål gäller möjligheterna att åstadkomma likställighet i beskattningshänseende mellan skattskyldiga, som bedriver verksamhet i egna fastigheter, och sådana som utövar verksamhet i förhyrda lokaler. Vid en mervärdeskatt, som omfattar samtliga led och dessutom både varor och tjänster, kommer åtskilliga skattskyldiga att tillhöra sistnämnda kategori. En skatt på nyproduktion, underhåll m. m. av fastigheter medför en kostnadsökning som kominer att återverka på hyrorna för såväl rörelseidkare som andra hyresgäster. Om dessutom bränslen och annat, som kan hänföras till fastighetens driftskostnader, inrymmes under skatteplikten blir mervärdeskattens inverkan på hyrorna än större. För att ernå likställighet mellan olika kategorier skattskyldiga och samtidigt därmed en neutral beskattning borde denna skatteeffekt i hyrorna kunna elimineras. I princip skulle detta kunna åstadkommas genom att införa skatteplikt för uthyrning av fastigheter, bostäder och andra lokaler. Rörelseidkare med förhyrd lokal skulle då få en avdragsgill skattedebitering på hyran och hans

430 hyreskostnader skulle därmed icke påverkas av skatten. Detta förutsätter att ägare av hyresfastigheter göres till skattskyldiga för sina hyresintäkter med rätt att från skatten därå avdraga skatt, som utgått vid fastighetens uppförande samt vid dess underhåll, drift och förvaltning. Om denna hyresheskattning göres generell och således även omfattar bostadsuthyrning, torde det vara nödvändigt att även införa en skatt på boendet i egnahem. En sådan kompletterande beskattning borde i sin tur leda till att egnahemsägare skulle ha rätt till avdrag för skatt som utgått vid byggnadens uppförande och senare vidtagna ändringar eller åtgärder, som icke är att hänföra till driftskostnader. En sådan avdragsrätt kompliceras av att skatten på en beräknad årshyra måste bli väsentligt mindre än den skatt, som belastat byggnadens uppförande. En avlyftning av denna skattebelastning skulle därför kunna ske först på längre sikt, om inte ett restitutionsförfarande tillgripes. Detsamma blir fallet i fråga om hyresfastigheter. En generell beskattning av fastighetsuthyrning inom mervärdeskattens ram skulle förutom nu antydda tekniska svårigheter medföra en betydande utökning av antalet skattskyldiga. Olägenheterna skulle icke bli mindre om beskattningen begränsades till uthyrning av fastigheter och lokaler för skattepliktig verksamhet i syfte att upprätthålla en ur de skattskyldigas synpunkt neutral beskattning. Tvärtom synes en sådan begränsning medföra ytterligare komplikationer med hänsyn bl. a. till rörligheten på hyresmarknaden och de ständiga förändringarna i fastighetsbeståndet. Tekniska skäl kan således anföras för att icke inrymma uthyrning av fastigheter under skatteplikten för mervärdeskatten. Häremot kan dessutom framhållas, att en sådan beskattning skulle ytterligare öka skillnaderna i hyresnivån mellan äldre och nya hus. Här må dock inskjutas, att några tekniska svårigheter icke synes föreligga för den tidigare förordade beskattningen av yrkesmässig uthyrning av hotellrum o. likn. Det nu anförda kan även sägas innebära att beredningen inte ansett sig böra närmare undersöka möjligheterna att utnyttja mervärdeskatten såsom ett led i bostadspolitiken. Om emellertid beskattningen inom byggnads- och fastighetsområdet utformas i enlighet med vad som ovan skisserats kvarstår frågan om en avlyftning av skattens inverkan på hyrorna för rörelselokaler. Härom kan först sägas, att effekten på hyrorna av den skatt, som träffar nyproduktionen av fastigheter, är begränsad till skattens belopp utslagen på den ekonomiska livslängden för fastigheten. Hyresgästen träffas således årligen endast av en mindre del av den totala primära skattebelastningen. E n liknande fördelning i tiden kan sägas gälla för löpande förslitningsunderhåll av fastigheterna. Härtill kommer emellertid, att mervärdeskatten med den föreslagna utformningen av beskattningsområdet också får en direkt effekt på driftskostnaderna för fastighetens uppvärmning, i de fall fastighetsägaren svarar

431 för uppvärmningen. Dock må beaktas, att mervärdeskatten på bränslen är avsedd att ersätta nuvarande energiskatt. Beredningen har diskuterat olika lösningar för en avlyftning av skattebelastningen på hyrorna för rörelselokaler. Härvid har beaktats möjligheten att medgiva någon form av schablonmässigt fastställda avdrag på basis av de faktiska hyreskostnaderna. Det torde emellertid vara förenat med betydande svårigheter att fastställa ett sådant schablonavdrag med någon generell räckvidd med hänsyn till att hyrorna varierar inte endast på grund av skillnader i byggnadens konstruktion, utformning, standard m. m. utan också alltefter det ändamål byggnaden eller lokalen är avsedd för (verkstad, butik, kontor, lager eller a n n a t ) . Hyran kan dessutom bestämmas av helt andra faktorer, t. ex. läget. För ett nöjaktigt resultat torde det av antydda skäl vara nödvändigt, att fastställa avdraget individuellt, varvid fastighetsägarens medverkan skulle vara erforderlig. Uppenbarligen kan avdragsrätt inte heller tillkomma andra än dem, som bedriver verksamhet i förhyrd lokal i fastighet, som uppförts efter mervärdeskattens tillkomst och därvid belastats med sådan skatt. Avdragsrätten skulle således vara avhängig av fastighetens tillkomst och problem skulle därmed uppkomma om eller i vad mån en mer eller mindre genomgripande ombyggnad eller reparation av äldre fastighet skulle konstituera avdragsrätt eller om sådan åtgärd beträffande vid uppförandet beskattad fastighet borde föranleda justering av tidigare fastställd avdragsrätt. Det sist anförda ger även en antydan om att det torde erfordras fortlöpande omprövningar och justeringar av avdragsbeloppen. Med hänsyn till dessa förhållanden finner beredningen nu diskuterad avdragsrätt inte utgöra någon praktiskt möjlig lösning av frågan. Beredningen har även beaktat möjligheten att tillgripa en till bränsletilläggen anknuten schablonmässig avdragsrätt för att därmed i vart fall eliminera skattens effekt till viss del. I jämförelse med den nyss diskuterade lösningen skulle fördelen med detta alternativ vid första påseende vara, att avdragsrätten skulle kunna ges generell tillämpning i anslutning till mervärdeskattens ikraftträdande. Hyra kan emellertid utgå med belopp som utan specificering inkluderar bränslekostnaden och vidare kan bränsletilllägget endast representera merkostnaden utöver den i grundhyran inräknade bränslekostnaden. I båda dessa fall kompliceras tillämpningen av en schablonmässig avdragsrätt och med hänsyn bl. a. härtill anser sig beredningen inte heller kunna förorda denna lösning av frågan om avlyftning av skattebelastningen i hyra för rörelselokaler. Mot bakgrund av det nu anförda har beredningen stannat vid att på annat sätt och från annan utgångspunkt åstadkomma en allmän begränsning av skattebelastningen inom byggnads- och fastighetsområdet vid en utformning av mervärdeskatten enligt tidigare angivna riktlinjer. Med en sådan åtgärd bör automatiskt följa en motsvarande reducering av skattens effekt

432 på hyrorna till förmån för alla som bor i hyreslägenheter eller driver rörelse i förhyrda lokaler. Därmed skulle också skillnaderna i hyresnivå och bostadskostnader mellan nya och gamla hus begränsas. I det föregående har redovisats skälen för att vid övergång till mervärdeskatt utvidga skattskyldigheten till de inom byggnadsområdet verksamma företagen. Om därvid skatt skulle utgå på det för entreprenaden eller annat arbete på fastighet betingade vederlaget skulle omläggningen medföra en väsentlig skärpning av beskattningen jämfört med nuvarande förhållanden, där endast materialet men inte arbetskostnaden träffas av skatt. Enligt beredningens uppfattning kan olika skäl anföras för att på detta område inte öka skattebelastningen i vidare mån än vad som följer av en högre skattesats. Med skattskyldighet för byggnadsföretagen och andra inom detta område verksamma skulle en sådan begränsning av skattens effekt kunna åstadkommas genom en särskild reduceringsregel motsvarande den, som i varuskattehänseende gäller för bl. a. säljare av monteringsfärdiga trähus. I fråga om sådan försäljning beräknas skatten på 70 procent av den eljest skattepliktiga omsättningen. Denna reduceringsregel har tillkommit i syfte att från beskattning undantaga sådan i priset ingående arbetskostnad, som icke omfattas av den allmänna skatten när traditionella arbetsmetoder tilllämpas. Nämnas må också att en motsvarighet finns i den franska mervärdeskatten, där skatt utgår endast på 60 procent av entreprenadsumman. Motivet för en reduceringsregel skulle således primärt vara att begränsa skattens effekt till materialvärdet för byggnadsentreprenader och andra skattepliktiga arbeten med avseende på fastigheter. Såsom tidigare framhållits varierar emellertid materialvärdets andel högst väsentligt för olika slags entreprenader och fastighetsarbeten. För att ernå en till nämnda värde anpassad skattebelastning skulle därför krävas olika reduceringsregler för olika slags arbeten. En sådan långt driven differentiering ä r dock förenad med praktiska olägenheter. F r å n såväl redovisnings- som kontrollsynpunkt skulle väsentliga fördelar vinnas, om endast en enda reduceringsregel kunde ges en allmän tillämpning och sålunda gälla för såväl byggnadsen/treprenader i egentlig mening som andra arbetsprestationer med avseende på fastigheter. Önskemålet om en huvudregel omfattande det övervägande antalet prestationer bör dock kunna förenas med uppställandet av en specialregel för vissa nedan närmare angivna anläggningsarbeten, som låter sig klart identifiera och beträffande vilka en god skattekontroll kan upprätthållas. Vid bedömningen av möjligheterna att utforma en huvudregel avsedd för en vid tillämpning har beredningen ansett särskild vikt böra fästas vid att åstadkomma en reducering, som på ett nöjaktigt sätt tillgodoser konsumenternas intressen från den angivna utgångspunkten. Därför bör enligt beredningens uppfattning huvudregelns utformning i första hand anknytas till materialvärdets andel av entreprenadsummorna vid uppförande av egnahem och hyresfastigheter. Av under hand inhämtade uppgifter framgår också,

433 att materialandelen normalt är störst för sådana byggnadsentreprenader samtidigt som skillnaderna i denna andels relativa storlek är förhållandevis begränsade. Med beaktande härav anser beredningen, att huvudregeln för reducering bör utformas på grundval av materialandelen vid bostadsbyggandet. Denna regel bör jämväl gälla de entreprenader, som utföres direkt åt näringsidkare, eftersom den därvid debiterade mervärdeskatten blir en avdragsgill ingående skatt för beställaren i dennes mervärdeskatteredovisning. Vad åter angår vissa anläggningsarbeten förekommer en väsentligt lägre materialandel än vid bostadsbyggandet. Sådana anläggningsarbeten utgöres av vägar, hamnar, flygfält, berggrundsarbeten, broar, yttre vatten- och avloppsledningar och liknande. Dessa anläggningsarbeten, vilka är klart avgränsbara gentemot byggnadsarbeten, utföres regelmässigt med en betydande insats av maskinell utrustning. Beträffande dessa arbeten, vilka huvudsakligen faller inom den offentliga sektorn, föreligger en speciell konkurrenssituation, som skulle starkt påverkas om samma reduceringsregel valdes som för bostadsbyggandet. För dylika anläggningsarbeten lämpat beskattningsvärde måste fixeras efter noggranna utredningar av statliga myndigheter och branschen i fråga. Beredningen anser därför icke möjligt att i lagtexten ange en lämplig avvägning och föreslår i följd härav att riksskattenämnden erhåller bemyndigande att för denna typ av arbeten fastställa beskattningsvärde. Med hänsyn till det nu anförda bör det enligt beredningens uppfattning vara möjligt att anknyta huvudregelns utformning till den för bostadsbyggandet rådande genomsnittliga kostnadsfördelningen på material och arbete. Enligt inhämtade uppgifter kan materialandelen för bostadsbyggandet i genomsnitt beräknas uppgå till 55 ä 60 procent av den totala byggnadskostnaden. En reduceringsregel av innebörd att skatt skall beräknas på 60 procent av totala debiterade byggnadskostnaden eller på debiterat pris för fastigheten, i förekommande fall reducerat med däri ingående markvärde, bör därför enligt beredningens uppfattning utgöra en godtagbar lösning av frågan. Med den begränsning av skattebelastningen som därmed åstadkommes reduceras skattens effekt på hyrorna i motsvarande grad. En i enlighet härmed till bostadsbyggandet anknuten huvudregel för reducering av skattebelastningen bör gälla även reparations-, underhålls- och ändringsarbeten avseende fastigheter, som utföres av byggmästare och andra byggnadsentreprenörer. Frågan blir då om samma regel också kan eller bör ges tillämpning på installationer och liknande arbeten med avseende på fastigheter eller fastighetstillbehör, som utföres av andra företagare, t. ex. av elinstallatörer, rörledningsfirmor, målare, plåtslagare, golvläggare och smeder. Härvidlag har beredningen ansett sig böra förorda en utformning av mervärdeskatten som i princip kan sägas innebära ett avsteg från nuvarande regel om skattefrihet för arbetsprestation på fastighet. Vad beredningen i första hand åsyftar gäller transaktioner, som visserligen innefattar inställa-

434 tion eller motsvarande av en vara i fastighet, men där transaktionen huvudsakligen har karaktär av varuförsäljning. Det förhållandet att varan efter installationen blir att hänföra till fastighetstillbehör bör således enligt beredningens uppfattning inte obetingat föranleda att en varuleverans i förening med installation av varan i fastighet bör berättiga till en nedsättning av beskattningen enligt här diskuterad reduceringsregel. Inte heller synes sådan nedsättning böra ifrågakomma vid reparation eller annat skattepliktigt arbete avseende ett speciellt fastighetstillbehör, t. ex. kylskåp. Är det däremot fråga om arbeten som inte har nyssnämnda karaktär av varuleverans utan helt eller i väsentlig grad har avseende på själva byggnaden eller fastigheten, såsom målningsarbeten, indragning av vatten och avlopp eller omläggning av värmesystemet, framstår en nedsättning av skattebelastningen såsom motiverad. Även i fråga om sådana arbeten har man att räkna med betydande variationer i kostnadsstrukturen, där alltså en enhetlig reduceringsregel inte kan ge en till den faktiska materialandelen begränsad skattebelastning. Enligt beredningens uppfattning bör emellertid även här kravet på en sådan begränsning av skattens effekt få vika för de praktiska fördelarna med en enhetlig reduceringsregel. Med hänsyn härtill förordar beredningen att mervärdeskatten skall beräknas på 60 procent av vederlaget jämväl för nu aktuella arbeten avseende fastigheter. Detsamma bör gälla beträffande i det föregående förordad beskattning av tjänster med avseende på fastigheter, som tillhandahålles av arkitekter, byggnadskonsulter och motsvarande. Mot bakgrund av vad nu anförts kan beredningens förslag angående mervärdeskattens utformning på byggnadsområdet sammanfattas enligt följande och i överensstämmelse härmed har även beskattningsreglerna utformats i beredningens författningsförslag. 1. Skatteplikt föreligger för a) nyproduktion, ändring, reparation och underhåll samt rivning av byggnader, b) anläggnings- och markarbeten av skilda slag såsom väg-, bro-, kanal-, tunnel- och kraftledningsarbeten, arbeten avseende vatten och avlopp, schaktning och andra grundarbeten ävensom trädgårdsanläggning och andra planeringsarbeten avseende mark, c) arbeten avseende upp- och nedmontering, installation, ändring, reparation, underhåll och rengöring av fastighetstillbehör och s. k. fasta maskiner, samt d) arbeten avseende byggnader och annan fast egendom, som utföres av arkitekter, byggnadskonsulter m. fl. Skatteplikt enligt a) ovan innefattar även av byggmästare eller annan entreprenör bedriven yrkesmässig försäljning av byggnad, som han i egen regi uppfört för avsalu eller som han inköpt för återförsäljning efter repa-

435 ration eller ändring, ävensom uttag av sådan byggnad för skattepliktigt ändamål. Förutsättning för skattskyldighet i nu nämnda fall bör vara att b y g g n a d e n utgjort omsättningstillgång i säljarens rörelse. 2. Med skatteplikt som nu angivits följer generell skattskyldighet för byggmästare, entreprenörer, anläggare, byggnadshantverkare och andra, som bedriver yrkesmässig byggnads- och anläggningsverksamhet. Nuvarande särskilda stadgande om skattskyldighet för fabriksmässig tillverkning av byggnadsvaror för egen byggnadsverksamhet kan utgå, eftersom generell skattskyldighet införes. Tillverkare och säljare av monteringsfärdiga hus är alltjämt att betrakta som säljare av skattepliktiga varor. Åtar sig sådan tillverkare eller återförsäljare även uppmonteringen av de levererade monteringsfärdiga byggnadselementen utgör detta en skattepliktig tjänsteprestation och vederlaget härför skall inräknas i beskattningsvärdet. 3. För att nöjaktigt tillgodose kravet på en konkurrensneutral mervärdeskatt och i princip bibehålla nuvarande skattefrihet för arbetsprestationer på fastighet skall följande avdrags- och reduceringsregler gälla. a) Vid skattepliktig försäljning av byggnad jämte mark får avdrag göras med belopp motsvarande skillnaden mellan det betingade vederlaget och byggnadens värde eller ock med belopp motsvarande köpeskillingen (anskaffningskostnaden) för marken eller, i förekommande fall, exploateringsfastigheten. b) I fråga om andra entreprenadarbeten än tidigare omnämnda anläggningsarbeten avseende vägar m. m. samt skattepliktig försäljning av byggnad skall beskattningsvärdet anses utgöra 60 procent av vederlaget, i förekommande fall det enligt a) ovan reducerade vederlaget. Samma reduceringsregel skall äga tillämpning i fråga om skattepliktigt uttag av byggnad, försäljning och uttag av monteringsfärdiga kompletta hus, oavsett material, samt i fråga om andra skattepliktiga arbetsprestationer med avsende på fastigheter, dock inte när fråga är om enbart rengöring eller transaktion, som huvudsakligen h a r karaktär av varuleverans men som även innefattar installation, inmontering e. dyl. i fastighet. I dessa fall skall skatten således beräknas på det faktiska vederlaget. I fråga om tidigare omnämnda anläggningsarbeten må med avvikelse från huvudregeln beskattningsvärdet bestämmas enligt av riksskattenämnden fastställda reduceringsregler. c) Från den enligt b) ovan framräknade skatten får avdrag vid skatteredovisningen ske för ingående skattebelastning enligt de för denna avdragsrätt gällande allmänna reglerna. 4. Med undantag för tidigare förordad skatteplikt för yrkesmässig rumsuthyrning i hotellrörelse och motsvarande faller upplåtelse med hyresrätt till fastigheter, bostäder och andra lokaler utanför beskattningen. Beredningen har i detta sammanhang särskilt övervägt frågan om att under be-

436 skattningen inbegripa yrkesmässig garageuthyrning. Mot en sådan utvidgning av beskattningen kan emellertid anföras att åtskilliga bilägare har garage i den egna fastigheten eller också hyr garage tillsammans med bostaden. Vad som i mervärdeskattehänseende skulle vara att anse som yrkesmässig garageuthyrning omfattar därför endast en begränsad del av fordonsbeståndet. Vidare torde kunna ifrågasättas om en beskattning av sådan garageuthyrning kan genomföras utan att även beskatta avgiftsbelagd parkering. Beredningen har därför för egen del inte ansett sig böra förorda att under mervärdeskatten inbegripa garageuthyrning eller andra motsvarande upplåtelser. Bedrives sådan uthyrning yrkesmässigt i förening med annan skattepliktig verksamhet, t. ex. bensinförsäljning, bör av detta ställningstagande följa att avdragsrätt för ingående skattebelastning endast omfattar vad som är att direkt hänföra till den skattepliktiga verksamhetsgrenen. Med en i enlighet härmed utformad beskattning på fastighets- och byggnadsområdet undgås inte viss kumulativ effekt för skattepliktiga rörelser, som bedrives i förhyrda lokaler, eftersom dessa ej får någon avdragsrätt för i hyran ingående skattebelastning. Denna effekt begränsas dock av den särskilda reduceringsregeln. För skattskyldiga på byggnadsområdet, som även bedriver försäljningsverksamhet eller annan skattepliktig verksamhet avseende annat än fastigheter, medför här förordade utformning av mervärdeskatten, att åtskillnad måste göras mellan fastighetsarbeten och den övriga verksamheten. Den speciella reduceringsregeln gäller endast för den förstnämnda delen av verksamheten. Detta kan sägas vara en nackdel med systemet, men det bör beaktas att liknande olägenheter vidlåder den allmänna varuskatten. Enligt denna skall skatt i princip utgå på varor som anskaffas för fastighetsarbeten, medan omsättningsvaror och annat material för samtidigt bedriven försäljningsverksamhet eller fabriksmässig tillverkning av byggnadsvaror skall kunna inköpas skattefritt. Det ankommer härvid på leverantörerna att bedöma huruvida skatt skall utgå eller ej på leveranser till sådan kombinerad rörelse. Vid det här föreslagna systemet blir samtliga leveranser till sådant företag skattepliktiga och leverantörerna behöver inte som nu göra någon bedömning av köparens eventuella rätt till skattefria inköp. I stället ankommer det på den skattskyldige köparen att själv i sin skattcredovisning vidtaga de justeringar, som föranledes av den särskilda reduceringsregeln för fastighetsarbeten och motsvarande och i enlighet härmed redovisa skatt i överensstämmelse med vad han påfört och uttagit av sina kunder. Allmänt sett torde det vara en fördel att leverantörernas skattskyldighet inte längre göres beroende av köparnas ställning. Då man dessutom k a n utgå från, att entreprenadarbeten och andra arbeten avseende fastigheter redan nu alltid blir föremål för fakturering, synes de redovisningstekniska problemen vid det nu förordade systemet inte behöva medföra så stora olägenheter som nu föreligger.

437 Mervärdeskattens tillämpning på jordbruk och skogsbruk Såsom tidigare redovisats är ägare och brukare av jordbruksfastighet skattskyldiga till allmän varuskatt för försäljning till konsument samt uttag av skattepliktiga produkter från jordbruket och dess binäringar. Skattskyldighet föreligger icke för försäljning i endast ringa omfattning (skattepliktig omsättning ej över 1 000 kr för å r ) . Om i sådant fall värdet av egna uttag icke uppgår till 400 kr. åsättes ingen taxering. Skatt, som skall erläggas av jordbrukare, uttages på grundval av särskilda uppgifter i jordbruksbilagan till självdeklarationen och påföres den vanliga slutskattesedeln. Jordbrukare har således ingen skyldighet att deklarera och erlägga preliminär allmän varuskatt under löpande år. Därmed åtnjuter jordbrukare icke någon kostnadsersättning. Nämnas må vidare, att anknytningen av skattskyldigheten till uttag och direktförsäljning av produkter från jordbruket och dess binäringar innebär att skattefrihet föreligger för uttag och direktförsäljningar av produkter från skogsbruket. Vid en omläggning av den allmänna varuskatten till en mervärdeskatt, som omfattar samtliga produktions- och distributionsled och där beskattningsområdet är av minst oförändrad omfattning, vore det en väsentlig fördel, om skattskyldigheten för jordbrukets del liksom hittills kunde begränsas till sådan egenförbrukning och direktförsäljning, som från rättvise- och konkurrenssynpunkter skäligen bör beskattas. I sådant fall skulle nu gällande förenklade beskattningsförfarande kunna bli bestående. Förutsättningarna härför är emellertid beroende av möjligheterna att eliminera ingående skattebelastning på jordbrukarnas förvärv av omsättnings- och anläggningstillgångar så att någon kumulativ skatteeffekt inte uppstår på livsmedels varor och annat, som erhålles från jordbruket. Uppenbart är att en skattskyldighet begränsad till egna uttag och konsumentförsäljning normalt skulle vara otillräcklig för en avlyftning av ingående skattebelastning genom avdragsförfarandet. En utvidgning av skattskyldigheten till att omfatta även egna uttag av ved och direktförsäljningar av skogsprodukter torde knappast ändra detta förhållande. I avsnittet om skatteplikt för jordbruksråvaror m. m. har redan framhållits, att det inte framstår som praktiskt möjligt att genom generell rätt till skattefria inköp eliminera skattens verkningar för att på så sätt hålla jordbruket formellt utanför beskattningen eller begränsa jordbrukarnas skattskyldighet till vad som nu gäller. För att åstadkomma detta skulle därför återstå att genom ett särskilt restitutionsförfarande eliminera ingående skattebelastning för jordbrukets del. I sådant fall skulle jordbrukets leveranser för vidare bearbetning eller återförsäljnhig kunna ske till av skatten opåverkade priser medan skatten skulle sätta in först i närmast efterföljande led. Såsom tidigare framhållits skulle detta inte få någon betydelse på den skatt som träffar konsumenterna utan endast att ingen

438 avdragsrätt skulle följa av inköp för återförsäljning eller bearbetning från jordbrukare. Ett restitutionsförfarande i syfte att eliminera ingående skattebelastning skulle betyda en avsevärd såväl numerär som beloppsmässig utvidgning av restitutionsinstitutet. Antalet jordbruk överstiger f. n. 200 000 och man fick räkna med att restitution skulle bli aktuell för så gott som samtliga. 1 de fall jordbruk eller skogsbruk bedrives av någon som även utövar annan skattepliktig verksamhet skulle man möjligen kunna räkna med viss begränsning av restitutionsfallen, genom att redovisningen av mervärdeskatt, såsom tidigare förordats, får ske i ett sammanhang för samtliga verksamhetsgrenar utan någon uppdelning på skilda förvärvskällor. Från praktiska synpunkter framstår en sådan utvidgning av restitutionsinstitutet som föga tilltalande. För tillgodoseende av en neutral mervärdeskatt med avseende såväl på jordbruksproduktionen som på konsumtionen av livsmedelsvaror och andra produkter från jordbruk och skogsbruk synes därför inte återstå annat än att införa skattskyldighet även för denna del av näringslivet. I och för sig synes inte heller några principiella erinringar kunna resas mot att i mervärdeskattehänseende likställa jordbrukarna med rörelseidkarna för att tillgodose kravet på en neutral beskattning. Härvid synes även böra beaktas den framtida strukturen av det svenska jordbruket och att det synes lämpligt att en mervärdeskatt redan från början utformas med sikte på det bestående jordbruket. En sådan utformning av mervärdeskatten medför emellertid en väsentlig utökning av antalet skattskyldiga varav många är av ringa storlek. Enligt 1961 års jordbruksräkning fanns 233 000 jordbruk med areal över 2 hektar. Av dessa hade 38 000 mer än 20 hektar. Nedgången i antalet enheter från den föregående räkningen år 1957 var ca 33 000, vilka samtliga torde ha varit mindre enheter. Även om en fortsatt nedgång i minst samma takt kan förväntas den närmaste framtiden, ger redan dessa siffror en uppfattning om frågans betydelse. Härtill kommer att de små enheterna dominerar i antal. Till belysande härav må nämnas, att bruttoårsintäkten år 1961 från jordbruk inklusive skogsbruk för ca en tredjedel av enheterna inte översteg 10 000 k r och för drygt hälften låg under 15 000 kr. Uppskattningsvis kan beräknas, att dessa jordbruk svarade för ca 12 respektive 24 procent av hela saluvärdet av jordbruksproduktionen. Denna har i normalkalkyl för år 1962/63 beräknats till 4 870 miljoner kr. Med hänsyn till dessa förhållanden har beredningen närmare undersökt möjligheterna att på detta område åstadkomma ett förenklat beskattningsförfarande utan konkurrensstörande effekter. Beredningen har dock icke funnit möjligt att åstadkomma förenklingar, som icke medför besvärande olägenheter i andra hänseenden. I detta sammanhang har även övervägts om det inte med hänsyn till det stora antalet små driftsenheter kunde vara motiverat med en särskild skattskyldighetsgräns för jordbruk och skogs-

439 bruk. Beredningen har dock ansett övervägande skäl tala för en i princip lika behandling av olika näringsgrenar och att därför den i det föregående förordade skattskyldighetsgränsen och avtrappningsregeln bör gälla generellt och således även omfatta jordbruket och skogsbruket. Enligt beredningens uppfattning bör således jordbruket och skogsbruket i mervärdeskattehänseende behandlas på i princip samma sätt som andra skattepliktiga näringsgrenar. I enlighet härmed bör skattskyldighet åvila dem som bedriver jordbruk och skogsbruk för all försäljning av skattepliktiga varor, härunder inbegripet försäljning av levande och döda inventarier, för egna uttag för konsumtionsändamål samt för utförda skattepliktiga tjänsteprestationer. Skatt, som utgått för inköp för verksamheten, blir avdragsgill vid redovisningen av skatten på egen omsättning enligt samma grunder som för övriga skattskyldiga. Ett fördelningsproblem uppkommer här i fråga om kostnader för byggnader på fastigheten, eftersom endast ingående skattebelastning avseende driftsbyggnader berättigar till avdrag, däremot inte skatt som gällt bostadsutrymmen för ägare och anställda. I de fall ingående skattebelastning överstiger skatten på egen omsättning, t. ex. på grund av en större investering i maskiner eller driftsanläggning, erbjuder restitutionsförfärandet möjlighet till snabb avlyftning av det överskjutande beloppet.

Avdragsrätten Som framgått av den tidigare framställningen, utgör rätten till avdrag för ingående skatt det element i mervärdeskattesystemet som eliminerar eller i vart fall starkt reducerar den kumulativa effekt som eljest skulle följa av att skatten uttas på hela försäljningsintäkten i varje led i produktionsoch distributionskedjan. Avdragsrättens syfte är således, att tillsammans med andra komponenter (t. ex. enhetlig skattesats och beskattningsområdets omfattning) medverka till att denna form av allmän indirekt beskattning blir konsumtions- och konkurrensneutral. Målsättningen vid avdragsrättens utformning bör således vara dels att alla varor, tjänster och andra objekt, som omfattas av mervärdeskatten, i konsumentens hand drabbas lika hårt av denna, dels att näringslivets struktur, valet av företagsform, företagsstorlek, kombinationen av de ianspråktagna produktionsfaktorerna m. m. inte påverkar den slutliga skatten, dels ock att exporterad vara inte belastas med mervärdeskatt. Allmänna förutsättningar för avdragsrätt Ett första villkor, som måste vara uppfyllt för att avdrag för ingående skatt skall få åtnjutas, är att skatt utgått vid förvärvet av ifrågavarande vara

440 eller annat objekt. Detta innebär, att endast sådana förvärv som antingen skett från någon vilken själv varit skyldig uttaga skatt på sin leverans eller som vid import träffats av skatt, kan grunda avdragsrätt för ingående skatt. Ett annat villkor som måste uppfyllas är att den som yrkar avdrag för ingående skatt bedriver yrkesmässig verksamhet avseende tillhandahållande av sådana varor, tjänster och andra objekt, som antingen omfattas av skatteplikten eller också särskilt undantagits från denna u t a n att detta förenats med särskild inskränkning i avdragsrätten, t. ex. i syfte att begränsa skattefriheten enbart till mervärdet i det sista beskattningsledet. Det anförda kan sägas innebära att avdragsrätt endast kan tillkomma den som bedriver verksamhet, för vilken skattskyldighet föreligger eller skulle föreligga vid tillhandahållande av skattepliktig prestation inom landet. Företag som bedriver export av skattepliktiga varor och på denna grund icke får någon betalningsplikt för inhemsk omsättning har således samma rätt till avdrag för ingående skatt som företag med enbart försäljning inom landet. Restitution utgår i det fall den ingående skatten inte kan avlyftas enligt avdragsförfarandet. Utföres i verksamhet som nu nämnts även prestationer, som faller utanför beskattningens ram, åtnjutes ingen avdragsrätt för denna del av verksamheten. Avdragsrätten får i sådant fall beräknas efter skälig grund. I detta sammanhang må även uppmärksammas att rörelseidkare kan vara att betrakta som slutlig konsument beträffande vissa inköp eller motsvarande. Därvid påförd skatt medför givetvis inte avdragsrätt. Härvidlag kan emellertid även vara fråga om konsumtion t. ex. av vara, som primärt anskaffats för användning såsom material för produktionsändamål eller för omsättning. Inköpet har i sådant fall varit av avdragsgill natur och i följd härav får ianspråktagandet av varan för konsumtionsändamål upptas såsom skattepliktigt uttag ur rörelsen och inräknas i rörelseidkarens skattepliktiga omsättning. Avdragsrättens omfattning

Avdragsrätten bör — såsom ovan framhållits — ges sådan omfattning, att alla skattepliktiga objekt i konsumentens hand träffas lika av mervärdeskatten. För att sådan konsumtionsneutralitet skall uppnås erfordras, att varje skattepliktigt objekt i princip skall belastas blott med så mycket skatt som motsvarar skatten enligt den gällande skattesatsen på objektets konsumentpris, dvs i normalfallet detaljhandelspriset. Då detta pris och därmed också den utgående skatten i detaljhandelsledet återspeglar summan av mervärdena i alla de led objektet passerat på sin väg till konsumenten samt rent schablonmässigt den ingående skatten i ett visst beskattningsled helt motsvarar den utgående skatten i det närmast föregående ledet erfordras, att all ingående skatt i samtliga led genom avdragsrätten elimineras för att kumulativa effekter av skatten skall undvikas.

441 Avdragsrätten måste därför omfatta inte blott sådan skatt som belastat inköp av råvaror, halvfabrikat och färdigvaror för återförsäljning utan även skatt som belastat förvärv av anläggningstillgångar och hjälpmedel, bränslen m. m. av omkostnadskaraktär liksom också skatt som utgått på tjänsteprestationer för verksamheten. I fråga om avdragsrättens utformning för att tillgodose kravet på konkurrensneutralitet i beskattningen kan man särskilja två huvudmoment. Det ena är att konkurrensen mellan inhemska företag ej skall påverkas av skatten. Det andra har avseende på de svenska företagens förhållanden gentemot utländska konkurrerande företag. För att konkurrensen mellan de svenska företagen ej skall påverkas av skatten erfordras, att avdragsrätten ges sådan innebörd eller utformning, att företag som för sin verksamhet har en relativt stor andel skattebelagda inköp inte kommer i sämre läge än de som har en relativt liten andel skattebelagda inköp. Ett företag kan således för sin verksamhet använda mycket råvaror och maskiner (skattebelagda inköp) men ringa arbetskraft medan förhållandena för ett annat företag, som framställer likartad eller konkurrerande produkt, kan vara det motsatta. För att någon diskriminering av det förstnämnda företaget inte skall ske i jämförelse med det andra erfordras att all ingående skatt får avdragas och en sådan avdragsrätt kan därför också sägas utgöra förutsättningen för att skatten inte skall påverka företagens val av kombination av olika produktionsfaktorer. Vad gäller de svenska företagens konkurrensförhållanden på den internationella marknaden är det särskilt angeläget att avdragsrätten utformas så att all ingående skatt får avdragas för att ingen kostnadsfördyrande skatteeffekt skall belasta exporten av här i landet producerade varor. Hittills i detta avsnitt om avdragsrättens omfattning har förutsatts att verksamheten varit av sådan art, som i princip berättigar till avdragsrätt för all ingående skattebelastning. En företagare kan emellertid bedriva verksamhet som faller utom beskattningens ram. Detta fall måste såsom redan tidigare antytts hållas isär från det fall verksamheten avser tillhandahållanden som är skattefria på grund av undantag från skatteplikt utan att skattefriheten härvidlag förenats med särskild inskränkning i avdragsrätten, d. v. s. när man genom undantaget åsyftat fullständig skattefrihet från all skattebelastning. Vid avyttring av objekt som faller utom beskattningens ram föreligger inte skattskyldighet. Härav följer att något avdrag för ingående skatt inte kan komina i fråga. En sådan nu nämnd företagare blir i avdragshänseende att jämställa med slutlig konsument. För ingående skattebelastning får han kompensera sig via priserna på sina egna prestationer. Avyttras dessa till slutliga konsumenter kommer dessa därigenom att indirekt träffas av

442 skatten. Hur stor denna belastning blir beror på hur stora företagarens skattebelagda inköp varit i förhållande till hans egen omsättning. E n företagare som förvärvar objekt som faller utanför beskattningens ram kominer inte att påföras någon mervärdeskatt vid sitt förvärv. Något avdrag för ingående skatt kan han därför inte åtnjuta. Leverantören av det inte skattepliktiga objektet kan emellertid förväntas genom prishöjning kompensera sig för sin egen ingående skattebelastning. Förvärvaren kommer inte att kunna åtnjuta avdrag för denna indirekta skattebelastning och därmed uppkommer viss kumulativ skatteeffekt. Den praktiska betydelsen härav torde dock bli ringa med hänsyn till mervärdeskattens generella räckvidd. Om å andra sidan företagare förvärvar objekt som är skattefria på grund av undantag från skatteplikt kommer han visserligen ej heller då att debiteras någon skatt av leverantören, men förvärvet är i detta fall i motsats till det nyss nämnda inte belastat med vare sig direkt eller indirekt mervärdeskatt eftersom leverantören haft avdragsrätt för all sin ingående skattebelastning. Såsom tidigare antytts kan emellertid företagare inom ramen för sin verksamhet vara att anse som slutlig konsument även i andra hänseenden. Exempel härpå är då företagare tillhandahåller sina anställda eller sig själv olika förmåner. Företagaren kan således låta uppföra och tillhandahålla tjänstebostäder åt sina anställda, tillhandahålla kost åt dessa eller inneha semesterhem, som ställs till personalens förfogande. Ingående skatt på inköp m. m. för sådana ändamål bör inte föranleda avdragsrätt enär härvidlag är fråga om förmåner, som är att jämställa med slutlig konsumtion. Om nämligen de anställda i stället för förmåner av nu angiven art haft högre kontant lön och därvid använt detta lönetillskott för inköp av bostad, kost m. m., hade de haft att erlägga och även bära den mervärdeskatt, som i sådant fall skulle uttagas av säljarna. Ingående skatt som belastar inköp, som tar sig uttryck i olika förmåner för de anställda, bör således i princip ej medföra avdragsrätt. Skulle sådan ingående skatt vara avdragsgill för företagaren blev följden, att dessa former av slutlig konsumtion undgick beskattning och därmed behandlades förmånligare än annan likartad konsumtion. Målsättningen att mervärdeskatten skall Arara konsumtionsneutral fordrar alltså, att mervärdeskatt på inköp m. m. för nu angivna ändamål inte berättigar till avdrag. I detta sammanhang må emellertid särskilt uppmärksammas den skillnad som föreligger mellan det fall då nu nämnd förmån tillhandahålles närmast såsom ett utflöde av den av företagaren bedrivna verksamheten (t. ex. kost åt anställda i en yrkesmässig restaurangrörelse) och det fall då förmånen inte har sådant omedelbart samband med den bedrivna verksamheten (t. ex. upplåtelse av tjänstebostad åt anställd). I det första fallet bör liksom redan gäller i fråga om tillämpningen av den allmänna varuskatten

443 värdet av den tillhandahållna förmånen inräknas i den skattepliktiga omsättningen med därav följande rätt till avdrag för ingående skatt på förvärv för ändamålet. I det andra fallet bör däremot värdet av förmånen inte inräknas i den skattepliktiga omsättningen, varav i sin tur följer att avdrag för ingående skatt med avseende på förmånen inte heller får ske. Ytterligare några inskränkningar i avdragsrätten skall beröras i detta sammanhang. Enligt beredningens uppfattning bör således avdragsrätt inte föreligga för ingående skatt på kostnader för representation, eftersom även representation kan sägas ha karaktär av slutlig konsumtion. Vidare bör avdrag för ingående skatt på inköp av personbilar och andra motorfordon få ske endast med så stor del som belöper på användningen i den skattepliktiga verksamheten. Motsvarande bör gälla i fråga om mervärdeskatt på drivmedel och andra kostnader för fordonet. Här må även något beröras det fall, då företagare i egen regi tillverkar en maskin eller annan anläggningstillgång för verksamheten. I mervärdeskattehänseende behöver vare sig värdet av sådan maskin eller värdet av det för tillverkningen utnyttjade materialet redovisas som skattepliktigt uttag ur rörelsen. Genom att avdragsrätten för inköp av material m. m. för verksamheten uppkommit och därmed också utnyttjats redan vid inköpstillfället och således redan kan antagas ha utnyttjats, åstadkommes härmed en motsvarande avlyftning av den ingående skattebelastningen, som avdragsförfarandet tillförsäkrar företagare vid inköp av anläggningstillgångar från fristående leverantörer. På samma grunder behöver inte heller överföring av en vara från lagret av omsättningsvaror för användning som hjälpmedel i verksamheten redovisas såsom skattepliktigt uttag. Följden skulle eljest endast bli att det mot värdet av sådant uttag svarande skattebeloppet skulle få avdragas såsom ingående skatt och detta vid en tidpunkt då hela den faktiska ingående skattebelastningen redan eliminerats genom de allmänna reglerna om avdragsrätt. För de renodlade uthyrningsföretagen med skattskyldighet till mervärdeskatt för uthyrning av skattepliktiga varor kommer avdragsrätten enligt nu angivna riktlinjer att eliminera den kumulativa skatteeffekt, som f. n. följer av den allmänna varuskattens konstruktion. Skatten på inköpen av uthyrningsobjekten kommer nämligen att vara avdragsgill såsom all annan ingående skattebelastning för en skattepliktig verksamhet. I det inledande avsnittet till detta kapitel har beredningen understrukit värdet av enhetlig skattesats för hela beskattningsområdet. Om särskilda skäl motiverar en begränsning av skattens effekt på något område bör detta därför inte åstadkommas genom en skattesatsdifferentiering utan genom reduceringsregler motsvarande dem, som i varuskattehänseende tillämpas för serveringsrörelser och säljare av monteringsfärdiga trähus. Beredningen har inte heller föreslagit någon skattesatsdifferentiering i detta syfte men väl reduceringsregler av angivet slag för byggnads- och fastig-

444 hetsområdet. Av den tidigare redogörelsen härom har framgått att innebörden av huvudregeln är, att skatten på utförda byggnadsentreprenader m. m. skall beräknas på endast 80 procent av vederlaget. Tillämpningen av denna regel gäller således den skattepliktiga omsättningen för skattskyldiga inom detta område och har inte någon inverkan på dessa företagares rätt till avdrag för faktisk ingående skattebelastning enligt de allmänna regierna. I princip blir därför följden av regeln endast en reducering av dessa företags mervärden och en häremot svarande lägre betalningsplikt. För skattskyldig, som anlitat sådant företag för arbete som omfattas av reduceringsregeln, blir effekten den motsatta. Hans ingående skattebelastning blir lägre genom reduceringsregeln, men då den allmänna skattesatsen gäller för hans egen skattepliktiga omsättning får han redovisningsmässigt sett ett högre mervärde och en större betalningsplikt. Dessa förhållanden kan dock inte få några återverkningar i konkurrenshänseende. Sett från de skattskyldigas synpunkt har reduceringsregeln knappast någon reell betydelse eftersom full avdragsrätt skulle föreligga även om skatt utgick på hela vederlaget. Motivet för den nu angivna huvudregeln h a r också varit ett annat, nämligen att begränsa mervärdeskattens effekt på bostadskostnaderna.

Avdragsrättens utnyttjande i tiden Avdragsrättens utnyttjande i tiden är vid sidan av avdragsrättens omfattning den faktor som har störst betydelse vid avdragsrättens utformning. Det är uppenbart, att längden av den tid som förflyter mellan tidpunkten för erläggandet av den ingående skatten på en anskaffning och den tidpunkt då denna skatt får utnyttjas såsom avdrag mot företagens egen utgående skatt har stor betydelse. J u längre företagaren måste så att säga ligga ute med skattebeloppet desto större verkan får detta för honom. För företagaren måste det därför vara av stort intresse att denna avlyftning sker så snabbt som möjligt. Det må emellertid framhållas, att effekten av den ingående skatten inte bör ses isolerad för sig utan i samband med företagarens egen utgående skatt. För flertalet skattskyldiga blir förhållandena sådana, att de, samtidigt som de har att erlägga skatt på sina egna förvärv, också uttar skatt — och detta i regel med större belopp. I normalfallet, där egna leveranser sker kontinuerligt, flyter skatt ständigt in. Även om företagaren har att erlägga skatt till sina egna leverantörer och avlyftningen av denna inte sker omedelbart, torde den sammantagna effekten av ingående och utgående skatt i regel inte förorsaka någon likviditetsförsämring. För vissa branscher eller företag och i vissa situationer kan förhållandena emellertid bli andra. Sålunda kan exportandelen av den totala försäljningen vara så stor att den ingående skatten normalt kommer att överstiga den utgående skatten. Vidare kan den ingående skatten temporärt bli större än den ut-

445 gående, t. ex. om stora inköp eller omfattande investeringar medför stora ingående skattebelopp. Detta kan inträffa bl. a. vid nyetablering. För att genom generella regler så långt som möjligt eliminera sådana verkningar bör redovisningen av den egna utgående skatten och avdragen iör ingående skattebelastning koordineras. Såsom närmare kommer att behandlas i efterföljande avsnitt angående redovisningsförfarandet bör redovisning och inbetalning av mervärdeskatt ske periodvis under löpande år i överensstämmelse med det för den allmänna varuskatten gällande deklarationsförfarandet. Här skall därför endast anläggas några mer principiella synpunkter på frågan om avdragsrättens tillämpning i redovisningshänseende. Den härmed nära sammanhängande frågan om restitution av överskjutande ingående skatt behandlas också i ett särskilt avsnitt i det följande. I fråga om skatt, som träffat inköp av råvaror, halvfabrikat och färdigvaror för vidare bearbetning, sammansättning eller vidareförsäljning i befintligt skick, k a n enligt beredningens uppfattning inte sättas i fråga att utforma avdragsrätten så, att denna inte inträder förrän samma objekt blivit föremål för omsättning. Härvidlag bör gälla, att avdrag får göras för hela den ingående skatt som belastat inköpen under varje redovisningsperiod med bortseende från att det inte är dessa inköp som konstituerat omsättningen under samma period. Denna princip får sägas ligga helt i linje med mervärdeskattens karaktär av omsättningsskatt. Vad nu sagts bör gälla även ingående skatt, som träffat inköp av förbrukningsmaterial och andra skattskyldig tillhandahållna leveranser och prestationer av omkostnadskaraktär. I fråga om anskaffningar av anläggningstillgångar i form av ny- och reinvesteringar kan diskuteras huruvida samma omedelbara avdragsrätt bör gälla eller om denna bör begränsas genom en fördelning i tiden så att avdragen motsvarar anläggningarnas utnyttjande i förhållande till den ekonomiska livslängden. Sistnämnda regel skulle närmast innebära att avdragsrätten anknytes till avskrivningarna. Ett sådant förfarande torde emellertid innebära, att avdragsrätten skulle kunna regleras först i efterhand i anslutning till årsbokslutet och den därpå följande taxeringen. Härtill kommer att den ingående skatten skulle ligga kvar i och belasta företaget under en i vissa fall avsevärd tid, vilket skulle medföra inte önskvärda effekter med hänsyn till bl. a. kravet på en konkurrensneutral utformning av mervärdeskatten. Med bortseende i detta sammanhang från möjligheterna att utnyttja avdragsrätten för konj unkturstabiliserande syften anser beredningen redan av nu nämnda skäl, att huvudregeln även i fråga om investeringarna bör vara att omedelbar avdragsrätt skall föreligga för hela den ingående skattebelastningen. Till stöd för detta ställningstagande må ytterligare framhållas följande. Med omedelbar och full avdragsrätt för ingående skattebelastning kommer

446 statens årliga inkomster av mervärdeskatten att överensstämma med den skatt, som samtidigt uttagits av konsumenterna. Därmed understrykes mervärdeskattens karaktär av en renodlad konsumtionsskatt, som i detta avseende skiljer sig från den allmänna varuskatten endast genom den uppdelade uppbörden. Leverantören av en skattepliktig investeringsvara eller motsvarande blir skyldig att uttaga och inbetala skatt i direkt anslutning till leveransen. Eftersom den utgående skatten hos leverantören helt motsvarar förvärvarens ingående avdragsgilla skattebelastning synes det även av denna anledning följdriktigt, att den senare genast får dra av skattebeloppet. Vidare är det såsom tidigare framhållits av konkurrensskäl angeläget, att all ingående skatt avlyftes så fort som möjligt. Om ingående skatt på investeringar får avdragas blott i förhållande till avskrivningarna skulle detta få till följd att företag som utnyttjar mycket realkapital i form av byggnader och maskiner blir ogynnsammare behandlade än företag som utnyttjar mycket arbetskraft. Beaktas bör dessutom, att ett till avskrivningarna anknutet avdragssystem för ingående skatt på förvärv av anläggningstillgångar måste medföra betydande praktiska olägenheter från såväl redovisningstekniska som kontrolltekniska synpunkter. Vad nu anförts utgör enligt beredningens uppfattning bärande skäl för principen, att fullt avdrag för ingående skatt bör åtnjutas omedelbart även för investeringar. Avdragsrätten från konjunkturpolitisk synpunkt I den tidigare redogörelsen för beredningens principiella ställningstagande till förmån för en omläggning av den nuvarande allmänna varuskatten till en mervärdebeskattning har berörts möjligheterna att utnyttja denna skatteform för konjunkturpolitiska syften. Härom må först nämnas att mervärdeskatten liksom andra indirekta konsumtionsskatter erbjuder möjligheten att via skattesats justeringar påverka konsumtionen. Med i det följande förordad utformning av redovisningssystemet för mervärdeskatten bör sådana justeringar också kunna genomföras utan egentliga tekniska komplikationer. Vid huvudregeln om omedelbar avdragsrätt för ingående skattebelastning får en skattesats justering ingen annan effekt på näringslivet än vad som följer av konsumenternas reaktion inför den prishöjande eller prissänkande verkan, som det ändrade skatteuttaget medför. Mervärdeskatten erbjuder emellertid såsom redan framhållits i tidigare sammanhang även möjligheten att temporärt utnyttja avdragsrätten för konjunkturpolitiska åtgärder, som mera direkt riktar sig mot näringslivet. Sålunda föreligger möjligheterna att, med avsteg från principen om en i möjligaste mån neutral beskattning

447 utan kumulativa verkningar, uppskjuta, vägra eller begränsa i princip avdragsgill ingående skattebelastning. Effekten av en uppskjuten avdragsrätt kan sägas innebära, att man under viss tid håller inne belopp, motsvarande den skatt som erlagts till leverantörerna, och på så sätt åstadkommer en likviditetsåtstramning. Genom att upphäva eller minska förskjutningen i avdragsrättens inträde kan därefter en likviditetslättnad åstadkommas. Då avdragen därigenom får ske snabbare och i övergångsskedet ökar beloppsmässigt, minskas mervärdet och den skatt som skall inbetalas till staten. Möjlighet föreligger även att helt vägra avdrag för viss i princip avdragsgill ingående skattebelastning. Genom att exempelvis vägra avdragsrätt för investeringar, som sker under viss tid, skulle därmed kunna uppnås samma effekt som genom en särskild investeringsavgift. En vägrad avdragsrätt innebär dock ett kumulativt inslag i mervärdebeskattningen av helt annan betydelse än en enbart uppskjuten avdragsrätt kan medföra. Vidare föreligger möjlighet, att under viss tid medgiva endast en begränsad eller partiell avdragsrätt för vissa anskaffningar av investeringskaraktär. En sådan åtgärd skulle verka återhållande på investeringsverksamheten. Genom att sedermera medgiva rätt till avdrag för sålunda ackumulerad, resterande ingående skatt, skulle därigenom följa en reducering av betalningsplikten och därmed också en likviditetsförbättring, som skulle utgöra stimulans till ökad aktivitet. Tekniskt sett kan en begränsad avdragsrätt utformas antingen på det sättet, att avdrag medgives i förhållande till avskrivningarna, eller också på det sättet, att avdrag medgives för en viss procentuell andel av den faktiska ingående skattebelastningen. I föregående avsnitt angående avdragsrättens utnyttjande i tiden har angetts vissa tekniska komplikationer med en till avskrivningarna anknuten avdragsrätt. Bl. a. har framhållits, att en sådan avdragsrätt endast torde kunna regleras i efterhand i anslutning till årsbokslutet. Från teknisk synpunkt synes därför en begränsning av avdragsrätten till viss särskilt fastställd procent av den faktiska ingående skattebelastningen ha företräde. En sådan reducerad avdragsrätt skulle k u n n a utnyttjas i den löpande skatteredovisningen och skulle därför få en omedelbar och samtidigt en mera neutral likviditetseffekt. Å andra sidan torde det vara nödvändigt att i båda fallen närmare specificera de slag av anskaffningar av investeringskaraktär, som endast berättigar till begränsad avdragsrätt. Detta kan föranleda gränsdragningsproblem och dessutom har man att räkna med kontrolltekniska olägenheter. Jämfört med en på ett eller annat sätt utformad begränsning eller reducering av avdragsrätten torde en endast uppskjuten avdragsrätt vara enklare att genomföra från såväl redovisnings- som kontrollsynpunkt. Metoden innebär nämligen, att full avdragsrätt inträder när tiden härför väl är inne. Även här torde dock erfordras en närmare specificering av vad

448 den uppskjutna avdragsrätten är avsedd att omfatta. Man har därför även vid denna metod att beakta avgränsningsproblemen och behovet av tillfredsställande kontrollmöj ligheter. Det bör även beaktas, att åtgärder i syfte att begränsa eller uppskjuta avdragsrätten för vissa anskaffningar torde få kombineras med att skatt även skall uttagas vid skattskyldigs import av sådana varor, som åtgärden avser. Beskattningsvärde, skattepliktig omsättning ra. ra. Med beskattningsvärde förstås det varuvärde eller motsvarande, på vilket skatten beräknas. Detta värde kan bestämmas på olika sätt. Det k a n antingen anknytas till det mellan parterna vid en transaktion i varje särskilt fall avtalade vederlaget eller också till det värde som på basis av vissa antaganden kan sägas vara »normalt» för en viss bransch. Enligt AVF utgöres beskattningsvärdet vid försäljning och motsvarande av det erlagda vederlaget och vid uttag ur rörelse av varans värde enligt ortens pris, i båda fallen inklusive varuskattens belopp. Utgår även annan staten tillkommande skatt eller avgift, skall beloppet härav inräknas i beskattningsvärdet. I fråga om import utgöres beskattningsvärdet av varans tullvärde (cif-värdet) med tillägg av tull och övriga staten tillkommande avgifter och skatter, härunder inbegripet den allmänna varuskatten. — Vidare gäller, att vid beräknande av beskattningsvärdet avdrag inte får ske för transport-, emballage- och andra liknande i priset ingående kostnader och ej heller för avbetalningstillägg. Lämnas rabatt, utgöres beskattningsvärdet av det rabatterade vederlaget och redovisningsförfarandet medger korrigering även för i efterhand lämnad rabatt, återbäring o. d. Beskattningsvärdet är således nu anknutet till det faktiska vederlaget eller, beträffande uttag, det faktiska vederlag som skulle ha erhållits om fråga i stället varit om försäljning. En omläggning till medvärdebeskattning föranleder ingen ändring härutinnan. Det kan även sägas, att anknytningen av beskattningsvärdet till det faktiska vederlaget utgör förutsättningen för en neutralt verkande mervärdebeskattning. Härför kräves dock, att transporttjänsterna inbegripes under skatteplikten. Vad nu sagts innebär emellertid inget hinder för en skatteredovisning på grundval av fakturerade värden. Denna redovisningsform får ökad betydelse vid övergången till mervärdebeskattning med hänsyn till kravet på underlag, som kan styrka rätten till avdrag för ingående skatt. Behovet av att i sådant fall medgiva möjlighet till korrigering av skatteredovisningen för utnyttjad rätt till kassarabatt eller för i efterhand lämnad återbäring, bonus m. m. behandlas särskilt i det följande. Enligt AVF inkluderas skattens belopp i beskattningsvärdet. Skattesatsen appliceras således på vederlaget inklusive skatt och vid redovisningen på

449 den skattepliktiga omsättningen med skatten inräknad. Att reglerna utformats så hänger samman med att varuskatten huvudsakligen uttages i detaljhandelsledet. Huvudparten av detaljhandelns försäljning sker i form av kontantaffärer och utan att faktura eller annan handling upprättas, på vilken skatten kan upptagas såsom en särskild tillkommande post. Ett inkluderande av skatten i beskattningsvärdet ger dessutom den fördelen, att skatteredovisningen kan anknytas direkt till det bokföringstekniska omsättningsbegreppet. En naturlig följd av systemet är vidare, att justeringar i skatteredovisningen för skattefri försäljning, i efterhand lämnad rabatt m. m. sker i form av omsättningsavdrag och inte som skatteavdrag. Skattskyldig kan dock om h a n så önskar debitera skatten öppet på priset exklusive skatt. Han har då att beakta, att den skatt som skall inlevereras skall motsvara skatten enligt gällande skattesats på den skattepliktiga omsättningen inklusive skatt. Nuvarande skattesats av 6 procent motsvarar ett skattepålägg på priset före skatt av 6,383 procent. Vid en detaljhandelsskatt av den allmänna varuskattens typ behöver ett inkluderande av varuskatten i beskattningsvärdet inte medföra risk för oberättigade prishöjningar, eftersom skatten uttages först vid tillhandahållandet till slutliga förbrukare. Det kumulativa inslaget i varuskatten kan icke heller medföra sådan ackumulerad skatteeffekt på konsumentpriserna, som kaskadskatterna leder till. Mervärdeskatten har det gemensamt med kaskadskatterna, att den uttages i flera på varandra följande led, men den väsentliga skillnaden ligger däri, att den ingående mervärdeskatt, som träffar skattskyldigs anskaffningar, icke medför någon faktisk kostnadsbelastning eftersom den är avdragsgill från skatten på egen omsättning eller också kan avlyftas genom restitution. Därmed saknas såsom, tidigare nämnts anledning, att vid en mervärdebeskattning kalkylera med någon skattebelastning vid prissättningen och de skattskyldiga kan på både hemmamarknaden och exportmarknaden tillämpa av skatten opåverkade priser, till vilka skyldigheten att uttaga skatt på leveranser inom landet kan anknytas. En mervärdeskatt bör således inte i något led föranleda större prishöjningar än som motiveras av den utgående skatten på priset före skatt och därmed får skatten ingen snedvridande verkan på prisstrukturen. Mot bakgrunden av det nu anförda synes naturligt, att beskattningsvärdet i mervärdeskattesystemet bör utgöras av priset eller vederlaget exklusive skatt och att skatten debiteras öppet på detta beskattningsvärde. Om dessa regler förenas med en i princip obligatorisk faktureringsskyldighet tillskapas de bästa garantier för att mervärdebeskattningen icke skall föranleda några oberättigade ackumulerade verkningar på priserna. Bokföringsmässigt skulle detta ernås, om den ingående avdragsgilla skatten på anskaffningarna och den utgående skatten på egen omsättning redovisades på ett eller flera konton, skilda från affärsbokföringen i övrigt. 15— 412209

450 Saldot på sådant skattekonto eller skillnaden mellan kontona för in- och utgående skatt skulle då direkt utvisa den skatt på mervärdet, för vilken betalningsskyldighet föreligger eller som kan berättiga till restitution. I bokslutshänseende skulle sådana belopp utgöra skuld respektive fordran att upptagas i balansräkningen. En bokföringsmässig skatteredovisning enligt nu antydda riktlinjer skulle betyda, att inköpskostnaden exklusive skatt skulle utgöra anskaffningsvärdet för såväl anläggnings- som omsättningstillgångar. Därmed skulle avskrivningar, lagernedskrivningar o. d. få ske på värden exklusive skatt och skulle således icke påverkas beloppsmässigt av erlagd ingående skatt. Detta skulle betyda en skillnad mot vad som nu gäller i så måtto, att den varuskatt, som utgått vid anskaffning av en anläggningstillgång, utgör en del av den faktiska anskaffningskostnaden och därmed via avskrivningarna påverkar rörelseresultatet. Mervärdeskatten skulle icke få någon sådan direkt effekt på resultatet, vare sig i fråga om beskattade anskaffningar av anläggningskaraktär eller i fråga om beskattade inköp av omkostnadskaraktär. — En annan följd av här antytt redovisningssystem blir, att skatten på egen omsättning icke skall inräknas i den bokföringsmässiga omsättningen. Vid en från affärsbokföringen i övrigt särad redovisning av mervärdeskatten enligt antydda riktlinjer kan betalningsskyldigheten direkt beräknas med ledning av de bokförda in- och utgående skattebeloppen och det behövs inga omräkningar av omsättnings- eller omkostnadsbelopp. Detta torde innebära en avgjord fördel om differentierade skattesatser skulle komma till användning liksom vid skattesatsförändringar. Här må erinras om de särskilda åtgärder, som fick vidtagas vid höjningar av skattesatsen för den allmänna varuskatten, för att skatteredovisningen skulle bli riktig i fråga om sådana likvider, som erlagts efter höjningen, men för vilka den lägre skattesatsen alltjämt skulle gälla. Det nu anförda talar för, att beskattningsvärdet vid övergång till mervärdebeskattning bör ändras till vederlaget exklusive skatt och att denna ändring förenas med bestämmelser om en i princip öppen skattedebitering och en i princip obligatorisk faktureringsskyldighet. Därmed tillgodoses kravet på underlag, som kan styrka rätten till gjorda avdrag för ingående skatt. För detaljhandelns del kan dock ifrågasättas, om man rimligen kan eller bör uppställa krav om öppen skattedebitering och fakturering. Eftersom detaljhandelns huvudsakliga försäljning sker till konsumenter, föreligger från köparesynpunkt icke behov av en sådan ordning, enär någon avdragsrätt icke är aktuell för köparna. Riskerna för en ackumulerad skatteeffekt i detta led är inte heller större än vid nuvarande beskattningsform. Detta och förhållandena i övrigt talar för, att detaljhandeln och därmed jämställda i sista beskattningsledet även efter omläggningen bör ges möjlighet att redovisa skatt på samma sätt som nu med avkall på kraven om öppen skattedebi-

451 tering och fakturering. — En detaljist eller hantverkare kan emellertid utföra skattepliktig leverans eller motsvarande till annan skattskyldig för dennes rörelse. Det ligger då i köparens intresse att få skatten debiterad öppet på faktura eller annan motsvarande handling för att få ett underlag, som styrker rätten till avdrag. Ett undantag från reglerna om öppen debitering eller fakturering i sista beskattningsledet bör därför icke gälla i fråga om sådana leveranser. Beredningen har mot bakgrund av det nu anförda kommit till den slutsatsen, att mervärdebeskattningen bör bygga på en i princip obligatorisk faktureringsskyldighet med öppen skattedebitering, med undantag dock från denna huvudregel för detaljhandeln och därmed jämförligt sista beskattningsled. Med sålunda förordad begränsning av faktureringsskyldigheten med öppen skattedebitering till sådana transaktioner mellan skattskyldiga, som medför avdragsrätt för mottagaren (köparen), får frågan om beskattningsvärdet skall utgöras av vederlaget inklusive eller exklusive skatt ökad betydelse. Här må inskjutas, att beskattningsvärdet enligt den franska mervärdeskatten utgöres av vederlaget inklusive skatt, men i det framlagda tyska förslaget vederlaget exklusive skatt. I båda fallen föreligger faktureringsskyldighet med öppen skattedebitering: i det tyska förslaget dock begränsad till transaktioner mellan rörelseidkare, dvs i överensstämmelse med vad som här ifrågasatts för den svenska mervärdeskatten. Det är emellertid också att märka, att den franska skatten endast omfattar producentoch grossistleden, medan det tyska förslaget liksom det här diskuterade gäller en skatt, som omfattar samtliga produktions- och distributionsled. En ändring av nu gällande beskattningsvärde till vederlaget exklusive skatt skulle närmast ha till syfte att markera, att in- och utgående skatt endast utgör delar i ett uppbördssystem, som icke påverkar de skattskyldigas kostnader och intäkter från rörelsens synpunkt och att därmed uppdelningen av beskattningen på flera led icke bör föranleda någon ackumulerad effekt på priserna. Det synes emellertid kunna ifrågasättas om större risker för ackumulerade priseffekter skulle föreligga, om en obligatorisk faktureringsskyldighet med öppen skattedebitering i nyss angiven omfattning anknytes till ett i princip oförändrat beskattningsvärde. Ställningstagandet i denna fråga synes därför i första hand kunna bestämmas av de praktiska för- och nackdelarna med den ena eller andra bestämningen av beskattningsvärdet. Behålles vederlaget inklusive skatt såsom beskattningsvärde föranleder övergången till mervärdeskatt ingen ändring av skatteredovisningen i vad avser den utgående skatten på egen skattepliktig omsättning. Denna skall då liksom nu angivas till belopp med skatt och den upplupna skatten därå framräknas enligt gällande skattesats. Den öppna skattedebiteringen, som i

452 princip skall ske vid alla skattepliktiga transaktioner mellan skattskyldiga, skulle emellertid då få verkställas enligt en mot skattesatsen svarande påläggsprocent på priset före skatt. I praktiken skulle detta betyda, att debiteringen i varje faktura måste ske enligt ett brutet tal, eftersom förusättningen är att skattesatsen fastställes till ett helt procenttal. Samma påläggsprocent måste tillämpas vid kalkyleringen av priserna inklusive skatt av de skattskyldiga i sista beskattningsledet, som utnyttjar undantaget från plikten att fakturera och öppet debitera skatten. I och för sig är detta inget nytt. Även nu med skattesatsen 6 procent för den allmänna varuskatten måste öppen debitering liksom skattens inkalkylering i priserna ske enligt ett brutet tal (6,383 % ) , för att full kompensation skall erhållas för den betalningspliktiga skatten. Ändras beskattningsvärdet till vederlaget före skatt kan den öppna debiteringen i fakturorna ske genom att applicera skattesatsen på priset exklusive skatt. Likaså kan skattesatsen direkt tillämpas för skattens inkalkylering i priserna. Det erfordras alltså ingen omräkning av skattesatsen till påläggsprocent och man undgår därmed det merarbete och de risker för felräkningar, som följer av att brutna tal med en eller flera decimaler skulle få användas både vid debitering och kalkylering. Å andra sidan skulle skattskyldiga i sista beskattningsledet, som utnyttjar möjligheten att inräkna skatten i priserna, såsom underlag för sin skatteredovisning få utgå från en skattepliktig omsättning, som liksom nu inkluderar skatten. För att den utgående skatten på denna omsättning, skall bli riktigt redovisad måste skattebeloppet uträknas enligt ett mot skattesatsen på priset före skatt svarande lägre procenttal på priset inklusive skatt. Uträkningen av skatten på den sålunda deklarerade skattepliktiga omsättningen får därvid ske enligt ett brutet tal. Nämnas må, att först vid en skattesats av 25 procent på vederlaget exklusive skatt eller 20 procent på vederlaget inklusive skatt blir även omräkningstalet ett helt procenttal. För att ytterligare belysa detta spörsmål lämnas i följande sammanställning exempel på det omräkningstal, som vid de båda nu diskuterade systemen svarar mot viss skattesats. Beskattningsvärdet ufgöres av vederlaget exkl. skatt Skattesatsen utgör i procent . . . 6 10 12 Vid beräkning av skatt på vederlag eller omsättning inkl. skatt motsvarar skattesatsen följande procenttal 5,660 9,091 10,714 Beskattningsvärdet utgöres av vederlaget inkl. skatt Skattesatsen utgör i procent . . . 6 10 12 Vid beräkning av skatt på vederderlag eller omsättning exkl. skatt motsvarar skattesatsen följande påläggsprocent 6,383 11,111 13,636

11,504

12,281

14,944

16,279

453 Det må här även beaktas att beskattningsvärdets bestämmande återverkar på skatteutfallet. Med vederlaget före skatt såsom beskattningsvärde måste skattesatsen sättas högre än vid vederlaget inklusive skatt som beskattningsvärde, för att samma skatteintäkt skall ernås. De skillnader i skattesatsens storlek som betingas härav kan även utläsas av sammanställningen ovan. Båda alternativen har således för- och nackdelar. Den fördel som ligger i, att den öppna skattedebiteringen i fakturorna kan ske enligt skattesatsen utan omräkning av denna till ett brutet skattepålägg, talar till förmån för vederlaget före skatt såsom beskattningsvärde. Å andra sidan kan ett beskattningsvärde, som inkluderar skatten, ge vissa redovisningstekniska fördelar och innebär dessutom en metodik som flertalet skattskyldiga redan har erfarenhet från. Med hänsyn inte minst till kravet om en i princip obligatorisk faktureringsskyldighet med öppen debitering av skatten anser dock beredningen övervägande skäl tala för att beskattningsvärdet bör utgöras av vederlaget exklusive skatt. Avslutningsvis må tilläggas, att det i fråga om redovisningen av in- och utgående skatt i de skattskyldigas bokföring icke synes lämpligt eller erforderligt att utfärda några mera detaljerade föreskrifter som låser bokföringen till visst system. Vad tidigare anförts härom är att betrakta endast som exempel. Det väsentliga är att skatten hålles åtskild från affärsbokföringen.

Skattepliktig omsättning Enligt AVF utgör de vederlag inkl. skatt, som under en redovisningsperiod influtit från skattepliktiga konsumentförsäljningar och motsvarande med tillägg av värdet av egna uttag, den på perioden belöpande skattepliktiga omsättningen, vara den upplupna skatten skall beräknas. Vid tillstånd till redovisning enligt bokföringsmässiga grunder, utgöres den skattepliktiga omsättningen för redovisningsperioden av vad som under denna inklusive skatt fakturerats på konsumenter med tillägg av värdet inklusive skatt av gjorda uttag. Framräkningen av den skattepliktiga omsättningen i deklaration skall i normalfallet ske genom en bruttoredovisning. F r å n de i rörelsen totalt influtna intäkterna jämte värdet av egna uttag avdrages omsättningen från skattefri försäljning, i efterhand lämnad rabatt m. m. Vid bokföringsmässig redovisning får därjämte avdrag göras för kundförluster. Skillnadsbeloppet utgör den skattepliktiga omsättningen på vilken skatten skall uträknas enligt gällande skattesats. Skattskyldiga, vars verksamhet endast till mindre del faller under varuskatten, t. ex. grossister och producenter, kan få tillstånd till s. k. nettoredovisning. I sådant fall behöver endast den skattepliktiga delen av verksamheten redovisas i deklaration liksom endast sådana korrigeringar, som

454 berör denna. Nettoredovisning kan ske enligt såväl kontantmetod som bokföringsmässiga grunder. En fjärde redovisningsmetod, den s. k. indirekta metoden, finns, men den torde icke behöva behandlas i detta sammanhang. Även efter omläggningen kommer den skattepliktiga omsättningen att utgöras av influtna eller fakturerade vederlag med tillägg av värdet av egna uttag. Oavsett hur beskattningsvärdet bestämmes kommer emellertid den skattepliktiga omsättningen att få en i viss mån ändrad innebörd. Den kommer inte längre att direkt återspegla den skattskyldiges betalningsplikt, utan bildar endast underlaget för den utgående skattens beräkning. Betalningsplikten blir beroende av de avdrag för ingående skatt, som får göras från skatten på den egna skattepliktiga omsättningen. En annan skillnad blir, att den skattepliktiga omsättningen i normalfallet kominer att korrespondera mot den bokföringsmässiga omsättningen för skattskyldiga i samtliga led. Endast för exporterande skattskyldiga och skattskyldiga som beröres av undantagen från skatteplikten, t. ex. varven, kommer större skiljaktigheter att föreligga mellan dessa omsättningsbegrepp, och endast för dessa skattskyldiga skulle därför den s. k. nettometoden kunna få någon praktisk betydelse. Behovet av denna metod efter omläggning till mervärdebeskattning behandlas närmare i ett efterföljande särskilt avsnitt avseende beskattningsförfarandet. Närmast skall därför behandlas vissa speciella spörsmål med mera direkt anknytning till beskattningsvärdet och den skattepliktiga omsättningen. Rabatter, återbäring o. d. Enligt AVF skall såsom tidigare nämnts kassarabatter och andra rabatter, som direkt avdrages från likviden, icke inräknas i beskattningsvärdet. Om rabatt, bonus eller återbäring utges i efterhand får avdrag ske med det sålunda utgivna beloppet från omsättningen för den period, under vilken utgivandet skett. Resultatet härav blir att i båda fallen blott nettovederlaget blir beskattat. En övergång till mervärdebeskattning innebär såsom redan nämnts ingen ändring i principen om en till nettovederlaget anknuten beskattning. Därför föranleder övergången ingen ändring i nuvarande regler, enligt vilka å ena sidan i priset ingående avbetalningstillägg, emballage- och fraktkostnader o. d. icke får avdragas vid beskattningsvärdets bestämmande, men å andra sidan rabatt, som direkt avgår från likviden, icke skall inräknas i nämnda värde. Vid sådan rabattering är nettovederlaget fixerat vid såväl kontant- som kreditförsäljning och några korrigeringar i skatteredovisningen till följd av rabatteringen behöver inte vidtagas oavsett om den skattskyldige tillämpar kontant- eller bokföringsmässig skatteredovisning.

455 Är det emellertid fråga om rabatt i efterhand i form av återbäring, årsbonus e. d., torde rabatteringen regelmässigt ske ganska lång tid efter det betalningen fullgjorts och säljarens skattskyldighet inträtt. Säljarens löpande skatteredovisning måste då ske på grundval av influtna eller fakturerade bruttovederlag och skatten på dessa bruttovederlag kommer köpare med avdragsrätt att tillgodogöra sig. Om skattebelastningen skall motsvara det faktiska nettovederlaget, måste då korrigeringar ske i samband med rabattens utgivande. Gäller rabatteringen sådana transaktioner mellan skattskyldiga, som medför avdragsrätt för köparen, skulle båda parters skatteredovisning beröras av en sådan korrigering. Säljaren har i detta fall inbetalt ett mot rabatten svarande för högt skattebelopp, medan köparen tillgodogjort sig ett motsvarande för högt skatteavdrag. De härav betingade korrigeringarna i båda parternas skatteredovisningar skulle därför uppväga varandra och till sin effekt endast innebära en förskjutning i betalningsskyldigheten parterna emellan utan att den sammanlagda skattebelastningen ändras. Det kan därför synas onödigt att för ifrågavarande slags transaktioner genomföra korrigeringar för rabatter i efterhand. Även ur redovisnings- och kontrollsynpunkt vore det fördelaktigt, om sådana korrigeringar kunde undvikas. Något annorlunda förhåller det sig, om rabatten gäller köpare som är slutliga konsumenter och här kommer man även in på den återbäring som lämnas i detaljhandeln. Om korrigering icke medgives i skatteredovisningen för den mot sådan återbäring svarande skatten, skulle säljarna kunna hävda, att de själva får stå för detta skattebelopp och att skatten därmed också påverkar konkurrensen. Detta synes tala för att nu gällande möjlighet till korrigering för återbäring och motsvarande i efterhand borde bli bestående. Det synes dock värdefullt om den begränsningen kunde göras, att korrigering endast må vidtagas för sådana rabatter i efterhand, som utgår till slutliga konsumenter. Då skulle man undgå behovet av att kontrollera, huruvida en säljares korrigering för rabatt till annan skattskyldig även föranlett en korrigering i köparens skatteredovisning så att inget skattebortfall uppkommit. Beredningen förordar av anförda skäl att möjligheterna till korrigering för rabatter o. d., som lämnas i efterhand begränsas till konsumentfallen, d. v. s. i huvudsak till detaljhandelsledet. En ytterligare form av rabatt i efterhand torde få beröras. Det gäller sådan villkorlig rabatt, som k a n utgå vid betalning inom viss tid. Ofta utformas betalningsvillkoren så, att köparen har exempelvis 3 månaders kredit men erhåller 2 procents kassarabatt vid betalning inom en månad. Då fakturan utställes är det ovisst, vilket betalningsalternativ köparen kommer att välja. Den skatt, som säljaren debiterar, måste därför beräknas på bruttopriset. Utnyttjar köparen den längre kredittiden, erfordras inga särskilda åtgärder. Utnyttjar han emellertid möjligheten till kassarabatt, borde rätteligen korrigering vidtagas så att skatteredovisningen korresponderar mot nettoveder-

456 laget. Det förutsattes att kassarabatten beräknas av köparen på beloppet inkl. skatt. Även här gäller att det av såväl redovisnings- som kontrolltekniska skäl vore önskvärt, om korrigeringar kunde undvikas. I allt väsentligt torde det här röra sig om transaktioner mellan skattskyldiga, för vilka korrigeringarna såsom tidigare nämnts saknar betydelse. Härtill kommer att korrigeringarna kan kompliceras av att parterna, om båda är skattskyldiga, tillämpar olika redovisningsmetoder. Med hänsyn härtill anser beredningen inte att någon korrigering i dessa fall av rabattering framstår som erforderlig.

Växcllikvider, diskonto och växelränta Enligt AVF skall vid beräkning av skattepliktig omsättning belopp, som influtit vid diskontering av växel, anses utgöra kontant likvid. Detta innebär dels att emottagandet av själva växeln inte är att jämställa med betalning, dels att i den skattepliktiga omsättningen i ett sådant fall endast kommer att ingå nettobeloppet, dvs. det belopp vara växeln lyder minskat med diskontot. Om å andra sidan säljaren själv ligger på växeln och densamma av köparen omsattes med ny växel (i regel å ett lägre belopp) samt i förekommande fall skillnadsbeloppet jämte ränta inbetalas till säljaren, skall i den skattepliktiga omsättningen inräknas såväl skillnads- som räntebeloppet. Detta innebär, att man städse beskattar det totala vederlag som för en viss prestation kommer säljaren till godo. Behandlingen av växellikvider på ovan angivet sätt medför, att beskattningsvärdet och därmed skattebelastningen blir olika stor beroende på hur med växeln förfares. Denna olikhet i skattebelastningen beror därvid på faktorer som inte direkt har något samband med parternas uppgörelse i anslutning till avtalets ingående. Om säljaren diskonterar växeln är oftast något som köparen helt enkelt saknar kännedom om och att köparen vill omsätta växeln k a n många gånger bero på efter avtalets ingående inträffade händelser. Beskattningsvärdet påverkas således av faktorer som inte blir kända förrän efter det parterna kommit överens om priset för själva prestationen. Att förordningen om allmän varuskatt likväl tillämpas på detta sätt torde hänga samma med att skattskyldighetens inträde enligt huvudregeln har anknutits till den tidpunkt, då likviden kommer säljaren tillhanda och beskattningsvärdet anknutits till det faktiska vederlaget. Vid övergång till mervärdebeskattning kan det ifrågasättas, om man skall bibehålla dessa regler för beräkning av skattepliktig omsättning vid betalning medelst växel. Av flera skäl synes det vara av värde, om skatteberäkningen i stället kunde anknytas till det avtalade priset, dvs. till det belopp, vara den ursprungliga växeln lyder. Från neutralitetssynpunkt är det otillfredsställande, att skattebelastningen på en viss prestation blir beroende av

457 betalningssättet och därtill av faktorer, vilka inte tillkommer förrän i efterhand. För de skattskyldiga kommer bestyret med skatten att underlättas. Även från kontrollsynpunkt torde det vara av värde om skatteredovisningen kan anknytas till det ursprungligen fakturerade beloppet. Vidare må anföras, att i de fall växellikviden avser en affärstransaktion mellan två skattskyldiga rättssubjekt medför en av säljaren företagen diskontering av växeln i så fall en minskning av det skattebelopp denne har att erlägga till statsverket utan att någon motsvarande minskning i köparens avdragsrätt uppkommer. Som ett ytterligare skäl att de nu antydda korrigeringarna i skatteredovisningen inte bör ske må nämnas, att såväl diskonto som ränta enligt praxis vid bokföringen torde föras på räntors konto eller liknande och således vid bokslutstillfället avslutas mot vinst- och förlustkonto utan att påverka varukontot eller motsvarande konto. Övervägande skäl talar därför enligt beredningens uppfattning för att mervärdeskatten vid växelaffärer skall anknytas till det fakturerade eller eljest överenskomna vederlaget med bortseende från växeldiskontot. Beskattningsförfarandet Beskattningsförfarandet för den allmänna varuskatten har nära anknutits till det för de direkta skatterna gällande taxerings- och uppbördssystemet. I korthet gäller följande. Envar, som är skattskyldig för försäljning eller motsvarande inom landet, skall vara registrerad hos länsstyrelsen i det län där hans hemortskommun är belägen, över verkställd registrering utfärdas särskilt bevis, varav framgår det registernummer den skattskyldige tilldelats samt den ordning, som skall gälla för skatteredovisningen. Driver skattskyldig flera självständiga rörelser, registreras varje sådan förvärvskälla för sig. I fråga om handelsbolag, kommanditbolag, enkla bolag m. fl. gäller, att varje delägare är skattskyldig i förhållande till sin andel i företaget och därför skall vara personligen registrerad. Vidare kan serveringsrörelse, som drives i förening med annan väsentligen artskild verksamhet, bli registrerad såsom särskild förvärvskälla. Detta stadgande har tillkommit för att även dessa rörelser skall kunna komma i åtnjutande av de särskilda reduceringsreglerna för servering. Enligt den ordning, som angivits i registreringsbeviset, skall den skattskyldige under löpande år inbetala preliminär allmän varuskatt på grundval av deklaration rörande sin skattepliktiga omsättning. Normalt skall skatteredovisning ske för perioder om två månader och verkställas senast den 18 i månaden efter periodens utgång. Skattskyldig med liten skattepliktig omsättning kan medgivas tillstånd till årsredovisning. Samtidigt med deklarations avgivande erlägges den enligt denna upplupna skatten. Efter årets utgång fastställes den skattepliktiga omsättningen slutligt genom särskild taxering i samband med den årliga taxeringen till inkomst-

458 skatt. Denna taxering sker i de särskilda nämnderna för taxering av rörelseidkare m. fl. Med ledning av taxeringen uträknas genom postgirokontorets försorg den slutliga allmänna varuskatten och sker avräkning mellan denna och den redovisade preliminärskatten. Överstiger den slutliga skatten den preliminära jämte den kostnadsersättning, som den skattskyldige skall gottskrivas, skall skillnaden erläggas i efterskott såsom kvarstående allmän varuskatt. I motsatt fall återbetalas skillnadsbeloppet såsom överskjutande allmän varuskatt. Debetsedel å slutlig allmän varuskatt tillställes varje skattskyldig. — I fråga om taxering, uppbörd, besvär m. m. gäller i övrigt i princip samma som för de direkta skatterna. Till allmän varuskatt skattskyldig jordbrukare erlägger ingen preliminär skatt. I stället har han att i jordbruksbilagan till självdeklarationen angiva värdet inklusive skatt av konsumentförsäljningar och egna uttag av hemmaproducerade skattepliktiga jordbruksprodukter (produkter från jordbruket eller dess binäringar). Med ledning härav sker taxering till allmän varuskatt samtidigt med inkomsttaxeringen och den skatt, som belöper på den därvid fastställda skattepliktiga omsättningen, påföres den vanliga debetsedeln för slutlig inkomstskatt. Allmän varuskatt, som skall utgå vid införsel till riket för konsuments räkning, uppbäres av tullverket i samma ordning som är föreskriven för tull. I denna del är alltså tullverket beskattningsmyndighet. Eljest utövas tillsynen över skatten av länsstyrelserna och för detta ändamål finns ett särskilt varuskattekontor inrättat vid varje länsstyrelse. Riksskattenämnden har för tillämpningen av varuskatteförordningen tilldelats i princip samma uppgifter som i fråga om de direkta skatterna. Nu gällande beskattningsförfarande beröres endast föga av en övergång till mervärdebeskattning. I allt väsentligt kan nuvarande ordning bli bestående. Därför behandlas i det följande endast sådana delar i systemet, som behöver ändras eller eljest förtjänar ett särskilt beaktande i anledning av omläggningen. De tekniska övergångsproblemen, som omläggningen från allmän varuskatt till mervärdeskatt medför, behandlas dessutom i ett särskilt efterföljande avsnitt angående ikraftträdandet. Registrering Övergången till mervärdebeskattning medför ett tillskott av nya skattskyldiga, framförallt inom producent- och grossistleden, men dessutom kommer skattskyldigheten för åtskilliga redan nu registrerade att utvidgas. Detta gäller sådana rörelseidkare i nyssnämnda led, vars skattskyldighet nu endast omfattar egna uttag eller en i endast begränsad utsträckning bedriven konsumentförsäljning. Sistnämnda förhållanden kan ha medfört, att den skattskyldige erhållit tillstånd till årsredovisning och dessutom rätt att tillämpa skatteredovisning enligt s. k. nettometod.

459 Vidare må i detta sammanhang erinras om att skattskyldighet icke föreligger vid skattepliktig verksamhet i endast ringa omfattning. Såsom redovisats i annat sammanhang föreligger på denna grund frihet från skattskyldighet, om den skattepliktiga omsättningen för år räknat icke överstiger 1 000 kr. För handelsbolag, kommanditbolag o. likn. är härvidlag företagets omsättning avgörande och icke den på envar delägare belöpande omsättningen i förhållande till hans andel i företaget. För av omläggningen betingat nytillskott av skattskyldiga måste registrering verkställas och för övriga angivna redan registrerade och rörelseidkare med ringa skattepliktig omsättning kan omregistrering eller registrering bli aktuell med hänsyn till deras ändrade status i mervärdeskattesystemet. Med den i det föregående föreslagna gränsen för frihet från skattskyldighet till mervärdeskatt kan även andras nuvarande skattskyldighet bli beroende av omläggningen. En teknisk fråga, som här inte närmare kommer att beröras, gäller om övergången till mervärdebeskattning föranleder ändring av nuvarande registernummersystem. Omläggningens konsekvenser i vad avser skattskyldigheten gör, att samtliga redan nu skattskyldiga liksom alla nytillkommande skattskyldiga bör ingiva registreringsanmälan med speciellt sikte på den ändrade beskattningsformen. Ny registreringsanmälan blir även erforderlig med hänsyn till den tidigare förordade möjligheten för skattskyldiga med flera förvärvskällor att få hela sin skattskyldighet till mervärdeskatt samlad under ett registernummer utan nuvarande uppdelning på varje särskild förvärvskälla. Såsom tidigare anförts skulle vissa väsentliga fördelar, främst i vad avser avlyftningen av ingående skattebelastning, ernås vid en sådan ändring av registreringsförfarandet. Detsamma gäller den ävenledes tidigare förordade möjligheten att i fråga om företag som drives gemensamt av flera delägare, härunder inbegripet handelsbolag och kommanditbolag göra företaget eller en delägare skattskyldig i stället för envar delägare i sådant företag. Ett slopande av reduceringsreglerna för serveringsrörelse får vidare till följd, att sådan rörelse i förening med annan artskild verksamhet icke längre behöver betraktas såsom särskild förvärvskälla i varuskattehänseende. Slutligen må framhållas, att. det även i fråga om rätt till skattefria inköp samt för bedömningar angående restitution är av värde att via en generell ny anmälningsskyldighet få in olika primäruppgifter. En i enlighet härmed förordad allmän anmälningsskyldighet för ny-, omeller avregistrering berör emellertid inte de i AVF intagna allmänna registreringsbestämmelserna utan är närmast en av själva omläggningen betingad åtgärd. Stadganden härom hör därför hemma i de särskilda ikraftträdandebestämmelserna för omläggningen. I fråga om skattskyldighet, som uppkommer först efter omläggningen genom nyetablering eller rörelseövertagande, synes de nuvarande allmänna registreringsreglerna kunna äga fortsatt giltighet med endast sådana ändringar, som betingas av vad nyss an-

460 förts beträffande gemensam redovisning för flera förvärvskällor och för verksamheter med flera delägare. Detsamma gäller regeln om skyldighet att anmäla ändring i förhållande, varom uppgift tidigare lämnats. Givet är vidare, att bevis om verkställd registrering med uppgift om registernummer och redovisningsordning skall utfärdas och tillställas varje skattskyldig i överensstämmelse med vad som redan nu gäller. Här må tilläggas, att registreringen avseende skattskyldighet till mervärdeskatt icke kan få vidare betydelse än vad registreringen nu har. Den har sålunda i varuskattehänseende egentligen endast en kameral och kontrollteknisk funktion. Detta hindrar dock inte att registreringen vid nuvarande beskattningsform kan ha visst bevisvärde för bedömningen om skatt skall uttagas eller ej på leveranser till annan rörelseidkare. Detsamma blir fallet även efter övergången till mervärdebeskattning med hänsyn till den i det föregående förordade skattefriheten för registrerad skattskyldigs import för verksamheten.

Deklarationsskyldigheten Övergången till mervärdebeskattning föranleder ingen principiell ändring av deklarationsförfarandet. Registrerad skattskyldig skall alltså alltjämt erlägga preliminär skatt under löpande år på grundval av deklaration. Nuvarande huvudregel att deklarationer skall avgivas sex gånger om året för redovisningsperioder om två månader synes likaledes kunna bli bestående, även om skattesatsen höjes vid övergången till mervärdebeskattning. Genom avdragsrätten för ingående skatt kommer den högre skattesatsen i allmänhet inte att leda till någon ökad betalningsskyldighet för redan nu skattskyldiga detaljister och jämställda. Därmed saknas anledning att övergå till redovisning varje månad. För skattskyldiga med liten skattepliktig omsättning och därmed liten betalningsskyldighet bör nuvarande möjlighet till årsredovisning bli bestående. Någon fixerad gräns för sådan redovisning finns inte i fråga om den allmänna varuskatten och det synes inte heller lämpligt att för mervärdeskatten bestämma viss absolut gräns för rätt till årsredovisning. Allmänt sett bör emellertid sådan redovisning i mervärdeskattesystemet kunna medgivas upp till en högre gräns än enligt nu utbildad praxis med hänsyn till att betalningsplikten bestämmes inte som nu enbart av den skattepliktiga omsättningens storlek utan av skillnaden mellan denna och den avdragsgilla ingående skattebelastningen, d. v. s. av mervärdet. Då emellertid detta värde varierar väsentligt för olika slag av verksamheter skulle en fix omsättningsgräns för rätt till årsredovisning få olika reell innebörd. Även andra faktorer än enbart omsättningens eller mervärdets storlek bör dessutom kunna tagas i beaktande vid bedömningen av redovisningsintensiteten. Med hänsyn härtill synes det mest lämpligt, att bedömningen härutinnan bör ske efter en mera individuellt betonad prövning. Praktiska skäl talar dock för att skatt-

461 skyldiga, som faller inom det i det föregående förordade avtrappningsområdct, d. v. s. skattskyldiga med årsomsättning mellan 8 000 och 24 000 kr, generellt bör ges tillstånd till årsredovisning. Det kan dock vara av värde med vissa vägledande normer för åstadkommande av enhetlighet i bedömningen. Detta bör emellertid kunna tillgodoses genom att riksskattenämnden, om behov härav uppkommer, utfärdar allmänna anvisningar i ämnet. Beredningen vill härutöver endast framhålla, att det, med hänsyn till det väsentligt större antalet skattskyldiga till mervärdeskatt i jämförelse med antalet varuskatteskyldiga och då inte minst utvidgningen till allmän skattskyldighet på jordbruksområdet, bör vara av största intresse att möjligheterna till avsteg från regeln om redovisning varannan månad beaktas och tillvaratas. Utifrån n u anförda synpunkter bör det även tillskapas möjligheter till redovisning halvårsvis och per tertial, eventuellt även per kvartal. Därmed skulle redovisningen underlättas för sådana skattskyldiga, för vilka årsredovisning inte kan komma i fråga men å andra sidan sex redovisningar per å r framstår såsom onödigt krav. Med sådana variationsmöjligheter bör även övervakningen och kontrollen av skatteredo visningen underlättas. Beredningens författningsförslag har utformats med sikte på att möjliggöra en skatteredovisning i enlighet med vad som nu anförts. Enligt AVF förfaller den preliminära skatten till betalning den 18 i månaden närmast efter utgången av den redovisningsperiod, som skatten avser. Deklaration skall därför avgivas inom denna tid och för redovisningen utnyttjas en deklarationsblankett, som samtidigt utgör postgiroinbetalningskort. Deklaration avgives sålunda samtidigt med att skatten inbetalas på ett för hela riket gemensamt postgirokonto för allmän varuskatt. Sker redovisning och skattebetalning icke inom föreskriven tid påföres den skattskyldige särskild restavgift. Då särskilda skäl föreligger äger Kungl. Maj :t medgiva att viss skattskyldig eller grupp av skattskyldiga må, utan att gälda restavgift, inbetala preliminär skatt efter den allmänna förfallodagen. Sådant medgivande har lämnats i mycket begränsad omfattning och i huvudsak endast vissa skattskyldiga föreningar inom den producentkooperativa rörelsen, för vilka ett speciellt avräkningsförfarande mellan föreningen och medlemmarna (jordbrukarna) ansetts motivera en förlängd respittid. I intet fall h a r dock längre anstånd medgivits än till den 25 i månaden efter redovisningsperiodens utgång. Systemet med ett kombinerat deklarations- och inbetalningsförfarande har stora förtjänster och det saknas anledning att frångå detta system vid övergång till mervärdebeskattning. I själva deklarationsförfarandet tillkommer emellertid nu ett nytt moment genom att inte endast den utgående skatten på egen omsättning skall redovisas utan även den avdragsgilla ingående skatten för beräkningen av den till betalning förfallna skatten på mervärdet. Även om underlaget för dessa beräkningar bör kunna hämtas

462 direkt ur bokföringen synes berättigat med viss förlängning av respittiden för avgivande av deklaration ocb skattens inbetalning. Beredningen förordar därför att förfallodagen framflyttas till den 25 i månaden närmast efter redovisningsperiodens utgång. Förutom den deklarationsskyldighet, som nu berörts, har skattskyldig med tillstånd till redovisning enligt s. k. indirekt metod att vid sin allmänna självdeklaration foga särskild uppgift, s. k. tilläggsdeklaration, angående sin skattepliktiga omsättning för hela beskattningsåret. Denna uppgift erfordras för en slutlig avstämning av den i deklarationerna för preliminär skatt redovisade skattepliktiga omsättningen med hänsyn till att denna omsättning preliminärt framräknats på grundval av omräknade inköpsvärden för antingen skattepliktiga eller skattefria varor. Vidare har genom föranstaltanden av riksskattenämnden tillskapats viss möjlighet för skattskyldiga att själva rätta till sin redovisning av preliminär skatt för förhållanden, som framkommit efter det sista preliminärdeklarationen ingivits. För detta ändamål tillhandahåller länsstyrelserna en särskild blankett för justeringsuppgift av i princip samma utformning som den ordinarie deklarationen. Sådan justeringsuppgift kan insändas till vederbörande varuskattekontor under tiden fram till sista dagen för självdeklarationens avgivande. Denna möjlighet till justering av skatteredovisningen har visat sig ha visst värde främst för skattskyldiga med brutet räkenskapsår. Vid övergång till mervärdebeskattning föreligger såsom närmare behandlas i det följande inte något behov av den s. k. indirekta redovisningsmetoden. Däremot kan möjligheten att på eget initiativ vidtaga rättelser av preliminärskatteredovisningen få ökad betydelse. Detta kan tillgodoses genom att, vid ett slopande av den indirekta redovisningsmetoden, bestämmelserna om skyldigheten att avgiva tilläggsdeklaration ersätts med regler om fakultativ rätt att vid den allmänna självdeklarationen foga särskild justeringsuppgift för frivillig rättelse av redan fullgjord skatteredovisning för förhållanden, som blivit kända först efter sista deklarationstillfället för beskattningsåret. Beredningens förslag innefattar en sådan möjlighet till rättelse av skatteredovisningen. Skattskyldig, som icke har att avgiva självdeklaration, bör givetvis ha samma justeringsmöjlighet. Det bör dock understrykas, att denna möjlighet till efterjustering inte får tas till intäkt fölen mindre noggrann löpande skatteredovisning. Denna skall överensstämma med de faktiska affärstransaktionerna enligt bokföringen. I fråga om anmaning att avgiva deklaration, anstånd med deklarations avgivande och betalnings erläggande, påförande av restavgift, indrivning, besvär och övriga med deklarations- och uppbördssystemet sammanhängande spörsmål synes övergången till mervärdebeskattning icke föranleda någon ändring av gällande, till den direkta beskattningen anknutna bestämmelser.

463 Deklarationsförfarandet Såsom tidigare framhållits skall deklaration för preliminär allmän varuskatt avse den skattepliktiga omsättningen och grunderna för dennas beräkning. Normalt skall den skattepliktiga omsättningen beräknas enligt en bruttoredovisning med utgångspunkt från de totala kontant eller i natura influtna försäljningsintäkterna inkl. skatt med tillägg för värdet av egna uttag. Från summan härav får avdragas: 1. Försäljning och uttag av skattefria varor och ersättningar lör skattefria tjänsteprestationer. 2. Skattefri försäljning till producenter, återförsäljare och motsvarande. 3. Erlagda likvider för förvärv, som beskattats vid inköpet, men där rätt till skattefrihet förelegat. 4. I efterhand lämnad rabatt, kontant återbäring o. dyl. samt t. ex. erlagt belopp för inlösen av diskonterad växel, som tidigare i samband med diskonteringen föranlett skattepliktig inkomst. 5. Likvider för sådana leveranser, för vilka skattefrihet åtnjutes enligt de särskilda ikraftträdandebestämmelserna. För sådana likvider, för vilka enligt ikraftträdandebestämmelserna till skattesatshöjningen den 1 januari 1962 den tidigare lägre skattesatsen 4 % alltjämt skall gälla, får avdrag göras med en tredjedel av omsättningsbeloppet för att den höjda skattesatsen skall kunna appliceras på den framräknade skattepliktiga omsättningen och därvid ge ett redovisningsmässigt riktigt resultat. I normalfallet utgör skillnaden mellan summa intäkter och summa avdrag enligt ovan den skattepliktiga omsättningen, vara den upplupna preliminära skatten skall beräknas enligt gällande skattesats. Är den skattskyldige delägare i handelsbolag, kommanditbolag e. dyl. skall han emellertid dessutom ange den del av den skattepliktiga omsättningen, som svarar mot hans andel i företaget, liksom den därå belöpande skatten, för vilken han är betalningsskyldig. Är det fråga om serveringsrörelse eller verksamhet avseende försäljning av monteringsfärdiga trähus gäller att den framräknade skattepliktiga omsättningen skall nedsättas enligt de särskilda reduceringsreglerna för sådana verksamheter, varefter skatten skall angivas med belopp som svarar mot den allmänna skattesatsen på den sålunda reducerade skattepliktiga omsättningen. Deklarationsförfarandet bygger alltså på en kontantmässig bruttoredovisning med omsättningsavdrag. Från denna huvudregel kan emellertid såsom redan framhållits i olika sammanhang medgivas undantag. Länsstyrelsen kan sålunda på ansökan medgiva att skattskyldig i stället för redovisning enligt kontantmetoden får redovisa skatt enligt bokföringsmässiga grunder på grundval av uppkomna fordringar. Detta innebär att såsom skattepliktig omsättning skall upptagas inte blott vad som influtit från kontantförsäljningar och motsvarande utan dessutom summan av fakturerad kreditförsäljning. Tillämpningen av denna metod innebär i regel att skatt erlägges i förskott innan betalningen influtit. För likställighet med skattskyldiga, som

464 tillämpar kontantmetoden, äger därför skattskyldig med bokföringsmässig redovisning rätt att, utöver vad som tidigare nämnts, verkställa avdrag för lidna kundförluster, för diskonto som erlagts vid diskontering av kundväxel samt för rabatter som avdragits vid betalning enligt faktura. Skattskyldig med ringa skattepliktig eller skattefri omsättning kan vidare medgivas redovisning enligt s. k. indirekt metod. Denna innebär att den skattepliktiga omsättningen under löpande år preliminärt beräknas med ledning av inköpen av antingen skattepliktiga eller skattefria varor. I det förstnämnda fallet anges i deklaration såsom skattepliktig omsättning det belopp, som de under perioden inköpta skattepliktiga varorna motsvarar i försäljningsvärde enligt vid inköpstillfället gällande konsumentpriser. I det senare fallet upptages det faktiska försäljningsvärdet under perioden i deklarationerna, varefter avdrag göres med det på samma sätt omräknade värdet av inköpta skattefria varor. I båda fallen gäller som tidigare nämnts att en särskild tilläggsdeklaration skall avges efter räkenskapsårets utgång för erforderliga justeringar med hänsyn till under året inträffade lagerförändringar, förändringar i kundfordringar, prisändringar å varor i lager samt lämnade rabatter m. m. Slutligen kan såsom tidigare nämnts tillstånd medgivas för redovisning enligt s. k. nettometod. Denna innebär att skatteredovisningen får begränsas till den skattepliktiga delen av verksamheten med avsteg från eljest gällande bruttoredovisningsprincip. Metoden är närmast avsedd för producenter och grossister med konsumentförsäljning i endast liten skala och kan användas för såväl kontant- som bokföringsmässig redovisning i deklarationerna. I mervärdeskattesystemet blir i princip all försäljning inom landet skattepliktig oberoende av köparens ställning samtidigt som beskattningsområdet utvidgas och nu gällande undantag från skatteplikt väsentligen begränsas. Detta gör att det icke längre föreligger samma behov av möjligheterna att få tillämpa redovisning enligt indirekt metod eller enligt nettometoden. Mot den förstnämnda metoden kan dessutom anföras, att den justering i särskild tilläggsdeklaration, som dess tillämpning kräver, är komplicerad att utföra och svår att kontrollera. Med hänsyn härtill bör denna metod utgå såsom en särskilt angiven redovisningsmöjlighet, vilket dock icke bör hindra att skatteredovisningen i praktiken kan ske på basis av inköpen. I fråga om nettometoden kan redan nu anmärkas, att den ger föga underlag för kontroll. Denna aspekt får ökad betydelse vid övergång till mervärdebeskattning, eftersom avdragsrätten är i princip generell. För exporterande företag, med endast en begränsad skattepliktig omsättning på hemmamarknaden, bör det från kontrollsynpunkt vara värdefullt att yrkade avdrag för ingående skatt kan bedömas med ledning av uppgifter om hela omsättningen och icke endast om den skattepliktiga delen. Med hänsyn härtill bör även nettometoden slopas.

465 Vid övergång till mervärdebeskattning synes det sålunda möjligt att begränsa redovisningsalternativen till kontantmässig och bokföringsmässig redovisning. Kontantmetoden överensstämmer med de oförändrade reglerna om att skattskyldigheten inträder när likviden influtit och den bokföringsmässiga redovisningen innebär att avsteg från nämnda regel må gör a s av den, som finner detta vara praktiskt lämpligt. Beaktas må emellertid att kraven om faktureringsskyldighet och öppen skattedebitering gäller oberoende av vilken redovisningsmetod som den skattskyldige väljer. Vad så galler själva fullgörandet av deklarationsskyldigheten må erinras om att varuskatten redovisas genom postgirokontoret. För redovisningen användes ett hålkort av standardformat som är både deklaration och skatteinbetalningskort. Den halvan av kortet, som utgör deklarationsblankett, avskiljes av postgirokontoret och översändes till vederbörande länsstyrelse efter kontroll av att deklarerat och inbetalt belopp är identiska. Andra halvan av kortet utnyttjas för en hålkortsmässig bokföring och redovisning av inbetald skatt, på vilken även den efterföljande avräkningen mellan slutlig skatt och erlagd preliminärskatt bygger. E n övergång till mervärdebeskattning påverkar icke denna tekniska utformning av deklarationsförfarandet. Tilläggas må dock, att beredningen för egen del inte tagit upp frågan att för mervärdeskattens debitering och avräkning utnyttja nyare tekniska hjälpmedel. Beredningen har således endast konstaterat att det för den allmänna varuskatten gällande systemet i princip kan överföras på mervärdeskatten. Såsom tidigare framhållits bygger varuskatteredovisningen på systemet med omsättningsavdrag för beräkning av den skattepliktiga omsättning, för vilken skatt skall erläggas. Detta system är enkelt så länge man endast har en allmän skattesats och skillnad endast behöver göras mellan skattepliktig och skattefri omsättning. Vid differentierade skattesatser medför systemet tekniska olägenheter och av denna anledning har man i stället valt metoden med schablonmässig reducering av den eljest skattepliktiga omsättningen för att redovisningstekniskt åstadkomma samma effekt som en sänkning av skattesatsen. Systemet med omsättningsavdrag medför emellertid även tekniska problem, om man vid ändring av skattesatsen vill undvika retroaktiva verkningar av ändringen. Tidigare har redovisats hur detta problem löstes vid höjning av skattesatsen för den allmänna varuskatten från fyra till sex procent samtidigt som det påpekats, att svårbemästrade problem skulle uppkomma för att vid ytterligare en skattesatshöjning kunna åstadkomma en riktig skatteredovisning med nuvarande system med omsättningsavdrag. Av dessa skäl synes det värdefullt om skatteredovisningen Add övergång till mervärdebeskattning i högre grad kunde bygga på ett avräkningsförfarande baserat på skatteavdrag. Betydelsen härav blir dessutom större med hänsyn till den nytillkommande generella rätten till avlyftning av

466 ingående skattebelastning från skatten på egen omsättning. Å andra sidan har i det föregående förord givits för systemet med omsättningsnedsättning framför en skattesatsdifferentiering för att åstadkomma en önskvärd reducering av skattebelastningen för entreprenad- och vissa andra byggnadsarbeten. Dessa till synes divergerande lösningar låter sig dock förenas vid en utformning av skatteredovisningen enligt följande riktlinjer. Redovisningen av den utgående skatten bör liksom hittills anknytas till skyldighet att i deklaration för preliminär skatt lämna uppgift om den skattepliktiga omsättningen och grunderna för dennas beräkning. Således bör liksom enligt nu gällande huvudregler uppgift lämnas om likvider, som influtit i kontanter eller i natura från kontantförsäljningar och motsvarande, om värdet av egna uttag samt dessutom för den, som tillämpar bokföringsmässig redovisning, om beloppet av vad som fakturerats för kreditleveranser. Vid öppen skattedebitering med vederlaget exklusive skatt såsom beskattningsvärde skall dessa belopp angivas utan skatt. Primärunderlaget härför bör härvidlag kunna hämtas direkt ur bokföringen. Från beloppet av sålunda redovisad sammanlagd bruttoomsättning synes reduceringar i form av omsättningsavdrag lämpligen böra göras för följande belopp, som icke påverkas av skattesatsens höjd eller av skattesatsjusteringar. A. Intäkter från skattefri exportförsäljning och motsvarande samt från sådan försäljning eller motsvarande, som är skattefri enligt de ursprungliga ikraftträdandebestämmelserna. (Jfr även avsnittet om ikraftträdandet.) B. Intäkter, avseende från skatteplikt undantagna varor och tjänster jämte värdet av uttag av sådana varor, under förutsättning att värdet inräknats i deklarerad bruttoomsättning. C. Belopp motsvarande så stor andel av den resterande skattepliktiga omsättningen, för vilken nedsättning må göras enligt särskilda reduceringsregler i syfte att ernå samma effekt som en skattesatsjustering. Skillnaden mellan sålunda framräknad bruttoomsättning och summa omsättningsavdrag utgör den skattepliktiga omsättningen, vara den utgående skatten skall beräknas enligt den allmänna skattesatsen, övriga korrigeringar för beräkning av det betalningspliktiga eller restitutionsberättigande skattebeloppet verkställes därefter såsom skatteavdrag. Motiveringen härför skulle vara, att härvidlag är fråga om avdrag som är beroende av skattesatsens höjd och den faktiska skattebelastningen enligt såväl debitering som skattebetalning. Här kan avdragsrättens storlek bli beroende av sådan särskild reduceringsregel som avses under punkt C ovan. Vidare må beaktas att, såsom närmare redovisas i efterföljande avsnitt angående ikraftträdandet, korrigeringsmöjlighet även måste finnas för förhållanden som hänför sig till tiden före omläggningen, men där det inte varit möjligt att vidtaga erforderlig justering i sista redovisningen enligt de gamla reglerna. Sådana speciella korrigeringar bör korrespondera med den före omläggningen gällande skattesatsen.

467 Det viktigaste skatteavdraget blir det sammanlagda skattebeloppet, som erlagts för avdragsgilla anskaffningar för rörelsen. Här diskuterad utformning av mervärdebeskattningen bygger på att avdrag omedelbart får göras för hela det erlagda skattebeloppet. Skulle omedelbar avlyftning icke medgivas för ingående skatt på investeringar, torde skatteredovisningen kunna lösas så, att totala skattebeloppet upptages »inom linjen» och det avdragsgilla delbeloppet utföres såsom skatteavdrag. övriga skatteavdrag skulle omfatta följande korrigeringsposter: a) Skattebelopp, som hänför sig till1 inlösen av växel eller kundförlust, som ingått i tidigare deklarerad skattepliktig omsättning. b) Skattebelopp, som svarar mot i efterhand lämnad rabatt o. d. till slutliga konsumenter i enlighet med vad som härom förordats i det föregående. Beaktas må dessutom att korrigering icke skall göras för diskonto, som erlagts vid diskontering av växel eller kontrakt, eller för annan motsvarande räntekostnad. c) Skattebelopp, som hänför sig till outnyttjad avdragsrätt. Härunder faller även korrigering för exempelvis återbäring, som utbetalats efter omläggningen för tid dessförinnan, liksom sådan korrigering, som erfordras för att skattesatshöjningen i anledning av omläggningen icke skall få retroaktiv verkan. Detta gäller sådant tillhandahållande, för vilket skattesatsen fyra eller sex procent skall gälla även efter omläggningen enligt de särskilda ikraftträdandebestämmelserna. Sistnämnda korrigeringar komplicerar skatteredovisningen i hög grad och varje begränsning av sådana korrigeringar vore en fördel. Detta spörsmål beröres ytterligare i avsnittet angående ikraftträdandet. Eftersom sådana korrigeringar dock torde bli ofrånkomliga bör även beaktas möjligheten att lösa redovisningsfrågan genom omsättningsavdrag i stället för skatteavdrag. Skillnaden mellan skattebeloppet enligt den allmänna skattesatsen på den efter verkställda omsättningsavdrag återstående skattepliktiga omsättningen och summan av därefter verkställda skatteavdrag blir vid detta redovisningsförfarande det betalningspliktiga skattebeloppet, vilket skall erläggas samtidigt med deklarationens avgivande genom insättning på del för riket gemensamma postgirokontot för skatten. Utvisar deklarationen ett minussaldo utgör detta den överskjutande ingående skatt, som i princip skall restitueras. Härom torde få hänvisas till efterföljande avsnitt angående restitutionsförfarandet. Det har förutsatts att redovisningen av utgående skatt på egen skattepliktig omsättning skall kunna ske enligt både kontantmässiga och bokföringsmässiga grunder. En särskild fråga blir då, om även avdragen för ingående skattebelastning bör kunna ske, när skulden bokförts eller om avdrag skall få ske först när likviden och därmed även skatten erlagts. Omläggningen till mervärdebeskattning ändrar inte den hittills gällande huvudprincipen om att skatt icke skall behöva erläggas förrän betalningen

468 influtit. Om skattskyldig därför redovisar skatt enligt kontantmetoden bör därav följa, att samma metod skall gälla i fråga om avlyftningen av ingående skatt och att sålunda förutsättningen för avdragsrätten skall vara, att skattebetalning skett till leverantören. Vid avbetalning bör varje dellikvid till leverantören berättiga till ett häremot svarande skatteavdrag. Har skattskyldig valt att tillämpa bokföringsmässig redovisning av utgående skatt innebär detta oftast, att den utgående skatten redovisas innan likviden influtit. Detta talar för att den skattskyldige även bör få tillämpa en bokföringsmässig avlyftning av ingående skatt och att sålunda avdragsrätt bör föreligga redan när inköpsfakturan bokföres som skuld. En bokföringsmässig redovisning av både ut- och ingående skatt på grundval av uppkomna fordringar och skulder torde även underlätta arbetet med skatteredovisningen. Dock må framhållas, att skattskyldig vid detta system kan komma i åtnjutande av avdrag även om ingen betalning sker till leverantören. Denne skulle då ha rätt att sedermera verkställa särskilt avdrag för liden kundförlust och rätteligen borde i sådant fall den skattskyldige köparen, om han ännu bedriver rörelse, korrigera sin redovisning för det skatteavdrag, som han tidigare tillgodogjort sig. I praktiken synes det emellertid inte vara möjligt att upprätthålla krav om sådana korrigeringar hos köparen eller omvänt göra säljarens rätt till korrigering för kundförluster beroende av eventuell åtgärd från skattskyldig köpares sida. Ett annat tidigare berört spörsmål torde böra uppmärksammas i detta sammanhang. I den skattepliktiga omsättningen skall såsom hittills även inräknas värdet av egna uttag. Enligt nuvarande beskattningsform faller under skattepliktiga uttag inte endast sådana, som sker för skattskyldigs privata förbrukning och liknande, utan även vissa uttag för rörelsen. En fabrikant av maskiner skall således såsom skattepliktig omsättning upptaga värdet av maskin, som han från sitt omsättningslager uttar för användning i rörelsen. Vidare föreligger skattepliktigt uttag, när rörelseidkare från lager av råvaror eller förråd av skattefritt annat material uttar varor för reparation eller underhåll av anläggningstillgångar. Vid övergång till mervärdebeskatlning kommer, såsom tidigare framhållits, sistnämnda slag av uttag att gälla varor, för vilka avdragsrätt förelegat om de inköpts för ifrågavarande ändamål. Det framstår därför såsom onödigt att i mervärdeskattesystemet redovisa sådant ianspråktagande såsom skattepliktigt uttag för att sedan verkställa ett häremot svarande skatteavdrag. Till skattepliktiga uttag av varor ur rörelsen, som skall upptagas i redovisningen såsom skattepliktig omsättning, är därför att hänföra endast sådana uttag, för vilka avdragsrätt icke föreligger.

Jordbrukarna I det föregående har framhållits, att övergången till en mervärdeskatt kräver, att jordbruket och skogsbruket inlemmas under beskattningen. Av

469 skäl som därvid anförts har beredningen förordat att utövare av jordbruk och skogsbruk skall likställas med andra skattskyldiga näringsidkare. Därmed blir de nu behandlade allmänna reglerna om registrering, deklarationsskyldighet, taxering m. m. tillämpliga även på jordbruket och skogsbruket. Nuvarande regler om beskattning av jordbrukarnas egna uttag och direkta konsumentförsäljningar på grundval av särskilda uppgifter i jordbruksbilagan till självdeklarationen kan därigenom slopas. Importbeskattningen En övergång till mervärdebeskattning föranleder ingen ändring av nuvarande ordning för uttagande av allmän varuskatt vid införsel till riket. Skatt, som skall utgå vid import, fastställes och uppbäres av tullverket enligt vad som är föreskrivet för tull.

Taxeringsförfarandet Såsom tidigare framhållits sker årlig taxering till allmän varuskatt samtidigt med den årliga inkomsttaxeringen. Till grund för registrerad skattskyldigs taxering ligger avgivna deklarationer för preliminär skatt och övriga handlingar, som har avseende på preliminärskatteredovisningen, t. ex. särskilda fastställelsebeslut. Dessa deklarationer och handlingar överlämnas till vederbörande taxeringsmyndighet i ett särskilt omslag, vara noterats uppgifter om deklarerad eller eljest fastställd skattepliktig omsättning samt dessutom beloppet av den kostnadsersättning, som den skattskyldige äger åtnjuta. Taxeringen går ut på att slutligt fastställa den skattepliktiga omsättningen för beskattningsåret. Denna jämte eventuell kostnadsersättning införes i en särskild varuskattelängd och med ledning av denna längdföring sker sedan genom postgirokontorets försorg debitering av slutlig skatt och avräkning mot erlagd preliminärskatt. Överstiger den slutliga skatten den preliminära jämte gottskriven kostnadsersättning skall sålunda kvarstående skatt inbetalas senast den 18 januari året efter taxeringsåret. I motsatt fall återbetalas skillnadsbeloppet såsom överskjutande skatt. Belopp under tio kronor behöver ej inbetalas, men återbetalas inte heller. — Debetsedel å slutlig allmän varuskatt tillställes varje registrerad skattskyldig. Taxering av till allmän varuskatt skattskyldig jordbrukare sker på grundval av i självdeklarationen upptagna uppgifter om värdet av egna uttag och direkta konsumentförsäljningar. Skatten härå påföres den vanliga debetsedeln för inkomstskatt. Vid en övergång till mervärdebeskattning kan taxeringen av registrerade skattskyldiga, bland vilka även kommer att ingå jordbrukarna, icke längre bestå i enbart ett fastställande av den skattepliktiga egna omsättningen.

470 Med hänsyn till rätten till avdrag för ingående skattebelastning måste taxeringen därutöver innefatta ett fastställande av antingen det slutliga mervärdet eller den slutliga skatten på detta värde. Eftersom det tidigare förordats ett redovisningssystem, där avlyftningen av ingående skattebelastning skall ske i form av skatteavdrag från den på den skattepliktiga omsättningen belöpande utgående skatten, synes naturligt att låta taxeringen gå ut på att fastställa den slutliga skatten på mervärdet. Denna metod synes även enklast, eftersom deklarationerna skulle innehålla direkta uppgifter härom. Metoden kommer emellertid att innebära, att taxering kan få åsättas med minusbelopp den skattskyldige till godo, nämligen i de fall summa avdragsgill skatt överstiger summa utgående skatt. Särskild hänsyn måste även tagas till restitutionsbelopp, som kan ha återbetalats till den skattskyldige redan under beskattningsåret. Taxeringen kan därför sägas gå ut på, att med en gång fastställa såväl den slutliga skatten som eventuell kvarstående eller överskjutande skatt. Det synes dock möjligt att begränsa själva taxeringsarbetet till ett fastställande av den slutliga mervärdeskatten plus eller minus och i det efterföljande debiteringsarbetet fastställa det beloppsmässiga resultatet av taxeringen. Utöver det nu anförda bör uppmärksammas, att de nämnder, som nu handhar taxeringen av jordbrukare och därmed likställda, efter omläggningen till mervärdebeskattning får en väsentligt utökad uppgift i jämförelse med den taxering till allmän varuskatt som nu är begränsad till jordbrukarnas konsumentförsäljning och egna uttag av hemmaproducerade j ordbruksprodukter.

Re stitutionsförfärandet Det ligger i allmänna varuskattens konstruktion, att skatterestitution har en relativt begränsad betydelse. AVF innehåller dock vissa regler härom. Sålunda stadgas, att 0111 erlagd preliminär skatt överstiger motsvarande slutliga skatt med minst tio kronor, skillnadsbeloppet skyndsamt skall återbetalas av länsstyrelsen till den skattskyldige. Sådan överskjutande slutlig skatt framgår av debetsedeln å slutlig allmän varuskatt, som utfärdas för varje skattskyldig. Framkommer vid granskning av skatteredovisningen, att preliminär skatt erlagts med för högt belopp eller att inbetalning skett med högre belopp än fastställd debitering utvisar skall likaledes återbetalning ske av för mycket inbetalat belopp. Detsamma gäller, om det eljest efter verkställd utredning konstaterats, att någon blivit påförd slutlig, kvarstående eller tillkommande allmän varuskatt med för högt belopp eller att skattskyldig tillgodoräknats överskjutande preliminär skatt med för lågt belopp. Det är

471 h ä r närmast fråga om att på ett enkelt sätt åstadkomma en rättelse av felaktig debitering. Slutligen gäller, att den som vinner nedsättning i eller befrielse från påförd slutlig, kvarstående eller tillkommande allmän varuskatt äger återbekomma för mycket erlagt belopp. Beaktas må emellertid också, att en inbetalning av preliminär skatt med större belopp än som svarar mot samtidigt deklarerad skattepliktig omsättning kan rättas till genom en motsvarande reducering av nästföljande skatteinbetalning enligt överenskommelse härom mellan den skattskyldige och varuskattekontoret. Vid övergång till mervärdebeskattning bör givetvis återgivna bestämmelser om skatterestitution stå kvar. Behovet av restitution blir emellertid vid en mervärdebeskattning ett helt annat, genom att den utgående skatten på egen omsättning i vissa fall kominer att vara otillräcklig för en avlyftning av ingående avdragsgill skattebelastning. Vid nuvarande beskattningsform kan visserligen tänkas fall, där omsättningsavdragen för viss period blir större än den skattepliktiga omsättningen. Den skattskyldige avger då s. k. nolldeklaration och reglerar sin outnyttjade avdragsrätt såsom ett extra avdrag i nästföljande skatteredovisning. Samma förfarande kan givetvis tillämpas även efter övergången till mervärdebeskattning. Men vid denna skatteform har man att räkna med inte endast undantagsfall, där den utgående skatten på egen omsättning alltid kominer att understiga den ingående avdragsgilla skattebelastningen. Härtill kommer sådana fall, där den ingående skattebelastningen för viss period är av sådan storlek i förhållande till skatten på den skattepliktiga omsättningen, att någon fullständig avlyftning genom avdragsförfarandet kan komma till stånd först på längre sikt. I båda dessa typfall kan en reglering i efterhand för helt beskattningsår ske vid den slutliga avräkningen efter verkställd taxering i överensstämmelse med nu gällande regel om restitution i det fall den erlagda preliminärskatten överstiger den slutliga. Restitution skulle således ske även i det fall ingående avdragsgill skatt överstiger den slutliga skatten på egen omsättning. En sådan regel erfordras också, men den erbjuder icke en tillfredsställande lösning av hela problemet. Ett sådant restitutionsförfarande skulle nämligen innebära, att exempelvis företag med huvudsakligen exportinriktning skulle få vänta på en avlyftning av sin ingående skattebelastning till slutet av taxeringsåret, dvs. till slutet av året efter det den ingående skatten erlagts till leverantörerna. Det kan här komma att bli fråga om betydande skattebelopp, där alltså en reglering med så långt dröjsmål skulle kunna betyda en avsevärd likviditetsbelastning och direkt eller indirekt ränteförlust. Härav skulle dess-

472 utom följa konkurrensstörande verkningar. I princip samma gäller, så snart avlyftning av ingående skatt icke kan ske omedelbart genom avdrag från utgående skatt. Härvidlag må särskilt uppmärksammas förhållandena vid nyetablering. Vid sådan åsamkas näringsidkaren en ingående skattebelastning, som kan avlyftas först när försäljningsverksamheten kommit i gång och rörelsens art kan därvid vara sådan, att fullständig avlyftning kan ske först efter relativt lång tid. Den ingående skatten kan då få en betungande likviditetseffekt. Denna effekt minskas dock om den skattskyldige åtnjuter längre kredit på sina anskaffningar än han själv lämnar sina kunder. Bedriver han huvudsakligen kontantförsäljning och är omsättningshastigheten på lagret dessutom hög kan också en avlyftning av ingående skattebelastning ske relativt snabbt, men man kan inte räkna med att detta alltid blir fallet eftersom den ingående skatten inte endast träffar inköpen av omsättningsvaror, förbrukningsmaterial o. d. utan även anskaffningarna av maskiner, inventarier och andra anläggningstillgångar. Med hänsyn till nu antydda förhållanden är det därför — såsom redan tidigare i olika sammanhang framhållits — nödvändigt att i mervärdeskattesystemet skapa möjlighet att genom restitution åstadkomma en snabb avlyftning av ingående skattebelastning, när detta inte automatiskt kan ske genom avdragsförfarandet. Å andra sidan är det önskvärt, att restitutionsärendena begränsas i möjlig mån. Till att börja med synes vara klart, att frågan om restitution i det enskilda fallet måste bedömas utifrån en fullgjord deklarationsskyldighet enligt de allmänna reglerna för skatteredovisningen och att det sålunda genom deklaration dokumenterats att en till beloppet fixerad överskjutande ingående skatt föreligger. Därmed får beskattningsmyndigheten snabbt in erforderligt underlag för bedömningen av restitutionsfrågan och restitutionsbeloppet. Med detta system bör även följa att prövningen av restitutionsfrågan blir beroende av den för rörelseidkaren fastställda ordningen för deklarationsskyldighetens fullgörande. Har årsredovisning medgivits får alltså frågan om restitution anstå till dess deklarationen för hela kalenderåret eller annat gällande redovisningsår avgivits. För att åstadkomma snabbast möjliga avlyftning av överskjutande ingående skatt för exportföretagen bör dessa avgiva deklaration varannan månad enligt huvudregeln. Beträffande frågan om förutsättningarna för att restitution skall lämnas i anslutning till deklarerad överskjutande ingående skatt synes uppenbart att förutsättningar härför föreligger, när varje redovisningsperiod kommer att uppvisa sådan skatt, t. ex. på grund av exportens dominerande betydelse för företaget eller av att verksamheten i betydande omfattning har avseende på från skatteplikt undantagna objekt. Exportindustrin och andra exportinriktade företag liksom varvsindustrin och tillverkare av krigsma-

473 teriel bör således k u n n a räkna med restitution på grundval av ingivna deklarationer varannan månad. I andra fall, där alltså överskjutande ingående skatt icke blir en normal företeelse utan där sådan uppkommer endast tillfälligtvis, t. ex. på grund av större investering eller upplagring av varor, kan diskuteras om inte i vart fall borde vägras restitution om man uppenbarligen kan räkna med att den för viss redovisningsperiod icke utnyttjningsbara avdragsrätten kan regleras i nästkommande skatteredovisning. Skäl kan emellertid anföras mot en sådan begränsning av restitutionsrätten. Det kan även i dessa fall röra sig om betydande belopp och man kan inte heller på förhand med någon absolut säkerhet avgöra om avlyftningsmöjlighet kommer att föreligga vid nästa skatteredovisning. Det torde därför krävas en mera ingående individuell prövning av restitutionsanspråket. Härtill kommer spörsmålet, om det med hänsyn till den efterföljande taxeringen och den därpå grundade avräkningen och debiteringen kan bli möjligt att avlyfta ett outnyttjat avdrag avseende sista redovisningen för ett beskattningsår i första redovisningen under nästföljande år. Ett sådant förfarande torde leda till komplikationer vid debiteringsarbetet. Med hänsyn till det n u anförda anser sig beredningen böra förorda en i princip generell rätt till restitution av deklarerad överskjutande ingående skatt. För att dock begränsa antalet restitutionsärenden och därmed underlätta skattens administration bör dock den begränsningen införas att restitution utgår först när den överskjutande ingående skatten för viss period eller sammanlagt för flera perioder under samma beskattningsår överstiger 500 kr. Uppnås detta gränsbelopp i sista skatteredovisningen för beskattningsåret bör restitution ske utan avvaktan på taxeringen och den därpå följande slutliga debiteringen. Understiger vad för mycket erlagts 500 kr, bör restitutionen däremot ske i form av återbetalning av överskjutande slutlig mervärdeskatt i samband med debetsedlarnas utsändande på sätt som nu sker i fråga om överskjutande slutlig allmän varuskatt. Föreligger i enlighet med det nu anförda rätt till restitution bör utbetalningen av beloppet ske utan dröjsmål genom vederbörande länsstyrelses försorg. Avslutningsvis må erinras om tidigare uttalanden beträffande restitution i fall, då avtrappningsregeln blir tillämplig. Såsom därvid framhållits bör restitution endast ifrågakomma om den ingående skatten överstiger skatten på den skattepliktiga omsättningen före reducering. Kostnadsersättning Sedan halvårsskiftet 1960 utgår viss kostnadsersättning till skattskyldiga, som har att erlägga preliminär allmän varuskatt, dvs. andra skattskyldiga än jordbrukare och importerande konsumenter. Reglerna om sådan ersätt-

474 ning ändrades med verkan fr. o. m. den 1 januari 1962 i samband med då vidtagen skattesatshöjning. Denna ändring innebär, att ersättningen i stället för att avdragas vid inbetalningen av preliminär skatt enligt deklaration gottskrives den skattskyldige i efterhand för helt beskattningsår i samband med avräkningen mellan den slutliga skatten på den taxerade skattepliktiga omsättningen och den redovisade preliminärskatten. Ersättningen utgår i förhållande till den deklarerade skattepliktiga omsättningen — i förekommande fall den reducerade skattepliktiga omsättningen — enligt en degressiv skala för fem olika storleksklasser. I lägsta klassen utgör ersättningen 40 kr plus 4 promille av omsättningsbeloppet över 10 000 kr. I högsta klassen utgör ersättningen 630 kr plus 0,05 promille av omsättningen över 3 miljoner kr. Vid skattepliktig årsomsättning under 10 000 kr utgår ingen ersättning. — Ersättningsbeloppet upptages såsom en särskild post i debetsedeln å slutlig allmän varuskatt och kommer därigenom den skattskyldige till godo antingen i form av överskjutande skatt eller minskad kvarstående skatt. — Enligt 1963 års taxering uppgick de skattskyldigas kostnadsersättning för beskattningsåret 1962 till sammanlagt 25,5 miljoner kr. Detta belopp gäller väsentligen ersättning enligt de nya reglerna. Omläggningen av reglerna för kostnadsersättning vidtogs för att eliminera vissa olikformigheter och praktiska olägenheter i det ursprungliga systemet. Dessutom ernåddes den fördelen, att ersättningen genom anknytningen till den deklarerade skattepliktiga omsättningens storlek blev oberoende av skatteuttaget. Vid övergång till mervärdeskatt kan enligt beredningens uppfattning ifrågasättas om motiv längre föreligger för särskild ersättning till de skattskyldiga för deras bestyr med skatteuppbörden. Med nuvarande skatteform kan såsom skäl för ersättningen anföras att det huvudsakligen är detaljhandeln, hantverket och därmed jämställda som har besväret att uttaga och redovisa skatten. Den särställning, som detta sista led i produktions- och distributionskedjan nu har, bortfaller i mervärdeskattesystemet med dess generella skattskyldighet för samtliga led. Visserligen tillkommer ett nytt moment i skatteredovisningen, nämligen avdragsförfarandet, men det ökade arbete som detta medför bör bli begränsat och bör dessutom kompenseras med den föreslagna förlängningen av respittiden för deklarations avgivande och skattens erläggande. För ett slopande av kostnadsersättningen kan även åberopas den fördel som övergången till mervärdeskatten medför för de skattskyldiga genom att alla anskaffningar av investerings- och omkostnadskaraktär inte längre kommer att belastas med skatt tack vare avdragsrätten för ingående skattebelastning. Ytterligare aspekter kan emellertid anläggas på frågan med utgångspunkt från nu gällande ersättningsregler. Såsom nyss redovisats innebär dessa

475 att ersättning utgår i förhållande till den för beskattningsåret deklarerade totala skattepliktiga omsättningen. Underlag för en beräkning av ersättningen i enlighet härmed kommer att finnas även efter omläggningen till mervärdeskatt. En bestående ordning skulle även innebära en i princip oförändrad ersättning för det stora antalet redan nu skattskyldiga detaljister m. fl. För skattskyldiga grossister och producenter, som nu endast erlägger allmän varuskatt för en begränsad del av omsättningen, medför omläggningen att normalt allt tillhandahållande här i riket blir skattepliktig omsättning och därmed skulle dessa skattskyldigas ersättning öka. En ytterligare betydande ökning av den totala ersättningen skulle föranledas av det tillskott av nya skattskyldiga framförallt i producent- och grossistleden, som omläggningen medför. Härvidlag bör dessutom beaktas att i ersättningsgrundande omsättning även skulle ingå sådan som i efterföljande led blir export. De exporterande företagen skulle å andra sidan få en relativt sett låg ersättning med nuvarande anknytning av ersättningen till den skattepliktiga omsättningen. Detta oaktat kan man utgå från att ett bibehållande av nuvarande ersättningssystem skulle leda till en högst väsentlig ökning av den totala ersättningen i såväl absoluta som relativa tal. Beredningen har mot bakgrund av vad sålunda anförts funnit övervägande skäl tala för att slopa nuvarande regler om kostnadsersättning vid övergång till mervärdeskatt.

Ikraftträdandet från teknisk

synpunkt

Såsom tidigare framhållits innebär den här föreslagna omläggningen inte att en generell indirekt skatt ersattes med en annan. Fråga är mer om en teknisk ändring, varigenom mervärdeskattesystemets principer göres tilllämpliga på den allmänna varuskatten utan att kontinuiteten i konsumtionsbeskattningen brytes. Åtskilliga nu gällande regler påverkas icke heller av en omläggning till mervärdebeskattning. De rent författningstekniska frågorna skall emellertid inte behandlas i detta sammanhang utan endast de omedelbara övergångsproblemen. En omläggning av den generella indirekta beskattningen enligt ovan förordade riktlinjer underlättas av att den allmänna varuskatten är konstruerad som en ett-ledsskatt, vilken utgår först vid tillhandahållande till konsument. Detta i förening med konsumentbegreppets utformning gör, att inneliggande lager av omsättningsvaror, råvaror o. d. inte är belastade med någon skatt. Man undgår därmed de problem med avlyftning av skattebelastning i lagerhållningen, som föreligger vid en omläggning av t. ex. kumulativa flerledsskatter till en mervärdeskatt. Dock är att märka att sådana problem i vissa fall och i mera begränsad omfattning uppkommer genom att införandet av mervärdeskattens principer sker samtidigt med ett slopande av viss punktbeskattning.

476 Allmänt sett synes omläggningen icke medföra större tekniska problem än när den allmänna varuskatten infördes och sedermera höjdes. I allt väsentligt sammanhänger problemen med reglerna om skattskyldighetens inträde samt att en höjning av skattesatsen sker samtidigt med omläggningen. Den utvidgade skattskyldigheten och den generella avdragsrätten inom produktions- och distributionskedjan, som tillkommer genom omläggningen, ändrar dock i viss mån övergångsproblematiken. Ikraftträdandet från skattskyldighetssynpunkt Skattskyldighet till allmän varuskatt inträder när likviden för skattepliktig leverans eller motsvarande inflyter kontant eller eljest kommer den skattskyldige till godo. För skattskyldig med tillstånd till s. k. bokföringsmässig redovisning på grundval av faktureringen inträder skattskyldigheten när fordringen uppkommer. I fråga om uttag ur rörelse inträder skattskyldigheten alltid när uttaget sker och i fråga om skattepliktig import, när införseln äger rum. I dessa allmänna bestämmelser vidtogs Add skattens införande de begränsningarna, att skattefrihet skulle föreligga för tillhandahållande, som skett före den 1 december 1959 eller varom före den 16 oktober 1959 slutits skriftligt avtal med till beloppet bestämt vederlag. För skattefrihet vid import gällde dessutom, att anmälan om ingånget skriftligt avtal skulle göras hos generaltullstyrelsen före förordningens ikraftträdande den 1 januari 1960. — Här må inskjutas, att skattskyldig, som redan från starten erhöll tillstånd till bokföringsmässig redovisning, därmed icke undgick skattskyldighet för leveranser, som verkställts och fakturerats under december 1959 men som inte betalts före förordningens ikraftträdande. För sådana leveranser hade den skattskyldige att erlägga skatt enligt kontantmetoden på grundval av influtna likvider. När skattesatsen med verkan fr. o. m. den 1 januari 1962 höjdes från fyra till sex procent kompletterades de ursprungliga, alltjämt gällande ikraftträdandebestämmelserna med stadganden av innebörd, att den höjda skattesatsen icke skulle gälla för leveranser eller motsvarande, som skett före den 1 december 1961 eller varom före den 2 november 1961 slutits skriftligt avtal med bestämt vederlag. Även här gällde anmälningsskyldighet till generaltullstyrelsen i fråga om avtalad import. De återgivna ikraftträdandebestämmelserna har tillkommit i de skattskyldigas intresse för att skydda dem från en retroaktiv verkan av beskattningen i fall, när ingen skatteövervältring på avnämarna skulle vara möjlig. De krav, som därvid uppställts i fråga om slutna avtal, har närmast betingats av riskerna för ett kringgående av beskattningen. Såsom tidigare redovisats påkallar övergången till mervärdeskatt ingen ändring av reglerna för skattskyldighetens inträde. Det förutsattes alltså,

477 att skattskyldighet alltjämt skall uppkomma först i och med att betalningen influtit, dock med bestående möjlighet att få redovisa skatten enligt bokföringsmässiga grunder. Detta i förening med skattesatsens höjning k a n primärt sägas innebära, att för dem, som redan är och alltjämt blir skattskyldiga, samma situation uppkommer som vid höjningen av skattesatsen från fyra till sex procent. För de nytillkommande skattskyldiga kan situationen sägas bli densamma som för dem, vilka berördes av varuskattens införande. För båda kategorierna skattskyldiga föreligger därför behov av särskilda övergångsbestämmelser, motsvarande de tidigare, för att eliminera en inte åsyftad retroaktiv verkan av omläggningen. Tidsgränserna torde därvid få bestämmas med hänsyn till den tid, som förflyter från det förslaget framlägges till dess omläggningen träder i kraft. Omläggningen av varuskatten till en mervärdebeskattning ändrar dock övergångsbestämmelsernas betydelse i vissa avseenden. Detta sammanhänger med utvidgningen av beskattningen till nu icke skattebelagda leveranser av omsättningsvaror, råvaror och material ni. m. inom produktions- och distributionskedjan och med den avdragsrätt, som tillkommer producenter och distributörer inte endast för sådana anskaffningar utan även för redan nu skattebelagda anskaffningar av investerings- och omkostnadskaraktär. De hittills tillämpade ikraftträdandebestämmelserna har tagit sikte på kreditleveranser och motsvarande, som skett men icke betalts före varuskattens ikraftträdande eller höjning, samt sådana avtalade leveranser, som icke fullgjorts före ikraftträdandet eller höjningen. Med avseende på omläggningen till mervärdebeskattning kan man urskilja fyra typfall av sådana kreditleveranser och avtal, nämligen: A. Sådana som både i varuskattehänseende och mervärdeskattehänseende är att hänföra till skattepliktig slutlig konsumtion. Ex.: leverans av kapitalvara till privatperson. B. Sådana som är att hänföra till skattepliktig försäljning både i varuskattehänseende och i mervärdeskattehänseende men som medför avdragsrätt enligt mervärdesystemet. Ex.: leverans av maskin till producent. G. Sådana som utgör skattefri leverans i varuskattehänseende men som beskattas såsom slutlig konsumtion i mervärdeskattehänseende. Ex.: nytillkommen skatteplikt för konsumenttjänst. D. Sådana som utgör skattefri leverans i varuskattehänseende men som beskattas med avdragsrätt för köparen i mervärdesystemet. Ex.: leverans av råvara till producent och leverans av omsättningsvara till återförsäljare. I fallen A och C sammanfaller övergångsproblematiken helt med vad som gällde vid varuskattens införande och höjning. Med analog utformning av övergångsbestämmelserna elimineras i dessa fall den retroaktiva verkan av omläggningen. I fallen B och D blir emellertid problemställningen nu en annan. Medan det tidigare i fall B legat i köparens intresse att komma i åtnjutande av

478 skattefrihet eller skatt enligt den lägre skattesatsen, får köparen nu intresse av att få leveransen beskattad enligt de nya regierna för att komma i åtnjutande av mervärdebeskattningens avdragsrätt. Att skattesatsen höjts saknar betydelse för köparen. Hans intresse blir att uppskjuta leveransen eller betalningen till dess omläggningen trätt i kraft eller också att få till stånd en sådan formell ändring av redan ingånget avtal, att dess fullgörande träffas av avdragsgill mervärdeskatt. Det torde icke heller föreligga några svårigheter att härvidlag komma överens med säljaren, eftersom denne ändå har att redovisa skatt för leveransen, såvida denna inte skett så tidigt eller grundas på avtal av så gammalt datum, att skattefrihet föreligger enligt de ursprungliga i AVF intagna ikraftträdandebestämmelserna. I fall D kan det endast bli fråga om skattefrihet eller skatt enligt mervärdeskattesystemet. Eftersom uttagen skatt då berättigar till avdrag för köparen är det honom ganska egalt h u r övergången sker. Nackdelen med att få leveransen beskattad skulle väl närmast vara att det kan förflyta viss tid innan avlyftningen kan ske via avdragsförfarandet. Det tillskott av nya skattskyldiga, som omläggningen medför, kommer i första hand att bestå av producenter och grossister. Deras skattepliktiga prestationer kommer väsentligen att bestå av sådana som fall D avser, dvs prestationer som medför avdragsrätt för mottagaren. Det skulle därför kunna ifrågasättas, om inte skattskyldigheten till mervärdeskatt kunde begränsas till levaranser och motsvarande, vilka sker först fr. o. m. dagen för omläggningens ikraftträdande utan hänsynstagande till prestationer som skett dessförinnan men betalts först därefter. Det är emellertid klart, att det härvidlag inte endast blir fråga om prestationer som medför avdragsrätt. Vissa prestationer kommer att avse skattepliktig konsumtion. Vidare kommer icke alla nya skattskyldiga att tillhöra nyssnämnda kategorier. Utvidgningar i beskattningsområdet ger automatiskt nya skattskyldiga med skattepliktig konsumtionsomsättning. Härvidlag må särskilt beaktas den till byggnadsområdet utvidgade skattskyldigheten. Då tekniska skäl talar för att bestämmelserna i möjlig mån bör vara enhetliga och generellt giltiga, synes icke speciella, från de allmänna grundprinciperna avvikande övergångsbestämmelser böra införas för vissa kategorier nytillkomna skattskyldiga. Härtill bör beaktas, att j u mera omfattande skattskyldigheten göres, ju bättre möjligheter föreligger för de skattskyldiga att avlyfta egen ingående skattebelastning genom avdragsförfarandet. Frågan om en anknytning av skattskyldigheten till mervärdeskatt till leveranstidpunkten har emellertid även andra aspekter. I fråga om avtalade men icke fullgjorda leveranser, som medför avdragsrätt i mervärdesystemet, skulle det vara i köparens intresse, om leveranstidpunkten blev avgörande för de nya reglernas tillämpning. Varje leverans fr. o. m. omläggningens ikraftträdande skulle då beskattas med avdragsrätt oavsett när eller hur avtalet ingåtts. Detta förutsätter dock att

479 köparen, oberoende av avtalets utformning, accepterar skattedebiteringen mot att han får avdragsrätt. I fråga om avtalade konsumentleveranser föreligger emellertid ingen avlyftningsmöjlighet. Här ligger det därför i köparens intresse att åberopa avtalet för en lägre beskattning och i säljarens intresse att endast få redovisa så mycket skatt som han faktiskt har möjlighet att övervältra. I fråga om fullgjorda men icke betalda kreditleveranser av sådant slag, som medför avdragsrätt i mervärdeskattesystemet, skulle en anknytning av beskattningen till leveranstillfället icke ligga i köparens intresse, enär då betalningen skulle bestå i icke avdragsgill varuskatt. Här skulle det i stället vara önskvärt att bibehålla regeln om att betalningstidpunkten skall vara avgörande. I sådant fall har köparen intresse av att uppskjuta betalningen. Är köparen däremot slutlig konsument föreligger det omvända förhållandet, varvid dock bör beaktas att han kan undgå höjd skatt genom att betala tidigare. Det föreligger således vissa intressemotsättningar. Den primära målsättningen bör emellertid liksom hittills vara att eliminera en retroaktiv verkan av omläggningen i de fall övervältring inte kan ske utan skatten eller i vart fall skattehöjningen skulle träffa leverantören. Därför bör, enligt beredningens uppfattning, de av omläggningen betingade övergångsbestämmelserna ges i princip samma utformning som tidigare i vad avser fullgjorda kreditleveranser och avtalade framtida leveranser och motsvarande. Därmed kan de allmänna reglerna om skattskyldighetens inträdande bibehållas utan ändring och kontinuiteten i beskattningen brytes inte. Det synes även möjligt, att genom lämpligt a w ä g d a tidsgränser i allt väsentligt undgå snedvridningar. Å andra sidan torde åtgärder säljare och köpare emellan i syfte att åstadkomma avdragsrätt för den senare få accepteras med därav följande skattebortfall. Det torde emellertid kunna ifrågasättas, om icke viss uppmjukning av hittills tillämpade bestämmelser och den praxis som utbildats bör kunna genomföras i de av omläggningen betingade övergångsbestämmelserna. Kraven om att avtal för att kunna åberopas skall vara skriftligt, varmed avses att båda parter skriftligen bundit sig vid avtalet, och dessutom innehålla ett till beloppet bestämt vederlag har medfört, att man icke helt undgått retroaktiva verkningar av beskattningen till de skattskyldigas nackdel. Det kan även synas onödigt att upprätthålla vissa strängt formella krav, när åtskilliga avtal kommer att avse leveranser, där det inte blir fråga om någon definitiv beskattning genom köparens avdragsrätt. Härtill kommer emellertid, att de företagare, som sett till att avtal om maskininköp o. d. uppfyller de hitills uppställda kraven, skulle komma i sämre läge än de företagare, som ej iakttagit samma försiktighet. Den förstnämnda leveransen skulle i princip träffas av icke avdragsgill varuskatt, medan den sistnämnda skulle träffas av högre men avdragsgill mervärdeskatt.

480 Det synes möjligt att genom en uppmjukning av kraven på avtalets utformning kunna i allt väsentligt eliminera nu nämnda verkningar utan att därmed följer ökad risk för ett kringgående av beskattningen. Vad som härvid enligt beredningen bör kunna komma i fråga är, att beträffande kravet på skriftligt avtal låta det vara tillräckligt om endast ena parten genom offert eller accept i skriftlig form bundit sig vid avtalet. Vidare bör alltjämt gälla, att vederlaget skall vara angivet eller på annat sätt entydigt fixerat i avtalet, men att en i avtalet intagen klausul, som ger säljaren rätt till prisjustering för ökade kostnader o. d. fram till leveranstillfället, icke skall verka diskriminerande annat än om klausulen utnyttjas för höjning av vederlaget. I sådant fall bör övergångsbestämmelserna icke äga tillämpning på avtalet utan skatt utgå enligt den vid skattskyldighetens inträde gällande skattesatsen. Ett särskilt spörsmål gäller, om det vid omläggningen till mervärdebeskattning föreligger något behov av att göra övergångsbestämmelserna tilllämpliga på ingångna avtal avseende import och att därvid såsom tidigare införa anmälningsskyldighet till generaltullstyrelsen. Väsentliga fördelar skulle vinnas om inget avsteg behövde göras från regeln om att skattskyldighet vid import inträder när införseln äger rum. Med den i det föregående förordade utformningen av importbeskattningen skall skatt efter omläggningen till mervärdebeskattning i huvudsak endast uttagas för privatimporten. Sker sådan import på grundval av avtal, vara nu gällande ikraftträdandebestämmelser äger tillämpning, skulle en mervärdebeskattning anknuten till tidpunkten för införseln medföra en skärpt beskattning eller m. a. o. en retroaktiv verkan av omläggningen till privatimportörernas nackdel. För bedömningen av detta spörsmål har vissa uppgifter under hand inhämtats från generaltullstyrelsen angående anmälningar om ingångna avtal i anledning av höjningen av den allmänna varuskatten fr. o. m. årsskiftet 1961/62. Totala antalet sådana anmälningar uppgick till omkring 6 000, varav cirka 2 procent torde ingivits av statliga och kommunala inrättningar, vetenskapliga institutioner, trafikföretag och kraftverk. Endast ett tiotal anmälningar avsåg egentlig privatimport. Vidare har uppgivits att leverans enligt de anmälda avtalen i allmänhet torde vara fullgjord före årsskiftet 1964/65; senare leverans torde beröra endast ett 60-tal fall. Med hänsyn härtill bör det enligt beredningens uppfattning vara möjligt att ge mervärdeskatten generell tillämpning för all import av skattepliktiga varor fr. o. m. omläggningens ikraftträdande. Tidigare tillämpade ikraftträdandebestämmelser har även omfattat särskilda stadganden avseende post prenumeration av den innebörden, att tidpunkten för prenumerationsavgiftens inbetalning till postverket och icke tidpunkten för postverkets redovisning till utgivaren skulle avgöra om varuskatteförordningen respektive den höjda skattesatsen skulle äga tillämpning

481 på likviden. Även dessa stadganden har tillkommit för att eliminera en beskattning, som eljest skulle stanna på utgivaren. Det är här fråga om förskottsbetalningar enligt taxor, som av praktiska skäl måste fastställas ganska lång tid i förväg. På denna grund bör motsvarande gälla vid omläggningen till mervärdebeskattning och stadganden härom intagas i övergångsbestämmelserna. Avdragsrätt vid ikraftträdandet Det hittills anförda har i första hand tagit sikte på den utgående skatten på de skattskyldigas omsättning. Vid omläggning till mervärdebeskattning tillkommer såsom en ny faktor de skattskyldigas generella rätt till avdrag för ingående skattebelastning. Vid sidan av den betydelse denna avdragsrätt kan få med avseende på leverantörernas skattskyldighet i enlighet med vad som redan behandlats, synes avdragsrätten knappast föranleda några speciella övriga start- eller övergångsproblem. Här synes endast behöva beaktas, att skatt som utgått enligt de före omläggningen gällande reglerna icke kan föranleda avdragsrätt, men att sådan föreligger så snart fråga är om påförd mervärdeskatt enligt de från och med omläggningen gällande allmänna reglerna och enligt den då gällande högre skattesatsen. Någon avräkning av allm ä n varuskatt mot mervärdeskatt bör alltså i princip icke vara tillåten utan endast avräkning av ingående mervärdeskatt mot utgående sådan skatt. Nu nämnda regel kan dock inte upprätthållas utan undantag. Sålunda bör rätt föreligga att från mervärdeskatt avräkna sådan erlagd allmän varuskatt, för vilken avdragsrätt uppkommit men icke kunnat utnyttjas före omläggningen. Såsom exempel härpå kan nämnas nu gällande rätt till avdrag för rabatter, som lämnats i efterhand (årsbonus, kontant årsomsättningsrabatt o. dyl.). Här har man att räkna med fall, där avdragsrätten icke kunnat utnyttjas i den sista skatteredovisningen före omläggningen. En annan avdragsrätt eller justeringsmöjlighet, som bör bestå efter omläggningen, gäller den rätt, som tillkommer skattskyldig med bokföringsmässig redovisning att i efterhand göra avdrag för deklarerad skattepliktig omsättning som sedermera icke influtit kontant på grund av bristande betalning (kundförluster). Det nu anförda kan sägas innebära, att den rätt till korrigering i efterhand, som förutsetts i varuskatteförordningen, bör bli bestående även efter omläggningen till mervärdebeskattning. Detta synes inte behöva medföra några svårare tekniska komplikationer. Det är att märka, att nu åsyftad rätt till avdrag eller ef terjustering icke har några återverkningar på mervärdeskatteredovisningen. Skattskyldig, som efter omläggningen erhåller återbäring hänförlig till tid dessförinnan, skall således icke inräkna detta belopp i sin skatteredovisning för mervärdeskatt. Justering för årsbonus eller återbäring, som hänför sig till tid efter omläggningen, begränsas i enlighet med vad som tidigare förordats till belopp som utges till konsumenter. 16— 412209

482 Redovisningstekniska spörsmål Ett tillgodoseende av kravet på kontinuitet i beskattningen kan sägas formellt innebära, att skattskyldighet till allmän varuskatt automatiskt övergår till skattskyldighet till mervärdeskatt. Om skattskyldighet enligt de allmänna reglerna inträtt först efter omläggningen, skall skatt automatiskt utgå enligt den för mervärdebeskattningen gällande skattesatsen, såvida inte övergångsbestämmelserna kan åberopas för en beskattning enligt de tidigare reglerna och då gällande lägre skattesats. I enlighet härmed får bedömas, om skattskyldig med kontantredovisning skall redovisa skatt enligt den nya eller gamla skattesatsen för likvider, som efter omläggningen inflyter, t. ex. från försäljning på avbetalning. I analogi härmed har skattskyldig med bokföringsmässig redovisning att erlägga skatt enligt den vid faktureringen gällande skatteformen och skattesatsen, därest inget annat följer av övergångsbestämmelserna. Härvid är att märka att inga särskilda åtgärder erfordras för att nytillkommande skattskyldiga, som redan från starten går in för bokföringsmässig redovisning, icke skall undgå skattskyldighet för sådana fullgjorda men ännu oguldna skattepliktiga prestationer, som medför skattskyldighet för den, som tillämpar redovisning enligt kontantmetoden. Detta följer av redan nu gällande regler om skattskyldighetens inträdande, vilka regler avses bli bestående. Ett spörsmål som, mot bakgrunden av det senast anförda, förtjänar beaktande gäller förutsättningarna för en redan skattskyldig att i samband med omläggningen övergå från en redovisningsmetod till annan. Riktpunkten måste givetvis även här vara, att kontinuiteten i beskattningen inte brytes. Om därför en skattskyldig önskar övergå från kontantmetod till bokföringsmässig redovisning bör skattskyldigheten kvarstå för de vid omläggningen utestående fordringarna avseende skattepliktiga prestationer. Om den skattskyldige ej vill reglera denna skattskyldighet med en gång för att sedan helt kunna inrikta sig på en bokföringsmässig redovisning på grundval av faktureringen, får skatten på dessa fordringar redovisas enligt kontantmetoden allt eftersom likviderna inflyter. I senare fallet bör skatten utgå enligt den efter omläggningen gällande högre skattesatsen, om inte övergångsbestämmelserna medger en beskattning enligt tidigare gällande skattesats. Regleras skatten på utestående fordringar på så sätt, att dessa inräknas i den skattepliktiga omsättningen för den sista redovisningen före omläggningen, synes detta förfarande böra accepteras såsom en definitiv beskattning. Framhållas må, att köparen alltid har möjlighet att reglera sin skuld före omläggningen och därmed undgå den höjda skatten. Något annorlunda ställer sig förhållandena, om en redan skattskyldig vid omläggningen vill övergå från bokföringsmässig redovisning till kontantmetod. En sådan övergång kan bli önskvärd av den anledningen, att bokföringsmässig redovisning i allmänhet innebär att skatten på egen omsättning förskotteras och att denna förskottering ökar beloppsmässigt med höjd skattesats. Detta kan bli fallet även vid övergången till mervärdebe-

483 skattning. — I detta fall har skatt erlagts under tid, då de äldre reglerna varit gällande. Denna skattebetalning får anses vara definitiv, eftersom den klart hänför sig till skattskyldighet, som inträtt före omläggningen. Därmed bör de likvider, som efter omläggningen inflyter från dessa redan fakturerade leveranser, icke inräknas i den kontantmässiga skattepliktiga omsättningen till mervärdebeskattning. Det senast anförda kan sägas innebära, att det vid en omläggning till mervärdeskatt i förening med höjning av skattesatsen k a n bli förmånligare att övergå från bokföringsmässig redovisning till kontantmetod än tvärtom. I det senare fallet kan den höjda skattesatsen bli tillämplig på de utestående fordringarna, medan i det förra fallet den på grundval av faktureringen redovisade skatten enligt då gällande lägre skattesats alltid bör anses vara definitiv. I den mån det här är fråga om leveranser, som medför avdragsrätt för köparna, saknar denna skillnad dock praktisk betydelse. Ett speciellt problem kan vid omläggningen uppstå av den anledningen, att köparens avdragsrätt för ingående skattebelastning kan bli beroende av den redovisningsform, som leverantören tillämpar. Om en skattskyldig med bokföringsmässig redovisning fakturerar och bokför t. ex. en maskinleverans till en fabrikant före omläggningen, utgör skatten allmän varuskatt och redovisas som sådan. Sker betalningen av köparen först efter omläggningen, har h a n anledning att betrakta skatten som avdragsgill mervärdeskatt, eftersom betalningen skett under tid då enligt huvudregeln skattskyldighet enligt mervärdeskattesystemet föreligger. Här bör dock beaktas, att fakturan upptagit skatt enligt den före omläggningen gällande lägre skattesatsen och att det därmed bör stå klart för köparen att fråga är om sådan varuskatt, som icke berättigar till avdrag vid redovisning av egen mervärdeskatt. I det motsatta fallet där alltså leverantören tillämpar kontantmetod och köparen bokföringsmässig redovisning synes inget liknande problem uppkomma, enär köparens skattebetalningar efter omläggningen alltid kommer att utgöras av avdragsgill mervärdeskatt.

Ikraftträdandet i taxeringshänseende Den taxering till allmän varuskatt som årligen sker i samband med inkomsttaxeringen, innebär, att den skattepliktiga omsättningen för beskattningsåret fastställes slutligt med ledning av avgivna deklarationer för preliminär skatt. På grundval av denna taxering sker genom postgirokontorets medverkan debitering av slutlig skatt och avräkning mot redovisad preliminär skatt, varvid den skattskyldige även gottskrives honom tillkommande kostnadsersättning. Debetsedel å slutlig allmän varuskatt tillställes varje skattskyldig. Vid varuskattens införande stadgades i en särskild ikraftträdandebestämmelse, att första taxeringen till allmän varuskatt skulle avse tiden fr. o. m.

484 den 1 januari 1960 för skattskyldig, vars beskattningsår icke sammanföll med kalenderåret. Första taxeringen kunde därmed komma att omfatta mer eller mindre än ett helt beskattningsår. En motsvarande bestämmelse synes erforderlig vid omläggningen till mervärdeskatt med hänsyn till därvid nytillkomna skattskyldiga med s. k. brutet räkenskapsår. Höjningen av skattesatsen för den allmänna varuskatten från fyra till sex procent med verkan fr. o. m. den 1 januari 1962 krävde även särskilda bestämmelser med avseende på taxeringen av skattskyldiga med beskattningsår, som omfattade tid både före och efter nämda dag. Dessa bestämmelser innebar att vid taxeringen särskilt skulle angivas den skattepliktiga omsättningens fördelning på ifrågavarande delar av beskattningsåret. En sådan uppdelning erfordrades för en riktig skattedebitering och avräkning. För att möjliggöra detta stadgades vidare, att i det fall redovisningsperiod sträckte sig över årsskiftet 1961/62, t. ex. för årsredovisande skattskyldig med brutet räkenskapsår, särskilda deklarationer skulle avgivas för de delar av perioden som hänförde sig till tiden före och efter årsskiftet. — Motsvarande bestämmelser erfordras vid omläggning till mervärdebeskattning för taxeringen av redan skattskyldiga med brutet räkenskapsår. För denna kategori skattskyldiga tillkommer ett annat spörsmål. Såsom tidigare framhållits kan taxeringen efter omläggningen icke som nu avse den skattepliktiga omsättningen för beskattningsåret. Med hänsyn till avdragsrätten för ingående skattebelastning måste taxeringen i stället gå ut på att fastställa den slutliga mervärdeskatten. För skattskyldiga med brutet räkenskapsår uppkommer då den situationen, att någon taxering måste ske efter såväl de gamla som nya reglerna. Ett ytterligare spörsmål i sammanhanget gäller nuvarande kostnadsersättning, som gottskrives de skattskyldiga vid avräkningen mellan slutlig skatt enligt taxeringen och redovisad preliminärskatt. Dessa ersättningsbelopp uträknas på varuskattekontoren och noteras i särskild ordning å de omslag, som med deklarationerna m. m. överlämnas till taxeringsmyndigheterna och som sedermera utnyttjas för längdföringen och debiteringsarbetet. Då beredningen förordar ett slopande av nuvarande ersättning synes det enklast, att för skattskyldig med brutet räkenskapsår, som omfattar tid såväl före som efter omläggningen, medgiva ersättning enligt de nu gällande reglerna för den del av deklarerad skattepliktig omsättning, som hänför sig till tiden före omläggningen. Stadganden härom torde få intagas i övergångsbestämmelserna. Anmälningsskyldighet vid ikraftträdandet Den i varuskatteförordningen intagna plikten för skattskyldig att anmäla sig för registrering hos länsstyrelsen i det län, där hans hemortskommun

485 är belägen, får, såsom tidigare nämnts, ny aktualitet vid omläggningen till mervärdebeskattning i första hand genom den utvidgade skattskyldigheten. Enligt nuvarande regler skall anmälan om registrering ha inkommit till länsstyrelsen senast två veckor före verksamhetens påbörjande. Vid skattens införande stadgades i en särskild ikraftträdandebestämmelse, att den, som den 1 januari 1960 bedrev skattepliktig verksamhet, senast den 15 januari 1961 skulle avgiva sin registreringsanmälan. En motsvarande bestämmelse erfordras vid omläggningen till mervärdebeskattning, önskvärt är att ny- och omregistrering kan ske så snabbt som möjligt. Därför bör bestämmelsen utformas så, att anmälan kan förväntas inkomma i så god tid, att erforderligt ställningstagande till skattskyldighetsfrågan kan ske före omläggningens ikraftträdande. Skatteunderlag, skattesats m. m. Omläggningen av den nuvarande allmänna varuskatten till en mervärdeskatt med i det föregående förordad utformning medför en i princip generell skattskyldighet inom hela produktions- och distributionskedjan. Antalet skattskyldiga till allmän varuskatt uppgår f. n. till i runt tal 177 000 (enligt 1963 års taxering), vartill kommer jordbrukare med skattskyldighet för konsumentförsäljning och egna uttag. För de senare medför omläggningen den skillnaden att de likställes med övriga näringsidkare och därigenom liksom dessa skall redovisa och erlägga skatt löpande under året enligt det för mervärdeskatten gällande deklarationsförfarandet. Såsom tidigare nämnts uppgick antalet enheter med areal över 2 hektar vid jordbruksräkningen år 1961 till ca 233 000 eller till ca 208 000 företagare. Den allt övervägande delen härav kommer att omfattas av skattskyldigheten. Härvid bör dock beaktas, att en inte oväsentlig nedgång i antal jordbruk redan skett efter nämnda jordbruksräkning och att en ytterligare minskning kommer att ske under tiden fram till omläggningens ikraftträdande. Det nu aktuella antalet företagarenheter torde vara ca 200 000. Beträffande rörelseidkare och därmed jämställda torde man på grundval av tillgängliga, men bristfälliga statistiska uppgifter kunna uppskatta antalet skattskyldiga till mervärdeskatt till i runt tal 240 000, dvs. inemot 75 000 fler än nu till allmän varuskatt skattskyldiga. Angivna siffror får dock tas med viss reservation. Med den föreslagna utformningen av mervärdeskatten kommer skatt i princip att uttas på alla yrkesmässiga omsättningar inom landet av skattepliktiga objekt i samtliga produktions- och distributionsled. Häri ingår även omsättningar, som i efterföljande led utmynnar i skattefri export eller annat skattefritt tillhandahållande. Det primära skatteunderlaget blir härigenom betydligt större än underlaget för den allmänna varuskatten. Detta

486 primära skatteunderlag eller s. a. s. bruttounderlag för mervärdeskatten är emellertid av mindre intresse eftersom det inte återspeglar skattens avkastning. Genom avdragsrätten för ingående skattebelastning bestämmes avkastningen och skatteutfallet i allt väsentligt av den andel av den privata konsumtionen, som omfattas av beskattningen. Även den skattefria konsumtionen kan ge viss skatteintäkt, i det att skatt kan träffa inköp i och för verksamhet, varigenom tillhandahålles från beskattningen undantagna objekt. Härutöver ger mervärdeskatten intäkter från den skattepliktiga offentliga konsumtionen, från produktionen av bostäder och allmänna och enskilda byggnader av icke »produktiv» karaktär såsom skolor, sjukhus, militära anläggningar och förvaltningsbyggnader, från väg- och gatuarbeten m. m. samt dessutom från sådana anskaffningar inom näringslivet som icke medför avdragsrätt. I denna del träffar mervärdeskatten även statlig konsumtion och investering, varav dock icke följer någon faktisk skatteintäkt för staten. Enligt vad som tidigare anförts, bör den i mervärdeskattesystemet uppdelade redovisnings- och betalningsskyldigheten icke föranleda större höjning av konsumentpriserna än om skatten i sin helhet uttagits i sista ledet, dvs vid tillhandahållandet till konsumenterna. Det nu anförda gör att man vid beräkningen av mervärdeskattens avkastning endast har att medräkna det skatteunderlag, som ger en slutlig för köparen icke avdragsgill skatt. När skatteunderlag för mervärdeskatten anges i det följande har det denna innebörd. Mervärdeskattens avkastning betingas således i väsentligt högre grad än avkastningen från den allmänna varuskatten av den privata konsumtionen. F. n. träffas i runt tal 70 procent av den privata konsumtionen av allmän varuskatt. Med den föreslagna utvidgningen av beskattningsområdet till att även omfatta bl. a. bränsle, drivmedel, resor, frisörtjänster och hotelltjänster kan mervärdeskatten beräknas träffa drygt 80 procent av den privata konsumtionen enligt aktuella siffror. Med tillägg för det skatteunderlag, som härrör från den offentliga konsumtionen, bostadsproduktionen och investeringarna i vägar, allmänna anläggningar och motsvarande, kan skatteunderlaget för mervärdeskatten för år 1964 beräknas till i r u n t tal 50 500 miljoner k r mot i runt tal 53 500 miljoner kr för den allmänna varuskatten enligt nuvarande konstruktion. I annat sammanhang har redovisats att mervärdeskatten år 1970 avses skola ge en intäkt av ca 8 300 miljoner kr. Med utgångspunkt från nyss angivna skatteunderlag för år 1964 har en beräkning gjorts av 1970 års motsvarande skatteunderlag. Enligt denna beräkning erfordras för att mervärdeskatten detta år skall ge den erforderliga intäkten att skattesatsen fastställes till 13 procent vid vederlaget exklusive skatt som beskattningsvärde.

KAPITEL 29 Specialmotivering

Såsom tidigare framhållits i olika sammanhang innebär den av beredningen föreslagna mervärdeskatten egentligen endast, att mervärdeskatteprincipen göres tillämplig på den generella indirekta beskattning, som utgår enligt förordningen om allmän varuskatt (SFS 1959: 507). Väsentligen är det en teknisk omläggning, varigenom skattskyldigheten utsträckes till att omfatta hela produktions- och distributionskedjan, i förening med ökat skatteuttag. Från denna synpunkt är en nära till hands liggande lösning att åstadkomma omläggningen enbart genom ändringar i nu gällande varuskatteförordning. Härför kan också anföras att en mervärdebeskattning enligt beredningens förslag inte innebär någon principiell ändring av själva beskattningsförfarandet. Jämfört med vad som nu gäller för den allmänna varuskatten föranleder omläggningen inga eller endast smärre ändringar med avseende på bestämmelserna om registrering, deklarationsskyldighet, taxering, skattekontroll, uppbörd, besvär m. m. Den nära anknytningen av beskattningsförfarandet till vad som gäller i inkomstskattehänseende blir bestående. Å andra sidan medför omläggningen till mervärdeskatt betydande ändringar i nu gällande bestämmelser av materiellt innehåll, dvs i fråga om de bestämmelser som reglerar skatteplikten, skattskyldigheten, beskattningsvärdet m. m. Härtill kommer behovet av särskilda bestämmelser för reglering av de skattskyldigas rätt till avdrag för ingående skattebelastning och av andra av denna avdragsrätt och mervärdeskatteprincipen i övrigt betingade särbestämmelser, t. ex. i fråga om faktureringsskyldighet, skatteredovisning och restitution. Härjämte må beaktas, att jordbruket och skogsbruket får ändrad ställning vid omläggning till mervärdeskatt. Med hänsyn härtill h a r beredningen funnit mest ändamålsenligt att utarbeta förslag till helt ny författning, vilken är avsedd att ersätta inte endast nu gällande förordning om allmän varuskatt utan även sådana kungörelser angående särskilda undantag från skatteplikt, som utfärdats med stöd av 10 § 2 mom. varuskatteförordningen, i den m å n undantagen föreslås bli bestående efter omläggningen. Det har dock, bl. a. med hänsyn till det i stort sett oförändrade beskattningsförfarandet, framstått som naturligt att utforma författningsförslaget i så nära överensstämmelse som möjligt med

488 den gällande varuskatteförordningen. Det utarbetade förslaget har därför samma uppbyggnad och i stort sett samma kapitel- och paragrafindelning som nämnda förordning. I betänkandet har genomgående använts benämningen mervärdeskatt för den ändrade formen för den generella indirekta beskattningen. Detta får också sägas vara en vedertagen teknisk benämning av denna beskattningsform och den korresponderar också med skattens benämning i Frankrike (taxe sur la valeur ajoutée) liksom med den engelska beteckningen för en skatt med denna konstruktion (added value tax). Det kunde därför vara motiverat att även författningsmässigt bruka benämningen mervärdeskatt i stället för benämningen allmän varuskatt. Sistnämnda benämning är redan n u något oegentlig eftersom skatten omfattar såväl varor som tjänsteprestationer med avseende på varor. Med den föreslagna utformningen kommer beskattningsområdet att bli mera vidsträckt och innefatta inte endast varor och tjänster därå, utan även byggnader, tjänsteprestationer med avseende på byggnader och annan fast egendom samt tjänsteprestationer av personlig natur. Detta utgör ytterligare skäl för en namnändring. Vid ett ställningstagande till detta spörsmål bör beaktas att mervärdeskatten till sin konstruktion är en omsättningsskatt inom hela produktionsoch distributionskedjan, där eljest vid flerledsskatter uppkommande kumulativa skatteeffekter elimineras genom avdragsrätten för ingående skattebelastning. Det är alltså inte en skatt på vad som i egentlig mening är att anse som det mervärde, som uppkommit genom bearbetning, hantering och motsvarande hos envar skattskyldig inom de på varandra följande beskattningsleden. Vad som i den föregående redogörelsen benämnts såsom skatt på mervärdet utgöres av skillnaden mellan skatten på den skattskyldiges omsättning och hans ingående avdragsgilla skattebelastning såsom detta skillnadsbelopp framkommer rent avräkningsmässigt. Tidigare har framhållits, att detta skillnadsbelopp med hänsyn till avdragsrättens utformning endast undantagsvis i skatteredovisningen kan tänkas motsvara vad som är att betrakta såsom skatten på det egentliga mervärdet. Med hänsyn till vad nu anförts är det nödvändigt, att författningen innehåller bestämmelser som klart reglerar de skattskyldigas skatteuttag på egen omsättning och dem tillkommande avdragsrätt. Jämfört med varuskatteförordningens utformning innebär detta i princip endast, att nuvarande regler angående skattskyldighetens omfattning och inträde, skattepliktig omsättning m. m. kompletteras med regler med avseende på avdragsrätten. Därmed konstitueras automatiskt de skattskyldigas betalningsplikt eller restitutionsrätt utan att det föreligger behov av att tillgripa begreppet mervärde eller av att definiera detta begrepp. Samtidigt som en i enlighet härmed utformad författning ansluter till varuskatteförordningens konstruktion, vilket som tidigare anförts bedömts

489 som värdefullt, markeras att skatten tekniskt sett är en allmän omsättningsskatt, som i princip skiljer sig från den allmänna varuskatten endast genom den speciella avdragsrätten för eliminering av kumulativa skatteeffekter från den till samtliga led utvidgade skattskyldigheten. Mot bakgrund av vad nu anförts anser beredningen att av olika alternativ benämningen allmän omsättningsskatt bör ges företräde för den enligt mervärdeskatteprincipen utformade generella indirekta beskattningen. Beredningens författningsförslag h a r också utformats i enlighet härmed. Beträffande de olika bestämmelserna i författningsförslaget torde i huvudsak k u n n a hänvisas till den tidigare redogörelsen beträffande skattens tekniska utformning. Vidare torde få hänvisas till bestämmelserna i varuskatteförordningen (AVF), speciellt i de delar som gäller beskattningsförfarandet (24 § och följande). I detta sammanhang bör även beaktas, att särbestämmelser angående jordbrukarnas skattskyldighet m. m. inte längre erfordras med hänsyn till den föreslagna ändringen av denna näringsgrens ställning vid övergång till mervärdebeskattning. Förslaget innehåller fördenskull ingen motsvarighet till stadgandena 2 § och 62—66 §§ AVF. Härutöver torde beträffande de olika bestämmelserna i författningsförslaget få anföras följande. 1 och 2 §§. Dessa paragrafer motsvarar 1 § AVF med de ändringar, som betingats av den nya benämningen av skatten (allmän omsättningsskatt) och av beskattningsområdets utvidgning.

3§. Denna paragraf överensstämmer helt med 3 § AVF. Härav följer, att de särskilda föreskrifterna rörande importbeskattningen på samma sätt som i AVF intagits under ett särskilt kapitel (kap. 14; 62—65 §§).

4§. I förevarande paragraf har överförts bestämmelserna i 4 § AVF med sådana tillägg och ändringar, som föranletts av den nytillkomna avdragsrätten och dennas inverkan på reglerna om redovisning, uppbörd, debitering och restitution.

5§. Denna paragraf motsvarar 5 § AVF och har utformats under beaktande, att omsättningsskatten liksom den allmänna varuskatten är att betrakta såsom sådan speciell skatt till det allmänna som är avdragsgill vid inkomst-

490 taxeringen om den medräknats vid inkomstberäkningen. Härom må ytterligare framhållas följande. I fråga om skattebelagt förvärv, som inte omfattas av rätten till avdrag för ingående skattebelastning enligt förordningens avdragsbestämmelser, är den påförda omsättningsskatten att anse såsom en del av anskaffningskostnaden. Härav följer, att skatten är avdragsgill vid inkomsttaxeringen i den mån den ä r att hänföra till andel av driftskostnad eller motsvarande i kommunalskattelagens mening. I fråga om skattebelagt förvärv, för vilket avdragsrätt för ingående skattebelastning föreligger, är däremot den påförda omsättningsskatten inte att anse såsom del av anskaffningskostnaden. I följd härav må avdrag vid inkomsttaxeringen åtnjutas för till staten erlagd preliminär omsättningsskatt endast om omsättningsskatten medräknats vid inkomstberäkningen och omsättningen sålunda upptagits till belopp inklusive skatt. I motsatt fall föreligger inte avdragsrätt vid inkomsttaxeringen och härav följer att erhållen restitution för överskjutande ingående preliminär omsättningsskatt då inte är att anse såsom intäkt vid inkomstberäkningen. 6—8 §§. Dessa paragrafer överensstämmer i sak helt med 6—8 §§ AVF. 9§. Denna paragraf motsvarar 9 och 10 §§ AVF. De i 2 mom upptagna undantagen från skatteplikt omfattar även de undantag, som i varuskattehänseende föreligger för vissa som gåva eller gratislån införda tryckalster och mikrofilmer enligt kungörelsen den 15 januari 1960, nr 8, och för vissa konstverk, när de försäljes av upphovsmannen eller av honom införes till riket, enligt kungörelsen den 3 juni 1960, nr 237. Dessa kungörelser avses fördenskull upphöra att gälla i samband med omsättningsskatteförordningens ikraftträdande. 3 mom. motsvarar 10 § 2 mom. AVF. 10 §. Skatteplikten i vissa fall för byggnader har intagits i denna paragraf, som saknar motsvarighet i AVF. Paragrafen har vidare kompletterats med anvisningar, varav framgår att skatteplikten i förekommande fall gäller endast byggnad och inte mark. 11 §. Bestämmelserna i denna paragraf reglerar skatteplikten för tjänsteprestationer och motsvarar således 11 § AVF med de tillägg som betingats av utvidgningen av beskattningen till olika nu skattefria tjänsteområden. I 2 mom. har intagits en ny bestämmelse motsvarande stadgandet i 9 §

491 3 mom., varigenom det även. i fråga om tjänsteprestationer tillskapats möjlighet till sådana jämkningar i skatteplikten, som påkallas av erfarenheterna från tillämpningen.

12 §. Ifrågavarande paragraf motsvarar 12 § AVF, även om mervärdeskatteprincipens tillämpning föranlett väsentliga ändringar i såväl materiellt som formellt hänseende. Av mervärdebeskattningens konstruktion följer att begränsningen av skattskyldigheten till tillhandahållande till konsumenter måste ersättas med bestämmelser om att skattskyldigheten vid yrkesmässigt tillhandahållande av skattepliktiga objekt gäller generellt för alla näringsidkare och därmed jämställda. Stadgandena i 1 mom. h a r utformats i enlighet härmed. Vidare må beaktas att nuvarande stadgande i 12 § 1 mom. AVF om skattskyldighet vid fabriksmässig tillverkning av byggnadsvaror utgått med hänsyn till den förordade omläggningen av beskattningen inom byggnadsområdet, varigenom i princip generell skattskyldighet införes för företagare inom detta område. Bestämmelserna i 1 mom. tredje stycket innebär, att skattskyldighet och därmed redovisningsskyldighet föreligger enligt de allmänna bestämmelserna, ändock att företagaren inte har någon skattepliktig omsättning på grund av att verksamheten antingen är helt inriktad på exportförsäljning eller på försäljning av enbart från skatteplikt undantagna varor. Det primära syftet med detta stadgande är därför att genom redovisningsplikt för ifrågavarande företagare få underlag för och sålunda också tillgodose deras rätt till avlyftning av ingående skattebelastning genom restitution. Bestämmelserna i 2 mom. motsvarar i princip stadgandena i 12 § 2 mom. AVF varvid tillägg dock gjorts för att möjliggöra redovisning av en delägare för samtliga delägares räkning. I 3 mom. h a r intagits bestämmelser om att — till skillnad mot vad som gäller enligt AVF — gemensam redovisning skall kunna avges av skattskyldig med mer än en särskild förvärvskälla, som föranleder skattskyldighet till omsättningsskatt. 4 mom. motsvarar 12 § 3 mom. AVF. Ett särskilt tillägg har dock gjorts i syfte att förhindra, att m a n på framtiden skall k u n n a uppskjuta beskattningen av byggnad, som efter färdigställandet kvarstår i skattskyldig byggnadsföretagares ägo och utnyttjas för ett i dessa fall skattepliktigt ändamål, t. ex. uthyres för bostadsändamål. Tidpunkten för det skattepliktiga uttaget av byggnad h a r härvidlag anknutits till den tidpunkt, då byggnaden efter färdigställandet tagits i anspråk för ändamål som nyss nämnts. Det har inte ansetts möjligt att i författningen närmare precisera denna tidpunkt. Skäl kan anföras för ett hänsynstagande till att viss tid kan förflyta från det byggnaden färdigställts till dess den helt tagits i anspråk för det skatteplik-

492 tiga ändamålet. Det torde få ankomma på riksskattenämnden att utfärda närmare anvisningar angående tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse. 13 §. Denna paragraf kan sägas motsvara 13 § AVF. I sistnämnda författningsr u m intagna stadgande om undantag från skattskyldighet för verksamhet i ringa omfattning har ersatts med ett i 2 mom. intaget stadgande om frihet från redovisnings- och betalningsplikt för verksamhet med årsomsättning av skattepliktiga varor och tjänsteprestationer ej överstigande 8 000 kr. i överensstämmelse med beredningens förslag härom. Med denna gräns har stadgandet i 13 § första stycket b) AVF beträffande frihet från skattskyldighet för hemsömmerskor m. fl. kunnat utgå. Av skäl som närmare redovisats i den allmänna motiveringen har dessutom den enligt 13 § första stycket c) AVF föreliggande friheten från skattskyldighet för försäljning och uttag av driftstillgångar begränsats till försäljning av sådana tillgångar i samband med överlåtelse av verksamheten eller annan liknande transaktion. Vidare följer av beredningens förslag, att nuvarande i 13 § andra stycket AVF intagna bestämmelser om undantag från skattskyldighet för den yrkesmässiga handeln med begagnade personbilar och vissa andra begagnade bilar utgår. — Vad nu sagts framgår av utformningen av 12 § 1 mom. i förslaget. I detta sammanhang bör även beaktas, att undantaget från skattskyldighet för konstnärlig verksamhet enligt 1 mom. a) i förslaget medför, att någon rätt till avdrag för ingående skattebelastning icke kan ifrågakomma i sådan verksamhet. Beträffande 2 mom. första stycket i förslaget må särskilt framhållas, att här inte är fråga om undantag från skattskyldighet utan endast om befrielse från redovisnings- och betalningsplikt för en i princip skattepliktig verksamhet. Det förutsattes alltså, att skatt uttages på försäljningen och motsvarande enligt förordningens bestämmelser. Denna skatt får utnyttjas för kompensation av ingående skattebelastning, dock utan rätt till restitution för överskjutande ingående omsättningsskatt. Stadgandet i 2 mom. andra stycket erbjuder möjlighet för skattskyldig, som ä r befriad från redovisningsskyldighet, att bli underkastad denna för att på så sätt kunna komma i åtnjutande av avdragsrätt för ingående skatt, när detta framstår såsom motiverat, t. ex. med hänsyn till att bedriven export skall kunna ske utan skattebelastning. 14 §. Denna paragraf motsvarar 14 § AVF. 15 §. Ifrågavarande paragraf motsvarar 15 § AVF med de ändringar, som betingats av att i beskattningsvärdet inte skall inräknas skattens belopp. Vi-

493 dare har i 1 mom. intagits bestämmelser om reducering av beskattningsvärdet för byggnader och tjänsteprestationer med avseende på byggnader och annan fast egendom i enlighet med beredningens förslag om reducerad beskattningseffekt på detta område. 16 §.

1 mom. i denna paragraf motsvarar 16 § AVF, medan 2 mom. innehåller de nytillkomna bestämmelserna angående den av beredningen förordade avtrappningsregeln för skattskyldiga närmast över den i 13 § 2 mom. angivna gränsen för redovisningsskyldighet. Såsom framhållits i annat sammanhang utgår beredningen från att av avtrappningsregeln berörda skattskyldiga skall k u n n a redovisa skatten årsvis. 17 §. I denna paragraf har intagits de nytillkomna bestämmelserna om den för mervärdebeskattningens tillämpning erforderliga faktureringsskyldigheten ävensom den av beredningen förordade inskränkningen härav för detaljhandelsledet och motsvarande led. Härutöver har intagits bestämmelse om att faktura i vissa fall k a n ersättas av en av köparen utfärdad avräkningsnota, t. ex. vid sådant avräkningsförfarande som allmänt förekommer inom jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse. — Dessa bestämmelser saknar motsvarighet i AVF, vars 17 § rör tillämpningen av den s. k. indirekta redovisningsmetoden. Denna metod bortfaller enligt beredningens förslag vid omläggning till mervärdebeskattning. 18 §. I denna paragraf har sammanförts bestämmelserna om de skattskyldigas rätt till avdrag för ingående skattebelastning samt till restitution. Paragrafen saknar motsvarighet i AVF med bortseende från stadgandet i 18 § 1 mom. AVF om rätt för skattskyldig till allmän varuskatt att göra avdrag i syfte att eliminera dubbelbeskattning i sådana fall, då den skattskyldige inte kunnat utnyttja honom tillkommande rätt till skattefria inköp eller skattefri import av material eller omsättningsvaror. I 18 § 2 mom. AVF intagna bestämmelser om reducering av den skattepliktiga omsättningen i serveringsrörelse har utgått i enlighet med beredningens förslag på denna punkt. I 18 § 3 mom. AVF intagna reduceringsregel avseende monteringsfärdiga trähus ersattes av de i 15 § intagna bestämmelserna om reducerat beskattningsvärde för byggnader m. m. 19 och 20 §§. Dessa paragrafer motsvarar 19 och 20 §§ AVF. Utöver formella ändringar har endast gjorts ett tillägg under 19 § 2 mom., enligt vilket uppgifter för

494 bedömning, huruvida skattskyldighet föreligger eller ej, kan infordras från näringsidkare, som inte avgivit registreringsanmälan. 21 §. Denna paragraf motsvarar 21 § AVF och innehåller i 1 mom. endast sådana ändringar, som betingats av att gemensam skatteredovisning skall kunna avges för flera särskilda förvärvskällor samt att det skall vara möjligt att tillämpa även andra redovisningsperioder än nuvarande perioder om två månader och helt räkenskapsår. Stadgandet i 21 § 1 mom. AVF om att deklaration skall avse den skattepliktiga omsättningen och grunderna för dennas beräkning har överförts till ett nytillkommet 2 mom., vari även intagits bestämmelser om redovisning i deklaration av ingående avdragsgill skattebelastning. — 3 och 4 mom. motsvarar helt 21 § 2 och 3 mom. AVF. 22 §.

I denna paragraf har intagits bestämmelser om den av beredningen föreslagna möjligheten för skattskyldig att avgiva särskild justeringsuppgift för rättelse av redan fullgjord deklarationsskyldighet enligt 21 §. Paragrafen saknar motsvarighet i AVF och har ersatt den inte längre erforderliga bestämmelsen i 22 § AVF om att särskild tilläggsdeklaration skall avgivas av skattskyldig med tillstånd till s. k. indirekt redovisning. 23 §. Denna paragraf motsvarar helt 23 § AVF. 24—59 §§. Dessa paragrafer avseende taxering, skattekontroll, uppbörd, anstånd med inbetalning av skatt och indrivning av skatt m. m. motsvarar med i huvudsak endast formella ändringar 24--59 §§ AVF. Dock må särskilt framhållas, att förfallodagen för crläggandc av preliminär skatt enligt 4G § 1 mom. ändrats från den 18 till den 25 i månaden närmast efter redovisningsperiodens utgång och att en motsvarande förlängning av respittiden för inbetalning av kvarstående skatt stadgats i 50 §. Vidare bör beaktas att de i 49 § AVF intagna bestämmelserna om kostnadsersättning utgått i enlighet med beredningens förslag om slopande av sådan ersättning vid omläggning till mervärdebeskattning. 60 §.

Denna paragraf motsvarar 60 § AVF, varvid dock 1 och 2 mom. har omkastats av redaktionella skäl. 1 det föreslagna 1 mom. har därjämte intagits reglerna om restitution i de fall ingående avdragsgill skattebelastning

495 överstiger utgående skatt på den skattepliktiga omsättningen eller eljest i det fall avdragsgill överskjutande ingående skatt uppkommer. Bestämmelserna h ä r o m korresponderar med vad som stadgas i 18 § 1 mom. andra stycket. 61 §. Denna paragraf överensstämmer i sak helt med 61 § AVF. 62—65 §§. Dessa paragrafer motsvarar 67—70 §§ AVF och innehåller i jämförelse med dessa författningsrum endast sådana ändringar, som betingats av begränsningen av importbeskattningen till annan införsel av skattepliktiga varor än sådan, som sker av registrerad skattskyldig för hans skattepliktiga verksamhet h ä r i riket, samt dessutom av att skattens belopp inte skall inräknas i beskattningsvärdet. 66—69 §§. Ifrågavarande paragrafer motsvarar 71—74 §§ AVF med i sak endast den ändringen, att i 67 § intagits stadganden om utvidgad rätt för riksskattenämnden att meddela bindande förklaringar. Sådan förklaring skall kunna meddelas inte endast beträffande skatteplikt eller ej för viss vara eller varugrupp utan även i fråga om skatteplikt eller ej för viss byggnad och viss tjänsteprestation. Härjämte skall bindande förklaring kunna meddelas i annan fråga av särskild betydelse för tillämpningen. 70—79 §§. Dessa paragrafer överensstämmer i sak helt med 75—84 §§ AVF. Anvisningarna till 2 §. Denna anvisning motsvarar anvisningen till 1 § AVF med tillägg, som betingats av förslaget om att transporter och resor till utlandet skall likställas med export. Vidare har i förtydligande syfte angivits att till export även ä r att hänföra tjänsteprestation å vara, som införs till riket för att efter prestationens fullgörande åter utföras ur riket. En sådan tillämpning av omsättningsskatten står i överensstämmelse med vad som gäller i varuskattehänseende. till 15 §. Bestämmelserna angående betalning mot växel innebär ett avsteg från vad som nu gäller enligt AVF. Såsom framhållits i den allmänna redogörelsen har denna ändring framstått som motiverad i syfte att vid växelaffärer

496 åstadkomma en enhetlig skatteeffekt, som är oberoende av om mottagen växel diskonteras eller inte. Bestämmelserna i sista stycket avser den av beredningen i den allmänna redogörelsen förordade inskränkningen i tillämpningen av reglerna om reducerat beskattningsvärde för byggnader och tjänsteprestationer avseende byggnader och annan fast egendom. I syfte att ernå en enhetlig tillämpning härutinnan har här intagits bestämmelser om att skatt skall utgå på hela vederlaget om vid försäljning av vara i förening med dennas inmontering i fastighet vederlaget till minst två tredjedelar utgör ersättning för den tillhandahållna varan. Avvägningen har härvidlag skett under beaktande av att skatten i fråga om tjänsteprestationer med avseende på byggnader skall beräknas på allenast 60 procent av vederlaget. till 16 §. I sista stycket har intagits bestämmelser om den av beredningen i den allmänna motiveringen förordade begränsningen av justeringar för i efterhand utgivna rabatter och dylikt till sådan rabattering, som lämnas andra än skattskyldiga. Ikraftträdandet Med hänsyn till att beredningen enligt vad som tidigare antytts och som närmare redovisas i efterföljande avsnitt förordar viss avveckling av punktbeskattningen i samband med omläggningen av den allmänna varuskatten till en allmän omsättningsskatt enligt mervärdeskatteprincipen har det befunnits lämligast att samla de särskilda bestämmelserna rörande övergången till den nya beskattningsformen och punktskatteavvecklingen i en särskild förordning (förordning angående införande av förordningen om allmän omsättningsskatt). Utformningen av beredningens förslag till denna författning har skett i överensstämmelse med vad som anförts i den allmänna motiveringen för mervärdebeskattningen och vad som i det följande anföres i fråga om punktbeskattningen. Beredningens i detta sammanhang förordade restitution av skattebelastningen på inneliggande lager av vissa punktbeskattade varor regleras också i detta författningsförslag. Detta inrymmer dock inte beredningens förslag om en avveckling av nu utgående skatt på läskedrycker och lättöl, med hänsyn till att den för denna beskattning gällande författning — förordningen den 27 maj 1960 (nr 253) om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker — får bestående giltighet i fråga om öl och starköl. Beredningen har därför beträffande denna punktskatteavveckling utarbetat särskilt förslag till ändring av nämnda förordning.

K A P I T E L 30

P u n k t b eskattningen

Att beredningen ställt utanför sina överväganden sådana nu utgående punktskatter som de å alkoholhaltiga drycker och tobak har förut framhållits. Detsamma gäller den årliga motorfordonsskatten, trafikomläggningsskatten, tullar, stämpelavgifter och till jordbrukspolitiken hörande regleringsavgifter och acciser. Av tabell 57, intagen ovan i kap. 27, framgår att den sammanlagda indirekta skatten för budgetåret 1964/65 beräknats till 10 449 miljoner kr. och att den av beredningen omprövade eller eljest särskilt behandlade indirekta skatten ingår häri till ett belopp av 6 047 miljoner kr. Av sistnämnda belopp motsvarar 3 300 miljoner kr. beräknad avkastning från den allmänna varuskatten; återstoden utgör alltså 2 747 miljoner kr., varav bensin- och brännoljeskatt 1 265 miljoner kr. och energiskatt 710 miljoner kr. I kap. 7 har beredningen angivit sin principiella inställning till den nu aktuella punktbeskattningen och denna innebär att flertalet av de behandlade punktskatterna föreslås avvecklade i anslutning till att varuskatten omläggs till mervärdeskatt, varvid denna får ges en sådan tyngd att de bortfallande statsinkomsterna kompenseras. Beredningens förslag innebär att — vid sidan av de här ovan inledningsvis omnämnda indirekta skatterna som av beredningen överhuvud ställts utanför diskussionen — följande punktskatter skall, om än i vissa fall jämkade, kvarstå, nämligen bensinskatten, brännoljeskatten och den s. k. bilaccisen. De punktskatter, som föreslås avvecklade, ger en sammanlagd avkastning, som för budgetåret 1964/65 beräknats till 492 miljoner kr. och som år 1970, därest de bibehålies, kan beräknas motsvara ca 640 miljoner kr. Här har inte medräknats energiskatten, som år 1970 kan beräknas ge en intäkt av ca 960 miljoner kr. enligt nu gällande skattesatser. Avskaffandet av ett antal punktskatter och en motsvarande höjning av den allmänna indirekta skatten bör — då statens skatteintäkter härigenom inte ökar — ej innebära någon ökad belastning för konsumenterna totalt sett. Då emellertid punktskatterna avser bestämda konsumtionsområden, kan å andra sidan givetvis inte förhindras att vissa förskjutningar olika konsumentkategorier emellan kan uppkomma. Omfattningen härav torde dock ej bli betydande. Det förda resonemanget bygger uppenbarligen på förutsättningen att punktskatteawecklingen får fullt genomslag i konsumentpriserna. För be-

498 redningen har det framstått som en förutsättning för dess förslag i denna del, att denna inverkan på konsumentpriserna verkligen kan förväntas. De gällande konkurrensförhållandena inom de berörda branscherna har därvid bedömts vara sådana att den antydda effekten skall nås. Det bör här även omnämnas att inför beredningen direkta utfästelser gjorts från ett antal i det följande angivna branschorganisationer inom näringslivet att iaktta de prismässiga konsekvenserna av bortfallande punktskatter. Beredningen förutsätter att statsmakterna, genom vederbörliga organ, vid ett avskaffande av punktskatterna övervakar och redovisar den faktiska prisutvecklingen. Några av de här aktuella punktskatterna uttages först vid försäljning till konsument el. motsv., medan flertalet uttages vid tidigare omsättning inom produktions- och distributionskedjan. Denna senare skatteform medför, att leden efter beskattningsledet bedriver verksamhet med beskattade lager. Ett speciellt spörsmål är därför, om eller i vad mån den förordade punktskatteawecklingen bör kombineras med åtgärder i syfte att eliminera skattebelastningen på inneliggande lager för att underlätta en omedelbar anpassning av priserna till det ändrade kostnads- och marknadsläget. Med den höjd, som de här aktuella punktskatterna har, torde man icke kunna räkna med en sådan omedelbar prisanpassning enbart av den anledningen att avvecklingen medför sänkta återanskaffningspriser. En sådan prisanpassning skulle i vissa fall leda till en förlustbringande omsättning av lagren. Det förhållandet, att punktskatterna kan ha införts utan hänsynstagande till lagerhållningen och att därmed vissa extraordinära vinster då kan ha uppkommit, synes inte kunna ges någon avgörande betydelse. Varutillgången och lagerhållningen torde nu vara helt annan än när skatterna infördes. Väsentliga höjningar av skattesatserna har skett i vissa fall och ett stort antal företag inom de aktuella branscherna har under mellantiden upphört, bytt ägare eller nyetablerats. Nämnda förhållanden kan åberopas för att en avlyftning av skattebelastningen på de vid tidpunkten för punktskatteawecklingen inneliggande lagren bör övervägas i såväl konsumenternas som näringslivets intresse. För de förra är det angeläget att en omedelbar prisanpassning kommer till stånd med hänsyn inte minst till den samtidiga höjningen av den generella indirekta skatten. Ett konserverande av den redan etablerade prisnivån före sistnämnda skatt under viss övergångstid skulle föranleda en skärpning av den totala skattebelastningen för konsumenterna. För den av avvecklingen berörda delen av näringslivet återigen har man att räkna med högst skiftande förhållanden i fråga om såväl lagerhållning som omsättningshastighet på lagren. Detta kan påverka prisanpassningen och härvidlag innebära att vissa företagare har ett gynnsammare läge än andra, vilket skulle kunna utnyttjas i konkurrenshänseende. Om således skäl kan anföras för åtgärder i syfte att eliminera skattebe-

499 lastningen på inneliggande lager synes å andra sidan behovet härav icke vara lika framträdande över hela det här aktuella området. Allmänt sett synes sådan åtgärd icke påkallad, i de fall omsättningshastigheten på lagret är hög. Här m å även erinras om att de senaste inskränkningarna i punktbeskattningen icke innefattade några åtgärder avseende beskattad lagerhållning. Är det däremot fråga om varor med låg omsättningshastighet och det därför kan förväntas ta längre tid innan de skattebelagda lagren ersattes med varor utan annan skattebelastning än avdragsgill mervärdeskatt synes enligt beredningens uppfattning skäl tala för att skattebelastningen bör avlyftas i rimlig omfattning. Härvid bör emellertid även hänsyn tagas till skattens höjd. De fall där skattebelastningen i enlighet härmed bör elimineras behandlas i den följande redovisningen för varje särskild skatt. Beträffande det tekniska tillvägagångssättet för att åstadkomma en avlyftning må först beaktas, att företagen med beskattade lager normalt icke själva är skattskyldiga till den skatt, som belastar lagren. Däremot torde de samtliga bli skattskyldiga till mervärdeskatt. Det skulle därför vara möjligt att åstadkomma avlyftningen genom en speciell för detta ändamål utformad avdragsrätt vid redovisningen av mervärdeskatt. Genom ett sådant kvittningsförfarande skulle avlyftningen kunna ske automatiskt utan att ett särskilt restitutionsförfärande skulle behöva tillgripas. Avdrags- eller kvittningsrätten skulle därvid kunna utformas på så sätt, att varje säljare, som önskade tillgodogöra sig denna rätt, till vederbörande länsstyrelse ingav en bestyrkt uppgift om det beskattade lagrets storlek och sammansättning enligt särskild lagerinventering vid tidpunkten för punktskatteawecklingen. Dessa uppgifter fick då granskas av länsstyrelsen, som därefter fastställde det avdragsgilla beloppet. Med hänsyn till att skatten i vissa fall ingått i annat pris än det som utgjort beskattningsvärdet för den punktskattskyldige och att den avdragsberättigade icke alltid kunde väntas äga kännedom om den faktiska skattebelastningen blev det nödvändigt att avdragsbeloppet fastställdes av länsstyrelsen i särskild ordning. Riksskattenämnden skulle härvidlag kunna meddela närmare anvisningar för en enhetlig men också schablonmässig beräkning av avdragsbeloppen efter samråd med berörda branschorganisationer. Ett på detta sätt utformat avdragsförfarande torde medföra ett inte oväsentligt merarbete för länsstyrelserna, samtidigt som en ökad arbetsbelastning uppkommer genom den allmänna varuskattens omläggning till en mervärdeskatt. Ett alternantiv skulle därför vara att helt eller delvis låta kontrollstyrelsen i sin egenskap av beskattningsmyndighet för de ifrågavarande punktskatterna omhänderha bestyret med avlyftningen. En lösning skulle då vara att kontrollstyrelsen på grundval av ingivna bestyrkta lageruppgifter restituerade skattebeloppen till vederbörande säljare. En annan lösning

500 skulle vara att kontrollstyrelsen för länsstyrelsernas räkning fastställde de belopp, som skulle vara avdragsgilla vid redovisningen av mervärdeskatt. Med den kännedom som kontrollstyrelsen besitter i fråga om de i detta sammanhang aktuella punktskatterna, skulle styrelsen vara väl lämpad för uppgiften. Med hänsyn härtill och med beaktande av den arbetsbelastning, som mervärdeskattereformen medför för länsstyrelserna, finner beredningen övervägande skäl tala för att låta kontrollstyrelsen omhänderha bestyret med beräkningarna i de enskilda fallen av den avlyftning av skattebelastningen på inneliggande lager, som beredningen i det följande förordar. Förord synes således enligt beredningens mening böra ges systemet med fastställelse av belopp, som därefter må avdragas vid redovisning av mervärdeskatt. Därmed skulle det icke bli aktuellt med direkta återbetalningar. Vid detta system synes det av praktiska skäl vara motiverat att bortse från skattebelastningar som är av ringa storlek och endast medgiva avdragsrätt, då anskaffningsvärdet inklusive skatt av det inneliggande lagret av punktbeskattade varor uppgår till minst 1 000 kr. Utifrån nu anförda synpunkter behandlas awecklingsfrågan i det följande. Den allmänna energiskatten Förordningen om allmän energiskatt (SFS 1957:262, omtryckt 1959:96) trädde i kraft den 1 juli 1957. Skatten hade en föregångare i den år 1951 införda och i samband med energiskattens ikraftträdande upphävda elskatten. Energiskatt uttages på elektrisk kraft samt på fasta och flytande bränslen dock med undantag för inhemska bränslen såsom ved, kol och torv. Energiskatten utgår vid sidan av de särskilda drivmedelsskatterna på bensin och brännolja. Skattesatserna är för bensin 9 öre per liter, för lätta oljor — härunder inbegripet motorbrännolja (autodiesel) — 25 kr. per m 3 , för tunga oljor 16 kr. per m 3 , för koks och stenkol 14 respektive 12 kr. per ton samt för stybb och briketter 6 kr per ton. Därjämte utgår för bensin bensinskatt med 38 öre per liter och för lätta oljor till motorfordonsdrift brännoljeskatt med i allmänhet 31 öre per liter. För elektrisk kraft utgår skatten med 10 procent av kraftens beskattningsvärde, om kraften förbrukas i industriell rörelse med en förbrukning av mer än 40 000 k W h för driftställe under helt beskattningsår, och med 7 procent av kraftens beskattningsvärde, om den förbrukas i annan ordning såsom skattepliktig kraft. Med beskattningsvärde förstås i princip summan av de avgifter som kraften betingar eller — där fråga är om kraft som förbrukas av kraftproducenten eller kraftdistributören själv — skulle betinga vid leverans till utomstående. I fråga om skattepliktiga bränslen inträder skattskyldighet till energiskatt, när varan levereras till annan än hos kontrollstyrelsen registrerad

501 köpare eller av den som är registrerad tages i anspråk utan samband med försäljning eller ock införes till riket av annan än registrerad. I sistnämnda fall erlägges skatten till tullverket i samband med införseln. Eljest erlägges skatten till kontrollstyrelsen enligt särskilt deklarationsförfarande. Obligatorisk registreringsplikt och därmed skattskyldighet åvilar inhemska producenter av skattepliktigt bränsle. Därjämte kan större återförsäljare och förbrukare bli frivilligt registrerade såsom redovisningsskyldiga hos kontrollstyrelsen. — I fråga om elkraft åvilar redovisningsskyldigheten yrkesmässiga eldistributörer och producenter, som själva förbrukar eller yrkesmässigt till förbrukare distribuerar kraft. Redovisningsskyldig skall vara registrerad hos kontrollstyrelsen och till styrelsen erlägga skatt på grundval av särskilt deklarationsförfarande. Vid kontrollstyrelsens sida finns en särskild rådgivande nämnd (energiskattenämnden) med uppgift att till styrelsen avgiva yttrande och förslag i ärende rörande energiskatt. Beskattningen av bensin är i princip begränsad till förbrukning för motordrift. Detta följer av ett stadgande i bensinskatteförordningen, som härutinnan även gäller för energiskatten, att avdrag i deklaration får göras för bl. a. bensin som sålts eller förbrukats för annat tekniskt ändamål än motordrift. I fråga om annat bränsle är energiskatten i princip begränsad till förbrukning för framställning av energi i form av mekanisk energi, ljus och värme genom ett särskilt stadgande i energiskatteförordningen, enligt vilket kontrollstyrelsen äger fastställa om och i vad mån avdrag i deklaration må göras för bränsle, som sålts eller förbrukats för annat än energialstring. Motsvarande gäller beträffande bränsle som förbrukats eller sålts för förbrukning vid industriell verksamhet, där bränslekostnaden utgör en mer betydande del av tillverkningskostnaderna. I fråga om elkraft gäller att kontrollstyrelsen äger medgiva skattenedsättning då en anpassning av beskattningsvärdet till faktiskt utgående eller beräknade kraftavgifter skulle leda till uppenbart obilligt resultat liksom eljest då det av särskilda omständigheter finnes påkallat med sådan åtgärd. Behovet av en reducering av energiskatten på elkraft i andra fall än de nu nämnda har tillgodosetts i annan ordning. Någon motsvarighet till nyssnämnda avdragsregler på bränslesidan har således hittills inte funnits för elkraft. Energiskatten beräknas för budgetåret 1964/65 ge en intäkt av 710 miljoner kr., varav i skatt på elkraft 180 miljoner kr. och i skatt på drivmedel och bränslen 530 miljoner kr. Av totala skatteintäkten torde inemot två tredjedelar falla på privat och motsvarande konsumtion. Såsom motivering för att energiförbrukningen år 1957 gjordes till föremål för beskattning anfördes att utbyggnaderna på energiområdet föranledde ett ökat medelsbehov för statsverket. Med energiskattens införande

502 åsyftades vidare en förskjutning mot ökad konsumtionsbeskattning så att förutsättning skapades för en vidgning av investeringsutrymmet. Den förstnämnda motiveringen torde förlorat sin betydelse och numera betraktas energiskatten närmast som ett komplement till den allmänna varuskatten som icke omfattar elkraft och bränslen. Punktbeskattningen lämnades såsom tidigare nämnts orörd vid införandet av den allmänna varuskatten och tekniska svårigheter förelåg för att inordna energibeskattningen inom den allmänna varuskattens ram. Hade det energiskattebelagda området infogats i den allmänna varuskatten, skulle emellertid energiförbrukningen för produktiva och därmed jämställda ändamål i enlighet med principerna för varuskatten blivit skattefri (skattefritt material). Det bör beaktas att med de skäl som angavs för energibeskattningens införande ansågs förenligt att stadga ovan återgivna regler för nedsättning av beskattningen av energi som förbrukas inom produktionen. Dessa regler är icke motiverade av skattetekniska synpunkter utan tillkom såsom en avsiktlig och nödvändig begränsning av beskattningen av sistnämnda förbrukning. Nyss berörda förhållande har fått en intressant belysning av 1952 års kommitté för indirekta skatter i en i dess betänkande redovisad analys av en råvarubeskattning. Kommittén konstaterade att en skatt på råvaror, däri inbegripna bränslen, ytligt sett erbjöd fördelar i jämförelse med en färdigvaruskatt. Kommittén framhöll emellertid att en närmare granskning visade dels att en skatt på råvaror inte kunde bli så enkel som det kunde förefalla vid första påseendet, dels att skattens verkningar på näringslivets struktur och arbetsmetoder kunde bli omfattande och långt svårare att bedöma än en skatt lagd på färdiga varor. Kommittén avvisade också en allmän råvaruskatt men uteslöt inte att det vid former av mera begränsad indirekt skatt kunde vara lämpligt att välja ut vissa speciella råvaror för beskattning. I proposition nr 162 till 1959 års riksdag med förslag till allmän varuskatt avvisade också föredragande departementschefen råvaruskatten som en lämplig form av generell indirekt beskattning under åberopande bl. a. av de olägenheter som gör sig gällande vid en kaskadskatt samt att man inte undgick variationer i skattebelastningen olika industrigrenar emellan liksom ej heller svårigheter att avväga beskattningen av importvaror och att hålla exportvarorna utanför beskattningen. I den föregående redogörelsen, i kap. 9, har anlagts vissa synpunkter på en generell indirekt beskattning med ett väsentligt högre skatteuttag än som sker i fråga om den allmänna varuskatten. Detta är en utgångspunkt som helt skiljer sig från de förutsättningar under vilka den allmänna varuskatten infördes och som enligt skatteberedningens mening ger ökad tyngd åt den principiella kritiken mot en bestående punktbeskattning av elenergi och bränslen som förbrukas inom produktionen.

503 De invändningar, som. kan riktas mot energiskatten, ligger främst i skattens kostnadsfördyrande verkningar för näringslivet. Det är också mot denna bakgrund som det redan från början tillskapades särskilda regler eller möjligheter för nedsättning av eller frihet från skatt. Därmed har skattens underlag i icke ringa mån förändrats. Verkningarna av skatten h a r detta oaktat på vissa punkter visat sig vara sådana att fråga uppkommit om vissa ytterligare jämkningar i energibeskattningen. Sålunda har i proposition till 1964 års riksdag framlagts förslag till vissa sådana jämkningar, vilka i första hand går ut på att åstadkomma större likställighet i beskattningshänseende mellan bränsle och elkraft. Förslaget innebär bl. a. att sådana avdragsregler, som redan tidigare gällt för drivmedel och bränslen, införes för elkraft. Men även om det genom olika åtgärder åstadkommes en likformig belastning på skilda energikällor, räknat i kalorivärde, kvarstår likväl, att skatten verkar snedvridande på valet mellan energikrävande och inte energikrävande produktionsmetoder. Energiskatteförordningen saknar bestämmelser om restitution av energiskatt, som belastar framställning av exportprodukter. Likaså saknar förordningen bestämmelser om utjämningsskatt på importerade varor. Sverige h a r alltså hittills beträffande energibeskattningen avstått från att utnyttja de internationella överenskommelser som medger rätt till sådana åtgärder. Trots de olika dispensbestämmelserna torde det sålunda vara ofrånkomligt att energiskatten träffar skilda företag och skilda branscher ojämnt. I viss m å n uppvisar därför energiskatten samma brister som den allmänna varuskatten på investeringar och vissa omkostnadsvaror, även om dock här bör beaktas de möjligheter till jämkningar som energiskattens dispensbestämmelser erbjuder. Bristerna framträder såväl inom landet i det att företagen belastas olika h å r t som på den internationella marknaden genom att förutsättningar för skattenedsättning eller skattefrihet inte förelegat annat än i begränsad omfattning. För att åstadkomma likställighet mellan här i riket producerade varor och hit importerade skulle erfordras en utjämningsskatt som är svår att beloppsmässigt bestämma. Vid utformningen av sådan skatt skulle man därför tvingas tillämpa schabloner, vilka erfarenhetsmässigt utsätts för skarp kritik från konkurrensländer. Ett restitutionsförfarande i syfte att avlyfta skattebelastningen för vår export torde också vara förenat med tekniska problem. Mot bakgrund av vad nu anförts har beredningen — såsom redan tidigare angivits — ansett sig böra förorda, att den särskilda energiskatten avvecklas vid övergång till en generell mervärdeskatt och därvid ersattes med en beskattning av elkraft och bränsle inom mervärdeskattens ram. E n omläggning av energi- och bränslebeskattningen i enlighet med detta förslag får återverkningar i skilda hänseenden. Såsom redan framhållits i avsnittet rörande mervärdeskattens tekniska utformning får omläggningen

504 i första hand den betydelsen, att mervärdeskattens regler om avdragsrätt för ingående skattebelastning blir tillämpliga på skatt, som uttages för elkraft och bränslen för produktiva och andra därmed likställda ändamål. Genom denna avdragsrätt begränsas den faktiska avkastningen från energioch bränslebeskattningen inom mervärdeskattens ram till vad som faller under privat och annan motsvarande förbrukning. F. n. kan drygt en tredjedel av intäkten från energiskatten beräknas härröra från sådan beskattning, som blir avdragsgill i mervärdeskattehänseende. Omläggningen kan därför sägas medföra en motsvarande intäktsminskning. För att kompensera ett bortfall av sådan storleksordning erfordras en höjning av skattesatsen för mervärdeskatten med drygt en halv procentenhet. Det nu anförda återspeglar emellertid inte den faktiska effekten av omläggningen för vare sig staten eller konsumenterna. Detta beror på att skattebelastningen på energi- och bränsleområdet efter omläggningen blir en annan än den nuvarande genom att energiskattesatserna icke överensstämmer med den skattesats, som kräves för mervärdeskatten i det av beredningen förordade skattesystemet. Härtill kommer, att nu gällande specifika skattesatser på bränsleområdet blir ersatta med en skatt på varuvärdet enligt mervärdeskattens allmänna skattesats. Därigenom kommer såväl skattebelastningen som skatteutfallet att påverkas inte endast av konsumtionsutvecklingen utan även av prisutvecklingen. Beredningens förslag i fråga om avvägningen mellan direkt och indirekt skatt m. m. kräver såsom tidigare nämnts att skattesatsen för mervärdeskatten sättes till 13 procent. Eftersom därvid beskattningsvärdet skall utgöras av vederlaget exkl. skatt och inte som nu vederlaget inkl. skatt motsvarar nämnda skattesats endast 11,5 procent vid jämförelse med nuvarande skattesats av 6 procent för den allmänna varuskatten. Ett fullt genomslag i priserna av denna skattesatshöjning skulle med bortseende från kumulativa skatteeffekter innebära en höjning med drygt 6 procent av prisnivån för den konsumtion, som nu och även framdeles omfattas av den generella indirekta beskattningen. För det nu energiskattebelagda området blir effeklen en annan i den mån energiskatten avviker från den allmänna varuskattens höjd. Är energiskatten lägre än den allmänna varuskatten blir priseffekten vid fullt genoinslag större än nyssnämnda procenttal och i sådant fall kan omläggningen sägas medföra en relativ fördyring av konsumtionen. Är energiskatten högre än den allmänna varuskatten blir effekten den omvända. I fråga om elkraft utgår energiskatt med 10 procent för industrikraft och med 7 procent för annan kraft, i båda fallen med priset före skatt som beskattningsvärde. Energiskatten är således i denna del högre än den allmänna varuskatten och omläggningen medför därför en relativt sett mindre skattehöjning än vad som följer för det redan varuskattebelagda området. Skillnaden blir dock obetydlig för den privata kraftförbrukningen, där

505 energiskatten utgör 7 procent, och vidare är att märka, att energiskattesatsen 10 procent gäller för kraft, som generellt omfattas av mervärdeskattens avdragsrätt. Vad gäller eldningsoljor för uppvärmningsändamål och motsvarande utvisar en beräkning på grundval av aktuella listpriser i s. k. O-zon, att omläggningen till mervärdeskatt i stort sett skulle medföra en oförändrad skattebelastning eller i vissa fall en sänkt beskattning med hänsyn till att rabatter på listpriserna lämnas i betydande utsträckning. Omläggningen ställer sig således gynnsam i fråga om förbrukningen av olja för bostadsuppvärmning. För näringslivets del får denna effekt mindre betydelse, eftersom skatten blir avdragsgill efter omläggningen. Även i fråga om kolbränslena visar en beräkning på grundval av aktuella priser, att omläggningen torde medföra en lägre skattehöjning än vad mervärdeskattereformen i övrigt kan förväntas leda till. Energiskatten för dessa bränslen torde i allmänhet vara högre än den allmänna varuskatten men å andra sidan icke så hög som den föreslagna mervärdeskatten. Man har därför att räkna med att omläggningen på detta område får viss prishöjande effekt. Effekten av omläggningen i fråga om beskattningen av motordrivmedel redovisas i efterföljande särskilda avsnitt rörande de särskilda skatterna på bensin och motorbrännolja. Om inga mera betydande prishöjningar dessförinnan inträffar kan således omläggningen till mervärdebeskattning i fråga om elkraft och bränslen beräknas medföra en lägre relativ skattehöjning än vad som höjningen av skattesatsen för den generella indirekta beskattningen kan förväntas medföra på de områden, som redan nu omfattas av denna beskattning. Å andra sidan betyder omläggningen att kraft- och bränsleförbrukningen i skattehänseende likställes med annan konsumtion. Denna effekt av omläggningen ligger helt i linje med beredningens tidigare deklarerade inställning till punktbeskattningen. Enligt beredningens uppfattning föreligger inga skäl för att i det framtida skattesystemet beskatta kraft- och bränsleförbrukningen annorlunda än annan konsumtion av nödvändighetsvaror. Effekten av omläggningen torde likväl bli en något större skatteintäkt från den kraft- och bränsleförbrukning, som icke omfattas av mervärdeskattens avdragsrätt, än vad energiskatten skulle ge i motsvarande delar. Av den tidigare redogörelsen för energiskattens konstruktion har framgått, att energiskatt för bränslen och drivmedel erlägges av tillverkare samt sådana större återförsäljare, lagerhållare och förbrukare som efter ansökan blivit registrerade såsom skattskyldiga. Med denna utformning av beskattningen följer, att det vid tidpunkten för den föreslagna omläggningen inom näringslivet k a n finnas beskattade lager av drivmedel och bränslen, som är avsedda att direkt eller efter försäljning utnyttjas för sådant ändamål, som

506 i mervärdeskattehänseende medför avdragsrätt för ingående skattebelastning. Genom möjligheterna för större återförsäljare och förbrukare att bli registrerade som skattskyldiga, varmed följer rätt till skattefria inköp, begränsas den skattebelagda lagerhållningen. Sådan lagerhållning förekommer dock, antingen på grund av att man icke utnyttjat möjligheten att bli registrerad som skattskyldig eller också därför att förutsättningar för sådan registrering icke föreligger. Nu nämnda förhållanden aktualiserar frågan om det kan anses föreligga behov av åtgärder för en avlyftning av energiskattebelastningen på sådana lager av bränslen och drivmedel, som efter omläggningen kommer att förbrukas för i mervärdeskattehänseende avdragsgillt ändamål. Enligt beredningens uppfattning föreligger icke skäl för sådana åtgärder vare sig i fråga om beskattad lagerhållning hos återförsäljare eller i fråga om sådan lagerhållning hos förbrukare inom näringslivet. Beträffande de förra torde det vara praktiskt ogörligt att åstadkomma en skatteavlyftning med ifrågavarande syfte och härtill kommer att omsättningshastigheten på de beskattade lagren i allmänhet torde vara hög. Vad åter gäller den beskattade lagerhållningen inom näringslivet må beaktas, att beredningen icke ifrågasatt någon avlyftning av allmän varuskatt, som belastar inneliggande lager av förrådsartiklar eller andra varor av omkostnadskaraktär. Därmed bör icke heller ifrågasättas att avlyfta energiskatt på sådana lager av bränsle och drivmedel, som är avsedda att utnyttjas för produktionsändamål eller motsvarande. Av naturliga skäl k a n det icke förekomma några beskattade lager av elkraft vid tidpunkten för omläggningen. Denna medför dock på detta beskattningsområde ett speciellt övergångsproblem, som sammanhänger med sättet för skattens uttagande. Skyldigheten att erlägga energiskatt för elkraft åvilar förbrukaren, medan skyldigheten att redovisa skatten såsom tidigare antytts åvilar den som yrkesmässigt till förbrukare distribuerar egenproducerad eller inköpt kraft eller ock förbrukar egenproducerad kraft. Enligt huvudreglerna redovisas skatten kvartalsvis av producent utan distributionsverksamhet och för bestämda debiterings- eller redovisningsperioder av övriga skattskyldiga. Med sådan debiteringsperiod kan antingen avses den tid, som utfärdade räkningar för levererad kraft avser, eller också den tid, varunder mätaravläsning i och för avgiftsdebiteringen äger rum. Den förstnämnda debiteringsperioden gäller då räkningarna för en hel abonnentgrupp avser i huvudsak en och samma förbrukningsperiod (månad, kvartal eller annan del av å r ) . Den sistnämnda perioden återigen gäller, då mätaravläsningen av kraftförbrukningen sker successivt och utfärdade räkningar i anslutning härtill för olika abonnenter inom en grupp avser olika tider. Sker exempelvis mätaravläsning successivt tre gånger om året med ungefär samma intervall utgör varje kalendertertial en debiterings-

507 och redovisningsperiod. Successiv mätaravläsning tillämpas vanligen i fråga om leveranser av lågspänd kraft för s. k. borgerlig förbrukning, d. v. s. för de största abonnentgrupperna. Nämnas må emellertid, att man i viss utsträckning övergått till endast en mätaravläsning per år. Avgiftsdebitering kan dock ske flera gånger om året, varvid i de fall räkning utfärdas utan avläsning avgifterna beräknas preliminärt t. ex. på grundval av föregående års siffror. Slutlig reglering sker därefter vid den avgiftsdebitering under året, som verkställes i anslutning till mätaravläsningen. Nu n ä m n d a debiterings- och redovisningsförhållanden får särskild betydelse för en omläggning av energiskatten till mervärdeskatt fr. o. m. en viss bestämd tidpunkt, t. ex. från visst årsskifte. Härvid är först att m ä r k a att omläggningen från skattskyldighetssynpunkt icke medför annan principiell skillnad, än att kraftproducenter och distributörer blir reellt skattskyldiga och icke som nu endast redovisningsskyldiga för den skattskyldighet som åvilar förbrukarna. Omläggningen medför dock dessutom den skillnaden att den, som utnyttjar egenproducerad kraft för annat produktivt eller därmed i mervärdeskattehänseende likställt ändamål (t. ex. industriföretag med egen kraftförsörjning) icke längre behöver redovisa skatt för sådan förbrukning av egen kraft. Detta sammanhänger med att skattskyldig till mervärdeskatt inte behöver redovisa skatt för uttag i rörelsen av sådan karaktär, som skulle medfört avdragsrätt för ingående skattebelastning om fråga i stället varit om inköp från annan företagare. Egenproducerad kraft, som utnyttjas för annat ändamål, skall givetvis redovisas som skattepliktigt uttag och för sådan förbrukning blir producenten i princip skattskyldig liksom då han bedriver distribution till förbrukare. I fråga om sådan kraftdistribution, för vilken avgiftsdebiteringen sker för enhetliga förbrukningsperioder utgörande kalenderår eller del därav, t. ex. månad, kalenderkvartal eller kalendertertial, liksom i fråga om kraftproducents egen förbrukning av kraft bör det inte vara förenat med några svårigheter att genomföra omläggningen i omedelbar anslutning till mervärdeskattens införande. Detta gäller oavsett om avgiftsdebiteringen är baserad på mätaravläsning av energiförbrukningen eller ej. Samma förutsättningar för en allmän omläggning i omedelbar anslutning till mervärdeskattens införande föreligger inte, när avgiftsdebiteringen för distribuerad kraft sker på grundval av successivt verkställda mätaravläsningar eller n ä r debiteringen inte utgår efter uppmätt energiförbrukning och avser förbrukningsperiod (debiteringsperiod) som omfattar tid såväl före som efter tidpunkten för mervärdeskattens införande. För en samtidig omläggning skulle i förstnämnda fall erfordras en särskild mätaravläsning hos samtliga ifrågavarande abonnenter i omedelbar anslutning till n ä m n d a tidpunkt. Det synes emellertid knappast praktiskt möjligt att åstadkomma en sådan allmän mätaravläsning för distributörer med mera betydande detalj distribution och härtill kommer, att en sådan

508 åtgärd för åtskilliga distributörer skulle innebära en betydande extra arbetsbelastning vid sidan av den tillämpade ordnarie avläsningsrutinen. Utan mätaravläsning som n u nämnts skulle en anknytning av omläggningen till tidpunkten för mervärdeskattens införande kunna åstadkommas genom att i sådana fall, då en ordinarie avgiftsdebitering på grundval av uppmätt energiförbrukning omfattar tid såväl före som efter mervärdeskattens ikraftträdande, proportionsvis fördela avgifterna på dessa båda tidsperioder. På samma sätt skulle omläggningen kunna genomföras även om avgiftsdebiteringen inte sker på grundval av uppmätt energiförbrukning. Mot en sådan lösning kan emellertid anföras, att den skulle medföra ett väsentligt merarbete för flertalet distributörer. Fördelningen måste genomföras individuellt och räkningar för den ifrågavarande debiteringsperioden måste utfärdas avseende såväl energiskatt som mervärdeskatt. Generell redovisningsskyldighet för perioden skulle föreligga dels till kontrollstyrelsen av energiskatt och dels till länsstyrelsen av mervärdeskatt. E n sådan uppdelad skatteredovisning kan förväntas medföra särskilda kontrolltekniska och andra olägenheter. Med hänsyn till vad nu nämnts h a r beredningen därför ansett sig böra förorda, att omläggningen från energiskatt till mervärdeskatt anknytes till den första mätaravläsningen av energiförbrukningen, som enligt gällande principer verkställes efter ingången av år 1966, eller, om avgiftsdebiteringen inte sker på grundval av uppmätt energiförbrukning, till utgången av sådan debiteringsperiod, som omfattar tid såväl före som efter mervärdeskattens ikraftträdande. Med denna lösning ernås, att omläggningen inte får någon retroaktiv verkan, vilket enligt beredningens uppfattning är en fördel. Å andra sidan blir följden att den i jämförelse med mervärdeskatten lägre energiskatten kommer att utgå under viss tid efter mervärdeskattens införande. Enligt beredningens uppfattning är det angeläget att omläggningen kommer till stånd utan alltför lång övergångsperiod med hänsyn till såväl det skattebortfall som den bestående kumulativa skatteeffekt, som följer av en fortsatt tillämpning av energiskatteförordningen. Därför bör den särbestämmelsen införas, att mätaravläsning för övergång från energiskatt till mervärdebeskattningen skall med avsteg från gällande avläsningsrutiner, verkställas inom viss tid, förslagsvis inom tre månader från mervärdeskattens införande. En motsvarande begränsning av energiskatteförordningens tillämpning bör ske om den sista under år 1965 påbörjade debiteringsperioden avseende kraft, för vilken avgiftsdebiteringen inte sker på grundval av uppmätt energiförbrukning, utgår först efter utgången av mars månad år 1966.1 sådant fall bör energiskatt påföras för tiden intill den 1 april 1966 och mervärdeskatt för tiden därefter enligt en proportionell fördelning av kraftavgiften på dessa båda delar av debiteringsperioden. Nämnas må, att liknande ikraftträdandebestämmelser som de nu anförda gällde, när elskatten på sin tid infördes och när denna skatt sedermera er-

509 sattes av den allmänna energiskatten. Det må vidare tilläggas, att det inte bör föreligga hinder för distributör som så önskar att verkställa särskild mätaravläsning i omedelbar anslutning till mervärdeskattens införande och anknyta omläggningen till sålunda verkställd särskild mätaravläsning. I överensstämmelse med vad nu anförts har beredningens författningsförslag i denna omläggningsfråga utformats. I detta sammanhang må även nämnas att det icke bör föreligga något hinder för distributör att redovisa mervärdeskatt för samma perioder som gällt för hans redovisning av energiskatt. Å andra sidan kan ifrågasättas om inte de allmänna reglerna för mervärdeskattens redovisning bör gälla även för kraftdistributörerna. För sådan redovisningsordning kan anföras att en distributör k a n verkställa debitering av avgifter både för bestämda förbrukningsperioder och på grundval av successiva mätaravläsningar. Med tilllämpning av de allmänna redovisningsreglerna för mervärdeskatten får kraftdistributörer liksom andra skattskyldiga redovisa skatt på grundval av influtna eller — vid bokföringsmässig redovisning — debiterade kraftavgifter under varje redovisningsperiod. Med hänsyn till de skiftande debiteringsförhållandena synes båda redovisningsmetoderna dock böra stå öppna. Beredningens författningsförslag har också utformats på ett sätt som möjliggör detta. Avslutningsvis må även nämnas, att den avdragsrätt för ingående mervärdeskatt, som tillkommer kraftdistributör, icke enligt beredningens uppfattning bör göras beroende av att energiskatteomläggningen medför skattskyldighet till mervärdeskatt först efter dennas ikraftträdande. Avdragsrätt bör således föreligga för all sådan distributören påförd mervärdeskatt, som är av avdragsgill natur enligt de allmänna reglerna. Detta kommer inte att medföra någon fördel för kraftdistributörerna i förhållande till övriga till mervärdeskatt skattskyldiga. Givetvis kan dock icke denna avdragsrätt utnyttjas vid redovisning av energiskatt utan avdragen måste göras i mervärdeskatteredovisningen. Bensin- och brännoljeskatterna Såsom redan framhållits utgår energiskatten på motordrivmedel vid sidan av de särskilda skatter, som enligt förordningarna om bensinskatt (SFS 1961: 372) och brännoljeskatt (SFS 1961: 653) uttages för bestridande av det allmännas kostnader för vägväsendet. Dessa senare skatter är också utformade så att de endast träffar drivmedel för motorfordon och de uttages i princip på samma sätt som energiskatten på bränslen, dvs. av hos kontrollstyrelsen registrerade producenter, återförsäljare och förbrukare. Bensinskatten utgör f. n. 38 öre per liter och brännoljeskatten 31 öre per liter. Skattskyldig förbrukare, som använder brännolja för både skattefritt och skatte-

510 pliktigt ändamål, erlägger skatt med 34 öre per liter. Energiskatten för dessa varuslag utgör såsom tidigare nämnts 9 respektive 2,5 öre per liter. Intäkten från de särskilda bensin- och brännoljeskatterna har för budgetåret 1964/65 beräknats till 1 265 miljoner kr., varav i bensinskatt 1 045 miljoner kr. Beredningen har tidigare uttalat, att nuvarande särbeskattning av motordrivmedlen bör bli bestående. Beskattningen av dessa varor påverkas emellertid på samma sätt som bränsleområdet i övrigt av den föreslagna omläggningen av energiskatten till en beskattning inom mervärdeskattens ram. Vid en sådan omläggning av beskattningen kommer motordrivmedlen att träffas av bensin- eller brännoljeskatt samt av mervärdeskatt. De nuvarande specifika skattesatserna för energiskatten ersattes därvid med en skatt enligt mervärdeskattens allmänna skattesats på varupriset, vari punktskattens belopp ingår. Den totala skattebelastningen och sålunda även skatteutfallet blir därigenom efter omläggningen beroende av om priset före mervärdeskatt ger en högre eller lägre mervärdeskatt än nu utgående energiskatt. Förhållandena härutinnan utvisar också om omläggningen till mervärdeskatt kan beräknas medföra större eller mindre priseffekt än vad mervärdeskattereformen medför för annan konsumtion, som redan omfattas av den generella indirekta beskattningen. Omläggningens betydelse i dessa hänseenden på kraft- och bränsleområdet h a r redovisats i föregående avsnitt. I fråga om de här aktuella drivmedlen utvisar en beräkning på grundval av aktuella priser vid försäljning ex pump i s. k. O-zon att energiskatten för högoktanig bensin utgör drygt 11 procent av priset inkl. skatt och för standardbensin drygt 12 procent av samma pris, medan energiskatten för motorbrännolja utgör 4 procent av priset inklusive skatt. Vad nu anförts gäller orabatterade priser i O-zon. I dessa fall kan därför sägas att nuvarande energiskatt på bensin är ungefärligen dubbelt så hög som den allmänna varuskatten och därmed nu av ungefär samma höjd, som den föreslagna skattesatsen för mervärdeskatten. Mervärdeskattereformen i förening med ett ersättande av energiskatten med en drivmedelsbeskattning inom mervärdeskattens r a m skulle därför vid oförändrad prissättning innebära en nära nog oförändrad skattebelastning på bensin och därmed också en oförändrad prisnivå. Samtidigt har man såsom framhållits i föregående avsnitt att räkna med att mervärdeskattereformen kommer att höja prisnivån med drygt 6 procent på det område, som nu och framdeles omfattas av den generella indirekta beskattningen. Omläggningen skulle således innebära att förbrukningen av bensin skulle relativt sett förbilligas jämfört med vad effekten blir för annan skattebelagd varuförbrukning. I fråga om motorbrännolja skulle effekten närmast bli den motsatta. Eftersom energiskatten på detta drivmedel enligt vad nyss angivits motsvar a r endast 4 procent av priset inkl. skatt och den sålunda är lägre än den allmänna varuskatten, medför omläggningen en relativt sett större höjning

511 av skattebelastningen än vad omläggningen medför på de områden, som redan omfattas av den generella beskattningen. Det nu anförda bygger på aktuella orabatterade priser i s. k. O-zon. Effekten av omläggningen blir något annorlunda i de fall särskilda zon-tillägg på priserna tillkommer liksom i de fall rabatt lämnas i en eller annan form. Då emellertid inverkan av zon-tilläggen i förevarande hänseende går i motsatt riktning som den inverkan rabattering medför, synes det anförda ge en god bild av den faktiska primäreffekten av en övergång till mervärdeskatt på drivmedelsområdet. Den föreslagna mervärdeskattereformen har betingats inte endast av önskvärdheten att åstadkomma en ytterligare omfördelning från direkt till indirekt beskattning u t a n också av att i ett sådant läge få till stånd en generell indirekt beskattning, som verkar neutral med avseende på konsumtion och konkurrens. Mot denna bakgrund framstår det för beredningen som mindre tillfredsställande, att effekten av denna reform för ett område, där särskilda skäl motiverar en bestående särbeskattning, skulle bli en relativ skattelindring jämfört med reformens effekt i övrigt. I fråga om sådana områden synes det enligt beredningens uppfattning motiverat att utforma den indirekta beskattningen så, att de rådande prisrelationerna till andra beskattningsområden i möjlig mån upprätthålles. E n sådan effekt skulle kunna åstadkommas genom en differentiering av skattesatsen för mervärdeskatten, men mot en sådan åtgärd kan — såsom tidigare redovisats — allvarliga skattetekniska skäl anföras. En annan lösning skulle vara, att vidtaga en skattesats justering i drivmedelsbeskattningen. En sådan åtgärd är icke förenad med några speciella skattetekniska svårigheter och bör enligt beredningens mening därför ges förord. Med utgångspunkt från tidigare redovisade aktuella listpriser i s. k. O-zon och den för mervärdeskatten föreslagna skattesatsen skulle en ungefärlig likvärdig priseffekt ernås genom en höjning av bensinskatten med 4 öre per liter. Under hänvisning till vad ovan anförts förordar beredningen sådan ändring av skattesatsen för nämnda skatt vid den föreslagna omläggningen av energiskatten till en beskattning inom mervärdeskattens ram. I fråga om brännoljeskatten föreslår beredningen ingen ändring av n u gällande skattesats. Detta drivmedel utnyttjas väsentligen för sådana ändamål för vilken den utöver brännoljeskatten utgående mervärdeskatten blir avdragsgill. — Den föreslagna höjningen av bensinskatten kan beräknas medföra en intäktsökning i nuläget av i runt tal 100 miljoner kr och för år 1970 av ca 150 miljoner kr. Att denna intäktsökning med gällande regler förbehålles vägväsendet är en omständighet som beredningen här lämnat å sido. Tidigare höjningar av drivmedelssskatterna har i allmänhet varit förenade med en mot skattesatshöjningen svarande beskattning av inneliggande lager av viss minimistorlek hos icke skattskyldiga. En sådan lagerbeskattning är

512 ägnad att motverka en extraordinär upplagring i syfte att undgå den höjda beskattningen. Den av beredningen förordade skattesatsjusteringen för bensinskatten aktualiserar frågan om en sådan lagerbeskattning. Beredningen anser dock icke för egen del att en sådan åtgärd bör tillgripas i detta fall, där en höjning av särbeskattningen endast ingår såsom ett led i en större och genomgripande omläggning av den indirekta beskattningen. Erinras må även att beredningen icke funnit skäl föreligga för en avlyftning av energiskattebelastningen på sådana lager, som kan komma att användas för i mervärdeskattehänseende avdragsgilla ändamål. Omsättningsskatten på motorfordon (bilaccisen) Denna skatt infördes genom beslut av 1956 års riksdag (SFS 1956: 545) i ersättning för en tidigare gällande särskild investeringsavgift och beräknas för budgetåret 1964/65 ge en intäkt av 280 miljoner kr. Skatten uttages i fabrikant- och importörledet och utgår vid leverans eller uttag av icke inregistrerade motorcyklar, personbilar och med skåp-, stationsvagns- eller personbilkarosseri utrustade lastbilar med en tjänstevikt ej över 1 800 kg. Skatten är konstruerad såsom en specifik skatt med skattesatser avpassade efter fordonsslag och tjänstevikt. De i enlighet härmed punktbeskattade fordonen omfattas även av den allmänna varuskatten. Med verkan fr. o. m. den 1 maj 1960 infördes emellertid frihet från skattskyldighet till allmän varuskatt för handeln med begagnade sådana automobiler, som omfattas av bilaccisen när fråga är om försäljning av nya fordon. I samband därmed höjdes bilaccisen på dessa fordon för att kompensera skattebortfallet genom inskränkningen i den allmänna varuskatten. Dessa åtgärder berörde icke motorcyklarna, utan dessa särbeskattas alltjämt enligt de skattesatser, som fastställdes vid bilaccisens tillkomst. När skattesatsen för den allmänna varuskatten med verkan fr. o. m. den 1 januari 1962 höjdes från 4 till 6 procent vidtogs ingen justering av skattesatserna för bilaccisen. I det förslag till omläggning av den allmänna varuskatten till en mervärdeskatt, som redovisats i det föregående, h a r beredningen förordat att undantaget för handeln med begagnade bilar slopas och att detta område sålunda åter inrymmes under den generella indirekta beskattningen. Detta ställningstagande har främst betingats av önskemålet att tillskapa största möjliga underlag för den höjda generella indirekta beskattningen samt av redovisnings- och kontrolltekniska skäl. Hänsyn har emellertid också tagits till att skärpta åtgärder vidtagits eller aviserats för att i trafiksäkerhetens intresse åstadkomma en sanering av handeln med och brukandet av begagnade motorfordon. Vid sådant förhållande synes de marknadsmässiga skäl, som låg till grund för undantaget från allmän varuskatt, icke längre kunna

513 ges en avgörande betydelse för en bestående skattefrihet. I en till beredningen ingiven skrivelse har Motorbranschens riksförbund och Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening hemställt att beredningen vid sin översyn av den indirekta beskattningen måtte beakta i skrivelsen anförda synpunkter. I skrivelsen har organisationerna särskilt vänt sig mot den särbeskattning av bilismen som sker genom den s. k. bilaccisen. Härom framhålles bl. a. följande. Den särbeskattning av personbilar och lätta skåpbilar som den särskilda omsättningsskatten innebär medför i första hand en enligt organisationernas mening omotiverad fördyring lör konsumenterna. Skatten torde i genomsnitt uppgå till omkring 9 % av det slutliga bilpriset. Genom att motsvarande fördyrande punktskatt ej belastar de flesta andra jämförbara konsumentkapitalvaror torde skatten också medföra en viss snedvridning av konsumtionen, ehuru denna effekt är svår att bedöma. Även om försäljningsutvecklingen särskilt under 1963 varit starkt positiv finns ingen anledning att inför de nu aktuella långsiktiga bedömningarna negligera den direkta negativa effekt omsättningsskatten kan komma att få på längre sikt. Inte minst för de svenska biltillverkarna kan en försäljningshämmande punktbeskattning komma att medföra allvarliga bekymmer. För dessa förelag är nämligen försäljningen på den inhemska marknaden av avgörande betydelse när det gäller att upprätthålla konkurrenskraften på den internationella marknaden. Bilaccisen liksom den dessförinnan gällande investeringsavgiften får enligt beredningens uppfattning anses ha tillkommit främst för att av samhällsekonomiska skäl något reducera den rådande exceptionellt höga takten i motorfordonsparkens ökning. Det föreligger således särskilda skäl för denna punktbeskattning, som kan åberopas för dess fortbestånd tills vidare oberoende av en omläggning av skattesystemet enligt av beredningen förordade riktlinjer. Skatten har också utformats så, att den väsentligen riktar sig mot privatbilismen och endast i mera begränsad omfattning mot den yrkesmässiga trafiken. Vid en bestående bilaccis vid sidan av en höjd generell omsättningsskatt enligt mervärdeprincipen, som även omfattar nu undantagna försäljningar av begagnade bilar, uppkommer frågan, om detta inte borde föranleda en nedjustering av bilaccisens skattesatser till vad som gällde före höjningen i maj 1960. Även om vissa skäl k a n anföras för en sådan åtgärd, har beredningen för egen del icke ansett sig böra framlägga något förslag härom. Den särskilda varuskatten Den särskilda varuskatten (SFS 1941: 251, omtryckt 1960: 612) omfattar numera socker och sirap, choklad- och konfektyrvaror, kemisk-tekniska artiklar — såsom kosmetika, parfymer, schamponeringsmedel och tandkräm — samt spelkort. Skatten uttages i fabrikant- och importörledet och utgör för socker 20 öre per kg, för sirap 16 öre per kg och för spelkort en krona per lek. För övriga varor utgår skatten med viss för olika varugrupper 17—412209

514 varierande procent av varans beskattningsvärde. För det kemisk-tekniska varuområdet utgöres detta värde av priset exkl. skatt vid försäljning till detaljist, medan priset exkl. skatt vid försäljning i större poster till återförsäljare, d. v. s. i regel priset till grossist, utgör beskattningsvärdet för choklad- och konfektyrvaror. Skattesatserna utgör f. n. 65 procent för choklad- och konfektyrvaror och kosmetika, 40 procent för parfymer, hårvatten o. dyl. samt 20 procent för tandkräm, munvatten m. m. Den totala intäkten från den särskilda varuskatten beräknas för budgetåret 1964/65 uppgå till ca 310 miljoner kr. I fråga om choklad- och konfektyrvaror utgår jämte särskild varuskatt en speciell utjämningsskatt. Denna senare skatt, som icke inräknats i nyssnämnda intäktsbelopp, behandlas för sig i ett efterföljande särskilt avsnitt. Socker och sirap. Den särskilda varuskatten på socker och sirap kan för budgetåret 1964/65 beräknas ge en intäkt av drygt 55 miljoner kr. Skatten träffar såväl konsumtionen som den produktiva förbrukningen av socker och sirap, dock med det undantaget att skatt, som utgått på inköp för tillverkning av choklad- och konfektyrvaror, får avdragas vid redovisningen av skatten på färdigvarorna. Här må omnämnas att Kooperativa förbundet och Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor i till Kungl. Maj:t ingivna framställningar, som överlämnats till beredningen, hemställt om ett slopande av särbeskattningen av socker. Såsom skäl härför har främst åberopats den kraftiga höjning av världsmarknadspriset, som föranletts av den politiska utvecklingen på Cuba. I överensstämmelse med den tidigare redovisade principiella inställningen till punktbeskattningen anser beredningen att den särskilda varuskatten på socker och sirap bör slopas vid den av beredningen förordade omläggningen av skattesystemet. Choklad- och konfektyrvarnområdet. I denna del kan den särskilda varuskatten beräknas ge en intäkt av i runt tal 170 miljoner kr för budgetåret 1964/65. Härav torde ca två tredjedelar falla på chokladvaror och resterande tredjedel på s. k. sockerkonfektyrer. Svenska choklad- och konfektyrfabrikantföreningen har i en till beredningen inkommen skrift hemställt, att beredningen i samband med förslag till omläggning av principerna för indirekt beskattning måtte förorda slopandet av den särskilda varuskatten på choklad- och konfektyrvaror. Skälen härför har närmare utvecklats i skriften under åberopande dessutom av en på föreningens uppdrag verkställd utredning om choklad- och konfektyrfabrikantföreningens ekonomiska förhållanden m. m. under särskilt beaktande av särbeskattningens verkningar. Föreningen sammanfattar sina synpunkter i frågan sålunda. På grund av choklad- och konfektyrvarornas stora priskänslighet har den nuvarande särbeskattningen av dessa varor medfört, att per capita konsumtionen

515 stagnerat. Vidare har en förskjutning ägt rum från de mera förädlade och industriellt mera krävande chokladprodukterna till sockerkonfektyrer. Detta innebär en snedvridning av produktionens inriktning och försvagar choklad- och konfektyrindustrins konkurrenskraft både på hemmamarknaden och vid export. Problemet kommer att bliva än mera kännbart i samma mån planerna på ett utvidgat ekonomiskt samarbete med andra länder förverkligas. Skatten, som vid införandet avsågs få tillfällig karaktär, har vidare medfört en rad gränsdragningsproblem mellan beskattade och icke beskattade varor. Särskilt allvarligt är detta problem i fråga om importerade varor, där ofta en direkt diskriminering förekommer. Föreningen har dessutom åberopat, att dess medlemmar, som svarar för drygt 80 procent av skatteuppbörden, utfäst sig att vid slopande av skatten omedelbart vidtaga en häremot svarande prisjustering. I detta sammanhang må även nämnas, att varuskatten på choklad- och konfektyrvarorna enligt uppgifter i nyssnämnda utredning uppgår till i genomsnitt 23 procent av konsumentpriset. Inräknas även utjämningsskatten och den allmänna varuskatten utgör totala skattebelastningen ca 33 procent av konsumentpriset. Den särskilda varuskatten på choklad- och konfektyrvaror ger genom den höga skattesatsen en betydande avkastning och skattens slopande får därigenom en icke oväsentlig återverkan på skattesatsen för den generella indirekta skatten. Det har också gjorts gällande, att den bromsande effekten på konsumtionen, som skatten utövar, kan vara ur viss synvinkel önskvärd. Beredningen anser dock icke dessa förhållanden utgöra sådana särskilda skäl, som obetingat motiverar denna särbeskattnings fortbestånd vid den förordade omläggningen av skattesystemet. Skatten har såsom Svenska choklad- och konfektyrfabrikantföreningen närmare redovisat oförmånliga verkningar i produktions- och konkurrenshänseende för de inhemska producenterna. Även rent skattetekniska skäl kan anföras för särbeskattningens avveckling. Uttaget av skatt sker enligt ett på särskilt sätt fixerat beskattningsvärde, som ofta icke överensstämmer med det fakturerade priset. Denna utformning av skatten har varit betingad av önskan att åstadkomma en enhetlig skattebelastning. Det synes dock tveksamt om man härigenom i praktiken fått till stånd en ekvivalent beskattning, speciellt i vad avser beskattningen av likvärdiga varor av inhemskt och utländskt ursprung. Härtill kommer svårigheter av kontrollteknisk natur liksom också problem med avseende på beskattningsområdets avgränsning. Mot bakgrund av vad sålunda anförts anser beredningen att särbeskattningen av choklad- och konfektyrvaror bör avvecklas. Det kemisk-tekniska varuområdet. Den särskilda varuskatten på kosmetika, parfymer, hårvatten, tandkräm m. fl. sådana varor kan för budgetåret 1964/65 beräknas ge en intäkt av drygt 80 miljoner kr. I fråga om detta varuområde har speciellt beskattningen av tandkräm, tandpulver och mun-

516 vatten varit föremål för diskussion och såsom tidigare omnämnts framfördes senast vid 1963 års vårriksdag motionsyrkanden om ett slopande av skatten på dessa varor. Även i direkt till beredningen framförda synpunkter från företag inom branschen har man särskilt vänt sig mot att genom särbeskattning fördyra de medel, som verkar för en bättre munhygien. Andra skäl har emellertid även åberopats för en fullständig avveckling av skatten i denna del. Det förhållandet att skatten ansetts träffa i viss mån lyxbetonade eller umbärliga varor kan enligt dessa uttalanden icke längre med större fog hävdas. Skatten medför, enligt vad som framhålles av branschens företrädare, en orättvis belastning av ett visst varuområde och denna orättvisa förstärkes av en kumulativ total skatteeffekt. I vissa fall träffas produkterna av tre olika skatter, genom att skatt även utgår på råvaran teknisk sprit. Detta liksom de för skilda varugrupper varierande skattesatserna får, framhåller man, en direkt inverkan på produktionsinriktningen. Tillverkarna tvingas att anpassa produkterna efter beskattningen och att därvid av skattetekniska skäl utforma produkterna annorlunda än som från konsumentsynpunkt vore mest önskvärt. Härtill kommer, att de kriterier, efter vilka skatteplikten avgöres, är vaga, varför det uppstår betydande svårigheter i fråga om såväl avgränsningen av det skattepliktiga varuområdet som klassificeringen av de skattepliktiga varorna efter skatteklass. Såsom exempel härpå namnes, att ett schamponeringsmedel kan beroende på utformningen i vissa detaljer vara skattefritt eller skattepliktigt och i senare fallet beskattas efter skattesatsen 20, 40 eller 65 procent. Osäkerheten beträffande klassificeringen i skattehänseende och en ofrånkomlig skönsmässighet i bedömningen utgör enligt fabrikanterna ett störande inslag i konkurrensen liksom det förhållandet att skattefria substitutvaror förekommer i viss utsträckning. Enligt beredningens uppfattning föreligger icke sådana särskilda skäl, som motiverar ett fortbestånd av den särskilda varuskatten på detta varuområde i det av beredningen förordade skattesystemet. Övriga varor. Förutom i det föregående behandlade varuområden omfattar den särskilda varuskatten numera endast spelkort. Intäkten härav uppgår till ca en miljon kr. Denna särbeskattning bör enligt beredningens mening upphävas samtidigt med att den särskilda varuskatten i övrigt avvecklas i enlighet med vad beredningen i det föregående förordat. Vid en avveckling av den särskilda varuskatten aktualiseras frågan om åtgärder för en avlyftning av den skatt, som belastar inneliggande lager i leden efter beskattningsledet. Skatten omfattar flera sinsemellan helt skilda varuområden. Genomgående är det fråga om färdigvaror och därmed

517 träffar skatten främst lager avsedda för återförsäljning i befintligt skick inom distributionen. Skatteplikten omfattar emellertid även varor, som utnyttjas såsom råvara eller motsvarande, och därmed har man även att räkna med skattebelagda råvarulager vid skattens avveckling. I första hand är det socker men även sirap, som kan ha karaktär av både omsättningsvara och råvara. I sistnämnda egenskap användes dessa varor av flera olika tillverkare inom livsmedelsområdet (bagerier, konservindustrier, dryckesfabrikanter m. fl.) samt av serveringsrörelser. Här må erinras om att skattebelastningen på choklad- och konfektyrfabrikanternas sockerförbrukning elimineras genom ett särskilt avdragsförfarande vid redovisningen av skatt på deras försäljning av färdigvaror. Beträffande beskattningsområdet i övrigt torde skattebelagda varor endast undantagsvis och i mera begränsad omfattning ha karaktär av råvara eller omkostnadsvara. Ett exempel härpå är förbrukningen av vissa skattepliktiga tekniska preparat inom frisörbranschen. För olika delar av beskattningsområdet varierar marknadsförhållandena väsentligt med avseende på såväl omsättningshastighet som distributionsvägar. Varor sådana som socker, choklad- och konfektyrvaror, tandkräm och vissa andra kemisk-tekniska varor torde ha en relativt hög omsättningshastighet, medan denna för andra delar av det kemisk-tekniska varuområdet torde vara låg. Såsom tidigare nämnts har man från branschhåll uppskattat skattebelastningen på detaljhandelns inneliggande lager av kemisktekniska varor till ca 40 miljoner kr. Med hänsyn till skatteutfallet från detta varuområde tyder nämnda belopp på att lagren i genomsnitt icke omsattes två gånger per år. Detta torde vara en väsentligt lägre omsättningshastighet än för t. ex. socker och konfektyrvaror. Omsättningshastigheten av beskattade råvarulager kan svårligen bedömas och torde dessutom variera avsevärt. Här bör emellertid också beaktas, att skattens priseffekt är en annan än när fråga är om omsättningsvaror. För de senare har skatten en direkt mot skattesatsen svarande priseffekt. När skatten träffar en råvara begränsas denna effekt i förhållande till råvarans andel i färdigvarans pris. Allmänt sett synes därför kunna sägas, att behovet av en skatteavlyftning är mindre i fråga om råvarulager och motsvarande än i fråga om lager av omsättningsvaror. E n annan faktor av intresse i detta sammanhang är skattens relativa höjd. Såsom tidigare redovisats skulle skatten enligt den av Svenska chokladoch konfektyrfabrikantföreningen verkställda utredningen motsvara i genomsnitt 23 procent av konsumentpriserna för choklad- och konfektyrvaror. Skatten på socker och sirap är f. n. väsentligt lägre eller omkring 10 procent av konsumentpriserna för standardkvaliteter. Priseffekten har här givetvis påverkats av den kraftiga höjningen på världsmarknaden, som föranletts av den politiska utvecklingen under senare tid. Inom det kemisk-tekniska varuområdet gäller tre olika skattesatser —

518 20, 40 och 65 procent — och i förhållande härtill varierar skattens effekt på konsumentpriserna för olika delar av detta område. Variationerna torde uppskattningsvis ligga mellan ca 10 och 25 procent av detaljpriserna. Vad slutligen angår skatten på spelkort medför den specifika skattesatsen att priseffekten varierar högst väsentligt med hänsyn till kvalitet och pris. Det föreligger således väsentliga skillnader med avseende på marknadsförhållanden och skattens höjd inom det här aktuella beskattningsområdet, vartill kommer att skatten i viss utsträckning belastar lagerhållningen inte endast av omsättningsvaror utan även av råvaror och motsvarande. Genom beskattningsområdets bredd beröres ett flertal branscher inom både produktion och distribution av skattens avveckling. En avlyftning av skattebelastningen på inneliggande lager får därigenom en väsentlig betydelse även ur administrativ synvinkel. Enligt beredningens uppfattning intar socker och sirap en viss särställning i förevarande sammanhang. Den internationella utvecklingen har medfört betydande prishöjningar för konsumenternas del och detta förhållande har även föranlett framställningar från handelns sida om skattens avveckling. Vid en sådan åtgärd framstår det därför som angeläget att en omedelbar prisanpassning till det ändrade marknadsläget kommer till stånd. Och även om det här är fråga om varor med relativt hög omsättningshastighet bör å andra sidan beaktas, att man har att räkna med skattebelagda lager i både grossist- och detaljistledet. Detta kan få återverkningar i avseende å prisanpassning till det ändrade läget. Beredningen anser därför övervägande skäl tala för en avlyftning av skattebelastningen på lagren. Socker och även sirap är emellertid också de varor, som i mera betydande omfattning har karaktär av råvara. Tidigare har framhållits att skatten härvidlag har en begränsad effekt på priserna. Redan detta förhållande synes enligt beredningens mening motivera att icke föranstalta om någon avlyftning av skatt på inneliggande lager av socker och sirap, som har karaktär av råvarulager hos tillverkare, serveringsrörelser o. a. En sådan begränsning Kgger också i linje med vad beredningen i samma spörsmål anfört i fråga om energiskattens omläggning till mervärdeskatt. Härtill kommer, att förbrukningen av socker och sirap som råvara torde i väsentlig utsträckning ske hos företagare som icke i övrigt beröres av den här förordade punktskatteavvecklingen och att därför begränsningen skulle erbjuda vissa praktiska fördelar. Vad gäller det övriga här aktuella beskattningsområdet finner beredningen med beaktande av såväl omsättningsförhållandena och skattebelastningens höjd skäl föreligga för en avlyftning av skattebelastningen på inneliggande lager. Härvidlag synes icke behov föreligga för olika bedömning av lagren av omsättningsvaror och lagren av råvarukaraktär. I allmänhet torde råvarulagren vara av obetydlig omfattning och därför synes här icke erforderligt med annan inskränkning av rätten till skatteavlyftning än den som följer

519 av den tidigare föreslagna begränsningen till visst lägsta lagervärde eller skattebelopp. Den härvidlag förordade gränsdragningen torde begränsa avlyftningsfallen i icke obetydlig omfattning i fråga om återförsäljare, som endast saluför enstaka eller ett fåtal sådana skattebelagda varor det här är fråga om, t. ex. spelkort, hårvatten o. likn. Beredningen förordar således, att avlyftning av skattebelastningen på inneliggande lager av sådana varor, som omfattas av den särskilda varuskatten, bör medgivas i den mån lagervärdet eller skattebeloppet överstiger tidigare angivna gränsvärde och fråga icke är om lager av socker och sirap av råvarukaraktär. Utjämningsskatten m. m. Sedan den 1 juli 1960 utgår en speciell utjämningsskatt på choklad- och konfektyrvaror samt vissa wafers och bisquits (SFS 1960:258). Skatten utgör 50 öre per kg och uttages i tillverkar- och importörledet enligt i princip samma ordning som gäller för den särskilda varuskatten. Tillverkning av wafers och bisquits i allenast ringa omfattning föranleder icke skattskyldighet. Utjämningsskatten inbringar f. n. inemot 40 miljoner kr för år. Såsom tidigare antytts sammanhänger denna särbeskattning med Sveriges anslutning till EFTA-konventionen. Enligt denna hänföres vissa av jordbruksregleringen berörda färdigprodukter till sådana industrivaror, som omfattas av konventionens bestämmelser om tullaweckling. Då de för ifrågavarande produkter utgående tullarna till en betydande del motsvarade avgifter, som uttages inom jordbruksregleringen, skulle denna tullavveckling — om inga särskilda åtgärder vidtogs — missgynna de svenska tillverkarna i konkurrensen med företag från annat EFTA-land, genom att de för sina råvaror från jordbruket får erlägga ett med jordbruksavgifterna förhöjt pris. För att eliminera sådana ogynnsamma verkningar infördes genom beslut av 1960 års vårriksdag ett provisoriskt utjämningsförfarande i syfte att bereda tillverkarna av choklad- och konfektyrvaror, wafers, bisquits och vissa andra färdiga livsmedelsvaror tillgång till råvaror till världsmarknadspriser. Till täckande av kostnaderna för denna åtgärd infördes här ifrågavarande utj ämningsskatt. Utjämningsförfarandet går ut på en avlyftning av de regleringsavgifter eller motsvarande, som belastat tillverkarnas råvaruförbrukning. I fråga om produktionen av utjämningsskattebelagda färdigvaror (choklad- och konfektyrvaror, bisquits och wafers) sker denna utjämning genom ett särskilt avdragsförfarande vid företagens skatteredovisning till kontrollstyrelsen. I övriga fall sker utjämningen genom bidrag från jordbruksnämnden på grundval av dit ingivna uppgifter om den avgiftsbelagda råvaruförbrukningen.

520 Av det anförda framgår, att utjämningsskatten har en speciell bakgrund med anknytning såväl till den svenska jordbruksregleringen som till vårt lands anslutning till EFTA-konventionen. Skatten ingår i ett provisoriskt system, vars primära syfte är att tillgodose svensk livsmedelsindustris konkurrensintressen. Med hänsyn till dessa särskilda motiv för utjämningsskatten har beredningen för egen del inte ansett sig kunna förorda skattens slopande.

Skatten på malt- och läskedrycker Denna skatt (SFS 1960:253) omfattar här i riket tillverkade maltdrycker (starköl, öl och lagrat lättöl) samt läskedrycker (mineralvatten, aromatiserat kolsyrat vatten, lemonader o. d.). Skatten uppbäres hos tillverkarna. Vid import erlägges tull som avpassats med hänsyn till skatten på inhemska drycker. Skatt och tull utgår f. n. med följande belopp per liter. Starköl (med högst 4,5 viktsprocent alkohol) Öl (med högst 2,8 viktsprocent alkohol) Lättöl (med högst 1,8 viktsprocent alkohol) Läskedrycker

Skatt 141 öre 48 » 12 » 33 »

Tull 159 öre 60 » 22 » 35 »

För budgetåret 1964/65 beräknas intäkten från denna beskattning uppgå till 200 miljoner kr, varav i skatt på lättöl ca 3 miljoner kr och i skatt på läskedrycker ca 74 miljoner kr. Såsom tidigare framhållits har beredningen ansett sig böra ställa skatterna på alkoholhaltiga drycker utanför sina överväganden. Därmed har beredningen åsyftat de punktskatter som utgår på sprit, vin och maltdrycker. Av de senare intar emellertid lättölet enligt beredningens uppfattning viss särställning, och därför tar beredningen i det följande upp frågan om en avveckling inte endast av skatten på läskedrycker utan även skatten på lättöl. I fråga om läskedrycksskatten har Sveriges vattenfabrikanters riksförbund i en till beredningen ingiven skrift närmare redovisat de skäl, som enligt förbundets mening motiverar ett slopande av denna punktbeskattning. Dessa skäl sammanfattas av förbundet sålunda. 1) Läskedryckerna är numera ett ordinärt livsmedel, som till 80 % konsumeras i hemmen med en framträdande plats bland hushållens måltidsdrycker. Tidigare lyxkaraktär är försvunnen och konsumtionen sker i ungefär samma utsträckning i alla inkomstklasser. 2) Uteslutande statsfinansiella skäl har på sin tid föranlett läskedrycksskattens införande och senare genomförda skattehöjningar. När skatten infördes förutskickades att den var av provisorisk karaktär och att den skulle avvecklas så snart förhållandena åter blev normala. 3) Läskedrycksskatten diskriminerar läskedryckerna i konkurrensen med andra alkoholfria drycker och övriga närstående produkter. Det är ur rättvisesynpunkt

521 stötande att läskedrycker särbehandlas och betungas med en särskild produktionsskatt enbart därför att de är tillsatta med kolsyra. Alla alkoholfria drycker bör i beskattningshänseende behandlas lika. 4) 1952 års kommitté för indirekta skatter har i princip tagit avstånd från punktbeskattning och förordar att läskedrycksskatten bör omprövas vid införandet av en allmän indirekt beskattning. 5) Läskedrycksskatten är nykterhetsfientlig och står i strid med de olika åtgärder, som från det allmännas sida vidtagits för att främja en övergång till alkoholsvaga och alkoholfria drycker. Den (av förbundet tidigare i inlagan) refererade IUI-undersökningen och erfarenheterna från bl. a. USA ger belägg för att ett slopande av läskedrycksskatten verkligen skulle resultera i en sådan konsumtionsförskjutning. Riksförbundet har därjämte till beredningen avgivit en deklaration enligt vilken de till förbundet anslutna företagen, vilka svarar för ca 85 procent av läskedrycksproduktionen, avser att vid ett bortfall av läskedrycksskatten genomföra en motsvarande sänkning av sina priser. Även Svenska Nykterhetsfrämjandet har i en till beredningen ingiven skrift särskilt framhållit angelägenheten från nykterhetssynpunkt av ett slopande av läskedrycksskatten. Om så sker, uttalas i skrivelsen, kommer de alkoholfria dryckerna att få en starkt ökad konkurrenskraft gentemot de alkoholhaltiga dryckerna och de kan få vidast möjliga användning som alternativ till de alkoholhaltiga dryckerna. Läskedrycksskatten ger en betydande avkastning. Av jämförbara skatter är det endast den särskilda varuskatten som inbringar mer. Oaktat den senare skattens statsfinansiella betydelse har beredningen förordat dess avveckling vid en omläggning av skattesystemet enligt i betänkandet förordade riktlinjer. Vad beredningen anfört till stöd för denna avveckling synes äga giltighet även i fråga om läskedrycksbeskattningen. Med hänsyn härtill och då inga andra särskilda skäl kan anses föreligga för en bestående särbeskattning av läskedryckerna vid en omläggning av skattesystemet, anser beredningen att en avveckling av läskedrycksskatten bör ske. Enligt beredningens uppfattning kan likvärdiga skäl motivera en omprövning även av skatten på lättöl. På olika sätt vidtages åtgärder i syfte att åstadkomma en omläggning av konsumtionen till alkoholsvagare drycker. En avveckling av skatten på lättöl kan enligt beredningens uppfattning få en sådan effekt genom att öka lättölets konkurrenskraft i jämförelse med maltdrycker med högre alkoholhalt. Med beaktande dessutom av den relativt ringa avkastningen anser sig beredningen därför kunna förorda att även skatten på lättöl avvecklas samtidigt med läskedrycksskatten. Såsom tidigare redovisats uttages skatten hos tillverkarna vid deras försäljning till återförsäljare, serveringsrörelser och förbrukare. Efterföljande led arbetar således med beskattade varor. Såväl läskedrycker som lättöl, d. v. s. de drycker som omfattas av den föreslagna avvecklingen, utgör emellertid varor med mycket hög omsättningshastighet. Det synes därför

522 icke föreligga anledning att medgiva någon avlyftning av skattebelastningen på de vid tidpunkten för skattens avveckling inneliggande lagren av läskedrycker och lättöl hos detaljhandlare, serveringsrörelser och andra säljare. Den omedelbara prisanpassning som kan förutsättas ske i tillverkningsledet bör snahbt slå igenom i dessa efterföljande led.

Försäljningsskatten Försäljningsskatten (SFS 1948:85) omfattar med vissa speciella inskränkningar guldsmedsvaror (naturpärlor, ädelstenar och varor därav samt varor av ädelmetall), grammofonvaror (grammofoner, skivspelare och grammofonskivor) och s. k. äkta mattor. Skyldighet att erlägga försäljningsskatt åvilar den, som hos kontrollstyrelsen blivit registrerad såsom säljare av skattepliktig vara, ävensom icke registrerad importör av sådan vara. Obligatorisk registreringsskyldighet föreligger för yrkesmässig tillverkare av skattepliktig vara. Därjämte kan den, som enbart säljer skattepliktiga varor av annans tillverkning, frivilligt låta registrera sig som skattskyldig. Sålunda registrerad äger skattefritt inköpa skattepliktiga varor för återförsäljning och har att redovisa skatt för egen försäljning eller motsvarande till icke registrerad köpare. För andra skattskyldiga än sådana som endast säljer guldsmedsvaror av egen tillverkning gäller att skatt skall erläggas med visst minimibelopp för år eller månad räknat. Därigenom är det icke ekonomiskt fördelaktigt för företag med endast liten skattepliktig försäljning att låta registrera sig som skattskyldig. I fråga om försäljning inom landet och motsvarande utgör skatten 20 procent av detaljhandelspriset inklusive skatt i vad avser gudsmedsvaror och äkta mattor. Motsvarande gäller i fråga om skattepliktig import av guldsmedsvaror, medan skatten vid skattepliktig import av äkta mattor utgår enligt differentierade skattesatser efter vikt. För grammofonvaror gäller samma specifika skattesatser vid både försäljning inom landet och import. För grammofoner och skivspelare utgör skatten lägst 20 och högst 50 kr per styck och för grammofonautomater 250 kr per styck. För grammofonskivor med en speltid per ljudspår av högst åtta minuter utgör skatten 0:50 k r per ljudspår och för grammofonskivor med längre speltid 1: 50 kr per ljudspår, dvs normalt en respektive tre kr per skiva. Nyssnämnda minimiskatt utgör 1 200 kr per år eller 100 kr per månad för återförsäljare av guldsmedsvaror. Samma belopp gäller för dem, som säljer grammofonskivor och äkta mattor av enbart egen tillverkning, medan minimibeloppet 3 600 kr per år eller 300 k r per månad gäller övriga registrerade säljare av sådana varor. Försäljningsskatten beräknas för budgetåret 1964/65 ge en intäkt av 60 miljoner kr, fördelade med 49 miljoner k r på guldsmedsvaror, 8 miljoner kr på grammofonvaror och 3 miljoner kr på äkta mattor. Såsom redovisats i det föregående har yrkanden om ett slopande av sär-

523 beskattningen av grammofonvaror framförts i till Kungl. Maj :t ingivna och till beredningen överlämnade framställningar från Svenska tonsättares internationella musikbyrå, Sveriges allmänna biblioteksförening, Musikfrämjandet m. fl. För en sådan åtgärd har man i dessa framställningar åberopat grammofonvarornas stora betydelse för det allmänna musikintresset och för musikundervisningen samt särbeskattningens hämmande inverkan på möjligheterna att inspela värdefullare och artistiskt mera högklassiga musikverk. Det framhålles vidare att beskattningen framstår som i hög grad orättvis vid jämförelse med förhållandena för andra konstnärliga verk och för andra former av musikåtergivning. Härvidlag har man särskilt pekat på att en ökad användning av bandspelare bidragit till en minskad avsättning av grammofonvaror. Såsom en alternativ lösning har därför ifrågasatts införandet av en särskild licensavgift för bandspelare för att åstadkomma större skattemässig likställighet mellan olika former av musikatergivning. I tidigare omnämnda motioner till 1963 års vårriksdag åberopas i stort sett samma skäl för en avveckling av särbeskattningen av grammofonvaror. Vid denna riksdag framfördes även motionsyrkanden om en provisorisk nedsättning av försäljningsskatten på guldsmedsvaror. Såsom skäl härför åberopades bl. a., att man i Danmark med verkan fr. o. m. den 1 april 1963 slopat dittillsvarande särbeskattning av guldsmedsvaror och att detta kunde förväntas medföra, att ytterligare betydande summor undandroges den svenska guldsmedsbranschen utöver vad som redan tidigare följt av att man vid resor utomlands kan köpa guldsmedsvaror till förmånligare priser. Särskilda skäl har således anförts för en avveckling av försäljningsskatten i dess väsentligaste delar. Vad som härvid anförts synes även få ökad betydelse i det för beredningen aktuella läget med ökat uttag av generell indirekt skatt. Beredningen anser emellertid redan utifrån tidigare deklarerad principiell inställning till punktbeskattningen, att försäljningsskatten i dess helhet bör avvecklas vid en omläggning av skattesystemet enligt de av beredningen förordade riktlinjerna. Vad som anförts till stöd för nyss återgivna yrkanden styrker denna uppfattning. Enligt försäljningsskattens konstruktion inträder skattskyldighet då försäljning sker till konsument eller annan icke registrerad köpare. Försäljningar mellan registrerade är skattefria. Härav följer att någon beskattad lagerhållning icke uppkommer i andra fall än när någon på grund av minimiskattebestämmelserna eller av annan orsak inte registrerat sig som skattskyldig. Endast i dessa fall kan det alltså bli aktuellt med åtgärder för avlyftning av skattebelastningen på de vid tidpunkten för skattens avveckling inneliggande lagren. Minimiskattereglerna kan sägas innebära att frivillig registrering blir ekonomiskt ofördelaktig om skatten på den skattepliktiga försäljningen för

524 år räknat understiger 1 200 kr i fråga om guldsmedsvaror och 3 600 k r i fråga om grammofonvaror och äkta mattor. Vid skattesatsen 20 procent på priset inkl. skatt motsvarar dessa belopp en skattepliktig årsomsättning av 6 000 respektive 18 000 kr. Vid skattepliktig omsättning av så ringa storlek torde man normalt kunna räkna med att även lagerhållningen är ringa och att det fördenskull föreligger mindre behov av åtgärder för en avlyftning av skattebelastningen på lagren. Å andra sidan torde omsättningshastigheten för här aktuella varuslag vara förhållandevis låg — möjligen med undantag för grammofonskivor — och dessutom kan föreligga fall där man underlåtit att registrera sig trots en betydande skattepliktig försäljning. Anförda förhållanden liksom den relativt höga skattebelastningen motiverar enligt beredningens uppfattning, att rätten till skatteavlyftning även bör omfatta lager av omsättnings varor, som är belastade med försäljningsskatt. Med den i det föregående till visst lägsta lagervärde eller skattebelopp föreslagna gränsen för sådan avlyftning torde antalet avlyftningsfall i fråga om försälj ningsskattebelagda varulager bli relativt ringa liksom också totala summan av det belopp som därmed skulle tillgodoföras säljarna. Pälsvaruskatten Pälsvaruskatten (SFS 1943:477) omfattar i sin nuvarande utformning här i riket beredda lösa pälsskinn samt till riket införda lösa eller till tavlor o. d. hopfogade pälsskinn och varor av eller försedda med pälsskinn. Bland pälsvaror som i enlighet härmed omfattas av importbeskattningen återfinnes färdiga pälsverk, handskar och huvudbonader av eller med foder av pälsskinn samt kläder av textilmaterial, försedda med krage, uppslag eller annan besättning av pälsskinn. För här i riket beredda pälsskinn utgår skatten såsom en styckeskatt med skattebelopp, motsvarande 10 procent av ett av Kungl. Maj :t för olika skinnslag fastställt beskattningsvärde. Detta värde skall utgöra det genomsnittliga värde, som skinn av ifrågavarande slag kan antagas ha vid utlämning från beredningsställe. Skattskyldigheten för inom riket beredda pälsskinn åvilar beredaren. I fråga om importen är skatten utformad såsom en differentierad värdeskatt med varans tullvärde inkl. tull som beskattningsvärde. Härvid gäller skattesatserna 10 procent för beredda lösa skinn, 8 procent för skinn som hopfogats till tavlor, ämnen eller liknande stycken, 6 procent för varor av pälsskinn samt 4 eller 2 procent för kläder av textilmaterial med viss pälsbesättning o. d. Vid import uttages skatten av tullverket samtidigt med tullen. Pälsvaruskatten beräknas för budgetåret 1964/65 ge en intäkt av 8 miljoner kr. I sin nuvarande utformning har skatten gällt sedan ingången av år 1962, då en mera genomgripande ändring i beskattningen trädde i kraft. Dessförinnan var pälsvaruskatten avvägd så, att den i fråga om här i riket

525 beredda skinn motsvarade en genomsnittlig skattebelastning av 15 procent av skinnens värde i berett skick, medan skatten vid import utgjorde 20 procent av importvarans värde. Ändringen i beskattningen innebar således en allmän sänkning av skatten till en för inhemska och importerade varor enhetlig nivå. En sådan anpassning av skatten var närmast betingad av EFTA-konventionens bestämmelser om att protektionistiska element i den indirekta beskattningen skulle elimineras före ingången av år 1962. I sammanhanget må även nämnas att tullsatsen för beredda pälsskinn och varor av pälsskinn fastställts till 6 procent med beaktande av pälsvaruskatten. Pälsvaruskatten har således numera en utformning som tillgodoser kraven på internationell neutralitet i den indirekta beskattningen. Förutsättningen för en sådan neutralitet är dock, att beskattningsvärdena och skattebeloppen för här i riket beredda pälsskinn återspeglar de genomsnittliga priserna på olika skinnslag och sålunda fortlöpande anpassas efter prisutvecklingen. En sådan anpassning är också förutsedd. Nämnas må att beskattningsvärdena och skattesatserna för inom landet beredda skinn finnes angivna i särskild förteckning, som upptar ett drygt 60-tal olika skinnslag. För beredningens vidkommande gäller emellertid frågan om det föreligger sådana särskilda skäl, som kan motivera pälsvaruskattens fortbestånd i det av beredningen föreslagna framtida skattesystemet. Enligt beredningens uppfattning synes sådana skäl icke föreligga och i följd härav förordas skattens avveckling. Även denna skatteavveckling aktualiserar frågan om en avlyftning av skattebelastningen på inneliggande lager. Genom att skatten på här i riket beredda skinn uttages redan hos beredarna, belastar den inte endast lagren av lösa skinn, tavlor o. dyl. hos återförsäljare härav och hos körsnärer och andra pälsvarutillverkare utan även lagren av konfektionerade pälsvaror hos både tillverkare och återförsäljare av sådana färdigvaror. Importbeskattningen ger i princip samma effekt, varvid dock är att märka att det för en ekvivalent beskattning varit nödvändigt att under skatteplikten inrymma såväl lösa skinn och sammansatta tavlor därav som färdiga pälsvaror och med pälsskinn försedda textilvaror. I denna del har skatten således karaktär av både råvaruskatt och färdigvaruskatt. Såsom framhållits i det föregående innebar omläggningen fr. o. m. den 1 januari 1962 en väsentlig nedsättning av pälsvaruskatten. Denna nedsättning genomfördes utan hänsynstagande till skattebelastningen på inneliggande lager. Mot att anlägga samma syn på frågan vid här aktuell avveckling av pälsvaruskatten kan emellertid anföras, att avvecklingen skulle ske samtidigt med en betydande höjning av den generella indirekta skatten, som även omfattar pälsvaruområdet. Detta i förening med att omsättningshastigheten för vissa tillhörande varor torde vara låg, bl. a. beroende på säsongmässiga svängningar, kan enligt beredningens mening motivera åtgärder, som underlättar en snabb prisanpassning till det genom skatteawecklingen och

526 övergången till mervärdeskatt ändrade läget. Härför kan även anföras önskvärdheten av att avvecklingen icke medför besvärande störningar i konkurrensen mellan inhemska och importerade varor. Mot bakgrund härav anser beredningen övervägande skäl tala för att en avlyftning bör medgivas i fråga om sådan skatt, som belastar inneliggande lager av lösa pälsskinn och hopfogade tavlor, ämnen och andra stycken av pälsskinn. Med hänsyn till den konkurrenssituation, som avvecklingen medför beträffande inhemska och importerade skinn, bör denna avlyftning omfatta lagerhållningen såväl hos återförsäljare av dessa varor som hos tillverkare av pälsvaror och med pälsskinn försedda andra slags varor. Praktiska skäl synes här tala för att beräkningen av skattebelastningen på sådana lager bör ske på grundval av de skattesatser, som gäller för inom riket beredda skinn. Kvar står då den skatt, som belastar inneliggande lager av färdigvaror. För beklädnadsvaror av textilmaterial med någon form av pälsbesättning utgör skatten vid import 4 eller 2 procent, men då skatten utgår på varans tull värde inklusive tull representerar den en lägre andel av det vid följande återförsäljning inom landet tillämpade priset. Då det dessutom här är fråga om ett betydande varusortiment, för vilket det skulle vara förenat med betydande svårigheter att på ett någorlunda riktigt sätt beräkna den faktiska skattebelastningens storlek, förordar beredningen ingen skatteavlyftning i denna del. För pälsverk och andra pälsvaror i egentlig mening är skattebelastningen högre. Importskattesatsen utgör för dessa varor 6 procent, men även här bör beaktas att den faktiska priseffekten torde vara icke oväsentligt lägre genom att skatten utgår på varans tullvärde. Redan med hänsyn till att skatten utgör en jämförelsevis begränsad del av färdigvarornas konsumentpriser, ställer sig beredningen tveksam till en avlyftning av skattebelastningen på lagren av dessa varor. Härtill kommer, att det här liksom i fråga om nyss behandlade beklädnadsvaror torde vara förenat med betydande praktiska svårigheter att beräkna skattebelastningens storlek på ett nöjaktigt sätt. Beredningen anser sig med hänsyn härtill icke heller beträffande lagerhållningen av dessa färdigvaror böra förorda någon skatteavlyftning. Det framgår av vad ovan anförts, att beredningen — främst av hänsyn till intresset av en snabb anpassning av prisnivån till läget efter ifrågavarande punktbeskattnings avveckling och höjningen av nivån för den generella indirekta beskattningen — förordat en avlyftning i vissa fall av den särskilda skatt, som vilar å inneliggande lager. Detta innebär givetvis inte annat än att en av huvudsakligen tekniska skäl så att säga i förskott uttagen skatt, som ännu ej hunnit träffa den slutlige konsumenten, återbetalas. Frågan har emellertid även en, om än tillfällig, statsfinansiell innebörd; staten får under ett övergångsskede en reducerad inkomst. Storleken härav kan svårligen anges. Problemet är dock uppenbarligen av begränsad räckvidd.

A V D E L N I N G VI

DEN SAMLADE EFFEKTEN AV FÖRESLAGNA REFORMER

KAPITEL 31 Skattereformens innebörd från stats- och kommunfinansiella synpunkter

I kap. 3 har beredningen redovisat sina beräkningar rörande det avkastningskrav, som skall år 1970 gälla i avseende å ett reformerat skattesystem. Det utgående barnbidraget — liksom alla övriga relevanta poster i det gällande systemet omräknat med hänsyn till redovisade antaganden rörande penningvärdeförändringen — har därvid beaktats som en negativ skattepost. Beräkningarna visar att staten skall år 1970 genom ett nykonstruerat skatte- och avgiftssystem tillföras 17 240 miljoner kr. I kap. 7 har beredningen därefter angivit hur enligt dess mening systemet bör i sin grundstruktur vara; i samband därmed anges även uttagets fördelning på systemets huvudkomponenter. Beredningens förslag innebär bl. a. en viss fortsatt övergång till indirekt beskattning. Enär folkpensionerna är indexreglerade, föranleder sagda övergång stegrade pensionsutgifter. Detta har beaktats genom att skattesystemets bruttoavkastning så avvägts att förenämnda belopp 17 240 miljoner kr. framkommer som ett netto för staten, sedan den av beredningens förslag betingade ökningen av folkpensionskostnaden avräknats. Att de höjda barnbidragen även beaktats följer redan därav att dessa bidrag i förevarande sammanhang genomgående behandlas såsom en del av skattesystemet. Sammanställes de nyss åsyftade, i kap. 3 redovisade beräkningarna med vad det nya systemet skulle i detalj och sammanlagt avkasta erhålles den uppställning, som återges i tabell 58. Det bör här måhända anges hur beloppet å 7 700 miljoner kr. vid 1 i tabell 58 framräknats. I kap. 3 har angivits att utan en tänkt indexreglering den direkta skatten å fysiska personer skulle med gällande system år 1970 kalkylerats till 11 135 miljoner kr. Omläggningen av socialförsäkringsavgifterna föranleder en nedräkning av beloppet med 245 miljoner kr. samt höjningen av grundavdragen med 1 050 miljoner kr. och av förvärvsavdragen med 40 miljoner kr. Tillrättaläggandet av den merbeskattning, som utan indexreglering av skiktgränserna i skatteskalorna skulle inträda, föranleder en fortsatt nedräkning med 800 miljoner kr. Omgestaltningen av skalorna ger därutöver ett bortfall av 1 300 miljoner kr. Kvarstående belopp blir då 7 700 miljoner kr.

530 Tabell

58, utvisande

i miljoner

kr vad gällande

och föreslaget

system

avkastar

Gällande svstem med indexreglering 1. Statlig inkomstskatt för fysiska personer. . . . 2. Förmögenhetsskatt 3. Folkpensionsavgifter 4. Sjukförsäkringsavgifter till grundförmånerna 5. Nykonstruerade socialförsäkringsavgifter. . . . 6. Gällande allmänna varuskatt 7. Energiskatt 8. Särskild varuskatt m. m 9. Nykonstruerad generell indirekt skatt 10. Höjd bensinskatt 11. Kostnad för barnbidrag 12. ökade folkpensionskostnader

9 800 320 1 500 660 —

•

4 460 960 640

år

1970 Föreslaget system

7 700 250

__ —

3 060

_ — —

—

8 320 150 — 2 100 — 140

17 240

17 240

— •

—

— 1 100

Anm.: Till förebyggande av missuppfattningar understrykes att uppställningen i tabell 58 uteslutande avser den del av skattesystemet som av beredningen omprövats. Tabellen visar alltså inte statens samlade skatte- och avgiftsintäkter.

Härefter torde få behandlas de i detta betänkande framlagda förslagens betydelse från kommunfinansiell synpunkt. I den mån föreslagna ändringar i skatte- och avgiftssystemet inverkar på beräkningen av beskattningsbar inkomst enligt kommunalskattelagen påverkas underlaget för den kommunala inkomstskatten, och förändringar i kommunernas utdebiteringar kan föranledas därav. Av intresse i förevarande sammanhang är de föreslagna ändringarna av grundavdrag och förvärvsavdrag samt konsekvenserna i avdragshänseende av förslaget om socialförsäkringens finansiering. För att belysa verkningarna av nyssnämnda åtgärder för år 1970, då de förutsattes vara helt genomförda, har till en början uppställts antaganden rörande det sammanlagda skatteunderlaget för kommunerna år 1970 vid oförändrat skattesystem. Vid 1965 års taxering kan summan av de taxerade inkomsterna beräknas uppgå för fysiska personer till 56 350 miljoner kr. och för juridiska personer till 5 060 miljoner kr. eller sammanlagt till 61 410 miljoner kr. Om man beträffande fysiska personer antager en årlig inkomstökning om 5 procent per inkomsttagare samt att en viss ökning sker av antalet inkomsttagare och vidare att de s. k. allmänna avdragen något stiger, kan de taxerade inkomsterna för fysiska personer vid 1971 års taxering uppskattas till 80 070 miljoner kr. För juridiska personer kan de taxerade inkomsterna vid samma års taxering med en antagen årlig ökning med 5 procent beräknas ha stigit till 6 780 miljoner kr. Summa taxerade inkomster vid 1971 års taxering kan således beräknas till (80 070 + 6 780 = ) 86 850 miljoner kr., vilket innebär

531 en ökning av 1965 års taxerade inkomster (61 410 miljoner kr.) med 41,4 procent. Summan av grundavdrag, avdrag för nedsatt skatteförmåga och avrundningar av beskattningsbar inkomst, vilken summa vid 1963 års taxering uppgick till 12 409 miljoner kr., har antagits utgöra 13 600 miljoner kr. vid 1971 års taxering. Summa beskattningsbar inkomst vid sistnämnda taxering för fysiska personer kan sålunda uppskattas till (80 070 — 13 6 0 0 = ) 66 470 miljoner kr., vilket belopp motsvarar ett skatteunderlag av 664,7 miljoner skattekronor. För juridiska personer utgör den taxerade inkomsten tillika beskattningsbar inkomst varför summa beskattningsbar inkomst för dessa vid 1971 års taxering kan beräknas till 6 780 miljoner kr., motsvarande 67,8 miljoner skattekronor. Enligt beslut i samband med 1957 och 1961 års ortsavdragsreformer tillskjuter staten ett skatteunderlag som utifrån vissa givna regler senast beräknats till 19,5 resp. 18,5 miljoner skattekronor. Om tills vidare bortses från den omläggning, som föreslagits i 1958 års skatteutjämningskommittés nyligen avgivna betänkande, och om i stället antages att genom tillskott av staten kommunernas skatteunderlag enligt 1971 års taxering ökar med samma belopp som f. n. ifrågakommer, erhålles ett sammanlagt skatteunderlag för år 1970 av (664,7 + 67,8 + 19,5 + 18,5 = ) 770,5 miljoner skattekronor. Fråga uppkommer då hur det sålunda beräknade skatteunderlaget skulle påverkas av beredningens förslag. De förordade ändringarna av grundavdragen och förvärvsavdragen har beräknats medföra minskningar av skatteunderlaget för år 1970 med 42 resp. 2,2 miljoner skattekronor. Summan av de föreslagna avgifterna för finansiering av socialförsäkringens grundförmåner kan år 1970 antagas överstiga summan av avgifterna för dessa förmåner enligt nuvarande regler med 900 miljoner kr. Härigenom reduceras skatteunderlaget med 9 miljoner skattekronor. Å andra sidan kommer vid en övervältring å de anställda av utgående arbetsgivaravgifter underlaget för beräkning av avgifterna till tilläggsskyddet att minska (de anställda får lägre lön). Sistnämnda avgifter kan antagas minska med ca 200 miljoner kr. Enär avdragen vid taxering härigenom nedgår med samma belopp, ökar skatteunderlaget med 2 miljoner skattekronor. Nettoeffekten blir således ett skatteunderlagsbortfall om 7 miljoner skattekronor. Det nu anförda föranleder således antagandet att det sammanlagda skatteunderlaget för år 1970 kommer att minska med (42 + 2,2 + 7 = ) 51,2 miljoner skattekronor eller från 770,5 till 719,3 miljoner skattekronor. För att få en uppfattning om vilka förändringar av kommunernas medelutdebitering per skattekrona, som följer härav, kan man med olika utgångspunkter söka analysera läget. Ett sätt är att man utgår från kommunernas utdebiteringsbehov för år 1964 och med uppställande av vissa antaganden rörande förändringar i detta behov beräknar storleken av detsamma för år 1970. Ett annat sätt är att utgå från att samma reella skattetryck kommer att råda år 1970 som år 1964.

532 Det totala skatteunderlaget för år 1964 kan beräknas till 525,1 miljoner skattekronor. Därvid har staten förutsatts tillskjuta skatteunderlag i tidigare angiven omfattning eller med 19,5 och 18,5 miljoner skattekronor. Vid en antagen medelutdebitering av 16 kr. 50 öre per skattekrona skulle kommunalskatten jämte skatteersättningen från staten uppgå till (16,5 X 525,1 = ) 8 664 miljoner kr. En tänkbar metod att beräkna det kommunala utdebiteringsbehovet år 1970 skulle möjligen kunna vara att uppräkna sistnämnda belopp i takt med den antagna tillväxten av summa taxerad inkomst enligt kommunalskattelagen. Kommunerna skulle då bibehållas vid ungefärligen nuvarande andel i nationalprodukten. Enligt de beräkningar rörande ökningen av taxerade inkomster, för vilka tidigare redogjorts, kan summan därav enligt 1971 års taxering beräknas överstiga motsvarande summa enligt 1965 års taxering med 41,4 procent, ö k a s beloppet 8 664 miljoner kr. i relation härtill, stiger detsamma till 12 251 miljoner kr. Om sistnämnda belopp kunde antagas motsvara det kommunala utdebiteringsbehovet år 1970, kan konstateras att för att täcka detta behov erfordras en utdebitering om 15 kr. 90 öre per skattekrona på ett totalt skatteunderlag av 770,5 miljoner skattekronor (skatteunderlaget vid oförändrat avgifts- och skattesystem) och om 17 kr. 3 öre på ett sammanlagt underlag av 719,3 miljoner skattekronor (770,5 miljoner skattekronor minskat med skatteunderlagsbortfall till följd av beredningens förslag). Dessa beräkningar av det framtida kommunala utdebiteringsbehovet kan givetvis vara orealistiska. Det är likväl av intresse att konstatera, att med de valda förutsättningarna medelutdebiteringen för år 1970 skulle — vid ett genomförande av i detta betänkande framlagda förslag — överstiga medelutdebiteringen för år 1964 med allenast (17,03 — 16,50=) 53 öre. Om åter den andra av de ovan antydda beräkningsmetoderna tillämpas, nämligen att samma reella kommunala skattetryck skall föreligga åren 1964 och 1970, finner man att den genomsnittliga ökningen av medelutdebiteringen per skattekrona blir 1 kr. 15 öre. Detta framgår av det följande. Det totala skatteunderlaget för år 1970 kan med gällande regler, såsom tidigare angivits, beräknas till 770,5 miljoner skattekronor. Därest gällande grundavdrag och förvärvsavdrag indexreglerats från 1963/64, skulle för år 1970 uppstå skatteunderlagsbortfall på 17,5 respektive 0,7 miljoner skattekronor och det sammanlagda underlaget kan med dessa förutsättningar beräknas till (770,5 — 17,5 — 0,7 = ) 752,3 miljoner skattekronor. Tillämpas 1964 års medelutdebitering per skattekrona, 16 kr. 50 öre, på nämnda skatteunderlag framkommer ett belopp av 12 413 miljoner kr., som skulle svara mot det kommunala utdebiteringsbehovet. För att täcka detta med det skatteunderlag, som med gällande regler beräknats föreligga år 1970, erfordras en genomsnittlig utdebitering av 16 kr. 11 öre per skattekrona. Om m a n åtei hänför sig till det lägre skatteunderlag, som betingas av beredningens förslag, blir den genomsnittliga utdebiteringen 17 kr. 26 öre per skattekrona. Skilj ak-

533 tigheten i skattesats är alltså 1 krona 15 öre. Vid jämförelse med nuvarande genomsnittliga skattetryck av 10 kr. 50 öre blir höjningen 76 öre. Båda de angivna beräkningsmetoderna bygger på osäkra antaganden och förutsättningar. Men de kan likväl ge en ungefärlig uppfattning om den genomsnittliga utdebiteringshöjning, som kan föranledas av de i detta betänkande framlagda förslagen. I samband med tidigare ortsavdragsreformer har staten kompenserat kommunerna för minskning av skatteunderlag till följd av reformerna och fråga kan uppstå om så bör ske även i förevarande sammanhang. Vid behandlingen av detta spörsmål skall till en början bortses från variationer i utdebiteringarna inom skilda kommuner. Av betydelse vid avgörande om kompensation skall ges i anledning av en grundavdragshöjning bör vara syftet med densamma och om höjningen är kombinerad med andra åtgärder inom skattesystemet. Därest avsikten är att åstadkomma en allmän skattelindring enbart genom en höjning av de kommunala grundavdragen lär det icke finnas någon annan väg att gå än att låta staten vid reformens genomförande ersätta kommunerna för inkomstbortfallet. Om så ej sker kommer höjda utdebiteringar att medföra en viss övervältring av skattebördan från små till större inkomsttagare och från fysiska till juridiska personer. I nu förevarande sammanhang har situationen emellertid varit en annan. Uppgiften har varit att inom ramen för vad det gällande skatte- och avgiftssystemet skulle ge verkställa en allmän omprövning och föreslå de åtgärder, som befunnits erforderliga för erhållande av en såsom ändamålsenlig bedömd fördelning av bördan mellan skilda kategorier skattskyldiga i olika inkomstlägen samt mellan olika former av skatter och avgifter. När resultaten av förslagen i skilda hänseenden sammanvägts och beräkningar verkställts av hur ett på förordat sätt reformerat skatte- och avgiftssystem verkar för inkomsttagare i olika inkomstklasser och av skilda slag har hänsyn tagits till att kommunala utdebiteringshöjningar kan uppstå. Därvid har den senare av de ovan skisserade metoderna för beräkning av utdebiteringshöjningarna lagts till grund för bedömandena och för år 1970 har i enlighet härmed räknats med en kommunal utdebitering av 17 kr. 26 öre per skattekrona. De individuella verkningar, som följer härav, har befunnits godtagbara. Sammanfattningsvis kan alltså sägas att anledning inte funnits föreligga att framföra förslag om kompensation till kommunerna i form av statsbidrag på grund av förhöjningen av medelutdebiteringen i kommunerna. En annan fråga är emellertid om kompensationsåtgärder erfordras med hänsyn till ojämnheter kommunerna emellan, synnerligast om dessa ojämnheter skulle förstärkas vid ett genomförande av förslagen i detta betänkande. Dessa förslag torde som regel medföra att för en kommun, som har lågt skatteunderlag per invånare, det totala underlaget reduceras relativt sett kraftigare än för en kommun med större skatteunderlag per invånare, och

534 den förstnämnda kommunen skulle kunna bli nödsakad att verkställa en förhållandevis större utdebiteringshöjning än den andra kommunen. I förevarande sammanhang är uppenbarligen de förslag, som 1958 års skatteutjämningskommitté framlagt innevarande år, av betydande intresse. Denna kommitté föreslår att ett allmänt kommunalt skatteutjämningssystem införes efter i huvudsak följande riktlinjer. Systemet syftar dels till att lämna kommuner med brist på skatteunderlag kompensation därför, dels till att reducera utdebiteringssatser som överstiger medelutdebiteringen. Det förstnämnda syftet uppnås genom ett statsbidrag som grundas på tillskjutet skatteunderlag medan det sistnämnda syftet uppnås genom ett direkt i kronor bestämt statsbidrag. Det tillskjutna skatteunderlaget i en kommun bestäms på grundval av skattekraften i kommunen, dvs. skatteunderlaget per invånare, samt i viss mån även av storleken av den totala utdebiteringen per skattekrona. För att beakta de kostnadsolikheter, som betingas av dyrhetsskillnaderna i landet, föreslås en indelning i tre skattekraftsområden. Det tillskjutna skatteunderlaget till de borgerliga primärkommunerna föreslås bestämmas sålunda att om kommunernas skattekraft understiger 80, 100 eller 115 procent av medelskattekraften i riket (tillämplig procentsats beror på vilket skattekraftsområde vederbörande kommun tillhör), kommunerna garanteras skillnaden. En viss reducering härav kan dock ske vid låg utdebitering. Det skatteunderlag, som tillskjutes en kommun, får sedan i vanlig ordning delta i repartiseringen och staten ersätter kommunen vad som av utdebiteringen hänför sig till det tillskjutna skatteunderlaget. Statsbidraget på grund av utdebitering över medelutdebiteringen föreslås motsvara 40 procent av vad som skulle ha utdebiterats utöver medelutdebiteringen, därest bidrag som nu sagts inte ifrågakommit. Beträffande landstingen och de kyrkliga primärkommunerna föreslås att bidrag utgår i form av tillskott av skatteunderlag på i stort sett ovan angivet sätt. Däremot har kommittén inte funnit tillräckliga skäl föreligga att ge landstingen eller de kyrkliga kommunerna bidrag på grund av att utdebiteringen överstiger viss nivå. Enligt skatteutjämningskommitténs mening kan det föreslagna bidragssystemets skatteutjämnande effekt betecknas som god. I tabell 59 anges hur kommunerna och folkmängden beräknats fördela sig på utdebiteringsklasser utan skatteutjämning och med utjämning enligt kommitténs förslag. Om skatteutjämningskommitténs förslag genomföres synes sålunda en väsentlig utjämning av skattetrycket kommunerna emellan komma till stånd. Därav följer vidare att i avsevärd mån elimineras verkningarna av de olikheter i skatteunderlagsbortfall, som föranledes av ett genomförande av i detta betänkande framlagda förslag. Beträffande kommuner med låg skattekraft innebär nämligen utjämningssystemet att skatteunderlaget —•

535 Tabell 59, utvisande kommunernas och folkmängdens fördelning efter total utdebitering Utdebitering per skattekrona — 13,99 14,00—16,99 Antal kommuner utan skatteutjämning Folkmängd, med

17,00—19,99 20,00—21,99

22,00—

33 188

339 752

462 66

1 194 1 660

2 691 5 344

2 923 538

1 OOO-tal »

inklusive det av staten tillskjutna — alltid hålles i bestämd relation till medelskatteunderlaget. Genomföres skatteutjämningskommitténs förslag, synes således inte erforderligt att av hänsyn till kommuner, som f. n. är i ett mer pressat finansiellt läge än flertalet övriga, föreslå någon särskild kompensation för skatteunderlagsbortfall i anledning av de i detta betänkande framförda förslagen. Det bör emellertid understrykas den givna förutsättningen för detta resonemang, nämligen att en allmän skatteutjämning kommer till stånd. I detta sammanhang må påpekas att de större kommunala enheter, som kan komma till stånd i framtiden, torde medföra att de ekonomiska olikheterna mellan kommunerna kommer att ytterligare minska. Tilläggas må att den gällande ordningen för statens förskotterande av kommunalskattemedel kan medföra, att relationerna mellan förskott och belopp, vartill kommunerna slutligt finnes vara berättigade, kan oförmånligt påverkas under något övergångsskede. I anledning härav torde få övervägas om omräkningar av skatteunderlag bör utföras på sätt skett i samband med tidigare ortsavdragsreformer.

K A P I T E L 32

Individuella verkningar

Även om ett nytt skatte- och avgiftssystems sammantagna verkningar för skilda kategorier medborgare i olika inkomstlägen ingalunda är det enda avgörande vid ett bedömande av systemet — här måste, det har förut framhållits, även annat beaktas såsom t. ex. det svenska näringslivets konkurrensmässiga förutsättningar, önskemål om rationella och effektiva regler med anpassbarhet till den ekonomiska utvecklingen m. m. — är likväl uppenbart att just de individuella verkningarna måste tilldra sig ett väsentligt intresse. Genom dessa belyses bl. a. graden av omfördelning i det nya systemet eller m. a. o. omfattningen av skattelättnaden för vissa grupper och skärpningen för andra. De effekter i dessa hänseenden, som redovisas i det följande, har självfallet inverkat på beredningens ställningstaganden och ger med andra ord uttryck för den grad av omfördelning som beredningen ansett sig kunna förorda. I kap. 16 har angivits hur den föreslagna socialförsäkringsavgiften verkar för löntagare under vissa antaganden rörande övervältringen och för andra än löntagare. I kap. 24 redovisas vissa verkningar i avseende å den statliga och kommunala inkomstskatten. Kalkyler angående den förordade indirekta beskattningens betydelse för olika medborgare har däremot inte förut redovisats. Detta sker i det följande i samband med att socialförsäkringsavgiftens och inkomstbeskattningens belastning på medborgarna sammanläggs. Man möter härvid i huvudsak samma eller liknande problem, som dem vilka var förenade med bedömningen i kap. 4 av hur den sammantagna effekten av det nuvarande systemet av avgifter och indirekta skatter kan antagas bli. De mycket omfattande beräkningar, vilkas slutresultat skall i jämförande tabeller ställas mot varandra och i det följande redovisas, har utförts efter principer som först skall i korthet anges. Inledningsvis har den totala skatten enligt gällande regler, så långt dessa av beredningen ställts under omprövning, beräknats för år 1970 (här, som i andra fall, med uppdelning dels på anställda och dels på företagare samt med särskild redovisning i vartdera fallet på kategorierna ensamstående, gift man utan barn och med hustru utan inkomst samt gift man med två barn och hustru utan inkomst). Härvid har samma beräkningsgrunder tilllämpats som vid den nyss omnämnda kalkylen i kap. 4. Detta betyder bl. a. att samtliga enligt det gällande systemet utgående arbetsgivaravgifter anta-

537 gits övervältrade proportionellt mot de anställdas löner, att den indirekta skatten antagits drabba medborgarna i viss omfattning utifrån antaganden, som grundar sig på resultatet av 1958 års levnadskostnadsundersökning, och i övrigt i förhållande till deras efter inkomstskatt disponibla inkomst samt att förvärvsavdrag vad gäller anställd inte i något fall beräknats, medan sådant avdrag vad gäller gift företagare beräknats till 300 kr. De nu åsyftade tabellerna har fogats vid detta betänkande som bilaga 5. Därnäst har den totala skatten år 1970 uträknats i princip enligt nuvarande regler men under antagande tillika att en indexreglering gällt för grundavdrag, förvärvsavdrag, barnbidrag och skiktgränser i skatteskalorna. Penningvärdet har antagits försämrat med två procent om året, räknat från 1964 års ingång. I övrigt har för dessa tabeller, som är fogade vid betänkandet som bilaga 6, gällt samma förutsättningar som för tabellerna i bilaga 5. Slutligen har i ytterligare två tabeller, vidfogade såsom bilaga 7, den totala skatten år 1970 beräknats enligt det föreslagna nya skatte- och avgiftsTabell 60. Förändringen i skattebörda år 1970 genom beredningens förslag för ensamstående i olika inkomstlägen Kommunal utdebitering = 16,11 kr/skr enligt nuvarande regler, 16,50 kr/skr enligt nuvarande regler med indexreglering samt 17,26 kr/skr enligt föreslagna regler. Uttag till ATP = 10 %. Basbelopp = 5 400 kr. I total skatt för anställda ingår övervältrade arbetsgivaravgifter. Total skatt för företagare, kr

Total skatt för anställd, kr

Årsinkomst, kr

för företagare (före enligt för anATPställd ( = enligt nuvaran- enligt avgift) = lön) ennuva- de regler förelön inkl. ligt nurande med in- slagna andel i varande regler dexregle- regler arbetsgiring regler varavgifter för anställd

enligt nuvaran- enligt de regler föremed slagna regler indexreglering

förändrad skattebörda (kol. 5— kol. 4)

enligt nuvarande regler

förändrad skattebörda (kol. 9— kol. 8)

6 000 8 000 10 000 12 000 15 000

6 470 8 627 10 784 12 941 16 176

2 122 2 978 3 835 4 837 6 377

2 058 2 919 3 779 4 687 6 185

2 094 3 026 3 956 4 885 6 346

+ + + + +

36 107 177 198 161

1 940 2 872 3 791 4 834 6 460

1 877 2 813 3 725 4 686 6 269

1 940 2 988 4 012 5 035 6 611

+ + + + +

63 175 287 349 342

18 000 20 000 25 000 30 000 40 000

19 411 8 006 21 568 9 119 26 960 12 002 32 352 15 087 43 136 21 446

7 781 8 822 11 594 14 561 20 871

7 933 9 089 12 071 15 236 21 816

+ + + + +

152 267 477 675 945

8 144 9 315 12 249 15 388 21 746

7 963 9 022 11 856 14 881 21 186

8 234 9 401 12 388 15 571 22 074

+ + + + +

271 379 532 690 888

50 000 60 000 80 000 100 000

53 920 64 704 86 272 107 840

27 379 34 071 47 929 62 326

28 706 35 629 49 954 64 576

+ 1 327 + 1 558 + 2 025 + 2 250

28 043 34 644 48 167 62 198

27 350 33 752 47 004 60 950

28 487 34 953 48 505 62 525

+ 1 137 + 1201 + 1 501 + 1 575

28 070 34 966 48 999 63 573

538 systemet. De nu ökade arbetsgivaravgifterna har antagits övervältrade på i princip samma sätt som de gällande avgifterna. Den indirekta skatten har, vid det förhållandet att mervärdeskatten givits en generell räckvidd, antagits genomgående övervältrad i förhållande till disponibel inkomst, dvs. inkomst efter direkt skatt. För det allmänna såsom slutlig konsument har beräknats samma relativa belastning som vid nuvarande system. För företagare har beräknats förvärvsavdrag med 1 000 kr., när vederbörande är gift och har barn. Från detta tabellmaterial har slutsiffrorna för skatte- och avgiftsbelastningen i de olika fallen framtagits och sammanförts i tre tabeller, här intagna som tabellerna 60—62. Tabeller av detta slag, upprättade under så realistiska antaganden i olika hänseenden som möjligt, är å ena sidan en ofrånkomlig förutsättning för en uppfattning av hur ett nytt skattesystem belastar medborgarna i jämförelse med ett gällande system. Å andra sidan måste med skärpa understrykas, att beräkningarna likväl med nödvändighet bygger på delvis ovissa övervältTabell 61. Förändringen i skattebörda år 1970 genom, beredningens förslag för gifta utan barn i olika inkomstlagen Kommunal utdebitering = 16,11 kr/skr enligt nuvarande regler, 16,50 kr/skr enligt nuvarande regler med indexreglering samt 17,26 kr/skr enligt föreslagna regler. Uttag till ATP = 10 %. Basbelopp = 5 400 kr. I total skatt för anställda ingår övervältrade arbetsgivaravgifter. Årsinkomst, kr

Total skatt för anställd, kr

för företagare (före för anenligt ATPställd ( = avgif t) = enligt nuvaranlön) en- lön inkl. nuva- de regler ligt nu- andel i rande med invarande arbetsgi- regler dexregleregler varavgifring ter för anställd

Total skatt för företagare, kr

förändenligt rad föreskatteslagna börda regler (kol. 5 kol. 4)

enligt nuvarande regler

enligt nuvarande regler med indexreglering

enligt föreslagna regler

förändrad skattebörda (kol. 9— kol. 8)

6 000 8 000 10 000 12 000 15 000

6 470 8 627 10 784 12 941 16 176

1 741 2 610 3 478 4 351 5 638

1 602 2 474 3 346 4 223 5 519

1 546 2 365 3 294 4 222 5 620

— — — — +

56 109 52 1 101

1494 2 433 3 348 4 264 5 648

1 344 2 288 3 208 4 127 5 516

1 131 2 178 3 202 4 226 5 772

— — — + +

213 110 6 99 256

18 000 20 000 25 000 30 000 40 000

19 411 6 943 21 568 7 758 26 960 10 188 32 352 12 984 43 136 19 114

6 829 7 643 9 866 12 411 18 345

7 001 7 934 10 239 12 661 18 141

+ + + + —

172 291 373 250 204

7 019 7 913 10 363 13 182 19 311

6 892 7 791 10 051 12 622 18 520

7 305 8 304 10 641 13 091 18 430

+ + + + —

413 513 590 469 90

50 000 60 000 80 000 100 000

53 920 64 704 86 272 107 840

24 589 31 096 44 818 59 093

24 097 30 468 43 767 57 814

— 492 — 628 — 1 051 — 1 279

25 388 31 825 45 168 59 242

24 398 30 569 43 702 57 541

23 826 29 733 42 150 55 386

— 572 — 836 — 1 552 — 2 155

25 560 32 305 46 163 60 781

G

539 Tabell 62. Förändringen

i skattebörda år 1970 genom beredningens förslag för gifta med två barn i olika inkomstlägen

Kommunal utdebitering - 16,11 kr/skr enligt nuvarande regler, 16,50 kr/skr enligt nuvarande regler med indexreglering samt 17,26 kr/skr enligt föreslagna regler. Uttag till ATP = 10 %. Basbelopp = 5 400 kr. Skattebeloppen har reducerats med barnbidrag på 550, 625 resp. 1 200 kr per barn. I total skatt för anställda ingår övervältrade arbetsgivaravgifter. Årsinkomst, kr

Total skatt för anställd, kr

för företagare (före för anenligt ATPställd ( = avgif t) = enligt nuvaran- enligt lön) en- lön inkl. nuva- de regler föreligt nu- andel i rande med in- slagna varande arbetsgi- regler dexregle- regler regler varavgifring ter för anställd

Total skatt för företagare, kr

förändrad skattebörda (kol. 5 kol. 4)

enligt nuvarande regler

enligt nuvaran- enligt de regler föremed slagna regler indexreglering

förändrad skattebörda (kol. 9— kol. 8)

6 000 8 000 10 000 12 000 15 000

6 470 8 627 10 784 12 941 16 176

780 1 651 2 526 3 401 4 695

507 1 382 2 258 3 138 4 441

— 528 290 1 219 2 148 3 546

— 1035 — 1 092 — 1 039 — 990 — 895

534 1 475 2 396 3 314 4 705

250 1 196 2 120 3 044 4438

— 987 — 166 857 1 881 3 427

— 1237 — 1 362 — 1263 — 1 163 — 1 011

18 000 20 000 25 000 30 000 40 000

19 411 6 006 21 568 6 825 26 960 9 263 32 352 12 067 43 136 18 212

5 757 6 574 8 807 11 361 17 308

4 927 5 859 8 165 10 587 16 067

— 830 — 715 — 642 — 774 — 1241

6 080 6 979 9 438 12 264 18 406

5 819 6 723 8 990 11 571 17 484

4 961 5 996 8 346 10 754 16 005

— 858 — 727 — 644 — 817 — 1479

50 000 60 000 80 000 100 000

53 920 64 704 86 272 107 840

23 567 30 085 43 831 58 127

22 023 28 393 41 692 55 739

— 1544 — 1 692 — 2 139 — 2 388

24 498 30 949 44 317 58 423

23 375 29 561 42 718 56 580

21 359 27 227 39 597 52 837

— 2 016 — 2 334 — 3 121 — 3 743

24 670 31 426 45 307 59 948

ringsantaganden och grova schabloner. Det kan därför sägas att de redovisade beräkningarna närmast bör ses såsom räkneexempel, utvisande hur skatte- och avgiftsbelastningen blir om de olika antagandena skulle till alla delar vara realistiska. Några kommentarer må här lämnas till tabellerna 60—62. I kol. 3 och 7 anges skatten om gällande regler oförändrade bibehölls år 1970. Det kan sägas att man därför borde i första hand jämföra beloppen i dessa kolumner med skattebelastningen enligt kol. 5 resp. 9. En sådan jämförelse synes dock orimlig och därför ointressant — gällande regler för inkomstbeskattningen måste ofrånkomligen jämkas med utvecklingen. Av större intresse är att jämföra kol. 4 och 8 med resp. kol. 5 och 9. Den jämförelsen utvisar, per år 1970, hur dagens skattetryck omfördelas enligt beredningens förslag. Av tabell 60 finner man att de ensamstående i alla inkomstlägen får en något skärpt beskattning, vilket är en given förutsättning för ett ökat stöd till

540 barnfamiljerna. Skärpningen är ganska måttlig i de lägre och i de år 1970 vanliga inkomstlägena. Differensen mellan kol. 6 och 10 beror på olika omständigheter men främst sammanhänger den med att arbetsgivaravgifterna antagits övervältrade proportionellt mot lönerna. Tabell 61 visar en något splittrad bild med obetydligt minskad skattebörda i låga inkomstlägen, någon skärpning i vissa mellanlägen och därefter en sänkt men i relation till skattebelastningen ganska ringa lindring i de följande inkomstlägena. Av tabell 62 framgår att skattelindringen för barnfamiljerna är genomgående och relativt sett inte obetydlig. Skattelindringen vid årsinkomster mellan 15 000 kr. och 30 000 kr. är beloppsmässigt lägre än i skikten därunder och däröver. Förklaringen härtill är inte märklig. Den nu gällande skatteskalan utmärkes av den s. k. skattepuckeln, som för gifta börjar vid årsinkomster kring 25 000 kr.; den kan sägas föregås av en »svacka» i inkomstlägena därunder. En utjämning av progressionsökningen i nu berörda inkomstlägen har ansetts angelägen. Konsekvensen härav blir för ifrågavarande, nu förhållandevis gynnsamt behandlade barnfamiljer något mindre lättnader än för övriga barnfamiljer, när skalan rättas till. Vid inkomster över t. ex. 30 000 kr. visar följaktligen också tabellen en i kronor räknat något större skattelindring än i mellanskiktet. I tabell 63 lämnas uppgifter om vad en viss inkomst år 1970 med hänsyn till den antagna inkomstutvecklingen motsvarar år 1964. Av tabellen fram-

Tabell 63 med omräkning av inkomstbelopp

Inkomst år 1970, kr

Motsvarande inkomst år 1964 vid 5 % årlig inkomstökning, kr

Motsvarande rcalinkomst år 1964 vid 2 % årlig levnadskostnadsstegring, kr

6 000 8 000 10 000 12 000 15 000

4 477 5 970 7 462 8 955 11 193

5 328 7 104 8 880 10 656 13 320

18 000 20 000 25 000 30 000 40 000

13 432 14 924 18 655 22 386 29 849

15 983 17 759 22 199 26 639 35 519

50 000 60 000 80 000 100 000

37 311 44 773 59 697 74 622

44 399 53 278 71 038 88 797

541 går tillika vad en viss inkomst år 1970 motsvarar år 1964 med hänsyn till vad som antagits om stegringen enbart av levnadskostnaderna. Uppgifterna i tabell 63 kan vara till vägledning för den, som vill bilda sig en uppfattning om vad det föreslagna skattesystemet innebär i förhållande till de år 1964 gällande förhållandena. Det bör understrykas att beräkningarna i förenämnda tabeller inte tar sikte på de fall, där hustrun har förvärvsinkomst och barn finns i familjen. Det förbättrade förvärvsavdraget ger här en ytterligare, inte obetydlig skattelättnad i förhållande till vad nu gäller. Däri ligger då även att skattenivån för dessa familjer över huvud ligger inte obetydligt under den som anges i tabell 62. Ovan har, med understrykande av den ovisshet som ofrånkomligt vidlåder de utförda beräkningarna, angivits det föreslagna skatte- och avgiftssystemets innebörd för olika kategorier skattskyldiga i skilda inkomstlägen. Den i det nya systemet förutsatta övergången i viss omfattning från direkt till indirekt beskattning innebär att den preliminära skatten (källskatt för anställda och s. k. B-skatt för övriga skattskyldiga) minskar liksom den på

Tabell 64. Det sammanlagda skatte- och avgiftsbeloppet på debetsedeln enligt 1971 års taxering för anställda i olika inkomstlägen dels enligt nuvarande, dels enligt föreslagna regler Kommunal utdebitering = 16,50 kr/skr Summa skatter och avgifter på skattsedeln, i kronor, för Årsinkomst ( = k o n t a n t lön), kr

gift man vars hustru saknar inkomst

ensamstående enligt enligt nuvarande föreslagna regler regLr

skillnad kol. 3 kol. 2

enligt enligt nuvarande föreslagna regbr regler

skillnad kol. 6 — kol. 5 7

397 443 488 678 931

690 1247 1809 2 374 3 202

90 526 1038 1564 2 318

— — — — —

4 238 5 036 7 168 9 523 14 458

— 1 084 — 1 126 — 1212 — 1302 — 1467

4 047 4 549 6 238 8 343 13 166

3 092 3 589 4 848 6 315 10 030

— 955 — 960 — 1390 — 2 028 — 3 136

19 782 25 106 36 453 48 220

— 1550 — 1 928 — 2 267 — 2 818

18 341 23 850 35 291 47 609

14 284 19 060 29 129 40 111

— 4 057 — 4 790 — 6 162 — 7 498

6 000 8 000 10 000 12 000 15 000

1157 1 714 2 271 2 987 4 101

760 1271 1 783 2 309 3170

— — — — —

18 000 20 000 25 000 30 000 40 000

5 322 6 162 8 380 10 825 15 925

50 000 60 000 80 000 100 000

21 332 27 034 38 720 51 038

600 721 771 810 884

542 debetsedeln för slutlig skatt upptagna summan av skatter och avgifter. För de anställdas vidkommande tillkommer att vissa av de nuvarande avgifterna till socialförsäkringen ersattes av arbetsgivaravgifter, vilka väl förutsattes övervältrade på de anställda i samband med löneuppgörelserna men som inte påverkar deras preliminära eller slutliga skatt. Omfattningen av den skatt, som vid förslagets genomförande a w ä l t r a s debetsedeln för en anställd, visas i tabell 64 (med särskild redovisning för ensamstående och gift man med hustru utan inkomst). Av tabellen framgår alltså den debiterade skatten enligt nuvarande och enligt föreslagna regler på grund av 1971 års taxering (beskattningsåret 1970) samt skillnadsbeloppet. En motsvarande beräkning har i tabell 64 a gjorts för företagare. Det framgår av vad ovan sagts att den för en företagare från debetsedeln avvältrade skatten är mindre än den för en anställd. Arbetsgivaravgiften motsvaras nämligen här av egenavgift, den s. k. grundförsäkringsavgiften. Det understrykes att skiljaktigheten mellan tabellerna 64 och 64 a ger uttryck inte för olikhet mellan anställda och företagare i belastningshänseende utan endast för i vilken omfattning den direkt debiterade skatten minskar i de båda fallen.

Tabell 64 a. Det sammanlagda skatte- och avgiftsbeloppet på debetsedeln enligt 1971 års taxering för företagare i olika inkomstlägen dels enligt nuvarande, dels enligt föreslagna regler Kommunal utdebitering = 16,50 kr/skr. Uttag till ATP = 10 %. Basbelopp = 5 400 kr. Summa skatter och avgifter på skattsedeln, i kronor, för Årsinkomst ( = före ATPavgift), kr

gift man vars hustru saknar inkomst

ensamstående enligt enligt nuvarande föreslagna regler regler

skillnad kol. 3 — kol. 2

6 000 8 000 10 000 12 000 15 000

1 264 1 979 2 695 3 531 4 815

1 035 1 816 2 591 3 388 4 555

— — — — —

18 000 20 000 25 000 30 000 40 000

6 232 7 173 9 598 12 198 17 767

5 796 6 650 9 025 11 569 17 043

— — — — —

50 000 60 000 80 000 100 000

23 104 28 685 40 219 52 537

22 219 27 543 38 682 50 241

enligt enligt nuvarande föreslagna regler regler

skillnad kol. 6 — kol. 5

229 163 104 143 260

719 1436 2 152 2 892 3 956

197 897 1 672 2 469 3 622

— — — — —

436 523 573 629 724

5 055 5 745 7 620 9 804 14 979

4 811 5 562 7 301 9 031 13 096

— 244 — 183 — 319 — 773 — 1 883

— 885 — 1 142 — 1 537 — 2 296

20 016 25 361 36 677 48 923

17 133 21 659 31 639 42 460

— 2 883 — 3 702 — 5 038 — 6 463

7 522 539 480 423 334

543 I detta sammanhang må följande tilläggas. I den allmänna debatten kring inkomstbeskattningen framförs ofta, såsom tidigare redovisats, synpunkterna att en relativt hård sådan beskattning inverkar oförmånligt på arbetskraftssituationen, medverkar att försvåra möjligheterna att nå en annan ordning för äkta makars beskattning, stimulerar skattefusk och skatteundandragande, etc. Det framhålles tillika att denna olägenhet skulle väsentligt minska, därest en mer omfattande övergång från direkt till indirekt beskattning kom till stånd. Beredningen är fullt medveten om att den i detta betänkande förordade omläggningen till indirekt skatt inte är av den omfattningen, som från nyss antydda synpunkter skulle vara erforderlig, men också om att en omläggning av detta slag måste vägas mot andra hänsynstaganden. Man står här inför en avvägningsfråga, där beredningens ställningstagande självfallet i hög grad präglats av arten och graden av skatteomfördelning vid en i en given situation mer eller mindre omfattande omläggning till ökad indirekt beskattning. Det synes emellertid beredningen inte osannolikt att med den fortskridande samhällsutvecklingen det kan bli aktuellt med en fortsatt omläggning till indirekt beskattning och att därigenom fördelar skulle kunna uppnås bl.a. därutinnan att rådande bindningar till vissa tekniska lösningar i fråga om inkomstskattens konstruktion inte längre skulle göra sig i samma mån gällande. Det bör härvid understrykas, att det av beredningen förordade skattesystemet så konstruerats att framtida skatteomläggningar kan ske inom ramen för detta system, som har en helt a n n a n flexibilitet än det nuvarande.

AVDELNING V I I

REFORMENS IKRAFTTRÄDANDE

18—412209

KAPITEL 33 Reformens ikraftträdande Tidigare har redovisats skälet för att skatteberedningen utformat sitt förslag i dess fullt utbyggda skick med sikte på år 1970. Detta skäl sammanhänger med den förordade omläggningen av finansieringen av socialförsäkringens grundförmåner i vad denna omläggning för de anställdas vidkommande innefattar en övergång från egenavgifter till arbetsgivaravgifter. De senare har inte i sin fulla omfattning ansetts kunna omedelbart uttagas utan förutsattes successivt påförda under en övergångsperiod omfattande åren 1966— 1970. Anledningen härtill är i första hand önskemålet att undvika störningar i samhällsekonomin. Men det bör tillika erinras om att storleken av dessa arbetsgivaravgifter, och därigenom även av de i förhållande härtill avvägda grundförsäkringsavgifterna för företagare, är till del beroende av den procentsats, som gäller för uttaget av arbetsgivaravgifter till tilläggspensioneringen. Den för varje år gällande procentsatsen i sistnämnda hänseende skall nämligen tillämpas även för den föreslagna nya arbetsgivaravgiften i vad denna beräknas å den anställdes basbeloppsinkomst. Som bekant har ifrågavarande procentsats fastställts till 8 för år 1966 för att därefter successivt öka till 9,5 år 1969. För tiden därefter har beslut ännu ej fattats om uttagsprocenten; att beredningen, såsom framgår av vad tidigare anförts, verkställt sina beräkningar för år 1970 med utgångspunkt från ett procenttal av 10 innefattar givetvis intet som helst ställningstagande till en på beredningen inte ankommande fråga utan är helt betingat av nödvändigheten av att välja en räkneförutsättning. Den omständigheten att fullfunktionsstadiet i avseende å det nya avgiftssystemet nås först efter ett antal övergångsår har gjort det nödvändigt att anpassa skatteomläggningen härtill. Ett önskemål har varit att redan det första året, 1966, nå så långt i reformhänseende som med beaktande av olika omständigheter är möjligt samt anpassa de kvarstående åtgärderna till den efter hand förändrade situation som med de ökande socialförsäkringsavgifterna inträder. Det har därvid tillika varit en strävan att avväga åtgärderna för de olika åren under femårsperioden 1966—1970 så att ett samtidigt beaktande sker i olika hänseenden av verkningarna av en fortlöpande penningvärdeförändring sådan den i betänkandet antagits utveckla sig. Därigenom har då ej blivit erforderligt att för denna tidsperiod konstruera något i annan ordning indexreglerat system, en åtgärd till vilken skattesystemutredningen eljest givit sin principiella anslutning. I samband härmed må erinras om uttalandet i kap. 23 att om penningvärdeförsämringen under ifrågavarande

*

548 tidsperiod blir större än som i detta betänkande antagits, de föreslagna reglerna för uttaget av inkomstskatt bör i motsvarande mån jämkas till förhindrande av snedvridning i skattebelastningen. Vid lösningen av frågan hur omläggningen under de fem åren skall ske har förelegat olika bindningar och det har varit angeläget att på en gång beakta en rad omständigheter. Föreskriften att det nykonstruerade systemet skall tillföra statsverket lika stora intäkter som det nuvarande har — som framgår av vad förut redovisats — iakttagits i avseende å år 1970. Men det har även ansetts angeläget att under ett vart av övergångsåren söka väsentligen tillgodose detta krav. Ett annat hänsynstagande är vad ovan antytts därom att den nykonstruerade socialförsäkringsavgiften (arbetsgivar- och grundförsäkringsavgiften) bör påföras på ett sätt som är förenligt med samhällsekonomisk balans och att avvecklingen av de gällande avgifterna i görlig mån samordnas med påförandet av de nya. Av väsentlig betydelse är vidare att omläggningen av skatte- och avgiftssystemet sker på sådant sätt att denna inte för något eller några enstaka år medför en snedbelastning för den ena eller andra kategorin skattskyldiga eller för skattskyldiga i skilda inkomstlägen. En för alla jämn och successiv anpassning från utgångsläget fram till år 1970 bör eftersträvas. Häri ligger även att större skiljaktigheter i behandlingen av anställda och andra skattskyldiga bör undvikas även för enskilda år. Vidare måste administrativa och liknande synpunkter beaktas. Särskilt torde så långt möjligt böra iakttagas att med det nya systemet tillkommande arbetsuppgifter av större omfattning samordnas i tiden med den avlastning : av nuvarande uppgifter, som föranledes av de föreslagna reglernas genomförande. Det framgår av det sagda, att av grundläggande betydelse för lösningen av den s. k. övergångsproblematiken är den takt, varmed de nya arbetsgivaravgifterna bedömes kunna påföras. Till en början torde få erinras om vissa synpunkter av mer allmän beskaffenhet, som anförts ovan under kap. 16. Där framhölls bl. a. att starka skal kunde anföras för att övervältringen av arbetsgivaravgifterna på lön• tagarna på sikt blev fullständig eller nästan fullständig. Från företagens synpunkt var arbetsgivaravgiften att betrakta som en kostnad, jämförbar med lönekostnaden, och det fanns ingen anledning anta att den slutliga j ä m vikten mellan priser, lönekostnader i vidsträckt mening, växelkurser etc. skulle bli annorlunda därför att en del av lönekostnaderna utgick i form av arbetsgivaravgifter. Det tillades, att en annan sak var att under övergångsperioden och åren närmast därefter — innan ett nytt jämviktsläge hunnit • utbildas — arbetsgivaravgiften till större eller mindre del kunde komma att stanna på företagen. Vidare har i kap. 16 uttalats att till undvikande av störningar i samhälls-

»

549 ekonomin en mer omfattande omläggning till arbetsgivaravgifter måste förutsättas ske etappvis. Med anknytning härtill kan uppenbarligen sägas att ju längre övergångsperioden göres, desto mjukare kan påförandet av arbetsgivaravgifterna ske. En lång övergångstid måste å andra sidan vägas mot andra faktorer, framförallt den olägenhet som ligger i att söka konstruera ett nytt skatte- och avgiftssystem vars fullfunktionsstadium inträder vid en så avlägsen framtida tidpunkt att utvecklingen för tidrymden i fråga inte kan med någon större grad av säkerhet överblickas. Ett påförande av de föreslagna arbetsgivaravgifterna och motsvarande egenavgifter för företagare förutsätter vidare en häremot i möjlig mån balanserad avveckling av nuvarande avgifter. Av tekniska och administrativa skäl kan nuvarande avgiftssystem avvecklas endast i ett starkt begränsat antal etapper. Det skulle framstå som en väsentlig olägenhet om debitering och uttag skulle parallellt ske av avgifter, om än reducerade sådana, enligt såväl gällande som föreslaget system. Beredningen har, som framgår redan av vad förut anförts, funnit en tidsperiod av fem år, 1966—1970, innefatta en rimlig avvägning mellan olika hänsynstaganden. Med detta som utgångspunkt uppkommer frågan hur påslaget av arbetsgivaravgift bör ske under de ifrågakommande fem åren. Det belopp, vartill dessa avgifter år 1970 kommer att uppgå, har beräknats till 2 830 miljoner kr., ett belopp — det bör hållas i minnet — som är avdragsgillt liksom vanlig lönekostnad vid taxeringen. I och för sig finns möjlighet att på ett relativt j ä m n t sätt fördela detta belopp över åren i fråga och då med de konsekvenser i avseende å skatte- och avgiftsomläggningen i övrigt som följer därav. Å andra sidan ligger det i sakens natur att ju större del av avgiftspåslaget, som kan förläggas till det första året, desto större del av det omfattande reformprogrammet kan omedelbart genomföras. Självfallet ligger enligt beredningens mening ett betydande värde i realiserandet snarast av så vidsträckta delar som möjligt av den förordade skatteoch avgiftsomläggningen. Väsentliga administrativa fördelar är också förenade härmed. Det avgörande måste emellertid vara huruvida ett mer betydande uttag av arbetsgivaravgifter under år 1966 kan antagas ske utan samhällsekonomiska störningar och vidare utan att åtminstone på sikt förutsättningarna för dessa avgifters övervältring mot löntagarna väsentligt rubbas. Vid ett studium av hithörande spörsmål är av betydelse att konstatera vilka övriga förändringar i gällande skatte- och avgiftssystem som kan genomföras år 1966 och innebörden av dessa. Vid ingången av sistnämnda år skall, enligt vad beredningen föreslår, den allmänna varuskatten omläggas till en mervärdeskatt. Nuvarande allmänna energiskatt inordnas samtidigt under mervärdeskatten, varjämte övriga punktskatter i av beredningen förut förordad omfattning avskaffas. Mervärdeskattens tyngd anpassas med hänsyn härtill. Av denna skatteomläggning följer att betydande utgiftsposter för näringsverksamhe-

550 ten bortfaller. Den allmänna varuskatten belastar näringslivets produktiva investeringar; omfattningen härav, vid bibehållande av gällande regler, kan för år 1966 beräknas till 725 miljoner kr. Varuskatten belastar vidare näringslivets förbrukning av icke skattefritt material och ianspråktagande av vissa tjänster. Energiskatten träffar näringslivets förbrukning av elkraft, bränslen och drivmedel. Några av övriga punktskatter har delvis en motsvarande utgiftseffekt; detta gäller exempelvis den särskilda varuskatten på socker och sirap vid dessa varors ianspråktagande i vissa fall såsom råvaror eller motsvarande. Näringslivets utgiftsbelastning i nu angivna hänsenden kan för år 1966 beräknas till drygt 450 miljoner kr. Skatteomläggningen år 1966 skulle alltså medföra att utgifter för näringslivet på sammanlagt inemot 1 200 miljoner kr. bortfaller. Vid ett bedömande av innebörden härav bör beaktas vad som kan förmodas gälla i avseende å övervältringen av de nu ifrågavarande skatterna. Såsom i tidigare sammanhang anförts har beredningen utgått från att dessa skatter åtminstone på sikt övervältras liksom löner och andra utgifter. Takten i övervältringen, och därmed graden av övervältring vid någon given tidpunkt, kan emellertid variera mellan olika verksamhetsområden, branscher och företag. Den omedelbara effekten av förenämnda utgiftsavlastning kan följaktligen i skilda fall gestalta sig olika. Såsom exempel härpå må följande anföras. Har övervältringsmöjligheterna varit goda, innebär en utgiftsavlastning i och för sig en möjlighet till prisanpassning till en lägre nivå. Detta betyder också att beträffande arbetsgivaravgifter, som till äventyrs inte omedelbart kunnat i sin helhet övervältras mot de anställda, särskilda förutsättningar föreligger till övervältring mot priserna. Om möjligheterna att övervältra skatterna varit mer ogynnsamma, måste utgiftsavlastningen vara av särskilt värde för berörda företag. En arbetsgivaravgift, som påföres i samband med utgiftsawecklingen och som inte i sin helhet omedelbart övervältrats mot de anställda, kan antagas i motsvarande mån — om än temporärt — verka reducerande på värdet av slopandet av förenämnda skatter. Det bör dock i sammanhanget uppmärksammas att en från det tidigare skedet härrörande skattebelastning åvilar dessa företag under en övergångstid. Även om den gynnsamma effekten av utgiftsavlastningen för företagen till någon del skulle inträda först efter hand, måste, oavsett vad som må h a gällt om skatteövervältringen, de ekonomiska verkningarna för företagen väntas bli av den storleksordningen redan för år 1966, att man icke kan bortse från dessa verkningar vid bedömandet av vilken stegring av arbetsgivaravgifterna detta år som må antagas vara förenlig med samhällsekonomisk balans. Beredningen har ställt under diskussion ett uttag av arbetsgivaravgift år 1966, som svarar mot en tillämpning av den det året för avgiftsberäkningen i och för tilläggspensioneringen gällande procentsatsen på det aktuella bas-

551 beloppet, i kombination med en samtidig avveckling av enligt gällande regler utgående arbetsgivaravgifter till sjukvårdsförsäkringen. Detta innebär en utgiftsökning för arbetsgivarna som kan beräknas till drygt 1 000 miljoner kr. Innan beredningen övergår att beröra h u r avgifts- och skatteomläggningen i övrigt år 1966 skulle kunna samordnas med detta uttag av arbetsgivaravgifter, vill beredningen framhålla att den är medveten om att den avsevärda utgiftsavlyftningen för näringslivet år 1966 inte kan antagas beröra alla branscher och företag på ett likformigt sätt eller i proportion till avgiftsbelastningen. Inom vissa sektorer, kanske främst exportindustrin, torde lättnaderna bli större än på andra håll. Detta innebär en viss ojämnhet i verkningarna vid tiden för omläggningen till mervärdeskatt och uttaget av arbetsgivaravgifter. Emellertid får i detta sammanhang erinras om att beredningen utgått från att de senare kommer att beaktas vid löneuppgörelserna och inverka på dessa. Beredningen har tidigare även framhållit att anledning finns till antagande att avgifterna åtminstone på sikt kommer att fullständigt eller i det närmaste fullständigt övervältras mot de anställda. Den omständigheten att ett mer omfattande påslag av arbetsgivaravgifter sker år 1966 kan visserligen antagas ge minskade övervältringsförutsättningar detta första år men inverkar enligt beredningens uppfattning inte på antagandet om en mer fullständig övervältring på något längre sikt. Detta innebär, att den ojämnhet i övervältringsförutsättningar, som kan göra sig gällande under ett inledningsskede, ej skulle bli bestående. Det bör här även inskjutas, att ett uttag av arbetsgivaravgifter år 1966 i ovan angiven omfattning medför att ökningen av dessa avgifter under åren 1967—1970 blir väsentligt mindre än som eljest ifrågakommit. Detta framstår såsom särskilt angeläget med hänsyn till att den under dessa år fortsatta omläggningen av skattesystemet inte tillför näringslivet några samtidiga direkta lättnader. Med den inkomstförstärkning, som följer av det ifrågasatta uttaget av arbetsgivaravgifter år 1966, erbjudes möjligheter att redan detta år i betydande omfattning realisera skattereformens målsättningar. Det blir möjligt att omedelbart avskaffa nuvarande egenavgifter till folkpensioneringen och till omprövade delar av sjukförsäkringen. Detta är i hög grad angeläget med hänsyn till att dessa avgifter innebär en relativt sett hård belastning av mindre inkomsttagare. Det är också angeläget att vinna de administrativa fördelar, som är förenade med att slopa debiteringen av dessa avgifter samtidigt som skyldighet införes att påföra de nya arbetsgivaroch grundförsäkringsavgifterna. Det må h ä r framhållas, att beredningen inte skulle finna det möjligt att föreslå ett avskaffande år 1966 av de ifrågavarande avgifterna till sjukförsäkringen om påslaget äv arbetsgivaravgifter ej ges den förut antydda omfattningen.

552 Vid detta större uttag av arbetsgivaravgifter år 1966 blir det möjligt att redan detta år mer väsentligt anpassa den statliga inkomstbeskattningen till den nivå, som slutligt dock nås först år 1970. De förbättrade förvärvsavdragen kan omedelbart införas, barnbidragens successiva anpassning uppåt kan påbörjas och utrymme erhålles för jämkningen av förmögenhetsbeskattningen. I det följande skall det sagda ytterligare belysas, varjämte kommer att visas att den sammanlagda effekten av skatte- och avgiftsomläggningen år 1966 för olika kategorier skattskyldiga i skilda inkomstlagen innebär en väl avvägd anpassning till vad härutinnan slutligt åsyftas, att de statsfinansiella kraven på beskattningen för år 1966 tillgodoses samt att det successiva genomförandet under de följande åren av reformen i övrigt kan anknytas till den ifrågasatta omläggningen år 1966 med effekter i olika hänseenden som för varje enskilt år får anses godtagbara. Mot bakgrunden av vad nu återgivits — avlastningen år 1966 av utgifter för näringslivet på inemot 1 200 miljoner kr. samt sambandet mellan ett mera omfattande påslag av arbetsgivaravgifter detta år och möjligheterna till synnerligen önskvärda reformer vid samma tidpunkt — förordar beredningen, att dessa avgifter påföres i enlighet med vad i det föregående angivits. Av det mera omfattande påslaget av arbetsgivaravgift år 1966 följer att avgiftsökningen de följande åren blir mindre. Skäl kan anses tala för en särskilt låg avgiftsökning år 1967 och en försiktig anpassning uppåt till den nivå, som avses skola gälla år 1970. Om man beaktar att uttaget på basbeloppsinkomsten stiger med en halv procent om året och om det kompletterande avgiftsuttaget å hela inkomsten upp till sju och en halv gånger basbeloppet bestämmes till en halv procent år 1967 för att därefter öka med en halv procent om året, erhålles en avgiftsstegring i enlighet med vad nyss sagts. Detta framgår av följande uppställning. 1965 Uttag å basbeloppet enligt % för ATP Uttag å hela inkomsten upp till 7,5 ggr basbeloppet, % Uttag av arbetsgivaravgift till grundförmånerna, milj. kr ökn. av arbetsgivaravgifter, milj. kr

8,0

8,5

9,0

9,5

10,0

0,0

0,5

1,0

1,5

2,0

1200 1 027

1 565 365

1 955 390

2 375 420

2 830 455

Beredningen förordar ett avgiftsuttag under de ifrågakommande åren enligt vad nu sagts. Tidigare har angivits huvuddragen av de reformer, som enligt beredningens mening bör genomföras år 1966. I det följande skall mer detaljerat och systematiskt redovisas de olika etapperna under övergångsåren sådana de förordas av beredningen.

553 1. Nuvarande arbetsgivaravgift till sjukvårds försäkringen avvecklas, i enlighet med vad förut sagts, år 1966. 2. Nuvarande egenavgifter till folkpensioneringen liksom nuvarande egenavgifter till sjukvårdsförsäkringen och till den s. k. hemmafruförsäkringen påföres sista gången i anslutning till 1966 års taxering. 3. Grundavdragen, som f. n. uppgår till 4 500 kr. för gifta och till 2 250 kr. för ensamstående, bibehålles oförändrade vid 1967 års taxering men höjes vid 1968 års taxering till 5 000 kr. resp. 2 500 kr., 1969 » » » 5 300 » » 2 650 » , 1970 » » » 5 700 » » 2 850 » , och 1971 » » » 6 000 » » 3 000 » . 4. Förvärvsavdragen sådana de av skattesystemutredningen föreslagits tillämpas fr. o. m. 1967 års taxering. Tabell 65, utvisande nuvarande och föreslagna skatteskalor för den statliga inkomstskatten för fysiska personer vid 1967—1971 års taxeringar. Skala vid Skala vid Skillnad 1967 och 1969 och Skillnad kol. 3— 1970 års kol. 5— 1968 års kol. 2 kol. 3 taxeringar taxeringar

Beskattningsbar inkomst i 1 000-tal kr

Nuvarande skala

- 12 12-- 16 16-- 20 20-- 24

10 20 30 38

10 10 20 25

24-- 30 30-- 32 32-- 40 40-- 60

38 43 43 48

30 30 36 42

60--100 100--150 150--250 250-

54 59 65 65

48 54 60 65

- 6 6-- 8 8-- 9 9-- 10 10-- 12

10 20 20 25 25

10 10 20 20 25

12-- 16 16-- 20 20-- 30 30-- 40

30 36 41 45

30 36 41 46

40-- 50 50-- 60 60-- 75 75--100

49 49 54 54

46 51 51 56

100--125 125--150 150--200 200-

59 59 65 65

56 61 61 65

Gifta —

— 10 — 10 — 13 — 8 — 13 — 7 — 6 — 6 — 5 — 5 — Ensamstående —

— 10 —

—

— — — —

+ — + — + — + — —

1 3 2 3 2 3 2 4

10 10 18 24 29 29 35 41 47 53 59 65 10 10 18 18 24 29 35 40 45 45 50 50 55 55 60 60 65

—, —

— 2 — 1 — 1 — 1 — 1 — 1 — 1 — 1 — 1 — — —

— 2 — 2 — 1 — 1 — 1 — 1 — 1 — 1 — 1 — 1 — 1 — 1 — 1 — 1 —

Skala vid 1971 års taxering

10 10 16 22 28 28 34 40 46 52 58 65 10 10 16 16 22 28 34 39 44 44 49 49 54 54 59 59 65

Skillnad kol. 7— kol. 5

— —

— 2 — 2 — 1 — 1 — 1 — 1 1 — 1 — 1 —

554 5. Skatteskalorna vid den statliga inkomsttaxeringen anpassas etappvis sålunda att vissa skalor tillämpas vid 1967 och 1968 års taxeringar samt andra vid 1969 och 1970 års taxeringar, varefter fr. o. m. 1971 års taxering skall gälla de slutliga, i kap. 21 ovan angivna skalorna. Skalorna vid 1967 och 1968 års resp. vid 1969 och 1970 års taxeringar föreslås få den utformning, som framgår av tabell 65, i vilken tabell jämförelser även göres med nuvarande skatteskalor liksom inbördes mellan de förordade nya skalorna. 6. Förmögenhetsbeskattningen anpassas till den föreslagna nya skatteskalan fr. o. m. 1967 års taxering. 7. Barnbidragen höjes år 1966 till 800 kr., » 1967 » 880 » , » 1968 » 960 » , » 1969 » 1 120 » och > 1970 » 1 200 » . 8. Den nuvarande allmänna varuskatten omlägges år 1966 till en mervärdeskatt i samband varmed de punktskatter, för vilkas slopande beredningen uttalat sig, avvecklas. Mervärdeskatten uttages fr. o. m. år 1966 med 13 procent. 9. Bensinskatten höjes fr. o. m. 1966 med fyra öre per liter.

Tab. 66, utvisande statens skatteintäkter i miljoner kr för åren 1966—1970 enligt gällande ochföreslagnaregler 1967

1 920

1 980

2 040

2 100

2 160

7 005 290 — 985 3 580 500 770 13 080

7 640

8 315

9 035

9 800

— 1 010 — 1 035 3 780 3 995

— 1 065 4 220

-1 100 4 460

1966 A. Statens skatteintäkter enligt nuvarande regler 1. Avgifter till grundförmånerna. 2. Statlig inkomstskatt, fysiska personer 3. Förmögenhetsskatt 4. Avgår: barnbidrag 5. Allmän varuskatt 6. Särskild varuskatt m. m 7. Energiskatt 8. Totalsumma skatter och avgifter. .

530 815

565 860

600 910

640 960

14 030

15 045

16 110

17 240

1 700

2 125

2 575

3 060

6 570

6 870

7 355

7 700

— 1 505 7 050

— 1 655 7 455

— 1 945 7 870

-2 100 8 320

140 16 100

- 140 17 240

B. Statens skatteintäkter enligt föreslagna regler 1305 9. Avgifter till grundförmånerna... . 10. Statlig inkomstskatt, fysiska per söner 6 220 11. Förmögenhetsskatt 205 — 1 360 12. Avgår: barnbidrag 6 685 13. Mervärdeskatt , 14. Ökning av bensinskatten 125 15. Avgår: ökade folkpensionskostnader — 130 13 050 16. Totalsumma skatter och avgifter.

—

130 14 030

—

135 15 025

—

555 Såsom kommentar till den sålunda angivna ordningen för skattereformens ikraftträdande må följande anföras. F r å n statsfinansiell synpunkt iakttages på ett i huvudsak tillfredsställande sätt kravet på att det nuvarande och det för varje särskilt år föreslagna regelsystemet lämnar en likvärdig avkastning. Detta visas i tabell 66, där beräkningarna av vad det nuvarande skatte- och avgiftssystemet varje år avkastar utförts — såsom skett i övriga delar av betänkandet — från förutsättningen att systemet varit indexreglerat. Vad härefter angår de särskilda posterna, hänvisas vad gäller den nya arbetsgivaravgiften och den i förhållande härtill avvägda grundförsäkringsavgiften samt i fråga om avvecklingen av vissa nu utgående avgifter till vad förut i detta kapitel anförts. Grundavdragen höjes först fr. o. m. det andra året och därefter successivt. Att någon grundavdragshöjning ej föreslås det första året sammanhänger med att detta år avvecklas nuvarande egenavgifter till grundförmånernas finansiering. Innebörden härav för mindre inkomsttagare är en större lättnad än som skulle följa av en eljest möjlig grundavdragshöjning. De höjda och delvis omkonstruerade förvärvsavdragen föreslås skola redan det första året vinna full tillämpning. Detta har synts motiverat med hänsyn till avdragens begränsade statsfinansiella innebörd och önskemålet att inte ytterligare komplicera övergångsbestämmelserna. Jämkningen av skatteskalorna sker, som framgår av vad ovan redovisats, etappvis. En mer väsentlig sådan redan för det första året är betingat ej blott av hänsyn till penningvärdeförändringen utan även för åstadkommande av balans i samtliga inkomstlägen i förhållande till den skärpta indirekta beskattningen. Höjningen av den skattefria förmögenhetsgränsen och jämkningen i övrigt av förmögenhetsskatteskalan föreslås skola gälla från och med 1967 års taxering. Ett av skälen härför är att nästa allmänna fastighetstaxering skall ske år 1965 och att denna kan förutses föranleda höjda taxeringsvärden. En jämkning av förmögenhetsbeskattningen har skattesystemutredningen funnit i och för sig påkallad, och det kan synas naturligt att den tidsmässigt anknytes till att de höjda taxeringsvärdena inverkar på beskattningen. Detta sker emellertid första gången redan vid 1966 års taxering eller med andra ord vid en tidigare taxering än som beröres av i detta betänkande framförda förslag. Frågan huruvida förmögenhetsbeskattningen bör ändras med effekt redan i avseende å sistnämnda taxering torde därför falla vid sidan av vad här kan föreslås. Å andra sidan har utrymme synts i detta sammanhang böra beredas för en ändrad förmögenhetsbeskattning från och med 1967 års taxering. Barnbidragen uppräknas år 1966 med 250 kr. om jämförelse göres med de gällande bidragen å 550 kr. och med 100 kr. vid en jämförelse med barn-

556 bidrag å 700 kr. En ökning sker sedan år från år i relativt jämn takt till dess bidragen år 1970 nått en höjd av 1 200 kr. Barnbidragshöjningen år 1966 tillsammans med övriga effekter av skatteomläggningen ger, såsom nedan visas i tab. 67, inte oväsentliga lättnader detta år åt barnfamiljerna. Givetvis k a n sägas att de inte är tillräckliga och att m a n därför borde söka i snabbare tempo genomföra den under åren 1966—1970 successivt skeende omfördelningen till barnfamiljernas förmån. Det bör emellertid ihågkommas att andra medel inte disponeras för detta ändamål än som erhålles genom en skärpt beskattning av andra inkomsttagargrupper. Denna skärpning måste i rimlig mån fördelas under ett antal år. Uppmärksamheten bör i sammanhanget även riktas därpå att lättnaderna sådana de i tab. 67 redovisas för anställd med två barn förutsätter att modern saknar inkomst av förvärvsarbete. Har hon sådan inkomst, ger det väsentligt förbättrade förvärvsavdraget, vilket gäller redan från och med år 1966, ytterligare inte obetydliga lättnader åt barnfamiljer i sådant läge. Övergången från allmän varuskatt till mervärdeskatt måste ske i ett tempo. Anledning saknas att verkställa omläggningen vid annan tidpunkt än ingången av år 1966. Någon olägenhet synes ej heller förenad med att samtidigt höja den generella indirekta skatten i sådan omfattning att det avsedda utrymmet erhålles för en minskning av den direkta skatten; detta är j u i själva verket förutsättningen för den åsyftade delreformen år 1966. En annan fråga är om mervärdeskatten därutöver omedelbart bör ges sådan tyngd att de ifrågakommande punktskatterna tillika kan år 1966 avskaffas. Vad då först gäller den betydelsefullaste av dessa, nämligen energiskatten, bör erinras att mervärdeskatten så konstruerats att underlaget för densamma inkluderar underlaget för energiskatten. Det är med denna konstruktion av mervärdeskatten ej gärna möjligt att ens temporärt bibehålla denna punktskatt vid sidan av mervärdeskatten. Beträffande övriga ifrågakommande punktskatter är bindningen inte lika hård. Väsentliga nackdelar skulle dock vara förenade med dessa skatters fortbestånd även under en kortare tidrymd vid sidan av en höjd generell varuskatt. Genom att den senare skatten normalt beräknas på varans pris inklusive punktskatten i fråga skulle den bristande neutraliteten i det nuvarande systemet ytterligare framhävas. Med hänsyn härtill och då beredningen inte funnit några vägande skäl vara att anföra mot att omedelbart slopa samtliga berörda punktskatter har beredningen utformat sitt förslag i enlighet därmed. I det föregående har belysts ett antal väsentliga aspekter inför den s. k. övergångsproblematiken och innebörden av beredningens förslag till skatteoch avgiftsreformens genomförande. Det kvarstår emellertid att redovisa effekten av de förordade övergångsbestämmelserna i avseende å de individuella verkningarna. En av förutsättningarna för att dessa bestämmelser skall framstå som godtagbara är uppenbarligen att de olika kategorierna

557 skattskyldiga i skilda inkomstlägen under ett vart av övergångsåren får en rimlig skattebelastning. Beredningen har verkställt ingående beräkningar i dessa hänseenden, vilka skall här i sammandrag återges. Av tabell 67 framgår det totala skattetrycket för år 1966, beräknat enligt enahanda förutsättningar som uppställts för lik-, artade, tidigare i detta betänkande redovisade beräkningar i avseende å skattetrycket, dels enligt nuvarande och dels enligt föreslagna regler ävensom uppkommande skiljaktigheter. Av tabell 67 framgår att skatten för ensamstående genomgående, eller Tab. 67, utvisande förändring i skattebördan för år 1966 genom beredningens förslag för olika kategorier skattskyldiga i skilda inkomstlägen Kommunal utdebitering = 16,50 kr/skr enligt nuvarande regler samt 16,35 kr/skr enligt föreslagna regler. Uttag till ATP = 8 %. Basbelopp = 5 000 kr. Skattebeloppen har i förekommande fall reducerats med barnbidrag om 550 respektive 800 kr per barn. I total skatt för anställda ingår övervältrade arbetsgivaravgifter. Total skatt för anställd, kr

Årsinkomst, kr

Total skatt för företagare, kr

för anställd ( = lön) enligt nuvarande regler

för företagare (före ATPavgift = lön inkl. andel i arbetsgivaravgifter för anställd)

enligt nuvarande regler

enligt föreslagna regler

förändrad skattebörda (kol. 4— kol. 3)

enligt nuvarande regler

enligt föreslagna regler

förändrad skattebörda (kol. 7— kol. 6)

6 000 10 000 15 000 20 000 30 000 50 000 100 000

6 391 10 652 15 978 21 304 31 956 53 260 106 521

2 046 3 714 6 190 8 872 14 715 27 447 62 302

1 920 3 692 6 254 9 042 14 949 27 316 61 068

1 937 3 855 6 311 9 145 15 262 28 089 62 438

+ 17 + 163 + 57 + 103 + 313 + 773 + 1370

6 000 10 000 15 000 20 000 30 000 50 000 100 000

Gi ft man utar i barn och vars hustru sa k nar inkon st 1 657 1 609 — 48 1 463 1376 6 391 3 346 3 339 — 7 3 246 3 294 10 652 5 503 + 53 5 432 5 643 5 450 15 978 7 658 + 149 7 633 7 870 7 509 21 304 12 354 — 247 12 726 12 544 12 601 31 956 24 924 23 830 — 1 094 24 645 23 441 53 260 57 281 — 2 204 58 088 55 417 59 485 106 521

— 87 + 48 + 211 + 237 — 182 — 1 204 — 2 671

6 000 10 000 15 000 20 000 30 000 50 000 100 000

6 391 10 652 15 978 21 304 31 956 53 260 106 521

Ensamstående 2 090 + 44 3 821 + 107 6 180 — 10 8 960 + 88 15 094 + 379 28 404 + 957 64 001 + 1 699

Gift man med ti )å barn och vars hustru s aknar inko mst 694 2 390 4 503 6 572 11 680 24 029 58 643

226 1 956 4 120 6 275 10 971 22 447 55 898

— 468 — 434 — 383 — 297 — 709 — 1 582 — 2 745

501 2 291 4 487 6 696 11 806 23 750 57 251

— 257 1 661 4 018 6 273 10 858 21 656 53 546

— 758 — 630 — 469 — 423 — 948 — 2 094 — 3 705

558 praktiskt taget genomgående, ökar medan barnfamiljerna genomgående får lättnader, alltså en direkt åsyftad omfördelningseffekt. Bilden för de barnlösa familjerna är mer splittrad. Skattehöjningarna i vissa fall för de senare liksom för de ensamstående är måttliga, lättnaden för barnfamiljerna mer iögonenfallande. Det får dock observeras att differensen för dessa såsom den framkommer i kol. 5 och 8 bygger på jämförelse mellan barnbidrag å 550 kr. resp. 800 kr. De avsevärt större skattelättnaderna för gift företagare med barn i jämförelse med gift löntagare med barn har sin förklaring i att för de förstnämnda i motsats till de sistnämnda räknats med förvärvsavdrag i enlighet med vad som föreslagits. Om löntagaren förutsatts vara en gift kvinna och inte en gift man hade större överensstämmelse i dessa fall nåtts mellan kol. 5 och kol. 8. — Den förhållandevis goda överensstämmelsen i avseende å förändrat skattetryck mellan anställda och företagare av skilda kategorier ä r påfallande. Beredningen har vidare beräknat hur förändringarna för de olika kategorierna skattskyldiga blir under ett vart av de följande övergångsåren, därvid jämförelse gjorts mellan effekten av de för varje år föreslagna reglerna

Tabell 68, utvisande förändringen av skattebelastningen i kronor åren 1967—1970 1967 Årsinkomst

Anställd 1

6 000 10 000 15 000 •-, 20 000 30 000 50 000 100 000

— 25 + 8 ± 0 + 15 + 26 + 103 + 236

6 000 10 000 15 000 20 000 30 000 50 000 100 000 6 000 10 000 15 000 20 000 30 000 50 000 . 100 000

1969 FöretaFöretaAnställd Anställd gare gare

1970 FöretaFöretaAnställd gare gare

— 18 + 11 + 23 + 25 + 38 + 107 + 230

— 31 + 1 + 44 + 42 + 52 + 83 + 119

— 8 + 18 + 3 — 64 — 133 — 237 — 534

+ 10 + 26 — 43 — 109 — 256 — 691

(lift man ulan barn och vars hi istru saknar inkoms t — 25 — 51 — 81 — 67 — 114 + 32 — 13 — 23 — 48 — 48 — 81 — 27 — 4 — 41 + 12 — 11 + U + 8 + 45 + 35 + 64 + 25 + 38 + 46 ± o + 14 — 38 — 7 + 35 + 73 — 1 + 44 + 14 — 158 — 191 + 63 + 40 — 194 + 178 — 633 + 43 — 453 + 190 + 63 — 491

— 86 — 57 — 22 + 62 + 31 — 221 — 672

Gi// man med två barn och vars hustru saknar — 258 — 189 — 211 — 234 — 387 — — 225 — 176 — 183 — 216 — 368 — — 183 — 160 — 149 — 179 — 331 — — 141 — 129 — 115 — 98 — 295 — — 160 — 115 — 198 — 137 — 285 — — 116 — 150 — 318 — 349 — 257 — — 613 + 18 — 116 — 791 — 130 —

— — — — — — —

— .— — +

+

+ 68 + 19 + 27 + 35 + 74 + 124

Ensamslående —

— 7 + 21 — 13 — 47 — 113 — 216 — 513

+ 15 + 12 — 25 — 100 — 245 — 678

98 65 23 19

inkon ist 320 — 409 — 368 — 278 — 249 — 284 — — 260

128 187 152 122 161 354 651

—

160 227 189 100 116 372 822

559 och effekten av reglerna för året närmast dessförinnan enligt beredningens förslag. Alla nytillkommande faktorer har alltså beaktats, däribland beräknelig förändring i kommunal utdebitering. Se härom tabell 68. I anslutning till tabellerna 67 och 68 må följande anföras. Det är knappast teoretiskt och än mindre praktiskt möjligt att under ett antal år successivt genomföra en skattereform som den här ifrågavarande och beträffande samtliga kategorier skattskyldiga i ett vart särskilt inkomstläge nå en effekt som år för år innebär en helt j ä m n anpassning fram till slutläget. De resultat härutinnan, som i tabellerna redovisas, torde — enligt vad verkställda undersökningar visar — vara de bästa, som överhuvud kan utifrån grundläggande förutsättningar nås. De är enligt beredningens mening också helt godtagbara. Tillfredsställande är därjämte att konstatera den goda överensstämmelsen genom åren mellan skatteeffekterna för anställda och företagare i jämförbara lägen. De nu återgivna beräkningarna bygger emellertid i några hänseenden på vissa jämkningar i förhållande till regelsystemet i dess slutliga utformning. Dessa torde nu få redovisas. Den grundförsäkringsavgift, som utgår för annat än anställningsinkomst, skall genom en särskild spärregel aldrig uttagas med högre belopp än som svarar mot 10 procent av den beskattningsbara inkomsten (se härom närmare kap. 16). Härigenom tillgodoses kravet att denna egenavgift inte skall träffa hårdare än som med hänsyn till förmågan att bära avgiften framstår som rimligt. Denna spärr- eller upptrappningsregel fungerar i avsedd omfattning först sedan grundavdragen höjts till 6 000 kr. resp. 3 000 kr. Detta avses skola ske först vid 1971 års taxering. Särskilda regler bör följaktligen gälla för tiden intill dess. Av beredningen verkställda beräkningar visar att en tillfredsställande och med slutläget jämförbar effekt nås om i stället för procenttalet 10 följande procenttal användes, nämligen 5 vid 1967 års, 7 vid 1968 års, 8 vid 1969 års och 9 vid 1970 års taxering. Beredningens förslag bygger därför på angivna förutsättningar. Ett annat speciellt problem gällande endast 1967 års taxering torde också få redovisas här. > Det i detta betänkande framlagda förslaget till omläggning av avgifterna till folkpensioneringen och till vissa delar av sjukförsäkringen innebär alltså, att å inkomst av anställning erlägges en arbetsgivaravgift medan för a n n a n inkomst uttages en egenavgift, benämnd grundförsäkringsavgift. Arbetsgivaravgiften är för arbetsgivaren avdragsgill vid taxeringen på sätt gäller för vanliga lönekostnader. Vid ett antagande om denna avgifts övervältring på löntagarna blir angivna omständigheter att likställa med en situation, där löneinkomsten ökat med arbetsgivaravgiften och där löntagarna varit berättigade till avdrag vid taxeringen för motsvarande egenavgifter. Löntagarna skattar enligt det föreslagna systemet med andra ord inte för den förmån,

560 som arbetsgivaravgiften för dem innebär, och får å andra sidan inte heller någon egen avdragsrätt. Konsekvensen härav blir — såsom tidigare redovisats — att rörelseidkare och andra, som påföres grundförsäkringsavgift, bör vara berättigade till avdrag för denna. Vid fall av såväl anställningsinkomst som annan inkomst utgår en kompletterande grundförsäkringsavgift som också den bör vara avdragsgill. ; Bestämmelser i enlighet med det nu sagda har upptagits i författningsförslagen. Systemet fungerar redan vid den första taxeringen efter reformens genomförande såvitt angår arbetsgivaravgiften. Annorlunda blir emellertid fallet vad gäller grundförsäkringsavgifterna. Med reformens ikraftträdande i förevarande hänseende den 1 januari 1966 debiteras grundförsäkringsavgift första gången i anslutning till 1967 års taxering, och denna avgift blir avdragsgill i 1968 års deklaration och vid 1968 års taxering. Vid 1967 års taxering skulle något avdrag däremot inte ifrågakomma. Detta måste på något sätt tillrättaläggas för att rörelseidkare och liknande skall redan från början behandlas på ett med de anställda likvärdigt sätt. Visserligen skulle kunna invändas att rörelseidkarna m. fl. på lång sikt inte förlorar någon avdragsrätt, enär denna så att säga kvarstår ett år längre än den med arbetsgivaravgiften förenade avdragsrätten. Härifrån synes emellertid böra bortses, då det torde vara angelägnare att förhindra en om än tillfällig skatteskärpning. Beredningen har förordat att socialförsäkringsavgiften för år 1966 skall beräknas till åtta procent — d. v. s. den procentsats som nämnda år skall gälla för uttaget till tilläggspensioneringen — av basbeloppet, som sagda år antagits utgöra 5 000 kr. Härav följer att grundförsäkringsavgiften kan uppgå till högst 400 kr. för ensamstående och sammanlagt för makar. E n rimlig anordning, när det gäller skattskyldiga utan anställningsinkomst, skulle följaktligen vara att vid 1967 års taxering medge ett särskilt avdrag såsom för grundförsäkringsavgift med 400 kr. Det skulle kunna ifrågasättas huruvida inte ett i någon mån »avtrappat» avdrag borde gälla när inkomsten understigit det belopp vid vilket full grundförsäkringsavgift uttages, d. v. s. vid en inkomst omkring 15 000 kr. F r å n stats- och kommunfinansiell synpunkt är frågan av ringa innebörd. Med hänsyn härtill och då regler i antytt syfte skulle bli komplicerade i konstruktion och tillämpning, torde avgörande skäl tala för en i dessa fall generellt utformad avdragsrätt. Den särskilda avdragsrätten å 400 kr. vid 1967 års taxering kan emellertid inte gälla, eller obeskuren gälla, andra fall än då inkomsten helt härrör av annat än anställning. Vid »blandad» inkomst uttas nämligen i första hand arbetsgivaravgift, som är i vanlig ordning avdragsgill, och i andra hand en med hänsyn till arbetsgivaravgiften reducerad grundförsäkringsavgift. Avdraget å 400 kr. borde därför rätteligen reduceras med åtta procent av anställningsinkomsten vid fall av blandad inkomst. Detta skulle åter innebära

561 Tabell 69. Avdrag för grundförsäkringsavgift vid 1967 års taxering Anställn.ink.

Särskilt avdrag »brutto»

8 % av anställn.- ink.

Kol. 2 minus kol. 3

Föreslaget särskilt avdrag

0—1 000 1 001—2 000 2 001—3 000 3 001—4 000 4 001—5 000

400 400 400 400 400

0— 80 80—160 160—240 240—320 320—400

400—320 320—240 240—160 160— 80 80— 0

400 300 200 100 0

en i tillämpningen komplicerad regel, uppenbarligen mer komplicerad än som med hänsyn till omständigheterna k a n anses nödvändigt. En schablonmässig nedräkning av avdraget å 400 kr. allteftersom anställningsinkomsten överstiger vissa bestämda belopp blir enkel i tillämpningen och från rättvisesynpunkt godtagbar. Av tabell 69 framgår h u r avdraget synes böra beräknas i nu avsedda fall. Tilläggas må att det i kol. 5 i tabell 69 angivna särskilda avdraget gäller såväl ensamstående som samtaxerade makar sedda som en enhet. Föreskrifter i ämnet har upptagits i övergångsbestämmelserna till de vid betänkandet fogade förslagen till ändringar i kommunalskattelagen och statsskatteförordningen. Även ett annat spörsmål som sammanhänger med de föreslagna nya reglernas ikraftträdande torde här få beröras. Den nu såsom egenavgift utgående sjukförsäkringsavgiften ersattes till del av den nykonstruerade socialförsäkringsavgiften. Avdragsrätten för denna har behandlats i det föregående. Av den nuvarande sjukförsäkringsavgiften av egenavgiftskaraktär kommer fortsättningsvis att kvarstå den s. k. sjukpenningavgiften, beträffande vilken några ändringsförslag ej framlägges. Denna avgift avses alltså bestå liksom den därmed förenade rätten till avdrag vid taxeringen. (Att denna avgift schablonmässigt må i förekommande fall avrundas uppåt till 150 kr. för ensamstående och för makar tillsammans har behandlats tidigare.) Författningarna har omkonstruerats i enlighet härmed. Ett särskilt problem uppkommer emellertid vid avgivande av deklaration till ledning för 1967 års taxering. Redan fr. o. m. sistnämnda års taxering, vid vilken arbetsgivarna får avdrag för den nya arbetsgivaravgiften och andra inkomsttagare än anställda för den nya grundförsäkringsavgiften (jfr ovan), bör — till undvikande av dubbla avdrag — de skattskyldiga inte ha rätt till avdrag för annan sjukförsäkringsavgift än sjukpenningavgiften. Sjukförsäkringsavgiften debiteras f. n. i en post på debetsedeln för slutlig (tillkommande) skatt och därav inhämtar den skattskyldige uppgift om det avdragsbelopp, som han äger utföra i deklarationen. När endast sjukpenningavgift framdeles

562 upptages å debetsedeln, avdrages detta belopp; häri ligger ingen komplikation. Men när deklarationen år 1967 skall upprättas, finner den skattskyldige — om annat inte föreskrives — på debetsedeln i fråga endast ett gemensamt belopp för den avdragsgilla sjukpenningavgiften och övriga vid denna taxering inte avdragsgilla, enligt äldre bestämmelser för sista gången påförda sjukförsäkringsavgifter. Frågan torde kunna lösas genom en i administrativ ordning utfärdad föreskrift att sjukpenningavgiften i fråga upptages på den ifrågavarande debetsedeln såsom en särskild post. Ytterligare må tilläggas att vid bifall till de i detta betänkande framlagda förslagen det blir erforderligt med vissa jämkningar i förordningen om sjömansskatt, bl. a. vad gäller sjömansskattetabellerna. De senare bör anpassas efter de nya grundavdragen och skatteskalorna. Förslag härtill har inte utarbetats i detta sammanhang. I kap. 32 har visats omfattningen av de skatter och avgifter, som a w ä l t r a s debetsedeln sedan reformen i dess helhet trätt i kraft (jfr tabellerna 64 och 64 a ) . Beredningen har gjort motsvarande beräkningar för det första av de ifrågavarande övergångsåren. Då dessa beräkningar har ett betydligt aktuellare intresse har de ansetts böra här redovisas. Så har skett i tabellerna Tab. 70. Det sammanlagda skatte- och avgiftsbeloppet på debetsedeln enligt 1967 års taxering för anställda i olika inkomstlägen dels enligt nuvarande, dels enligt föreslagna regler Kommunal utdebitering = 16,50 kr/skr. Summa skatter och avgifter på skattsedeln, i kronor, för Årsinkomst ( = kontant lön), kr

gift man vars hustru saknar inkomst

ensamstående enligt enligt nuvarande föreslagna regler regler

skillnad kol. 3 — kol. 2

enligt nuvarande regler

enligt föreslagna regler

skillnad kol. 6— kol. 5 7

6 000 8 000 10 000 12 000 15 000

1 157 1 714 2 271 2 987 4 101

947 1 458 1 970 2 496 3 507

— 210 — 256 — 301 — 491 — 594

690 1 247 1 809 2 374 3 202

388 899 1 411 1 937 2 691

— — — — —

18 000 20 000 25 000 30 000 40 000

5 322 6 162 8 380 10 825 15 925

4 696 5 527 7 777 10 250 15 384

— 626 — 635 — 603 — 575 — 541

4 047 4 549 6 238 8 343 13 166

3 465 3 962 5 302 7 010 11 014

— 582 — 587 — 936 — 1 333 — 2 152

50 000 60 000 80 000 100 000

21332 27 034 38 720 51 038

20 875 26 366 38 078 50 211

— 457 — 668 — 642 — 827

18 341 23 850 35 291 47 609

15 510 20 528 31 005 42 321

— 2 831 — 3 322 — 4 286 — 5 288

302 348 398 437 511

563 Tab. 71. Det sammanlagda skatte- och avgiftsbeloppet på debetsedeln enligt 1967 års taxering för företagare i olika inkomstlägen dels enligt nuvarande, dels enligt föreslagna regler Kommunal utdebitering = 16,50 kr/skr. Uttag till ATP = 8 %. Basbelopp = 5 000 kr. Summa skatter och avgifter på skattsedeln, i kronor, för Årsinkomst (före ATP-avgift) kr

gift man vars hustru saknar inkomst

ensamstående enligt enligt nuvarande föreslagna regler regler

skillnad kol. 3 — kol. 2

enligt enligt nuvarande föreslagna regler regler

skillnad kol. 6— kol. 5

6 000 8 000 10 000 12 000 15 000

1 278 1 965 2 651 3 467 4 718

1 108 1 829 2 548 3 290 4 424

— 170 — 136 — 103 — 177 — 294

735 1421 2 107 2 821 3 838

454 1 176 1 895 2 638 3 704

— — — — —

18 000 20 000 25 000 30 000 40 000

6 099 7 024 9 406 11 974 17 344

5 716 6 620 9 018 11 596 16 966

— 383 — 404 — 388 — 378 — 378

4 895 5 551 7 380 9 537 14 535

4 722 5 339 6 922 8 752 12 945

— 173 — 212 — 458 — 785 — 1 590

50 000 60 000 80 000 100 000

22 686 28 297 39 869 52 187

22 387 27 878 39 460 51 462

— 299 — 419 — 409 — 725

19 583 24 966 36 282 48 573

17 284 22 145 32 467 43 783

— 2 299 — 2 821 — 3 815 — 4 790

7 281 245 212 183 134

70 (anställda) och 71 (företagare). Härvid bör understrykas ifrågavarande beräkningars syfte och begränsade innebörd. De ger inte uttryck för annat än de belopp, som avlastas debetsedlarna, och är ej till vägledning för ett bedömande av reformens faktiska innebörd för anställda i jämförelse med företagare eller för skattskyldiga i olika inkomstlägen.

AVDELNING V I I I

SAMMANFATTNING AV FÖRSLAGEN

KAPITEL 34 Sammanfattning a v förslagen

Det uppdrag, som lämnats allmänna skatteberedningen, avser en omprövning av den övervägande delen av gällande skatte- och avgiftssystem. Utanför beredningens prövning faller, förutom finansieringen av tilläggspensioneringen, i princip endast arvs- och gåvobeskattningen samt vissa speciellt betingade punktskatter såsom beskattningen av alkoholhaltiga drycker och tobak, huvudparten av motorfordons- och drivmedelsbeskattningen, vissa regleringsavgifter m. m. Skatteberedningen sammansättes av två inbördes självständiga utredningar, nämligen skattesystemutredningen, på vilken främst ankommer frågor av mer omedelbar betydelse för de fysiska personernas beskattning, och företagsskatteutredningen, som i första hand har att pröva utformningen av företagsbeskattningen. Sambandet mellan de båda utredningarnas uppgifter är i åtskilliga hänseenden mycket framträdande; i dessa har samverkan skett och gemensamma överväganden redovisas. I andra hänseenden åter har bedömandet ankommit endast på endera utredningen. Av i detta betänkande redovisade ställningstaganden och förslag h a r sålunda båda utredningarna deltagit i frågan om avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning samt socialförsäkringsavgifter, valet av skatteform för den indirekta beskattningen och den närmare utformningen av förslaget till mervärdeskatt ävensom övervägandena i fråga om socialförsäkringens finansiering. Frågan om reglerna för den direkta beskattningen av fysiska personer har däremot helt vilat på skattesystemutredningen medan spörsmålet om en övergång från nettovinstbeskattning till s. k. bruttobeskattning av företagen behandlats uteslutande av företagsskatteutredningen. önskemålet att förslag snarast skulle framläggas inom området för de fysiska personernas beskattning — till vilket område är att hänföra ej blott inkomst- och förmögenhetsbeskattningen utan även konsumtionsbeskattningen och socialförsäkringens finansiering — har medfört, att företagsskatteutredningens arbete i viss mån fått stå tillbaka för denna uppgift. En omprövning av företagsbeskattningen har därför hitintills ej hunnit ske i vidare mån än att företagsskatteutredningen tagit ställning till och avvisat tanken på att helt ersätta nuvarande nettovinstbeskattning av företagen med en renodlad bruttoskatt. Den komponent i skattesystemet, som företagsbeskattningen utgör, kommer alltså att bli föremål för fortsatt behandling.

568 Enligt direktiven ankommer det ej på beredningen att göra värderingar eller bedömningar rörande det samlade uttaget av skatter och avgifter eller att föreslå ändringar däri. Beredningens uppdrag är följaktligen begränsat till att — med utgångspunkt från ett givet totalt skatte- och avgiftsuttag — framlägga de förslag till omfördelningar i olika hänseenden av detta uttag, som beredningen kan vilja förorda. Räckvidden och omfattningen av de framförda förslagen vad gäller socialförsäkringens finansiering föranleder att reformen härutinnan måste förutsättas skola genomföras etappvis under ett antal år. Det första steget i omläggningen föreslås sålunda skola tagas år 1966 och de följande under åren fram till och med år 1970, som är det första år då beredningens förslag förutsattes vara i dess helhet genomfört. Reformen i övrigt har anpassats till dessa förutsättningar. Med hänsyn till att det föreslagna skatte- och avgiftssystemet skall tillföra staten lika stora intäkter som det gällande har dettas fiskala effekt år 1970 beräknats och de nya reglerna avvägts med hänsyn härtill. Vid beräkningen av vad gällande regler skulle år 1970 avkasta har — såsom närmare angivits i kapitel 3 — antagits en årlig nominell inkomstökning av 5 procent, därav 2 procent förutsatts svara mot levnadskostnadsstegring och återstoden mot realinkomstförbättring. Vidare har beräkningen utförts som om en sådan indexreglering beträffande inkomstskattesystemet gällt att penningvärdeförändringen inte föranlett skatteskärpning. De statliga skatter och avgifter, som varit föremål för omprövning, är den statliga inkomstskatten, förmögenhetsskatten, avgifterna till folkpensioneringen och till den del av sjukförsäkringen som avser sjukvård och husmödrarnas grundsjukpenning, den allmänna varuskatten, den särskilda varuskatten (exkl. utjämningsskatten), försäljningsskatten, pälsvaruskatten och läskedrycksskatten (inkl. skatten å lättöl) samt energiskatten. Avkastningen av dessa skatter och avgifter år 1970 h a r beräknats till 18 340 miljoner k r eller — om barnbidragen räknas som negativ skatt — till 17 240 miljoner kr. Det nya systemet har alltså avvägts så att samma nettoavkastning sagda år uppnås. Av grundläggande betydelse för arbetet har varit den i direktiven anbefallda prövningen av frågan om ett ökat inslag av indirekt beskattning i syfte att därigenom bereda utrymme för lättnader i den direkta skatten. I samband med denna prövning har även övervägts omfattningen av uttaget av socialförsäkringsavgifter. De allmänna bedömandena härutinnan h a r redovisats under avd. II. Beredningen konstaterar där, att det samlade skatte- och avgiftsuttaget avsevärt stigit under senare år. Omfattningen av stegringen belyses närmare i tabellerna 3—7. Å andra sidan har medelinkomsterna väsentligt ökat och de nominella medelinkomsterna kan antagas bli i runt tal fyra gånger så höga år 1970 som år 1948 under det att realinkomsten mellan de an-

569 givna åren antages bli fördubblad. Någon större förändring i den nominella inkomstfördelningen har inte skett sedan år 1948 och har heller inte antagits komma att äga r u m för återstoden av tidsperioden 1948—1970. (Se tabellerna 9—15.) Vad angår inkomsttagare med låg deklarerad inkomst återger beredningen resultatet av en av statistiska centralbyrån verkställd och redovisad undersökning beträffande dessa. Däri konstateras att denna kategori av inkomsttagare i övervägande grad får sin prägel av sådana grupper som sjuka, studerande, militärtjänstgörande, arbetslösa e t c , dvs. personer som ej haft sysselsättning under hela året och som i åtskilliga fall åtnjutit skattefria och därför av ifrågavarande statistik inte omfattade inkomster. Endast i ett relativt litet antal fall har personer med låg deklarerad inkomst också visat sig vara hänvisade att uteslutande leva på denna. Beredningen riktar också uppmärksamheten på de direkta inkomstöverföringarna till enskilda i form av folkpensioner, barnbidrag etc. samt omfattningen och innebörden av dessa s. k. transfereringar. Beredningen fastslår, att vid det skatte- och avgiftsuttag, vartill samhällsutvecklingen fört fram, även mindre inkomster ofrånkomligen måste träffas av en relativt sett tämligen betydande beskattning. Beredningen anser avgörande skäl tala för att det samlade skattebehovet tillgodoses genom anlitande av såväl direkt och indirekt skatt som socialförsäkringsavgifter. Härigenom kan uttaget inom de olika finansieringskällorna hållas vid lägre nivå än eljest och de olägenheter, som vid varje finansieringsform gör sig gällande, i möjlig mån begränsas. Invändningar som under tidigare skeden riktats mot användandet av en generell indirekt beskattning och avgifter till socialförsäkringen har enligt beredningens uppfattning förlorat i styrka genom den allmänna inkomst- och standardhöjningen i samhället. Den belastning, som genom en höjd sådan beskattning skulle inträda, kan för det stora flertalet inkomsttagare motverkas genom en sänkning av direktbeskattningen eller genom direkta kompensationsåtgärder till sådana grupper som folkpensionärer och barnfamiljer. Den direkta inkomstbeskattningen anser beredningen ha nått en sådan höjd att det framstår som angeläget att minska uttaget av sådan skatt. Den höga inkomstbeskattningen sammanhänger med att genom penningvärdeförändringen och realinkomstförbättringen ett betydande antal inkomsttagare passerat det s. k. proportionella skiktet i inkomstskatteskalan och efter hand träffats av en alltmer skärpt progressiv skatt, övervägandena på detta område har fört fram till förslag om en vidgning av det första skiktet i inkomstskatteskalan och en sänkning av uttagsprocenten i de följande men med tyngdpunkten förlagd till skikten angränsande det första. I viss mån tillgodoses då också den starka kritik, som riktats mot den s. k. marginalskatten. Även annat än önskemålet att lindra den direkta beskattningen och särskilt marginalskatten förutsätter emellertid ökade intäkter för staten utanför inkomstbeskattningens ram. Framför allt är det enligt beredningens

570 mening en angelägen uppgift att lätta bördan för barnfamiljerna liksom att åstadkomma vissa lättnader för mindre inkomsttagare och för förvärvsarbetande gifta kvinnor. Ett genomförande av dylika reformer är kostnadskrävande. En höjning av den direkta skatten skulle enligt beredningens uppfattning vara förenad med så avgörande nackdelar, att intäkter ur andra finansieringskällor ter sig som den enda framkomliga vägen, därest reformkraven skall kunna tillgodoses. Beredningens grundläggande bedömanden har fört fram till att den statliga inkomstskatten för fysiska personer så avvägs, att den år 1970 kan beräknas avkasta ca 7 700 miljoner kr, dvs. en sänkning med ca 2 100 miljoner lojämfört med vad ett bibehållande av den nuvarande statliga inkomstbeskattningen med indexreglering av ovan antytt slag skulle ha nämnda år avkastat. Vidare föreslås, att den statliga förmögenhetsskatten sänkes med ca 70 miljoner k r genom justering av skiktgränserna. Det skattebortfall, sänkningen av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen medför, föreslås kompenserat i första hand med ca 2 410 miljoner kr i ökad indirekt beskattning i förhållande till vad nuvarande system år 1970 skulle i omprövade hänseenden avkasta. Vidare föreslår beredningen, att uttaget av de socialförsäkringsavgifter, som omprövats av beredningen, höjs därhän att dessa år 1970 kan beräknas uppgå till ca 3 060 miljoner kr, innefattande en ökning jämfört med vad ett bibehållande av nuvarande finansieringssystem i angivna hänseenden nämnda år skulle innebära med ca 900 miljoner kr. De sålunda ökade bruttointäkterna föreslås skola till ett belopp av ca 1 000 miljoner kr användas till ökat stöd åt barnfamiljerna i form av höjning av barnbidragen medan återstående 140 miljoner kr reserveras för den höjning av folkpensionerna som betingas av den ökade indirekta beskattningen. — Vad nu angivits innefattar alltså en omfördelning inom ramen för den avkastning, som enligt direktiven skatte- och avgiftssystemet skall lämna. I tabell 58 återfinns en översiktlig uppställning av vad delkomponenterna i gällande och föreslaget system beräknats avkasta år 1970, dvs. vid den tidpunkt då de föreslagna nya reglerna fullt ut trätt i kraft. Beredningens förslag på området för socialförsäkringens finansiering kan sammanfattas sålunda. Inledningsvis konstateras, att socialförsäkringens finansieringssystem ej är uppbyggt efter enhetliga principer samt att det föreligger behov av klarare och mer överskådliga finansieringsregler på detta område. Den snabba kostnadsökning, som är att motse framför allt inom folkpensioneringen, utgör i och för sig motiv för en översyn av finansieringsmetoderna i samband varmed nya vägar för finansieringen bör bli föremål för överväganden. Sålunda beräknas folkpensionskostnaderna stiga mellan åren 1964 och 1970 med 1 920 miljoner kr, dvs. med 48 procent. Formen för uttaget av nuvarande folkpensionsavgifter och vissa avgifter till sjukförsäkringen har rönt in-

571 vändningar från synpunkten att dessa avgifter i vissa fall drabbar hårdare än som synes väl förenligt med förmågan att bära sådana avgifter. Pågående europeiska integrationssträvanden med målsättningen att tillskapa en friare europeisk arbetsmarknad kräver beaktande liksom internationella utvecklingstendenser på finansieringsområdet. Härtill kommer, att särskilda förutsättningar för förenklingar och rationaliseringar av finansieringssystemet tillskapats genom tillkomsten av den för sjukförsäkringen, folkpensioneringen och tilläggspensioneringen gemensamma lagen om allmän försäkring. Beredningen har ej ansett sig böra ingå på finansieringen av yrkesskadeoch arbetslöshetsförsäkringarna, enär dessa båda försäkringsgrenar är föremål för prövning i andra sammanhang. Ej heller har beredningen ansett sig böra ingå på de nyligen fastlagda principerna för tilläggspensioneringens finansiering. Frågan om kommunernas bidrag till folkpensioneringen har prövats av 1958 års skatteutjämningskommitté. Beredningen har ej heller ingått på finansieringen av sjukpenningförsäkringen till förvärvsarbetande, främst med hänsyn till det nära samband som på detta område föreligger mellan finansieringsreglerna och utformningen av sjukpenningskalan. Sistnämnda fråga, som torde förutsätta särskilda undersökningar, har ansetts falla utanför beredningens uppdrag. Med angivna begränsningar omfattar därför beredningens förslag på detta område finansieringen av folkpensioneringen (frånsett kommunbidragen) samt sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för sjukpenning till icke förvärvsarbetande gifta kvinnor och med dem jämställda (den s. k. hemmafruförsäkringen). För dessa nu angivna förmåner använder beredningen beteckningen grundförmåner. Beredningen upptar till bedömande men avvisar tanken på en fullständig skattefinansiering av vissa förmåner inom socialförsäkringen, nämligen folkpensioneringen samt försäkringen för sjukvårdsersättning och grundsjukpenning. En sådan omläggning — som skulle innebära att statens utgifter för de angivna försäkringsgrenarna skulle år 1970 öka med 2 375 miljoner kr — skulle kräva skattehöjningar svarande mot avgiftsbortfallet och försvåra en som önskvärd bedömd omläggning av den direkta beskattningen. Att avstå från socialförsäkringsavgifterna i nu förevarande hänseende skulle också innebära begränsade handlingsmöjligheter framdeles när fråga kan uppkomma om att tillgodose nya, av samhällsutvecklingen betingade krav. Om det nuvarande finansieringssystemet i vad avser socialförsäkringens grundförmåner oförändrat bibehölls, skulle den skattefinansierade andelen snabbt stiga, väsentligen beroende på de ökade folkpensionskostnaderna. Sålunda skulle den skattefinansierade andelen kunna beräknas stiga mellan åren 1964 och 1970 från 55 till 66 procent, varigenom den avgiftsfinansierade andelen under samma tid alltså skulle sjunka från 45 till 34 procent. En sådan utveckling synes beredningen ej önskvärd. Den allmänna inkomst-

572 höjningen har skapat ökade möjligheter för ett vidgat inslag av avgifter samtidigt som den av sociala skäl motiverade skattefinansieringen ej framstår i lika mån erforderlig som tidigare. Väsentligt är å andra sidan att konstruera reglerna så att avgifterna träffar på ett sätt som är förenligt med förmågan att bära dem. Beredningens överväganden har fört fram till en avgiftsfinansiering innebärande att inemot hälften av kostnaderna för grundförmånerna täckes denna väg. Den närmare utformningen av förslaget framgår av det följande. För de anställdas del erbjuder systemet med arbetsgivaravgifter från administrativa och uppbördsmässiga synpunkter den lämpligaste formen för avgiftsuttag. Beredningen har utgått från att arbetsgivaravgifterna övar inverkan vid förhandlingsuppgörelserna om löne- och anställningsvillkor. Genom att för andra inkomsttagare än anställda uttas motsvarande egenavgifter träffas dessa inkomsttagare av avgiftsuttaget på ett i princip likvärdigt sätt. Arbetsgivaravgifterna konstrueras med tilläggspensioneringens finansieringssystem som utgångspunkt och målsättningen har varit att tillskapa ett finansieringssystem som är tillfredsställande från avkastningssynpunkt och som blir enkelt i tillämpningen. Beredningen föreslår i första hand, att uttag av nu ifrågavarande arbetsgivaravgift skall ske efter samma procentsats som den för tilläggspensioneringen tillämpliga å inkomster av anställning i vad de inte överstiger det för året gällande basbeloppet. Då emellertid ett enbart på angivet sätt konstruerat uttag av arbetsgivaravgifter ej är tillräckligt, föreslås ett ytterligare uttag av arbetsgivaravgift med 2 procent å hela löneunderlaget, dock med maximum vid för tilläggspensioneringen tillämpligt övre gränsbelopp (7,5 gånger basbeloppet). Härigenom blir underlaget för avgiftsberäkningen enhetligt för socialförsäkringens grundförmåner samt tilläggspensioneringen. Debiteringen och uppbörden av de föreslagna arbetsgivaravgifterna sker i samband med motsvarande åtgärder för arbetsgivaravgifterna till tilläggspensioneringen. Vad som av influtna avgifter belöper på pensionsgrundande inkomst enligt tilläggspensioneringen avskiljes sedermera och tillföres allmänna pensionsfonden. Det av beredningen föreslagna tillvägagångssättet medför, att avgifterna till tilläggspensioneringen på ett bättre sätt än för närvarande motsvaras av pensionsgrundande inkomst för de försäkrade. Förslaget innebär att det s. k. basbeloppsavdraget slopas, varigenom uppgiftslämnandet i arbetsgivaruppgifterna förenklas samtidigt som vissa n u föreliggande kontrollsvårigheter helt eller huvudsakligen bortfaller. Den föreslagna arbetsgivaravgiften, som för den anställda arbetskraftens del avser att utgöra en för folkpensioneringen och sjukförsäkringens grundförmåner gemensam avgift, kan år 1970 — vid ett antaget procentuttag till tilläggspensioneringen av 10 — beräknas inbringa 2 830 miljoner kr.

573 Den egenavgift som föreslås skola erläggas till socialförsäkringens grundförmåner av dem, som har inkomster av annat än anställning, skall vara av i princip motsvarande tyngd som uttaget av arbetsgivaravgift. Avgiftsunderlaget utgöres av den sammanräknade nettoinkomsten av olika förvärvskällor med bortseende från sådan inkomst för vilken arbetsgivaravgift erlägges. Från denna regel föreslås dock med tanke på lägre inkomsttagare det undantaget, att avgiften inte i något fall skall överstiga 10 procent av den beskattningsbara inkomsten (för makar den gemensamma beskattningsbara inkomsten). Härigenom erhålles en »upptrappning» av avgiften, där det fulla avgiftspåslaget inträder vid en beskattningsbar inkomst år 1970 av omkring 9 500 kr för gifta och 8 500 kr för ensamstående. Vid blandad inkomst, dvs. dels inkomst vara arbetsgivaravgift skall erläggas och dels inkomst för vilken egenavgift skall beräknas, föreslås regler motsvarande dem vid tilläggspensioneringen; inkomst vara arbetsgivaravgift skall beräknas lägges »i botten» och reducerar den egenavgift som skulle ha utgått, därest egenavgift skolat beräknas för hela den avgiftspliktiges sammanräknade nettoinkomst, självfallet med iakttagande i förekommande fall av avgiftsmaximum. En egenavgift av angiven konstruktion kan beräknas inbringa år 1970 ca 230 miljoner kr. Den föreslagna egenavgiften, som avser att utgöra en för folkpensioneringen samt sjukförsäkringens grundförmåner gemensam avgift, benämnes grundförsäkringsavgift. De individuella verkningarna av förslagen på socialförsäkringsområdet framgår av tabellerna 30 och 31, till vilka här hänvisas. De framlagda förslagen bygger, såsom redan nämnts, på tanken att avgiftspliktiga, för vilka skall erläggas arbetsgivaravgift, och avgiftspliktiga, som skall påföras grundförsäkringsavgift, skall träffas av avgiftsuttaget på ett i princip likvärdigt sätt. Å andra sidan har det inte varit möjligt att i alla hänseenden upprätthålla kravet på likformighet utan vissa skilj aktigheter i reglerna för uttaget av arbetsgivaravgifter och grundförsäkringsavgifter har ansetts ofrånkomliga. Denna bristande likformighet i utformningen av reglerna beror främst därpå att arbetsgivaravgifterna beräknas kollektivt under det att grundförsäkringsavgifterna påföres individuellt. Den praktiskt mest betydelsefulla skilj aktigheten i nu avsett hänseende föreligger i fråga om beräkningen av avgifter för makar. De föreslagna reglerna bygger på att avgiftsuttag skall äga r u m endast under förutsättning att inkomst föreligger. Om av två samtaxerade endast den ene h a r inkomst skall följaktligen blott av denne uttas avgift. I fråga om avgiftsuttaget i övrigt för makar med inkomst av annat än anställning bygger förslaget på en samberäkningsmetod, innebärande att makarna ses som en enhet. Härigenom undvikes ett olikartat avgiftsuttag för de fall där familjeinkomsten är den-

574 samma men på olika sätt fördelad mellan makarna. Fallen av s. k. faktisk sambeskattning, där under alla förhållanden blott en avgift kan påföras, har också starkt talat för att genomgående använda en samberäkningsmetod. För uttaget av såväl arbetsgivaravgifter som grundförsäkringsavgifter föreslås skola tillämpas i princip enhetliga åldersgränser, en nedre vid 16 år och en övre vid 65 år. Förslaget om en nedre åldersgräns för uttag av arbetsgivaravgift innebär en nyhet i förhållande till vad som för närvarande gäller. Vidare förutsattes, att såväl arbetsgivaravgifterna som grundförsäkringsavgifterna skall vara avdragsgilla vid inkomsttaxeringen. De förra måste ofrånkomligen vara detta, då de representerar en typisk omkostnad för arbetsgivaren. Om avdrag vägrades för de senare skulle en snedvridning i belastningshänseende uppkomma mellan olika inkomsttagargrupper. Beredningens förslag på socialförsäkringsområdet skall genomföras, såsom nedan närmare beröres, etappvis under åren 1966—1970. De nuvarande folkpensionsavgifterna samt avgifterna till sjukförsäkringens grundförmåner föreslås slopade redan från år 1966. 1 fråga om den direkta beskattningen av fysiska personer har ovan i denna sammanfattning framhållits, att skatteberedningens förslag innebär att inkomstskatten år 1970 skall, med de valda beräkningsförutsättningarna, uppgå till 7 700 miljoner kr. Den närmare utformningen av de regler, som skall tillgodose detta avkastningskrav, har ankommit på skattesystemutredningen. Alla de olika komponenterna i inkomstskattesystemet har därvid genomgåtts. Ståndpunkterna har tagits under ett samtidigt beaktande av den belastning för olika kategorier inkomsttagare i skilda inkomstlägen, som antagits bli följden av omgestaltningen av socialförsäkringsavgifterna samt av ändringen och den ökade tyngden i den indirekta beskattningen. Ställningstaganden har vidare skett på sådant sätt att en avvägning träffats mellan en rad olika i och för sig tungt vägande men understundom motstridiga önskemål. Vid sidan av den uppgift, som inkomstbeskattningen alltjämt h a r att fylla såsom ett medel för inkomst- och standardutjämning, kan de väsentliga hänsynstagandena sammanfattas sålunda. Skatteförmågan måste i alla lägen beaktas men också bedömas utifrån det allmänna läge, som samhällsutvecklingen — främst inkomstutvecklingen och realiserade socialpolitiska målsättningar — fört fram till. De mindre inkomsttagarnas situation måste uppmärksammas men den starka kritiken mot en för långt driven progression kräver samtidigt beaktande. Barnfamiljernas behandling inom ramen för beskattningen kan inte f. n. anses vara tillfredsställande. Familjebeskattningen måste överhuvud överses. Vid en bibehållen sambeskattning av makar — utredningen har inte funnit det möjligt att frångå denna princip med hänsyn bl. a. till de eljest uppkommande ogynnsamma verkningarna för det stora antalet barnfamiljer — erfordras åtgärder för att minska vissa mindre

575 önskvärda effekter härav. Den förvärvsarbetande gifta kvinnans situation kräver beaktande. De framlagda förslagen kan sammanfattas sålunda. En höjning av ortsavdragen eller, som de av utredningen benämnes, grundavdragen har ansetts erforderlig bl. a. för att förhindra en eljest av beredningens förslag föranledd skatteskärpning för mindre inkomsttagare. Å andra sidan har bedömandet härutinnan tagit intryck ej blott av den förändrade situation, som följt av den allmänna inkomstutvecklingen och svårigheterna att tillgodose andra tungt vägande önskemål om höjningen av grundavdragen göres mycket omfattande, utan även av vad som numera är känt om den huvudsakliga delen av gruppen låga inkomsttagare och deras reella läge. Utredningen har förordat att grundavdragen skall uppgå år 1970 till 6 000 kr för gifta och till 3 000 kr för ensamstående mot f. n. 4 500 kr resp. 2 250 kr. I fråga om skatteskalorna föreslås att det första skiktet med en uttagsprocent av, som nu, 10 skall gälla upp till en beskattningsbar inkomst av för gifta 16 000 kr och för ensamstående 8 000 kr, motsvarande en högsta årsinkomst av ca 26 200 kr resp. 13 300 kr. Inom detta s. k. proportionella skikt har beräknats år 1970 falla 50 procent av alla äktenskap och 57 procent av samtliga ensamstående. Motsvarande procentsiffror år 1964 är 52 respektive 57. Önskemålet att här nå längre har inte kunnat förenas med andra hänsynstaganden. Å andra sidan har avsevärda sänkningar gjorts av uttagsprocenten i de närmast följande skikten av beskattningsbar inkomst. Av tabell 41 framgår de föreslagna skatteskalorna i jämförelse med de gällande. Tabell 42 visar h u r antalet skattskyldiga kan år 1970 beräknas fördela sig på olika skikt av beskattningsbar inkomst. Trots den inte oväsentliga jämkningen av skatteskalorna i främst deras »nedre del» blir ändringen i marginalskatten inte mer betydande. En gift anställd med årsinkomst av 15 000 kr, 30 000 kr och 60 000 kr har nu en marginalskatt av 28, 48 respektive 57 procent; denna ändras för honom vid beaktande av vad som antagits om inkomstutvecklingen fram till år 1970 sålunda att marginalskatten uppgår till 25, 40 och 55 procent. Är fråga om en ogift anställd är nuvarande procenttal för marginalskatten 39, 51 respektive 57 medan år 1970 procenttalen blir 40, 53 respektive 57. (Se härom närmare slutet av kapitel 21.) Beträffande familjebeskattningen har utredningen först prövat frågan om sam- eller särbeskattning av äkta makar. De ingående övervägandena härutinnan redovisas under kapitel 22 och kan här blott i korthet antydas. Allmänt kan sägas att utredningen funnit invändningar av teoretisk och principiell natur inte k u n n a med fog riktas mot sambeskattningsprincipen som sådan. Denna princip bygger på hänsynen till skatteförmågan och är ett led i en såsom rättvis bedömd skattefördelning. Utredningen fram-

576 håller emellertid även att synpunkter av denna natur kan befinnas böra stå tillbaka för andra hänsynstaganden, särskilt den omständigheten att den gifta kvinnan genom sambeskattningen kan känna sig hämmad i sin rätt att välja sysselsättning. Även arbetsmarknadspolitiska hänsyn skulle i någon omfattning kunna åberopas till förmån för ett uppgivande av sambeskattningen. Vid granskningen av dessa synpunkter h a r utredningen dock funnit dem inte framträda med avgörande tyngd. Ett avskaffande av sambeskattningen skulle inte rimligen kunna ifrågakomma i barnfamiljer med hemmavarande hustru och inte heller i andra familjer där hustrun på grund av ålder, sjukdom eller lokala arbetsmarknadsförhållanden inte kan utföra förvärvsarbete. Kvar skulle stå familjer utan barn med hemmafru i yngre ålder med förutsättning att få och ta arbete. En ändring av sambeskattningsreglerna för dessa fall har ej framstått som särskilt angelägen. För flertalet av dessa gifta kvinnor torde den med förvärvsarbetet förenade inkomsten eller tillfredsställelsen med förvärvsarbetet såsom sådant vara det avgörande. Ett uppgivande av sambeskattningen skulle vidare inte kunna gälla s. k. faktisk sambeskattning, varför vid en för övriga fall införd särbeskattning vissa inkomsttagargrupper med fog skulle k u n n a tala om en diskriminatorisk behandling. En väsentlig invändning mot en övergång i dagens läge till en renodlad särbeskattning är att en dylik åtgärd inte är förenlig med den viktigare målsättningen att nå en skatteomfördelning till barnfamiljernas förmån och detta på ett för barnfamiljer i olika lägen något så när jämbördigt sätt. Utredningen har med ingående uträkningar belyst detta i kapitel 22 och i de där intagna tabellerna 45 och 46, därvid det irrationella utfallet av en omläggning till särbeskattning även för andra än barnfamiljerna belyses. En av invändningarna mot sambeskattningen är den, om än undantagsvis, uppkommande s. k. negativa sambeskattningseffekten. Tabell 43 visar när en sådan effekt med nuvarande regler uppkommer (ca 2 å 3 procent av alla äktenskap). Med utredningens förslag reduceras detta antal till någon eller några få promille av äktenskapen. Endast i synnerligen höga inkomstlägen och blott i vissa kombinationer framkommer belopp av någon egentlig storleksordning. Detta visas i tabell 47. Mot denna bakgrund har utredningen inte funnit erforderligt förorda en fakultativ särbeskattning, som förutsätter invecklade och i tillämpningen komplicerade regler. I fråga om avvägningen av grundavdrag mellan gifta och ensamstående har utredningen ansett, att tudelningsprincipen, som enligt utredningens mening inte kan nu överges, och tekniska synpunkter talar för den gällande relationen 2 : 1 . 1 förevarande sammanhang har utredningen diskuterat frågan om borttagande av det dubbla grundavdraget för familjer med hemmavarande hustru men ansett övervägande skäl tala häremot. Vad gäller avvägningen av skatteskalorna h a r utredningen — med av-

577 visande av tanken att verkställa skatteberäkningen utifrån antalet konsumtionsenheter i familjen — funnit, att tudelningen bör bibehållas och utbyggas. Önskemålet att helt avlägsna negativa sambeskattningseffekter har i och för sig ansetts utgöra skäl för en fullständig tudelning. Då emellertid detta skulle innebära en större differentiering av skattetrycket mellan ensamstående och gifta än som från andra synpunkter kart anses önskvärd, har utredningen stannat för att föreslå en tudelning upp till en beskattningsbar inkomst av 40 000 kr, motsvarande en årsinkomst av ungefär 55 000 kr. Den nuvarande tudelningsgränsen går vid en beskattningsbar inkomst av 16 000 kr, vilket motsvarar en årsinkomst av ca 24 500 kr. Utredningen föreslår att det nuvarande förvärvsavdraget å 300 k r i barnlösa familjer slopas och att förvärvsavdrag i fullständiga familjer medges enligt följande. Gemensam förutsättning i samtliga fall är att i familjen funnits hemmavarande barn under 16 år. Gift kvinna, som haft inkomst av rörelse vari hon varit verksam i ej blott ringa omfattning eller inkomst av eget arbete, får avdrag med 25 procent av inkomsten upp till 16 000 kr, dvs med högst 4 000 kr. I den mån inkomsten därtill förslår medges dock alltid avdrag med 1 000 kr. Gift kvinna med inkomst av jordbruksfastighet är berättigad till avdrag för värdet av egen arbetsinsats i jordbruket intill belopp av 1 000 kr. Gift man med inkomst av rörelse eller jordbruk, vari hustrun utfört arbete, får avdrag med belopp motsvarande värdet av hustruns arbetsinsats intill belopp av 1 000 kr. En målsättning för skattesystemutredningen har varit att ernå en skatteomfördelning till barnfamiljernas förmån. När utredningen haft att ta ställning till h u r barnfamiljerna skall tillföras skattelättnader har i realiteten endast två alternativa möjligheter stått öppna för diskussion inom utredningen, nämligen en höjning av det generellt bestämda barnbidraget eller införande av barnavdrag vid taxeringen. Utredningen har funnit, att vissa skäl kan åberopas för införande av barnavdrag och att sådana avdrag inte utan vidare bör avvisas därför att de skulle ge oberättigade förmåner för högre inkomsttagare. Önskemålet om s. k. horisontell skatterättvisa genom införande av barnavdrag måste emellertid vägas mot andra hänsynstaganden. Omkring 60 000 barnfamiljer skulle enligt gjorda beräkningar helt eller delvis inte kunna utnyttja barnavdrag av den storleksordning, varom fråga skulle vara. Då man inte kan underlåta att beakta dessa familjer, torde annat än en höjning av barnbidragen inte kunna ifrågakomma. I fråga om den gällande likställigheten mellan ensam barnförsörjare och fullständiga familjer såvitt avser rätt till grundavdrag och förvärvsavdrag samt tillämplig skatteskala har utredningen inte funnit sig ha anledning att aktualisera någon ändring. 19—412209

578 Den sammanlagda effekten av ändringarna inom området för inkomstbeskattningen redovisas i tabellerna 52—54. Utredningen har utan att framlägga förslag i ämnet uttalat sin principiella anslutning till tanken att för tiden efter år 1970 utforma beskattningsreglerna så att i vissa hänseenden automatiska ändringar sker i förhållande till förändringar i levnadskostnaderna (indexreglering). Vad härefter angår förmögenhetsskatten, har utredningen, som nu ej redovisar en fullständig översyn av reglerna härför, framlagt förslag till ändringar av skatteskalan. Förslaget innebär, att skattepliktsgränsen fastställes till 125 000 kr, att det första skiktet breddas samt att skalan börjar med en skattesats av 7 promille och slutar, såsom den nuvarande, med en skattesats av 1,8 procent. Den skala som utredningen förordar samt gällande skala återges i tabell 56 b. Vad härefter angår den indirekta beskattningen erinras till en början om den förordade omfördelningen från direkt till indirekt skatt och om det av beredningen föreslagna slopandet av ett antal s. k. punktskatter mot en kompenserande höjning av den generella indirekta skatten. Den senare skall med hänsyn härtill så avvägas att den år 1970 avkastar drygt 8 300 miljoner kr. För beredningen har det stått klart, att ett skatteuttag av denna storlek endast är möjligt genom en indirekt skatt med ett betydande skatteunderlag och hög avkastningsförmåga. Mot denna bakgrund har utredningsarbetet i första hand inriktats på att klarlägga, huruvida den gällande allmänna varuskatten i sin nuvarande konstruktion utgör en lämplig form vid ett sådant skatteuttag eller om någon annorlunda utformad generell indirekt skatt med hänsyn till avkastningsförmåga och verkningar i övrigt är att föredraga. Under beaktande av den inkomstomfördelande effekt som vid sidan av socialpolitiska transfereringar ernås genom den progressiva inkomstskatten har beredningen funnit att den generella indirekta skatten bör fördelas i princip likformigt mellan de fysiska personerna i förhållande till deras konsumtion av varor och tjänster. Härvid har bedömts som väsentligt att en sådan konsumtionsskatt konstrueras så, att dess effekt för konsumenterna kan fixeras och att sålunda möjligheter erbjudes för en rättvis avvägning av skattebördan i dess helhet. Ett tillgodoseende härav måste kombineras med enkelhet i beskattningen från såväl rättsliga som tekniska och administrativa synpunkter. Med det krav på hög avkastningsförmåga, som måste ställas på den generella indirekta beskattningen, kan enligt beredningens uppfattning ettledsskatter i produktions- eller partihandelsledet avföras från diskussionen. Inte blott från avkastningssynpunkt utan även i olika tekniska hänseenden

579 är dessa skatter underlägsna den gällande allmänna varuskatten. Därmed har beredningen från de angivna utgångspunkterna funnit att valet står mellan denna skatt och en generell flerledsskatt av typen bruttoomsättningsskatt (s. k. kaskadskatt) eller av typen mervärdeskatt. Dessa senare skatteformer har det gemensamt att skatt uttages i flera på varandra följande led i produktions- och distributionskedjan. Skillnaden mellan dessa skatter ligger däri, att den ackumulerade eller kumulativa skatteeffekt som det upprepade skatteuttaget medför vid en bruttoomsättningsskatt elimineras vid en mervärdebeskattning genom att de skattskyldiga äger avdraga den skatt, som utgått på inköp för verksamheten, från den skatt som uttagits på egen omsättning. Därmed begränsas de skattskyldigas betalningsplikt till vad som kan sägas motsvara skatten på den värdeökning som tillskapats av den skattskyldige. Avdragsrätten för ingående skattebelastning medför samtidigt, att mervärdeskatten ger samma skattebelastning som en konsumtionsskatt, konsekvent uttagen i sista ledet. Den reella skillnaden mellan mervärdeskatten och en sådan ettledsskatt är därför endast av uppbördsteknisk natur. Medan vid en ettledsskatt hela skatteuttaget sker på en gång blir det vid en mervärdeskatt fördelat över samtliga beskattningsled i förhållande till värdetillväxten inom varje led. Av nu nämnda skatteformer torde en generell kaskadskatt ha en större avkastningsförmåga än såväl en ettledsskatt av den allmänna varuskattens typ som en mervärdeskatt. Enligt beredningens uppfattning är det emellertid också uppenbart att mervärdeskatten genom den uppdelade betalningsplikten erbjuder möjlighet till högre skatteuttag än den allmänna varuskatten. Om denna bibehölls i oförändrad form skulle skattesatsen år 1970 behöva sättas till 11 å 12 procent. Enligt beredningens mening skulle detta innebära ett skatteuttag, vid vilket riskerna för väsentliga skattebortfall måste bedömas som allvarliga, eller m. a. o. att den allmänna varuskattens optimala avkastningsförmåga uppnåtts eller överskridits. En med avkastningsförmågan nära sammanhängande fråga är möjligheterna till skatteövervältring. Härvidlag kan man utgå från en nära nog fullständig övervältring i fråga om den allmänna varuskatt, som utgår vid tillhandahållande till slutliga förbrukare. Man kan emellertid enligt beredningens uppfattning även räkna med en motsvarande övervältring — om än något på sikt — av den varuskatt som träffar näringslivets investeringar och omkostnader. Detsamma gäller energiskatten på bränsle och elkraft. Härav följer, att man har en inte obetydlig merbeskattning av den egentliga konsumtionen, än vad den nominella skattesatsen indikerar. Storleken av denna tillkommande skattebelastning varierar för olika varor och tjänster, vartill kommer att den ständigt förskjutes till följd av ändrade produktionsoch konsumtionsförhållanden. Denna effekt från det kumulativa inslaget i den indirekta beskattningen skulle öka vid en höjning av skattesatsen för den allmänna varuskatten och en skärpning av energibeskattningen.

580 Den samlade verkan av nuvarande indirekta beskattning innebär sålunda en olika skattebelastning av olika delar av konsumtionen. Därmed påverkas inte endast konsumtionsvalet utan även näringslivets inriktning i olika hänseenden. Denna påverkan ökas vid höjt skatteuttag. Enligt beredningens uppfattning bör denna effekt i nuvarande skattesystem undanröjas och ersättas med en konsumtionsneutral indirekt beskattning i den meningen att inte endast omedelbart konkurrerande varor och tjänster belastas lika utan även att konsumtionen i stort träffas av en likvärdig skattebelastning, där speciella skäl inte motiverar annat. Med denna målsättning kan inte endast tidigare omnämnda ettledsskatter i produktions- eller partihandelsledet avföras ur diskussionen utan även flerledsskatter av kaskadtyp liksom skattesystem som innehåller väsentligt inslag av punktskatter. Enligt beredningens uppfattning erbjuder endast en detaljhandelsskatt på konsumtionen och mervärdeskatten en hög avkastning i förening med likformighet i beskattningen. Erfarenheterna har emellertid givit vid handen att en detaljhandelsskatt inte lämpligen kan konstrueras enbart som en skatt på konsumtionen i egentlig mening. Av tekniska skäl bör en sådan skatt utformas såsom en generell skatt på omsättningen i beskattningsledet för att inte väsentliga redovisnings- och kontrolltekniska olägenheter skall uppkomma. Mot denna bakgrund får ses det kumulativa inslaget i den allmänna varuskatten som följer av att skatten omfattar även näringslivets investeringar och vissa omkostnader. Beredningen har undersökt möjligheterna att tillgodose kravet på en likformig beskattning inom den allmänna varuskattens ram. Den tänkbara lösningen skulle vara att införa ett från själva beskattningen fristående restitutio nsförf ärande avseende sådan skatt, som träffar näringslivets investeringar och omkostnader. Ett sådant speciellt restitutionsinstitut har emellertid befunnits vara förenat med betydande tekniska olägenheter och har därför framstått såsom underlägset mervärdeskattesystemet, som automatiskt erbjuder en likformig beskattning genom rätten till avdrag för ingående skattebelastning på inköp för skattepliktig verksamhet. Verkningarna av det kumulativa inslaget i nuvarande indirekta beskattning är emellertid även från annan synpunkt otillfredsställande. Här åsyftas dettas inverkan på det svenska näringslivets konkurrenskraft gentemot utlandet. Eftersom normalt importen inte belastas med någon utjämningsskatt motsvarande den kumulativa skatteeffekten för inhemska konkurrensvaror, kan sägas att nuvarande system missgynnar det inhemska näringslivet i konkurrensen på hemmamarknaden och effekten för exporten blir densamma, eftersom exportföretagen inte medges någon avlyftning av den indirekta skattebelastning, som de träffas av. Att söka åstadkomma konkurrensneutralitet i beskattningen genom schablonmässigt avvägda utjämningsskatter respektive skatterestitutioner är, såsom erfarenheter från vissa andra länder utvisar, förenat med svårigheter och kan leda till konfliktsituationer.

581 Enligt beredningens uppfattning bortfaller dessa problem vid en övergång iill mervärdeskatt. Likaså erbjuder denna skatteform konkurrensneutralitet med avseende på distributions- och produktionsteknik, olika företagsformer och olika företagsstruktur. Mervärdeskatten utgör sålunda inget incitament till vertikal integration, då skattebelastningen blir i princip densamma oberoende av hur många beskattningsled en vara passerar. För att denna konkurrensneutralitet skall kunna upprätthållas är det dock nödvändigt, att rätten till avdrag för ingående skattebelastning är i princip generell och sålunda omfattar belastningen på såväl investeringar som omkostnader samt dessutom att denna avlyftning kan ske snabbt, varvid restitution får tillgripas om skatten på egen omsättning är otillräcklig för en automatisk avlyftning. Härutöver är det emellertid enligt beredningens mening nödvändigt, att skatten omfattar samtliga produktions- och distributionsled fram till och med detaljhandelsledet och ges en i möjlig m å n generell omfattning med avseende på beskattningsområdet. Därjämte bör en enhetlig skattesats tillämpas för hela beskattningsområdet. En i enlighet härmed utformad mervärdeskatt ger den högsta avkastningen och undanröjer vissa besvärande tekniska problem, som den nuvarande allmänna varuskatten är förknippad med. Sålunda bortfaller helt behovet av en bedömning från säljarens sida huruvida köparen är att anse som konsument eller ej. De rådande svårigheterna vid tillämpningen av begreppet skattefritt material bortfaller även, vilket är en väsentlig fördel. Vidare undanröjes vissa nu rådande ojämnheter i beskattningen, bl. a. den dubbelbeskattningseffekt, som uppkommer för renodlade uthyrningsföretag genom att skatt utgår på såväl inköpen av uthyrningsobjekten som vid deras uthyrning. Det framgår av det återgivna att beredningen funnit det angeläget att principiellt konstruera en generell indirekt beskattning av det omfång, varom här är fråga, så att neutralitet föreligger från såväl konkurrens- som konsumtionssynpunkt. Detta betyder å andra sidan inte, att beredningen underlåtit att beakta värdet av skatteregler som låter sig utnyttjas för en konjunkturstabiliserande ekonomisk politik. Just från dessa synpunkter erbjuder mervärdeskatten möjligheter, som den gällande allmänna varubeskattningen eller andra former av indirekt beskattning inte i samma mån synes inrymma. Variationer i skattesatsen ger möjligheter att påverka konsumtionsbenägenheten utan att, som enligt gällande system, investeringssidan beröres. Genom en inskränkt, förskjuten eller upphävd rätt till avdrag för ingående skattebelastning kan å andra sidan just investeringssidan påverkas. Mot bakgrund av det anförda och under beaktande av den principiella inställning till den framtida utformningen av företagsbeskattningen, som företagsskatteutredningen gett uttryck för, har beredningen funnit, att en bruttoomsättningsskatt inte är förenlig med de krav, som bör ställas på den generella konsumtionsskatten. Vid ett så högt skatteuttag, som ett genom-

582 förande av beredningens förslag kräver, har beredningen kommit till den uppfattningen att mervärdeskatten med hänsyn till den likformiga belastningen av konsumtionen samt dess verkningar för näringslivet äger bestämda företräden framför den allmänna varuskatten liksom andra generella skatteformer. Beredningen förordar med hänsyn härtill att den allmänna varuskatten omlägges till en generell konsumtionsskatt enligt mervärdeskatteprincipen, att i samband därmed energiskatten ersattes med en beskattning av bränslen och elkraft inom mervärdeskattens ram samt att den särskilda varuskatten, försäljningsskatten, pälsvaruskatten och skatten på lättöl och läskedrycker slopas. Av övriga nu utgående punktskatter har beredningen endast behandlat drivmedelsskatterna och den s. k. bilaccisen. Enligt beredningens uppfattning bör denna särbeskattning bibehållas med endast den ändringen att en höjning av bensinskatten med 4 öre per liter föreslås i syfte att bibehålla en i princip oförändrad prisrelation mellan detta drivmedel och andra konsumtionsvaror efter omläggningen till mervärdeskatt. Vid en i enlighet härmed utformad indirekt beskattning inom det av beredningen i övrigt förordade framtida skatte- och avgiftssystemet erfordras, att mervärdeskatten år 1970 skall avkasta ca 8 300 miljoner kr. Med den föreslagna tekniska utformningen av mervärdeskatten kräver detta att skattesatsen sättes till 13 procent med priset exklusive skatt som beskattningsvärde. Detta motsvarar ca 11,5 procent om skatten i likhet med vad som gäller i fråga om den allmänna varuskatten skulle utgå på priset inklusive skatt såsom beskattningsvärde. Den reella skattesatshöjningen är således från 6 till 11,5 procent, varav drygt 2 procentenheter är betingade av kompensationen för skattebortfallet från punktskatteavvecklingen. Vidare bör beaktas, att en eliminering av det kumulativa inslaget i den allmänna varuskatten skulle kräva en höjning av skattesatsen från 6 till 7,5 å 8 procent. Enligt beredningens uppfattning bör den föreslagna punktskatteawecklingen ta sig uttryck i motsvarande sänkningar av priserna på härav berörda varor. Då emellertid samtidigt en höjning skulle ske av den generella skatten på dessa varor har beredningen ansett motiverat att föreslå viss avlyftning av den skattebelastning, som förekommer på inneliggande lager av punktbeskattade varor för att på så sätt underlätta en omedelbar prisanpassning till det genom skattereformen ändrade kostnads- och marknadsläget. Sådan skatteavlyftning har dock ansetts böra begränsas till lager av omsättningsvaror, som är belastade med särskild varuskatt och försäljningsskatt samt till lager av beskattade pälsskinn. Vad så gäller utformningen av den generella indirekta beskattningen enligt mervärdeprincipen innebär beredningens förslag i korthet följande. Liksom den allmänna varuskatten är mervärdeskatten enligt den av beredningen föreslagna utformningen en omsättningsskatt. Skillnaden mellan

583 dessa båda skatter ligger egentligen endast däri, att skattskyldigheten omfattar samtliga led i produktions- och distributionskedjan och att de skattskyldiga vid redovisningen äger avdraga skattebelastningen på inköp för verksamheten från skatt på den egna skattepliktiga omsättningen. I tekniskt hänseende skiljer sig således mervärdeskatten föga från den allmänna varuskatten och beredningen har funnit att det nuvarande för den allmänna varuskatten gällande beskattningsförfarandet i allt väsentligt kan tillämpas på mervärdeskatten. Beredningen föreslår därför i stort sett oförändrade regler i fråga om registrering av skattskyldiga och i avseende å skattens redovisning liksom beträffande uppbörd, taxering, besvär, anstånd m. m. Förslaget går härutinnan ut på att skatten skall redovisas fortlöpande under året för särskilda redovisningsperioder och att skatten skall slutligt lastställas för varje beskattningsår på grund av särskild taxering i samband med inkomsttaxeringen. I dessa delar är det således i princip ingen ändring i förhållande till nuvarande ordning. Nämnas må dock att beredningen föreslår att skatteredovisningen och den samtidiga skatteinbetalningen skall framflyttas från den 18 till den 25 i månaden närmast efter periodens utgång och vissa åtgärder föreslås därjämte i syfte att förenkla redovisningen bl. a. för skattskyldiga med flera särskilda förvärvskällor och för delägare i handelsbolag, kommanditbolag och liknande företag. Av det anförda följer vidare att länsstyrelsen liksom nu blir beskattningsmyndighet i fråga om beskattningen inom landet och tullverket i fråga om importbeskattningen. Mot bakgrund av det nu anförda har det för beredningen framstått som naturligt att även i materiellt hänseende utforma mervärdeskatten i så nära överensstämmelse som möjligt med den allmänna varuskatten, även om förslaget i dessa hänseenden inrymmer väsentliga ändringar i förhållande till den allmänna varuskatten. Dessa delar av förslaget skall därför behandlas något utförligare i det följande. Beskattningsområdet. Mervärdeskattens omfattning har primärt anknutits till den nu gällande och i princip generella skatteplikten för varor och tjänster avseende varor. Med hänsyn till kravet på likformighet eller neutralitet i beskattningen ävensom önskvärdheten att kunna hålla skattesatsen låg har beredningen närmare undersökt möjligheterna av att åstadkomma en utvidgning av beskattningsområdet. Detta har även betingats av behovet att kompensera det skattebortfall som följer av att avdragsrätten skall omfatta jämväl investeringar och sådana omkostnader, som inte är att hänföra till skattefritt material enligt nuvarande regler. Beredningens överväganden från dessa utgångspunkter kan sammanfattas sålunda. Med hänsyn till förslaget om att ersätta energiskatten med en beskattning inom mervärdeskattens r a m slopas nuvarande undantag från skatteplikt för bränslen och drivmedel, varjämte elkraft och gas inrymmes under skatteplikten. Nuvarande undantag för jordbruksråvaror o. d., levande djur samt jord, sand, grus och sten slopas bl. a. med hänsyn till att skattskyldighet en-

584 ligt förslaget införes för jordbruk och skogsbruk. Vidare föreslås ett slopande av nuvarande skattefrihet för nyhetstidningar och vissa andra periodiska publikationer under åberopande av såväl skattetekniska skäl som att därmed ernås en inte oväsentlig ökning av skatteunderlaget. Övriga nu gällande undantag från skatteplikt för krigsmateriel, fartyg, luftfartyg och läkemedel föreslås bli bestående liksom skattefriheten för konstnärers försäljning av egna alster. Denna senare skattefrihet anses böra bli generell och gälla oavsett hur försäljningen sker. Skatteplikten anses liksom hittills böra omfatta såväl nya som begagnade varor. Detta bör gälla utan inskränkningar och i följd härav föreslås ett slopande av nuvarande skattefrihet för den yrkesmässiga handeln med begagnade personbilar och vissa andra begagnade motorfordon. I fråga om tjänstebeskattningen föreslås betydande utvidgningar. Av dessa må först nämnas att beredningen förordar generell skatteplikt för personoch varubefordran inom landet samt att skatteplikt införes för arbeten av olika slag avseende byggnader och fastigheter, härunder inbegripet bl. a. nyproduktion, rivning, reparation, underhåll och rengöring av bostäder och andra byggnader samt olika slags anläggningsarbeten. I konsekvens härmed införes skatteplikt för byggnader, som byggnadsföretagen uppför för försäljning. Dessa utvidgningar har framstått som särskilt nödvändiga för att tillgodose kravet på en neutral beskattning. Beredningen har dock inte ansett sig böra förorda någon skärpning av beskattningen inom fastighetsområdet i vidare mån än som följer av högre skattesats och föreslår därför vissa reduceringsregler i syfte att begränsa skattens effekt så att den kan beräknas bli begränsad till den egentliga varuförbrukningen. I detta sammanhang må även framhållas, att beredningen inte ansett sig böra föreslå att bostadsuthyrning eller annan uthyrning av lokaler eller fastigheter skall beskattas; dock föreslås skatt på rumsuthyrning i hotellrörelse och motsvarande. Av övriga föreslagna utvidgningar i fråga om tjänstebeskattningen må här nämnas skönhetsvård och hårvård, automatisk databehandling och motsvarande samt sådana tjänster med avseende på byggnader som tillhandahållas av arkitekter m. fl. Reklamen föreslås vidare bli beskattad med undantag dock för annonsering. Beredningens förslag i fråga om skattepliktens omfattning innebär, att drygt 80 procent av den privata konsumtionen kan beräknas falla under mervärdebeskattningen. Motsvarande siffra för den allmänna varuskatten är ca 70 procent. Skattskyldigheten. Mervärdeskatten bygger i princip på generell skattskyldighet inom hela produktions- och distributionskedjan. Liksom nu utgör förutsättningen för skattskyldighet att verksamheten bedrives yrkesmässigt. Såsom tidigare antytts föreslås att jordbruk och skogsbruk hänföres till sådan verksamhet. Dessa näringsgrenar blir således i mervärdeskattehänseende likställda med annan produktion och försäljning. Skattskyldigheten

585 är i princip generell från nu nämnda utgångspunkt, dock föreslås undantag från redovisningsskyldighet för verksamhet med skattepliktig omsättning ej överstigande 8 000 kr för år. överstiger omsättningen detta belopp men inte 24 000 k r föreslås tillämpning av en särskild avtrappningsregel, varigenom den skattepliktiga omsättningen vid skatteredovisningen reduceras enligt en degressiv skala så att i princip full skattskyldighet inträder vid den övre gränsen. Tilläggas må att med skattepliktig försäljning likställes uttag av vara ur rörelse för ändamål som är att hänföra till konsumtion. Detsamma gäller i fråga om byggnadsföretagares ianspråktagande av byggnad för bostadsändamål eller liknande. Beskattningsvärde m. m. I varuskattehänseende gäller att skatten utgår på vederlaget med skattens belopp inräknat. I fråga om mervärdeskatten föreslår beredningen den principiella ändringen, att vederlaget exklusive skatt eller häremot svarande värde skall gälla såsom beskattningsvärde. A\ skäl som tidigare antytts föreslås dock, att beskattningsvärdet i fråga om byggnader, monteringsfärdiga hus, oavsett material, samt arbeten avseende byggnader skall utgöra endast 60 procent av vederlaget exklusive skatt eller häremot svarande värde. I fråga om vissa anläggningsarbeten skall annan reducering av beskattningsvärdet kunna bestämmas av riksskattenämnden. Nämnas må även att beredningen föreslår ett slopande av nuvarande reduceringsregler för serveringsrörelser. — Å det enligt dessa riktlinjer bestämda beskattningsvärdet skall skatten beräknas enligt den gällande skattesatsen, av beredningen föreslagen till 13 procent. Avdrags- och restitutionsräiten. Av mervärdeskattens allmänna konstruktion följer att de skattskyldiga vid sin skalteredovisning äger från skatten på egen omsättning avdraga skatt, som belastat inköp för verksamheten. Kan denna avdragsrätt inte utnyttjas omedelbart, får vad som kvarstår avdragas i närmast följande skatteredovisning. Beredningen föreslår dock, att restitution skall utgå så snart avdrag, som inte kunnat utnyttjas, uppgår till minst 500 kr. Avdragsrätten omfattar i princip all ingående skattebelastning för den skattskyldiges verksamhet. Beredningen anser dock den inskränkningen böra göras, att avdragsrätt inte skall föreligga för skatt, som belastat kost, bostad eller logi åt anställda eller vissa andra personalvårdande åtgärder eller för skattebelastning som är att hänföra till representation. Dessa inskränkningar i avdragsrätten är enligt beredningens mening motiverade av att härvidlag är fråga om konsumtion. Importbeskattningen. I princip borde mervärdeskatteprincipens tillämpning innebära att skatt genom tullverkets försorg skulle uttagas på all import av skattepliktiga varor. Beredningen har emellertid ansett det vara en onödig omgång att uttaga skatt på sådan import som sker av skattskyldig näringsidkare för dennes verksamhet och som således omfattas av dennes

586 avdragsrätt vid redovisning av skatt för tillhandahållande inom riket. Därf01har beredningen föreslagit att importbeskattningen begränsas till privatimporten och motsvarande. Denna utformning av beskattningen vid import bör med hänsyn till det snabbt verkande avdrags- och restitutionsförfarandet inte föranleda några konkurrensstörande verkningar. Beredningen har beräknat den sammanlagda skatte- och avgiftsbelastningen för olika kategorier skattskyldiga i skilda inkomstlägen enligt nuvarande regler i vad de av beredningen omprövats och enligt de föreslagna nya bestämmelserna. När det gällt den indirekta beskattningen och arbetsgivaravgifterna till socialförsäkringen, har övervältringsantaganden uppställts för vilka i betänkandet ingående redogjorts. Beredningen har understrukit den ofrånkomliga ovissheten beträffande antaganden av detta slag och även påpekat den schablonmässighet som måste vidlåda beräkningarna, vilka betecknats såsom räkneexempel. Beräkningarna har i första hand utförts för år 1970, då den föreslagna reformen förutsatts helt ha trätt i kraft. Den totala skatte- och avgiftsbördan har beräknats dels som om nuvarande regler oförändrade bibehållits, dels som om detta skett med den inskränkningen att reglerna för inkomstbeskattningen varit indexreglerade och dels enligt de föreslagna nya reglerna. Resultatet av beräkningarna framgår av tabellerna 60—62. (Att liknande beräkningar utförts även för år 1966, då reformens ikraftträdande påbörjas, finns anledning återkomma till längre fram.) Av tabellerna 64 och 64 a kan inhämtas vilka skatte- och avgiftsbelopp, som vid genomförandet av reformen avlastas debetsedlarna i anledning av 1971 års taxering. Det understrykes att dessa tabeller inte ger uttryck för förändring i den sammanlagda skatte- och avgiftsbördan för skilda kategorier skattskyldiga eller för personer i olika inkomstlägen. I detta sammanhang må framhållas att de föreslagna höjningarna av grundavdragen och förändringarna beträffande förvärvsavdragen förutsatts skola gälla jämväl den kommunala inkomstbeskattningen. Härav liksom till följd av omläggningen av socialförsäkringens finansiering sker en viss minskning av kommunernas skatteunderlag. Den höjning av medelutdebiteringen, som kan antagas följa härav, har inte ansetts motivera en kompensation till kommunerna i form av statsbidrag. Genomföres en allmän skatteutjämning har inte heller synts erforderligt att av hänsyn till kommuner, som f. n. är i ett mer pressat finansiellt läge än flertalet övriga, föreslå några kompensationsåtgärder. De närmare övervägandena härutinnan återfinnes i kapitel 31. Den föreslagna reformens ikraftträdande har erbjudit särskilda problem. Detta sammanhänger med att den nya arbetsgivaravgiften ansetts inte kun-

587 na i sin helhet omedelbart påföras. Avgifterna har förutsatts bli beaktade vid löneuppgörelserna och det har bedömts att de åtminstone på sikt övervältras mot löntagarna. Till undvikande av störningar i den samhällsekonomiska balansen har avgifterna förutsatts successivt påförda under femårsperioden 1966—1970. Vissa skäl kan anföras för en j ä m n avgiftsstegring under tidsperioden i fråga. Förutsättningarna för en mer omedelbar övervältring mot löntagarna framträder då gynnsammare. Det finns emellertid omständigheter av olika beskaffenhet som föranlett beredningen att föreslå ett mer omfattande avgiftspåslag, i storleksordningen 1 000 miljoner kr, år 1966. Denna problematik har närmare behandlats i kapitel 33, dit här i första hand hänvisas. I korthet må följande återges. Skatte- och avgiftsomläggningen i dess helhet måste anpassas till det successiva påförandet av de nya arbetsgivaravgifterna. Oavsett takten i detta påförande avses den allmänna varuskatten skola år 1966 omkonstrueras till en mervärdeskatt i samband varvid energiskatteområdet inordnas under mervärdeskatten och vissa punktskatter avskaffas. Härav följer en utgiftsavlastning för näringsverksamheten av inemot 1 200 miljoner kr. Mot denna bakgrund har en större ökning år 1966 av arbetsgivaravgifterna än som eljest ifrågakommit framstått som förenlig med samhällsekonomisk balans. En konsekvens blir vidare att avgiftsökningarna de följande åren kan göras motsvarande mindre, något som framstår som önskvärt med hänsyn till att näringslivet under dessa år inte tillföres några direkta lättnader genom den fortsatta omläggningen av skattesystemet. Vid en ökning av arbetsgivaravgifterna år 1966 med ca 1 000 miljoner kr vinnes avsevärda fördelar. Det blir då möjligt att omedelbart avveckla de nuvarande egenavgifterna till folkpensioneringen och sjukförsäkringen i omprövade delar. Dessa avgifter innefattar en relativt hård belastning för de mindre inkomsttagarna. Det blir också möjligt att i övrigt omedelbart genomföra vidsträckta delar av det reformprogram som dock slutligt kan realiseras först år 1970. — F r å n administrativa synpunkter är det även synnerligen angeläget att förena införandet av de nya avgifterna med ett omedelbart avskaffande av de gällande avgifterna. Beredningens förslag innebär att arbetsgivaravgifterna ökar år 1966 med 1 027 miljoner kr och under ett vart av åren 1967—1970 med belopp av 365, 390, 420 och 455 miljoner kr. Reformens genomförande under åren 1966—1970 föreslås skola ske sålunda. 1. De nya arbetsgivaravgifterna påföres i enlighet med vad nyss återgivits. 2. Nuvarande egenavgiften till folkpensioneringen och aktuella delar av sjukförsäkringen avskaffas, såsom tidigare ock nämnts, år 1966. 3. Grundavdragen (ortsavdragen) bibehålies oförändrade vid 1967 års taxering men höjes för gifta och ensamstående

588 vid 1968 års taxering till 5 000 kr resp. 2 500 kr; » 1969 » » » 5 300 ». » 2 650 » ; 1970 » » » » 5 700 » » 2 850 » och » 1971 » > > 6 000 » » 3 000 » . 4. De nya förvärvsavdragen tillämpas i sin helhet redan fr. o. m. 1967 års taxering. 5. Skatteskalorna vid den statliga inkomsttaxeringen anpassas etappvis till dem, som föreslagits skola gälla fr. o. m. 1971 års taxering, så att vissa skalor skall gälla vid 1967 och 1968 års taxeringar och andra vid 1969 och 1970 års taxeringar. — Samtliga skatteskalor finns redovisade i tabell 65. 6. Skalorna för förmögenhetsbeskattningen jämkas på föreslaget sätt redan fr. o. m. 1967 års taxering. Det erinras i sammanhanget att nästa allmänna fastighetstaxering äger rum år 1965 och kan förutses föranleda höjda taxeringsvärden. 7. Barnbidragen höjes år 1966 till 800 kr, » 1967 » 880 », > 1968 » 960 », » 1969 » 1 120 » och > 1970 » 1 200 » . 8. Den nuvarande varuskatten omläggs år 1966 till en mervärdeskatt, som uttas med 13 procent. De punktskatter, som beredningen föreslår slopade, avskaffas i samband därmed. 9. Bensinskatten höjes fr. o. m. år 1966 med fyra öre per liter. En på detta sätt successivt genomförd reform tillför statsverket för ett vart av övergångsåren praktiskt taget samma inkomst, som gällande regler med indexreglering i enlighet med vad ovan sagts skulle ha inbringat. Detta visas i tabell 66. De förändringar i individuell skatte- och avgiftsbelastning, som vid den förordade omläggningen av systemet under åren 1966 till 1970 inträder ett vart år, har beräknats och redovisats i tabellerna 67 och 68. Slutligen må nämnas att de belopp, som skulle avlastas debetsedlarna i anledning av 1967 års taxering, finns angivna i tabellerna 70 och 71.

A V D E L N I N G IX

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring Härigenom förordnas, att 11 kap. 2 §, 19 kap. samt 20 kap. 14 § lagen den 25 maj 1962 om allmän försäkring skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 11 kap. Om pensionsgrundande inkomst m.m. 2 §. Med inkomst trehundra kronor. Ersättning i — såsom arbetsgivare. Vid beräkning av inkomst av anställning skall hänsyn icke tagas till lön eller annan ersättning, som försäkrad åtnjutit från arbetsgivare, vilken är bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, i annat fall än då den försäkrade sysselsatts vid skötseln av h ä r i riket belägen fastighet eller i rörelse som bedrives från här beläget fast driftställe. Hänsyn skall ej heller tagas till lön eller ersättning från främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller från arbetsgivare, vilken tillhör beskickning eller konsulat som nu sagts och icke är svensk medborgare. Vad i detta stycke sägs skall icke gälla beträffande lön till svensk medborgare, såframt svenska staten eller utländsk beskickning här i riket eller, där lönen härrör från utländsk juridisk person, svensk juridisk person, som äger ett bestämmande inflytande över den utländska juridiska personen, enligt av riksförsäkringsverket godtagen förbindelse har att svara för avgift enligt 19 kap. 1 § till sjukförsäkringen i vad den avser sjukvårdsersättning och i 3 kap. 2 § sista stycket avsedd försäkrad tillkommande grundsj ukpenning jämte barntillägg och moderskapspenning, till folkpensioneringen samt till försäkringen för tilläggspension; och skall i dylikt fall den som åtagit sig sådan förbindelse anses såsom arbetsgivare. 19 kap. Om försäkringens

finansiering

1 §• Arbetsgivare skall för varje år erlägga arbetsgivaravgift till den allmänna försäkringen, nämligen a) till sjukförsäkringen i vad den avser sjukvårdsersättning samt i 3 kap. 2 § sista stycket avsedd försäkrad tillkommande grundsjukpenning jämte ; barntillägg och moderskapspenning;

592 b) till sjukförsäkringen i vad den avser tilläggssjukpenning på grundval av inkomst av anställning; c) till folkpensioneringen; samt d) till försäkringen för tilläggspension. 2 §• Arbetsgivaravgift utgår å summan av vad arbetsgivaren under året till arbetstagare hos honom i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad utgivit såsom lön eller, där fall som avses i 11 kap. 2 § andra stycket är för handen, annan ersättning för utfört arbete. Härvid skall hänsyn icke tagas till arbetstagares lön eller ersättning i vad den överstiger för ar räknat, såvitt gäller den del av avgiften som avses i 1 § a ) , c) och d ) , sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet och, såvitt gäller den del av avgiften som avses i 1 § b), tjugutvåtusen kronor. Vid beräkning av underlaget för arbetsgivaravgift skall vidare bortses från vad till arbetstagare utgivits, om vad denne sammanlagt under året uppburit icke uppgått till trehundra kronor. Ej heller skall i underlaget inräknas vad som utgivits till arbetstagare, som vid årets ingång icke uppnått femton års ålder eller, såvitt gäller den del av avgiften som avses i 1 § a ) , c) och d ) , uppnått sextiofem års ålder. Såsom underlag för arbetsgivaravgift skall slutligen ej heller räknas sådan lön eller annan ersättning, vartill enligt 11 kap. 2 § sista stycket hänsyn ej skall tagas vid beräkning av inkomst av anställning eller som, om arbetstagaren icke är svensk medborgare eller mantalsskriven härstädes, avser arbete utom riket. Om redares avgift för lön till vissa sjömän stadgas särskilt. 3§. Envar försäkrad skall, under iakttagande av vad nedan i detta kapitel sags, för varje år till den allmänna försäkringen i hänseenden varom förmäles i 1 § a) och c) erlägga grundförsäkringsavgift på grund av inkomst av annat än anställning, därest han vid årets ingång uppnått minst femton och högst sextiofyra års ålder. Grundförsäkringsavgift skall ej erläggas av den, som för december månad det år avgiften avser åtnjutit ålderspension eller förtidspension enligt denna lag eller för den som avlidit före utgången av nämnda år. 4§. Försäkrad, som visst år varit placerad i högre sjukpenningklass än nr 1, skall för nämnda år erlägga sjukpenningavgift avseende den allmänna försäkringskassans utgifter för sjukpenning jämte barntillägg samt för moderskapspenning. Avgift utgår för varje månad, under vilken den försäkrade varit placerad i sådan sjukpenningklass. Den som fullgör tjänstgöring såsom värnpliktig må, såframt han senast två månader efter tjänstgöringens

593 slut gjort framställning därom hos kassan, befrias från avgift för varje hel månad av tjänstgöringstiden. 5§. Försäkrad, för vilken för visst år fastställts pensionsgrundande inkomst på grundval av inkomst av annat förvärvsarbete, skall för nämnda år erlägga tilläggspensionsavgift å den pensionsgrundande inkomsten, i vad denna härrör från inkomst av annat förvärvsarbete. 6§. Arbetsgivaravgift i andra hänseenden än som avses i 1 § b) skall utgå efter en procentsats, som ined två enheter överstiger den procentsats, vartill uttaget av avgift till försäkringen för tilläggspension enligt 7 § fastställts. Av sagda arbetsgivaravgift skall försäkringen för tilläggspension tillföras ett belopp motsvarande den del av avgiften, som med tillämpning av den enligt 7 § fastställda procentsatsen hänför sig till pensionsgrundande inkomst av anställning. Återstoden av avgiften skall tillföras statsverket. 7 §.

Den i arbetsgivaravgiften enligt nästföregående paragraf ingående avgiften till försäkringen för tilläggspension samt tilläggspensionsavgift enligt 5 § skola utgå efter en procentsats, som fastställes av Konungen med riksdagen. Procentsatsen skall vara så avvägd att avgifterna i förening med andra tillgängliga medel förslå till bestridande av pensionsutbetalningar, förvaltningskostnader och andra försäkringen för tilläggspension åvilande utgifter ävensom till den fondering som finnes erforderlig. Beslut om den procentsats, som skall tillämpas för visst år, skall fattas senast ett år dessförinnan. Riksförsäkringsverket åligger att vart femte år framlägga förslag beträffande procentsatserna under näst följ ande sju år, i den mån uttaget icke redan beslutats. De avgifter, som avses i första stycket, skola ingå till en fond, benämnd allmänna pensionsfonden, med vars tillgångar kostnaderna för försäkringen för tilläggspension skola bestridas. Allmänna pensionsfonden förvaltas på sätt Konungen med riksdagen förordnar. 8 §• Arbetsgivaravgiften i hänseende som avses i 1 § b) skall utgå med en och en tiondels procent av det belopp, vara avgiften skall beräknas. Avgiften skall användas till bestridande av de allmänna försäkringskassornas utgifter för tilläggssjukpenning i vad den svarar mot inkomst av anställning. Medlen fördelas mellan kassorna i förhållande till deras utgifter för angivet ändamål under året. Konungen äger med riksdagen förordna, att viss del av

594 de medel, söm enligt vad nu sagts skola tillgodoföras de allmänna försäkringskassorna, i stället skall ingå till en fond, benämnd allmänna sjukförsäkringsfonden, vilken förvaltas enligt grunder som fastställas i enahanda ordning.

9§. I 3 § omförmäld grundförsäkringsavgift skall beräknas å den försäkrades sammanräknade nettoinkomst enligt taxeringen för statlig inkomstskatt året näst efter det år avgiften avser. Har den försäkrade haft att såsom inkomst upptaga periodiskt understöd, skall avgiften beräknas på den sammanräknade nettoinkomsten efter avdrag för sagda understöd. Avgiften skall utgå efter den enligt 7 § fastställda procentsatsen å inkomst som icke överstiger det vid ingången av det år avgiften avser gällande basbeloppet och därutöver med två procent å hela inkomsten i vad denna icke överstiger sju och en halv gånger basbeloppet. Försäkrade, som samtaxeras, skola sammanlagt erlägga grundförsäkringsavgift med belopp som skulle ha beräknats, därest deras sammanräknade nettoinkomster tillkommit endast en av dem. Vad ovan sägs om periodiskt understöd skall därvid äga motsvarande tillämpning. Vidare skall iakttagas att, om hos endera av de försäkrade uppkommit underskott å förvärvskälla till belopp överstigande inkomsten från övriga förvärvskällor, avgiftsunderlaget minskas med skillnadsbeloppet i fråga. Avgiften fördelas mellan de försäkrade i förhållande till värderas avgiftsgrundande inkomst. Har den försäkrade åtnjutit inkomst, för vilken skyldighet att erlägga arbetsgivaravgift föreligger, skall grundförsäkringsavgiften beräknas till skillnaden mellan å ena sidan det belopp, vartill avgiften skulle ha uppgått vid beräkning av denna i enlighet med vad förut i denna paragraf sagts, och å andra sidan en på motsvarande sätt beräknad avgift avseende allenast den inkomst för vilken arbetsgivaravgift skall beräknas. För försäkrade, som samtaxeras, skall därvid avgiften beräknas och fördelas enligt i andra stycket angivna grunder. Har försäkrad vid sidan av annan inkomst åtnjutit inkomst, för vilken sjömansskatt erlagts, skall grundförsäkringsavgiften beräknas på sätt ovan i denna paragraf angives med iakttagande av att den sammanräknade nettoinkomsten skall ökas med belopp motsvarande inkomsten av anställning ombord, beräknad enligt grunderna för fastställande av pensionsgrundande inkomst. Grundförsäkringsavgiften må i intet fall beräknas till högre belopp än tio procent av den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten eller, när fråga är om försäkrade som samtaxerats, av summan av deras beskattningsbara inkomster. Grundförsäkringsavgift avrundas i förekommande fall nedåt till närmaste hela krontal.

595 10 §. Har försäkrad avlidit och efterlämnat dödsbodelägare, som vid hans frånfälle var beroende av honom för sin försörjning, och har dödsboet att erlägga kvarstående eller tillkommande skatt, vari ingår grundförsäkringsavgift, under uppbördstermin, som äger r u m eller avslutas efter dödsfallet, äger taxeringsnämnd eller prövningsnämnd, där ömmande omständigheter äro för handen, efter framställning från dödsboet medgiva befrielse från erläggande helt eller delvis av avgiften. Befrielse må dock icke avse avgift, som påförts i anledning av eftertaxering till statlig inkomstskatt och som rätteligen skolat erläggas under uppbördstermin, vilken ägt rum före dödsfallet. Framställning som nu sagts skall göras före utgången av andra året efter det år, då den försäkrade avlidit.

11 §• Sjukpenningavgift fastställes av riksförsäkringsverket efter den allmänna försäkringskassans hörande. Sådan avgift utgår för varje avgiftspliktig med visst belopp i hela kronor, varvid öretal bortfaller. Sjukpenningavgifterna skola vara så avvägda, att de i förening med andra för denna del av försäkringen tillgängliga medel förslå till bestridande av den allmänna försäkringskassans utgifter för sjukpenning jämte barntillägg samt för moderskapspenning med bortseende från förmåner, vilka tillkomma försäkrad som avses i 3 kap. 2 § sista stycket, ävensom till förvaltningskostnader och erforderlig fondering; och skola därvid utgifterna för barntillägg och moderskapspenning inbegripas i utgifterna för grundsjukpenning. Avgifterna skola i vad de avse grundsjukpenning vara lika stora för samtliga till grundsjukpenning berättigade försäkrade i den allmänna försäkringskassan. Såvitt angår tilläggssjukpenning skola avgifterna, till den del sådan sjukpenning svarar mot inkomst av anställning, vara lika stora för alla försäkrade i kassan, som med avseende å sådan inkomst tillhöra samma sjukpenningklass. Till den del tilläggssjukpenning svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete skola avgifterna vara lika stora för samtliga försäkrade i kassan, för vilka den nämnda delen av sjukpenningen är lika stor och för vilka samma karenstid gäller; därest undantagande, som avses i 3 kap. 2 § första stycket sista punkten, upphört att äga giltighet eller övergång till kortare karenstid skett efter ingången av den månad varunder den försäkrade fyllt fyrtio år, må dock med hänsyn till skillnad mellan de försäkrade i fråga om deras ålder göras avvikelse från vad nu stadgats. Avgifterna skola beräknas för månad. Är försäkrad på grund av vad i 4 kap. 3 § stadgas vid ingången av månad, för vilken sjukpenningavgift skall utgå, icke berättigad till sjukpenning för minst nittio dagar, nedsättes avgiften till hälften av det belopp, vartill den eljest skolat uppgå. Har försäkrad under visst år åtnjutit inkomst, för vilken

596 erlagts sjömansskatt, skall sjukpenningavgift avseende samma år nedsättas med en tolftedel för varje månad, under vilken sådan inkomst åtnjutits. Vad i 10 § är stadgat beträffande grundförsäkringsavgift skall äga motsvarande tillämpning i fråga om sjukpenningavgift. 12 §. Allmän försäkringskassa äger av statsmedel erhålla ersättning med belopp motsvarande a) samtliga kassans utgifter för sjukvårdsersättning, för sjukpenning jämte barntillägg och moderskapspenning åt försäkrad som avses i 3 kap. 2 § sista stycket ävensom för den del av kassans förvaltningskostnader som hänför sig till ifrågavarande förmåner; b) hälften av kassans utgifter för grundsjukpenning jämte barntillägg och moderskapspenning åt annan försäkrad än sådan som angivits under a ) . 13 §. Kostnaderna för folkpensioneringen skola i den mån de icke täckas av avgifter på sätt förut i detta kapitel angivits bestridas av statsmedel, dock att kommunerna skola bidraga till kostnaderna för folkpensioneringen i enlighet med vad därom är särskilt stadgat. 14 §. Om debitering och uppbörd av arbetsgivaravgift samt av tilläggspensionsavgift ävensom angående befrielse i vissa fall från skyldighet att erlägga avgift av sistnämnda slag förordnar Konungen med riksdagen. 15 §. Grundförsäkringsavgift påföres i den kommun, där för den försäkrade beräknats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst. Om debitering och uppbörd av grundförsäkringsavgift ävensom av sjukpenningavgift stadgas i övrigt i uppbördsförordningen. 16 §. Allmän försäkringskassa äger i den ordning Konungen bestämmer av statsverket uppbära hela beloppet av de sjukpenningavgifter, som vid debitering av slutlig skatt debiterats för kassans räkning. I avräkning å de avgifter, som tillkomma allmän försäkringskassa, äger kassan av statsverket erhålla förskott enligt de föreskrifter Konungen utfärdar. 20 kap. övriga bestämmelser Beträffande fullföljd av talan i vissa fall skall gälla vad därom är stadgat i författning som avses i l l kap. 4 § eller 19 kap. 14 § eller 15 § andra stycket.

597 I fråga om besvär över beslut i ärende, som avses i 19 kap. 10 §, skall vad som gäller beträffande besvär över beslut enligt 15 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till eller avses eljest stadgande, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas. Härutöver skall följande iakttagas. Äldre bestämmelser skola alltjämt äga tillämpning beträffande avgifter, som avse tiden före ikraftträdandet av denna lag. Arbetsgivaravgift i andra hänseenden än som avses i 19 kap. 1 § b) skall för åren 1966—1969 icke beräknas till högre belopp än som svarar mot för år 1966 åtta procent av avgiftsunderlaget; för år 1967 nio procent av avgiftsunderlaget; för år 1968 tio procent av avgiftsunderlaget; samt för år 1969 elva procent av avgiftsunderlaget. 1 19 kap. angiven grundförsäkringsavgift skall för åren 1966—1969 icke beräknas till högre belopp än som svarar mot för år 1966 åtta procent av inkomsten i vad den icke överstiger det vid årets ingång gällande basbeloppet; för år 1967 åtta och en halv procent av inkomsten i vad den icke överstiger det vid årets ingång gällande basbeloppet och därutöver en halv procent av hela inkomsten i vad denna icke överstiger sju och en halv gånger nyssnämnda basbelopp; för år 1968 nio procent av inkomsten i vad den icke överstiger det vid årets ingång gällande basbeloppet och därutöver en procent av hela inkomsten i vad denna icke överstiger sju och en halv gånger nyssnämnda basbelopp; samt för år 1969 nio och en halv procent av inkomsten i vad den icke överstiger det vid årets ingång gällande basbeloppet och därutöver en och en halv procent av inkomsten i vad denna icke överstiger sju och en halv gånger nyssnämnda basbelopp. Grundförsäkringsavgiften för nedan angivna år må dock i intet fall utgå med högre belopp än som svarar mot i det följande omförmälda procenttal av den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten eller, när fråga är om samtaxerade, den gemensamma beskattningsbara inkomsten, nämligen för år 1966 5 procent, för år 1967 7 procent, för år 1968 8 procent samt för år 1969 9 procent.

Förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 398) om finansiering av folkpensioneringen Härigenom förordnas, att 1—5 §§ lagen den 25 maj 1962 om finansiering av folkpensioneringen skola upphöra att gälla den 1 januari 1966, dock att vad i nämnda paragrafer stadgats alltjämt skall gälla i fråga om pensionsavgifter i anledning av taxering för inkomst år 1966 eller tidigare år.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 39 § förordningen den 18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, rn.m. Härigenom förordnas, att 39 § förordningen den 18 december 1959 angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

39 §. Tilläggspensionsavgift enligt 19 Tilläggspensionsavgift enligt 19 kap. 3 § lagen om allmän försäkring kap. 5 § lagen om allmän försäkring skall, med iakttagande av vad i 40 § skall, med iakttagande av vad i 40 § sägs, debiteras och uppbäras i en- sägs, debiteras och uppbäras i enlighet med vad som stadgas i upp- lighet med vad som stadgas i uppbördsförordningen, bördsförordningen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1966, dock att äldre bestämmelser alltjämt skola gälla i fråga om avgift som avser tiden före ikraftträdandet.

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring Härigenom förordnas, att 1—4 §§ förordningen den 18 december 1959 angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 5 § samma förordning skall upphöra att gälla. 1§. Redare skall, i enlighet med vad nedan sägs, för varje år å vad han under året utgivit i lön i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad till sådan arbetstagare hos honom, som avses i 1 § första stycket förordningen om sjömansskatt, erlägga arbetsgivaravgift enligt 19 kap. 1 § lagen om allmän försäkring. 2§. Konungen skall fastställa procentsatser för uttaget av arbetsgivaravgift i de hänseenden som angivas i 19 kap. 1 § lagen om allmän försäkring. Beslut om de båda procentsatser, som skola tillämpas för visst år, skall fattas under året dessförinnan. För arbetsgivaravgift i hänseenden varom förmäles i 19 kap. 1 § a ) , c) och cl) lagen om allmän försäkring skall procentsatsen för visst år utgöra en på sätt nedan sägs bestämd andel av den procentsats, som enligt 19 kap. 6 § sagda lag skall gälla för det året. Procentsatsen för arbetsgivaravgift i hänseende som avses i 19 kap. 1 § b) lagen om allmän försäkring skall utgöra samma andel av den procentsats, varmed avgift enligt 19 kap. 8 § nämnda lag skall utgå. Nämnda andel skall svara mot förhållandet mellan antalet svenska sjömän och hela antalet sjömän på svenska handelsfartyg i medeltal för den 31 oktober under de tre år, som närmast föregått det år då procentsatserna fastställas. Hänsyn tages härvid ej till fartyg med en bruttodräktighet understigande 300 registerton. Procentsatserna beräknas med två decimaler. 3 §• Arbetsgivaravgift i hänseenden varom förmäles i 19 kap. 1 § a ) , c) och d) lagen om allmän försäkring utgår efter den för året gällande procentsatsen och beräknas för varje redare å summan av lön till arbetstagare som

601 i 1 § sägs sedan därifrån dragits för varje arbetstagare sådan del av lön som för år r ä k n a t överstigit sju och en halv gånger det i 1 kap. 6 § förut angivna lag omförmälda basbelopp, som gäller vid årets ingång. 4§. Arbetsgivaravgift i hänseende som avses i 19 kap. 1 § b) lagen om allmän försäkring utgår efter den för året gällande procentsatsen och beräknas för varje redare å summan av lön till arbetstagare som i 1 § sägs, sedan därifrån för varje arbetstagare dragits sådan del av lön, som för år räknat överstigit tjugutvåtusen kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1966. Äldre bestämmelser skola alltjämt äga tillämpning beträffande avgifter som avse tiden före ikraftträdandet. I fråga om arbetsgivaravgift som avses i 3 § denna förordning skall gälla, att avgiften för åren 1966—1969 skall fastställas med beaktande av vad för motsvarande år är stadgat i fjärde stycket av övergångsbestämmelserna till lagen den om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 4 juni 1954 angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

5 §• Kostnaden för tillhandahållande Kostnaden för tillhandahållande av läkemedel enligt denna förord- av läkemedel enligt denna förordning bestrides av statsmedel med ning bestrides av statsmedel. belopp för kalenderår motsvarande en krona 15 öre för envar, som vid utgången av det år kostnaden avser är inskriven hos allmän försäkringskassa, och i övrigt av de allmänna försäkringskassorna i förhållande till antalet inskrivna försäkrade vid nämnda tidpunkt, vilka äro pliktiga att erlägga sjukförsäkringsavgift enligt lagen om allmän försäkring.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1966, dock att äldre bestämmelser alltjämt skola gälla för kostnader avseende år 1965 och tidigare år.

Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) Härigenom förordnas, att 35 § 5 mom., 46 § 2 och 3 mom., 48 § 2—4 mom., 49 §, 50 § 2 och 3 mom., 52 § 1 mom., 53 § 1 mom. och 65 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 ävensom anvisningarna till 48, 49, 60, 69 och 70 §§ samma lag samt underrubriken till 48 § angivna lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

(Föreslagen

lydelse)

lydelse)

35 §. 5 m o m. Till intäkt som i 1 mom. avses räknas jämväl d e l s lotterivinst, därest densamma icke jämlikt 19 § är frikallad från beskattning, d e l s o c k intäkt genom restitution, avkortning eller avskrivning av sådan i slutlig eller tillkommande skatt ingående folkpensionsavgift eller tilläggspensionsavgift, för vilken avdrag av den skattskyldige åtnjutits vid tidigare års taxeringar.

5 m o m. Till intäkt som i 1 mom. avses räknas jämväl d e l s lotterivinst, därest densamma icke jämlikt 19 § är frikallad från beskattning, d e l s o c k intäkt genom restitution, avkortning eller avskrivning av sådan i slutlig eller tillkommande skatt ingående grundförsäkringsavgift eller tilläggspensionsavgift, för vilken avdrag av den skattskyldige åtnjutits vid tidigare års taxeringar.

46 §.

2 m o m. I hemortskommunen 2) för d e l s sådan i slutlig eller tillkommande skatt ingående tillläggspensionsavgift, som under beskattningsåret påförts den skattskyldige, d e l s o c k avgift för pensionsförsäkring, som ej avses i 33 §, därest avgiften under beskattningsåret erlagts för försäkring, vilken äges av den skattskyldige själv eller, i förekommande fall, hans make eller hans omyndiga barn;

eller uppfostran; 2) för d e l s sådan i slutlig eller tillkommande skatt ingående grundförsäkringsavgift eller tilläggspensionsavgift, som under beskattningsåret påförts den skattskyldige, d e l s o c k avgift för pensionsförsäkring, som ej avses i 33 §, därest avgiften under beskattningsåret erlagts för försäkring, vilken äges av den skattskyldige själv eller, i förekommande fall, hans make eller hans omyndiga barn;

604 (Nuvarande lydelse) 3) för d e l s sådan i slutlig eller tillkommande skatt ingående sjukförsäkringsavgift enligt 19 kap. 2 § lagen om allmän försäkring, som under beskattningsåret påförts den skattskyldige, d e l s o c k premier och andra avgifter, som skattskyldig erlagt för försäkringar av följande slag, vilka ägas av honom själv eller, i förekommande fall, hans make eller lians omyndiga barn, nämligen kapitalförsäkring, arbetslöshetsförsäkring samt sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring, därunder inbegripen avgift till sjukkassa för begravningshjälp, som ej avses i 33 § och som ej utgör sjukförsäkring enligt 2—4 kap. lagen om allmän försäkring; samt

(Föreslagen lydelse) 3) för d e l s sådan i slutlig eller tillkommande skatt ingående sjukpenningavgift enligt 19 kap. b § lagen om allmän försäkring, som under beskattningsåret påförts den skattskyldige, d e l s o c k premier och andra avgifter, som skattskyldig erlagt för försäkringar av följande slag, vilka ägas av honom själv eller, i förekommande fall, hans make eller hans omyndiga barn, nämligen kapitalförsäkring, arbetslöshetsförsäkring samt sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring, därunder inbegripen avgift till sjukkassa för begravningshjälp, som ej avses i 33 § och som ej utgör sjukförsäkring enligt 2—4 kap. lagen om allmän försäkring; samt 4) för belopp — — 1 000 kronor. Har skattskyldig — eller underhållsbidraget. Därest skattskyldig — — nämnda tid. Avdrag, som i första stycket 3) Avdrag, som i första stycket 3) här ovan avses, skall, såvitt avser här ovan avses, skall, såvitt avser sjukförsäkringsavgift enligt 19 kap. sjukpenningavgift enligt 19 kap. 4 § 2 § lagen om allmän försäkring, be- lagen om allmän försäkring, för räknas till ett belopp av minst 150 skattskyldig eller, om skattskyldig kronor eller, om skattskyldig under under beskattningsåret varit gift och beskattningsåret varit gift och levt levt tillsammans med andra maken, tillsammans med andra maken, för för dem båda gemensamt beräknas dem båda gemensamt till ett belopp Ull ett belopp av minst 150 kronor. av minst 300 kronor. Avdrag för öv- Avdrag för övriga i första stycket 3) riga i första stycket 3) här ovan av- här ovan avsedda premier och andra sedda premier och andra avgifter må avgifter må ej för skattskyldig åtej för skattskyldig åtnjutas till hög- njutas till högre belopp än 250 krore belopp än 250 kronor; dock att, om nor; dock att, om skattskyldig under skattskyldig under beskattningsåret beskattningsåret varit gift och levt varit gift och levt tillsammans med tillsammans med andra maken, andra maken, ifrågavarande avdrag ifrågavarande avdrag för dem båda för dem båda gemensamt må åtnju- gemensamt må åtnjutas med högst tas med högst 500 kronor. Avdrag, 500 kronor. Avdrag, som nu sagts, som nu sagts, med högst 500 kronor med högst 500 kronor må vidare åt-

605 (Nuvarande lydelse) må vidare åtnjutas om skattskyldig under beskattningsåret varit ogift (varmed jämställes änka, änkling eller frånskild) och haft hemmavarande barn under 18 år. 3 m o m. Har kvinna med hemmavarande barn under 16 år haft inkomst av rörelse, vari hon varit verksam i ej blott ringa omfattning, eller inkomst av eget arbete, må hon åtnjuta avdrag med 300 kronor jämte 20 procent av nämnda inkomst, sammanlagt dock högst med 2 000 kronor. Gift kvinna, som icke har hemmavarande barn under 16 år, må, därest hon levt tillsammans med sin man och haft inkomst som nyss sagts, åtnjuta avdrag med 300 kronor. Avdrag med sistnämnda belopp må jämväl åtnjutas av kvinna, som haft inkomst av jordbruksfastighet och utfört arbete i förvärvskällan till minst 300 kronors värde, därest kvinnan antingen varit gift och levt tillsammans med sin man eller ock haft hemmavarande barn under 16 år. Vad i föregående stycke sägs skall även gälla beträffande man med hemmavarande barn under 16 år, därest han antingen varit gift men icke levt tillsammans med sin hustru eller ock varit ogift (varmed järnställes änkling eller frånskild). Har gift man, som levt tillsammans med sin hustru, haft inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse och har hustrun utfört arbete i förvärvskällan till ett värde av minst 300 kronor, må mannen åtnjuta avdrag med nämnda belopp.

(Föreslagen lydelse) njutas om skattskyldig under beskattningsåret varit ogift (varmed jämställes änka, änkling eller frånskild) och haft hemmavarande barn under 18 år. 3 m o m. Har kvinna med hemmavarande barn under 16 år haft inkomst av rörelse, vari hon varit verksam i ej blott ringa omfattning, eller inkomst av eget arbete, må hon åtnjuta avdrag med 1 000 kronor eller, därest en sådan beräkningsgrund föranleder högre avdrag, med 25 procent av nämnda inkomst, dock högst med 4 000 kronor. Har kvinna med hemmavarande barn under 16 år haft inkomst av jordbruksfastighet och utfört arbete i förvärvskällan, må hon åtnjuta avdrag med belopp motsvarande värdet av arbetsinsatsen, dock högst med 1 000 kronor.

Vad i föregående stycke sägs skall äga motsvarande tillämpning beträffande man med hemmavarande barn under 16 år, därest han antingen varit gift men icke levt tillsammans med sin hustru eller ock varit ogift (varmed jämställes änkling eller frånskild). Har gift man med hemmavarande barn under 16 år levt tillsammans med sin hustru och haft inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse och har hustrun utfört arbete i förvärvskällan, må mannen åtnjuta avdrag med belopp motsvarande värdet av hustruns arbetsinsats, dock högst med 1 000 kronor.

606 (Nuvarande lydelse) Avdrag enligt detta moment må åtnjutas endast av den som under större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt. Avdraget må åtnjutas endast om och i den mån den inkomst som berättigar till avdrag därtill förslår och må för skattskyldig eller, om skattskyldig varit gift och levt tillsammans med sin make, för makarna tillsammans icke överstiga 300 kronor eller, därest förhöjning au avdraget med 20 procent av inkomsten ifrågakommer, 2 000 kronor.

(Föreslagen lydelse) Avdrag enligt detta moment må åtnjutas endast av den som under större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt. Avdraget må åtnjutas endast om och i den mån den inkomst som berättigar till avdrag därtill förslår och må för skattskyldig eller, om skattskyldig varil gift och levt tillsammans med sin make, för makarna tillsammans icke överstiga 4 000 kronor. Härjämte skall iakttagas att avdrag, som enligt första och andra styckena må åtnjutas från inkomst av jordbruksfastighet och enligt tredje stycket från inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse, ej får tillgodoföras skattskyldig eller sammanlevande makar tillsammans med högre belopp än inalles 1 000 kronor. Avdrag enligt detta moment skall erhållas — sagda kommun. Ortsavdrag.

Grundavdrag. 48 §.

2 m o m. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under h e l a beskattningsåret, äger att å den i hemortskommunen taxerade inkomsten åtnjuta kommunalt ortsavdrag på sätt nedan sägs. Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med andra maken, åtnjuter kommunalt ortsavdrag med 4 500 kronor. Gift skattskyldig, som under beskattningsåret icke levt tillsammans med andra maken, ävensom ogift skattskyldig (varmed jämställes änka, änkling eller frånskild) äger, därest han haft hemmavarande barn under 18 år, åtnjuta kommunalt

2 m o m . Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under h e l a beskattningsåret, äger att å den i hemortskommunen taxerade inkomsten åtnjuta kommunall grundavdrag på sätt nedan sägs. Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med andra maken, åtnjuter kommunalt grundavdrag med 6 000 kronor. Gift skattskyldig, som under beskattningsåret icke levt tillsammans med andra maken, ävensom ogift skattskyldig (varmed jämställes änka, änkling eller frånskild) äger, därest han haft hemmavarande barn under 18 år, åtnjuta kommunalt

607 (Föreslagen lydelse) (Nuvarande lydelse) grundavdrag med belopp som i förecrtsavdrag med belopp som i föregående stycke sägs. gående stycke sägs. Annan skattskyldig än i andra Annan skattskyldig än i andra eller tredje stycket sägs ( e n s a m - eller tredje stycket sägs (e n s a ms t å e n d e ) äger åtnjuta kommu- s t å e n d e ) äger åtnjuta kommunalt grundavdrag med 3 000 kronor. nalt ortsavdrag med 2 250 kronor. Har skattskyldig under beskattHar skattskyldig under beskattningsåret varit skyldig erlägga sjö- ningsåret varit skyldig erlägga sjöinansskatt, skall det enligt bestäm- mansskatt, skall det enligt bestämmelserna i detta moment eljest med- melserna i detta moment eljest medminskas med givna ortsavdraget minskas med en givna grundavdraget en tolvtedel för varje kalendermåtolvtedel för varje kalendermånad, för vilken sjömansskatt erlagts. Det nad, för vilken sjömansskatt erlagts. avdragsbelopp, som sålunda erhålles, Det avdragsbelopp, som sålunda eravrundas nedåt till jämna tiotal kro- hålles, avrundas nedåt till jämna tiotal kronor. nor. 3 m o m. Skattskyldig fysisk per3 m o m . Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt son, som varit h ä r i riket bosatt allenast under e n d e l av beskatt- allenast under e n d e l av beskattningsåret, äger i hemortskommunen ningsåret, äger i hemortskommunen åtnjuta kommunalt ortsavdrag, ut- åtnjuta kommunalt grundavdrag, utgörande för varje kalendermånad görande för varje kalendermånad eller del därav, varunder han varit eller del därav, varunder han varit här i riket bosatt, en tolvtedel av det här i riket bosatt, en iolvtedel av det enligt bestämmelserna i 2 mom. med- enligt bestämmelserna i 2 mom. medgivna avdraget. Det avdragsbelopp, givna avdraget. Det avdragsbelopp, som sålunda erhålles, avrundas ned- som sålunda erhålles, avrundas nedåt till j ä m n a tiotal kronor. åt till j ä m n a tiotal kronor. 4 m o m. Angående avräkning i 4 m o m. Angående avräkning i vissa fall av kommunalt ortsavdrag vissa fall av kommunalt grundavfrån inkomst i annan kommun än drag från inkomst i annan kommun hemortskommunen stadgas i 50 § än hemortskommunen stadgas i 50 § 3 mom. andra stycket. 3 mom. andra stycket. 49 I. Därest delägarna i boet efter avliden person, som vid dödsfallet varit här i riket bosatt, levt i oskift bo och varit för sitt uppehälle huvudsakligen beroende av dödsboets inkomst, må dödsboet efter taxeringsnämndens eller, om besvär anförts

Därest delägarna i boet efter avliden person, som vid dödsfallet varit här i riket bosatt, levt i oskift bo och varit för sitt uppehälle huvudsakligen beroende av dödsboets inkomst, må dödsboet efter taxeringsnämndens eller, om besvär anförts

608 (Nuvarande lydelse) eller ock särskild framställning därom gjorts senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret, prövningsnämndens beprövande kunna för senare beskattningsår än det, då dödsfallet inträffade, tillerkännas kommunalt ortsavdrag med högst samma belopp, som den avlidne skulle hava åtnjutit i avdrag, därest han fortfarande levt.

(Föreslagen lydelse) eller ock särskild framställning därom gjorts senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret, prövningsnämndens beprövande kunna för senare beskattningsår än det, då dödsfallet inträffade, tillerkännas kommunalt grundavdrag med högst samma belopp, som den avlidne skulle hava åtnjutit i avdrag, därest han fortfarande levt.

50 §• 2 m o m. För fysisk person, som 2 m o m. För fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, eller någon del av beskattningsåret, utgöres såvitt angår hemortskom- utgöres såvitt angår hemortskommunen den beskattningsbara in- munen den beskattningsbara inkomsten av den taxerade inkomsten komsten av den taxerade inkomsten minskad med kommunalt ortsav- minskad med kommunalt grunddrag. Den beskattningsbara inkoms- avdrag. Den beskattningsbara inten skall angivas i hela hundratal komsten skall angivas i hela hundrakronor, så att överskjutande belopp, tal kronor, så att överskjutande besom icke uppgår till helt hundratal lopp, som icke uppgår till helt hundkronor, bortfaller. ratal kronor, bortfaller. Finnes skattskyldigs skatteförFinnes skattskyldigs skatteförmåmåga under beskattningsåret hava ga under beskattningsåret hava varit varit väsentligen nedsatt till följd väsentligen nedsatt till följd av långav långvarig sjukdom, olyckshän- varig sjukdom, olyckshändelse, åldelse, ålderdom, underhåll av andra derdom, underhåll av andra närnärstående än bara, för vilka den stående än barn, för vilka den skattskattskyldige ägt tillgodonjuta all- skyldige ägt tillgodonjuta allmänt mänt barnbidrag, eller annan därmed barnbidrag, eller annan därmed jämjämförlig omständighet, må efter förlig omständighet, må efter taxetaxeringsnämndens eller, om besvär ringsnämndens eller, om besvär ananförts eller ock särskild fram- förts eller ock särskild framställställning därom gjorts senast den ning därom gjorts senast den 30 juni 30 juni året näst efter taxeringsåret, året näst efter taxeringsåret, prövbeprövande den prövningsnämndens beprövande den ningsnämndens taxerade inkomst skattskyldiges taxerade inkomst skattskyldiges minskas, förutom med kommunalt minskas, förutom med kommunalt med ytterligare ett ortsavdrag, med ytterligare ett efter grundavdrag, omständigheterna avpassat belopp, efter omständigheterna avpassat be-

609 (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) dock högst 4 500 kronor. Har skatt- lopp, dock högst 4 500 kronor. Har skyldig på grund av jämkning vid skattskyldig på grund av jämkning beräkning av sjömansskatt åtnjutit vid beräkning av sjömansskatt åtavdrag för nedsatt skatteförmåga, njutit avdrag för nedsatt skatteförskall avdrag, som avses i detta måga, skall avdrag, som avses i detta stycke, minskas med det belopp, var- stycke, minskas med det belopp, varmed j ä m k n i n g medgivits. med jämkning medgivits. Om skattskyldigs motsvarande tillämpning. Skattskyldig, vars stycket förmäles. Vad härefter beskattningsbar inkomst. 3 m o m. För skattskyldig, stycket förmäles. Kan kommunalt ortsavdrag helt Kan kommunalt grundavdrag helt eller delvis icke utnyttjas i hemorts- eller delvis icke utnyttjas i hemortskommunen, och har taxerad inkomst kommunen, och h a r taxerad inkomst påförts den skattskyldige i annan påförts den skattskyldige i annan kommun, skall bristen avräknas från kommun, skall bristen avräknas från sistnämnda inkomst. Därvid skola i sistnämnda inkomst. Därvid skola i förekommande fall bestämmelserna förekommande fall bestämmelserna i punkt 4 av anvisningarna till 46 § i punkt 4 av anvisningarna till 46 § äga motsvarande tillämpning. Vad äga motsvarande tillämpning. Vad efter dylik avräkning återstår utgör efter dylik avräkning återstår utgör för den skattskyldige beskattnings- för den skattskyldige beskattningsbar inkomst i kommunen. bar inkomst i kommunen. För annan — beskattningsbar inkomst. Beskattningsbar inkomst kronor, bortfaller. 52 §. 1 m o m . Äkta makar, gemensamma inkomst. Har vid a n d r a kommuner. Underskott å samma slag. Ortsavdrag beräknas för en var av Grundavdrag beräknas för en var makarna till hälften av det belopp, av makarna till hälften av det besom i 48 § 2 mom. andra stycket lopp, som i 48 § 2 mom. andra stycsägs, dock att, om sådan del av ortsket sägs, dock att, om sådan del av avdraget helt eller delvis ej k u n n a t grundavdraget helt eller delvis ej utnyttjas å den ena makens taxera- kunnat utnyttjas å den ena makens de inkomst i hemortskommunen, taxerade inkomst i hemortskommubristen må avräknas å den andra nen, bristen må avräknas å den andmakens taxerade inkomst i samma ra makens taxerade inkomst i samkommun. Kvarstående brist må, med ma kommun. Kvarstående brist må, tillämpning av bestämmelserna i med tillämpning av bestämmelserna 50 § 3 mom. andra stycket, avräknas i 50 § 3 mom. andra stycket, avräk20— 412209

610 (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) å makarnas taxerade inkomster i nas å makarnas taxerade inkomster andra kommuner. i andra kommuner. Avdrag som styckena medgiva. 53 §. 1 m o m. Skyldighet att rörelse; samt för sådan i slutlig eller tillkomför sådan i slutlig eller tillkommande skatt ingående folkpensionsmande skatt ingående grundförsäkavgift eller tilläggspensionsavgift, ringsavgift eller tilläggspensionsavsom restituerats, avkortats eller av- gift, som restituerats, avkortats eller skrivits, i den mån avdrag därför av avskrivits, i den mån avdrag därför den skattskyldige åtnjutits vid tidi- av den skattskyldige åtnjutits vid tigare års taxeringar; digare års taxeringar; b) staten: för inkomst eller rörelse. Riksskattenämnden må, icke föras. 65 §. Fråga, huruvida skattskyldig haft Fråga, huruvida skattskyldig haft barn eller icke eller om barn ä r att barn eller icke eller om barn är att räkna såsom hemmavarande eller räkna såsom hemmavarande eller icke, liksom ock fråga om barns ål- icke, liksom ock fråga om barns ålder skall bedömas efter förhållander skall bedömas efter förhållandedena den 1 november året näst före na den 1 november året näst före taxeringsåret. Med barn avses jämväl taxeringsåret. Med barn avses järnstyvbarn ävensom adopterat barn. väl styvbarn ävensom adopterat barn. Barn, som bor hos sina föräldrar, Barn, som bor hos sina föräldrar, skall, såvitt avser föräldrarnas rätt skall, såvitt avser föräldrarnas rätt till avdrag enligt 46 § 2 mom. första till avdrag enligt 46 § 2 mom. första stycket vid 3) och 46 § 3 mom. även- stycket vid 3) och 46 § 3 mom. ävensom ortsavdrag, anses som hemmasom grundavdrag, anses som hemvarande endast hos den ena av dem. mavarande endast hos den ena av dem. I fråga följande beskattningsåret. De för make avlidit. Har eljest för taxeringen. De för haft barn. Anvisningar till 48 §. Vad i i 65 §. Vid beräknande av ortsavdrag för Vid beräknande av grundavdrag gift skattskyldig, som under beskatt- för gift skattskyldig, som under be-

611 (Nuvarande lydelse) ningsåret levt tillsammans med andra maken och som under n ä m n d a år uppburit inkomst, för vilken erlagts sjömansskatt, skall vid tillämpningen av bestämmelserna i 48 § 2 mom. sista stycket iakttagas, att minskningen av ortsavdraget skall beräknas på halva det avdrag, som skulle tillkommit makarna gemensamt, om icke någon av dem haft att erlägga sjömansskatt.

(Föreslagen lydelse) skattningsåret levt tillsammans med andra maken och som under nämnda år uppburit inkomst, för vilken erlagts sjömansskatt, skall vid tillämpningen av bestämmelserna i 48 § 2 mom. sista stycket iakttagas, att minskningen av grundavdraget skall beräknas på halva det avdrag, som skulle tillkommit makarna gemensamt, om icke någon av dem haft att erlägga sjömansskatt.

till 49 §. 1. Oskift dödsbo efter person, som 1. Oskift dödsbo efter person, som vid sitt frånfälle varit här i riket bovid sitt frånfälle varit här i riket bosatt, äger på grund av bestämmelsersatt, äger på grund av bestämmelserna i 53 § 3 mom. att för det beskattna i 53 § 3 mom. att för det beskattningsår, under vilket dödsfallet in- ningsår, under vilket dödsfallet inträffat, åtnjuta kommunalt orts- träffat, åtnjuta kommunalt grundavdrag med belopp, som skulle hava avdrag med belopp, som skulle hava tillerkänts den avlidne, därest han tillerkänts den avlidne, därest han fortfarande levt. Har nämnda person fortfarande levt. Har nämnda person icke varit under hela tiden mellan icke varit under hela tiden mellan bebeskattningsårets ingång och döds- skattningsårets ingång och dödsfallet här i riket bosatt, skall avdrag- fallet här i riket bosatt, skall avdrag medgivas dels för den tid han varit medgivas dels för den tid han varit härstädes bosatt, dels för tiden efter härstädes bosatt, dels för tiden efter dödsfallet till beskattningsårets ut- dödsfallet till beskattningsårets utgång och för den sammanlagda tiden gång och för den sammanlagda tiden beräknas i enlighet med de i 48 § 3 beräknas i enlighet med de i 48 § 3 mom. meddelade bestämmelserna. mom. meddelade bestämmelserna. ägt r u m . Avdrag, varom 2. Oskift dödsbo efter person, som 2. Oskift dödsbo efter person, som vid sitt frånfälle i c k e varit h ä r i vid sitt frånfälle i c k e varit här i riket bosatt, må vid taxering medgi- riket bosatt, må vid taxering medgivas ortsavdrag allenast för den tid, vas grundavdrag allenast för den tid, under vilken nämnda person det be- under vilken nämnda person det beskattningsår, då dödsfallet inträffa- skattningsår, då dödsfallet inträffade, varit här i riket bosatt. de, varit här i riket bosatt. till 60 §. Till ledning på municipalsamhället. 3. En person är mantalsskriven i 3. En person är mantalsskriven i det inom kommunen B belägna mu- det inom kommunen B belägna mu-

612 (Nuvarande lydelse) nicipalsamhället C och har bedrivit rörelse inom den. del av kommunen, som är belägen utanför municipalsamhällets område. Han har haft inkomst dels av rörelsen, däri fastighet icke ingår, till belopp av 9 000 kronor och dels av kapital till belopp av 3 000 kronor eller sålunda tillhopa 12 000 kronor. Efter frånräknande av allmänna avdrag, ortsavdrag m. m. utgör den beskattningsbara inkomsten 8 000 kronor. Av sistnämnda belopp skola alltså 2 000 kronor upptagas såsom belöpande å municipalsamhället.

(Föreslagen lydelse) nicipalsamhället C och har bedrivit rörelse inom den del av kommunen, som är belägen utanför municipalsamhällets område. Han har haft inkomst dels av rörelsen, däri fastighet icke ingår, till belopp av 15 000 kronor och dels av kapital till belopp av 5 000 kronor eller sålunda tillhopa 20 000 kronor. Efter frånräknande av allmänna avdrag, grundavdrag m. m. utgör den beskattningsbara inkomsten 12 000 kronor. Av sistnämnda belopp skola alltså 3 000 kronor upptagas såsom belöpande å municipalsamhället.

till 69 §. Skattskyldig, som i denna paraSkattskyldig, som i denna paragraf omförmäles, åtnjuter vid sin graf omförmäles, åtnjuter vid sin taxering i Stockholm för gemensamt taxering i Stockholm för gemensamt kommunalt ändamål samma förmå- kommunalt ändamål samma förmåner i beskattningshänseende, som om ner i beskattningshänseende, som om han varit i nämnda stad bosatt. Å h a n varit i nämnda stad bosatt. Å honom äro således tillämpliga be- honom äro således tillämpliga bestämmelserna om allmänna avdrag stämmelserna om allmänna avdrag (46 §), ortsavdrag (48 §) samt de i (46 §), grundavdrag (48 §) samt de 50 och 51 §§ för i riket bosatt per- i 50 och 51 §§ för i riket bosatt person meddelade föreskrifterna om be- son meddelade föreskrifterna om beskattningsbar inkomst och om lägsta skattningsbar inkomst och om lägsta skattepliktiga belopp. De i 49 § [och skattepliktiga belopp. Det i 49 § med55 §] meddelade stadgandena äro delade stadgandet är jämväl tilljämväl tillämpliga beträffande döds- lämpligt beträffande dödsbo efter bo efter person, varom i förevaran- person, varom i förevarande parade paragraf förmäles. graf förmäles. till 70 §. Å person, som i 1 mom. av denna Å person, som i 1 mom. av denna paragraf avses, äro icke tillämpliga paragraf avses, äro icke tillämpliga de om allmänna avdrag i 46 § 2 och de om allmänna avdrag i 46 § 2 och 3 mom. meddelade bestämmelserna 3 mom. meddelade bestämmelserna och icke heller föreskrifterna om och icke heller föreskrifterna om ortsavdrag (48 §) eller de i 50 och grundavdrag (48 §) eller de i 50 och

613 (Nuvarande lydelse) 51 §§ för i riket bosatt person meddelade föreskrifterna om beskattningsbar inkomst och om lägsta skattepliktiga belopp. De i 49 § [och 55 §] meddelade stadgandena äro icke gällande för dödsbo efter person, varom i 1 mom. av förevarande paragraf är fråga.

(Föreslagen lydelse) 51 §§ för i riket bosatt person meddelade föreskrifterna om beskattningsbar inkomst och om lägsta skattepliktiga belopp. Det i 49 § meddelade stadgandet är icke gällande för dödsbo efter person, varom i 1 mom. av förevarande paragraf är fråga.

Denna lag träder i kraft den 1 j a n u a r i 1966, dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1966 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1966 eller tidigare år. Härutöver skall följande iakttagas. 1. I stället för vad i 48 § 2 mom. stadgats om grundavdrag av 6 000 kronor och 3 000 kronor skall övergångsvis gälla, att grundavdragen vid 1967 års taxering och vid eftertaxerdng för år 1967 skola utgöra 4 500 kronor och 2 250 kronor, vid 1968 års taxering och vid eftertaxering för år 1968 5 000 kronor och 2 500 kronor, vid 1969 års taxering och vid eftertaxering för år 1969 5 300 kronor och 2 650 kronor samt vid 1970 års taxering och vid eftertaxering för år 1970 5 700 kronor och 2 850 kronor. 2. Vad i 35 § 5 mom. och 53 § 1 mom. enligt dessa lagrums äldre lydelser stadgas om i restituerad, avkortad eller avskriven slutlig eller tillkommande skatt ingående folkpensionsavgift skall i förekommande fall alltjämt äga tillämpning. 3. Vid 1967 års taxering och vid eftertaxering för år 1967 äger skattskyldig med inkomst av beskaffenhet att kunna föranleda påförande för år 1966 av grundförsäkringsavgift åtnjuta särskilt avdrag såsom för grundförsäkringsavgift med, om annat ej framgår av vad nedan sägs, 400 kronor. Har den skattskyldige uppburit jämväl sådan inkomst, för vilken skyldighet att erlägga arbetsgivaravgift förelegat, och har denna inkomst överstigit 4 000 kronor, må särskilt avdrag ej medges. Har ifrågavarande inkomst överstigit 3 000 kronor men ej 4 000 kronor, skall avdrag medges med 100 kronor; har den överstigit 2 000 kronor men ej 3 000 kronor, skall avdrag medges med 200 kronor; och har den överstigit 1 000 kronor men ej 2 000 kronor, skall avdrag utgå med 300 kronor. Om den skattskyldige varit gift och levt tillsammans med andra maken, skola förutsättningarna för och storleken av vad makarna gemensamt må avdraga bedömas som om deras gemensamma inkomst tillkommit endast en av dem. 4. Vad i lag eller annan allmän författning sägs om ortsavdrag skall efter denna lags ikraftträdande avse grundavdrag.

Förslag till förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt Härigenom förordnas, att 4 § 1 mom., 8 §, 9 § 2 mom., 10 § 1 mom. och 11 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

4 §.

1 m o m. F r å n sammanlagda Skattskyldig, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, äger jämväl åtnjuta avdrag för periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning, för tilläggspensionsavgifter samt för avgifter för pensionsförsäkring och för annan personförsäkring ävensom för underhåll åt ej hemmavarande barn under 16 år, allt i den omfattning som i 46 § 2 mom. kommunalskattelagen sägs. Har sådan

nästfoljande stycke. Skattskyldig, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, äger jämväl åtnjuta avdrag för periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning, för grundförsäkringsavgifter och tilläggspensionsavgifter samt för avgifter för pensionsförsäkring och för annan personförsäkring ävensom för underhåll åt ej hemmavarande barn under 16 år, allt i den omfattning som i 46 § 2 mom. kommunalskattelagen sägs. i fråga.

8§. Skattskyldig fysisk person, som Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under be- varit här i riket bosatt under beskattningsåret, äger att å den taxe- skattningsåret, äger att å den taxerade inkomsten åtnjuta statligt orts- rade inkomsten åtnjuta statligt avdrag. Vad i 48 § 2 och 3 mom. samt grundavdrag. Vad i 48 § 2 och 3 49 § kommunalskattelagen stadgas mom. samt 49 § kommunalskatteangående kommunalt ortsavdrag lagen stadgas angående kommunalt skall äga motsvarande tillämpning grundavdrag skall äga motsvarande beträffande statligt ortsavdrag. tillämpning beträffande statligt grundavdrag.

615 (Nuvarande

(Föreslagen

lydelse)

2 m o m . För skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, utgöres den beskattningsbara inkomsten av den taxerade inkomsten minskad med statligt ortsavdrag. Den beskattningsbara inkomsten skall angivas i hela hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till helt hundratal kronor, bortfaller. Finnes skattskyldigs skatteförmåga hava varit väsentligen nedsatt av anledning, varom i 50 § 2 mom. andra, tredje eller fjärde stycket kommunalskattelagen förmäles, må efter taxeringsnämndens eller, om besvär anförts eller ock särskild framställning därom gjorts senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret, prövningsnämndens beprövande den skattskyldiges taxerade inkomst minskas, förutom med statligt ortsavdrag, med ytterligare ett efter omständigheterna avpassat belopp, dock högst med belopp som stadgas i 50 § 2 mom. andra och tredje styckena kommunalskattelagen. Har skattskyldig på grund av jämkning vid beräkning av sjömansskatt åtnjutit avdrag för nedsatt skatteförmåga, skall avdrag, som nu sagts, minskas med det belopp, varmed jämkning medgivits. Vad härefter —

lydelse)

2 m o m. För skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, utgöres den beskattningsbara inkomsten av den taxerade inkomsten minskad med statligt grundavdrag. Den beskattningsbara inkomsten skall angivas i hela hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till helt hundratal kronor, bortfaller. Finnes skattskyldigs skatteförmåga hava varit väsentligen nedsatt av anledning, varom i 50 § 2 mom. andra, tredje eller fjärde stycket kommunalskattelagen förmäles, må efter taxeringsnämndens eller, om besvär anförts eller ock särskild framställning därom gjorts senast den 30 j u n i året näst efter taxeringsåret, prövningsnämndens beprövande den skattskyldiges taxerade inkomst minskas, förutom med statligt grundavdrag, med ytterligare ett efter omständigheterna avpassat belopp, dock högst med belopp som stadgas i 50 § 2 mom. andra och tredje styckena kommunalskattelagen. Har skattskyldig på grund av jämkning vid beräkning av sjömansskatt åtnjutit avdrag för nedsatt skatteförmåga, skall avdrag, som nu sagts, minskas med det belopp, varmed jämkning medgivits.

— — beskattningsbar inkomst. 10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt För skattskyldig, som åtnjuter statligt ortsavdrag med belopp, som beräknas med ledning av 48 § 2 mom.

— -— angivna grundbelopp. För skattskyldig, som åtnjuter statligt grundavdrag med belopp, som beräknas med ledning av 48 §

616 (Nuvarande lydelse) a n d r a eller t r e d j e s t y c k e t k o m m u nalskattelagen och som varit här i r i k e t b o s a t t u n d e r h e l a eller n å g o n del av b e s k a t t n i n g s å r e t , u t g ö r g r u n d beloppet:

(Föreslagen lydelse) 2 m o m . a n d r a eller t r e d j e s t y c k e t k o m m u n a l s k a t t e l a g e n och som varit h ä r i r i k e t b o s a t t u n d e r h e l a eller n å g o n del av b e s k a t t n i n g s å r e t , u t g ö r grundbeloppet:

när den beskattningsbara inkomsnär den beskattningsbara inkomst e n icke ö v e r s t i g e r 12 000 k r o n o r : 10 t e n icke ö v e r s t i g e r 16 000 k r o n o r : p r o c e n t a v d e n b e s k a t t n i n g s b a r a in10 p r o c e n t a v d e n b e s k a t t n i n g s b a r a komsten; inkomsten; n ä r den b e s k a t t n i n g s b a r a i n k o m s t e n ö v e r s t i g e r (Nuvarande

lydelse)

12 000 men icke 16 000 kr: 1 200 kr för 12 000 kr och 20 % av återstoden 20 000 » : 2 000 16 000 » » » 30% 16 000 » 30 000 » : 3 200 20 000 » » 38% 20 000 » » 40 000 » : 7 000 30 000 » 43% 30 000 » 60 000 » : 11 300 40 000 » » 48% 40 000 » 100 000 » : 20 900 60 000 » » 54% 60 000 » 150 000 » : 42 500 100 000 » » 59% 100 000 150 000 kr 72 000 » 65% 150 000 (Föreslagen lydelse) 16 000 men icke 20 000 kr: 1 600 kr för 16 000 kr och 16 % av återstoden 20 000 24 000 » 2 240 20 000 » 22% 24 000 32 000 » 3 120 24 000 » 28% 32 000 40 000 » 5 360 32 000 » 34% 40 000 60 000 » 8 080 40 000 » 40% 60 000 100 000 » 16 080 60 000 » 46% 100 000 150 000 » 34 480 100 000 » 52% 150 000 250 000 » 60 480 150 000 » 58% 250 000 kr 118 480 250 000 » 65% För annan utgör grundbeloppet: n ä r den beskattningsbara inkomsn ä r den beskattningsbara inkomst e n icke överstiger 6 000 k r o n o r : 10 t e n icke ö v e r s t i g e r 8 000 k r o n o r : 10 p r o c e n t a v d e n b e s k a t t n i n g s b a r a inp r o c e n t a v d e n b e s k a t t n i n g s b a r a inkomsten; komsten; n ä r den beskattningsbara inkomsten överstiger (Nuvarande

lydelse)

6 000 men icke 9 000 kr: 600 kr för 6 000 kr och 20 % av återstoden 9 000 » > 12 000 » : 1 200 » » 9 000 » » 25% » » 12 000 » > 16 000 » : 1 950 » » 12 000 » » 30% » » 16 000 » > 20 000 » : 3 150 » » 16 000 »> » 36% »> » 20 000 » » 30 000 » : 4 590 » » 20 000 » » 41% » 30 000 » > 40 000 » : 8 690 » » 30 000 » » 45% » 40 000 » > 60 000 » : 13 190 » » 40 000 » » 49% » 60 000 » > 100 000 » : 22 990 » » 60 000 » » 54% » 100 000 » >• 150 000 » : 44 590 » » 100 000 » » 59% » 150 000 kr 74 090 » » 150 000 » » 65% »

617 (Nuvarande (Föreslagen

(Föreslagen

lydelse)

lydelse)

lydelse)

8 000 kr och 16 % av återst 800 kr för 8 000 men icke 10 000 kr: 10 000 » » 12 000 » : 1 120 » » 10 000 » > 22% » 12 000 » » 16 000 » : 1 560 » » 12 000 » > 28% » 16 000 » » 20 000 » : 2 680 » » 16 000 » > 34% » 20 000 » » 30 000 » : 4 040 » » 20 000 » > 39% » » »> 30 000 » » 50 000 » : 7 940 » » 30 000 » >> 44% 50 000 » » 75 000 » : 16 740 » » 50 000 » >• 49% » 75 000 » » 125 000 » : 28 990 » » 75 000 » > 54% » 125 000 » » 200 000 » : 55 990 » » 125 000 » > 59% » 100 240 » » 200 000 » > 65 % » 200 000 kr — denna inkomstdel. Ändå att

ekonomiska intressen.

Med familjestiftelse 11 g.

1 m o m. Äkta makar, gemensamma inkomst. Har vid makens inkomst. Grundavdrag beräknas för en var Ortsavdrag beräknas för en var av m a k a r n a till hälften av det belopp, av makarna till hälften av det belopp, som i 48 § 2 mom. andra stycket som i 48 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen sägs, dock att, kommunalskattelagen sägs, dock att, om sådan del av ortsavdraget helt om sådan del av grundavdraget helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den eller delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens taxerade inkomst, bris- ena makens taxerade inkomst, bristen må avräknas å den andra ma- ten må avräknas å den andra makens taxerade inkomst. kens taxerade inkomst. Avdrag, som — kommunalskattelagen medgiva Skatten beräknas — tillika iakttagas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1966, dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1966 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1966 eller tidigare år. Härutöver skall följande iakttagas. 1. Vad i övergångsbestämmelserna till lagen den om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) stadgas om grundavdrag skall äga motsvarande tillämpning i avseende å grundavdrag vid taxeringen för statlig inkomstskatt. 2. I fråga om 1967 och 1968 års taxeringar samt i fråga om eftertaxeringar för sagda år skall i stället för vad i 10 § 1 mom. andra och tredje styckena finnes stadgat följande gälla: För skattskyldig, som åtnjuter statligt grundavdrag med belopp, som beräknats med ledning av 48 § 2 mom. andra eller tredje stycket kommu-

618 n a l s k a t t e l a g e n och s o m v a r i t h ä r i r i k e t b o s a t t u n d e r h e l a eller n å g o n del av beskattningsåret, utgör grundbeloppet: n ä r d e n b e s k a t t n i n g s b a r a i n k o m s t e n icke ö v e r s t i g e r 16 000 k r o n o r : 10 p r o c e n t av d e n b e s k a t t n i n g s b a r a i n k o m s t e n ; n ä r d e n b e s k a t t n i n g s b a r a i n k o m s t e n överstiger 16 000 men icke 20 000 kr: 1 600 kr för 16 000 k p och 20 % av återstoden 20 000 24 000 » 25 % » 2 400 20 000 24 000 32 000 » 30% » 3 400 24 000 32 000 40 000 5 800 32 000 » 36 % » 40 000 60 000 8 680 40 000 » 42 % » 60 000 100 000 17 080 60 000 » 48 % » 100 000 150 000 36 280 100 000 » 54 % » 150 000 250 000 63 280 150 000 » 60% » 250 000 kr 123 280 250 000 » 65 % »

För a n n a n i detta m o m e n t avsedd skattskyldig ä n i föregående stycke sägs u t g ö r g r u n d b e l o p p e t : n ä r d e n b e s k a t t n i n g s b a r a i n k o m s t e n icke ö v e r s t i g e r 8 000 k r o n o r : 10 p r o cent av den beskattningsbara i n k o m s t e n ; n ä r d e n b e s k a t t n i n g s b a r a i n k o m s t e n överstiger 8 000 men icke 10 000 kr: 800 k för 8 000 kr och 20 % av återstoden 10 000 12 000 1200 10 000 » 25 % 12 000 16 000 1 700 12 000 » 30% 16 000 20 000 2 900 16 000 » 36 % 20 000 30 000 4 340 20 000 » 41 % 30 000 50 000 8 440 30 000 » 46 % 50 000 75 000 17 640 50 000 » 51 % 75 000 125 000 30 390 75 000 » 56 % 125 000 200 000 58 390 125 000 » 61 % 200 000 kr 104 140 200 000 » 65%

3 . 1 fråga o m 1969 och 1970 å r s t a x e r i n g a r s a m t i fråga o m e f t e r t a x e r i n g a r för d e s s a å r skall i stället för v a d i 10 § 1 m o m . a n d r a o c h t r e d j e s t y c k e n a finnes s t a d g a t följande g ä l l a : F ö r s k a t t s k y l d i g , s o m å t n j u t e r s t a t l i g t g r u n d a v d r a g m e d b e l o p p , s o m ber ä k n a t s m e d l e d n i n g av 48 § 2 m o m . a n d r a eller t r e d j e s t y c k e t k o m m u n a l s k a t t e l a g e n o c h s o m v a r i t h ä r i r i k e t b o s a t t u n d e r h e l a eller n å g o n del av beskattningsåret, utgör grundbeloppet: n ä r d e n b e s k a t t n i n g s b a r a i n k o m s t e n icke ö v e r s t i g e r 16 000 k r o n o r : 10 procent av den beskattningsbara inkomsten; när den beskattningsbara i n k o m s t e n överstiger

619 1 600 kr för 16 000 kr och 18 °/o av återstoden; 16 000 men icke 20 000 kr 2 320 » » 20 000 » »> 24°/0 » 20 000 » » 24 000 » » ; » 3 280 » » 24 000 » » 29 °/0 » 24 000 » » 32 000 » • ; 32 000 » » 40 000 » . 5 600 » » 32 000 »> » 35°/0 • » ; 8 400 » » 40 000 »> » 41 °/0 » 40 000 » » 60 000 » » ; 60 000 » » 100 000 » 16 600 » » 60 000 » » 47 °/0 » » , 100 000 » » 150 000 » : 35 400 » » 100 000 » »> 53°/ 'o » » ; 150 000 » » 250 000 » : 61 900 » » 150 000 » » 59 °/0 » » 250 000 kr 120 900 » » 250 000 )> » 65°/0 »

För annan i detta moment avsedd skattskyldig än i föregående stycke sägs utgör grundbeloppet: när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 8 000 kronor: 10 procent av den beskattningsbara inkomsten; när den beskattningsbara inkomsten överstiger 800 kr för 8 000 kr och 18 % 8 000 nen icke 10 000 kr: 10 000 » » 12 000 » : 1 160 » » 10 000 » » 24 % 12 000 » » 16 000 » : 1640 » » 12 000 » » 29 % 16 000 » » 20 000 » : 2 800 » i 16 000 » » 35 % 20 000 » » 30 000 » : 4 200 » > 20 000 » » 40 % 30 000 » » 50 000 » : 8 200 » > 30 000 » » 45 % 50 000 » » 75 000 » : 17 200 » > 50 000 » » 50 % 75 000 » » 125 000 » : 29 700 » > 75 000 » » 55 % 125 000 » » 200 000 » : 57 200 » > 125 000 » » 60 % 200 000 kr 102 200 » » 200 000 » » 65 %

4. Vad i punkt 3 av övergångsbestämmelserna till lagen den om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) stadgats om särskilt avdrag i vissa fall såsom för grundförsäkringsavgift skall äga motsvarande tillämpning vid 1967 års taxering till statlig inkomstskatt och vid eftertaxering för år 1967 till sådan skatt.

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 10 § och 11 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt (nr 577) Härigenom förordnas, att 10 § och 11 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse) 10 §. Fysisk person, oskift dödsbo, utFysisk person, oskift dödsbo, utländskt bolag eller i 10 § 1 mom. för- ländskt bolag eller i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt ordningen om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse skall icke omförmäld familjestiftelse skall icke utgöra statlig förmögenhetsskatt, utgöra statlig förmögenhetsskatt, därest den beskattningsbara förmö- därest den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 80 000 kro- genheten icke överstiger 125 000 nor. kronor. Ej heller — 5 000 kronor. 11 §• 1 m o m . Statlig förmögenhetsskatt familjestiftelse utgöra: när den beskattningsbara förmönär den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kro- genheten icke överstiger 200 000 kronor: fem promille av den del av den nor: sju promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 80 000 kronor, dock som överstiger 125 000 kronor, dock lägst en krona; lägst en krona; när den beskattningsbara förmögenheten överstiger (Nuvarande

lydelse)

100 000 men icke 150 000 kr. 100 kr. för 100 000 kr. och 8 % 0 av återstoden 150 000 » » 200 000 » 500 » » 150 000 » » 10 % 0 » » 200 000 » » 400 000 » 1 000 » » 200 000 » » 13 %o » » 400 000 » » 1 000 000 » 3 600 » » 400 000 » » 16 % 0 » » 1 000 000 kr. 13 200 » » 1 000 000 » » 18 °L » »

621 (Föreslagen lydelse) 200 000 men icke 400 000 kr.: 525 kr. för 200 000 kr. och 10 %0 av återstoden; » : ; 400 000 » i 1 000 000 » : 2 525 » » 400 000 » » 14 %0 » » : . 1 000 000 kr. : 10 925 » » 1 000 000 » » 18 %0 » Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1966, dock att äldre bestämmelser alltjämt skola gälla i f haga om 1966 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1966 eller ti ligare år.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 22 § 1 mom. och 68 § taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623) Härigenom förordnas, att 22 § 1 mom. och 68 § taxeringsförordningen den 23 november 1956 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

22 §. 1 m o m. Nedannämnda skattskyldiga beskattningsåret uppgått till sammanlagt minst 100 kronor, 3) fysisk person, vilkens brutto3) fysisk person, vilkens bruttointäkter av en eller flera förvärvs- intäkter av en eller flera förvärvskällor under beskattningsåret upp- källor under beskattningsåret uppgått, om h a n varit h ä r i riket bosatt gått, om han varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret och un- under hela beskattningsåret och under denna tid icke erlagt sjömans- der denna tid icke erlagt sjömansskatt, till sammanlagt minst 2 400 skatt, till sammanlagt minst 3 000 kronor och eljest till sammanlagt kronor och eljest till sammanlagt minst 100 kronor, minst 100 kronor, 4) fysisk eller juridisk person, 4) fysisk eller juridisk person, vilkens tillgångar av den art, som vilkens tillgångar av den art, som anangives i 3 § 1 mom. förordningen gives i 3 § 1 mom. förordningen om om statlig förmögenhetsskatt, vid statlig förmögenhetsskatt, vid bebeskattningsårets utgång haft ett skattningsårets utgång haft ett värvärde överstigande 80 000 kronor de överstigande 125 000 kronor eller, eller, såvitt angår sådan juridisk per- såvitt angår sådan juridisk person son som avses i 6 § 1 mom. b) nämn- som avses i 6 § 1 mom. b) nämnda da förordning, 5 000 kronor, samt förordning, 5 000 kronor, samt 5) fysisk eller skattepliktig inkomst. Vid bedömandet statlig förmögenhetsskatt. Hava makar, stycket kommunal skattelagen. Skall skattskyldig deklarationsskyldighetens bedömande. Vid tillämpning riket bosatta. I fråga den avlidne.

623 (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

68 §. För taxeringsnämnd skattskyldiges namn. I inkomstlängden vara avgiften skall beräknas. Uppgår den enligt förordningen om statlig inkomstskatt beräknade taxerade inkomsten till minst 2 400 kronor för ensamstående och till sammanlagt minst 2 MO kronor för makar, som samtaxeras, skall den beräknade taxerade inkomsten införas, även om beskattningsbar inkomst icke uppkommer. I förmögenhetslängden beskattningsbara förmögenheten. Närmare föreskrifter av Kungl. Maj :t. Taxeringslängd underskrives av denne. Denna förordning träder i kraft vad gäller ändringen i 22 § 1 mom. den 1 januari 1971 och i övrigt den 1 januari 1967.

Förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272) Härigenom förordnas, att 1 §, 3 § 1 mom., 4 § 3 mom., 12 §, 25 § samt 27 § 1 och 3 mom. uppbördsförordningen den 5 juni 1953 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 2 § 4 mom. samma förordning skall upphöra att gälla. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

1§. Med skatt förstås i denna förordMed skatt förstås i denna förordning, där icke annat angives, statlig ning, där icke annat angives, statlig inkomstskatt, statlig förmögenhets- inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättnings- skatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt, kommunal inkomstskatt, skatt, kommunal inkomstskatt, landstingsmedel, tingshusmedel, landstingsmedel, tingshusmedel, skogsvårdsavgifter, folkpensionsav- skogsvårdsavgifter, grundförsäkgifter enligt lagen om finansiering ringsavgifter enligt lagen om allmän av folkpensioneringen, tilläggspen- försäkring, tilläggspensionsavgifter sionsavgifter enligt 19 kap. 3 § lagen enligt 19 kap. 5 § angivna lag, sjukom allmän försäkring, sjukförsäk- penningavgifter enligt 19 kap. 4 § ringsavgifter enligt 19 kap. 2 § sist- samma lag, arbetsgivaravgifter ennämnda lag, arbetsgivaravgifter en- ligt 17 § förordningen angående uppligt 17 § förordningen angående upp- börd av vissa avgifter enligt lagen börd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m., sådaom allmän försäkring, m. m., såda- na byggnadsforskningsavgifter enna byggnadsforskningsavgifter enligt ligt förordningen angående byggförordningen angående byggnads- nadsforskningsavgift vilka icke uppforskningsavgift vilka icke uppbäras bäras av riksförsäkringsverket, av riksförsäkringsverket, ävensom ävensom annuiteter å avdikningslån annuiteter å avdikningslån och å för- och å förskott för avlösning av frälskott för avlösning av frälseräntor. seräntor. Kungl. Maj :t föreskriften avses. 3§. 1 m o m . I den omfattning nedan 1 m o m . I den omfattning nedan angives skall skattskyldig i kommun, angives skall skattskyldig i kommun, där han kan antagas bliva påförd där h a n kan antagas bliva påförd

625 (Nuvarande lydelse) slutlig skatt enligt den årliga taxeringen året näst efter inkomståret, utgöra preliminär skatt med belopp, vilket så nära som möjligt kan antagas motsvara i den slutliga skatten ingående statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, folkpensionsavgift, tilläggspensionsavgift, sjukförsäkringsavgift, kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel.

(Föreslagen lydelse) slutlig skatt enligt den årliga taxeringen året näst efter inkomståret, utgöra preliminär skatt med belopp, vilket så nära som möjligt kan antagas motsvara i den slutliga skatten ingående statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, grundförsäkringsavgift, tilläggspensionsavgift, sjukpenningavgift, kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel.

4§. 3 m o m. Skattetabellerna skola 3 m o m. Skattetabellerna skola angiva den preliminära skatten unangiva den preliminära skatten under förutsättning a t t statlig in- der förutsättning a t t statlig inkomstskatt beräknas med tillämp- komstskatt beräknas med tillämpning av det procenttal av grundbe- ning av det procenttal av grundbeloppet, som bestämts för inkomst- loppet, som bestämts för inkomstberäkåret, a t t sjukförsäkringsavgift be- året, a t t sjukpenningavgift räknas i enlighet med vad riksför- nas i enlighet med vad riksförsäksäkringsverket bestämmer för in- ringsverket bestämmer för inkomstkomståret samt a t t det samman- året samt a t t det sammanlagda belagda beloppet av kommunal in- loppet av kommunal inkomstskatt, komstskatt, landstingsmedel och landstingsmedel och tingshusmedel tingshusmedel beräknas för skatte- beräknas för skattekrona och skattekrona och skatteöre till vissa i hela öre till vissa i hela krontal bestämda krontal bestämda belopp, vilka av belopp, vilka av centrala folkbokföcentrala folkbokförings- och upp- rings- och uppbördsnämnden fastbördsnämnden fastställas för varje ställas för varje inkomstår. inkomstår. — vederbörande stad. Oaktat vad — — 12 §. I fråga om svensk medborgare, I fråga om svensk medborgare, som tillhör svensk beskickning hos som tillhör svensk beskickning hos utländsk m a k t eller lönat svenskt utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och som på konsulatets betjäning och som på grund av sin tjänst är bosatt utom- grund av sin tjänst är bosatt utomlands, skall preliminär A-skatt avse lands, skall preliminär A-skatt avse allenast å inkomsten av tjänsten be- allenast å inkomsten av tjänsten be-

626 (Nuvarande lydelse) löpande statlig inkomstskatt jämte pensionsavgift samt beräknas enligt av Kungl. Maj :t fastställda grunder.

(Föreslagen lydelse) löpande statlig inkomstskatt samt beräknas enligt av Kungl. Maj :t fastställda grunder.

25 §.

Vid debitering av preliminär BVid debitering av preliminär Bskatt med ledning av preliminär skatt med ledning av preliminär taxering skall iakttagas: taxering skall iakttagas: att grundförsäkringsavgift uträkatt folkpensionsavgift uträknas med tillämpning av 2 och 3 §§ lagen nas med tillämpning av 19 kap. 3 och försäkring, om finansiering av folkpensione- 9 §§ lagen om allmän ringen, därvid iakttages att sådan av- därvid iakttages att sådan avgift icke gift icke påföres någon för inkomstår påföres någon för inkomstår före före det, under vilket han fyller det, under vilket han fyller sexton sjutton år, eller efter det under vil- år, eller efter det under vilket han fyllt sextiofem år; ket han fyllt sextiofem år; att tilläggspensionsavgift fastställts för inkomståret; att sjukpenningavgift påföres i att sjukförsäkringsavgift påföres i enlighet med vad riksförsäkrings- enlighet med vad riksförsäkringsververket bestämmer för inkomståret ket bestämmer för inkomståret; med iakttagande tillika av vad i 2 § 4 mom. denna förordning sägs; och tingslag. att för — — 27 §. 1 m o m. Vid debitering att tilläggspensionsavgift uträknas med tillämpning av den för inkomståret fastställda procentsatsen för avgiftsuttaget, därvid öretal bortfaller;

att i 1 § omförmäld sjukförsäkringsavgift debiteras med belopp som uträknats av allmän försäkringskassa, dock att vid debiteringen skall beaktas vad i 19 kap. 2 och 6 §§ lagen om allmän försäkring stadgas angående avgiftsplikt och nedsättning av avgift; att makars sjukförsäkringsavgifter skola i fall, varom i 2 § 4 mom.

skatten debiteras; att grundförsäkringsavgift och tilläggspensionsavgift uträknas med tillämpning av vad finnes för uttag av sådana avgifter för inkomståret fastställt, därvid iakttages att öretal bortfaller; att i 1 § omförmäld sjukpenningavgift debiteras med belopp som uträknats av allmän försäkringskassa, dock att vid debiteringen skall beaktas vad i 19 kap. 11 § lagen om allmän försäkring stadgas angående nedsättning av avgift;

627 (Föreslagen lydelse) (Nuvarande lydelse) sägs, i en gemensam post påföras den av makarna, för vilken beräknats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst; att i — • — — öretal bortfaller. 3 m o m. Överstiger skattskyldigs 3 m o m. överstiger skattskyldigs slutliga skatt den preliminära skatt, slutliga skatt den preliminära skatt, som enligt 2 mom. skall gottskrivas som enligt 2 mom. skall gottskrivas honom, med minst en femtedel av honom, med minst en femtedel av den slutliga skatten eller med minst den slutliga skatten eller med minst tiotusen kronor, skall den skattskyl- tiotusen kronor, skall den skattskyldige till statsverket erlägga ränta dige till statsverket erlägga ränta med nio procent, för en beräknad tid med nio procent, för en beräknad tid av ett år, å den del av det överskju- av ett år, å den del av det överskjutande beloppet, som överstiger ettu- tande beloppet, som överstiger ettusen kronor; dock att det belopp, vara sen kronor; dock att det belopp, vara ränta sålunda skall beräknas, skall ränta sålunda skall beräknas, skall avrundas till närmast lägre hundra- avrundas till närmast lägre hundratal kronor. Vid bedömande av om tal kronor. Vid bedömande av om och med vilket belopp, ränta skall och med vilket belopp, ränta skall utgå, skall i den slutliga skatten icke utgå, skall i den slutliga skatten icke inräknas utskiftningsskatt, ersätt- inräknas utskiftningsskatt, ersättningsskatt eller i 1 § omförmälda av- ningsskatt eller i 1 § omförmälda avgifter eller annuiteter med undantag gifter eller annuiteter med undantag av folkpensionsavgift, tilläggspen- av grundförsäkringsavgift, tilläggssionsavgift och sjukförsäkringsav- pensionsavgift och sjukpenningavgift, ej heller skall i den preliminära gift, ej heller skall i den preliminära skatten inräknas sådan i 2 mom. un- skatten inräknas sådan i 2 mom. under 3) omförmäld preliminär skatt, der 3) omförmäld preliminär skatt, som erlagts efter den 30 april året som erlagts efter den 30 april året näst efter inkomståret. näst efter inkomståret, ränta. Vad i — omförmäld Denna förordning träder i kraft vad angår upphävandet av 2 § 4 mom. och ändringarna i 27 § 1 och 3 mom. den 1 januari 1967 samt i övrigt den 1 januari 1966. Dock skall iakttagas att äldre bestämmelser i 27 § 1 och 3 mom. alltjämt skola gälla beträffande sjukförsäkrings- och folkpensionsavgifter avseende tiden före nämnda lagrums ikraftträdande.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § handelsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 12 §.

(Nuvarande lydelse) Sist skola, i den mån ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med lika rätt sinsemellan : statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt, fondskatt, kommunal inkomstskatt, landstingsmedel, tingshusmedel, pensionsavgift enligt lagen om folkpensionering, avgift enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, sjukförsäkringsavgift för den obligatoriska försäkringen enligt lagen om allmän sjukförsäkring, bidrag från arbetsgivare jämlikt sistnämnda lag och lagen om moderskapshjälp samt avgift för obligatorisk försäkring i riksförsäkringsanstalten enligt lagen om yrkesskadeförsäkring jämte tillläggsavgift enligt 39 § sistnämnda lag och avgiftstillägg jämlikt lagen angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m., samtliga skatter, avgifter och bidrag dock endast om de enligt verkställd debitering förfallit till betalning innan beslutet om egendomens av-

(Föreslagen lydelse) Sist skola, i den mån ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med lika rätt sinsemellan: statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, ut skiftningsskatt, ersättningsskatt, fondskatt, kommunal inkomstskatt, landstingsmedel, tingshusmedel, avgifter enligt lagen om allmän försäkring, nämligen arbetsgivaravgift, grundförsäkringsavgift, sjukpenningavgift samt tilläggspensionsavgift, avgift för obligatorisk försäkring i riksförsäkringsanstalten enligt lagen om yrkesskadeförsäkring jämte tilläggsavgift enligt 39 § sistnämnda lag och avgiftstillägg jämlikt lagen angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m., samtliga skatter, avgifter och bidrag dock endast om de enligt verkställd debitering förfallit till betalning innan beslutet om egendomens avträdande till konkurs meddelas men ej tidigare än två år före konkursansökningens ingivande. Förmånsrätt som nu sagts må dock icke åtnjutas för

629 (Nuvarande lydelse) trädande till konkurs meddelas men ej tidigare än två år före konkursansökningens ingivande. Förmånsrätt som nu sagts må dock icke åtnjutas för utskylder eller avgifter, som påförts på grund av eftertaxering och som eljest skolat förfalla till betalning före den tid, för vilken förmånsrätt enligt första punkten åtnjutes. Vad sist stadgats skall även gälla beträffande avgifter eller bidrag, vilka påförts för avgiftsunderlag som avses i 14 § förordningen angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tillläggspension, m. m. Enahanda förmånsrätt ansökningens ingivande. Förmånsrätt som

(Föreslagen lydelse) utskylder eller avgifter, som påförts på grund av eftertaxering och som eljest skolat förfalla till betalning före den tid, för vilken förmånsrätt enligt första punkten åtnjutes. Vad sist stadgats skall även gälla beträffande avgifter eller bidrag, vilka påförts för avgiftsunderlag som avses i 14 § förordningen angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

tidigare än två år före konkurskonkursansökningens ingivande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966. I samband därmed skall iakttagas, att i 12 § angiven förmånsrätt skall, under enahanda förutsättningar som där angivits, avse jämväl avgifter och bidrag, för vilka förmånsrätt gällt enligt sagda lagrum i dess lydelse före denna lags ikraftträdande.

Förslag till förordning om allmän omsättningsskatt Härigenom förordnas som följer. Kap. 1. Allmänna bestämmelser

1 §• Till staten skall i enlighet med bestämmelserna i denna förordning erläggas allmän omsättningsskatt (omsättningsskatt). 2 §• Omsättningsskatt utgår för a) varor, som försäljas eller på annat sätt tillhandahållas eller tagas i anspråk här i riket eller ock införas till riket, b) byggnader, som försäljas eller tagas i anspråk här i riket, c) tjänsteprestationer, som tillhandahållas här i riket. (Se vidare anvisningarna.) 3 §.

I fråga om införsel till riket äro bestämmelserna i denna förordning tilllämpliga endast i den mån detta följer av vad i kap. 14 sägs. 4 §.

7 mom. Omsättningsskatt är preliminär eller slutlig. Skatten kan i förekommande fall påföras såsom kvarstående omsättningsskatt eller tillkommande omsättningsskatt. Preliminär omsättningsskatt redovisas och erlägges, i avräkning på slutlig omsättningsskatt, för bestämd tidsperiod (redovisningsperiod) samt skall motsvara skillnaden för perioden mellan utgående omsättningsskatt och sådan ingående omsättningsskatt, som medför rätt till avdrag enligt 18 §. Med utgående omsättningsskatt avses sådan skatt, som belöper på skattskyldigs skattepliktiga omsättning, och med ingående omsättningsskatt sådan skatt, som belöper på inköp och motsvarande för skattskyldigs näringsverksamhet.

631 Överstiger avdragsgill ingående omsättningsskatt för viss redovisningsperiod den utgående omsättningsskatten för samma period, utgör skillnadsbeloppet överskjutande preliminär omsättningsskatt. 2 mom. Med slutlig omsättningsskatt avses sådan omsättningsskatt, som fastställts enligt taxeringsbeslut meddelat senast den 30 november under taxeringsåret. Med tillkommande omsättningsskatt avses dels omsättningsskatt som debiteras på grund av taxeringsbeslut efter den 30 november under taxeringsåret, dels omsättningsskatt som påföres på grund av eftertaxering, dels ock omsättningsskatt som utöver tidigare påförd skatt erlägges på grund av beslut rörande ändrad debitering. Kvarstående omsättningsskatt är sådan skatt, som återstår att erlägga sedan preliminär omsättningsskatt avräknats från slutlig omsättningsskatt. Överskjutande slutlig omsättningsskatt är sådan skatt, varmed preliminär omsättningsskatt för helt beskattningsår överstiger den slutliga omsättningsskatten. 5 §• Har omsättningsskatt medräknats vid inkomstredovisningen skall skatten i vad den erlagts till statsverket anses såsom sådan speciell skatt, för vilken avdrag må åtnjutas vid inkomsttaxeringen; och skall i följd härav restituerad, avkortad eller avskriven omsättningsskatt, för vilken avdrag i enlighet härmed medgivits, utgöra skattepliktig intäkt vid inkomsttaxeringen. 6 §•

Där beteckningar, som användas i kommunalskattelagen, förordningen om statlig inkomstskatt, taxeringsförordningen eller uppbördsförordningen, begagnas i denna förordning, ha de, såvida ej annat angives eller framgår av sammanhanget, samma innebörd som i nämnda författningar. (Se vidare anvisningarna.) 7 §•

Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj :t förordnar äger, när synnerliga skäl därtill äro, medgiva befrielse från eller återbäring av omsättningsskatt. Vad i denna förordning stadgas om besvär skall icke gälla beslut som meddelas med stöd av förordnande som nu sagts. 8 §•

Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter. Formulär till blanketter och längder som erfordras för tillämpningen fastställas av Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t därtill förordnar.

632 Kap. 2. Om skatteplikt

9 §• 1 mom. Vara är skattepliktig, därest den icke enligt vad i 2 mom. sägs är undantagen från skatteplikt. Gas, vatten och elektrisk kraft anses såsom varor enligt denna förordning. 2 mom. Från skatteplikt undantagas följande varor. 1. Fiskefartyg, så ock andra fartyg med en nettodräktighet av minst 20 registerton ävensom luftfartyg. 2. Krigsmateriel, som är underkastad utförselförbud, när den försäljes till staten för militärt bruk. 3. Läkemedel, när de försäljas enligt recept eller till sjukhus. 4. Konstverk, hänförliga till tulltaxenummer 99.01—99.03, när de försäljas av upphovsmannen, så ock när de av honom eller för hans räkning införas till riket. 5. Tullfria tryckalster, hänförliga till kap. 49 i tulltaxan, samt mikrofilmer, hänförliga till tulltaxenummer 37.05, när de införas till riket såsom gåva eller lån utan vederlag. 6. Spritdrycker och viner samt tobaksvaror och cigarrettpapper, när de införas i den ordning som avses i 12 § 4 mom. c) och h) rusdrycksförsäljningsförordningen eller 1 § andra stycket förordningen om tobaksskatt. 3 mom. Kungl. Maj :t äger förordna om ytterligare undantag från skatteplikt beträffande särskilda varor eller varugrupper. (Se vidare anvisningarna.) 10 §.

Byggnad är skattepliktig, när den utgör lagertillgång i yrkesmässigt bedriven byggnadsverksamhet (byggnadsrörelse). (Se vidare anvisningarna.) 11 §• 1 mom. Tjänsteprestation är skattepliktig, när den innefattar a) förfärdigande på beställning (arbetsbeting), uthyrning, servering, förvaring, montering, reparation, kontroll, analys, underhåll, ändring eller rengöring av skattepliktig vara, b) uppförande, rivning, reparation, ändring, underhåll eller rengöring av byggnad, c) anläggande, reparation, ändring eller underhåll av vägar, gator och andra farleder, broar, slussar, kraftledningar och andra anläggningar för stadigvarande bruk, så ock anläggande eller underhåll av trädgårdar, parker och liknande, d) befordran av personer och varor samt förmedling av sådana rese- och transportt j änster,

633 e) rumsuthyrning i hotellrörelse och liknande rörelse, f) skönhetsvård, hårvård och liknande, g) reklam med undantag för annonser, h) automatisk databehandling och liknande. Skatteplikt föreligger därjämte för sådana tjänster med avseende å byggnader och annan fast egendom, som tillhandahållas av arkitekter, byggnadskonsulter och liknande, samt för tjänster, som tillhandahållas av skrivbyråer och liknande. 2 mom. Kungl. Maj :t äger förordna om undantag från skatteplikt för viss tjänsteprestation. (Se vidare anvisningarna.)

Kap. 3. Om skattskyldighet m.iu.

12 §. 1 mom. Skattskyldighet åvilar, med de undantag som i 13 § sägs, a) den som yrkesmässigt försäljer skattepliktig vara, b) den som yrkesmässigt utför eller ombesörjer utförande av skattepliktig tjänsteprestation, c) den som i yrkesmässigt bedriven byggnadsverksamhet försäljer skattepliktig byggnad. Med yrkesmässig försäljning likställes uttag ur näringsverksamhet av skattepliktig vara eller byggnad för ändamål, som enligt bestämmelserna i 18 § icke medför rätt till avdrag för ingående omsättningsskatt. Såsom skattskyldig enligt denna förordning anses jämväl den som på sätt i första stycket sägs försäljer i 9 § 2 mom. punkterna 1—3 angivna varor eller utför eller ombesörjer utförande av tjänsteprestation med avseende å sådana varor, så ock den som försäljer skattepliktiga varor på export eller utför annan med sådan export jämställd försäljning eller prestation. 2 mom. Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag samt i 53 § 2 mom. kommunalskattelagen avsett rederi och s. k. gruvbolag gäller, att envar delägare i sådant bolag eller rederi är skattskyldig i förhållande till sin andel i företaget. På ansökan av samtliga delägare äger dock länsstyrelsen besluta, att en delägare skall anses som skattskyldig till omsättningsskatt för företagets hela skattepliktiga verksamhet. 3 mom. Bedriver någon mer än en i 1 mom. omförmäld verksamhet, äger länsstyrelsen, ändock att verksamheterna enligt kommunalskattelagen utgöra särskilda förvärvskällor, besluta att samtliga verksamheter skola anses utgöra en förvärvsverksamhet i vad avser skattskyldighet till omsättningsskatt. 4 mom. Skattskyldighet inträder, när vederlag för skattepliktigt tillhandahållande inflyter kontant eller eljest kommer den skattskyldige till

634 godo eller när skattepliktigt uttag äger rum. Uttag av byggnad skall anses ha skett, när byggnaden färdigställts och tages i anspråk av den skattskyldige för bostadsändamål eller motsvarande. Har enligt 16 § medgivande lämnats att inräkna uppkomna fordringar i omsättningen enligt bokföringsmässiga grunder, skall skattskyldigheten, i vad avser fordran uppkommen under tid för medgivandets tillämpning, inträda när fordringen uppkommit. (Se vidare anvisningarna.) 13 §. 1 mom. Skattskyldighet föreligger icke a) vid sådan konstnärlig verksamhet, för vilken i 9 § 2 mom. punkten 4 stadgat undantag från skatteplikt äger tillämpning, b) vid överlåtelse av till driften hörande maskiner, inventarier, varulager och andra tillgångar i samband med överlåtelse av verksamheten, fusion eller annan liknande transaktion. 2 mom. Skyldighet att redovisa och erlägga omsättningsskatt föreligger icke vid yrkesmässigt tillhandahållande av skattepliktiga varor och tjänsteprestationer, om värdet därav jämte värdet av uttag av skattepliktiga varor för år räknat icke överstiger 8 000 kronor, häri icke inräknat beloppet av omsättningsskatten. Länsstyrelsen äger, när särskilda skäl därtill äro, efter ansökan av skattskyldig besluta, att redovisningsskyldighet skall för honom föreligga, oaktat verksamheten är av den mindre omfattning som ovan sägs. (Se vidare anvisningarna.)

Kap. 4. Om beskattningsvärde ni.m.

14 §. Skatten utgår med 13 procent av beskattningsvärdet. 15 §. 1 mom. Beskattningsvärdet utgör a) vid försäljning och annat tillhandahållande av vara eller tjänsteprestation: vederlaget exklusive omsättningsskatt, b) vid uttag av vara: varans saluvärde enligt ortens pris exklusive omsättningsskatt, c) vid tillhandahållande och uttag av byggnad: belopp motsvarande 60 procent av vederlaget eller byggnadens saluvärde exklusive omsättningsskatt. I fråga om monteringsfärdiga hus ävensom byggnads- och anläggningsentreprenader och liknande samt annan tjänsteprestation med avseende å

635 fastighet än rengöring utgör beskattningsvärdet 60 procent av vederlag eller värde som i första stycket a) och b) sägs. Avser entreprenad enbart sådana anläggningar som vägar, broar, flygfält, hamnar, yttre vatten- och avloppsledningar eller liknande må, i den ordning som i 67 § omförmäles, för dylik entreprenad fastställas annat procenttal än nu sagts. 2 mom. Stadgas i lag eller författning, att vara vid försäljning skall betinga visst pris, må utan hinder därav varan försäljas till det högre pris som kan föranledas av omsättningsskatten. 3 mom. Vid beräkning av staten tillkommande skatt eller avgift, som enligt vad därom är särskilt stadgat skall utgå efter försäljningspris eller annat liknande värde, skall i sådant värde icke inräknas omsättningsskattens belopp. (Se vidare anvisningarna.) 16 §. 1 mom. Vederlag enligt 15 § hänföres till den skattepliktiga omsättningen för den redovisningsperiod, varunder vederlaget influtit kontant eller eljest kommit den skattskyldige till godo; dock äger länsstyrelsen på framställning av skattskyldig medgiva, att uppkomna fordringar må inräknas i omsättningen enligt bokföringsmässiga grunder. Värde å uttagen vara eller byggnad hänföres till den skattepliktiga omsättningen för den redovisningsperiod, varunder uttaget jämlikt 12 § 4 mom. har skett. 2 mom. För verksamhet, i vilken värdet av tillhandahållna skattepliktiga varor och tjänsteprestationer jämte värdet av uttag av skattepliktiga varor uppgår till 8 000 kronor men icke 24 000 kronor för år räknat, skall den skattepliktiga omsättningen vid redovisning av preliminär omsättningsskatt upptagas till belopp motsvarande en och en halv gånger värdet av den eljest skattepliktiga omsättningen minskad med 8 000 kronor. (Se vidare anvisningarna.) 17 §. I fråga om tillhandahållande, för vilket omsättningsskatt skall utgå, är skattskyldig pliktig att, med de undantag som i andra stycket sägs, utfärda faktura eller annan skriftlig handling, varav framgår — förutom det för transaktionen betingade vederlaget samt den därå belöpande omsättningsskatten — de upplysningar i övrigt, som äro av betydelse med avseende å skattskyldighet och avdragsrätt. Från faktureringsplikt, som i första stycket sägs, undantages tillhandahållande i detaljhandeln och annan därmed jämställd verksamhet ävensom sådant tillhandahållande, för vilket avräkning mellan köpare och säljare sker på grundval av avräkningsnota, som upprättas av köparen. (Se vidare anvisningarna.)

636 Kap. 5. Om avdragsrätt

18 §. 1 mom. Från skattskyldigs utgående omsättningsskatt för viss redovisningsperiod må, med den begränsning som i 2 mom. sägs, avdragas den ingående omsättningsskatt, som under samma period utgivits för inköp och motsvarande för den skattskyldiges näringsverksamhet. Har enligt 16 § medgivande lämnats att inräkna uppkomna fordringar i omsättningen enligt bokföringsmässiga grunder, må dock avdrag ske för den period under vilken den ingående omsättningsskatten bokföres. överstiger den ingående omsättningsskatten för viss redovisningsperiod den på samma period belöpande utgående skatten, må överskjutande belopp avdragas under närmast följande redovisningsperiod eller redovisningsperioder. När överskjutande belopp, som ej kunnat avdragas, uppgår till minst 500 kronor, är skattskyldig berättigad till restitution enligt bestämmelserna i 60 § 1 mom. 1 fall, som avses i 16 § 2 mom., äger skattskyldig rätt till avdrag eller restitution som nu sagts endast i den mån den ingående omsättningsskatten överstiger skatten på den skattepliktiga omsättningen i dess helhet. 2 mom. Avdrag för ingående omsättningsskatt får, ändock att skatten belastat inköp eller motsvarande för den skattskyldiges näringsverksamhet, icke göras till den del den belöper å a) kost åt personal i annan verksamhet än serveringsrörelse, b) bostad eller logi för den skattskyldige eller för anställd, särskild anläggning för personalen såsom semesterhem, badhus, fritidsgård och liknande, härunder inbegripet tillbehör, inventarier och utrustning till ävensom underhåll och drift av sådana bostäder och anläggningar, c) varor och tjänsteprestationer med avseende å annan naturaförmån till anställd eller annan personalvård än som angivits under a) och b), d) varor, byggnader och tjänsteprestationer för representationsändamål, e) varor, byggnader och tjänsteprestationer för verksamhet, som icke omfattas av skattskyldigheten. (Se vidare anvisningarna.) Kap. 6. Om registrering

19 §. 1 mom. Skattskyldig är pliktig att hos länsstyrelsen i det län, där hans hemortskommun är belägen, anmäla sig för registrering. Anmälan för registrering skall göras skriftligen och innehålla uppgifter angående den skattskyldiges fullständiga namn och postadress, hemortskommun och hemvist därstädes, verksamhetens namn, art och belägenhet, räkenskapsårets omfattning samt tidpunkten för verksamhetens påbörjande eller övertagande ävensom, där så är möjligt, beräknad årsomsättning med

637 fördelning på skattepliktig och icke skattepliktig omsättning. I fall, som avses i 12 § 3 mom., skall anmälan innehålla uppgifter för varje särskild förvärvsverksamhet. Anmälan för registrering skall ha inkommit till länsstyrelsen senast två veckor före verksamhetens påbörjande eller övertagande. Inträder ändring i förhållande, varom uppgift tidigare lämnats, skall underrättelse om ändringen ingivas till länsstyrelsen senast inom två veckor. Om verkställd registrering skall länsstyrelsen utfärda särskilt bevis. 2 mom. För bedömning huruvida skattskyldighet föreligger, äger länsstyrelsen infordra härför erforderliga uppgifter från näringsidkare, som icke avgivit anmälan jämlikt 1 mom. 3 mom. Den, som underlåter att i behörig ordning avlämna anmälan, underrättelse eller uppgifter enligt 1 och 2 mom., må av länsstyrelsen vid vite föreläggas att fullgöra sin skyldighet. 20 §. Hos länsstyrelsen skall föras register {omsättningsskatteregister), med vars hjälp för envar skattskyldig inom länet kan inhämtas vad som i omsättningsskattehänseende förekommit rörande honom.

Kap. 7. Om deklarationsskyldighet m.m.

21 §. 1 mom. Skattskyldig åligger att utan anmaning avgiva deklaration angående preliminär omsättningsskatt för varje verksamhet som jämlikt 19 § blivit särskilt registrerad. Deklaration skall avse redovisningsperiod om två månader. Redovisningsperioderna under ett kalenderår utgöras av, den första månaderna januari och februari, den andra månaderna mars och april, den tredje månaderna maj och juni, den fjärde månaderna juli och augusti, den femte månaderna september och oktober samt den sjätte månaderna november och december. Länsstyrelsen äger dock, när särskilda skäl därtill äro, beträffande viss skattskyldig besluta att redovisningsperiod skall omfatta längre tid än två kalendermånader eller ock helt kalenderår eller, om den skattskyldiges räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderåret, räkenskapsår. Deklaration skall avgivas till länsstyrelsen i det län, där den skattskyldiges hemortskommun är belägen, och insändas inom tid som i 46 § angives för inbetalning av preliminär omsättningsskatt för redovisningsperioden. Omfattar redovisningsperiod delar av olika beskattningsår, skall särskild deklaration avlämnas för varje sådan del. Deklaration skall avgivas på heder och samvete samt avfattas å blankett enligt fastställt formulär.

638 2 mom. Deklaration avseende preliminär omsättningsskatt skall innehålla uppgifter angående den på redovisningsperioden belöpande skattepliktiga omsättningen, den på denna omsättning belöpande utgående preliminära omsättningsskatten samt den ingående preliminära omsättningsskatt för perioden, som medför avdragsrätt enligt 18 §. Belopp, som upptagas i deklaration, skola utföras i helt krontal, så att överskjutande öretal bortfalla. 3 mom. Efter anmaning är jämväl den, som icke på grund av bestämmelserna i 1 mom. är deklarationsskyldig, pliktig avgiva deklaration. 4 mom. Deklarationsskyldig bör, utöver vad deklarationsformuläret föranleder, meddela de upplysningar som kunna vara av betydelse för fastställande av skatt och för åsättande av en riktig taxering. 22 §. Har efter det skattskyldig avgivit deklaration för sista redovisningsperioden under beskattningsåret framkommit förhållanden, som påkalla rättelse i fråga om redovisningen av preliminär omsättningsskatt för beskattningsåret, skall den skattskyldige avlämna särskild uppgift (justeringsuppgift). Justeringsuppgiften skall avse den preliminära omsättningsskatten för hela beskattningsåret. Justeringsuppgiften skall av den skattskyldige fogas vid den allmänna självdeklaration han enligt därom gällande bestämmelser har att avlämna. Är skattskyldig icke pliktig att avlämna allmän självdeklaration, skall justeringsuppgiften ingivas till länsstyrelsen i det län, där den skattskyldiges hemortskommun är belägen, före utgången av mars månad under taxeringsåret. I fråga om justeringsuppgift skola bestämmelserna i 21 § 1 mom. fjärde stycket, 2 mom. andra stycket samt 4 mom. äga motsvarande tillämpning. 23 §.

Vad i 36 § och 51—55 §§ taxeringsförordningen stadgas rörande anmaning att avgiva deklaration och att fullständiga avgiven deklaration skall äga motsvarande tillämpning å deklaration och justeringsuppgift, som ovan i 21 och 22 §§ sägs.

Kap. 8. Om taxering

24 §.

Taxeringsförordningens bestämmelser om taxering till statlig inkomstskatt skola i tillämpliga delar och med iakttagande av vad i denna förordning stadgas lända till efterrättelse med avseende å taxering till omsättningsskatt.

639 25 §. Taxeringsintendenten i länet har att med iakttagande i tillämpliga delar av bestämmelserna i 17 § taxeringsförordningen bevaka det allmännas rätt i frågor om taxering till omsättningsskatt samt verka för att taxeringarna bliva likformiga och rättvisa. 26 §.

Taxering till omsättningsskatt äger rum i den skattskyldiges hemortskommun. Har den skattskyldige avlidit, åsättes taxeringen hans dödsbo. 27 §.

Taxering till omsättningsskatt skall avse den slutliga omsättningsskatten eller, i förekommande fall, den överskjutande omsättningsskatten för beskattningsåret och verkställas i samband med den årliga taxeringen. Av skattskyldiga jämlikt 21 § avlämnade deklarationer för förflutet beskattningsår skola senast den 15 april under taxeringsåret jämte inkomna justeringsuppgifter jämlikt 22 § och övriga för taxeringen erforderliga handlingar överlämnas till vederbörande taxeringsnämnd. 28 §.

Vid taxeringen skall den slutliga omsättningsskatten angivas i fulla tiotal kronor, så att belopp, som icke uppgår till fullt tiotal kronor, bortfaller. På motsvarande sätt skall överskjutande slutlig omsättningsskatt angivas i fulla tiotal kronor. 29 §. Ha i 21 § föreskrivna deklarationer ej avlämnats eller kan, på grund av brister i deklaration eller bristfälligt underlag för sådan, den slutliga omsättningsskatten eller den överskjutande slutliga omsättningsskatten icke tillförlitligen beräknas, skall denna vid taxeringen uppskattas efter vad med hänsyn till föreliggande omständigheter såsom verksamhetens art och omfattning finnes skäligt. 30 §.

Av taxeringsnämnd beslutade taxeringar till omsättningsskatt skola införas i särskild längd (omsättningsskattelängd). 31 §. Har taxering åsatts för högre slutlig omsättningsskatt eller lägre överskjutande slutlig omsättningsskatt än den skattskyldige enligt 21 § deklarerat eller eljest till länsstyrelsen eller till taxeringsnämnden uppgivit, skall till den skattskyldige sändas underrättelse om avvikelsen och om skälen

640 härför. Har taxering åsatts skattskyldig, som icke avlämnat deklaration, skall till den skattskyldige sändas underrättelse om taxeringen. I fråga om underrättelse, som i första stycket sägs, skola bestämmelserna i 69 § 4 mom. taxeringsförordningen i tillämpliga delar lända till efterrättelse. 32 §.

Beträffande besvär över taxering till omsättningsskatt skola taxeringsförordningens föreskrifter om besvär över taxering till statlig inkomstskatt gälla i tillämpliga delar med iakttagande av att besvärsrätt tillkommer den skattskyldige och vederbörande taxeringsintendent samt att bestämmelserna i 98 § 2—6 mom. taxeringsförordningen icke skola hava avseende å omsättningsskatt. 33 §.

Har skattskyldig icke erhållit i 31 § föreskriven underrättelse senast den 15 juli under taxeringsåret, må den skattskyldige anföra besvär hos prövningsnämnden intill utgången av året efter taxeringsåret eller, om för den skattskyldige utfärdats debetsedel å kvarstående omsättningsskatt i anledning av den taxering varom fråga är och han icke erhållit nämnda debetsedel under taxeringsåret, inom ett år efter det han erhållit sådan debetsedel. 34 §.

Äro för viss skattskyldig besvär samtidigt anhängiga över taxering enligt denna förordning och enligt taxeringsförordningen, böra besvären prövas i samband med varandra. Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomstskatt ändras eller påföres någon, må samtidigt vidtagas därav betingad ändring i taxeringen till omsättningsskatt. 35 §. Har skattskyldig i deklaration eller annorledes lämnat oriktig uppgift till ledning vid taxering för omsättningsskatt och h a r uppgiften följts eller har uppgiften eljest föranlett att den skattskyldige icke blivit taxerad eller att han blivit för lågt taxerad, skall han eftertaxeras för vad som genom berörda förfarande förut undgått taxering. Eftertaxering må dock ej åsättas, om vad som undgått taxering är att anse såsom ringa eller det med hänsyn till omständigheterna framstår som uppenbart oskäligt att eftertaxering sker. Föreligga sådana omständigheter att eftertaxering skall åsättas och kan på grund av vad sålunda och i övrigt förekommit antagas att av den skatt-

641 skyldige lämnade uppgifter icke varit av beskaffenhet att kunna läggas till grund för en riktig taxering, skall eftertaxeringen åsättas med tillämpning av bestämmelserna i 29 §. Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämpning, om skattskyldig, ehuru uppgiftspliktig, underlåtit att lämna uppgift eller infordrad upplysning. Vid eftertaxering skola, med iakttagande av vad ovan i 32 och 34 §§ sägs, bestämmelserna i 115 och 116 §§ taxeringsförordningen i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Kap. 9. Om skattekontroll

36 §.

Efter anmaning är deklarationsskyldig pliktig att i den omfattning, som i anmaningen angivits, meddela de ytterligare upplysningar, som finnas erforderliga för kontroll av avlämnad deklarations riktighet eller för fastställande av skatt eller åsättande av taxering. Dylika upplysningar skola lämnas skriftligen, där ej annat angivits i anmaningen. Deklarationsskyldig skall tillika efter anmaning förete kontrakt, kontoutdrag, räkning, kvitto eller annan därmed jämförlig handling, som finnes erforderlig för kontroll av deklarationen. 37 §.

I den mån så finnes erforderligt för kontroll av skatt och för taxering har skattskyldig att, efter anmaning, lämna uppgift angående skattepliktiga transaktioner, som under viss angiven tid förekommit med annan näringsidkare. Vad i 39 § 4 mom. taxeringsförordningen finnes stadgat om befrielse från uppgiftsskyldighet skall härvid i tillämpliga delar gälla. 38 §.

Det åligger deklarations- eller uppgiftsskyldig att i skälig omfattning genom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt sörja för att underlag finnes för fullgörande av deklarations- eller uppgiftsskyldigheten och för kontroll därav samt för taxering och fastställande av skatt. Underlaget skall bevaras under sex år efter utgången av det kalenderår underlaget avser. Om skyldighet i vissa fall att föra räkenskaper är särskilt stadgat. 39 §. Rörande fullgörande av skyldighet att avgiva deklaration eller annan uppgift samt om skyldighet att lämna upplysning om förhållanden, som avse tid före beskattningsåret, skall i tillämpliga delar gälla vad i 47 och 49 §§ taxeringsförordningen stadgas. 21—412209

642 40 §. För skattekontroll och taxering erforderlig, i denna förordning icke särskilt omförmäld handling eller uppgift skall, då detta för sagda ändamål begäres, tillhandahållas av statligt eller kommunalt verk eller allmän inrättning. Vad i 46 § taxeringsförordningen stadgas skall härvid äga motsvarande tillämpning. 41 §. 1 mom. Taxeringsintendenten i länet åligger att övervaka, att skattskyldig behörigen avgiver deklaration och, på sätt i 46 och 47 §§ närmare angives, inbetalar preliminär omsättningsskatt. Inkommen deklaration skall av taxeringsintendent snarast möjligt underkastas förberedande granskning. Befinnes därvid den skattskyldige hava inbetalat preliminär skatt med för lågt belopp, äger taxeringsintendenten fastställa den ytterligare preliminära skatt, som den skattskyldige har att erlägga. Har deklaration ej avgivits eller kan, på grund av brister i avgiven deklaration eller bristfälligt underlag för deklaration, den preliminära omsättningsskatten ej tillförlitligen beräknas, skall denna uppskattas och fastställas med tillämpning av bestämmelserna i 29 §. 1 fastställelsebeslut skall angivas viss tid, inom vilken skatten skall erläggas. 2 mom. Framkommer på grund av nya omständigheter, att preliminär omsättningsskatt bör utgå med annat belopp än meddelat fastställelsebeslut utvisar, äger taxeringsintendent till betalning fastställa den ytterligare skatt, som den skattskyldige skall erlägga, eller besluta om nedsättning av det tidigare fastställda beloppet. 3 mom. Om återbetalning av för mycket inbetald preliminär skatt stadgas 160 §. 42 §. För kontroll av att deklarations- och uppgiftsskyldighet enligt denna förordning riktigt och fullständigt fullgjorts eller för att eljest bereda beskattningsmyndighet upplysning till ledning vid beslut om skattepåföring, taxering eller eftertaxering må taxeringsrevision äga rum hos deklarations- eller uppgiftsskyldig, dock att sådan revision ej må äga rum hos myndighet eller annat organ som avses i 40 §. Granskningen må avse visst eller vissa beskattningsår och det löpande årets handlingar. Den hos vilken taxeringsrevision sker är pliktig att lämna tjänsteman, åt vilken uppdragits att verkställa revisionen, tillträde till lokaler, som användas i vederbörandes verksamhet, ävensom att för granskning av handlingar och varulager lämna tjänstemannen nödigt biträde. I fråga om taxeringsrevision skall i övrigt vad i 56—58 §§ taxeringsförordningen stadgas äga motsvarande tillämpning.

643 43 §. Granskning av deklaration må verkställas endast av ämbets- eller tjänsteman, på vilken dylik granskning till följd av bestämmelserna i denna förordning ankommer, ävensom ordförande och kronoombud i taxeringsnämnden, de ledamöter i taxeringsnämnden, som därtill utses av nämnden, samt ledamöterna i prövningsnämnden. Sakkunnig må granska deklarationer i den omfattning som erfordras för uppdragets fullgörande. Vid skattekontroll och taxeringsarbete anlitat biträde, så ock tjänsteman, varom i 16 § 2 mom. taxeringsförordningen förmäles, må taga del av deklarationer i den omfattning, som är erforderlig för arbetets utförande. Den som enligt vad ovan sagts äger taga del av deklaration må i förekommande fall taga del jämväl av självdeklaration eller annan uppgift eller handling, som avlämnats till ledning vid taxering till inkomstskatt. I övrigt skall beträffande rätt att taga del av deklarationer, andra för skattekontroll och taxering avlämnade uppgifter samt av myndighet vid skatte- och taxeringskontroll upprättade handlingar, så ock beträffande förvaring och förstöring av deklarationer och andra handlingar i tillämpliga delar gälla vad i 50 § taxeringsförordningen stadgas. 44 §.

Rätt att utfärda anmaning i fall som avses i 36 § tillkommer taxeringsintendent, taxeringsnämnd och prövningsnämnd ävensom, i den mån så erfordras för uppdragets fullgörande, tjänsteman, åt vilken uppdragits att verkställa taxeringsrevision. I de fall som avses i 37 § må anmaning göras av taxeringsintendenten i länet. Beträffande anmaning, som avses i denna paragraf, skall vad i 52—55 §§ taxeringsförordningen stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse. 45 §. Länsstyrelsen ävensom ordförande i taxeringsnämnd och taxeringsassistent skola i den utsträckning så kan ske lämna skattskyldig de upplysningar som finnas erforderliga för fullgörande av honom åvilande skyldighet att inbetala skatt och avlämna registreringsanmälan, deklaration eller annan uppgift.

Kap. 10. Om uppbörd

46 §. 1 mom. Preliminär omsättningsskatt förfaller till betalning den 25 i månaden närmast efter utgången av den redovisningsperiod, som skatten avser. 2 mom. Senast den dag preliminär omsättningsskatt förfaller till betal-

644 ning skall densamma inbetalas till statsverket genom insättning å särskilt postgirokonto. Omfattar redovisningsperiod delar av olika beskattningsår, skall till varje sådan del hänförligt belopp inbetalas för sig. Till redovisningsperiod eller till sådan del av redovisningsperiod, som nyss sagts, hänförligt belopp erlägges i helt antal kronor, därvid öretal bortfaller. Understiger den preliminära omsättningsskatten 10 kronor, må inbetalning underlåtas. 3 mom. Då särskilda skäl därtill äro, äger Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t därtill förordnar medgiva att viss skattskyldig eller viss grupp av skattskyldiga må, utan att gälda restavgift varom förmäles i 58 §, inbetala preliminär omsättningsskatt efter det skatten förfallit till betalning. 47 §.

Av taxeringsintendent till betalning fastställd preliminär omsättningsskatt skall, i förekommande fall jämte stadgad restavgift, inom tid som angives i fastställelsebeslutet inbetalas till statsverket genom insättning å särskilt postgirokonto. 48 §.

Debitering av slutlig, kvarstående och tillkommande omsättningsskatt åvilar länsstyrelsen. 49 §. Vid debitering av slutlig omsättningsskatt skall skattskyldig gottskrivas, förutom preliminär omsättningsskatt som av den skattskyldige inbetalats, sådan preliminär omsättningsskatt som jämlikt 41 § fastställts till betalning. I förekommande fall skall hänsyn därjämte tagas till överskjutande preliminär omsättningsskatt, som jämlikt 60 § 1 mom. restituerats till den skattskyldige för det beskattningsår som debiteringen avser. 50 §. Framkommer vid avräkning som i 49 § sägs kvarstående omsättningsskatt, förfaller denna till betalning den 25 januari året näst efter taxeringsåret och skall beloppet därav senast n ä m n d a dag inbetalas till statsverket genom insättning å särskilt postgirokonto. Kvarstående omsättningsskatt, som ej uppgår till minst tio kronor, skall dock icke erläggas. 51 §. Tillkommande omsättningsskatt skall inbetalas till statsverket genom insättning å särskilt postgirokonto senast å dag som länsstyrelsen bestämmer, dock att länsstyrelsen då särskilda skäl därtill äro må meddela föreskrift om uppdelning av skatten å skilda inbetalningstillfällen, högst tre.

645 52 §. Inbetalning av omsättningsskatt sker kostnadsfritt. Till postgirokonto inbetalad skatt skall anses vara inbetalad den dag då inbetalningskort eller försändelse innehållande girokort inkommit till postanstalt. 53 §. F ö r skattskyldig skall utfärdas debetsedel å slutlig omsättningsskatt ävensom, när skattskyldig skall erlägga tillkommande omsättningsskatt, debetsedel å sådan skatt. Debetsedel skall upprättas i enlighet med fastställt formulär. Debetsedel å slutlig omsättningsskatt skall senast den 15 december under taxeringsåret översändas till den skattskyldige. Debetsedel å tillkommande omsättningsskatt skall översändas till den skattskyldige så snart ske kan.

Kap. 11. Om anstånd med inbetalning av skatt

54 §. Skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga på grund av sjukdom eller eljest oförvållat blivit nedsatt, må om synnerligen ömmande omständigheter föreligga beviljas anstånd med erläggande av den kvarstående eller tillkommande omsättningsskatt, som förfaller till betalning närmast efter det ansökan om anstånd gjorts. Anståndet skall avse hela skatten eller del därav. Anståndstiden må bestämmas till längst ett år efter utgången av den månad, varunder skatten förfaller till betalning. Om den skattskyldiges ekonomiska förhållanden undergått väsentlig förbättring sedan anstånd beviljats, må frågan om anstånd upptagas till förnyad prövning. 55 §. Skattskyldig, som anfört besvär över beslut rörande taxering till omsättningsskatt, må beviljas anstånd med inbetalning av skatt på grund av taxeringen. I fråga om sådant anstånd skola bestämmelserna i 49 § 1 mom. uppbördsförordningen äga motsvarande tillämpning. 56 §. Om den preliminära omsättningsskatt, som enligt 49 § skall gottskrivas skattskyldig, kan beräknas överstiga motsvarande slutliga omsättningsskatt och om det överskjutande beloppet är helt eller delvis oguldet, må anstånd beviljas den skattskyldige med erläggande av så stor del av nämnda belopp, som kan beräknas bliva avkortat.

646 57 §. Beslut om anstånd enligt 54—56 §§ meddelas av länsstyrelsen efter framställning av den skattskyldige. Beträffande anstånd skola i övrigt bestämmelserna i 51 § uppbördsförordningen i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Kap. 12. Om indrivning av skatt ni.m.

58 §. Har deklaration ej avgivits och preliminär omsättningsskatt ej inbetalats inom föreskriven tid eller har skattskyldig underlåtit att inom sådan tid inbetala i avgiven deklaration angivet belopp, skall restavgift utgå å icke inbetalat belopp. Vad nu sagts skall gälla jämväl där preliminär omsättningsskatt eljest fastställts till betalning och skatten ej inbetalats inom i fastställelsebeslutet angiven tid, så ock där skattskyldig underlåtit att inbetala kvarstående eller tillkommande omsättningsskatt i tid och ordning som i 50 eller 51 § sägs. Restavgiften utgår efter fyra öre för varje hel krona av den del av skatten, som icke erlagts, dock ej mindre än en krona. Restavgiften skall vid öretal över femtio avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas nedåt till helt krontal. Vad i 58 § 2 mom. och 64 § uppbördsförordningen finnes stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande restavgift varom här är fråga. 59 §. Har skattskyldig underlåtit att i behörig tid och ordning inbetala omsättningsskatt, skall oguldet belopp jämte restavgift enligt 58 § indrivas. I fråga om indrivning, avkortning och avskrivning samt efterkrav och presKnption av omsättningsskatt skola motsvarande bestämmelser i uppbördsförordningen i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Kap. 13. Om restitution av skatt

60 §. 1 mom. Framkommer vid förberedande granskning, varom i 41 § förmäles, att skattskyldig inbetalat preliminär omsättningsskatt med för högt belopp, eller har skattskyldig inbetalat sådan skatt med högre belopp än fastställd debitering utvisar, skall länsstyrelsen skyndsamt återbetala för mycket inbetalat belopp. Motsvarande skall gälla, när jämlikt 21 § avgiven deklaration utvisar överskjutande preliminär omsättningsskatt. Restitution som nu nämnts skall dock icke ske av belopp, som understiger 500 kronor. 2 mom. Framkommer överskjutande slutlig omsättningsskatt vid avräkning, varom i 49 § förmäles, skall länsstyrelsen skyndsamt återbetala beloppet därav till den skattskyldige. Restitution skall dock icke ske av belopp, som understiger tio kronor.

647 3 mom. Har riksrevisionsverket vid granskning av verkställd debitering funnit, att anledning föreligger till antagande att slutlig, kvarstående eller tillkommande omsättningsskatt blivit någon påförd obehörigen eller med för högt belopp eller att skattskyldig tillgodoräknats överskjutande preliminär omsättningsskatt med för lågt belopp, skall ämbetsverket underrätta vederbörande länsstyrelse härom. Länsstyrelsen har att verkställa den utredning i ärendet, som må finnas erforderlig, och att, därest vederbörande finnes hava erlagt skatt obehörigen eller med för högt belopp eller tillgodoräknats överskjutande preliminär skatt med för lågt belopp, till honom återbetala vad som för mycket erlagts. Finner länsstyrelsen eljest att förhållande, som nyss sagts, föreligger har länsstyrelsen likaledes att återbetala för mycket erlagt belopp. Envar, som eljest vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd slutlig, kvarstående eller tillkommande omsättningsskatt eller berättigas återbekomma ytterligare överskjutande preliminär omsättningsskatt, äger att genom länsstyrelsen i det län, där debiteringen skett, återbekomma vad han för mycket erlagt. 4 mom. Vid restitution av skatt enligt 1, 2 eller 3 mom. skall vad i 68 § 3 och 4 mom. uppbördsförordningen finnes stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse. 61 §. Skattskyldig, som jämlikt 60 § 3 mom. äger återbekomma för mycket erlagd skatt, skall erhålla ränta därå efter fem procent för år. Vid beräkning av ränta skall vad i 69 § 2 mom. uppbördsförordningen finnes stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Kap. 14. Om införsel till riket

62 §.

I fråga om införsel till riket skola bestämmelserna i 1, 2, 5 och 7—9 §§, 15 § 3 mom., 66, 67 och 69 §§ med tillhörande anvisningar i tillämpliga delar lända till efterrättelse. 63 §.

Skattskyldighet åvilar den för vars räkning införsel äger rum av skattepliktig vara. Skattskyldigheten inträder när införseln sker. Skattskyldighet enligt första stycket föreligger icke, därest den, för vars räkning införseln äger rum, blivit registrerad jämlikt 19 § för näringsverksamhet här i riket och införseln uppenbarligen avser vara för användning i denna verksamhet. (Se vidare anvisningarna.)

648 64 §. Skatten utgår med 13 procent av beskattningsvärdet. Beskattningsvärdet är lika med varans värde, beräknat enligt 3 § tulltaxeförordningen, med tillägg av å varan belöpande tull samt andra staten tillkommande avgifter och skatter än omsättningsskatt enligt denna förordning. Vid bestämmande av beskattningsvärdet skall dock iakttagas att i fall som avses i 6 § 2 mom. tulltaxeförordningen beskattningsvärdet är lika med det belopp, som betingats för reparationen, med tillägg som i andra stycket sägs, i fall som avses i 6 § 3 och 4 mom. tulltaxeförordningen avdrag må medgivas för vad som i annan ordning belagts med omsättningsskatt enligt denna förordning, i fall som avses i 6 § 5 mom. tulltaxeförordningen avdrag må medgivas för värdet av svenskt konstruktionsarbete eller annan liknande prestation. 65 §. Omsättningsskatt, som enligt denna förordning skall utgå vid införsel till riket, fastställes och uppbäres av tullverket i den ordning, som är föreskriven beträffande tull. Även i övrigt skall vad i gällande författningar stadgas i fråga om tull i tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande omsättningsskatt enligt denna förordning.

Kap. 15. Om riksskattenämnden

66 §.

Det åligger riksskattenämnden att genom rådgivande och vägledande verksamhet främja en riktig och enhetlig tillämpning av denna förordning. 67 §.

Riksskattenämnden må — förutom i fall som i 15 § 1 mom. andra stycket sägs — när så finnes erforderligt för att tillgodose det i 66 § angivna syftet och frågan icke finnes vara av beskaffenhet att böra, efter därom gjord ansökan, prövas i den ordning 68 § stadgar, meddela bindande förklaring huruvida viss vara eller varugrupp, viss byggnad eller viss tjänsteprestation är skattepliktig enligt denna förordning. Riksskattenämnden må även, när nämnden finner detta av särskilda skäl påkallat, meddela bindande förklaring i annan fråga än nu sagts rörande tillämpningen av denna förordning. över nämndens beslut i fråga om bindande förklaring må klagan ej föras.

649 68 §. På ansökan av den som driver eller ämnar driva verksamhet, i vilken skattskyldighet till omsättningsskatt ifrågakommer, må riksskattenämnden, om det finnes vara av vikt med hänsyn till sökandens intresse eller för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning samt tillgänglig utredning det medgiver, meddela förhandsbesked angående fråga, som avser sökandens taxering till omsättningsskatt. Förhandsbesked skall hos riksskattenämnden sökas skriftligen senast den dag då deklaration eller, om sökanden har att avlämna flera deklarationer under beskattningsåret, den sista deklarationen för nämnda år senast skall avlämnas till ledning för taxering varom fråga är. I övrigt skola bestämmelserna i 2 § andra stycket, 3—8 samt 11 och 12 §§ förordningen om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor i tillämpliga delar lända till efterrättelse. 69 §. Vid handläggning av ärenden enligt denna förordning skall riksskattenämnden bestå av ordföranden och ytterligare sex för en tid av fyra år särskilt utsedda ledamöter, av vilka en skall förordnas till vice ordförande att vid förfall för ordföranden tjänstgöra i sådan egenskap. Vice ordföranden skall vara lagfaren. Av övriga ledamöter skola två vara lagfarna eller hava avlagt examen vid handelshögskola. De nu nämnda tre ledamöterna skola tillika vara erfarna i domarvärv eller i administrativ verksamhet. De tre återstående ledamöterna skola utses så att kännedom om förhållandena inom näringslivet kommer att förefinnas inom nämnden. För envar ledamot, som skall vara lagfaren eller hava avlagt examen vid handelshögskola, skall utses en suppleant samt för övriga ledamöter sammanlagt sex suppleanter. Beträffande ledamöter och suppleanter, så ock i fråga om riksskattenämndens verksamhet i ärenden enligt denna förordning, skola i övrigt bestämmelserna i 19 § taxeringsförordningen gälla i tillämpliga delar. Kap. 16. Särskilda föreskrifter

70 §.

Innehållet i deklaration eller annan i 43 § avsedd handling må, utorn i de fall som angivas i nämnda paragraf, icke yppas för annan än den som själv må taga del av handlingen i fråga. Vad som med stöd av bestämmelserna i denna förordning inhämtats vid taxeringsrevision eller vid granskning av handling, som avses i 40 §, må ej yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det med revisionen eller granskningen avsedda ändamålet. Ej heller må för obehörig uppenbaras vad som upplysts eller i övrigt ytt-

650 rats vid sammanträde med taxeringsnämnd eller sådant sammanträde med prövningsnämnd som icke är offentligt. Bryter någon mot vad ovan i denna paragraf är stadgat, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader, där ej gärningen är belagd med straff i strafflagen. Brott som avses i denna paragraf må, där det ej innefattar ämbetsbrott, av åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsägande. 71 §. Om ansvar i vissa fall för den, vilken lämnat oriktig uppgift i deklaration eller i fall som avses i 21 § 3 mom. eller 36 §, stadgas i skattestrafflagen. Förekommer anledning att brott, som avses i första stycket, förövats, skall taxeringsintendenten i länet göra anmälan till åklagare. 72 §.

Har någon, ehuru skyldig att utan anmaning avgiva deklaration, icke behörigen avlämnat sådan deklaration inom föreskriven tid eller avlämnar h a n deklaration med så bristfälligt innehåll, att den uppenbarligen icke är ägnad att ligga till grund för taxering eller för fastställande av skatt, straffes med böter, högst trehundra kronor. Finnes försummelsen ursäktlig eller eljest ringa, må från straff frias. Brott som avses i denna paragraf må av åklagare åtalas allenast efter anmälan av taxeringsintendent. 73 §.

I fråga om föreläggande och uttagande av vite skall vad i 123 och 124 §§ taxeringsförordningen stadgas äga motsvarande tillämpning, över beslut, varigenom vite förelagts, må klagan ej föras. 74 §.

Den som icke åtnöjes med sådant av taxeringsintendent meddelat beslut, varom i 41 § förmäles, äger att i beslutet söka ändring hos länsstyrelsen genom besvär, vilka skola hava inkommit till länsstyrelsen inom tre veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. Mot länsstyrelsens beslut må talan ej föras. 75 §. Mot länsstyrelsens beslut enligt denna förordning må, i den mån förbud häremot icke stadgats, talan fullföljas genom besvär hos kammarrätten, i mål angående utdömande av vite av den som förpliktats utgiva vite och av taxeringsintendenten i länet samt i annat mål av den skattskyldige. Besvären skola hava inkommit till länsstyrelsen inom tre veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. Hava besvären inom angiven tid inkom-

651 mit direkt till kammarrätten, må detta dock ej utgöra hinder för besvärens prövning; kammarrätten har att i sådant fall omedelbart översända handlingarna till länsstyrelsen. Sedan besvären inkommit till länsstyrelsen, skall denna infordra förklaringar och översända avskrift därav till klaganden. Finnes för målets beredning ytterligare skriftväxling böra äga rum, äger länsstyrelsen förordna härom. Handlingarna skola skyndsamt överlämnas till kammarrätten med det yttrande, vartill omständigheterna giva anledning. över kammarrättens utslag må klagan föras hos Kungl. Maj :t genom besvär, vilka skola vara inkomna till finansdepartementet inom två månader efter det klaganden erhållit del av kammarrättens utslag, dock att i mål om utdömande av vite besvärstiden skall vara tre veckor. 76 §.

Besvär över beslut, varom ovan i denna förordning förmäles, befria icke klaganden i vidare mån än i 55 § sägs från att i behörig ordning erlägga skatt. 77 §.

För omsättningsskatt, som påförts avliden person eller, såvitt angår det beskattningsår varunder dödsfallet inträffade, oskift dödsbo efter honom, svarar dödsboet ej med mera än tillgångarna i boet. Är boet skiftat, svarar bodelägare icke för mera än vad av skatten å hans lott belöper och icke i något fall med mera än hans lott i boet utgör. Vad nu sagts skall gälla även omsättningsskatt, som på grund av eftertaxering påförts i stället för avliden person hans dödsbo. 78 §.

Vid granskning inom riksräkenskapsverket av statsverkets räkenskaper må anmärkning icke framställas med avseende å verkställd taxering till omsättningsskatt. 79 §. Av taxeringen till omsättningsskatt föranledda särskilda kostnader vid taxeringsarbetet bestridas av statsmedel. Bestämmelserna i 129 § taxeringsförordningen skola därvid i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Anvisningar

till 2 §. Begränsningen till tillhandahållande och ianspråktagande inom riket innebär, att exportförsäljning av varor är skattefri. Med export är att j ä m ställa försäljning av varor för bruk å fartyg eller luftfartyg i utrikes trafik och tillhandahållande av tjänsteprestation med avseende å tillbehör, utrust-

652 ning eller dylikt till fartyg eller luftfartyg i utrikes trafik, så ock befordran av varor för mottagande utom riket och personbefordran till utrikes ort, även till den del transporten eller resan sker inom landet. Motsvarande gäller tjänsteprestation å vara, som efter tjänsteprestationens fullgörande tillhandahålles utom riket, därest den införts i och för tjänsteprestationen. till 6 §. Saknar skattskyldig hemortskommun enligt bestämmelserna i 66 § kommunalskattelagen, skall Stockholm anses som den skattskyldiges hemortskommun. till 9 §. Med varor förstås materiella ting av lös egendoms natur. Hit räknas icke blott färdigställda varor och delar därav utan även halvfabrikat och råvaror samt obearbetade naturprodukter såsom jord, sand, grus och sten. Skatteplikt för vatten föreligger icke vid tillhandahållande från vattenverk eller eljest, när varan icke har karaktär av butiksvara eller serveringsvara. Handlingar, vilkas värde grundar sig å rättigheter av olika slag — såsom aktier, obligationer, sedlar, frimärken, biljetter, lottsedlar och presentkort — äro icke vad gäller dylikt värde att anse såsom varor. Däremot skola sådana handlingar, när de försäljas såsom trycksak eller såsom samlarobjekt, anses som varor. Motsvarande skall gälla mynt. Fastighet utgör icke vara. Med vara likställes dock växande skog vid upplåtelse med avverkningsrätt eller vid försäljning utan samband med avyttring av marken. Motsvarande gäller upplåtelse eller försäljning av annan växtlighet. Borttages från fastighet tillbehör, inredning eller andra beståndsdelar bli dessa att hänföra till varor. Till fartyg, undantagna från skatteplikt, hänföras icke sådana farkoster, i fråga om vilka förflyttningen är av underordnad betydelse i förhållande till huvuduppgiften. Med denna till gällande tulltaxa anknutna avgränsning följer, att exempelvis flodsprutor, mudderverk, pontonkranar och flytdockor utgöra skattepliktiga varor. till 10 §. Det anmärkes att avyttring eller upplåtelse av m a r k är skattefri. till 11 §. Anknytningen av skatteplikten för de i 1 mom. första stycket a) angivna tjänsteprestationerna till skattepliktiga varor innebär, att tjänster med avseende å särskilt undantagna varor, t. ex. fiskefartyg, äro skattefria. Detta gäller såväl material- som arbetskostnad för sådan prestation. Tjänsteprestation med avseende å krigsmateriel, som avses i 9 § 2 mom.

653 och äges av staten, är skattefri oavsett om materielen försålts till staten eller tillverkats av staten själv för militärt bruk. Med servering förstås tillhandahållande av varor till förtäring på stället å därför iordningställd lokal eller plats. Till skattepliktig uthyrning av vara är icke att hänföra tillhandahållande i samband med abonnemang av exempelvis teleapparat eller mätare för avläsning av vattenförbrukning. Till skattepliktig befordran av vara är att hänföra postbefordran av paket, men icke av brev, korsband, affärshandlingar eller liknande. till 12 §. Yrkesmässigt bedriven verksamhet föreligger, när inkomsten därav enligt kommunalskattelagen är att hänföra till inkomst av rörelse eller av jordbruksfastighet. Sådan verksamhet skall vidare anses föreligga, när den utövas av staten, kommun eller annan samt innefattar icke allenast tillfälligt tillhandahållande av skattepliktiga varor eller tjänsteprestationer till allmänheten. Av staten eller kommun bedriven verksamhet med uteslutande syfte att tillgodose egna behov skall däremot icke anses såsom yrkesmässigt bedriven annat än om verksamheten bedrives i bolagsform eller liknande. Detta skall gälla även i den mån samgående i sådant syfte sker mellan staten och kommun eller mellan kommuner och skattskyldighet enligt vad nyss sagts icke skolat föreligga, om skilda verksamheter bedrivits. Vad här sagts om kommun gäller även landstingskommun. — Det anmärkes vidare, att skattskyldighet icke föreligger för exempelvis privatpersons försäljning av personlig egendom. Till skattskyldigs yrkesmässiga försäljning hänföres, med de undantag som följer av vad i 13 § 1 mom. b) sägs, försäljning eller överlåtelse av till driften hörande maskiner, inventarier, lager av varor och andra varutillgångar av skattepliktig natur. Vad nu sagts skall även gälla realisation av levande och döda inventarier i jordbruk, oaktat intäkten härav icke är att hänföra till skattepliktig inkomst enligt kommunalskattelagen. Vid försäljning i kommission är kommissionären att anse såsom säljare. Vid försäljning genom förmedling av agent eller annat ombud, som för sin medverkan endast uppbär provision eller annan liknande ersättning från sin huvudman, är huvudmannen att anse såsom säljare, dock att vid försäljning å auktion auktionsförrättaren skall anses såsom säljare, om han jämväl annorledes än å auktion driver handel med sådana varor som försäljas å auktionen. Låter skattskyldig å auktion försälja omsättningstillgång eller annan anläggningstillgång än byggnad, är bruttointäkten härav att hänföra till omsättning i den skattskyldiges verksamhet med den inskränkning som följer av vad i 13 § 1 mom. b) sägs. Skattepliktigt uttag föreligger endast om rätt till avdrag för ingående omsättningsskatt jämlikt 18 § inträtt innan varan eller byggnaden tages i an-

654 språk för icke avdragsgillt ändamål. Till skattepliktigt uttag hänföres i enlighet härmed ianspråktagande av vara för den skattskyldiges eller hans anställdas personliga bruk, för kost åt personal i serveringsrörelse och liknande, däremot icke exempelvis överföring av maskin eller annan vara från lager av omsättningsvaror för användning såsom anläggningstillgång eller material i den skattskyldiges verksamhet. Skattepliktigt uttag av byggnad föreligger endast i fråga om byggnadsrörelse. Till skattepliktigt varuuttag är även att hänföra ianspråktagande för skattepliktigt ändamål av sådan vara, som skattskyldig jämlikt 63 § andra stycket infört till riket utan att omsättningsskatt uttagits av tullverket i samband med införseln. Med skattskyldighet enligt 1 mom. tredje stycket följer, att ifrågavarande näringsidkare åtnjuter rätt till avdrag för ingående omsättningsskatt enligt bestämmelserna i 18 §. Till yrkesmässig försäljning hänföres icke avyttring av byggnad, som utgör lagertillgång i byggnadsrörelse, om skattskyldighet enligt vad i 12 § 4 mom. sägs inträtt tidigare genom att byggnaden tagits i anspråk för bostadsändamål eller motsvarande. till 13 §. Frågan, huruvida verksamhet är av sådan omfattning att skattskyldighet föreligger enligt bestämmelserna i 13 § 2 mom., skall beträffande verksamhet som avses i 12 § 2 mom. bedömas med hänsyn till omsättningen för hela företaget. Motsvarande skall gälla i fall som avses i 12 § 3 mom. till 15 §. I beskattningsvärdet skola i förekommande fall ingå andra staten tillkommande skatter och avgifter än omsättningsskatt enligt denna förordning. Vid beräknande av beskattningsvärde får avdrag icke ske för transport-, emballage- och andra liknande kostnader, vilka ingå i priset för skattepliktigt tillhandahållande. Debiteras ersättning för sådana kostnader särskilt, skola beloppen därav inräknas i beskattningsvärdet. — Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om s. k. avbetalningstillägg. Kassarabatter och andra rabatter, som direkt avgå från likviden, skola icke inräknas i beskattningsvärdet. Vid tillhandahållande, för vilket skattskyldig godtagit betalning mot växel, skall beskattningsvärdet utgöras av det fakturerade eller eljest avtalade priset. Avdrag får således icke ske för ränta eller annan kostnad, som avgått vid diskontering av växeln. Ej heller skall i beskattningsvärdet eller den skattepliktiga omsättningen inräknas ränta eller annan ersättning, som erlägges till den skattskyldige vid inlösen eller omsättning av icke diskonterad växel.

655 Varas saluvärde enligt ortens pris beräknas enligt samma grunder som gälla enligt kommunalskattelagen. Innefattar tillhandahållande av vara även inmontering i fastighet, varigenom varan blir att hänföra till fastighetstillbehör, skall tillhandahållandet anses såsom varuförsäljning, om det betingade eller avtalade vederlaget till minst två tredjedelar utgör ersättning för den genom transaktionen tillhandahållna varan. Vid sådant tillhandahållande utgör således hela vederlaget beskattningsvärdet. Uttages gemensamt pris för försäljning eller annan prestation, som innefattar såväl skattepliktigt som icke skattepliktigt tillhandahållande, bestämmes beskattningsvärdet — i förekommande fall med tillämpning av den i 1 mom. omförmälda reduceringsregeln — genom uppdelning av priset efter skälig grund. Gäller tillhandahållande som nu sagts byggnad jämte mark skall byggnadens värde, varav beskattningsvärdet utgör 60 procent, bestämmas med ledning av bokförda kostnader för byggnaden och skäliga pålägg. Om så ej k a n ske, må byggnadens värde bestämmas till skillnaden mellan det totala vederlaget för den försålda fastigheten och den häremot svarande inköpskostnaden. till 16 §. Vid beräkning av skattepliktig omsättning skall inlösen eller omsättning av växel anses utgöra kontant likvid med belopp motsvarande, vid inlösen av växel, växelns nominella värde och, vid växelomsättning, det belopp varmed växelfordringen minskat. Nödgas skattskyldig på grund av bristande betalning själv inlösa diskonterad växel, må växelbeloppet avdragas vid senare beräkning av skattepliktig omsättning. Skulle betalning sedermera inflyta å sålunda inlöst växel, skall beloppet ånyo redovisas såsom skattepliktig omsättning. Såsom kontant likvid räknas även presentkort, som begagnats för inköp. Har rabatt, återbäring eller bonus avseende skattepliktigt tillhandahållande utgivits i efterhand, får avdrag härför göras från omsättningen, dock endast i den mån gottgörelsen utgått till andra än skattskyldiga. Häremot svarande avdrag från den skattepliktiga omsättningen verkställes för den period varunder utgivandet skett. till 17 §. Såsom exempel på vad som skall framgå av faktura eller motsvarande handling utöver vederlaget och den därå belöpande omsättningsskatten må nämnas uppgift om kundens namn och adress eller annan för kundens identifiering godtagbar angivelse, om transaktionens art och omfattning samt, vid leverans till annan ort, om platsen för mottagandet av varan.

656 till 18 §. Yrkade avdrag för ingående omsättningsskatt skall kunna styrkas av skattedebiteringar å inköpsfakturor och andra motsvarande handlingar. Den i 2 mom. angivna inskränkningen i avdragsrätten för personalvård skall icke gälla ingående omsättningsskatt, som belöper å åtgärder till förebyggande av olycksfall på arbetsplats eller liknande, men däremot skatt, som belöper på individuella förmåner såsom semesterresor, presenter och liknande. Avser skattebelagt inköp eller motsvarande endast delvis sådant ändamål, för vilket avdragsrätt föreligger, eller ock endast delvis den verksamhet, som omfattas av skattskyldigheten, skall beloppet av den avdragsgilla ingående omsättningsskatten bestämmas genom uppdelning efter skälig grund. till 63 §. Importbeskattningen är begränsad till annan införsel av skattepliktiga varor än sådana, som göres av registrerad skattskyldig för dennes näringsverksamhet h ä r i riket. Har skattskyldig erlagt omsättningsskatt vid införsel av vara, som därefter utnyttjas för avdragsgillt ändamål, föreligger avdragsrätt jämlikt 18 § vid redovisning av preliminär omsättningsskatt för den inom riket bedrivna verksamheten. I övrigt gäller, att skattskyldighet föreligger oberoende av om den skattepliktiga importvaran inköpts i utlandet eller utgöres av gåva eller ock införes för lån, uthyrning eller annan liknande användning inom riket, med undantag dock för införsel som sker under omständigheter som medför frihet från skatt enligt bestämmelserna i 1 § förordningen den 13 maj 1960 (nr 396) om frihet från införselavgift i vissa fall. Angående ikraftträdandet av denna förordning förordnar Konungen i överensstämmelse med riksdagens beslut.

Förslag tiU förordning angående införande av förordningen om allmän omsättningsskatt

Härigenom förordnas som följer. Allmänna bestämmelser 1§. Förordningen om allmän omsättningsskatt träder i kraft den 1 j a n u a r i 1966 i den m å n ej annat följer av vad nedan sägs. Förordningens bestämmelser skola äga giltighet redan före ikraftträdandet med avseende å åtgärder, som erfordras för tillämpningen därefter.

2§. Genom förordningen om allmän omsättningsskatt upphävas följande förordningar med verkan från och med den 1 januari 1966 i den mån ej annat följer av vad nedan sägs: förordningen den 1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt; förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om särskild varuskatt; förordningen den 30 juni 1943 (nr 477) om skatt på vissa pälsvaror; förordningen den 5 mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt; förordningen den 31 maj 1957 (nr 262) om allmän energiskatt. De upphävda förordningarna skola alltjämt äga tillämpning beträffande förhållanden som hänföra sig till tiden före upphävandet.

Särskilda övergångsbestämmelser 3§. Den som bedriver verksamhet, varmed följer skattskyldighet enligt 12 § förordningen om allmän omsättningsskatt, skall där så är möjligt senast den 1 november 1965 och i annat fall före utgången av år 1965 hos länsstyrelsen i det län där hans hemortskommun för år 1966 är belägen, anmäla sig för registrering. I fråga om sådan anmälan skola bestämmelserna i 19 § förordningen om allmän omsättningsskatt i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

658 4§. Om skattskyldighet till allmän varuskatt från och med utgången av år 1965 ersattes av skattskyldighet till allmän omsättningsskatt, äger förordningen om allmän varuskatt tillämpning jämväl efter utgången av nämnda år i fråga om sådant tillhandahållande inom riket av vara eller tjänsteprestation, som skett före den 1 oktober 1965 eller varom före den 1 oktober 1965 slutits skriftligt avtal, däri vederlaget blivit till beloppet fastställt. Motsvarande skall gälla i fråga om sådant tillhandahållande genom postverkets försorg av periodiska publikationer, för vilket vederlaget inkommit till postverket under år 1965, även om vederlaget först därefter kommer mottagaren till godo. Om i fall som avses i första stycket ett före den 1 oktober 1965 slutet skriftligt avtal, däri vederlaget blivit till beloppet fastställt, avser tillhandahållande av tjänsteprestation, äger förordningen om allmän varuskatt tilllämpning å sådan tjänsteprestation jämväl efter utgången av år 1965 intill den dag därefter, då avtalet skulle upphöra att gälla, om avtalet med iakttagande av gällande uppsägningsvillkor uppsagts den 1 oktober 1965. 5§. Vid tillämpningen av 4 § skall såsom skriftligt avtal anses jämväl skriftlig viljeförklaring, som avgivits av allenast en av de avtalsslutande parterna, därest avtalet fullgöres i enlighet med denna viljeförklaring. Innehåller skriftligt avtal, däri vederlaget blivit till beloppet angivet, bestämmelse om rätt till ändring av vederlaget med hänsyn till inträffade kostnadsökningar eller dylikt, skall vederlaget likväl anses till beloppet fastställt, därest nämnda bestämmelse icke utnyttjas för ändring av vederlaget. Motsvarande skall gälla även om vederlaget ändrats, därest bestämmelsen om rätt till sådan ändring i avtalet anknutits till ändring i officiellt index eller — i fråga om entreprenadarbeten och motsvarande — i kollektivavtal och ändringen av vederlaget vidtagits i överensstämmlese härmed. 6§. I fråga om tillhandahållande, för vilket förordningen om allmän varuskatt enligt vad i 4 och 5 §§ sägs skall tillämpas jämväl efter utgången av år 1965, äger förordningen om allmän omsättningsskatt icke tillämpning. Sistnämnda förordning skall icke heller gälla beträffande annat tillhandahållande inom tid eller på sätt som i 4 och 5 §§ sägs eller beträffande uttag av byggnad, som färdigställts före utgången av år 1965 eller, därest byggnadsarbetet påbörjats före den 1 juli 1965, senast den 30 juni 1966. 7§. I fall, som avses i 4 §, skall preliminär allmän varuskatt redovisas och erläggas i samband med redovisning av preliminär omsättningsskatt.

8§. Omfattar redovisningsperiod, som avser preliminär allmän varuskatt, eller beskattningsår tid såväl före som efter ingången av år 1966 skall i fråga om redovisning och taxering av allmän varuskatt och av omsättningsskatt gälla följande. Föreligger efter ingången av år 1966 icke skattskyldighet till omsättningsskatt, skall redovisning av preliminär allmän varuskatt för tiden intill utgången av år 1965 avgivas senast den 18 januari 1966. Föreligger efter ingången av år 1966 skattskyldighet till omsättningsskatt, skall redovisning av preliminär allmän varuskatt för tiden intill utgången av år 1965 ske i samband med första redovisningen av omsättningsskatt. Skilda deklarationer för preliminär skatt skola därvid avgivas för den allmänna varuskatten och för omsättningsskatten. Vid taxeringen skall, i förekommande fall, angivas dels till allmän varuskatt skattepliktig omsättning, dels ock slutlig omsättningsskatt enligt förordningen om allmän omsättningsskatt. 9§Kostnadsersättning enligt 49 § förordningen om allmän varuskatt skall bestämmas i förhållande till den skattepliktiga omsättningen enligt deklarationer avseende tid före utgången av år 1965. 10 §. Utan hinder av vad i 2 § sägs skall, såvitt gäller elektrisk kraft, förordningen om allmän energiskatt äga tillämpning jämväl efter utgången av år 1965 intill dess första mätaravläsningen av energiförbrukningen under år 1966 äger rum. Om denna mätaravläsning enligt tillämpade principer skolat verkställas först efter utgången av mars månad 1966, skall mätaravläsning ske före nämnda tidpunkt. Sker avgiftsdebitering icke på grundval av uppmätt energiförbrukning, skall energiskatteförordningen äga tillämpning intill utgången av den sista debiteringsperiod som tagit sin början under år 1965, dock längst till utgången av mars månad 1966. Om debiteringsperioden slutar efter sistnämnda tidpunkt, skall energiskatt utgå på den del av kraftavgiften, som proportionellt faller på tiden dessförinnan. 11 §• I fall som avses i 10 § äger förordningen om allmän omsättningsskatt tilllämpning först från och med den dag efter utgången av år 1966, då förordningen om allmän energiskatt icke vidare skall äga tillämpning. 12 §. Rätt till avdrag för ingående omsättningsskatt jämlikt 18 § förordningen om allmän omsättningsskatt föreligger från och med ingången av år 1966,

660 oaktat skattskyldighet i fall som avses i 6 och 11 §§ inträder först efter ingången av nämnda år.

Angående restitution av lagerskatt 13 §. Innehar näringsidkare vid ingången av år 1966 lager av varor, för vilka skatt tidigare utgått enligt förordningen om särskild varuskatt, förordningen om skatt å vissa pälsvaror eller förordningen om försäljningsskatt, medgives restitution av sådan skattebelastning å lager (lagerskatt) i form av särskild avdragsrätt vid redovisning av preliminär omsättningsskatt enligt vad nedan i 14—20 §§ sägs. 14 §. Rätt till restitution av lagerskatt tillkommer näringsidkare, som innehar lager av beskattade varor varom i 13 § förmäles med ett inköpsvärde inklusive skatt om minst 1 000 kr. Vid beräkning av lagrets värde må dock icke inräknas sådan lagerhållning av socker och sirap, som är avsedd att användas såsom råvara eller motsvarande eller såsom serveringsvara; ej heller må inräknas lager av andra pälsvaror än lösa pälsskinn och till tavlor, ämnen eller liknande stycken hopfogade lösa pälsskinn. 15 §. Näringsidkare, som önskar komma i åtnjutande av restitution av lagerskatt, skall avgiva deklaration rörande sitt lager av skattebelagda varor, för vilket restitution yrkas. Deklaration skall avgivas på heder och samvete samt avfattas å blankett enligt fastställt formulär. Deklarationen skall ingivas till kontrollstyrelsen och vara dit inkommen senast den 31 januari 1966, där ej kontroll styrelsen annat medgiver. 16 §. Kontrollstyrelsen åligger att i särskild längd förteckna dem, som avgivit deklaration, samt fastställa värdet av det lager, för vilket restitution yrkats, ävensom därå belöpande restitutionsbelopp. Beräkningen av restitutionsbeloppet skall ske enligt de vid utgången av år 1965 gällande skattesatserna. Utgår skatten efter visst procenttal må restitutionsbeloppet beräknas med ledning av den genomsnittliga skattebelastningen enligt beskattningsvärden vid tillhandahållande från skattskyldig. Beräkning av restitutionsbelopp för lager av lösa pälsskinn samt hopfogade tavlor, ämnen och stycken därav skall ske på grundval av de vid utlämning från beredningsställe här i riket gällande skattesatserna.

661 17 §. Så snart ske kan skall kontrollstyrelsen till varje näringsidkare, som avgivit deklaration för restitution av lagerskatt, översända utdrag av längden, såvitt honom angår, tillika med underrättelse om vad näringsidkaren har iakttaga om han vill överklaga kontrollstyrelsens beslut. Längdutdrag som nu nämnts skall därjämte översändas till länsstyrelsen i det län, där näringsidkarens hemortskommun är belägen. 18 §. Fastställt restitutionsbelopp äger näringsidkaren tillgodogöra sig genom avdrag vid inbetalning av preliminär omsättningsskatt. Kan hela beloppet icke avdragas vid en och samma redovisning av sådan skatt, må återstoden avdragas i följande skatteredovisningar. Saknas förutsättning för näringsidkaren att tillgodogöra sig restitutionsbeloppet eller del därav på sätt som i första stycket sägs, skall beloppet så snart ske kan utbetalas genom länsstyrelsens försorg. 19 §. Vad i förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning stadgas med avseende på kontroll hos skattskyldig och om besvär skall äga motsvarande tillämpning i fråga om näringsidkare, som avgivit deklaration rörande restitution av lagerskatt. 20 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen. övriga bestämmelser 21 §. Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter ävensom eljest meddela sådana bestämmelser, som erfordras i fråga om ikraftträdandet av förordningen om allmän omsättningsskatt och om upphävandet av de i 2 § angivna förordningarna. Formulär till blanketter för deklaration m. m., som erfordras för restitution av lagerskatt, fastställas av kontrollstyrelsen, som för ändamålet även äger meddela erforderliga närmare anvisningar. Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Förslag till förordning angående ändring av förordningen den 27 maj 1960 (nr 253) om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker Härigenom förordnas, att rubriken till förordningen den 27 maj 1960 om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker samt 1, 3—7 och 10 §§ nämnda förordning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, samt att 12 § samma förordning skall upphöra att gälla.

Förordning om tillverkning och beskattning av v issa maltdrycker (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 1 §• Med m a l t d r y c k förstås varje jäst odestillerad dryck, som framställts med torkat eller rostat malt såsom huvudsakligt extraktgivande ämne; dock skall genom hembrygd tillverkad sådan dryck anses såsom maltdryck allenast om den innehåller högst 4,5 viktprocent alkohol.

Maltdryck betecknas som lättöl, om alkoholhalten icke överstiger 1,8 viktprocent, som ö 1, om alkoholhalten överstiger 1,8 men icke 2,8 viktprocent och som s t a r k ö l , om alkoholhalten överstiger 2,8 viktprocent. Lättöl skall anses såsom färskt, om det är jäsande eller eljest innehåller jäst. Annat lättöl betecknas som lagrat. Till läskedrycker hänföras

Med m a l t d r y c k förstås varje jäst odestillerad dryck, som framställts med torkat eller rostat malt såsom huvudsakligt extraktgivande ämne och som har en alkoholhalt överstigande 1,8 viktprocent; dock skall genom hembrygd tillverkad sådan dryck anses såsom maltdryck allenast om den innehåller högst 4,5 viktprocent alkohol. Maltdryck betecknas som ö 1, om alkoholhalten icke överstiger 2,8 viktprocent och som s t a r k ö l , om alkoholhalten överstiger 2,8 viktprocent.

663 (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

kolsyrat mineralvatten och annat kolsyrat vatten, i tulltaxan upptagna under tulltaxenummer 22.01 A, samt de drycker som i tulltaxan upptagits under tulltaxenummer 22.02 A. T i l l v e r k a r e kallas den som bedriver tillverkning av malt- eller läskedrycker för försäljning.

lydelse)

T i l l v e r k a r e kallas den som bedriver tillverkning av maltdrycker för försäljning.

3§. Beskattningsmyndighet är Det åligger tillverkare att lämna kontrollstyrelsen de uppgifter som erfordras för upprättande av statistik över tillverkning och försäljning av malt- och läskedrycker.

— yttra 1 mom. För rätt sig. Den som och starköl. 2 m o m. Den som avser att upptaga tillverkning för försäljning av färskt lättöl, lagrat lättöl eller läskedrycker eller att övertaga rörelse med sådan tillverkning skall hos kontrollstyrelsen göra förhandsanmälan om dagen för upptagandet av tillverkningen eller för övertagandet. Sådan anmälan skall även göras om avbrott i eller nedläggande av tillverkning och försäljning av lagrat lättöl eller läskedrycker samt om nedläggande av tillverkning av färskt lättöl. 3 mom. Om fullgjord anmälan rörande upptagande och övertagande av rörelse, som i 1 och 2 mom. sägs, skall kontrollstyrelsen utfärda bevis.

kontrollens utövande. Det åligger tillverkare att lämna kontrollstyrelsen de uppgifter som erfordras för upprättande av statistik över tillverkning och försäljning av maltdrycker.

För rätt

yttra sig.

Den som

och starköl.

Om fullgjord anmälan rörande upptagande och övertagande av rörelse som i andra stycket sägs, skall kontrollstyrelsen utfärda bevis.

664 (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

5§. För tillverkning råvaror användas. Lättöl må icke utan kontrollstyrelsens medgivande tillverkas med stamvörtstyrka överstigande 6 procent. 6§. Malt- och läskedrycker må för anMaltdrycker må för annat ändanat ändamål än utförsel u r riket el- mål än utförsel ur riket eller till ler till svensk frihamn eller, såvitt svensk frihamn eller, såvitt avser avser starköl, uppläggning på pro- starköl, uppläggning på proviantevianteringsfrilager utlämnas från ringsfrilager utlämnas från tillverktillverkningsställe endast på slutna ningsställe endast på slutna kärl elkärl eller behållare, vilka godkänts ler behållare, vilka godkänts av konav kontrollstyrelsen eller med av- trollstyrelsen eller med avseende på seende på rymden blivit märkta på rymden blivit märkta på sätt i 14 § sätt i 14 § lagen om mått och vikt lagen om mått och vikt sägs. Sådana sägs. Sådana kärl och behållare sko- kärl och behållare skola vara förla vara försedda med uppgift om sedda med uppgift om tillverkarens tillverkarens namn eller om tillverk- n a m n eller om tillverkningsstället ningsstället eller med tillverkarens eller med tillverkarens inregistinregistrerade varumärke samt, be- rerade varumärke samt om varuträffande maltdrycker, om varuslag slag (öl, starköl). Tillverkarens (lättöl, öl, starköl) och, beträffande namn och tillverkningsstället må anläskedrycker, med uppgift om dryc- givas med förkortning, som kontrollkens benämning. Tillverkarens namn styrelsen godkänt. Varuslag må anoch tillverkningsstället må angivas givas med särskild beteckning, som med förkortning, som kontrollstyrel- godkänts av kontrollstyrelsen. Kärl sen godkänt. Varuslag må angivas eller behållare, innehållande maltmed särskild beteckning, som god- dryck, må icke förses med uppgift, känts av kontrollstyrelsen. Kärl eller ägnad att giva drycken sken av att behållare, innehållande maltdryck, tillhöra annat varuslag än det till må icke förses med uppgift, ägnad vilket den är hänförlig. att giva drycken sken av att tillhöra annat varuslag än det till vilket den är hänförlig. Utan hinder av vad i första stycket sägs, må utlämning av läskedrycker i öppet kärl ske från automat, som godkänts av kontrollstyrelsen eller ock blivit vederbörligen justerad.

665 (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

7§. För lagrat lättöl, öl, starköl och läskedrycker skall tillverkare, där ej annat följer av 8 §, erlägga skatt. Skatten utgår för liter med tolv öre för lagrat lättöl, fyrtioåtta öre för öl, en krona fyrtioett öre för starköl, och trettiotre öre för läskedrycker. Skattskyldigheten inträder, då varan utlämnas från tillverkningsstället eller, såvitt angår öl eller starköl, där fortares.

För maltdrycker skall tillverkare, där ej annat följer av 8 §, erlägga skatt. Skatten utgår för liter med fyrtioåtta öre för öl och en krona fyrtioett öre för starköl.

Skattskyldigheten inträder, då varan utlämnas från tillverkningsstället eller där fortares.

10 §. Underlåter någon att fullgöra i 3 § tredje stycket stadgad uppgiftsskyldighet eller upptager någon tillverkning av färskt lättöl utan att göra anmälan därom enligt 4 § 2 mom. eller bryter någon mot vad i 5 eller 6 § stadgas, straffes med böter, högst trehundra kronor. I ringa fall må från straff frias.

Underlåter någon att fullgöra i 3 § tredje stycket stadgad uppgiftsskyldighet eller bryter någon mot vad i 5 eller 6 § stadgas, straffes med böter, högst trehundra kronor. I ringa fall må från straff frias.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1966. Äldre bestämmelser skola dock alltjämt äga tillämpning beträffande förhållanden, som hänföra sig till tiden före ikraftträdandet.

AVDELNING X

SÄRSKILDA YTTRANDEN OCH RESERVATIONER

Förteckning över särskilda yttranden avgivna

av

herrar Gustafson, Sundin och Östman (angående förutsättningarna för beredningens arbete) herrar Kristersson och Oscarsson (angående socialförsäkringens finansiering) herr Sundin (angående finansiering av grundskyddet inom socialförsäkringen) herr Östman (angående arbetsgivaravgifter m. m.) herrar Meidner, Nilstein och Östergren (angående utformningen av familjebeskattningen) herrar Gustafson och Sundin (angående barnbidragen) herrar Meidner, Nilstein och Östergren (angående barnbidragen) herrar Sundin och Gustafson (angående den kommunala beskattningen) herrar Meidner, Nilstein, Åqvist och Östergren (angående bruttobeskattning) herrar Gustafson, Nilsson och Svensson med instämmande av experten Bergqvist (angående mervärdeskattens användning i konjunkturpolitiskt syfte) herrar Gustafson och Svensson med instämmande av experten Bergqvist . . . (angående mervärdeskatt på begagnade bilar) herrar Gustafson och Svensson med instämmande av experten Bergqvist. . . (angående viss fråga i samband med punktskatternas avskaffande) herr Sundin (angående barnbidragen under övergångsperioden)

671 673 675 676 677 685 686 687 688

689 690 691 692

Förteckning över reservationer avgivna

av

herrar Meidner och Nilstein med instämmande såsom särskilt yttrande av herr Östergren (angående den direkta inkomstbeskattningen) herr Gustafson '. (angående frivillig särbeskattning) herrar Gustafson och Sundin (angående förvärvsavdragen)

693 699 700

670 herr Östman (angående barnavdrag) herrar Ekström, Meidner, Nilstein, Welinder, Åqvist och Östergren (angående gränsen för redovisningsskyldighet vid mervärdeskatten) herr Ericsson (angående mervärdeskatt på vissa tidningar och tidskrifter) skatteberedningens ordförande herr Hedborg samt herrar Gustafson, Lyberg, Sundin och Östman (angående mervärdeskatt på vissa tidningar och tidskrifter) herr Svensson (angående mervärdeskatt på tidningar och tidskrifter) herrar Gustafson, Nilsson, Sundin, Svensson och Östman med instämmande av experten Bergqvist (angående kostnadsersättning åt skattskyldiga till mervärdeskatt) herrar Kristersson och Oscarsson (angående höjningen av bensinskatten) herr Nilsson (angående mervärdeskatt på begagnade bilar) herr Lyberg (angående bilaccisen) herr Meidner (angående kompensation åt kommunerna för bortfall av skatteunderlag) herrar Meidner och Nilstein (angående reformens ikraftträdande) herrar Nilsson och Svensson med instämmande av experterna Bergqvist och Fosselius (angående reformens ikraftträdande) herr Welinder (angående reformens ikraftträdande) herr Ekström (angående huvudlinjerna i skatteberedningens förslag)

702 712 713

715 717

719 721 722 723 724 731

737 740 757

Särskilt yttrande av herrar Gustafson, Sundin och Östman (angående

förutsättningarna

för beredningens

arbete)

Enligt direktiven får beredningen ej föreslå några förändringar i den totala skattebördan. Departementschefen uttalar i detta sammanhang bl. a.: »Eventuella framtida förändringar i den totala skattebördan betingas emellertid av politiska värderingar och beslut och de ligger följaktligen utanför utredningens arbetsområde.» Av detta följer att beredningens arbete skall anses vara av huvudsakligen teknisk natur, såtillvida att uppdraget gäller att konstruera ett nytt skattesystem inom ramen för det skattetryck som gällde när beredningen tillsattes. Beredningens målsättning har bl. a. varit att förbättra barnfamiljernas ställning. Då den som ovan nämnts enligt direktiven inte har att göra några bedömningar om det totala skattetryckets storlek och således inte kan föreslå någon sänkning av skattetrycket, måste här angivna målsättning medföra en viss ökad belastning för ensamstående och för familjer utan barn. Även för ensamstående och barnlösa familjer blir resultatet likaväl i alla inkomstlägen en sänkning av de på skattsedeln debiterade skatterna och avgifterna. Beredningen har försökt att bedöma h u r dels den höjda indirekta beskattningen, dels de arbetsgivaravgifter som träder i stället för de anställdas egenavgifter till folkpensioneringen och en del av sjukförsäkringen, övervältras i olika inkomstklasser. Man har i detta fall fått utgå från osäkra antaganden och grova schabloner, varför beräkningarna inte gör anspråk på att vara exakta. Även om de i betänkandet intagna tabellerna beträffande de individuella verkningarna inte ger ett exakt uttryck för utfallet i de enskilda fallen, så blir totalresultatet en ökad belastning för här berörda grupper. Det hade varit önskvärt att låta ensamstående och barnlösa familjer »växa in» i det nya systemet under övergångstiden på ett sådant sätt att några höjningar av den totala bördan i kronor inte behövt ske. Det är att beklaga att detta med de förutsättningar under vilka beredningen arbetat inte varit möjligt. Utformningen av skattereglerna utgår från schablonen att ensamstående utan barn saknar försörjningsplikter. Så är emellertid inte alltid fallet. Ensamstående kan exempelvis ha faktiska försörjningsplikter mot anhöriga, vilket också kan vara fallet för familjer utan barn under 16 år. Dessa förhållanden bör enligt vår mening göras till föremål för fortsatt undersökning. Det bör härvid prövas i vad mån reformer inom ramen för beskattningen kan möjliggöra ett bättre beaktande av ifrågavarande försörjningsplikter och andra därmed jämförbara förhållanden.

672 Då beredningens förslag till ändrade socialavgifter inte kan genomföras i ett sammanhang utan omläggningen måste ske successivt fram till år 1970, ökar givetvis osäkerheten i beräkningarna om inkomstutveckling etc. Enligt beredningens egna antaganden kommer de av beredningen omprövade skatterna och avgifterna från år 1964 fram till år 1970 att tillföra staten ytterligare 5 800 miljoner kronor utan att skattehöjningar vidtages. I denna siffra ingår ej den inkomstökning som skulle ha ägt r u m i fråga om den personliga inkomstskatten till följd av den antagna penningvärdeförsämringen men trots detta innebär beloppet en ökning under dessa år med över 50 %. Detta belopp har beredningen till följd av direktiven ej kunnat ta i anspråk. För att använda direktivens ordval kommer dessa medel att i framtiden fördelas enligt politiska värderingar och beslut och förslag om detta ligger utanför beredningens arbetsområde. Beloppet kan givetvis bli större än vad beredningen antagit. Denna ökning av statsinkomsterna torde komma att i stor utsträckning tagas i anspråk för s. k. automatiska utgiftsstegringar och för nya reformer. Men med en klok hushållning kan också en del av inkomstökningen användas för skattesänkningar på områden där detta är motiverat.

Särskilt yttrande av herrar Kristersson och Oscarsson (angående

socialförsäkringens

finansiering)

Beredningens förslag till socialförsäkringarnas finansiering bygger på den förutsättningen, att tilläggspensioneringens regler skall bilda en fast utgångspunkt vid uppdragandet av finansieringsreglerna även för övriga socialförsäkringsgrenar. Motiveringen härför är endast, att »tilläggspensioneringen efter ingående utredningar och under livligt politiskt engagemang i frågan relativt nyligen fastlagts». På det sättet har beredningen låst sitt utgångsläge och den motivering för arbetsgivaravgifter som sedan följer blir en rationalisering för den från början intagna ståndpunkten. Enligt vår mening hade det varit riktigare att ta upp finansieringen av hela socialförsäkringskomplexet, inklusive ATP, till prövning, givetvis utan att för den skull beröra det materiella innehållet i respektive socialförsäkringsgrenar, vilket legat utanför beredningens uppdrag. En viktig skillnad föreligger mellan grundförmåner och tilläggsförmåner på så sätt, att de förra är oberoende av förvärvsinkomsten, medan de senare står i visst förhållande till inkomstens storlek. Beträffande grundförmånerna avvisar beredningen det administrativt enklaste finansieringssättet, nämligen fullständig skattefinansiering, vilket också u r principiell synpunkt ligger nära till hands med tanke på att förmånerna är lika för alla. Beredningen avvisar emellertid en sådan finansiering med hänsyn »till det kraftigt ökade skatteuttag som skulle erfordras, vidare med hänsyn till att det direkta sambandet mellan finansieringssida och förmånssida helt skulle försvinna samt även med hänsyn till den internationella utvecklingen. Av dessa skäl synes oss endast de två sista ha betydelse, medan däremot om kostnaderna måste gälla att de inte blir lägre därför att man har avgifter i stället för skatt. Vad gäller anställdas bidrag till grundförmånernas finansiering föreslår beredningen, att de nuvarande egenavgifterna försvinner samtidigt som kollektiva arbetsgivaravgifter införes. Den motivering, med vilken förslaget underbygges — nämligen att det blir ett enhetligare finansieringssystem än det nuvarande, att det blir ett påtagligt och synbart samband mellan förmåner och ekonomiska uppoffringar samt att det är administrativt enkelt — är beroende av att man utgått från att ATP-finansieringen är fastlåst. Vad beredningen anför i sin motivering skulle enligt vår mening på ett betydligt mer fullständigt sätt ha kunnat förverkligas, om man i stället valt att försäkringsmässigt med egenavgifter finansiera samtliga tilläggsförmåner, 22— 412209

674 vartill sedan knutits en finansiering av grundförmånerna antingen helt genom skatter eller — såsom enligt beredningens förslag skall ske för andra än anställda — förutom genom skatter även genom egenavgifter så långt detta av sociala skäl hade kunnat anses rimligt. Flera faktorer talar för att en sådan egenfinansiering icke skulle ha blivit administrativt svårhanterligare än en finansiering med arbetsgivaravgifter. De inkomstbelopp, på vilka avgiftsdebiteringen skulle ha skett, måste ju ändock alltid uträknas individuellt som underlag för fastställandet av tillläggsförmånernas storlek. För företagarna måste tillvägagångssättet ha inneburit en förenkling. Att arbetsgivaravgiftens betydelse för löneutvecklingen uppmärksammas av arbetsmarknadens förhandlande organisationer, skall ingalunda bestridas. Men detta ger svagt underlag för beredningens intentioner, att det jämväl i fråga om socialförsäkringarnas grundförmåner bör finnas ett samband mellan förmåner och prestationer. Då nämligen beredningen inte endast behåller nuvarande kollektiva avgiftsfinansiering genom arbetsgivarna utan därtill utsträcker den, uppluckras ju i stället för starkes nämnda samband, övervältringsproblematiken eller frågan om var avgiften till sist drabbar kominer alltid att bli oklar. Genom den av beredningen föreslagna arbetsgivaravgiften löses den s. k. basbeloppsproblematiken, dvs. att i en del fall avgifter nu k a n få erläggas till tilläggspensioneringen utan att pensionspoäng erhålles. Detta noteras med tillfredsställelse. Samma möjlighet skulle emellertid ha erhållits även i ett system med egenavgifter och därtill inte endast som nu enligt beredningens förslag vid den nedre ATP-gränsen (basbeloppet) utan även vid den övre (7,5 gånger basbeloppet). Beredningen har som nämnts haft ATP:s finansieringssystem som fast utgångspunkt vid utformningen av sina förslag. Gehör för en prövning av hela socialförsäkringsfältet har icke varit möjlig att erhålla. I det läget har det för oss framstått som enda praktiskt gångbara möjligheten att visserligen tillstyrka beredningens förslag men att göra det med de kritiska synpunkter som ovan framförts.

Särskilt yttrande av herr Sundin (angående finansiering

av grundskyddet

inom

socialförsäkringen)

Vid beredningens överväganden rörande beskattningen av fysiska personer h a r undertecknad hävdat att de grundläggande socialförsäkringsförmånerna helt borde skattefinansieras och att inkomsttagarna inte borde påläggas direkt skatt eller socialförsäkringsavgift i fråga om inkomstdelar under ortsavdragets nivå. Tilläggsförmånerna skulle enligt denna ordning helt avgiftsfinansieras, varvid avgifterna skulle uttagas endast på inkomstdelar över ortsavdragets nivå och för arbetstagarnas del inbetalas av arbetsgivarna. Genom en sådan ordning skulle ha uppnåtts en avvägning av den totala beskattningen i olika inkomstlägen, som varit till fördel för de lägre inkomsttagarna, samt enhetligare linjer för skattesystemet i betydelsefulla avseenden. Det har emellertid inte varit möjligt att inom beredningen vinna gehör för en sådan utformning. Sedan detta stått klart har mina strävanden inriktats på att inom ramen för den konstruktion, varom beredningen i övrigt varit ense, åstadkomma modifikationer i enlighet med ovan angivna tankegångar. Härigenom har beträffande företagarnas avgifter för egen socialförsäkring vunnits viss modifikation, till fördel för främst ensamföretagare och företagare med fåtal anställda.

Särskilt yttrande av herr Östman (angående

arbetsgivaravgifter

m. m.)

Det betänkande som skatteberedningen här framlägger är på vissa punkter resultatet av ömsesidiga eftergifter och hänsynstaganden, dikterade av en samfälld strävan att nå ett så gott totalresultat som möjligt. För egen del har jag bl. a. ifråga om inkomstskatteskalorna och förvärvsavdraget ansett bättre lösningar stå att finna utan att jag för den skull velat reservera mig. Beträffande skatteskalorna beklagar jag, att föreliggande direktiv lagt hinder i vägen för en enligt min mening angelägen ytterligare lättnad i progressiviteten, varjämte jag skulle ha velat se tudelningsprincipen genomförd över hela fältet. Vad angår förvärvsavdraget synes mig ett lägre schablonavdrag kombinerat med rätt till avdrag för styrkta nödiga kostnader för barntillsynen ha inneburit ett rättvisare system. Ifråga om den föreslagna arbetsgivareavgiften har jag endast med mycket stor tvekan anslutit mig till beredningens förslag. Enligt min mening skulle en finansiering av här ifrågavarande socialförsäkringskostnader medelst egenavgifter som omfattat även de anställda ha varit mer tillfredsställande. Därigenom skulle sambandet mellan utgående förmåner och härför erforderliga avgifter kunna hållas levande för samtliga skattskyldiga. Oavsett att en övervältring av arbetsgivareavgifterna kan antagas komma till stånd — i varje fall på sikt — i samband med de allmänna löneförhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter, torde avgiften i det stora hela icke komma att uppfattas som sådan av löntagarna. Resultatet härav kan lätt bli en framtida tävlan mellan de politiska partierna där man utan att ägna tillbörlig omsorg åt finansieringssidan bjuder över varandra ifråga om de förmåner det här gäller. Beslut om förbättrade förmåner kan sålunda komma att ske i riksdagen utan tillräckligt hänsynstagande till att det verkliga skattetrycket härigenom stiger. När jag trots mina starka betänkligheter anslutit mig till beredningens förslag om arbetsgivareavgifter, är detta ställningstagande rent politiskt betingat. I och med att icke blott övriga representanter för de politiska partierna utan även representanter för arbetsgivare- och löntagareorganisationer givit förslaget sin anslutning, går jag ut från såsom självklart att detta kommer att genomföras av 1965 års riksdag. Då det vidare får anses orealistiskt att — sedan beslutet en gång träffats — få till stånd en återgång till nuvarande system, skulle ett förslag från min sida om finansiering av socialförsäkringarna medelst egenavgifter icke kunna konsekvent fullföljas i riksdagen. Jag har, såsom högerpartiets representant, i ett sådant läge icke funnit tillräckliga skäl att i reservation föra fram en egen linje.

Särskilt yttrande av herrar Meidner, Nilstein och Östergren (angående

utformningen

av

familjebeskattningen)

I. I direktiven för allmänna skatteberedningen anförs, att inom ramen för beredningens förslag på den direkta beskattningens område även reformer av familjebeskattningen kan komma att aktualiseras. I samband härmed skulle beredningen pröva huruvida den nuvarande fördelningen av skattebördan mellan barnfamiljer och övriga är riktigt avvägd. Härvidlag ger direktiven endast vägledning så till vida som skatteförmågeprincipen skall anses avgörande vid avvägningen mellan skilda kategorier. Kommittén h a r ävenledes haft att pröva de problem som sammanhänger med den s. k. sambeskattningen liksom progressiviteten i den statliga inkomstbeskattningen. För uppnåendet av uppställda mål kan i och för sig olika vägar beträdas vid utformningen av den direkta beskattningen. Härvid kan man välja mellan ett individualistiskt betraktelsesätt och ett kollektivistiskt. Utredningsmajoriteten har i betänkandet varit inne på båda dessa system, och den n ä r m a r e innebörden av dem behöver därför icke utvecklas. Ändock bör framhållas, att det individualistiska systemet sätter den enskilde individens egna omständigheter i centrum för skatteavvägningen, och något hänsynstagande till försörjningsbördan i den hushållsgemenskap, i vilken individen ingår, tas ej vid utformningen av beskattningen. Enligt detta betraktelsesätt blir inkomstskatten sålunda avvägd enbart med hänsyn till storleken av den förvärvade inkomsten för ifrågavarande individ. Enligt det kollektivistiska betraktelsesättet awäges beskattningen inte enbart med hänsyn till inkomstens storlek utan jämväl med hänsyn till den skattcförmåga som betingas av den gemensamma försörjningsbördan i den hushållsgemenskap, i vilken individen ingår. Vid direktbeskattningens utformning räknas för närvarande endast med den hushållsgemenskap, som är uppbyggd kring äktenskap och s. k. ofullständiga familjer. Det är sålunda på denna grundval, som det nuvarande sambeskattningssystemet vilar. I mer renodlad form skulle det kollektivistiska betraktelsesättet utvidgas till att omfatta även andra medlemmar i sådana hushåll och även till andra typer av hushållsgemenskaper, så att t. ex. barn boende tillsammans med föräldrar sambeskattades med dessa. Så sker för närvarande ej i det system som tillämpas i vårt land, trots att en mycket betydande del av ensamstående personer i skattelagstiftningens mening torde tillhöra gemensamhetshushåll av något slag. 1 1

Se sambeskattningsrevisionens betänkande (SOU 1959:13) sid. 76.

678 Av det sagda framgår, att det system som hitintills använts i vårt land, och som utredningens förslag ävenledes ansluter till, utgör en kompromiss mellan ett individualistiskt och kollektivistiskt system — dock med någon förskjutning mot det senare systemet. Det kan konstateras, att m a n i och för sig kan bygga upp skattesystemet efter någon av de angivna linjerna. Man kan i båda fallen åstadkomma en skatteawägning horisontellt och vertikalt sett, som kan anses acceptabel. Genomförbarheten av reformer i den ena eller andra riktningen begränsas emellertid av storleken i de förändringar i förhållande till den nuvarande skatteawägningen, som respektive system medför. Detta gäller även om resultatet innebär en skatteavvägning, som från rent objektivt uppställda principer kunde anses godtagbar och eftersträvansvärd. Det sagda leder till att en reform av skattesystemet som skulle innebära antingen ett mer renodlat individualistiskt eller ett kollektivistiskt skattesystem inte kan genomföras med en gång. Det måste alltid bli fråga om en utveckling på sikt. Enligt vårt bedömande är det emellertid rimligt, att man i arbetet med reformering av skattesystemet strävar mot ett långsiktigt mål, trots att de reformer som i varje etapp kan genomföras är relativt begränsade. Därvid uppställer sig frågan, huruvida man i det sammanhanget skall föra utvecklingen i riktning mot ett individualistiskt skattesystem eller i motsatt riktning. Beredningens majoritet har tolkat skatteförmågeprincipen så att det individualistiska betraktelsesättet skjuts i bakgrunden och att avseende istället bör fästas vid det kollektiv, som för sin försörjning är beroende av en viss inkomst. Denna tolkning utgör grunden för den ställning, som majoriteten intar i frågan om sam- eller särbeskattning, och för de förslag till ändrad direkt beskattning (grundavdrag, skatteskalor, förvärvsavdrag), som majoriteten framlägger. En utveckling av systemet i kollektivistisk riktning kan visserligen framstå som eftersträvansvärd, om man med beaktande av principen om beskattning efter förmåga anser, att familjeenhetens eller rättare sagt hushållsgemenskapens försörjningsbörda kan och bör utgöra en av grunderna för avvägningen av beskattningen. Vi anser emellertid, att majoritetens tolkning av skatteförmågeprincipen i och för sig är godtycklig. Den skulle leda till orimliga konsekvenser, därest alla kollektiv, som för sin försörjning är beroende av viss inkomst, omfattades härav. En sådan ordning förutsätter till att börja med att barn och föräldrar sambeskattas. Detta skulle i jämförelse med nuvarande ordning ytterligare markera den särbehandling som hushållsgemenskaper byggda på förhållandet mellan makarna inbördes och mellan barn—föräldrar är underkastade i jämförelse med andra typer av hushållsgemenskaper. Allt starkare krav skulle uppkomma på att jämväl individer ingående i andra hushållsgemenskaper skulle beskattas med hänsynstagande till den gemensamma försörj-

679 ningen. En utveckling i sådan riktning skulle uppenbarligen leda till administrativa olägenheter och även till beroendeförhållanden i beskattningen, som framstår som oacceptabla, och som alls ej svarar mot de krav på smidighet och enkelhet i skattesystemet som i morgondagens samhälle kommer att ställas. Oavsett h u r man i övrigt vill tolka och tillämpa skatteförmågeprincipen är det enligt vår mening principiellt oriktigt att genom skattedifferentiering gynna eller missgynna äktenskapet som sådant. Det är oförenligt med vår allmänna syn på det moderna samhället, där män och kvinnor agerar som likaberättigade individer, att äktenskapets till äventyrs ännu kvardröjande inslag av försörjningsinstitution skall utgöra motiv för favorisering av äktenskapet. Ej heller får skattesystemets konstruktion föranleda en diskriminering av äktenskapet. En allmän utgångspunkt för utformningen av ett skattesystem bör sålunda enligt vår mening vara, att skattereglerna inte bör vara köns- eller civilståndsbundna. Den fullständiga jämlikheten mellan könen i rättsliga och medborgerliga avseenden liksom makarnas gemensamma ansvar för barnomvårdnaden bör även komma till uttryck däri att de könsdiskrimineringar — de må sedan verka till nackdel för kvinnor eller män — som har sin upprinnelse i en gången tids rollfördelning mellan könen, elimineras. Skatteförmågeprincipen utgör dock enligt vår uppfattning endast en av de principer, som bör vara vägledande för utformningen av skattesystemet. En annan princip, som är negligerad i majoritetens behandling av den direkta beskattningen, är den att skattereglerna bör vara så utformade, att de inte motverkar människornas önskan att ägna sig åt förvärvsarbete. I första hand åsyftas här en utformning av skattereglerna, som underlättar för den gifta kvinnan att fritt från skattesynpunkter träffa sitt val mellan verksamhet inom hemmet och förvärvsarbete utanför hemmet. Vårt nuvarande skattesystem präglas helt naturligt i hög grad av den samhällsbild och de arbetsmarknadsförhållanden som varit rådande under gångna tider, och som främst karakteriserades av kvinnornas bundenhet vid hemmen. Den tidigare oftast kortvariga kvinnliga yrkesinsatsen på begränsade områden har bildat underlaget för uppfattningen, att kvinnans bundenhet vid hem och familj skattemässigt bör betraktas som normalfallet, medan den yrkesarbetande kvinnan i skattehänseende behandlats som en avvikelse från detta mönster. Ett skattesystem med skilda skatteskalor för gifta och ogifta, med dubbla ortsavdrag för gifta män och med könsbundna förvärvsavdrag för kvinnor, återspeglar situationen i ett samhälle, där den av mannen försörjda hemmakvinnan var regeln och den yrkesarbetande kvinnan undantaget. Med industrialiserings- och urbaniseringsprocessen har följt strukturförändringar på vår arbetsmarknad, vars främsta kännetecken utgörs av kvinnornas snabba framträngande inom yrkeslivet. Den mycket snabba utvecklingen på detta område (år 1940 var 10 procent av alla gifta

680 kvinnor under 65 år yrkesverksamma, år 1950 var siffran 16 procent och år 1960 drygt 26 procent) har ännu inte hunnit ta sig uttryck i ett förändrat skattesystem. För framtiden kan en fortsatt utveckling mot ökad yrkesintensitet bland gifta kvinnor förväntas. Giftermålsåldern sjunker och sänker därmed också åldern för kvinnornas återinträde i förvärvslivet efter avbrottet för barnomvårdnaden; flickornas bättre yrkesutbildning underlättar detta återinträde och, viktigast av allt, efterfrågan på kvinnlig arbetskraft beräknas bli allt större. Slutligen medför urbaniseringsprocessen som sådan en ständig höjning av de gifta kvinnornas totala yrkesverksamhet; förvärvsintensiteten för gifta kvinnor var enligt 1960 års folkräkning dubbelt så hög i städerna som på landsbygden. Det är sålunda angeläget, att skattesystemet anpassas till detta förändrade läge och att vid en skattereform arbetsmarknadsaspekterna beaktas. Dessa arbetsmarknadsaspekter är av två olika slag. I vissa fäll — av skatteberedningen uppskattade till mindre än 3 % av samtliga äktenskap — uppkommer en s. k. negativ sambeskattningseffekt, d. v. s. två makar med förvärvsarbete blir hårdare beskattade än två ensamma personer med samma inkomst. Vid genomförande av majoritetens förslag kommer ovannämnda procentsiffra att starkt nedgå. Men även för ett stort antal äktenskap där sådan negativ sambeskattningseffekt ej uppkommer existerar vad vi önskar kalla en tröskeleffekt. En hustru, som står i begrepp att uppta ett yrkesarbete, finner, att den äkta mannen redan har utnyttjat hennes grundavdrag och övriga till honom överflyttade avdrag samt att hennes inkomst genom sambeskattningen drabbas av progressiviteten med full kraft. Detta förhållande är för kvinnan en realitet av för valet mellan hem- och yrkesarbete kanske avgörande betydelse, oaktat en negativ sambeskattningseffekt ej uppkommer. Med rätt eller inte gör en sådan hustru måhända även en jämförelse mellan den egna skatten och skatten på motsvarande inkomst för en ensamstående kvinna. Denna dubbla tröskeleffekt — en följd av grundavdragsreglerna och av skatteprogressionen som sådan — mildras visserligen genom förvärvsavdraget men har likväl, i varje fall för makar utan barn under 16 år, sådan styrka, att den redan i måttliga inkomstlägen leder till en n ä r a nog prohibitiv marginalskatt (jfr tabell). Det måste anses angeläget, att systemets ur arbetsmarknadssynpunkt hämmande effekt elimineras. II. Vi anser sålunda, att en långsiktig och successiv övergång till ett individualistiskt skattesystem bör komma till stånd. Sammanfattningsvis är det enligt vår mening följande synpunkter, som talar härför. 1. De skattskyldiga, antingen de är gifta eller ogifta, lever i hushållsgemenskap eller är ensamstående, har försörjningsplikt eller inte, bör i princip betraktas som självständiga rättssubjekt, vilket innebär, att deras beskattning inte blir beroende av andra omständigheter än deras egen inkomst. Härav följer, att vi på lång sikt eftersträvar ett skattesystem med

681 en enhetlig skatteskala och särbeskattning av äkta makar. I ett dylikt system finns, sedan det är slutgiltigt utformat, inte plats för vare sig överflyttning av grundavdrag eller andra avdrag mellan makarna, ej heller för könsbundna förvärvsavdrag. 2. Det är nödvändigt att i långt högre grad än tidigare åvägabringa en standardutjämning mellan barnfamiljer — fullständiga eller ofullständiga — och övriga. Samhällets familjestöd, som alltmera fått formen av barn- och utbildningsbidrag och vars yttersta syfte är att avlyfta hela barnkostnaden från vårdnadshavarna, bör inte vara knutet till dessas kön, civilstånd eller familjeställning utan uteslutande till barnen själva. 3. Vi lägger stor vikt vid de arbetsmarknadspolitiska aspekterna på skattesystemet. Skattesystemet bör anpassas till de nya arbetsmarknadsförhållanden, som uppkommer som en följd av kvinnornas ökade förvärvsverksamhet. Vid sambeskattning och nuvarande regler för grundavdrag existerar en för de gifta kvinnornas arbetsinsats hämmande tröskeleffekt, som bör elimineras.

Tröskeleffekten vid gift kvinnas förvärvsarbete Nuvarande förhållanden

Inkomst

m. 20 000 hu. 10 000 m. 30 000 hu. 10 000 m. 40 000 hu. 10 000 m. 20 000 hu. 20 000 m. 30 000 hu. 20 000 m. 40 000 hu. 20 000 m. 20 000 hu. 30 000 m. 30 000 hu. 30 000 m. 40 000 hu. 30 000

Skatt i %av kvinnans ink. om hon är ogift

23,4 23,4 23,4 31,2 31,2 31,2 36,3 36,3 36,3

1970 enligt skatteberedningen

Skatteökning i äktensk. p. g. a. hu. förvärvsarb. i % av hu. ink. (hu. skatt + mannens merskatt)

Inkomst

utan barn med barn

36,6 47,0 49,9 42,7 49,5 52,7 45,7 51,3 54,0

Skatt i %av kvinnans ink. om hon är ogift

Skatteökning i äktensk. p. g. a. hu. förvärvsarb. i % av hu. ink. (hu. skatt + mannens merskatt) utan barn med barn

29,6

m. 26 800 hu. 13 400

21,9

37,5

24,9

38,9

m. 40 200 hu. 13 400

21,9

45,0

31,0

41,1

m. 53 600 hu. 13 400

21,9

51,0

35,5

38,6

m. 26 800 hu. 26 800

31,6

41,3

34,2

45,1

m. 40 200 hu. 26 800

31,6

48,0

40,3

47,9

m. 53 600 hu. 26 800

31,6

51,5

43,7

42,7

m. 26 800 hu. 40 200

38,0

44,5

39,4

48,2

m. 40 200 hu. 40 200

38,0

49,3

44,2

50,8

m. 53 600 hu. 40 200

38,0

53,1

47,5

682 4. Slutligen kan även administrativa synpunkter anföras för ett individualistiskt beskattningssystem. Sambeskattningen är redan i och för sig mera komplicerad än särbeskattning. Eftersträvas i enlighet med de till beredningen lämnade direktiven en definitiv källskatt, är särbeskattningen utan tvivel den överlägsna beskattningsformen. III. Av det anförda framgår, att en i förhållande till majoritetens uppfattning modifierad skatteförmågeprincip och arbetsmarknadssynpunkterna utgör utgångspunkterna för vår bedömning av frågan h u r avvägningen av skattebördan mellan olika kategorier lämpligen bör ske. Vi har därför kommit till att det är riktigt och ändamålsenligt, att utvecklingen föres i riktning mot ett individualistiskt skattesystem. Emellertid är vi medvetna om att tiden ännu inte är mogen för ett totalt genomförande av en sådan princip. Vi anser sålunda att en anpassning i denna riktning av olika skäl endast kan ske etappvis. Ett tekniskt skäl, som av majoriteten behandlats med viss utförlighet, är att särbeskattningen kan leda till överflyttning av inkomst i syfte att undgå eller mildra skatteprogressivitetens verkningar. För gruppen »faktiskt sambeskattade», d. v. s. äkta makar, som båda är verksamma i egen rörelse, uppkommer svårlösta tekniska problem vid särbeskattning. Majoriteten torde dock ha överskattat dessa svårigheter och har enligt vår uppfattning inte underkastat detta problemkomplex en så ingående granskning, att man med visshet kan avgöra, huruvida dessa svårigheter i dagens läge men framför allt på sikt kan bemästras eller ej. Redan beredningens förslag till sänkta marginalskatter innebär en minskad risk att de skattskyldiga genom inkomstöverflyttningar söker undgå skärpt beskattning. En ytterligare sänkning av progressiviteten är önskvärd och torde kunna förutses för framtiden och därmed minskas incitamentet till manipulationer av detta slag. Den faktiska sambeskattningen kan vidare förväntas få en numerärt allt mindre omfattning i samma mån som de näringsgrenar, där faktisk sambeskattning spelar en avsevärd roll, kommer att få minskad betydelse som en följd av strukturförändringar inom näringslivet. Även om vi på intet sätt vill bestrida, att en övergång till ett individualistiskt skattesystem skulle försvåras av det alltjämt stora antalet fall av faktisk sambeskattning, anser vi oss kunna utgå ifrån att dessa fall i framtiden kommer att bli allt färre och hindren för en omstöpning av skattesystemet därmed mindre. En annan omständighet, som manar till försiktighet vid den av oss i princip önskade omläggningen av skattesystemet är, att förändringarna av arbetsmarknadsstrukturen ännu inte har hunnit så långt, att kvinnorna i praktiken har uppnått full jämställdhet med männen. Genom brister i yrkesutbildning, främst bland medelålders och äldre kvinnor, ännu kvardröjande fördomar mot kvinnlig arbetskraft och otillräckliga arbetstillfällen, främst

683 i ensidiga industriorter och i glesbygderna, skulle, i varje fall för närvarande, en likabehandling av gifta och ensamstående i skattehänseende vara uppenbart olämplig. Så länge ett betydande antal gifta kvinnor inte h a r reell möjlighet att välja förvärvsarbete, kan skattesystemet inte bortse från detta förhållande. Vi avvisar den av beredningen diskuterade tanken på en ålders- eller generationsdifferentiering beträffande det s. k. dubbla grundavdraget för gifta, ej förvärvsarbetande kvinnor utan barn, liksom utvägen att ersätta detta avdrag med en arbetslöshetshjälp, som skulle prövas från arbetsmarknadssynpunkter — båda förslagen torde lida av betydande administrativa svagheter. I stället har vi i vår reservation sökt finna en mellanlösning, som pekar fram mot en särbeskattning men under ett övergångsskede skyddar mot en merbeskattning, vilken i fall som de nyss angivna måste uppfattas som oskälig. Men även i detta hänseende torde en successiv anpassning av skattesystemet bli möjlig i samma mån som en mera differentierad arbetsmarknad erbjuder flera arbetstillfällen för kvinnorna och allt färre gifta kvinnor utan barn kommer att vara utan förvärvsarbete utanför hemmet. Slutligen skulle en övergång från ett system med två skatteskalor till en enhetlig skatteskala föra med sig avsevärda anpassningsproblem. Detta talar för att övergången sker i etapper. Vid fortsatta skattereformer bör successivt en utjämning mellan skatteskalorna för gifta och ogifta ske tills en övergång till ett renodlat särbeskattningssystem blir möjlig. Av det sagda framgår, att vårt principiella förord för ett individualistiskt skattesystem är förenligt med moderata reformkrav i dagens läge. I långa stycken kan vi ge vår anslutning till majoritetens förslag, medan vi på vissa punkter önskar föra fram alternativa eller kompletterande förslag, som synes oss bättre ägnade att på längre sikt anpassa skattesystemet till ett förändrat läge. 1 den praktiska utformningen av familjebeskattningen för den närmaste framtiden anser vi oss inte kunna lämna sambeskattningssystemets grund men har velat sätta in beredningens förslag i ett större utvecklingssammanhang och velat infoga en rad »särbeskattningselement» i vår familjebeskattning. Med de förslag, som vi framför i vår reservation, h a r vi velat underlätta den på lång sikt mera fullständiga övergång till ett särbeskattningssystem, som vi av ovan angivna skäl finner önskvärd. IV. Vi anser, att starka skäl föreligger för att hela frågan om familjebeskattningens fortsatta utformning inom en jämförelsevis nära framtid blir föremål för en ny och grundligare prövning än skattesystemutredningen kunnat prestera på den begränsade tid, den haft till sitt förfogande för behandlingen av denna väsentliga del av sitt utredningsuppdrag. Medan allmänna skatteberedningen har ägnat ett mycket ingående utredningsarbete åt såväl den indirekta beskattningen som en omläggning av vissa socialförsäkringsavgifter har utredningsarbetet beträffande familjebeskattningen

684 varit mer begränsat. Vi efterlyser här en skattereform, som präglas av en helhetssyn på familjebeskattningens mål och former. När vi ansett oss kunna, med de avvikelser, som framgår av vår reservation, i huvudsak ansluta oss till beredningens förslag, h a r detta skett i förhoppningen, att den av oss föreslagna nya principiella översynen av familj ebeskattningskomplexet skall komma till stånd. En sådan översyn kan också anses motiverad med hänsyn till att nytt statistiskt underlag har framkommit eller kan väntas framkomma inom de närmaste åren. Familjeberedningen har nyligen framlagt vissa undersökningar om barnkostnadernas storlek. Av den planerade levnadskostnadsundersökningen k a n nya uppgifter framkomma beträffande levnadsnivå och konsumtionsvanor inom skilda familj e- och inkomsttyper. Den redan igångsatta analysen av 1960 års folkräkning torde kasta nytt ljus över bl. a. utvecklingen, omfattningen och arten av kvinnornas förvärvsarbete samt över de förändringar i familjestrukturen, som följer i urbaniseringens spår. Vi förutsätter, att resultaten av dessa och andra undersökningar kommer att bli av värde för en fortsatt bedömning av den lämpliga avvägningen av skattebördan mellan olika familjetyper.

Särskilt yttrande av herrar Gustafson och Sundin (angående

barnbidragen)

Utredningen har föreslagit att skattelättnaden för barnfamiljerna skall åstadkommas genom en höjning av barnbidragen. Dessa betraktas som en negativ skatt. En förutsättning för att dessa barnbidragshöjningar skall kunna betraktas som en komponent i det av beredningen föreslagna skattesystemet är enligt vår mening att de liksom hittills utgår generellt till alla familjer med hemmavarande barn under 16 år. Andra familjepolitiska åtgärder har under senare år diskuterats. Bl. a. har förslag framkommit från olika håll om vårdnadsbidrag för familjer med barn under viss ålder, t. ex. 4 år eller 7 år etc. Sådana familjepolitiska åtgärder tillhör inte skatteområdet. Utredningsmajoritetens skrivning på s. 321 skulle kunna tolkas så att en del av det av utredningen friställda beloppet skulle kunna användas för sådana vårdnadsbidrag eller andra liknande åtgärder. Detta skulle kunna innebära att vårdnadsbidrag införes på de allmänna barnbidragens bekostnad, varigenom ett mycket stort antal barnfamiljer skulle komma i ett avsevärt sämre läge än vad beredningen angivit i sina tabeller över reformens individuella verkningar. Familjepolitiska åtgärder av detta slag bör enligt vår mening finansieras med de medel som standardstegringen tillför statskassan. Dessutom bör framhållas att det barnbidrag på 1 200 kronor som utredningen anger för år 1970 inte från allmänna synpunkter utgör någon bedömning av den storlek som barnbidraget bör ha detta år. Det anger endast den barnbidragshöjning som kan finansieras inom ramen för nuvarande skattetryck. Också här kan en framtida bedömning innebära att en del av de statsinkomster som inflyter genom standardstegringen användes till höjning av barnbidragen.

Särskilt yttrande av herrar Meidner, Nilstein och Östergren (angående

barnbidragen)

Skatteberedningens uppgift har varit att föreslå önksvärda reformer av skattesystemet inom en kostnadsram som bestämts av avkastningen från de omprövade delarna av nuvarande skattesystem. Härvid har även barnbidragen behandlats, eftersom de ansetts ha ett nära samband med skattesystemet som sådant. Skatteberedningen har räknat med en successiv höjning av barnbidragen till 1 200 lo- år 1970. Beredningen har emellertid därvid uttalat, att, förutom generellt bestämda barnbidrag respektive barnavdrag, andra möjligheter för stöd åt barnfamiljerna kan tänkas, utan att detta skulle strida mot utredningens värderingar och principiella ställningstagande under förutsättning att stödet utgår på ett generellt sätt. Den kalkylerade allmänna höjningen av barnbidragen är, heter det, närmast att se som räkneexempel. Med anledning härav vill vi framhålla, att vi för vår del vill se en höjning av barnbidragen till 1 200 kr år 1970 som ett förslag till den minimihöjning som kan uppnås inom kostnadsramen för ett omkonstruerat skattesystem. En ytterligare höjning kan ske genom att medel ianspråktages från de inkomstökningar som skattesystemet fortlöpande tillför staten. P å samma sätt bör andra familjepolitiska åtgärder finansieras genom de ökade statsinkomsterna. Att ianspråktaga de medel som stått till förfogande för en omkonstruktion av skattesystemet för andra familjepolitiska åtgärder än barnbidrag respektive barnavdrag skulle enligt vår uppfattning dels icke stå i god överensstämmelse med förutsättningarna för beredningens arbete, dels i praktiken k u n n a leda till en lägre nivå för de samlade familjepolitiska åtgärderna. Vidare skulle ett lägre generellt barnbidrag än 1 200 k r år 1970 leda till andra individuella verkningar än de beredningen räknat med. Det väsentligaste är emellertid, att skälen för att de generella barnbidragen under 1960-talet bör höjas till minst 1 200 k r enligt vår mening är så starka, att genomförandet av önskvärda och lika starkt grundade familjepolitiska åtgärder av annat slag icke bör få tagas till motiv för lägre generella barnbidrag än de beredningen i sina kalkyler utgått från.

Särskilt yttrande av herrar Sundin och Gustafson (angående

den kommunala

beskattningen)

Vissa av beredningens ställningstaganden rörande den statliga beskattningen av fysiska personer medför återverkningar på den kommunala beskattningen. Skall kommunerna inte erhålla lägre inkomster till följd av genomförandet av beredningens förslag kominer en höjning av den kommunala utdebiteringen att vara nödvändig. De utdebiteringshöjningar, som sålunda kan komma i fråga, skulle bli av skiftande storlek i olika kommuner. Nämnda spörsmål har behandlats av 1958 års skatteutjämningskommitté som i sitt arbete haft att följa bestämda direktiv. Förutsättningen för vårt ställningstagande i förevarande avseende har varit att de ovannämnda återverkningarna på den kommunala utdebiteringen måste elimineras vid det slutliga avgörandet av de kommunala skatteutjämnings- och kostnadsfördelningsfrågorna.

Särskilt yttrande av herrar Meidner, Nilstein, Åqvist och Östergren (angående

bruttobeskattning)

Företagsskatteutredningens majoritet har avvisat en principiell övergång till bruttobeskattning av företagen. I anslutning härtill vill vi uttala, att skäl enligt vår mening föreligger för att under det fortsatta arbetet med företagsbeskattningen närmare pröva ett vidgat införande av bruttobeskattningselement. Den utredning, som hittills utförts inom beredningen, synes oss nämligen icke vara så ingående och allsidigt belysande, att det på grundval härav är möjligt att definitivt avvisa en viss utveckling i riktning mot bruttobeskattning. Utgångspunkten för den fortsatta prövningen av frågan bör vara beredningens förslag om mervärdeskatt och socialförsäkringsavgifter, vilka redan de kan sägas innebära inslag av bruttobeskattning, och till vilka vi anslutit oss. Även från denna utgångspunkt kan inom företagsbeskattningens ram ett eventuellt önskvärt ökat inslag av bruttobeskattning komma till stånd. Olika möjligheter står till buds härför. Sålunda är det t. ex. tänkbart att komplettera den av beredningen — vid sidan av den ökade konsumtionsbeskattningen — föreslagna ökade beskattningen av löner (socialförsäkringsavgift) med en beskattning av andra produktionsfaktorer. Vi vill i detta sammanhang starkt understryka, att vi tillmäter möjligheterna att utnyttja mervärdeskatten i stabiliseringspolitiskt syfte mycket stor betydelse. Detta kan ske via en i vissa konjunkturlägen begränsad avdragsrätt antingen generellt eller för vissa områden, t. ex. investeringar. Dessa spörsmål måste penetreras i det fortsatta utredningsarbetet. Mervärdeskatten är således enligt vår mening väl förenlig såväl med ett ökat inslag av bruttobeskattning i företagsbeskattningen som med utnyttjande av beskattningen i stabiliseringspolitiskt syfte. I det sagda ligger, att vi — när det gäller utgångspunkterna för det fortsatta utredningsarbete som är erforderligt — för vår del vill tillmäta de stabiliseringspolitiska aspekterna samt en lämplig balans mellan beskattningen av å ena sidan konsumtion och löner och å andra sidan investeringar större betydelse än den typ av neutralitetssynpunkter, som framhävts i beredningens motivering för mervärdeskatten.

Särskilt yttrande av herrar Gustafson, Nilsson och Svensson med instämmande av experten Bergqvist (angående mervärdeskattens

användning

i konjunkturpolitiskt

syfte)

Beredningen har anvisat vissa tekniska möjligheter att använda mervärdeskatten i konjunkturpolitiskt syfte dels genom variationer i skattesatsen dels genom att inskränka avdragsrätten, utan att dock ingå på frågan under vilka omständigheter detta bör ske. Vi vill i anslutning härtill uttala, att variationer i avdragsrätten enligt vår uppfattning bör tillgripas endast undantagsvis och då i sådana tillspetsade konjunkturer som under det hittillsvarande skattesystemet kunnat motivera en investeringsavgift. De åtgärder som i sådana lägen kan komma i fråga är att genom att begränsa avdragsrätt för investeringar uppnå samma effekt som genom en investeringsavgift. Försök att kontinuerligt använda mervärdeskatten som ett konjunkturpolitiskt instrument genom att variera avdragsrätten, antingen generellt eller i fråga om investeringar, strider enligt vår mening mot mervärdeskattens idé. Syftet med mervärdeskatten är att få en konsumtions- och konkurrensneutral indirekt beskattning och detta möjliggörs just genom avdragsrätten. Denna avdragsrätt kan sägas konstituera mervärdeskatten. Om avdragsrätten varieras som ett normalt inslag i konjunkturpolitiken får mervärdeskatten under goda konjunkturer starka inslag av den generella och kumulativa bruttobeskattning som beredningen från andra utgångspunkter avvisat.

Särskilt yttrande av herrar Gustafson och Svensson med instämmande av experten Bergqvist (angående

mervärdeskatt

på begagnade

bilar)

När den nuvarande omsättningsskatten infördes gjordes inte något undantag för begagnade bilar. 1960 års riksdag beslöt emellertid enhälligt i anledning av proposition nr 117, att omsättningsskatt ej skulle utgå vid försäljning av begagnade personbilar och skåpbilar samt att det beräknade skattebortfallet skulle kompenseras genom en höjning av bilaccisen. Departementschefen anförde i propositionen att enligt hans mening goda skäl talade för en sådan omläggning av bilbeskattningen, och uttalade bl. a. följande: »Den allmänna varuskatt, som skall uttagas vid yrkesmässig försäljning av begagnade bilar, kan utan tvivel befaras medföra viss förskjutning av handeln med sådana bilar från den reguljära handeln till den irreguljära. Man kan nämligen räkna med att den irreguljära handeln, med insikt om kontrollsvårigheterna, i betydande utsträckning anser sig kunna underlåta att uttaga och redovisa allmän varuskatt. En ökning kan även uppkomma — med motsvarande minskning av den reguljära handeln — i fråga om den i och för sig skattefria försäljningen av begagnade bilar direkt mellan privatpersoner.» De av departementschefen anförda skälen ökar enligt vår uppfattning i styrka vid en höjning av den indirekta beskattningen. Vi ifrågasätter därför lämpligheten av beredningens förslag att slopa undantagsbestämmelsen beträffande begagnade bilar. Det finns skäl att antaga att den skattefria försäljningen av begagnade bilar skulle öka i sådan utsträckning på den regulj ä r a handelns bekostnad, att den inkomstökning för statsverket som beredningen räknat med i verkligheten kommer att bli mindre än förutsetts. Enligt vår uppfattning bör denna fråga tas upp till förnyad prövning.

Särskilt yttrande av herrar Gustafson och Svensson med instämmande av experten Bergqvist (angående

viss fråga i samband med punktskatternas

avskaffande)

Beredningens förslag om avskaffande av vissa punktskatter kommer att offentliggöras ungefär 18 månader innan det är avsett att träda i kraft. I den mån ifrågavarande punktbeskattning är av sådan storleksordning att en icke oväsentlig prissänkning kan väntas inträda den 1 januari 1966 och det är fråga om en varaktig konsumtionsvara, som konsumenterna anser sig kunna vänta med att inköpa, kan handeln drabbas av svårigheter genom en minskad försäljning under tiden fram till den dag, då denna punktbeskattning avskaffas. De varor som i detta sammanhang kan komma ifråga är guldsmedsvaror, pälsvaror och äkta mattor. För företag som koncentrerat sig på försäljning av dessa varor kan en sådan kraftig minskning av försäljningen förorsaka likviditetssvårigheter. Vi anse oss böra fästa uppmärksamheten på här berörda problem och förutsätta, att detsamma upptages till behandling med berörda branscher, innan beredningens förslag förelägges riksdagen.

Särskilt yttrande av herr Sundin (angående

barnbidragen

under

övergångsperioden)

Beredningen har beträffande de allmänna barnbidragen som första steg förordat att dessa 1966 skall uppgå till 800 kronor. I sitt arbete har beredningen dock varit hänvisad att hålla sina förslag inom den nuvarande reala inkomstvolymen men räknat med viss penningvärdeförsämring. Med hänsyn till att dessa utgångspunkter varit givna för beredningen har jag ansett mig böra godtaga dess ställningstagande beträffande de allm ä n n a barnbidragen. Vore det emellertid inte fråga om en skattepolitisk avvägning inom en på förhand given r a m utan om en målsättning för barnbidragens roll inom familjepolitiken skulle beredningens ställningstagande vara klart otillfredsställande. De allmänna barnbidragen utgår för närvarande med 550 kronor per barn och år, medan 1948 års barnbidragsnivå i dagens penningvärde utgör 525 kronor. Den reella förbättringen av barnbidragen sedan införandet har varit så gott som obefintlig. Om barnbidragen förbättrats i takt med de allmänna inkomstökningarna skulle de för närvarande ha uppgått till ca 870 kronor. Deras ekonomiskt utjämnande effekt är således avsevärt lägre nu än 1948. Det framstår för mig som ett absolut minimikrav att de allmänna barnbidragen — under tillvaratagande av de möjligheter de reala inkomstökningarna kommer att medföra — höjes så att 1948 års utjämnande effekt uppnås vid inledningsvis nämnda tidpunkt.

Reservation av herrar Meidner och Nilstein med instämmande såsom särskilt yttrande av herr Östergren (angående

den direkta

inkomstbeskattningen)

I denna reservation framlägges dels vissa förslag i enlighet med den princdpuppfattning som vi gett uttryck för i vårt särskilda yttrande angående familj ebeskattningen (sid. 677y, dels vissa andra förslag rörande den direkta inkomstbeskattningen; som konsekvens härav föreslår vi ett högre uttag av mervärdeskatt.

1. Grundavdrag

Skattesystemutredningens majoritet har förordat en höjning av grundavdraget (ortsavdraget) till 3 000 kr. för ensamstående och till 6 000 kr. för gifta makar och ofullständiga familjer. Utredningen förordar dessa höjningar trots att den konstaterar, att de »blir till fördel för en begränsad grupp av inkomsttagare bland vilka den övervägande delen — deltidsanställda, personer som av olika skäl arbetat blott en del av året, hemmasöner och hemmadöttrar med tillfälligt arbete etc. — har en helt annan skattekraft än deras inkomst ger uttryck för. Genom grundavdragshöjningar sker en övervältring av skattebördan på människor i normala inkomstlägen (kursiv, av oss), varjämte utrymmet minskas för sådant som skattelättnader åt barnfamiljer» (sid. 247). Vi ansluter oss till denna argumentering, som är väl underbyggd av de specialutredningar beträffande skattskyldiga med låga inkomster, som utfördes av statistiska centralbyrån rörande inkomstförhållandena åren 1957 och 1958. Utredningen visade, att bland de låga inkomsttagarna återfanns ett övervägande antal värnpliktiga, studerande eller hemmavarande familjemedlemmar med del- eller korttidsanställningar. I 1958 års levnadskostnadsundersökning påvisades, att den genomsnittliga konsumtionen jämte skatten för personer med låg inkomst kraftigt översteg inkomsten. Av detta material har vi dragit konklusioner beträffande storleken av den lämpliga uppjusteringen av grundavdragen, som skiljer sig från majoritetens. Vi anser, att en höjning till 2 750 resp. 5 500 kr. innebär en bättre avvägning mellan å ena sidan önskemålet att höja grundavdragen motsvarande den inträffade försämringen av penningvärdet och att åstadkomma skattelättnader för personer med reellt dåliga försörjningsförutsättningar

694 och å andra sidan kravet på att använda det disponibla utrymmet för skattesänkningar på det mest effektiva sättet. På ytterligare en punkt k a n vi inte dela majoritetens uppfattning. Majoritetens förslag, att dubbla grundavdrag liksom hittills bör utgå för familjer där hustrun inte har förvärvsarbete och barn under 16 år saknas, är enligt vår uppfattning grundat på en ofullständig analys av problemet. Vi har i vårt särskilda yttrande framhållit, att just för en sådan hustru en skattemässig tröskeleffekt uppkommer, som ofördelaktigt kan påverka hennes val mellan hemarbete och förvärvsarbete utom hemmet. Av skäl, som vi har utvecklat i vårt yttrande, kan denna tröskeleffekt inte i sin helhet elimineras och ett omedelbart slopande av det dubbla grundavdraget inte förordas. Som en övergångsanordning föreslår vi, att grundavdraget för makar u t a n barn under 16 år fastställs till 4 500 kr. Förslaget innebär, att grundavdraget för dylika makar förblir beloppsmässigt detsamma som hittills men att den negativa arbetsmarknadseffekten vid hustruns övergång till förvärvsarbete i någon mån mildras genom den förvärvsavdragskonstruktion, som nedan föreslås. Våra förslag till grundavdrag innebär sålunda följande: för ensamstående för makar utan barn för makar med barn för ofullständiga familjer

2 750 kr. 4 500 » 5 500 » 5 500 »

2. Förvärvsavdrag

En konsekvens av det nyss angivna förslaget är, att vi också beträffande förvärvsavdraget för gift förvärvsarbetande hustru utan barn under 16 år för fram en särmening. Enligt majoritetens uppfattning saknas anledning att tillerkänna sådan hustru förvärvsavdrag. Huvudskälet härför uppges vara, att några särskilda merkostnader för hustrun, som önskar uppta ett yrkesarbete, inte uppkommer och att den arbetsmarknadsmässiga effekten kan negligeras. Som en konsekvens härav föreslår majoriteten slopandet av det f. n. utgående förvärvsavdraget om 300 kr. för hustru utan barn. Vi kan inte dela denna uppfattning utan föreslår en höjning av det nuvarande 300-kronorsavdraget till 1 000 kr. Detta innebär, att avdragsbelopp motsvarande två fullständiga grundavdrag utgår för makar, som båda är förvärvsarbetande. För faktiskt sambeskattade utan barn föreslås liksom hittills ett förvärvsavdrag på 300 ler. utgå. Beträffande förvärvsavdragen för gift yrkeskvinna med barn och för faktiskt sambeskattade med barn ansluter vi oss till majoritetens förslag. Våra förslag till förvärvsavdrag innebär sålunda följande:

695 vid faktisk sambeskattning utan barn vid faktisk sambeskattning med barn för gift yrkeskvinna utan barn för gift yrkeskvinna med barn: 25 % av inkomsten, dock lägst och högst

300 kr. 1 000 » 1 000 » 1 000 » 4 000 »

3. Skatteskalorna

I enlighet med de av oss i vårt särskilda yttrande angivna målen bör redan i denna reformetapp vidtagas åtgärder, som är bättre ägnade att tillgodose arbetsmarknadssynpunkterna än vad som sker i de av kommittémaj oriteten framlagda förslagen. Förutom den av oss ovan föreslagna utformningen av grundavdragen och förvärvsavdragen anser vi därför, att en ytterligare sänkning av procentsatserna i skatteskalan för den statliga inkomstskatten bör komma till stånd i förhållande till kommittémajoritetens förslag. Vid denna avvägning har vi beaktat, att barnfamiljerna genom kommittéförslaget uppnår en väsentligt förbättrad ställning genom den föreslagna höjningen av barnbidragen. Vidare h a r vi fäst avseende vid den förbättring av dessa familjers situation som inträder genom den föreslagna studiehjälpsreformen. Den av oss föreslagna utformningen av grundavdraget beaktar jämväl barnfamiljernas förhållanden. Vi återkommer längre fram till frågan om kompensation till barnfamiljerna för en av oss förordad ytterligare höjning av mervärdeskatten. Ett framträdande mål vid en reform av fysiska personers beskattning måste vara att reducera den direkta inkomstbeskattningens och marginalskatternas storlek. Utredningsmajoriteten har här föreslagit en skatteskala som för gifta markant skiljer sig från den nu tillämpade. Emellertid bör framhållas, att sagda skatteskala tar sikte på förhållandena 1970. Utgår man från de antaganden beträffande penninglöneutvecklingen som legat till grund för utredningens arbete, skall man finna, att effekten av den reform som utredningsmajoritetens förslag innebär är mindre framträdande än vad en direkt jämförelse mellan nuvarande och av majoriteten föreslagen skala indikerar. För ensamstående personer innebär majoritetsförslaget väsentligt mera begränsade sänkningar i skatteskalan, vilket har till effekt att de som följd av den föreslagna skattereformen erhåller en skärpning av skattetrycket, som enligt vårt förmenande är för långtgående. Kommittémajoritetens avvägning av skatteskalan för gifta respektive ensamstående innebär, att skillnaden mellan gifta personers och ensamstående personers beskattning blir större än för närvarande. Den så kallade tudelningsgränsen har också skjutits i höjden. Detta strider mot en utveckling i riktning mot ett skattesystem uppbyggt på den individualistiska principen vilket vi, såsom vi utvecklat i det särskilda yttrandet, anser bör vara en målsättning på lång

696 sikt. Ett skattesystem byggt på den av oss förordade principen fordrar, som vi närmare har berört i vårt särskilda yttrande, att progressionen i den direkta skatten blir mindre än vad som är fallet i utredningens förslag. Mot bakgrund av vad som nu anförts, anser vi att skattesatserna i skalan för den statliga inkomstbeskattningen för gifta och ensamstående bör sänkas inom en kostnadsram, som motsvarar en genomgående sänkning med en procentenhet i förhållande till majoritetens förslag. Härutöver bör en ytterligare sänkning av skattesatserna för ensamstående ske. Storleken av denna sistnämnda sänkning av procentsatserna får bestämmas av det utrymme som skapas genom de av oss föreslagna åtgärderna i fråga om utformningen av den direkta inkomstbeskattningen och den höjning av mervärdeskatten och därmed sammanhängande kompensationsåtgärder, som vi i det följande föreslår. Den reducering av marginalskattesatserna, som vi sålunda föreslår, ligger i linje med den minskning av den direkta beskattningen som enligt direktiven bör ligga till grund för utredningens arbete. Den mindre höjning av grundavdragen, som vi i det föregående har föreslagit, innebär att kommunalskatterna behöver höjas mindre än som vid oförändrade kommunala utgifter blir fallet vid ett genomförande av kommittémajoritetens förslag. Även detta är ägnat att minska den direkta beskattningens betydelse. Vår avvägning av skatteskalorna innebär en lägre tudelningsgräns än enligt majoritetens förslag. Ett av motiven för dennas höjning har emellertid varit, att marginalskattesatserna bör nedbringas, vilket sker i vårt förslag i högre grad än i majoritetens. Ett annat motiv för en höjd tudelningsgräns har varit, att härigenom ytterligare ett antal fall av negativa sambeskattningseffekter elimineras. Detta undvikes emellertid även genom det förslag till frivillig särbeskattning, som vi nedan framför. Med hänsyn till angelägenheten av att negativa sambeskattningseffekter ej uppkommer, är det en förutsättning för att den av oss förordade avvägningen av skatteskalorna för gifta och ensamstående skall vara acceptabel i dagens skattesystem, att möjlighet till frivillig särbeskattning öppnas. 4. Frivillig särbeskattning

Vi förordar införande av rätt till frivillig särbeskattning. Skälen för detta vårt ståndpunktstagande är a) att man härigenom tillgodoser det kravet på skattesystemet att negativa sambeskattningseffekter aldrig skall behöva uppstå, b) att tröskeleffekten på gifta kvinnors förvärvsarbete nedbringas i de fall där särbeskattning blir aktuell samt c) att det från de synpunkter vi i det särskilda yttrandet anfört i familjebeskattningsfrågan är principiellt värdefullt att rätten till särbeskattning blir fastslagen. F r å n dessa utgångspunkter är det ingen avgörande invändning mot sär-

697 beskattningen, att den kommer att medföra lägre sammanlagd skatt för makarna blott i ett begränsat antal fall och i högre inkomstlägen. Härtill kommer, att det antal fall där särbeskattning blir aktuell icke kan bedömas utifrån nu gällande förhållanden; den frivilliga särbeskattningen kan förväntas ha en positiv arbetsmarknadseffekt, som kommer att öka antalet fall då särbeskattning är fördelaktigare än sambeskattning. Även med utgångspunkt från den av majoriteten föreslagna avvägningen mellan skatteskalorna för gifta och ensamstående anser vi, att rätt till frivillig särbeskattning bör införas. Vid den av oss förordade avvägningen av skatteskalorna blir behovet av regler om frivillig särbeskattning än större för att negativa sambeskattningseffekter skall kunna undvikas. När det gäller den praktiska utformningen av den frivilliga särbeskattningen ansluter vi oss till de alternativ som utredningen förordat i sin diskussion av denna fråga. Sålunda bör rätten till särbeskattning omfatta inkomst av tjänst, rörelse och jordbruksfastighet. Särbeskattningen bör av administrativa skäl omfatta sidoinkomster även av annat slag, därest dessa tillhopa understiger 10 % av makarnas sammanlagda inkomst av tjänst, rörelse eller jordbruksfastighet, dock högst 5 000 kr. Vid högre sidoinkomster bör skatteberäkningen ske på det sätt utredningen angivit. Förvärvsavdrag föreslås utgå även vid särbeskattning. För att särbeskattning skall komma till stånd bör båda makarna ha gjort framställning härom. Enligt vår mening har utredningens majoritet starkt överdrivit invändningarna mot en frivillig särbeskattning. Möjligheterna att i vissa speciella undantagsfall vidtaga legala transaktioner mellan makarna för att draga fördelar av särbeskattningen kan icke anses utgöra en tillräckligt bärande invändning. Även om ett visst administrativt merarbete uppkommer, blir detta för skattemyndigheterna så begränsat, att det med hänsyn till värdet av särbeskattningsmöjligheten icke bör få utgöra ett hinder för den av oss förordade reformen.

5. Mervärdeskatten

För att täcka kostnaderna för de ytterligare sänkningar av den direkta beskattningen, som vi förordat i förhållande till kommittémajoritetens förslag, erfordras inkomstförstärkningar på annat sätt. En del av denna inkomstförstärkning erhålles genom de lägre grundavdrag som vi föreslagit. Härutöver erfordras en höjning av mervärdeskatten. Vi förordar, att denna uttages med en skattesats av 14 % i stället för majoritetens förslag om 13 %. Den ökade skattebelastning genom indirekt skatt som detta medför i fråga om barnkostnaderna bör emellertid helt elimineras genom kompenserande åtgärder. Barnbidraget får därför anpassas till den av oss förordade högre nivån för mervärdeskatten.

698 Kostnadsmässigt innebär våra förslag följande år 1970: Vårt förslag i fråga om grundavdragen kan i förhållande till majoritetsförslaget beräknas medföra ökade skatteinkomster för staten till ett belopp av 425 milj. kronor, om man utgår från de av majoriteten föreslagna skatteskalorna. Vårt förslag i fråga om förvärvsavdrag kan under samma förutsättning beräknas medföra minskning av skatteinkomsterna för staten med 72 milj. kronor. Nettoeffekten för staten av dessa båda förslag skulle sålunda i jämförelse med majoritetens förslag bli en ökning av skatteinkomsterna för staten med 353 milj. kronor. Härutöver inverkar nämnda förslag på den kommunala beskattningen. Vid oförändrad kommunal utdebitering ökar sålunda skatteinkomsterna för kommunerna med de av oss föreslagna grundavdragen med 390 milj. kronor och minskas skatteinkomsterna som följd av vårt förslag om förvärvsavdragen med 63 milj. kronor. Nettoeffekten för kommunerna skulle sålunda bli en ökning med 327 milj. kronor — allt i förhållande till majoritetens förslag. Sänkning av skatteskalorna med ett belopp motsvarande en procentenhet för såväl ensamstående som gifta räknat i förhållande till de av majoriteten föreslagna skatteskalorna kan beräknas minska statens skatteinkomster med ett belopp av storleksordningen 540 milj. kronor. Den av oss förordade höjningen av mervärdeskatten från 13 till 14 % beräknas öka statens skatteinkomster med ett belopp av storleksordningen 640 milj. kronor. Nettoeffekten av våra nyss angivna förslag var för den statliga inkomstskattens del en minskning av skatteinkomsterna med ca 190 milj. kronor ( + 3 5 3 — 540). För övriga av oss föreslagna reformer står då till förfogande ett belopp av storleksordningen (640 —190 = ) 450 milj. kronor, jämfört med majoritetens förslag. En mindre del av detta belopp åtgår för att eliminera den ökade mervärdeskattens effekt på barnkostnaderna genom en anpassning av barnbidragets nivå. En ännu mindre del kommer att tagas i anspråk för att täcka de minskningar i statens inkomster, som följer av ett fakultativt särbeskattningssystem enligt vårt förslag. Storleken av denna starkt begränsade kostnadspost påverkas givetvis i viss mån av förhållandet mellan skatteskalorna för gifta och ensamstående. Den större delen av det till förfogande stående beloppet om 450 milj. kronor kommer sålunda att kunna användas för den av oss förordade ytterligare sänkningen av skattesatserna för ensamstående.

Reservation av herr Gustafson (angående frivillig

särbeskattning)

Utan att helt kunna ansluta mig till utredningens motivering delar jag dess uppfattning att det skattesystem som föreslås i detta betänkande ej kan byggas på särbeskattningsprincipen. Jag instämmer i utredningens uttalande, att de omständigheter och förhållanden som föranlett detta ståndpunktstagande kan förändras med samhällsutvecklingen — kanske i en inte avlägsen framtid. En ny utredning i denna fråga kan enligt min uppfattning väntas bli aktualiserad genom samhällsutvecklingen. I avvaktan härpå finner jag det emellertid vara angeläget att en rätt till frivillig särbeskattning införes i syfte att eliminera den negativa sambeskattningseffekten. Utredningen har i syfte att minska antalet fall där en sådan negativ sambeskattningseffekt uppkommer valt att höja tudelningsgränsen avsevärt. Om man genomför en frivillig särbeskattning är en höjd tudelningsgräns inte lika motiverad och det finns även andra skäl att anföra mot en sådan åtgärd. Då emellertid en ändring av tudelningsgränsen skulle innebära en omfattande omkonstruktion av de föreslagna skatteskalorna, h a r jag i syfte att medverka till en bred anslutning till dessa skalor accepterat den i skalorna inbyggda tudelningsgränsen. Beträffande den praktiska utformningen av den av mig föreslagna rätten till särbeskattning för alla som så begär ansluter jag mig till den metod som utredningen i sin diskussion av denna fråga ansett vara den lämpligaste för det fall att frivillig särbeskattning skulle införas, med den precisering som angives i reservationen av herrar Meidner och Nilstein. Även om den frivilliga särbeskattningen endast skulle utnyttjas av ett mindre antal familjer är det enligt min uppfattning från principiella utgångspunkter angeläget att möjlighet därtill skapas. Den skulle helt säkert innebära en stimulans för gifta kvinnor med kvalificerad utbildning till ökade arbetsinsatser på för samhället betydelsefulla områden.

Reservation av herrar Gustafson och Sundin

(angående

förvärvsavdragen)

Utredningens majoritet föreslår att det nuvarande förvärvsavdraget för hustru i familjer utan barn avskaffas. Samtidigt nöjes den s. k. tudelningsgränsen. Båda dessa åtgärder innebär att familjer där båda m a k a r n a förvärvsarbetar och i vilka antingen barn saknas eller där det yngsta barnet fyllt 16 år (i ofullständiga familjer 18 år) får bära en relativt större del av den samlade beskattningen än tidigare. Utredningsmajoriteten motiverar sitt förslag bl. a. med att förvärvsavdraget i princip endast bör täcka den del av kostnadsökningen på grund av båda makarnas förvärvsarbete utanför hemmet som är av mera speciell natur såsom vårdkostnader för barn. Enligt vår uppfattning uppkommer det även i familjer som enligt utredningsmajoritetens förslag ej skulle vara berättigade till förvärvsavdrag, extra kostnader som motiverar sådant avdrag. Dessutom talar arbetsmarknadssynpunkter för att förvärvsavdraget även användes i syfte att öka valfriheten för hustrun, så att en del av de nackdelar som i skattehänseende uppstår vid förvärvsarbete utanför hemmet bortfaller. Med anledning härav vill vi föreslå att det nuvarande avdraget å kr. 300 bibehålles i familjer med faktisk sambeskattning (familjer som innehar jordbruk eller rörelse och där båda makarna deltar i skötseln härav). Vidare föreslår vi att i familjer utan hemmavarande barn under 16 år gift kvinna, som haft inkomst av rörelse vari hon varit verksam i ej blott ringa omfattning, eller inkomst av eget arbete, skall få avdrag med 10 % av inkomsten upp till 10 000 kronor. I den mån inkomsten förslår skall dock alltid medgivas avdrag med 300 kronor. Genom den av oss föreslagna konstruktionen av förvärvsavdraget uppnås också fördelar av en mjukare övergång i och med att yngsta barnet passerar 16-årsgränsen. Förvärvsavdraget vars maximum i de fall barn under 16 år finnes enligt förslaget skall uppgå till 4 000 kronor skulle då inte bortfalla helt i och med att det yngsta barnet nått 16-årsåldern. Förslaget skulle i och för sig innebära en inkomstminskning för staten av ca 50 milj. kr. Det bör emellertid beaktas att beredningen icke tagit hänsyn till den ökning av skatteunderlaget som uppkommer genom de ökade arbetsinsatser som kan väntas bli ett resultat av de föreslagna förvärvsavdragen. På någon sikt torde den beräknade inkomstminskningen av den utbyggnad av förvärvsavdragen, som vi här föreslagit, i väsentlig mån kompenseras genom

701 den ökning av skatteunderlaget som den samlade förstärkningen av förvärvsavdragen kan väntas medföra. Vid utformningen av förvärvsavdraget för barnfamiljer har våra synpunkter i stor utsträckning tillgodosetts varför vi ej har någon reservation att framföra i detta hänseende.

Reservation av herr Östman

(angående

barnavdrag)

Den svenska inkomstbeskattningen bygger på skatteförmågeprincipen. Ett utslag härav är att vid beskattningen medges ortsavdrag, enligt skattesystemutredningens förslag i fortsättningen benämnda grundavdrag. Syftet med dessa är att från beskattning undantaga den del av inkomsten som åtgår till elementära levnadskostnader — för mat, husrum, kläder m. m. — och vilken på grund härav saknar all skattekraft. Skattesystemutredningen föreslår ett grundavdrag på 3 000 kr. för ensamstående och 6 000 kr. för äkta makar. Sistnämnda grundavdrag skall även tillämpas för s. k. ensam förälder. Därutöver förordar utredningen ingen gradering av grundavdraget med hänsyn till försörjningsbördan, varför samma avdrag skall utgå för barnfamiljer som för barnlösa makar. För min del anser jag att grundavdraget bör kompletteras med barnavdrag. Att makar med barn har högre levnadskostnader än barnlösa makar är obestridligt, likaså att makar med flera barn har högre levnadskostnader än makar med få barn. Skillnaden utjämnas i någon mån genom barnbidragen men blir inte på långt när eliminerad. På grund härav har makar med barn lägre skatteförmåga än barnlösa makar och makar med många barn lägre skatteförmåga än makar med få barn. För ensam förälder beaktas såsom nyss nämnts skillnaden i levnadskostnader och därmed i skatteförmåga i förhållande till ensamstående utan barn genom en förhöjning av grundavdraget, enligt utredningens förslag på 3 000 kr. Detta utgör en form av barnavdrag, låt vara att det icke varieras med hänsyn till antalet barn. Förekomsten av barn beaktas även i annat sammanhang, nämligen vid fastställandet av s. k. förvärvsavdrag vilket endast medges gift moder och ensam förälder. Enligt min mening kräver konsekvensen att — vid i övrigt lika skatteförmåga — gifta personer med ett barn får lägre skatt än barnlösa makar, gifta med två barn lägre skatt än makar med ett barn osv. Det lämpligaste sättet att åstadkomma denna skattedifferentiering är att införa barnavdrag. Detta är i dagens läge en ovillkorlig förutsättning för att skatterättvisa skall kunna åvägabringas för makar med barn. Endast om barnbidraget vore så stort att det täckte de totala barnkostnaderna, skulle ett system utan barnavdrag vara motiverat. Frånvaron av barnavdrag innebär att skatt uttages på inkomst som inte

703 har skattekraft och som därför skattemässigt sett är att betrakta som obefintlig. Att såsom nu och såsom föreslås av utredningen för en viss grupp medborgare beskatta obefintlig inkomst innebär att samhället lägger särskilda bördor på denna grupp och sålunda inte repartiserar de gemensamma samhällsutgifterna efter likformiga grunder. Orättvisan är så mycket större som den på barnfamiljerna uppkomna obehöriga skattebelastningen blir större, ju fler barn som finns i familjen. Den drabbar vidare de lägre inkomsttagarna inom varje familjestorlek hårdare än de mer välsituerade. Det förhållandet att beskattningen av gifta sker utan hänsynstagande till förekomsten av barn och att alltså skatt uttages på viss obefintlig inkomst innebär reellt sett att barnfamiljer beskattas efter högre skattesatser än barnlösa makar. Förhållandet må belysas av följande exempel. En gift person h a r en taxerad inkomst på 16 000 kr. Kommunalskatt utgår efter 16: 50 per skattekrona. Med de grundavdrag utredningen föreslår kommer kommunalskatt att beräknas å en beskattningsbar inkomst av 10 000 kr. Den blir sålunda 1 650 kr. Familjen har ett barn. Låt oss här utan att ingå på frågan om hur stor den på familjen vilande merkostnaden för barnet i verkligheten är sätta beloppet till 1 000 kr. Den inkomst som har skattekraft är då inte 10 000 utan 9 000 kr. I förhållande till detta skatteunderlag motsvarar den utgående kommunalskatten en utdebitering på 18: 39 per skattekrona. Med samma beräkningssätt får man för det fall att familjen har två barn en utdebitering på 20: 62, om den har tre barn 23: 57 och om den har fyra barn 27: 50 per skattekrona. Med en taxerad inkomst på 100 000 kr. blir motsvarande utdebiteringar per skattekrona 16: 68 vid ett barn, 16: 86 vid två barn, 17: 04 vid tre barn och 17:23 vid fyra barn. Kommunalskatten är avsedd att repartiseras efter enahanda grunder mellan kommunens inkomsttagare med utgångspunkt från skatteförmågan. Såvitt barnavdrag inte införes, får barnfamiljerna såsom framgår av nyssnämnda exempel bära en större andel av skattebördan — och övriga skattskyldiga en lägre — än som motsvarar skatteförmågan. Införandet av barnavdrag, sett som isolerad företeelse, skulle innebära en omfördelning av skatt från barnfamiljer till andra skattskyldiga, varvid skatteökningen för icke-barnfamiljer (och juridiska personer) bleve större ju högre inkomsten vore. Men även inom gruppen barnfamiljer skulle en förskjutning inträda, varigenom — i de allra högsta inkomstskikten — skattelättnaden kunde förbytas i någon skatteökning, mer framträdande ju färre antalet barn är. Det anförda är enklast att belysa för kommunalbeskattningens del. Införandet av barnavdrag på t. ex. 1 000 kr. för varje barn föranleder en genomsnittlig utdebiteringsökning från 16: 50 till avrundat 17 kr. per skattekrona. För barnfamiljen innebär åtgärden dels skattelättnad genom att viss del av den tidigare beskattningsbara inkomsten blir skattefri dels skatteskärpning genom att den efter barnavdrag återstående beskattningsbara in-

704 komsten belastas med högre utdebitering. Det skattesänkande momentet ger inom en viss kommun en i alla inkomstlägen lika stor lättnad per barn, i genomsnittskommunen på 165 kr. Det skatteskärpande momentet slår olika beroende på inkomstens storlek. Med de i exemplet valda utgångspunkterna blir skatteökningen 5 kr. för varje tusenlapp kvarstående beskattningsbar inkomst. Vid en kvarstående beskattningsbar inkomst av 33 000 kronor blir sålunda skatteskärpningen lika stor som skattelättnaden och resultatet för en enbarnsfamilj alltså att ingen ändring inträder. Vid högre inkomst blir slutresultatet en nettoökning. För flerbarnsfamiljer ligger motsvarande gräns vid 66 000 kr. för två barn, 99 000 kr. för tre barn osv. Förhållandet är inte lika entydigt vid statsbeskattningen. I det långa loppet måste emellertid införandet av barnavdrag kompenseras genom skattehöjning på annat område eller genom uteblivande av en annan skattesänkning. Antar man t. ex. att barnavdragen möjliggöres genom en höjning av uttagningsprocenten, är det alldeles klart att tendensen blir densamma som ifråga om kommunalbeskattningen, låt vara att förekomsten av olika progressionsskikt gör serien mycket ryckig. De relativt korta progressionsskikten närmast över det proportionella skiktet leder vidare till att det skattelättande momentet där har överhanden. På grund härav skulle de största skattelättnaderna uppkomma för familjer där marginalskatten bestämmes av skattesatsen inom något av dessa korta progressionsskikt. Det kunde i och för sig vara av intresse att i tabellform visa de verkningar jag här antytt för såväl kommunal- som statsbeskattningens del. Enär emellertid även utredningens majoritet betonat, att ett införande av barnavdrag inte i och för sig betyder ett starkare gynnande av de högre inkomsttagarna — vilket tidigare brukat sägas — anser jag mig kunna nöja mig med det här anförda. I sin framställning erinrar utredningen till en början om att det teoretiskt kunde uppställas sådana alternativ till kontanta barnbidrag eller taxeringsmässiga barnavdrag som t. ex. en särskild förmånlig skatteskala för barnfamiljer eller en beskattning enligt det s. k. mångdelningssystemet. Dessa uppslag avvisas emellertid utan utförligare motivering. Icke heller jag är beredd att i nuläget förorda en lösning efter någon av dessa linjer, ehuru jag tillmäter dem större värde än majoriteten inom utredningen synes göra. Härefter säger majoriteten, att i realiteten endast två alternativa möjligheter stått öppna för diskussion inom utredningen, nämligen en höjning av det generellt bestämda barnbidraget eller införande av barnavdrag vid taxeringen. Utredningen pekar på att barnavdrag är att bedöma som grundavdrag vid beskattningen, »i och för sig lika berättigade som de för ensamstående och makar utgående avdragen». Det framhålles att finansieringen av kontanta barnbidrag sker över den allmänna budgeten och att därför även barnfamiljerna kan sägas bidraga till barnbidragen. Gentemot påståendet

705 att barnavdrag speciellt skulle gynna högre inkomsttagare och detta på de lägres bekostnad framhålles, att läget inte är annorlunda än det som inträffar om man samtidigt höjer de vanliga grundavdragen — »progressiviteten får då bedömas med hänsyn därtill och något för de lägre inkomsttagarna oförmånligt behöver inte ligga i en sådan reform». Utredningen säger klart ut, »att vissa skäl kan åberopas för införande av barnavdrag och att sådana avdrag inte utan vidare bör avvisas därför att de skulle ge oberättigade förmåner för högre inkomsttagare». Mot dessa närmast positiva bedömanden av barnavdragen ställer utredningen därefter vissa kritiska synpunkter som jag något vill beröra. Rent principiellt anför utredningen, att barnavdrag inte skulle vara motiverade i ett läge där statsfinansiellt utrymme fanns för skattefria barnbidrag av sådan storleksordning att barnkostnaderna helt täcktes. Samtidigt erinras emellertid om att det i ett läge där detta mer vidsträckta utrymme saknas alltjämt kan diskuteras, huruvida icke de tillgängliga resurserna borde åtminstone till viss del användas till att tillgodose den »horisontella» rättvisan, alltså till barnavdrag. Nästa invändning bygger utredningen på ett uttalande att dess förslag till skatteskala vilat på förutsättningen att alternativet barnbidrag skulle väljas. Utredningen anser ett samband föreligga mellan grundavdragens omfattning och skatteskalans progressivitet och menar, att en omprövning av den föreslagna skatteskalan skulle behöva ske därest barnavdrag infördes. Utredningen torde härmed mena, att en lösning skulle kunna bestå i att barnbidragen höjdes och att därutöver barnavdrag infördes, varvid finansieringen finge ordnas genom en hårdare progressiv skala. För egen del ansluter jag mig helt till majoritetens uppfattning att en hårdare progression än enligt utredningens förslag till skatteskala inte bör ifrågakomma. Därest de finansiella förutsättningarna vore tillfinnandes, borde snarare en ytterligare sänkning av progressionen ske. Mina utgångspunkter för bedömandet av skatteskalorna har emellertid varit att barnavdrag borde införas. Såsom jag nedan kommer att visa, ger det förefintliga ekonomiska utrymme som både majoriteten och jag utgår från en starkare omfördelning till barnfamiljernas förmån genom att barnavdrag användes än genom att barnbidragen höjes generellt. I detta läge finner jag inte hänvisningen till de progressiva skatteskalorna vara relevant. Utredningen tar därefter upp frågan om de lägre inkomsttagare som inte skulle kunna utnyttja barnavdrag vid beskattningen. Man erinrar om den mycket stora skillnad som inträtt sedan 1947. Medan nämnda år ungefär 2/5 av barnfamiljerna hade så låga inkomster att de inte alls betalade någon skatt till staten och ytterligare 2/5 befann sig i det inkomstläge att de inte kunde utnyttja helt bänkat barnavdrag, så kommer enligt utredningens beräkningar år 1970 omkring 940 000 barnfamiljer (ca 9 4 % ) att kunna fullt utnyttja barnavdrag på upp till exempelvis 1 800 kr. Detta förhållande 23—412209

706. innebär uppenbarligen, säger utredningen, »att kravet på tillgodoseendet av den horisontella rättvisan genom införande av barnavdrag framträder med ökad tyngd». Å andra sidan kan enligt beredningens uppfattning även den lilla grupp som får ingen eller ringa båtnad av barnavdrag resa berättigade krav på ett verksamt stöd. I själva verket synes denna invändning ha varit den för utredningen avgörande. Det kan visserligen diskuteras, säger utredningen^ att på annat sätt medge det begränsade antal familjer varom här är fråga ett mot barnavdraget svarande kontant bidrag vid sidan av det sedvanliga barnbidraget. Utredningen har emellertid ansett att så betydande invändningar av teknisk, administrativ och annan natur skulle möta vid ett sådant system att uppslaget inte kunnat fullföljas. För min del har jag visserligen principiellt den uppfattningen att man inte kan kräva mer av ett skattesystem än att det helt befriar från skatt sådana skattskyldiga som helt saknar skatteförmåga. Å andra sidan har jag tagit hänsyn till att utredningens majoritet fäst så stor vikt vid önskemålet att tillgodose även familjer med mycket små inkomster. Såsom jag längre fram skall visa har jag därför lagt fram förslag till ett system som skulle tillgodose även dessa. Majoriteten har slutligen pekat på det förhållandet att barnavdrag även skulle påverka kommunalbeskattningen och därigenom ge barnfamiljerna en större hjälp än som inom den givna ramen kan åstadkommas via barnbidrag. Den uttrycker därvid farhågor för att den erforderliga utdebiteringshöjningen inom kommunerna skulle kunna bli så stor att viss kompensation måste lämnas från statens sida. Några medel härför vore emellertid inte reserverade inom den angivna ramen. Detta manar enligt utredningen till försiktighet beträffande reformer som mer avsevärt påverkar det kommunala skatteunderlaget. Till denna fråga återkommer jag i samband med presentationen av mitt eget förslag. - V ' £ : f : » ; ; < J '• • '

>.-.-.

, Jag övergår härefter till att beskriva mitt förslag. r, Y.id. årets riksdag har beslut fattats om en höjning av det generella barnbidraget till 700 kr. per barn. Utredningen föreslår, att detta belopp höjes ytterligare till 1 200 kr. Enligt min mening bör någon generell höjning utöver 700 kr. icke ske. /.Enligt•utredningens beräkningar kommer antalet barn under 16 år att år X97Q ,uppgå till i runt tal 1 750 000. Dess förslag om en höjning av barnbidraget med 500 kr. per barn kommer alltså att öka statsutgifterna med 875 milj. Hr, Detta belopp anger den ram inom vilken jag har att hålla mig för att mitt fösrsilag: skall vara helt j ämförbart med maj oritetens. -Sås,om : jag nyss anfört vill jag icke förorda någon generell höjning av barnbidraget över 700 kr. Jag finner det emellertid angeläget att särskild hänsyn tages.ftill; flerbarnsfamiljerna och föreslår därför, att barnbidraget för tredje barnet i en familj blir 1 000 kr., för fjärde barnet 1 300 kr., för femte barnet

707 1 600 kr. samt för sjätte och varje följande barn 1 900 kr. En sådan höjning av barnbidraget från 700 kr. kommer att medföra en kostnadsökning på 100 milj. kr. Därmed skulle till förfogande för införande av barnavdrag stå ett belopp av 775 milj. kr. Ett barnavdrag på 1 000 kr. skulle föranleda en minskning av beskattningsbar inkomst på 1 750 milj. kr., om samtliga barnfamiljer helt kunde utnyttja avdraget. Enligt den inkomstfördelning varmed utredningen räknat för 1970 skulle den genomsnittliga statsskatteprocenten bli omkring 18 % för gifta. Eftersom de ofullständiga familjerna genomsnittligt har lägre inkomster än de fullständiga, har jag för mina beräkningar utgått från en genomsnittlig skatteprocent på 17,5. För barn upp till 16 år skulle det årliga skattebortfallet vid införande av barnavdrag på 1 000 kr. då uppgå till något över 300 milj. kr. Emellertid anser jag att barnavdrag bör medges intill 18 i stället för 16 år i de fall barnet icke har egen inkomst som föranleder taxering. Med hänsyn härtill bör beloppet räknas upp med ungefär 3 % till 310 a 315 milj. kr. Ett belopp på 775 milj. kr. möjliggör sålunda införande av barnavdrag på 2 500 kr., vilket är mitt förslag. Enligt de kalkyler rörande barnkostnaderna år 1961 som utredningen refererar uppgick de kontanta utgifterna för det första barnet i en familj till 3 200 kr. Häri finner jag visst stöd för att förorda ett barnavdrag på 2 500 kr. vid sidan av ett generellt barnbidrag på 700 kr. Jag vill även erinra om att barnavdraget enligt 1938 års riksdagsbeslut bänkat utgjorde 930 kr. för förstå respektive andra barnet samt 1 410 kr. för vart barn utöver två. Tas hänsyn till den penningvärdeförsämring som ägt rum sedan 1938, motsvarar nämnda belopp nu i runt tal 2 500 respektive 3 750 kr. Då jag för min del föreslår lika stort barnavdrag för varje barn i en familj, är ett belopp av 2 500 kr. uppenbarligen icke i överkant. Skäl skulle i och för sig kunna anföras för att beträffande de ofullständiga familjerna ge särskilt barnavdrag endast från och med det andra barnet. Eftersom emellertid utredningen varit beredd att i princip bibehålla den nuvarande skattefördelningen mellan ofullständiga och fullständiga familjer, har även jag utgått härifrån och föreslår därför, att barnavdrag skall medges för alla barn även i ofullständiga familjer. Detta framgår för övrigt av mina beräkningar ovan. Utredningen räknar för sin del vad gäller kommunerna med ett utdebite r ringsbehov år 1970 på 12 413 milj. kr. och med ett skatteunderlag på 719,3 milj. kr., motsvarande en genomsnittlig utdebitering per skattekrona på 17: 26. Med mitt förslag skulle kommunerna totalt sett förlora 43,75 milj. skattekronor och det samlade skatteunderlaget sålunda nedgå till 675,55 milj. skattekronor. Det beräknade utdebiteringsbehovet motsvarar då en genomsnittlig utdebitering på 18: 37, vilket är 1: 11 högre än vad utredningen utgår från i sina beräkningar. Egentligen är den här angivna erforderliga utdebiteringshöjningen för stor. Jag har nämligen byggt mina beräkningar rörande bortfallet av skatte-

708 underlag i kommunerna på att alla barnfamiljer skulle kunna helt utnyttja sina barnavdrag, ehuru detta ej ens 1970 kan beräknas vara fallet. Då jag emellertid velat redovisa verkningarna av mitt förslag med en mycket säker marginal, har jag avstått från att här göra någon korrigering, trots att de nedan redovisade förbättringarna för barnfamiljerna i förhållande till majoritetens förslag därigenom skulle ha blivit ännu förmånligare. Utredningen har som ovan anförts uttryckt vissa bekymmer för den utdebiteringshöjning som skulle uppkomma för kommunerna vid ett införande av barnavdrag utöver vad som eljest följer på grund av utredningens förslag. Rent principiellt vill jag här erinra om att det dock icke gäller att i något avseende öka kommunernas utgiftssumma. Det är endast fråga om att repartisera dessa utgifter å kommunens skattedragare på ett annat sätt än eljest. Jag har ovan visat att resultatet blir en omfördelning från barnfamiljer till barnlösa resp. juridiska personer ävensom att omfördelningen går i riktning från lägre till högre inkomsttagare. Det förhållandet att den nominella skattesatsen blir högre är inte avgörande för skattetrycket inom kommunen. Detta framgår kanske bäst om man tänker sig det förhållandet att alla grundavdrag skulle avskaffas. Uppenbarligen skulle detta leda till en betydande sänkning av utdebiteringen per skattekrona, gissningsvis till cirka 13 kr. Resultatet skulle för en gift person, som nu har 5 000 kr. beskattningsbar inkomst och blir beskattad enligt genomsnittsutdebiteringen (i beredningens kalkyler 17: 26 per skattekrona), finge sin skatt höjd från 863 kr. till 1 430 kr., medan en person som med beredningens förslag har 100 000 beskattningsbar inkomst och därmed en skatt på 17 260 kr. skulle få denna sänkt till 13 780 kr. En kraftig omfördelning skulle alltså ske från större till lägre inkomsttagare, men i varje fall de senare skulle ingalunda vara benägna att tala om en lägre kommunalskatt. Jag har ovan visat att redan med en så låg beräknad kostnad för varje barn som 1 000 kr. den reella utdebiteringen för barnfamiljer är avsevärt högre än den nu genomsnittliga på 16: 50, särskilt vid relativt låga inkomster. Är den beskattningsbara inkomsten enligt beredningens förslag 10 000 kr., uppkommer sålunda om ett barn finns i familjen en merbelastning motsvarande en utdebiteringshöjning på 1: 89. Merbelastningen motsvarar om antalet barn är två 4: 12, om antalet barn är tre 7: 07 etc. I jämförelse härmed är den ökning av utdebiteringen som enligt mitt förslag inträder för barnlösa och för juridiska personer ganska obetydlig.

För de barnfamiljer som inte tillfullo kan utnyttja de av mig förordade barnavdragen föreslår jag följande system. Vid taxeringen göres en särskild beräkning för barnfamiljer vars beskattningsbara inkomst är noll. I den mån de inte kunnat utnyttja barnavdragen, framräknas det icke utnyttjade beloppet. På detta negativa belopp beräknas skatt såsom om beloppet utgjort beskattningsbar inkomst. Den uträknade

709 skatten betraktas som »negativ» skatt och motsvarande belopp tillgodoföres barnfamiljen såsom inbetald preliminär skatt. När slutskattesedel därefter utfärdas sker återbäring i vanlig ordning. Kostnaderna för denna negativa skatt bäres av statsverket. Eftersom jag vid mina kostnadsberäkningar ovan för statsbeskattningens del räknat med samtliga barn såsom om barnavdragen helt kunnat utnyttjas, påverkas mina kalkyler av sistberörda förslag endast i avseende å den negativa kommunalskatt som skulle uppkomma för de allra lägsta inkomsttagarna. Inkluderas kostnaderna härför, kan man räkna med att summan av det inkomstbortfall för statens del och de ökade utgifter, som mitt förslag medför år 1970, skulle uppgå till cirka 900 mot 875 milj. kr. enligt utredningens förslag om en höjning av barnbidraget från 700 till 1 200 milj. kr. Skillnaden ligger uppenbarligen inom felmarginalen. Till denna min reservation fogas en tabell, utvisande de individuella verkningarna för fullständiga familjer i olika inkomstskikt dels utan barn och dels med ett, två, tre, fyra eller fem barn. Tabellen innehåller också jämförelse mellan utredningens och mitt förslag. Jag har därvid i likhet med utredningen räknat barnbidrag såsom negativ skatt. För ofullständiga familjer erhålles i stort sett samma tendens vad resultaten beträffar. Med ett givet, statsfinanserna belastande belopp kan man medelst barnavdrag åstadkomma ett för alla barnfamiljer gynnsammare resultat än med barnbidrag, vilket även framhålles av majoriteten. För min del har jag nu använt 100 milj. kr. av det tillgängliga beloppet för att höja barnbidraget från och med tredje barnet, varjämte jag föreslagit en åldersgräns för barnavdrag på 18 i stället för 16 år. Härigenom åtgår ytterligare 20 å 25 milj. kr. På grund härav kan i tabellen i ett enda inkomstläge utläsas en obetydlig försämring enligt barnavdragslinjen. Så snart det är fråga om mer än ett barn blir förbättringen genom min linje genomgående och ganska avsevärd. För familjer med mer än två barn gäller detta i än större utsträckning. I likhet med utredningens förslag om en barnbidragshöjning med 500 kr. till 1 200 kr. är mitt förslag om barnavdrag på 2 500 kr. och om särskild förhöjning av barnbidraget för flerbarnsfamiljerna avsett att tillämpas fr. o. m. 1970. I fråga om takten för insättandet av ökat stöd till barnfamiljerna åren 1966—1970 anknyter jag helt till utredningens övergångsförslag och förordar sålunda nedanstående barnavdrags- resp. barnbidragsbelopp.

Barnavdrag, kr Barnbidrag, kr, för barn nr 3 » »4 » »5 » »6

2 500

760 820 880 940

810 920 1030 1140

860 1020 1180 1340

950 1200 1450 1700

1000 1300 1600 1900

710 Jag finner det anmärkningsvärt att utredningen i så ringa utsträckning ägnat uppmärksamhet åt de otillfredsställande förhållanden som uppkommer därest ensam förälder nu gifter sig eller samtaxering inträder av annat skäl. Utan att mera detaljerat ingå härpå vill jag nämna, att två ensamma föräldrar med vardera 8 000 kronors inkomst vid ingående av äktenskap skulle åsamka sig en skatteökning på ej mindre än 2 042 kr. Är värderas inkomst t. ex. 20 000 kr. blir skatteskärpningen 3 419 kr. Därest utredningen kunnat samla sig kring ett förslag grundat på barnavdrag, skulle skillnaden i mycket stor utsträckning kunnat minskas.

Sammanlagd statlig och kommunal inkomstskatt för fullständiga familjer enligt mitt alternativ Barnbidrag är räknade som negativ skatt. Kommunalskatt efter 18,37 per skattekrona Antal barn under 18 år

Årsinkomst kr

0 0 530

— — —

1363 832 303

— — — — —

2 726 2 195 1664 1136 339

— — — — —

4 390 3 859 3 328 2 797 2 003

— — — — —

6 353 5 823 5 291 4 761 3 964

— — — — —

8 616 8 086 7 554 7 024 6 228

—

— —

2 639 1313

— — —

4 903 3 576 2 249

6 000 8 000 10 000 12 000 15 000

1061 1591 2 387

20 000 25 000 30 000 40 000 50 000

3 714 5 041 6 583 10 417 14 773

2 351 3 677 5 098 8 685 12 920

2 314 3 641 6 974 11076

1977 5 067 9 046

2 883 6 716

4 085

60 000 80 000 100 000

19 632 29 858 41 044

17 653 27 859 38 946

15 688 25 883 36 848

13 525 22 608 34 455

11073 21033 31 758

8 320 18 158 28 751

226 1024

ökning (-\-) eller minskning (—) enligt mitt alternativ i jämförelse med utredningens förslag Antal barn under 18 år

Årsinkomst kr

6 000 8 000 10 000 12 000 15 000

+ + + +

20 40 59 90

— — — — —

163 142 124 106 73

— — — — —

326 305 285 268 236

— — — — —

790 769 749 729 700

— — — — —

1553 1533 1512 1493 1461

— — — — —

2 616 2 596 2 575 2 556 2 525

20 000 25 000 30 000 40 000 50 000

+ 140 + 190 + 225 + 273 + 323

— + — — —

23 26 60 259 330

— — — — —

187 137 317 770 974

— — — — —

650 600 781 1477 1804

— — — — —

1413 1364 1544 2 461 2 934

— — — — —

2 477 2 427 2 607 3 646 4 365

60 000 80 000 100 000

+ 360 + 445 + 566

— — —

419 354 332

— — —

1184 1 130 1230

— — —

2 147 2 205 2 423

— — —

3 399 3 580 3 920

— — —

4 952 5 255 5 727

711 Till slut vill jag — samtidigt som jag beklagar att utredningens majoritet inte dragit de slutsatser av sina utredningar och överväganden som jag funnit vara konsekventa — uttala mitt erkännande åt majoriteten för dess redovisning av frågan om barnavdrag contra barnbidrag. Såvitt jag kunnat finna består icke heller skillnaden mellan majoriteten och mig så mycket i en olikartad bedömning av principfrågan som i den olikhet som förelegat oss emellan vid avvägningen gentemot andra synpunkter än de rent skattemässiga. Detta finner jag bestyrkt av majoritetens uttalande att »en fortsatt inkomstutjämning och standardförbättring kan medföra att invändningarna mot barnavdrag förlorar i tyngd». Jag vågar uttrycka den förhoppningen att det av utredningen redovisade samlade materialet kring denna tidigare så kontroversiella fråga skall bidraga till att minska motsättningarna i den följande allmänna debatten.

Reservation av herrar Ekström,1 Meidner, Nilstein, Welinder, Åqvist och östergren (angående

gränsen för redovisningsskyldighet

vid

mervärdeskatten)

Kommittémajoriteten har föreslagit en gräns för redovisningsskyldigheten i mervärdeskatten vid 8 000 kronor i total årsomsättning med en avtrappningsregel för årsomsättningar mellan 8 000 och 24 000 kronor. Vi anser att denna gräns är för högt satt. Resultatet måste komma att innebära snedvridande tendenser av ett icke acceptabelt slag. Vi fäster stort avseende vid det förhållandet att även om redovisningsskyldighet ej föreligger, vederbörande ändå äger uppbära mervärdeskatt, som sålunda icke behöver inlevereras till statsverket. De administrativa fördelarna med en gräns för redovisningsskyldigheten enligt majoritetens förslag anser vi ej heller särskilt markanta, eftersom myndigheterna ändock måste kontrollera årsomsättningens storlek för bedömande av om redovisningsskyldighet föreligger eller ej. Vidare har vi beaktat, att upptrappningsreglerna i fråga om grundförsäkringsavgift — en anordning mot vilken vi anmält tveksamhet men ej motsatt oss med hänsyn till önskemålet att uppnå en helhetslösning — är utformade på ett gynnsamt sätt för den kategori av företagare, som enligt majoritetsförslaget om avtrappningsregeln i fråga om mervärdeskatten skulle komma i en förmånsställning. Vi föreslår i stället en annan metod. Denna innebär, att generell frihet från skattskyldighet till mervärdeskatt begränsas till skattepliktiga verksamheter med en omsättning för år räknat icke överstigande 3 000 kronor. Bortfallet i antal skattskyldiga vid en sådan gränsdragning blir relativt ringa, varigenom skattebortfallet blir obetydligt och likaså snedvridningstendenserna. Vi förordar vidare, att en sådan gränsdragning kombineras med ett generellt grundavdrag motsvarande skatten på en omsättning av 1 000 kronor för år räknat, varigenom tröskelproblemet minskas.

1 Herr Ekstöm har särskilt erinrat, att han i en reservation framfört starka betänkligheter mot beredningens "helhetslösning" men att han likväl i hänseende, varom i denna reservation är fråga, velat instämma med övriga reservanter.

Reservation av herr Ericsson (angående mervärdeskatt

på vissa tidningar och

tidskrifter)

Den av skatteberedningen förordade omläggningen av den allmänna varuskatten till en mervärdeskatt innefattar bl. a. ett slopande av nu gällande undantag från skatteplikt för allmänna nyhetstidningar och vissa andra periodiska publikationer. Därmed skulle dessa liksom alla andra skattepliktiga varor belastas med en skatt efter skattesatsen 13 procent på priset exkl. skatt. Såsom den nu gällande allmänna varuskatten konstruerats, omfattar nämligen ifrågavarande skattefrihet inte endast den färdiga produkten utan även materialet (papper, tryckfärg, klichéer o. dyl.) för dess framställning och distribution. Den nuvarande skatteeffekten för här ifrågavarande publikationer är däremot begränsad till den skattebelastning, som träffar utgivarnas investeringar och andra anskaffningar, som inte är att hänföra till skattefritt förbrukningsmaterial eller motsvarande. De motiv, som på sin tid förestavade nu gällande undantag för nyhetstidningar, kan i och för sig inte påverkas av övergången till en generell konsumtionsbeskattning enligt mervärdeskatteprincipen. Jag anser därför, att omläggningen till mervärdeskatt på denna punkt bör gå ut på att i möjligaste mån upprätthålla en beskattning av samma relativa styrka, som den allmänna varuskatten nu medför. Det finns även tekniska förutsättningar för en sådan lösning av frågan. I en av vissa ledamöter avgiven reservation förordas en fullständig skattefrihet för allmänna nyhetstidningar. Detta innebär, att när alla andra varor får bära en nästan dubbelt så hög varuskatt, så befrias tidningar från den obetydliga skatt, som de nu har. Detta kan inte vara välbetänkt. Enligt min uppfattning bör nuvarande undantag från skatteplikt för nyhetstidningarna och vissa andra periodiska publikationer kvarstå vid omläggningen till mervärdeskatt. F r å n denna utgångspunkt bör emellertid beskattningsreglerna utformas med sikte på att genom inskränkningar i rätten till avlyftning av ingående mervärdeskatt eller motsvarande åstadkomma en skattebelastning, som kan anses i skälig mån stå i paritet med den nuvarande skattebelastningen från den allmänna varuskatten. I fråga om nyhetstidningarna kan detta ske genom att från avdrags- och restitutionsrätten undantaga den mervärdeskatt, som kommer att utgå på tidningspapperet. Detta bör inte vara förenat med tekniska olägenheter, eftersom tidningspapper endast i begränsad omfattning används för annat ända-

714 mål än framställning av nyhetstidningar. Enligt aktuella pris- och förbrukningssiffror skulle detta vid den för mervärdeskatten föreslagna skattesatsen (13 procent) betyda en skattebelastning av 18 a 20 miljoner kronor. Uttryckt i konsumtionsvärde kan effekten beräknas motsvara en skattebelastning av ca 4 procent. Jag anser detta vara en skälig beskattning av dagspressen i det av beredningen förordade skattesystemet och föreslår sålunda, att mervärdeskatten beträffande nyhetstidningarna utformas i enlighet med nu angivna riktlinjer. En i jämförelse med nyhetstidningarna likvärdig skatteeffekt bör också upprätthållas för övriga nu från skatteplikt undantagna publikationer. Detta bör ske genom att ett bestående undantag från skatteplikt förenas med rätt till skattefri leverans från det tryckeri, som ombesörjer framställningen av publikationen, men utan rätt för utgivaren att åtnjuta avdrag eller restitution för den ingående mervärdeskatt, som kommer att belasta övriga inköp för utgivningen. Även denna lösning bör enligt min mening leda till en skälig skattebelastning utan några tekniska komplikationer.

Reservation av skatteberedningens ordförande herr Hedborg samt herrar Gustafson, Lyberg, Sundin och Östman (angående

mervärdeskatt

på vissa tidningar och

tidskrifter)

I gällande allmänna varubeskattning är nyhetstidningarna och vissa andra periodiska publikationer undantagna från skatteplikt. Försäljningen av sådana publikationer sker sålunda skattefritt. Av den allmänna varuskattens konstruktion följer vidare, att skattefrihet även föreligger för den helt övervägande delen av tidningsföretagens materialförbrukning; detta gäller exempelvis tidningspapper, tryckfärg, stilmetall, klichéer o. dyl. Varuskatt utgår förutom vid inköp av annat material, huvudsakligen blott vid investeringar i byggnader, pressar och andra anläggningstillgångar. Anledningen till skattefriheten är att återföra på ett allmänpolitiskt bedömande från statsmakternas sida. Skatteberedningen föreslår att den allmänna varuskatten omlägges till en mervärdeskatt, som i samband därmed ges sådan tyngd att utrymme bereds för en viss sänkning av den direkta skatten och för ett avskaffande av ett antal punktskatter. Skattefriheten för tidningar och tidskrifter inom nuvarande system föreslås samtidigt avskaffad. Beredningen har ingående redovisat sina olika skäl för sist angivna förslag. Även vi finner flertalet av dem väga tungt. Vi fäster emellertid ett större avseende vid den omständigheten att enligt vår mening motivet för tidningarnas förmånsställning inom varubeskattningen gör sig i lika mån gällande i avseende å mervärdeskatten. Då avgörande tekniska eller liknande invändningar inte kan resas däremot, synes oss övervägande skäl tala för att inte framföra förslag som mer väsentligt strider mot de värderingar, vara gällande regler i detta speciella hänseende bygger. Det kan sägas att en ytterligare omständighet, som talar mot en utvidgning av beskattningsområdet på ifrågasatt sätt är att ett borttagande av undantagsföreskriften för tidningarna skulle i tiden sammanfalla med en inte oväsentlig höjning av den generella indirekta beskattningens tyngd. Vad nu anförts leder i och för sig inte till uppfattningen att en fullständig befrielse från mervärdeskatt bör ske. Ett skattetryck av samma relativa omfattning som det nuvarande kan sägas böra i första hand eftersträvas. Inom skatteberedningen har också undersökts möjligheterna härtill. Därvid har framkommit att tekniska och kontrollmässiga skäl starkt talar för ett val mellan alternativen full beskattning och full skattefrihet. En tredje

716 möjlighet skulle dock kunna vara att inte medge någon avlyftning av den ingående skattebelastningen på företagens inköp av tidningspapper men att också stanna därvid. Ett skatteuttag av ca 20 miljoner kr. skulle härigenom erhållas. Mot denna möjlighet måste dock invändas, att den skulle innebära en från en mervärdebeskattning ganska väsensskild anordning och i realiteten inte innefatta annat än en accis på visst slag av papper med de speciella verkningar som kan följa därav. Av dessa skäl anser vi oss inte kunna förorda en till tidningspapperet begränsad beskattning. I valet mellan fullständig beskattning och fullständig skattefrihet finner vi — som framgår av vad ovan anförts — avgörande skäl tala för det senare. Här må tilläggas följande. Nyligen har åt en statlig utredning givits i uppdrag att undersöka behovet och lämpligheten av ett ekonomiskt stöd i någon form åt tidningspressen. Denna omständighet har synts beredningen utgöra ett särskilt skäl för dess ståndpunkt. För vår del har vi svårt att inse detta. Förr torde kunna göras gällande att borttagandet av nyhetstidningarnas speciella förmånsställning inom den indirekta beskattningen ter sig mindre väl motiverat i ett läge, där det befunnits erforderligt att igångsätta en utredning om ekonomiskt stöd åt samma tidningar. Med åberopande av det sagda förordar vi att de ifrågavarande tidningarna och tidskrifterna helt undantages från mervärdebeskattning genom ett bibehållet undantag från skatteplikt i förening med en i princip generell avdrags- eller restitutionsrätt för ingående mervärdeskatt.

Reservation av herr Svensson (angående

mervärdeskatt

på tidningar

och

tidskrifter)

Skatteberedningen anser, att övervägande skäl talar för att hela tidningsoch tidskriftsområdet skall omfattas av den föreslagna mervärdeskatten. I nu gällande system för indirekt beskattning är allmänna nyhetstidningar och vissa andra periodiska publikationer undantagna från skatteplikt. Grundmotivet härför har varit att underlätta såväl nyhetsinformationen som den offentliga debatten. Jag delar principiellt den av beredningen angivna uppfattningen, att beskattningen enligt det föreslagna mervärdeskattesystemet bör vara generellt verkande. För handeln är detta av särskild betydelse, då redovisningsförfarandet därigenom underlättas. Icke desto mindre anser jag, att ett undantagsförfarande är motiverat för tidningar och tidskrifter om detta göres generellt. Beredningen har som ett av motiven för sitt ställningstagande till denna fråga åberopat den nyligen tillsatta utredningen om tidningspressens ekonomiska förutsättningar. Utredningens resultat bör enligt beredningens mening icke föregripas. Tillkomsten av denna kommitté utgör ett uttryck för de svårigheter, under vilka många tidningsföretag numera arbetar. Jag finner icke helt övertygande skäl föreligga att i detta läge föreslå beskattningsmässiga åtgärder, som ytterligare torde försämra förutsättningarna att uppnå skälig lönsamhet inom pressen. Även om jag anser, att de av beredningen anförda argumenten för full skatteplikt för tidningar och tidskrifter i vissa stycken är väl underbyggda, finner jag dem dock icke ha den styrka, att de överväger kraften i de motiv, som hittills varit avgörande för ställningstaganden från statsmakternas sida för undantag från beskattning enligt nu gällande system. Beredningen framhåller emellertid, att svårigheter föreligger att draga en sakligt berättigad gräns mellan dagstidningar och andra media för det fria ordet, vilket utmynnar i konstaterandet att »en i möjligaste mån enhetlig behandling i beskattningshänseende av dessa media är enligt beredningens mening nödvändig». Det anförda leder för mitt vidkommande till ett förordande icke endast av ett bibehållande av skattefriheten för nyhetstidningar och vissa andra periodiska tidskrifter enligt nu tillämpade principer utan även till att undantagen från skatteplikt bör utvidgas till att omfatta samtliga periodiska publikationer, för vilka fordras av justitiedepartementet utfärdat utgivningsbevis.

718 Vid genomförandet av detta förslag skulle ernås konkurrensneutralitet även i förhållande till utländska tidningar och tidskrifter, då påförande av mervärdeskatt vid direktimport av sådana alster redan av administrativa skäl torde vara svårt. Min uppfattning i denna sak överensstämmer sålunda med vad 1952 års kommitté för indirekta skatter framhållit i sitt år 1957 avgivna betänkande. Utredningen gällde då en lågprocentig varuskatt. Argumenteringen vinner enligt min mening i styrka, då fråga är om en omsättningsskatt av den storleksordning, som skatteberedningen föreslår. , Jag är väl medveten om, att dessa synpunkter även nu kan väcka invändningar utifrån den uppfattningen, att icke alla periodiska publikationer bör tillmätas sådant värde som upplysnings- och debattorgan, att ett undantag i varuskattehänseende u r allmänna synpunkter framstår som berättigat. Men en objektiv gränsdragning härvidlag efter kvalitetssynpunkter torde vara i det närmaste ogenomförbar. Det kan också i detta sammanhang erinras om att beredningen föreslår full skattefrihet inom nöjesområdet, där även delade uppfattningar om värdet av vissa prestationer kan anses föreligga. Med stöd av det åberopade förordar jag, att såväl dagstidningar som övriga periodiska skrifter undantages från skatteplikt med samtidigt åtnjuten avdragsrätt för ingående mervärdeskatt. I anslutning till tryckfrihetsförordningen bör till kategorin tidningar och tidskrifter hänföras sådana periodiska publikationer, som enligt utgivningsplanen är avsedda att under bestämd titel utgivas med minst fyra på särskilda tider utkommande nummer eller häften årligen.

Reservation av herrar Gustafson, Nilsson, Sundin, Svensson och Östman med instämmande av experten Bergqvist (angående kostnadsersättning

åt skattskyldiga

till

mervärdeskatt)

1961 års höstriksdag beslöt enhälligt att till den, som enligt förordningen om varuskatt tillhandahåller konsument skattepliktig vara eller tjänsteprestation, skulle utgå kostnadsersättning, beräknad på den skattepliktiga omsättning som uppgick till 10 000 kronor eller däröver. Ehuru den sålunda utgående ersättningen icke täckt kostnaderna för det med uppbörd och redovisning av varuskatten betingade merarbetet inom företagen, har dock ersättningen uppfattats som en erkänsla från statsmakternas sida för den medverkan i uppbördsarbetet som krävts av berörda företag. I förevarande betänkande har skatteberedningen föreslagit, att den av riksdagen beslutade kostnadsersättningen vid uppbörd och redovisning av allmän varuskatt skall avskaffas i samband med den allmänna konsumtionsbeskattningens utvidgning och tekniska omläggning till mervärdeskatt. Som skäl härför åberopas bl. a. den fördel som övergången till mervärdeskatt medför för de skattskyldiga genom att alla anskaffningar av investeringsoch omkostnadskaraktär icke längre kommer att belastas med skatt på grund av avdragsrätten för ingående skattebelastning. Man pekar vidare på att det icke som för närvarande enbart blir detaljhandel, hantverk och därmed jämställda som har besväret att uttaga och redovisa skatten samt på att skattefrihet föreslås vid viss mindre omsättning av skattepliktiga varor. Vad beredningen anfört rörande rätten till avdrag för ingående skatt på anskaffning av investerings- och omkostnadskaraktär har väsentligen betydelse för de tidigare leden inom produktion och distribution. I det sista ledet, alltså inom detaljhandel, hantverk och liknande, blir denna avdragsrätt i regel av ringa betydelse. Uppbörds- och redovisningsarbetet blir i slutledet minst lika krävande och ansvarsfullt som hittills. Härtill kommer att företag i det sista ledet, vanligen mindre företag, icke har den kontorsorganisation som de större företagen har. I den m å n de mindre företagarna ej själva på sin fritid kan fullgöra föreskriven redovisning måste de anlita särskild arbetskraft, ofta någon bokföringsbyrå, revisor eller liknande. Särskilt för dessa företagare skulle det framstå som en uppenbar orättvisa om de berövades en skälig ersättning för sitt arbete i det allmännas tjänst. Med stöd av det anförda yrkar vi, att kostnadsersättning alltjämt skall

720 utgå, dock endast till företag inom detaljhandel, hantverk och därmed jämförligt sista beskattningsled. Att det inom detaljhandel i vissa fall förekommer försäljningar, t. ex. till jordbrukare och hantverkare, vilka inte är att hänföra till det sista ledet, får man härvid bortse från. Vi föreslår en kostnadsersättning enligt nedanstående skala. I det väsentligaste ansluter sig denna till vad nu gäller, ehuru den begränsas till att avse skattepliktig omsättning mellan 25 000 och 2 milj. kronor. Härmed är sagt att statens kostnader för den av oss föreslagna ersättningen kan beräknas bli av i stort sett samma omfattning som den nu utgående. Ersättning föreslås utgå i följande ordning. När den skattepliktiga omsättningen uppgår till 25 000 m e n icke 200 000 kr : 100 kr för 25 000 kr och 1,2 %> av återstoden 200 000 » » 900 000 » : 310 » » 200 000 » » 0,2 % 0 »> » 900 000 » » 2 000 000 » : 450 » » 900 000 » » 0,1 % 0 » » 2 000 000 kr och däröver : 560 » .

Reservation av herrar Kristersson och Oscarsson (angående höjningen

av

bensinskatten)

Allmänna skatteberedningen har i sitt förslag om mervärdeskatt stannat för en generell och lika procentuell skattesats, innebärande en genomsnittlig höjning av prisnivån med 6,2 procent inom området för den generella indirekta beskattningen. Beträffande vissa nu punktbeskattade varor kommer mervärdeskattereformen att medföra prissänkningar, medan åter andra varor och tjänster framför allt sådana, som nu icke omfattas av den allmänna varuskatten, kommer att fördyras med hela mervärdeskatten. Denna ojämna verkan har av beredningen godtagits över hela beskattningsområdet. Dock har beredningens majoritet beträffande den även efter mervärdeskattens genomförande kvarstående bensinbeskattningen gjort ett avsteg genom att föreslå en höjning av bensinskatten med 4 öre per liter. Motivet härför anges vara att åstadkomma en med avseende på konsumtion och konkurrens neutral verkan. Enligt vår uppfattning är det inte klarlagt, att det skulle vara mer angeläget att vidtaga åtgärder för att nå en sådan verkan i detta speciella fall än inom övriga av mervärdeskatten berörda områden. Om sådana avvägningar skall göras synes det vara mera nödvändigt att rätta till den ojämna höjning av avståndskostnaderna som resornas och frakternas inlemmande i mervärdeskatten innebär. Därför bör enligt vår mening någon ändring av drivmedelsbeskattningen inte göras i detta sammanhang om inte samtidiga åtgärder vidtages för att neutralisera mervärdeskattens ojämna inverkan på övriga avståndskostnader.

Reservation av herr Nilsson (angående

mervärdeskatt

på begagnade

bilar)

Då enligt beredningens förslag mervärdeskattskyldighet icke skall föreligga för privatpersoners försäljning av personlig egendom, fritas härigenom även bl. a. försäljning av begagnade bilar privatpersoner emellan, medan å andra sidan den yrkesmässigt drivna bilhandeln enligt beredningens förslag skall belastas med mervärdeskatt jämväl å begagnade bilar. Handeln med begagnade bilar är mycket omfattande. År 1963 registrerades ca 230 000 nya personbilar medan ett antal ägarebyten av begagnade personbilar om 450 000 ägde rum. Värdet av de registrerade nya personbilarna låg omkring 2 500 mkr och för de omsatta begagnade bilarna 2 000 mkr. Denna omfattning förklaras av att bilen närmast blivit en konsumtionsvara. Undantag från varuskatt gäller som bekant för närvarande för handel med begagnade personbilar och vissa lättare skåpvagnar med åtföljande skattefrihet för upprustningsreparationer av inbytesobjekt före ånyoförsäljning. Som kompensation för detta bortfall av varuskatt på denna sektor har en motsvarande höjning av den s. k. bilaccisen skett. Motiv för detta undantag för handeln med begagnade bilar har varit, att dess omsättning skulle bliva okontrollerbar och alternativt skulle få karaktären av en »förmedling» för undvikande av varuskatt. Det nu föreliggande förslaget att handeln med begagnade bilar, då den föreligger hos den yrkesmässiga bilhandlarverksamheten, skall belastas med varuskatt, medan de privata transaktionerna av alldeles samma karaktär skall fritas härifrån, kommer att medföra en icke önskad »förmedlingsverksamhet» av begagnade bilar av synnerligen stor och löslig omfattning. Dennas effekt ökas jämväl avsevärt på grund av det högre skatteuttaget. Jag föreslår därför, att handeln med begagnade bilar liksom hittills fritas från varuskatt. Skulle så ej kunna bifallas föreslår jag att all handel med begagnade bilar varuskattebelägges på ett likvärdigt sätt, varvid skatteredovisning bör ske i samband med omregistrering av bilen. För att svårigheter beträffande redovisningar av försäljningssiffror ej skall uppstå, kunna jämkade enhetspriser i grupper fastställas för typer och årgång. Skyldighet både för säljare och köpare att var för sig anmäla till bilregistret om skedd försäljning bör införas. Redovisningen av skattebeloppet bör åvila säljaren. Vid genomförande av sistnämnda alternativ med varuskattebeläggning av all handel med begagnade bilar bör en minskning av bilaccisen å nya bilar i motsvarande grad ske.

Reservation av herr Lyberg (angående

bilaccisen)

De i förevarande betänkande framlagda förslagen, samlade under rubriken »Nytt skattesystem», utgör en sammanhängande helhet, om vilken nära nog alla ledamöter i skatteberedningen enats. Betydelsefullt är att denna enighet har tillkommit efter utjämning av skilda ståndpunkter och värderingar, vilket i och för sig naturligen innebär att eftergifter på vissa punkter vägts mot värdet av att få en bred anslutning till hela komplexet av förslag. Anledning saknas därför för mig såsom ledamot att uttala mig om vilka överväganden som för mig varit avgörande för det slutliga ställningstagandet eller att ingå i polemik mot vad som i vissa hänseenden anförts i särskilda yttranden och reservationer. I konsekvens härmed har jag endast anmält avvikande mening i några tekniska frågor. Som beredningen framhållit var motivet för införande av bilaccisen ett helt annat än de skäl, som åberopats vid tillkomsten av övriga punktskatter. Bilaccisen måste nämligen anses främst ha tillkommit för att något reducera den exceptionellt höga takten i motorfordonsparkens ökning. Beredningen har inte varit främmande för tanken att även bilaccisen bör avskaffas men inte ansett sig böra nu föreslå en sådan åtgärd. Enligt min mening talar starka principiella skäl — av samma art som de beredningen åberopat vid sitt ställningstagande till övriga punktskatter — för ett slopande av bilaccisen. Det är emellertid tveksamt om inte en sådan åtgärd i dagens läge skulle kunna få sådana konsekvenser för det allmänna, att åtgärden i fråga inte kan godtas. Emellertid bör slås fast att bilaccisen skall avskaffas så snart förutsättningar härför föreligger. För att underlätta en sådan avveckling bör som ett första steg en sänkning av bilaccisen ske redan nu till den nivå, som gällde omedelbart före införandet av den allmänna varuskatten. Genom den skattehöjning som mervärdeskatten föranleder torde en motsvarande efterfrågehämmande effekt ernås. Ett ytterligare skäl för en sådan sänkning är att begagnade bilar förutsätts skola underkastas skatteplikt till mervärdeskatt, varför den ursprungligen anförda motiveringen för 1960 års höjning av bilaccisen inte längre är bärande.

Reservation av herr Meidner

(angående kompensation

åt kommunerna

för bortfall av

skatteunderlag)

I direktiven till skattesystemutredningen erinras om att de senare årens utveckling har kännetecknats av ett ökat inkomstbehov för kommunerna, samt att detta tagit sig uttryck i stegrade utdebiteringssatser och ökade krav på ekonomiskt bidrag från statens sida. Det heter vidare, att »de härmed sammanhängande problemen bör uppmärksammas vid den omprövning (av skattesystemet) som nu föreslås» (kursiverat h ä r ) . Enligt min uppfattning bör direktiven i denna del tolkas sålunda, att utredningen vid sin omprövning av den direkta beskattningen bör beakta de ekonomiska konsekvenser, som en skattereform kan föra med sig för kommunernas finanser. Att de stegrade utdebiteringssatserna och de ökade kraven på statliga bidrag särskilt omnämns i direktiven måste rimligtvis uppfattas som en fingervisning om att utredningen bort föreslå åtgärder, ägnade att eliminera eller i varje fall minska behovet av ytterligare stegrade utdebiteringssatser, som utredningens förslag till höjda grund- och förvärvsavdrag samt till ändrade regler för finansiering av socialförsäkringens grundförmåner ger anledning till. Allmänna skatteberedningen har emellertid tolkat direktiven på annat sätt eller, vilket med tanke på svårigheten att uppfatta direktiven annorlunda än som nyss angivits är ett mera adekvat uttryckssätt, har inte efterkommit statsrådets direktiv att vid sin översyn av skattesystemet beakta de kommunfinansiella synpunkterna. Beredningen konstaterar, att det sammanlagda kommunala skatteunderlaget under vissa antaganden om pris- och inkomstutvecklingen för år 1970 kommer som en omedelbar följd av beredningens förslag att minska med drygt 51 milj. skattekronor (motsvarande ett skattebortfall av mer än 800 milj. k r ) . Under förutsättning att samma reella kommunala skattetryck skall föreligga 1964 och 1970 fordras vid genomförandet av beredningens förslag en höjning av den genomsnittliga utdebiteringen med 76 öre per skattekrona. Beredningen diskuterar i korthet frågan huruvida kompensation bör utgå till kommunerna i form av statsbidrag men avvisar denna tanke av främst två skäl. Beredningen har för det första funnit, att dess samlade reformförslag ger »en såsom ändamålsenlig bedömd fördelning av bördan mellan skilda kategorier skattskyldiga i olika inkomstlägen», och att härvid hänsyn redan tagits till den erforderliga höjningen av de kommunala utdebiteringarna.

725 De individuella verkningarna härav säger sig beredningen kunna godta. För det andra menar beredningen, att några kompensationsåtgärder med hänsyn till ojämnheter kommunerna emellan inte erfordras och hänvisar härvid till ett av 1958 års skatteutjämningskommitté framlagt förslag. För egen del anser jag inte, att något av de anförda argumenten är bärande eller ens relevant i förevarande sammanhang. Att de individuella verkningarna av höjda utdebiteringar av beredningen befunnits godtagbara innebär givetvis ingalunda, att de är godtagbara ur kommunfinansiell synpunkt. Att åter en skatteutjämning till förmån för kommuner med lågt skatteunderlag kan komma att genomföras i framtiden kan heller inte rimligtvis anföras som argument mot kompenserande statsbidrag eftersom ett genomförande av skatteutjämningskommitténs förslag inte eller blott i ringa omfattning skulle kompensera kommunerna som helhet vid en reform som den av skatteberedningen föreslagna. Jag kan sålunda inte dela beredningens konklusion, att någon statlig kompensation med anledning av dess förslag inte är erforderlig. I stället yrkar jag på att denna fråga blir föremål för en allsidig översyn innan beredningens förslag genomförs. Den omständigheten att några medel för en dylik kompensation inte finns »reserverade» inom ramen för beredningens s. k. helhetslösning utgör enligt min uppfattning inte något allvarligt hinder för en dylik översyn utan är blott ett uttryck för den tolkning av direktiven, som har förestavat beredningens ståndpunktstaganden. Skulle en översyn av kompensationsfrågan leda fram till en annan konklusion än beredningens, synes det rimligt att ekonomiskt utrymme härför bereds genom modifieringar av beredningens övriga förslag. Jag saknar anledning att här närmare precisera arten av dessa modifikationer men vill erinra om att det av mig, tillsammans med herr Nilstein, reservationsvis framförda förslaget till en i förhållande till majoritetsförslaget lägre höjning av grundavdragen inte oväsentligt skulle minska bortfallet av skatteunderlag för kommunerna. Att beredningen har ansett sig kunna bortse från de kommunfinansiella aspekter, som dess förslag implicerar, sammanhänger med de i hög grad verklighetsfrämmande förutsättningar beträffande utvecklingen av den kommunala utdebiteringen, som beredningen har valt. Medan beredningen för övergångsperioden 1966—70 har gjort vissa antaganden om pris- och reallöneutvecklingen — innebärande en årlig ökning med 2 % resp. 3 % — har man i fråga om de kommunala utdebiteringarna utgått från status quo och för år 1970, då skattereformen i sin helhet antas genomförd, endast kalkylerat med den utdebiteringshöjning, som blir en direkt följd av skattereformen. Rimligheten i ett sådant antagande har beredningen inte ansett sig behöva diskutera. Det är uppenbart, att ett mera realistiskt antagande om utvecklingen av de kommunala utdebiteringarna hade kunnat leda fram till andra bedömningar av frågan huruvida kommunerna bort kompenseras för bortfallet av skatteunderlag. Det är lika uppenbart, att beredningens godtagande

726 av de individuella verkningarna vilar på samma orealistiska förutsättningar; med mera rimliga antaganden om utvecklingen av de kommunala utdebiteringarna fram till år 1970 skulle de individuella verkningarna av beredningens samlade förslag blivit andra än de av beredningen i dess omfattande tabellmaterial redovisade. Det är en öppen fråga, om beredningen i så fall hade funnit avvägningen av skattebördan mellan skilda kategorier skattskyldiga i olika inkomstlägen godtagbar eller ej. Eftersom beredningen sålunda enligt min uppfattning i denna fråga har utgått från principiellt oriktiga och alltigenom verklighetsfrämmande förutsättningar och av dessa dragit felaktiga konklusioner beträffande frågan om statlig kompensation för bortfall av kommunalt skatteunderlag nödgas jag att med någon utförlighet motivera min avvikande mening. Orimligheten i antagandet om under perioden 1966—70 oförändrad kommunalskatt kan enklast illustreras med en återblick på kommunalskatteutvecklingen under det gångna decenniet. Siffrorna i nedanstående tablå, som är hämtade ur årsboken för kommunerna för respektive år, borde ha gett en anvisning om trenden.

Utdeb.för år 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964

Sammai ilagd kommunal v itdebitering Städer Köpingar Landskom.

Landstini Primärkom.

12:07 12:23 12:64 13:78 14:16 14:47 14:78 14:99 15:18 16:27

12:71 12:77 12:74 13:64 14:34 14:89 15:28 15:56 15:91 16:89

12:48 12:55 12:53 13:54 14:25 14:89 15:39 15:73 15:99 16:90

12:24 12:36 12:60 13:68 14:20 14:63 15:00 15:24 14:46 16:50

3:75 3:67 3:55 3:82 4:10 4:38 4:64 4:85 5:04 5:63

+ 4:20 + 1:80

+ 4:18 + 2:00

+ 4:42 + 2:01

+ 4:26 + 1:87

+ 1:88 + 1:25

Förändring Perioden 1955—64 1960—64

I själva verket återspeglar denna markerade ökning av de kommunala utdebiteringarna en ständig ökning av den kommunala sektorns andel av den samlade nationalprodukten. Beredningens antagande, att kommunerna under perioden 1966—70 skulle bibehålla ungefärligen sin nuvarande andel i nationalprodukten framstår som orealistiskt mot bakgrund av den utveckling som har ägt rum under efterkrigstiden och som redovisas i stora drag i följande tablå.

727 Kommunala

utgifternas

(1) Kommunal konsumtion (2) » investering (3) Summa (4) Bruttonationalprodukten (3)/(4) » i procent

andel av

nationalprodukten 1950

2.468 1.328 3.796 31.220 12,2

4.189 3.292 7.481 52.986 14,1

7192 5.949 13.141 87.090 15,1

Källor: Konjunkturläget våren 1955 » oktober 1963

Något som helst realekonomiskt, kommuntekniskt eller utvecklingsmässigt skäl att för framtiden räkna med att denna utveckling skall avstanna, har inte förebragts av beredningen. Det finns i stället anledning att förutsätta en fortsatt och snarare accelererande tillväxt av den kommunala sektorns andel och därmed av kommunernas utdebiteringsbehov. Ett flertal faktorer synes verka i denna riktning. Den kommunala verksamheten omspänner allt fler områden av det samhälleliga livet. En stor sektor av de tjänster som lämnas medborgarna utanför den enskilda företagsamhetens ram ankommer på kommunalförvaltningen. Kommunerna har ansvaret för bostadsförsörjningen och samhällsplaneringen. Gator, vägar, sjukhus, skolor, sociala institutioner såsom ålderdomshem, barnhem, förskolor, idrotts- och friluftsanläggningar, allmän kulturverksamhet osv. är kommunala uppgifter. Den fortskridande tätortskoncentrationen, urbaniseringsprocessen med de väldiga folkförflyttningarna från glesbygd till tätort ställer självfallet undan för undan ökade anspråk på den kommunala sektorn. Den tillströmmande befolkningen måste ha bostäder, sjukvård, kommunikationer, gas och elkraft, socialvård, service etc. Den oavbrutet ökade motorismens och den allmänna välståndsutvecklingens följder för stadskärnor och bebyggelsecentra beträffande markbehov och service måste mötas på den kommunala sektorn. En industrilokalisering medför anspråk på kommunerna, som måste ordna med bostäder och övriga serviceanordningar. Det är sålunda inte bara kommunernas egna intressen det här rör sig om utan ett betydande allmänt intresse som måste tillgodoses. Som var och en känner till fortsätter tätortskoncentrationen i accelererat tempo och medför obevekligen nya anspråk på kommunerna. Någon som helst anledning att anta att utvecklingen här skulle vända kan näppeligen förebringas. Sanningen torde vara den motsatta, vilket materialet från näringsgeografer, befolkningsstatistiker och övrigt material i samband med kommunindelningsreformen belyst. Sjukvården utgör ett exempel på områden, där en utomordentligt kraftig expansion och kostnadsutveckling pågår. Föråldrade sjukhusbestånd byts u t mot nya och kroppssjukvården differentieras och utvecklas väsentligt över hela landet vartill kommer den nya uppgiften med mentalsjukvården.

728 Som exempel kan nämnas Stockholms läns landsting, som har ett utbyggnadsprogram på ca 400 milj. kr. Dessa kostnader skall förräntas och amorteras. Härtill kommer personalfaktorn. Över hela linjen ökar vårdinsatserna, behov uppkommer av flera och alltmer specialiserade läkare, flera sjuksköterskor, ökad utbildning åt biträdespersonalen och antalsmässigt ökad sådan personal. Till dessa faktorer kommer vidare de nya medicinska behandlingsmetoderna, forskningens landvinningar i form av nyare och dyrare mediciner och helt andra apparater och instrument. Medan dagkostnaderna vid sjukhusen ännu för få år sedan låg på 60 kr torde de nu vara uppe i bortåt 120 kr, varav huvudmannen får täckning för 5 kr. Att under dessa förhållanden sjukvårdsposten i den kommunala budgeten kommer att väga allt tyngre med varje år är uppenbart. Man skulle kunna hämta exempel även från andra områden för att visa hur trenden går mot ökad kommunalskatt. Bostadsbyggandet tenderar överallt till högre standard och större hänsyn till hela miljön, vilket medför ökad belastning för kommunerna i form av högre exploateringskostnader, större utrymmen för parker, bilfria leder, allmänna platser och ökad hänsyn till trevnadsvärdena — som allt kostar pengar och som inte utan vidare kan kompenseras med ökade hyror. Samhällets allmänna kraftiga satsning på grundskolan liksom på den högre utbildningen förutsätter betydande insatser från kommunernas sida. Sammanfattningsvis kan sägas, att den gällande kommunallagstiftningen, statsmakternas egen politik samt medborgarnas krav på service ställer kommunalförvaltningarna landet runt inför kravet att i ökad utsträckning lösa problem. I detta läge är det anmärkningsvärt, att en offentlig utredning med ett så maktpåliggande värv som att ompröva hela skattelagstiftningen går förbi hela det komplex av invecklade ekonomiska, administrativa och tekniska sammanhang som den kommunala ekonomin innebär. Det ligger i sakens natur, att den oavbrutna ökningen av kommunalskatterna väcker oro bland kommunalmännen och att förhandlingarna mellan staten och kommuner angående statsbidrag och kostnadsfördelning av uppgifter av blandad ståtlig-kommunal karaktär ofta blir svårlösta. Från kommunernas sida värjer man sig mot vad man kallar kostnadsövervältring från statens sida på kommunerna och som exempel anföres förskjutningar beträffande kostnaderna för skolverksamhet, skolbyggenskap, skolmåltider etc. I fråga om skolmåltider kan nämnas, att när denna reform genomfördes beräknades, att cirka Va av kostnaderna skulle ligga på kommunerna och 2 /s på staten. På grund av bidragskonstruktionen är kostnadsfördelningen numera den att staten svarar för blott en tiondel. Utan att ta ställning till frågan om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun är det dock skäl att påpeka i detta sammanhang, att kostnadsöverflyttningar av mera betydande storleksordning otvivelaktigt framkallar en mycket kraftig reaktion från kommunernas sida, som nödgas successivt

729 företa skattehöjningar ofta som följd av statliga beslut. Från kommunalt håll görs gällande, att större delen av de belopp som de senare årens skattehöjningar inbragt erfordrats för att täcka kommunernas andel i kostnader för statliga beslut. Om staten skulle pålägga kommunerna en så väsentlig skattehöjning som skulle följa av beredningens förslag, bleve självfallet konsekvenserna antingen att andra trängande behov icke kan tillgodoses eller att denna skattehöjning måste läggas ovanpå övriga höjningar. Med stöd av vad som här anförts vill jag uttala, att jag inte kan ansluta mig till beredningens uppfattning, enligt vilken skäl inte föreliggger att framföra förslag om kompensation till komunerna i form av statsbidrag på grund av förhöjningen av medelutdebiteringen i kommunerna. Jag anser, att beredningens antagande om oförändrat kommunalt skattetryck under perioden 1966—70 till nöds kan accepteras som ett räkneexempel, avsett att illustrera de kommunfinansiella verkningarna av beredningens förslag, medan antagandet är helt oacceptabelt som underlag för bedömningen av de förutsebara individuella verkningarna för olika kategorier av skattskyldiga samt för bedömningen av utvecklingen av det kommunala skattetrycket och därmed av frågan, huruvida åtgärder för en kompensation av skatteunderlagsbortfallet bör vidtas eller ej. Det återstår att kort beröra beredningens synpunkter på frågan huruvida kompensationsåtgärder kunde bli erforderliga med hänsyn till ojämnheter kommunerna emellan, som skulle k u n n a förstärkas vid ett genomförande av beredningens förslag. Beredningen hänvisar här till de förslag, som 1958 års skatteutjämningskommitté nyligen framlagt. Det kan här erinras om att kommittén enligt givna direktiv haft att hålla sig inom ramen av i statsverkspropositionen för 1963/64 upptagna medel för skatteersättning till kommuner i anledning av 1957 och 1961 års ortsavdragsreformer samt för bidrag till skattetyngda kommuner eller tillsammans ca 750 milj. kr. Kommitténs uppgift har sålunda varit att utarbeta förslag till skatteutjämning mellan kommuner inom en given kostnadsram, dvs. under antagandet av i princip oförändrad kostnadsfördelning mellan stat och kommuner. Vid en ortsavdragsreform skulle ett genomförande av kommitténs förslag leda till att skillnaderna i de erforderliga utdebiteringsökningarna mellan olika grupper av kommuner bleve obetydliga. Å andra sidan — och denna omständighet tillmäter jag större vikt — skulle »totalt för hela riket — höjningen av ortsavdragen endast betyda en mindre förändring av det av staten tillskjutna skatteunderlaget» (kap. 12 i korrektur till skatteutjämningskommitténs betänkande). Vid en av en sådan reform föranledd höjning av de kommunala utdebiteringarna skulle det sammanlagda skatteutjämningsbidraget till kommuner med brist på skatteunderlag komma att öka medan minskade skatteutjämningsbidrag skulle utgå på grund av hög utdebitering till kommuner med god skattekraft och hög utdebitering. Kommitténs förslag motverkar sålunda en ytterligare ökning av ojämnheten i skattetrycket mellan

730 olika kommuner men inte den generella ökningen av utdebiteringsnivån. Förslaget innebär, såsom i en till skatteutjämningskommitténs betänkande fogad reservation framhålls, att den gräns, vid vilken statsbidrag inträder, automatiskt flyttas upp allteftersom den kommunala utdebiteringsnivån stiger. Reservanterna föreslår i stället en fast utdebiteringsgräns, en anordning, som vid en ortsavdragsreform skulle resultera i en reell ökning av statsbidragen till kommunerna. Skatteberedningens hänvisning till skatteutjämningskommitténs betänkande — som för övrigt vid tidpunkten för slut justeringen av skatteberedningens betänkande inte i definitivt skick funnits tillgängligt för beredningens ledamöter och vars förslag i fråga om utdebiteringsgränsen endast omfattas av den ena hälften av kommitténs ledamöter — påverkar sålunda inte min ovan angivna uppfattning, att ett genomförande av den av skatteberedningen föreslagna höjningen av grundavdragen bör föregås av en förutsättningslös prövning av frågan, huruvida och i vilken omfattning staten bör kompensera kommunerna för det skattebortfall som åsamkas dem som resultat av statliga beslut.

Reservation av herrar Meidner och Nilstein (angående

reformens

ikraftträdande)1

I likhet med beredningens majoritet anser vi, att den förordade omläggningen av finansieringen av socialförsäkringens grundförmåner, d. v. s. för de anställdas vidkommande en övergång från egenavgifter till arbetsgivaravgifter, bör ske successivt. Vi ansluter oss helt till den av majoriteten framförda uppfattningen, att riskerna för störningar i samhällsekonomin kan väntas bli mindre j u mjukare påförandet av arbetsgivaravgifterna sker. Med instämmande i majoritetens sålunda deklarerade principiella inställning till övergångsproblematiken nödgas vi anmäla allvarliga invändningar mot majoritetens praktiska förslag till takten i övergången från egenavgifter till arbetsgivaravgifter. Såsom framgår av kap. 33 föreslås nämligen, att denna övergång till inemot 40 % skall ske redan första året, d. v. s. 1966, och resten i tämligen j ä m n a etapper under de återstående fyra åren av övergångsperioden. Självklart står en så skev fördelning inte i överensstämmelse med det av samhällsekonomiska överväganden förestavade önskemålet om en mjuk övergång. Inte heller kan vi acceptera de skäl, som majoriteten anför som stöd för sitt förslag, som rimmar illa med den av hela beredningen omfattade grunduppfattningen, att från samhällsekonomiska utgångspunkter en gradvis övergång till arbetsgivaravgifter framstår som önskvärd. Det är uppenbart, att övergången från egenavgifter till arbetsgivaravgifter i den omfattning beredningen föreslår måste utsätta arbetsmarknadens partsorganisationer för påfrestningar även under förutsättning, att övergången sker på jämnaste sätt, d. v. s. i lika stora etapper under perioden 1966—1970. Den årliga överflyttningen skulle då motsvara drygt 1 % av lönesumman och, tillsammans med den redan beslutade höjningen av ATP-avgiften, inemot 1 V2 %. En så pass betydande inteckning under en följd av år i det totala utrymme, som kan stå till förfogande för realinkomstförbättringar, kan väntas medföra problem för de avtalsslutande parterna, som beredningens majoritet avfärdar med konstaterandet, att denna överflyttning förutsätts bli beaktad vid löneförhandlingarna. Beredningen förutsätter i själva verket i sina kalkyler över de individuella verkningarna av den föreslagna skattereformen, att arbetsgivaravgifterna blir omedelbart och i sin 1 I denna reservation instämmer jämväl herr Ekström med erinran om att han i en egen reservation framfört starka betänkligheter mot betydande delar av beredningens samlade förslag. Hans anslutning till nu ifrågavarande reservation bygger sålunda på förutsättningen, att majoritetsförslaget skulle komma att genomföras.

732 helhet övervältrade på löntagarna. För att illustrera den faktiska innebörden av detta antagande kan nämnas, att denna övervältring motsvarar storleken av den löneförhöjning, som för år 1964 överenskommits i de centrala förhandlingarna mellan LO och SAF. Det hade med andra ord, därest förslaget till arbetsgivaravgifter hade blivit genomfört i dagsläget, inte funnits något utrymme för de kontantlöneförbättringar, som i och för sig är önskvärda med hänsyn till behovet att fortlöpande korrigera lönebildningen i syfte att motverka snedvridningar i lönerelationerna. Denna problematik är helt försummad i beredningens argumentering. Om sålunda redan en j ä m n överflyttning av egenavgifter till arbetsgivaravgifter under en femårsperiod skulle bli långtifrån problemfri ur lönebildningssynpunkt och ingalunda riskfri ur samhällsekonomisk synpunkt, måste påfrestningarna och riskerna bli ytterligare accentuerade och te sig helt oacceptabla med de övergångsanordningar, som beredningens majoritet föreslår. Förslaget innebär, att drygt 2 % (och därest den höjda ATP-avgiften inkluderas nära 2 V2 %) av lönesumman är »intecknade» och förutsätts övervältrade på löntagarna första året, d. v. s. 1966. Vi vill på det bestämdaste avråda ifrån att detta förslag, som kan äventyra den samhällsekonomiska balansen, blir förverkligat. Majoriteten synes i någon mån vara medveten om de risker, som en övergång till arbetsgivaravgifter och en samtidig övervältring på löntagarna kan innebära. Den anser emellertid att riskerna ej inger farhågor. Som stöd anför majoriteten en argumentering, som är nära nog oförenlig med dess egna antaganden. Den anser nämligen, att det högre avgiftsuttaget å cirka 1 000 mkr. år 1966 framstår som acceptabelt med hänsyn till den samtidiga kostnadsavlastningen för näringslivet på inemot 1 200 mkr., varmed åsyftas slopandet av energiskatten, av vissa punktskatter och av den belastning på näringslivets investeringar och materialförbrukning, som den nu gällande allmänna varuskatten medför. Majoriteten synes här bortse från sitt eget antagande, att hela den nuvarande energiskatten liksom den formellt på näringslivet vilande delen av varuskatten av beredningen anses redan belasta konsumtionen och att beredningen i sina kalkyler utgår ifrån att denna belastning försvinner genom övergången till mervärdeskatt. Antagandet om en viss »kvittning» av näringslivets kostnadsavlastning mot de högre arbetsgivaravgifterna är sålunda inte konsistent med beredningens övriga förutsättningar. Å andra sidan synes det inte konsekvent att, som beredningen gör, samtidigt utgå från en omedelbar övervältring av arbetsgivaravgifterna (som för år 1966 skulle medföra en kraftigt reducerad kontantlönehöjning) och en under hela övergångsperioden j ä m n stegring av reallönerna med 3 % per år. Vi fäster emellertid mindre avseende vid oklarheten i majoritetens argumentering, som delvis är ett uttryck för den av professor Welinder i en reservation påtalade osäkerheten i antagandena om olika skatteåtgärders över-

733 vältringseffekt, än vid de praktiska olägenheter, som en oproportionerligt snabb övergång från egenavgifter till arbetsgivaravgifter kan förväntas medföra. Oaktat argumentet om en »kvittning» av dessa avgifter eller en del därav mot lättnaderna för näringslivet strider mot beredningens egna kalkylmässiga förutsättningar kan argumentet givetvis komma att framföras vid kommande löneförhandlingar. Vi saknar anledning att uttala oss om huruvida en dylik argumentering kan komma att minska de olägenheter, som det snabba uttaget av arbetsgivaravgifter kan förutses leda till. Beredningens majoritet säger sig vara medveten om att kostnadsavlyftningen för näringslivet inte berör olika branscher och företag på ett likformigt sätt, men bedömer denna ojämnhet inte som utslagsgivande. Den situation, som skulle uppstå, därest företrädare för näringslivet bedömer denna olägenhet som utslagsgivande, har beredningen uppenbarligen inte kunnat förutse eller inte velat ta ställning till. Av herrar Nilssons och Svenssons reservation i frågan framgår tydligt, att man inom vissa delar av näringslivet har en helt annan syn på övergångsproblematiken än majoriteten. Majoriteten har sålunda enligt vår uppfattning allvarligt underskattat de risker ur lönebildnings- och stabiliseringssynpunkt, som kan uppstå vid en för snabb takt vid övergången till arbetsgivaravgifter. Det återstår att granska frågan huruvida andra argument kan anses äga sådan tyngd, att de samhällsekonomiska skälen för en j ä m n övergångstakt kan åsidosättas. Vi anser oss här kunna bortse från argument av typen: »Ju större del av avgiftspåslaget, som kan förläggas till det första året, desto större del av det omfattande reformprogrammet kan omedelbart genomföras» (sid. 549). Vår uppfattning är ju, att önskemålet om ett snabbt genomförande av reformprogrammet bör vägas mot de risker för den samhällsekonomiska stabiliteten, som vi befarar. Allvarligare skulle vara, därest beredningens majoritet hade lyckats påvisa uppenbara administrativa olägenheter med en mera etappvis genomförd övergång till arbetsgivaravgifter. Beredningen anför, att den s. k. basbeloppsproblematiken enligt dess förslag elimineras redan första året av övergångsperioden. Denna problematik har existerat alltsedan år 1960 och att eliminera den först 1967 istället för 1966 kan inte vara en avgörande invändning mot en mjukare övergångsanordning. Slutligen hänvisar majoriteten till de nuvarande egenavgifternas regressiva utformning och finner det därför angeläget, att inte blott folkpensionsavgifterna avskaffas redan första övergångsåret — i detta avseende delar vi majoritetens uppfattning — utan jämväl egenavgifterna till omprövade delar av sjukförsäkringen. Ehuru denna synpunkt i princip är riktig bör dock erinras om att denna faktor utgör blott ett element, och därtill inte något av de väsentligaste, i ett komplex av skatte- och avgiftspolitiska åtgärder, vars samlade effekt för den enskilde under ett visst år inte rimligtvis kan överblickas. De i betänkandet redovisade tabellerna rörande övergångsårens individuella verkningar har sålunda trots sitt sken av siffermässig precision

734 endast karaktär av räkneexempel, som illustrerar vissa, i och för sig ytterligt osäkra antaganden. Beredningen själv uttrycker på en avgörande punkt tvivel på realismen i sina egna kalkyler, när den på sid. 551 anför, »att ett mer omfattande påslag av arbetsgivaravgifter . . . år 1966 . . . kan . . . antagas ge minskade övervältringsförutsättningar detta första år». Med denna av beredningen själv påtalade osäkerhet i beräkningarna avseende ett enskilt år synes det oss orimligt att tillmäta majoritetens härovan återgivna synpunkt avgörande betydelse på frågan huruvida avskaffandet av vissa egenavgifter lämpligen bör anstå ytterligare ett år eller ej. Av det anförda framgår, att vi i motsats till majoriteten har funnit övervägande skäl tala för en j ä m n ökning av arbetsgivaravgiften under övergångsperioden. I nedanstående tablå sammanställs vårt förslag med majoritetens under övergångsperiodens olika år. 1966 1.027 607

Majoritetens förslag Vårt förslag

ö k a d arbetsgivaravgift i mkr.: 1967 1968 1969 365 390 420 535 485 520

1970 455 510

Denna i förhållande till majoritetsförslaget jämnare takt i avgiftsuttaget medför även på ett antal andra punkter avvikelser från majoritetslinjen. Vi redovisar nedan dessa punkter i samma ordningsföljd som i majoritetsförslaget och fogar några kommentarer därtill. 1 1. Nuvarande 1967.

arbetsgivaravgift

till sjukvårdsförsäkringen

avvecklas år

2. Nuvarande egenavgift till folkpensioneringen påförs sista gången i anledning av 1966 års taxering och nuvarande egenavgifter till sjukvårdsförsäkringen och till den s. k. hemmafruförsäkringen påförs sista gången i anslutning till 1967 års taxering. 3. Grundavdragen förändras enligt följande: De bibehålls oförändrade vid 1967 och 1968 års taxeringar men höjs vid 1969 års taxering till 5 000 kr. resp. 2 500 kr. 1970 » » » 5 600 » » 2 800 » och 1971 » » » 6 000 » » 3 000 » 4. Förvärvsavdragen maj oritetsf örslaget). 5. Skatteskalorna

tillämpas fr. o. m. 1967 års taxering (i likhet med

anpassas enligt majoritetens förslag.

6. Förmögenhetsbeskattningen

ändras fr. o. m. 1969 års taxering.

1 På annan plats har vi reservationsvis angivit alternativa förslag beträffande den direkta beskattningens utformning och mervärdeskattens höjd. Följande förslag till övergångsanordningar bygger på majoritetsförslaget beträffande grundavdrag, förvärvsavdrag, skatteskalor, barnbidrag och mervärdesskatt. Den grundläggande frågan om takten i övergången till arbetsgivaravgift berörs inte av vår avvikande uppfattning på de nyss angivna punkterna.

735 7. Barnbidragen höjes 1966 till

enl. majoritetens förslag 800 kr.

1967 » 1968 » 1969 » 1970 »

880 » 960 » 1.120 » 1.200 »

8. Omläggningen av den indirekta förslag. 9. Bensinskatten förslag).

enl. vårt förslag till 800 kr.

» 930 » » 1.000 » » 1.120 »> och » 1.200 »

beskattningen

sker enligt majoritetens

höjes fr. o. m. 1966 med 4 öre per liter (majoritetens

Kommentarerna kan begränsas till punkterna 2, 3, 6 och 7, där avvikelser föreligger i förhållande till majoritetens förslag. Uttaget på basbeloppet skulle år 1966 stanna vid 4 % mot av majoriteten föreslagna 8 %. Fr. o. m. år 1967 blir däremot uttaget detsamma i bägge alternativen och följer ATP:s uttagsprocent. I syfte att åstadkomma en mjukare övergång till arbetsgivaravgifter har »strängen» (uttag på 0—7 V2 ggr, basbeloppet) fått en något annan stegringstakt. Majoritetens förslag "Vårt förslag

1967 0,5 %

1968 1,0 % 0,7 %

1969 1,5 % 1,4 %

1970 2,0 % 2,0 %

Att grundavdragen höjs i något långsammare takt än enligt majoritetens förslag står i överensstämmelse med tankegångarna i särskilt avgivet yttrande (sid. 677) där vi utvecklat skälen för att vi inte betraktar en kraftig och snabb höjning av grundavdragen som en av de angelägnaste reformerna. Ytterligare avvikelser mellan majoritets- och reservationsförslagen råder beträffande tidpunkten för sänkningen av förmögenhetsskatten och takten i förbättringen av barnbidragen. Beloppsmässigt och prioritetsmässigt har vi velat se ett samband mellan dessa båda poster. Det är vår uppfattning, att sänkningen av förmögenhetsbeskattningen utgör det minst angelägna och sakligt svagast underbyggda av beredningens förslag. Förslaget, som uttryckligen presenteras som ett provisorium, har heller inte föregåtts av några undersökningar eller principiella överväganden utan helt motiverats av den redan inträffade och fram till år 1970 förutsebara försämringen av penningvärdet. Beredningens majoritet vill redan fr. o. m. 1966 kompensera förmögenhetsägarna även för den del av pénningvärdeförsämringen, som väntas inträffa under senare delen av 60talet. Vi kan inte ansluta oss till denna uppfattning utan anser, att åtgärden får stå tillbaka för angelägnare uppgifter. Detta kan ske så mycket lättare som ett tidsmässigt samband mellan genom en ny fastighetstaxering höjda förmögenhetsvärden och en uppjustering av frigränsen för förmögenhetsbeskattningen inte kan åberopas. De förhöjda taxeringsvärdena påverkar redan 1966 års taxering medan beredningens reformprogram avser tiden

736 Statens skatteintäkter i milj. kr. åren 1966—1970 enligt gällande och i reservationen föreslagna regler 1966

1970 A. Statens skatteintäkter enl. nuvarande regie r 1. Avgifter till grundförmånerna 1.920 1.980 2.040 2.100 2.160 2. Statlig inkomstskatt, fys. pers. 7.005 7.640 8.315 9.035 9.800 3. Förmögenhetsskatt 290 295 305 310 320 4. Avgår: barnbidrag — 985 — 1.010 — 1.035 — 1.065 — 1.100 5. Summa direkta skatter och avgifter minus barnbidrag 8.230 8.905 9.625 10.380 11.180 6. Allmän varuskatt 3.580 3.780 3.995 4.220 4.460 7. Särskild varuskatt 500 530 565 600 640 8. Energiskatt 770 815 860 910 960 9. Summa indirekta skatter 4.850 5.125 5.420 6.060 5.730 10. Totalsumma skatter och avgifter = kostnadsramen 13.080 14.030 15.045 16.110 17.240 B. Statens skatteintäkter enligt reservationen 11. Avgifter till grundförmånerna 1.200 1.430 1.955 2.515 3.060 12. Statlig inkomstskatt, fys. pers. 6.240 6.835 7.045 7.420 7.700 13. Förmögenhetsskatt 290 295 305 240 250 14. Avgår: barnbidrag — 1.360 — 1.590 — 1.725 —1.945 — 2.100 15. Summa direkta skatter och avgifter minus barnbidrag 6.370 6.970 7.580 8.230 8.910 16. Mervärdeskatt (13 % på priset exkl. skatt) 6.685 7.050 7.455 7.870 8.320 17. ökning av bensinskatten (4 öre/lit) 125 130 140 145 150 18. Summa indirekta skatter 6.810 7.180 7.595 8.015 8.470 19. Avgår: ökade folkpensionskostnader — 130 — 130 — 135 — 140 — 140 20. Totalsumma 13.050 14.020 15.040 16.105 17.240

fr. o. m. 1967 års taxering. Vi förordar följaktligen, att förmögenhetsskatten, därest inte den slutgiltiga prövningen inom beredningen föranleder ett ändrat ståndpunktstagande, sänks först fr. o. m. 1969 års taxering. Däremot finner vi, liksom professor Welinder i särskilt avgiven reservation, att en snabbare förskjutning av skattebördan till barnfamiljernas förmån förefaller berättigad. Med hänsyn till önskvärdheten att genomföra omläggningen till mervärdeskatten och slopandet av punktskatterna i ett sammanhang vill vi dock inte förorda ett bibehållande av några punktskatter ens under någon del av övergångsperioden. Till vårt förfogande står sålunda endast de medel, som blir disponibla genom ett uppskov med förmögenhetsskattens sänkning, d. v. s. cirka 80 milj. kr. åren 1967 och 1968. Detta belopp motsvarar inemot 50 kr per barnbidrag och år; en förstärkning, som vi finner ytterst angelägen med tanke på att skärpningen av den indirekta beskattningen av tekniska skäl har måst förläggas till periodens början. För övergångsperiodens två sista år överensstämmer vårt förslag till barnbidrag med majoritetens.

Reservation av herrar Nilsson och Svensson med instämmande av experterna Bergqvist och Fosselius (angående

reformens

ikraftträdande)

Vid Allmänna skatteberedningens behandling av finansieringsformerna för de grundläggande socialförsäkringsförmånerna har vi efter noggrant övervägande uttalat vår anslutning till förslaget om kollektiva arbetsgivaravgifter, sådant det framlägges i detta betänkande. Vi har alltså icke någon avvikande mening om reformen som sådan. Vid vårt ställningstagande har vi varit medvetna om, att en lösning av finansieringsfrågan efter dessa linjer skulle innebära en väsentlig belastning för företagen inom handel och hantverk. Vår anslutning till principen har emellertid givits i syfte att nå enighet om en helhetslösning efter stora linjer av de frågor beträffande fysiska personers beskattning och angränsande problemkomplex, som legat under beredningens övervägande. Vid detta vårt ställningstagande har vi emellertid förutsatt — vilket även angivits som vår uppfattning — att övergången till det nya finansieringssystemet skulle ske successivt med jämnast möjliga fördelning under en femårsperiod. Orsaken härtill har varit att vi bedömer att en alltför snabb t a k t i genomförandet av det nya systemet, som skulle innebära relativt höga arbetsgivaravgifter redan under övergångsperiodens första år, skulle leda till svårlösta problem u r kostnads- och lönsamhetssynpunkt för företag inom servicenäringarna. Beredningen h a r i kap. 8 angivit en principiell bedömning angående de socialförsäkringsavgifter, som arbetsgivaren enligt förslaget har att erlägga. Det heter däri å sidan 91 bl. a.: »Starka skäl k a n anföras för att dessa arbetsgivaravgifter på lång sikt fullständigt eller nästan fullständigt övervältras på löntagarna. Under övergångsperioden och åren närmast därefter kan arbetsgivaravgifterna däremot till större eller mindre del komma att stanna på företagen eller vissa av dessa.» Vid behandlingen av formerna för reformens ikraftträdande h a r beredningen erinrat om konstaterandet i kap. 16, där under rubriken »Samhällsekonomiska verkningar» anföres följande, som vid vår bedömning av takten för påförandet av arbetsgivaravgiften måste tillmätas stort beaktande: »En a n n a n sak är att under övergångsperioden och åren närmast därefter — innan ett nytt jämviktsläge har hunnit utbildas — arbetsgivaravgiften till större eller mindre del kan komma att stanna på företagen. Effekten under 24—412209

738 denna period kan bli att produktionsfaktorn arbete fördyras i förhållande till produktionsfaktorn kapital . . .» I de tabellmässiga framställningarna av de individuella verkningarna har beredningen räknat med full övervältring av arbetsgivaravgifterna på de anställda. Med beaktande av vad ovan anförts kan konstateras, att det torde vara ovisst, huruvida denna effekt ernås, i varje fall på kort sikt. Inom handel och hantverk är insatsen av arbete förhållandevis stor, då samma grad av mekanisering icke kan uppnås inom dessa näringar som inom den större industrin. Det är inte ovanligt att lönesummorna uppgår till 75 % av ett företags totala kostnadsstat. För dessa näringsgrenar måste därför övergångseffekterna vid genomförande av beredningens förslag om socialförsäkringsavgifter bli större än inom andra sektorer av näringslivet. Beredningens förslag innebär ett samtidigt borttagande av energiskatten. Vidare kommer enligt förslaget näringslivets investeringar och kostnader för förbrukningsmaterial att befrias från nu utgående allmän varuskatt genom att avdragsrätt för ingående skattebelastning kommer att föreligga inom mervärdeskattesystemet. För handel och hantverk är emellertid bortfallet av dessa belastningar långt ifrån av samma betydelse som inom den större industrin. I övergångskapitlet h a r antytts, att i de fall arbetsgivaravgifter icke kan övervältras på de anställda, detta i stället skulle äga r u m mot priserna. För handelns och hantverkets vidkommande kan vi icke godtaga detta betraktelsesätt. Man måste nämligen förutsätta, att vid en omläggning av den indirekta beskattningen i den omfattning, som beredningens förslag innebär, kommer konsumenternas prismedvetenhet att vara mycket hög. Tidigare erfarenheter talar för detta. Även den prisövervakande myndigheten kommer med säkerhet att med skärpt uppmärksamhet följa prisbildningen, särskilt inom det led som vänder sig direkt till förbrukarna. Att i ett sådant läge genomföra kompensationsåtgärder för stegrade indirekta personalkostnader i form av prishöjningar anser vi böra i största möjliga utsträckning undvikas. Vi erinrar i detta sammanhang om att utfästelser givits beredningen att bortfallet av vissa punktskatter skall innebära att prissänkningar i minst motsvarande grad skall genomföras från industrins och handelns sida, så att fullt genomslag i priserna fram till konsumenterna kommer till stånd. Vi kan alltså icke dela den uppfattning, som beredningen hyser beträffande övergångsåren, då den bedömt värdet för företagen av reformerna på den indirekta beskattningens område så stort, att den ansett sig kunna förorda en förhållandevis stark ökning av belastningen med arbetsgivaravgifter redan vid början av övergångsperiodens första år. Vi anser att denna bedömning vilar på ett alltför generellt betraktelsesätt. Det kan icke vara tillfyllest att i detta sammanhang se enbart på de genomsnittliga verkningarna för näringslivet i dess helhet. Då framläggandet av ett eget detaljerat förslag gällande övergångsåren

739 skulle kunna tolkas som ställningstaganden även berörande utformningen av den direkta beskattningen av fysiska personer avseende bl. a. grundavdrag, skatteskalor och barnbidrag, vilket exklusivt ansetts falla under skattesystemutredningen, avstår vi från detta. Vi inskränker oss till att utifrån våra bedömningsgrunder inom företagsskatteutredningens område anmäla vår från majoritetens mening avvikande uppfattning beträffande genomförandet av de föreslagna arbetsgivaravgifterna fram till år 1970 och förordar en j ä m n a r e fördelning därav på samtliga övergångsår utifrån såväl samhällsekonomiska som företagsmässiga bedömningsgrunder.

Reservation av herr "Welinder (angående

reformens

ikraftträdande)

Detta yttrande disponeras så, att jag först anför några synpunkter på den tidsföljd i vilken jag anser de av beredningen föreslagna skattereformerna böra förverkligas. Kort sagt föreslår jag att barnbidragen redan 1966 skola höjas till 1 100 mot av beredningens majoritet föreslagna 800 kr. samt att detta finansieras genom ett uppskov med dels avskaffandet av punktbeskattningen på »umbärliga» varor som sötsaker och läskedrycker dels ock den föreslagna sänkningen av förmögenhetsskatten. Ifråga om punktskatterna uttrycker jag tveksamhet rörande nödvändigheten av att i vissa fall ge restitution vid redan beskattade lager. Slutligen föreslår jag en omläggning av beskattningen av kapitalinkomst, så att avdraget enl. 39 § KL å ena sidan höjes men å andra sidan begränsas till avkastningen av monetära tillgodohavanden. Då min ståndpunkt delvis grundar sig på en avvikande uppfattning om vilken fördelningseffekt av beredningens förslag, som är mest sannolik, kominer jag i senare avsnitt att framlägga några synpunkter på incidensfrågan. Till följd av att de föreslagna arbetsgivaravgifterna endast successivt kunna höjas, kan beredningens förslag förverkligas fullt ut först under år 1970. Detta ger övergångsbestämmelserna avgörande betydelse. Väsentliga äro de strukturella förändringar som föreslås — mervärdeskatt, socialavgift, omfördelning av skattebördan till förmån för barnfamiljer etc. Däremot får man räkna med möjligheten att, då man ej kan förutse skatteunderlag, utgiftsbehov, penningvärde m. m. fram till år 1970, de föreslagna skattesatserna och skattefria avdragen ej bli stort mer än räkneexempel, vilka belysa hur beredningens intentioner under vissa antaganden te sig i praktiken. Ej heller kan man vänta att statsmakterna om ett antal år hysa större venerationer för de av beredningens förslag, vilka då ännu ej realiserats. Detta gör att ju tidigare en reform föreslås bli realiserad, desto större är sannolikheten för att den verkligen genomföres. Tidsföljden för de föreslagna reformerna bör därför i första hand bestämmas av hur angelägna dessa anses vara. Beredningens majoritet har föreslagit att barnbidragen under 1966 höjes från nuvarande 700 till 800 kr. Man h a r härvid räknat med en årlig penningvärdeförsämring av 2 procent, vilket torde vara lågt. I denna höjning ingår även en kompensation för att den nuvarande omsättningsskatten, som träffar den skattepliktiga konsumtionen med 6,4 procent, utbytes mot en mervärdeskatt, vilken samtidigt som den beskattar en större del av konsumtionen utgår med 13 procent. Visserligen räknar beredningen med att omsätt-

741 ningsskatten även träffar konsumtionen indirekt via investeringarna, men som jag nedan skall söka visa är detta antagande osannolikt. Även om man tar hänsyn till de väsentliga sänkningar av punktskatter, som föreslås, bli barnfamiljerna merbelastade genom omläggningen av den indirekta beskattningen. Denna merbelastning bör i genomsnitt uppgå till över 100 kr. per barn. I varje fall under 1966 kommer därför ett förslag att blott höja barnbidragen med 100 kr. att medföra höjda barnkostnader. Formellt kan beredningen undvika detta genom att den utgår från barnbidragen sådana de voro innan senaste höjning, d. v. s. 550 kr., men reellt är den ökade belastningen å barnfamiljerna ofrånkomlig, även om beredningen kan hänvisa till att den blivit förekommen ifråga om en del av sitt program; se vidare nedan. Visserligen tar beredningen å andra sidan ej hänsyn till den skatteskärpning, som avskaffandet av avdragsrätten för folkpensionsavgiften medfört, men denna träffar ej speciellt barnfamiljer. Oavsett detta äro barnkostnaderna så höga, att en starkare omedelbar förskjutning av skattebördan till barnfamiljernas förmån förefaller berättigad. Uppräknas de i Sociala meddelanden 1961 nr 6 angivna barnkostnaderna till dagens penningvärde, utgöra de sammanlagda genomsnittliga kostnaderna i en normalfamilj (barnantalet per hushåll knappt två) 6 000 kr. Detta belopp anger barnens individuella konsumtion och andel i familjens gemensamma men medtar ej några vårdkostnader. Visserligen föreslår beredningen en successiv uppökning av barnbidragen, så att de år 1970 uppgå till 1 200 kr., men denna siffra har mindre intresse, då man får räkna med att oavsett beredningens förslag kommer en höjning av barnbidragen att ske till 1970. Beredningen har självfallet med sitt förslag ej tagit ställning häremot, ehuru den omläggning av skattesystemet, som den föreslår, ej ger medel därtill. Även om den ökade avkastningen av de av beredningen behandlade skatterna beräknas åren 1966—1970 uppgå till över 4 miljarder kr., få kraven på höjda barnbidrag konkurrera med så många andra krav på ökade offentliga utgifter, att det är osäkert i vad mån de kunna realiseras. Det är därför motiverat att de planerade ändringarna av skattesystemet ej realiseras i snabbare takt än att en större höjning av barnbidragen än den föreslagna kan äga rum redan under år 1966, utan att någon del av skattesystemets ökade avkastning behöver tas i anspråk för detta ändamål. När jag föreslår att barnbidragen då höjas till 1 100 kr., utesluter jag ej att t. ex. differentiering kan ske efter barnantalet, blott de totala kostnaderna motsvara nämnda höjningar. Då barnbidragen äro att betrakta som en negativ skatt, få h ä r avsedda belopp dock ej användas till annat än generella bidrag. Att gå in på här tänkbara möjligheter skulle ligga utanför ramen för denna utredning. En höjning av barnbidragen till 1 100 i stället för 800 kr. under 1966 skulle kräva ytterligare ca 510 miljoner kr., vilka enligt de förutsättningar, utifrån

742 vilka beredningen, arbetar, få erhållas genom uppskov med skattesänkningar eller eventuellt genom skattehöjningar. Så höga, som skatterna nu äro, är det ofrånkomligt att varje sådan åtgärd blir kännbar, även om det bör understrykas att det här blott är fråga om en omfördelning av disponibel inkomst skattebetalarna emellan. Vilka möjligheter stå härvid till buds? Jag finner här ej någon anledning att föreslå något uppskov med den sänkning av inkomstskatten, vilken föreslås i huvudsak ske redan 1966. Visserligen är jag något mer skeptisk i fråga om dennas skadliga verkningar än vad majoriteten av beredningen synes vara. Som sedan närmare skall belysas anser jag också att denna sannolikt något överskattar den belastning på större inkomsttagare, som dess förslag totalt sett kommer att innebära. Ett uppskov med skattesänkningen enbart för deras del skulle dock få ringa finansiell effekt och behöver därför ej diskuteras i detta sammanhang, och det vore meningslöst att här förorda en allmän omkonstruktion av den för år 1966 föreslagna skatteskalan. Mindre inkomsttagares skatt måste under alla förhållanden lindras redan 1966 med hänsyn till att mervärdeskatten då omedelbart uttas med 13 procent. Härtill kommer att jag ej kan ansluta mig till förslaget om en avsevärd sänkning av förmögenhetsbeskattningen. Någon höjning av arbetsgivaravgiften å basbeloppet utöver 8 procent är uppenbarligen ej motiverad, då denna i så fall skulle överstiga ATP-avgiften, vilket skulle ha klara administrativa nackdelar. De invändningar, som från arbetsmarknadens synpunkt anförts mot att forcera arbetsgivaravgiften, tala även mot att införa »strängen» tidigare än som föreslagits. Ej heller kan jag föreslå en höjning av mervärdeskatten utöver 13 procent, då redan denna höjd synes inge betänkligheter. Ett skattesystem måste vara elastiskt, så att det vid behov kan tillgodose ökade krav på avkastning. Sannolikt få vi räkna med en sådan höjning av de statliga utgifterna, att trots ökat skatteunderlag det av beredningen föreslagna skattesystemet ej ger tillräckligt vid de skattesatser, denna räknar med. Vidare bör vid behov en stark överbalansering av budgeten kunna genomföras. Den enda skatt, som snabbt kan ge en starkt ökad avkastning och kan effektivt användas till att bedriva konjunkturpolitik, är mervärdeskatten. Från denna synpunkt vore det olyckligt att börja med en skattesats på mer än 13 procent. Dels veta vi ej med säkerhet, vilka försök till kringgående eller direkt skattefusk höga skattesatser kunna ge upphov till, dels ock drabba redan de föreslagna skattesatserna mindre inkomsttagare relativt hårt. Som redan berörts torde beredningen underskatta den merbelastning å konsumenterna övergången från den nuvarande omsättningsskatten till mervärdeskatt kommer att medföra. Däremot kan man diskutera i vad m å n det är motiverat att omedelbart avskaffa punktbeskattningen. Vad energiskatten beträffar, torde denna vila till över 60 procent på företagen och till bortåt 40 procent direkt på konsumenterna. Av den förra delen torde hälften ha kunnat övervältras. De skäl,

743 som anförts för att avskaffa energiskatten, förefalla så starka, att den blott i nödfall bör behållas. Annat är fallet med de punktskatter, vilka en gång främst motiverats med att de träffade mindre nödvändig förbrukning. I alla skattesystem bli som »umbärliga» betraktade nyttigheter merbeskattade. Ett motiv härför är att även om det ej är frågan om »lyxskatter» i egentlig mening, anser man att sådana skatter drabba mindre regressivt än t. ex. en allmän omsättningsskatt. Ett annat skäl är att de kunna i någon mån träffa en skatteförmåga, som främst till följd av undertaxering ej kommer fullt till uttryck i den taxerade inkomsten, och därför ej helt träffas av den allmänna inkomstskatten. I Sverige ha tidigare nöjesskatten och skatten å glass samt å kaffe avskaffats. Beredningen fullföljer denna linje genom att föreslå att de särskilda varuskatterna å bl. a. sötsaker, läskedrycker, guldsmedsvaror och tekniska preparat avskaffas redan fr. o. m. år 1966. Flertalet av dessa varor förbrukas numera i sådan omfattning, att man ej kan beteckna dem som lyxvaror. Däremot äro de fortfarande umbärliga i den meningen, att den som har det ekonomiskt svårt kan underlåta att förbruka dem. Även i vårt nuvarande välfärdssamhälle finns det många, som måste spara på varje krona. De sociala aspekterna på en omläggning från punktbeskattning av dessa varor till en mervärdeskatt äro därför ej betydelselösa. Ett undantag från det här sagda utgör skatten å socker och sirap, som fördelas regressivt. Jämte det att beredningen som motiv för avskaffandet av nämnda skatter kan peka på önskvärdheten att förenkla skatteadministrationen och på de önskemål, som framförts av branschorganisationer o. d., kan den hänvisa till sitt syfte att ernå »neutralitet» i den indirekta beskattningen. Genom att ej beskatta skilda nyttigheter olika hårt undviker man att begränsa det fria konsumtionsvalet. Hade beredningen även gått in på beskattningen av alkoholdrycker och tobak, hade den självfallet fått avstå från denna målsättning, och man kan ifrågasätta h u r väsentlig den är när det gäller beskattningen av sötsaker, vilkas skadliga verkan å tänderna är obestridlig. Ett skäl att genomföra skattesänkningen successivt är att det på så sätt bör bli lättare att bereda den friställda förvaltningspersonalen annan sysselsättning. Detta kan förefalla vara en underordnad synpunkt, men förenklingen i administrationen är ett av motiven för att avskaffa en rad punktskatter. Några tekniska svårigheter erbjuder ej en kombination av punkt- och mervärdebeskattning. Hade detta varit fallet, hade det utgjort en allvarlig invändning mot att införa en mervärdeskatt. Även om en rad punktskatter nu avskaffas, kan m a n i framtiden bli tvingad att införa nya. Givetvis kan man förstå att producenter och importörer snarast möjligt vilja bli befriade från med beskattningen förbundna olägenheter, men något år mer eller mindre kan ej här ha avgörande betydelse. Ett annat skäl att ej anse nämnda skattesänkningar som de mest bråds-

744 kände är att det ej förefaller säkert att en total skattesänkning omedelbart leder till en motsvarande prissänkning — ett exempel på fördröjd sådan erbjuder avskaffandet av skatten å glass. Beredningen framhåller å s. 497 f., att dess förslag »bygger uppenbarligen på förutsättningen att punktskatteawecklingen får fullt genomslag i konsumentpriserna. De gällande konkurrensförhållandena inom de berörda branscherna ha därvid bedömts vara sådana att den antydda effekten skall nås. Det bör här även omnämnas att inför beredningen direkta utfästelser gjorts från ett antal i det följande angivna branschorganisationer inom näringslivet att iaktta de prismässiga konsekvenserna av bortfallande punktskatter. Beredningen förutsätter att statsmakterna, genom vederbörliga organ, vid ett avskaffande av punktskatterna övervakar och redovisar den faktiska prisutvecklingen.» Detta resonemang är ej helt övertygande. Med kännedom om den ringa betydelse priskonkurrensen har inom många branscher i jämförelse med reklamkonkurrens o. d., vågar man betvivla att beredningens bedömning av konkurrensförhållandena är helt riktig. Inom mer än en av ifrågavarande branscher torde närmast råda vad man brukar benämna oligopol eller monopolistisk konkurrens i motsats till fullkomlig sådan. Varje producent har genom reklam inarbetat sitt varumärke på sådant sätt, att h a n i viss omfattning kan sätta sina priser oberoende av de övrigas — han h a r med andra ord monopol på sin speciella vara. Framför allt gäller detta för en del »skönhetsmedel» o. d., där reklamen ej blott torde utgöra den största kostnadsposten utan även ge varan dess egentliga värde. I ett sådant fall är sannolikheten för att en skattesänkning omedelbart skall slå igenom i priset ej särskilt stor. Även i andra av h ä r ifrågavarande fall k a n den diskuteras. Beredningen synes ej heller vara fullt övertygad om riktigheten av sin bedömning av konkurrensläget. Å s. 498 framhåller den att med den höjd, de här aktuella punktskatterna ha, torde man icke kunna räkna med en sådan omedelbar prisanpassning enbart av den anledningen att avvecklingen medför sänkta återanskaffningspriser, varför den i vissa fall föreslår en restitution av redan uttagen skatt å lager. Härtill kan sägas att vid fullkomlig konkurrens hade de sänkta återanskaffningspriserna omedelbart slagit igenom, oavsett de förluster detta vållat i fråga om beskattade lager. Utan att betvivla branschorganisationernas goda vilja att kontrollera sina medlemmars prispolitik k a n påpekas att deras maktresurser äro begränsade. Detsamma gäller i viss mån om »vederbörligt organ». Visserligen kan prisoch kartellnämnden konstatera i vad mån priset å existerande kvaliteter är sänkt, men prishöjningar sker gärna på så sätt att man släpper ut nya kvaliteter, som äro svåra att jämföra med de tidigare. På samma sätt kan en utebliven prissänkning döljas. Skulle likväl t. ex. pris- och kartellnämnden konstatera, att en fullständig prissänkning ej omedelbart ägt rum, kan den visserligen slå larm, men det är osäkert vad detta leder till. I varje fall lär en beskattning ej därför komma att införas på nytt. Med dessa tvivel på att

745 den omedelbara priseffekten blir total är ej sagt att så ej blir fallet på längre sikt. För att omedelbart avskaffa nämnda punktskatter talar att man eljest skärper den ökade belastning å konsumenterna, som mervärdeskatten medför. Detta är en olägenhet, som får vägas mot önskemålet av ytterligare höjda barnbidrag. I så fall kan man ej bortse från att det i huvudsak är frågan om beskattning av varor, som i nödfall kunna undvaras. Mot att ej omedelbart avskaffa speciellt skatten å sötsaker kan invändas, att denna torde träffa många barnfamiljer särskilt hårt. Det synes dock omotiverat att ömma för de föräldrar, som låta sina barn förstöra tänderna med sötsaker eller i varje fall låta dem betunga den hårt ansträngda folktandvården. Även om man accepterar beredningens förslag att avskaffa här behandlade skatter, är det därför svårt att inse att denna skattesänkning är så behjärtansvärd, att den i sin helhet måste genomföras redan från ingången av 1966. De skatter, som föreslås avskaffade, beräknas detta år ge 500 miljoner kr. Uppskjutes även den föreslagna sänkningen av förmögenhetsskatten, stå 585 miljoner kr. till förfogande. För att omedelbart höja barnbidragen från föreslagna 800 till 1 100 kr. fordras som nämnts ca 510 miljoner kr. Återstoden räcker väl till för att omedelbart avskaffa dels den särskilda skatten å socker och sirap, vilken får antas vara starkt regressivt fördelad — 1966 beräknas den ge 55 miljoner kr. — dels ock skatten å tandkräm, munvatten o. d. Någon motivering för det senare torde ej behöva anföras. Det torde likväl återstå ca 10 miljoner kr., vilka kunde användas till någon ytterligare skattejustering. Så synes de 8 miljoner kr. pälsvaruskatten ger ej motivera dess existens. Av vad ovan sagts om prisbildningen inom ifrågavarande branscher torde framgå, att jag ej är helt övertygad om att rätt till restitution av skatten å redan beskattade lager får större betydelse för den snabbhet, varmed skattesänkningarna komma konsumenterna till godo. Råder fri konkurrens, är en restitution onödig ur denna synpunkt. Är så ej fallet, är dess verkan diskutabel. I vad mån den ä r »rättvis» mot företagen är svårt att säga. Det kan pekas på att tidigare skattehöjningar ej träffat lager i senare led än det beskattade, vilket kunnat medföra skattevinster, att lagervinster böra ha gjorts under inflationen, att skatternas avskaffande även blir till fördel för företagen samt att det är osäkert i vad mån prissänkningar ske. En kontroll av att rätten till restitution ej missbrukas torde möta administrativa problem. Å andra sidan kan man ej bestrida möjligheten av att i vissa fall kännbara lagerförluster uppkomma, vilka ej kunna försvaras med hänsyn till motsvarande tidigare vinster. Under åren 1967—70 kunna barnbidragen lämpligen från 1 100 kr. höjas med 25 kr. per år — något mer än motsvarande den av beredningen beräknade penningvärdeförsämringen — varigenom de 1970 uppnå det av denna föreslagna beloppet. Härmed är ej sagt att ytterligare höjningar ej kunna

746 vara motiverade, men härtill räcka ej de av beredningen föreslagna skatteändringarna utan medel få som nämnts i så fall tagas från den förväntade inkomstökningen. Under åren 1967—70 får alltså en successiv reduktion av här diskuterade punktskatter ske, så att de år 1970 äro helt avskaffade. Någon ordningsföljd för dessa reduktioner skall ej här diskuteras, men det synes ligga nära till hands att ge skatten å sötsaker en låg angelägenhetsgrad. Av tidsskäl har det ej varit möjligt för beredningen att behandla samtliga de frågor, som sammanhänga med förmögenhetsbeskattningen, varför dessas mera fullständiga behandling får uppskjutas. Beredningen har dock föreslagit en reduktion av förmögenhetsbeskattningen med hänsyn till penningvärdeförsämringen. Detta sker genom att den skattefria gränsen höjes från 80 000 till 125 000 kr., samtidigt som skattesatserna reduceras inom intervallet 125 000—1 000 000 kr. Å s. 341 föreslår beredningen att denna skala bör gälla år 1970. Då ingen vet vilket resultatet blir av det fortsatta arbetet med förmögenhetsbeskattningen förefaller det skäligen meningslöst att ange någon siffra för detta år. Mer anmärkningsvärt är att beredningen föreslår att dess förslag redan skall gälla för 1966, då penningvärdet antas vara 8 procent högre än 1970. Medan den först efter utförlig motivering föreslår en höjning av ortsavdragen med en tredjedel, vilken skulle börja år 1967 och först gälla fullt ut år 1970, föreslås en omedelbar höjning av det skattefria avdraget vid förmögenhetsbeskattningen med mer än hälften. Att denna skall träda i kraft år 1966, motiveras enbart med en hänvisning till 1965 års fastighetstaxering. Som bekant åtnjuta fastighetsägarna ofta ett väsentligt skatteprivilegium tack vare de låga taxeringsvärdena. Det betvivlas ej att krav kommer att resas från deras sida om att få kompensation för höjda taxeringsvärden. Det synes dock ej finnas anledning för skatteberedningen att på detta sätt redan i förväg ge sanktion åt ett sådant krav. Detta är endast motiverat, om man utgår från att en skattesänkning skall bli resultatet även av den kommande utredningen. Detta är dock ingalunda självfallet. Intill år 1947 blev all förmögenhetsinkomst merbeskattad i jämförelse med inkomst av arbete genom att en bråkdel av förmögenheten lades till den taxerade inkomsten. Här finns ej anledning att gå in på den utförliga diskussion, som förts rörande olika motiv för en sådan merbeskattning. Till stor del rör det sig om en efterrationalisering av den självfallet rent politiska värderingen, att då inkomst av förmögenhet är arbetsfri, är den mindre berättigad än inkomst av arbete och bör därför merbeskattas. Men man har också pekat på att förmögenhetsinkomst är tryggare och på att, då ägaren förvärvar den utan att den tar hans tid i anspråk, han har mera tid över att göra sig själv tjänster av olika slag etc.

747 Numera äro ej blott mindre förmögenheter skattefria utan deras avkastning är till följd av avdragen å 800 respektive 400 kr. i 39 § KL direkt privilegierad. Detta privilegium har motiverats med att man härigenom uppmuntrar sparandet, något som ej är bevisat. Den av beredningen föreslagna förskjutningen från direkt till indirekt beskattning ger under alla förhållanden sparandet en något gynnsammare behandling. I fråga om monetära placeringar kan detta avdrag motiveras med den värdeminskning de lida genom inflationen, vilken får avdras om man vill erhålla den reala avkastningen. 1 Vid aktier och fastigheter kan något sådant skäl i regel ej anföras. Tvärtom ha dessa ofta, utöver den inflationsvinst de givit ägaren i fall där de äro belånade, undergått även en real värdestegring. Möjligheterna att på så sätt ernå en skattefri kapitalavkastning talar tydligen ej för en lindring av förmögenhetsbeskattningen. Man kan även peka på den fördel fastighetsägarna vanligen ha av låga taxeringsvärden. Mest uppenbar är denna vid »villaschablonen», vilken även vid riktiga taxeringsvärden leder till för låg skatt. Undertaxeringen kan förekomma vid alla slag av fastigheter men är särskilt utpräglad vid småhus. Även efter en ny fastighetstaxering lär denna till stor del kvarstå, och i varje fall bli taxeringsvärdena snart för låga till följd av penningvärdeförsämringen. Å andra sidan har inflationen medfört en icke avsedd skatteskärpning, som kan motivera en sänkning. Med hänsyn till det behov av ökade skatteintäkter, som följer av en omedelbar höjning av barnbidragen till 1 100 kr. anser jag det likväl motiverat att någon ändring av förmögenhetsbeskattningen ej sker förrän efter verklig utredning. Behållas de nuvarande reglerna, kan förmögenhetsskatten år 1966 beräknas ge 85 miljoner kr. utöver de av beredningen antagna. I syfte att skona de monetära tillgångarna, vilka träffas av penningvärdeförsämringen, föreslår jag att avdragen enligt 39 § KL för deras del väsentligt höjas, medan de helt strykas för avkastningen å aktier, där de ej synas ha någon motivering. Vid ett realt betraktelsesätt utgör blott den del av räntan å utlånat kapital en verklig inkomst, vilken återstår sedan avdrag skett för kapitalets värdeminskning till följd av inflation. Det är visserligen ej säkert att avkastningen å alla realtillgångar stiger i takt med denna, men i så fall ha de undergått en real värdeminskning, till vilken ej finns större skäl att ta hänsyn än ifråga om övriga, icke avdragsgilla kapitalförluster. En konsekvent genomförd »realbeskattning» skulle innebära en radikal omläggning av vår inkomstbeskattning, vilken ej här skall diskuteras, men på ovan berörda punkt kan ett steg i denna riktning utan svårighet tas. Då köparna av aktier synas vara mindre intresserade av dessas avkastning än av utsikten till kursvinster, torde avskaffandet av avdragsrätten för den förras del ej i högre grad påverka möjligheten att emittera aktier. 1

Se Indexlån, SOU 1964:2, s. 403 f.

748 Självfallet kan man ej begära att ansvariga instanser skola ta ställning till en skattereform utan att ha någon uppfattning h u r denna omfördelar skattetrycket, då det i annat fall är omöjligt för dem att avgöra huruvida denna är »rättvis» eller i varje fall politiskt önskvärd, eller ej. Å andra sidan måste en sådan kalkyl ofta bli osäker. En utväg ur detta dilemma söker man vanligen finna genom att tillämpa några elementära satser ur incidensteorien. Man antar att en inkomstskatt ej kan övervältras, medan en accis ej blott blir helt övervältrad utan även fördelas å olika varor efter den å dem lagda skattesatsen, att en löneskatt på samma sätt blir helt övervältrad å de anställda etc. I fråga om dessa allmänna satser kan väl sägas att de vanligen äro mera användbara på lång än på kort sikt. Ofta får man räkna med så många ekonomiska friktionsmoment, att verkningarna av en skatteändring ej omedelbart slå igenom på priser och löner. Man får i så fall söka bedöma dem med den kännedom man har om varu- och arbetsmarknaden. På längre sikt h a r man däremot knappast någon annan möjlighet än att anta, att verkningarna bli de ovannämnda. Även om ett sådant antagande är osäkert, torde det vara det mest sannolika som står att ernå. När jag ovan på några punkter framfört en från majoriteten avvikande uppfattning rörande den ordningsföljd, i vilken beredningens förslag böra genomföras, har jag till någon del motiverat denna med tvivel på att dess antaganden rörande skattefördelningen äro de mest sannolika. Beredningen har gjort en sammanställning av sina slutsatser i tabellerna 60—62. I anslutning till dessa framhåller den å s. 538 f. att sådana tabeller äro en ofrånkomlig förutsättning för att få en uppfattning om h u r ett nytt skattesystem belastar medborgarna i jämförelse med ett gällande. »Å andra sidan måste med skärpa understrykas, att beräkningarna likväl med nödvändighet bygger på delvis osäkra övervältringsantaganden och grova schabloner.» Härtill kan sägas att det ej räcker med att framhålla att siffrorna äro osäkra. Frågan blir huruvida de äro de minst osäkra, som stå att erhålla. De indirekta skatter, till vilkas incidens beredningen haft att ta ställning, äro energiskatten, en rad punktskatter och omsättningsskatten. Vi ha redan nämnt att energiskatten torde till inemot 40 procent vila på konsumenterna och till drygt 60 procent på företagen. De senare k u n n a ej på de förra övervältra den del av skatten, som vilar på exportvaror och på produkter, vilkas priser å hemmamarknaden bestämmas genom konkurrens från importens sida. Beredningen har antagit att hela skatten, vilken år 1966 beräknas ge 770 miljoner kr., vilar å konsumenterna. Riktigare torde vara att r ä k n a med att dessa blott belastas med omkring två tredjedelar. I fråga om omsättningsskatten antar beredningen att ej blott den del, som direkt vilar å konsumtionsvaror, utan även hela den del, som belastar privata investeringar och något mer än hälften av den del, som belastar offentlig konsumtion och investering, träffar den privata konsumtionen. Enär bostadsbyggandet och den offentliga verksamheten fortfarande bli beskattade,

749 begränsar jag mig här till skatten å näringslivets investeringar. Genom att denna antas träffa konsumtionen, blir övergången till mervärdeskatt ej så tryckande, som eljest skulle vara fallet. Att detta antagande ä r det mest sannolika k a n ifrågasättas. Först och främst är det uppenbart att företagarna även här ej h a möjlighet att övervältra skatten på den del av produktionen — förslagsvis uppskattad till hälften — vilkens pris bestämmes av den internationella prisnivån. Overvaluing kan blott tänkas ske å skyddade hemmamarknader, och det är blott dessa vi behandla i det följande. Möjligheterna till övervältring äro även på skyddade hemmamarknader långt mindre än vid t. ex. energiskatten. Denna ökar omedelbart företagens direkta driftkostnader, medan den här behandlade delen av omsättningsskatten endast till mindre del träffar dessa. I stället har den sedan 1960 främst fördyrat företagens investeringar. Under 1960 och 1961 ha inköpskostnaderna för maskiner o. d. ökats med 4,2 och under 1962—1964 med 6,4 procent och därmed i motsvarande grad ökat företagens kapitalkostnader. För byggnadsarbeten o. d. har kostnadsökningen varit lägre, då skatten blott fördyrat byggnadsmaterialet. Kostnadsökningen har alltså främst träffat företagens allmänna eller indirekta kostnader, vilka ej torde ha samma omedelbara betydelse för prispolitiken som de direkta. Vi kunna erinra om den, visserligen i fråga om sin realism omstridda, marginalteorien, enligt vilken företagen söka sätta sina priser så att gränskostnader och gränsintäkter sammanfalla. På kort sikt påverkas de senare ej av företagets kapitalkostnader, vilka utgöra fasta kostnader. I den mån omsättningsskatten träffar skattepliktiga »förbrukningsartiklar», ökar den företagens direkta driftkostnader och kan övervältras på skyddade hemmamarknader. Men då beredningen räknar med att hela energiskatten träffar konsumenterna, kunna vi i gengäld bortse härifrån. Föreställningen att ökade investeringskostnader omedelbart skulle avspegla sig i en höjning av priset på företagens produkter strider tydligen helt mot den uppfattning, som dikterat vår penningpolitik. När staten i syfte att bromsa konjunkturen fördyrat investeringarna genom att höja räntan, begränsa avskrivningsrätten eller tillgripit en direkt investeringsavgift, har detta som bekant skett i syfte att bromsa inflationen. Det finns ingen anledning, varför först införandet och sedan höjandet av en omsättningsskatt å investeringar, närmast jämförbar med en investeringsavgift, skulle verkat på annat sätt. När konjunkturinstitutet i sina kalkyler över orsakerna till de ökade levnadskostnaderna för åren 1960 och 1962 tagit hänsyn till införandet respektive höjningen av omsättningsskatten, har det blott räknat med de belopp som direkt träffat konsumtionen. Däremot talar ej företagen/vinstutveckling under senare år mot att skatten, i den mån den hunnit påverka företagens kapitalkostnader, även reducerat deras vinster — mera kan givetvis ej sägas. Även på annat sätt är det lätt att visa det orimliga i antagandet, att här

if

750 behandlade del av omsättningsskatten vilar å konsumenterna med hela sitt belopp. Detta belopp skulle i så fall under 1965 förränta och avskriva den ökning av företagens kapitalkostnader för detta år, som föranletts av att skatten under 1960—1965 fördyrat deras investeringar, vilket skulle ge en enorm överförräntning. Om skattens avskaffande fr. o. m. 1966 medförde en motsvarande prissänkning, skulle alltså företagen lida en avsevärd inkomstminskning, utan att deras kapitalkostnader för redan företagna investeringar sjönke. Visserligen bli framtida investeringar billigare genom att de ej träffas av mervärdeskatten, men enligt de av beredningen gjorda antagandena rörande övervältringen kommer detta helt konsumenterna till godo. Drar man ut konsekvenserna av beredningens uppfattning, kommer man alltså till den paradoxala slutsatsen att avskaffandet av omsättningsskatten å investeringsvaror skulle vara till väsentlig nackdel för företagen. Då omsättningsskatten ej träffar företagens driftkostnader utan endast med någon bråkdel hunnit öka deras kapitalkostnader finns ej anledning antaga att den i större omfattning övervältrats på lönerna. Av att skatten ej omedelbart bäres helt av företagen utan blott successivt ökar dessas kapitalkostnader följer givetvis ej, att den nationalekonomiskt sett ej omedelbart belastar någon. I den mån de offentliga utgifter den finansierar ej realt sett bekostas genom att lediga produktionsfaktorer tas i anspråk, måste de antingen reducera konsumtionen eller realkapitalbildningen, öka importen eller minska exporten. En annan möjlighet är att skatten förbättrat budgetbalansen. Den depressiva effekten härav kan främst antas träffa företagens vinster. Någon anledning att gå närmare in på dessa alternativ föreligger ej, då våra diskussioner blott avser de mest sannolika omedelbara verkningarna. Ambitionerna att bestämma de långsiktiga och definitiva skatteverkningarna har incidensteorien sedan länge uppgivit. De mest sannolika antagandena äro därför att den del av omsättningsskatten, som träffat investeringarna, i huvudsak vilar på företagen, i den mån den hunnit öka dessas kapitalkostnader. Detta gäller såväl inom de branscher, där priserna bestämmas genom internationell konkurrens, som — ehuru med något mindre säkerhet — om skyddade hemmamarknader. I så fall medför övergången till mervärdeskatt år 1966 en ytterligare belastning av konsumenterna med omkring 700 miljoner kr. utöver den av beredningen beräknade. När den föreslagna arbetsgivaravgiften helt slagit igenom år 1970, beräknas den utgå med 10 procent av ett basbelopp, uppskattat till 5 400 kr. — sannolikt blir det högre. Därpå lägges en »sträng» av 2 procent å hela inkomsten upp till IVz gånger basbeloppet. Hur beredningen anser detta belopp fördelat framgår av tabell 30. Man utgår i denna från att total övervältring äger r u m på de anställda. På lång sikt är detta också det enda rimliga och motsvarar samma antagande, som göres för t. ex. mervärdeskatten. Däremot

751 skiljer sig beredningens antagande från vad man brukar räkna med vid indirekta skatter genom att ej anse att övervältringen på de anställda återspeglar den formella belastningen för varje anställd å arbetsgivarna — vi tala här om direkt övervältring — utan räkna med en proportionell fördelning å hela lönesumman, inklusive å deras löner för vilka skatteplikt ej föreligger. Belastningen blir på så sätt 4,26 procent. Nedanstående siffror visa skillnaden i bruttobelastning 1970.

Inkomst

Avgift enl. tab. 30

Direkt övervältrad avgift

Kol. 2—3

10 000 20 000 23 900 30 000 50 000 100 000

426 852 1 018 1 278 2 130 4 260

740 940 1 018 1 140 1 350 1 350

— —

314 88

+ 138 + 780 + 2 910

Som synes ge båda beräkningssätten samma resultat vid en inkomst av 23 900 kr. Att mindre inkomster bli hårdare belastade vid en direkt övervältring beror på att det till ATP avgiftsfria bottenbeloppet belastas med 12 procent, i stället för blott 4,26 procent. För inkomsttagare under 10 000 kr. blir givetvis denna bottenbelastning än hårdare, men då den kräver att de äro fullt sysselsatta får denna möjlighet relativt ringa betydelse. Att högre inkomster blir lägre belastade vid direkt övervältring beror på att »strängen» blott utgör 2 procent samt slutar vid 40 500 kr. Det maximala belopp, som kan uttas per anställd, är alltså 1 350 kr. Medan en direkt övervältring ligger regressivt, antar beredningen en proportionell fördelning och får på så sätt att deras förslag ger en total skattebelastning, som är mera progressiv än den eljest skulle vara. Beredningens antagande om övervältringen motsvarar ej det, som ligger till grund för ATP-avgiftens konstruktion. Denna syftar till att avgiften ej skall belasta det icke pensionsgrundande bottenbeloppet. Hade man räknat med en proportionell fördelning på hela inkomsten, hade det varit omotiverat att göra detta undantag liksom att maximera den avgiftspliktiga inkomsten. Man hade på så sätt sluppit åtskilligt administrativt besvär. Beredningen räknar för sin del med att även ATP-avgiften fördelas proportionellt på hela inkomsten, men därmed faller det kanske viktigaste argumentet för den föreslagna konstruktionen av arbetsgivaravgiften, nämligen att man ernår administrativa fördelar genom att fylla upp bottenbeloppet. Är ATP-avgiften fördelad som beredningen antar, hade för dess del denna fördel helt enkelt kunnat ernås genom att göra hela lönesumman avgiftspliktig. Förutsätta vi oorganiserad marknadsprisbildning å arbetskraft, erbjuder arbetsgivaravgiftens fördelning i varje fall teoretiskt sett intet problem.

752 Kort sagt kommer ett företag att utsträcka sin efterfrågan å arbetare till den punkt, där det tillskott till dess intäkter, minskat med råvarukostnader etc., den sist anställde arbetaren tillför företaget, motsvarar lönen. Olika lönenivå inom skilda branscher beror dels på arbetskraftens olika skickligheter o. d. dels ock på dess större eller mindre knapphet. Hade arbetskraften varit fullt rörlig, hade löneskillnaderna i första hand motsvarat skillnaden i utbildningskostnad, i de krav som ställas på de anställda, i socialt anseende o. d. De som ägde särskilt naturlig fallenhet för ett arbete, kunde därutöver erhålla en »begåvningsränta». I realiteten skapa dock olika friktionsmoment ytterligare löneskillnader; jämför nedan. Införes under dessa antaganden en arbetsgivaravgift, kommer denna att sänka lönen med det belopp, som belöper på varje anställd, d. v. s. vi få vad ovan benämnts direkt övervältring. 1 Huruvida avgiften erlägges av arbetsgivaren eller den anställde själv saknar betydelse för dess fördelning. Enligt beredningens antagande rörande arbetsgivaravgiftens fördelning kommer denna för vissa anställdas del att kosta arbetsgivarna mindre och för andras del mera än som svarar mot lönesänkningen. En sådan fördelning står givetvis ej i överensstämmelse med ovan skisserade lönebildning. Att beredningen likväl utgår från densamma motiveras å s. 186 dels med att företagen ofta behandla arbetsgivaravgiften som en indirekt personalkostnad dels ock med praxis vid kollektiva löneförhandlingar. Det förra argumentet synes innebära en sammanblandning av tvenne synpunkter. En sak är att företagen vid de självkostnadsberäkningar, som utgöra hjälpmedel för deras prispolitik, kunna behandla avgiften som en indirekt kostnad. En annan sak är om de äro villiga att anställa en person mot högre lön, inklusive arbetsgivaravgift, än som motsvarar det värde de anse honom ha för företaget. Tyngre väger argumentet, att arbetsgivaravgiften behandlas kollektivt vid avtalsförhandlingar. Självfallet får man anta att hänsyn tas till arbetsgivaravgiften vid dessa. Eljest hade den ej övervältrats på de anställda. Men därmed är intet sagt om hur sådana hänsyn tas. Se vi först till tjänstemännens löner, kunna visserligen kollektivavtal ge en generell förhöjning å utgående löner, förbättrad semester och andra allmänna förmåner. Däremot bestämma de i regel ej själva lönestrukturens uppbyggnad, utan denna avgöres främst genom individuella avtal. Vid dessa blir främst tillgång och efterfrågan på arbetskraft avgörande — även om resultatet kan påverkas av parternas förhandlingsskicklighet. Ett företag kan visserligen ha en tjänsteförteckning med fast löneskala, 1 Vi förutsätta ovan ett helt oelastiskt utbud å arbetskraft, men detta följer av att vi i likhet med beredningen antagit a t t hela avgiften övervältras. Att märka är a t t utbudet av arbetskraft här är en funktion av antalet anställda. Anta vi åter, att ett företag har ett givet antal anställda, vilka kunna arbeta mer eller mindre hårt, kommer tillskottet till gränskostnaden blott a t t bestämmas av »strängen» eller om lönen överstiger det avgiftspliktiga beloppet helt bortfalla. I så fall sker blott en partiell övervältring resp. överhuvudtaget ingen sådan. Enligt ovan gjorda antagande om total övervältring bortse vi från denna möjlighet.

753 men denna måste uppgöras med hänsyn till marknadsläget. Ett företag kan tvingas ge en tjänsteman en löneförbättring för att kunna behålla honom. Detta kanske genom ett personligt lönetillägg eller genom att man skapar en ny bättre avlönad befattning för hans räkning. Exempel härpå återfinnas även inom den statliga förvaltningen. Så ha de statliga affärsverken delvis tvingats överge löneplanerna och kontraktsanställa personal. Höjningen av de högre tjänstemannalönerna h a motiverats med att staten eljest ej kan erhålla kvalificerad arbetskraft, lönerelationen mellan förvaltningspersonal och tekniker påverkas av den sämre tillgången på de senare etc. Även om man i dessa fall kan tala om en organiserad arbetsmarknad, är det frågan om en marknadsprisbildning, varför det förefaller mest sannolikt att anta, att i den mån en övervältring av arbetsgivaravgiften äger rum, återspeglar den direkt arbetsgivarnas belastning. Antag åter att även lönerna bestämmas genom kollektivavtal. Vi ha ovan sett att om lönen för en anställd år 1970 understiger 23 900 kr., får arbetsgivaren betala mera i arbetsgivaravgift för denne än som motsvarar den av beredningen antagna lönesänkningen med 4,26 procent, medan motsatsen är fallet vid högre löner. Kan man anta att en grupp anställda, vars genomsnittslön överstiger 23 900 kr., är villig att låta arbetsgivaren förtjäna på att den accepterar en sådan lönesänkning? Det enda tänkbara motivet att ge arbetsgivaren en sådan förmån skulle vara, att den sökte utverka att någon annan grupp anställda, vars lön understiger 23 900 kr., ej träffas av en mot arbetsgivarens hela kostnad svarande lönesänkning. Är det tvenne grupper, som ej föra en samordnad lönerörelse — t. ex. en grupp arbetare och en grupp tjänstemän, av vilka de senare ha den högre lönen — finns ej anledning anta något sådant. Tjänstemännen komma ej att vilja gå med på större lönesänkning än som motsvarar vad de kosta sina arbetsgivare. De senare åter komma att söka kompensera sig genom att av arbetarna kräva en mot kostnaderna svarande lönesänkning. Anta vi total övervältring, lyckas de också därmed. Annat k a n vara fallet om det rör sig om en hög- och en låglönegrupp inom samma organisation. Så söker LO som bekant föra en solidarisk lönepolitik, om än med begränsad effekt. Hade en sådan helt kunnat genomföras, hade löneskillnaderna inom olika yrken blott svarat mot skillnad i utbildning, ansvar, socialt anseende etc. Kort sagt man hade uppnått samma resultat som å en helt fri och rörlig arbetsmarknad och alltså fått vad vi benämnt en direkt övervältring av en arbetsgivaravgift. Nu k a n man ej gärna vänta sig att den solidariska lönepolitiken någonsin kan realiseras i denna omfattning. Det kommer väl alltid bli möjligt att, antingen genom avtal eller löneglidning, ta ut högre löner inom vissa branscher än andra, utan att dessa kunna motiveras av ovan angivna skäl. Men därav följer också att de anställda inom de branscher, där det är möjligt att ta ut sådana löner, ej äro tvungna att acceptera större lönesänkning än som svarar mot arbetsgivarens kostnader. Göra de detta, ge de sina arbetsgivare

754 en favör, som kan antas bli eliminerad genom löneglidning. Självfallet kan man ej utesluta möjligheten att den solidariska lönepolitiken leder till den av beredningen antagna kostnadsfördelningen — i varje fall inom LO. Men dess problem ligger kort sagt i att den till stor del måste motverka tendenser till lönedifferentiering, vilka till följd av olika vinstmarginaler och tillgång på arbetskraft inom skilda branscher hade rått fullt ut vid »fri» lönebildning. Dessa tendenser skärpas i och för sig av arbetsgivaravgiften. Sammanfattningsvis kan sägas att vare sig man utgår från individuell eller kollektiv lönebildning, förefaller det ej mest sannolikt att arbetsgivaravgiften övervältras på det sätt, beredningen antar. Mest uppenbart är detta, när det gäller löner för högre tjänstemän inom enskilda näringslivet, där avtalen äro helt individuella. Antag att en man har en sådan kapacitet, att han kan erhålla en lön å 100 000 kr., försåvitt någon arbetsgivaravgift ej utgått. Införes en sådan, kostar denna för hans del arbetsgivaren 1 350 kr. Varför skulle han i så fall acceptera en lönesänkning med 4 260 lo-.? Å s. 260 lutar beredningen åt att anställda med höga löner kunna tänkas delvis övervältra en starkt progressiv inkomstskatt å sina arbetsgivare. Anser man att de ha en så stark förhandlingsposition, att detta i varje fall är tänkbart, är det orimligt att räkna med motsatsen för arbetsgivaravgiftens del. Även för ATP-avgiftens del räknar beredningen med övervältring å hela lönesumman. År 1966 antas den utgå med 8 för att 1970 ha stigit till 10 procent. Det är mest rimligt att räkna med att den föreslagna arbetsgivaravgiften och ATP-avgiften tillsammans utgöra en proportionell belastning av det avgiftspliktiga beloppet, d. v. s. 7% gånger basbeloppet, vilket ej hindrar att det för envar av dem är mest sannolikt att räkna med en direkt övervältring. Genom att även låta ATP-avgiften träffa hela lönesumman skärper beredningen ytterligare den ovan berörda merbelastningen av större inkomsttagare. Så belastas enligt tabell a, Bilaga 7, en anställd med 100 000 kr. inkomst med en sammanlagd avgift å 10 644 kr., trots att han blott kostar sin arbetsgivare 4 860 kr. De större löntagarna skulle alltså belastas hårdare av ATP-avgiften i förhållande till sina förmåner än de mindre. Även om denna merbelastning väsentligt lindras till följd av inkomstbeskattningen, ger den dock sannolikt en felaktig bild av progressionen vid den totala skatte- och avgiftsbelastningen. Det bör än en gång understrykas att varje försök att beräkna skattefördelningen måste bli osäkert, varför man ej kan redovisa ett riktigt alternativ utan blott det som förefaller mest sannolikt. Av det ovan sagda framgår att jag ej kan instämma i beredningens uppfattning att »övervägande skäl» tala för att den del av den allmänna varuskatten, som vilar å investeringar, övervältras å konsumenterna, samt för att arbetsgivaravgiften fördelas å hela lönesumman. I den mån man vågar tala om »övervägande skäl», anser jag alltså att dessa tala för att beredningen i sina fördelningskalkyler dels underskattar den beiastning, den föreslagna omfördelningen av konsumtions-

755 beskattningen kommer att innebära för konsumenterna, dels ock gör skattefördelningen mera progressiv än den sannolikt är. Självfallet är det ytterst svårt att säga något bestämt om hur beredningsmajoritetens förslag påverkar skattefördelningen redan för år 1966, då overvaluing av arbetsgivaravgift och indirekta skatter först kan verka fullt ut på längre sikt. Jag har likväl här gjort ett försök att med hjälp av tabell 67 visa, h u r den reella inkomstfördelningen påverkas. Med denna avser jag fördelningen av den totala inkomsten minskad med här relevanta skatter. Jag har helt enkelt förfarit så att jag minskat årsinkomsten med den totala skatten enligt nuvarande regler och satt förändringen i skattebörda i relation till de på så sätt erhållna beloppen. Ett plus visar alltså en procentuell ökning och ett minus en procentuell minskning av den reella inkomsten. I likhet med i tabell 67 antar jag för de gifta att hustrun saknar inkomst. Vidare antar j ag att de sakna barn. Reell inkomstförändring 1966 Företagare

Anställd

Inkomständring, %

Inkomständring, % Inkomst

Inkomst

10 000 15 000 20 000 30 000 50 000 100 000

Ogift

Gift

— 1,7 + 0,1 — 0,8 — 2,5 — 4,2 — 4,5

+ 0,1 — 0,6 — 1,2 + 1,4 + 4,3 + 5,3

10 652 15 978 21 304 31956 53 260 106 521

Ogift

Gift

— 2,3 — 0,5 — 0,8 — 1,9 — 2,9 — 3,0

— 0,6 — 2,0 — 1,7 + 0,9 + 4,2 + 5,5

Som redan nämnts anser jag att beredningen sannolikt bort fördela arbetsgivaravgiften regressive Särskilt gäller detta för löntagare med inkomst utöver 7 V2 gånger basbeloppet. År 1966 uttas blott en arbetsgivaravgift på 8 procent av basbeloppet, då beräknat till 5 000 kr. Formellt är det alltså för envar, som har fullt basbeloppsavdrag, frågan om en per capitaskatt av 400 kr., vilken till följd av avdragsrätten vid inkomsttaxeringen i realiteten blir mindre desto större inkomsten är. Till följd av omöjligheten att närmare ange fördelningen redan under 1966 godtar jag om än med tvekan fördelningen i tabell 67. Har ovan framhållit, att jag anser att beredningen genom att låta hela den nuvarande energiskatten och omsättningsskatten vila å konsumenterna underskattat den belastning, som övergången till mervärdeskatt innebär för dessa. Denna har dock ringa betydelse för frågan om den reella inkomstfördelningen i ovanstående tabell. Antar man att en indirekt skatt utgår i proportion till den efter avdrag för direkta skatter disponibla inkomsten, påverkar den ej den reella inkomstfördelningen. Detta är något, som ofta förbises

756 i den populära diskussionen, där man antar att så snart en indirekt skatt är regressivt fördelad, skärper den ojämnheten i inkomstfördelningen. För mervärdeskattens del gäller detta endast om större inkomsttagare spara en större bråkdel av sin disponibla inkomst än mindre. Även om detta i genomsnitt är fallet — undantagen äro många — kan denna faktor ej ha sådan betydelse, att det finns anledning att ta hänsyn till densamma. Även den sparade inkomstens värde minskas. Även med hänsyn till all osäkerhet ge ovanstående siffror en entydig bild. Den av beredningen åsyftade övervältringen från gifta till ensamstående framträder klart i alla inkomstklasser — d e högre löntagarnas skatteskärpning är sannolikt dock överskattad. Mera anmärkningsvärt är att för de giftas del gäller att medan mindre inkomsttagare få sin reella inkomst reducerad, få större sin ökad — antagligen mer än vad siffrorna ange. Orsaken härtill ligger i den föreslagna sänkningen av inkomstskatten. Jag har här ej tagit hänsyn till barnbidragen. Då den verkliga höjningen av dessa med 100 kr. i regel ej motsvarar den ökade belastning på barnkostnaderna, som övergången till mervärdeskatt innebär, är den reella omfördelningen av inkomsten ej mera gynnsam för små inkomsttagare med barn i jämförelse med stora än vad ovanstående siffror visa. Snarare tvärtom. 1 Jag anser därför att dessa siffror tala starkt för en större ökning av barnbidragen redan under 1966 än den av beredningen föreslagna.

1 Den reella omfördelningen av inkomsten ernår man alltså ej blott genom att minska barnbidragen med den skatteökning som belöpa å dessa. Man får som utgångspunkt ta föräldrarnas inkomst minskad med barnkostnaderna och se, hur denna förändras.

Reservation av herr Ekström (angående

huvudlinjerna

i skatteberedningens

förslag)

Allmänna skatteberedningens uppgift har varit att företa en samlad översyn över vårt skattesystem. Dess uppdelning på två kommittéer — visserligen med gemensam ledning — har emellertid inte varit till fördel för dess verksamhet, och den har dessutom — genom löfte till finansministern redan hösten 1962 att avge sina förslag till sommaren 1964 — tvungits att bedriva sina utredningar under en olämplig tidspress. I praktiken har ledamöterna av de båda kommittéerna arbetat åtskilda. Jag har således som medlem av företagsskatteutredningen haft ringa uppfattning om skattesystemutredningens arbete och har inte förrän på ett sent stadium haft tillfälle att framföra vissa synpunkter på inkomst- och förmögenhetsbeskattningen, vilka då av tidsbrist inte kunnat tas upp till sakbehandling. Ifrågavarande synpunkter antyds i det följande avslutningsvis, medan reservationen i övrigt begränsas till de delar av beredningens förslag, som har ett direkt samband med företagsbeskattningen. Beredningens förslag innebär ur internationell synpunkt att det svenska skattesystemet skulle närmas till det av EEG-kommissionen förordade, samt ur internt svensk synpunkt att »näringslivets» skatteönskemål i stor utsträckning skulle tillgodoses. Uppenbarligen finns det ett visst samband mellan dessa båda led, som i det följande behandlas i tur och ordning. Redan h ä r vill jag emellertid framhålla, att när jag nedan kritiserar beredningen för en kortsynt »näringslivsvänlighet», så gör jag det inte utifrån någon fientlig inställning till näringslivet; detta torde framgå både av synpunkter som jag tidigare anlagt i den skattepolitiska debatten och av nedan framförda förslag. Vad det är fråga om, är vilken skattepolitik som kan vara rationell för svenskt näringsliv i det långa loppet, och h u r en sådan skall kunna kombineras med en inkomst- och förmögenhetsbeskattning som syftar till fortsatt standardutjämning.

Närmande till EEC Beredningens utgångspunkt har varit det i direktiven uttryckta önskemålet om en fortsatt övergång från direkt till indirekt skatt. Stor enighet torde råda om att man här bör fortsätta på den tidigare inslagna vägen. Men frågan har varit hur en fortsatt övergång skulle verkställas, och här

758 har influenser från EEC blivit avgörande. Detta uttalas visserligen inte direkt i betänkandet men antyds redan av att beredningens förslag väsentligen sammanfaller med huvudpunkterna i EEC-kommissionens skatteprogram, som förutom sedvanlig direkt inkomstbeskattning innefattar en omkring 50-procentig bolagsskatt, betydande arbetsgivaravgifter samt en harmonisering av de indirekta skatterna till i första hand en mervärdeskatt. Enligt beredningen måste man ta stor hänsyn till den internationella utvecklingen på skatteområdet, och denna har angetts vara präglad av de »västeuropeiska» erfarenheterna. Framställningen i betänkandet är här både ofullständig och missvisande. I Västeuropa är det endast Frankrike som har en mervärdeskatt, medan det i Västtyskland föreligger ett regeringsförslag härom, vars genomförande dock inte får tas för givet. Särskilt i Holland och Belgien och i praktiken även i Italien ställer sig emellertid regeringarna enligt pressuppgifter ännu avvaktande, och i Storbritannien har förslag om övergång till mervärdeskatt nyligen avvisats av en statlig kommitté. Det föreligger med andra ord inga entydiga västeuropeiska erfarenheter eller lösningar, och i USA har skattediskussionen löpt i helt andra fåror. Den i den allmänna debatten formulerade devisen »Europa väljer mervärdeskatt» syns alltså föga träffande. Även om man begränsar synfältet till EEG är det ovisst vad som kan bli resultatet av den där förordade skattesystemharmoniseringen, som enligt kommissionen bör vara genomförd till 1970 (dvs. samma år som beredningen valt som slutar för sin övergångsperiod). Ett definitivt avskaffande av skattegränserna i EEG skulle komma ännu senare, och ett sådant har principiellt inte godtagits av Frankrike. Än mindre trängande synes det vara för utomstående länder att anpassa sig till det av EEC-kommissionen förordade skatteprogrammet. Ingen vet om eller när en associering kan komma till stånd, och ur denna synpunkt har inga rimliga skäl förelegat för en forcering av beredningens arbete. Med hänsyn till diskussionen om en eventuell skatteharmonisering inom EFTA borde beredningen ha ansett det angeläget att närmare redogöra för skattediskussionen i Storbritannien, som borde vara av större vikt för oss. Där har den s. k. Richardson-kommittén i sitt nyligen publicerade betänkande ställt sig avvisande till tanken på en omläggning av nuvarande höga punktskatter och även av nettovinstskatten till en mervärdeskatt (jämför bilaga 3).

Kortsynt "näringslivsvänlighet" Näringslivet har krävt att energiskatten samt den nuvarande varuskattens belastning på kapital- och förbrukningsvaror avskaffas, bl. a. med motiveringen att den härav följande »dubbelbeskattningen» skulle bli än mera kännbar vid höjda indirekta skattesatser i framtiden. Dessa krav liksom

759 önskemålen om sänkt inkomst- och förmögenhetsbeskattning skulle i stor utsträckning tillgodoses genom beredningens förslag. Arbetsgivaravgifterna har varit det pris som näringslivet skulle få betala härför, vilket man ansett sig kunna göra, därför att Sverige härigenom skulle närma sig det av EECkommissionen förordade systemet. Frågan är, om detta långtgående tillgodoseende av näringslivets skattekrav är befogat. För egen del har jag i och för sig inget emot en generell indirekt beskattning av den storleksordning beredningen föreslagit men väl mot dess utformning. Näringslivets krav har varit förestavade bl. a. av fruktan för en bestående avmattning i det privata näringslivet med sjunkande vinster och investeringar. Samma farhågor har varit dominerande inom skatteberedningen med dess kraftiga inslag av representanter för näringslivsorganisationer. Detta yttrar sig bl. a. i att beredningen har ägnat de stabiliseringspolitiska aspekterna så liten uppmärksamhet i tron att dessa numera mistat större delen av sin aktualitet. Den nya konjunkturuppgång, som kom till stånd under 1963 och utvecklats ytterligare i år, har emellertid tagit död på dessa farhågor på kort sikt och komprometterar dem svårt på längre sikt. Den kraftiga exportökningen under det senaste året har visat att den varuskatt och energiskatt som primärt träffar företagens investeringar och förbrukningsvaror inte varit något hinder för ett markant exportuppsving, och nya tendenser till stigande privat investering har även framträtt. Motsvarande gäller för Västtysklands del om dess nuvarande bruttoomsättningsskatt, som många ansett vara ett svårt exporthinder (jämför nedan). På längre sikt är denna internationella konjunkturuppgång ett nytt tecken på att fullsysselsättningsproblematiken under det senaste årtiondet kommer att bestå i vårt land under överskådlig framtid. Det är bl. a. mot denna bakgrund, som en av beredningens huvudtankar måste bedömas, nämligen att i princip endast konsumtionen men inte investeringarna bör beskattas, varigenom man skulle uppnå den rekommenderade konsumtions- och konkurrensneutraliteten. Häri ligger mera principiellt det överdrivet och kortsynt »näringslivsvänliga» i beredningens förslag.

Skattefria investeringar och "neutralitet" Om man liksom beredningen åsyftar att beskatta mervärdet, dvs. förädlingsvärdet, borde från teoretisk utgångspunkt investeringarna dras in under skatten genom att avdragsrätt förvägras för dessa helt eller delvis, innebärande en beskattning av bruttoförädlingsvärdet respektive nettoförädlingsvärdet. Eftersom vi i fråga om nationalprodukten och de olika närings* grenarnas och företagens bidrag till denna av praktiska skäl rör oss med

760 bruttoförädlingsvärden, borde egentligen bruttoinvesteringarna — och under alla omständigheter nettoinvesteringarna — ingå i underlaget för en mervärdeskatt. I betänkandet finns emellertid inte ens en ansats till diskussion av detta grundläggande definitionsproblem, och vad beredningen föreslår är inte en mervärdeskatt utan snarast konsumtionsskatt. Av praktiska skäl använder jag dock i det följande beredningens terminologi på denna punkt. I sak vill jag gentemot beredningen erinra om att den privata konsumtionens andel av bruttonationalprodukten kontinuerligt fallit från nära 2/3 åren 1938/39 till endast drygt hälften nu, medan den totala investeringskvoten ökat kraftigt och de privata investeringarnas andel förblivit oförändrad eller stigit svagt. Skattepolitiken behöver med andra ord inte i och för sig sättas in för att den privata konsumtionens andel skall minska respektive investeringskvoten öka. Speciella skäl för att påskynda denna process kan förvisso tänkas, men några sådana har inte anförts av beredningen. Mot bakgrund av det antydda fullsysselsättningsperspektivet kan det inte vara rimligt att helt undanta de privata investeringarna från beskattning. Beredningen tänker sig också att den föreslagna mervärdeskatten skall kunna konjunkturvarieras genom att man »momentant» inskränker eller slopar avdragsrätten för investeringar, när läget så kräver. Uppenbart har beredningen föreställt sig detta som ett rent undantag och har därför ej heller funnit det mödan värt att ingående undersöka de praktiska problem, som kan vara förenade med ett sådant konjunkturpolitiskt användande av skatten. En prövning härav har dock anbefallts i direktiven. Denna underlåtenhet är förklarlig. Om avdragsrätten för investeringar slopas tidvis, blir ju som framhålles i betänkandet mervärdeskatten varken konsumtions- eller konkurrensneutral; av betydelse är h ä r att skattesatsen redan i utgångsläget skulle vara så hög som 13 procent. Än mindre »neutral» blir skatten om avdragsrätten av stabiliseringspolitiska skäl skulle inskränkas ytterligare eller för längre perioder. Beredningens hela konstruktion blir då meningslös, och en sådan oneutral »mervärdeskatt» skulle praktiskt skilja sig föga från den nuvarande allmänna varuskatten, om investeringsvaror under avmattningsår undantas från den sistnämnda. Skillnaden skulle minska även i förhållande till en bruttoomsättningsskatt, vilken ju kan definieras som en »mervärdeskatt» utan någon avdragsrätt men med i motsvarande mån lägre skattesats. En »neutral» mervärdeskatt i beredningens anda förutsätter med andra ord att företagens investeringar inte beskattas annat än rent undantagsvis, och detta är oförenligt med en effektiv stabiliseringspolitik. I fullsysselsättningssamhället måste beskattningen vara ett effektivt medel i den ekonomiska politikens strävan att behärska konjunkturerna och påskynda tillväxten. Härför fordras inte bara att skattesatsen kan ändras så snabbt som möjligt utan även att beskattningen kan riktas mot konsumtion eller in-

761 vesteringar — och helst även delar därav — eller bådadera, alltefter skiftningarna i det ekonomiska läget. För detta ändamål saknas enligt min mening ett lämpligt instrument i beredningens förslag, så som den motiverat och utformat mervärdeskatten. Det är j u att märka att den föreslagna arbetsgivaravgiften inte avses vara konjunkturvariabel och att inkomstbeskattningen av fysiska och juridiska personer är mindre användbar härför. Mycket talar för att en bruttoomsättningsskatt — där skattesatsen är tekniskt lätt att ändra — eventuellt i kombination med avdragsrätt för skatt på investeringar vid avmattning och med en särskild investeringsavgift vid överkonjunktur skulle vara det effektivaste stabiliseringspolitiska skatteinstrumentet, bättre än en oneutral »mervärdeskatt» med inskränkt avdragsrätt för investeringar. Om vid en mervärdeskatt avdragsrätten för privata investeringar slopades, utom under enstaka avmattningsår, skulle staten få en teoretisk merinkomst motsvarande uppskattningsvis ett par miljarder kronor per år. Detta skulle möjliggöra en betydande sänkning av skattesatsen. Dessutom skulle en sådan beskattning av investeringarna träffa företagen med en styrka motsvarande bara halva skattesatsen, då mervärdeskatten skulle vara avdragsgill vid nettovinstbeskattningen. Men även detta har förefallit beredningen för mycket och den har därför framfört tanken att avdragsrätten för investeringar vid överkonjunktur endast skulle uppskjutas för att därefter i motsvarande mån ökas. Ett sådant arrangemang förefaller visserligen problematiskt ur beredningens egen neutralitetssynpunkt, bl. a. vid export, och kan medföra än flera restitutionsanspråk. En viktigare invändning är emellertid enligt min uppfattning att den skattemässiga olikbehandlingen av privat konsumtion och investering härigenom skulle kvarstå. På längre sikt finns det inga stabiliseringspolitiska skäl för en skattepref erering av investeringarna, vilken måste underlätta uppkomsten av överkapacitet i produktionen. Den »neutralitet» i beskattningen, som beredningen tillmäter så stor vikt, skulle innebära en diskriminering till förmån för producenter och större förbrukare av kapitalvaror. Varför en strikt neutralitet i fråga om skattebelastningen på olika konsumtionsvaror genom skattefrihet för investeringar skulle vara viktigare än att beskatta både konsumtion och investeringar är obegripligt ur annan synpunkt än just som ett försvar för att frita företagens investeringar från skatt. Ej heller kan talet om en »teknisk omläggning» av den indirekta beskattningen fördölja att det väsentliga är frågan om skattefrihet för investeringar. Beredningens neutralitetsresonemang tar vidare främst sikte på den indirekta beskattningen. En sådan argumentering förutsätter emellertid att såväl arbetsgivaravgifter som den existerande nettovinstbeskattningen ej alls påverkar priserna, vilket synes strida mot erfarenheten och delvis även erkännes i betänkandet. E n i praktiken ojämn belastning av företag och branscher med nettovinstskatt och/eller arbetsgivaravgifter kan väl tänkas på-

762 verka olika konsumtionsvarors priser lika mycket som en oneutral »mervärdeskatt» eller en bruttoomsättningsskatt. Hela beredningens resonemang om vikten av konsumtionsneutralitet komprometteras härigenom. Tillfogas bör att nettovinstbeskattningen ur neutralitetssynpunkt innebär en klar diskriminering mot i första hand flertalsbolagen samt att en särbeskattning av bara lönerna genom arbetsgivaravgifter slår mycket ojämnt på olika branscher och företag; detta får betydelse i den mån avgifterna ej helt kan övervältras på löntagarna. En bruttoomsättningsskatt träffar sannolikt olika produktionsfaktorer jämnare. Det anförda antyder hur bräcklig beredningens motivering för ett »neutralt» skattesystem är. Ett ur alla synpunkter neutralt system är givetvis omöjligt att konstruera. Beredningens argumentering bygger på en rad antaganden om i vilken mån olika skatter respektive avgifter vältras över på konsumenterna genom höjda priser eller på de anställda genom minskade lönehöjningar. Alla dessa antaganden är emellertid lika ovissa, och beredningen har också vägrat att söka precisera dem i siffror angående fördelningen på fysiska och juridiska personer av de föreslagna pålagorna jämfört med den antagna fördelningen i nuet. En sådan beräkning — som för övrigt anbefallts i direktiven — skulle parentetiskt sagt visa en minskning av den skattebörda som faller på juridiska personer, därför att mervärdeskatten förutsatts bli helt övervältrad på konsumenterna och arbetsgivaravgiften på löntagarna — ett tecken på »näringslivsvänligheten» i beredningens förslag. Vägran att utföra en sådan beräkning är i och för sig rimlig med hänsyn till att skatter och avgifter vid full sysselsättning torde övervältras på priserna på någon sikt. Men det är då å andra sidan heller inte rimligt att beredningen i så stor utsträckning grundat sina förslag på föreställningar om övervältringsförhållanden, som inte tål att preciseras. När allt kommer omkring är olika praktiska förhållanden mer avgörande än en skenbar »neutralitet» i skattesystemet. Ett av dessa har ovan redan behandlats, nämligen olika skatteformers användbarhet i stabiliseringspolitiken, och jagskall nedan beröra ytterligare ett par.

Skatteavkastning och kontroll Ett bland de främsta motiven för övergång till en mervärdeskatt har för beredningen varit dess beräknade höga avkastningsförmåga. Vid en ettledsskatt som den nuvarande omsen anses det inte möjligt att ta ut mer än drygt 10 procent med hänsyn till risken för ökat skattefusk, medan man då skatten tas ut i flera led som vid en mervärdeskatt skulle kunna ta ut åtminstone det dubbla. En given invändning mot ett sådant resonemang är, att man inte gärna kan veta något om detta; erfarenheter från andra länder är inte utan vidare tillämpliga på vårt land. Skillnaden mellan de n ä m n d a

763 skatteformerna är kanske inte alls så stor i detta avseende. Ur avkastningssynpunkt torde det avgörande vara skatteunderlagets storlek, och en bruttoomsättningsskatt borde då framstå som särskilt tilltalande. Vid en sådan skatt lagd på alla led utom detaljhandeln — alltså vid bibehållen varuskatt på konsumtionen — skulle varje procentenhet i skattesatsen avkasta ca 1 800 milj. kr. Den minskande effekten av en viss vertikal integration i näringslivet vilken kan tänkas stimuleras av en bruttoomsättningsskatt — jämför nedan — lär mer än väl uppvägas av den fortgående tillväxten av beskattningsunderlagets värde. I betänkandet hävdas vidare att mervärdeskatten är enkel till sin konstruktion. Det omfattande restitutionsförfarande som är förenat med ett sådant system och de undantag beredningen sett sig föranlåten att utforma ger emellertid inte detta vid handen. Den nödvändiga debiteringen av skatt på varje enskild faktura i näringslivet måste vara förenad med ett omfattande merarbete; detta framgår bl. a. av att en skattesats med en decimal ansetts betungande. Vad skattekontrollen beträffar, har hävdats att avdragsrätten för ingående mervärdeskatt ger en viss »självkontroll». Å andra sidan medför denna avdragsrätt, att inte bara omsättningen utan också avdragen måste kontrolleras, och man får räkna med att företagens skatteexperter kommer att finna kryphål i detta liksom i andra skattesystem. Vid en mervärdeskatt måste denna dubbla kontroll bli mycket betungande med skatteangivelser på miljarder fakturor. Ett lätt kontrollerbart skattesystem utgör en stor fördel för samhället. Med hänsyn till enkelhet och kontroll förefaller det som om en bruttoomsättningsskatt skulle vara betydligt lämpligare än en mervärdeskatt. Om avdragsrätten för ingående skatt slopas, får man en bruttoomsättningsskatt, varvid skattesatsen skulle kunna hållas mycket lägre, vilket i sin tur gör skattefusk mindre lockande. Beträffande de övriga delarna av beredningens förslag bör här tillfogas, att om den föreslagna arbetsgivaravgiften framstår som lämplig ur kontrollsynpunkt, så framträder i stället nettovinstbeskattningen som desto mer otillfredsställande; jämför nedan. Exportsynpunkter Till de viktigare områden där olika skatter kan få väsentligt olika effekt får vidare räknas exporten. Den föreslagna omläggningen av nuvarande allmänna varuskatt till mervärdeskatt motiveras bl. a. med att den sistnämnda skulle möjliggöra ökad avlyftning av indirekt skatt vid export. Men den nya arbetsgivaravgiften skulle inte få lyftas av vid utförsel, och beredningens antagande om fullständig övervältring av densamma på löntagarna är osäkert, åtminstone under övergångstiden. Här har influensen från EEG varit särskilt påtaglig, där man ju redan har arbetsgivaravgifter i motsvarande omfattning. Bättre hade ur exportsynpunkt varit om bered-

764 ningen helt gått in för mervärdeskatt. Eftersom ej heller nettovinstskatten får avlyftas vid export, kunde det ha varit fördelaktigare att sänka eller slopa även denna och ersätta bortfallet med mervärdeskatt. Men en bruttoomsättningsskatt hade här också varit en tänkbar utväg. Man ifrågasätter emellertid i betänkandet om Sverige vid förhandlingar med andra länder k a n erhålla rätt att vid export avlyfta en bruttoskatt, om denna införes såsom ersättning för nettovinstskatten. Om man verkligen hyser farhågor härför, är det nödvändigt att få problemet närmare belyst. Huvudtanken bakom de internationella överenskommelserna på detta område är emellertid att indirekta skatter — i motsats till direkta — får restitueras vid export, förutsatt att detta inte innebär någon subvention. Den genomsnittliga restitution som tillämpas av länder med bruttoomsättningsskatter kan visserligen innebära en subvention i enskilda fall, men totalt sett behöver detta inte vara fallet. I själva verket har t. ex. västtyska exportörer de senaste åren klagat över att vid nuvarande bruttoomsättningsskatt deras genomsnittliga restitutioner medför att mindre skatt restitueras vid export än som verkligen belastat dessa varor, och i vissa fall har restitutionen höjts. Det är med hänsyn till det anförda sannolikt att en bruttoomsättningsskatt, som träder i stället för nettovinstskatt, kan restitueras i full utsträckning vid export, vilket skulle innebära en fördel för denna. Det borde vara möjligt att vid sådan restitution finna vägledning i den behandling som härvidlag medges för olika varor i länder med mervärdeskatt. Tilläggas bör slutligen att hela regelsystemet med exportrestitution och importutjämningsskatt har utbildats inom GATT, vars framtid nu förefaller mycket oviss. Vidare skulle — såsom framhållits bl. a. i en opublicerad PM till beredningen från den s. k. »bruttogruppen» de största minskningarna i skattebelastning sannolikt komma exportföretagen till godo vid en eventuell övergång från nettovinstskatt till bruttoskatt, medan hemmamarknadsföretag i regel skulle få högre skattebelastning. Detta antyder att en sådan omläggning även härigenom skulle främja exporten och över huvud stimulera utrikeshandeln. Några som helst statistiska undersökningar härom har emellertid beredningen inte låtit göra, trots att dessa problem från början har spelat stor roll i argumenteringen för en omläggning av företagsbeskattningen.

Nettovinst- kontra bruttobeskattning Beredningen förordar att nettovinstbeskattningen bibehålies och avser att företagsskatteutredningen senare skall avge betänkande med förslag till eventuella ändringar. Till denna slutsats h a r beredningen kommit efter en granskning av frågan om att helt eller delvis ersätta nettovinstbeskattningen

765 med någon bruttoskatt. Det är uppseendeväckande att beredningen ansett sig k u n n a ta ställning till denna viktiga principfråga nu utan att samtidigt lägga fram det material som ställningstagandet baserats på, nämligen ovann ä m n d a PM från den s. k. bruttogruppen. Materialet i fråga ä r ytterst ofullständigt och har ansetts k u n n a presenteras i betänkandet bara i mycket komprimerad form (kap. 8). Detta sammanhänger med att beredningens arbete i stället koncentrerats på utformningen av förslagen om mervärdeskatt och socialförsäkringsavgifter. Den i direktiven anbefallda allsidiga belysningen av skattesystemet i dess helhet har med andra ord inte verkställts. Jag skall inte här gå närmare in på själva sakfrågan, eftersom beredningens motivering för nettovinstbeskattning och mot bruttoskatter är så kortfattad i betänkandet. Den baseras huvudsakligen på sådana allmänna föreställningar om övervältringsförhållanden och neutralitet som redan kritiserats ovan. Vissa andra av beredningens motiv har berörts i de närmast föregående avsnitten och ytterligare ett par skall nämnas här. Beredningen har tillmätt det förhållandet alltför stor betydelse att Västtyskland skulle vara berett att gå över från sin bruttoomsättningsskatt till en mervärdeskatt. För det första är det inte alldeles säkert att en sådan reform verkligen kominer till stånd. För det andra har flera för detta land speciella förhållanden medverkat till regeringsförslaget härom, bl. a. medlemskapet i EEC samt en, sedan storföretagens hjälp åt nazismen och de allierades dekartelliseringssträvanden efter kriget, allmänt spridd motvilja mot ökad koncentration inom näringslivet, vilken anses främjas av en bruttoomsättningsskatt. Det sistnämnda sammanhänger med att en sådan stimulerar till vertikal integration för undgående av skatten i något led av produktions- och distributionskedjan. Detta förhållande brukar ses som en avgörande nackdel med en kumulativ bruttoomsättningsskatt. Några faktiska belägg för att en sådan skatt verkligen skulle vara av större betydelse för den vertikala integrationens utbredning har emellertid inte anförts i betänkandet. Men i den mån vertikal integration skulle framkallas, torde denna verka konjunkturstabiliserande; integrerade företags verksamhet inom flera produktions- och/eller distributionsled får nämligen en likviditetsutjämnande effekt både för företagen själva och för ekonomin i dess helhet. En ordentlig utredning av den vertikala integrationens problem skulle ha behövts, men någon sådan har beredningen inte gjort. Belysande för ytligheten i beredningens utredningar är vidare att den över huvud inte observerat att frågan om ett val mellan nettovinst och bruttobeskattning h a r förskjutits väsentligt under de senaste åren. För det första h a r då som bekant nettovinstskattens andel av de totala statsinkomsterna minskat kraftigt. För det andra har nettovinstskattens andel av industriföretagens omsättning sedan mitten av femtiotalet varit sjunkande. År 1955 utgjorde den inklusive investeringsavgiften 3,7 procent, medan den 1960 var nere i 2,0 procent (exkl. varuskatter vilka ökade något i förhållan-

766 de till omsättningen). Det mest väsentliga är emellertid att denna minskning av skatten nästan uteslutande faller på de större industriföretagen, som skulle ha gynnats av en övergång från nettovinst- till bruttoskatt: de med mer än 1 000 anställda betalade nettovinstskatt motsvarande 5,8 procent av sin omsättning 1955 mot endast 2,7 procent 1960. En högst väsentlig utjämning av ifrågavarande skattetrycks relativa fördelning på industriföretag av olika storleksklasser har ägt rum. Denna utveckling kan ingalunda helt tillskrivas den ganska obetydliga utjämning som skett mellan olika stora företag ifråga om bruttovinsten i relation till omsättningen, speciellt om man betänker att avskrivningskostnaderna ökat mera i de mindre företagen. För samtliga industriföretag utgjorde marginalen 10,7 procent 1955 mot 10,6 1960. Förklaringen till den minskade skatten ligger i stället till mycket stor del i de starkt ökade avsättningarna till investeringsfonder, vilka 1960 var sju gånger större i förhållande till omsättningen i de största företagen än i de minsta. Gör man det tankeexperimentet, att företagen i stället för att de avsatt överskottsmedel till investeringsfond skulle ha tagit fram dem som vinst 1960, skulle vinstskatten ha ökat med över 60 procent. Just den faktiskt förda investeringsfondspolitiken innebär på sätt och ;is ett erkännande av den argumentering mot nettovinstbeskattning som förts från LO-håll tidigare och som man refererat till i direktiven för företagsskatteutredningen; denna beskattning har setts som diskriminerande mot storföretag och därmed mot export samt därför i sista hand som skadlig för tillväxten. Å andra sidan strider beredningens positiva bedömning av vinstbeskattningen i föreliggande betänkande mot den under senare år förda politiken att lindra dennas verkningar. Om nettovinstbeskattningens skadlighet ur angivna struktursynpunkt fått mindre aktualitet, kvarstår den dock i andra hänseenden som delvis understrukits redan i direktiven för beredningen. Det heter där bl. a. att denna beskattningsform stimulerar till icke nödvändiga utgifter; det allmänna kan sägas bidra till dessa kostnader genom lägre skatter. En betydande nackdel anges också ligga i att kontrollen är svår och invecklad. Hur en nettovinstbeskattning än utformas, är det ofrånkomligt att den inte sällan måste erbjuda betydande svårigheter i tillämpningen. Det utpräglade skattetänkande som sammanhänger med att skatten betraktas som en av företagets största omkostnadsposter, föranleder enligt direktiven företagen att noga bevaka sina intressen i skattefrågor; myndigheterna å sin sida tvingas till ingående och tidsödande kontroll så långt resurserna förslår. — Härutöver bör åtminstone nämnas de kreditmarknadsproblem som nettovinstbeskattningen medför genom att den försvårar nyemissioner av aktier och tenderar att binda kapital till de bestående företagen. Det är beklagligt att beredningen inte tagit fasta på direktiven i angivna

767 avseenden. Den har i sin iver att polemisera mot bruttoskatter och för nettovinstbeskattning över huvud inte ställt frågan huruvida den sistnämnda delvis borde ersättas av mervärdeskatt eller arbetsgivaravgifter — vilka ju beredningen till skillnad mot mig inte ser som bruttoskatter. En seriös diskussion härav kunde tänkas ha lett beredningen till annat resultat än den nu kommit till, åtminstone beträffande nettovinstbeskattningens skärpa. Även häri visar det sig hur starkt bunden beredningen varit vid det föreslagna EEC-skattesystemet, vilket som ovan sagts innefattar en ungefär 50-procentig bolagsbeskattning. Som nämnts betraktar beredningen varken socialförsäkringsavgifterna eller mervärdeskatten som bruttoskatter eller ens som företagsskatter. Detta betraktelsesätt, som har sin grund i de ovan kritiserade övervältringsresonemangen, kan ej dölja att arbetsgivaravgifterna på lång sikt inte kan skilja sig från en löneskatt av motsvarande styrka, och att de lika väl som mervärdeskatten tas ut av praktiskt taget alla företag oavsett om de övervältras eller ej. Detta är enligt mitt synsätt det väsentliga och skiljer dem från t. ex. nuvarande omsättningsskatt och punktskatter, som tas ut av företagen i bara ett led respektive en bransch. Att beredningens syn på dessa frågor inte är oomstridd i den teoretiska litteraturen framgår bl. a. av en uppsats nyligen i Harvarduniversitetets Quarterly Journal of Economics (Lars G. Sandberg, Net profits versus gross business taxation: the Swedish debate, November 1963). I praktiken innebär beredningens förslag enligt min mening inte bara ökad bruttobeskattning u t a n också relativt minskad nettovinstbeskattning; beredningen avser ju inte att den sistnämnda skall höjas och är införstådd med att investeringsfondspolitiken fortsattes, vilket automatiskt minskar denna skatts andel av de samlade skatteutgifterna. Jag anser det vara av stor vikt att utvecklingen mot ökad bruttobeskattning får fortsätta och yrkar därför, i likhet med ledamöterna Meidner, Nilstein, Åqvist och östergren i ett gemensamt särskilt yttrande, på att ett vidgat införande av bruttobeskattningselement bör prövas i fortsättningen, bl. a. genom att även investeringarna beskattas tidvis. För egen del reserverar jag mig vidare mot beredningens förslag att reglerna för nettovinstbeskattningen kvarstår oförändrade tills vidare. Jag föreslår i stället, att den statliga skattesatsen sänks från nuvarande 40 till 30 procent för både bolag och ekonomiska föreningar. Hur staten skall kompensera sig för därav följande inkomstbortfall om uppskattningsvis ett par hundra miljoner kronor berörs även i följande avsnitt, men åtminstone delvis skulle detta k u n n a göras genom en i jämförelse med beredningens förslag ökad beskattning av eller minskad avdragsrätt för företagens investeringar. Den härigenom skärpta indirekta beskattningen skulle medge rätt till ökad restitution vid export.

768 Den direkta beskattningen av fysiska personer Följande mycket allmänna synpunkter får ses mot den inledningsvis angivna bakgrunden att jag som ledamot av företagsskatteutredningen men ej av skattesystemutredningen inte haft möjlighet att förrän mycket sent ta upp dem i beredningen. För det första reagerar jag starkt mot att beredningen utan någon som helst sakbehandling ansett sig kunna förbigå tanken på en helt ny konstruktion av den direkta beskattningen av fysiska personer, nämligen en progressiv beskattning av den konsumerade inkomsten enligt bl. a. Nicholas Kaldors förslag (An expenditure tax, London 1955). Jag får här nöja mig med att framhålla denna brist, som snarast bör avhjälpas genom en särskild utredning. Vidare vill jag beträffande beredningens förslag rörande den aktuella inkomstbeskattningen av fysiska personer reservera mig mot att den inte behandlat frågan om inkomstbegreppet. Det hade enligt min mening varit nödvändigt att redan i detta sammanhang ta upp realisationsvinstbeskattningen och över huvud frågan om beskattning av värdestegring, vilket också framhålles i direktiven. En värdestegring är nu i princip föremål för förmögenhets- men inte inkomstbeskattning. På detta område har ett nytt läge uppstått i och med den inledningsvis antydda fullsysselsättningsproblematiken. Det kan sägas att det förr inte var någon mening med att till inkomstbeskattning ta upp t. ex. aktiekursvinster under en högkonjunktur, vilka man kunde r ä k n a med skulle gå mer eller mindre förlorade under påföljande lågkonjunktur. Här har förhållandena förändrats fundamentalt, och det är bl. a. därför nödvändigt att så snabbt som möjligt få en utredning till stånd om beskattning av olika former av värdestegring. 1 Drar man in även denna under inkomstbeskattningen, skulle skatteskalorna kunna sänkas betydligt mer än enligt beredningens förslag, och man skulle även kunna vinna utrymme för ett minskat uttag av nettovinstskatt enligt ovan och/eller en sänkning av andra skatter. Beträffande beredningens förslag till sänkning av inkomst- och förmögenhetsskatten för fysiska personer vill jag framhålla följande. Progressivskatten på högre löner har — som ibland framhålles — sannolikt övervältrats på företagen i stor utsträckning genom att dessa ofta måst bevilja nettolöner av önskad storlek. En sänkning av progressiviteten som den av beredningen föreslagna borde då egentligen följas av en sänkning av ifrågavarande penninginkomster. Vid full sysselsättning kan man dock inte vänta sig något sådant. Den föreslagna sänkningen av progressivskatten torde därför resultera i en ojämnare inkomstfördelning, och beredningens 1 Den s.k. aktievinstutredningen tillkallades avfinansministernnär denna reservation förelåg i korrektur. Dess direktiv är emellertid mindre långtgående än vad som ovan förordas, bl. a. i det avseendet att orealiserade värdestegringsvinster anges i princip ej böra beskattas i andra former än nu är fallet.

769 uppskattningar av den samlade effekten av förslagen tyder också härpå. Det är då enligt min mening nödvändigt att en sådan utveckling motverkas genom en skärpning av bl. a. förmögenhetsbeskattningen och/eller arvs- och gåvobeskattningen. Ur denna synpunkt reserverar jag mig särskilt mot beredningens förslag att sänka förmögenhetsbeskattningen. Beredningen har bedömt det som »konsekvent» att även här — liksom i fråga om inkomstbeskattningen — utan dröjsmål söka ernå de jämkningar »som har ett mera omedelbart samband med uppkomna penningvärdeförändringar och förskjutningar i förmögenhetsfördelningen». Det är karaktäristiskt att beredningen inte försökt göra någon analys av förmögenhetstillväxten i landet. Jag anser att förslaget om sänkning av förmögenhetsbeskattningen inte är konsekvent i annan mening än som ett uttryck för den lyhördhet inför »näringslivets» kortsynta skattekrav som präglar hela betänkandet. Man kan mycket väl anse en kombination av sänkt inkomstbeskattning och höjd förmögenhetsbeskattning som konsekvent, och en höjning av den sistnämnda vore enligt min mening även lämplig, av ungefär motsvarande styrka som den av beredningen föreslagna sänkningen. Även härigenom skulle utrymme kunna vinnas för en sänkning av nettovinstbeskattningen. I fråga om ortsavdraget har beredningen föreslagit en avsevärd höjning, vilken skulle förorsaka ett betydande skattebortfall. Däremot har beredningen inte velat föreslå en sänkning av den för det s. k. proportionella skiktet gällande skattesatsen 10 procent just med hänsyn till det skattebortfall, som skulle följa därav. Det främsta motivet härför torde vara att beredningen på sikt eftersträvar en längre gående progressionsutjämning än den nu kunnat föreslå och att ett lägre skatteuttag i det första skiktet framstår som ett hinder för en sådan utveckling. Jag förstår väl de skäl som legat till grund för beredningens förslag i nämnda viktiga hänseenden, men också starka skäl däremot kan anföras. Det egendomliga är emellertid att beredningen över huvud knappast redovisat några skäl för sitt ställningstagande — här liksom i flera andra fall. Beträffande beredningens förslag rörande familjebeskattningen vill jag slutligen uttrycka mitt instämmande i de principiella synpunkter som avgivits i ett yttrande av ledamöterna Meidner, Nilstein och Östergren. Sammanfattningsvis vill jag framhålla att de utredningar som ligger till grund för beredningens förslag rörande inkomst- och förmögenhetsbeskattningen h a r mera berört detaljer i nuvarande skattesystem än systemet som sådant. Förslagen bör därför enligt min mening i huvudsak inte göras till föremål för lagstiftningsåtgärder utan en omfattande översyn. Sammanfattning 1. Jag motsätter mig inte en generell indirekt beskattning av den styrka beredningen föreslagit, men jag anser att denna i princip bör träffa också 25— 412209

770 investeringarna, varvid skattesatsen skulle kunna hållas lägre. Jag reserverar mig således mot en mervärdeskatt vilken i »neutralitetens» namn riktar sig uteslutande mot konsumtionen, såsom beredningen i allt väsentligt föreslagit. Om en mervärdeskatt införes anser jag, liksom ledamöterna Meidner, Nilstein, Åqvist och östergren i särskilt yttrande, att den bör utnyttjas i stabiliseringspolitiskt syfte och sålunda under tider av överkonj u n k t u r träffa inte bara konsumtionen utan också — helt eller delvis — investeringar och andra kostnadselement i näringslivet. Det är uppenbart att det skulle finnas betydande likheter mellan en sådan skatt och en bruttoomsättningsskatt, som användes stabiliseringspolitiskt inte bara genom variationer av skattesatsen u t a n också genom medgivande av viss avdragsrätt — t. ex. för investeringar — under avmattningsperioder. Jag y r k a r följaktligen liksom de n ä m n d a ledamöterna på fortsatt utredning om en vidgad bruttobeskattning. 2. Jag reserverar mig vidare mot att beredningen uppskjutit frågan om nettovinstbeskattningens styrka och utformning. Jag anser att man redan nu borde ha föreslagit en sänkning av skattesatsen för den statliga vinstbeskattningen från 40 till 30 procent. Det inkomstbortfall som detta skulle förorsaka staten kan täckas bl. a. genom en i förhållande till beredningens förslag vidgad beskattning av investeringarna. 3. Jag reserverar mig också mot den av beredningen föreslagna sänkningen av förmögenhetsbeskattningen och anser att denna i stället borde höjas i motsvarande omfattning. 4. Beträffande inkomstbeskattningen av fysiska personer finner jag beredningens förslag allmänt sett så svagt underbyggda av grundläggande utredningar att de i huvudsak inte bör göras till föremål för lagstiftningsåtgärder utan en omfattande översyn. Jag yrkar särskilt på en snabbutredning av frågan om fysiska personers inkomstbeskattning för värdestegring. Jag anser slutligen att möjligheten att lägga om inkomstbeskattningen av fysiska personer till en progressiv konsumtionsbeskattning bör tas upp till noggrann prövning.

AVDELNING XI

BILAGOR

Bilaga 1 Tabell a. Statlig inkomstskatt år 1964 enligt nuvarande regler i olika inkomstlägen ensamstående och gifta män vars hustrur saknar inkomst

för

Kommunal utdebitering = 16,50 kr/skr. Uttag till ATP = 7 %. Basbelopp = 4 800 kr. Årsinkomst, kr

för företagare (före Ensamstående ATP-avg.) föi= lön inkl. anställd andel i ar( = lön) betsgivarFöreavgift för Anställd tagare anställd 1

6 000 8 000 10 000 12 000

I procent av bruttoinkomsten (kol. 2)

Absoluta tal, kronor Gift man vars hustru saknar inkomst

Ensamstående

Gift man vars hustru saknar inkomst

Anställd

Företagare

Anställd

Företagare

Anställd

Företagare

6 350 8 467 10 584 12 701

271 431 592 902

295 448 608 922

70 231 393 552

72 225 381 538

4,6 5,3 5,7 7,3

1,1 2,7 3,7 4,3

1,1 2,7 3,6 4,2

15 000 18 000 20 000 25 000 30 000

15 876 19 051 21 168 26 460 31 752

1430 2 046 2 541 3 917 5 537

1 442 2 034 2 511 3 863 5 447

794 1033 1200 2 045 3 325

774 1 005 1 164 1 950 3 158

4,3 5,1 5,6 7,1 9,0 10,7 12,0 14,8 17,4

9,1 10,7 11,9 14,6 17,2

5,0 5,4 5,7 7,7 10,5

4,9 5,3 5,5 7,4 9,9

40 000 50 000 60 000 80 000 100 000

42 336 52 920 63 504 84 672 105 840

8 987 12 744 16 796 25 182 34 200

8 991 12 969 17 281 26 246 35 788

6 498 10 023 13 882 22 023 31 041

6 411 10 130 14 238 22 952 32 494

21,2 24,1 26,4 29,7 32,3

21,2 24,5 27,2 31,0 33,8

15,3 18,9 21,9 26,0 29,3

15,1 19,1 22,4 27,1 30,7

Tabell b. Summa direkta skatter samt avgifter till grundförmånerna (för anställda inkl. övervältrade arbetsgivaravgifter) år 1964 enligt nuvarande regler i olika inkomstlägen för ensamstående och gifta män vars hustrur saknar inkomst Kommunal utdebitering = 16,50 kr/skr. Uttag till ATP = 7 %. Basbelopp = 4 800 kr. Årsinkomst, kr

I procent av bruttoinkomsten (kol. 2)

Absoluta tal, kronor

för företagare (före Ensamstående ATP-avför gift) = lön anställd inkl. andel i ( = lön) arbetsgiFöreAnställd varavgift tagare för anställd

Gift man vars hustru saknar inkomst

Ensamstående

Gift man vars hustru saknar inkomst

Anställd

Företagare

Anställd

Företagare

Anställd

Företagare

6 000 8 000 10 000 12 000

6 350 8 467 10 584 12 701

1 088 1 638 2 187 2 881

1 149 1 667 2 198 2 883

621 1 171 1 725 2 268

605 1 123 1 650 2 179

17,1 19,3 20,7 22,7

18,1 19,7 20,8 22,7

9,8 13,8 16,3 17,9

9,5 13,3 15,6 17,2

15 000 18 000 20 000 25 000 30 000

15 876 19 051 21 168 26 460 31 752

3 992 5 188 6 035 8 248 10 711

3 962 5 106 5 914 8 077 10 473

3 093 3 913 4 422 6 106 8 229

2 974 3 757 4 245 5 843 7 863

25,1 27,2 28,5 31,2 33,7

25,0 26,8 27,9 30,5 33,0

19,5 20,5 20,9 23,1 25,9

18,7 19,7 20,1 22,1 24,8

40 000 50 000 60 000 80 000 100 000

42 336 52 920 63 504 84 672 105 840

15 846 21288 27 025 38 781 51 169

15 715 21439 27 496 39 955 52 990

13 087 18 297 23 841 35 352 47 740

12 814 18 278 24 134 36 339 49 374

37,4 40,2 42,6 45,8 48,3

37,1 40,5 43,3 47,2 50,1

30,9 34,6 37,5 41,8 45,1

30,3 34,5 38,0 42,9 46,6

Tabell c. Direkta skatter och avgifter år 1964 enligt nuvarande regler i olika inkomstlägen ensamstående anställd med fördelning på de olika skatterna och avgifterna

för en

Kommunal utdebitering = 16,50 kr/skr. Uttag till ATP - 7 %. Basbelopp = 4 800 kr. Procentuell fördelning

Absoluta tal, kronor

Årsinkomst, kr

Sjukförsäk- över- Summa ringsavg. inkl. vältra- direkta andel i arbets- de ar- skatter Brutto Kom- Avgifsamt av- Statlig munal ter till givaravgift Kommu- Folk= inkl. betsStatlig Sumgifter till inNetto = andel i inkomst- nal in- penin- grundgivargrund- komst- komst- förmå- ma komst- sions- till till till- avarbetslön skatt skatt avgift grund- läggs- gifter förmå- skatt skatt nerna givaravnerna ( = förgift till kol. 3 + 4 skydmåATP det + 5 + 6) nerna 4

271 431 592 902

534 853 1 170 1483

200 264 328 392

83 90 97 104

148 181 216 265

271 362 452 542

1 088 1 638 2 187 2 881

24,9 26,3 27,1 31,3

49,1 52,1 53,5 51,5

26,0 21,6 19,4 17,2

100 100 100 100

15 876 19 051 21 168 26 460 31 752

1 430 2 046 2 541 3 917 5 537

1 960 2 433 2 762 3 582 4 407

488 584 600 600 600

114 125 132 149 167

307 371 391 462 510

678 814 904 1 130 1 356

3 992 5 188 6 035 8 248 10 711

35,8 39,4 42,1 47,5 51,7

49,1 46,9 45,8 43,4 41,1

15,1 13,7 12,1 9,1 7,2

100 100 100 100 100

42 336 52 920 63 504 84 672 105 840

8 987 12 744 16 796 25 182 34 200

6 057 7 707 9 357 12 657 15 957

600 600 600 600 600

202 237 272 342 412

607 704 801 995 1 189

1 808 2 260 2 712 3 616 4 520

15 846 21288 27 025 38 781 51 169

56,7 59,9 62,2 64,9 66,8

38,2 36,2 34,6 32,7 31,2

5,1 3,9 3,2 2,4 2,0

100 100 100 100 100

6 000 8 000 10 000 12 000

6 350 8 467 10 584 12 701

15 000 18 000 20 000 25 000 30 000 40 000 50 000 60 000 80 000 100 000

3 Tabell d. Direkta skatter och avgifter år 1964 enligt nuvarande regler i olika inkomstlägen för en anställd gift man vars hustru saknar inkomst med fördelning på de olika skatterna och avgifterna Kommunal utdebitering = 16,50 kr/skr. Uttag till ATP = 7 %. Basbelopp = 4 800 kr. Procentuell fördelning

Absoluta tal, kronor

Årsinkomst, kr

Summa Sjukförsäkringsavg. inkl. Över- direkta andel i arbets- vältra- skatter Brutto Kom- Avgifde ar- samt av- Statlig munal ter till givaravgift Kommu- Folk= inkl. Statlig Sumbets- gifter till inNetto = andel i inkomst- nal in- penin- grund- ma givar- grund- komsttill komst- sionslön arbetstill till- avgif- förmå- skatt komst- förmåskatt skatt avgift grund - läggsgivaravskatt nerna ter till nerna ( = förgift skyd- A T P kol. 3 + 4 mådet + 5 + 6) nerna 4

70 231 393 552

139 457 777 1 091

210 274 339 402

202 209 216 223

148 181 216 265

271 362 452 542

621 1 171 1 725 2 268

11,3 19,7 22,8 24,3

22,4 39,0 45,0 48,1

66,3 41,3 32,2 27,6

100 100 100 100

15 876 19 051 21 168 26 460 31 752

794 1 033 1200 2 045 3 325

1 567 2 041 2 371 3 193 4 018

499 595 600 600 600

233 244 251 268 286

307 371 391 462 510

678 814 904 1 130 1356

3 093 3 913 4 422 6 106 8 229

25,7 26,4 27,1 33,5 40,4

50,6 52,2 53,6 52,3 48,8

23,7 21,4 19,3 14,2 10,8

100 100 100 100 100

42 336 52 920 63 504 84 672 105 840

6 498 10 023 13 882 22 023 31 041

5 668 7 318 8 968 12 268 15 568

600 600 600 600 600

321 356 391 461 531

607 704 801 995 1 189

1 808 2 260 2 712 3 616 4 520

13 087 18 297 23 841 35 352 47 740

49,7 54,8 58,2 62,3 65,0

43,3 40,0 37,6 34,7 32,6

7,0 5,2 4,2 3,0 2,4

100 100 100 100 100

6 000 8 000 10 000 12 000

6 350 8 467 10 584 12 701

15 000 18 000 20 000 25 000 30 000 40 000 50 000 60 000 80 000 100 000

Tabell e. Direkta skatter och avgifter år 1964 enligt nuvarande regler i olika inkomstlägen ensamstående företagare med fördelning på de olika skatterna och avgifterna

för en

Kommunal utdebitering 16,50 kr/skr. Uttag till ATP = 7 %. Basbelopp = 4 800 kr. Absoluta tal, kronor

Procentuell fördelning

SjukförsäkSumma ringsavgift direkta Årsintill skatter komst TillAvgifter Kommusamt avKommu(före Statlig FolkpenläggsStatlig till nal gifter till nal ATP- inkomstpeninkomstgrundinkomst- sionsgrundtillinkomstavgift) kr skatt avgift grundsions- förmåförmåskatt skatt läggsskatt förmåavgift nerna ( = nerna skydnerna kol. 2 + det 3 + 4 + 5) 1

2 Summa

6 350 8 467 10 584 12 701

295 448 608 922

582 886 1 195 1 503

210 271 333 396

62 62 62 62

137 206 241 275

108 257 405 553

1 149 1 667 2 198 2 883

25,7 26,9 27,6 32,0

50,6 53,1 54,4 52,1

23,7 20,0 18,0 15,9

100 100 100 100

15 876 19 051 21 168 26 460 31 752

1 442 2 034 2 511 3 863 5 447

1 968 2 427 2 741 3 552 4 364

490 583 600 600 600

62 62 62 62 62

310 397 449 449 449

775 998 1 146 1 516 1 887

3 962 5 106 5 914 8 077 10 473

36,4 39,9 42,5 47,8 52,0

49,7 47,5 46,3 44,0 41,7

13,9 12,6 11,2 8,2 6,3

100 100 100 100 100

42 336 52 920 63 504 84 672 105 840

8 991 12 969 17 281 26 246 35 788

6 062 7 808 9 553 13 047 16 540

600 600 600 600 600

62 62 62 62 62

449 449 449 449 449

2 184 2 184 2 184 2 184 2 184

15 715 21439 27 496 39 955 52 990

57,2 60,5 62,9 65,7 67,5

38,6 36,4 34,7 32,7 31,2

4,2 3,1 2,4 1,6 1,3

100 100 100 100 100

Tabell f. Direkta skatter och avgifter år 1964 enligt nuvarande regler i olika inkomstlägen för en gift man som är företagare och vars hustru saknar inkomst med fördelning på de olika skatterna och avgifterna Kommunal utdebitering = 16,50 kr/skr. Uttag till ATP = 7 %. Basbelopp = 4 800 kr. Absoluta tal, kronor Årsinkomst (före ATPavgift) kr

1 Procentuell fördelning

Sjukförsäkringsavgift till

Summa direkta skatter TillAvgifter Kommusamt avKommuStatlig FolkpenläggsStatlig till nal gifter till nal inkomstpeninkomstgrundinkomst- sionstillgrundinkomstskatt avgift grundsionsskatt förmåskatt läggsförmåskatt förmåavgift nerna skydnerna ( = nerna kol. 2 + det 3 + 4 + 5) 2

Summa

6 350 8 467 10 584 12 701

72 225 381 538

142 445 754 1 063

210 272 334 397

181 181 181 181

137 206 241 275

108 257 405 553

605 1 123 1 650 2 179

11,9 20,0 23,1 24,7

23,5 39,6 45,7 48,8

64,6 40,4 31,2 26,5

100 100 100 100

15 876 19 051 21 168 26 460 31 752

774 1 005 1 164 1 950 3 158

1 528 1 987 2 300 3 112 3 924

491 584 600 600 600

181 181 181 181 181

310 397 449 449 449

775 998 1 146 1 516 1 887

2 974 3 757 4 245 5 843 7 863

26,0 26,7 27,4 33,4 40,2

51,4 52,9 54,2 53,3 49,9

22,6 20,4 18,4 13,3 9,9

100 100 100 100 100

42 336 52 920 63 504 84 672 105 840

6 411 10 130 14 238 22 952 32 494

5 622 7 367 9 115 12 606 16 099

600 600 600 600 600

181 181 181 181 181

449 449 449 449 449

2 184 2 184 2 184 2 184 2 184

12 814 18 278 24 134 36 339 49 374

50,0 55,4 59,0 63,2 65,8

43,9 40,3 37,8 34,7 32,6

6,1 4,3 3,2 2,1 1,6

100 100 100 100 100

Bilaga 2

776 o OJ 1-t

CO

> Tji

tafi C C • 3 ca

-o B ^ 5

u

<

CO

m

OJ T-l

• n

m m OJ TH

CM CO CO T F r l r l r l r l

t o co t o t^O i-i TH T-I

T-I TH

co o i-i

"3 6 3

<M Tji OJ O O O O TI

<*. i >

CO CO CO CO

lH Ti

Ti

OJ OJ O T-I O CO t > -rf o CM CN m O J oo m i-i TH T i

l O i f ^ n q Tf'in'co i>

• * COC» Tj«"in" • * r l r l H

Ti

> COv ' o Ti

1-H T i

Ti

i-i oo o co co m t o CM

^

o o

o o TH

v

'

v

Tf Tf

Tj^CM CM i-i"

00 CN

t * T-t Ti Ti

CO

00 OJ

CM

TI

o o

•

O

CO OJ^CN 0 0

TH

m OJ

00 i-i

o o B

co'Tf'co" t>

">* 00 a* a*

Tj^ to"

CM^OO

I>

o OJ"I> Ti

in

i-i

O

CM

OJ

co r » COlflTf

o Tf

o o 1-1

00 TJI

CM

Ti

1-1

CM l > TH 0 0 T-l

T-l T-l

i—i 1-1

00 Tji CO CM O h ' t f H 1 T I CM T T TJI -^t co co co

> Tji

c

OJ

ö 03

S-i

° ii

«»-1

Tp OJ_ l > »H TjTin i n m

CDOCOCO T f T ^ C O co

00 CM TH TJI co" oo" i > t o

i n i > co OJ^ CO CD [ > " c o

•<# i n - * co co c£ OJ" C?

C© OJ_

T-l

T3 5P (-.

O TH

m m

OJ

OJ 1-H

•+-:

ö £ § o

1-1

G C <u «•< o o

m OJ t-i

00 CO OJ CO O

CM

OJ

m i > co co o r l r l H

T i

I >

[ > CO

' v—^ ^—^—i Ti CO T i •rf CM CM ri •n" o " o " oo" • *

CM" T I i-l T I

* C£5^ v ' CD l > H

oT 00

CM

co" T * CO

oo to_co OJ^ CM CM" C M r i CO T-l T-l T-l

CN CN

t^

CJ"CO"

to"

OOCM^TF co CM" i-T

o o o o o o o o CM OJ 00 OJ l > l > OJ Tji co oo m m

o o o o o o o o 00 CN co O OJ I > I > I > T* CO CM T-I

O

-rf to

4)

OJ

OJ

Ti

O

O

in o"

Tf o o" o"

CM

+->

o o

CÄ

o"

"^ o"

co 'rlci o" o"

o o

/—"—. /—"—,

1 TT

m m

°<

O

lH

O o o o o O O O o o o o o o o o o t> o o i-i CO CN CN OJ CM m iM 00 -rf CN O m r- co T-I i-i CM co co Tf CM CM CM CN CN CN CM

i/i

c

CO^ i-i"

o o

o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o CO OJ O OJ o CM O J m Tj< I > oo co co m T I TJI CM CO OJ C O O OJ O 00 00 T f 1-H l > T i C M 1-1 I - I T-l TH CM CM m r f CO TJ< CM T i co o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o TJ 1-1 T i I > TJI Tji 00 CO Tji CO co m O J CM C M t o CD m O J CM CM CO OJ Tf co co r f oo CO CO Tji CO CM co o T I O J co CM i > m r l r t r l r l CM Tj< CO CO CM C M CO

m

o o

1-1

o o o o CO CM 00 T-I I > Tf Tji CO m i-i o oo T-I <N CN TH

CD 03

s o

t> t> m m TJ< o

M CM CJ_ i-i i n CM i-i i n CM^ t > T I i > i-T co CO CM TH O o H r l r l o T i

,—»—>

o OJ

TH

o o

TH

CM

0 0

TJI OJ T-1

O

,_*_, r-*—.

v — ^

o OJ

i n co r f CM iHCOOM T-l

OJ TH

:

r I O O O T f h co m co O J CO Tf T I CO CM oo i-i co co

o o o o o o o o CO OJ O TI M H Tf CO TH l > l > CO TJI CO CM TI

o o 00 CO CO

o o o o I > CO T I CM Ti

o o o o o o 00 T i CO O J I > co i-i m o CM TH TH

o o

o o

o o

TH

— o o

l H

o co co CO

O O O o o o

i-i

<fl

in OJ

0 0 CO OJ 0 0

ro

00 TJI

OJ

O o

CM

CM 0 0 CO OJ 0 0 i - l l-H T H I > co co co

o o o o o o o o r - t > co CM co m co O J O N r l O ) T-l Tji T * CO

O

O

- O

o o o m co CM 00 l > OJ CN OJ TH CO CM T F o o

o o

o o

CO CM

CO

oo i >

m

O O CO CM

CM CM

o o o o o o O Tf CO CM m oo T i I > TJI

g

3* X/i

<

O O O

O O O

O O O

co - * m co

1->

i—i

TH

1-H

OJ TT

Tj< m

i>

m

o o CM o CO

o o co CM

o o o o CO O T* T I

o o o o o o o o o I > 00 OJ

o o o o l-l

o o o

o o o CM m TH i-l

o o m

o o o o o o o o t o I > 00 OJ

o o o o o o o o o o o o o o o o m o o o CM CM CO TJI m

o o o o o o o CM m i-l TH i-i

T i OJ

CO

o o o o o in CM CM

CO

o o 00 l> CO co CO

o o o o o

03 B

s 3

1o 1o 1o o11o I o I Io o 1o 1o o1 o 1o 1 o11o I 1o o o o o co • *

o o co

^_^ ^_^

TH O O O

o o

o o o o o o o o o co TJI m

o o o o

T l

~

C/3

O

t-c

as c

?2

777 O t> OS rH

>a

2 CO OS

c a •3 et - E T3 *H

g 3

_ ,

E/3

<

52 | 44

m m

OS

O CO

r H r-t

w

rf" r f CM rH TH

rr

in i n i> i> ca

O r f CO l > CO rf" CO" CM I-H" rH

co i> CM o i> i n CO OO*" rH*" rf" T-T co" i> m" i> rH rH

CO

rH

O o

rH O 00 r f r f ITM i n rf" CM rH rH

7-1 i > i n co t > t o TH" CO" CD rf" I > rH

oo co os^ as^ os^

in co CO"TH co" rH rH

i> CM co co CM in" !>" os" rH co

[ » 0 0 6 ) 0 rH^ o " OO" in" r f I >

O CO_I> r f i n rf" rf" CO" CM CO"

co i nOT00 r f

O C <u .5 o

as_ rH^ CM r f ca

7-1 r H

o ec c^oo os I > ca 00 OS^rf co co od"o i-T o os r- m os

T-H

m os

c3

t> co co rH m o cTco"to"os

y-l r H

1 B

C

r f CM_ CO rH

co co oo" o " ca

r f r f CM rH rH

C

O O rH

oo rf os

PH

CM

CJ

X) a uo t-co

u

M P

O O rH W rH O

o

rH

O

u

m o lO M as -r-i

rH rH

3 CO

ci O co ec \n

O O

OJ

c

o

i> OS rH

rH rH

OS i n CD OS rH Ca Ca rH rH rH Ca rH rH rH rH

co oo o co co

oo ca m CM rn

00 CO r f CO r f

rH rH O O

O

c O

V)

o

rH

c3 ^rCS tn

CS

to OS

C CS

to OJ

O rH

00 t > I > 00 rH Ca CM rH rH rH Ca rH rH rH rH

Ca rH CO rH 00 00 CO r f CO r f

v

rH rH O O

O

Ci °c:

O

o

7-1

« oo

• O c3

i; *•

*•*

H

in

•<

q S «a

OS KH.

II c

CO

>tt OS

<JJ

to

i

in

m

CS

OS rH

si

rH

m

00 Os

0)

o o

c

oo

0H

I>

OS rH

tu

OS rH

i> •* oo os^ ca o " n<" co" ca" ca" o o o o o o o o o o os co m co r f

O

"W

to

=/S

rH l > 00 r f 00 i n CD CO r f rH 00 r f r f r f r f

*

lo

C o

rf CO OS 7-t

l.O

ti

o

3)

i

ös

o

m m

•<

OS rH

rf

CO "*sf ^}* ^J "*3*

7-*

.5

m

OS 7-1

+->

o o o o o o o o o o ca co oo to i n o co rH ca os i> co rH co1 ca

co

CO - t r f -Sf r f

00 rf OS rH

>-. ös

r f r^ C^ 00 r f

M

4-> en

i. c •<

rH

S

O O O O O O O O O O oo rn o t o m CO CO 00 CO CM CO r f rH

o o

V3 4-1

a

S

O O O O O O O O O O CM rn m m co as co oo i> CM r f 00 rH

o o

ca > J 3 c« # "5 +» h

CO r f rH

O OS r f 0 0 r H 00 rH rH 7-1

CM O r f 00 r f

o

os ca co rH

co m oo ca as OS 00 r f CO o CO r f r f r f r f

rH

oo m t> t> ca

rf CM CO CO

rH O

co CO CO

ca ca o oo co as co i n r f CM co co

o o o o o o o o o o o o o m o os co t> CM CM rH rH OS 0 0 t-- o i n os oo OS CM CO rH r f t > r f r f CM rH

C

=3

O

t > 00 rH I > o CM rH rH rH

s o

CO 7^

[> to CM l> CO

O 00 r f ca to

o o o o o o o o o o m co co to oo CM r f o oo m

Q M2

o o

o o o o o o o o o o o o O O CO rH 1>

00 rH rH

o o

0 0 CD CD CD r H 0 0 r f OS r H r H

o o o o o O O O O o o o o o o o o o C

d o 60-O

o o

o o o o o O O O O O O O O O O o o o o o o o o o o o O O O O O o iHTf N T f H co m os co co r H i n CO r f O r f m r f i> as o oo co ca co rH

£ o •3c ^c

*-> rn —• m G CS rH •n P at O C/J sd

Ca Ca rH rH rH

CS +->

Q.

-a

o o o o o o o o

o o o o o O O O C O o o o o o ca os os oo i> o o o o o m oo ca r f os OS O r f OS l > ca m ca ca os t > Ca r f CM CO oo r f r f ^f co as ca m rH m

cs

*->

rH

Ca CO r f r f ca^ i n oo oo oo rn co" in oo ca co rn" rH O O O

00 Ca rH rH rH

SI

s

CO CO_ CO CN r H rHi-To O O

Ca rH rH rH rH

g

(_ <u °r^

V)

7-t

i n o co CM co rH I > I > i n r f © co" CM" co" CM" os" m" co ca co Ca rH rH rH rH

o

^

o

(D O

Ä

IL tu =/s

rH^ co ca i> in m o i n CM rH o co" ca" co" ca" oT in r f ca co" rH rn" CD o " o " o Ca rH rH rH rH

ta

rQ

oo co i n ca rn

CO

co co

C3

m

g S

=2 • *

TH O 00

•fl -a °° ä

°

rH

° 'S CM

S°< II

Os . rH + j O ., CU I > co Ä os os u H rH >£ C o c •CS

£J2

fe Sto w

BIO

S

M CO

» 5 ii

SSSSS

SSSSS

SS 5 S

g

O O O O O rf^ CD CO O Ca

O O O O r f CD 00_ O

O O O O

g

a*-> ^c II

o_ o o^ ©

g

6D:cS r f

eo"rf CO O r-t

C/2

O in

1 1 1 II M I M

1 II II O O O O O

o o o o o o o o o in ©^ o^ CD o^ rf^cO CO O O O O" T*

CO^rf^cO 00 o ^ rH TH" rH rn" CM

CM CO" rf" CD o "

O» M g ft t- 2

. ^

<-• OS CS o 60 Tf

778 o

>

OS 1-H

SP a « £ •3

rf CO OS 1-H

Os CD OS O T-H

CO

r f r f i n l> os

5=5

•O C :0 —•

co

OS

OS

o o

rf

os

o

co T-I m m

rf

OS

O CO CO O 00 1-H 1-H i-H i-H

CO CM CM T H

rf

m

F-

i n i> co os_in o oo co oo i n i n T t c o i> oT i-T CN i n oT i> oo co m o oo m r f co t*« os TH o i-H CN m o i> i-H TH

i>

r f co o m o i n r f co i> os co r» m o t> H 0 C C O

M

>

os © oo m CM t ^ H ' t O l> OS rH

É1 os •*i J<

CO

o

»O

^Os *-H '-I

«a os

OS "-i

00CN

t.

3 a

rH r f 00 H r l i H

T-H 1-H i-H

ö

W

ck. C

o

m os

ti

<

a

rf

CO CN i-H o CN CO r f m

c^ CO

O

o

!

o o

i-H r f OS O m CD I > CD

i> oo m m TH CM r f co m l> os T-H os m CM CD CM r H CM CM CO r f

O in

i n tji o T-H 0 0 CD c o O CO CN O i-H 0 0

O 0C CM CM CM CO l > CM O

0 0 CO O 0 0 0 0 i-H CN CO CO r f

oo co co

CD T-H

o o

CM CD m C l o CO T H 0 0 CO CO T-H CO CM O TH

T-H

co oo co o oo

0 0 0 0 CO CO rf m l> rf

0 0 CM CO 0 0 I > •f l O O W M l > 1-H t > 1-H CD

CM m CD TH i> m m co co CD

CO CD H P S O S M r f i n CM

co m co oo os

i-H CO CD O I> i-H T-i T-H CM CM

CO r f

i

i

i

i

i

11 1

1-H

!

i H T-H CM CO CO

o o co i> m

O

rf CM

1 1 II

O 0 0 CN O CM CM CO 0 0 l > CM OS

T-H

CO CO

r-« co >a P c O^

m CD co

o o o

O0

r> co co T-I

m r f m CM i> i n co co

CO

co m co oo

OJ i-H CO CO o r H i-H T-H CM

O

CM CO r f

„ c c

lO Os 1-H

CO CO Os CM

CN m

Q c CO

CD T-H

H n oCOo 0o0 0 0 / CN l > TH t > 1-H

E

Ni

m co co CO I >

CM m

t/i

CO O

[^

co

[ > OS CM r f CO I > O Oi

!

1-H i-H

lO

r f OS © c o I > CD r l C U O OJ CM r f h O O l T-H 1-H 1 1 1

n

rf

Cn C

E

co i> m TH TH oo m m i-H m r f co m l> os

O

co CM co CM ©

i> o oo i n m oo o co

t/1

M

in t>

1 CO CO i-H CO OS 0 0 CO CN

4->

m r f co o o o CM m © oo TH 1-H T-H i-H

O

o

1 C

»9 ^, CJ

i> o oo m i-H i n oo o co co

•o

^ a

1 CO CO i-H CO CN OS 0 0 CO CM CO

t-

in CM i> oo CO CM CM T H ,

l>

I>

rf CD OS

o

o

CO CM

o i o oo m

•~-

in

CO CM" CM I - H

I CDI i> i n o t>1co1i> m1 i-HI I 1 1 1

r H 0 0 CO I >

50 Cl

H

c o I-H i n

•c; X(

O

o

1-H 1-H 1-H

T-H

>«

1-H

oo o r f m

i-H [ > CN 0 0 CO

oo

oo

CU

rf

, T-H

T-H

m os

rf

i-H

1-1

T-H

CO O

OS CO Os I > 1-1

IO

% £O 3

•g

O

ti

•<

t/i

CO 0 0

O CO CO o c^ CO <M CN i-H oO

1-H 1-H 1-H T-H

Cfl

1co Ee

OS i-H r f

co

u 3 9 3 tn

S

*-> £

a

Bu A a a> t/1

•5 c

•>#ooMn> m

i>

rf

OJ

i-H

r f CO r f CO O O T-H CD r f i n OS CO O r f T-H 1

co co I> t> 00 CM co - f m co i> os CN m i<£t

1-1

lO OS

en CO

c a

CO

i

i

i

i

i

r f oo i> m i n i> r f os CO CO l > t ^ CN CO r f

in

i i 77*1

11 1

I> rf 1-H O

CO r f CO T-H CO ^ f

oo os co © r f co i> OJ CM m 1-H i-H

Ö>

CO CO 00 00 o o T-H

<r.)

o O o

to

c o m o: CM CO CD

o o

Ä

TH

O CO CO o m o o oo o 1-H 0 0 T-H I >

Os

co

CO

r H CD m OS CM CM CO CO

CO

°<

53 R ö

m i> r^ os i n

o m co co T-H

I > 0 0 CO CD OS

rf O

o i> m co i-H CN CN CO r f 00 X" Os

CM

1-H

in

I > I > T-H i-H CO i-H

m rf

CO I > OS CM l > 1-H T-H

m

CO 0 0 CO CO I > 0 0 CM O CO CO r H r H CM CO CO r H CO 0 0 CO

o t> m co

CN CN CO

c

rf

OS r f TH O

I>

TH

I > i-H CO i-H

m co i> os CM TH

c

00 t> CD CO

1mI i>I i>1os 1m o m co co m co r-- oo r f CM O CO t ^ CO r H ^H T H CM CO CO

o rC

oo o

o o

1 I > 0 0 CO CD

ö

t/i

m £ Cs o rH M ifl

co

rf Cl

0)

a BO «a »73

k, c=s Ö

'o 3 O)

2n

> tc- oca 3

>

i*:4 - a /lv - c

•

^ J

•fl

20 CO 3 cfl -< +-> •

t/1

.3 cu tH

a

1-H

o o c o o co o co o q C i n r f r H O o o o o o o o o i n co rH O" © O" ° , CN 1-H i H i-H

iH

1-H T-H T-H

c-> „ , ' TJ 9 +H ca u c eo»ca

si H

S3 cfl ÖOÄ

D ca •. cfl

a3 g * SS Sä *e o co g M Q, ^ S

Bilaga 3

Det västtyska förslaget till mervärdeskatt

Efter många års förberedande arbete och efter en livlig diskussion såväl inom olika kommittéer som i fack- och dagspress av frågan om en reformerad omsättningsbeskattning i Tyskland framlade förbundsregeringen i juli m å n a d 1963 ett förslag till ny omsättningsskattelag, innebärande övergång från nu gällande bruttoomsättningsskatt till en mervärdeskatt. Förslaget innebär i huvudsak följande. Skattepliktig omsättning utgörs av leveranser och vissa andra prestationer, uttag ur rörelse av skattepliktig vara samt import. Definitionen av begreppen leveranser och a n d r a prestationer överensstämmer med den enligt nuvarande omsättningskattelag gällande; den föreslagna skatten blir alltså liksom den nuvarande en skatt på prestationer, utförda inom ramen för en rörelse. Härigenom avgränsas såväl p r i vata transaktioner som transaktioner, utförda av offentligrättsliga subjekt. Liksom enligt nuvarande rätt är både tillfälliga transaktioner och försäljning av företaget som sådant att betrakta som skattepliktig omsättning. Uttag ur rörelsen har i förslaget uppdelats i två olika begrepp — Selbstverbrauch och Eigenverbrauch. Med det förra begreppet förstås, att en rörelseidkare såsom anläggningstillgång i sin rörelse använder föremål, som han tillverkat eller anskaffat. De varor det gäller är avskrivningsbara anläggningstillgångar, som enligt inkomstskattelagens bestämmelser icke får på en gång avskrivas under anskaffnings- eller tillverkningsåret. Genom denna bestämmelse vill man undvika, att sådana anläggningstillgångar, för vilka — enligt vad nedan sägs — ett i tiden fördelat avdrag föreslås, belastas med omsättningsskatt i olika hög grad. Med Eigenverbrauch förstås att rörelseidkaren uttar varor ur rörelsen för privat bruk eller nyttjar rörelsens anläggningstillgångar för sådant ändamål. Begreppen rörelseidkare och rörelse motsvarar i stort sett de nu gällande. Ett för tysk omsättningsskatterätt speciellt regelkomplex må här anmärkas. Förvärvsverksamhet anses icke självständigt bedriven, om utövaren eller utövarna av denna är förbundna med en annan rörelse på sådant sätt, att de måste följa den senare rörelseidkarens anvisningar. På grundval av denna bestämmelse behåller reformförslaget det i gällande omsättningsskatterätt befintliga begreppet Organschaft och förklarar, att självständig verksamhet ej föreligger, då en juridisk person är underkastad en annan rörelseidkares ledning (Organgesellschaft). Så anses vara fallet, då den juridiska personen, att döma av samtliga föreliggande faktiska förhållanden finansiellt, ekonomiskt och organisatoriskt, är inordnad i en annan rörelseidkares rörelse. Till skillnad från nu gällande förhållanden har emellertid Organschaft i förslaget icke längre betydelse för skatteberäkningen. Med skattepliktig leverans förstås en prestation, genom vilken rörelseidkaren eller på hans u p p d r a g tredje man sätter köparen eller på dennes u p p d r a g tredje man i stånd att i eget namn förfoga över ett föremål. Andra skattepliktiga prestationer utgörs av tjänster och övriga prestationer, som ej består av någon leverans. Några speciella regler må h ä r nämnas. Om en rörelseidkare till en beställare, som till honom överlämnat material för tillverkning av ett föremål, i stället för det före-

780 mål, som skulle tillverkas, levererar ett likartat föremål, som han vanligen tillverkar av sådant material i sin rörelse, anses prestationen som tjänsteprestation, om ersättningen beräknas på samma sätt som om enbart en arbetsprestation utförts. Om en transportprestation eller en u t h y r n i n g av transportmedel sträcker sig både inom och utom Tyskland, är den inländska delen av transportprestationen omsättningsskattepliktig. Enligt förslaget stadgas, förutom skattefrihet för export, skattefrihet i åtskilliga andra fall. Till export räknas, förutom exportleveranser, lönförädling och vissa andra prestationer för utländsk räkning (t. ex. teknisk och ekonomisk rådgivning och planering för anläggningar i utlandet). Principiellt är reformförslaget emot alla skattebefrielser i fråga om konsumtion inom landet och förbundsregeringen h a r givit mycket hållbara skäl för denna sin inställning. När trots detta skattebefrielserna i det föreliggande förslaget blivit relativt många, beror detta på framförallt tekniska och sociala skäl. Bland skattebefrielserna märks flodtransporter, kreditgivning och omsättning av värdepapper, bolagsandelar m. m. (kapitalomsättningsskatten har icke inbakats i mervärdeskatten), vissa utarrenderingar och u t h y r n i n g a r , vissa omsättningar inom socialförsäkringarnas r a m m. m. Sådana skattebefrielser i gällande omsättningsskattelag, som skulle motverka en konkurrensneutral utformning av mervärdeskatten, har ej ansetts kunna övertas i det nya förslaget. Skattebefrielse skall sålunda ej vidare förekomma för import av vissa bestämda rå- och hjälpvaror eller för a n d r a prestationer i samband med importen, och ej heller för omsättning hos energiförsörjningsföretag tillhörande det allmänna eller för privat ekonomisk verksamhet inom radio och teater. Den nu gällande skattebefrielsen för jordbruket bortfaller också, även om viss lindring gjorts i fråga om skattesatsens höjd. I vissa fall kan det för ett företag vara av fördel att avstå från detsamma medgiven skattebefrielse, särskilt med tanke på möjligheten till avdrag för ingående skatt. Av denna anledning har givits möjlighet att efter särskild anmälan till beskattningsmyndigheten avstå från skattebefrielsen, dock minst för en tid av fem kalenderår. Beskattningsvärdet utgörs av den avtalade ersättningen till skillnad från nu gällande huvudregel. Skatten skall sålunda icke inräknas i ersättningen. Uppdelningen i nettopris och skatt skall möjliggöra nettokalkylation samt att omsättningsskatten öppet redovisas i fakturan. Importen beskattas i princip p å samma sätt som enligt nu gällande omsättningsskatterätt. Importutjämningsskatten (Ausgleichsteuer) beräknas sålunda på det importerade föremålets värde, varvid de vid importtillfället gällande tullföreskrifterna om tullvärde och dess beräkning är avgörande. Skattesatsen är i princip 10 procent av ersättningen för varje skattepliktig omsättning och även importutjämningsskatten föreslås uttagen med samma skattesats. Skatten reduceras till 5 procent för leveranser och uttag för egen räkning av sådana varor, som finns upptagna i en till lagen fogad särskild bilaga. Den reducerade skattesatsen gäller huvudsakligen livsmedel samt vissa råvaror, framförallt sådana som tillhör textilsektorn. Vid import nedsätts i dessa fall utjämningsskatten till 5 procent. Om skattesatserna sägs i förbundsregeringens motivering till reformförslaget, att avsikten med dessa skattesatser varit att erhålla samma skatteinkomster som genom nuvarande omsättningsskatt. Om hänsyn tas till de i förslaget medgivna skattelättnaderna för vissa varor, skulle skattesatsen kunna sättas till 9 procent, om skatten liksom för närvarande inräknas i beskattningsvärdet. Men då förslaget baseras på, att skatten beräknas å nettopriset, h a r skattesatsen måst höjas till

781 10 procent, utan att alltså härigenom uppstår någon merbelastning eller ökade skatteinkomster. Förbundsregeringen framhåller, att skattesatserna icke är tillmätta med någon reserv för eventuell utjämning av övergångssvårigheter. Bestämmelserna om avdrag för erlagd (ingående) omsättningsskatt utgör kärnan i det nya omsättningsskattesystemet. Genom detta avdrag undviks kumulation och åstadkommes att konsumtionsvaror — oavsett h u r ofta de omsätts — belastas lika vid lika pris och skattesats. Därigenom elimineras också skattemässigt incitament till företagskoncentration. Enligt lagförslaget får rörelseidkare från den omsättningsskatt, som han är skyldig inbetala för sin omsättning under viss redovisningsperiod, avdraga följande, på samma period belöpande skatt, nämligen a) den skatt, som belastat hans inköp för rörelsen, b) sådan skatt, som påförts för vara som sedan uttagits för eget bruk och därvid beskattats och c) importutjämningsskatt, som han erlagt för importerade varor. Avdrag får icke ske för a) skatt å leveranser och uttag för egen räkning av anläggningstillgång och import av föremål, som avser rörelseidkarens skattefria leveranser, b) skatt för a n d r a prestationer, som rörelseidkaren tar i anspråk för att utföra skattefri omsättning eller omsättning som faller utanför beskattningsområdet. Avdrag för skatt medges dock vid vissa slag av skattefri omsättning, nämligen export, lönförädling för utländsk räkning och vissa andra skattefria prestationer för utländsk räkning samt då det rör sig om omsättning, som sker i utlandet. I fråga om avdrag för omsättningsskatt, som belastar investeringar, innebär förbundsregeringens förslag en fördelning av avdraget i tiden. Vid leverans, uttag för egen räkning och import av avskrivningsbara anläggningstillgångar, vilkas anskaffnings- eller tillverkningskostnad enligt inkomstskattelagens bestämmelser icke får på en gång avdragas u n d e r anskaffnings- respektive tillverkningsåret, får avdrag för ingående omsättningsskatt endast ske med lika stora årliga belopp, vilka motsvarar de avskrivningar, som medges vid inkomstbeskattningen. Om sådan anläggningstillgång avyttras, får rörelseidkaren på en gång avdraga ännu ej avdragen omsättningsskatt från den omsättningsskatteskuld, som åvilar honom, under förutsättning att avyttringen innebär en skattepliktig omsättning eller en exportaffär. Om den omsättningsskatt, för vilken avdragsrätt under viss redovisningsperiod föreligger, skulle överstiga den omsättningsskatt, för vilken rörelseidkaren är redovisningsskyldig under samma period, överförs det överskjutande beloppet till följande redovisningsperiod. Överstiger överskottet 1 000 DM, skall det efter ansökan restitueras. Definitiv reglering sker vid slutet av varje beskattningsår. När en rörelseidkare utför leveranser och a n d r a prestationer till en annan rörelseidkare i och för dennes rörelse, är han skyldig att utfärda faktura. Fakturan skall ange a) leverantörens och k ö p a r e n s namn och adress, b) de levererade varornas kvantitet och beteckning enligt handelsbruk eller art och omfattning av annan prestation, c) dag för leveransen eller prestationen, d) priset utan skatt och e) den på priset belöpande omsättningsskatten. Bestämmelsen om utfärdande av faktura är den centrala föreskriften för genomförandet av mervärdeskattesystemet i praktiken och genom densamma skapas en bestämd ordning för avdrag för ingående omsättningsskatt. För sådana fall, då inköps- eller försäljningspris av någon anledning reduceras eller fordran visar sig värdelös, finns särskilda föreskrifter, som syftar till att i efterhand reglera för mycket eller för litet erlagd omsättningsskatt. Om rörelseidkares skattepliktiga omsättning under förflutet kalenderår icke överstiger 20 000 DM, skall omsättningsskatt ej erläggas. Börelseidkaren får i sådant fall ej heller avdraga ingående omsättningsskatt eller å sina utgående fakturor separat ange omsättningsskatten. Gör han likväl detta, blir han skattskyldig. För här

782 ifrågavarande småföretagare bortfaller vidare skyldigheten att utfärda fakturor och att föra räkenskaper. Om en rörelse skulle ha påbörjats under visst kalenderår, gäller dessa föreskrifter, om den faktiska skattepliktiga omsättningen, efter omräkning till årsomsättning, ej överstiger 20 000 DM. Rörelseidkaren har möjlighet att, inom tio dagar efter kalenderårets början, till beskattningsmyndigheten inge anmälan om, att han från och med kalenderåret i fråga avstår från ovannämnda skattefrihet. Sådan anmälan ä r bindande för rörelseidkaren för minst ett kalenderår. Rörelseidkare, som ej är skyldiga att föra handelsböcker, kan efter medgivande av beskattningsmyndighet få beräkna omsättningsskatten enligt kontantprincipen i stället för enligt bokföringsmässiga grunder. Importutjämningsskatten (Ausgleichsteuer) betecknas i lagförslaget som en konsumtionsskatt, för vilken tullföreskrifterna skall gälla. Varor, som ej är underkastade värdetull, skall i omsättningsskattehänseende behandlas som sådana. Av särskild betydelse för småföretagare är, förutom ovannämnda bestämmelse om en frigräns vid 20 000 DM, föreskriften om beskattning efter schablonmässigt fastställda skattesatser. Enligt förslaget skall nämligen finansministern för att förenkla beskattningen av sådana grupper av rörelseidkare, där förhållandena i beskattningshänseende är likartade och som ej är skyldiga att föra handelsböcker, kunna fastställa schablonskattesatser såväl för den ingående avdragsgilla skatten samt grunderna för dennas beräkning som för den omsättningsskatt, som skall erläggas samt grunderna för dess beräkning. Schablonskattesatserna skall leda till en skatt, som ej i väsentlig mån avviker från den, som enligt lagen skulle ha uppkommit utan tillämpning av desamma. En rörelseidkare, för vilken förutsättningar för beskattning enligt schablonskattesatser föreligger, kan emellertid inom tio dagar efter varje kalenderårs början hos beskattningsmyndigheten anmäla, att hans omsättning i rörelsen icke skall beskattas enligt schablon. En sådan förklaring är bindande för rörelseidkaren under minst fem kalenderår och återkallelse gäller från början av nästföljande kalenderår. Någon bestämd tidpunkt för lagens ikraftträdande kan ej anges, men enligt vad som är känt beräknas lagen i vart fall icke kunna träda i kraft förrän tidigast den 1 januari 1966. Ur motiven till

lagförslaget

I motiven till lagförslaget framhålls inledningsvis bl. a., att omsättningsskattereformen är att betrakta som en del av en omfattande skattereform, genom vilken förbundsregeringen förklarar sig söka åstadkomma, att arbetsviljan icke motverkas samt att konkurrensförhållandena ej påverkas i ogynnsam riktning. Denna målsättning kan endast ernås, om å ena sidan den totala skattebördan icke överskrider gränserna för skatteförmågan och om å andra sidan konkurrensneutrala grunder åstadkommes i fråga om de enskilda skatterna, och särskilt i fråga om sådana skatter, som belastar rörelseresultaten som kostnad. Förbundsstatens, delstaternas och kommunernas skatteinkomster uppgick år 1963 till 24,6 procent av bruttonationalprodukten, vilket anges innebära att skattebelastningen är mycket hög. Förbundsregeringen anser därför, att skattepolitikens mål måste vara att undvika en ytterligare höjning av skattebelastningen å näringslivet. önskemålet om speciella föreskrifter i form av skattebefrielser eller skattenedsättningar, under motivering att mervärdeskatten uttas å företagens värdeskapande och att skattebördan därför blir tyngre på branscher och företag med stort värdeskapande, avvisas. Företag med stort värdeskapande får inga nackdelar genom

783 mervärdeskatten. Företag med lågt värdeskapande har endast skenbart en lättare skattebörda, ty det skattebelopp, som utgör skillnaden mellan den omsättningsskatt, sådana företag skall inbetala till beskattningsmyndigheten och det skattebelopp som företag med större värdeskapande skall inbetala, har de erlagt redan vid anskaffningen av varor och tjänster, alltså vid betalningen av den ingående skatten. Båda slagen av företag kan, oavsett graden av värdeskapande, vid samma varupriser och samma skattesats övervältra lika mycket omsättningsskatt på nästföljande led. Enär mervärdeskatten medför, att summan av den skatt som betalas vid inköpen och den skatt som betalas till beskattningsmyndigheten alltid är lika stor för varje företag, oavsett värdeskapandet, under förutsättning av samma pris, framgår med all önskvärd tydlighet, att särskilda skattesatser för vissa näringsgrenar icke kan försvaras från värdeskapandets synpunkt. I diskussionen har frågan om valrätt för vissa mindre företag att beskattas enligt gällande omsättningsskattelag eller enligt annan särskild ordning varit livlig. Förbundsregeringen förklarar emellertid, att en speciell beskattningsordning, vars tillämpning skulle vara beroende av företagets omsättning, måste undvikas vid en konkurrensneutral omsättningsskatt redan av den anledningen, att ett företags omsättning icke vore någon lämplig måttstock på dess prestationsförmåga. Förbundsregeringen behandlar i motiven relativt kortfattat bestämmelserna om avdrag för omsättningsskatt å anläggningstillgångar. Det medges att avdrag för den på anskaffade investeringsvaror vilande omsättningsskatten är nödvändigt for att eliminera en eljest inträdande kumulation, men förbundsregeringen har endast ansett sig kunna föreslå ett i tiden fördelat avdrag för skatten d. v. s. med årliga belopp, motsvarande de avskrivningar, som görs i inkomstskattehänseende. Anledningen härtill är, att ett medgivande av omedelbart avdrag för hela omsättningsskatten på investeringsvarorna skulle få icke önskvärda konjunktur- och skattepolitiska följder samt att den högre skattesats, som i så fall blev nödvändig, skulle kunna få betänkliga verkningar på prisnivån. Av denna anledning ansåg regeringen det nödvändigt att näringsliv och förvaltning belastades med de med ett prorataavdrag på investeringsvarorna förenade, utomordentliga tekniska svårigheterna. Det förtjänar framhållas att förbundsrådet, som haft att under hösten 1963 ta ställning till förbundsregeringens förslag till ny omsättningsskatt, i sitt utlåtande beträffande avdraget för omsättningsskatt å investeringsvarorna yrkat, att de föreslagna bestämmelserna skulle utgå. Förbundsrådet anför som motivering härför bl. a. följande: »Av ekonomiska och skattetekniska skäl bör omsättningsskatt, som åvilar investeringar, genast få avdragas med hela sitt belopp. Ett omedelbart avdrag främjar rationalisering genom investeringar av olika slag och därmed framstegstakten. Genom sådant avdrag bindes ej ingående omsättningsskatt i rörelsen, varigenom förhindras, att den inkomstskattemässiga avskrivningsproblematiken överförs på omsättningsskatterätten. Det bör emellertid i detta sammanhang även beaktas, att omläggningen innebär att den tidigare skattebelastningen för näringslivet på råvaror, halvfabrikat, förbrukningsvaror, tjänster m. m. slopas i ett steg genom en omedelbar avdragsrätt för ingående skatt, varför de ekonomiska verkningarna av reformen blir mycket betydande redan genom denna förändring, som avser den större delen av näringslivets kostnader.

Den franska mervärdeskatten

Omsättningsskatt infördes i Frankrike första gången 1920. Den var konstruerad som en kaskadskatt, vilken drabbade varan vid varje förändring av ägande- eller besittningsrätten. År 1936 ersattes denna skatt av en produktionsskatt — taxe å la production — som utgick efter en skattesats av 6 %. En viktig del i denna skatts konstruktion var systemet med uppskov av beskattningen — suspension de taxe — på så sätt att en tillverkare fick rätt att, mot företeende av särskilt intyg om sin egenskap av tillverkare, skattefritt köpa råvaror, erforderliga för hans tillverkning. Då den tillverkade produkten sedermera försåldes av tillverkaren, uttogs produktionsskatten på försäljningspriset. Ännu ett steg i riktning mot en mervärdeskatt togs 1948, då uppdelad skattebetalning — paiement fractionné — infördes. Innebörden härav var, att varje tillverkare måste betala skatt på sina råvaruinköp samt att han blev skattskyldig för sina försäljningar, men att han från den skatt, som utgick i senare fallet, fick dra av den skatt, som han erlagt vid varuinköpen. År 1954 infördes den nuvarande mervärdeskatten — taxe sur la valeur ajoutée, TVA — med en skattesats av 16,85 % på beskattningsvärdet inklusive skatt. Grossister och tillverkare blev skattskyldiga för sina försäljningar men fick rätt att från skatten därå avdraga den skatt, som erlagts vid inköp, icke blott av råvaror som tidigare under produktionsskattens tid, utan också av indirekta hjälpmedel, sådana som oljor och smörjmedel, samt av anläggningstillgångar och av sådant som kunde hänföras till företagets allmänna omkostnader. Sedermera h a r skattesatsen höjts och utgör för närvarande 20 % av beskattningsvärdet inklusive skatt, d. v. s. 25 % av beskattningsvärdet exklusive skatt. I detta sammanhang må nämnas, att det vid sidan av TVA utgår två andra indirekta skatter av generell karaktär, nämligen skatt å tjänsteprestationer — taxe sur les prestations de service, TPS — och en kommunal detaljhandelsskatt — taxe locale. Skattesatserna för dessa skatter är 8,5 % resp. 2,75 %, beräknat på beskattningsvärdet inklusive skatt. För att ge ett begrepp om dessa skatters betydelse för den franska statskassan må vidare nämnas, att de indirekta skatterna för närvarande svarar för omkring 60 % av statsinkomsterna samt att omsättningsskatterna, till vilka förutom ovannämnda tre skatter också hör vissa punktskatter, taxes uniques, år 1961 svarade för ungefär 40 % av statsinkomsten. Mervärdeskattens

beräkning

TVA beräknas i varje led av produktions- och distributionskedjan (med undantag för detaljhandeln, som beskattas med taxe locale) på ett mervärde, som utgör skillnaden mellan varans försäljnings- och inköpspris. Detta åstadkommes på följande sätt. Vid försäljning av varor beräknar den skattskyldige TVA på försäljningspriset. F r å n den skatt, för vilken han sålunda blir redovisningsskyldig gentemot statsverket, får h a n avdrag för den skatt, som han erlagt vid inköpet av ifrågavarande vara. Varje person, som är skattskyldig till TVA, ä r skyldig att lämna sin kund en faktura, på vilken finns upptaget dels varans pris utan skatt och dels det skattebelopp, som beräknas på försäljningen i fråga.

785 Vid inköp kreditcras leverantörers konto, varefter varors konto samt kontot för avdragsgill TVA debiteras. Vid försäljning debiteras kunders konto, varefter varors konto och kontot för TVA att redovisa krediteras. Dessutom görs nödvändiga noteringar i särskilda kolumner i inköps- och försäljningsjournaler. Vid varje månads slut sammanräknas de två skattekontona. Beloppen jämte omsättningssiffrorna införs i en månatlig deklaration. Skillnaden mellan de två skattebeloppen inbetalas till skattemyndigheten. Skulle avdragssumman överstiga det belopp, som skall redovisas till skattemyndigheten, får överskottet överföras till nästkommande månadsdeklaration. Avdragsrätten preskriberas först efter tre år. Av hänsyn till statskassan har man infört den regeln, att avdrag för erlagd TVA skall ske med en månads fördröjning. Förutsättningen för att avdrag för erlagd TVA skall få göras är, att den vara som tillverkas eller försäljs är skattepliktig till TVA, att förvärvaren av den vara, för vilken avdrag för erlagd TVA yrkas, själv är skattskyldig till TVA, samt att, i fråga om anläggningstillgångar, dessa nyttjas för framställning av till TVA skattepliktiga varor. Man skiljer mellan fysiska och finansiella avdrag. Rätt till fysiska avdrag ger sådana varor, som köps för återförsäljning i oförändrat skick av grossist, importör eller exportör, vidare råvaror, hel- och halvfabrikat, vilka direkt ingår i den tillverkade produkten, samt indirekta hjälpmedel vid tillverkningen, sådana som smörjmedel och oljor. Rätt till finansiellt avdrag ger anläggningstillgångar av olika slag samt kostnader hänförliga till företagets allmänna omkostnader. Sådan fast egendom, som icke nyttjas för industriell drift utan exempelvis för administrations- eller försäljningskontor, och vidare fordon för person- och varutransport inom och utom företaget samt möbler ger dock icke rätt till avdrag. Beskattningsvärde Beskattningsvärdet utgöres av grosshandelspriset eller producentpriset med avdrag för rabatter och returer, men med tillägg bl. a. för frakt, försäkring och kurtage samt för alla skatter inklusive TVA, som skall betalas av säljaren. I de fall då detaljhandelsförsäljning beskattas med TVA, erhålles grosshandelspriset genom ett avdrag från detaljhandelspriset av 20 % eller ett avdrag, som uppgår till två tredjedelar av medelbruttovinsten i rörelsen under föregående år. Skattesatserna Den vanligast tillämpade skattesatsen för TVA är 20 %. Med stöd av bestämmelser i skattelagen h a r emellertid den franska regeringen infört differentierade skattesatser, nämligen två nedsatta skattesatser, en till 6 % och en till 10 % samt två förhöjda skattesatser, en till 23 % och en till 25 %, allt räknat på beskattningsvärdet inklusive skatt. De reducerade skattesatserna tillämpas för varor av stor betydelse för folkhushållet, t. ex. livsmedel, bränsle och energi, och de förhöjda för mera lyxbetonade varor. Differentieringen av skattesatserna medför inga särskilda olägenheter i fråga om varor, som till sin natur eller användning är klart avgränsade från varandra. Att kol och elektricitet är underkastade TVA till en skattesats av 10 % medför sålunda knappast några större gränsproblem, eftersom det icke finns någon med dem jämförlig vara, som är underkastad TVA till annan skattesats. Men om varorna är närbesläktade med varandra kan problem uppstå. Lagstiftaren har sålunda beskattat livsmedlen i förhållande till den bearbetning de varit föremål för och därför befriat obearbetade produkter från skatt, medan produkter med viss, icke alltför stor bearbetning beskattas med en skattesats av 10 % och andra, såsom

786 konserver, efter en skattesats av 20 %. Härigenom uppkommer stundom problem i fråga om gränsdragningen mellan olika varor, varjämte skapas incitament för producenterna att presentera varorna på sådant sätt, att de faller inom de lägre skattesatsernas områden.

Tillämpningsområde TVA drabbar huvudsakligen tre slag av transaktioner, nämligen varuförsäljning, byggnadsentreprenad och import. Varuförsäljning

Med varuförsäljning avses i detta sammanhang försäljning genom antingen grossist eller tillverkare. Detaljhandeln beskattas däremot i regel icke med TVA utan med taxe locale. Försäljning av fast egendom beskattas med TPS. Begreppet grossist är definierat i skattelagen. Som sådan anses person som försäljer varor, vilka med hänsyn till sin art eller användning icke vanligen brukas av enskilda personer (t. ex. maskiner för handel eller industri), varor som är avsedda för återförsäljning samt varor, som säljes till samma pris såväl i parti som i minut. Med tillverkare förstås en person, som genom tillverkning, bearbetning eller utformning bidrar till att förläna en produkt den kommersiella form, i vilken konsumenten kan nyttja eller förbruka varan. Även den som sysslar med produktens kommersiella utformning och presentation, t. ex. paketering av visst speciellt slag, är sålunda att betrakta som tillverkare. I två fall är även detaljhandelsförsäljning skattepliktig till TVA, nämligen dels då en grossist bedriver såväl gross- som detaljhandelsförsäljning, om den senare understiger hälften av totalomsättningen men likväl överstiger 300 000 NF, och dels i fråga om sådan försäljning, som bedrivs av kedje- eller mångfilialaffärer från mera än fyra försäljningsställen, likaså under förutsättning att detaljhandelsomsättningen överstiger 300 000 NF. Byggnadsentreprenad

Före tillkomsten av TVA tillgick beskattningen av byggnadsentreprenader på så sätt, att byggnadsmaterial beskattades med produktionsskatt till en skattesats av 15,35 %, medan återstoden av entreprenadsumman beskattades med TPS till en skattesats av 5,80 %. Avskaffandet av de svårigheter, som härrörde från detta beskattningssätt, var ett av målen för de reformförslag, som framfördes i Frankrike under början av 1950-talet. Den naturligaste lösningen av problemet hade varit, att man beskattat byggnadsentreprenader med TVA till normal skattesats d. v. s. 20 %. Denna lösning visade sig emellertid omöjlig att genomföra, framförallt därför att skattebördan därigenom ansågs öka alltför kraftigt. Av denna anledning tillgreps en kompromisslösning, innebärande att TVA uttogs med 20 % på 60 % av entreprenadsumman, vilket innebär en till 12 % reducerad skattesats. Denna speciella skattesats för TVA är orsak till åtskilliga gränsproblem. Eftersom byggnadsmaterial beskattas med TVA till 20 %, tjänsteprestationer med TPS till 8,50 % och byggnadsentreprenader med TVA till 20 % på 60 % av entreprenadsumman, blir det exempelvis ur skattesynpunkt stundom fördelaktigt för en säljare, att viss transaktion betraktas som installation och icke som försäljning. För en installatör kan det vidare vara förmånligt att anses som byggnadsentrepre-

787 nör och få betala TVA på 60 % av totalsumman för arbete inklusive varor, i stället för att behöva betala TVA med 20 % på inmonterade delar och T P S med 8,50 % på utförd tjänsteprestation o. s. v. Detta problem i fråga om beskattningen av försäljning, installation, byggnadsentreprenad och tjänsteprestation h a r skattemyndigheterna sökt lösa genom olika gränsdragningar. Som exempel h ä r p å kan nämnas, att en person som i en fabrik installerar en maskin, vilken är en självständig enhet och som kan borttagas utan att fördärvas, beskattas som installatör, d. v. s. såväl till TVA som till TPS, medan däremot den som monterar en ljusskylt på en industrifastighet stundom kan beskattas som byggnadsentreprenör, d. v. s. med TVA på 60 % av räkningens belopp. Import Importerade varor drabbas av TVA, om detta skulle blivit fallet om varorna i fråga sålts inom Frankrike. TVA uttages på tullvärdet inklusive skatt. Skattskyldig är den som är skyldig avgiva tulldeklaration för varan. Av betydelse ur konkurrenssynpunkt är, att de franska importvarorna påförs en omsättningsskatt, vilken motsvarar den som belastar de inhemska, konkurrerande varorna. I princip beskattas varje vara, inhemsk eller importerad, normalt med TVA till en skattesats av 20 %. De skönsmässiga beräkningar, som vid ett kaskadskattesystem är erforderliga för att söka åstadkomma jämvikt mellan skattebördan på de två varugrupperna, är således här överflödiga. Optionsrätt I vissa fall kan en person, som är skattskyldig till TVA, välja att i stället erlägga taxe locale eller TPS. Grossister kan sålunda välja att i stället för TVA erlägga taxe locale för hela eller en del av sin omsättning, varjämte vissa småföretagare med blandad verksamhet, vilka normalt är skattskyldiga till TVA för sin varuförsäljning och till TPS för sitt arbete, kan begära att få betala TPS på hela sin omsättning under förutsättning att denna understiger 400 000 NF. I andra fall kan personer, som är skattskyldiga till annan omsättningsskatt, i stället välja att få erlägga TVA. Så kan t. ex. vara fallet med en hantverkare, vilken normalt är befriad från såväl TVA som TPS och som endast erlägger taxe locale. Om denne hantverkare utför arbete för någon, som ä r skattskyldig till TVA, kan han ha vissa fördelar av att vara skattskyldig till TVA i stället för till taxe locale, eftersom han då på sina fakturor kan ta upp TVA, för vilket belopp hans kund kan få avdrag. Om hantverkaren varit skattskyldig till taxe locale, hade sådant avdrag ej kunnat ske. Dessutom får hantverkaren på så sätt möjlighet att själv från sitt skattebelopp dra av den TVA, som belastar hans egna inköp. Av samma skäl kan också detaljister, som säljer till grossister eller som exporterar, välja att betala TVA i stället för taxe locale. Territorialitetsprincipen TVA utgår endast på försäljning, tillverkning, byggnadsentreprenader m. m., som skett inom Frankrike, vartill i detta sammanhang även hänföres Monaco och departements d'outre mer — Guadeloupe, Guyana, Martinique och Reunion. Avgörande för beskattningsfrågan är, var leveransen sker resp. var den fasta egendomen är belägen. För importvarorna sker beskattningen i samband med förtullningen av varan.

788 Skattefrihet Jordbruk, fiske och fiskodling

Undantagna från TVA är bl. a. försäljning av produkter från jordbruk, fiske och fiskodling. Härtill kommer att jordbrukare för sin verksamhet får skattefritt inköpa åtskilliga av de varor, som nyttjas och förbrukas i jordbruket, t. ex. gödningsämnen, medan vissa andra förnödenheter får köpas till reducerade skattesatser. Vid köp av maskiner för jordbruket måste jordbrukarna visserligen betala TVA på inköpet men erhåller som kompensation statsbidrag med 15 % av inköpspriset. Fiskare kan för sin verksamhet skattefritt inköpa båtar, maskiner och fisknät. Liksom alla skattefria områden medför också dessa vissa problem för leverantörer av produkter till jordbrukare, eftersom dessa leverantörer inom sina företag får en skattepliktig och en skattefri zon med därav följande problem för avdragsrätten. Vidare kan stundom uppstå problem beträffande gränsen mellan jordbrukare och tillverkare. En jordbrukare kan exempelvis utsträcka sin verksamhet att omfatta viss industriell bearbetning, t. ex. konservering, och frågan blir då till vilken grupp han skall hänföras. Detta problem h a r lösts på det sättet att, om bearbetning endast avser produkter, som ingår i egen skörd, vederbörande betraktas som jordbrukare, medan han i annat fall anses som tillverkare. Pressen

Tidningspressen har försetts med en vidsträckt skattefrihet såväl i fråga om försäljning av egna alster som i fråga om inköp av råvaror och maskiner för verksamheten. Sålunda är ett tryckeriföretag befriat från TVA på den del av produktionen som avser tidningstryck. Befriade är även inköp av tryckfärg, p a p p e r och varor avsedda för framställning av tidningspapper. Skeppsvarv och flygplansfabriker

Konstruktion, reparation och ombyggnad av handelsfartyg är med hänsyn till den internationella konkurrensen befriade från TVA. Men denna skattebefrielse skulle ha relativt liten betydelse, om icke också för fartygsbyggandet inköpta varor vore fria från skatt. Av den anledningen h a r införts skattebefrielse även för varor och produkter, som levereras till dylikt fartygsbygge. Skattefriheten skapar i detta fall fördelningsproblem för de skeppsvarv, som utom nyssnämnda fartyg också bygger krigsfartyg och flodbåtar vilka är skattepliktiga, samt för de företag, som förser skeppsvarven med förnödenheter för byggandet av handelsfartyg. Vad nu sagts gäller även tillverkning m. m. av flygplan, avsedda för internationell trafik. Export Den kanske största fördelen med TVA — vid sidan av att såväl inom landet producerade som importerade varor beskattas lika — är den skattebefrielse, som gäller för all export. Av stor betydelse i detta sammanhang är, att varan i säljarens resp. i tillverkarens räkenskaper finns noterad utan skatt, eftersom skatten fortlöpande noteras på särskilda konton. Vid export av en vara krävs således ej, såsom exempelvis vid kumulativa skattesystem, någon schablonberäkning av den skatt som belastar varan och ej heller den vidlyftiga administrativa apparat, som krävs för restitution av för varan under tidigare produktionsstadier erlagd omsättningsskatt. Härtill kommer att riskerna för ett orättmätigt understödjande av ett lands export-

789 industri genom för stor restitution av omsättningsskatt elimineras. TVA innebär en sådan neutralitet i fråga om internationell konkurrens, att de störningar, som de franska företagen i detta hänseende utsätts för, icke beror på det franska omsättningsskattesystemet utan på ofullständigheter hos de utländska. Särskilt i fråga om länder med kaskadskatt föreligger ofta bristande jämlikhet i konkurrenshänseende, eftersom de integrerade företagen i dessa länder intar en förmånsställning i förhållande till franska företag vilka, integrerade eller icke, alltid ä r jämställda i konkurrenshänseende. Det torde vara en relativt allmän uppfattning, att tillkomsten av TVA inneburit ett stöd åt de franska exportföretagen. De har kommit i åtnjutande av en mera korrekt beräknad avlastning av omsättningsskatt än vad som var fallet under produktionsskattens tid och fått rätt till avdrag även för den TVA, som belastat investeringarna, något som tidigare ej var fallet. Exportören är sålunda icke skattskyldig till TVA för sina exportförsäljningar, men h a r full rätt till avdrag för den TVA, som belastar hans inköp av varor för export. Då exportören emellertid mestadels bedriver enbart exportförsäljning, har han oftast icke något TVA-belopp, från vilket han kan dra av den TVA som belastar hans varuinköp, utan måste begära restitution för erlagd TVA. Detta är det enda fall, då skattelagen medger restitution av TVA. En genomgående princip för TVAsystemet är nämligen, att restitution icke får förekomma, vilket h a r medfört att man för exportörernas del skapat möjligheter till skattefria inköp av varor, avsedda för export. För varje år fastställer skattemyndigheten på begäran av en exportör en viss kontingent, inom vilken exportören kan göra skattefria inköp hos sina leverantörer. Exportören u p p r ä t t a r särskilda intyg i två exemplar, av vilka skattemyndigheten behåller det ena och förser det a n d r a med sin påskrift. Dessa intyg anger, att exportören h a r rätt att hos leverantören skattefritt inköpa varor till ett visst i intyget angivet belopp samt att exportören, om varorna ej skulle exporteras, förpliktar sig att själv betala den TVA, som normalt skulle ha utgått på hans inköp. De lämnas till leverantörerna för att av dessa företes som verifikation vid en eventuell räkenskapsgranskning från skattemyndigheternas sida. När varan exporteras, upprättar exportören utom varudeklaration och valutaanmälan ett särskilt exportcertifikat, som av tullmyndigheten förses med påteckning om att varan exporterats och återsänds till exportören att nyttjas som verifikation gentemot skattemyndigheterna. Exportören skall föra särskild redovisning för sin exportförsäljning, så att tulloch skattemyndigheter utan svårighet vid en räkenskapsgranskning kan följa de olika transaktionernas förlopp. Begränsning

av rätten att avdraga

TVA

Butoir-regeln

Som redan nämnts, medges restitution av erlagd TVA endast i fråga om export. Med stöd härav h a r skattemyndigheterna uppställt den s. k. butoir-regeln, vilken avser sådana varor som ger rätt till fysiskt avdrag. Regeln innebär, att en skattskyldig aldrig får dra av ett större TVA-belopp för en vara än vad han på grund av varans försäljning är skyldig att betala in till skattemyndigheten. Om således en vara till följd av värdeminskning eller förstörelse förlorar en del av sitt värde eller helt går till spillo och om företaget således tvingas att sälja varan med förlust eller att kassera densamma, skulle företaget kunna komma i det läget, att det icke fick göra avdrag för hela det TVA-belopp, som påförts varan vid inköpet. Om sålunda

790 en vara köpts för 100 NF, av vilket belopp 20 NF avser TVA, och om varan i fråga säljs för 97,50 NF varav 19,50 NF avser TVA, så skall företaget i sin deklaration redovisa TVA med 19,50 NF men får från detta belopp avdraga, icke 20 NF, utan endast 19,50 NF. Även om företaget kunnat göra fullt avdrag från det TVA-belopp för vilket det är redovisningsskyldigt på grund av andra försäljningar, är detta icke tillåtet. Butoir-regeln h a r i viss mån modifierats genom en förordning av år 1960, som medger, att om varan helt gått förlorad genom en olyckshändelse sådan som brand eller översvämning eller gått förlorad under en transport, behåller den skattskyldige sin rätt till fullt avdrag för på varan vid inköpet erlagd TVA. I de fall TVA skall utgå på basis av detaljhandelspriset skall såsom tidigare nämnts beskattningsvärdet anses utgöra nämnda pris med avdrag för 20 %. Om bruttovinsten emellertid understiger detta procenttal, är detta förfarande omöjligt på grund av butoir-regeln. Reduktion måste i så fall i stället ske med två tredjedelar av den procentuella bruttovinsten för närmast föregående år. På liknande sätt förhåller det sig med byggnadsentreprenader. I detta fall utgör beskattningsvärdet 60 % av entreprenadsumman. Men om entreprenören använder sig av relativt mycket förarbelat material, kan butoir-regeln medföra, att fullt avdrag med 60 % icke kan göras, enär man då skulle få ett beskattningsvärde, som understeg värdet av det inköpta, förarbetade materialet. Regeln motverkar sålunda en teknisk utveckling inom byggbranschen. Butoir-regeln har vidare en icke önskvärd effekt i fråga om varor, vilka är underkastade TVA till nedsatta skattesatser. Om exempelvis vid tillverkningen av en produkt används varor, vilka är skattepliktiga till TVA efter normal skattesats, och vidare den producerade enheten är belagd med relativt låg TVA, kan det inträffa, att producenten till följd av butoir-regeln icke kan få fullt avdrag för den TVA, som belastar råvarorna för produktionen.

Pro-rata-regeln

En annan regel av betydelse för avdragsmöjligheterna är pro-rata-regeln. Som tidigare angivits, är en av förutsättningarna för avdragsrätten, att den inköpta råvaran eller anläggningstillgången nyttjas för tillverkning av en vara, som är skattepliktig till TVA. I fråga om råvaror och annat, som ger rätt till fysiskt avdrag, regleras detta genom butoir-regeln. Men i fråga om anläggningstillgångar och sådana nyttigheter och kostnader, som kan hänföras till företagets allmänna omkostnader, är denna regel icke användbar. Här måste man i stället använda sig av den s. k. pro-rata-regeln, varigenom åstadkommes att avdrag för den TVA, som påförts dessa tillgångar vid anskaffningen, endast får göras till den del tillgångarna nyttjas för produktion av skattepliktiga varor samt för exportvaror. Pro-rata-talet bestäms oftast för företaget i dess helhet —• även om vissa företag med skattemyndigheternas medgivande kan fastställa dylika relationstal för olika sektorer av företaget — och uttrycker det procentuella förhållandet mellan å ena sidan företagets skattepliktiga försäljning, dess försäljning med uppskov av beskattningen och dess exportförsäljning och å andra sidan företagets totala omsättning. Relationstalet fastställs varje år på grundval av föregående års omsättning. Om sålunda pro-ratatalet för ett företag ett visst år är 80 % och om den TVA, som påförts en u n d e r året inköpt maskin, är 100 000 NF, får avdrag detta år ske för 80 000 NF. Nyssnämnda avdrag är emellertid icke definitivt utan skall korrigeras varje år under en femårsperiod (»pro rata dans le temps»). Under en period av fem år efter nyssnämnda maskinanskaffning skall sålunda företaget varje år undersöka,

791 om det gjorda avdraget skall korrigeras eller ej. Om företaget exempelvis nästkommande år fastställer ett pro-rata-tal av 90 %, har det rätt att för detta år göra ett ytterligare avdrag, vilket beräknas till en femtedel av skillnaden mellan 90 000 och 80 000, d. v. s. till 2 000 NF. Skulle å andra sidan pro-rata-talet ha sjunkit till 70 %, måste företaget till skattemyndigheten återbetala ett lika stort belopp av det avdrag för TVA, som gjorts vid maskinens anskaffning. Förutsättningen för dessa extra avdrag resp. återbetalningar är dock, att pro-rata-talet förändrats med minst 10 procentenheter i förhållande till det ursprungligen fastställda talet. För nyetablerade företag fastställs i samråd med skattemyndigheten ett provisoriskt pro-rata-tal, vilket skall gälla under de två första åren av företagets existens. Skulle det definitiva relationstal, som fastställs vid utgången av andra året, avvika med mindre än 5 % från det provisoriskt fastställda, blir det sistnämnda definitivt; i annat fall måste en korrigering ske. För företag, vilka från att ha varit skattefria övergår till att vara skattepliktiga, gäller särskilda bestämmelser. Förklaringen till ovannämnda förfarande är att man velat förhindra, att ett företag gjmnas eller missgynnas av att göra sina investeringar under ett visst år, då dess pro-rata-tal är ovanligt högt resp. lågt. Bestämmelserna om pro-rata har betydelse även vid överlåtelse av en maskin eller av företaget i dess helhet under ovannämnda femårsperiod, eftersom en korrigering då måste ske av de avdrag för erlagd TVA, som tidigare gjorts. Om exempelvis en maskin anskaffats 1959 och sålts 1961, skall företaget i fråga till skattemyndigheten återbetala två femtedelar av den TVA, som det avdragit vid maskinens anskaffning. I gengäld kan det företag, som förvärvar maskinen eller hela företaget, på grundval av ett intyg, som säljaren lämnar köparen, göra avdrag i sin tur för den TVA, som säljaren återbetalat till skattemyndigheten. Reformförslag Förslag till reformering av omsättningsskatterna har flera gånger framlagts. Ett år 1959 framlagt förslag kunde icke genomföras emedan det förutsatte ett avskaffande av taxe locale, som utgör den huvudsakliga inkomstkällan för kommunerna. År 1960 framlade regeringen ett nytt reformförslag för nationalförsamlingen. I detta förslag framhölls de komplikationer, som följde av att tre olika skatter utgår på omsättningen, samt de problem, som i övrigt var förenade med skattesystemet. Till avhjälpande av svårigheterna föreslogs, att de tre skatterna skulle sammanslås till en enhetlig TVA med utvidgat tillämpningsområde och något ökade skattesatser, att man skulle förenkla det administrativa förfarandet genom att från beskattning undanta omkring en miljon småföretagare och hantverkare samt att man genom att öka avdragsmöjligheterna skulle understödja företag, som bidrog till ökad produktivitet. För att tillgodose kommuner och övriga lokala organ föreslogs, att en viss del av skatteinkomsterna skulle inbetalas till en nationell skatteutjämningsfond, vars medel skulle fördelas mellan kommuner och departement under hänsynstagande till en önskvärd ökning av den ekonomiska aktiviteten. Den normala och de förhöjda skattesatserna för TVA skulle höjas för att kompensera för bortfallet av taxe locale, medan skattesatserna till 6 % och 10 % skulle förbli oförändrade. TPS efter 8,50 % skulle ersättas av TVA till en skattesats av 10 % och därefter i fortsättningen ge rätt till avdrag på vanligt sätt, vilket skulle eliminera den nuvarande kumulativa skatteeffekten på detta område. TVA skulle utsträckas till alla slag av tillverkning, grosshandel, viss detaljhandel, tjänsteprestationer, försäljning för konsumtion på platsen m. m. Dessutom ville

792 förslagsställarna från beskattning undanta små detaljhandelsföretag med en årsomsättning understigande 400 000 NF. För andra småföretag än detaljhandlare med en årsomsättning understigande nyssnämnda belopp föreslogs vissa skönsmässigt bestämda avdrag med därav följande begränsad redovisningsskyldighet och -kontroll. Enligt förslagets upphovsmän skulle antalet till TVA skattskyldiga företag på detta sätt reduceras högst avsevärt. Slutligen skulle fördröjningen av avdrag för TVA om en månad avskaffas. Förslaget föll på grund av nationalförsamlingens ovillighet att avskaffa taxe locale. Det franska finansministeriet h a r emellertid inte givit upp arbetet på en omsättningsskattereform utan arbete pågår i syfte att åstadkomma ett ändringsförslag, som skulle kunna överbrygga de starka motsättningarna mellan de många intressegrupperna på området. En särskild drivfjäder härtill h a r utan tvivel harmoniseringsarbetet inom den europeiska gemensamma marknaden varit och kanske framförallt det förslag till en tysk mervärdeskatt, som förelades förbundsdagen under sommaren 1963. Det förnyade franska reformförsöket h a r liksom tidigare till syfte att befria skattesystemet från de många undantag och skattebefrielser, som förorsakar svårigheter och administrativt merarbete bland annat genom att låta omsättningsskatten omfatta också detaljhandeln och grosshandeln samt att avskaffa den kommunala taxe locale. Detalj- och grosshandelns anslutning till reformförslaget skulle underlättas genom medgivande av fullt och omedelbart avdrag för den mervärdeskatt, som belastar investeringarna, vilket särskilt skulle stimulera till investeringar i rationaliseringssyfte.

Den indirekta beskattningen i Storbritannien 1

Den brittiske finansministern R. Maudling tillkallade i april 1963 G. Richardson, styrelseordförande i J. Henry Schroder Wagg and Co., auktoriserade revisorn Sir Henry Benson och direktören i National Economic Development Office Sir Donald MacDougall för att utreda verkningarna av en omsättningsskatt, som skulle ersätta nuvarande purchase tax eller profits tax eller båda dessa skatter. Utredningen skulle avse jämväl frågan om införande av en omsättningsskatt vid sidan av nu utgående skatter. Utredningsuppdraget i sistnämnda hänseende h a r icke verkställts. Vid utredningsarbetet skulle enligt direktiven särskilt beaktas önskvärdheten av att främja den ekonomiska utvecklingen och exporten. Vidare skulle eftersträvas en rättvis skattefördelning med för staten oförändrade inkomster. Kommittén h a r gjort skriftliga förfrågningar hos ett stort antal näringsorganisationer samt haft hearings med dylika organisationer ävensom företag och olika experter. Kommitténs betänkande, Report of the Committee on Turnover Taxation, är daterat den 21 februari 1964 och har i mars 1964 överlämnats till parlamentet av finansministern. I det följande ges en sammanfattning av de delar i betänkandet, som kan vara av intresse för det ämnesområde skatteberedningen behandlar i sitt första delbetänkande. Nämnas må dock att kommittén ställer sig avvisande till ett ersättande av den speciella bolagsskatten, profits tax, med en mervärdeskatt. Kommitténs diskussioner härutinnan är icke ägnade att belysa fördelar och nackdelar hos olika former av konsumtionsskatter. Anmärkas må vidare att den engelska bolagsbeskattningen skiljer sig i många väsentliga hänseenden från den svenska. I det engelska betänkandet lämnas en redogörelse för bl. a. det engelska skattesystemets struktur i jämförelse med EEC-ländernas och Nordamerikas Förenta Staters, den västtyska bruttoomsättningsskatten, den franska indirekta beskattningen, särskilt mervärdeskatten, den västtyska propositionen om mervärdeskatt samt purchase tax. Kommittén, som instämmer i den på kontinenten framförda kritiken mot bruttoomsättningsskatten, avstyrker dess införande. Som bakgrund till kommitténs ställningstagande till mervärdeskatten återges här huvuddragen av purchase tax, som år 1962 belastade drygt 20 % av den privata konsumtionen. Punktskatter, som utgår på andra varor än purchase tax, drabbar en dryg sjättedel av konsumtionen. Tjänster och all byggnadsverksamhet är undantagna från indirekt beskattning. 1

Sammanfattning av Report of the Committee on Turnover Taxation (Cmnd. 2300, London 1964, 98 sid.) i vad betänkandet behandlar frågan om ersättande av purchase tax med en bruttoomsättningsskatt eller en mervärdeskatt.

794 Med indirekt skatt belastade privata konsumtionsutgifter Storbritannien

till marknadspris

år 1962 i £ milj.

Varor, som är underkastade purchase tax Varor och tjänster, som är underkastade särskilda avgifter eller punktskatter (t. ex. tobak, vin och sprit samt öl, bensin, tipsvinster) Varor och tjänster, som inte är föremål för indirekt beskattning Hyror, arrenden och vattenavgifter

4 000 3 225 9 600 1 475

Summa konsumentutgifter

18 300

Skattesatserna i purchase tax är 10, 15 och 25 % och tillämpas på ett beskattningsvärde exklusive skatt. De skattepliktiga varorna är upptagna i en förteckning fogad vid författningen. Den lägsta skattesatsen avser bl. a. kläder, skodon, möbler, viss köksutrustning, golvmattor och tapeter. Med 15 % utgår skatten på konfityrvaror, glass och alkoholfria drycker. Den högsta skattesatsen, 25 %, tillämpas på pälsverk, guldsmedsvaror, väskor, paraplyer, elektriska lampor och armatur, klockor, leksaker, sportutrustning, musikinstrument, ett flertal fotografiska artiklar, radio- och televisionsapparater, toalettartiklar, kontorsutensilier, bilar och cyklar. Åtskilliga förbrukningsartiklar samt verktyg är generellt skattefria för att icke näringslivet skall belastas med skatt. Skatten uppbäres av tillverkare och partihandlare, vilka registreras såsom skattskyldiga med rätt att i princip köpa skattefritt. Antalet skattskyldiga är cirka 65 000. Tillsynen av skatteuppbörden sker av kontrollörer vid kvartalsvisa besök hos de skattskyldiga. Kontrollen anses mycket effektiv. Kommittén har ej verkställt någon närmare utredning beträffande en utsträckning av beskattningsområdet. Följande anföres dock. Skattskyldigheten kan enligt kommitténs mening utan större svårighet utsträckas till en stor del av livsmedelsindustrin. Ett allvarligare problem skulle beskattningen av vissa livsmedel som färska frukter och grönsaker samt vissa mjölkprodukter utgöra. Härvid skulle det vara erforderligt att under beskattningen indraga antingen j o r d b r u k a r n a eller detaljhandeln. Men, säger kommittén, detta är ett problem som inställer sig oavsett skatteform. Purchase tax är inte lämpad för beskattning av kol, koks, elkraft och gas, eftersom näringslivet därigenom skulle drabbas av skatten. En särskild skatt på den privata konsumtionen av elkraft och gas kan man dock tänka sig konstruera. Att beskatta kol och koks skulle vara besvärligt, eftersom detta skulle innebära att detaljhandeln skulle dras in under beskattning. Svårigheter skulle inte uppstå vid beskattning av nu undantagna konsumtionsvaror. Sådana varor utgöres av bl. a. småbarnsskor, tyger, garner, textilier för hushållet, rengöringsmedel, böcker, tidningar, tidskrifter, begagnade bilar, gaskök, barnvagnar, pianon, gräsklippningsmaskiner, andra trädgårdsredskap, sällskapsdjur och föda till dem. Beskattning av tjänster skulle erbjuda särskilda problem med hänsyn till det stora antalet skattskyldiga, men, framhåller kommittén, sådana problem inställer sig vid varje skatteform, som utsträckes till tjänsteområdet. Kommittén finner sålunda att beskattningsområdet kan utvidgas avsevärt om purchase tax kompletteras med en eller flera ettledsskatter. Anledningen till att utredningen på denna punkt h a r gjorts så summarisk får sin förklaring av ett i annat sammanhang av kommittén gjort uttalande, vari kommittén utvecklar skälen för sin uppfattning att en omsättningsskatt icke kan göras generell. Kommittén anför att den inte känner något land där man tillämpar en generell konsumtionsskatt med enhetlig skattesats. I Frankrike tillämpas inom mer-

795 värdeskatten fem olika skattesatser och en rad undantag. I det tyska förslaget föreslås två skattesatser. Beträffande England anser kommittén att det skulle vara svårt att få en allmän anslutning till en generell beskattning av hela konsumtionen. Kommittén anför vidare bl. a.: »By long tradition, many of the basic necessities of life have been left untaxed. We do not think that it is realistic to assume a sudden and complete reversal of this tradition.» Vid sin jämförande undersökning av mervärdeskatten och purchase tax antyder visserligen kommittén, att jämförelsen utförts mellan den senare skatteformen och en i princip generell och konsekvent mervärdeskatt men i realiteten begränsas såsom framgår av det följande jämförelsen till den nuvarande purchase tax och den gällande franska utformningen av mervärdeskatten. I sammanhanget må vidare anmärkas, att kommittén inte uppehåller sig vid sambandet mellan konsumtionsbeskattning och beskattningen av fysiska personers inkomst. Kommittén anför till en början att mervärdeskatten och purchase tax till synes uppvisar väsentliga olikheter. Vissa faktiska skillnader i tekniskt hänseende föreligger otvivelaktigt mellan de två systemen, men de överensstämmer i sitt syfte. Båda systemen avser sålunda att beskatta den privata konsumtionen, även om detta för närvarande sker i mycket olika omfattning. Den faktiska skattebelastningen avses i båda systemen stå i ett givet förhållande till varornas saluvärde. I purchase tax uttas skatten i ett led under det att mervärdeskatten bygger på en fördelad uppbörd. Purchase tax utgår på varor angivna i en särskild förteckning fogad vid skatteförfattningen och skatten beräknas på grossistpriset. I princip beskattas endast varor för privat konsumtion. Industrins investeringsvaror är sålunda skattefria men en viss mindre beskattning sker dock av näringslivets förbrukning av vissa varor t. ex. bilar och kontorsmöbler. Som en följd härav utgör skatten endast ett obetydligt inslag i det engelska näringslivets kostnadsstruktur. Den kumulativa effekten av skatten, som sålunda påverkar priserna, är mycket liten. Med den franska mervärdeskatten åsyftas väsentligen samma resultat, men med en annan metod. Den uttas sålunda på alla varor, men näringslivet är berättigat till uvdrag för sin ingående skatt. Emellertid uppvisar det franska systemet några viktiga begränsningar i detta hänseende. Å andra sidan framgår det enligt kommitténs mening klart att mervärdeskatten är ett system, varigenom man undviker den kumulativa effekten i en flerledsskatt. I en ettledsskatt har man inte ett dylikt problem. Vid kommitténs diskussioner med franska skattemyndigheter och företrädare för näringslivet framhölls likheten i de två systemen mycket starkt och en redogörelse lämnades för den historiska utvecklingen i Frankrike, vilken lett till valet av mervärdeskatt. Frankrike hade nämligen i jämförelse med USA och Storbritannien tidigare en beskattning av investeringarna. Denna belastning utgjorde ett handicap för produktionen och det franska valet av skatt var sålunda motiverat av att åstadkomma lika konkurrensförhållanden. Skattelagstiftningen 1953—1955 hade helt enkelt till syfte att förändra en skatt, som tidigare hade belastat både investering och konsumtion, till att belasta endast den senare. Utöver att de nu behandlade skatterna har samma syfte uppvisar de likheter i fråga om skattesatserna i det att differentierade skattesatser tillämpas i båda systemen. Härigenom möjliggöres enligt kommittén att olika slags konsumtionsvaror kan belastas med olika höga skatter.

796 De viktigaste skillnaderna mellan de två systemen är att mervärdeskatten är en flerledsskatt och purchase skatt en ettledsskatt. Mervärdeskatten omfattar i och för sig alla slags varor under det att purchase tax begränsas till konsumtionsvaror. Beträffande dessa skillnader mellan skatterna anser kommittén att en nackdel med mervärdeskatten är det ökade arbetet för näringsliv och skattemyndigheter. Inom purchase tax förvärvar skattskyldiga sina varor utan skatt. Skatten uttas sålunda först i samband med att varan går över till konsument. En mervärdeskatt medför att hela näringslivet medverkar i skatteuppbörden och att skatt uttas vid varje försäljning. Företagen måste hålla reda på såväl den ingående som den utgående skatten. Antalet skattskyldiga blir större och inbetalningen från envar skattskyldig blir m i n d r e än i en ettledsskatt. Häremot anföres enligt vad kommittén erfarit att det finns vissa bestämda fördelar med den fördelade skatteuppbörden. Metoden med fördelad skatteuppbörd infördes i Frankrike enligt vad kommittén anger ursprungligen för att temporärt påskynda inflödet av skatterna under en statsfinansiell kris. Genom den fördelade skatteuppbörden sker inbetalningarna snabbare än vid en ettledsskatt. Om uppbördsterminerna görs lika i de två systemen innebor den fördelade uppbörden, att ett större arbetande kapital erfordras i en flerledsskatt än som behövs vid en ettledsskatt. Vill man minska denna effekt vid den fördelade skatteuppbörden kan detta enligt kommitténs mening enklast ske genom en förlängning av redovisningsperioderna. Företrädare för det franska näringslivet hade för kommittén framhållit, att det ligger en väsentlig psykologisk fördel i den fördelade skatteuppborden. Man menade att belastningen av en hög skatt, som uttas i ett led, blir mera besvärande än vid en fördelad skatteuppbörd. Skatten blir genom det senare förfarandet mera likformig och rättvis än om endast företag i ett led belastas med skatteinbetalning. Kommittén tror för sin del inte att dessa synpunkter h a r någon betydelse i Storbritannien. Kommittén medger att skattens prishöjande effekt kan medföra en begränsning av konsumenternas efterfrågan. Såvitt kommittén förstår föredrar det engelska näringslivet det nuvarande systemet för skatteuppbörd. Det har, säger kommittén, framhållits att den fördelade skatteuppbörden har fördelar i kontrollhänseende. En fördel utgörs därav, att vid transaktioner mellan skattskyldiga, köparen h a r ett starkt intresse av att erhålla en faktura för att kunna utnyttja sin avdragsrätt för ingående skatt. Om säljaren h a r lämnat en sådan handling, försvåras hans möjligheter att förvanska sin bokföring. En annan fördel är att metoden med fördelad skatteuppbörd begränsar storleken av den skatt som varje skattskyldig skall betala. Därigenom begränsas den eventuella vinsten av skattefusk. Även purchase tax innehåller spärrar mot skatteflykt. Sålunda tillämpas ett system av kontroller mellan köparnas och säljarnas bokföring. Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen sker vidare kontrollen genom täta besök hos de skattskyldiga. Kommittén finner att den fördelade skatteuppbörden med avseende å skattekontrollen icke har större fördelar än purchase tax. Beskattningsområdet är olika i de två skattesystemen. I Frankrike är det ett önskemål att beskatta ett vidare område av den privata konsumtionen. 1962 avkastade den franska mervärdeskatten ett belopp motsvarande 7,3 % av den franska bruttonationalprodukten, under det att purchase tax avkastade omkring 2,3 % av

797 den engelska bruttonationalprodukten. Skillnaden i avkastningen beror bl. a. på olikheter i beskattningsunderlaget. Betydande avsnitt av den privata konsumtionen belastas i Frankrike med en högre skatt än i Storbritannien. Sålunda beskattas kläder, möbler och vissa hushållsartiklar m. m. endast med 10 % i Storbritannien, under det att den franska mervärdeskatten utgår med 25 % på dessa varor. Den franska mervärdeskatten omfattar till skillnad från purchase tax även bearbetade livsmedel, kol och koks, elkraft och gas, byggnadsproduktionen, småbarnskläder, textilier för hushållen, tyger, rengöringsmedel, böcker, olja och bensin, tobak, spritdrycker och öl. Vidare beskattas statliga inköp i Frankrike, vilket icke sker i Storbritannien. Slutligen belastar mervärdeskatten åtskilliga kostnader för företagen därför att avdragsrätten inte är konsekvent. Den engelska purchase tax innebär enligt kommittén en mindre belastning. I jämförelse mellan purchase tax och mervärdeskatten finner kommittén inte några fördelar förenade med den fördelade skatteuppbörden, som kan uppväga det ökade besväret för företag och skattemyndigheter. Systemet med purchase tax medger enligt kommittén en stor frihet i valet av vilka delar av den privata konsumtionen som man önskar beskattade. Möjligheterna att utsträcka beskattningsområdet har tidigare utnyttjats. Lösningar finns som inte medför att näringslivet får ökade kostnader. En mervärdeskatt å andra sidan förutsätter en generellare beskattning än vad som är möjligt vid purchase tax. En mervärdeskatt möjliggör inte att näringslivets kostnader blir obeskattade såvida inte hela näringslivet dras in i systemet, men detta torde inte kunna ske och åtskillig näringsverksamhet ligger i F r a n k r i k e utanför beskattningen, vilket innebär en belastning på dessa näringsgrenars kostnader. Ju större del av näringslivet som ligger utanför beskattningen i desto större utsträckning belastas företagets kostnader med skatt. Om delar av industrin hålles utanför systemet kommer sålunda en belastning att ske av kostnader för denna del av industrin. Kommittén anser därför att purchase tax är ett mer ekonomiskt system för att beskatta konsumtion. Det är också mera effektivt. Ett utsträckande av beskattningen till tjänsteområdet, vilket för närvarande ligger helt utanför purchase tax, medför åtskilliga problem, vilka emellertid framträder oavsett val av skatteform. Vid en sådan utsträckning av beskattningsområdet måste ett betydande antal företag inom handeln och servicenäringarna dras in i systemet. En annan fråga, som kommittén behandlar, är huruvida en mervärdeskatt som sådan har några speciella egenskaper, vilka på ett alldeles särskilt sätt skulle främja exporten eller den ekonomiska tillväxten. Kommittén citerar här ett uttalande av engelska industriförbundet, som förklarar att purchase tax med nuvarande konstruktion h a r fördelar framför den franska mervärdeskatten i fråga om export. Vad gäller frågan om skattens verkan på den ekonomiska tillväxten kan kommittén inte finna något skäl, varför den allmänna ekonomiska effekten av mervärdeskatten skulle vara annorlunda än den som purchase tax förorsakar. De olika skattesatserna kan givetvis vid skilda tillfällen ha icke önskvärda verkningar. Så h a r t. ex. de höga skattesatserna inom purchase tax tidigare hållit tillbaka konsumtionen av vissa produkter och därigenom påverkat produktionsförhållandena. Men detta är en fråga om skattesatsen och icke en fråga om val mellan olika skattesystem. Den högsta skattesatsen inom den franska mervärdeskatten är i dag högre än den högsta inom purchase tax. Kommittén sammanfattar sin ståndpunkt i bl. a. följande. Kommittén kan inte finna något skäl för att införa en mervärdeskatt i stället för purchase tax. Mervärdeskatten som sådan har icke och i varje fall icke i vidare mån än purchase tax

798 verkningar som främjar export och ekonomisk tillväxt. Ett införande av mervärdeskatten skulle innebära ett fullständigt nytt system i Storbritannien. Situationen var en helt annan i Frankrike där mervärdeskatten utvecklats ur kumulativa skatter. Mervärdeskatten skulle för engelskt vidkommande innebära en mera arbetsam skatteform. Purchase tax är som skatteteknik mera logisk och ekonomisk. Tillämpningen av purchase tax h a r numera stabiliserats och skatten är väl inkörd. Om det skulle vara önskvärt med en beskattning av konsumtionen i större utsträckning kan enligt kommittén purchase tax kompletteras med ytterligare punktskatter så att dessa praktiskt taget kommer att träffa samtliga icke nu beskattade konsumtionsvaror.

Bilaga 4

PM ang. inkomstbeskattningens betydelse för utbudet av arbetskraft av Carsten Welinder

När man talar om utbud av arbetskraft, avser man i första hand utbud på arbetsmarknaden. Vad h ä r sägs h a r dock även tillämpning å beskattningens effekt å fria yrkesutövares, t. ex. tandläkare och praktiserande läkare, vilja att arbeta. Dessa yrkesutövare äro ej blott av betydelse genom att de utföra ett kvalificerat arbete och att det råder brist på dem, utan även genom att de ha större möjlighet än flertalet att själva bestämma sin arbetsinsats. Även å övriga företagare, inklusive jordbrukare, är det h ä r sagda mutatis mutandis tillämpligt. Att märka är att vi h ä r tala om utbudet av arbetskraft och ej om arbetets resultat. Leder beskattningen till en förkortning av arbetstiden, är det ej nödvändigt att detta minskar produktionsresultatet i motsvarande grad. I så fall har frågan om beskattningens effekt å arbetsviljan ej den betydelse den eljest skulle ägt. Det är dock blott denna fråga vi h ä r behandla. Än mindre anledning ha vi att gå in på frågan om ej många arbeta för mycket, så att de bli stressade etc. Alla slutsatser rörande inkomstskattens betydelse för viljan att arbeta måste med nödvändighet bli ytterligt osäkra. Vare sig man använder induktiv eller deduktiv metod, kan man blott nå begränsade resultat. Att fråga ett antal personer, hur de skulle handla i ett annat beskattningsläge, har ej mycket mening, d å de ej gärna kunna med säkerhet bedöma sitt handlande i en tänkt situation. I den mån de över huvud taget söka ge objektivt riktiga svar, och ej propagera för lägre skatt, tänka de efter, hur de sannolikt skulle handla och föra då i regel resonemang av samma slag, som den frågande själv kan föra. Ej heller kan en statistisk undersökning av h u r ändringar i skattetrycket påverkat utbudet av arbetskraft ge något bestämt besked, då dessa ändringar inträffa samtidigt som en rad andra faktorer ändrats och verkningarna i regel ej kunna särskiljas. Endast indirekt och med stor osäkerhet kunna vissa faktiska erfarenheter utnyttjas. 1 1 Empiriska undersökningar rörande denna fråga äro få. En av de grundligaste har skett i England 1956 — se G. F. Break: Income Taxes and Incentives to Work, The American Economic Review 1957. En förfrågan riktades till 306 advokater och revisorer, hur deras arbetsinsats påverkats av beskattningen. Trots att det var frågan om personer, vilka träffades av en hög marginalskatt samt hade relativt lätt att variera sin arbetsinsats, kunde hälften av dem ej redovisa något konkret tillfälle då de till följd av beskattningen hade minskat eller ökat denna. Bland de övriga rådde stor osäkerhet. Av samtliga tillfrågade uppgåvo 31 procent sig arbeta eller vilja arbeta mera till följd av beskattningen, medan 18 procent svarade motsatsen. Begränsa vi oss till de säkraste uppgifterna, finna vi att 8 procent bevisligen ha ökat sin arbetsinsats, medan 6 procent lika bevisligen minskat denna. Det kan nämnas att en mera begränsad undersökning av läkare i USA och en relativt omfattande av industriarbetare i England givit i huvudsak samma resultat — se de norska St. meld. nr 54 (1960—61) s. 38. Som redan framhållits måste sådana resultat tas med stor försiktighet. De äro dock anmärkningsvärda genom att man kunnat vänta, att en majoritet skulle svara nej, antingen för att ge uttryck åt sitt missnöje med den höga beskattningen eller därför att de ständigt hört talas om dennas negativa arbetseffekt.

800 En deduktiv analys består i huvudsak av common sense-resonemang, grundade p å den enkla psykologi, som brukar läggas till grund för nationalekonomisk konsumtionsteori. Givetvis kan man ej på detta sätt komma till några kvantitativt preciserade resultat, utan man kan blott peka på vad som är tänkbart och sannolikt. Man kan likväl med deras hjälp renodla vissa frågeställningar samt påpeka tankefel. Den populära uppfattningen rörande beskattningens verkningar är ofta ensidig genom att man tar en synpunkt, som man är tilltalad av, och betraktar den som generellt tillämplig. Att detta leder till att man lätt överskattar beskattningens hämmande effekt å arbetsviljan är uppenbart. Förutsättningen för att beskattningen över huvud taget skall kunna ha någon effekt p å en persons arbetsinsats är givetvis att han h a r möjlighet att variera denna. Detta kan ske genom övertidsarbete, hårdare takt vid ackordsarbete eller genom extraarbete bredvid den ordinarie sysselsättningen. Men variationen kan även vara kvalitativ, så att han kan arbeta mer eller m i n d r e omsorgsfullt, skaffa sig bättre utbildning e. d. Vidare skall givetvis variationen i arbetsinsats vara förbunden med variation i arbetsinkomsten i form av ökad lön, extrainkomster, avancemang till bättre betald sysselsättning etc. Men ökad arbetsinsats behöver ej blott medföra ökad inkomst. Arbetet kan intill en viss punkt vara lustbetonat, eller i varje fall kan han finna det mindre tråkigt än att gå sysslolös, det kan ge en känsla av att man gör nytta och fyller sin plikt, tillgodose prestigebehov etc. Detta kan leda till att personer, som äro ekonomiskt oberoende, arbeta utan ersättning inom vetenskap, konst, politik etc. eller att personer, som för att leva måste åta sig betalt arbete, jämte detta ha obetalda eller lågt betalda bisysselsättningar inom nämnda verksamhetsområden. Även om de individuella variationerna äro talrika, vågar man väl säga att de högre löntagarnas arbete i regel är mera prestige- och lustbetonat än de lägres. Självfallet är dock att drives arbetet utöver en viss gräns, måste de negativa effekterna bli dominerande. Det är tråkigt, tröttsamt eller blir t. o. m. hälsofarligt, det tar i anspråk tid, man kunnat ägna åt familjen, sina nöjen etc. Den arbetande h a r för egen del ej stor glädje av ökad inkomst, om man för att förvärva den måste använda den tid, som erfordrats för att njuta av densamma. Rent generellt kunna vi säga, att kan en person variera sin arbetsinsats, utsträcker han denna till den punkt, där nyttan av ytterligare en insats, d. v. s. arbetets gränsnytta, för honom uppväges av den uppoffring denna insats innebär eller med andra ord dennas gränsuppoffring — båda begreppen fattade i vidsträcktaste bemärkelse. Vi säga att hans arbetsinsats h ä r är utsträckt till den för honom optimala punkten, utan att häri söka inlägga någon objektiv värdering. Givetvis kan denna sats för många inkomsttagares del verka ganska verklighetsfrämmande. Man h a r ett arbete att utföra och h a r ej större möjlighet att variera sin kvantitativa arbetsinsats. Detta gäller t. ex. om en tjänsteman, som ej har möjlighet få extrasysselsättningar. Vad den kvalitativa sidan beträffar, kan den anställde göra sin skyldighet utan större utsikt till att detta skall leda till avancemang, e. d. För att nämna en helt annan grupp lär ej en jordbrukare i allmänhet variera sin arbetsinsats med hänsyn till ett gränsresonemang av ovan antytt slag. Men genom att konstatera detta är blott sagt att inkomstbeskattningen i många fall har ringa eller ingen betydelse för arbetsviljan. Vid diskussionen av h ä r antydda frågeställning börja vi med mera abstrakta resonemang för att därefter se i vad mån det är möjligt att av dessa d r a några praktiska slutsatser för vårt skattesystems del.

801 Beskattningens substitutions- och inkomsteffekt När vi h ä r tala om arbetets gränsnytta, bortse vi från att detta tillgodoser verksamhetsbehov, kan ge prestige e t c , då denna »nytta» ej påverkas av beskattningen. Vi ta alltså blott hänsyn till den gränsnytta, den arbetande erhåller av den inkomst detta ger. Denna nytta är beroende av tre faktorer: Arbetets gränsinkomst, inkomsttagarens totala inkomst i förhållande till hans utgiftsbehov samt inkomstens beskattning. Ju större gränsinkomsten, d. v. s. inkomstökningen vid kvantitativt eller kvalitativt ökad arbetsinsats, är, desto större är ceteris paribus arbetets gränsnytta. Ju större den totala inkomsten är, desto lägre är dess gränsnytta. Vi utgå alltså här från att inkomsten h a r avtagande gränsnytta. Detta inom ekonomisk teori allmänt gjorda antagande grundar sig på att h a r en person liten inkomst, tillgodoser han de för honom nödvändiga behoven av föda, kläder, bostad e t c , medan han när inkomsten växer även kan tillgodose mindre viktiga behov. Genom att konstatera detta är givetvis ingenting sagt om i vilken omfattning gränsnyttan förändras, när inkomsten varierar. Märk att vi skilja mellan arbetets och inkomstens gränsnytta. Den förra anger det marginella nyttotillskottet av ersättningen för en ökad arbetsinsats, den senare anger nyttan av den sista enhet inkomst, som förvärvas genom denna insats. Endast om ersättningen är proportionell mot arbetsinsatsen, är den ena en multipel av den andra, varför det är likgiltigt vilkendera vi utgå från i nedanstående resonemang. Stiger lönen vid ökad arbetsinsats t. ex. genom övertidsersättning, kan arbetets gränsnytta vara stigande trots att inkomstens är avtagande. Beskattningen har en dubbel effekt. Å ena sidan ökar den genom att reducera den totala disponibla inkomsten dennas gränsnytta, å andra sidan berövar den inkomsttagaren en del därav. Den återstående delen benämna vi nettogränsnytta i motsats till den totala gränsnyttan, som vi benämna bruttogränsnytta, eller där detta ej kan missförstås blott gränsnytta. Är gränsnyttan definierad som nyttan av »den sista kronan», är nettogränsnyttan vad som återstår sedan marginalskatten tagit sin del. Inkomstskatten ökar alltid genom att reducera den disponibla inkomsten dennas bruttogränsnytta, medan vårt problem är hur den påverkar nettogränsnyttan. Hade blott arbetets gränsinkomst beskattats, hade detta givetvis minskat arbetsinsatsen. Skatten hade haft vad vi kunna benämna en negativ arbetseffekt. Det är denna man avser, när man säger att inkomstskatten avskräcker från extraarbete, att den ej gör det lönande att arbeta över en viss gräns etc. Vi kunna göra en jämförelse med att av tvenne varor den ena blir beskattad och därmed stiger i pris. Själva prishöjningen som sådan gör det lönande att efterfråga mindre av den beskattade och mera av den obeskattade varan. På samma sätt kan man säga, att om en person underlåter att arbeta »köper han fritid». Genom att denna ej är beskattad, blir under här antagna förutsättning ett byte av arbetstid mot fritid desto mera lönande ju högre arbetets ersättning blir beskattad. Vi kunna därför i överensstämmelse med konsumtionsteorin här tala om beskattningens substitutions- eller byteseffekt. Antag som ett extremt motsatt fall, att skatten utgår med ett fixt belopp. Genom att minska inkomsten ökar den dess gränsnytta och gör därmed en ökad arbetsinsats lönande — skatten har en positiv arbetseffekt.^ Det är denna, som åsyftas 1 När vi här förutsätta ceteris paribus, inlägga vi däri även att funktionen för arbetets "nytta" är oberoende av den för dess "uppoffring". Att denna förutsättning för arbetstidens del möjligen är diskutabel på ett sätt, som kan öka sannolikheten för en positiv arbetseffekt, framgår nedan.

26—412209

802 när man säger att beskattningen gör det nödvändigt att arbeta h å r d a r e för att kunna försörja sig, kunna hålla en viss standard etc. Vi kunna jämföra med möjligheten att en prishöjning på en vara med negativ inkomstelasticitet, d. v. s. den förbrukas ju mera desto mindre inkomsten är, genom att minska realinkomsten kan leda till ökad förbrukning av denna. Vi kunna därför i detta fall tala om beskattningens inkomsteffekt. Beskattningen har alltså en dubbel effekt. Dels reducerar den den skattskyldiges totala inkomst, vilket har en positiv arbetseffekt. Dels ock lägger den beslag på en del av inkomstökningen, något som har en negativ effekt. Den förra effekten glömmes lätt. Man säger att hade ej skatten funnits, hade det lönat sig att ta ett extraarbete etc. men nu avstår man. Man tänker då ej på att hade skatten ej funnits, hade man haft m i n d r e behov av ökad inkomst. Avgörande blir huruvida inkomst- eller substitution seffekten blir dominerande. Uttar man samma totala skatt med högre eller lägre marginalskatt, d. v. s. ändrar blott skatteprogressionen, eller olika hög skatt med samma marginalskatt är svaret klart. I förra fallet leder en sänkning av marginalskatten till ökad arbetsinsats, medan i senare fall en lägre skatt leder till minskad arbetsinsats. Ändras såväl total som marginell beskattning, äro båda verkningarna tänkbara. Inkomst- och substitutionseffekternas inbördes storlek är tydligen beroende av hur inkomstens gränsnytta varierar med denna. Sjunker bruttogränsnyttan snabbare än inkomsten ökas, säga vi att gränsnyttefunktionen, gf, är inkomstelastisk eller kortare sagt elastisk. I motsatt fall är den inkomstoelastisk eller kortare sagt oelastisk. Gränsfallet dem emellan är alltså, att gränsnyttan är omvänt proportionell mot inkomstens storlek. Vi säga i så fall, att gf är normalelastisk, trots att detta fall i och för sig ej kan anses vara något normalfall. Antag att skatten tar en bråkdel = s av inkomsten. Är gf normalelastisk, ökar gränsnyttan i så fall i proportionen Är den elastisk, ökas den snabbare så att produkten av (1 — s) och 1—s gränsnyttan blir ju större, desto större s är. Är gf oelastisk, är motsatsen fallet. Som mått på elasticiteten kunna vi — i överensstämmelse med vad som brukas vid en analys av t. ex. efterfrågan och utbud — ta det numeriska värdet av förhållandet mellan den relativa ändringen av gränsnyttan och av inkomsten — vi bortse alltså från att dessa ändras i motsatt riktning. Vid normalelastisk gf är elasticiteten = 1, vid elastisk > 1 och vid oelastisk < 1. Självfallet vore det av stort värde om man med hjälp av empiriska iakttagelser kunde säga i varje fall något om förloppet av gf. Helt utan möjlighet härtill äro vi ej. Antag att gf är normalelastisk. I så fall kommer ceteris paribus en likformig ökning av en persons inkomst ej att påverka arbetets gränsnytta och därmed ej heller den optimala arbetsinsatsen. Med att ökningen är likformig förstå vi, att den kommer ersättningen för alla delar av hans arbetsinsats till godo i samma grad, så att han t. ex. ej främst får ökad övertidsersättning. Antag t. ex. att en fri yrkesutövare, som förtjänar 20 kr. per timme, är villig arbeta sju timmar per dag. Stiger hans inkomst till 25 kr. per timme och är han fortfarande villig arbeta samma tid, visar detta att för hans del är gf normalelastisk. Inskränker han till följd av inkomstökningen sin arbetstid, är gf elastisk och i motsatt fall oelastisk. Här bör finnas visst utrymme för empiriska undersökningar. Under senaste halvsekel h a r som bekant en stark ökning av arbetslönen ägt rum. Samtidigt ha vi fått en stark förkortning av arbetstiden, såväl genom att arbetsdagen förkortats som att semestern förlängts. Det ligger nära till h a n d s att

803 härav dra den slutsatsen, att höjd inkomstnivå leder till ökad fritid. Visserligen har arbetstidens förkortning främst skett genom kollektiva aktioner. Ett syfte med dessa h a r varit att höja lönen genom att begränsa utbudet av arbetskraft. Gjorda undersökningar ha dock visat, att man bland löntagarna är starkt inställd på att ta ut en del av den standardhöjning, som fortsatt produktivitetshöjning väntas leda till, i form av ökad fritid. I USA, där fackföreningarna äro långt svagare än i Sverige men timlönen högre, har arbetstiden förkortats än mera. Det ovan sagda gäller främst industriarbetare, handelsanställda och liknande grupper. Däremot är det ej lika lätt att konstatera ökad fritid bland läkare, tandläkare och liknande grupper av fria yrkesutövare — bortsett från att man tar längre semester. Någon undersökning har dock ej skett av denna fråga. Bland högre tjänstemän är det vanligt att man jämte det ordinarie arbetet h a r extrasysselsättningar. Att man ej inom dessa grupper synes vara lika inställd på att »köpa fritid» kan förklaras av att arbetet ä r mera prestige- och lustbetonat. Att för stora grupper ökad inkomst lett till förkortad arbetstid visar dock ej utan vidare att för deras del gf är elastisk. Orsaken kan i stället vara att den högre inkomsten gjort fritiden mera värdefull. Man har fått ekonomisk möjlighet att skaffa sig bil, TV och sommarstuga, företa resor etc. För att kunna utnyttja dessa möjligheter måste man ha kortare arbetsdag och förlängd semester. Ovan gjorda antagande om ceteris paribus är i så fall orealistiskt, då den uppoffring arbetet medför ej är oberoende av den inkomst det ger. Vi kunna belysa denna möjlighet med ett exempel: Antag att en person har bestämd arbetstid, men såtillvida kan fritt variera sin arbetsinsats som han under denna tid kan arbeta mer eller mindre hårt vid ackordsarbete. Antag nu att hans lön genom höjda ackordssatser ökas likformigt. Är han i så fall villig att arbeta h å r d a r e , visar detta att medan innan lönehöjningen arbetets gränsnytta ej motsvarade den uppoffring h å r d a r e arbete medför, gör den nu detta. Arbetets gränsnytta h a r alltså stigit när inkomsten ökats, eller med andra ord gf är oelastisk. Antag åter att samme person får möjlighet att arbeta på övertid, samt att han är villig härtill före nyssnämnda inkomstökning, men ej efter denna, även om övertidsersättningen stigit i samma takt som den övriga inkomsten. Detta hade varit en naturlig konsekvens av en elastisk gf, men som ovan antagits är denna oelastisk. Förklaringen måste i stället vara att inkomstökningen givit fritiden ett ökat värde till följd av den större möjligheten att utnyttja densamma. För vårt problem är det dock utan betydelse, huruvida den negativa korrelation mellan inkomst och arbetstid, som synes föreligga för stora grupper inkomsttagares del, är beroende på en elastisk gf eller på att ökad inkomst ger fritiden större värde. Vi säga därför för enkelhets skull att den torde visa att stora grupper ha en elastisk gf — med bestämdhet kan man ej sluta sig från ett tidsmässigt samband till ett orsaksförhållande. Även om denna slutsats är osäker, är den dock av intresse genom att den grundar sig på erfarenhetsrön, och ej blott är resultatet av common sense-resonemang. Att märka är att även i fall, där inkomstökningen reducerat arbetstiden, behöver den ej ha minskat viljan att arbeta, då man kan vara villig att arbeta h å r d a r e under den förkortade arbetstiden för att under denna h i n n a förvärva den önskade inkomsten. Flertalet ha dock ej möjlighet att under den givna arbetstiden variera sin arbetsinsats. Även ackordsarbetare tvingas i regel att hålla det tempo produktionsprocessen anger — man har som bekant också alltmer ifrågasatt om ackord h a r större betydelse för att stimulera arbetsviljan. Härmed är ej sagt att en förkortning av arbetstiden med nödvändighet leder till minskat produktionsresultat, men denna fråga ligger som nämnts utanför vårt ämne. 26*— 412209

804 Oförändrad inkomstnivå Huruvida substitutions- eller inkomsteffekten skall dominera och alltså beskattningen minska eller öka arbetsinsatsen, blir dels beroende av gf dels ock av skatteskalan. Vi diskutera först olika alternativ under förutsättning av oförändrad inkomstnivå, d. v. s. inkomsten före skatt antas konstant. I ett samhälle med som regel stigande inkomster är detta givetvis ett orealistiskt antagande, men det gör det enklare att belysa vissa frågeställningar. Att märka är att vi här blott kunna diskutera, huruvida arbetsinsatsen ökas eller minskas. Däremot kunna vi, även om vi göra antaganden om på vad sätt inkomsten varierar med arbetsinsatsen och om inkomstens gränsnytta, ej säga något om förändringens storlek. Detta följer av att vi utgå från att arbetsinsatsen före beskattningen är utsträckt till den punkt, d ä r dess gränsnytta sammanfaller med gränsuppoffringen för att förvärva denna — en uppoffring som kan vara reducerad genom intresse för arbetet, den prestige detta ger etc. Utan att göra något antagande om hur uppoffringen varierar med arbetsinsatsen, kunna vi blott säga i vilken riktning den senare förändras till följd av beskattningen. I fråga om inkomstens gränsnytta anta vi som första fall, att denna är omvänt proportionell mot inkomstens storlek, d. v. s. gf är normalelastisk. Vidare anta vi först att skatten är proportionell. Skattens arbetseffekt är i så fall noll, d. v. s. arbetsinsatsen är densamma som om inkomsten varit obeskattad. Antag att skatten utgår med 25 procent av hela inkomsten — vi räkna alltså ej med något skattefritt grundbelopp. Då skatten reducerar inkomsten med en fjärdedel, ökar den bruttogränsnyttan med en tredjedel. Genom att skatten tar en fjärdedel av denna, blir nettogränsnyttan densamma som gränsnyttan skulle vara om någon skatt ej hade utgått. Är skattebetalarens arbetsinsats redan utsträckt till vad vi benämnt den optimala punkten, innebär skatten ej någon anledning för honom att avvika från denna. Antag åter att marginalskatten vid den optimala arbetsinsatsen är 25 procent, medan skatten är progressiv. Den totala skatten reducerar i så fall inkomsten med mindre än en fjärdedel och ökar därmed bruttogränsnyttan med mindre än en tredjedel. Nettogränsnyttan understiger alltså den gränsnytta, som hade förelegat, om någon skatt ej hade utgått. Beskattningens arbetseffekt är negativ, så att den minskar arbetsinsatsen. Detta kan även uttryckas så att då marginalskatten är högre än den genomsnittliga skattesatsen, är substitutionseffekten starkare än inkomsteffekten. Progressionen kan antingen följa av en progressiv skatteskala eller ett skattefritt grundbelopp. Av det ovan sagda följer att om skatten är regressiv, har den vid ovan gjorda antagande om gf en positiv arbetseffekt genom att reducera den marginella inkomsten mindre än den totala. Bortsett från att avdraget för kommunalskatt vid taxering till statlig inkomstskatt ger den förra en sjunkande marginalskatt samt från att underlaget för folkpensions- och sjukförsäkringsavgifterna är maximerat, ha vi ej någon formellt regressiv inkomstbeskattning, men reellt kan beskattningen vara regressiv genom att extra inkomster undgå skatt till följd av falskdeklaration eller bli lågt beskattade, då den skattskyldige vid dem h a r möjlighet att göra kostnadsavdrag som delvis äro avdrag för levnadskostnader. Vi ha ovan antagit att gf är normalelastisk. Antag åter att den är elastisk, så att t. ex. en reduktion av inkomsten till tre fjärdedelar ökar bruttogränsnyttan till mer än fyra tredjedelar. I så fall har en proportionell skatt en positiv arbetseffekt. Antag t. ex. att den genom att utgå med en fjärdedel av inkomsten ökar dennas bruttogränsnytta med hälften. Så snart marginalskatten understiger en tredjedel,

805 ökas nettogränsnyttan och arbetsinsatsen blir större än om någon skatt ej hade utgått. Även en progressiv skatt kan alltså vid elastisk gf ge ökad arbetsinsats. Som ett konkret exempel kunna vi ta att det väsentliga för en person är att uppnå en viss standard. Sedan han gjort detta, är ett ytterligare inkomsttillskott av ringa intresse. Antag att han, om någon skatt ej utgått, ej hade arbetat mer än som erfordrats för att uppnå denna standard. Beskattningen kan i så fall förmå honom att arbeta h å r d a r e för att behålla samma inkomst. Vi ha ovan nämnt att erfarenheten synes visa att ökad inkomst kan leda till en förkortning av arbetstiden genom att öka fritidens värde. Även om det ej är teoretiskt riktigt att i detta fall tala om elastisk gf, kan även i detta fall beskattningen genom att minska den behållna inkomsten öka arbetseffekten. Antag slutligen att gf är oelastisk. I så fall kommer även en proportionell skatt att ha negativ arbetseffekt. Detta gäller givetvis i än högre grad om en progressiv. Endast en regressiv skatt kan, men behöver ej, ha en positiv arbetseffekt. Då långsamt sjunkande gränsnytta motsvarar en behovsskala, som endast långsamt avtar i intensitet, medan motsatsen är fallet vid snabbt sjunkande gränsnytta, kan nyssnämnda sats måhända synas strida mot allmän erfarenhet. Det kan synas ligga nära till hands att anta, att om en person ännu har viktiga behov otillfredsställda, kommer han trots beskattningen att ha större anledning att öka sin inkomst än en som har snabbt fallande behovsskala och därför har ringa intresse av ökad inkomst. Man förväxlar dock i så fall tvenne frågeställningar. Vi ha här antagit att arbetsinsatsen utsträckes till den punkt, där nyttan av ytterligare arbete uppväges av den olust detta förorsakar. Utginge ej någon skatt, skulle ceteris paribus en person, vars inkomst har långsamt sjunkande gränsnytta, arbeta mera än en med snabbt sjunkande sådan. Detta h i n d r a r ej att beskattningen starkare inskränker den förres arbetsinsats, vilken det oaktat kan vara större än den senares. Se vi till den totala effekten av en inkomstskatt, d. v. s. effekten i jämförelse med att någon skatt ej hade utgått, kunna vi alltså uppställa följande schema: En progressiv skatt har negativ arbetseffekt, försåvitt gf är oelastisk eller normalelastisk, men en positiv sådan vid tillräckligt elastisk gf. En proportionell skatt har negativ arbetseffekt vid oelastisk gf, neutral sådan vid normalelastisk samt positiv vid elastisk gf. En regressiv skatt h a r negativ arbetseffekt vid tillräckligt oelastisk gf men har i övrigt positiv arbetseffekt. Då man ej har någon möjlighet att bestämma olika inkomsttagares gf, saknar det intresse att ge dessa satser en matematisk precisering. Sin betydelse ha de genom att de visa, att man ej kan säga något generellt om hur inkomstbeskattningen påverkar arbetseffekten. Då sannolikheten av en elastisk gf som nämnts ej är utesluten, kan även en progressiv beskattning tänkas ha positiv arbetseffekt. Redan denna inledande analys visar alltså att många påståenden rörande beskattningens effekt böra mottas med skepsis. Vi ha ovan sett till den totala effekten av skatten, så att vi gjort en jämförelse med det tänkta fall att ingen skatt utginge. Mera realistiskt är givetvis att se till effekten av en skattehöjning eller skattesänkning. I fråga härom är dock ej mycket att tillägga till det redan sagda. Det enklaste fallet är ånyo en proportionell skatt. Vi ha ovan framhållit att denna vid elastisk gf h a r en positiv arbetseffekt. Det är givetvis ej nödvändigt att gf vid den minskning av den disponibla inkomsten, som en skattehöjning medför, alltid visar samma elasticitet. Så länge elasticiteten är konstant eller tilltagande,

806 blir dock den positiva arbetseffekten desto större, ju starkare skattehöjningen är, medan vid avtagande elasticitet båda möjligheterna äro tänkbara. Än mindre entydigt besvarad är frågan, h u r en höjning av en progressiv skatt verkar. Vi anta först att höjningen ej påverkar progressionen, som vi kunna uttrycka i relationen mellan marginell och genomsnittlig skatt. Är gf tillräckligt elastisk, kan skattehöjningen först medföra ökad arbetsinsats. Detta gäller även vid konstant men än mer vid växande elasticitet. Skulle skattehöjningen leda till en mildring av progressionen i ovan angivna mening ökas arbetseffekten starkare, i motsatt fall svagare. Vid fortsatt skattehöjning kommer man dock under alla förhållanden till den punkt, där substitutionseffekten dominerar över inkomsteffekten, så att arbetseffekten blir negativ. Ju mera elastisk gf är och ju mer skattehöjningen försvagar progressionen, desto högre kan denna punkt ligga. Den kan mycket väl ligga så högt, att den saknar praktisk betydelse. Antag att marginalskatten vid varje skatteuttag är dubbelt så hög som den genomsnittliga skatten. Om ej förr så n ä r marginalskatten uppnår 100 procent, måste arbetseffekten bli negativ. Ett extremt motsatt fall är om blott den genomsnittliga men ej den marginella skatten stiger. Så sker vid vår statliga inkomstskatt för beskattningsbara inkomster över 150 000 kr. En höjning av uttagningsprocenten ö k a r för deras del den totala skatten men ej skatten vid marginalen och ger därigenom vad som återstår av den marginella inkomsten ökat värde. Arbetseffekten blir alltså positiv. Vi ha ovan funnit att även om en progressiv skatt vid elastisk gf kan ha en positiv arbetseffekt, så h a r den dock — när det gäller att av en skattebetalare utta ett bestämt belopp — en mindre sådan än en proportionell och en än mindre än en regressiv skatt. Antag att en person skall betala ett bestämt skattebelopp. Ju mer progressiv den skatt är som uttas, desto större är sannolikheten för en negativ arbetseffekt. Som exempel kan tas att en person med 20 000 kr. taxerad inkomst antingen kan betala 25 procent i skatt på hela denna eller 50 procent i skatt på den del, som överstiger 10 000 kr. Arbetseffekten är tydligen med större sannolikhet negativ i det senare fallet än i det förra. Denna tämligen självklara sats missförstås dock ofta så att man antar, att en progressiv skatteskala alltid har sämre arbetseffekt än en proportionell och ju sämre desto mera progressiv den är. Man kan dock ej utan vidare överföra vad som gäller för en skattebetalare på dem alla. Antag att vi göra skatten mindre progressiv genom att sänka den för stora inkomsttagare. Skall samma skattebelopp uttas, måste man i så fall höja den för små. Ett entydigt svar kan ej ges i fråga om verkningarna härav. Antag för att ta ett extremt exempel att den nuvarande progressiva statliga inkomstskatten utbyttes mot en proportionell med oförändrade ortsavdrag. Vi anta att dess skattesats skulle utgöra 20 procent. Alla gifta med ett beskattningsbart belopp intill 10 000 kr. få i så fall höjd såväl total som marginell beskattning. De med inkomster mellan 16 000 och 24 440 kr. få den totala skatten höjd och den marginella sänkt, medan de med högre inkomster få båda sänkta. Inom den lägsta klassen får inkomsteffekten en positiv och substitutionseffekten en negativ arbetseffekt, medan motsatsen är fallet inom den högsta. I nyssnämnda mellangrupp ha däremot båda en positiv arbetseffekt. Endast inom denna kan man alltså säga något bestämt om resultatet. Man kan kanske anta att många små inkomsttagare komma att arbeta h å r d a r e för att trots skattehöjningen kunna hålla sin standard, och att många stora inkomsttagares arbete är så prestige- eller lustbetonat, att det är föga skattekänsligt,

807 varför de trots skattesänkningen ej komma att nämnvärt öka sin arbetsinsats. Även om detta antagande är osäkert, är det dock uppenbart att det vanliga påståendet att en skärpning av progressionen får en negativ arbetseffekt är långt ifrån självfallet. Stigande inkomstnivå Vi anta fortfarande att en person utsträcker sin arbetsinsats till den punkt, där dennas netto gränsnytta motsvarar den gränsuppoffring den kräver. Antag nu att hans arbetsersättning undergår en proportionell höjning, så att lönen per timme, per producerad enhet etc. höjes likformigt. Vi bortse först från skatten. Är gf normalelastisk, blir arbetsinsatsens gränsnytta oförändrad. Detta följer av att inkomstens gränsnytta i så fall är omvänt proportionell mot inkomstens storlek. Även arbetsinsatsen blir alltså oförändrad, jämför ovan. Är åter inkomstens gf elastisk, blir resultatet av den ökade inkomstnivån en minskning av arbetsinsatsen. I motsatt fall blir det en ökning. Anta vi först att skatten är proportionell, blir vid en likformig inkomstökning dennas arbetseffekt tydligen beroende av hur inkomstökningen påverkar gf. Antag att inkomstskatten utgår med 25 procent av hela inkomsten samt att en skattebetalares inkomst ökas från 16 000 till 24 000 kr. Är elasticiteten densamma i intervallen 16—12 000 och 24—18 000 kr. inkomst — dessa intervall motsvarar inkomsten före och efter skatt i resp. fall — blir tydligen beskattningens arbetseffekt oförändrad. Härmed är ej sagt att skattebetalarens arbetsinsats blir densamma efter inkomstökningen. Är gf elastisk, kommer den disponibla inkomstens ökning från 12 till 18 000 kr. att minska hans arbetsinsats. Är åter gf mera elastisk i intervallet 24—18 000 än i intervallet 16—12 000 kr. ger inkomstökningen, samtidigt som den i och för sig minskar arbetsinsatsen, beskattningen en större positiv arbetseffekt. Mera generellt kan sägas att i detta fall leder en inkomstökning på sätt som sannolikt illustreras av det sista halvseklets utveckling till en förkortning av arbetstiden. Denna förkortning hade dock varit ännu starkare, om ej en del av inkomstökningen bortbeskattats. Är skatteskalan progressiv, kan en inkomstökning ha dubbel effekt. Å ena sidan stiger marginalskatten och å a n d r a sidan den genomsnittliga skatten. Är gf elastisk, är det ej givet vilken effekt, som skall dominera utan detta beror på skatteskalan och elasticitetens styrka. Nu är det ej nödvändigt att en allmän inkomstökning medför vare sig ökad genomsnitts- eller marginalskatt. Är statens inkomstbehov oförändrat, kommer man antingen att sänka utdebiteringsprocenten eller ändra skatteskalan — vi förutsätta att denna ej är indexreglerad. Hittills har detta dock till följd av det växande utgiftsbehovet i stort sett ej skett, även om införandet av den allmänna varuskatten möjliggjort en viss lindring i den direkta beskattningen. Det framhålles ofta att progressionen blivit allt farligare för arbetsviljan, allteftersom inkomstökningen gjort att den träffar allt större löntagaregrupper. I den mån inkomstökningen även ökar deras genomsnittliga beskattning är detta ej säkert, då substitutionseffekten i så fall motverkas av inkomsteffekten. Några skattepolitiska synpunkter Det sägs ofta att beskattningen ej bör träffa arbetsviljan. Helt självklart är dock ej detta. Samtidigt som det klagas över att den höga marginalskatten minskar lusten att arbeta, kan det klagas över ett standardjäkt, som leder till överansträngning och stress. Man kan dock säga att det ej är beskattningens uppgift att förhindra överansträngning genom för lång arbetsdag e. d. I den mån staten över huvud

808 taget kan och bör åta sig denna uppgift, får detta ske genom arbetstidslagstiftningen o. d. Beskattningen bör i stället utformas så, att den ej snedvrider valet mellan arbete och fritid. Man tillämpar i så fall även h ä r det neutralitetskrav, som i utredningen uppställs som ett mål för den ekonomiska politiken. Vi kunna dra en parallell med konsumtionsbeskattningen. Vissa nyttigheter, främst alkoholdrycker, kunna av sociala o. d. skäl beskattas särskilt hårt, enär man vill inskränka förbrukningen av dem. Bortsett härifrån brukar man säga att konsumtionsbeskattningen ej bör inskränka det fria konsumtionsvalet utan vara neutral genom att träffa alla nyttigheter lika hårt. Att beskattningen ej bör påverka valet mellan arbete och fritid innebär dock ej att det ideala vore, om den kunde läggas så att detta val skedde på samma sätt som om någon skatt över huvud taget ej hade utgått, d. v. s. den bör ha en neutral arbetseffekt. I så fall hade som ovan visats vid normalelastisk gf en proportionell skatt varit idealet. Vi kunna visserligen liksom ovan skett säga, att ur den enskilde individens synpunkt föreligger den optimala arbetsinsatsen, när gränsinkomsten av denna motsvarar gränsuppoffringen för densamma, varvid hänsyn ej tas till beskattningen. Vare sig denna inskränker arbetseffekten under eller utsträcker den över denna punkt, frångås optimum. Men man bortser i så fall från att den offentliga hushållningens kostnader måste bäras. Denna tar i anspråk en del av folkhushållets produktionskapacitet och lämnar därmed mindre kvar åt den enskilda sektorn. Även om den offentliga sektorn tillgodoser behov, som undervisning och hälsovård, vilka eljest måst tillgodoses av den senare, ökas ceteris paribus produktionens gränsnytta. Nödvändigheten av en offentlig sektor gör det alltså mera lönande att öka produktionen än som varit fallet, om de fördelar, som den offentliga hushållningen ger, hade kunnat erhållas utan någon kostnad för folkhushållet. Antag att innevånarna på en söderhavsö — ett i ekonomisk teori gärna brukat exempel — genom en klimatförsämring tvingades att skaffa sig mera solida bostäder, medan deras möjligheter att tillgodose övriga behov bleve oförändrade. Antag först att deras bostäder blott kunde vara av ett slag, vilka de voro tvungna att anskaffa. Bostäderna skulle då för dem utgöra en fast kostnad, medan gränsvärdet av deras arbetsinsats blev beroende av deras behov av ytterligare nyttigheter. Då gränsvärdet av en bestämd arbetsinsats alltså skulle ökas, skulle den optimala arbetsinsatsen bli större och de arbeta h å r d a r e än tidigare. Kunde de åter genom arbete även förbättra sina bostäder, skulle detta för dem vara ett ytterligare incitament till arbete. På samma sätt utgör den offentliga sektorn ur hela folkhushållets synpunkt ett incitament till ökad produktion. Problemet är att detsamma ej gäller ur den enskilde skattebetalarens synpunkt. Ur hans synpunkt är den nytta han har av den offentliga sektorn oberoende av hans skatt. En till följd av ökat arbete ökad beskattning är för honom ej ett pris, för vilket han köper flera nyttigheter från den offentliga sektorn, utan han ser den blott som en minuspost i ersättningen för en ökad arbetsinsats. Annat är givetvis fallet ur hela folkhushållets synpunkt. Utan att gå in på välfärdsekonomiska resonemang om skattefördelningen kan alltså sägas att en, om också ej tillräcklig, förutsättning för ett optimalt utbud av arbetskraft hade varit, att skatten för envar hade varit ett frivilligt pris för offentliga nyttigheter vilka han alltså inköpt på samma sätt som nyttigheter från den enskilda sektorn. Lika litet som ökad möjlighet att köpa de senare begränsar utbudet av arbetskraft, hade skatten i så fall gjort detta. Tvärtom skulle existensen av en offentlig sektor ha en positiv arbetseffekt, enär den ökade det antal sätt varpå inkomsten kunde användas.

809 En så konstruerad beskattning är självfallet otänkbar. Även om ovanstående resonemang är verklighetsfrämmande, visar det att intet skattesystem kan konstrueras så, att det ej i någon mån påverkar valet mellan arbete och fritid till nackdel för den senare. Det längsta man kan komma vore en skatt, som utginge med ett fast belopp av envar, oavsett hans inkomst. I så fall skulle den negativa substitutionseffekten vara helt eliminerad. Även en sådan skatt är i praktiken otänkbar, men här utvecklade tankegång visar att en skatt kan ha en kraftigt arbetsstimulerande effekt utan att likväl denna blir så stark, att kravet på neutralitet inför valet mellan arbetsinsats och fritid är realiserat. Vi ha ovan mera generellt diskuterat beskattningens möjliga inverkan å utbudet av arbetskraft och funnit, att den kan ha såväl en positiv som en negativ arbetseffekt. Vi skola h ä r i första hand gå något närmare in på några fall, där den kan tänkas ha den senare. Vi bortse alltså från dess inkomsteffekt och behandla blott dess substitutionseffekt, d. v. s. marginalbeskattningens möjliga verkningar. Förutsättningen för att en skattebetalares arbetsinsats skall vara skattekänslig är givetvis först och främst, att han h a r möjlighet att variera denna. Vidare skall arbetets ersättning även vid marginalen vara ett väsentligt motiv för detsamma. Detta förutsätter i sin tur att hans inkomst i väsentlig grad påverkas av hans arbetsinsats samt att detta faktum ä r uppenbart för honom. Dessutom skall hans arbete ej vara så prestige- och lustbetonat e. d., att dess ekonomiska ersättning är av underordnad betydelse som motiv för detsamma. övertids- och ackordsarbete inom industri o. d. Detta ger skattebetalaren möjlighet att variera sin arbetsinsats. Sådant arbete är i regel varken prestige- eller lustbetonat. Visserligen kan man oavsett inkomstförlusten finna det trist att ej vara sysselsatt, men den arbetsinsats, som man av denna orsak vill prestera, kan vara relativt ringa. Härpå tyder strävan till allt kortare arbetstid. Det förefaller sannolikt att systemet med skatteavdrag från lönen gjort marginalskatten mera märkbar, samtidigt som den totala beskattningen kanske märks mindre. Även huvudparten av kontorsarbete o. d., liksom underordnat arbete i serviceyrken, är varken prestige- eller lustbetonat, men h ä r är möjligheten till övertids- eller ackordsarbete mindre. Ha dessa anställda möjlighet att göra karriär, torde som regel ej inkomstökningens beskattning avskräcka dem därifrån. Att man kunnat ernå en ökad arbetsinsats genom att enbart sänka skatten för extrainkomster o. d. är uppenbart, då en sådan skattesänkning ej skulle haft någon inkomst- utan enbart en substitutionseffekt. I vad mån detta är praktiskt möjligt skall ej diskuteras här. Resultatet av en likformig skattesänkning för hela inkomsten är däremot som ovan framhållits ej lika entydigt. I motsats till övertidsarbete eller h å r d a r e ackordsarbete äro åtskilliga bisysselsättningar prestige- eller lustbetonade och torde därför vara föga inkomstkänsliga. Företagares arbete är av så skilda slag, att det är svårt att säga något generellt. Medan t. ex. fria yrkesutövare, som läkare och tandläkare, om de så önska — deras »skattetänkande» torde dock ej vara så markerat som ofta påstås — kunna variera sin arbetsinsats efter vad de anse lönande med hänsyn till bl. a. beskattningen, kan t. ex. ej en jordbrukare på samma rationella sätt begränsa sitt arbete, då hans jordbruk under alla förhållanden måste skötas. Detsamma gäller om många andra företag. Företagarens prestige kan kräva att hans företag skall vara rationellt och effektivt samt expandera. Därför krävs ofta en insats av företagaren — något tillspetsat kan man säga att han ej är en fri man, som råder över sitt företag utan detta råder över honom — som ej bestämmes av hans marginalbeskattning. På företagsekonomiska problem finns h ä r ej anledning att ingå.

810 Det ojämförligt mest diskuterade fallet är som bekant gift kvinnas förvärvsarbete. Det kan erinras om att det skattetekniska problemet kort sagt ligger i att medan särbeskattning i allmänhet ej medför lägre sammanlagd beskattning av makarna, leder sambeskattning ofta till en väsentligt högre marginalskatt å hustruns arbete. Det betonas också gärna, att denna h i n d r a r gift kvinna från att ta förvärvsarbete. Nu bestämmes hennes val ej enbart av ekonomiska kalkyler. En gift kvinna kan behålla sitt arbete till följd av intresse för detta, till följd av den prestige det ger eller därför att hon ej trivs med hushållsarbete. Även om en egen inkomst träffas av en relativt h å r d marginalskatt, ger den dock en viss ekonomisk frihet gentemot mannen samt säkerhet vid äktenskapets upplösning. Lämnar en gift kvinna sitt arbete, är väl orsaken ofta mindre ekonomiska synpunkter än att hon ej kan få hemhjälp, själv vill ta hand om barnen eller därför att mannen önskar det. Å andra sidan kan en skattesänkning i detta fall läggas så, att den praktiskt taget blott har en substitutionseffekt, men ej någon inkomsteffekt. Antag att gift kvinna överväger, huruvida det lönar sig för henne att ta förvärvsarbete. En skattesänkning endast å ersättningen för detta, t. ex. genom ökat förvärvsavdrag, gör hennes arbete mera lönande utan att samtidigt öka mannens behållna inkomst och därmed sänka gränsnyttan även av hustruns arbete. Annat är fallet vid en skattesänkning, som kommer såväl mannens som hustruns inkomst till del. Substitutionseffekten motverkas i så fall av inkomsteffekten. I fråga om verkningarna av en dämpning av progressionen vid oförändrat totalt skatteuttag, vilken leder till att vissa grupper få lägre men andra högre marginalskatt, äro som ovan visats olika fall tänkbara. Det är därför svårt att säga hur stor roll beskattningen spelar för gift kvinnas förvärvsarbete. Antalet förvärvsarbetande gifta kvinnor växer, men orsakerna härtill äro så många att det är svårt att dra någon bestämd slutsats till detta faktum. Å andra sidan skiljer sig gift hustrus förvärvsarbete från övriga h ä r berörda fall genom att man där h a r en ej blott teoretiskt utan även praktiskt klar — om också till sin betydelse diskutabel — möjlighet att åstadkomma en positiv arbetseffekt. Ombyte av arbetsplats eller sysselsättning. Framför allt om man måste byta bostadsort, kan detta ha negativa sidor. Att flytta från en ort till en annan d r a r kostnader, vilka vid frivillig flyttning ej äro avdragsgilla, i den mån ej särskilt flyttningsbidrag ges, och kan dessutom rent personligt kännas påkostande. Äro båda makarna förvärvsarbetande, kan en flyttning möta särskilda problem. Skulle det nya arbetet ej vara avsevärt mera lust- eller prestigebetonat än det gamla, eller eljest speciella förhållanden gör ett byte av arbetsplats eller bostadsort önskvärt, är det naturligt att frågan om den inkomstökning det nya arbetet ger kan få väsentlig betydelse. Skulle det nya arbetet kräva utbildningskostnader — ej heller dessa äro i regel avdragsgilla — är det naturligt att man vill ha ersättning härför. Vi ha alltså här ett fall, där en hög marginalskatt ofta kan antas spela en väsentlig roll. Däremot torde beskattningen ej vara av större betydelse för ungdomens val mellan att omedelbart ta anställning eller att skaffa sig en utbildning i syfte att i framtiden få ett bättre betalt yrke. Det är visserligen sant att den progressiva beskattningen träffar akademiska yrken särskilt hårt genom att inkomsten är koncentrerad till färre år. När ungdomen gör sitt yrkesval, torde den dock föga reflektera över skattefrågor. Har man personliga intressen och kvalifikationer för akademiska studier, eller kräver ambitionen inom den socialklass man kommer från att man ägnar sig åt sådana, torde valet ej hindras av ekonomiska betänk-

811 ligheter. Särskilt gäller detta sedan samhället i ökad omfattning börjat subventionera högre utbildning. Inom sådana samhällsklasser, där den sociala ambitionen ej kräver sådan utbildning, är det dock troligt att ungdomen tar intryck av den goda lön den kan erhålla vid omedelbar anställning i jämförelse med den k n a p p a r e standarden under studieåren, även om den senare blivit avsevärt förbättrad. I så fall kan beskattningen i så måtto stimulera till högre utbildning som det ä r påtagligt att den tar en del av den inkomst, som omedelbart kan förtjänas, medan den högre beskattningen av framtida större inkomst ej är lika aktuell. Sammanfattningsvis kan sägas att skall man peka på skattekänsliga sysselsättningar, torde detta främst vara industri- och lägre kontorsarbete samt i mindre grad hantverk. Jordbrukare samt flertalet stora inkomsttagare, såväl anställda som rörelseidkare, torde ha föga skattekänsligt arbetsutbud. I de fall, där byte av sysselsättning, som leder till byte av boningsort, är frivilligt, bör skattekänsligheten vara större. I fråga o m gift kvinnas förvärvsarbete äro så många fall tänkbara, att det ej är möjligt att d r a någon säkrare slutsats om arbetseffektens storlek. Intresset för högre utbildning torde vara föga skattekänsligt. Det h a r redan framhållits att det är ytterst svårt att säga något bestämt om inkomstbeskattningens verkningar å arbetsviljan. En mängd olika fall äro tänkbara, vilka över huvud taget ej eller endast med stor osäkerhet kunna analyseras kvantitativt. Man bör därför uttala sig försiktigare i denna fråga än som ofta sker. Några slutsatser kunna likväl d r a s : Uppenbart är att en ökning av ortsavdragen får negativ arbetseffekt — även om man ej kan säga hur mycket — för de skattebetalare, vilka ej till följd härav få lägre marginalskatt, då endast inkomsteffekten i så fall blir av betydelse. En lägre marginalskatt erhålles aldrig, om ortsavdraget ökas på bekostnad av det första intervallet i skatteskalan. De följande intervallen ligga alltså oförändrade i förhållande till den taxerade inkomsten. Däremot kan en ökning av ortsavdragen, vilken ej påverkar skatteskalan, medföra lägre marginalskatt. I så fall kan man ej säga något bestämt om dess effekt å arbetsviljan. I fråga om en höjning av uttagningsprocenten vid den statliga inkomstskatten kan man ej säga något annat med bestämdhet än att höjning får positiv arbetseffekt för dem, vilkas beskattningsbara belopp uppgår till 150 000 kr. Deras totala beskattning ökas vid oförändrad marginalskatt. I övrigt kan man ej generellt säga huruvida inkomst- eller substitutionseffekten är dominerande. Frågan om en minskning av progressionen vid oförändrat totalt skatteuttag har redan berörts. Få stora inkomsttagare i så fall lägre såväl total som marginell beskattning, kan man ej säga något bestämt om arbetseffekten av detta. Detsamma gäller om små inkomsttagare få såväl höjd total som marginell skatt. Endast om som i ovan angivna exempel någon grupp skulle få höjd total men sänkt marginell beskattning, är en positiv arbetseffekt klar. Göra vi en jämförelse med en allmän omsättningsskatt, kan denna under förutsättning att hela inkomsten konsumeras, få samma arbetseffekt som en proportionell inkomstskatt. Även här gäller att skatten å ena sidan minskar den totala inkomstens realvärde, och å andra sidan reducerar värdet av en inkomstökning. Lättast inses detta om vi anta att skatten utgår som en direkt skatt å den konsumerade inkomsten — en möjlighet som har diskuterats inom finansteorien men aldrig praktiskt realiserats. Effekten av en omsättningsskatt på all konsumtion blir tydligen densamma. Mera realistisk är frågan, vilken effekten blir av att en progressiv inkomstskatt delvis utbytes mot en allmän omsättningsskatt eller, som för Sveriges del, en höj-

812 ning av denna. Ofta anses det så gott som självfallet att detta skulle få en positiv arbetseffekt. Så är dock ej fallet. Bortse vi från i vad mån en omfördelning aV skattetrycket sker, kan rent generellt sägas att skattebetalarna å ena sidan få större disponibel inkomst, men å andra sidan få betala högre priser. Effekten blir alltså i stort sett densamma som vid en inkomstinflation, vilken i allmänhet ej uppfattas som ett incitament till ökad arbetsinsats. Tillämpa vi tidigare utvecklade tankegångar, komma vi i korthet till följande resultat: Skulle resultatet av beskattningens omläggning för små inkomsttagare innebära en skärpning av såväl den totala som den marginella beskattningen, kan man ej säga något bestämt om effekten för deras del. Detsamma gäller om de för stora inkomsttagare skulle innebära en sänkning av såväl total som marginell beskattning. Endast i fråga om den som får höjd total men sänkt marginell beskattning kan man anta, att resultatet blir en positiv arbetseffekt. Ett skäl till att man likväl allmänt anser en omsättningsskatt mindre skadlig för arbetsviljan än en inkomstskatt med samma fördelning är att den ej anses ge upphov till samma »skattetänkande». Man antar att en inkomsttagare mera ser till att en inkomstskatt berövar honom en del av den marginella inkomsten än att en omsättningsskatt ger denna lägre realvärde. Särskilt antas detta vara fallet vid extrainkomster o. d. Även om ett sådant »skattetänkande» är irrationellt, förefaller det sannolikt att det existerar i avsevärd omfattning. Härtill kommer att en omsättningsskatt ej är fördelad på samma sätt som en inkomstskatt. Först och främst träffar den ej sparad inkomst, varför man har möjlighet att uppskjuta beskattningen. Visserligen minskar detta skatteintäkten för det allmänna, varför man får höja skattesatsen i motsvarande grad, men den möjlighet till skattelättnad, som h ä r erbjuder sig för konsumenten, kan likväl ha någon betydelse. Denna skattelättnad övervärderas dock lätt. Även den sparade inkomstens realvärde h a r minskats genom omsättningsskatten. Fördelen ligger i att den, i motsats till vid en inkomstskatt, ej blir »dubbelbeskattad». Antag att en person beslutar spara en del av sin inkomst. Är hans marginalskatt 50 procent, blir sparandets avkastning först reducerad genom att hälften av det sparade kapitalet går till skatt, och därefter genom att halva avkastningen å den återstående delen blir bortbeskattad. Den behållna avkastningen reduceras alltså till en fjärdedel. Antag åter att en omsättningsskatt utgår med 100 procent — detta motsvarar tydligen en inkomstskatt av 50 procent. Det reala värdet av det sparade beloppet reduceras på så sätt till hälften, men någon ytterligare reduktion sker ej av dess avkastning, övergången från inkomst- till omsättningsskatt h a r alltså samma effekt som en räntehöjning. Det är diskutabelt i vilken utsträckning en sådan ökar sparandet och givetvis än mera diskutabelt i vad mån högre avkastning å sparande kan vara ett incitament till ökad arbetsinsats. Av övriga tänkbara skattefrågor skall här blott pekas på utbyte av inkomstskatt mot en arbetsgivareavgift. Vad som ovan sagts om en proportionell inkomstskatt är i huvudsak även tillämpligt å en sådan. Leder den till en proportionell lönesänkning, minskas å ena sidan den marginella inkomsten men erhåller å andra sidan penningenheten större värde. Skulle lönesänkningen åter delvis ligga »i botten» som en per capitaskatt, ökas möjligheten till en positiv arbetseffekt. En rad frågor rörande inkomstbeskattningens verkningar å utbudet av arbetskraft ha här diskuterats med utgångspunkt i inkomst- och substitutionseffekten. I de fall, där man blott behöver ta hänsyn till en av dessa, kart ett entydigt svar ges å frågan, i vilken riktning verkningarna gå, men däremot ej om deras styrka.

813 Måste man ta hänsyn till båda dessa effekter, kräver även ett försiktigt omdöme att man h a r någon uppfattning om inkomstens gränsnytta, vilket blott i undantagsfall är möjligt. Något annat generellt omdöme om inkomstskattens verkningar kan därför ej fällas än att dessa äro olika under skilda förutsättningar samt ofta torde väsentligt överskattas. Den ofta bestridda möjligheten att den i talrika fall har en positiv arbetseffekt kan ej avvisas. De slutsatser, som kunna dras rörande inkomstbeskattningen ur här behandlade synpunkter, måste därför med nödvändighet bli elementära och skola ej upprepas. Här kan blott erinras om att man ej generellt kan säga att vid samma skatteuttag en svagt progressiv skatteskala är mindre hämmande å utbudet av arbetskraft än en starkt progressiv sådan. Man kan ej ens med bestämdhet säga att den senare i allmänhet h a r en negativ arbetseffekt. Härav följer att den gynnsamma arbetseffekten av en partiell övergång till en allmän omsättningsskatt i varje fall ej torde vara stor.

21—412209

B ila g c Tabell

a. Den

totala skatten år 1970 enligt nuvarande regler för anställda av olika kategorier oci skilda inkomstlägen med fördelning på de olika skatterna och avgifterna Kommunal utdebitering = 16,11 kr/skr. Uttag till A T P = 10 %. Basbelopp = 5 400 kr. Den statliga inkom skatten har i förekommande fall reducerats med barnbidrag på 550 kr per barn. I övriga indirekta skatter 1 ej inräknats skatt å motorfordon, tobak eller alkohol. Årsinkomst, kr

Direkt skatt, kr

Avgifter till grundförmånerna, kr

Avgifter till tilläggsskyddet, kr

Indirekt skatt, kr

sjukförsäkallmän ringsavgift varuskatt överinkl. andel i vältrabrutto = arbetsgipå inves- ovnga de arinkl. statlig kommu- folkpennetto = andel i varavgift till betsgi- som ut- teringsva- indinal inkomstsionstas på lön inkomstvarav- skatte- ror m. m. rekta arbetsgiavgift skatt skatt och som skatUllgifter varavgift pliktig antas bli grund- läggster till kon- övervältförmå- skydATP sumtion nerna rad det

Ensamstående 81 142 87 173 93 206 99 253 108 292

6 000 8 000 10 000 12 000 15 000

6 470 8 627 10 784 12 941 16 176

272 433 594 908 1 442

522 831 1 142 1448 1 914

200 265 329 393 490

18 000 20 000 25 000 30 000 40 000

19 411 21 568 26 960 32 352 43 136

2 061 2 562 3 949 5 578 9 050

2 376 2 697 3 497 4 303 5 914

586 600 600 600 600

118 124 139 155 186

50 000 53 920 60 000 64 704 80 000 86 272 100 000 107 840

12 825 16 904 25 344 34 400

7 525 9 136 12 358 15 580

600 600 600 600

217 248 310 372

399 533 666 799 999

210 271 332 386 465

99 129 158 184 223

197 256 315 367 444

353 371 437 480 567

1 199 1 332 1 665 1 998 2 664

538 586 698 800 991

259 283 340 392 493

516 8 006 564 9 119 677 12 002 781 15 087 981 21 446

654 741 915 1 089

3 330 3 996 5 328 6 660

1 164 1 323 1 617 1 875

587 675 845 1 002

1 168 28 070 1 343 34 966 1 682 48"999 1 995 63 573

Gift man utan barn och vars hustru saknar 135 210 200 399 142 446 275 206 533 173 759 666 340 212 206 1 065 404 218 253 799 1 530 500 292 999 227

6 000 8 000 10 000 12 000 15 000

6 470 8 627 10 784 12 941 16 176

70 233 395 555 797

18 000 20 000 25 000 30 000 40 000

19 411 21 568 26 960 32 352 43 136

1 038 1 210 2 069 3 360 6 548

1 993 2 315 3 117 3 923 5 534

597 600 600 600 600

237 243 258 274 305

353 371 437 480 567

50 000 53 920 60 000 64 704 80 000 86 272 100 000 107 840

10 096 13 983 22 180 31 241

7 145 8 756 11 978 15 200

600 600 600 600

336 367 429 491

654 741 915 1 089

inkomst 261 331 400 468 572

1 199 673 1 332 742 1 665 894 1 998 1 024 2 664 1 254 3 330 3 996 5 328 6 660

1 462 1 650 1 997 2 294

108 138 167 197 241

216 275 333 392 480

2 122 2 978 3 835 4 837 6 377

1 741 2 610 3 478 4 351 5 638

285 316 384 443 549

568 6 943 629 7 758 764 10 188 882 12 984 1 093 19 114

648 740 915 1 072

1 289 25 560 1 472 32 305 1 821 46 163 2 134 60 781

Gift man med två barn och vars hustru saknar inkomst 135 210 200 142 399 333 131 446 275 206 173 533 406 160 759 340 212 206 666 480 190 1 065 404 218 253 552 219 799 1 530 500 227 292 264 999 660

6 000 8 000 10 000 12 000 15 000

6 470 — 1 030 8 627 — 867 10 784 — 705 12 941 — 545 16 176 — 303

18 000 20 000 25 000 30 000 40 000

19 411 — 62 21 568 110 26 960 969 32 352 2 260 43 136 5 448

1 993 2 315 3 117 3 923 5 534

597 600 600 600 600

237 243 258 274 305

353 371 437 480 567

1 199 1 332 1 665 1 998 2 664

768 841 1 002 1 141 1 384

308 339 406 465 572

613 6 006 674 6 825 809 9 263 926 12 067 1 138 18 212

50 000 53 920 8 996 60 000 64 704 12 883 80 000 86 272 21 080 100 000 107 840 30 141

7 145 8 756 11 978 15 200

600 600 600 600

336 367 429 491

654 741 915 1 089

3 330 3 996 5 328 6 660

1 605 1 804 2 175 2 493

670 762 937 1 095

1 334 24 670 1 517 31 426 1 865 45 307 2 179 59 948

260 319 378 436 526

780 1 651 2 526 3 401 4 695

abell b. Den

totala skilda

skatten år 1970 enligt nuvarande regler för företagare inkomstlägen med fördelning på de olika skatterna och

av olika kategorier avgifterna

och i

ommunal utdebitering = 16,11 kr/skr. Uttag till A T P = 10 %. Basbelopp = 5 400 kr. Den statliga inkomst:atten har i förekommande fall reducerats med barnbidrag på 550 kr per barn. I övriga indirekta skatter har ej inräknats skatt å motorfordon, tobak eller alkohol.

Direkt skatt, kr

Avgifter till Avgifter till grundtilläggsskydförmånerna, kr det, kr sjukförsäkringsavgift till

statlig kommu- folkpeninkomst- nal insionskomstskatt avgift skatt

grundförmånerna

Total skatt

Indirekt skatt, kr allmän varuskatt

kr tillpå inves(summa läggs- som utteringsva- ovnga kol. 2 pentas på tillror m. m. indirekta läggs- sions- skatte- och som skatter t. o. m. kol. 10) skyd- avgift pliktig antas bli konsumdet övervälttion rad

Ensamstående 107 137 206 323 241 538 754 275 345 1 078

218 276 335 386 461

103 131 159 184 221

205 261 317 367 440

1 940 2 872 3 791 4 834 6 460

306 458 626 934 1 445

588 880 1 176 1 474 1 917

214 275 337 398 491

62 62 62 62 62

2 040 2 511 3 848 5 414 8 861

2 362 2 665 3 446 4 227 5 833

584 600 600 600 600

62 62 62 62 62

397 449 449 449 449

1 401 1 617 2 156 2 695 3 510

532 577 687 787 978

256 279 335 386 486

510 555 666 768 967

8 144 9 315 12 249 15 388 21 746

12 929 17 340 26 532 36 306

7 570 9 308 12 783 16 257

600 600 600 600

62 62 62 62

449 449 449 449

3 510 3 510 3 510 3 510

1 166 1 336 1 648 1 924

588 682 864 1 033

1 169 1 357 1 719 2 057

28 043 34 644 48 167 62 198

82 234 389 543 774

158 449 746 1 044 1 487

214 275 337 399 491

Gift man utan barn 274 137 107 340 206 323 407 241 538 473 275 754 571 345 1 078

114 142 170 199 241

227 283 339 396 480

1 494 2 433 3 348 4 264 5 648

1 006 1 163 1 940 3 134 6 293

1 932 2 234 3 016 3 797 5 403

584 600 600 600 600

397 449 449 449 449

1 401 1 617 2 156 2 695 3 510

669 734 885 1 014 1 246

284 313 380 439 545

565 622 756 873 1 084

7 019 7 913 10 363 13 182 19 311

10 087 14 290 23 233 33 007

7 142 8 878 12 353 15 828

600 600 600 600

449 449 449 449

3 510 3 510 3 510 3 510

1 470 1 672 2 040 2 357

652 751 937 1 107

1 297 1 494 1 865 2 203

25 388 31 825 45 168 59 242

— 1 018 — 866 — 711 — 557 — 326

158 449 746 1 044 1 487

214 275 337 399 491

Gift man med två barn 137 107 347 206 323 416 241 538 487 275 754 557 345 1 078 660

136 164 193 221 264

272 327 384 440 525

534 1475 2 396 3 314 4 705

—

94 63 840 2 034 5 193

1 932 2 234 3 016 3,797 5.403

584 600 600 600 600

397 449 449 449 449

1 401 1 617 2 156 2 695 3 510

764 833 993 1 130 1 374

306 335 402 461 567

609 667 801 917 1 129

6 080 6 979 9 438 12 264 18 406

8 987 13 190 22 133 31 907

7 142 8 878 12 353 15 828

600 600 600 600

449 449 449 449

3 510 3 510 3 510 3 510

1 613 1 829 2 221 2 571

674 773 960 1 129

1342 1 539 1 910 2 248

24 498 30 949 44 317 58 423

Bilaga Tabell a. Den förvärvsavdrag,

totala skatten år 1970 enligt nuvarande regler men med indexreglerade grundavdra skiktgränser och barnbidrag från år 1964 för anställda av olika kategorier och i skilt inkomstlägen med fördelning på de olika skatterna och avgifterna Kommunal utdebitering - 16,50 kr/skr. Uttag till ATP = 10 %. Basbelopp = 5 400 kr. Den statliga inkoms skatten har i förekommande fall reducerats med barnbidrag på 625 k r per barn. I övriga indirekta skatter har inräknats skatt å motorfordon, tobak eller alkohol. Årsinkomst, kr

Direkt skatt, kr

Avgifter till grundförmånerna, kr

Avgifter till tilläggsskyddet, kr

Indirekt skatt, kr

sjukförsäkallmän ringsavgift varuskatt överinkl. andel i vältrabrutto = övriga arbetsgide ar- som ut- på invesinkl. statlig kommu- folkpenindinal varavgift till betsginetto = andel i inkomstteringsvasionstas på rekta inkomstlön ror m. m, varav- skattearbetsgi- skatt avgift skatt till- gifter och som skatvaravgift grundpliktig ter läggsantas bli till konförmåskvd- A T P övervältsumtion nerna rad det 6

6 000 8 000 10 000 12 000 15 000

6 470 8 627 10 784 12 941 16 176

245 405 566 767 1 249

483 800 1 117 1 432 1 909

202 266 330 394 490

Ensamstående 142 81 87 173 93 206 99 253 108 292

18 000 20 000 25 000 30 000 40 000

19 411 21 568 26 960 32 352 43 136

1 820 2 238 3 484 4 967 8 354

2 383 2 711 3 531 4 356 6 006

586 600 600 600 600

118 124 139 155 186

50 000 53 920 11 967 60 000 64 704 15 789 80 000 86 272 23 970 100 000 107 840 32 765

7 656 9 306 12 606 15 906

600 600 600 600

217 248 310 372

6 000 8 000 10 000 12 000 15 000

6 470 8 627 10 784 12 941 16 176

18 179 341 500 742

Gift man utan barn och vars hustru 35 214 200 142 355 278 206 173 673 212 206 343 988 218 406 253 1 465 503 227 292

18 000 20 000 25 000 30 000 40 000

19 411 21 568 26 960 32 352 43 136

981 1 148 1 763 2 759 5 697

1 939 2 269 3 090 3 915 5 565

599 600 600 600 600

237 243 258 274 305

353 371 437 480 567

50 000 53 920 8 989 60 000 64 704 12 579 80 000 86 272 20 562 100 000 107 840 29 177

7 215 8 865 12 165 15 465

600 600 600 600

336 367 429 491

654 741 915 1 089

399 533 666 799 999

211 273 333 391 471

98 127 155 183 221

197 255 313 369 446

353 1 199 371 1 332 437 1 665 480 1 998 567 2 664

545 595 712 817 1 008

258 282 340 394 493

519 7 781 569 8 822 686 11 594 794 14 561 993 20 871

1 185 1 350 1 647 1 907

587 677 847 1 004

1 183 27 379 1364 34 071 1 706 47 929 2 023 62 326

654 741 915 1 089

3 330 3 996 5 328 6 660

2 058 2 919 3 779 4 687 6 185

saknar inkomst 399 266 336 533 404 666 799 472 574 999

109 137 166 195 238

1 199 1332 1 665 1 998 2 664

674 743 904 1 046 1 283

281 311 381 444 552

566 6 829 626 7 643 768 9 866 895 12 411 1 112 18 345

3 330 3 996 5 328 6 660

1497 1 695 2 042 2 349

653 747 921 1 082

1315 24 589 1506 31096 1856 44 818 2 180 59 093

Gift man med två barn och vars hustru saknar inkomst 35 214 200 142 399 346 134 355 278 206 173 533 419 162 673 212 206 343 666 491 191 988 218 406 253 799 563 219 1 465 503 227 292 263 999 671

219 277 335 392 479

1 602 2 474 3 346 4 223 5 519

6 000 8 000 10 000 12 000 15 000

6 470 — 1 232 8 627 — 1 071 10 784 — 909 12 941 — 750 16 176 — 508

18 000 20 000 25 000 30 000 40 000

19 411 — 269 21 568 — 102 26 960 513 32 352 1 509 43 136 4 447

1 939 2 269 3 090 3 915 5 565

599 600 600 600 600

237 243 258 274 305

353 371 437 480 567

1 199 1 332 1 665 1 998 2 664

777 850 1 020 1 171 1 421

306 335 406 469 577

616 5 757 676 6 574 818 8 807 945 11 361 1 162 17 308

50 000 53 920 7 739 60 000 64 704 11 329 80 000 86 272 19 312 100 000 107 840 27 927

7 215 8 865 12 165 15 465

600 600 600 600

336 367 429 491

654 741 915 1 089

3 330 3 996 5 328 6 660

1 650 1 859 2 230 2 558

678 772 946 1 107

1 365 23 567 1 556 30 085 1 906 43 831 2 230 58 127

269 327 385 442 529

507 1 382 2 258 3 138 4 441

'abell b. Den irvärvsavdrag,

totala skatten år 1970 enligt nuvarande regler men med indexreglerade skiktgränser och barnbidrag från år 1964 för företagare av olika kategorier inkomstlägen med fördelning på de olika skatterna och avgifterna

grundavdrag, och i skilda

lommunal utdebitering = 16,50 kr/skr. Uttag till ATP = 10 %. Basbelopp - 5 400 kr. Den statliga inkomstvatten har i förekommande fall reducerats med barnbidrag på 625 kr per barn. I övriga indirekta skatter har ej inräknats skatt å motorfordon, tobak eller alkohol. Direkt skatt, kr

Avgifter till Avgifter till grund- tilläggsskydförmånerna, kr det, kr

allmän varuskatt

sjukförsäkringsavgift till statlig kommu- folkpensionsinkomst- nal inkomstavgift skatt skatt

kr tillpå invesläggs- som ut- teringsva- övriga (summa tas på ror m. m. indirekta kol. 2 pentillläggs- sions- skatte- och som skatter t. o. m. kol. 10) skyd- avgift pliktig antas bli konsum- övervältdet tion rad

grundförmånerna

Ensamstående

279 430 584 794

549 850

1 251

1 153 1 459 1 912

1 820 2 192 3 402 4 827 8 181

2 384 2 678 3 478 4 278 5 923

12 069 16 223 25 046 34 656

7 702 9 483 13 042 16 599

26 177 332 486 715 946

51 351 655 960

137 206 241 275 345 397 449 449 449 449 449 449 449 449

216 276 338 399 491 586 600 600 600 600 600 600 600 600

62 62 62 62 62 62 62 62 62 62 62 62 62 62

217 277 339 401 492 585 600 600 600 600 600 600 600 600

181 181 181 181 181 181 181 181 181 181 181 181 181 181

1 103 1 652 2 555 5 429

1 869 2 180 2 980 3 780 5 425

8 964 12 838 21479 30 922

7 206 8 984 12 543 16 102

6 470 8 627 10 784 12 941 16 176

-1 224 -1 073 - 918 - 764 - 535

51 351 655 960

217 277 339 401 492 585 600 600 600 600 600 600 600 600

181 181 181 181 181 181 181 181 181 181 181 181 181 181

19 411 21 568 26 960 32 352 43 136

-

137 206 241 275 345 397 449 449 449 449 449 449 449 449

1 877 2 813 3 725 4 686 6 269 7 963 9 022 11 856 14 881 21 186

102 129 157 183 220

1 401 1 617 2 156 2 695 3 510

220 277 336 391 467 541 586 700 803 995

256 278 335 387 486

205 260 316 369 443 516 560 674 780 980

3 510 3 510 3 510 3 510

1 186 1 362 1 681 1 956

588 684 867 1 034

1 184 1 379 1 747 2 084

27 350 33 752 47 004 60 950

114 142 169 197 238

231 285 341 396 479 563 619 760 886

1344 2 288 3 208 4 127 5 516

20,8 26,5 29,7 31,9 34,1 35,5 36,1 37,3 39,0 42,9 45,2 47,2 50,7 53,4

107 323 538 754 1 078

Gi // man utan barn

1 414

Total skatt

Indirekt skatt, kr

107 323 538 754 1 078 1401 1 617 2 156 2 695 3 510 3 510 3 510 3 510 3 510

280 346 412 477 574 671 735 895 1 036 1 274

279 307 378 440 548

1 104

6 892 7 791 10 051 12 622 18 520

1 507 1 719 2 090 2 412

657 759 945 1 116

1324 1 529 1 905 2 249

24 398 30 569 43 702 57 541

139 166 194 222 263

281 335 391 446 529 613 669 810 936

Gift man med två barn

53 920 64 704 86 272 107 840

304 147 402 1 305 4 179

7 714 11 588 20 229 29 672

1414 1 869 2 180 2 980 3 780 5 425 7 206 8 984 12 543 16 102

137 206 241 275 345 397 449 449 449 449 449 449 449 449

107 323 538 754 1 078 1 401 1 617 2 156 2 695 3 510 3 510 3 510 3 510 3 510

361 430 499 569 671 773 842

3,9

1 196 2 120 3 044 4 438

13,9 19,7 23,5 27,4 30,0 31,2 33,3 35,8 40,5 43,4 45,7 49,5 52,5

1010 1 160 1412

304 332 402 465 573

1 155

5 819 6 723 8 990 11 571 17 484

1 659 1 885 2 281 2 626

682 784 970 1 141

1374 1 580 1 955 2 299

23 375 29 561 42 718 56 580

Bilaga Tabell a. Den totala skatten år 1970 enligt beredningens förslag för anställda kategorier och i skilda inkomstlägen med fördelning på de olika skatterna och

av olika avgifterna

Kommunal utdebitering = 17,26 kr/skr. Uttag till ATP = 10 %. Basbelopp = 5 400 kr. Den statliga inkomstskatten har i förekommande fall reducerats med barnbidrag på 1 200 kr per barn. I övriga indirekta skatter har ej inräknats skatt å motorfordon, tobak eller alkohol.

Årsinkomst, kr

netto lön

Avgifter till Avgifter till Direkt skatt, kr grund- tilläggsskyddet, förmåkr nerna, kr

2 094 3 026 3 956 4 885 6 346

32,4 35,1 36,7 37,7 39,2

1 149 1 620 1 277 1 761 1 596 2 101 1 915 2 416 2 554 3 009

181 7 933 196 9 089 234 12 071 269 15 236 335 21 816

40,9 42,1 44,8 47,1 50,6

3 192 3 830 5 107 6 384

3 559 4 103 5 126 6 106

397 28 706 457 35 629 571 49 954 681 64 576

53,2 55,1 57,9 59,9

Gift man utan barn och vars hustru saknar inkomst 6 470 — — 256 135 383 695 8 627 116 242 341 172 511 884 10 784 276 575 426 204 638 1 057 12 941 435 908 511 235 766 1 230 16 176 1 405 673 639 289 958 1 490 19 411 911 1 900 767 328 1 149 1 751 21 568 1 069 2 230 852 367 1 277 1 924 26 960 1 466 3 057 1 065 432 1 596 2 360 32 352 2 022 3 889 1 278 475 1 915 2 773 43 136 3 851 5 551 1 704 560 2 554 3 528 53 920 6 237 7 215 2 130 645 3 192 4 209 64 704 9 104 8 877 2 556 730 3 830 4 832 86 272 15 480 12 203 3 408 901 5 107 5 999 107 840 22 722 15 529 4 260 1 071 6 384 7 061

77 1 546 99 2 365 118 3 294 137 4 222 166 5 620 195 7 001 215 7 934 263 10 239 309 12 661 393 18 141 469 24 097 539 30 468 669 43 767 787 57 814

23,9 27,4 30,5 32,6 34,7

6 470 8 627 10 784 12 941 16 176

205 364 524 683 994

428 759 1 093 1 426 1 923

Ensamstående 256 135 341 172 426 204 511 235 639 289

17 342 19 269 24 086 28 903 38 537

19 411 21 568 26 960 32 352 43 136

1 470 1 888 3 068 4 477 7 585

2 418 2 748 3 575 4 406 6 069

767 852 1 065 1 278 1 704

328 367 432 475 560

48 172 57 807 77 075 96 344

53 920 64 704 86 272 107 840

11 051 14 558 22 120 30 027

7 732 9 395 12 721 16 047

2 130 2 556 3 408 4 260

645 730 901 1 071

17 342 19 269 24 086 28 903 38 537 48 172 57 807 77 075 96 344

Total skatt

överbrutto = i pro sjukpen- vältrakr övervältövriga (sum- cent av inkl. statlig kommuningavde arbrutandel i innal in- rade ar- gift inkl. betsgi- mer- indima betsgivärde- rekta kol. 3 toinarbets- komst- komstandel i varav givarav- skatt skatt varavgif- arbetsgi- gifter skatt skat- . o. m.komster ter kol. 9) ten gift varavgift till (kol. 2) ATP

5 780 7 707 9 635 11 562 14 451

5 780 7 707 9 635 11 562 14 451

Indirekt skatt, kr

5 780 6 470 — 2 400 7 707 8 627 — 2 284 9 635 10 784 — 2 124 11 562 12 941 — 1 965 14 451 16 176 — 1 727 17 342 19 411 — 1 4 8 9 19 269 21 568 — 1 3 3 1 24 086 26 960 — 934 28 903 32 352 — 378 38 537 43 136 1 451 48 172 53 920 3 837 57 807 64 704 6 704 77 075 86 272 13 080 96 344 107 840 20 322

— 242 575 908 1 405

256 341 426 511 639 767 852

1 900 2 230 3 057 3 889 5 551

1 065 1 278 1 704

7 215 8 877 12 203 15 529

2 130 2 556 3 408 4 260

135 172 204 235 289 328 367 432 475 560 645 730 901 1 071

383 511 638 766 958

618 791 964 1 137 1 388

383 511 638 766 958

1 177 1 350 1 523 1 783

1 149 1 277 1 596 1 915 2 554

2 044 2 217 2 653 3 066 3 821

3 192 3 830 5 107 6 384

4 502 5 125 6 292 7 353

69 88 107 127 155

36,1 36,8 38,0 39,1 42,1 44,7 47,1 50,7 53,6

110 — 528 — 8,2 131 290 3,4 150 1 219 11,3 170 2 148 16,6 199 3 546 21,9 228 4 927 25,4 247 5 859 27,2 296 8 165 30,3 342 10 587 32,7 426 16 067 37,2 502 22 023 40,8 571 28 393 43,9 701 41 692 48,3 820 55 739 51,7

Tabell b. Den totala skatten år 1970 enligt beredningens förslag för företagare av olika kategorier och i skilda inkomstlägen med fördelning på de olika skatterna och avgifterna Kommunal utdebitering = 17,26 kr/skr. Uttag till ATP = 10 %. Basbelopp = 5 400 kr. Den statliga inkomstskatten har i förekommande fall reducerats med barnbidrag på 1 200 kr per barn. I övriga indirekta skatter har ej inräknats skatt å motorfordon, tobak eller alkohol.

Årsinkomst (före

Avgifter till Avgifter till Direkt skatt, kr grund- tilläggsskyddet, Indirekt skatt, kr förmåkr tierna, kr

Total skatt

ATPövriga kr (sum- i procent kommu- grund- sjuk- tilläggsavgift) statlig iv årsinmervär- indirek- ma kol. 2 : penförsäknal kr inkomst- nkomst- ringsav- ning- pensions- deskatt t. o. m . komsten ta skatt skatter kol. 8) (kol. 1) avgift avgift gift skatt 1

639 796 956

71 89 107 124 150 176 191 229 264 331 400 468 594 713

1 940 2 988 4 012 5 035 6 611 8 234 9 401 12 388 15 571 22 074 28 487 34 953 48 505 62 525

30,0 34,6 37,2 38,9 40,9 42,4 43,6 45,9 48,1 51,2 52,8 54,0 56,2 58,0

84 101 119 137 164 190 209 257 303 389 473 550 694 825

1 131 2 178 3 202 4 226 5 772 7 305 8 304 10 641 13 091 18 430 23 826 29 733 42 150 55 386

17,5 25,2 29,7 32,7 35,7 37,6 38,5 39,5 40,5 42,7 44,2 46,0 48,9 51,4

117 138 156 174 201 227 245 293 340 427 512 590 734 865

— 987 —15,3 — 166 — 1,9

Ensamstående

504 804

137 206 241 275 345 397 449 449 449 449 449 449 449 449

241 385 531 677 863 928 971

6 470 8 627 10 784 12 941 16 176

241 385 531 677 954

1 108 1 412 1 871

19 411 21 568 26 960 32 352 43 136

1402 1 784 2 928 4 297 7 460

2 353 2 672 3 490 4 310 6 001

1 079 1 187 1 350

53 920 64 704 86 272 107 840

11 324 15 253 23 825 32 937

7 864 9 724 13 447 17 170

1 350 1 350 1350 1 350

6 470 8 627 10 784 12 941 16 176

12 156 302 448 665 883

26 326 630 934

12 156 302 448 665 883 971

107 323 538 754 1 078

1 116 1 350

1401 1 617 2 156 2 695 3 510

1 577 1 717 2 057 2 369 2 973

3 510 3 510 3 510 3 510

3 590 4 199 5 330 6 396

C'rift man utan bar1

1 386

1 032 1 425 1 947 3 761

1 843 2 154 2 972 3 792 5 484

1 079 1 187 1 350

6 451 53 920 64 704 J 9 732 16 991 86 272 107 840 |25 197

7 346 9 206 12 929 16 652

1 350 1 350 1 350 1 350

6 470 8 627 10 784 12 941 16 176

— 2 400 — 2 320 — 2 174 — 2 029 — 1 812

—.

1 227

19 411 21 568 26 960 32 352 43 136

— 1 593 — 1 449 — 1 058 — 584 1 129

1 683 1 985 2 800 3 619 5 311

1 079 1 187 1350

53 920 64 704 86 272 107 840

3 769 7 004 14 209 22 420

7 173 9 034 12 757 16 480

1 350 1 350 1 350 1 350

19 411 21 568 26 960 32 352 43 136

137 206 241 275 345 397 449 449 449 449 449 449 449 449

107 323 538 754

753 910

1 078

1 070 1 230 1 469

1 401 1 617 2 156 2 695 3 510

1 708 1 872 2 303 2 718 3 487

3 510 3 510 3 510 3 510

4 247 4 936 6 227 7 403

Gi ft man med två bo 771

166 471 775

80 224 371 588 807 951

137 206 241 275 345 397 449 449 449 449 449 449 449 449

1 078

1 052 1 241 1 401 1 561 1 800

1 401 1 617 2 156 2 695 3 510

2 039 2 198 2 627 3 048 3 829

3 510 3 510 3 510 3 510

4 596 5 290 6 588 7 763

107 323 538 754

7,9

1 881 3 427 4 961 5 996 8 346 10 754 16 005 21359 27 227 39 597 52 837

14,5 21,2 25,6 27,8 31,0 33,2 37,1 39,6 42,1 45,9 49,0

AVDELNING X I I

TABELLFÖRTECKNING

Tabellförteckning

Sid.

Tabell » » » »

»

»

» » » » » » » » » » » » » »

utvisande vad de av skatteberedningen omprövade skatterna och avgifterna skulle h a avkastat år 1970 2 utvisande i miljoner kr, vad vissa skatter och avgifter beräknats avkasta 1963/64 3 Omfånget av skatter och avgifter samt relationen till bruttonationalprodukten 4 Den inbördes relationen mellan direkta skatter, indirekta skatter och socialförsäkringsavgifter 5 Den totala skatten år 1964 för ensamstående skattskyldig i olika inkomstlägen med fördelning på direkt skatt, allmän varuskatt och övriga indirekta skatter, exklusive skatt å motorfordon, tobak och alkohol 6 Den totala skatten år 1964 för gift skattskyldig utan barn i olika inkomstlägen med fördelning på direkt skatt, allmän varuskatt och övriga indirekta skatter, exklusive skatt å motorfordon, tobak och alkohol 7 Den totala skatten år 1964 för gift skattskyldig med 2 barn i olika inkomstlägen med fördelning på direkt skatt, allmän varuskatt och övriga indirekta skatter, exklusive skatt å motorfordon, tobak och alkohol 8 Andelen varuskattepliktig konsumtion i olika konsumtionsutgiftsklasser 9 Medelinkomsten 1948—1970 10 Realinkomstens utveckling 1948—1970 11 Antalet äktenskap fördelade på inkomstklasser 12 Fördelningen av ensamstående på inkomstklasser 13 Den procentuella fördelningen av antalet äktenskap på inkomstklasser 14 Den procentuella fördelningen av ensamstående på inkomstklasser 15 Förhållandet mellan median- och medelinkomst 1948—1970. . . 16 Fördelningen av vissa skatter och avgifter på inkomsttagargrupper bland ensamstående respektive gifta år 1964 17 Fördelningen år 1970 mellan skatter och socialförsäkringsavgifter enligt nuvarande och föreslagna regler 18 Folkpensionskostnadernas fördelning på finansieringskällor. . . 19 Sjukförsäkringskostnadernas fördelning på finansieringskällor år 1964 20 Kostnadsutvecklingen inom socialförsäkringen 21 Socialförsäkringskostnademas fördelning på finansieringskällor år 1964

35 4! 43 43

46 48 66 66 67 67 68 68 70 78 86 120 128 129 130

22 23 24 25 26 27 28 29 30 31

32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46

48 Folkpensions- och sjukförsäkringsavgifternas storlek för anställda inkomsttagare i olika inkomstlägen år 1964 Beräknade folkpensionskostnader med fördelning på finansieringskällor Beräknade inkomster och utgifter inom tilläggspensioneringen . . Beräknade sjukförsäkringskostnader med fördelning på finansieringskällor Beräknade kostnader för folkpensionering, tilläggspensionering och sjukförsäkring Beräknade kostnader för folkpensionering, tilläggspensionering och sjukförsäkring med fördelning på finansieringskällor Socialförsäkringsinkomsternas fördelning på finansieringskällor i vissa länder Beräknade kostnader för socialförsäkringens grundförmåner med fördelning på finansieringskällor Avgifter till grundförmånerna år 1970 för anställd i olika inkomstlägen dels enligt nuvarande regler dels enligt beredningens förslag Avgifter till grundförmånerna år 1970 för företagare i olika inkomstlägen dels enligt nuvarande regler dels enligt beredningens förslag utvisande lönenivån för arbetare och tjänstemän år 1961 i expansiva respektive stagnerande företag Statlig och kommunal inkomstskatt samt total inkomstskatt i kronor utvisande gällande inkomstskatteskalor Kommunalskattens storlek i förhållande till årsinkomsten i olika inkomstlägen med vissa jämförelser mellan årsinkomst och beskattningsbar inkomst Inkomsttagarnas fördelning efter beskattningsbar inkomst år 1970 vid grundavdrag på 6 000 respektive 3 000 kr Antal inkomsttagare med viss minimiinkomst (beskattningsbar inkomst) år 1970 vid grundavdrag på 6 000 respektive 3 000 k r . . . Brutto- och nettolivsinkomster i vissa fall Merskatt vid ojämn inkomstkurva utvisande föreslagna inkomstskatteskalor i jämförelse med gällande skalor Inkomsttagarnas fördelning år 1970 på olika skikt beskattningsbar inkomst Sambeskattningseffekten med gällande regler Fördelning på inkomstklasser 1961 och 1970 av äktenskap där båda makarna har inkomst utvisande ökning eller minskning av skatten för olika kategorier av skattskyldiga vid införande av särbeskattning utvisande ökning eller minskning av skatten för olika kategorier av skattskyldiga vid en omläggning till särbeskattning och en höjning av barnbidraget med 980 kr per barn utvisande den skattelättnad som makar i vissa inkomstlägen skulle uppnå vid en särbeskattning. Skatteskalor m. m. enligt utredningens förslag utvisande statlig inkomstskatt för gifta och ensamstående samt skillnaden i skatteuttaget för de båda kategorierna

131 134 134 135 136 137 141 165 181 I82 186 236 249 250 254 256 257 263 263 265 266 277 278 284

295 304

825 Tabell 49 » 50 » 51 » » »

» » » » » » » » » » » »

»

» » »

» » »

med uppgifter om jordbrukarhustrurnas arbetsinsats i jordbruket Barnkostnaderna år 1961 Samboende äkta makar fördelade efter barnantal och beskattningsbar inkomst år 1970 vid grundavdrag på 6 000 kr för gifta. . . 52 Inkomstskattens storlek år 1970 för anställda i vissa inkomstlägen, dels enligt nuvarande regler dels enligt utredningens förslag . . 53 Den totala inkomstskatten samt marginalskatten i olika inkomstlägen med samma realvärde åren 1953, 1958, 1964 och 1970 . . . 54 Den totala inkomstskatten samt marginalskatten i olika inkomstlägen åren 1953,1958,1964 och 1970 med inkomsten ställd i relation till medelinkomsten 55 Gällande skala för förmögenhetsskatten 56 utvisande antalet beskattningsbara förmögenheter och förmögenhetssummor inom olika storleksklasser 56a utvisande förmögenheternas tillväxt 1957—1961 56b Föreslagen förmögenhetsskatteskala i jämförelse med gällande skala 57 Sammanställning över den för 1964/65 beräknade avkastningen av indirekta skatter m. m., miljoner kr 58 utvisande i miljoner kr vad gällande och föreslaget system avkast a r år 1970 59 utvisande kommunernas och folkmängdens fördelning efter total utdebitering 60 Förändringen i skattebörda år 1970 genom beredningens förslag för ensamstående i olika inkomstlägen 61 Förändringen i skattebörda år 1970 genom beredningens förslag för gifta utan barn i olika inkomstlägen 62 Förändringen i skattebörda år 1970 genom beredningens förslag för gifta med t v å barn i olika inkomstlägen 63 med omräkning av inkomstbelopp 64 Det sammanlagda skatte- och avgiftsbeloppet på debetsedeln enligt 1971 års taxering för anställda i olika inkomstlägen dels enligt nuvarande, dels enligt föreslagna regler 64a Det sammanlagda skatte- och avgiftsbeloppet på debetsedeln enligt 1971 års taxering för företagare i olika inkomstlägen dels enligt nuvarande, dels enligt föreslagna regler 65 utvisande nuvarande och föreslagna skatteskalor för den statliga inkomstskatten för fysiska personer vid 1967—1971 års taxeringar 66 utvisande statens skatteintäkter i miljoner kr för åren 1966—1970 enligt gällande och föreslagna regler 67 utvisande förändring i skattebördan för år 1966 genom beredningens förslag för olika kategorier skattskyldiga i skilda inkomstlägen 68 utvisande förändringen av skattebelastningen i kronor åren 1967—• 1970 69 Avdrag för grundförsäkringsavgift vid 1967 års taxering 70 Det sammanlagda skatte- och avgiftsbeloppet på debetsedeln enligt 1967 års taxering för anställda i olika inkomstlägen dels enligt nuvarande, dels enligt föreslagna regler

314 319 326 335 336

337 338 340 340 341 364 530 535 537 538 539 540

542 553 554

557 558 561

826 Tabell 71 Det sammanlagda skatte- och avgiftsbeloppet på debetsedeln enligt 1967 års taxering för företagare i olika inkomstlägen dels enligt nuvarande, dels enligt föreslagna regler Bil. 1. tab. a. Statlig inkomstskatt år 1964 enligt nuvarande regler i olika inkomstlägen för ensamstående och gifta män vars hustrur saknar inkomst b. Summa direkta skatter samt avgifter till grundförmånerna (för anställda inkl. övervältrade arbetsgivaravgifter) år 1964 enligt nuvarande regler i olika inkomstlägen för ensamstående och gifta män vars hustrur saknar inkomst c. Direkta skatter och avgifter år 1964 enligt nuvarande regler i olika inkomstlägen för en ensamstående anställd med fördelning på de olika skatterna och avgifterna d. Direkta skatter och avgifter år 1964 enligt nuvarande regler i olika inkomstlägen för en anställd gift man vars hustru saknar inkomst med fördelning på de olika skatterna och avgifterna e. Direkta skatter och avgifter år 1964 enligt nuvarande regler i olika inkomstlägen för en ensamstående företagare med fördelning på de olika skatterna och avgifterna f. Direkta skatter och avgifter år 1964 enligt nuvarande regler i olika inkomstlägen för en gift man som är företagare och vars hustru saknar inkomst med fördelning på de olika skatterna och avgifterna

773 774 774 775

775 Bil. 2. tab. a. Antal inkomsttagare i olika inkomstklasser åren 1948, 1951, 1955, 1964 och 1970 776 b. Inkomsttagarnas fördelning på olika inkomstklasser åren 1948, 1951, 1955, 1964 och 1970 med inkomsten ställd i relation till medelinkomsten ( = M) 777 c. Inkomsttagarnas fördelning på inkomstklasser åren 1948, 1951, 1955, 1964 och 1970, varvid klassindelningen gjorts så att en viss procentandel av inkomsttagarna tillförts varje klass 778 Bil. 5. tab. a. Den totala skatten år 1970 enligt nuvarande regler för anställda av olika kategorier och i skilda inkomstlägen med fördelning på de olika skatterna och avgifterna b. Den totala skatten år 1970 enligt nuvarande regler för företagare av olika kategorier och i skilda inkomstlägen med fördelning på de olika skatterna och avgifterna Bil. 6. tab. a. Den totala skatten år 1970 enligt nuvarande regler men med indexreglerade grundavdrag, förvärvsavdrag, skiktgränser och barnbidrag från år 1964 för anställda av olika kategorier och i skilda inkomstlägen med fördelning på de olika skatterna och avgifterna b. Den totala skatten år 1970 enligt nuvarande regler men med indexreglerade grundavdrag, förvärvsavdrag, skiktgränser och barnbidrag från år 1964 för företagare av olika kategorier och i skilda inkomstlägen med fördelning på de olika skatterna och avgifterna

814 815

827 Bil. 7. tab. a. Den totala skatten år 1970 enligt beredningens förslag för anställda av olika kategorier och i skilda inkomstlägen med fördelning på de olika skatterna och avgifterna 818 b. Den totala skatten år 1970 enligt beredningens förslag för företagare av olika kategorier och i skilda inkomstlägen med fördelning på de olika skatterna och avgifterna 819

v

K...GL t

-

J(J .v

-

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1964 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer 1 den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet Företagsinteckning. [10] Svensk namnbok 1964. [14] Utlåtande av Juristkommissionen 1 Wennerströmaffären. [15] Rapport av parlamentariska nämnden 1 Wennerströmaffären. [17] Försvarsdepartementet Krigsmaktens förbandssjukvård. [20] Socialdepartementet Bättre åldringsvård. [5] Arbetstidsförkortningens verkningar. [9] Behandlingsforskning vid ungdomsvårdskolorna. [24]

Kommnnikationsdepartementet Bilskrotning. [21] Finansdepartementet Värdesäkringskommittén 1. Indexlån. Del I. [1] 2. Indexlån. Del II. [2] Alkoholreklamen. [6] Statens skogar och skogsindustrier. [7] Kommunal skatteutjämning. [19] Nytt skattesystem. [25] Ecklesiastikdepartementet 1958 års utredning kyrka-stat III. Religionsfrihet. [13] IV. Historisk översikt. Kyrkobegrepp. [16] Förbud mot utförsel av kulturföremål. [22] Jordbruksdepartementet Kapitalutvecklingen 1 det svenska lantbruket [8] Älgfrågan. [11] Veterinärmedicinsk forskning och undervisning. Del il. [12] Kronhjortsreservat m. m. [23] Handelsdepartementet Effektivare konsumentupplysning. [4] översättning av fördrag angående upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) och tillhörande dokument. [18] Inrikesdepartementet Konsumtionsmönster på bostadsmarknaden. [3]

E S S E L T E AB, S T O C K H O L M 1 9 6 4